Högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

l'£f) 2 8 JAN 136"BTJLTENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1960-2 STOCKHOLM

Jordbruksdepartementet

HÖGRE UTBILDNING FORSKNING OCH FÖRSÖK PÅ LANTBRUKETS OMRÅDE BETÄNKANDE AVGIVET AV JORDBRUKSHÖGSKOLEUTREDNINGEN

Uppsala 1960

Statens offentliga utredningar 1960 Kronologisk förteckning

1. Folktandvå-den. Idun. 189 s. L 2. Högre utbidning, forskning och försök på lantbrukets område. Amqvist & Wiksell, Uppsala. 508 s. Jo.

Anm. Om sär.kild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = j ordbruksdepa-tementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1960:2 Jo

rdbruksdepartementet

HÖGRE UTBILDNING FORSKNING OCH FÖRSÖK PÅ LANTBRUKETS OMRÅDE Betänkande avgivet av Jordbrukshögskoleutredningen

ALMQVIST & W I K S E L L S B O K T R Y C K E R I AB U P P S A L A 1960

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 27 januari 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst 10 sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande undervisningen, forskningen och försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök ävensom vid högskoleavdelningarna vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshövdingen T. Å. Hovgård, tillika ordförande, professorn och tf. överinspektören Y. H. Gustafsson, ledamoten av riksdagens första kammare S. Larsson, dåvarande rektorn vid lantbrukshögskolan, professorn N. R. Nilsson, rektorn vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, professorn F. W. Nilsson, ledamoten av riksdagens andra kammare P. E. Sköld samt direktören i hushållningssällskapens förbund S. J. G. Zachrison. På egen begäran befriades Hovgård den 27 november 1957 från uppdraget att vara utredningens ordförande samt att vara ledamot av utredningen. Till ny ordförande förordnades samma dag ledamoten av utredningen N. R. Nilsson, Uppsala. De sakkunniga har antagit benämningen jordbrukshögskoleutredningen. Som sekreterare åt utredningen förordnades den 6 juli 1956 numera budgetsekreteraren i jordbruksdepartementet B. U. T. Damm, vilken kvarstod i sagda befattning till den 1 juli 1957. Till ny sekreterare åt utredningen förordnades den 27 juli 1957 agronomen I. A. Lindström, Stockholm. Till biträdande sekreterare åt utredningen förordnades den 20 mars 1959 agronomen P. E. Eliasson, Uppsala. Efter framställning från utredningen har departementschefen såsom experter att biträda utredningen tillkallat: agronomie licentiaten L. G. J. Ekman, Uppsala, laboratorn N. E. Emilson, Alnarp, assistenten vid statens trädgårdsförsök I. Fernqvist, Alnarp, statsagronomen A. E. Hellberg, Upp0* - 599132

IV

sala, numera tf. professorn A. Nygren, Uppsala, agronomen S. G. W . Petersson, Uppsala samt numera tf. professorn A. E. Åberg, Uppsala. Utredningen har anlitat Kungl. byggnadsstyrelsen och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader att utföra byggnadsplaner och kostnadsuppskattningar över av utredningen föreslagna byggnadsarbeten. Vidare har utredningen anlitat statens organisationsnämnd för undersökningar rörande organisationen av de administrativa och kamerala verksamheterna vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök samt Alnarpsinstitutet. Utredningen har, som närmare framgår av kapitel 1, den 16 juni 1958 hemställt att frågan om Balsgårdsinstitutionens ombildande till ett halvstatligt institut m. m., måtte göras till föremål för särskild utredning. Till utredningen har för yttrande överlämnats ett flertal ärenden, som haft samband med dess uppdrag. Utredningen har under arbetets gång haft överläggningar med representanter för olika institutioner och organ inom det lantbruksvetenskapliga området samt med jordbrukets organisationer. Den har vidare uppehållit kontakt med sådana utredningar, vars utredningsuppdrag på ett eller annat sätt berört det utredningen lämnade uppdraget. Under utredningsarbetets gång har utredningen besökt olika av dess arbete berörda forsknings- och försöksinstitutioner. Två av utredningens ledamöter samt dess sekreterare har dessutom företagit studieresor till Västtyskland och Holland. Till betänkandet är fogade tre särskilda yttranden: ett av hr Y. Gustafsson, ett av hr S. Larsson och ett av h r r S. Larsson och F. Nilsson. Efter slutfört uppdrag får jordbrukshögskoleutredningen härmed vördsamt avlämna sitt betänkande: Högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område. Stockholm den 16 december 1959. Yngve Gustafsson Per Edvin Sköld

Ragnar Nilsson Sigfrid Larsson

Fredrik

Nilsson

Sten

Zachrison

/Ingvar

Lindström

Per Erik

Eliasson

Innehåll Skrivelse till Statsrådet

in

K a p . 1. Utredningsuppdraget

1 K a p . 2. Historisk översikt, tidigare utredningar I. Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök A. Undervisnings- och forskningsverksamheten a. Utvecklingen fram till 1931 års riksdagsbeslut b. Lantbrukshögskolan efter 1931 års riksdagsbeslut B. Försöksverksamheten på jordbruks- och husdjursområdena a. Statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök b. Den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten II. Alnarps lantbruks-, mejeri-och trädgårdsinstitut A. Mejeriområdet B. Trädgårdsområdet a. Den högre trädgårdskursen b. Trädgårdsförsöksverksamheten

6 6 6 6 8 10 10 14 18 18 20 20 21

Kap. 3. Lantbrukshögskolans och statens lantbruksförsöks samt Alnarps mejeri- och trädgårdsinstituts nuvarande organisation I. Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök A. Uppgifter och ledning m. m B. Undervisnings- och forskningsverksamheten C. Försöksverksamheten (statens lantbruksförsök) II. Alnarps lantbruks-, mejeri-och trädgårdsinstitut A. Uppgifter och ledning m. m B. Den högre trädgårdskursen samt statens trädgårdsförsök C. Mejeriavdelningen och statens mejeriförsök

lantbruks-,

Kap. 4. Behovet av högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område . I. Vetenskapens betydelse för lantbruksområdet A. Utvecklingen i jordbruket ökar behovet av utbildning, forskning och försöksverksamhet B. Forskningen och den jordbrukspolitiska målsättningen C. Upprustningstakten vid KLSL 1 i jämförelse med universiteten och de tekniska högskolorna D. Trädgårdsodlingens utveckling och betydelse för folkhushållningen . . II. Angelägna forsknings- och försöksuppgifter inom lantbruket A. Behovet av forskning och försök inom mark- och växtodlingsområdena B. Behovet av forskning och försök inom husdjursområdet 1

Förkortning för Kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök.

23 23 23 25 27 28 28 29 31 32 32 32 37 39 40 43 43 46

VI

C. Behovet av forskning beträffande arbetsmetoder, maskiner och byggnader för jordbruket D. Behovet av forskning inom det lantbruksekonomiska området . . . . E. Behovet av forskning och försök inom trädgårdsområdet III. Det framtida behovet av arbetskraft med högskolemässig utbildning inom jordbruks- och trädgårdsområdena A. Behovet av agronomer a. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning b. Jordbrukshögskoleutredningen B. Behovet av högskolemässig trädgårdsutbildning samt erforderligt antal hortonomer med sådan utbildning a. Tidigare utredningar och förslag b. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning rörande behovet av arbetskraft med högskolemässig trädgårdsutbildning m. m c. Jordbrukshögskoleutredningen Kap. 5. Sambandet mellan högre undervisning, forskning och försöksverksamhet . I. Inledning II. Jordbruks- och husdjursområdena A. Tidigare utredningar B. Jordbrukshögskoleutredningen a. Allmänna synpunkter b. Verksamheten vid undervisningsinstitutionerna c. Verksamheten vid statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök d. Formerna för provningsverksamhetens framtida bedrivande . . . . e. Formerna för den egentliga försöksverksamhetens framtida bedrivande I I I . Trädgårdsområdet A. Tidigare utredningar m.m B. Jordbrukshögskoleutredningen

52 55 59 63 63 63 66 68 68 70 71 73 73 73 74 78 78 79 81 87 89 97 98 99

K a p . 6. Den trädgårdsvetenskapliga verksamhetens förläggning och administrativa anknytning 102 I. Den trädgårdsvetenskapliga verksamhetens förläggning 102 II. Den trädgårdsvetenskapliga verksamhetens administrativa anknytning . 107 K a p . 7. Agronom- och hortonomutbildningens uppläggning och inre organisation . I. Agronomexamen A. Tidigare utredningar och beslut angående examens inriktning och omfattning m . m B. N u v a r a n d e inträdes- och examensfordringar a. Inträdesfordringar b. Agronomexamens nuvarande inriktning och omfattning C. Frekvensen examina på olika studielinjer under perioden 1932-1958. . D. I n k o m n a förslag rörande agronomexamens inriktning och utformning . a. Praktisk utbildning b . Egentliga högskolestudier E. Utredningens förslag rörande agronomexamens inriktning och utformning a. Allmänna synpunkter på agronomutbildningens målsättning, utbildningstidens längd och examens utformning b . Inträdesfordringar

110 110 110 111 111 112 115 116 116 118 120 120 122

VII

c. Propedeutisk utbildning 123 d. Egentlig högskoleutbildning 126 e. Förslag till ämneskombinationer för behörighet till vissa befattningar 135 II. Hortonomexamen 137 A. Tidigare utredningar och beslut angående examens inriktning och omfattning m. m 137 B. Nuvarande inträdes- och examensfordringar 138 a. Inträdesfordringar 13g b. Hortonomexamens nuvarande inriktning och omfattning 138 C. Frekvensen examina på olika linjer under perioden 1933-1958 . . . . 139 D. Inkomna förslag rörande hortonomexamens inriktning och utformning. 139 a. Praktisk utbildning 139 b. Egentlig högskoleutbildning ' . 139 E. Utredningens förslag rörande hortonomexamens inriktning och utformning 140 a. Allmänna synpunkter på hortonomutbildningens målsättning, utbildningstidens längd och examens utformning 140 b. Inträdesfordringar 140 c. Propedeutisk utbildning 141 d. Egentlig högskoleutbildning 142 e. Förslag till ämneskombinationer för behörighet till vissa befattningar inom trädgårdsområdet 145 III. Utbyten eller kompletteringar av ämnen för agronomexamen resp. hortonomexamen 14g IV. Specialistexamina, agr. licentiatexamen, agr. doktorsgrad, m. m 146 A. Specialistexamina, m. m 146 B. Agr. licentiatexamen och agr. doktorsgrad 148 V. Vissa allmänna synpunkter på undervisningens uppläggning vid KLSL m.m. 148 VI. Fortbildningskurser .150 Kap. 8. Behovet av centrala instiiutioner samt personal vid KLSL 151 I. Institutioner och högre vetenskapliga befattningar 151 A. Översikt över olika högre vetenskapliga befattningar vid KLSL. . . . 151 B. Förslag till sektions- och institutionsindelning vid KLSL 154 C. Behovet av institutioner och högre fast anställd personal vid KLSL . . 157 Institutioner i gemensamma grundläggande ämnen 157 Institutionen för fysik och meteorologi 157 De kemiska institutionerna 158 Mikrobiologiska institutionen 160 Botanisk-genetiska institutionen 164 1. Jordbrukssektionen 167 Markläreinstitutioner 167 Inst. för marklära 167 » » allmän jordbrukslära 169 » » hydroteknik 172 Växtodlingsinstitutioner .175 Inst. för växternas anatomi och fysiologi 175 » » växtodlingslära 176 » » växtsjukdomslära 179 2. Husdjurssektionen Igl Inst. för husdjurens anatomi och fysiologi 181 » » husdjursgenetik 183

VIII

Inst. för husdjurens utfodring och skötsel 3. Tekniska sektionen Maskintekniska institutionen 4. Ekonomiska sektionen Nationalekonomi Inst. för lantbrukets driftsekonomi Inst. för lantbrukets marknadslära Statistik och försöksteknik 5. Trädgårdssektionen vid Alnarp Inst. för frukt- och bärodling Inst. för köksväxtodling Inst. för prydnadsväxtodling Inst. för trädgårdskonst och naturvård Underavd. för trädgårdsodlingens driftsekonomi Underavd. för trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik . . . Underavd. för växtpatologi Underavd. för biodling Kemiskt analyslaboratorium D. Antal docenter E. Antal speciallärare II. Assistent- och amanuenspersonal A. Olika tvper av assistentbefattningar vid KLSL

187 190 19

°

194 194

196 20 ° 202 204 205 206 206 2

07 07 208

209 209 2 l i

*Xli 214 2

91 fi

B. Antal forskarassistenter • • • • ÄXU C. Antal assistenter och amanuenser inom undervisning och forskning . . 219 222 D. Antal försöksledare och försöksassistenter 992

I I I . Biträdespersonal IV. Sammanfattningstabeller över personaluppsättningen vid KLSL . . . . 226 V. Vissa övriga organ vid K L S L • • • 233 A. Bibliotek ' . . . 233 233 Biblioteket vid Ultuna 237 Biblioteket vid Alnarp 238 B. Verkstadsdetalj 239 C. Propedeutisk avdelning K a p . 9. Försöksverksamheten på jordbruks-, trädgårds- och husdjursområdena 240 24 I. Inledning ° 24 A. Kapitlets uppläggning m. m ° 242 B . Definitioner och terminologi 243 II. Den statliga jordbruksförsöksverksamheten 243 Nuläget 2 A. Jordbruksförsöksverksamhetens nuvarande organisation 43 B Jordbruksförsöksverksamhetens nuvarande inriktning och arbetsupp244 gifter 2 a. Arbetsuppgifter inom jordbruksförsöksverksamheten 44 247 b. Försöksprogrammets uppgörande G. Jordbruksförsöksverksamhetens nuvarande resurser 248 94S

a. Besurser vid Ultuna b. Lokala försöksresurser 1. Statens försöksgårdar 2. F a s t a försöksstationer och försöksfält Jordbrukshögskoleutredningens förslag

**° 248 248 255 256

IX

A. Jordbruksförsöksverksamhetens framtida inriktning och omfattning . . 256 B. Jordbruksförsöksverksamhetens framtida centrala organisation m. m. . 258 C. Allmänna synpunkter på den statliga lokalt förlagda jordbruksförsöksverksamhetens framtida organisation; försöksgårdssystemet 259 D. Alternativa organisationsformer för den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten 264 E. Indelning av landet i försöksdistrikt 271 F. Försöksstationernas förläggning 273 G. Distriktsförsöksnämnderna 277 H. Formerna för hushållningssällskapens medverkan i den statliga lokalt förlagda jordbruksförsöksverksamheten m . m 278 I. Försöksstationernas behov av försöksarealer, utrustning och personal . 280 III. Den statliga trädgårdsförsöksverksamheten 282 Nuläget 282 A. Nuvarande organisation m. m 282 B. Trädgårdsförsöksverksamhetens nuvarande inriktning, arbetsuppgifter och omfattning 283 C. Statens trädgårdsförsöks nuvarande resurser 288 Jordbrukshögskoleutredningens förslag 289 A. Trädgårdsförsöksverksamhetens framtida inriktning och omfattning. . 289 B. Trädgårdsförsöksverksamhetens framtida centrala organisation . . . . 290 C. Den statliga lokalt förlagda trädgårdsförsöksverksamhetens framtida organisation 291 D. Försöksstationernas förläggning m. m 293 E. Försöksstationernas behov av försöksarealer, utrustning, personal m.m. 294 IV. Den statliga husdjursförsöksverksamheten 297 A. Försöksverksamheten på husdjursavelns område 297 Nuläge 297 Jordbrukshögskoleutredningens förslag 299 a. Allmänna synpunkter 299 b. Frågan om inrättandet av ett halvstatligt institut på avelsforskningens område 300 c. Wiads ställning i a v v a k t a n på förnyad utredning 302 B. Försöksverksamheten rörande husdjurens utfodring och s k ö t s e l . . . . 302 Nuläge 302 a. Organisation m . m 302 b. Försöksverksamhetens nuvarande inriktning, arbetsuppgifter och omfattning 303 c. Statens husdjursförsöks nuvarande resurser i form av stallar och djur 305 d. Arbetsprogram för den nuvarande verksamheten m. m 307 Jordbrukshögskoleutredningens förslag 308 a. Allmänna synpunkter 308 b . Den framtida verksamhetens centrala organisation 309 c. Den lokala försöksverksamhetens framtida utformning 310 d. Den centrala försöksverksamhetens behov av försöksdjur och stallutrymmen 313 e. Behovet av personal och övriga resurser för försöksstationerna vid Alnarp och öjebyn 315 V. Försöksverksamhetens serviceavdelning

X

A. Organisationen av försöksverksamhetens serviceavdelning B . Serviceavdelningens arbetsuppgifter G. Besurser disponerade av serviceavdelningen VI. Hushållningssällskapens statsunderstödda försöksverksamhet A. Verksamhetens uppkomst, nuvarande organisation och omfattning B. Jordbrukshögskoleutredningens förslag

318 319 321 323 . . 323 327

K a p . 10. KLSL:s centrala ledning och administration m.m 330 I. Inledning 330 II. Styrelsen 332 I I I . Bektor och försöksdirektörs inbördes ställning 334 IV. Bektor, prorektor och trädgårdssektionens ordförande 335 V. Försöksdirektören m. m 335 VI. Lärarkollegium och kollegienämnd 340 V I I . Undervisningsnämnd 343 V I I I . Ämnessektioner och sektionskollegier 344 IX. Försökskollegium 345 X . Försöksledarmötet • 347 X I . Försöksrådet m. m 349 X I I . Den administrativa och kamerala verksamheten vid KLSL m . m . . . . 351 X I I I . Lönegradsplacering av personalen vid KLSL:s administrativa och kamerala organ 354 K a p . 11. Anslagsberäkningar 360 I. Investeringskostnader 360 A. Markinköp 360 B. Ny- och ombyggnader inklusive fast inredning och yttre arbeten . . 360 C. Utrustning av nybyggda och ombyggda lokaler 361 II. Driftskostnader 361 A. Avlöningsanslag 362 B. Omkostnadsanslag 363 C. Materielanslag 364 D. Anslag till nyanskaffning av utrustning 368 E. Anslag till bokinköp och bokbindning samt till stipendier 369 F. Anslag till ograduerade forskare 369 G. Försöksanslag 370 H. Anslag till lantbruksdriften vid försöksstationerna 372 I. Statsbidrag till hushållningssällskapens försök 372 K. Sammanlagda anslag till KLSL 372 K a p . 12. Byggnadsfrågor I. Byggnadsåtgärder vid KLSL:s ultunadel A. Principerna för beräkning av lokalbehovet B . Beräknat lokalbehov vid KLSL:s institutioner på Ultuna C. Förläggningsplan för institutioner och andra organ vid KLSL:s ultunadel D. Behovet av växthus och djurstallar vid högskolans institutioner på Ultuna E. Byggnadsåtgärder vid Ultuna egendom F . Allmänna synpunkter på lokaliseringen av KLSL:s institutioner på Ultuna G. Kostnader för föreslagna byggnadsarbeten på Ultuna

384 384 384 385 386 395 397 397 398

XI

II. Byggnadsåtgärder vid KLSL:s trädgårdssektion, Alnarp A. Behov av lokaler och växthus vid trädgårdssektionen B. Kostnader för föreslagna byggnadsarbeten vid trädgårdssektionen I I I . Byggnadsåtgärder vid försöksstationerna A. Jordbruks- och husdjursförsöksstationerna, Alnarp B. Jordbruksförsöksstationen vid Skara C. Trädgårdsförsöksstationen vid B å n n a D. Trädgårdsförsöksstationen vid Nyckelby E. Jordbruksförsöksstationen vid Böbäcksdalen F. Trädgårds- och husdjursförsöksstationerna vid Öjebyn IV. Turordning för föreslagna byggnadsarbeten A. Ultuna B. Alnarp

400 400 . . 403 404 404 405 405 405 406 406 406 407 409

K a p . 13. Organisationen av jordbrukets provningsverksamhet 411 I. Begreppsdefinitioner 412 Kontroll 412 Provning 412 II. Amerikanska erfarenheter 413 III. Den nuvarande omfattningen av kontroll- och provningsverksamheten inom jordbruket 415 1. Utsäde, sorter och stammar av nyttoväxter 416 2. Växtskyddsmedel och ogräsbekämpningsmedel 418 3. Handelsgödsel och kalk 420 4. Foder och foderpreparat 421 IV. Kontrollverksamheten 424 V. Utredningens förslag till provningsverksamhetens organisation 424 A. Organisationen av jordbrukets provningsanstalt 426 B. Provningsnämnderna 428 1. Nämnden för utsäde, sorter och stammar av nyttoväxter 428 2. Nämnden för kemiska växtskyddsfrågor 429 3. » » växtnäringsfrågor 429 4. » » fodermedel 429 C. Förläggningen av jordbrukets provningsanstalt 429 D. Kostnaderna för jordbrukets provningsanstalt 429 K a p . 14. Högre utbildning, forskning och försök på mejerinäringens område. . 432 I. Nuvarande organisation m. m 432 A. Mejeriavdelningen 432 B. Statens mejeriförsök m . m 434 C. Nuvarande personal vid mejeriavdelningen och statens mejeriförsök . . 435 D. Medelsanvisning resp. Medelsförbrukning resp. medelsanvisning för alnarpsinstitutets mejeriavdelning och statens mejeriförsök 436 II. Den högre mejeriutbildningens framtida utformning 437 A. Behovet av mejeriingenjörer med nuvarande utbildning 437 B. Inkomna synpunkter och förslag rörande mejeriingenjörsutbildningen 438 C. Arbetsmarknadsstyrelsens enkät rörande behovet av högskoleutbildade livsmedelstekniker 442 D. Jordbrukshögskoleutredningen 444 III. Forsknings- och försöksverksamheten på mejeriområdet 448 A. Inkomna synpunkter och förslag 448 B. Jordbrukshögskoleutredningen 450

XII

IV. Förslag till tillfällig förstärkning av resurserna för undervisning och forskning m.m 451 Kap. 15. Vissa samordningsfrågor mellan lantbruks-, skogs- och veterinärhögsko454 lorna m. Kap. 16. Sammanfattning Särskilda yttranden: a. av herr Yngve Gustafsson b. av herr Sigfrid Larsson c. av herrar Sisfrid Larsson och Fredrik Nilsson

469 50 ° 507

KAPITEL 1

Utredningsuppdraget De för utredningens arbete meddelade direktiven återfinnes i chefens för jordbruksdepartementet uttalande till statsrådsprotokollet den 27 januari 1956. Departementschefen anförde därvid bl. a. följande: »För närvarande pågår ett omfattande upprustningsarbete i fråga om universiteten och de under ecklesiastikdepartementet sorterande högskolorna. Upprustningen syftar icke blott till att ge dessa läroanstalter möjligheter att taga emot det ständigt växande elevantalet utan även att skapa större resurser för den vetenskapliga forskningen. För de högskolor, som hör under jordbruksdepartementet — lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, veterinärhögskolan och skogshögskolan ävensom vissa avdelningar inom Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut — torde det icke föreligga något aktuellt behov av utvidgning med hänsyn till någon ökning av elevantalet. Däremot bör det undersökas i vad mån en förbättring av förutsättningarna för den vetenskapliga forskningen är påkallad jämväl vid dessa undervisningsanstalter.» Departementschefen framhöll vidare att det borde undersökas huruvida en rationalisering av undervisningen är möjlig och i vad mån professorerna genom att befrias från den mera elementära undervisningen kunde beredas ökade tillfällen till forskning. I anslutning härtill borde bland annat laboratorernas ställning och uppgifter prövas. Även forskarrekryteringen och de problem, som hör samman med forskarutbildningen borde därvid beaktas. Även andra möjligheter att tillgodose forskningens behov borde prövas. Såväl med avseende på undervisnings- som forskningsfrågor borde samråd äga rum med 1955 års universitetsutredning. Med beaktande av de begränsade statsfinansiella resurserna borde uppgöras en plan för tillgodoseendet av de nödvändiga forskningsbehoven vid lantbrukshögskolan och försöksverksamheten. Uppmärksamhet borde därvid även ägnas högskolans lokalbehov, varvid samråd borde äga r u m med byggnadsstyrelsen. Därvid borde bland annat undersökas i vad mån institutioner med angränsande arbetsuppgifter lämpligen kunde sammanföras till ett byggnadskomplex i avsikt att därigenom kunna förse institutionerna med en rikligare, gemensam utrustning. Vid dessa undersökningar borde även beaktas möjligheten till samgående med Uppsala universitet. Eftersom en upprustning uppenbarligen icke kunde ske på en gång, borde i planen anges 1-599132 Utredningar

2 angelägenhetsgraden av de åtgärder som föreslås. I tillämpliga delar borte upprustningsplanen jämväl avse alnarpsinstitutets motsvarande avdelningir på högskolestadiet. Departementschefen framhöll vidare, att för forskningen icke enbart te till dess förfogande stående resurserna vore väsentligt utan även att dessa resurser icke kunde till fullo utnyttjas om inte själva organisationen vd högskolan vore effektiv. Sedan lantbrukshögskolan tillkommit genom beslit vid 1931 års riksdag hade organisationen av dess institutioner i huvudsak varit densamma. Departementschefen anförde härtill bland annat följ and*: »Som bekant har emellertid under det gångna kvartseklet stora förändringu* inträffat i fråga om den naturvetenskapliga forskningen. De landvinningar, som gjorts på detta område, är stora. Vad som tidigare ansågs vara ett lämpligt ämnesområde har ofta blivit alltför omfattande för att kunna behärskas av en person. Specialisering har därför blivit mer eller mindre ofrånkomlig. Å andra sidan lur de olika ämnesområdena blivit allt mer beroende av varandra. Följden har bliv.t, att det är allt svårare för forskaren att nå resultat på egen hand. Utvecklingen har lett till att han måste söka bistånd hos företrädare för närstående ämnesområden i helt annan omfattning än tidigare. Forskningen har därmed mer och mir antagit karaktär av grupparbete. Vid den tid, då lantbrukshögskolan grundades, var en organisation med melveten anpassning till grupparbete knappast aktuell. Klart är, att nödvändiga koitakter redan nu skapas mellan de olika institutionerna. Enligt min mening skulle man emellertid kunna räkna med större effektivitet, om organisationen vore direkt inriktad på samverkan mellan de skilda disciplinerna. Det är därför en angelägen uppgift att undersöka, vilka möjligheter som föreligger att främja en dylik samverkan.» I detta sammanhang tog departementschefen även upp frågan om den framtida ställningen för den försöksverksamhet, som bedrives på lantbrukets område och uttalade därvid bl. a. följande: »Den nuvarande organisationen av lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök innebär i huvudsak, att den högre undervisningen, forskningen och försöksverksamheten är sammanknutna med varandra, dock att försöksverksamheten i viss mån är skild från den egentliga högskoleverksamheten och tillsammans med viss annan försöksverksamhet på lantbrukets omåde i samordnande syfte ställd under överinseende av en särskild befattningshavare, överinspektören för försöksväsendet. Lämpligheten av denna organisationsform har stundom diskuterats. Från vissa håll har sålunda hävdats, att försöksverksamheten vid Ultuna bör helt infogas i högskolans olika institutioner för tillämpade ämnen. Å andra sidan har den åsikten framförts, att försöksverksamheten bör helt skiljas från högskolan. Anledning synes därför föreligga att i anslutning till den av mig i det föregående förordade utredningen ompröva organisationen av denna verksamhet. Därvid bör även frågan om ändring i försöksverksamhetens arbetsuppgifter kunna upptagas till behandling. Utöver nu nämnda spörsmål torde vissa andra frågor böra uppmärksammas. I första hand synes härvid böra omprövas organisationen av statens försöksgårdar.

3 Tidigare har avsikten varit, att dessa gårdar skulle tillgodose dels vetenskaplig ifo-skning, dels praktiskt betonad upplysningsverksamhet. En dylik anordning har emellertid visat sig icke vara hållbar, och kritik har i skilda hänseenden riktats mot verksamheten vid gårdarna. Bland annat genom beslut av 1955 års riksdag har verksamheten därför blivit föremål för viss omläggning, i det att den direkt underställts statens jordbruksförsök. Vidare har dess ställning i förhållande till hushållningssällskapens lokala försöksverksamhet klarlagts i samband med den av 19)3 år riksdag efter särskild utredning beslutade omorganisationen av sistnämnda ve-ksamhet. Emellertid torde skäl föreligga att ånyo pröva lämpligheten av den nuvarande utformningen av försöksgårdssystemet. Särskilt beträffande den praktiska jordbruksdriften torde man nämligen med visst berättigande fråga sig, huruvida icke fundamentala fel kvarstår i organisationen. Det är uppenbart, att det allt framgent måste bli förenat med stora svårigheter att från Ultuna utöva en eflektiv översyn och ledning av praktisk jordbruksdrift i vitt skilda delar av landet. Om försöksverksamheten genom fasta avtal kunde tillförsäkras nödiga arbetsplatser å lämpliga jordbruksfastigheter — tillhöriga enskilda personer eller lokala organisationer, exempelvis hushållningssällskap eller landsting — skulle staten icte behöva själv sörja för jordbruksdriften. En dylik anordning har under de senaste åren med gott resultat prövats inom Jämtlands län, där staten kunnat triffa avtal om upplåtelse av mark för försöksverksamhet av försöksgårdskaraktär vid Törsta lantmannaskola. Denna anordning torde vara värd att ytterligare pröva;;. Visar den sig även i fortsättningen lämplig, skulle den praktiska jordbruksdr.ften vid försöksgårdarna kunna efter hand överlåtas exempelvis på hushållningssällskapen. Jag vill även erinra om möjligheten till samgående med de lantmsnnaskolor, som innehar skoljordbruk. Genom en omorganisation av nu antytt slag skulle även vinnas en önskvärd förenkling av administrationen vid Ultuna. -Skulle den av mig nu förordade översynen av försöksverksamheten ge vid handen, att statens befattning med försöksgårdarna och de lokala försöken bör upphö-a eller väsentligt inskränkas, bör hänsyn härtill tagas vid prövningen av arbetsuppgifterna och organisationen för framtiden för statens lantbruksförsök. Därvid bör givetvis bland annat övervägas, huruvida lantbruksförsöken och de förut antydda institutionskomplexen vid högskolan lämpligen kan sammanföras.» Departementschefen framhöll vidare att de förslag till en väsentlig förstärkning av försöksverksamhetens resurser, som framlagts av 1945 års jordbruksförsöksutredning, hittills endast till en del har genomförts, medan under tiden den hastigt fortgående utvecklingen medfört ökade krav på försöksverksamheten från det praktiska jordbrukets sida. Med hänsyn till att nyssnämnda utrednings förslag genom den fortsatta utvecklingen blivit delvis föråldrade, borde en ny allmän plan utarbetas för den fortsatta utbyggnaden av försöksverksamheten. Departementschefen anförde vidare att även andra alternativ till lösning av de ifrågavarande spörsmålen än de av honom angivna funnes, och att även dessa borde ägnas uppmärksamhet. Även andra organisatoriska frågor måste komma under prövning, och departementschefen uttalade härtill särskilt följande:

4 »Jag vill härvid bland annat peka på det förhållandet, att det inom den nuvarande jordbruksförsöksverksamheten förekommer uppgifter, som mer eller mintre har karaktär av provning. Dylika arbetsuppgifter är knappast lämpliga inom en vetenskaplig institution utan bör förläggas på annat håll.» Utöver ovan refererade direktiv har utredningen i särskilt tilläggsdirekiv den 25 maj 1956 erhållit uppdraget att verkställa en översyn av agrononutbildningens utformning. Då utredningen enligt de ursprungliga direktiven har att undersöka möjligheten att rationalisera undervisningen såväl vid lantbrukshögskolan stm vid alnarpsinstitutets högskoleavdelningar, har utredningen uppfattat ovannämnda tilläggsdirektiv som ett uppdrag att utreda jämväl utformningen av hortonomutbildningen och mejeriingenjörsutbildningen. Genom beslut den 10 maj 1957 förordnade Kungl. Maj:t att frågan om den verksamhet med förädling av fruktträd och bärväxter, som bedrives lid Balsgård av Föreningen för växtförädling av fruktträd jämväl skulle tätas under övervägande av jordbrukshögskoleutredningen vid fullgörandet av dess uppdrag. Utifrån de meddelade direktiven samt senare givna tilläggsdirektiv m . m . har utredningen fattat sitt utredningsuppdrag så att detta omfattar n ä r m i s t följande sex huvudspörsmål, nämligen: 1. Utbildningen av agronomer, hortonomer och mejeriingenjörer, innefattande såväl utbildningens allmänna målsättning och yttre organisation (förläggning) som dess inre organisation och uppläggning. 2. Undervisningens, forskningens och försöksverksamhetens behov av resurser i olika form (personal, material, byggnader m . m . ) . 3. Organisationen av den högre utbildningen samt forskningen och försöksverksamheten på jordbruks-, husdjurs-, trädgårds- och mejeriområdena. Denna fråga innefattar ett flertal delspörsmål såsom undervisningens, forskningens och försöksverksamhetens inbördes ställning, förhållandet dels mellan verksamheten vid lantbrukshögskolan och Alnarpsinstitutets högskoleavdelningar och dels mellan dessa nu nämnda lärosäten och övriga utbildnings- och forskningsanstalter m. m. 4. Formerna för den statliga lokalt förlagda försöksverksamhetens organisation (försöksgårdsväsendet). 5. Formerna för utförandet av arbetsuppgifter, som mer eller mindre har k a r a k t ä r av provning. 6. Den framtida ställningen och organisationen av växtförädlingsinstitutionen vid Balsgård. Beträffande utredningens uppdrag ifråga om Balsgårdsinstitutionen vill utredningen anföra att den efter överläggningar dels med representanter för berörda odlarföreningar och dels med företrädare för handeln och in-

5 dustrien, fann möjligheter föreligga för ett bevarande av verksamheten vid Balsgård, organisatoriskt utformad såsom ett halvstatligt institut. Då utredningen fann det angeläget att sagda fråga snarast möjligt blev föremål för närmare utredning och den fann det lämpligt att detta uppdrag borde anförtros en särskild utredningsman, hemställde den i skrivelse den 16 juni 1958 till Statsrådet och Chefen för Jordbruksdepartementet bl. a. att frågan om Balsgårdsinstitutionens ombildande till ett halvstatligt institut, jämte möjligheterna att erhålla bidrag från enskilda intressenter m. m. måtte göras till föremål för särskild utredning att bedrivas i samråd med jordbrukshögskoleutredningen. Genom beslut den 18 juni 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t Chefen för Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild utredningsman med uppdrag att verkställa utredning rörande Balsgårdsinstitutionen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsman landshövding P. Westling. Sagda utredningsman överlämnade i september 1959 sitt betänkande: Organisationen av växtförädlingsinstitutionen vid Balsgård (stcncilerat). Till utredningen har vidare under utredningsarbetets gång åtskilliga framställningar överlämnats av Kungl. Maj:t och Chefen för Jordbruksdepartementet för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget eller för att eljest vara tillgängliga för utredningen. Vidare har direkt till utredningen inkommit framställningar från av utredningsuppdraget berörda institutioner, personalsammanslutningar m. fl.

KAPITEL 2

Historisk översikt, tidigare utredningar I föreliggande kapitel lämnas en redogörelse för lantbrukshögskolans och statens lantbruksförsöks samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstituts uppkomst och utveckling. Då utförliga historiska redogörelser finns publicerade i ett flertal tidigare betänkanden m. m., har historiken i huvudsak begränsats till tiden efter 1931 års riksdagsbeslut, då högskolan respektive Alnarpsinstitutet i huvudsak erhöll sina nuvarande uppgifter och organisationer.

I . Lantbrukshögskolan

och statens

lantbruksförsök

A. Undervisnings- och forskningsverksamheten a. Utvecklingen fram till 1931 års riksdagsbeslut En högre lantbruksundervisning i vårt land organiserades i mitten av 1800-talet genom inrättandet av de båda lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp. Undervisningen vid dessa båda institut — agronomkurserna — omfattade två år. Den vid lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp bedrivna undervisningen var från institutens tillkomst och fram till 1920-talet föremål för ett flertal omläggningar och utvidgningar för att bättre motsvara tidens krav. Trots detta hade sedan början av 1900-talet i olika sammanhang framhållits behovet av att få till stånd en fullt högskolemässig lantbruksvetenskaplig undervisning och en med denna förbunden forskning. År 1911 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda och avge förslag i högskolefrågan. De sakkunnigas förslag, vilket avlämnades 1913, utmynnade i att den högre lantbruksundervisningen borde organiseras som en agronomisk fakultet vid Uppsala universitet. Dels på grund av viss kritik mot de sakkunnigas förslag och dels genom det första världskrigets utbrott kom frågans lösning tills vidare att skjutas på framtiden. Åren närmast efter krigets slut togs spörsmålet ånyo upp i en rad framställningar, vari förordades en ny utredning i frågan. Särskilda sakkunniga tillkallades därför, vilka avlämnade sitt betänkande år 1927 (SOU 1927: 32).

7 De sakkunniga förordade i sitt betänkande upprättandet av dels en lantbrukshögskola vid Ultuna och dels en anstalt vid Alnarp för bl. a. agronomutbildning. Vid sistnämnda anstalt skulle jämväl meddelas högre mejerioch trädgårdsundervisning. De sakkunniga hade jämväl till behandling upptagit frågan om en sammanslagning av den högre lantbruksundervisningen med den dåvarande centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Enligt majoriteten av de sakkunniga kunde denna fråga icke lämpligen upptagas till avgörande, förrän lantbrukshögskolan upprättats och hunnit visa, att den ägde förutsättningar att tillgodose de krav, som kunde uppställas såsom villkor för en dylik samorganisation. Tre av de sakkunniga höll emellertid före, att frågan om centralanstaltens förflyttning komme att bli aktuell inom en icke alltför avlägsen framtid och att då lämpligheten av dess samordnande med lantbrukshögskolan allvarligt borde prövas. Även i åtskilliga av remissyttrandena över nyssnämnda betänkande upptogs frågan om lämpligheten av en samorganisation eller sammanslagning av centralanstalten för jordbruksförsök och den högre lantbruksundervisningen. Med anledning av de olika meningar, som sålunda kom till uttryck rörande berörda spörsmål, tillkallades nya sakkunniga, vilka i sitt år 1929 avgivna betänkande (SOU 1929: 19) framlade flera alternativa förslag till jordbruksförsöksverksamhetens organiserande, bl. a. som fristående försöksorganisation. Efter att ha redogjort för de skäl, som talade för eller emot de olika alternativen, förklarade emellertid de sakkunniga, att frågan om den högre lantbruksundervisningens ordnande lämpligen kunde upptagas till avgörande utan hinder därav, att spörsmålet om försöksverksamhetens anknytning till den högre lantbruksundervisningen avgjordes vid en senare tidpunkt. Förslag angående den högre lantbruksundervisningens ordnande framlades av Kungl. Maj:t i proposition (nr 249) till 1930 års riksdag. Förslaget överensstämde i huvudsak med vad högre lantbruksundervisningssakkunniga förordat. Propositionen innefattade icke något förslag till sammanförande av den centrala försöksverksamheten på jordbruksområdet med den högre lantbruksundervisningen. Vid propositionens behandling i riksdagen anförde jordbruksutskottet (utlåt, nr 89), att det framstode i öppen dag, att en samorganisation borde äga rum mellan den högre lantbruksundervisningen och den ifrågavarande försöksanstalten. Utskottet hemställde därför, att propositionen icke måtte vinna riksdagens bifall samt att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla dels om närmare utredning rörande den högre lantbruksundervisningens ordnande, dels om framläggande till 1931 års riksdag av nytt förslag i ämnet. Denna hemställan bifölls av riksdagen. Sedan den av 1930 års riksdag begärda utredningen verkställts inom jordbruksdepartementet, avgavs år 1931 ny proposition (nr 143) i ämnet, i vil-

8 ken framlades förslag till en genomgripande omorganisation av den högre undervisningen, forskningen och försöksverksamheten på jordbrukets område. Enligt dessa förslag skulle vid Ultuna — i stället för det dåvarande lantbruksinstitutet — inrättas en lantbrukshögskola med vilken skulle införlivas vissa avdelningar av centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, nämligen den lantbrukskemiska avdelningen, den lantbruksbakteriologiska avdelningen och den lantbruksbotaniska avdelningen, den sistnämnda dock med undantag för den del, som sysslade med växtpatologi. Centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar skulle organiseras som en särskild försöksanstalt, vilken jämväl skulle förläggas till Ultuna. Ledningen av lantbrukshögskolan och den nya försöksanstalten skulle utövas av en gemensam styrelse. Propositionen, vilken i huvudsak bifölls av riksdagen, innebar vidare bl. a. att Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut skulle ombildas till ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. b. Lantbrukshögskolan efter 1931 års riksdagsbeslut Den genom 1931 års riksdagsbeslut inrättade lantbrukshögskolan trädde i funktion den 1 november 1932, vid vilken tidpunkt Ultuna lantbruksinstitut upphörde med sin verksamhet. Ifråga om undervisningen innebar 1931 års omorganisation att vid högskolan skulle kunna avläggas agronomexamen och agronomie licentiatexamen. Studietiden vid högskolan för agronomexamen beräknades till normalt tre år. För inträde vid högskolan fordrades antingen studentexamen eller avgångsbetyg från Vilans specialkurs för lantbruksstuderande. Dessutom behövdes som regel minst tre års väl vitsordad jordbrukspraktik. Undervisningen skulle enligt den år 1933 utfärdade stadgan för agronomexamen omfatta tre olika studielinjer, nämligen jordbrukslinjen, husdjurslinjen och ekonomiska linjen. Antalet professorer vid högskolan fastställdes till tolv, varav en i lantbrukskemi, två i lantbruksbotanik och lantbrukszoologi samt allmän ärftlighetslära, en i bakteriologi, en i marklära, två i jordbrukslära, en i kulturteknik, en i husdjurens anatomi och fysiologi, en i husdjurens avelsoch raslära, en i husdjurens utfodring och skötsel samt en i lantbruksekonomi med handelslära och bokföring. Efter lantbrukshögskolans tillkomst år 1932 har verksamheten vid Ultuna varit föremål för en omfattande utbyggnad bl. a. som följd av de beslut om organisatoriska förändringar ifråga om försöksverksamheten på jordbrukets och husdjursskötselns områden, som därefter fattats. Närmare redogörelse för dessa beslut lämnas under avsnitt B. i det följande. Lantbrukshögskolans utbyggnad till nuvarande omfattning skedde dock huvudsakligen under senare hälften av 1940-talet. Sedan tillgången på utbildade agronomer visat sig vara otillräcklig för att fylla behovet, medgavs högskolan år 1946 rätt att vidtaga sådana åtgär-

9 der att intagningen av nya elever kunde ökas från 30 till 50. De vidtagna åtgärderna var emellertid endast av provisorisk karaktär. Frågan om den för en ökning av elevantalet erforderliga utbyggnaden av lantbrukshögskolans resurser ansågs nämligen först böra göras till föremål för särskild utredning, innan definitiva åtgärder kunde vidtagas. För detta ändamål samt för att utreda jämväl frågan om en mera allmän upprustning av de vetenskapliga resurserna vid såväl lantbrukshögskolan som veterinärhögskolan och skogshögskolan tillkallades i slutet av år 1946 särskilda sakkunniga, vilka antog benämningen 1946 års högskoleutredning. Det av högskoleutredningen år 1947 avgivna betänkandet (SOU 1947: 67) lades till grund fölen proposition i ämnet (nr 177) till 1948 års riksdag. I propositionen, vilken bifölls av riksdagen, framlades förslag till principprogram för en upprustning från och med den 1 juli 1949 av bl. a. lantbrukshögskolan. Det vid 1948 års riksdag sålunda antagna principprogrammet innebar i huvudsak, att högskolan skulle förstärkas med tre professorsbefattningar, varav en i marknadslära, en i växtsjukdomslära och en i organisk kemi samt nio laboratorstjänster. Det år 1948 fattade beslutet innebar vidare, att en särskild maskinteknisk studielinje skulle anordnas samt att för inträde vid högskolan skulle fordras jämväl godkänt avgångsbetyg från huvudkurs vid lantmannaskola med skoljordbruk eller från lantbruksskola. I praktiktiden, vilken skulle omfatta minst två år, skulle liksom dittills få inräknas genomgången kurs vid lantbruksskola eller vid lantmannaskola med skoljordbruk. För fullföljande av 1948 års principprogram fattades vid 1949 års riksdag (prop, nr 41) beslut om en betydande utökning av assistent- och biträdespersonalen vid högskolan, varjämte skedde en väsentlig uppräkning av högskolans anslag till materiel och utrustning. I enlighet med i sistnämnda proposition (nr 41) framlagda förslag bemyndigade vidare 1949 års riksdag Kungl. Maj:t att träffa avtal med styrelsen för det vid Wiad, söder om Stockholm, belägna Institutet för husdjursförädling om statens övertagande av institutets tillgångar. Beslutet, vilket grundade sig på ett av 1945 års jordbruksförsöksutredning i slutet av år 1947 avgivet betänkande (stencilerat), innebar i huvudsak, att den vid Wiad bedrivna forskningen från och med den 1 januari 1950 skulle inordnas i lantbrukshögskolan såsom en självständigt arbetande avdelning av dess institution för avels- och raslära. Chefen för denna avdelning skulle erhålla laborators ställning. Efter ett successivt och ännu ej helt avslutat genomförande av den år 1948 i princip beslutade upprustningen av lantbrukshögskolan och efter inordnandet av Wiad i högskolans organisation har högskolan icke varit föremål för någon större utbyggnad varken ifråga om personal, materiel eller utrustning.

10 B. Försöksverksamheten på jordbruks- och husdjursområdena a. Statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök Genom beslut av Kungl. Maj:t upplåts år 1814 lägenheten Skeppsbroäng på Norra Djurgården invid Stockholm åt den några år tidigare stiftade lantbruksakademien för att av akademien användas som försöksfält. Genom upplåtandet av denna lägenhet, vilken erhöll namnet Experimentalfältet, förverkligades tidigare framförda önskemål om inrättande av särskilda gårdar, där praktiska försök med syfte att främja jordbruket skulle kunna anställas. Akademiens avsikt med inrättandet av en dylik gård var att få till stånd en provning av i främsta rummet nya arter och sorter av åkeroch trädgårdsväxter. Så småningom fick verksamheten vid Experimentalfältet en mera vetenskaplig inriktning genom utnyttjandet av rön, framför allt från den kemiska vetenskapen. Under senare hälften av 1800-talet utvidgades verksamheten ytterligare genom att nya avdelningar inrättades. I slutet av 1800-talet framfördes från olika håll önskemål om en utvidgad försöksverksamhet framför allt på husdjursområdet. Sedan denna fråga närmare utretts, fattades vid 1905 års riksdag beslut om inrättandet vid Experimentalfältet av en centralanstalt för försöksväsendet på jordbruksområdet. Beslutet innebar i huvudsak att vissa redan förefintliga försöksorgan och resurser på försöksverksamhetens område skulle samlas under en gemensam ledning. I anstalten, vilken började sin verksamhet år 1907, kom sålunda att ingå lantbruksakademiens redan förut till Experimentalfältet förlagda försöksgård med lantbruksavdelning, de agrikulturkemiska och växtfysiologiska försöksanstalterna, statens entomologiska anstalt samt centralanstalten för hushållningssällskapens lokala fältförsök. Samtidigt inrättades en ny avdelning för försök på husdjursskötselns, mejerihanteringens och bakteriologiens områden. Såsom redan framgått av redogörelsen för den högre lantbruksundervisningens utveckling beslöts av 1931 års riksdag, i samband med inrättandet av lantbrukshögskolan vid Ultuna, en genomgripande omorganisation av den centrala jordbruks- och husdjursförsöksverksamheten. Riksdagsbeslutet innebar, att centralanstaltens lantbrukskemiska, lantbruksbakteriologiska och lantbruksbotaniska avdelningar, den sistnämnda dock med undantag för den del, som sysslade med växtpatologi, införlivades med den nyinrättade lantbrukshögskolan. Även den lantbruksentomologiska avdelningen jämte den med växtpatologi sysselsatta delen av lantbruksbotaniska avdelningen utbröts ur anstalten och ombildades efter viss komplettering till statens växtskyddsanstalt. Av centralanstaltens underavdelningar för husdjursskötsel och mejerihantering ombildades den senare år 1933 till en självständig avdelning. Denna skulle så snart ske kunde utbrytas ur centralanstalten och införlivas med mejeriavdelningen vid alnarpsinstitutet. Detta skedde också

11 år 1937, då avdelningen under benämning statens mejeriförsök överflyttades till alnarpsinstitutet. Av centralanstalten återstod därefter endast dess jordbruksavdelning och underavdelningen för husdjursförsök. Dessa senare avdelningar skulle enligt 1931 års beslut bilda en ny fristående centralanstalt, vilken skulle förläggas till Ultuna och stå under ledning av en med lantbrukshögskolan gemensam styrelse. Den av 1931 års riksdag beslutade fristående centralanstalten vid Ultuna kom dock aldrig till stånd. Redan under de närmast följande åren framkom nämligen nya förslag till lösning av frågan om försöksverksamhetens organisation. För dessa förslag redogöres närmare i kap. 5 i anslutning till utredningens ställningstagande till den högre undervisningens, forskningens och försöksverksamhetens inbördes ställning. Här må endast omnämnas att efter gjorda utredningar i proposition (nr 167) till 1936 års riksdag förslag framlades till försöksverksamhetens ordnande. I propositionen föreslogs bl. a., att såsom centralorgan för försöksverksamheten skulle vid lantbrukshögskolan från och med den 1 januari 1939 inrättas två särskilda anstalter, en för jordbruksförsök och en för husdjursförsök. Det skulle åligga högskolans styrelse att årligen fastställa program för försöksverksamheten. Var och en av försöksanstalterna skulle stå under ledning av en föreståndare i professors ställning. Närmast under föreståndaren skulle anstaltens uppgifter handhas av statsagronomer. Vidare skulle enligt de år 1938 utfärdade stadgarna för lantbrukshögskolan vid denna finnas dels en försöksnämnd och dels två försöksråd, det ena för jordbruksförsök och det andra för husdjursförsök. Försöksnämnden skulle ha till uppgift att utarbeta och för försöksråden framlägga förslag till försöksprogram och kostnadsberäkningar för programmens genomförande. Försöksråden skulle svara för utarbetande av slutliga förslag till årsprogram för försöksverksamheten ävensom kostnadsberäkningar för denna verksamhet. I såväl försöksnämnden som försöksråden skulle högskolans rektor fungera såsom ordförande. Vad angår de båda anstalternas förläggning till Ultuna kunde någon överflyttning dit icke äga r u m vid den beslutade tidpunkten den 1 januari 1939. Förflyttningen av husdjursförsöksanstalten kunde dock ske på hösten 1943, medan överflyttningen av jordbruksförsöksanstalten ägde rum först år 1949. År 1944 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område. Den av riksdagen sålunda begärda utredningen igångsattes år 1945 genom tillkallandet av särskilda sakkunniga (1945 års jordbruksförsöksutredning). Uppdraget för 1945 års jordbruksförsöksutredning kom närmast att avse följande tre huvudspörsmål, nämligen dels organisationen av den vid jordbruks- och husdjursförsöksanstalterna bedrivna verksamheten, dels

12 frågan om tillskapande av ett bättre samarbete mellan de olika på jordbruksförsöksverksamhetens område verksamma institutionerna, dels ock utarbetande av förslag till inordnande av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna verksamheten och föreningens tjänstemän i den statliga forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område. Jordbruksförsöksutredningen framlade sina förslag angående organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område i ett år 1947 avlämnat betänkande (SOU 1947: 42). I detta behandlades såväl de allmänna riktlinjerna för försöksväsendets organisation och ledning som frågan om försöksverksamhetens inre organisation. I anslutning härtill föreslog utredningen en betydande upprustning i fråga om försöksverksamhetens personella och materiella resurser. År 1948 förelades riksdagen en på utredningens förslag grundad proposition (nr 161) i ämnet. I denna upptogs emellertid icke den av utredningen förordade upprustningen av försöksverksamheten till behandling. Däremot föreslogs i propositionen vissa åtgärder, som ansågs lämpliga för att åstadkomma en rationell organisation av nämnda verksamhet. Propositionen bifölls av riksdagen. Det av statsmakterna sålunda fattade beslutet innebar i fråga om de allmänna riktlinjerna för försöksverksamhetens organisation i huvudsak, att den egentliga försöksverksamheten med vissa omläggningar skulle bibehållas under lantbrukshögskolans styrelse och därmed inom samma organisatoriska ram som forskningen och undervisningen. Jordbruksförsöksanstalten, i vilken Svenska vall- och mosskulturföreningen skulle inordnas i enlighet med ett år 1945 av riksdagen fattat principbeslut, samt husdjursförsöksanstalten skulle sålunda under benämningarna statens jordbruksförsök respektive statens husdjursförök förbli i sina dåvarande ställningar som särskilda försöksanstalter inom högskolan. Denna skulle såsom den gemensamma huvudinstitutionen för den högre undervisningen, forskningen och försöksverksamheten i fortsättningen benämnas lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök. Beslutet innebar vidare att vissa åligganden med avseende å statens växtskyddsanstalt, statens trädgårdsförsök, Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt skulle överflyttas från lantbruksstyrelsen till lantbrukshögskolans styrelse för att därigenom en ytterligare samordning av försöksväsendet skulle åstadkommas. Det skulle sålunda i fortsättningen ankomma på högskolestyrelsen att fastställa dessa institutioners försöksplaner, att för dem vara mellaninstans i anslagsfrågor samt att där utöva inspektion. I fråga om försöksverksamhetens ledning innebar 1948 års beslut, att en särskild befattning som överinspektör för försöksväsendet skulle inrättas. Innehavaren av denna befattning skulle ha till uppgift att följa den statliga och statsunderstödda försöksverksamheten. Han skulle därvid övertaga den övervakningsskyldighet över lantbrukshögskolans försöksinstitutioner, som dittills åvilat rektor, samt utöva högskolestyrelsens inspektionsrätt över

statens växtskyddsanstalt, statens trädgårdsförsök, Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt. Enligt 1948 års riksdagsbeslut skulle vidare lantbrukshögskolans år 1938 inrättade båda försöksråd sammanslås och omorganiseras till ett försöksråd uppdelat på tre sektioner, varav en för jordbruk, en för husdjursskötsel och en för trädgårdsskötsel. Det nya försöksrådets uppgift skulle bl. a. vara att främja det fackliga samarbetet mellan den inom lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsöks ram bedrivna försöksverksamheten och den verksamhet av samma slag som bedrevs vid övriga statliga och statsunderstödda forsknings- och försöksinstitutioner på jordbrukets och trädgårdsodlingens område ävensom den lokala försöksverksamheten. Beslutet om inrättande av ett försöksråd omfattande all jordbruksförsöksverksamhet innebar vidare, att lantbrukshögskolans lärarråds befattning med frågor rörande försöksverksamheten skulle upphöra samt att högskolans dåvarande försöksnämnd skulle utgå ur organisationen. För den del av verksamheten vid lantbrukshögskolan som bedrevs inom statens lantbruksförsök skulle som en motsvarighet till lärarådet, vars benämning i detta sammanhang ändrades till lärarkollegiet, bildas ett försökskollegium. Av jordbruksförsöksutredningens förslag i fråga om försöksverksamhetens inre organisation upptogs i propositionen till 1948 års riksdag i stort sett endast de frågor, som hade beröring med det år 1945 i princip beslutade förstatligandet av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna verksamheten. Denna verksamhet, med undantag av demonstrationsfält och studiegårdsverksamhet, föreslogs sålunda i sin helhet inordnad i statens jordbruksförsök. Genom förstatligandet av vall- och mosskulturföreningen erhölls vissa möjligheter att förverkliga den redan år 1936 i princip beslutade överföringen av jordbruksförsöksanstaltens personal från Experimentalfältet till Ultuna. Från och med den 1 juli 1949 skulle sålunda enligt 1948 års riksdagsbeslut jordbruksförsöken förläggas till Ultuna och där inrymmas i valloch mosskulturföreningens lokaler. I fråga om den inre organisationen av försöksverksamheten innebar 1948 års beslut vidare, att en hjälpavdelning för statistik och försöksteknik skulle tillskapas med en statsagronom som föreståndare. Avdelningen skulle såsom en fristående avdelning vara direkt underställd överinspektören. I statsagronomens tjänsteåligganden skulle även ingå att handha undervisningen i nyssnämnda ämne vid lantbrukshögskolan. På grundval av förslag, som avgivits av en särskilt för ändamålet tillsatt kommitté (1950 års lantbruksförsökskommitté) beslöt riksdagen år 1952 (prop nr 109) bl. a., att det genom 1948 års riksdagsbeslut inrättade försöksrådets verksamhet skulle upphöra.

14 b. Den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten Den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten utfördes till att börja med endast i form av fältförsök hos privata jordbrukare ute i landet. År 1912 hemställde centralanstaltens styrelse om anslag för inrättande av tre försöksgårdar. Denna framställning ledde ej till något omedelbart resultat. 1918 års riksdag beviljade emellertid ett anslag för anordnande under centralanstaltens ledning av s. k. fast försöksverksamhet vid lantbruks- och lantmannaskolor. Frågan om upprättande av fasta försöksgårdar väcktes på nytt genom en till 1920 års riksdag avgiven motion. Sedan motionen bifallits av riksdagen framlade den s. k. försöksgårdskommittén ett förslag i ämnet (SOU 1925: 32). Enligt kommitténs förslag erfordrades ett system av 14 försöksgårdar för att landets viktigaste jordmåns- och klimattyper skulle bli representerade. Gårdarna skulle i främsta rummet utnyttjas för sådana försök, vilka måste fortgå under en längre följd av år och därvid skötas av fast anställd, för ändamålet utbildad personal, som i detalj kunde följa försöken. Enligt kommitténs mening var det mest aktuellt att få till stånd en försöksgård i Västergötland och en i Västernorrlands län. Dessa båda gårdar, den förra förlagd till Lanna och den senare till Offer, inrättades även genom beslut av 1928 respektive 1930 års riksdagar. Den statliga försöksgårdsverksamheten behandlades även av de särskilda utredningsmän, vilka år 1932 tillkallades för utredning rörande organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets och trädgårdsodlingens område. I det av dessa utredningsmän avgivna betänkandet (SOU 1934: 4) föreslogs dels en indelning av riket i sju försöksdistrikt med en särskild försöksnämnd för varje distrikt, dels ett försöksgårdssystem med 13 försöksgårdar, kompletterat med fasta försöksstationer och försöksfält. Vidare förordades ett i vissa avseenden betydligt utvidgat verksamhetsområde, för försöksgårdarna. Dessa skulle sålunda utgöra centralpunkter för försöksverksamheten, var och en inom sitt distrikt, samt ha till uppgift a t t dels biträda vid lösandet av spörsmål av allmängiltig innebörd och dels uppta frågor av mera lokalt betonad betydelse till utredning. I den proposition (nr 167) angående försöksverksamhetens ordnande, som framlades för och i princip godkändes av 1936 års riksdag, föreslogs emellertid endast att staten skulle överta svenska mosskulturföreningens försöksgårdar Flahult och Gisselås samt kemisk-växtbiologiska anstaltens försöksgård Alträsk (Brännberg). Dessa gårdar skulle underställas den a n stalt för jordbruksförsök, vilken enligt samma proposition föreslogs inrättad vid lantbrukshögskolan från och med den 1 januari 1939. Från r i k s dagens sida uttalades emellertid, att frågan om försöksgårdsväsendets u t byggande icke kunde anses slutgiltigt ordnad i och med genomförandet av de i propositionen framlagda förslagen utan att behov förelåg av ytterligare

15 försöksgårdar. Däremot ansågs det böra anstå med indelning av landet i olika försöksdistrikt. Vid 1938 års riksdag fattades beslut, att staten skulle överta kemiskväxtbiologiska anstaltens försöksgård Sunderbyn. I enlighet med redan tidigare framförda förslag framlades vid 1939 års riksdag förslag om inrättandet av en försöksgård vid Ugerup, vilket förslag godkändes av riksdagen. Enligt beslut av 1944 års riksdag (proposition nr 139) inrättades en försöksgård vid Öjebyn, för att i första hand användas för husdjursförsök. Beslutet innebar vidare, att till Öjebyns försöksgård skulle överföras den försöksverksamhet, som bedrevs vid Sunderbyns försöksgård, och att sistnämnda gård i samband därmed skulle försäljas. Sedan 1946 års riksdag bifallit en av Kungl. Maj:t framlagd proposition (nr 316) träffades avtal om inköp av Stenstugu gård på Gotland för att där skulle inrättas en försöksgård för Gotlands län. Även 1945 års jordbruksförsöksutredning behandlade i sitt betänkande (SOU 1947: 42) vissa med det statliga försöksgårdsväsendet sammanhängande frågor. Utredningen framlade icke något förslag ifråga om det lämpliga antalet försöksgårdar eller beträffande den turordning i vilken ytterligare försöksgårdar borde inrättas. Utredningen uttalade dock såsom sin mening, att en utbyggnad av försöksgårdssystemet liksom dittills borde ske successivt. Enligt jordbruksförsöksutredningen borde försöksgårdarna, med hänsyn till sina uppgifter, i administrativt hänseende ges en relativt fri ställning och sålunda icke vara knutna till någon bestämd avdelning eller institution inom landbrukshögskolan och statens lantbruksförsök utan vara direkt underställda styrelsen. I den på grundval av jordbruksförsöksutredningens förslag vid 1948 års riksdag framlagda propositionen (nr 161) behandlades icke de av utredningen gjorda uttalandena angående de statliga försöksgårdarna. Det vid 1949 års riksdag (proposition nr 41) fattade beslutet, att Institutet för husdjursförädling vid Wiad fr. o. m. den 1 januari 1950 skulle övertas av staten och anknytas till lantbrukshögskolans institution för avelsoch raslära innebar även, att egendomen Wiad samtidigt skulle läggas under lantbrukshögskolans förvaltning som en försöksgård. Vid 1949 års riksdag (proposition nr 31), beslöts vidare i princip, dels att en försöksgård skulle inrättas vid Sunne i Värmlands län, dels att en försöksgård skulle inrättas vid Röbäcksdalen utanför Umeå och att viss forskningsverksamhet på jordbrukets område skulle förläggas dit. I början av år 1949 uppdrog Kungl. Maj:t åt styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök att utarbeta en plan för den fortsatta utbyggnaden av den statliga försöksgårdsverksamheten. För fullgörande av uppdraget utsågs inom högskolestyrelsen en särskild kommitté, 1949 års försöksgårdskommitté, vilken avgav sitt betänkande (stencilerat) i slutet av år 1949. I detta framhölls, i fråga om försöksgår-

16 darnas arbetsuppgifter, att gårdarna i första h a n d borde utgöra fasta lokala hållpunkter för den allmänna, lantbruksvetenskapliga forsknings- och försöksverksamheten. Vid gårdarna borde emellertid även upptagas lokala problem till vetenskaplig försöksmässig bearbetning. I fråga om det statliga försöksgårdssystemets lämpliga omfattning föreslog kommittén, att de dåvarande försöksgårdarna Ugerup, Flahult, Lanna, Offer, Brännberg och Gisselås skulle bibehållas, medan Sunderbyns försöksgård borde avvecklas. Utöver de befintliga gårdarna samt de försöksgårdar i Sunne och vid Röbäcksdalen, om vars inrättande beslut hade fattats vid 1949 års riksdag, borde ytterligare sex försöksgårdar i olika delar av landet inrättas. Innan denna utbyggnad genomfördes borde emellertid enligt kommitténs mening ske en upprustning av de dåvarande försöksgårdarna. Det av 1949 års försöksgårdskommitté avgivna betänkandet upptogs till behandling i proposition nr 76 till 1950 års riksdag, såvitt detsamma gällde den föreslagna upprustningen av de dåvarande försöksgårdarnas byggnader och fasta anläggningar. Däremot ansågs det böra anstå med prövningen av kommitténs förslag om utvidgning av den statliga försöksgårdsverksamheten i avvaktan på resultat av en redan i 1950 års statsverksproposition utlovad översyn av organisationen av den fasta och den lokala försöksverksamheten. För att verkställa den nyssnämnda översynen tillkallades i september år 1950 särskilda sakkunniga, 1950 års lantbruksförsökskommitté, vilka avgav sitt betänkande (stencilerat) i oktober 1951. I detta betänkande föreslogs bl. a. att landet skulle indelas i sju försöksdistrikt. Inom varje sådant distrikt skulle inrättas en distriktsnämnd med uppgift att upprätta förslag till försöksprogram omfattande samtliga de försök, som under viss period med statsbidrag skulle utläggas inom distriktet, samt att även i övrigt handha planläggningen av försöksverksamheten, fördelningen av arbetsuppgifterna, publiceringen av försöksresultaten m. m. Distriktsnämndernas förslag till försöksprogram borde, sedan de granskats av överinspektören, sammanjämkas av ett centralt beredningsorgan, vilket borde benämnas jordbruksförsöksrådet. Samtidigt borde det år 1948 inrättade försöksrådets verksamhet nedläggas, då dess funktion som samarbetsorgan av olika anledningar framstod såsom överflödigt. Kommittén föreslog vidare, att det s. k. försöksledarmötet skulle bibehållas, men med något ändrade arbetsuppgifter. Beträffande de statliga försöksgårdarna ansåg kommittén, att gårdarna borde bibehållas samt att redan i princip beslutade sådana gårdar skulle inrättas. Därutöver ansågs av kostnadsskäl icke böra ske någon utbyggnad av det statliga försöksgårdssystemet. Kommittén ansåg vidare, att hushållningssällskapen borde beredas möjlighet, att efter köp eller genom arrende inrätta och driva försöksgårdar eller försöksfält. På grundval av lantbruksförsökskommitténs förslag framlades till 1952

17 års riksdag proposition (nr 109) i ämnet, vilken i huvudsak bifölls av riksdagen. I denna proposition uttalade departementschefen, att han av olika anledningar icke ansåg sig kunna förorda att sådana försöksdistrikt och distriktsnämnder, som kommittén föreslagit, skulle inrättas obligatoriskt. Mot kommitténs förslag i fråga om försöksrådet och försöksledarmötet framställdes icke någon erinran i propositionen. Vidare framhölls i propositionen, att frågan om en utbyggnad av det statliga försöksgårdssystemet skulle komma i ett annat läge, därest av hushållningssällskapen drivna försöksgårdar inrättades. Under sådana förhållanden ansåg departementschefen att det i dåvarande läge icke fanns anledning att inrätta ytterligare statliga försöksgårdar utöver dem som redan fanns eller för vilka mark redan hade förvärvats av det allmänna. Genom beslut av 1953 års riksdag (proposition nr 155) nedlades Gisselås försöksgård. Viss försöksverksamhet skulle i stället inrättas vid Törsta skogs- och lantmannaskola, varjämte fasta försöksfält skulle anordnas på andra platser i det inre av Norrland. Vidare beslöt samma års riksdag, att egendomen Stenstugu i Gotlands län skulle inrättas såsom försöksgård. År 1954 förklarade riksdagen (prop, n r 122), att den icke hade något att erinra mot att Kungl. Maj:t och kronan såsom gåva av Sunne köping och Stora Sunne kommun mottog vissa för den år 1949 beslutade försöksgården vid Sunne i Värmlands län avsedda fastigheter. I en till 1955 års riksdag avgiven proposition (nr 116), vilken bifölls av riksdagen, föreslogs viss omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet. De framlagda förslagen, syftade bl. a. till att åstadkomma en bättre samordning av försöksverksamheten vid försöksgårdarna med den verksamhet, som bedrevs av statens jordbruksförsök antingen i egen regi eller i samarbete med hushållningssällskapen. Bland annat föreslogs, att för försöksverksamheten skulle uppgöras ett gemensamt program, vilket skulle avse icke blott samtliga försöksgårdar ävensom jordbruksförsöksavdelningen vid Röbäcksdalen utan även statens jordbruksförsök. Vidare föreslogs i propositionen, att såväl försöksgårdsföreståndarna som övrig försökspersonal organisatoriskt skulle sammanföras med statens jordbruksförsöks personal. I fråga om finansieringen av försöksverksamheten vid försöksgårdarna innebar 1955 års riksdagsbeslut att kostnaderna för denna verksamhet så långt möjligt skulle hållas skilda från gårdarnas jordbruksdrift. I proposition nr 116 till 1955 års riksdag behandlades även frågan om utbyggnaden av Röbäcksdalens försöksgård till en central forskningsinstitution för norrländska jordbruksfrågor. Sedan 1949 års riksdag fattat principbeslut om inrättandet av en försöksgård vid Röbäcksdalen hade från och med år 1951, då medel ställdes till förfogande för inköp och iordningsställande av det för gården avsedda markområdet, årligen anvisats medel för den successiva utbyggnaden av denna. Genom beslut vid 1952 och 1954 års 2-599132 Utredningar

18 riksdagar hade vid Röbäcksdalen även inrättats filialer till statens växtskyddsanstalt samt statens maskin- och redskapsprovningsanstalter. Vidare hade vid 1952 års riksdag fattats principbeslut om inrättande där av en filial till statens centrala frökontrollanstalt. De i sagda proposition framlagda och av riksdagen godkända förslagen, vilka grundade sig på de betänkanden, som avgivits av den år 1949 tillsatta Röbäcksdalsutredningen, innebar i huvudsak, att medel till utbyggnad av Röbäcksdalens försöksgård skulle ställas till förfogande för budgetåret 1955/56 endast för de åtgärder, vilka bedömdes mest angelägna. Det ansågs vidare böra anstå med flertalet av de av Röbäcksdalsutredningen föreslagna åtgärderna ifråga om organisationen av verksamheten vid gården, tills denna blivit ytterligare utbyggd. Slutligen föreslogs, att de skilda verksamhetsgrenarna vid Röbäcksdalen skulle erhålla den kollektiva benämningen Norrlands lantbruksförsöksanstalt, Röbäcksdalen.

I I . Alnarps

lantbruks-,

mejeri- och

trädgårdsinstitut

Den av 1931 års riksdag beslutade omorganisationen av den högre lantbruksundervisningen innebar för alnarpsinstitutets del att institutet fr. o. m. år 1933 skulle ombildas till ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Till institutet förlades den högre mejeriutbildningen, vilken erhöll högskolemässig karaktär samt den högre trädgårdsutbildningen. Den senare erhöll dock ej högskolemässig karaktär. Institutet fick i övrigt till uppgift att utbilda lägre tjänstemän på lantbruks-, mejeri- och trädgårdsområdena, (driftsledarkurs, lantbruksskola, mejeriskola och trädgårdsskola). I förevarande sammanhang är endast den till institutet anknutna högre undervisningen samt forskningen och försöksverksamheten på mejeri- och trädgårdsområdena aktuella. För dessa verksamheters utveckling efter 1931 års riksdagsbeslut redogöres i det följande.

A. Mejeriområdet Undervisningen vid den högre mejerikursen erhöll högskolemässig kar a k t ä r och skulle grundas på vetenskaplig forskning. Enligt riksdagens beslut skulle de obligatoriska föreläsningarna och övningarna i huvudsak k u n n a slutföras under två år och examen avläggas under det tredje året. För inträde vid kursen fordrades studentexamen å reallinjen eller examen från tekniskt gymnasium eller avgångsbetyg från Vilans specialkurs för lantbruksstuderande. Dessutom fordrades tre års mejeripraktik. Kraven på mejeripraktik för inträde vid kursen ökades år 1938 till fyra år. År 1945 nedskärs praktiktiden till två år. För undervisningen och forskningen skulle

19 vid mejeriavdelningen finnas inrättade en professur i mejerilära och mejeriekonomi samt en professur i mejerikemi och mejeribakteriologi. Beträffande den fortsatta utbyggnaden av här ifrågavarande verksamheter på mejeriområdet efter 1931 års riksdagsbeslut må följande anföras. I och med tillkomsten 1907 av centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet hade skapats en statlig organisation för forsknings- och försöksverksamhet på mjölkhushållningens område. Sådan försöksverksamhet utfördes därstädes dels vid avdelningen för bakteriologi och dels vid husdjursavdelningen genom föreståndaren för mejeriförsöken. Denna organisation av den statliga mejeriförsöksverksamheten ändrades först i och med omorganisationen av den högre lantbruksutbildningen 1931. Av centralanstaltens underavdelningar för husdjursskötsel och mejerihantering ombildades den senare från år 1933 till en självständig avdelning. Denna skulle så snart ske kunde utbrytas ur centralanstalten och införlivas med mejeriavdelningen vid Alnarpsinstitutet. Detta skedde också år 1937, då avdelningen under benämningen statens mejeriförsök överflyttades till Alnarp. Med anledning av en år 1943 av riksdagen gjord hemställan tillkallades samma år särskilda sakkunniga (1943 års mejeriutredning) för att verkställa utredning beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens område samt denna verksamhets framtida organisation. Mejeriutredningens förslag, vilket framlades i ett år 1944 avgivet betänkande (stencilerat), innebar i huvudsak att försöksverksamheten på mejerinäringens område skulle vara förlagd till Lund för att samordning skulle kunna ske med den högre mejeriundervisningen vid alnarpsinstitutet. För effektivisering av sistnämnda undervisning och framför allt grundforskningen på mejeriområdet föreslogs vidare en väsentlig utvidgning av nämnda instituts mejeriavdelning. Enligt förslaget skulle sålunda bl. a. dels en ny professur i mjölkbildningens fysiologi inrättas, dels de dåvarande professurerna i mejerilära och mejeriekonomi samt i mejerikemi och mejeribakteriologi uppdelas i fyra professurer, nämligen en i mejerilära, en i mejeriekonomi, en i mejerikemi och en i allmän- och mejeribakteriologi. En av de sakkunniga föreslog emellertid i särskilt yttrande, att ifrågavarande försöksverksamhet skulle förläggas till Uppsala och att i samband därmed den högre mejeriundervisningen och grundforskningen på mejerinäringens område skulle förflyttas från Alnarp till Ultuna. I flertalet av de yttranden, som avgavs över de sakkunnigas olika förslag, framhölls att det erfordrades en detaljerad organisationsplan i anslutning till de synpunkter som anförts i det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet, för att slutlig ställning skulle kunna tas till förevarande organisationsproblem. På grund härav föreslogs i yttrandena, att spörsmålet om forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens område samt därmed sammanhängande frågor skulle göras till föremål för förnyad

20 utredning. I juni år 1945 tillkallades också en särskild utredningsman med uppgift att med biträde av nio sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag rörande organisationen av forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på mejerinäringens område. Nyssnämnda utredningsman avgav sitt betänkande i oktober år 1947 (SOU 1947: 59). I fråga om den högre mejeriundervisningen förordades i betänkandet, att denna skulle bibehållas förlagd till Alnarpsinstitutet. Fyra av de sakkunniga uttalade sig emellertid i ett särskilt yttrande för att nämnda undervisning skulle förläggas till Ultuna. I betänkandet framlades vidare förslag om en förstärkning av personalen vid den högre mejerikursens vetenskapliga institutioner. På grundval av nyssnämnda betänkande och i anslutning till den åren 1948 och 1949 beslutade upprustningen av lantbrukshögskolan, för vilken redogjorts i det föregående, framlades i proposition (nr 79) till 1949 års riksdag förslag om bl. a. en upprustning av de till den högre mejerikursen hörande institutionerna. Enligt propositionen, vilken bifölls av riksdagen, skulle n ä m n d a institutioner förstärkas med såväl högre som lägre befattningar. Vid vardera av institutionerna för mejerilära och mejeriekonomi samt mejerikemi och mejeribakteriologi inrättades sålunda en laboratorsbefattning, varjämte nya assistent- och biträdestjänster inrättades. Dessutom skedde en uppräkning av anslagen till materiel och utrustning. Genom beslut av Kungl. Maj:t år 1953 ändrades professuren i mejerilära och mejeriekonomi till att omfatta mjölkprodukternas teknologi. Den del av professuren, som avsåg ämnet mejeriekonomi, utbröts därvid såsom en särskild institution under ledning av en laborator.

B. Trädgårdsområdet a. Den högre

trädgårdskursen

Genom inrättandet av en högre trädgårdskurs skapades möjlighet att inom landet förvärva högre utbildning även inom trädgårdsfacket. Denna möjlighet hade tidigare saknats. Kursen erhöll dock ej högskolemässig karaktär, varken i fråga om inträdesfordringar eller undervisning. Undervisningen skulle enligt 1931 års riksdagsbeslut uppdelas på två linjer, varav den ena för allmän trädgårdsodling och den andra för trädgårdsanläggning. Studietiden skulle omfatta en tid av två år. För inträde fordrades att vederbörande genom real- eller högre examen eller på annat sätt kunde styrka, att han ägde kunskaper motsvarande minst betyg i realexamen i vissa ämnen. Dessutom föreskrevs, att inträdessökande skulle ha genomgått tvåårig kurs vid statlig eller statsunderstödd trädgårdsskola samt därefter under minst ett års tid haft praktisk sysselsättning inom trädgårdsyrket.

21 Den högre trädgårdsundervisningen ansågs dock ej tillfredsställande ordnad genom inrättandet av den högre trädgårdskursen. Från olika håll påyrkades därför, att en högskolemässig trädgårdsutbildning skulle tillskapas. År 1946 tillkallades därför särskilda sakkunniga (1946 års trädgårdsundervisningskommitté), vilka avgav sitt betänkande år 1947 (SOU 1948: 5). Sagda kommitté föreslog att vid Alnarp skulle inrättas en särskild trädgårdshögskola. Undervisningen vid trädgårdshögskolan skulle enligt förslaget vara treårig samt uppdelad på en odlingsteknisk linje och en trädgårdsarkitektlinje. Vid högskolan skulle vidare kunna avläggas hortonomexamen respektive trädgårdsarkitektexamen ävensom hortonomie licentiatexamen. Någon trädgårdshögskola kom emellertid icke till stånd. I propositionen konstaterades nämligen att förutsättningarna för ett genomförande av förslaget då icke förelåg och att det därför syntes böra anstå tills vidare med förverkligandet av planen på en särskild sådan högskola. Häremot hade riksdagen icke något att erinra. b.

Trädgårdsförsöksverksamheten

En trädgårdsförsöksverksamhet i vårt land under mer fasta former påbörjades på 1800-talet. I början av detta århundrade möjliggjordes sålunda genom en donation organiserandet av Bergianska trädgården, där en fast försöksverksamhet av relativt betydande omfattning påbörjades. Dessutom lät lantbruksakademien, vid sin försöksgård på Experimentalfältet, reservera en del av arealen där till trädgård och trädgårdsförsök. I samband med att verksamheten vid alnarpsinstitutet tog sin början anlades därstädes betydande trädgårdar i syfte att bl. a. pröva nya växter. Vidare må erinras om att Sveriges pomologiska förening efter sitt bildande år 1900 började bedriva fruktodlingsförsök. Dessa försök utfördes i huvudsak dels vid Alnarp, dels vid Experimentalfältet och dels vid några andra trädgårdar. I samarbete mellan föreningen, lantbruksakademien och alnarpsinstitutet bildades år 1922 en permanent kommitté för fruktodlingsförsök med uppgift att leda fruktodlingsförsöken. För att tillgodose det stora behovet av en förädlingsverksamhet med köksväxter beslöt alnarpsinstitutets styrelse vidare att vid Alnarps trädgårdar år 1914 påbörja en förädlings- och försöksverksamhet med dessa växter. Efter krigets slut utökades dessa försök ytterligare, samtidigt som planmässiga försök med fruktträd och bärväxter anordnades såväl vid Alnarp som vid Experimentalfältet. Parallellt härmed kom försök med prydnadsväxter till stånd för utväljande av lämpligt odlingsmaterial och för utarbetande av odlingstekniken i handelsmässiga kulturer. Denna försöksverksamhet blev grunden till den statliga trädgårdsförsöksverksamhet, som sedermera organiserades enligt riktlinjer, som uppdrogs av 1931 års försöksutredning (SOU 1934: 4). Enligt dessa riktlinjer skulle all statlig försöksverksamhet på trädgårdsodlingens område ledas

22 genom en till Alnarp förlagd central organisation. Sedan 1936 års riksdag tagit ställning till denna fråga (prop, nr 167) kunde statens trädgårdsförsök den 1 januari 1938 inrättas. Institutionen inordnades organisatoriskt i alnarpsinstitutet. Till institutionen sammanfördes då tidigare bedriven försöksverksamhet med köksväxter vid Alnarp och på vissa lokala platser samt med fruktträd vid Alnarp och Experimentalfältet. Försök med prydnadsväxter ansågs då icke ha så stor allmännyttig betydelse, att de skulle inordnas i den nya institutionen utan lämnades tills vidare utanför. Först 1949 inrättades även en avdelning för prydnadsväxter. Den statliga trädgårdsförsöksverksamheten har därefter blivit uppdelad på tre fackavdelningar, en för fruktträd och bärväxter, en för köksväxter och en för prydnadsväxter. Genom den av 1948 års riksdag beslutade omorganisationen av försöksväsendet på lantbrukets område, för vilken omorganisation redogjorts i annat sammanhang (sid. 12), överflyttades överinseendet av institutionens försöksplaner från lantbruksstyrelsen till lantbrukshögskolans styrelse. Utövandet av denna övervakningsskyldighet anförtroddes närmast åt den då nyinrättade befattningen som överinspektör för försöksväsendet. Förutom en till Alnarp förlagd central institution för trädgårdsförsök hade 1931 års försöksutredning även föreslagit, att tre fasta lokala trädgårdsförsöksstationer, motsvarande jordbrukets försöksgårdar, skulle inrättas och förläggas till landets viktigaste trädgårdsodlingsdistrikt. De föreslagna försöksstationerna skulle sortera under huvudanstalten vid Alnarp men dessutom tjäna som centraler för viss lokal försöksverksamhet inom respektive odlingsområde. I nyssnämnda proposition (nr 167), i vilken förslag framlades till inrättandet av statens trädgårdsförsök, ansåg sig dock departementschefen endast kunna föreslå inrättandet av en lokal försöksstation förlagd till Mälardalen. Först år 1938 kunde dock detta projekt förverkligas. Då inköptes nämligen för detta ändamål Nyckelby egendom på Ekerö, Stockholms län. Genom beslut av 1937 års riksdag (prop, nr 261) anvisades medel för inrättandet av ytterligare två trädgårdsförsöksstationer, nämligen vid Rånna egendom, Skaraborgs län och vid Söråkers trädgårdsskola, Västernorrlands län. Mindre försöksstationer har sedermera inrättats bl. a. vid statens försöksgård Öjebyn och vid Ekerum på Öland. Fasta försöksfält har anlagts på en rad platser i landet, främst vid de statliga försöksgårdarna men även vid andra egendomar, efter överenskommelser med respektive markinnehavare.

KAPITEL 3

Lantbrukshögskolans och statens lantbruksförsöks samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstituts nuvarande organisation I föreliggande kapitel lämnas en redogörelse för lantbrukshögskolans och statens lantbruksförsöks samt alnarpsinstitutets nuvarande organisation. Redogörelsen har gjorts översiktlig enär närmare detaljer lämnas i senare kapitel i anslutning till utredningens förslag i respektive frågor.

I . Lantbrukshögskolan

och statens

lantbruksförsök

A. Uppgifter och ledning m. m. Enligt nu gällande stadgar för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök (SFS 1950: 492; ändr. 1952: 811, 1957: 16) har högskolan och lantbruksförsöken till uppgift att genom vetenskaplig forskning och försöksverksamhet främja lantbrukets utveckling samt att meddela på vetenskaplig grund vilande undervisning i ämnen av betydelse för lantbruket. För detta ändamål finns 17 institutioner för forskning och undervisning, två försöksanstalter (statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök), en särskild avdelning för statistik och försöksteknik samt ett bibliotek och ett kansli. Till högskolan och lantbruksförsöken hör vidare Ultuna egendom samt statens försöksgårdar. Verksamheten vid högskolan och lantbruksförsöken står under ledning av en styrelse. I övrigt handhas högskolans angelägenheter av rektor och lärarkollegiet samt lantbruksförsökens angelägenheter av överinspektören och försökskollegiet. Vid förvaltningen biträder ekonomidirektör, sekreterare, kamrerare och bibliotekarie. Styrelsen består av nio ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t utser ordförande och ytterligare fem ledamöter. Bland dessa bör finnas representanter för universitetet i Uppsala samt för det praktiska jordbruket. Självskrivna ledamöter är högskolans rektor, överinspektören samt chefen för lantbruksstyrelsen. Det åligger styrelsen bl. a. att övervaka undervisningen, försöksverksamheten och förvaltningen vid högskolan och lantbruksförsöken samt därtill anslutna försöksgårdar och att inom ramen för gällande stat handha högskolans och lantbruksförsökens ekonomi. För varje undervisningsårs början skall styrelsen fastställa det antal ordinarie studerande, som skall intas i

24 högskolans första årskurs. Vidare skall styrelsen årligen fastställa program för undervisning och för försöksverksamheten samt låta anordna försölsledarmöte och fastställa program för mötet. Vid styrelsens sammanträden är rektor föredragande i ärenden från lärarkollegiet och rektorsämbetet; överinspektören i angelägenheter rörande fä - söksväsendet i dess helhet; ekonomidirektören i sådana ekonomiska frågor, som faller inom hans verksamhetsområde samt föreståndarna för försölsanstalterna beträffande vederbörande anstalters ärenden. Ärende röranle institution, som genom beslut av Kungl. Maj:t ställts under styrelsens överinseende, må föredras av representant eller representanter för institutiontn. Ärende, som påkallar skyndsamt beslut och ej är av principiell eller eljest större betydelse, må avgöras av ett arbetsutskott inom styrelsen, bestående av rektor, överinspektören och ytterligare en av styrelsen utseld ledamot. Till rektor förordnar Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen, för en lid av högst fem år, en av högskolans professorer. Innan styrelsen avger förslag skall lärarkollegiet höras. Rektor skall utöva den närmaste ledningm av högskolan och därvid särskilt bl. a. övervaka undervisningen. Prorektor utses årligen av styrelsen efter hörande av lärarkollegiet. Överinspektören förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst sex .ir. Överinspektören åligger i huvudsak att övervaka försöksverksamhetens gång och befordra samarbete mellan dess olika grenar, att vara ordförande vid försöksledarmötet, att utöva den inspektionsrätt över försöksverksamheten vid statliga och statsunderstödda institutioner, som Kungl. Maj:t tillagt styrelsen, att till styrelsen avgiva yttrande dels över de förslag till program för försöksverksamheten, som skall fastställas av styrelsen, dels ock över anslagsäskanden i försöksfrågor, ävensom att i övrigt väcka förslag rörande försöksverksamheten, att tillse att försöksverksamhetens resultat snabbt kommer jordbruket till del, att upprätthålla kontakt med jordbrukets utövare och tillse att uppslag från dessa förmedlas till försöksverksamheten, att tillse att lantbruksförsökens befattningshavare noggrant uppfyller sina åligganden, att tillse att beslut, som fattats av styrelsen och försökskollegiet blir verkställda. Överinspektören äger rätt att delta i lärarkollegiets och försökskollegiets överläggningar samt att, därest beslutet icke överensstämmer med hans åsikt, i protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Lärarkollegiet utgöres av högskolans och lantbruksförsökens samtliga professorer. Jämväl den som tillfälligt uppehåller professorstjänst samt

25 speciallärare och laboratorer äger under vissa förutsättningar delta i lärarkollegiets överläggningar och beslut. Vid behov äger lärarkollegiet anlita och till sammanträde kalla personer utom kollegiet. Det åligger lärarkollegiet bl. a. att ha allmän tillsyn över högskolans vetenskapliga angelägenheter, att uppgöra förslag till program för undervisningen samt till de instruktioner, ordningsstadgar och andra allmänna föreskrifter rörande högskolans verksamhet, som skall fastställas av styrelsen, ävensom att i övrigt väcka förslag rörande undervisningen och andra högskolans angelägenheter, samt att till styrelsen avge yttranden över ärenden som remitterats till kollegiet. Styrelsen äger på förslag av lärarkollegiet fördela professors-, laboratorsoch speciallärarbefattningarna vid högskolan på avdelningar. De till en avdelning hörande innehavarna av sådana befattningar bildar ett avdelningskollegium. Dylikt kollegium skall genom samarbete mellan ledamöterna verka för en tidsenlig utveckling av avdelningen och de fackområden, avdelningen företräder, samt till lärarkollegiet inkomma med de förslag som härför kan vara påkallade. För undervisningens planmässiga ordnande och för uppgörandet av förslag till studieplan skall finnas en undervisningsnämnd, bestående av rektor och minst fem varje år av lärarkollegiet valda ledamöter, varav en representant för högskolans laboratorer och docenter. Nämnden skall jämte ombud för högskolans studentkår sammanträda vid början av höstterminen. Försökskollegiet utgöres av föreståndarna, statsagronomerna och överassistenterna vid statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök samt laboratorn i statistik och försöksteknik. Ordförande utses av styrelsen. Institutionsföreståndare vid högskolan har säte och stämma i försökskollegiet vid behandlingen av ärende, som berör hans institution. Föreståndaren för Sveriges utsädesförenings filial i Ultuna har rätt att närvara och yttra sig i försökskollegiet. Då så av särskild fråga föranledes skall försöksgårdsföreståndare kallas till sammanträde med försökskollegiet. Liksom lärarkollegiet äger försökskollegiet att vid behov anlita och till sammanträde kalla personer utom kollegiet. Det åligger försökskollegiet bl. a. att enligt styrelsens närmare anvisningar handlägga ärenden, som faller inom ramen för de av styrelsen årligen fastställda planerna för försöksverksamhetens bedrivande vid lantbruksförsöken samt att till styrelsen avgiva förslag rörande försöksverksamheten och andra lantbruksförsökens angelägenheter. B. Undervisnings- och forskningsverksamheten Undervisning meddelas i form av föreläsningar och övningar samt demonstrationer och exkursioner. Undervisningsåret räknas fr. o. m. den 1 november t. o. m. den 31 oktober samt innefattar tre terminer (vintertermin, vårtermin och hösttermin).

26 Högskolans lärare är professorer, laboratorer, docenter och speciallärare. Det åligger lärare vid högskolan att i det eller de läroämnen, vari hans befattning är inrättad, följa vetenskapens och teknikens framsteg samt att i enlighet med gällande program och timplan ombesörja undervisning. Laborator må ej åläggas större undervisningsskyldighet än som skäligen kan anses motsvara den undervisningsskyldighet som åvilar professor. Undervisningen vid högskolan är avgiftsfri. Studerande vid högskolan är antingen ordinarie studerande, vilka följer undervisningen till den omfattning, som erfordras för avläggande av examen eller specialstuderande, vilka följer undervisningen efter eget val i ett eller flera läroämnen med rätt att efter tentamen erhålla intyg om sina kunskaper. Enligt nu gällande bestämmelser för antagning av ordinarie studerande till agronomutbildning vid lantbrukshögskolan (SFS nr 1957: 17), skall inträdessökande styrka att han avlagt svensk studentexamen eller är likställd med den, som avlagt studentexamen. Den sökande skall vidare styrka att han i studentexamen eller vid fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen eller särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen erhållit vissa betyg i kemi, fysik, matematik och biologi med häl solära. (Rörande de närmare fordringarna härvidlag hänvisas till kap. 7.) Oavsett nu anförda bestämmelser är den, som avlagt avgångsexamen vid specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande, behörig att vinna inträde vid lantbrukshögskolan. Sökande skall vidare ha erhållit godkänt avgångsbetyg från huvudkurs vid lantmannaskola med skölj ordbruk eller lantbruksskola samt äga väl vitsordad jordbrukspraktik enligt av styrelsen meddelade föreskrifter. I praktiken, som skall omfatta minst två år, må inräknas genomgången kurs vid lantbruksskola eller vid lantmannaskola med skölj ordbruk. Examina vid högskolan är agronomexamen (SFS nr 1951: 174; ändr. 1954: 658) och agronomie licentiatexamen (SFS nr 1951: 194; ändr. 1954: 654). Härjämte kan högskolan utdela agronomie doktorsgrad (SFS nr 1942: 601; ändr. 1950: 493, 1954: 660). Undervisningen för agronomexamen pågår under fyra undervisningsår. Examen avläggs i regel under femte studieåret. Enligt stadgan kan agronomexamen avläggas på fem olika linjer, nämligen jordbrukslinjen, husdjurslinjen, ekonomiska linjen, maskintekniska linjen och allmänna linjen. Ämnena i agronomexamen indelas efter studiernas omfattning och prövningens beskaffenhet i tentamensämnen, förhörsämnen och kursämnen. Tentamensämne vitsordas genom en femgradig skala, förhörsämne enligt en tvågradig och kursämne genom intyg att den studerande nöjaktigt tillgodogjort sig undervisningen. De olika linjernas ämnen liksom fordringarna för godkänd examen redovisas n ä r m a r e i kap. 7.

27 För undervisning och forskning finns vid högskolan 15 ordinarie professorer, vilka tillika är föreståndare för följande institutioner, nämligen allmän och oorganisk kemi, organisk kemi, systematisk botanik och genetik, växtfysiologi, marklära, djurfysiologi, mikrobiologi, agronomisk hydroteknik, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, växtsjukdomslära, husdjursgenetik, husdjurens utfodring och skötsel, driftsekonomi samt marknadslära. Föreståndaren för högskolans institution för fysik och meteorologi är laborator. Föreståndaren för högskolans maskintekniska institution är f. n. arvodesavlönad och tillika chef för jordbrukstekniska institutet. För undervisningen i statistik svarar lantbrukshögskolans och statens lantbruksförsöks avdelning för statistik och försöksteknik. Avdelningen är underställd överinspektören. Personalen vid ovannämnda institutioner och avdelning redovisas i kap. 8. C. Försöksverksamheten (statens lantbruksförsök) Försöksverksamheten bedrives genom två försöksanstalter, statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök, jämte försöksgårdar och andra fasta och tillfälliga försöksanordningar. Var och en av försöksanstalterna står under ledning av en professor (föreståndare). Närmast under föreståndaren handhas försöksanstalts uppgifter av statsagronomer (avdelningsföreståndare). För försöksgård finns särskild föreståndare. Statens lantbruksförsöks närmare organisation och försöksresurser redovisas i kap. 9. Personalorganisationen redovisas för de centrala anstalterna i kap. 8 och för den statliga lokala försöksverksamheten i kap. 9. Under kontroll och tillsyn av styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök står sådan försöksverksamhet på växtodlingens område, som genom hushållningssällskap eller skolor för lägre lantbruksundervisning bedrivs med understöd av statsmedel. (SFS nr 1952: 779 samt SFS nr 1953: 600). Beträffande en närmare redogörelse för ifrågavarande verksamhet hänvisas till kap. 9. Här må endast omnämnas att det ankommer på statens jordbruksförsök att årligen efter hörande av hushållningssällskapens försökskommittéer utarbeta förslag till program för sällskapens här ifrågavarande försöksverksamhet. Förslaget skall granskas av ett särskilt råd, i vilket överinspektören är ordförande. Som omnämnes i avsnittet om styrelsen åligger det denna att årligen låta anordna ett försöksledarmöte. För mötet finns inga särskilda stadganden och dess arbetsformer har varit förhållandevis fria. Mötet har numera i huvudsak övergått till att bli ett allmänt informationsmöte, vid vilket i första hand fackmän inom försöksverksamheten informerar mötesdeltagarna om pågående försöksverksamhet och om nya, vunna erfarenheter. Beträffande mötets sammansättning och närmare arbetsformer hänvisas till kap. 10.

28 I I . Alnarps

lantbruks-,

mejeri- och

trädgårdsinstitut

A. Uppgifter och ledning m . m . Verksamheten vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut regleras genom stadgar den 22 september 1938 (SFS 1938: 632) med däri vidtagna förändringar (1940: 19, 1946: 214, 1957: 22). Institutet har till uppgift att dels meddela undervisning genom tre undervisningsavdelningar, dels genom två försöksavdelningar — statens mejeriförsök och statens trädgårdsförsök — bedriva försöksverksamhet på såväl mejerihanteringens som trädgårdsodlingens område. De tre undervisningsavdelningarna är följande: Lantbruksavdelningen med en högre och en lägre kurs (driftsledarkurs och lantbruksskola). Under lantbruksavdelningen sorterar även verksamheten vid Alnarps egendom. Mejeriavdelningen med en högre och en lägre kurs (högre mejerikurs och mejeriskola). I denna avdelning ingår även Alnarps mejeri. Trädgårdsavdelningen med en högre och en lägre kurs (högre trädgårdskurs och trädgårdsskola). Till denna avdelning är vidare knutna en trädgårdsekonomisk byrå samt Alnarps trädgårdar. Institutet står beträffande undervisning och mejeriförsök under överinseende av lantbruksstyrelsen och under ledning av en särskild styrelse. För samordning av landets försöksverksamhet har styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök visst överinseende över statens trädgårdsförsök. I övrigt handhas institutets angelägenheter av rektor, lärarkollegium, avdelningskollegier, avdelningsföreståndare samt föreståndarna för statens mejeriförsök och statens trädgårdsförsök. Institutets styrelse utgöres av sex utav Kungl. Maj:t förordnade ledamöter samt institutets rektor. Bland ledamöterna bör finnas representanter för universitetet i Lund samt för det praktiska jordbruket, mejerihanteringen och trädgårdsskötseln. Föreståndarna för lantbruks-, mejeri- och trädgårdsavdelningarna samt mejeri- och trädgårdsförsökens föreståndare ingår som ledamöter av styrelsen vid behandling av ärende, som rör respektive verksamhetsområde. Kungl. Maj:t förordnar, sedan styrelsen avgivit förslag, en av institutets avdelningsföreståndare att vara rektor för en tid av högst fem år. Rektor utövar den närmaste tillsynen över institutet. Lärarkollegiet, i vilket rektor är ordförande, utgöres av institutets professorer samt föreståndarna för lantbruks- och trädgårdsavdelningarna. Kollegiet äger vid behandling av viss fråga adjungera annan befattningshavare. Kollegiet åligger bl. a. att årligen uppgöra förslag till undervisningsplaner

29 saint läs- och arbetsordning för institutet och till styrelsen överlämna dessa förslag samt vidare att till styrelsen avge förslag till inkomst- och utgiftsstat för följande budgetår. Vid institutet anställda professorer, avdelningsföreståndare, ämneslärare, försöksledare och speciallärare skall vara fördelade på tre avdelningskollegier, nämligen ett för lantbruksavdelningen, ett för mejeriavdelningen och ett för trädgårdsavdelningen. Lärare kan tillhöra mer än ett kollegium. Avdelningskollegium bör genom samarbete mellan medlemmarna verka för avdelningens ändamålsenliga utveckling samt åligger att avgiva yttranden och förslag om bl. a. ansökningar om inträde, frågor avseende undervisningens planläggning samt beträffande premier och stipendier. Av institutets nuvarande verksamheter beröres endast vissa delar av jordbrukshögskoleutredningens förslag, nämligen på trädgårdsområdet den högre trädgårdskursen och statens trädgårdsförsök samt på mejeriområdet den högre mejerikursen, mejeriavdelningens vetenskapliga institutioner och statens mejeriförsök.

B. Den högre trädgårdskursen samt statens trädgårdsförsök Den högre trädgårdskursen har till ändamål att meddela undervisning i rationell trädgårdsodling i och för utbildning av konsulenter, lärare, trädgård sanläggare och andra, vilka önska förvärva djupare insikter i ämnet. Enligt av Kungl. Maj:t fastställda stadgar omfattar undervisningen två år. Intagningen av nya elever sker den 1 november vartannat år. Kursen avslutas med avläggande av examen. I praktiken har examen i allmänhet kommit att avläggas först under tredje året. Plats skall finnas för tio ordinarie elever, övriga elever antages i mån av utrymme. Högre trädgårdskursen är uppdelad på två linjer; en för allmän trädgårdsodling och en för trädgårdsanläggning, varvid sammanlagt elva läroämnen är obligatoriska för båda linjerna. Därtill kommer vissa ämnen, som är obligatoriska för var och en av linjerna liksom ett antal frivilliga ämnen. För godkänd examen fordras minst betyget Med beröm godkänd i huvudämnena samt minst betyget Godkänd i övriga förekommande ämnen. Utexaminerade elever har antagit titeln hortonom. Till högre trädgårdskursen kan antagas förutom ordinarie elever även specialelever och hospitanter, som följer undervisningen i ett eller flera ämnen efter eget val, varvid specialelever har rätt att erhålla betyg över sina kunskaper, vilket ej tillkommer hospitanter. Inträdesfordringarna för ordinarie elever är bl. a. att ha fyllt 24 år; att med goda betyg ha genomgått statlig eller statsunderstödd trädgårdsskola eller att genom tentamen visat sig ha förvärvat motsvarande utbildning; att efter trädgårdsskolan ha praktiserat sex månader, helst i utlandet; att ha

avlagt realexamen med vissa betyg i särskilt angivna ämnen eller också kunna styrka att motsvarande kunskaper förvärvats på annat sätt. För undervisningen vid högre trädgårdskursen svarar föreståndaren för trädgårdsavdelningen samt fem ämneslärare vardera ansvarig för ett av huvudämnena fruktodling, plantskoleskötsel, blomsterodling, köksväxtodling, trädgårdsanläggning samt trädgårdsekonomi (inkl. bokföring, handelslära och nationalekonomi). I övrigt meddelas undervisning av speciallärare samt assistenter och instruktörer. Vissa andra lärare vid institutet samt tjänstemän vid statens trädgårdsförsök undervisar i speciella ämnen. Undervisningen bedrives huvudsakligen i lärosalar å Alnarps slott, men i sådana ämnen som kemi, byggnadslära och redskapslära undervisas vid institutioner gemensamma med lantbruksavdelningen. Alnarps trädgårdar och Alnarps park användes som demonstrations- och övningsfält. Dessutom företas exkursioner till andra företag och lokaler av betydelse för undervisningen. Statens trädgårdsförsök skall enligt stadgarna bedriva försöksverksamhet på trädgårdsodlingens område i ändamål att genom vetenskapliga undersökningar och systematiska försök utreda för trädgårdsodlingen viktiga frågor. Med denna försöksverksamhet är förenad skyldighet att genom utgivande av försöksberättelser samt genom föreläsningar, demonstrationer och annan upplysningsverksamhet ge allmänheten kännedom om vid verksamheten vunna resultat samt att i den m å n lämpligen kan ske meddela allmänheten råd och anvisningar i frågor, som tillhör verksamhetsområdet. Statens trädgårdsförsök står under ledning av en föreståndare (professor). Trädgårdsförsöksverksamheten bedrives dels centralt vid den till Alnarp förlagda huvudstationen dels lokalt vid fem försöksstationer lydande direkt under huvudstationen vid Alnarp samt vid fasta försöksfält och i form av s. k. lokala försök. Försöken vid de fasta försöksfälten samt de s. k. lokala försöken utläggs och sköts åt statens trädgårdsförsök genom avtal eller annan överenskommelse av hushållningssällskap, försöksgårdar, skolor eller enskilda. Verksamheten vid statens trädgårdsförsök är inriktad dels på rent vetenskapliga problem dels på praktiska försöksuppgifter. Försöksprogrammet uppgöres gemensamt av tjänstemännen, granskas av Alnarpsinstitutets styrelse, varefter det fastställs av styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, vilken som tidigare n ä m n t s har visst överinseende över verksamheten i och för samordning med den övriga lantbruksförsöksverksamheten. I kap. 9 lämnas en närmare redogörelse över statens trädgårdsförsöks nuvarande försöksresurser, arbetsprogram m. m. Huvudstationens personalorganisation finns redovisad i kap. 8 och försöksstationernas i kap. 9.

31 C. Mejeriavdelningen och statens mejeriförsök En n ä r m a r e redogörelse över mejeriavdelningens och statens mejeriförsöks nuvarande organisation och verksamheter lämnas i kap. 14 i anslutning till utredningens förslag rörande sagda verksamheters framtida uppgifter och organisation.

KAPITEL 4

Behovet av högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område I. Vetenskapens betydelse för lantbruksområdet A. Utvecklingen i jordbruket ökar behovet av utbildning, forskning och försöksverksamhet Inom jordbruket utmärkes utvecklingen av att industrins engagemang i livsmedelsproduktionen ökar. Själva produktionsprocessen i jordbruket ä r alltjämt det centrala ledet i livsmedelsframställningen, men utvecklingen har medfört, att åtskilliga produktionsuppgifter, som förr omhänderhades av jordbruket, numera övertagits av industrin. Som exempel kan nämnas, att jordbruket förr producerade sin egen dragkraft genom att uppföda hästar och odla foder för dessa. Denna produktion motsvaras nu i huvudsak av industrins produktion av traktorer och drivmedel. På samma sätt förhåller det sig med en rad andra arbetsuppgifter som kunnat minskas inom jordbruket tack vare en ökad användning av maskiner, ogräsbekämpningsmedel m. fl. industriellt framställda produktionsmedel. Samtidigt som denna utveckling medfört en rationalisering av jordbruksproduktionen, har den således inneburit ett kontinuerligt överförande av vissa produktionsuppgifter till industrin och andra näringar. På motsvarande sätt har utvecklingen medfört, att förädlingen av jordbrukets produkter i allt större utsträckning sker i mejerier, slakterier, konservfabriker och övrig livsmedelsindustri. Vissa tendenser till centralisering och industrialisering av själva animalieproduktionen finns också. Sålunda existerar redan nu stora enheter av närmast industriell karaktär för produktion av ägg, fjäderfäkött och fläsk. På avsättningssidan leder konsumenternas fria val av varor numera knappast till ökad livsmedelsförbrukning vid stigande inkomster och levnadsstandard. Den svenska konsumtionsvolymen för livsmedel räknad i konstanta priser beräknas ha ökat med 18% mellan 1939 och 1958. Folkmängdsökningen uppgår samtidigt till 19%. Detta innebär sålunda per person räknat en mindre nedgång i konsumtionsvolymen. Kaloriförbrukningen beräknas ha minskat från 3 367 kalorier per person och dag år 1939 till 3 069 år 1958 eller med ca 10%. Samtidigt har en viss förskjutning ägt r u m mellan olika livsmedel på så sätt, att konsumtionen av mjöl, potatis och socker minskat, medan konsumtionen av grönsaker och frukt samt flertalet ani-

33 lnaliska livsmedel ökat. Konsumtionen av smör har dock minskat, medan margarinförbrukningen ökat. Dessa olika förändringar, som alltså dels inneburit en minskning av kaloriförbrukningen och dels medfört en ökad konsumtion av importerade livsmedel, har i hög grad påverkat avsättningssituationen för svenskproducerade jordbruksprodukter. Den andel av konsumenternas inkomster som går till livsmedel blir därtill relativt sett allt mindre med stigande levnadsstandard. Konsumenternas inkomstökning går i stället till andra delar av näringslivet, såsom bil- och televisionsindustrin m. fl. industrier, som tillverkar sådana varor som hänger samman med en högre levnadsstandard. Den tekniska utvecklingen, som lett till att industrins engagemang i jordbruksproduktionen ökat samt konsumtionsutvecklingen vilken medfört en krympning av avsättningsutrymmet för inom landet framställda jordbruksprodukter, utgör i väsentliga avseenden bakgrunden till den mycket genomgripande omställningsprocess, som jordbruket genomgått under efterkrigstiden. Samtidigt som större delen av näringslivet kunnat dra fördel av en stigande levnadsstandard och låta sin produktion expandera har sålunda jordbrukets avsättningsutrymme varit i stort sett oförändrat. Eftersom jordbruket inte kunnat kompensera bortfallet av vissa produktionsuppgifter genom att låta den kvarvarande produktionen expandera, har det i stället fått gå in för en kostnadsreducerande effektivisering. Utvecklingen i jordbruket under de två senaste årtiondena karakteriseras sålunda främst av en mycket omfattande reduktion av det dyraste produktionsmedlet, nämligen arbetskraften. Sedan åren före det senaste världskriget har jordbrukets arbetskraftsvolym reducerats till nära hälften. Denna starka avtappning av arbetskraft från jordbruket har framförallt gällt de anställda, vilkas antal under 1950-talet årligen minskat med ca 10 procent av föregående års volym medan den relativa minskningen i antalet företagare torde ha uppgått till 1,5 å 2 procent om året. Maskiner och andra billigare produktionsmedel har ersatt denna arbetskraft. Samtidigt har jordbruksproduktionen effektiviserats på många andra sätt. Högre avkastande sorter och nya växtslag har tagits i bruk. Ökad användning av handelsgödsel samt nya medel och metoder för bekämpning av växtsjukdomar och ogräs har medfört högre och jämnare avkastning. Inom animalieproduktionen har djurförädling, bättre utfodring m. m. medfört en avsevärd höjning av mjölkproduktionen per ko och ett bättre utnyttjande av fodret vid mjölk-, kött-, fläsk- och äggproduktionen. Sammanlagt har de mycket genomgripande förändringar som ägt rum medfört en betydande effektivisering av jordbruksproduktionen. Beräkningar har gjorts för att fastställa det ekonomiska resultatet av de förändringar, som berört jordbruksproduktionen under perioden 1938/391954/55. x Dessa beräkningar visar, att värdet av jordbrukets produktion var 1

Sven Holmström: »Ekonomiska resultat av jordbrukets effektivisering», Meddelande nummer 10/1954 från Jordbrukets utredningsinstitut, Stockholm. 3-599132 Utredningar

34 ca 650 miljoner kronor högre år 1954/55 än 1938/39 mätt i 1954/55 års prisnivå samt att kostnaderna var ca 560 miljoner kronor lägre än de skulle ha varit, om de olika förnödenheterna använts i de proportioner, som tilllämpades 1938/39 med de löner och priser, som var rådande år 1954/55. Den sammanlagda vinsten av förändringarna i produktionstekniken uppgick således vid periodens slut till ca 1 200 miljoner kronor per år. Att denna rationaliseringsvinst är betydande framgår än tydligare, om den sätts i relation till det totala produktionsvärdet i jordbruket, som år 1954/55 uppgick till 4 100 miljoner kronor. Detta innebär, att utan den utveckling och de framsteg som ägt rum i jordbruket, hade jordbrukarna fått nöja sig med en avsevärt mycket lägre inkomst- och levnadsstandard än som nu varit fallet, försåvitt den högre produktionskostnaden till följd av en utebliven eller lägre rationaliseringstakt ej kunde ha överförts på konsumenterna i form av höjda livsmedelspriser. Dock torde möjligheterna till sådana höjningar särskilt under senare år ha varit mycket begränsade, eftersom marknaden för jordbrukets produkter totalt sett varit mättad. Under de år som gått sedan 1954/55 har produktionsvolymen i jordbruket varit i stort sett oförändrad, men den kostnadsreducerande effektiviseringen främst i form av utbyte av arbetskraft mot andra billigare produktionsmedel har fortsatt. Vinsten av jordbrukets rationalisering inskränker sig emellertid inte enbart till en högre inkomst- och levnadsstandrad för jordbrukarna och billigare livsmedel för konsumenterna. De personer, som lämnat jordbruket och övergått till andra näringar, har företagit denna överflyttning delvis till följd av att de fått en högre arbetsersättning. Denna merbetalning utgör en samhällsekonomisk vinst, som visserligen är svår att beräkna men dock kan bedömas vara betydande. Därtill kommer att denna överföring av arbetskraft varit en förutsättning för den expansion, som andra näringar har haft. Rationaliseringen inom jordbruket har därför spelat en betydelsefull roll för den standardstegring, som ägt rum i Sverige under denna period. Vetenskapens och teknikens medverkan i jordbrukets ovan skildrade rationaliseringsprocess har varit av väsentlig betydelse. Frågan är nu, vilka bidrag som vetenskapen och tekniken kan förväntas komma att ge jordbruket i framtiden. Det är givetvis inte möjligt att exakt förutse, vilka framtida bidrag jordbrukets forskning och försöksverksamhet kan lämna, men det förefaller av den hittillsvarande utvecklingen att döma som om forskningens möjligheter skulle tillta. Inom jordbruksvetenskapens alla grenar göres oavbrutet nya rön och upptäckter, som så småningom kan komma den praktiska jordbruksdriften till godo. Utvecklingen inom jordbruket tyder också på, att detta i högre grad än hitintills blir i stånd att snabbare tillgodogöra sig nya landvinningar inom vetenskap och teknik, övergången till mer industriellt betonade metoder, till drift i större jordbruksenheter etc. får sålunda anses öka möjligheterna att snabbt utnyttja de resultat i

35 form av nytt material, nya metoder och ny teknik, som vetenskapen kan ställa till förfogande. Industrin, som i högre grad och snabbare än någon annan näring kunnat tillgodogöra sig nya forskningsresultat, kan också peka på den snabbaste effektivitetsstegringen. För jordbrukets del var takten länge betydligt långsammare, men sedan 1939 har enligt gjorda beräkningar produktivitetsförbättringen i jordbruket legat i närheten av den takt som industrin håller. Som ovan framhållits kan den pågående utvecklingen i jordbruket med tilltagande mekanisering och ökat utnyttjande av industriella hjälpmedel förutses öka vetenskapens och teknikens möjligheter att bidra till en snabbare framstegstakt i jordbruket. Detta medför emellertid samtidigt, att jordbruket blir mer beroende av fortlöpande och intensifierad forsknings- och försöksverksamhet, d. v. s. av att ökade resurser ställs till forskningens och försöksverksamhetens förfogande från samhällets sida. Jordbruksföretagen är nämligen alltför små för att bedriva forskning på egen hand. Jordbruket är i detta avseende handikapat i jämförelse med industrin, vars stora företag har resurser att bedriva forskning i egen regi, när samhällets insats är otillräcklig. Att forskningsverksamheten inom jordbruksområdet så gott som helt måste åvila samhället kan alltså utgöra en nackdel, eftersom forskningsinsatserna härigenom inte alltid får den omfattning, som skulle vara motiverat ur produktionsekonomisk synpunkt. Ibland har ifrågasatts om det verkligen är nödvändigt att Sverige har en egen omfattande forskningsverksamhet på jordbrukets område. Kunde vi inte lika bra tillgodogöra oss de forskningsresultat, som framkommer inom de stora livsmedelsproducerande länderna, framför allt Amerika? Utan tvekan torde betydelsen av att följa forskningens utveckling i utlandet och till Sverige överföra dess resultat bli allt större. Alla möjligheter bör därför tillvaratas för att öka de internationella kontakterna inom det lantbruksvetenskapliga området. Dock är det tydligt att våra möjligheter att till Sverige överföra och här utnyttja utländska forskningsresultat är beroende av i vad mån vårt land har tillgång till vetenskapligt utbildade specialister, som kan följa den vetenskapliga utvecklingen i utlandet och göra dess resultat tillämpbara för svenska förhållanden. Våra produktionsförutsättningar avviker nämligen i många avseenden från andra länders. Vårt klimat, våra jordförhållanden etc. nödvändiggör genom sin särart en självständig svensk jordbruksforskning. Jordbruket kan därför i mindre grad än industrin bygga på utländska forskningsresultat. Ett land kan i längden inte på ett tillfredsställande sätt få tillgång till och effektivt utnyttja forskningens resultat på det internationella planet med mindre dess egen nationella forskning står på en hög nivå. Med det dominerande inflytande vetenskap och teknik har i det moderna samhället, finns det inte längre någon möjlighet för ett land att ligga på toppen i fråga om effektivitet i näringslivet och därmed följande hög levnadsstandard utan att samtidigt inta en framträdande plats inom forskningen.

36 Tillämpningen av de nya produktionsmetoder, som jordbruksforskningen utexperimenterar, liksom också användningen av de nya produktionsmedel, som forskning och industri ställer till jordbrukets förfogande, medför väsentligt ökade krav på jordbrukarnas yrkeskunnande. Även det förhållandet, att den ur ekonomisk synpunkt optimala storleken av brukningsenheterna förskjuts uppåt medför behov av bättre och mer omfattande yrkesutbildning av företagare och företagsledare inom jordbruket. Nya produktionsmetoder och produktionsmedel samt ett större antal produktionsalternativ ställer vidare större krav på de konsulenter och rådgivare, som biträder jordbrukarna med service av olika slag. Undervisningen och konsulentverksamheten inom jordbruksområdet kan därför i framtiden förväntas komma att betyda ännu mer än vad den gör för närvarande för att jordbruket snabbt skall kunna tillgodogöra sig och dra fördel av forskningens och teknikens landvinningar. De industrier, som framställer jordbrukets produktionsmedel, kommer sannolikt att behöva ha flera specialister med jordbruksvetenskaplig utbildning för att utveckla och förbättra dessa olika produktionsmedel såsom maskiner, handelsgödsel, växtskyddsmedel, ogräsbekämpningsmedel, näringspreparat för djuruppfödning, ensileringsmedel m. m. Detsamma gäller den industri, som tar hand om jordbrukets produkter för vidare förädling. Inom livsmedelstekniken kan man således förutse, att det kommer att behövas ett ökat antal personer med teknisk-biologisk utbildning. Utvecklingen inom näringslivet i stort medför ett successivt ökat behov av högskoleutbildade tekniker och ekonomer. I och med att jordbrukets produktionsmetoder alltmer förlorar sin särart och blir mer lika industrins kommer de tekniska och ekonomiska momenten i jordbruksproduktionen att öka och därmed också behovet av tekniskt och ekonomiskt utbildad arbetskraft. Situationen i jordbruket är således den, att samtidigt som näringen ur befolkningsmässig synpunkt måste betecknas som vikande kan det förutses ett ökat behov av vetenskapligt utbildad arbetskraft. Samma sak gäller för övrigt även för industrin, som numera också den är befolkningsmässigt vikande till följd av en allt längre driven mekanisering samtidigt som den har ett oavbrutet stegrat behov av högskoleutbildad arbetskraft. Den insats jordbruksforskningen i framtiden kan k o m m a att göra beror emellertid i betydande grad också på i vilken utsträckning dugliga och begåvade ungdomar attraheras till det jordbruksvetenskapliga området. Utvecklingen har medfört, att det uppstått en hård konkurrens om den intellektuella arbetskraften, och då främst den del därav, som är lämpad för naturvetenskapligt och tekniskt arbete. Av allt att döma kommer till följd av utvecklingstendenserna inom industrin denna konkurrens att ytterligare öka. Studenterna väljer nu för tiden företrädesvis de verksamhetsområden, som bedömes ge de ur ekonomisk synpunkt bästa framtidsmöjligheterna. Tradition och ursprungsmiljö betyder allt mindre för yrkesvalet. Detta

37 h a r medfört, att lantbrukshögskolans möjligheter att konkurrera om det bättre studentmaterialet blivit mer beroende av dels de framtidsmöjligheter, som kan erbjudas de färdiga agronomerna och dels utbildningstidens längd och kostsamhet i förhållande till annan, jämförbar utbildning. Som framgår av nedanstående tablå har det antal studenter som sökt inträde såsom ordinarie vid lantbrukshögskolan varit jämförelsevis lågt under senare år. Detta har i hög grad begränsat möjligheterna till urval.

År

Antal sökande ordinarie studerande

Antal antagna ordinarie studerande

1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952

67 88 75 60 73 55 69 64

30 48 47 50 53 47 50 49

År

Antal sökande ordinarie studerande

Antal antagna ordinarie studerande

1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959

60 39 52 48 48 47 47

50 36 48 40 41 36 41

Med hänsyn till den centrala betydelse forskningen samt försöks- och upplysningsverksamheten m. fl. andra verksamheter, som handhas av agronomiskt utbildad personal, har för hela jordbrukets framåtskridande och därmed också för näringens lönsamhet och levnadsstandarden för dess utövare får det anses som synnerligen betydelsefullt, att högskoleutbildning inom detta område blir lika lockande som motsvarande utbildning på andra områden. Jordbrukshögskoleutredningen framlägger i detta syfte vissa förslag till omläggning av undervisningen, som bl. a. innebär, att praktiktiden förkortas samtidigt som den göres mera effektiv. Till denna fråga återkommer utredningen i kapitel 7.

B. Forskningen och den jordbrukspolitiska målsättningen Som riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken uppställde 1942 års jordbrukskommitté (SOU 1946: 42) tre huvudmålsättningar, som sedan dess kommit att bli vägledande för jordbrukspolitiken i vårt land. Dessa tre målsättningar utmynnade i 1) att jordbruket skulle vara i stånd att vid avspärrning sörja för landets minimibehov av livsmedel (beredskapskravet), 2) att jordbrukarna skulle erhålla en inkomst, som låg i nivå med övriga jämförbara grupper i samhället (inkomstlikställighetskravet) samt 3) att jordbruket skulle inriktas på en så rationell produktion som möjligt (rationalitetskravet). Av ovanstående målsättningar framgår, att landet först och främst måste

38 h a ett jordbruk av en sådan omfattning, att det kan tillgodose det svenska folkets minimibehov av livsmedel. Även för att säkra denna minimiförsörjning fordras emellertid, att en betydande del av nationens produktiva resurser måste engageras i jordbruksproduktionen. Redan därav följer att det är ett samhällsintresse, att jordbruksproduktionen bedrives på ett rationellt sätt. Detta förutsätter i sin tur en jordbruksforskning med uppgift att söka effektivisera jordbruksproduktionen. I ovannämnda målsättningar ingår också, att jordbrukarna skall garanteras en inkomststandard, som ligger i nivå med vissa andra befolkningsgruppers. Jordbruksbefolkningens inkomster och därmed sammanhängande levnadsstandard kan höjas på två principiellt skilda sätt, nämligen antingen genom högre priser på jordbruksprodukterna eller genom lägre produktionskostnader. Möjligheterna att ge jordbruket inkomstförstärkning genom högre priser är emellertid begränsade till vad övriga samhällsgrupper anser sig kunna gå med på. En höjning av priserna på jordbruksprodukter vid i övrigt oförändrad prisnivå innebär heller inte något tillskott till produktionen utan enbart en inkomstomfördelning mellan olika samhällsgrupper. Den andra vägen, d. v. s. åtgärder, som leder till sänkta produktionskostnader, utgör däremot ett reellt bidrag till höjandet av jordbrukets och landets levnadsstandard. På något längre sikt är det i regel begränsade möjligheter att ge en näringsgren mer betydande fördelar genom subventioner eller importavgifter som den första vägen till inkomsthöjning förutsätter. En bestående och fortlöpande standardförbättring kan i huvudsak uppnås enbart genom en effektivisering av näringen. Levnadsstandarden bland utövarna inom en viss näringsgren beror främst på hur pass effektivt produktionen bedrivs i denna näringsgren i jämförelse med motsvarande produktion i utlandet. Detta illustreras bl. a. av utvecklingen under senare år, då det visat sig allt svårare att ge jordbruket inkomstlikställighet via ett förstärkt gränsskydd. Höjda importavgifter medför visserligen högre inhemska priser, men överskottsproduktionen, som vid prishöjning ofta ökar till följd av stegrat köpmotstånd och ökad produktion, måste »lyftas ut» på världsmarknaden över en allt högre prisbarriär, vilket i hög grad eliminerar jordbrukets vinst av prishöjningen. Möjligheterna att tillföra jordbruket ökade inkomster på detta sätt har därför blivit alltmer begränsade. Än mer kan detta förväntas bli fallet i framtiden, om utvecklingen — som det nu förefaller — går mot friare internationell handel och vårt land kominer att ingå i en större fri marknad. Vid sidan av dessa mer eller mindre tekniskt betonade svårigheter att stödja jordbruket via gränsskyddet tillkommer den avgörande nackdelen, nämligen de samhällsekonomiska förluster ett högt gränsskydd förorsakar, därigenom att näringslivets resurser inte engageras i den mest lönsamma produktionen. En ytterligare standardhöjning för jordbruksbefolkningen måste därför i huvudsak gå över en fortsatt rationalise-

39 ring av produktionen. Forsknings- och försöksverksamheten, som har till uppgift att arbeta för en effektivisering av de olika produktionsprocesserna i jordbruket, kommer att bli ett betydelsefullt led i en fortsatt framtida rationalisering och därmed också för höjandet av jordbruksbefolkningens levnadsstandard. Det har från vissa håll ifrågasatts, om landet skall satsa mera på jordbruksforskning i ett läge, då ett av jordbrukets stora problem är svårigheten att avsätta den nuvarande produktionen, ökade insatser i jordbruksforskning leder ju oftast till ökad produktion. Forsknings- och försöksverksamhetens primära syfte är emellertid att rationalisera jordbruksproduktionen d. v. s. sänka kostnaderna för denna produktion. Att denna sänkning av produktionskostnaderna ibland uppnås genom produktionshöjningar kan i vissa lägen vara en nackdel för jordbruket i dess helhet därigenom att produktionshöjningen kan verka pristryckande. Att av denna anledning minska takten i jordbrukets framåtskridande skulle emellertid få mycket allvarliga konsekvenser för det svenska jordbruket, då effektiviseringstakten där bleve långsammare än i utlandet. Då skulle det svenska jordbruket riskera att trängas ut inte bara på världsmarknaden utan i allt större omfattning även på den inhemska marknaden, eftersom gränsskyddets möjligheter att skydda den svenska jordbruksproduktionen som ovan framhållits är begränsade. Därtill kommer att forskningen också kan bidra till att lösa avsättningsproblemen genom att anvisa andra produktionsalternativ och genom att få fram nya användningsområden för jordbruksprodukter. Den erforderliga anpassningen av jordbrukets produktionsvolym får i stället ske på så sätt att den minst rationella produktionen avvecklas. C. Upprustningstakten vid KLSL1 i jämförelse med universiteten och de tekniska högskolorna I diagram 1 göres en jämförelse mellan anslagstilldelningen till KLSL å den ena sidan och universiteten och de tekniska högskolorna å den andra sidan för perioden 1938/39-1958/59. Medan exempelvis årsanslagen till KLSL ökat från 1,4 miljoner 1938/39 till 8,5 miljoner 1958/59 har de tekniska högskolornas årsanslag ökat från 2 miljoner kronor 1938/39 till 34 miljoner 1958/59. Under denna period har anslagen till KLSL ungefär 6dubblats, till universiteten 1 O-dubblats och till de tekniska högskolorna 17dubblats. Vid denna jämförelse bör givetvis beaktas att större delen av industrin expanderar starkt och därför är i stort behov av forskning och av arbetskraft med högskolemässig utbildning, men med hänsyn till den betydelse som högre utbildning samt forskning och försöksverksamhet har för jordbrukets effektivisering, får likväl den stora eftersläpningen i anslagen till KLSL anses anmärkningsvärd. En mycket betydande del av forskningen 1

Förkortning för Kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök (se vidare kap. 5).

inom industriområdet utföres och bekostas därtill av industriföretagen själva. I utlandet föreligger i regel inte samma eftersläpning för det lantbruksvetenskapliga området som i vårt land. I Amerika har jordbruksforskningen sedan gammalt haft en gynnad ställning och i exempelvis Holland, Storbritannien samt Västtyskland har man inte minst under senare år till följd av jordbrukets pressade läge satt in betydande resurser för en förstärkning av jordbruksforskningen i syfte att stärka jordbrukets konkurrenskraft. Diagram 1. Medelstilldelningen vid universiteten, de tekniska högskolorna och KLSL Milj. kr.

D. Trädgårdsodlingens utveckling och betydelse för folkhushållningen Den höjda levnadsstandarden och de förändrade kostvanorna har i vårt land medfört en väsentligt ökad konsumtion av trädgårdsprodukter. Avsättningen av trädgårdsprodukter har således gynnats av den stigande levnadsstandarden på ett helt annat sätt än avsättningen av jordbruksprodukter. I tabell 1 redovisas hur konsumtionen av olika slag av trädgårdsprodukter utvecklats. Som framgår av tabellen har särskilt konsumtionen av färska grönsaker samt frukter och bär ökat. Det sammanlagda konsumtionsvärdet av trädgårdsprodukter beräknades år 1958 uppgå till 1 326 miljoner kronor. Frukter och bär svarade för över 900 miljoner kronor. Inom Sverige odlas prak-

41 T a b e l l 1. Konsumtionen

År

Rotfrukter 1

Kvantitet,

miljoner

1939 1950 1958

75 85 S7

Torkade ärter och bönor

av trädgårdsprodukter Frukter och bär

Färska grönsaker 2 (delvis importerade)

Inhemska

57 91 103

Sverige

Importerade

Torkad frukt, nötter, mandel, m.m.; import

Summa

153 264 279

92 136 213

26 41 41

— — —

107 381 461

85 241 467

48 133 174

304 921 1 326

kilogram 9 11 11

Värde, miljoner kronor i resp. års

penningvärde

1939 1950 1958

39 122 159

20 33 44

i

5 11 21

Källa: Jordbruksekonomiska meddelanden. 1 Morötter, rödbetor, palsternackor, rödlök, gul lök och syltlök. 2 Vitkål, blomkål och övrig kål, märg-, socker- och spritärter, haricotsverts, skär- och vaxbönor, gurkor, tomater, selleri och spenat.

tiskt taget samtliga rotfrukter, ärter och bönor, huvuddelen av grönsakerna samt hälften av den frukt som konsumeras i landet. Sammanlagt svarar den inhemska trädgårdsodlingen för hälften av ovan redovisat konsumtionsvärde. Trädgårdsodlingens produktionsvärde torde utgöra 10-15% av jordbrukets produktionsvärde. Den ökade konsumtionen av trädgårdsprodukter återspeglas även av en viss ökning i antalet yrkesutövare såsom framgår av nedanstående tablå. Under senare tid har den förbättrade konserverings- och kyltekniken lett till en kraftig industrialisering på området och i samband härmed har de fältmässiga odlingarna av köksväxter ökat betydligt, vilket även framgår av tablån.

1 År

Antal yrkesutövare 1

1920 1930 1940 1945 1950 1955 1959

14 400 20 300 22 700 23 200 24 700

— —

Areal fältmässigt odlade köksväxter ha 2

3 900 6 000 9 900 9 800 10 400 11 100

Häri ingår såväl företagare som förvaltnings- och arbetarpersonal. Omfattar fältmässiga odlingar av vitkål, blomkål, morötter, rödbetor, lök, trädgårdsärter, bruna bönor, gurkor samt vissa övriga köksväxter. 2

42 Enligt 1951 års jordbruksräkning omfattade trädgårdsarealerna i landet 5 442 hektar, fördelande sig på olika odlingar enligt följande tablå: Köksväxter och blommor på friland . . . . 2 901 ha » » » i växthus . . . . 366 » » » » i bänkgård. . . . 256 » Plantskolor 284 » Hallon 743 » Jordgubbar 892 » Summa 5 442 »

I jämförelse med 1943 års trädgårdsinventering beräknas odlingen under glas (växthus och bänkgård) ha ökat avsevärt. Jämförelsen mellan 1943 och 1951 års räkningar försvåras emellertid därav att år 1943 medräknades även mindre trädgårdar som ej ingick år 1951. Vid 1951 års jordbruksräkning beräknades antalet fruktträd till 8,4 miljoner, varav 5,7 miljoner äppelträd, 1,0 miljoner päronträd, 0,9 miljoner plommonträd och 0,8 miljoner körsbärsträd. För närvarande torde antalet fruktträd uppgå till ca 10 miljoner. Under senare år har verksamheten för iordningställande och vård av parkoch prydnadsanläggningar fått en mera framskjuten plats. Städernas och tätorternas tillväxt har nödvändiggjort ökade insatser för skapande av parker och fritidsområden. Vidare kräver moderna synpunkter på natur- och landskapsvård större omsorg vid industriplaneringar, väganläggningar o. dyl. Den stigande levnadsstandarden har även tagit sig uttryck i en ökad förbrukning av blommor och andra prydnadsväxter. Den yrkesmässiga trädgårdsodlingen har framför allt under senare år haft att brottas med ekonomiska svårigheter som en följd av intensiv konkurrens med utlandets produkter. Förutsättningarna för en ekonomiskt bärkraftig trädgårdsodling i vårt land synes dock vara förhållandevis goda. Dels kan den inhemska konsumtionen av dessa produkter väntas fortsätta att öka till skillnad från vad som gäller för övriga lantbruksprodukter, och dels synes relativt goda naturliga förutsättningar föreligga för en sådan odling i vissa delar av vårt land. Betydelsen av en inhemsk odling i händelse av en ny avspärrning bör ej heller underskattas. Samtidigt måste dock alla möjligheter till en rationalisering av odlingen tillvaratagas. Härför talar framför allt den konkurrens, som odlingen måste möta från importerade produkter och som kan förväntas öka, om planerna på en friare handel inom ett europeiskt frihandelsområde kommer till stånd. Jämsides med övriga åtgärder till en rationalisering av odlingen föreligger bl. a. ett starkt behov av förbättrat odlingsmaterial för att höja produkternas kvalitativa egenskaper och av nyare odlingstekniska metoder. För att uppnå sådana förbättringar erfordras bl. a. en intensifierad forsknings- och försöksverksamhet inom trädgårdsområdet. Som på sidan 5 anförts i fråga om jordbruksområdet kan värdefulla er-

43 farenheter och rön inhämtas från utländsk forskning även inom trädgårdsområdet. Men av samma skäl som där anförts erfordras också på detta område en egen svensk forsknings- och försöksverksamhet, bl. a. för att anpassa utomlands vunna resultat till svenska förhållanden. Härvid erfordras icke blott en tillämpad forsknings- och försöksverksamhet, utan jämväl en vid sidan om denna arbetande grundforskning inom området ifråga. Många praktiskt betydelsefulla problem kan lika litet här som beträffande annan tillämpad forskning lösas utan medverkan av grundforskning.

I I . Angelägna

forsknings-

och försöksuppgifter

inom

lantbruket

Nedan lämnas en mera specificerad framställning avsedd att belysa behovet av forskning och försök inom olika delar av lantbruket. Detta avsnitt har författats under medverkan av: t. f. professor E. Åberg, agronom G. Petersson, statsagronom A. Hellberg, professor N. Berglund, professor L. Hjelm samt assistent I. Fernqvist. A. Behovet av forskning och försök inom mark- och växtodlingsområdena Genom den allt intensivare driften inom jordbruket uppkommer ständigt frågor av komplicerad natur, vilkas lösande kräver gemensamma ansträngningar från specialister av olika slag. Nedan lämnas några exempel på betydelsefulla forsknings- och försöksuppgifter gällande mark och växter. 1. Växtföljdsfrågor. Under den senaste tioårsperioden har den ökade övergången till kreaturssvag eller kreaturslös drift medfört att en icke ringa del av de tidigare vallarealerna kommit att användas för odling av stråsäd, oljeväxter och andra grödor för direkt avsalu. Växtföljderna är numera friare än förr, mera ensidiga och ofta konjunkturmässigt tillämpade. Utvecklingen inom växtodlingen går mot en starkare specialisering som helt naturligt ger åtskilliga fördelar men också nackdelar i form av ökad risk för angrepp av sjukdomar och skadedjur, nedbrytning av humusförrådet i marken, försämring av markstrukturen etc. Följderna av mera ensidiga växtföljder är inte tillräckligt kända för att man skall kunna avgöra h u r långt specialiseringen av växtodlingen bör drivas. Behovet av att komma tillrätta med dessa olika med växtföljden sammanhängande problem har starkt aktualiserats. Den metodik, varmed dessa frågor lämpligen kan angripas synes böra bestå i en kombination av experiment i laboratorium och växthus samt fältförsök. Vid undersökningar rörande exempelvis växtföljdens betydelse för förekomsten av vissa växtsjukdomar eller ogräs lämnar det snabba och billiga experimentet i laboratorium och växthus under betingelser som lätt kan kontrolleras och varieras en god vägledning för en rationell och stringent uppläggning av de mångfaldigt dyrare fältförsöken.

44 Dessa senare måste ligga en lång följd av år och i skilda delar av landet för att kunna utgöra en tillförlitlig grund för rådgivningen till det praktiska jordbruket. Desto väsentligare är det därför att planläggningen av fältförsöket är så grundlig och koncis, att detta kommer att ge verkligt upplysande svar, som kan direkt omsättas i den praktiska jordbruksdriften. Exempel på växtföljdsfrågor av komplicerad natur är nu pågående undersökningar gällande stråbassjukdomarna hos stråsäden, humusförändringarna i marken efter olika ordningsföljder mellan grödorna och den betydelse utskiljningsprodukter från rötterna (rotexsudat) har vid ofta återkommande odling av samma kulturväxter eller vid varierande förekomst av ogräs i kulturväxtbestånden. 2. Bekämpningsåtgärder mot ogräs, sjukdomar och skadedjur. Den moderna växtodlingen har i ökad utsträckning tagit i anspråk kemiska medel för bekämpning av ogräs, växtsjukdomar och skadedjur. Med tilltagande användning av dessa medel följer nya behov av djupgående kunskaper rörande deras avsedda verkan och deras icke avsedda biverkningar. Den vetenskapliga verksamheten inom detta område befattar sig sålunda med effekten av dessa bekämpningsmedel på inkräktarna och bästa sättet för tillförseln av medlen men ävenledes med den understundom icke önskvärda verkan på kulturväxternas avkastning och på skördeprodukternas kvalitet som bekämpningsmedlen har. Specifiteten (selektiviteten) av de använda bekämpningsmedlen är av särskilt intresse. Detta inte minst när det gäller ogräsbekämpningen. Härvid bör således de kemiska medlens verkan på olika arter av ogräs och kulturväxter liksom på kulturväxtprodukterna underkastas ett jämförande studium. I syfte att få fram medel och metoder att bekämpa också motståndskraftiga ogräs kräves vidgade studier. Vidare är det i detta sammanhang av intresse att söka klarlägga vissa groningsbiologiska problem hos frön, som fallit på marken efter skördetröskningen eller som utvecklats hos besprutade men motståndskraftiga ogräs och hos kulturväxter som sprutats med olika bekämpningsmedel. Genom studier och undersökningar av det slag, som ovan skisserats, erhålles en bakgrund för planläggning av försöksserier i fält i olika delar av landet avsedda att belysa särskilt de ekologiska faktorernas betydelse. 3. Markvårdsfrågor. I nära anslutning till undersökningar gällande växtföljderna kommer även undersökningar rörande markvården. Särskilt gäller detta odlingssystemens inverkan på förrådet av mullämnen. Ett klarläggande av de mullämnesförändringar som uppstår vid exempelvis ensidig växtodling är för framtiden mycket väsentligt. Markprocessernas förlopp måste därvid följas också under mycket extrema förhållanden. Detta innebär, att man måste gå utöver gränsen för det praktiskt tillämpbara, och planlägga undersökningar i vilka monokulturer av ett antal kulturväxter (t. ex. stråsäd) förekommer, jämsides med odlingar av dessa kulturväxter i omväxling med andra kulturväxter.

45 4. Jordbearbetningsfrågor. Jordbearbetningsfrågorna har blivit alltmer aktuella sedan mekaniseringen gett ökade möjligheter att variera bearbetningstekniken men också medfört ökad risk för strukturåverkan av icke önskvärt slag exempelvis genom för stark tillpackning av jorden. Dessa frågor har hittills kunnat studeras endast i begränsad omfattning. Försöksverksamheten på jordbearbetningsområdet har främst omfattat olika sätt att ersätta plöjning med annan bearbetning samt olika bearbetningsintensiteter med skilda redskapstyper. Vid uppgörandet av planerna för denna försöksverksamhet är det värdefullt att kunna falla tillbaka på en markfysikalisk grundforskning. Senare års resultat från en sådan grundforskning gällande markstrukturen under olika betingelser och växtrötternas nedträngande och utveckling i marken har också visat hur väsentlig en sådan forskning är som underlag för den nu aktuella försöksverksamheten på jordbearbetningens område likaväl som på hydroteknikens. 5. Växtnäringsfrågor. Försöksverksamheten på växtnäringens område är närmast inriktad på att studera gödslingens intensitet eftersom denna för jordbrukets utövare har den allra största ekonomiska betydelse. Inom detta område bör målet för den vetenskapliga verksamheten vara att uppnå en tillförlitlig grund för upplysningen till jordbrukarna så att gödselmedlen kommer att användas i en ur ekonomisk synpunkt optimal omfattning. Ett nära samarbete synes därför böra etableras mellan forskare, försöksmän och lantbruksekonomer. Försöksverksamheten beträffande jordens gödsling och kalkning har som utgångspunkt markens innehåll av växtnäringsämnen och tillförsel av dylika samt växtnäringsämnenas tillgänglighet för växten under olika förhållanden. Markens kemiska, fysikaliska, mineralogiska och biologiska tillstånd, bl. a. markens mikrobliv spelar här in med större eller mindre tyngd alltefter föreliggande omständigheter och måste beaktas genom specialundersökningar. 6. Olika kulturväxtslag. Stråsädesslagen är väl kända och sättet för deras odling välbekant. Men intensivare driftsformer, utökade arealer och oftare återkommande odling av stråsäd kräver mera djupgående kunskaper om övervintringsmöjligheterna för höstsäd i olika delar av landet och på olika jordar, om utsädesmängder och plantantal per m 2 under olika betingelser och om förändringar i stråsädesbestånden eller kvaliteten hos spannmålen vid användning av olika skördemetoder under varierande yttre betingelser. Frågor av detta slag kräver för sitt besvarande fältförsök i olika delar av landet under varierande (ekologiska) betingelser kombinerade med detaljundersökningar i laboratorium och växthus. Vad som ovan anförts för stråsädesslagen gäller i princip även för oljeväxter, potatis, fältmässigt odlade köksväxter och foderväxter. Oljeväxterna är i odling relativt nya. De har så småningom anpassats för odling inom stora delar av landet. Övervintringsmöjligheterna för det nya odlingsmaterialet av oljeväxter samt sättet för sådd och skörd är sedan en del år tillbaka

46 föremål för intensiva undersökningar, som i framtiden behöver utvidgas så att ytterligare kunskaper rörande växtsätt, rotutveckling och sjukdomsangrepp erhålles. När resultat från dessa föreligger, behövs försök under olika yttre betingelser för att studera verkan av praktiska åtgärder på utvecklingen av oljeväxterna och därav beroende växtsätt och rotutveckling. På potatisen ställes nu högre kvalitetskrav än tidigare. Omställningen till mekaniserad sättning och upptagning har också skapat åtskilliga problem. Det vore sålunda av värde att veta huruvida bildningen av stamutlöpare (stolonbildningen) och platsen för knölansättningen hos en planta påverkar potatisskördens storlek och kvalitet vid mekaniserad odling. Likaledes i vad mån praktiska åtgärder i potatisfältet kan bidraga till att knölarna får det läge i marken som ger förutsättning för en god kvalitet. För att klarlägga h u r kvalitetspotatis bäst skall kunna produceras i ett starkt mekaniserat jordbruk krävs insatser från såväl forskare som försöksmän. Foderväxtproduktionen har hittills i övervägande grad baserats på en för hela landet i arealhänseende omfattande odling av växtföljdsvallar och beten. Dessa vallar och beten ger emellertid förhållandevis låg avkastning. Odlingstekniken är ej tillfredsställande, vilket till en del beror på alltför små resurser till vetenskapliga undersökningar rörande anläggningen av vallarna och betingelserna under insåningsåret eller i första årets vallar. Det är känt att förhållandena under insåningsåret blir avgörande för vallens produktion under hela dess liggtid. Fördjupade studier rörande sambandet miljö och utveckling under insåningsåret kan tillsammans med praktisk försöksverksamhet förväntas ge värdefulla rön och synpunkter på hur högre avkastande vallar och beten skall erhållas. B. Behovet av forskning och försök inom husdjursområdet Inom vårt jordbruk spelar husdjursskötseln en betydande roll. Av åkerns produkter användes huvuddelen till kreatursfoder och animalieprodukterna svarar för större delen av lantbrukets samlade inkomster, vilket gör det angeläget att landets husdjursskötsel bedrives efter i ekonomiskt hänseende möjligast riktiga och rationella principer. För det praktiska jordbruket måste därför en på väsentliga problem inriktad forsknings- och försöksverksamhet vara till synnerligen stor nytta och vägledning. Husdjursskötseln är i särskilt hög grad beroende av försöksverksamhetens insatser, med tanke på det ofta mycket komplicerade samspelet mellan ett flertal olika faktorer, som påverkar produktionsprocessen. Det är sålunda svårare för lantbrukets utövare att rent erfarenhetsmässigt finna de rätta svaren på frågor rörande husdjurens utfodring och skötsel än inom de flesta andra områden. Behovet av upprustning på detta område har starkt poängterats av bl. a. prof. I. Johansson, som i en till jordbrukshögskoleutredningen ställd P.M. anför följande synpunkter:

47 Animalieproduktionen har knappast fått det stöd av forsknings- och försöksverksamheten som produktionens omfattning och betydelse berättigar den till. Detta beror på flera orsaker. Upprustningen av denna verksamhet har eftersatts beroende på att så många nya problem tilldragit sig uppmärksamheten, t. ex. jordbrukets mekanisering och byggnadsfrågorna. Det kan dock med fog göras gällande att för närvarande minst lika stora värden kan tillvaratagas genom rationaliserad husdjursavel samt förbättrad utfodring och skötsel av djuren som genom förbättringar inom vilket som helst annat område av jordbruksproduktionen. Hur välordnad växtodlingen än är, så blir dock det ekonomiska totalresultatet av driften dåligt, om inte fodrets förädling genom husdjuren skötes på ett tillfredsställande sätt. Inom husdjursförsöksverksamheten har hittills föga uppmärksamhet ägnats åt frågor som gäller djurens skötsel, och dock är skötselfrågorna av mycket stor praktisk betydelse. Som en detalj kan nämnas kornas mjölkning. På grund av forsknings- och försöksverksamhet, som utförts i U.S.A., England och Nya Zeeland samt vid lantbrukshögskolans institution för husdjursgenetik har maskinmjölkningen kunnat rationaliserats i betydande grad. Målforskningen rörande husdjurens utfodring och skötsel eller husdjursgenetik måste bygga på forskningsresultat inom flera olika vetenskapsgrenar. Utfodringslärans viktigaste grundvetenskaper är kemi och näringsfysiologi men för arbetets planläggning och för bearbetning och tolkning av försöksresultaten behövs även statistisk sakkunskap. Frågor rörande foderkonserveringen samt fodrets och de animaliska produkternas kvalitet tarvar sakkunskap inom det mikrobiologiska ämnesområdet. Som underlag för de stora ämnesområdena rörande husdjurens produktionsegenskaper och skötsel är olika grenar av anatomien och fysiologien av stor betydelse, bl. a. sexualfysiologien, endokrinologien och mjölksekretionens fysiologi. a. Behovet av forskning och försök inom det husdjursgenetiska ämnesområdet Under det senaste årtiondet har stora förändringar skett inom animalieproduktionen, och husdjursavelns praktiska företrädare har ställts inför många nya problem. Inom nötkreatursaveln är exempelvis målsättningen underkastad en förskjutning med större vikt lagd på köttproduktionen, och i fråga om mjölken tillmätes fetthalten icke längre samma betydelse som tidigare. Vidare har den artificiella inseminationen, som nu omfattar 35% av de svenska korna och försöksvis börjat införas även inom svinaveln, betydligt ökat riskerna för minskad avelsbas och inavel, samtidigt som den även ökat möjligheterna till rationalisering. Betingelserna för snabba framsteg i förädlingsarbetet är alltså goda men å andra sidan föreligger risk för felsteg som kan medföra obotlig skada. Det är forskningens och försöksverksamhetens uppgift att visa vägen för det praktiska avelsarbetet. De praktiskt-ekonomiskt mest betydelsefulla arbetsuppgifterna inom det husdjursgenetiska området belyses i följande punkter: 1. Avels- och selektionsmetoder. De genomgripande förändringarna på

48 husdjursavelns område kan medföra vissa risker på lång sikt. Den snabba utvecklingen på seminavelns område och stordriften när det gäller mindre husdjur kan nämligen få mycket allvarliga konsekvenser, om avelsarbetet icke anpassas på lämpligt sätt. Bland riskerna kan främst nämnas inavelsdepressionen på grund av ensidigt urval. Den minskning av antalet handjur, som blivit en följd av den artificiella inseminationen, kan lätt leda till en minskning av avelsbasen och en mer eller mindre stark utarmning av den ärftliga variationen, varav följer dels minskade möjligheter till korsningsavel och dels mindre anpassningsförmåga till eventuella framtida förändringar i levnadsbetingelserna och produktionsinriktningen. Som bekant är målsättningen inom avelsarbetet icke en gång för alla given. Inom växtförädlingen har kravet på ärftlig variation tillgodosetts genom att vilda ursprungsformer eller gamla lantsorter av skilda kulturväxter alltjämt hålles i odling. Någon motsvarighet härtill på husdjurens område finns egentligen icke, varför frågan i detta fall måste lösas på annat sätt. Möjligheterna till djupfrysning av sperma och befruktade ägg för långtidsförvaring och användning vid behov bör därför utredas. 2. Frågor rörande arvets och miljöns relativa inflytande på olika produktionsegenskaper. Studier av det komplicerade samspelet mellan arv och miljö bör i första hand avse sådana kvantitativa egenskaper som tillväxt, fruktsamhet, foderförbrukning, avkastning och livslängd. Vid behandling av problem rörande t. ex. sjukdomsresistensen måste man först undersöka, i vilken grad egenskapen är genetiskt resp. miljöbetingad. Det är nämligen föga rationellt att försöka förbättra densamma genom avelsurval utan att veta, om det ärftliga sambandet är sådant att det finns några som helst utsikter till resultat på denna väg. Bland sjukdomar, som bör bli föremål för dylik undersökning kan nämnas lymfadenos (sjuklig förändring i lymfkörtlarna) hos kor, influensa och nyssjuka hos svin samt leukos (blodsjukdom) hos höns. Samma synpunkter kan också anläggas på egenskaper rörande produkternas kvalitet. Ett avelsarbete i syfte att uppnå t. ex. förbättrad fläskkvalitet kan icke ge åsyftat resultat, om det icke baseras på genetiskt sunda principer. Det är också angeläget att avgöra, i vilken utsträckning husdjuren bör eller kan anpassas till olika miljöförhållanden eller produktionsinriktningar. 3. Frågor rörande den ärftligt betingade korrelationen mellan olika egenskaper. Bland hithörande frågor kan främst nämnas det just nu aktuella problemet, om hög mjölkproduktionsförmåga kan förenas med snabbvuxenhet och goda köttegenskaper. Uppfödning av gödkalvar och ungnöt för köttproduktionen torde även i framtiden främst komma att baseras på det överskott av kalvar, som finns inom mjölkproduktionen, och det är därför viktigt att detta kalvmaterial är väl lämpat för ändamålet. Det bör därför undersökas, i hur hög grad man kan förbättra köttproduktionsegenskaperna hos SRB- och låglandsrasen utan men för mjölkproduktionsförmågan.

49 Exemplen av detta slag kan mångfaldigas. Hur inverkar en ökad mjölkavkastning på djurens fortplantning och livslängd? Kan man ytterligare öka svinens kroppslängd och därmed minska späcktjockleken utan ogynnsamma konsekvenser i andra avseenden? Kännedomen om dessa korrelationsförhållanden är av största betydelse för att kunna ta ställning till frågan om avelns lämpligaste inriktning. 4. Jämförelse mellan olika raser och raskorsningar. Behovet av försök på detta område är påfallande och har också uppmärksammats i de senaste årens försöksprogram. De redan behandlade frågorna bör emellertid bli föremål för betydligt mer ingående försök, innan några säkra slutsatser kan dragas. Men det finns också andra problem, t. ex. den just nu aktuella frågan om SRB-rasens lämplighet i Norrland. 5. Studier av sjukdomsresistens och defekter. Forskningen rörande djurens sjukdomsresistens och möjligheten att genom selektion och avel frambringa motståndskraftiga och livsdugliga stammar bedömes som synnerligen betydelsefull. I vissa fall kan denna metod att bekämpa olika sjukdomar vara effektivare och billigare än veterinärmedicinsk behandling. En annan viktig uppgift för avelsforskningen är att utreda, vilka åtgärder som lämpligen bör vidtagas för bekämpande av defekter av anatomisk, fysiologisk eller annan art, vilka särskilt hos vissa husdjur vållar avsevärda förluster. 6. Möjligheterna att förbättra och utvidga produktionskontrollen. Den nuvarande kontrollen är även i vissa avseenden i behov av översyn. Bland annat kan nämnas vissa brister i bestämningen av slaktkropparnas kvalitet inom svinstamkontrollen. En omläggning kan emellertid icke ske utan ingående metodstudier. Det kan också bli nödvändigt att utvidga kontrollen till nya, tidigare icke beaktade egenskaper! I nära anslutning till dessa problem kommer frågor rörande avkommebedömningens metodik. En säker bedömning av tjurarnas avelsvärde är av särskilt stor betydelse i seminaveln och ledningen för denna verksamhet h a r särskilt poängterat betydelsen av försök och forskning på denna punkt. b. Forskningsskötsel

och försöksuppgifter

rörande

husdjurens

utfodring

och

Inom detta arbetsområde finns ett mycket stort antal arbetsuppgifter av praktisk-ekonomisk betydelse. De i följande punkter angivna exemplen kan därför mångfaldigas: 1. Fodrets näringsvärde och användbarhet. Tillkomsten av nya fodermedel och ändrade produktionsbetingelser beträffande redan befintliga sådana nödvändiggör ständigt återkommande undersökningar rörande fodermedlens näringsvärde. Fodrets användbarhet betingas emellertid av flera andra egenskaper än näringsvärdet, d. v. s. innehållet av olika näringsämnen. Den kemiska och fysikaliska bakgrunden till dessa egenskaper är emellertid föga känd såsom ifråga om lagrings- och bärgningsskadorna. 4 - 0 0 9 1 3 2 Utredningar

50 Svin synes i likhet med fjäderfä vara ganska känsliga för olämpligt foder och reagerar märkbart även för relativt obetydliga avvikelser från den normala foderkvaliteten. Det föreligger ett verkligt behov av att kunna på förhand säkert bestämma kvaliteten och därmed användbarheten. Den för närvarande mest aktuella frågan torde gälla spannmålens kvalitet. 2. Foderkonserveringen. Nötkreatursskötselns ställning är i mycket hög grad beroende av det sätt på vilket foderproduktionen ordnas. Med utexperimenteringen av metoderna för vallfodrets ensilering har målsättningen i första hand varit att ersätta den traditionella höberedningsmetoden med en säkrare och av väderleksbetingelserna mindre beroende konserveringsmetod, samt framför allt att uppnå en bättre konservering av den späda vallgrödan. Trots en intensiv forsknings- och försöksverksamhet har man dock icke kunnat tillfredsställande lösa denna uppgift, vilket torde vara den främsta orsaken till att metoden fortfarande tillämpas i ganska liten omfattning inom det mindre och medelstora jordbruket. Vad som är särskilt viktigt i detta sammanhang är, att man icke kommit fram till en ensileringsmetod, som kombinerar god säkerhet med låga kostnader och enkelhet i tillämpningen. Även på höberedningens område sker en snabb utveckling och den just nu aktuella frågan gäller skulltorkningsmetodens förutsättningar. 3. Foderransonernas storlek och lämpligaste sammansättning. Sambandet mellan utfodringsintensitet och ekonomiskt resultat är icke tillfredsställande utrett. För närvarande är intensiteten i gödsvinens utfodring särskilt aktuell och målet bör vara att kombinera ett gott ekonomiskt resultat med god fläskkvalitet. Frågan om hur fodermedlen skall kombineras för att ge bästa möjliga resultat är alltjämt en av den experimentella utfodringslärans viktigaste arbetsuppgifter. 4. Utfodringens inflytande på produkternas kvalitet. Inom alla produktionsområden finns en rad betydelsefulla problem rörande produkternas kvalitet. När det gäller mjölken kan hänvisas till den vanliga förekomsten av smakfel. Ett flertal fodermedel kan genom djurkroppen tillföra mjölken lukt- och smakämnen, antingen därigenom att dessa redan före utfodringen finns i fodermedlet eller att de bildas under ämnesomsättningen i kroppen. Det för närvarande mest aktuella problemet inom fläskproduktionen är den vanliga förekomsten av ett allt för starkt fettbelastat fläsk. Ett annat kvalitetsfel av stor betydelse är den s. k. muskeldegenerationen hos slaktkropparna, varvid köttet får en blek färg och ökad benägenhet för vätskeavgivning. Även beträffande äggproduktionen finns ett flertal synnerligen betydelsefulla kvalitetsproblem. Äggskalens kvalitet k a n för närvarande anses A?ara den mest aktuella frågan inom äggproduktionen. Genom dåliga äggskal vållas skador, som beräknas uppgå till 3 å 4 milj. kronor årligen. Pälsdjursskötselns kvalitetsproblem är också högaktuella. Hittills har liksom vid flera andra typer av djurproduktion kvalitetsbedömningen i mycket

51 hög grad skett genom subjektiv bedömning. Vad som behöver utföras på området är en grundlig studie över de faktorer, som påverkar skinnens kvalitet och hårens beskaffenhet samt i vad mån dessa egenskaper står i samband med djurens utfodring. För ändamålet bör studier utföras laboratoriemässigt och metodik utarbetas för pålitlig bedömning av skinnens kvalitet. 5. Utfodringens inflytande på hälsotillstånd och fertilitet. I den hittills bedrivna försöksverksamheten har utfodringens inflytande på djurens hälsotillstånd och fertilitet beaktats i ringa utsträckning. Även frågan om utfodringens inverkan på djurens hållbarhet har varit eftersatt. Exempel på arbetsuppgifter som fordrar en ingående undersökning är laktationssjukdomarna hos nötkreatur och svin. Ett av de allra viktigaste problemen inom fjäderfäskötseln faller inom detta område, nämligen att avhjälpa bristerna i värphönsens uthållighet. Enligt uppgift från avelshönserierna utgallras 30-40% av värphönsen under första produktionsåret på grund av olika sjukdomar, främst leukos. Även bland kycklingar är sjukdomsfrekvensen påfallande stor. Ehuru dessa problem i första hand bör hänskjutas till avelsforskningen, finns det sannolikt goda möjligheter att genom en väl tillrättalagd utfodring och skötsel uppnå avsevärda framsteg i dessa avseenden. 6. Husdjurens skötsel. Till husdjurens skötsel eller snarare vård i allmän mening räknas även tillgodoseendet av deras miljökrav. Måttot inom den moderna byggnadsverksamheten är att nedbringa byggnadskostnaderna så mycket som möjligt utan att eftersätta kraven på god trivsel hos djuren. Utvecklingen på byggnadsområdet bör därför ske i intimt samarbete med försöksverksamheten på husdjursskötselns område. Ett annat förhållande som aktualiserat skötselproblemen är svårigheten att rationalisera och nedbringa arbetsåtgången i husdjursproduktionen. Det är självfallet mycket lättare att åstadkomma mekaniseringar på sädesodlingens område än på husdjursskötselns. Från år 1920 till 1950 har arbetsbehovet vid vårsädesodling nedgått med ca 70%, medan behovet vid skötseln av mjölkkor nedgått endast med omkring 2 5 % . Detta förhållande torde vara en av orsakerna till det minskade intresset för kreatursskötseln. Det saknas dock långt ifrån förutsättningar för framsteg i detta avseende. Det vore emellertid i hög grad olyckligt om utvecklingen finge ske utan medverkan av försöksverksamheten, då det är nödvändigt att fastslå h u r olika åtgärder inverkar på produktionsresultatet. Till slut bör framhållas att de snabba växlingarna i produktionsbetingelserna medför ständigt nya problem eller nödvändiggör en förnyad bearbetning av tidigare behandlade frågor. Det är en av forskningens och försöksverksamhetens viktigaste uppgifter att underlätta produktionens anpassning till de ständigt växlande betingelserna inom jordbruket.

52 C. Behovet av forskning beträffande arbetsmetoder, maskiner och byggnader för jordbruket Säkerligen finns inom jordbruket stora besparingar att göra enbart genom en förenkling av arbetets utförande. Emellertid har erfarenheten lärt, att den eftersträvade arbetsreduceringen eller arbetslättnaden många gånger inte kan uppnås med mindre än att man vidtar tekniska förändringar eller utför arbetet på maskinell väg. Det hör till den jordbrukstekniska forskningens viktigaste uppgifter att utveckla arbetsmetoderna och att studera principerna för redskapens och maskinernas arbete. Sedan blir det konstruktörens uppgift att så utforma detaljerna, att maskinerna kan tillverkas fabriksmässigt och i en rationellt driven industriproduktion. Forskaren på det jordbrukstekniska området bör fästa stor vikt vid det som är för jordbrukaren ekonomiskt fördelaktigt. För att kunna göra detta måste han inte blott äga en ingående kännedom om maskintekniken, utan också vara väl förtrogen med jordbruket, så att han kan bedöma vad som är väsentligt och oväsentligt. Maskinteknisk forskning vid jordbrukets forskningsoch undervisningsinstitutioner. Den här åsyftade jordbrukstekniska forskningen bör även framdeles bedrivas företrädesvis vid KLSL, vid jordbrukstekniska institutet samt, i fråga om jordbrukets byggnader, vid statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. — Som exempel på problem av jordbruksteknisk art, som behöver lösas, skall följande anföras. 1. Redskap för jordbearbetning. Ett helt komplex av problem knyter sig till jordbearbetningen. Både grundforskning och tillämpad forskning erfordras beträffande tillvägagångssättet och redskapen för jordens bearbetning. Här åsyftas exempelvis bearbetning med plog eller jordfräs, med harv eller vält, hur bearbetningen bör företagas och i vad mån redskapens arbetande organ bör ges annan utformning än den som nu användes. Att problemen är så komplicerade beror inte minst på att åkerjorden är så oenhetlig till sin sammansättning och att dess egenskaper varierar starkt allt efter fuktigheten vid bearbetningstillfället. Forskningen behöver även inriktas på hur olägenheterna av jordens hoptryckning genom traktorhjulen bör motverkas. 2. Höberedningen har på senare tid ägnats stor uppmärksamhet. Likväl erfordras ytterligare studier över torkningsförloppet, så att man kommer fram till metoder och teknisk utrustning, som möjliggör ännu större arbetsbesparing och ännu snabbare torkning och därigenom även blir mindre beroende av väderleken. De värden som här står att vinna framgår inte minst av att slåttervallarna upptar en större areal än någon annan gröda i det svenska jordbruket. 3. Ensileringstekniken. Kunde man finna och i praktiken tillämpa rationella metoder även för ensilering, skulle ytterligare stora vinster stå till buds,

53 Att ensilering ännu tillämpas i förhållandevis liten omfattning synes främst bero på att jordbrukaren känner sig oviss om hur ensileringen bör utföras, och att den är arbetskrävande såsom den vanligen sker. Forskningen bör därför ta sikte på att utveckla ensileringsmetoderna, varjämte principerna bör klarläggas för de maskiner och redskap, som jordbrukaren behöver för slatterns och för grödans sönderdelning och inläggning vid ensileringen. Därtill kommer undersökningar av vilka anordningar som bör användas för ensilagets uttagning ur en tornsilo eller vid självutfodring i en gravsilo. Forskning erfordras också över olika slag av silor, såsom tornsilor i j ä m förelse med s. k. gravsilor och plansilor. Andra problem gäller h u r presssaften skall minskas vid inläggningen, och vilka åtgärder som jordbrukaren kan vidtaga, för att den inte skall förorena dricksvattnet eller vattendragen. 4. Tekniken vid spannmålsskörden har tagit ett stort steg framåt mot arbets- och kostnadsbesparing genom övergången till skördetröskning. Ytterligare systematiska studier över skördetröskning av olika grödor behöver emellertid företagas. Forskaren har därvid att beakta inte blott de tekniska förhållandena utan även vilka biologiska och biokemiska förändringar, som spannmålskärnan eller fröet undergår vid tiden för grödans mognande och sedan skörden verkställts och spannmålen lagrats. Sveriges klimat nödvändiggör flertalet år att skördetröskad spannmål eftertorkas. I fråga om denna torkning har jordbruksteknikern viktiga forskningsuppgifter. Visserligen har mycket redan åtgjorts, men ytterligare ingående undersökningar behöver företagas över hur spannmålskärnan och dess vattenhalt förändras under torkningens gång samt hur mögelbildning och annan skadegörelse skall undvikas. 5. Maskiner för potatisodling. Ett fortsatt systematiskt studium erfordras över principerna för utformningen av arbetsorganen på upptagningsmaskinerna för att kunna minska skadorna i samband med upptagningen av potatisen. De tekniska problem som här möter är svåra, men nyligen uppnådda resultat är löftesrika och tyder på att mycket står att vinna genom fortsatt jordbruksteknisk forskning. 6. Även i fråga om andra fältarbeten och maskiner härför föreligger trängande behov av forskning. Som exempel skall nämnas användningen av traktorer för olika ändamål, sprutor för växtskyddet och spridare för handelsgödsel. 7. Arbetsbesparing inom djurskötseln. Jordbruket har hittills inte uppnått på långt när så stor arbetsbesparing beträffande djurskötseln som i fråga om växtodlingen. — Genom arbetsstudier vet man, att i flertalet ladugårdar mjölkningen kräver det mesta arbetet. Emellertid finns numera mycket arbetsbesparande teknisk utrustning att tillgå både för själva mjölkningen och för rengöring av mjölkningsorganen och ledningsrören. Problemen gäller nu främst vad som ur ekonomisk synpunkt är möjligt eller lämpligt i olika fall. Forskningen beträffande mjölkningen och dess utförande bör

54 fästa stor vikt även vid den hygieniska sidan, så att mjölken blir av hög kvalitet och djurens hälsa god. — Vidare behövs inom detta område forskning, som utstakar nya vägar för att uppnå mindre arbetskrävande utfodring. 8. Byggnaderna. En mera avsevärd arbetslättnad vid och förbilligande av djurhållningen kan vanligen åstadkommas blott efter omändringar av redan befintliga byggnader. Det är emellertid en angelägen uppgift för forskningen att även pröva radikala nya metoder. Som exempel härpå kan nämnas lösdriftsladugårdar, enkelt och billigt byggda och försedda med anordningar för självutfodring och annan arbetsförenkling. Forskningen beträffande jordbrukets byggnader bedrivs vid Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader vid Lund. 9. Materialhantering. För arbetsrationalisering inom byggnaderna är det viktigt, att förråden placeras på sådan plats att materialet (hö, spannmål, kraftfoder, ensilage etc.) vid uttagningen kan förflyttas till lägsta kostnad. Av naturliga skäl har i jordbruket materialhanteringen inte rationaliserats lika snabbt som inom industrin. Men säkerligen kan även för jordbruket mycket åstadkommas genom forskning beträffande materialhanteringen. 10. Elektricitetens användning. Elektrisk kraft finns nu framdragen till nästan alla lantgårdar. Detta betyder emellertid inte att jordbrukets elektrifiering är avslutad. Tvärtom förhåller det sig så, att flertalet gårdar utnyttjar den elektriska kraften blott för ett fåtal ändamål. Man kan dock utgå ifrån att den framdeles måste övertaga allt flera tunga inomgårdsarbeten. Det uppstår då behov av en utvidgning av installationerna och ibland en fullständig omläggning. Principerna för lantgårdarnas installation behöver därför klarläggas, så att installationerna blir ändamålsenliga och inte dyrare än nödvändigt, överhuvudtaget bör grundligt studeras, hur den elektriska kraften skall på mest ekonomiskt sätt användas på lantgårdarna i framtiden. 11. Maskinhållarverksamhet. Så långt det är honom möjligt köper jordbrukaren förklarligt nog egna maskiner och redskap. Emellertid kan man utgå ifrån att det även i framtiden av ekonomiska skäl blir nödvändigt, att vissa slag av maskiner begagnas på flera gårdar, liksom fallet nu ofta är med sprutor för växtskyddet, med ensileringsmaskiner och lastapparater, med skördetröskor etc. Förutsättningarna, formerna och kostnaderna för dylik verksamhet bör bli föremål för fortlöpande undersökningar. Maskinteknisk forskning vid de tekniska högskolorna och vid industriföretagen Här ovan har lämnats några exempel på forskning på det tekniska området vid jordbrukets forsknings- och undervisningsinstitutioner. Denna forskning gör det emellertid ingalunda mindre angeläget, att forskning beträffande lantbruksmaskiner bedrives även vid de tekniska högskolorna och vid industriföretagens forsknings- och utvecklingsavdelningar.

55 Som redan sagts syftar forskningen vid jordbrukets institutioner till att förbättra arbetsmetoderna i jordbruket och till att utveckla principerna för arbetssättet hos de maskiner, som vid viss tidpunkt är under utveckling. Det blir sedan industriföretagens uppgift att i detalj utforma maskinerna på sådant sätt, att de blir så ändamålsenliga som möjligt, får erforderlig hållbarhet, blir lätta att manövrera och sköta samt billiga att tillverka. Blott ett par exempel skall lämnas på här åsyftad forskning vid de tekniska högskolorna och industrin. Man kan förutse, att det i fråga om traktorerna i framtiden kommer att föreligga behov av högst betydande forsknings- och utvecklingsarbeten. Dessa kommer sannolikt att gälla traktorernas motorer, ett effektivare utnyttjande av motorbränslet, transmissionerna och drivhjulen, traktorernas styrning på hydraulisk väg och andra medel att göra körningen mindre ansträngande, ävensom anordningar för anfästning och manövrering av redskapen på traktorerna etc. Ett annat exempel är skördemaskinerna. Flera av dem är till sin konstruktion ännu mycket komplicerade, och det är därför en stor uppgift för forskningen och konstruktionskontoren att utveckla dem i sådan riktning, att de — utan att minska i effektivitet — blir enklare och även i övrigt av sådan konstruktion, att tillverkningskostnaderna lättare kan hållas nere. I detta sammanhang bör även standardiseringen nämnas. Både den interna standardiseringen inom de enskilda industriföretagen och den allmänna standardiseringen, som syftar till enhetligt utförande inom samtliga företag av vissa detaljer, spelar en betydande roll. Fabriken provar sin nya maskin på laboratoriet och i praktiskt arbete successivt och vanligen mycket ingående allt efter som en konstruktion passerar olika utvecklingsstadier. I Sverige brukar den färdiga maskinen — och ibland även fabrikens prototyp — dessutom provas vid den officiella provningsanstalten, Statens maskinprovningar. Hos denna får fabrikanten en opartisk bedömning av maskinens ändamålsenlighet, hållbarhet etc. För att sådan provning skall bli grundlig men provningsresultaten ändock framkomma på kort tid, kräves en högt utvecklad provningsmetodik och ändamålsenlig teknisk utrustning. Härför erfordras en ständigt fortgående forskning beträffande provningsmetoderna. Även om det kan anses självklart, skall ändock till sist framhållas, att nära samverkan i framtiden liksom hittills måste äga rum mellan industriföretagens forsknings- och konstruktionsavdelningar, jordbrukets institutioner och de tekniska högskolorna. D. Behovet av forskning inom det lantbruksekonomiska området Forskningen inom lantbrukets produktionstekniska områden har efter hand blivit allt mer specialiserad, samtidigt som den frambringat ett stort antal produktionsvägar. Den långt gående industrialiseringen har vidare

56 ställt till förfogande en mångfald olika produktionsmedel för lantbruket. I företaget måste ett val ske mellan olika produktionsalternativ och produktionsmedel, vilket måste göras på grundval av bl. a. en syntes av ett flertal tekniska forskningsresultat. I den m å n målsättningen för produktionens bedrivande är ekonomisk blir priset därjämte en viktig faktor i sammanhanget. Det är uppenbart att detta val blir allt svårare ju fler alternativ som föreligger och ju mera specialiserade de tekniska forskningsresultaten är. Svårigheterna har också skärpts genom att de ekonomiska möjligheterna för intensifiering minskat. Den ekonomiska forskningens betydelse kommer därför successivt att öka. På densamma ställs nu allt större krav i vad gäller dels samordningen av skilda tekniska delresultat till företagsekonomiskt relevanta produktionsoch kostnadsfunktioner, dels utarbetandet av modeller för den ekonomiska bedömningen. Jordbrukets övergång till marknadshushållning ställer särskilda anspråk på en djupgående marknadsforskning, vari även ingår frågor som rör jordbruks- och handelspolitik samt samverkan internationellt och mellan olika grupper i samhället. De snabba förändringar, som i våra dagar sker utanför lantbruksnäringen och som kräver anpassning även av denna, fordrar djupgående ekonomiska studier av såväl utvecklingstendenser som anpassningsåtgärder. Därvid blir det bl. a. fråga om en ekonomisk bedömning av markanvändningen och lantbrukets strukturförhållanden. Vidare har lantbruksekonomien härigenom fått stor betydelse i samband med prövningen av samhälleliga ingripanden i jordbruket. Med ökad penningomsättning och företagsstorlek blir redovisningen ett betydelsefullt hjälpmedel för kontroll av ekonomiskt resultat bl. a. vid inkomstbeskattning och lönsamhetsanalys för såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska syften. I det följande skall ges några exempel på angelägna lantbruksekonomiska forskningsuppgifter, speciellt avseende svenskt lantbruk. 1. Lönsamhetsutvecklingen. I första hand är det för allmänekonomiska syften angeläget att följa lantbrukets lönsamhetsutveckling i dess helhet. Men det är givetvis också betydelsefullt att penetrera de olika drifts- och produktionsgrenarnas lönsamhet. Lönsamhetsstudierna har hittills till större delen varit deskriptiva, varvid redovisnings- och kalkylmetoderna ägnats stor uppmärksamhet. I fortsättningen bör större vikt läggas på en analys av faktorer som påverkat utvecklingen. Genom det omfattande material, som nu insamlas i Lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning, finns goda möjligheter att företa sådana analyser. Därvid underlättar användningen av elektroniska datamaskiner en mera djupgående och förfinad bearbetning. 2. Marknadsorganisatoriska frågor. Konsumenternas ökade kvalitetskrav, livsmedelsindustriens utbyggnad och tillkomsten av nya företagsformer, bl. a. i stordrift i jordbruket, ställer nya anspråk på distributionsvägarnas

57 utformning. För att klargöra hur dessa skall tillgodoses på optimalt sätt, erfordras en kartläggning av olika integrationsformer och studium av dessas återverkningar på distributionskostnader, på jordbrukets lönsamhet och kapitalförhållanden samt på olika marknadsintressenters inflytande på prisbildning m. m. En fråga av central betydelse är utvecklingen av den vertikala integrationen i jordbruket. 3. Internationell handel. Den ökade anknytning till världsmarknaden, som det nuvarande prissystemet innebär, föranleder en större uppmärksamhet åt de prisbestämmande faktorerna på världsmarknaden, bl. a. effekten av politiska och ekonomiska blockbildningar på den internationella handeln med sådana jordbruksprodukter och jordbruksförnödenheter. Till detta frågekomplex kan även räknas studier över den svenska jordbruksproduktionens och jordbrukspolitikens anpassning vid Sveriges anslutning till en fler statsmarknad, för att jordbruket skall få bästa möjliga inkomstfördel av anslutningen. 4. Marknadsreaktioner. Studier över prisbildningsmekanismen tillhör de centralaste arbetsfälten på marknadslärans område. Ett klarläggande av efterfråge- och utbudsreaktionerna ger icke blott nyckeln till tolkning av prisutvecklingen utan är också ett viktigt hjälpmedel vid diskussioner om marknadens organisation och jordbrukspolitikens verkningar. På efterfrågesidan har åtskilliga undersökningar utförts, men en del av dem börjar nu bli ålderstigna och behöver förnyas. På utbudssidan är kunskapen om reaktionsmönstren ytterst bristfällig. Här krävs dels en mera utvecklad teori, dels fältundersökningar, som kan lämna material till teoribyggandet och till beräkningar över reaktionernas storlek. 5. Jordbrukspolitik. Det är angeläget att man på vetenskapligt håll söker så fördomsfritt som möjligt pröva vilken effekt olika jordbrukspolitiska åtgärder har på inkomstfördelningen, produktionsutvecklingen och effektiviseringsprocessen. Undersökningar i syfte att besvara berörda frågor kan grundas på material från de ovan n ä m n d a analyserna av marknadsreaktionerna och på studium av tidigare erfarenheter. Men dessutom erfordras undersökningar om hur jordbrukarna använder olika slag av pris- och inkomsttillskott, d. v. s. om deras konsumtions-, sparande- och investeringsbenägenhet. 6. Prisutveckling. Ett väsentligt villkor för en optimering av den företagsekonomiska planeringen är, att man har en någorlunda riktig uppfattning av den framtida prisutvecklingen för olika produkter och förnödenheter. Detta gäller såväl jordbruken som livsmedelsindustrierna. En sådan bedömning måste utgöra en syntes av alla de föreställningar man kan göra sig om världsmarknadens utveckling, om de inhemska marknadsreaktionerna och om jordbrukspolitikens utformning. Huvudintresset måste därvid knytas till de långsiktiga tendenserna och stor vikt bör läggas vid verkan av strukturella förskjutningar, som äger r u m genom ändringar i teknik och kost-

58 nadssammansättning för produktion, vidareförädling, transporter och distribution samt genom ändringar i kostvanor och utgiftspreferenser hos konsumenterna. 7. Jordbrukets riskfrågor. Genom ökad företagsstorlek och kapitalintensivare drift har riskfaktorn blivit av allt större betydelse i jordbruket. Till detta har också övergång till kreaturssvag drift och specialisering överhuvud taget bidragit. Riskvärderingen och överväganden rörande åtgärder för att minska riskerna är därför numera ett av produktionsplaneringens viktigaste moment. Det saknas emellertid ännu såväl en allmän teori som ett empiriskt material för en rationell behandling av hithörande frågor. Av utomordentlig betydelse är följaktligen att ämnet ges stort utrymme inom den ekonomiska forskningen. För jordbrukspolitiska syften synes det vara av vikt att även undersöka huruvida riskerna försvårar effektiviseringssträvandena i produktionen och i vad mån samhället bör vidta åtgärder för att reducera riskerna. 8. Fastighetsekonomiska frågor. Inom svenskt lantbruk tilldrar sig f. n. frågor rörande markanvändning och fastighetsstruktur stort intresse. Det gäller bl. a. konkurrensen mellan jord- och skogsbruk, det kombinerade jord- och skogsbrukets organisation och driftsinriktning, fastighetsstorleken under skilda förhållanden samt fastigheternas arrondering och möjligheterna att förbättra denna eller eliminera dess ogynnsamma konsekvenser genom organisatoriska åtgärder. För såväl företagsekonomiska som samhälleliga ställningstaganden saknas emellertid det kunskapsmaterial som vore önskvärt. I första hand vore det angeläget att analysera räkenskapsundersökningarna så att den ekonomiska effekten av variationer i markanvändning och fastighetsstruktur kunde belysas. Ur många synpunkter synes det värdefullt att gå längre och söka utarbeta rationella organisationsplaner under skilda förutsättningar. Det område, som här berörts, arbetar med samma målsättning, material och produktionstekniska utgångspunkter som andra grenar av lantbrukets företagsekonomi. Det måste dessutom stå i nära kontakt med forskning rörande lantbrukets långsiktiga marknadsförändringar. Med hänsyn härtill är det naturligt att ifrågavarande forskning förlägges till lantbrukshögskolan liksom det är uppenbart att närliggande frågor av teknisk art hänföres till institutionen för fastighetsteknik vid KTH. 9. Produktionsplaneringsmetoden. Den snabba tekniska-ekonomiska utvecklingen ställer stora krav på lantbrukets anpassning till nya driftsformer och produktionsmetoder. Betydande felslut kan göras om inte denna anpassning i det enskilda företaget underkastas en ekonomisk bedömning. Sedan länge har metodfrågorna på produktionsplaneringens område ägnats en betydande uppmärksamhet. Stor vikt fästes numera vid individuella synteser rörande förväntade intäkter och kostnader i föreliggande planeringsalternativ. Därvid tilldrar sig olika former av operationsanalys ett stigande

59 intresse. Framför allt gäller detta linear programmering, vilken metod även synes kunna tjäna andra syften än planeringen. 10. Investeringsfrågor. Sedan förkrigstiden har det per årsarbetare i jordbruket investerade kapitalet öka från ca 20 000 kr till drygt 80 000 kr. Jordbruket har därigenom blivit en av vårt lands mera kapitalkrävande näringar. Det är angeläget att de stora investeringar, som numera göres i denna produktion, föregås av en ekonomisk bedömning. Intresset härför har under senare år ökat och 1959 års riksdag har beslutat att statligt stöd till jordbrukets investeringar i regel icke får beviljas med mindre än att dessa genom en kalkyl har prövats vara räntabla. Den lantbruksekonomiska forskningen har betydande uppgifter att fylla beträffande utarbetandet av kalkylmetoder och framskaffandet av material för beräkningarna. 11. Tekniska data för företagsekonomisk kalkylering. Då det är fråga om en kalkylmässig bedömning av olika produktionsalternativ krävs data som belyser reaktionerna mellan avkastning och insatta produktionsmedel under skilda förhållanden (produktions- och kostnadsfunktioner). På detta område finns inte tillnärmelsevis det material som skulle behövas. Sedan länge har kalkylmaterialet i stor utsträckning hämtats från bokföringen. Denna torde även i fortsättningen bli av betydelse för detta ändamål, särskilt genom de möjligheter en långt gående regressionsanalys erbjuder. På många håll riktas emellertid blickarna numera mot jordbruks- och husdjursförsöksverksamheten samt arbetsstudierna. Det är angeläget att den företagsekonomiska forskningen även på grundval därav söker härleda relevanta produktions- och kostnadsfunktioner.

E. Behovet av forskning och försök inom trädgårdsområdet Trädgårdsodlingen är en mycket intensiv form av växtodling, som kräver relativt stor kapitalinvestering och stor förbrukning ifråga om arbetskraft. Odling under glas sker t. ex. under kontrollerade klimatiska förhållanden, där stora krav ställes på yrkesutövarnas kunskaper och kännedom om olika kulturers speciella växtkrav. Mångfalden av trädgårdsväxter och handelskulturer inom trädgårdsnäringen medför att näringens yrkesutövare måste besitta omfattande kunskaper, erhållna genom praktisk erfarenhet samt forskning och försöksverksamhet. Höga arbetskostnader inom landet och ökad internationell k o n k u r r e n s har medfört att trädgårdsnäringens utövare i Sverige ställts inför kravet att rationalisera odlingarna och anpassa sig till nya metoder och ny teknik för att upprätthålla och förbättra sin konkurrenskraft. Den enda framkomliga vägen härvidlag är att genom forskning och försök finna nya metoder och bättre odlingsmaterial. I de flesta fall torde en sådan experimentverksamhet vara en alltför stor belastning för den enskilde yrkesutövaren och krav

ställes därför på statlig forskning och försöksverksamhet. Nedan lämnas exempel på några områden, inom vilka behov av utvidgad forskning och försöksverksamhet föreligger. 1. Odlingsmaterial. Den förut nämnda mångformigheten hos trädgårdsväxter medför ett behov av att närmare studera dessas systematik, bl. a. med avseende på släktskap och variation. Botaniken utgör grundval för kännedomen om olika växters odlingsbetingelser, möjligheterna för växtförädling samt utförandet av försöksverksamhet. Sortfrågorna har hittills endast ytligt kunnat penetreras av försöksverksamheten. En betydligt mera omfattande prövning av sortmaterialet under skilda betingelser vore önskvärd. I samband med sortfrågorna borde också forskningen och försöksverksamheten beträffande grundstammar till fruktträd och rosor erhålla en framskjuten plats. Förutom grundstammens inflytande på kvantitativa och kvalitativa egenskaper bör också problemställningar, som uppstått i samband med oförenlighet grundstam/ädelved, och som har stor ekonomisk betydelse bl. a. hos päron. Den statliga växtförädlingen av trädgårdsväxter har hittills skett i relativt ringa omfattning. Genom tillkomsten av växtförädlingsinstitutionen vid Balsgård har förädlingen av fruktträd och i viss mån av bärväxter blivit tillgodosedd och om denna verksamhet gives möjlighet att fortsätta synes statlig växtförädling av fruktträd och bärväxter därutöver icke behöva förutsättas. Med köksväxter bedrives växtförädling huvudsakligen av privata fröfirmor, men en viss komplettering har ägt rum i anslutning till försöksverksamheten. Detta gäller i synnerhet sådana växtslag, som icke kan merkantilt utnyttjas. I fråga om prydnadsväxter har växtförädlingen icke fått någon fast utformning. I anslutning till en intensifierad trädgårdsforskning kan även växtförädlingsproblem behöva upptagas till behandling för komplettering av den verksamhet, som bedrives av enskilda företag. 2. Växtnäringsproblem. Inom trädgårdsodlingen är växtnäringsproblemen av mycket stor betydelse. Beträffande de flesta trädgårdsväxter saknas för närvarande kännedom om vilka optimala näringsbehov som föreligger under skilda odlingsbetingelser. Kärlförsök i större utsträckning har ej utförts i Sverige. Sådana undersökningar är av största betydelse vid studium av olika växtnäringsämnens effekt. I samband med sådana kärlförsök kan olika bristsjukdomar studeras, vilka gjort sig mer och mer gällande i den praktiska odlingen bl. a. på grund av för ensidig gödsling. För klarläggande av växternas näringsbehov har användningen av radioaktiva isotoper visat sig vara värdefull. Dessa hjälpmedel borde snarast komma till användning vid växtnäringsundersökningar också beträffande trädgårdsväxter. Jordfri odling har visat sig med fördel kunna tillämpas på växthuskulturer och denna odlingsform kommer sannolikt att få större betydelse genom de möjligheter till arbetsbesparing som den ger. En utbyggd forsknings-

och försöksverksamhet inom detta område synes vara mycket starkt motiverad. 3. Tillväxtreglerande ämnen. Upptäckten av tillväxtfrämjande och tillväxthämmande ämnen har medfört nya perspektiv för den praktiska trädgårdsodlingen, som därigenom erhållit ett värdefullt hjälpmedel. Således användes syntetiska hormonpreparat för främjande av rotbildning, fruktsättning och groning samt till reglering av kartsättning, förhindrande av fruktfall och vid ogräsbekämpning för att nämna några exempel på de möjligheter hormonpreparat erbjuder. För att skapa en säker grund för den praktiska användningen av hormonpreparat inom trädgårdsodlingen fordras omfattande vetenskapliga undersökningar beträffande olika hormonmedels verkan på olika slag av trädgårdsväxter och under olika klimatiska betingelser. Inom exempelvis plantskoleskötsel bör stora möjligheter finnas att förbättra den vegetativa förökningen genom olika behandlingsmetoder. Enbart detta motiverar, att en sådan forskning upptages på programmet. Förutom växtreglerande ämnen av hormontyp, som delvis kan användas för ogräsbekämpning, finns ett stort antal kemiska preparat som har selektiv verkan och som därför är mycket användbara som herbicider. Ingående studium av dessa preparat kan få stor betydelse inom den framtida odlingen. 4. Fysiologiska problem. I nära anslutning till den växtfysiologiska forskningen står kravet på undersökningar rörande trädgårdsväxternas reaktion inför olika klimatologiska förhållanden. Detta är särskilt viktigt, emedan många kommersiella trädgårdsväxter odlas under konstgjorda klimatiska förhållanden, där såväl ljus och temperaturer som fuktighet regleras. Forskning, som lett till ökad kännedom om daglängdens inflytande på blomningstiden hos krysantemum t. ex., har redan fått stor ekonomisk betydelse inom blomsterodlingen. Det är därför synnerligen angeläget att till forskningens förfogande ställes sådana resurser, att undersökningar i klimatkammare (fytotroner) kan genomföras. Därigenom skulle många värdefulla rön k u n n a göras beträffande olika trädgårdsväxters anpassning bl. a. till daglängd och temperatur. 5. Växtpatologiska undersökningar. Både växtsjukdomar och parasiter ur djurvärlden spelar för trädgårdsodling en oerhörd roll och dyrbara bekämpningsåtgärder måste vidtagas. Så har exempelvis virussjukdomar på trädgårdsväxter fått allt större spridning och aktualiserar insättandet av så stora resurser som möjligt för att begränsa skadorna. Även nematoder har i ökad omfattning begränsat eller vanskliggjort odlingen av vissa växtslag såsom t. ex. jordgubbar. Det är synnerligen viktigt att den tillämpade forskningen sker vid institutioner, som har ingående kännedom om berörda växtslag. 6. Lagringsundersökningar. Hittills har i viss utsträckning lagringsforskning utförts vid statens trädgårdsförsök med anslag från Jordbrukets forsk-

ningsråd. För att lösa den mångfald problem, som finnes inom detta område, fordras dock fasta resurser med personal, som kontinuerligt kan följa undersökningarna. Lagringsfrågor torde bäst få sin lösning genom att fältförsöken med dess kontrollerade betingelser fortsätter med lagringsförsök, där olika faktorers inverkan på produkternas hållbarhet studeras. Svampsjukdomar samt fysiogena rubbningar, vilka uppträder i samband med lagringen av trädgårdsprodukter, bör också bli föremål för intensifierad forskning. På grund av trädgårdsprodukternas relativt korta livslängd och därav betingade svårigheter beträffande distribution och marknadsföring, är lagringsundersökningar av mycket stor betydelse. En viss forskning beträffande förpackning och emballage är även erforderlig. 7. Tekniska problem. Trädgårdsodling under glas kräver dyrbara anläggningar, vilka dock ej har större livslängd. Det finns inom detta område stora möjligheter att utveckla den framtida odlingen genom undersökningar rörande nya konstruktioner av växthus med förbättrade uppvärmningsanordningar, värmeisolering, luftning, bevattning, belysning m. m. Plastteknikens utveckling medför också möjligheter att ersätta glas med andra material. Det synes icke omöjligt att ökad automation också kan införas. Således öppnar en automatisering av bevattningen stora möjligheter till arbetsbesparing. Trädgårdsodling på friland kräver ofta dyrbar maskinell utrustning. Denna är inom trädgårdsodlingen alltjämt mycket ofullständig och oftast måste odlaren använda maskiner och redskap, som är avsedda för andra ändamål. Frågan huruvida odlingsmetodiken skall anpassas till maskinerna eller tvärtom, är fortfarande ett brännande problem. Mekaniseringen av trädgårdsodlingen bör emellertid k u n n a drivas mycket längre än vad som nu är fallet. Åtgärder för att utveckla och förbättra den maskinella utrustningen för sådd, plantering, bearbetning, skörd och transport är av stor betydelse för trädgårdsodlingen. Även i fråga om lagringen är det motiverat med en utvidgad teknisk forskning, som tager sikte på att utforma den lämpligaste kyltekniken för olika slag av trädgårdsprodukter. 8. Ekonomiska undersökningar. Liksom all annan produktion måste trädgårdsodling drivas ekonomiskt med planläggning i ändamålsenliga enheter och med specialisering på sådana kulturer, som yrkesutövaren behärskar. Ekonomiska undersökningar har hittills utförts i begränsad utsträckning och har visat värdet av grundliga ekonomiska studier både beträffande trädgårdsodlingens arbetsförhållanden och inriktning. Ekonomisk kalkylering är en nödvändig förutsättning för att den enskilde trädgårdsföretagaren skall veta i vilka proportioner de olika produktionsmedlen skall insättas för att de skall utnyttjas på bästa sätt och optimalt ekonomiskt resultat erhållas. Av stor betydelse för såväl odlarna som konsumenterna är vidare att marknadsförandet av trädgårdsprodukterna sker så rationellt som möjligt. Härför är det nödvändigt med ett vidgat studium av marknadsförhållandena

63 inom trädgårdsodlingen och en fördjupad forskning beträffande trädgårdsproduktionscentra samt distributions- och försäljningsförhållandena för trädgårdsprodukter. 9. Trädgårdskonst. Trädgårdsanläggning har sedan gammalt inrangerats bland konstarterna och den »estetiska» trädgårdsodlingen har kommit att få allt större betydelse. Den moderna stadsplaneringen ställer t. ex. mycket stora krav på utformandet av s. k. grönområden inom städerna jämte idrottsanläggningar av olika slag. Den höjda levnadsstandarden med ökade tillfällen till fritidssysselsättningar kommer att skärpa anspråken på rekreationsområden utanför städerna. De mycket stora investeringar, som samhället placerar i ovannämnda projekt, jämte olika slag av offentliga anläggningar såsom kyrkogårdar, parker och prydnadsanläggningar kräver en mycket omsorgsfull planläggning. Denna planläggning kan åstadkommas med olika alternativa lösningar, som dock bör baseras på noggranna undersökningar av alla de faktorer, som måste tagas i beaktande. Forskning inom detta område, som har varit mycket förbisedd inom vårt land, bör inriktas på problem beträffande planlösningar, arbetsmetoder och material så att bästa ekonomiska, praktiska och estetiska lösningar uppnås. 10. Landskapsvård och naturvård. I samband med regionplanering, landskapsvård, vägvård, vattenregleringar etc. uppstår ofta problem, som kräver insats av fackutbildad expertis. Denna expertis bör ha mycket stor anknytning till den egentliga trädgårdsarkitekturen, vilken är besläktad med naturvård i vidsträckt bemärkelse. Detta utgör ytterligare ett skäl varför forskning och undervisning inom ovannämnda ämnesområden behöver utbyggas.

I I I . Det framtida

behovet av arbetskraft med högskolemässig inom jordbruks- och trädgårdsområdena

utbildning

A. Behovet av agronomer a. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning Efter framställning från jordbrukshögskoleutredningen har arbetsmarknadsstyrelsen verkställt en utredning över det framtida behovet av agronomer. 1 Av arbetsmarknadsstyrelsens beräkningar framgår, att antalet agronomer, som vid slutet av år 1955 ej hade uppnått 65 års ålder, utgjorde 1 315. Omkring en tredjedel av dessa utgjordes av agronomer utexaminerade vid lantbrukshögskolan, medan de återstående erhållit sina examina från lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp. Dessutom ingår i antalet en mindre grupp med estnisk eller lettisk examen. Antalet jämte fördelningen på olika 1

Behovet av agronomer: Arbetsmarknadsinformation serie S nr 4/1957 Lan II A.

verksamhetsområden redovisas i tabell 2. Beträffande agronomernas fördelning inom olika verksamhetsområden visar undersökningen, att drygt en fjärdedel av samtliga agronomer under 65 år (år 1955, 308 stycken) var sysselsatta inom offentlig förvaltning. Flertalet av dessa återfinnes vid lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen. Omkring en femtedel av samtliga yrkesverksamma agronomer är anställda som lärare vid lantmanna-, lantbruks- och folkhögskolor. Grupperna »universitet och högskolor» samt »övrig vetenskaplig verksamhet» sysselsatte 1955 ungefär 11 procent av de yrkesverksamma agronomerna. Ungefär samma antal var sysselsatta inom gruppen »föreningar och institutioner i näringslivets tjänst». Kategorien »eget jordbruk, arrende», utgör ett förhållandevis stort verksamhetsområde; den omfattar omkring en femtedel av samtliga agronomer som år 1955 var under 65 år. Dessa agronomer torde så gott som samtliga utgöras av personer med examen vid något av de tidigare lantbruksinstituten. Endast omkring fyra procent av samtliga utexaminerade agronomer från lantbrukshögskolan torde enligt arbetsmarknadsstyrelsens utredning ha ägnat sig åt detta verksamhetsområde. Tabell 2. Beräknat antal agronomer under 65 år vid slutet av år 1955 inom olika verksamhetsområden. Antal under 65 år Verksamhetsområde abs

rel

238 34 26 13 12 10 20

20,5 2,9 2,3 1,1 1,0 0,9 1,7

308 51

26,5 4,4

234 78 8 115 15

20,1 6,7 0,7 9,9 1,3

Summa

1 162 153 (64)

100,0

Totalt

1315 Metall- och verkstadsindustri Livsmedelsindustri Kemisk-teknisk industri Övrig industri Varuhandel och samfärdsel Bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning m.m. . Offentlig förvaltning (centralförvaltning, lantbruksnämnder,

Lantbruksskolor, lantmannaskolor, folkhögskolor visning i övrigt

samt under-

Litterär verksamhet

U t a n angiven sysselsättning (därav utexaminerade 1953-1955 1 )

Källa: Arbetsmarknadsinformation serie S nr 4/1947 Lan II A. 1 Av dessa 64 var 50 upptagna som aktiva medlemmar i Lantbrukshögskolans studentkår läsåret 1955-56.

65 När det gällt att uppskatta det framtida behovet av agronomer har arbetsmarknadsstyrelsen först uppskattat ersättningsbehovet och därefter sökt beräkna utvidgningsbehovet. Då det gällt att beräkna enbart ersättningsbehovet framhåller styrelsen, att starka skäl synes tala för att man bör räkna detta behov på ett reducerat antal agronomer i förhållande till de i tabellen redovisade ca 1 300 yrkesverksamma. Främst har därvid gruppen »Eget jordbruk, arrende» frånräknats. Beträffande utvidgningsbehovet anför styrelsen inledningsvis, att man här — som vid flertalet andra liknande undersökningar -— rör sig på osäker mark. Bedömningen försvåras bl. a. av att agronomkåren inte utgör någon homogen grupp i den bemärkelsen, att de områden på arbetsmarknaden, inom vilka agronomer kan vinna sysselsättning, låter sig klart avgränsas. Vissa verksamhetsområden kan visserligen betecknas som agronomiska, men man måste likväl, enligt arbetsmarknadsstyrelsens bedömningar, räkna med att »agronomiska arbetsuppgifter» kan komma att utföras av personer med annan utbildning än den som erhålles vid lantbrukshögskolan. Styrelsen påpekar dock, att å andra sidan kan bristen på arbetskraft med naturvetenskaplig utbildning leda till, att personer med universitetsutbildning kommer att ersättas med agronomer. Hänsyn måste vidare tagas till att agronomutbildningen visat sig lämplig och användbar inom åtskilliga andra verksamhetsområden än de agronomiska. Mot bakgrund av bl. a. det ovan anförda, anser arbetsmarknadsstyrelsen, att utvidgningsbehovet under det närmaste årtiondet kommer att gestalta sig på följande sätt: Inom lantbruksstyrelsen och lantbruksnämndernas verksamhetsområden torde något nämnvärt nytillskott av tjänster för agronomutbildad arbetskraft knappast bli aktuellt. Om den planerade, till hushållningssällskapen knutna ekonomikonsulentorganisationen genomföres, kan denna komma att medföra, att ett trettiotal nya arbetstillfällen öppnas för agronomer. Skäl synes tala för att åtminstone ett tjugotal sådana tjänster kommer att inrättas under tioårsperioden. I den mån anslag kan beviljas torde nya befattningar även inom andra grenar av hushållningssällskapens verksamhetsområden komma att bli aktuella. Inom den lägre lantbruksundervisningen finns — som i det föregående nämnts — ett relativt stort antal agronomer anställda; en viss ökning har skett under det senaste årtiondet. Denna undervisnings framtida uppläggning är f. n. föremål för utredning. Man synes böra räkna med ett i stort sett oförändrat antal lärarbefattningar för agronomer inom hithörande områden. I fråga om övrig såväl statlig som enskild forsknings- och försöksverksamhet torde man kunna räkna med ett visst utvidgningsbehov. Ett latent behov synes föreligga. Detta kommer emellertid att kunna tillgodoses först då medel kan ställas till förfogande. Inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse har under den senaste femårsperioden 12 nya agronomplatser tillkommit. Under den kommande femårsperioden kan man räkna med omkring 10 nya agronomtjänster. Huvudsakligen är det här 5-599132 Utredningar

fråga om tjänster inom riksorganisationerna. Därest agronomer så småningom skulle komma i fråga som affärsledare i de lokala föreningarna, skulle behovet komma att öka kraftigt. Detta är en fråga på lång sikt, som möjligen kan få en viss aktualitet mot slutet av tioårsperioden. Inom övriga föreningar och institutioner a lantbrukets tjänst torde knappast några större förändringar vara att vänta. Industrien och handeln ansågs ju tidigare höra till de perifera områdena av agronomisk verksamhet. Under det sista årtiondet har försäljning och tillverkning av t. ex. lantbruksmaskiner och handelsgödsel kommit att sysselsätta åtskilliga agronomer, och här torde man ha anledning att räkna med fortsatt expansion. Dennas omfattning är emellertid ej möjlig att närmare ange. Sammanfattningsvis anför styrelsen slutligen: I de förut anställda beräkningarna har räknats med tvenne alternativ för intagningen vid lantbrukshögskolan, nämligen att årligen skulle tas in 40 respektive 55 nya elever. Enligt det förra alternativet skulle agronombeståndet vid 1960-talets mitt komma att uppgå till 1 220 och enligt det senare till 1 282. Skillnaden mellan dessa båda tal är ju endast ett sextiotal. Det först nämnda alternativet synes i betraktande av vad som sagts om utvidgningsbehovet vara väl litet, särskilt med hänsyn till att knapphet råder på personer med utbildning vid universitetens naturvetenskapliga fakulteter. Detta kan föranleda, att tillskottet från detta håll av lärare och försöksledare till lantbrukshögskolan och forskningsanstalterna kan komma att bli mindre än tidigare samt att agronomer i ökad utsträckning kan komma att behövas på vissa andra platser, som egentligen varit avsedda för universitetsutbildade. Det förefaller knappast troligt, att det senare alternativet med 55 intagna per år skulle komma att ge något nämnvärt överskott vid mitten av 1960talet. Skulle mot förmodan antalet agronomer bli större än efterfrågan, torde jordbruket kunna absorbera överskottet. I vilket fall som helst synes en ökning av det årliga antalet nyantagna studerande vid lantbrukshögskolan utöver det antal som antogs 1956 (40) till exempelvis 50 eller 55 utan risk kunna ske under 1957 och eventuellt även 1958. När sedan jordbrukshögskoleutredningens betänkande föreligger eller eljest hållpunkter erhållits för bedömande av det framtida agronombehovet på olika områden synes frågan om det antal studerande, som årligen skall antagas vid lantbrukshögskolan, böra upptagas till förnyad prövning. Man får inte heller bortse från det förhållandet, att om knapphet råder på arbetskraft med viss utbildning och det därför blir svårt att tillsätta personer med för denna utbildning avsedda tjänster, som det i och för sig skulle vara önskvärt att inrätta, blir lätt frågan om tjänsternas inrättande ställd på framtiden. Här föreligger alltså en slags växelverkan. b. Jordbrukshögskoleutredningen vill först understryka vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört beträffande svårigheterna att ställa en någorlunda säker prognos rörande det framtida behovet av agronomer. Man rör sig här med en yrkesgrupp, vilken, som även påpekats i n ä m n d a undersökning, ej har några absolut klart avgränsade verksamhetsområden. Vidare består agronomkåren f. n. av två kategorier, nämligen dels de från lantbruksinstituten utexaminerade och dels sådana som erhållit sin utbildning vid länt-

67 brukshögskolan. Skillnaderna i utbildning torde icke böra överdrivas, men de har utan tvekan haft inverkan på valet av verksamhetsområden. Särskilt gäller detta gruppen »Eget jordbruk, arrende», dit numera endast ett fåtal av de utexaminerade agronomerna söker sig. Å andra sidan har för de vid högskolan utbildade agronomerna öppnats nya verksamhetsfält. En del av dessa områden är dock, som framgått av utredningen, temporära, enär dessa platser om annan arbetskraft stode till buds — exempelvis vid universiteten utbildade inom de naturvetenskapliga områdena — icke skulle rekryteras med agronomer. Man bör därför ej, enligt utredningens uppfattning, ta större hänsyn till något bestående behov av sådana områden vid bedömningen av det framtida agronombehovet. Ur agronomkårens synvinkel torde f. ö. en intagning dimensionerad efter den principen, att antalet utexaminerade skulle vara så stort att de, vid uppkommande brist på andra yrkeskategorier, skulle kunna rycka in som »vikarier» för dessa andra yrkeskategorier, vara föga tilltalande och på längre sikt medföra, att mindre kvalificerade studenter sökte sig till agronombanan. Det torde dock enligt utredningens uppfattning även finnas skäl som talar för, att behovet av agronomer i framtiden kan komma att öka. Den utveckling inom det tekniskt-naturvetenskapliga området, som vi nu upplever, medför ständigt stegrade krav på antalet personer med högre utbildning inom dessa områden. Även om jordbruksnäringens betydelse krymper i jämförelse med övriga näringsgrenar, genomgår den dock en utveckling av liknande slag. Nödvändigheten av en fortsatt och intensifierad rationalisering av jordbruksdriften medför otvivelaktigt ett ökat behov av personer med högre utbildning. Icke minst torde detta gälla inom forsknings- och försöksverksamheten. Bl. a. kommer jordbrukshögskoleutredningens förslag, såvida det godtages av statsmakterna, att leda till ett ökat behov av vetenskapligt utbildad arbetskraft inom jordbruksområdet. Utredningen vill vidare erinra om, att det årliga behovet av agronomer vid högskolans tillkomst uppskattades till 20 å 30, medan intagningen fr. o. m. 1946 varierat mellan 40 och 50. F . n. synes enligt vissa undersökningar av arbetsmarknadsstyrelsen, jämvikt föreligga mellan tillgång och efterfrågan på agronomer. Utredningen har med beaktande av de svårigheter, som föreligger när det gäller att ställa en prognos för det framtida agronombehovet, kommit till den slutsatsen, att man för den närmaste tioårsperioden bör räkna med en årlig intagning av ca 50 elever. Det torde få ankomma på lantbrukshögskolans styrelse att efter statsmakternas godkännande fastställa det antal, som bör intagas varje år. Besurserna för undervisningen torde emellertid böra dimensioneras för en något större intagning. Utredningen vill avslutningsvis i denna fråga framhålla betydelsen av fortlöpande prognosundersökningar inom bl. a. de av utredningen berörda utbildningsområdena. Högre utbildning kräver så stora kostnader för såväl

68 den enskilde som samhället, att det är angeläget att någorlunda säkra prognoser rörande behovet av sådan arbetskraft finns tillgängliga och fortlöpande förnyas. B. Behovet av högskolemässig trädgårdsutbildning samt erforderligt antal hortonomer med sådan utbildning a) Tidigare utredningar och förslag: Då den nuvarande högre trädgårdskursen inrättades 1931 ansågs det icke, i de överväganden som föregick kursens inrättande, behövligt att ge den högskolemässig karaktär. Detta synes förklarligt dels med hänsyn till den inriktning och omfattning som trädgårdsnäringen då hade i vårt land och dels emedan man saknade inhemska erfarenheter av dylik högre utbildning. Det var av dessa anledningar svårt att bilda sig en uppfattning om behovet av högre utbildade. Man var därför icke beredd att då ta steget fullt ut till en högskolemässig utbildning. Successivt har dock behovet av arbetskraft med högskolemässig utbildning även på trädgårdsområdet gjort sig allt starkare gällande. Detta gäller icke blott vad beträffar önskvärdheten att kunna rekrytera personer till forsknings- och försöksinstitutioner inom detta område, utan även beträffande konsulenter, lärare m. fl. Utomlands, bl. a. i Norge och Danmark, har denna utbildning, i många fall sedan lång tid, lagts på en högskolemässig nivå. Förslag till en sådan omläggning av den högre trädgårdsundervisningen även i vårt land framfördes av 1946 års trädgårdsundervisningskommitté (SOU 1948: 5). Angående bristerna i den nuvarande högre trädgårdskursen anförde nämnda utredning följande: Även om kursen inom ramen för sina resurser väl fyllt uppgiften att meddela undervisning i rationell trädgårdsodling i och för utbildning av konsulenter, lärare, trädgårdsanläggare och andra, vilka önska förvärva insikter i ämnet har likväl åtskillig och berättigad kritik riktats emot den och önskemål framställts om dess förstärkning. De synpunkter, som därvid framförts, kunna sammanfattas på följande sätt: 1. Kursen är för kort. På den tid, som står till förfogande, hinna eleverna ofta icke avlägga examen, utan de hänvisas till att dispensvägen söka rätt att förlänga studietiden. 2. Kraven på teoretisk förutbildning äro för låga, vilket oförmånligt inverkar på undervisningens organisation. Däremot ha kraven på praktik satts för höga, vilket framgår därav, att genomsnittsåldern hos dem som utexaminerats från kursen är 30 år. 3. Då kursen upprättades, ålades Alnarpsinstitutets lärare att i erforderlig utsträckning även bestrida undervisning vid denna. Detta har ansetts bl. a. leda till den mindre önskvärda konsekvensen, att för elever vid den högre kursen, vilka förut genomgått Alnarps trädgårdsskola, blir undervisningen i vissa ämnen delvis blott en repetition av vad de förut lärt sig.

4. Den högre trädgårdskursen meddelar icke kompetens för befattningar, vilka kräva vetenskaplig skolning av sina innehavare. Därför föreligga betydande svårigheter att skaffa kompetent, trädgårdsutbildad personal. Detta gäller exempelvis statens trädgårdsförsök. I stället ha för verksamheten där i åtskilliga fall måst anlitas personer, vilka avlagt examen i naturvetenskapliga ämnen vid universiteten eller avlagt agronomexamen. Svårigheterna att erhålla trädgårdsutbildad personal för de vetenskapliga uppgifterna inom trädgårdsförsöksverksamheten bli med nuvarande utbildningsförhållanden alltmer framträdande. Därjämte äro hortonomerna, bl. a. till följd av de låga kraven för inträde vid kursen, ofta icke tillräckligt allmänorienterade för att på tillfredsställande sätt kunna utforma exempelvis redogörelser för försöksresultat o. d. eller föra utländsk korrespondens i försökstekniska frågor. 5. Samma situation råder även på andra arbetsområden inom näringen, såväl inom växtförädlingen, föreningsväsendet och den enskilda företagsamheten som inom den statliga och kommunala förvaltningen, beträffande såväl odlingstekniska spörsmål som spörsmål beträffande trädgårdsanläggning och trädgårdsarkitektur. I fråga om sistnämnda område gäller, att fastän de, som utexaminerats från linjen för trädgårdsanläggning, besitta delvis mycket grundliga tekniska kunskaper, accepteras de ofta icke som självständiga entreprenörer eller arbetsledare vid projekterandet eller utförandet av skilda trädgårdsanläggningar, utan uppgiften anförtros åt husbyggnadsarkitekter eller andra, vilka sakna speciell utbildning eller andra kvalifikationer härför. 6. Vad slutligen angår trädgårdsskolornas föreståndare och lärare liksom hushållningssällskapens trädgårdskonsulenter har man starkt betonat angelägenheten av att de ha lika god utbildning som motsvarande befattningshavare på jordbruksområdet. Den likställighet i lönehänseenden, som nyligen fastslagits mellan de båda grupperna av befattningshavare, borde ovillkorligen förutsätta likartad utbildning. Beträffande behovet av högskoleutbildad arbetskraft gjorde 1946 års trädgårdsundervisningskommitté en särskild undersökning enligt vilken ca 260 befattningar i allmän och enskild tjänst då ansågs böra tillsättas med personer med högskolemässig trädgårdsutbildning. Kommittén drog härav den slutsatsen, att minst 15 elever borde årligen intagas. Mot bakgrund av ovan anförda synpunkter föreslog kommittén, att en särskild trädgårdshögskola vid Alnarp skulle inrättas. Vid denna högskola skulle meddelas en på vetenskaplig grund vilande undervisning i syfte att utbilda tjänstemän och enskilda företagare inom trädgårdsnäringen. Vid högskolan skulle därjämte bedrivas forskning och utbildas vetenskapsmän. Undervisningen föreslogs bli organiserad på två linjer, en odlingsteknisk linje och en trädgårdsanläggarlinje, båda med treårig utbildning. Undervisningen skulle bestridas av professorer, laboratorer, docenter, biträdande lärare och förste assistenter. Trädgårdsundervisningskommitténs förslag anmäldes i proposition nr 79 till 1949 års riksdag. Föredragande departementschefen anslöt sig därvid till kommitténs förslag, att den önskade förbättringen av den högre trädgårds-

undervisningen borde åvägabringas på så sätt, att undervisningen eriöll högskolemässig karaktär. Han ansåg likaså, att denna undervisning bcrde förläggas till Alnarp. Närmast till följd av den investeringsbegränsning 50m vid denna tidpunkt måste iakttagas konstaterade departementschefen att förutsättningar att uppföra för ändamålet erforderliga byggnader icke förelåg utan föreslog därför, att ett förverkligande av planen skulle få anstå .ills vidare. Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 44) över propositionen, att utskottet delade åsikten, att behov förelåg att förstärka den högre trädgårdsundervisningen samt att undervisningen borde erhålla högskolemässig karaktär. Likaså anslöt sig utskottet till uppfattningen, att undervisningen borde förläggas till Alnarp. Av de skäl, som anförts i propositionen, ar.såg sig emellertid utskottet böra tillstyrka, att utbyggandet av undervisningen fick anstå tills vidare. Häremot hade riksdagen icke något att erinra. Vid överläggningar, som utredningen haft med företrädare för Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund (SALF) samt Föreningen Sver.ska Trädgårdsarkitekter framfördes med skärpa från dessa organisationers sida nödvändigheten av att den högre trädgårdsutbildningen snarast möjligt finge en högskolemässig karaktär. b. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning rörande behovet av arbetskraft med högskolemässig trädgårdsutbildning m. m. För jordbrukshögskoleutredningens slutliga ställningstagande till förevarande spörsmål har den ansett det nödvändigt att närmare låta undersöka behovet av arbetskraft med högskolemässig trädgårdsutbildning. Efter framställning från utredningen har arbetsmarknadsstyrelsen verkställt en sådan inventering. 1 Sammanfattningsvis anför arbetsmarknadsstyrelsen härom följande: Inom arbetsmarknadsstyrelsen har en förteckning uppgjorts över personer som kan förväntas vid sin avgång genom pensionering eller dödsfall bli ersatta med personer med högre trädgårdsutbildning. Ifrågavarande förteckning upptar 214 namn. Med hänsyn till att den inte är fullständig, har uppräkning skett med 18 procent, varefter avgången genom dödsfall och pensioneringar beräknats. Tillskottet av personer med högre trädgårdsutbildning har framräknats enligt 4 alternativ, som enligt alternativ 1 och 2 förutsätter ett tillskott uppgående till 10 resp. 15 personer vartannat år och av vilka alternativ 3 och 4 resp. 15 personer årligen. Ett tillskott med 10 personer vartannat år skulle innebära att ej ens ersättningsbehovet bleve tillgodosett. Med ett tillskott uppgående till 15 personer vartannat år skulle ersättningsbehovet bli något så när tillgodosett, men för något utvidgningsbehov skulle ej finnas något utrymme. Med ett tillskott på 10 personer varje år skulle finnas utrymme för en utvidgning med 25 å 30 personer under tiden 1

Behovet av arbetskraft med högskolemässig trädgårdsutbildning: Arbetsmarknadsinformation, Serie S nr 5/57, Lan II A.

71 t. o. m. 1975, och med ett tillskott på 15 personer varje år skulle motsvarande utrymme för utvidgning uppgå till inemot 100-talet. Det är möjligt att en utexamination av sistnämnda storleksordning skulle vara alltför stor för att motsvara behovet åtminstone under de närmaste årtiondena. Däremot synes en utexamination av ett 10-tal personer varje år vara ganska väl avpassad med hänsyn till såväl ersättningssom utvidgningsbehov under den närmaste tiden. Därest en trädgårdshögskola kommer att inrättas, synes det vara rimligt att avpassa dennas kapacitet för en examination av 10 personer årligen men med möjlighet att utvidga kapaciteten, för den händelse detta visar sig vara önskvärt framdeles. För att ytterligare informera sig om behovet av högre utbildade inom särskilt områdena trädgårdsanläggning och trädgårdsarkitektur har jordbrukshögskoleutredningen haft överläggningar med företrädare för Föreningen Svenska Trädgårdsarkitekter. Ifrån deras sida framhölls därvid, att ett stort behov av personer med trädgårdsarkitektutbildning föreligger särskilt inom områdena natur- och landskapsvård samt olika planerings- och anläggningsarbeten vid tätorternas nybebyggelse. Föreningens representanter framhöll att detta behov försiktigtvis kunde uppskattas till ca tio personer per år. c. Jordbrukshögskoleutredningen vill i föreliggande frågor först framhålla att den icke anser att utvecklingen under det decennium, som förflutit sedan 1946 års trädgårdsundervisningskommitté framlade sina förslag, kullkastat nämnda utrednings slutsatser utan snarare givit ytterligare belägg för dem. Bristerna i den nuvarande högre utbildningen framstår utan tvekan nu ännu klarare. Beträffande behovet av arbetskraft med högskolemässig trädgårdsutbildning finner utredningen -— i likhet med vad arbetsmarknadsstyrelsen påpekat i sin undersökning — att det är ytterst svårt att ange några säkra data rörande detta behov, enär större delen av de tänkbara arbetsgivarna n ä r a nog helt saknar erfarenhet av dylik arbetskraft. Utredningen är därför tveksam huruvida det kan påräknas att exempelvis samtliga nuvarande hortonomtjänster kommer att återbesättas med högskoleutbildad arbetskraft, eller om viss del av detta ersättningsbehov kommer att fyllas av personer med annan utbildning, då främst av personer med utbildning vid trädgårdsskolorna. I detta sammanhang vill utredningen erinra om att trädgårdsskoleutredningen i sitt år 1956 avgivna betänkande (stencilerat) föreslagit att utbildningen vid trädgårdsskolorna skulle förkortas från 16 till 12 månader. En dylik förkortning av utbildningstiden torde sannolikt leda till en viss sänkning av standarden hos de vid dessa skolor utbildade. Om samtidigt den nuvarande hortonomutbildningen föres upp på en högskolemässig nivå, torde sannolikt ett behov av arbetskraft med en utbildning någonstans emellan den nivå som motsvarar trädgårdsskolornas och den som skulle ges genom en högskolemässig utbildning. En eventuell påbyggnadskurs för de vid trädgårdsskolorna utbildade av ungefär samma omfattning och standard som

72 Alnarpsinstitutets nuvarande driftsledarkurs (lantmästarutbildningen) har diskuterats inom jordbrukshögskoleutredningen. Utredningen anser sig emellertid icke ha anledning att framlägga några förslag i denna fråga, enär den ligger utanför de av utredningen erhållna direktiven. Även om tveksamhet råder finns likväl starka skäl, som talar för att behovet av högskoleutbildad arbetskraft inom trädgårdsområdet är i växande, bl. a. inom sådana områden som landskapsvård och landskapsplanering. Den fortgående standardökningen kan bl. a. väntas medföra ett ökat behov av olika fritidsanläggningar och fritidsområden, vilka för sin utbyggnad kräver biträde av personer med högre utbildning i trädgårdsanläggning och trädgårdskonst. Även om jordbrukshögskoleutredningen understryker osäkerheten beträffande vissa av de i arbetsmarknadsstyrelsens undersökning dragna slutsatserna, anser den dock att sagda utredning otvivelaktigt påvisat ett tydligt behov av högskoleutbildad arbetskraft. De ovan redovisade överläggningarna med företrädare för hortonom- och trädgårdsarkitektkårerna ger ytterligare belägg för denna uppfattning. Mot bakgrund av i det föregående redovisade synpunkter och slutsatser får jordbrukshögskoleutredningen därför förorda att möjligheter till en högskolemässig utbildning inom trädgårdsområdet snarast möjligt bör åstadkommas. Försiktigtvis torde m a n f. n. böra räkna med ett årligt behov av tio personer med dylik utbildning. Utbildningen bör enligt utredningens uppfattning liksom nu kunna specialiseras på två utbildningsinriktningar nämligen trädgårdsodling och trädgårdsarkitektur. Undervisningsinstitutionerna bör emellertid redan från början dimensioneras så att man utan svårighet kan öka intagningen om behovet så påkallar.

KAPITEL 5

Sambandet mellan högre undervisning, forskning och försöksverksamhet I.

Inledning

I föregående kapitel 4 har utredningen dels givit en allmän översikt över den högre utbildningens, forskningens och försöksverksamhetens betydelse för lantbrukets utveckling, dels behandlat behovet av agronomer och högskoleutbildade hortonomer och dels slutligen översiktligt givit exempel på forsknings- och försöksuppgifter inom jordbruks- och trädgårdsområdena. Härav framgick att behov föreligger av en upprustning på dessa områden. Sålunda bör en högskolemässig trädgårdsutbildning tillskapas, samt forskningen och försöksverksamheten på jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsområdena förstärkas. Upprustningen bör ske inom en organisatorisk ram, som medger ett så rationellt och effektivt utnyttjande som möjligt av givna resurser. Möjligheter till samgående om gemensamma resurser måste därför noga beaktas. Innan utredningen framlägger sina utbyggnadsförslag vill den därför i detta kapitel först behandla den högre undervisningens, forskningens och försöksverksamhetens inbördes organisatoriska ställning. Försöksverksamhetens ställning i förhållande till den högre undervisningen och forskningen har i utredningens direktiv särskilt angivits som en speciell fråga för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök. Ett liknande problem uppkommer dock på trädgårdsområdet genom den av utredningen förordade högskolemässiga trädgårdsutbildningen i dess förhållande till statens trädgårdsförsök. Förevarande organisationsfråga är intimt förbunden med ifrågavarande försöksverksamhets allmänna arbetsuppgifter. Behandlingen av försöksverksamhetens ställning i förhållande till den högre undervisningen och den därmed förbundna forskningen synes därför böra ske mot bakgrund av försöksverksamhetens allmänna inriktning och arbetsuppgifter. I anslutning härtill vill utredningen ta upp den i direktiven omnämnda frågan om provningsverksamheten vid försöksanstalterna till principiell behandling.

I I . Jordbruks-

och

husdjursområdena

Frågan om försöksverksamhetens ställning i förhållande till lantbrukshögskolans övriga verksamhet är icke ny utan har varit föremål för många

överväganden såväl från tidigare utredningar som från statsmakternas sida. Innan jordbrukshögskoleutredningen framlägger sina principiella synpunkter på detta problem vill den först lämna en kort redogörelse för tidigare utredningar och förslag jämte statsmakternas beslut i frågan. A. Tidigare utredningar 1 Den omorganisation av den högre lantbruksundervisningen samt forskningen och försöksverksamheten på lantbrukets område, som inleddes med lantbrukshögskolans tillkomst den 1 november 1932, grundar sig på beslut av 1931 års riksdag. Enligt detta beslut införlivades den dåvarande Centralanstaltens kemiska, bakteriologiska och botaniska avdelningar omedelbart med den nyinrättade högskolan, sistnämnda avdelning dock med undantag för dess växtpatologiska del. Anstaltens jordbruksavdelning och husdjursavdelning skulle enligt beslutet senare förläggas till Ultuna. Härvid torde närmast ha avsetts att dessa avdelningar såsom ingående i en särskild anstalt skulle sidoordnas med lantbrukshögskolan men ha en med denna gemensam styrelse. Till grund för detta riksdagens beslut låg dels uttalanden av två utredningar, nämligen »de högre lantbruksundervisningssakkunnigas» år 1927 avlämnade betänkande (SOU 1927: 32) samt en år 1929 avgiven utredning angående Centralanstaltens och den högre lantbruksundervisningens inbördes ställning (SOU 1929: 19) och dels ett inom jordbruksdepartementet på grundval av dessa bägge utredningar utarbetat förslag, vilket sistnämnda förslag i huvudsak lades till grund för propositionen (1931: 143) och riksdagsbeslutet. I det år 1929 avgivna betänkandet framlades flera alternativa förslag till jordbruks- och husdjursförsöksverksamhetens organisation. Sagda utredning utgick därvid från två principiellt olika anordningar, av vilka den första innebar att försöksverksamheten organiserades i form av en med högskolan i vissa hänseenden sidoordnad anstalt och den andra att försöksverksamheten helt införlivades med lantbrukshögskolan. Sistnämnda anordning förutsatte att vissa av högskolans institutioner för tillämpade ämnen skulle handha såväl undervisnings- som försöksverksamheten. Utredningen redovisade även alternativ, vilka innebar en kombination av de ovan nämnda två principlösningarna. Den av 1931 års riksdag beslutade förflyttningen av centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar till Ultuna kom att ta lång tid att realisera. Främst berodde detta på att frågan om sagda försöksavdelningars inbördes ställning till lantbrukshögskolan ej ansågs slutgiltigt löst genom 1931 års riksdagsbeslut. Frågan blev därför föremål för förnyade utredningar. År 1934 avgavs sålunda av särskilt tillkallade sakkunniga ett be1

För en utförligare redogörelse för utvecklingen fram till 1945 hänvisas till 1945 års jordbruksförsöksutredning (S.O.U. 1947:42), kap. V.

75 tänkande (SOU 1934: 4), i vilket bl. a. föreslogs att vid Ultuna skulle inrättas en statens lantbruksförsöksanstalt. Denna anstalt, liksom en till förläggning vid Alnarp föreslagen trädgårdsförsöksanstalt, skulle sortera under en gemensam styrelse, vilken skulle vara skild från lantbrukshögskolans styrelse. Under den förstnämnda styrelsen skulle lyda hela den statliga försöksverksamheten inom jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsområdet. Lantbruksförsöksanstalten skulle överta den försöksverksamhet, som vid denna tid bedrevs vid såväl centralanstaltens avdelningar för jordbruksoch husdjursskötsel som av Svenska mosskulturföreningen samt Svenska betes- och vallföreningen. Mot den föreslagna lantbruksförsöksanstaltens organisation och ställning framfördes emellertid erinringar från flera håll. Sålunda gjordes bl. a. gällande, att anstalten och lantbrukshögskolan borde ha en gemensam styrelse och att det även i övrigt borde sörjas för en närmare samverkan dem emellan. Med hänsyn härtill ansågs fortsatt utredning böra ske bl. a. beträffande ifrågasatt samband mellan lantbruksförsöksverksamheten och lantbrukshögskolan samt i fråga om anordnandet av husdjursförsöksverksamheten. Av denna anledning tillkallades år 1935 en särskild utredningsman, vilken samma år avgav förslag till dels husdjursförsöksverksamhetens organisation (SOU 1935:29) och dels bl. a. den centrala organisationen av jordbruksförsöksverksamheten i övrigt. Beträffande husdjursförsöksverksamhetens organisation utgick utredningsmannen vid sina överväganden från i stort sett samma alternativa lösningar som ovannämnda 1929 års utredning, nämligen: dels åtskild men samarbetande försöks- och undervisningsverksamhet, innebärande en särskild försöksinstitution inom lantbrukshögskolans organisation; dels samorganiserad försöks- och undervisningsverksamhet, innebärande gemensamma institutioner vid lantbrukshögskolan för såväl undervisning som försöksverksamhet; dels fristående försöksverksamhet organisatoriskt skild från lantbrukshögskolan. Efter att ha redogjort för de olika alternativens för- och nackdelar förordade utredningsmannen, jämte majoriteten av de sakkunniga, som deltagit i överläggningarna, den förstnämnda lösningen. Detta förslag innebar i huvudsak, att en särskild institution för husdjursförsök skulle inrättas inom lantbrukshögskolan. I fråga om jordbruksförsöksverksamheten framlade utredningsmannen ej några olika alternativ utan föreslog endast att den skulle organiseras på samma sätt som husdjursförsöksverksamheten. På grundval av de sålunda verkställda utredningarna framlades år 1936 proposition (nr 167) till riksdagen, vari bl. a. föreslogs att såsom centralorgan för försöksverksamheten skulle vid lantbrukshögskolan från och med den 1 januari 1939 inrättas två särskilda institutioner; en för jordbruksför-

76 sök och en för husdjursförsök, båda underställda högskolans styrelse. Vidare föreslogs inrättandet av dels två försöksråd, det ena för jordbruksförsök och det andra för husdjursförsök, och dels en försöksnämnd. Den sistnämnda skulle ha till uppgift att utarbeta och för försöksråden framlägga förslag till försöksprogram och kostnadsberäkningar för programmens genomförande. Försöksråden skulle svara för utarbetande av slutliga förslag till årsprogram för försöksverksamheten ävensom kostnadsberäkningar för denna verksamhet. I såväl försöksråden som försöksnämnden skulle högskolans rektor fungera såsom ordförande. Propositionen vann riksdagens bifall. År 1944 hemställde riksdagen, närmast med anledning av ett av 1943 års riksdagsrevisorer gjort uttalande, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område. Enligt revisorernas uttalande syntes den dåvarande försöksverksamheten i stort icke vara tillfredsställande ordnad. Systemet med ett flertal självständigt arbetande anstalter och institutioner med var och en sin styrelse måste enligt revisorernas mening leda till splittring av verksamheten och därmed till bristande effektivitet. Den försöksverksamhet, som därvid åsyftades, var i huvudsak den som bedrevs dels vid lantbrukshögskolan, statens växtskyddsanstalt, statens centrala frökontrollanstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt samt statens trädgårdsförsök, dels med understöd av statsmedel av hushållningssällskapen, Svenska vall- och mosskulturföreningen samt Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt. Den av riksdagen sålunda begärda utredningen igångsattes år 1945 genom tillkallandet av särskilda sakkunniga (1945 års jordbruksförsöksutredning). Jordbruksförsöksutredningen framlade sina förslag i ett år 1947 avlämnat betänkande (SOU 1947: 42). I detta behandlades såväl de allmänna riktlinjerna för försöksväsendets organisation och ledning som frågan om försöksverksamhetens inre organisation. Vad beträffar försöksverksamhetens ställning i förhållande till den högre undervisningen och forskningen vid lantbrukshögskolans övriga institutioner hade utredningen enligt sina direktiv att överväga frågan om den vid jordbruks- och husdjursförsöksanstalterna bedrivna försöksverksamheten även framdeles borde vara anknuten till högskolan eller fullföljas i mera fristående former t. ex. som en fristående institution under egen ledning. Som en förutsättning för att försöksverksamheten skulle kunna arbeta tillfredsställande anfördes dock i direktiven att den icke borde isoleras från den Övriga forskningen på lantbrukets område. Utredningen fattade sina direktiv så att den endast hade att överväga spörsmålet om de båda försöksanstalterna liksom dittills skulle bibehållas inom högskolans organisation eller om de helt skulle avskiljas från högskolan i form av en fristående anstalt under egen ledning. Utredningen kom därför icke att behandla frågan om en fullständig samorganisation mellan försöksanstalterna och högskolans institutioner i tillämpade ämnen.

77 Efter att ha övervägt de med de ovannämnda formerna för försöksverksamhetens organisation förknippade för- och nackdelarna kom utredningen till den uppfattningen, att den icke kunde föreslå att försöksanstalterna helt skilj des från högskolan. Erfarenheterna visade nämligen, enligt utredningens uppfattning, att forskning och försök hörde så nära samman att de icke utan men för de båda verksamheterna kunde åtskiljas. Vidare skulle en bestämd bodelning dem emellan kräva betydande kostnader, enär en fristående försöksanstalt måste utrustas med en rad hjälpavdelningar såsom laboratorier, ekonomiförvaltning m. m. Om försöksanstalterna bibehölls inom lantbrukshögskolans organisation kunde nyssnämnda hjälpavdelningar vara gemensamma för såväl anstalterna som högskolan i övrigt. Även om utredningen sålunda förordade en oförändrad yttre organisation ansåg den dock, att vissa omläggningar i högskolans inre organisation borde vidtagas så att försöksverksamheten finge en med den högre undervisningen och grundforskningen fullt jämbördig ställning samt större resurser och rikare egna utvecklingsmöjligheter jämte bättre kontakt och samarbete med övrig försöksverksamhet på jordbruksområdet. Styrelsen för lantbrukshögskolan föreslogs sålunda bli gemensam styrelse för forskning, högre undervisning och försöksverksamhet på lantbrukets område. Förutom sina tidigare uppgifter med avseende på försöksväsendet skulle styrelsen årligen granska och fastställa försöksplaner för statens trädgårdsförsök, statens växtskyddsanstalt, Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt samt för dessa institutioner vara mellaninstans i anslagsfrågor, vilka uppgifter utom beträffande statens växtskyddsanstalt tidigare ålegat lantbruksstyrelsen. Ledningen av försöksverksamheten borde avlastas från rektor och lärarråd och övertas av nya organ. Sålunda borde en med rektor »ungefärligen parallellställd» befattningshavare företräda försöksverksamheten, varjämte ett försökskollegium skulle inrättas. Dessutom skulle försöksråden omorganiseras och försöksinstitutionernas föreståndare beredas ökat inflytande på ärendenas avgörande. Slutligen skulle högskolans benämning ändras till »Kungl. Lantbrukshögskolan med Statens Lantbruksförsök», så att samordningen med försöksverksamheten framginge redan av namnet. Med en dylik reformering ansåg utredningen att de väsentliga fördelarna med en gemensam huvudorganisation för forskning, högre undervisning och försöksverksamhet vore vunna, samtidigt som de båda huvudgrenarna var för sig finge utrymme och livskraft för sina särskilda betingelser och behov. I huvudsak lades utredningens förslag till grund för en proposition till 1948 års riksdag och därmed också för riksdagens beslut i ärendet. Beträffande utredningens och propositionens förslag att försöksanstalterna även framgent borde vara samorganiserade med högskolan må slutligen citeras vad jordbruksutskottet anförde härom (Jo 1948: 20, s. 18).

78 »Vid remissbehandlingen ha från en del håll framförts invändningar mot denna principiella riktlinje för organisationen. Det har härvid uttalats — i anslutning till ett annat av utredningen diskuterat alternativ — att försöksverksamheten bort beredas en från forskning och högre undervisning fristående ställning. I anslutning till de utredningar på hithörande områden, som ägde rum under 1930-talet kom i statsmakternas ställningstagande den uppfattningen till uttryck, att jordbruksnäringen bäst skulle främjas av att ett nära samband organiserades mellan å ena sidan jordbruksforskning och högre lantbruksundervisning samt å andra sidan försöksverksamheten på jordbrukets område. Såsom belysande för försöksverksamhetens nära anknytning till forskningen må erinras om att i ett år 1944 framlagt betänkande rörande inrättandet av ett jordbrukets forskningsråd någon distinktion mellan dessa båda verksamhetsområden ansågs icke behöva upprätthållas. Att försöksverksamhetens rön äro av betydelse för undervisningen lärer icke dragas i tvivelsmål. Mot bakgrunden av det nu anförda tvekar utskottet icke att uttala sin anslutning till den i propositionen upptagna principen för försöksverksamhetens organisation och tillstyrker sålunda Kungl. Maj:ts förslag härutinnan. Den kritik som enligt det föregående framkommit mot utredningens förslag synes till en del ha sin grund i farhågor för att försöksverksamhetens särskilda intressen icke skulle bli tillräckligt tillgodosedda i denna organisationsform. Med hänsyn till de särskilda organ, som föreslås för försöksfrågornas förberedande behandling — en särskild befattningshavare för verksamhetens ledning, ett försöksråd och ett försöksledarmöte — synas dessa farhågor överdrivna.» B. Jordbrukshögskoleutredningen a. Allmänna

synpunkter

Som framgått av den föregående redogörelsen har de utredningar, som tidigare sysslat med förevarande spörsmål haft svårigheter att finna en organisatorisk lösning av problemet, som tillfredsställer alla berörda parter. Flertalet utredningar liksom även statsmakterna har dock vid sina ståndpunktstaganden varit av den uppfattningen att man på bästa sätt gagnade lantbruket genom att organisera ett nära samband mellan lantbruksforskningen och den därpå grundade högre lantbruksundervisningen samt försöksverksamheten på lantbrukets område. Att spörsmålet nu ånyo ansetts värt ytterligare överväganden torde främst få tillskrivas den utveckling de naturvetenskapliga disciplinerna genomgått åren efter det senaste världskriget. Forskningen har utsträckts till nya områden och ny vetenskaplig teknik har kommit till användning. Detta har möjliggjorts genom de ökade resurser, som från olika håll ställts till forskningens och försöksverksamhetens förfogande, vilket i sin tur medfört ökade möjligheter till specialisering. Genom specialiseringen har forskarna och försöksmännen visserligen fått ge avkall på att behärska vad som förut ansågs vara ett avgränsat ämnesområde, men detta har kompenserats genom samarbete mellan forskare från olika fackområden. Icke minst synes forskningsråden ha medverkat till denna samverkan mellan olika specialister genom att av råden beviljade

79 anslag i allt större utsträckning utdelas till hela, lämpligt sammansatta forskargrupper. Samtidigt har gränsen mellan grundforskning och tillämpad forskning blivit mindre distinkt. Steget från de rena grundforskningsresultaten till praktiskt-ekonomiskt betydelsefulla tillämpningar har blivit kortare. Inom den naturvetenskapliga forskningen torde det härvid räcka med att peka på utvecklingen inom några områden såsom atomenergi, plastkemi och antibiotika. Även om forskningen inom lantbruksvetenskapen t. v. knappast kan peka på liknande exempel, har den dock väl följt utvecklingen inom den övriga naturvetenskapen. Bl. a. ur ovan anförda synpunkter torde det få anses befogat att ånyo ompröva försöksverksamhetens ställning i förhållande till övrig verksamhet vid lantbrukshögskolan såväl vad beträffar organisationsform som arbetsuppgifter. Vidare kan det anföras, att en sådan omprövning även är angelägen ur den synpunkten, att utredningen enligt direktiven har att framlägga en plan för tillgodoseende av de nödvändiga behoven för högskolans forskningsoch försöksverksamhet. Innan jordbrukshögskoleutredningen framlägger sina synpunkter på spörsmålet om hur jordbruks- och husdjursförsöksverksamheten bör vara organiserad i förhållande till den vid lantbrukshögskolan bedrivna övriga verksamheten anser utredningen att man först måste klarlägga vilka skillnader, som kan förefinnas mellan högskolans s. k. undervisningsinstitutioner och de båda försöksanstalterna beträffande verksamhetens inriktning, omfattning och arbetsmetoder. b. Verksamheten

vid

undervisningsinstitutionerna

Enligt de nuvarande stadgarna har lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök till uppgift att genom vetenskaplig forskning och försöksverksamhet främja lantbrukets utveckling samt att meddela på vetenskaplig grund vilande undervisning i ämnen av betydelse för lantbruket. Om man t. v. bortser från statens jordbruksförsöks och statens husdjursförsöks verksamhet har högskolans övriga institutioner en dubbel uppgift, nämligen högre undervisning och vetenskaplig forskning. Att högskolan har denna dubbla uppgift är självklart, enär den annars skulle förlora sin karaktär av högre vetenskaplig utbildningsanstalt. Det bör dessutom i detta sammanhang påpekas att lantbrukshögskolan inom sitt område är den enda högre utbildningsanstalten i vårt land. Den bildar därigenom själva basen för såväl forskarutbildning som forskningen på lantbrukets område. Inom stora och viktiga delar av detta område bär högskolan t. o. m. praktiskt taget ensam ansvaret för forskning och vetenskaplig utbildning. Vad beträffar inriktningen av den vid högskolans undervisningsinstitutioner bedrivna forskningen må först anföras att den i princip är fri, d. v. s. de vid institutionen anställda lärarna — forskarna har rätt att inom institutionens ämnesområde själva välja sina forskningsuppgifter och inom ramen

80 för tillgängliga resurser bearbeta desamma. Denna princip om forskningens frihet — sedan länge accepterad för universitet och högskolor — h a r jordbrukshögskoleutredningen icke anledning att ifrågasätta för lantbrukshögskolans del. Utredningen vill dock beträffande den fria forskningen understryka att högskolan är en fackhögskola med bestämd inriktning. Detta förhållande har också visat sig leda till en viss avgränsning i de arbetsuppgifter, som de vid institutionerna anställda forskarna tar upp. I anslutning till det ovan anförda vill dock utredningen peka på ett par förhållanden, som utvecklingsmässigt påverkat dels inriktningen och dels volymen av högskolans s. k. fria forskning. Vid högskolans tillkomst 1931 var den vetenskapligt utbildade personalen fåtalig och bestod i allmänhet av enbart en professor och en assistent och/ eller en amanuens vid varje institution. Det säger sig självt, att större delen av dessas tid åtgick för undervisningens bedrivande, medan forskningen fick inriktas på mindre omfattande problem. Genom de av 1946 års högskoleutredning (SOU 1947: 67) framlagda förslagen och de därpå grundade riksdagsbesluten erhöll institutionerna en betydande personalförstärkning av såväl högre som lägre befattningshavare jämte ökade materiella resurser. Härigenom möjliggjordes en avsevärd utökning av forskningsvolymen. Även om högskoleinstitutionerna sedan dess icke varit föremål för några nämnvärda förstärkningar av den fasta personalens antal, har det dock främst tack vare tillkomsten av de statliga forskningsråden, men även genom andra fonder och stiftelser, varit möjligt att skaffa medel till förutom vetenskaplig utrustning även tillfällig personal, varigenom forskningsvolymen kunnat ökas avsevärt utöver vad de ordinarie anslagen tillåtit. Sistnämnda förstärkning av de för forskningen tillgängliga medlen har även fått inflytande på forskningsverksamhetens inriktning och uppläggning. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att nämnda forskningsråds och fonders styrelser i sin anslagsbeviljning tar stor hänsyn till vad slags forskningsprojekt vederbörande forskare framlägger. Härigenom har i praktiken i viss utsträckning en förskjutning ägt r u m mellan »fri» och »målbunden» forskning till förmån för den senare. Detta har dock, i varje fall för lantbrukshögskolans del, kunnat ske utan konflikter, vilket enligt jordbrukshögskoleutredningens uppfattning utgör belägg för att forskarna vid högskolans institutioner även vid fritt val företrädesvis i sin forskning upptar sådana problem, som är av praktisk betydelse för jordbruksnäringens utveckling. Men även forskningens organisatoriska uppläggning har såsom tidigare nämnts påverkats av forskningsrådens anslagspolitik, därigenom att denna gynnat projekt, vilkas genomförande kräver lagarbete mellan forskare från flera fackområden. Denna utveckling har enligt utredningens uppfattning varit befruktande även för den fria forskningen vid lantbrukshögskolan och det torde vara skäl i att ytterligare främja den.

81 Även om den antydda utvecklingen varit i stort sett likformig för högskolans samtliga institutioner bör den särskilt observeras för institutionerna i högskolans s. k. tillämpade ämnen, enär dessas fackområden i stort sett omfattar sådana områden, som nu även täcks av verksamheten vid de båda försöksanstalterna. Genom de ökade anslag, som institutionerna för dessa tillämpade ämnen sålunda fått, har såväl dessa institutioner som försöksanstalterna i icke oväsentlig omfattning ofta kommit att syssla med i stort sett samma eller mycket närgränsande spörsmål. Denna utveckling har således medfört att högskoleinstitutionerna medverkat vid lösandet av sådana aktuella problem av mer eller mindre »försökskaraktär», som enligt tidigare uppfattningar närmast åvilat försöksanstalterna. Den ovan skisserade utvecklingen av den vid lantbrukshögskolans institutioner bedrivna fria forskningen har sålunda under de senaste 10-15 åren inneburit väsentliga förändringar. Forskningsvolymen har kunnat ökas samtidigt som forskningen dels gått mot mera långtgående specialisering och därav nödvändiggjord ökad samverkan mellan olika forskare och dels mer och mer inriktats mot problem av större räckvidd och mera allmän, omedelbar praktisk betydelse för jordbruksnäringens utveckling. Jordbrukshögskoleutredningen har funnit att dessa förhållanden måste beaktas, när spörsmålet om försöksverksamhetens framtida arbetsuppgifter och organisatoriska ställning ånyo skall övervägas. c. Verksamheten vid statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök Begreppet försökverksamhet, nuvarande kategorier av försöksuppgifter m. m. Mot bakgrund av den skildrade verksamhetens art vid högskolans undervisningsinstitutioner övergår jordbrukshögskoleutredningen härefter till att söka analysera verksamheten vid de båda försöksanstalterna beträffande inriktning, omfattning och arbetsmetoder i syfte att få fram ytterligare synpunkter för sin bedömning av försöksverksamhetens framtida organisation. Först — vad innebär då begreppet försöksverksamhet? Står det på något sätt i motsatsförhållande till forskning i allmän bemärkelse? Eller skall det uppfattas som en slutlig prövning i stor skala av preliminärt vunna forskningsresultats allmängiltighet under skilda praktiska förhållanden (olika klimat, markförhållanden, geografiskt läge, skilda djurraser e t c ) , eller rör det sig om en med fastställd metodik bedriven provning av olika produktionsmedels effekter på jord, gröda och djur? Ett närmare klargörande av nyssnämnda frågor torde vara erforderligt för att kunna ta ställning till spörsmålet om försöksverksamhetens framtida organisation. Närmast torde man finna förklaringen till begreppet genom den historiska utvecklingen på hithörande område. 1 För att befrämja utvecklingen inom jordbruksnäringen började man redan på 1700-talet även i vårt land intres1

För en närmare beskrivning av denna historiska utveckling; se SOU. 1934:4, sid. 12 ff. 6-599132 Utredningar

82 sera sig för s. k. praktiska försök. Avsikten med dessa försök var att på erfarenhetsmässig väg få fram resultat av direkt användbarhet för det praktiska jordbruket. Någon analys i syfte att förklara de bakomliggande orsakerna till de erhållna resultaten var det på grund av naturvetenskapens dåvarande läge ej fråga om. Så småningom, jämsides med naturvetenskapens och främst då kemiens nya landvinningar, började man även inse vikten av att dels ge vetenskapliga förklaringar till de i försöken erhållna resultaten och dels införa vetenskaplig metodik även i sådana försök, där icke en vetenskaplig förklaring utan endast rättvisande jämförelsevärden åsyftades. När centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet tillkom år 1907, hade utvecklingen framskridit så långt, att man jämsides med de på direkt praktisk försöksverksamhet inriktade avdelningarna även infogade rent vetenskapliga sådana i anstaltens organisation. I sin slutliga utformning hade anstalten bl. a. till uppgift »att genom i olika delar av landet anordnade systematiska försök och genom vetenskapliga undersökningar utreda för lantbruket och dess binäringar viktiga praktiska frågor». Anstalten hade således till uppgift att dels genom praktiska, huvudsakligen fältmässiga, försök bedrivna med vetenskaplig metodik (systematiska försök) belysa för det praktiska jordbruket väsentliga frågor, dels ock att genom vetenskapliga undersökningar söka förklara här föreliggande samband samt utveckla ny metodik. Full insikt rådde således redan vid denna tidpunkt om att några verkliga framsteg på längre sikt för det praktiska jordbruket ej kunde nås utan att verksamheten vid anstalten som en väsentlig integrerande del innefattade även grundläggande forskning. Anstalten kunde sålunda i lika hög grad ha betecknats som forskningsanstalt som försöksanstalt. Att begreppet försöksanstalt fortfarande bibehölls fram till anstaltens omorganisation torde dels ha betingats av historisk tradition och dels av önskemålet att understryka anstaltens inriktning mot spörsmål av omedelbar praktisk-ekonomisk betydelse för lantbruket. Biksdagsbeslutet 1931 medförde, som tidigare nämnts, att centralanstaltens rent vetenskapliga avdelningar överfördes till den nyupprättade lantbrukshögskolan och i dennas organisation fick ställning av institutioner av gängse högskoletyp. Även anstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar kom genom 1936 års riksdagsbeslut att överflyttas till Ultuna och samordnas med lantbrukshögskolan i form av två försöksanstalter. Avsikten med omorganisationen torde ha varit den, att försöksverksamhetens uppgift skulle vara att omsätta den grundläggande forskningens resultat till skilda praktiska förhållanden samt inrikta sig mot lösandet av bestämda praktiska spörsmål inom växtodlingens och jordbrukslärans samt utfodringens områden (målforskning). Den skulle därvid i sitt arbete använda sig av vetenskapliga metoder och i övrigt nära samarbeta med högskolans övriga institutioner. Dessa sistnämnda avsågs av vissa tidigare ut-

83 ledningar skola bedriva främst grundforskning men även försöksverksamhet i mindre omfattning närmast avsedd för undervisningsändamål. Denna ursprungligen tänkta gränsdragning i arbetsuppgifterna mellan högskolans institutioner och försöksanstalterna kan dock inte sägas ha helt upprätthållits. I allt större utsträckning har särskilt högskolans institutioner i de tillämpade ämnena och försöksanstalterna kommit att n ä r m a sig varandra beträffande arbetsuppgifternas art. För institutionernas del har å ena sidan utvecklingen genom de ökade anslag de på de olika sätt erhållit medfört att de även, förutom mer teoretiskt grundforskningsbetonade uppgifter, kunnat ta upp större problem av praktisk-aktuell natur till undersökning. Å andra sidan har försöksanstalterna förutom sina uppgifter av mer omedelbart praktiskt betonat slag även tagit upp problem av mer teoretiskt-forskningsbetonad karaktär. Denna utveckling torde i själva verket vara ganska naturlig, enär lösandet av de problem som föreläggs försöksmännen ofta måste innefatta såväl mer teoretiska undersökningar som praktiska försök i fältmässig skala. 1 Men utvecklingen av försöksanstalternas arbetsuppgifter har ej enbart gått mot en mer forskningsbetonad verksamhet. Jordbrukets allt större beroende och inköp av kommersiella produktionsmedel såsom utsäde, handelsgödsel, växtskydds- och ogräspreparat, fodermedel e t c , har även medfört en utvidgning av den verksamhet, som syftar till att fastställa ur produktionssynpunkt viktiga egenskaper för nyssnämnda i handeln inköpta produktionsmedel. Genom utvecklingens gång har sålunda försöksanstalternas verksamhetsfält kommit att inrymma uppgifter av skiftande karaktär. Begreppet försöksverksamhet, som beteckning för anstalternas samlade verksamhet, har därför kommit att användas i mycket vid bemärkelse. Utredningen avser inte att i detalj söka systematisera och närmare ange arten av den mångfald på vetenskaplig grund baserade undersökningar, som det praktiska jordbruket har behov av, och som ingår i försöksanstalternas uppgifter. Det synes dock vara motiverat att för den fortsatta framställningen söka klassificera och till sin väsentliga k a r a k t ä r ange huvudtyperna av de arbeten, som nu bedrivs av de båda försöksanstalterna. Som framgått av den ovan antydda utvecklingen av anstalternas arbetsuppgifter kan sålunda vissa kategorier av undersökningar mer eller mindre klart urskiljas. 1. Till en första kategori kan därvid hänföras undersökningar av mer teoretisk art, vilka dock som regel har en direkt anknytning till praktisktaktuella problem. Vad dessa mer teoretiska undersökningar syftar till är att 1

E t t annat exempel på att en dylik gränsdragning mellan undervisningsinstitutioner och försöksinstitutioner inom samma ämnesområde ej gått att upprätthålla utgör förhållandena vid alnarpsinstitutet. Den ursprungligen t ä n k t a gränsdragningen i arbetsuppgifterna mellan institutionen för mjölkprodukternas teknologi och statens mejeriförsök har sålunda ej visat sig hållbar eller medgett en rationell arbetsfördelning. Jfr. vidare kap. 14.

84 klarlägga de djupare orsakssammanhangen och därmed ge en inblick i vad som ligger bakom de resultat eller företeelser, som noterats inom den mer praktiskt inriktade försöksverksamheten. Dessa mer teoretiskt betonade undersökningar är givetvis till sin natur och metodik likartade med annan forskning — »fri» eller »programbunden». Att försöksanstalterna upptagit dylika arbetsuppgifter synes naturligt, enär vissa av de frågor som anstalterna haft att klarlägga ej annars k u n n a t tillfredsställande besvaras. Det måste vidare i det långa loppet vara ett eftersträvansvärt mål att närmare klarlägga de bakomliggande orsakerna till de resultat, som framkommit genom mer eller mindre rent erfarenhetsmässiga undersökningar. Därigenom erhålles i den mån allmängiltiga samband kan fastställas helt andra möjligheter till fortsatt utveckling. Ny vetenskaplig metodik och nya rön inom forskningen kan därvid snabbare komina till tillämpning vid lösandet av praktiskt-aktuella frågor. Vidare torde genom en dylik verksamhet ökade impulser förmedlas till övrig forskning att klarlägga orsakssammanhangen till sådana frågor, som försöksverksamheten ej själv haft möjlighet att närmare klarlägga utan enbart fått erfarenhetsmässigt belysa. E n dylik ömsesidig påverkan mellan försöksanstalterna och lantbrukshögskolans institutioner synes f. ö. ha varit den grundläggande tanken bakom den nu existerande organisationsformen. 2. Till en andra kategori av försöksuppgifter vill utredningen hänföra den verksamhet, som närmast kan karakteriseras av att den utgör en slutgiltig utprovning av forskningsresultat under sådana yttre betingelser, att de vunna erfarenheterna kan direkt utnyttjas i det praktiska jordbruket. Denna verksamhet bedrives främst av två skäl. Dels måste inom jordbruket liksom inom industrien ett resultat, uppnått genom försök i liten skala, successivt vidare utbyggas till fullstor skala för att den inverkan, som de olika mängdförhållandena så ofta har — och som k a n vara mycket betydande — skall k u n n a bemästras. Dels måste vidare det ingrepp, som företas, studeras i samband med de växlande miljöer (jordmån, klimat m. m . ) , som föreligger i praktiken. Inom de biologiska vetenskaperna har undersökningar av denna art, där man studerar samspelet mellan en organism och dess omvärld (ekologi) visat sig mycket fruktbärande. Sakmässigt torde skäl ej föreligga att hänföra uppgifter inom denna andra kategori av försöksuppgifter till något a n n a t begrepp än forskning i vid bemärkelse. 1 1 Även begreppet forskning ges ofta mycket olika innebörd. I SOU 1958:42: Forskningens villkor och behov, har 1955 års universitetsutredning i en i betänkandet framlagd undersökning: Statistiska data om svensk forskning, bl.a. anfört följande om begreppet forskning: Huvudsvårigheten vid undersökningens uppläggning gällde definitionen av begreppet forskning. I viss mån olika avgränsningar måste göras i samband med de olika delundersökningarna. H ä r skall endast understrykas, att riktpunkten hela tiden har varit att göra en sådan avgränsning, att från forskning uteslutits allt s. k. utvecklingsarbete, d.v.s. verksamhet som huvudsakligen har karaktär av produktionskontroll, tjänster till allmänheten eller rutinmässigt

85 3. Till en tredje kategori av försöksuppgifter kan hänföras försök avsedda att belysa ur praktisk synpunkt aktuella problem (egentligen driftsfrågor inom jordbruket). Följande resonemang torde belysa vad utredningen här avser. Även om det ligger i allt vetenskapligt arbetes natur att sträva efter att ej enbart konstatera vad som sker, utan även söka klarlägga eller få en inblick i varför detta sker, ställs dock ofta den på praktiska problem inriktade forskningen inför frågor, där föga är känt om orsakssammanhangen, men där likväl ett starkt behov föreligger att få frågorna snabbt belysta till omedelbar ledning för det praktiska handlandet. Försöksverksamheten har här en mycket viktig uppgift att fylla. Genom den snabba utveckling som jordbruksnäringen genomgår och som kanske främst karakteriseras av ett utbyte av mänsklig arbetskraft mot industriellt framställda produktionsmedel, tillkommer ständigt nya problem. Nya maskiner medför ny teknik och förändrade arbetsmetoder. Detta medför i sin tur andra problem ifråga om jordbearbetning, sådd och skörd, metoder för ogräsbekämpning etc. Den enskilde jordbrukaren har i regel ej möjlighet att själv systematiskt belysa dessa frågor. Här måste därför forskare och försöksmän komma till hjälp. Vad jordbrukarna härvid först och främst vill veta, är vilka produktionsmetoder, utsädes- och gödselmängder etc. som bör användas. Härför erfordras tekniskt-biologiska data så beskaffade, att en objektiv jämförelse och en i möjligaste mån riktig ekonomisk bedömning kan göras. Orsakssammanhangen bakom dessa data är för den praktiska jordbrukaren ett andrahandsintresse. Väsentligt är härvid, att dessa data kan framläggas snabbt för att i möjligaste mån k u n n a utnyttjas innan frågorna mist sin aktualitet. För att tillmötesgå dessa krav tvingas forskarna och försöksmännen därför ofta till att i första hand basera sin rådgivning enbart på mera orienterande, erfarenhetsmässiga undersökningar. Ett på detta sätt framkommet svar på en fråga kan, under förutsättning att undersökningen genomförts efter vetenskapliga metoder, vara av stort värde för jordbrukarna. En verksamhet av denna mer erfarenhetsmässiga inriktning har därför en stor dagsaktuell uppgift att fylla, även om det ständigt måste vara ett önskemål att förr eller senare kunna utbygga en dylik verksamhet så att det blir möjligt att få en inblick i de orsakssammanhang, som ligger bakom de er-

insamlande av data etc. Det måste här understrykas, a t t de avgränsningar som gjorts är gjorda i och för denna undersökning och sålunda icke överensstämmer med motsvararde avgränsningar i andra — inhemska eller utländska — undersökningar inom förevarande område. Undersökningens resultat är sålunda — det vill utredningen uttryckligen framhålla — icke u t a n vidare jämförbara med resultaten av undersökningar rörande forskningens omfattning i andra länder. Avgränsningen av begreppet forskning har sålunda medvetet och såvitt möjligt konsekvent gjorts relativt snäv. Å andra sidan har utredningen strävat efter att i sin inventering inbegripa all grundforskning, således även den grundforskning som bedrives för försvarets räkning, främst vid försvarets forskningsanstalt.

86 hållna resultaten. Utredningen anser att även denna tredje kategori försöksuppgifter står begreppet forskning i vid bemärkelse nära. 4. Den fjärde kategorien av uppgifter, som ingår i försöksanstalternas nuvarande verksamhet, låter sig urskiljas på andra grunder. Utredningen avser här den verksamhet som syftar till att fastställa ur produktionssynpunkt viktiga egenskaper för i handeln förda produktionsmedel såsom utsäden, handelsgödsel, fodermedel, växtskydds- och ogräsmedel etc. Denna sistnämnda verksamhet har närmast karaktär av provning, men har hittills i anstalternas arbete benämnts »prövning» (jämförande prövning). 1 Enligt vad utredningen inhämtat synes, beträffande statens jordbruksförsök, delar av främst den nuvarande sortprövningen men även i viss utsträckning prövningen av olika gödselmedel samt kemikalier för ogräsbekämpning vara av denna sistnämnda typ. Beträffande statens husdjursförsök torde vissa delar av den försöksverksamhet, som sysslar med olika foderkonserveringsmedels-, fodermedels och vitaminpreparats egenskaper ha en liknande karaktär. De krav, som måste uppställas för provningsverksamheten, är att verksamheten kan utformas så att jämförelsetal med statistiskt känd variationsbredd kan erhållas. Beträffande arbetsmetoder m. m. skiljer sig den nu av försöksanstalterna bedrivna provningsverksamheten ej i sak från de metoder som används för att lösa de försöksuppgifter, som utredningen ovan beskrivit under kategorierna två och tre. Den väsentliga skillnaden består i att uppgifterna inom kategorierna två och tre ej direkt har att göra med enskilda handelsintressen utan med intressen, som är gemensamma för hela lantbruket eller olika grenar därav. Det är utan tvekan svårare för försöksmannen att uttala sig och han måste känna sig mera bunden när det gäller en jämförelse mellan olika kommersiella produktionsmedels egenskaper, än när det gäller att jämföra olika produktionsmetoders för- och nackdelar. De konkurrerande handelsintressena medför här ett ofrånkomligt krav på att jämförelsetalen måste vara baserade på en enhetlig, fastlagd metodik, som tillämpas genomgående. Sammanfattningsvis kan man sålunda konstatera, att de nuvarande arbetsuppgifterna vid de båda försöksanstalterna grovt sett kan uppdelas på fyra kategorier. De tre förstnämnda har utredningen i sak ansett ha karaktär av forskning i detta begrepps vidare bemärkelse. I den följande framställningen kommer utredningen för dessa kategorier att använda benämningen egentlig försöksverksamhet. Den av försöksanstalterna hittills bedrivna verksamhet som har direkt kommersiell bakgrund och som ovan hänförts till kategori fyra, kommer fortsättningsvis att av utredningen benämnas provningsverksamhet. 1

Beträffande begreppen provning och prövning synes skillnaderna ej vara mer betydande än att båda kan användas för att beteckna i stort sett samma slags verksamhet. Därvid torde uttrycket provning vara det i övriga liknande sammanhang mest använda begreppet. Utredningen återkommer i kapitel 13 till dessa begrepp.

87 Det ovan sagda kan schematiskt återges på följande sätt: Olika kategorier av försöksuppgifter, som nu ingår i de båda försöksanstalternas verksamhet 1. Undersökningar av mer teoretisk art

Jordbrukshögskoleutredningens benämning

Karaktär

Forskning i snäv bemärkelse

2. Slutgiltig utprovning av vunna forsk- Forskning i vid beningsresultats tillämpbarhet under i märkelse jordbruket rådande praktiska förhållanden 3. Försök avsedda att belysa ur praktisk synpunkt aktuella problem 4. Fastställande av ur produktionssyn- Provning punkt viktiga egenskaper hos de varor som jordbrukarna köper i handeln

<

• Egentlig försöksverksamhet

i>

Provningsverksamhet

Som inledningsvis framhölls, är det ytterst vanskligt att dra så strikta gränser i dessa avseenden, att man för varje enskilt fall klart och tydligt kan avgöra, vilka arbetsuppgifter, som hänför sig till den ena eller andra kategorien. I många fall flyter uppgifterna ihop, eller också är det av kostnadsskäl lämpligt att sammanföra undersökningar av olika slag till ett projekt. Jordbrukshögskoleutredningen har likväl ansett, att ovan gjorda uppdelning av den vid försöksanstalterna nu bedrivna verksamheten kan tjäna som vägledning för att bedöma under vilka organisatoriska former den egentliga försöksverksamheten och provningsverksamheten bör bedrivas. d. Formerna för provningsverksamhetens framtida bedrivande I kap. 4 har utredningen berört den ekonomisk-tekniska omvandlingsprocess som jordbruksnäringen genomgår i syfte att göra produktionen så rationell och billig som möjligt. Genom att den mänskliga arbetskraften successivt blir allt dyrare i förhållande till övriga produktionsmedel, sker denna omvandlingsprocess främst genom att mänsklig arbetskraft ersätts med andra produktionsmedel. Denna förskjutning gör jordbruket bl. a. allt mer beroende av kapitalinsats i form av inköpta produktionsmedel av olika slag. Allt större mängder utsäde samt »industriellt» framställda produktionsmedel (handelsgödselmedel, växtskyddsmedel, foder- och ensileringspreparat samt maskinell utrustning) köps sålunda av jordbrukarna. Det rör sig här om handelsvaror, varav nya varianter framkommer för varje år. Såväl för den enskilde jordbrukaren som för den rådgivande konsulenten blir det allt svårare att ta ställning till vilka av dessa varor, som bör väljas respektive tillrådas. Behovet av en verksamhet, som syftar till att vägleda jordbrukarna vid deras inköp av dessa varor är därför stort och kan i framtiden

88 väntas öka. Detta behov ligger på två delvis skilda områden. Dels innefattar det en verksamhet av typen kvalitets- och varukontroll, d. v. s. en registrering och kontroll av varornas innehåll av olika verksamma substanser och dels en provning av ur produktionssynpunkt viktiga biologiska eller tekniska egenskaper, som exempelvis olika sorters avkastningsförmåga och stråstyrka; skilda kemikaliers inverkan på växande gröda, ogräs och växtparasiter; handelsgödselmedels skördestegrande förmåga; olika traktorers prestationsförmåga, etc. Insikten om detta behov har medfört att en verksamhet i den ovan angivna dubbla bemärkelsen redan kommit till stånd för vissa av de varugrupper, som användes i jordbrukets produktionsprocesser. Sålunda finns kontrollverksamhet av ovan nämnd art organiserad för grupperna utsäde, växtskyddsmedel och fodermedel samt bedrives även i viss utsträckning för gruppen gödselmedel och kalk. Då uppgifter av kontrollkaraktär icke synes förekomma i försöksanstalternas nuvarande verksamhet, anser sig utredningen med hänvisning till sina direktiv icke heller ha anledning att närmare beröra denna fråga annat i den utsträckning, som gränsdragningsfrågor i förhållande till provningsverksamheten kan uppkomma. För provning av maskiner och redskap finns inrättat ett särskilt organ, statens maskinprovningar, varför utredningen saknar anledning att närmare beröra denna verksamhet och dess behov. Beträffande provningen av övriga kommersiella grupper av produktionsmedel — utsäde, växtskyddsmedel, gödselmedel samt foder- och foderkonserveringspreparat —- ingår som nämnts f. n. en verksamhet av denna karaktär under begreppet »prövning» i försöksanstalternas arbetsuppgifter. En liknande verksamhet förekommer bl. a. vid statens växtskyddsanstalt och statens trädgårdsförsök. Enligt vad utredningen kan finna, torde inom de ovan nämnda områdena — med undantag för utsädesgruppen — behovet redan nu vara väsentligt större än vad nämnda institutioner och anstalter med nuvarande resurser kan fylla. Vidare synes i vissa fall ej tillräckliga garantier föreligga för att den vid provningen tillämpade metodiken är fullt enhetlig. Det föreligger därför ett behov att ytterligare utbygga och säkrare utforma denna verksamhet. Det säger sig självt att det måste föreligga betydande svårigheter att utforma en provningsverksamhet med biologiskt material så att resultaten blir rättvisande och fullt jämförbara. Jordbrukshögskoleutredningen har dock i medvetande om det behov, som här föreligger, sökt finna de lämpligaste organisatoriska formerna för denna verksamhet. Som redan nämnts framhålles i utredningens direktiv, att uppgifter av provningskaraktär knappast hör hemma inom en vetenskaplig institution utan bör förläggas på annat håll. Enligt utredningens uppfattning måste det vara förenat med stora svårigheter för den enskilde försöksmannen att förena en vetenskaplig verksamhet med uppgiften och ansvaret att värdesätta olika firmapreparat och märkesvaror eftersom starka kommersiella

89 intressen beröres därav. Vidare bör kostnaderna för en verksamhet, som avser att prova kommersiella produktionsmedel, av principiella skäl ej i sin helhet bestridas av allmänna medel. Så är inte heller fallet för de områden, där en enhetlig provningsverksamhet redan finns organiserad, såsom exempelvis för den av statens maskinprovningar bedrivna verksamheten. Om uppgifter av provningskaraktär ingår som en integrerande del bland försöksverksamhetens övriga uppgifter föreligger risk för att medel, som avsetts för andra forsknings- och försöksuppgifter tas i anspråk för bedrivandet av provningsverksamhet. Bl. a. med utgångspunkt från det ovan anförda finner utredningen det mindre lämpligt att — som nu delvis är fallet — låta en verksamhet av provningskaraktär vara organisatoriskt sammankopplad med den av försöksanstalterna bedrivna verksamhet, som av utredningen benämnts egentlig försöksverksamhet, vilken senare icke direkt syftar till att avge omdömen över kommersiella produktionsmedel utan närmast är forskning i vid bemärkelse. Provningsverksamheten bör därför enligt utredningens uppfattning organisatoriskt åtskiljas från försöksverksamheten. En sådan organisatorisk åtskillnad behöver dock ej innebära att själva provningens utförande eller utarbetandet av nya provningsmetoder, måste överflyttas till andra organ eller anstalter. Dels av kostnadsskäl, och dels emedan större erfarenheter rörande verksamhetens lämpliga bedrivande ännu saknas, synes det tvärtom lämpligt att provningsverksamheten åtminstone tills vidare utföres vid de institutioner och anstalter, som nu bl. a. sysslar med densamma. Ansvaret för och ledningen av denna verksamhet samt dess ekonomiska redovisning bör dock redan från början anförtros åt ett särskilt härför inrättat organ. Detta organ bör i administrativt och förvaltningsmässigt hänseende vara skilt från de institutioner, som bedriver forskning eller egentlig försöksverksamhet. I kapitel 13 kommer jordbrukshögskoleutredningen att framlägga förslag till h u r en provningsverksamhet av ovan antydd art bör vara organiserad. e. Formerna

för den egentliga försöksverksamhetens

framtida

bedrivande

1. Programbunden försöksverksamhet och fri forskning. Utredningen har ovan uttalat, att uppgifter av provningskaraktär ej bör sammankopplas i organisatoriskt-anslagsmässigt hänseende med de kategorier av försöksuppgifter, som utredningen i det föregående gett den gemensamma beteckningen egentlig försöksverksamhet. Detta kommer givetvis att innebära, att skillnaderna mellan den egentliga försöksverksamhetens uppgifter och den vid högskolans tillämpade institutioner bedrivna verksamheten blir mindre än vad som hittills varit fallet. Sagda förhållande måste därför tillmätas vikt vid ställningstagandet till den framtida organisationen av de vid försöksanstalterna och institutionerna förekommande verksamheterna. Som framgått av den föregående redogörelsen, innefattar denna egentliga

90 försöksverksamhet uppgifter alltifrån bearbetning av aktuella driftsproblem inom det praktiska jordbruket till sådana grundläggande teoretiska undersökningar, som har betydelse ur produktionssynpunkt och som antingen i sin tillämpning kan användas i jordbrukets produktionsprocesser eller annars medverka till att lösa problem i anknytning till dessa. Väsentligt för den egentliga försöksverksamheten är dess praktiska målsättning. Vilka metoder som sedan behöver användas för att lösa problemen är av sekundärt intresse. Huvudsaken är att frågorna löses snabbt och på sådant sätt, att resultaten är praktiskt tillämpbara. Denna praktiska målsättning bör givetvis i princip gälla för all annan tillämpad forskning och således även för lantbrukshögskolans övriga institutioner. Särskilt för högskolans s. k. tillämpade institutioner måste konsekvensen härav bli att dessa institutioners arbetsuppgifter blir av liknande slag, som uppgifterna inom den egentliga försöksverksamheten. Givetvis måste också arbetsmetoderna därvidlag vara likartade. Så är f. n. också fallet. Verksamheterna vid dessa institutioner och försöksanstalterna skiljer sig i dessa avseenden ej väsentligt åt. Det ovan sagda gäller f. ö. icke endast för högskolans institutioner i tillämpade ämnen. Även vid sådana institutioner, vilkas uppgift — frånsett undervisningen — är att bedriva grundforskning i egentlig mening, t. ex. institutionerna för kemi, marklära, växtfysiologi, systematisk botanik och ärftlighetslära samt mikrobiologi söker man alltmera att inrikta forskningen på problem, som är av praktisk betydelse för jordbruket. Vidare medverkar dessa institutioner i den mera tillämpade forskningen genom att ställa sin speciella sakkunskap till förfogande för statens lantbruksförsök och högskolans institutioner i tillämpade ämnen. Om sålunda arbetsuppgifter och metoder är likartade finns dock skillnader i verksamhetens omfattning. Tyngdpunkten i de tillämpade institutionernas hittillsvarande arbetsuppgifter har sålunda legat på mer teoretiska laboratoriemässiga undersökningar medan försöksanstalternas verksamhet till sin huvuddel bestått i fältmässiga undersökningar. Delvis är denna skillnad betingad av nu rådande fördelning av resurserna. De tillämpade institutionerna saknar i stort sett försöksfält och försöksdjur för försök i större skala. Försöksanstalterna kan däremot genom sin tillgång till sist nämnda resurser på ett helt annat sätt tillgodose sitt behov av undersökningar i form av fält- och djurförsök i stor skala. Men den kvantitativa skillnaden torde även ha andra orsaker. Uppgifter, som innefattar fältmässig utprovning av vunna forskningsresultats praktiska tillämpbarhet eller som utgöres av orienterande försök, har en mer rutinmässig uppläggning, måste omfatta stora serier och ofta pågå lång tid samt kräva kontinuerlig tillsyn. Sistnämnda orsaker torde därför även ha medverkat till att verksamhet av detta slag fått mindre omfattning vid institutionerna på grund av dessas friare arbetsformer och tätare personalbyten. En skillnad av annan art mellan försöksanstalternas hittillsvarande verk-

91 samhet och forskningen vid högskolans institutioner på motsvarande områden, ligger i det sätt på vilket forsknings-försöksprogrammet på längre sikt upplägges och fastställes. Lantbrukshögskolans institutioner har en i princip fri och obunden forskning, medan försöksanstalternas verksamhet fullgöres efter årligen utarbetade och av styrelsen fastställda program. Denna sistnämnda skillnad är betingad dels av vissa praktiskt-administrativa hänsynstaganden såsom kravet på kontinuitet i verksamheten oavsett ombyte av befattningshavare samt vidare av de särskilda anordningar, som krävs för administreringen av försöksresurserna, dels av önskemålet att ge det praktiska jordbruket tillräcklig garanti för att aktuella och ekonomiskt betydelsefulla frågor i erforderlig omfattning blir föremål för undersökningar oavsett den forskningsinriktning vederbörande befattningshavare kan ha särskilt intresse för. Utredningen har tidigare skildrat utvecklingen av den vid högskolans tilllämpade institutioner bedrivna s. k. fria forskningen och därvid konstaterat att den fria forskningen rönt inflytande av att forskarna vid dessa institutioner mer och mer blir beroende av anslag från forskningsråd, fonder e t c , vilka ofta i sin anslagsbeviljning tar stor hänsyn till framlagda forskningsprojekts praktiska syftemål och sannolika realiserbarhet. Å andra sidan får den vid försöksanstalterna bedrivna verksamheten ej uppfattas som ett anstalterna ensidigt utifrån påtvingat åläggande. Utredningen vill härvid citera vad t. f. föreståndaren vid statens jordbruksförsök, professor O. Franck, i inlaga till utredningen anfört rörande detta spörsmål: »I jämförelse med högskoleinstitutionernas friare arbetsformer har statens jordbruksförsök en 'dirigerad' forsknings- och försöksverksamhet. Denna dirigerade, bundna verksamhet får emellertid ej uppfattas så, att statens jordbruksförsök diktatoriskt påtvingas bestämda arbetsuppgifter. Arbetsuppgifterna för statens jordbruksförsök tillkommer efter eget initiativ enligt erfarenheter från egen försöksverksamhet eller från bearbetningar och sammanställningar av resultat från lokal försöksverksamhet. Frågeställningar kan också upptagas till behandling i samråd och samarbete med lokala försöksledare (jordbrukskonsulenter) eller efter framställning från statliga myndigheter, jordbruksorganisationer eller producenter av jordbruksförnödenheter.» Sammanfattningsvis synes man därför kunna konstatera att den fria forskningen vid lantbrukshögskolans institutioner i tillämpade ämnen och den vid de båda försöksanstalterna bedrivna programbundna försöksverksamhet, som ej har provningskaraktär, till sin allmänna inriktning och sättet att arbeta knappast nu längre väsentligen skiljer sig åt. Vad valet av problem och verksamhetens omfattning beträffar, torde existerande skillnader i mycket vara betingade av att institutionerna ej besitter försöksresurser i samma omfattning som försöksanstalterna. Många försöksuppgifter inom den egentliga försöksverksamheten kräver dock en kontinuerlig rutinmäs-

92 sig tillsyn, som ej så lätt låter sig förenas med institutionernas större frihet och rörlighet. Även om jordbrukshögskoleutredningen, som framgått av det ovan anförda, funnit att någon egentlig principiell skillnad i arten av här föreliggande verksamheter knappast torde föreligga, vill utredningen understryka att den av andra grunder finner en programbunden försöksverksamhet alltj ä m t vara nödvändig. Detta dels av de förut omnämnda praktiskt-administrativa skälen och dels för att skapa fullgoda garantier för att bearbetningen av problem av omedelbar aktualitet och betydelse för jordbruksnäringens utveckling på ett för jordbruket betryggande och fullt tillfredsställande sätt kontinuerligt tillgodoses bland den egentliga försöksverksamhetens arbetsuppgifter. Av utredningens syn på den programbundna egentliga försöksverksamheten följer, att densamma, förutom försöksresurser av olika slag såsom djurstallar, försöksfält etc. måste ha tillgång till olika vetenskapliga hjälpmedel såsom laboratorier, växthus m. m. av i huvudsak samma slag, som finns eller måste tillkomma vid högskolans tillämpade institutioner. Den måste dessutom ha möjlighet till nära kontakt med företrädare för grundvetenskapligt betonade ämnen såsom kemister, botanister, fysiologer etc. överhuvudtaget torde en sådan kontakt vara en av förutsättningarna för att den egentliga försöksverksamheten håller sig i nivå med utvecklingen på det naturvetenskapliga området, och därigenom erhåller impulser och rön, vilka kan omsättas i dess verksamhet. Genom dessa ständiga impulser motverkas att den egentliga försöksverksamheten blir slentrianmässig och stagnerar i utvecklingen — en risk, som torde vara allvarligare att räkna med vid en isolerad försöksverksamhet. Här kan knappast starkt nog betonas nödvändigheten av en intim samverkan mellan olika specialister om verkligt betydelsefulla forsknings och försöksproblem av den art som i kap. 4 närmare exemplifierats, skall k u n n a bringas till en lösning. Möjligheten till en direkt lokal teambildning mellan dessa olika specialister måste för en modern, effektiv verksamhet inom området vara icke blott eftersträvansvärd utan nära nog omistlig. En från lantbrukshögskolan fristående, funktionsduglig försöksanstalt i modern mening, är således icke tänkbar utan tillgång till grundforskningsresurser såväl i form av personal som utrustning. Samtidigt måste lantbrukshögskolans tillämpade institutioner för sin forskning ha försöksresurser av väsentligen samma slag som den egentliga försöksverksamheten. Den förut skildrade utvecklingen för dessa institutioner har dessutom medfört avsevärt stegrade anspråk på sådana resurser. Mot bakgrund av ovan relaterade förhållanden vill utredningen nu granska de olika alternativ för den programbundna egentliga försöksverksamhetens organisation, vilka enligt utredningens direktiv bör vägas mot varandra. Denna avvägning måste ske utifrån såväl lämplighets- och effektivitetssynpunkt som kostnadssynpunkt.

93 2. Alternativa organisationsformer: I princip synes två skilda anordningar kunna ifrågakomma för den programbundna egentliga försöksverksamhetens organisation. Den ena skulle innebära att all programbunden försöksverksamhet, oavsett ämnesinriktning, sammanföres till en eller flera anstalter, organisatoriskt antingen helt åtskilda från lantbrukshögskolan eller med erforderligt samband upprätthållet genom gemensam styrelse (Huvudalternativ I). Den andra tänkbara anordningen är att den programbundna verksamheten anknyts ämnesvis till lantbrukshögskolans institutioner i de tillämpade ämnena (Huvudalternativ II). Denna sistnämnda anordning förutsätter dock att inom dessa institutioner särskilda arbetsenheter avskiljs med uppgift att handha den programbundna försöksverksamheten. I det första fallet anses samhörigheten mellan all programbunden försöksverksamhet så väsentlig att den motiverar att sinsemellan heterogena ämnen sammanföres i en organisatorisk enhet. Den andra anordningen utgår däremot från den uppfattningen att ämnen med likartat innehåll och arbetssätt bör samorganiseras. Uppenbarligen rymmes inom dessa båda principer flera organisatoriska möjligheter, vilka medger olika övergångar mellan de två huvudalternativen. Dessa möjligheters organisatoriska utformning, och de därmed ur effektivitets-, lämplighets- och kostnadssynpunkt förknippade för- och nackdelarna vill utredningen i det följande närmare granska. Huvudalternativ I: All programbunden försöksverksamhet sammanföres till en enhet. Organisatoriskt kan denna enhet antingen utgöras av en från lantbrukshögskolan helt fristående lantbruksförsöksanstalt (alt. I a) eller också, som nu är fallet, utformas som två försöksanstalter organisatoriskt i vissa avseenden samordnade med lantbrukshögskolan (alt. I b ) . Alternativ la: Om en särskild lantbruksförsöksanstalt, organisatoriskt helt skild från lantbrukshögskolan, skall inrättas måste den, för att tillfredsställande kunna fullgöra sin uppgift, förses med förutom försöksresurser även grundforskningsresurser i form av laboratorier m. m. liksom även med vissa administrativa och kamerala hjälporgan. Ur lämplighets- och effektivitetssynpunkt har detta alternativ sådana fördelar, som kan följa med att anstalten dels får en ur administrativ synpunkt enhetlig uppgift och dels i viss utsträckning kommer att utgöra ett med lantbrukshögskolan konkurrerande organ. Sistnämnda omständighet kan nämligen utgöra ett incitament till en för utvecklingen fruktbärande tävlan mellan anstalten och högskolan. Alternativet ger goda garantier för att sådana aktuella problem, som bör försöksmässigt prövas så snart ske kan upptas i försöksprogrammet. Alternativet är å andra sidan behäftat med mycket påtagliga nackdelar. En sådan nackdel är att å ena sidan de studerande vid lantbrukshögskolan,

94 under sin studietid där, icke skulle komma i närmare kontakt med den programbundna försöksverksamheten-, medan å andra sidan lantbruksförsöksanstalten skulle komma att sakna den livgivande stimulans som kontakten med de studerande utgör och därigenom samtidigt få minskade möjligheter att utvälja lämpliga adepter för sin rekrytering. Mest väsentligt är dock att förevarande organisationsalternativ innebär en splittring av tillgängliga resurser och uppenbara risker för dubbelarbete. Detta måste i många avseenden leda till ett mindre rationellt utnyttjande av resurserna till men för den samlade verksamheten. Flertalet av de tidigare utredningar, som sysslat med denna fråga, liksom även statsmakterna har haft den uppfattningen att ett fast organiserat samarbete bör etableras mellan den programbundna försöksverksamhetens företrädare och motsvarande forskare vid lantbrukshögskolans institutioner. Förevarande alternativ har därför också vid upprepade tillfällen avvisats. Genom uppgifternas och verksamhetens inriktning till allt större samstämmighet mellan fri forskning och programbunden försöksverksamhet har det numera blivit allt mera angeläget att upprätthålla sambandet mellan dessa båda verksamhetsområden. Ur effektivitets- och lämplighetssynpunkt synes därför detta alternativs nackdelar vara större än dess fördelar. Det skulle dessutom medföra avsevärt större kostnader än de övriga alternativ till den programbundna försöksverksamhetens organisation, som utredningen i det följande skall redogöra för. Såväl högskolan som lantbruksförsöksanstalten måste således få egna grundforsknings- och försöksresurser samt administrativa organ, vilket skulle medföra kostsamma dubbleringar. Då samhällets medel för forskning och försök är begränsade kan en dylik dubblering knappast komma i fråga. Alternativet skulle sannolikt medföra att varken högskolan eller anstalten skulle få tillräckliga resurser för att åstadkomma en rationell och effektiv arbetsfördelning och specialisering mellan de olika avdelningarna och befattningshavarna, vilket är nödvändigt om problemen skall kunna djupare studeras. De av statsmakterna anvisade medlen torde därför kunna utnyttjas effektivare under andra organisatoriska former. Alternativ I b: Detta alternativ utgöres av den nuvarande anordningen, vilken innebär att den programbundna försöksverksamheten, bedriven vid statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök, jämsides med högskolans institutioner är inlemmad i det gemensamma organet lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök. Ur effektivitets- och lämplighetssynpunkt synes detta alternativ uppvisa vissa av de för alt. I a redovisade fördelarna samtidigt som det ej har detta alternativs mest påtagliga nackdelar. De båda försöksanstalterna finge sålunda en enhetlig uppgift samtidigt som de i viss mån, ehuru ej fullt i så påtaglig utsträckning som alt. I a, bleve konkurrerande organ till högskolans institutioner för tillämpade ämnen. Beträffande kontakten mellan de studerande å ena sidan och försöks-

95 anstalterna å den andra är detta alternativ behäftat med liknande ehuru ej fullt så påtagliga nackdelar som alt. I a. Vidare torde ett bättre samarbete mellan de båda försöksanstalterna och lantbrukshögskolans övriga institutioner kunna genomföras med denna organisationsform jämfört med alt. I a. Splittringen av resurserna blir ej heller fullt så påtaglig. Alternativet medför lägre kostnader än alt. I a. Genom att försöksanstalterna är organisatoriskt förenade med lantbrukshögskolan kan de nämligen repliera på högskolans institutioner i grundläggande ämnen och vidare kan de administrativa och kamerala organen göras gemensamma. Även om detta alternativ synes ha påtagliga fördelar jämfört med en fristående lantbruksförsöksanstalt kvarstår dock många av de nackdelar som tidigare påtalats för alt. I a. Anstalterna kommer sålunda att innesluta ämnen av heterogen natur, vilka inbördes har mindre anknytning med varandra än med motsvarande ämnen vid högskolans tillämpade institutioner. Vidare torde en rationell arbetsfördelning och specialisering ej kunna uppnås. Framförallt innebär dock även denna organisationsform att många resurser måste dubbleras. Därigenom uppkommer lätt slitningar mellan anstalterna och högskolans tillämpade institutioner i fråga om medelstilldelning och resursanvändning. Erfarenheterna av den nuvarande organisationsformen bestyrker denna farhåga. Även om dubbleringen ej blir fullt så påtaglig som beträffande alternativ I a, synes likväl vissa laboratorier samt dessutom försöksresurserna i övrigt i viss utsträckning få dubbleras. Otvivelaktigt torde detta leda till viss misshushållning, även om den i detta alternativ gemensamma styrelsen har vissa möjligheter att förordna om ett gemensamt utnyttjande av sagda resurser. De principer, som detta alternativ vilar på, ligger f. n. till grund för den fria forskningens och den programbundna försöksverksamhetens organisation. Så småningom har emellertid allt större tveksamhet framkommit om ändamålsenligheten därav i dagens läge. Betecknande är, att när en programbunden försöksverksamhet tillkom på täckdikningsområdet (Täckdikningsförsöksnämnden), har denna icke anslutits till statens jordbruksförsök. Lokalmässigt har den inplanerats i lantbrukshögskolans hydrotekniska institution. Nämnden har upprepade gånger hemställt om att täckdikningsförsöksverksamheten definitivt knytes till sagda institution i form av en särskild avdelning för dräneringsförsök. Den försöksverksamhet på jordbearbetningens områden, som kommit till stånd under senare år har ej samordnats med statens jordbruksförsök utan med högskolans institution för allmän jordbrukslära. Huvudalternativ II: Detta alternativ innebär, att den programbundna försöksverksamheten representerad av särskilda statsagronomavdelningar samorganiseras ämnesvis med avdelningar för programbunden undervisning och fri forskning i gemensamma institutioner.

96 Genom en sådan anordning ges samhörigheten mellan fri forskning och programbunden försöksverksamhet ett klart uttryck. Den till varje vetenskapligt ämnesområde anslutande verksamheten samordnas. Detta medför bättre hushållning av tillgängliga resurser till stärkande av effektiviteten ur såväl arbets- som kostnadssynpunkt. En rationell arbetsfördelning och specialisering mellan befattningshavarna blir således möjlig, samtidigt som verksamheten i sin helhet kan överblickas av institutionsföreståndaren. Besurserna kan vidare i betydande utsträckning användas gemensamt för undervisning, fri forskning och programbunden försöksverksamhet. Med detta alternativ sörjes också för att bästa möjliga vetenskapliga ledning ställes till förfogande för såväl forskningen som försöksverksamheten, enär det för varje ämnesområde kommer att finnas en institutionschef med professorskompetens. En intim kontakt skapas också på detta sätt mellan försöksverksamheten och de studerande. Många examens- och licentiatarbeten skulle sålunda kunna direkt inriktas på aktuella försöksproblem. De studerande skulle därigenom bli ett värdefullt tillskott av arbetskraft. Försöksavdelningarna finge vidare härigenom ur rekryteringssynpunkt de bästa urvalsmöjligheter. Den risk, som ibland anförts, att försöksmännen skulle kunna bli bundna av undervisning får anses ringa, då antalet befattningshavare vid institutionerna skulle bli förhållandevis stort i relation till undervisningens omfattning. Dessutom torde huvuddelen av undervisningen komma att omhänderhas av institutionernas undervisnings- och forskningsavdelningar. Även om befattningshavarna vid försöksavdelningarna ger kurser i sina specialfack visar all erfarenhet att detta enbart är stimulerande. I tidigare diskussioner i denna organisationsfråga liksom under utredningsarbetets gång har framhållits den risk, som kan föreligga för en överbelastning av framför allt institutionsföreståndarna vid de institutioner, som erhåller försöksavdelningar. De tre uppgifter — högre undervisning, forskning och försöksverksamhet -— som dessa institutionschefer skulle få, om alt. II accepteras som organisationsform, kunde befaras medföra att de ej skulle få tillräcklig tid varken att följa med den vetenskapliga utvecklingen eller att effektivt leda och samordna de tre verksamhetsgrenarna. En dylik argumentering kan synas bestickande men saknar enligt utredningens mening reellt underlag. Med de anordningar, som förutses i alt. II, avlastas nämligen institutionsföreståndaren beträffande hela den samlade verksamheten på ett effektivt sätt från arbetsuppgifter, som ej är av den art att de måste åvila honom personligen. Sålunda bör han — i direkt anslutning till direktiven — befrias från den mera elementära undervisningen genom att inom institutionens undervisnings- och forskningsavdelning det närmaste ansvaret för dylik undervisning i lämplig omfattning fördelas mellan laboratorn och övriga tjänstemän. Beträffande försökssidan kommer den närmaste ledningen av arbetet att åvila statsagronomerna. Genom en sådan arbetsfördelning torde det vara helt och fullt möjligt att bereda insti-

97 tutionsföreståndaren tillräcklig tid både att kontinuerligt följa utvecklingen inom sitt ämnesområde och att ha den samlade överblicken och ledningen inom institutionens olika delområden. Internationell erfarenhet, kanske främst från U.S.A., har klart utvisat, att man med ett dylikt system på ett lyckligt sätt kan hålla samman en verksamhet av här avsett slag inom betydligt större enheter än det här är fråga om. I alt. II har de flesta av de nackdelar eliminerats som, enligt vad tidigare anförts, vidlåder de övriga alternativen utan att andra olägenheter framträder i nämnvärd grad. Först genom detta alternativ kan också skapas förutsättningar för en tidsenlig utveckling av den programbundna försöksverksamheten. Efter att ha övervägt de ovannämnda olika alternativens för- och nackdelar har jordbrukshögskoleutredningen funnit att alt. II innebär den bästa organisatoriska lösningen för den vid lantbrukshögskolan bedrivna undervisningen, forskningen och programbundna egentliga försöksverksamheten. Utredningen vill därför förorda detta alternativ. Som utredningen i kap. 9 och 10 kommer att närmare utveckla är det möjligt att ge alternativet en sådan organisatorisk utformning, att det icke föreligger risk för att t. ex. försöksverksamheten skulle komma att missgynnas vid fördelningen av tillgängliga resurser eller på annat sätt få en icke tillfredsställande ställning inom den samlade organisationen. I den närmare utformning av alternativet, som utredningens förslag innebär, förstärkes vidare en redan bestående samverkan mellan forsknings- och försöksverksamheten samt hushållningssällskapen varigenom en ständig och god kontakt med det praktiska jordbruket tryggas. Enligt jordbrukshögskoleutredningens uppfattning återger det på 1945 års jordbruksförsöksutrednings förslag fastställda namnet, »Kungl. Lantbrukshögskolan och Statens lantbruksförsök», även vid ett förverkligande av utredningens förslag i ovannämnda organisatoriska hänseenden, på ett riktigt sätt arten av den samlade verksamheten. Detta namn bör därför bibehållas. För att komma ifrån den praktiska olägenhet som onekligen ligger i en så lång beteckning anser utredningen att i skrift förkortningen KLSL genomgående bör kunna användas. Så kommer fortsättningsvis i praktiskt tillämplig omfattning att ske i detta betänkande. III.

Trädgårdsområdet

Utredningen har i kap. 4 förordat att en högskolemässig trädgårdsutbildning bör åstadkommas. Detta innebär att vissa institutioner måste tillskapas för denna undervisning och den därmed förbundna forskningen. Denna högre trädgårdsutbildning bör, som framgår av och närmare motiveras i kap. 6, organiseras så att studierna i grundläggande ämnen förläggs till Ultuna medan de egentliga trädgårdsämnena studeras vid ett antal till Al7 - 5 9 9 1 3 2 Utredningar

98 narp förlagda institutioner i tillämpade trädgårdsämnen. Dessa institutioner har utredningen på i kap. 6 anförda skäl funnit böra organisatoriskt ingå i KLSL i form av en särskild till Alnarp förlagd trädgårdssektion. Jordbrukshögskoleutredningens förslag om inrättandet av en högskolemässig trädgårdsutbildning och en därmed förbunden forskning medför att ställning måste tas till dessa undervisningsinstitutioners inbördes förhållande till statens trädgårdsförsök. Då förevarande spörsmål bl. a. behandlats av 1946 års trädgårdsundervisningskommitté (SOU 1948: 5) vill jordbrukshögskoleutredningen först lämna en redogörelse för vad förstnämnda utredning anförde liksom även för statsmakternas ställningstagande till sagda utrednings förslag i detta hänseende.

A. Tidigare utredningar m. m. Då statens trädgårdsförsök inrättades efter proposition till 1936 års riksdag (nr 167) förutsattes att verksamheten skulle erhålla särskild föreståndare och även i övrigt handhas av särskild personal. Föredragande departementschefen framhöll emellertid att det med hänsyn till vid alnarpsinstitutet rådande förhållanden vore lämpligt att försöken t. v. lades under institutets trädgårdsavdelning. Denna ordning bestod till år 1940 då riksdagen beslöt att en särskild föreståndarbefattning skulle inrättas. Som förut omnämnts i kap. 2 föreslog 1946 års trädgårdsundervisningskommitté inrättandet av en särskild trädgårdshögskola. Enligt sina direktiv hade sagda kommitté vidare i uppdrag att undersöka sambandet mellan undervisning och försöksverksamhet inom trädgårdsområdet. Bl. a. skulle kommittén därvid utreda hur alnarpsinstitutets trädgårdsavdelning och statens trädgårdsförsök kunde infogas i den framtida organisationen av undervisning och försöksverksamhet på trädgårdsnäringens område. Trädgårdsundervisningskommitténs slutsatser i nämnda spörsmål utmynnade i att en sammankoppling av trädgårdsförsök och högre trädgårdsundervisning ej medförde egentliga fördelar. Som stöd för detta ställningstagande åberopades de dittillsvarande erfarenheterna vid Alnarp. Kommittén ansåg i stället att ett organisatoriskt samband mellan trädgårdsförsök och övrig försöksverksamhet på lantbrukets område vore mera väsentligt. En sådan organisatorisk samordning av trädgårds- och jordbruksförsöksverksamheten ansåg kommittén svår att realisera om trädgårdsförsök och högre trädgårdsundervisning samordnades. Bl. a. av ovan anförda skäl föreslog kommittén att den blivande trädgårdshögskolan och statens trädgårdsförsök skulle organiseras som skilda institutioner med var sin administration. Trädgårdsundervisningskommitténs förslag anmäldes i proposition nr 79 till 1949 års riksdag. Föredragande departementschefen anslöt sig därvid till kommitténs förslag, att den önskade förbättringen av den högre trädgårdsundervisningen borde åvägabringas på så sätt att undervisningen gavs

99 högskolemässig karaktär. Departementschefen ansåg likaså, att denna undervisning borde förläggas till Alnarp. Departementschefen konstaterade emellertid att förutsättningarna för ett genomförande av förslaget icke förelåg. Detta sammanhängde närmast med att det icke ansågs kunna komma ifråga att uppföra för ändamålet erforderliga byggnader. Departementschefen uttalade därför att förverkligandet av planen torde böra få anstå tills vidare. I anslutning till det ovanstående anförde departementschefen beträffande sambandet mellan högre trädgårdsundervisning och trädgårdsförsök bl. a. följande: »I fråga om förhållandet till den högre trädgårdsundervisningen finner jag det åter tveksamt huruvida man, såsom kommittén förordat, bör avskära det organisatoriska sambandet mellan trädgårdsförsöken och den högre trädgårdsundervisningen. Jag vill erinra om att en dylik åtgärd icke skulle stå i överensstämmelse med den linje, som följdes då ett organisatoriskt samband anordnades mellan lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök. Avgörandet i denna fråga måste emellertid i viss mån bliva beroende av vilka förläggningsplatser som kunna komma att bestämmas för den högre trädgårdsundervisningen och för trädgårdsförsökens huvudstation. Då någon ändring i organisatoriskt avseende under alla förhållanden ej torde böra ske för närvarande, finner jag det emellertid ej erforderligt, att man nu tager ställning till denna fråga.» Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 44) över propositionen, att utskottet delade åsikten, att behov förelåg att förstärka den högre trädgårdsundervisningen samt att undervisningen borde erhålla högskolemässig karaktär. Likaså anslöt sig utskottet till uppfattningen, att undervisningen borde förläggas till Alnarp. Av de skäl, som anförts i propositionen, fann sig emellertid utskottet böra tillstyrka, att utbyggandet av undervisningen fick anstå tills vidare. Av dessa skäl berörde utskottet ej sambandet mellan högre trädgårdsundervisning och trädgårdsförsök. Biksdagen hade icke något att erinra mot propositionens och utskottets förslag.

B. Jordbrukshögskoleutredningen Arbetsuppgifterna och inriktningen av den av statens trädgårdsförsök nu bedrivna verksamheten framgår av kapitel 9. Vid närmare granskning h a r utredningen funnit att dessa nuvarande arbetsuppgifter består av i huvudsak samma kategorier, som utredningen funnit ingå i den nuvarande jordbruks- och husdjursförsöksverksamheten och som den i ett föregående avsnitt sammanfört under de två huvudbenämningarna egentlig försöksverksamhet samt provningsverksamhet. (Sistnämnda verksamhet, hittills även vid statens trädgårdsförsök benämnt »prövning»; sortprövning, prövning av olika handelsgödselmedel, kemikalier m. m., d. v. s. ett fastställande av

100 kommersiella produktionsmedels ur produktionssynpunkt viktiga egenskaper.) Vad först provningsverksamheten beträffar föreligger enligt utredningens uppfattning ett behov även på trädgårdsområdet att dels vidare utbygga denna verksamhet dels ge den mer enhetliga former och metodik. Av s a m m a skäl, som utredningen anfört beträffande den nuvarande provningsverksamheten vid statens jordbruks- och husdjursförsök, finner utredningen att uppgifter av provningskaraktär ej bör vara organisatoriskt sammankopplade och gå under samma anslag som de uppgifter, vilka har k a r a k t ä r av egentlig försöksverksamhet. Provningsverksamheten på trädgårdsområdet bör i stället bedrivas under samma organisatoriska former, som utredningen i det föregående förordat för motsvarande verksamhet på jordbruksoch husdjursområdet. Till omfattningen och formerna för denna provningsverksamhet återkommer utredningen i kap. 13. Den del av statens trädgårdsförsöks verksamhet, som ej har karaktär av provning i den av utredningen använda bemärkelsen, omfattar uppgifter av det slag som utredningen tidigare sammanfattat under benämningen egentlig försöksverksamhet. Denna egentliga försöksverksamhet omfattar på trädgårdsområdet verksamheter alltifrån bearbetning av näringens driftsproblem till sådana grundläggande teoretiska undersökningar, som har betydelse ur produktionssynpunkt. Som framgått av de exempel på angelägna framtida arbetsuppgifter, vilka utredningen påvisat i kap. 4, föreligger ett stort behov av en sådan verksamhet för trädgårdsnäringens del. Liksom för lösandet av motsvarande frågor på jordbrukets område måste här grundforskning och tillämpad forskning intimt samarbeta om några verkligt betydelsefulla och utvecklingsfrämjande resultat skall ernås. De nya institutioner, som utredningen i kap. 8 kommer att förorda bli inrättade för den högre trädgårdsundervisningen och den därtill k n u t n a forskningen, har tillämpad karaktär. Forskningen vid dessa institutioner kommer därför att få i huvudsak samma inriktning, syssla med likartade uppgifter och använda samma metoder som den egentliga trädgårdsförsöksverksamheten. I likhet med vad utredningen förordat på jordbrukets område synes likväl av praktiskt-administrativa skäl samt för att ge trädgårdsnäringens utövare fullgoda garantier för att problem av praktisk-ekonomisk betydelse blir kontinuerligt tillgodosedda bland forsknings- och försöksverksamhetens arbetsuppgifter en programbunden egentlig försöksverksamhet böra bibehållas. De olika organisatoriska alternativ, som utredningen funnit tänkbara för den egentliga försöksverksamheten på jordbruks- och husdjursområdet och som redovisats i ett föregående avsnitt av detta kapitel, torde också gälla för den egentliga trädgårdsförsöksverksamhetens organisation. Jordbrukshögskoleutredningen kan ej finna att några bärande skäl föreligger för att

101 organisera den programbundna egentliga trädgårdsförsöksverksamheten på annat sätt än det, som utredningen i ett tidigare avsnitt förordat för den programbundna jordbruks- och husdjursförsöksverksamheten. De argument, som bl. a. av 1946 års trädgårdsundervisningskommitté anförts gentemot en sådan organisation, torde numera ej, på grund av utvecklingen, kunna tillmätas större betydelse. Utredningen föreslår därför att den programbundna trädgårdsförsöksverksamheten, i form av särskilda försöksavdelningar, ämnesvis samorganiseras med de av utredningen förordade institutionerna för undervisning och forskning. Liksom för den programbundna egentliga jordbruks- och husdjursförsöksverksamheten medger nyssnämnda organisatoriska alternativ att sådana anordningar kan vidtas att institutionernas olika verksamhetsgrenar — programbunden undervisning, fri forskning och programbunden egentlig försöksverksamhet — var för sig garanteras fullgoda arbets- och utvecklingsmöjligheter, samtidigt som tillgängliga resurser utnyttjas på mest rationella sätt. Till dessa organisatoriska anordningar liksom till trädgårdsförsöksverksamhetens närmare utformning, resurser och ledning återkommer utredningen i kap. 6, 9 och 10.

KAPITEL 6

Den trädgårdsvetenskapliga verksamhetens förläggning och administrativa anknytning Utredningen har i kap. 4 redovisat det behov av en högskolemässig trädgårdsutbildning, som föreligger samt förordat inrättandet av en sådan utbildning. I samma kapitel har behovet av forskning och försöksverksamhet inom området exemplifierats. I kap. 5 har utredningen vidare förordat att den högre trädgårdsundervisningen, forskningen och försöksverksamheten samorganiseras. I föreliggande kapitel vill utredningen granska de möjligheter som erbjuds för sagda utbildnings förläggning och framlägga förslag till utbildningens yttre organisatoriska utformning. I . Den trädgårdsvetenskapliga

verksamhetens

förläggning

Beträffande den högre trädgårdsutbildningens förläggning vill jordbrukshögskoleutredningen först omnämna, att den avgivit remissyttrande över ett förslag till en »internordisk högskola för trädgårdskonst» i Köpenhamn. Förslaget gick ut på att de nordiska länderna gemensamt skulle bidra till att i Köpenhamn inrätta en ettårig påbyggnadskurs i trädgårdskonst. Kursen var avsedd för personer, som redan erhållit en högre trädgårdsundervisning och motsvarande närmast den utbildning som ges vid Konstakademien för redan utexaminerade arkitekter inom byggnadsfacket. Mot detta förslag hade jordbrukshögskoleutredningen intet att erinra. En sådan påbyggnadsk u r s lade ej hinder i vägen för inrättandet av en högre trädgårdsundervisning i vårt land. I samband härmed diskuterades möjligheten att åstadkomma en internordisk högskola inom hela trädgårdsområdet, vilken i så fall skulle kunna erhålla helt andra resurser än en högskola i vart land för sig. Då emellertid såväl Danmark som Norge redan ordnat en sådan undervisning infogad i dessa länders övriga högre lantbruksutbildning, betraktade utredningen det som föga sannolikt att en sådan samverkan skulle kunna åstadkommas inom överskådlig tid. Utredningen ansåg därför att ytterligare undersökningar i denna riktning inte skulle väsentligen belysa här ifrågavarande problem för vårt lands vidkommande utan har i det följande utgått från att behovet av trädgårdsvetenskaplig verksamhet bör tillgodoses genom att det inom landet skapas därför erforderliga anordningar. Att tillgodose behovet av vetenskaplig verksamhet på trädgårdsområdet i form av en fristående trädgårdshögskola torde med tanke på det låga elev-

103 antalet, som här kan beräknas, inte kunna innebära en ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande lösning. Möjligheterna att utnyttja redan befintlig undervisning vid annat lärosäte bör därför noga beaktas. I här ifrågavarande utbildning på trädgårdsområdet måste, förutom rent tillämpade trädgårdsämnen, även ingå vissa grundläggande ämnen såsom kemi, botanik, marklära, statistik etc. Undervisningen i dessa grundläggande ämnen meddelas vid ett flertal redan existerande lärosäten. Kurserna vid dessa uppvisar en betydande variation, men synes vid vissa av dem, främst lantbrukshögskolan, vara av sådan omfattning och utformning att de även skulle kunna utnyttjas för den högre trädgårdsutbildningen, varigenom kostnadsbesparingar för det allmänna kunde vinnas. Fördelarna av en sådan undervisning måste dock vägas mot eventuella nackdelar, som skulle kunna drabba de studerande i form av splittrad studietid, höga resekostnader m. m. Givet är att den högre utbildningen inom trädgårdsområdet måste ses i samband med forskningen på detta område. Utredningen kommer i ett senare avsnitt att framlägga sina synpunkter och förslag rörande behövliga resurser för trädgårdsforskningen men vill redan nu framhålla att såväl forskningen som försöksverksamheten inom trädgårdsområdet synes vara i behov av en betydande upprustning. Även om det ur många synpunkter vore önskvärt att för såväl utbildningens som forsknings- och försöksverksamhetens behov inrätta särskilda institutioner i vissa grundläggande ämnen, torde detta dock icke vara absolut nödvändigt eller av statsfinansiella skäl möjligt att realisera. Då undervisning i de tillämpade trädgårdsämnena av den omfattning, som här avses, icke meddelas vid något annat lärosäte i vårt land, och då dessutom såsom nämnts ett starkt behov av forskning inom detta område föreligger, anser utredningen att särskilda institutioner för dessa ämnen bör inrättas. Rörande dessas förläggning kan utredningen i stort sett ansluta sig till de synpunkter, som anfördes av 1946 års trädgårdsundervisningskommitté. Denna kommitté ansåg bl. a. att man borde förlägga den av kommittén föreslagna trädgårdshögskolan inom det område av landet där trädgårdsodlingen hade sitt centrum samt att i högskolans närhet såsom försöksoch studieobjekt borde finnas föredömliga ekonomiska trädgårdsodlingar och prydnadsanläggningar av skilda slag. I konsekvens med dessa synpunkter förordade sagda kommitté att trädgårdshögskolan förlades till Alnarp, dels emedan trädgårdsodlingen i hög grad är koncentrerad till Sydsverige och dels emedan vissa investeringar redan hade gjorts vid alnarpsinstitutet. Mot bakgrund av de ovan anförda synpunkterna har jordbrukshögskoleutredningen prövat följande tre huvudalternativ till förläggning av den i föregående avsnitt, av utredningen förordade trädgårdsvetenskapliga verksamheten.

104 Alt. I. En helt fristående trädgårdshögskola. Alt. II. Verksamheten förläggs (ev. såsom särskild fakultet eller avdelning) helt och hållet till förefintligt lärosäte (universitet eller fackhögskola). Alt. III. En kombination av alternativ I och II på så sätt att en del av undervisningen — i första hand i de grundläggande ämnena (basämnena) — förläggs till annat befintligt lärosäte, medan för utbildningen och forskningen i de egentliga trädgårdsämnena särskilda institutioner inrättas vid därför lämplig plats. I första hand torde härvid Alnarp komma ifråga. Alt. I: En fristående högskola, närmast då förlagd till Alnarp, skulle ur trädgårdsnäringens synpunkt innebära en god lösning, såtillvida att detta skulle medföra, att ett centrum för trädgårdsundervisning och trädgårdsforskning inrättades just där odlingen har sin geografiska tyngdpunkt och odlingarna sin mest skiftande karaktär. En dylik högskola måste emellertid om den skall kunna meddela en kvalitativt högtstående undervisning, förutom institutioner inom de egentliga trädgårdsämnenas områden, även förses med vissa basinstitutioner för bl. a. kemi, botanik och marklära. Då det icke synes oundgängligen nödvändigt med en särskild forskning inom alla de grundvetenskaper, som måste företrädas vid en dylik högskola, har jordbrukshögskoleutredningen funnit att detta alternativ endast kan accepteras, om det visar sig omöjligt att åstadkomma andra mindre kostnadskrävande utvägar. Alt. II: Om utbildningen, forskningen samt försöksverksamheten inom trädgårdsområdet helt skall förläggas till annat lärosäte finns flera olika möjligheter att välja på. Tänkbara sådana är lantbrukshögskolan, någon av de båda tekniska högskolorna eller ettdera av landets universitet. Rent allmänt har detta alternativ den fördelen, att såväl forskarna som de trädgårdsstuderande skulle komma in i en redan befintlig vetenskaplig miljö och få stöd av annan undervisning och forskning främst i de grundläggande ämnena. Alternativet kan dock under vissa omständigheter medföra de geografiska nackdelar, som inledningsvis berörts bl. a. beträffande ett alltför stort avstånd från ekonomiska trädgårdsodlingar av olika slag. Vad först en fullständig samförläggning med lantbrukshögskolan beträffar övervägdes denna möjlighet redan av 1946 års trädgårdsundervisningskommitté, som fann såväl för- som nackdelar förknippade härmed. Det kan då först erinras om att en dylik samförläggning tillämpas på många håll utomlands, bl. a. i Norge och Danmark. Utan tvekan finns många beröringspunkter mellan de båda fackområdena. Undervisningen i flertalet av de grundläggande ämnena skulle direkt kunna utnyttjas av de trädgårdsstuderande, samtidigt som forskningen på trädgårdsområdet skulle få stöd och hjälp från de forskare, vilka finns vid lantbrukshögskolans institutioner inom dessa och angränsande ämnesområden. I viss utsträckning skulle

105 även den undervisning, som meddelas vid lantbrukshögskolan i tillämpade ämnen kunna utnyttjas. Även vid en samförläggning med lantbrukshögskolan måste likväl särskilda institutioner inom de egentliga trädgårdsämnenas områden tillskapas. Mot en fullständig förläggning av den trädgårdsvetenskapliga verksamheten till lantbrukshögskolan talar bl. a. den omständigheten att i dess omedelbara närhet saknas de studieobjekt i form av större trädgårdsodlingar och prydnadsanläggningar, vilka bedömts som nära nog oundgängliga för utbildningens och i synnerhet för forskningen behov. Att tillskapa dylika skulle kräva mycket stora kostnader. Visserligen kan mot detta argument anföras att det för agronomutbildningen ej ansetts nödvändigt att samtliga växtslag odlas i trakten av Uppsala. Förhållandena härvidlag torde dock ej vara direkt jämförbara särskilt med hänsyn till den mångfaldigt större artrikedomen och variationsbredden inom trädgårdsodlingen. Beträffande en förläggning till någon av de tekniska högskolorna må först anföras att exempel på en dylik anordning finns bl. a. i Tyskland. Tekniska högskolan i Hannover har sålunda en trädgårdsfakultet och erfarenheterna därifrån synes vara gynnsamma. För de studerande på trädgårdsarkitektområdet finns också vissa beröringspunkter med den utbildning, som husbyggnadsarkitekter erhåller. Kontakter redan under studietiden skulle otvivelaktigt för trädgårdsarkitekten — och i viss omfattning för husbyggnadsarkitekten — vara värdefulla med tanke på det många gånger nödvändiga samarbetet mellan dessa två yrkeskategorier. Undervisning i biologiska ämnen saknas emellertid praktiskt taget vid de tekniska högskolorna. Vissa möjligheter att förlägga denna undervisning till exempelvis Stockholms högskola finns dock. Såväl i Stockholms som Göteborgs närhet finns dessutom betydande trädgårdsodlingar samt prydnadsanläggningar av skiftande slag, vilka skulle kunna utnyttjas för undervisningen och forskningen. Mot en förläggning till någon av de tekniska högskolorna talar likväl den omständigheten, att dessa högskolor i hela sin nuvarande verksamhet är inriktade mot icke biologiska ämnen. Vid en samförläggning med dessa högskolor skulle därför ny undervisning och forskning få tillskapas för större delen av trädgårdsområdet. Samtidigt kunde denna nya verksamhet löpa risk att bli betraktad som ett främmande inslag i dessa läroanstalter. Dessutom är dessa högskolor föremål för en stark expansion inom sina nuvarande områden, vilken kommer att kräva stora investeringar av olika slag. Ett helt nytt verksamhetsområde kunde därför riskera att ej bli tillbörligt beaktat. Utredningen vill i detta sammanhang något beröra en annan möjlighet. Vid olika tillfällen har tanken på inrättandet av en teknisk högskola i Skåne framkastats. Om en sådan högskola realiserades är det tänkbart att den kunde få verksamhetsfält, som hade något starkare anknytning till det bio-

106 logiska området än de nuvarande tekniska högskolorna. Bl. a. har, som utredningen längre fram kommer att redovisa, det ansetts önskvärt att få till stånd en högre livsmedelsteknisk utbildning. En sådan fackavdelning/linje vid en teknisk högskola skulle otvivelaktigt komma att få nära beröringspunkter med det biologiska området. Då emellertid ett eventuellt realiserande av ett sådant projekt torde ta lång tid i anspråk, har utredningen ansett att den ej har anledning att nu närmare utveckla detta alternativ i synnerhet som andra och enligt utredningens förmenande bättre alternativ redan nu står till buds för den trädgårdsvetenskapliga verksamhetens förläggning. Vad slutligen beträffar en fullständig samförläggning av utbildningen och forskningen med ettdera av universiteten, vill utredningen endast beröra möjligheterna till en anknytning med Lunds universitet, enär de med en förläggning till Uppsala, Stockholm eller Göteborg förknippade för- och nackdelarna redan kan sägas ha behandlats i den föregående diskussionen. En samförläggning med Lunds universitet erbjuder vissa fördelar. Utbildningen och forskningen skulle därigenom komma att förläggas till trädgårdsodlingens centrum. Vissa investeringar vid Alnarp torde dessutom kunna utnyttjas. Vidare skulle trädgårdsforskningen k u n n a repliera på ett flertal institutioner vid universitetets naturvetenskapliga fakultet även om, enligt vad utredningen inhämtat, för utbildningen i de grundläggande ämnena nya kurser finge läggas upp. Ett gemensamt och enligt utredningens uppfattning mycket väsentligt argument mot en samförläggning med teknisk högskola eller universitet är emellertid det behov av samordning mellan högre undervisning, forskning och försöksverksamhet på trädgårdsområdet, som utredningen tidigare (kapitel 5) funnit föreligga. Det torde vara svårt att få en naturlig förankring för försöksverksamheten vid något av dessa lärosäten. Alternativ II synes därför, om andra utvägar finns, ej vara av sådan art att det kan förordas. Alt. III: En förläggning av utbildningen, forskningen och försöksverksamheten i de tillämpade trädgårdsämnena till Alnarp, där redan vissa investeringar gjorts, medan undervisningen i de grundläggande ämnena meddelades vid annat högre lärosäte skulle — om i övrigt förutsättningar för alternativets realiserande finns — medföra många av de fördelar, som förbundits med alt. I och II, samtidigt som sistnämnda båda alternativs nackdelar i stor utsträckning torde kunna undvikas. Genom samundervisning med annat lärosäte kunde kostnaderna för den grundläggande undervisningen bli små. Samtidigt kunde forskningen och undervisningen i de tilllämpade trädgårdsämnena få intim kontakt med vårt lands främsta odlingsdistrikt. Vid detta alternativ kan de tillgängliga resurserna i huvudsak användas till uppbyggnad av institutionerna för de egentliga trädgårdsämnena.

107 Otvivelaktigt medför dock detta alternativ vissa nackdelar för de studerande bl. a. i form av splittrad studietid. Man får vidare ingen samlad enhet, där studierna kan bedrivas efter ett enhetligt system. Sistnämnda nackdelar kan likväl minskas, om studierna i de grundläggande ämnena kan läggas upp så att de kan bedrivas i en följd under ett antal terminer vid samma lärosäte eller i varje fall på samma ort. Då de ekonomiska synpunkterna noga måste beaktas, bör enligt utredningens uppfattning, en lösning med uppdelning av undervisningen på två olika lärosäten allvarligt övervägas. Av vad som anförts under alternativ II särskilt med avseende på försöksverksamhetens anknytning framgår att under föreliggande förhållanden övervägande skäl synes tala för att en förläggning av den grundläggande utbildningen till lantbrukshögskolan vore den lämpligaste lösningen. Jordbrukshögskoleutredningen har närmare undersökt möjligheterna att förverkliga detta alternativ och därvid funnit att detta utan större svårigheter låter sig göras. Det ringa antalet trädgårdsstuderande kan medtas vid lantbrukshögskolan utan att dess verksamhet därigenom belastas på ett besvärande sätt. Förutom undervisningen i de grundläggande ämnena, vilken synes ha en omfattning, som är avpassad även för de trädgårdsstuderandes del, skulle där också erbjudas möjligheter att erhålla undervisning i tillämpade jordbruksvetenskapliga ämnen. Därmed skulle uppnås en icke oväsentlig breddning av undervisningen för de trädgårdsstuderande, vilket skulle medföra avlastning för fackundervisningen vid Alnarp. Genom en sådan uppläggning av den högre trädgårdsundervisningens förberedande del skulle också en naturlig grund läggas till ett fastare organiserat samarbete mellan två områden, som på forskningens och försöksverksamhetens område har mycket gemensamt. Jordbrukshögskoleutredningen får därför förorda att den högre trädgårdsutbildningen ordnas på så sätt att undervisningen i de grundläggande ämnena förläggs till lantbrukshögskolan, medan den i de tillämpade trädgårdsämnena bör förläggas till särskilda, såväl för utbildningens som forskningens och försöksverksamhetens behov, tillskapade nya institutioner, vilka av förut nämnda skäl bör förläggas till Sydsverige. Då icke obetydliga investeringar inom detta område redan gjorts vid Alnarp, är det utredningens uppfattning att ovan nämnda institutioner bör förläggas dit.

I I . Den trädgårdsvetenskapliga

verksamhetens

administrativa

anknytning

Den av utredningen i föregående avsnitt förordade förläggningen av institutionerna i tillämpade trädgårdsämnen till Alnarp medför att ställning måste tas till dessa institutioners administrativa anknytning. Utredningen har som tidigare nämnts, avvisat tanken på en egen fristående trädgårds-

108 högskola och då synes endast två möjligheter återstå, nämligen antingen en anknytning till alnarpsinstitutet eller till lantbrukshögskolan. För en anknytning administrativt till alnarpsinstitutet talar å ena sidan dels traditionella skäl, enär den högre trädgårdsutbildningen och statens trädgårdsförsök nu ingår i institutet, dels den omständigheten att någon form av samarbete måste etableras mellan institutet och de nya fackinstitutioner, som utredningen avser att föreslå vid Alnarp, beträffande vissa gemensamma intressen såsom vägar, vatten och avlopp, vissa byggnader m. m. Å andra sidan talar starka skäl för att ur alnarpsinstitutet utbryta all högre undervisning samt forsknings- och försöksverksamhet ej enbart på trädgårdsområdet utan även på mejeriområdet. Till mejeriområdet återkommer utredningen i kapitel 14. Den nuvarande organisationen med såväl lägre som högre undervisning samlad i en enhet synes icke motsvara nutida krav och gängse uppdelning. Högre undervisning samt forskningsoch försöksverksamhet har föga gemensamt med institutets övriga verksamhet, och torde utan nämnvärda svårigheter kunna skiljas från denna. Alnarpsinstitutet, som centrum för den lägre undervisningen, skulle även om de ovan nämnda verksamhetsområdena administrativt avskiljdes från institutet, komma att få en stor betydelse för vårt lands jordbruk. Utredningen är medveten om de traditionella skäl, som kan anföras mot en dylik inskränkning av institutets verksamhetsområden, men vill framhålla att förevarande verksamheter fortfarande kommer att finnas kvar vid Alnarp; i sin helhet när det gäller trädgårdssidan och, som kommer att framgå av kapitel 14, beträffande mejerisidan, till vissa delar förmodligen under avsevärd tid. De ovan nämnda samordningsfrågorna torde utan större svårigheter kunna ordnas genom överenskommelse mellan berörda parter. För en administrativ anknytning till lantbrukshögskolan talar flera skäl. Som tidigare nämnts, har utredningen funnit att undervisningen i de grundläggande ämnena bör förläggas dit. De studerande kommer därigenom att under ett par års tid stå i intim kontakt med lantbrukshögskolan och dess studenter. Även om fackinstitutionerna vid Alnarp organisatoriskt ingår som en del av lantbrukshögskolan blir emellertid, genom att utbildningens senare del förlägges till Alnarp, ett miljöbyte oundvikligt. Studenterna kommer likväl att tillhöra samma studentkår. Vidare får de studerande större valmöjligheter efter inträdet, enär det under de första studieåren finns möjlighet att ändra studieinriktning. Även för högre studier och högre examina skulle ett organisatoriskt samgående med lantbrukshögskolan innebära vissa fördelar. De studerande på trädgårdsområdet skulle således komma att få samma möjligheter att avlägga licentiatexamen samt rätt att utgiva och offentligen försvara doktorsavhandling, som nu tillkommer studerande vid lantbrukshögskolan. Sett från »trädgårdsstudenternas» synpunkt bör därför en organisatorisk anknytning till lantbrukshögskolan vara att föredra. Även ur forskningens och försöksverksamhetens synvinkel skulle utan

109 tvivel ett fast organiserat samband med lantbrukshögskolan erbjuda stora fördelar. Fackinstitutionerna vid Alnarp skulle kunna erhålla biträde för lösandet av olika problem exempelvis från institutionerna i kemi, botanik, genetik, växtpatologi, mikrobiologi och marklära vid lantbrukshögskolan. Då dessutom många problem är likartade för såväl växt- som trädgårdsodling skulle ett vidgat samarbete ge ömsesidiga impulser till lösandet av gemensamma spörsmål. Vidare bör här beaktas att, såsom utredningen funnit (kapitel 5), såväl på jordbruksområdet som trädgårdsområdet samma organisatoriska principer bör tillämpas beträffande undervisningens, forskningens och försöksverksamhetens inbördes organisatoriska ställning. Jordbrukshögskoleutredningen föreslår därför att den högre undervisningen, forskningen och försöksverksamheten på trädgårdsodlingens område även organisatoriskt-administrativt anknytes till lantbrukshögskolan i form av en särskild trädgårdssektion, jämställd med högskolans övriga sektioner. I denna sektion bör ingå de till Alnarp förlagda fackinstitutionerna. Den i kapitel 5 förordade beteckningen för den samlade högre undervisningen, forskningen och försöksverksamheten på jordbruks- och husdjursområdena: Kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök — av utredningen förkortat till KLSL — täcker enligt utredningens uppfattning även de verksamheter, som enligt ovan framlagda förslag kommer att i organisatoriskt hänseende anknytas till KLSL.

KAPITEL 7

Agronom- och hortonomutbildningens uppläggning och inre organisation I.

Agronomexamen

A. Tidigare utredningar och beslut angående examens inriktning och omfattning m. ni. Innan lantbrukshögskolan började sin verksamhet 1932, hade ett flertal förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande framlagts. I ett år 1913 av 1911 års sakkunniga avlämnat betänkande i denna fråga framhölls att en agronomisk fakultet borde inrättas vid Uppsala universitet. Denna fakultets uppgifter borde vara att 1) bereda personer, vilkas verksamhet kom att falla inom lantbrukets rent vetenskapliga område, tillfälle att inom landet erhålla den nödvändiga vetenskapliga utbildningen, 2) bibringa den teoretiska lantbruksutbildning, som behövdes för lärare vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, jordbrukskonsulenter m. fl. och 3) bereda tillfälle till fria specialstudier i de vid fakulteten företrädda ämnena. Vid sidan av denna agronomiska fakultet, men utan närmare anknytning till den, skulle de båda lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp bibehållas. Till dessa institut skulle utbildningen av yrkesmän för det större jordbruket förläggas. De förslag, som framlades av 1911 års sakkunniga, medförde dock ej någon proposition angående den högre lantbruksundervisningens ordnande. I det betänkande, som de högre lantbruksundervisningssakkunniga år 1927 avlämnade, (SOU 1927: 32) angavs för den högre lantbruksundervisningen tre huvudsyften, nämligen utbildning av 1) driftsledare vid det större jordbruket, 2) lantbrukslärare, konsulenter, tjänstemän inom lantbruksförvaltningen m. fl. och 3) vetenskapsmän på jordbrukets område. I samma betänkande framhölls, att den institution, som behövde inrättas för högskolemässig utbildning på jordbrukets område borde meddela en praktiskt-vetenskaplig undervisning inom alla de kunskapsområden, vilka vore av särskild betydelse vid utövande av jordbruksnäringen. Undervisningen skulle vila på vetenskaplig grund, men samtidigt ges en så praktisk inriktning, att fruktbärande resultat för jordbruksnäringen kunde förväntas. Vid undervisningens ordnande borde därför i främsta rummet hänsyn tas till de krav, som utbildningen av lantbrukslärare, konsulenter, tjänste-

Ill män inom lantbruksförvaltningen och med dem jämställda befattningshavare kunde komma att ställa. Därjämte borde sådana anordningar vidtas, att högskolan kunde tjäna som utbildningsanstalt för vetenskapsmän på jordbruksområdet. Även för utbildning av yrkesmän vid det större jordbruket avsågs högskolan kunna bli av betydelse. Undervisningsinstitutionen skulle vara så ordnad och utrustad, att den kunde meddela både högskolemässig utbildning på jordbrukets område och verka som en härd för praktiskt-vetenskaplig forskning inom jordbruket. Vid beräkningen av antalet studerande vid den föreslagna lantbrukshögskolan togs i 1927 års betänkande hänsyn till att ett icke ringa antal studerande efter avlagd examen kunde förväntas ägna sig åt praktiskt jordbruk. De högre lantbruksundervisningssakkunnigas synpunkter på utbildningen vid den föreslagna lantbrukshögskolan återfinns i huvudsak i proposition nr 143 till 1931 års riksdag och blev avgörande för lantbrukshögskolans organisation i avseende på undervisningen. Undervisningen vid lantbrukshögskolan är således upplagd efter en plan, som i icke ringa grad försöker tillgodose det praktiska jordbrukets intressen. Lantbrukshögskolan blev från början ej lika starkt inriktad på vetenskaplig utbildning som en agronomisk fakultet vid Uppsala universitet, enligt 1911 års sakkunnigas förslag, kunde ha blivit. När undervisningen vid lantbrukshögskolan påbörjades 1932, var den uppdelad på tre linjer, nämligen jordbrukslinjen, husdjurslinjen och ekonomiska linjen. Fr. o. m. läsåret 1943-1944 inrättades därjämte en allmän linje och fr. o. m. läsåret 1949-1950 även en maskinteknisk linje.

a.

B. Nuvarande inträdes- och examensfordringar Inträdesfordringar

Nu gällande inträdesfordringar återfinns i SFS nr 1957: 17. Praktisk utbildning. För inträde till lantbrukshögskolan fordras att den sökande i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelas av högskolans styrelse, genomgått lantmannaskola med skölj ordbruk eller lantbruksskola samt förvärvat praktisk utbildning. Den för praktisk utbildning nu föreskrivna tiden, inberäknat lantmannaskola, utgör två år. Teoretisk utbildning. För antagning som ordinarie studerande vid lantbrukshögskolan krävs beträffande teoretisk utbildning, att den sökande dels avlagt svensk studentexamen eller är likställd med den, som avlagt studentexamen i fråga om rätten att inskrivas eller att antas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina, dels i studentexamen eller vid fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen eller särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen erhållit minst godkänt vitsord i följande fyra såsom huvudämnen betecknade ämnen, nämligen; kemi och fysik enligt fordringarna å realgymnasiet i 1933 års undervisningsplan för rikets allmänna läroverk eller å reallinjens biologiska eller

matematiska gren i 1954 års kursplaner för gymnasiet i de allmänna läroverken, matematik enligt fordringarna å realgymnasiet (allmän kurs) i 1933 års undervisningsplan för rikets allmänna läroverk eller å allmänna linjens sociala gren eller reallinjens biologiska eller matematiska gren i 1954 års kursplaner för gymnasiet i de allmänna läroverken, biologi med hälsolära enligt fordringarna å latin- eller realgymnasiet i 1933 års undervisningsplan för rikets allmänna läroverk eller å allmänna linjens sociala gren eller reallinjens biologiska gren eller, då ämnet medtagits såsom tillvalsämne i högsta ringen, å någon av gymnasiets övriga grenar i 1954 års kursplaner för gymnasiet i de allmänna läroverken. Den som vid avgångsexamen från specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande erhållit minst godkänt vitsord i huvudämnena är oavsett de ovan nämnda bestämmelserna angående studentexamen eller därmed likställd utbildning behörig att vinna inträde vid lantbrukshögskolan. b. Agronomexamens nuvarande inriktning och omfattning Linjer och ämnen: Enligt nu gällande föreskrifter kan agronomexamen avläggas på fem linjer. De olika linjernas ämnen framgår av följande uppställning. Jordbrukslinjen Ämnen som kan läsas såsom tentamensämnen eller såsom förhörsämnen: Kemi Mikrobiologi Växternas anatomi och fysiologi Allmän jordbrukslära Systematisk botanik Växtodlingslära Statistik Maskin- och redskapslära Fysik Växtsjukdomslära Marklära Agronomisk hydroteknik Ärftlighetslära Ämnen som endast kan läsas såsom förhörsämnen: Matematik Husbyggnadslära Lantbrukets driftsekonomi Pedagogik Nationalekonomi Rättskunskap Lantbrukets marknadslära

Kemi Statistik Ärftlighetslära Mjölkhushållning

Kursämnen: Fastighetsbildning Geodesi Husdjurslinjen Tentamensämnen: Husdjurens anatomi och fysiologi Husdjursgenetik Husdjurens utfodring och skötsel

113 Förhörsämnen: Matematik Fysik Mikrobiologi Växtodlingslära Lantbrukets driftsekonomi Husdjurens hälso- och sjukvårdslära

Husbyggnadslära Systematisk botanik Maskin- och redskapslära Växternas anatomi och fysiologi Pedagogik

Kursämnen: Nationalekonomi Rättskunskap

Lantbrukets marknadslära

Ekonomiska linjen Ämnen som kan läsas såsom tentamensämnen eller såsom förhörsämnen: Statistik Nationalekonomi Växtodlingslära Maskin- och redskapslära Husdjurens utfodring och skötsel Redovisningslära Lantbrukets driftsekonomi Lantbrukets marknadslära Ämnen som endast kan läsas såsom förhörsämnen: Matematik Rättskunskap Allmän jordbrukslära Husbyggnadslära Fysik Växternas anatomi och fysiologi

Systematisk botanik Husdjurens anatomi och fysiologi Skogshushållning Pedagogik Kemi Kursämnen:

Agronomisk hydroteknik

Mjölkhushållning

Fastighetsbildning Maskintekniska

linjen

Ämnen som kan läsas såsom tentamensämnen eller såsom förhörsämnen: Kemi Systematisk botanik Växternas anatomi och fysiologi Fysik Statistik Marklära

Nationalekonomi Allmän jordbrukslära Växtodlingslära Lantbrukets driftsekonomi Motorlära med teknologi Lantbruksmaskiner Växtsjukdomslära Ämnen som endast kan läsas såsom förhörsämnen:

Matematik Mikrobiologi Agronomisk hydroteknik Husdjurens utfodring och skötsel Rättskunskap Lantbrukets marknadslära 8-599132 Utredningar

Redovisningslära Husbyggnadslära Pedagogik Kursämnen: Geodesi

114 Allmänna linjen Ämnen som kan läsas såsom tentamensämnen eller såsom förhörsämnen: Kemi Lantbrukets driftsekonomi Allmän jordbrukslära Maskin- och redskapslära Växtodlingslära Lantbrukets marknadslära Husdjursgenetik Husdjurens utfodring och skötsel Ämnen som endast kan läsas såsom förhörsämnen: Systematik botanik Växtsjukdomslära Växternas anatomi och fysiologi Agronomisk hydroteknik Matematik Husdjurens hälso- och sjukvårdslära Statistik Skogshushållning Fysik Mjölkhushållning Marklära Redovisningslära Ärftlighetslära Husbyggnadslära Mikrobiologi Pedagogik Husdjurens anatomi och fysiologi Nationalekonomi Rättskunskap

Kursämnen: Geodesi

För samtliga linjer gäller att den studerande kan bortvälja vissa ämnen. Betygsfordringar: För att examen skall kunna godkännas fordras på jordbrukslinjen, husdjurslinjen och ekonomiska linjen, att den studerande erhållit minst betyget med beröm godkänd i tre av de ämnen, som är upptagna såsom tentamensämnen på vederbörande linje, minst betyget godkänd i ytterligare fyra av dessa ämnen samt intyg om att i samtliga övriga i examen ingående ämnen kunskapsfordringarna för förhör resp. kurs inhämtats. Därjämte krävs ett examensarbete i form av självständig bearbetning av ett förelagt problem i ett såsom tentamensämne på linjen upptaget ämne, vari minst betyget med beröm godkänd erhållits. För examen på den maskintekniska linjen krävs att den studerande erhållit minst betyget med beröm godkänd i två av de ämnen, som är upptagna såsom tentamensämnen på linjen, minst betyget godkänd i ytterligare fem av dessa ämnen samt intyg om att i samtliga övriga i examen ingående ämnen kunskapsfordringarna för förhör respektive kurs inhämtats. I ett av de tentamensämnen på linjen, i vilket minst betyget med beröm godkänd erhållits, krävs ett examensarbete i form av självständig bearbetning av ett förelagt problem. Studerande på den allmänna linjen skall ha erhållit minst betyget godkänd i sju av de ämnen, som är upptagna såsom tentamensämnen på linjen samt intyg om att i samtliga övriga i examen ingående ämnen kunskapsfordringarna för förhör respektive kurs inhämtats. För examens godkännande krävs dessutom en seminerieuppsats eller annat motsvarande examensarbete i ett tentamensämne, som finns upptaget på linjen såsom sådant ämne.

115 C. Frekvensen examina på olika studielinjer under perioden 1932-1958 Under perioden 1932-1958 har vid lantbrukshögskolan intagits 910 elever, av vilka 657 vid 1958 års slut hade avlagt agronomexamen. Nära hälften av dessa hade utexaminerats på jordbrukslinjen, omkring en fjärdedel på ekonomiska linjen och återstoden på husdjurslinjen, maskintekniska- eller allmänna linjerna. Som tidigare framhållits, har emellertid antalet linjer ej varit lika många under hela den tid lantbrukshögskolan varit i verksamhet. Under tioårsperioden 1949-1958 fanns emellertid samtliga nuvarande linjer. Fördelningen av examina på olika linjer under denna tidrymd är följande: Jordbrukslinjen Husdjurslinjen Ekonomiska linjen Maskintekniska linjen Allmänna linjen

Antal

%

177 61 91 64 44

40,5 14,0 20,8 14.6 10,1

100.0 Av denna sammanställning över frekvensen examina på olika linjer erhålles en viss inblick i studenternas intresseinriktning men däremot endast en ofullständig bild av de yrkesverksamma agronomernas fördelning på olika verksamhetsområden. I kapitel 4 har en av arbetsmarknadsstyrelsen gjord utredning rörande agronomernas verksamhetsområden redovisats. För att närmare belysa till vilka verksamhetsområden de högskoleutbildade agronomerna går, vilket ej fullt framgår av arbetsmarknadsstyrelsens utredning, som omfattar även andra agronomer än de från lantbrukshögskolan utexaminerade, kan anföras följande sammanställning av de i lantbrukshögskolans katalog för 1957-1958 tillgängliga uppgifterna rörande 588 av de 657 från lantbrukshögskolan utexaminerade agronomerna. Arbetsområden

Lantbruksnämnder Statliga verk och styrelser . . . Forskning och försöksverksamhet Jordbruksekonomiska föreningar . Diverse tjänster med anknytning till jordbruket, bl.a. affärsverksamhet . . . . Diverse tjänster utan anknytning till jordbruket . Totalt

Antal

%

32 165 57 46 53 130 34

5,4 28,1 9,7 7,8 9,0 22,1 5,8

67 4

11,4 0,7

100,0

De högre lantbruksundervisningssakkunniga uttalade 1927, att man borde kunna räkna med att ett icke ringa antal agronomer skulle komma att ägna sig åt driftsledning i jordbruk. Ovan anförda siffror visar emellertid, att

116 under de 26 år som förflutit, sedan lantbrukshögskolan började sin verksamhet, detta icke har varit fallet. Endast ca 5 procent av agronomerna h a r ägnat sig åt driftsledning i jordbruk. Oftast innehar de agronomer, som blivit praktiska jordbrukare, egna jordbruk. Endast ett fåtal är förvaltare eller dylikt. D. Inkomna förslag rörande agronomexamens inriktning och utformning Jordbrukshögskoleutredningen har inhämtat synpunkter från lantbrukshögskolans lärarkollegium och studentkår, lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förbund samt Sveriges lantbruksförbund rörande den framtida agronomutbildningens utformning, speciellt med avseende på behovet av praktisk utbildning samt omfattningen och inriktningen av högskolestudierna. Av därav föranledda och till utredningen inlämnade yttranden framgår följande. a. Praktisk utbildning Ovan har anförts att den för praktisk utbildning nu föreskrivna tiden, inberäknat lantmannaskola, utgör två år. I sin skrivelse till utredningen föreslår lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan viss minskning av den praktiska utbildningen och uttalar, att denna skulle kunna koncentreras till praktisk-teoretiska helårskurser vid vissa lantbruks- och lantmannaskolor. De studerande skulle i så fall antas vid högskolan direkt efter studentexamen och tillbringa första året av studietiden på en praktisk-teoretisk helårskurs. Studierna vid högskolan skulle därefter påbörjas och under förslagsvis tredje året kunde inläggas ca fyra månaders specialpraktik, som anpassades allt efter de olika linjernas behov. Studerande med avgångsexamen från specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande, som redan genomgått lantbruks- och lantmannaskola och jämväl förvärvat jordbrukspraktik, borde erhålla befrielse från kravet på genomgång av praktisk-teoretisk helårskurs. Lantbrukshögskolans studentkår föreslår, att intagningen till högskolan baseras enbart på betyg över avlagd studentexamen. Under första året efter inskrivningen skulle eleven under högskolans överinseende praktisera på egendomar utsedda av högskolan och genomgå kurs vid lantmannaskola. I studentkårens skrivelse namnes i detta sammanhang den vid Svalöfs lantmannaskola anordnade kursen såsom lämplig förebild. Under högskoletiden borde sedan olika former av specialpraktik infogas. Denna skulle utformas så, att de studerande finge tillfälle att komma i kontakt med de olika verksamhetsområden, inom vilka de efter agronomexamen kan bli sysselsatta. Liksom lärarkollegiet framhåller studentkåren, att sökande med ett eller flera års praktik samt betyg från lantmannaskola borde få påbörja de egentliga högskolestudierna utan att först behöva praktisera i högskolans regi.

117 Lantbrukshögskolans studentkår anför också, att lantbrukshögskolan, genom sitt krav på två års praktik för inträde, intar en särställning bland fackhögskolorna och att denna långa praktiktid torde till en del bära ansvaret för nedgången i antalet sökande till högskolan under 1950-talet. Lantbruksstyrelsen framhåller i fråga om utbildningstiden, att denna otvivelaktigt är alltför lång och därför avskräckande för många, som eljest skulle vilja ägna sig åt agronomiska studier. Detta anges som en av anledningarna till att antalet inträdessökande till lantbrukshögskolan minskat, så att urvalsmöjligheterna blivit alltför begränsade. Det mest avhållande momentet synes styrelsen vara den omfattande förpraktiken. Denna skulle — om den förlades till gårdar med förutsättningar att meddela god och allsidig praktik och ställdes under viss tillsyn — kunna väsentligt minskas och åtminstone delvis förläggas till tiden efter det att inträde vunnits vid högskolan. Förpraktiken borde, enligt lantbruksstyrelsens mening, om möjligt begränsas till omkring sex månader. Det nuvarande kravet på genomgång av huvudkurs vid lantmannaskola synes styrelsen mindre väl motiverat, eftersom undervisningen vid dylik kurs är upplagd på ett alltför elementärt sätt för att vara avpassad för studenter. Det kunskapsmått, som genomgången kurs vid lantmannaskola avser att garantera, borde kunna inhämtas på betydligt kortare tid, eventuellt vid en särskild specialkurs under praktiktiden före inträdet vid högskolan eller under första terminen vid högskolan. Efter infordrande av yttrande från de olika hushållningssällskapen framhåller hushållningssällskapens förbunds styrelse att den pågående tendensen till ökning av utbildningstiden för agronomexamen bör hejdas, men påpekar samtidigt att det kan vara vanskligt att avgöra, om en minskning skall ske genom en avkortning av praktiktiden eller av tiden för högskolestudierna. Majoriteten av hushållningssällskapen hade vid förfrågan avrått från att sänka kraven på praktik före inträdet vid högskolan. Förbundsstyrelsen anser det emellertid vara av sådan vikt, att fullt kvalificerade sökande stimuleras att välja agronombanan, att frågan om praktikkraven bör bedömas utan förutfattade meningar. Ett kategoriskt fasthållande vid kravet på två års praktik skulle ej heller i och för sig utgöra någon garanti för att den studerande bleve en duglig konsulent eller lärare. Viktigare torde vara att den fullgjorda praktiken varit lärorik och inte enbart en pappersmerit. Vidare anser förbundsstyrelsen, att den studerande skulle ha bättre nytta av en praktisk utbildning, efter det att studierna vid högskolan påbörjats. Förbundsstyrelsen finner det sålunda inte otänkbart, att kravet på praktik före inträdet kan minskas till förslagsvis ett år, om det under studietiden vid högskolan sörjes för viss kvalificerad praktik inom den studerandes blivande arbetsområde. En annan lösning vore att även en del av den grundläggande praktiken fullgjordes efter antagningen till högskolan. En förutsättning för att kraven på praktik skulle kunna minskas

118 vore dock, att den förkortade praktiken ställdes under kvalificerad ledning och att praktikbestämmelserna ej åsidosattes genom alltför frikostig dispensgivning. Sveriges lantbruks förbund framhåller i sin inlaga, att även om en god praktisk underbyggnad måste anses vara betydelsefull, synes det dock nödvändigt med en begränsning och effektivisering av praktiktiden. Under senare år har nämligen antalet sökande till lantbrukshögskolan sjunkit starkt liksom även betygsstandarden hos de sökande. En viktig orsak härtill torde enligt förbundets mening vara, att den långa praktiktiden avskräcker studenterna från att välja agronombanan. Även i studierna för många andra akademiska yrken utgjorde den praktiska utbildningen en väsentlig faktor. Oftast inginge emellertid den praktiska utbildningen som ett senare led i studierna och inte som en fordran för tillträde till utbildningsbanan. Möjligheterna att under högskolestudierna lägga in den praktiska utbildningen för agronomexamen torde enligt förbundets åsikt böra övervägas. Därigenom skulle en välbehövlig effektivisering och koncentration av praktiktiden kunna ernås, varjämte praktiktiden kunde inriktas på det ämnesområde, som vederbörande i sin yrkesutövning sedermera tänkte ägna sig åt. Den totala praktiktiden skulle därigenom i de flesta fall kunna nedbringas till ca ett år. b. Egentliga

högskolestudier

Lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan påpekar i sin skrivelse till utredningen, att den nuvarande examensstadgan är så uppbyggd, att agronomexamen är ägnad att ge den studerande behörighet att inneha vissa tjänster. En jordbrukskonsulent borde sålunda ha avlagt agronomexamen på jordbrukslinjen, en husdjurskonsulent på husdjurslinjen etc. Lärarkollegiet framhåller vidare, att agronomexamens uppdelning på olika linjer gör det önskvärt, att behörighetsvillkor för tjänster inom den lägre lantbruksundervisningen, inom hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna närmare fixeras. Utformningen av dessa behörighetsvillkor borde ankomma på lantbruksstyrelsen. Lärarkollegiet påpekar vidare, att behovet av ekonomisk sakkunskap ökat inom jordbrukets utrednings- och upplysningsverksamhet och att den ekonomiska linjens uppläggning ej helt tillfredsställer ifrågavarande arbetsgivares berättigade önskemål. Studieordningen för denna linje borde därför uppläggas så, att de studerande, utan att kravet på en för de ekonomiska studierna nödvändig agronomisk allmänutbildning eftersattes, finge mera tid för de ekonomiska ämnena. Lärarkollegiet framhåller vidare att lantbruksnämndernas tillkomst har ökat behovet av specialister inom fastighetsplaneringens område och att nuvarande agronomundervisning ej tillgodoser de krav, som med tanke på detta behov kan ställas. Lärarkollegiet finner det också vara av betydelse, att de som så önskar, bereds möjligheter att avlägga en examen med tämligen långt driven specia-

119 lisering utan direkt anknytning till någon av de övriga linjerna. Enligt kollegiets uppfattning bör en examen med denna inriktning konstrueras på ett sådant sätt, att betygssumman och kraven på fördjupning i vissa ämnen väl motsvarar den studieprestation, som erfordras för examen på någon av de nuvarande linjerna. Lantbrukshögskolans studentkår föreslår, att vid sidan av nu förefintliga linjer en linje utan angiven studieinriktning inrättas. Vid undervisningens uppläggning önskar studentkåren vissa förändringar, bl. a. att undervisning ej meddelas i mer än ett å två ämnen samtidigt, att undervisning i förhörsämnen helt skiljes från annan undervisning i ämnet, att samtliga kursämnen ändras till förhörsämnen eller helt utesluts och att undervisning i ämnen, som kan sammanföras under en huvudrubrik, förläggs samtidigt eller till varandra närliggande tidsperioder. Dessutom föreslås inrättande av undervisningsfria perioder och en förlängning av den nominella studietiden med minst fyra månader. Studentkåren önskar vidare fastställda behörighetsvillkor för statliga och halvstatliga tjänster, där så är möjligt. Enligt lantbruksstyrelsens mening är den nuvarande agronomutbildningen alltför specialiserad. De agronomer, som skall ägna sig åt konsulenteller lärarverksamhet, har enligt styrelsens åsikt ett starkt behov av agronomiskt vetande vid sidan av specialkunskaperna inom ett visst ämnesområde. Styrelsen anser det därför synnerligen betydelsefullt, att möjligheterna till en breddad utbildning inom det tillämpade ämnesområdet ingående prövas. Det torde därvid vara nödvändigt att ompröva den nu gällande fördelningen av studietiden mellan grundläggande och tillämpade ämnen. För de agronomer — det stora flertalet — som efter studierna icke kommer att ägna sig åt forskningsverksamhet innebär enligt styrelsens mening den nuvarande fördelningen av studietiden mellan grundläggande och tillämpade ämnen, att en oproportionerligt lång del av studietiden åtgår för studier av ämnen, som är mindre betydelsefulla för yrkesverksamheten. Styrelsen anser sig särskilt böra ifrågasätta, om icke de nu mycket omfattande kurserna i bl. a. kemi kunde minskas väsentligt. Styrelsen framhåller även, att för lärare samt för konsulenter vid hushållningssällskapen och i viss mån även vid lantbruksnämnderna är en förbättrad pedagogisk utbildning med speciell inriktning på konsulent- och lärartjänstgöring av synnerligen stor betydelse. En sådan utbildning skulle antingen kunna inläggas i agronomutbildningen eller meddelas vid särskilda kurser efter agronomexamen. Lantbruksstyrelsens allmänna synpunkter på agronomutbildningen torde kunna sammanfattas så, att styrelsen förordar en jämförelsevis allsidig utbildning med tyngdpunkten förlagd till de tillämpade ämnena och utan alltför långt gående linjeuppdelning. Samma mål skulle enligt styrelsens mening även kunna nås genom en enhetlig agronomexamen lika för alla utom för blivande forskare och försöksmän. Denna agronomexamen skulle

120 sedan kunna kompletteras med ett antal specialkurser av olika slag omfattande mellan fyra månader och ett halvt år. Bland lantbruksstyrelsens speciella synpunkter på agronomutbildningen förtjänar särskilt nämnas, att styrelsen ifrågasätter behovet av en maskinteknisk linje, framhåller såsom betydelsefull utbildningen av väl kvalificerade hydrotekniker för lantbruksnämndernas arbetsuppgifter, kräver att den nuvarande undervisningen i husbyggnadslära utvidgas och ges en fastare ställning vid lantbrukshögskolan, understryker vikten av en grundligare utbildning i rättskunskap och betonar angelägenheten av en icke obetydlig undervisning i lantbrukets driftsekonomi för jordbruks- och husd j urskonsulenter. Hushållningssällskapens förbunds styrelse framhåller, efter att ha inhämtat yttranden från de olika hushållningssällskapen, att sällskapens fältarbetande agronomer — konsulenterna — i sin dagliga verksamhet ofta ställs inför uppgifter, som utöver de med linjeuppdelningen följande specialkunskaperna även kräver en icke alltför begränsad agronomisk allroundutbildning. För de studerande, som efter examen tänker arbeta inom hushållningssällskapen och dem närstående verksamhetsområden synes det enligt förbundsstyrelsen önskvärt med en något grundligare utbildning i de ekonomiska ämnena, vilka för närvarande ägnas alltför liten uppmärksamhet inom de starkt specialiserade husdjurs-, jordbruks- och maskintekniska linjerna. Vidare torde undervisningen i de grundläggande ämnena kunna beskäras. Hushållningssällskapens förbund förordar därför, att utredningen noggrant prövar möjligheterna att åstadkomma en begränsning av studierna i de grundläggande ämnena vid högskolan. För den ekonomiska linjen synes däremot skäl föreligga för en fördjupning av studierna i de ekonomiska huvudämnena utan att utbildningen i de tillämpade agronomiska ämnena i nämnvärd grad förkortas. Sveriges lantbruksförbund berör i sitt yttrande endast undervisningen på den ekonomiska linjen och uttalar önskemålet, att på denna linje en viss bortsortering av perifera ämnen och en bättre anpassning och koncentration av studierna i de tillämpade agronomiska ämnena synes böra göras, varigenom längre tid kunde ägnas studiet av de ekonomiska ämnena. Vidare borde studierna i de grundläggande ämnena enligt förbundet minskas, varigenom ytterligare tid erhålls för dels de ekonomiska ämnena, dels de tillämpade agronomiska ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära och husdjurslära, dels ämnet rättskunskap. E. Utredningens förslag rörande agronomexamens inriktning och utformning a. Allmänna synpunkter på agronomutbildningens målsättning, utbildningstidens längd och examens utformning Den procentuella fördelningen av antalet högskoleutbildade agronomer verksamma inom olika områden har redovisats på sid. 115. Sannolikt torde

121 man ej behöva räkna med några större förändringar i denna fördelning under i varje fall 1960-talet. Detta innebär att det övervägande antalet utexaminerade agronomer under denna tid kommer att ägna sig åt tjänstemannabanan, medan endast ett mindre antal torde komma att bli driftsledare vid jordbruk. Mot bakgrund av det ovan anförda finner utredningen, att utbildningen främst bör inriktas på att agronomexamen skall vara en ämbetsexamen för befattningar som lärare, konsulenter och tjänstemän inom olika verk och organisationer på jordbrukets område men också utgöra en grund för senare forskarutbildning. Detta mål torde inom rimlig studietid ej kunna nås såvida ej möjligheter till specialisering av studierna föreligger vid högskolan. Specialiseringen innebär givetvis både för- och nackdelar. Den gör å ena sidan den nyutexaminerade agronomen mera direkt användbar för vissa befattningar, men begränsar å andra sidan hans valmöjligheter till olika tjänster. Flertalet av de myndigheter och organisationer, från vilka utredningen inhämtat yttranden beträffande agronomutbildningens utformning, har dock ansett att någon form av specialisering är önskvärd samtidigt som de betonat vikten av en bred agronomisk allmänbildning. Enligt utredningens uppfattning bör därför agronomutbildningen i princip uppläggas så att olika grader av specialisering möjliggöres men att samtidigt alla agronomer bör ges en grundläggande agronomisk allmänbildning. Utbildningen bör därför omfatta dels en förberedande praktisk del avsedd att bibringa de studerande en allmän agronomisk utbildning av mer praktisk art och dels en del omfattande de egentliga högskolestudierna. Omfattningen av dessa båda delar måste vägas mot utbildningstidens sammanlagda längd, dvs. tiden från studentexamen till agronomexamens avläggande. Enligt utredningens uppfattning bör denna tid ej vara längre än motsvarande tid för annan jämförlig examen, såsom exempelvis fil. mag.-, jur. kand.- eller civilingenjörsexamen. Sålunda bör för utbildning till agronom ej åtgå mer än högst fem år från studentexamen. Enligt nu gällande bestämmelser åtgår för praktik (inkl. genomgången lantmannaskola) och egentlig högskoleutbildning sammanlagt ca sex år från studentexamen. Följaktligen måste antingen den förberedande delen eller den egentliga högskoledelen nedskäras tidsmässigt med sammanlagt ca ett år. Vad beträffar den förberedande praktiska utbildningen bör den omfatta dels en kortare teoretisk kurs motsvarande ungefär lantmannaskolans huvudkurs och dels jordbrukspraktik. Jordbrukspraktikens syfte bör, enligt utredningens uppfattning, vara att dels ge de blivande agronomerna en allmän kännedom om praktisk jordbruksdrift och dels samtidigt låta dem få en inblick i jordbrukarnas vardagliga och sociala problem. Avsikten med jordbrukspraktiken är således ej att ge driftsledarutbildning. Härför skulle

122 åtgå avsevärt längre tid. Som ovan framhållits bör utbildningen av agronomer ej främst ha denna inriktning. Man måste nämligen räkna med att de agronomer, som vill bli driftsledare i jordbruk skaffar sig härför tillräcklig praktisk erfarenhet utan något direkt samband med examen. Mot bakgrund av ovan angivna målsättning har utredningen undersökt huruvida ej tiden för den egentliga jordbrukspraktiken genom en rationalisering kan avkortas. Såvitt utredningen kan finna synes den för den nuvarande jordbrukspraktiken anslagna tiden ej alltid utnyttjas på mest ändamålsenliga sätt. Det bör därför finnas förutsättningar för att rationalisera praktiken och därigenom få till stånd den minskning av den totala studietiden, som ovan förordats. Om de blivande agronomernas jordbrukspraktik på ett ändamålsenligt sätt upplägges och övervakas synes jordbrukspraktikens syftemål kunna uppnås genom att de studerande under en växtodlingssäsong arbetar på rationellt skötta jordbruk. Den sammanlagda tiden för den förberedande praktiska utbildningen skulle därigenom kunna avkortas till ett år. Det är utredningens uppfattning att en dylik kvalificerad, rationellt upplagd jordbrukspraktik ger bättre garantier för de studerandes förtrogenhet med praktiskt jordbruk än den hittillsvarande längre men ej planlagda eller övervakade praktiken. En sådan utväg att förkorta utbildningstidens längd har även förordats i flertalet av de ovan refererade yttrandena över agronomutbildningens uppläggning. De egentliga högskolestudierna, som bör följa omedelbart efter det förberedande praktiska utbildningsåret, bör enligt utredningens uppfattning omfatta ca fyra studieår. Under studietiden bör inläggas ca tre månaders specialpraktik. b.

Inträdesfordringar

För att kunna organisera det ovan föreslagna året av förberedande praktisk utbildning så att det blir så väl utnyttjat som möjligt föreslår utredningen, att denna utbildning normalt bör äga r u m efter intagningen vid lantbrukshögskolan. De inträdessökande bör alltså intagas endast på grundval av studentbetyget. För att antagas som ordinarie studerande vid lantbrukshögskolan skall den inträdessökande beträffande sin teoretiska utbildning styrka, att han dels avlagt svensk studentexamen eller är likställd med den som avlagt studentexamen i fråga om rätten att inskrivas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina, dels i studentexamen eller vid fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen eller särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen visat sig ha kunskaper motsvarande godkänt vitsord i följande fyra såsom huvudämnen betecknade ämnen, nämligen: kemi, fysik, matematik och biologi med hälsolära. Utredningen finner ej anledning föreslå ändringar i de för antagning nu gällande fordringarna i dessa fyra huvudämnen (sid. 111).

123 c. Propedeutisk utbildning Den förberedande praktiska utbildningen — i fortsättningen benämnd propedeutisk utbildning — har ovan av utredningen förordats bli förkortad till ett år. Utredningen anser, att denna propedeutiska utbildning bör omfatta dels en propedeutisk kurs med teoretisk utbildning i tillämpade jordbruksämnen av ungefär samma omfattning som lantmannaskolans huvudkurs och dels praktiskt arbete på lämpliga jordbruk. En i princip liknande anordning för den propedeutiska utbildningen som den utredningen ovan förordat finns redan, genom att vid vissa lantmannaskolor, bl. a. Svalöv, anordnats en ettårig praktisk-teoretisk utbildning för studenter, som ämnar söka inträde vid lantbrukshögskolan. Dessa kurser är upplagda så att studenterna under vinterhalvåret deltar i skolans undervisning i tillämpade jordbruksämnen, medan de under sommarhalvåret praktiserar på av skolans ledning utvalda jordbruk. Sistnämnda praktik kontrolleras genom skolans försorg. Denna sistnämnda form av propedeutisk utbildning synes klart överlägsen den okontrollerade praktikutbildningen och synes i inånga avseenden vara föredömlig. Utredningen anser att den propedeutiska utbildningen i princip bör erhålla en liknande utformning dock med vissa modifieringar, som enligt utredningens mening skulle medföra ytterligare, väsentliga fördelar. Som speciellt framhållits i lantbruksstyrelsens skrivelse torde nämligen de vid lantmannaskolorna vanliga huvudkurserna vara mindre väl avpassade för studenter, eftersom dessas studiekapacitet ej blir tillräckligt utnyttjad vid sådana kurser. En förläggning av den propedeutiska utbildningen till praktisk-teoretiska helårskurser vid lantmannaskolor, där sådana kurser anordnas, medför också att de studerande splittras på olika skolor med därav följande svårigheter att samordna denna undervisning med den senare följande högskoleundervisningen. En sådan samordning är i hög grad önskvärd. Den skulle även — om än i mindre grad — bidra till att förkorta studietiden vid högskolan. Utredningen har därför ej ansett sig kunna förorda, att den propedeutiska utbildningen förlägges till olika lantmannaskolor utan föreslår i stället, att denna utbildning meddelas vid en för detta ändamål särskilt avsedd skola (avdelning vid lantbrukshögskolan) vid vilken undervisningen helt kan anpassas till de förkunskaper studenterna har och läggas upp på ett sådant sätt att den korresponderar med den följande högskoleundervisningen. Utbildningen bör, som ovan nämnts, omfatta dels en propedeutisk kurs med teoretisk utbildning motsvarande lantmannaskolans huvudkurs och dels jordbrukspraktik. Den propedeutiska kursen föreslås därvid förlagd till Ultuna. Vid kontakt med 1955 års lantbruksundervisningskommitté har konstaterats, att ett nedläggande av den nuvarande undervisningen vid Ultuna lantbruksskola på grund av det minskade behovet av arbetsledare inom jordbruket kan äga rum utan egentliga olägenheter för den lägre lantbruksundervisningens del. Utredningen

124 föreslår därför, att Ultuna lantbruksskola nedläggs och att dess lokaler får disponeras för den propedeutiska utbildningen. För att organisera och leda den propedeutiska utbildningen — såväl den teoretiska utbildningen under vinterhalvåret som den praktiska utbildningen under sommarhalvåret — föreslår utredningen att en särskild avdelning för propedeutisk utbildning inrättas vid lantbrukshögskolan. Uppläggningen av den propedeutiska kursen samt den propedeutiska avdelningens organisation: Den propedeutiska kursen föreslås omfatta ca 6 månader och pågå från omkring den 1 september intagningsåret till mitten av mars efterföljande år. Kursen bör i huvudsak inriktas på undervisning i tillämpade agronomiska ämnen. I denna undervisning bör även ingå vissa praktiska övningar och demonstrationer. Bl. a. av detta skäl har det ansetts lämpligt att de studerande under den tid kursen pågår inkvarteras på Ultuna, där plats kan beredas dem i de byggnader, som nu används för lantbruksskolans elever. Undervisningen föreslås omfatta sammanlagt ca 750 timmar med följande ungefärliga fördelning på olika ämnen: Hydroteknik Jordbrukslära Växtodlingslära och växtpatologi Husdjurslära Maskinlära och husbyggnadslära Lantbruksekonomi Skogshushållning

60 timmar 90 » 130 » 140 » 130 » 130 » 70 » Summa

750 timmar

Vid avdelningen för propedeutisk utbildning bör finnas en föreståndare, som ansvarar för den propedeutiska kursen samt den följande jordbrukspraktiken. Denne föreståndare kan samtidigt vara Ultuna egendoms förvaltare. För att biträda föreståndaren för den propedeutiska avdelningen i undervisningen och vid planläggningen och övervakningen av jordbrukspraktiken samt vid Ultuna egendoms skötsel bör inrättas en befattning som förvaltarassistent. övriga lärarkrafter vid den propedeutiska kursen bör utgöras av tjänstemän knutna till respektive högskoleinstitutioner. Det bör åligga respektive institutionsföreståndare att fördela denna undervisning mellan de vid institutionen anställda tjänstemännen. Ifråga om skogshushållning bör speciallärare anlitas. Uppläggningen av undervisningen i de olika ämnen, som skall ingå i den propedeutiska kursen, bör ske i samråd med företrädarna för respektive ämnen vid lantbrukshögskolan och fastställas av högskolans lärarkollegium. Därigenom erhålles garanti för att undervisningen får direkt anknytning till den vid högskolan senare meddelade undervisningen. Jordbrukspraktik. Jordbrukspraktiken bör vidta omedelbart efter den propedeutiska kursens slut omkring den 15 mars och pågå till högskolestudiernas början omkring den 1 september. Denna praktik bör förläggas

125 till jordbruk i olika delar av landet och som tidigare framhållits, organiseras och övervakas av avdelningen för propedeutisk utbildning. Praktiken kan därigenom planläggas redan under den propedeutiska kursen på Ultuna. Därvid bör de studerandes specialintressen så långt möjligt tillgodoses samtidigt som det bör eftersträvas, att praktiktiden ur allmän jordbrukssynpunkt blir så lärorik och effektivt utnyttjad som möjligt. Eleverna bör sålunda få en allsidig träning i förekommande praktiska göromål samt en fortlöpande information om driftens utformning och om motiven till de vidtagna åtgärderna. Vid praktiktidens slut bör varje student till föreståndaren vid avdelningen för propedeutisk utbildning avlämna en rapport över sina erfarenheter under praktiktiden och i samband därmed analysera de problem, som är förbundna med driften på den egendom där vederbörande praktiserat. Befrielse från propedeutisk utbildning. Den propedeutiska utbildning, som ovan skisserats, är organiserad med tanke på sådana inträdessökande som inte redan skaffat sig jordbrukspraktik och genomgått lantmannaskola. Man torde dock få räkna med att vissa inträdessökande, särskilt de som påbörjat sina studier för studentexamen först sedan de redan förvärvat en viss praktisk jordbruksutbildning, kan ha en jordbrukspraktik, som överstiger den ovan föreslagna och därjämte ha genomgått lantmannaskola. Det är utredningens mening, att dessa studenter efter intagningen vid lantbrukshögskolan ej skall behöva genomgå den propedeutiska utbildningen, därest de i lantmannaskolans längre kurs erhållit kvalificerade betyg (minst AB) i de ämnen, som ingår i den propedeutiska kursen enligt ovan föreslagna plan. Sådana studenter bör tillåtas påbörja de egentliga högskolestudierna omedelbart efter intagningen. Skulle de ej ha erhållit kvalificerade betyg i ovan nämnda ämnen, bör de beredas möjlighet att genomgå förhör, som kan berättiga dem att befrias från den propedeutiska utbildningen. Det bör tillkomma KLSL:s lärarkollegium att besluta i ärenden angående befrielse från deltagande i den propedeutiska utbildningen. Vid en organisation av den propedeutiska utbildningen i enlighet med ovan skisserat förslag kommer den nuvarande lantbruksskolans elevrum och lärosalar att användas av de studerande endast under perioden 1 september-15 mars. Återstoden av året blir lokalerna tillgängliga för annan undervisning och kan under denna tid lämpligen användas för fortbildningskurser för konsulenter, lärare m. fl., som då också kan beredas möjligheter att bo på Ultuna under de tider kurserna pågår. Specialpraktik. I skrivelse till utredningen har lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan liksom lantbrukshögskolans studentkår föreslagit införandet av specialpraktik. Lärarkollegiet föreslår fyra månaders specialpraktik under det tredje året vid högskolan. Studentkåren, som i likhet med lärarkollegiet förordar införandet av specialpraktik, betonar särskilt värdet av att denna gör det möjligt för de studerande att komma i kontakt med de

126 olika verksamhetsområden, som de möter efter agronomexamen. Utredningen anser att en sådan specialpraktik skulle vara av betydelse för de senare studierna och föreslår därför ca tre månaders praktik av detta slag, förslagsvis förlagd till sommaren mellan det andra och tredje året av den egentliga högskoleutbildningen. Det bör tillkomma föreståndarna för de institutioner, inom vilkas verksamhetsområden specialpraktiken faller, att organisera och övervaka densamma.

d. Egentlig

högskoleutbildning

Terminsindelning. Enligt ovan framlagda förslag skall den propedeutiska utbildningen vara avslutad under den sista hälften av augusti månad. De egentliga högskolestudierna kan därför påbörjas omkring den 1 september, vilket möjliggör en terminsindelning som överensstämmer med den som tillämpas vid universiteten. Inte minst med tanke på det av utredningen föreslagna samarbetet med Uppsala universitet är det önskvärt att tillämpa samma terminsindelning vid KLSL som vid Uppsala universitet. Utredningen föreslår därför, att vid lantbrukshögskolans höstterminen skall omfatta perioden 1 september-15 december och vårterminen perioden 15 januari-31 maj. Den undervisning, som nu är förlagd till perioderna 1-15 juni respektive 1-31 augusti bör förläggas antingen till de ovan föreslagna terminerna eller till särskilda kurser under sommarmånaderna. Den undervisning i jordbrukslära, systematisk botanik, växtodlingslära och växtsjukdomslära, som nu förekommer i juni och augusti, bör enligt utredningens mening förläggas till sommarkurser, såsom redan är fallet i ämnet genetik. Högskoleutbildningens principiella utformning. Enligt nu gällande bestämmelser kan agronomexamen avläggas på fem olika linjer. Härigenom medges i viss utsträckning varierande specialiseringsmöjligheter. Vill man emellertid möjliggöra en snabb och smidig anpassning av agronomutbildningen alltefter utvecklingens växlande krav synes dock nuvarande linjesystem ej vara tillräckligt elastiskt. Detta utgör enligt utredningens förmenande en påtaglig svaghet i systemet med linjeuppdelning. Fördelarna med linjesystemet synes ligga i att de studerande får vägledning i ämnes- och betygsval. Linjerna ger dessutom stadga åt studiernas uppläggning och bedrivande samtidigt som examen avlagd på viss linje hos arbetsgivarna i viss utsträckning kommit att få karaktären av behörighetsvillkor. Utredningen har därför sökt finna en anordning, som i görligaste mån eliminerar linjeuppdelningens stelhet men ändå behåller systemets fördelar. E n sådan anordning torde kunna erhållas genom att linjeuppdelningen ersätts med ett system med fritt ämnesval, varvid samtidigt särskilda behörighetsvillkor uppställs för vissa befattningar som lärare, konsulenter etc. Valmöjligheterna för de studerande ökas därigenom medan behörighetsvillkoren ger sådana studerande, som inriktar sig mot vissa befattningar vägledning i

127 ämnes- och betygsval. Behörighetsvillkoren bör givetvis uppställas av vederbörande myndighet eller arbetsgivare. Genom en dylik anordning synes linjeindelningens mest påtagliga nackdel kunna elimineras medan dess fördelar i stor utsträckning bibehålies. Utredningen vill därför förorda detta system för de egentliga högskolestudierna. Betygsenheter, minimifordringar på betyg för godkänd examen, undervisningsnämnd m.m. Enligt nu gällande stadga för agronomexamen indelas ämnena i agronomexamen efter studiernas omfattning och prövningens beskaffenhet i tentamensämnen, förhörsämnen och kursämnen. Studiernas omfattning i tentamensämnen differentieras i olika fordringar för skilda betyg. För förhörsämne ges intyg om godkända insikter genom vitsorden tillfredsställande eller väl. I kursämne ges endast intyg om godkänt slutförhör. Enligt tillgänglig studiestatistik synes studiernas omfattning för samma betygsenhet i skilda ämnen vara rätt varierande. Ur flera synpunkter, bl. a. för att kunna ange en viss betygssumma för godkänd examen men även med hänsyn till ett på undervisningens område utvidgat samarbete med universiteten och övriga högskolor, är det enligt utredningens uppfattning önskvärt att varje betygsenhet motsvarar en viss genomsnittlig studietid. Några exakt fixerade normer torde ej, bl. a. av den anledningen att flera ämnen normalt studeras samtidigt vid lantbrukshögskolan, vara erforderliga eller direkt önskvärda. Vissa riktlinjer erfordras likväl till ledning för undervisningens uppläggning. Som utgångspunkt bör därvid väljas universitetens nuvarande betygsnormer, enligt vilka vid matematisk-naturvetenskaplig eller humanistisk fakultet ett betyg normalt bör medhinnas på en termin och två betyg på två terminer, varvid en studietermin avses omfatta ca fem månader. Med hänsyn till det stora antal ämnen, som normalt ingår i agronomexamen bör betygsenhet i denna examen motsvara hälften av betygsenhet vid universiteten. Då skillnaderna mellan förhörs- och kursämne i många fall synes obetydliga bör dessa båda beteckningar utgå och ersättas med den enhetliga beteckningen kursämne, i vilket endast ges vitsord om godkänt slutprov. Kursämnenas omfattning bör motsvara de nuvarande förhörsämnenas. Ämnena vid högskolan bör sålunda enligt utredningens förslag indelas i tentamens- och kursämnen. Tentamensämne bör kunna studeras till ett, två, tre eller fyra betyg, varvid skilda fordringar bör uppställas för olika betyg. Fordringarna för kursämne bör motsvara ca hälften av ett betyg. Studietiden enligt det här förordade systemet för ämne vid lantbrukshögskolan jämfört med universitetsämne belyses av nedanstående tabell. Som tidigare förordats bör de egentliga högskolestudierna för agronomexamen normalt ej omfatta mer än ca fyra studieår. Beträffande studiernas uppläggning må följande anföras. Erfarenheterna

128 Betygsenhet vid lantbrukshögskolan

Motsvarande Beräknad ungefärlig studietid betygsenhet vid (inkl. föreläsningar, kurser universiteten och tentamina)

4 betyg . . . . 2 betyg 3 » > . . . . ingen direkt motsvarighet 2 » . . . . 1 betyg 1 » . . . . i » Kurs = £ betyg . ingen motsvarighet

ca 2 terminer » 1\ termin » 1

»

» \ » \

» »

från tidigare tillämpade undervisningssystem har klart utvisat att det ej finns någon bärande grund för en uppdelning av examen i en första och en andra del. I praktiken har det också visat sig att föreskriften om en dylik uppdelning av studierna, som senast återfinnes i 1943 års agronomstadga (SFS 1943: 69), icke kunnat efterlevas. I 1951 års agronomstadga (SFS 1951: 174) borttogs även sagda bestämmelse. Utredningen finner ingen motivering för ett återinförande av en dylik bestämmelse. Beträffande studieordningen bör enligt utredningens uppfattning fastställas att den bör vara så konstruerad att undervisning först inhämtas i sådana grundläggande eller tillämpade ämnen som behövs såsom underlag för studierna i andra ämnen, särskilt huvudämnena i den för examen valda ämneskombinationen. Det bör ankomma på högskolans lärarkollegium, undervisningsnämnd och ämnesrepresentanter att härför erforderliga föreskrifter fastställas och efterlevas. Med utgångspunkt från den ovan förordade genomsnittliga studietiden per betygsenhet bör följande minimifordringar för godkänd examen gälla. I betygsämnen bör fordras sammanlagt 12 betygsenheter. I denna betygssumma bör ingå minst två ämnen för studier till minst två betyg. I något av de ämnen, som studeras för minst två betyg, skall examensarbete utföras. Därutöver bör ingå studier i kursämnen motsvarande sammanlagt två betygsenheter. Då varje kursämne skall motsvara en halv betygsenhet innebär detta att fyra kursämnen kommer att ingå. Antalet betygsenheter för agronomexamen, som enligt förslaget ovan blir 12 för betygsämnena, motsvarar således sex betygsenheter i en examen från matematisk-naturvetenskaplig eller humanistisk fakultet vid ett universitet. I agronomexamen ingår därjämte kurser, vilka i omfång och tidsåtgång svarar mot studier av ett enskilt ämne för två betyg vid lantbrukshögskolan eller ett betyg vid universiteten. Till vägledning för de studerande bör för var och en av dem utarbetas en plan för de egentliga högskolestudierna. I denna studieplan bör beaktas dels de olika kombinationer av ämnen, som kan komma att krävas för kompetens till vissa tjänster, som den studerande kan önska inrikta sig

129 mot, och dels arten av specialpraktik. Denna studieplan bör dock kunna ändras och kompletteras under studietiden om den studerande under den pågående utbildningstiden vill förändra inriktningen av sina studier. Studieplaner bör utarbetas under ledning av högskolans undervisningsnämnd och de personer som denna nämnd utser. Högskolans undervisningsnämnd bör så långt möjligt organiseras i enlighet med bestämmelserna för undervisningsnämnderna vid rikets universitet. / agronomexamen ingående ämnen. Nedan lämnas en översikt över de ämnen som enligt utredningens uppfattning kan ingå i agronomexamen. Dessa ämnen kan studeras till olika betyg — halvt betyg (kurs), ett betyg, två betyg eller högre. Som framgår av tablån finns tre s. k. sammanfattningsämnen, nämligen jordbrukslära, husdjurslära och lantbruksekonomi. Dessa sammanfattningsämnen är avsedda för sådana studerande, som i ett sammanhang önskar en mera översiktlig framställning i nämnda ämnesområden. På grund av att dessa sammanfattningsämnen erhåller stor bredd, har utredningen funnit att de endast bör studeras till ett betyg. I den mån den studerande syftar till mera fördjupade studier hänvisas han till de specialiserade ämnena. För det fall att en studerande först erhållit betyg i sammanfattningsämne och därefter tar betyg i de specialiserade ämnen, som ingår i sammanfattningsämnet, inräknas ej erhållet betyg i sammanfattningsämnet i minimifordringarna för godkänd examen. Undervisningen i de olika ämnena omhänderhas av ämnesrepresentanter vid högskolan, speciallärare samt lärare knutna till Uppsala universitet. Ämnenas omfattning. I det följande ges en översiktlig beskrivning av de olika ämnenas omfattning. Matematik. Grunderna av differential- och integralkalkyl, ordinära differentialekvationer samt determinant- och matriskalkyl. Fysik. Utökning av de i gymnasiekurserna inhämtade kunskaperna rörande de fysikaliska grundlagarna speciellt inom avsnitten mekanik, värmelära och elektricitctslära. Lantbrukskemi. Grunderna av oorganisk, analytisk och fysikalisk kemi samt organisk kemi och biokemi. Även atmosfärens kemi behandlas. Särskild vikt fästes vid de delar av kemien som är betydelsefulla för fortsatta studier vid lantbrukshögskolan och för förståelsen av kemiska och biokemiska processer inom jordbruket. Mikrobiologi. Grundläggande del gemensam för samtliga studerande innefattande allmän mikrobiologisk metodik och systematik; serologi, antiseptika och antibiotika; fodermedlens och livsmedlens mikrobiologi; konserverings- och lagringsfrågor; vattenvårdens mikrobiologi samt bioteknik. För de studerande som inriktar sig åt mark- och växtsidan tillkommer ytterligare markens mikrobiologi, främst mikrobflorans betydelse för växtnäringsämnenas kretslopp i naturen och tillgänglighet för växten samt den symbiotiska fixeringen av atmosfäriskt kväve i baljväxterna. 9 - 5 9 9 1 3 2 Utredningar

130 Ämnen

som kan ingå i

agronomexamen

Ämnet kan läsas till 2 eller Kurs = 1 betyg högre \ betyg betyg

Ämne

Gemensamma ämnen Matematik Fysik

grundläggande X

Mikrobiologi Statistik

Växtodlingsämnen Lantbruksbotanik

. . . .

Växtförädling

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

Husdjursämnen Husdjurens fysiologi med anatomi Husdjursförädling . . . . Husdjurens näringsfysiologi samt utfodring och vård . Husdjurslära ningsämne)

X X

Jordbrukslära (sammanf attningsämne) Lantbrukets hydroteknik .

X

X

Markämnen Marklära Växtnäringslära och jordbearbetning

(sammanfattX

Tekniska ämnen Lantbrukets arbetsmetodik X

Ekonomiska

Undervisning i ämnet meddelas av

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

ämnen

Lantbrukets driftsekonomi Lantbrukets fastighetsekonomi Lantbrukets marknadslära Lantbruksekonomi (sammanfattningsämne) . . . .

X X

Pedagogik (inräknas ej i betygsfordr. för agr. examen)

X

X

Speciallärare Inst. för fysik, Uppsala universitet Institutionerna för lantbrukskemi Inst. för mikrobiologi Inst. för genetik Underavd. för statistik vid inst. för lantbrukets företagsekonomi Inst. för marklära ( Inst. för växtnäringslära \ Inst. för jordbcarbetning f Inst. för marklära < Inst. för växtnäringslära [ Inst. för jordbearbetning Inst. för lantbrukets hydroteknik; speciallärare i geodesi Inst. för lantbruksbotanik Inst. för allmän och speciell växtodlingslära Inst. för växtförädling Inst. för växtpatologi

Inst. för djurfysiologi Inst. för husdjursförädling f Inst. för näringsfysiologi \ Inst. för utfodring och vård; speciallärare i hälso- och sjukvårdslära f Inst. för djurfysiologi, näringsfysio1 logi samt utfodring och vård Inst. för lantbrukets arbetsmetodik och teknik; speciallärare i husbyggnadslära Inst. för nationalekonomi, Uppsala universitet Inst. för lantbrukets företagsekonomi » » » » »> » » » (jämte speciallärare) Inst. för lantbrukets marknadslära ( Inst. för lantbrukets företagsekonomi \ Inst. för lantbrukets marknadslära Speciallärare

Speciallärare

131 För de studerande, som inriktar sig mot husdjurssidan tillkommer fodersmältningens, speciellt våramens, mikrobiologi samt följande avsnitt av det hittillsvarande ämnet mjölkhushållning, nämligen mjölkens egenskaper ur mikrobiologisk och kemisk synpunkt, mjölken betraktad som mejeriråvara, mjölkens produktionshygien samt mjölkbedömningsmetoderna. Genetik. Ärftligt betingade tillstånd hos individer och populationer; nedärvningsprocesser och därmed sammanhängande problem rörande cellens fysiologi och morfologi (cytologi). Marklära. Översikt över vårt lands geologi, de vanliga mineralens förekomst och egenskaper; jordarternas uppkomst, mineralsammansättning och regionala utbredning; markens kemiska och fysikaliska egenskaper, vittringsprocesser, humusbildning, jordmånsbildning och odlingsåtgärdernas inflytande härpå samt näringsämnenas förekomst, bindning och växttillgänglighet. Växtnäringslära och jordbearbetning. Åkerjordarnas indelning, gödsling och kalkning, växternas näringsbalans och därmed följande jord- och växtanalys; den organiska marksubstansens uppbyggnad, omsättning och nedbrytning; åkerjordarnas egenskaper, bearbetning och skötsel och därmed sammanhängande markfysikaliska frågor; erosionsproblem och markvård. Jordbrukslära (sammanfattningsämne). Delar av markläran, speciellt avseende geologien och läran om jordarterna; delar av den tillämpade växtnäringsläran, gällande framför allt växtnäringsämnenas omsättning i marken och humusbildningen; delar av jordbearbetningen, särskilt avseende markens struktur och åtgärderna för bearbetning. Lantbrukets hydroteknik. Ämnet omfattar åkerjordarnas vattenhushållning samt tekniska åtgärder för vattnets reglering. Ämnet består av dels en grundläggande del, omfattande en översikt av hydrauliken, hydrografien samt ytvattnets och grundvattnets hydrologi; dels ock en tillämpad tekniskekonomisk del, omfattande markens torrläggning och bevattning samt vattenförsörjning och avloppsteknik. I ämnet ingår även geodesi. Lantbruksbotanik. Ämnet omfattar systematisk och fysiologisk botanik. Den systematiska delen behandlar grunderna av växtrikets system, typkännedom hos de högre växterna, reproduktionsförlopp samt kulturväxternas uppkomst och utveckling. Den fysiologiska delen omfattar grunddragen av fanerogamernas byggnad, särskilt kulturväxterna, de högre växternas livsprocesser, särskilt näringsupptagning, ämnesomsättning, transport, tillväxt och utveckling. Växtodlingslära. Sambandet klimat, mark och växter; växtföljdsfrågor och kulturväxternas inverkan på varandra och på ogräsen; ogräsens biologi och bekämpning; kulturväxternas härstamning och användning genom tiderna; fröodling och frökontroll, utsäde och sådd; de enskilda kulturväxterna för odling på öppen jord liksom slåttervallar och betesvallar på åker-

132 jord eller på marker utanför åkerjorden; skörd, lagring av skörden samt kvalitetsspörsmål hos skördeprodukterna. Växtförädling. Växtförädlingens metodik mot bakgrunden av den teoretiska genetikens arbetsmetoder; förädlingsuppgifter och förädlingsmetoder. Växtpatologi. Ämnet omfattar en botanisk och en zoologisk del. I den botaniska delen behandlas olika växtsjukdomars utseende och uppträdande, orsaker och förlopp samt olika bekämpningsåtgärder. Vidare bör i denna ämnesdel ingå virologi. Den botaniska ämnesdelen bör främst ägnas åt de båda avsnitten mykologi och virologi. Den zoologiska ämnesdelen bör omfatta en allmän morfologisk och biologisk karakteristik av de djurgrupper, till vilka lantbrukets skadedjur och deras viktigaste naturliga fiender ur djurriket hör, och bör behandla de viktigaste skadedjurens utseende, levnadssätt och skadegörelse samt bekämpningsmetoderna. I den zoologiska ämnesdelen bör även ingå nematologien. Husdjursfysiologi med anatomi. Allmänna delar av anatomien och fysiologien, inklusive embryologi och histologi med huvudvikt vid fodersmältnings-, fortplantnings- och rörelseorganens anatomi samt fortplantningsfunktionerna, endokrinologien och mjölksekretionen. Husdjursförädling. Produktionsegenskaper, husdjursraser, genetiskt underlag och metoder för husdjursförädling inklusive det praktiska avelsarbetet. Husdjurens näringsfysiologi samt utfodring och vård. Näringsfysiologien behandlar näringsämnen ur biokemisk och fysiologisk synpunkt, begreppet ämnesomsättning inklusive fodersmältningsorganens fysiologi utöver vad som ingår i ämnet husdjurens fysiologi och anatomi. Utfodring och vård omfattar områdena rörande fodermedlens (inklusive foderkonservering) och utfodringens inflytande på produkterna kvantitativt och kvalitativt sett, den praktiska utformningen av de olika husdjursslagens utfodring och vård samt en översikt av husdjurens hälso- och sjukvårdslära. Husdjurslära (sammanfattningsämne). De viktigaste avsnitten av husdjurens fysiologi med anatomi, framför allt fodersmältningens anatomi och fysiologi samt ämnesomsättningen; delar av utfodringsläran, framför allt fodermedelskännedom och husdjurens näringsbehov. Lantbrukets arbetsmetodik och teknik. Grunderna av mekanisk teknologi, materiallära, hållfasthetslära och maskinelement; förbränningsmotorer och elektriska motorer. Lantbrukets arbetsmaskiner och redskap, arbetsmetoder och arbetstekniska frågor. Jordbrukets byggnadsfrågor och därmed sammanhängande problem; de viktigaste byggnadselementen, kalkylering och värdering av lantmannabyggnader, fastighetstekniska synpunkter i samband med byggenskapen på landsbygden och bostadssociala planeringsfrågor. Nationalekonomi. Grunddragen av den ekonomiska teorien, översikt över det nutida näringslivet samt lantbrukets roll i samhällsekonomien.

133 Redovisningslära. Principerna för ekonomisk redovisning och deras tilllämpning inom lantbruksföretaget och lantbrukets ekonomiska föreningar, bokföringens teknik, deklarationsförfarandet vid lantbrukets inkomstbeskattning samt gällande föreskrifter i skattelagstiftningen, upprättandet av räkenskapsanalyser, balansvärderingsprinciper och balanskritik, intäktsoch kostnadsanalys, ekonomisk kontroll och revision. Lantbrukets driftsekonomi. Allmän del omfattande det svenska lantbrukets ekonomiska förutsättningar och resultat, särskilt lönsamhetsbedömningen samt lantbrukets produktions- och kostnadsteori. Speciell del avseende kalkyl- och finansieringsfrågor inom lantbruksföretaget samt lantbrukets arbetslära och företagsledning. Lantbrukets fastighetsekonomi. Huvudvikten lagd på en ekonomisk bedömning av den fasta produktionsapparatens utbyggnad och utformning såsom markanvändning, fastigheternas storlek och struktur, fastighetsvärdering, översiktlig framställning av fastighetsutvecklingen, jordpolitiken samt skiftes-, jorddelnings- och sammanläggningsinstituten. Praktiska övningar i främst fastighetsvärdering och fastighetsplanering. Lantbrukets marknadslära. Prisbildningen på jordbrukets produkter och förnödenheter, prisanalytiska metoder, handelns funktioner och organisation, varuhandelns teknik, kalkylering inom förädling och distribution, internationell handel och internationellt samarbete på jordbrukets område. Jordbrukspolitik innefattande jordbrukets ställning i samhällsekonomien, de socialekonomiska grupperna och deras marknadsaktiviteter, prispolitik och prisregleringar, översiktlig behandling av företagsledning och administration. Lantbruksekonomi (sammanfattningsämne). Koncentrerad orientering om ekonomiska begreppsbildningar, prisbildning och inkomstfördelning, jordbruksprodukternas produktion och konsumtion, det svenska jordbrukets prisregleringar, ekonomisk redovisning inom lantbruksföretaget. En något fördjupad framställning över kostnadsanalys och budgetering samt driftsekonomiska frågor, framför allt de olika produktionsgrenarnas ekonomi. Rättskunskap. Lagstiftningens och rättskipningens former samt centrala begrepp inom civilrätt och offentlig rätt; särskilt behandlas därvid i praktiken ofta förekommande frågor inom förmögenhetsrätten, fastighetsrätten, vattenrätten, skatterätten och handelsrätten m. fl. rättsområden av särskilt intresse för lantbruket. Statistik. Grundläggande del gemensam såväl för studier i försöksstatistik som ekonomisk statistik innefattande sannolikhetskalkyl samt grundläggande statistiska begrepp och metoder; övningar i praktisk tillämpning av den statistiska metodläran. För de studerande, som önskar fördjupa sig i försöksstatistik, ges en ytterligare kurs i den experimentella statistikens metoder omfattande principerna för planläggning och utläggning av försök m. m.

134 För studerande, som inriktar sig på ekonomiska studier, ges en motsvarande kurs i ekonomisk statistik innefattande grunderna av ekonometri, sampling m. m. Pedagogik. Pedagogik bör ej fordras för avläggande av agronomexamen. Utredningen anser emellertid att de studerande under sin studietid vid högskolan bör beredas möjlighet att genomgå en pedagogisk grundutbildning i form av en allmän orientering och handledning i undervisnings- och rådgivningsverksamhet. Denna utbildning bör ges i en kurs om ca 40 timmar föreläsningar och övningar samt behandla skolorganisation, undervisningsmetodik och hjälpmedel i undervisningen samt rådgivnings- och upplysningsverksamhetens organisation, metoder och hjälpmedel i vad avser lantbruksområdet. Avsikten bör således icke i första hand vara att ge en teoretisk utbildning i pedagogik för fortsatta studier utan att orientera om lärarens och konsulentens arbetsmetoder. Som en följd härav bör i ämnet även ingå talteknik med övningar, lantbruksjournalistik samt filmens och radions användning i undervisning och rådgivning. Utöver ovan nämnda pedagogiska grundutbildning bör möjlighet beredas den som inriktar sig på lärar- eller konsulentverksamhet att efter agronomexamen och viss anställningstid erhålla en vidgad och fördjupad pedagogisk utbildning. Utredningen har i denna fråga haft kontakt med lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå, överstyrelsen för yrkesutbildning, 1955 års lantbruksundervisningskommitté och jordbruksupplysningskommittén. Därvid framfördes önskemål om en sådan vidareutbildning i pedagogik som lämpligen bör meddelas i form av en särskild kurs på ca tre månader, främst avsedd för dem som efter några år som lärare eller konsulenter ämnar fortsätta i dessa yrken. Denna sistnämnda kurs förutsätts bli ett av kompetenskraven för anställning som ordinarie lärare eller konsulent. För denna kurs i pedagogik bör lantbruksstyrelsen vara huvudman. Timantal och lärare. Antalet föreläsnings- och övningstimmar för de ämnen, i vilka undervisning meddelas av ämnesrepresentanter fast knutna till lantbrukshögskolan, bör efter förslag av dessa granskas och fastställas av KLSL:s undervisningsnämnd och lärarkollegium. För ämnen, i vilka undervisning meddelas av speciallärare, föreslår utredningen nedan angivna ungefärliga timantal, vilket avser kursernas omfattning i respektive ämne men ej inkluderar det timantal som åtgår i de fall exempelvis övningskurser måste dubbleras. En mera detaljerad beräkning häröver måste därför göras i samband med kursernas definitiva utformning. Behovet av speciallärartimmar torde därför i vissa ämnen komma att bli större än vad som anges nedan. Undervisningen i ämnena fysik och nationalekonomi, som enligt utredningens förslag skall förläggas till Uppsala universitet, har utredningen efter överläggning med berörda ämnesrepresentanter funnit böra uppgå till ca 150 timmar i vartdera ämnet. Denna undevisning torde böra utformas

135 närmare i samråd mellan högskolans lärarkollegium och berörda institutioner vid universitetet. Ämnen som undervisas av speciallärareFastighetsteknik och skogsekonomi (ingår i lantbrukets fastighetsekonomi) . . . Geodesi (ingår i lantbrukets hydroteknik) Husbyggnadslära (ingår i lantbrukets arbetsmetodik och teknik) Husdjurens hälso- och sjukvårdslära (ingår i ämnet husdjurens näringsfysiologi samt utfodring och vård) Matematik (för kurs ca 70 timmar; för ett betyg torde därutöver behövas ytterligare 50 timmar) Bättskunskap Skogshushållning (ingår i propedeutiska kursen) Pedagogik Ämnen som undervisas Fysik Nationalekonomi

vid Uppsala

60 tim. 85 i 150 t 35

»

120 150 70 40

» » i »

ca 150 ca 150

» »

universitet--

e. Förslag till ämneskombinationer för behörighet till vissa befattningar Som utredningen tidigare förordat bör den studerande ha full frihet att välja den ämneskombination, som vederbörande själv föredrar. För studier i de tillämpade ämnena kommer i de flesta fall att krävas vissa kunskaper i olika grundläggande ämnen. Sådana förkunskaper i grundläggande ämnen bör fastställas av lärarkollegiet på förslag av respektive ämnesrepresentanter för de tillämpade ämnena. Detta ovan förordade fria ämnesval för agronomexamen fordrar dock, som utredningen nämnt, att en särskild studieplan upprättas för varje studerande. För att vägleda sådana studerande, som efter avlagd examen avser att bli lärare, konsulenter e t c , bör särskilda ämneskombinationer för behörighet till dessa befattningar fastställas av lantbruksstyrelsen eller det ämbetsverk som handhar tillsynen av den av tjänsternas innehavare bedrivna verksamheten. Exempel på sådana ämneskombinationer för behörighet till vissa tjänster redovisas nedan. Jordbrukskonsulenter och lärare i jordbrukslära, växtodlingslära och växtsjukdomslära: Minst två betyg: Växtnäringslära och jordbearbetning Växtodlingslära Minst ett betyg: Statistik Husdjurslära (sammanfattningsämne) Lantbrukets arbetsmetodik och teknik (alternativt mikrobiologi) Lantbruksbotanik Lantbruksekonomi (sammanfattningsämne) Lantbrukskemi Marklära Växtpatologi

Denna

sida ersätter

Kurs:

sidan

136 Lantbrukets hydroteknik Matematik Mikrobiologi (alternativt lantbrukets arbetsmetodik och teknik) Växtförädling Pedagogik

Lantbrukskonsulenter: Minst två betyg:

Lantbrukets hydroteknik Lantbrukets fastighetsekonomi

Minst ett betyg:

Husdjurslära (sammanfattningsämne) Lantbrukets arbetsmetodik och teknik (särskilt husbyggnadslära) Lantbruksekonomi (sammanfattningsämne) Lantbrukskemi Marklära Rättskunskap Växtnäringslära och jordbearbetning Växtodlingslära

Kurs:

Lantbruksbotanik Matematik Mikrobiologi Statistik Pedagogik

Maskinkonsulenter och lärare i maskinlära, husbyggnadslära närstående ämnen vid lantmannaskolorna: Minst fyra betyg: Lantbrukets arbetsmetodik och teknik Minst ett betyg:

Fysik Husdjurslära (sammanfattningsämne) Lantbruksekonomi (sammanfattningsämne) Marklära Matematik Växtnäringslära och jordbearbetning Växtodlingslära Växtpatologi

Kurs:

Lantbruksbotanik Lantbrukets hydroteknik Lantbrukskemi Statistik Pedagogik

och

dessa

Husdjurskonsulenter och lärare i husdjursämnen vid lantmannaskolorna: Minst två betyg: Husdjurens näringsfysiologi samt utfodring och vård Husdjursförädling Husdjurens fysiologi med anatomi (alt. mikrobiologi)

137 Minst ett betyg:

Statistik Mikrobiologi (alt. husdjurens fysiologi med anatomi) Jordbrukslära (sammanfattningsämne) Lantbruksekonomi (sammanfattningsämne) Lantbrukskemi Växtodlingslära

Kurs:

Genetik Lantbrukets arbetsmetodik och teknik (särskilt husbyggnadslära) Lantbruksbotanik Matematik Pedagogik •

Ekonomikonsulenter vid hushållningssällskapen och lärare i de miska ämnena vid lantmannaskolorna: Minst två betyg: Lantbrukets driftsekonomi Lantbrukets marknadslära Minst ett betyg: Husdjurslära (sammanfattningsämne) Jordbrukslära (sammanfattningsämne) Lantbrukets arbetsmetodik och teknik Nationalekonomi Redovisningslära Rättskunskap Statistik Växtodlingslära Kurs:

ekono-

Lantbrukets fastighetsekonomi Lantbruksbotanik Lantbrukskemi Matematik Pedagogik II.

Hortonomexamen

A. Tidigare utredningar och beslut angående examens inriktning och omfattning m. m. Den av 1931 års riksdag beslutade omorganisationen av den högre lantbruksundervisningen innebar som tidigare nämnts att Alnarps lantbruksinstitut från och med den 1 november 1933 ombildades till ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Vid detta skulle bl. a. finnas en högre trädgårdskurs och en trädgårdsskola. Genom inrättandet av den högre trädgårdskursen skapades möjligheter att inom landet förvärva en viss högre teoretisk utbildning även inom trädgårdsfacket. Denna möjlighet hade tidigare saknats. Kursen fick dock ej högskolemässig karaktär. I sitt betänkande år 1947 föreslog 1946 års trädgårdsundervisningskommitté att en trädgårdshögskola skulle inrättas vid Alnarp. Undervisningen

138 vid denna trädgårdshögskola skulle vara treårig samt uppdelad på en odlingsteknisk linje och en trädgårdsarkitektlinje. Vid trädgårdshögskolan skulle kunna avläggas hortonomexamen respektive trädgårdsarkitektexamen samt hortonomie licentiatexamen. Den föreslagna trädgårdshögskolan kom emellertid inte till stånd. I propositionen till riksdagen (1949: 79) konstaterades nämligen, att förutsättningar för genomförande av förslaget saknades och att det borde anstå tills vidare med förverkligande av planen på en särskild trädgårdshögskola. B. Nuvarande inträdes- och examensfordringar a. Inträdesfordringar Högre trädgårdskursen är uppdelad på två linjer, en för allmän trädgårdsodling och en för trädgårdsanläggning. För antagning som ordinarie elev vid någon av dessa linjer krävs en ålder av 24 år samt viss teoretisk och praktisk utbildning. Praktisk utbildning. För att bli antagen till den högre trädgårdskursen erfordras att ha genomgått statlig eller statsunderstödd trädgårdsskola eller genom tentamen visat sig ha förvärvat motsvarande utbildning samt att efter genomgången trädgårdsskola ha praktiserat sex månader, helst i utlandet. Teoretisk utbildning. För antagning som ordinarie elev krävs att ha avlagt realexamen med kvalificerade betyg i särskilt angivna ämnen eller också kunna styrka, att motsvarande kunskaper förvärvats på annat sätt. b. Hortonomexamens nuvarande inriktning och omfattning. Linjer och ämnen. Enligt nu gällande föreskrifter kan hortonomexamen avläggas på endera av linjerna för trädgårdsodling och för trädgårdsanläggning. Sammanlagt elva ämnen är obligatoriska för båda linjerna. Därtill kommer vissa ämnen, som är obligatoriska för var och en av linjerna. De båda linjernas ämnen är följande: På båda linjerna: matematik, fysik, meteorologi, kemi, geologi och marklära, botanik, zoologi, kulturteknik, ritning, redskapslära och ekonomisk trädgårdsodling. Dessutom på linjen för trädgårdsodling: ärftlighetslära och växtförädling, nationalekonomi och handelslära, rättslära, trädgårdsekonomi, bokföring, trädgårdsanläggning, ekonomisk trädgårdsodling, försöksteknik, trädgårdsprodukternas användning som födoämnen samt pedagogik; på linjen för trädgårdsanläggning: husbyggnadslära och växthuskonstruktion, trädgårdsanläggning samt plantskoleskötsel. Betygsfordringar. För examens godkännande fordras minst betyget med beröm godkänd i vissa huvudämnen och betyget godkänd i övriga förekommande ämnen.

139 C. Frekvensen examina på olika linjer under perioden 1933-1958 Dessutomspecialelever och hospitant

Årskurs

Examensår

Allmän linje

Anläggningslinje

1933-1935 1935-1937 1937-1939 1939-1941 1941-1943 1943-1945 1945-1947 1947-1949 1949-1951 1951-1953 1953-1955 1955-1957

1936 1938 1940 1942 1944 1946 1948 1950 1952 1954 1956 1958

5 3 5 6 3 5 4 5 7 3 4 7

2 1 1 1 5 6 5 3 5 7 8

5 5 6 7 4 10 10 10 10 8 11 15

1 1 1

Summa

6 Summa

1* 1

* Hospitant; övriga 5 i denna kolumn redovisade var specialelever, därav 3 på anläggningslinjen. D. Inkomna förslag rörande hortonomexamens inriktning och utformning Jordbrukshögskoleutredningen har infordrat yttrande över hortonomutbildningens allmänna inriktning samt avvägningen mellan praktik och högskoleundervisning från lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förbund och Sveriges lantbruksförbund. Av de inkomna förslagen kan bl. a. följande utläsas. a. Praktisk

utbildning

I sin skrivelse framhåller lantbruksstyrelsen, att den nuvarande praktiktiden (3-5 år) för hortonomexamen måste anses vara alltför lång och ifrågasätter, om inte den för inträde vid hortonomkursen erforderliga trädgårdsskoleutbildningen — i likhet med vad som lantbruksstyrelsen föreslagit för agronomutbildningen — bör förläggas till specialkurser. Hushållningssällskapens förbunds styrelse hävdar, att en högskolemässig utbildning på trädgårdsområdet är i hög grad önskvärd och bör lämpligen kunna utformas efter samma linjer som agronomutbildningen. Likaså borde avvägningen mellan praktik och teoretiska studier kunna göras efter samma riktlinjer som förbundet ansett böra gälla för agronomutbildningen. b. Egentlig

högskoleutbildning

Lantbruksstyrelsen framhåller, att för utbildningen vid en trädgårdshögskola bör finnas två linjer, en allmän linje och en för anläggare och träd-

140 gårdsarkitekter. Därjämte påpekar lantbruksstyrelsen, att det förtjänar att övervägas, om inte de studerande på trädgårdsarkitektlinjen borde erhålla viss utbildning vid teknisk högskola och konsthögskola. Hushållningssällskapens förbunds styrelse anför, att en blivande högskoleutbildning för hortonomer bör differentieras på två linjer, nämligen en odlingsinriktad och en för utbildning av trädgårdsarkitekter. Styrelsen håller också före, att avsevärda fördelar skulle vinnas, om en samordning mellan hortonom- och agronomutbildningen kunde ske. E. Utredningens förslag rörande hortonomexamens inriktning och utformning a. Allmänna synpunkter på hortonomutbildningens målsättning, utbildningstidens längd och examens utformning Som framgått av kapitel 4 och 6 har utredningen förordat att hortonomutbildningen göres högskolemässig samt att denna utbildning sker dels vid Ultuna och dels vid Alnarp. Utbildningen vid Ultuna bör främst omfatta sådana grundläggande ämnen, som krävs för studier i de egentliga trädgårdsämnena. Studierna i de sistnämnda bör ske vid KLSL:s till Alnarp förlagda trädgårdssektion. Utredningen anser, att liksom agronomutbildningen bör hortonomutbildningen efter en förberedande teoretisk och praktisk utbildning främst inriktas på en examen närmast av ämbetskaraktär, avsedd för befattningar som konsulenter, trädgårdslärare, stadsträdgårdsmästare, trädgårdsarkitekter m. fl. Liksom för agronomutbildningen bör det för hortonomutbildningen finnas möjligheter till ett flertal ämneskombinationer inom den föreslagna ämbetsexamen. För befattningar som lärare, konsulenter m. m. bör vissa behörighetsvillkor uppställas för att vägleda de studerande vid deras val av ämnen och betyg. Praktik- och studietiden för hortonomexamen, liksom fördelningen mellan praktisk utbildning och egentlig högskoleutbildning, bör vidare avvägas på samma sätt som utredningen föreslagit för agronomexamen. b.

Inträdesfordringar Under hänvisning till önskvärdheten av en samordning mellan hortonomoch agronomutbildningen och de fordringar för inträde vid lantbrukshögskolan, som ovan föreslagits, anser utredningen, att antagningen av studerande vid KLSL:s trädgårdssektion bör ske på grundval av betyg, varigenom den inträdessökande beträffande sin teoretiska utbildning kan styrka, att han dels avlagt svensk studentexamen eller är likställd med den som avlagt studentexamen i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina, dels i studentexamen, vid fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen eller vid särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen visat sig

141 ha kunskaper motsvarande godkänt vitsord i följande fyra såsom huvudämnen betraktade ämnen: kemi, fysik, matematik och biologi med hälsolära. Utredningen finner, att de för antagning till KLSL:s agronomkurs gällande fordringarna i dessa fyra huvudämnen bör gälla även för antagning till hortonomkursen vid KLSL:s trädgårdssektion. Utredningen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att det nuvarande specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande ej är öppet för trädgårdsstuderande. I framtiden bör detta gymnasium enligt utredningens uppfattning göras tillgängligt även för trädgårdsstuderande. c. Propedeutisk

utbildning

Utredningen föreslår, i likhet med vad som är fallet rörande den propedeutiska utbildningen för agronomexamen, att denna utbildning också för hortonomexamen bör omfatta ett år. Den bör uppdelas på dels en teoretisk k u r s i tillämpade trädgårdsämnen (motsvarande trädgårdsskolekurs) och dels praktiskt arbete i trädgårdsföretag. Den praktiska utbildningen bör organiseras och ledas av trädgårdssektionens ordförande. Uppläggningen av den propedeutiska kursen. Efter antagningen bör den propedeutiska utbildningen börja omkring den 1 september med en teoretisk kurs (propedeutisk kurs) i tillämpade trädgårdsämnen. I denna kurs innefattas också praktiska övningar och demonstrationer. Kursen bör bli gemensam för samtliga studerande oavsett om de avser att ägna sig åt trädgårdsodling eller trädgårdsanläggning. Den propedeutiska kursen bör förläggas till Alnarp. För undervisning i fältmätning och hydroteknik samt jordarts- och växtnäringslära erfordras speciallärare, men i övriga ämnen kan undervisningen meddelas av personalen vid trädgårdssektionens institutioner. Omfånget av den propedeutiska kursen bör motsvara allmänna linjen på en trädgårdsskola. Följande ämnen och undervisningstimmar bör ingå i den propedeutiska kursen: Fältmätning och hydroteknik Jordarts- och växtnäringslära Fruktodling och plantskoleskötsel Köksväxtodling Blomsterodling Maskin- och redskapslära Trädgårdsekonomi med bokföring Trädgårdsanläggning

60 tim. 40 » 110 » 120 » 110 » 30 » 150 » 130 » Summa

750 tim.

Trädgårdspraktik. Den propedeutiska kursen kan beräknas pågå mellan den 1 september och mitten av mars påföljande år. Under sommarhalvåret skall de studerande erhålla trädgårdspraktik med så allsidig inriktning som möjligt inom olika trädgårdsföretag. Utplaceringen i sådana företag bör

142 ombesörjas av den administrativa personal, som trädgårdssektionens ordförande finner vara lämplig att anlita för detta ändamål. Befrielse från propedeutisk utbildning. Den propedeutiska utbildning, som ovan skisserats, är organiserad med tanke på sådana inträdessökande, som inte redan skaffat sig trädgårdspraktik eller genomgått trädgårdsskola. Man torde dock få räkna med att vissa inträdessökande, särskilt de som avlagt studentexamen först sedan de redan förvärvat en viss praktisk trädgårdsutbildning, kan ha en trädgårdspraktik, som överstiger den ovan föreslagna, och därjämte ha genomgått trädgårdsskola. Utredningen anser att dessa studenter efter antagningen vid KLSL:s trädgårdssektion ej bör behöva genomgå den propedeutiska kursen, därest de i trädgårdsskolan erhållit kvalificerade betyg (minst AB) i de ämnen, som ingår i den propedeutiska kursen. Dessa studerande bör i stället omedelbart efter intagningen kunna påbörja de egentliga högskolestudierna. Skulle de ej ha erhållit kvalificerade betyg, bör de beredas möjlighet att genomgå förhör, som kan berättiga dem att befrias från den propedeutiska kursen. Det bör tillkomma trädgårdssektionens avdelning av lärarkollegiet att besluta i ärenden angående befrielse från deltagande i den propedeutiska kursen. Specialpraktik. Utredningen föreslår ca tre månaders specialpraktik för de studerande vid KLSL:s trädgårdssektion, förslagsvis förlagd till slutet av andra året av den egentliga högskoleutbildningen. I likhet med förslaget till specialpraktik under agronomutbildningen bör specialpraktiken under hortonomutbildningen organiseras, övervakas och bedömas av föreståndarna för de institutioner, inom vilkas verksamhetsområden denna praktik faller. d. Egentlig högskoleutbildning Terminsindelning. Utredningen föreslår samma terminsindelning vid KLSL:s trädgårdssektion som vid KLSL i övrigt, dvs. 1 september-15 december och 15 januari-31 maj. Därjämte bör under sommarmånaderna särskilda kurser kunna anordnas. Högskoleutbildningens principiella utformning. Utformningen av hortonomexamen bör i princip vara densamma som för agronomexamen (sid. 126). Undervisningen i den propedeutiska kursen liksom i de tillämpade trädgårdsämnena bör förläggas till Alnarp, medan undervisningen i de grundläggande ämnena bör förläggas till Ultuna. Av praktiska skäl bör hela den till Ultuna förlagda undervisningen fullgöras under en sammanhängande period i början av de egentliga högskolestudierna. Härför torde genomsnittligt åtgå ca två år. Studietiden för de tillämpade trädgårdsämnena torde kunna beräknas till ca två år. Liksom för agronomie studerande bör för hortonomie studerande studieplaner uppgöras av högskolans undervisningsnämnd eller de personer, som denna nämnd utser.

143 Ämnen som kan ingå i hortonomexamen Ämnet kan läsas till Ämne

2 eller

Kurs =

Undervisning i ämnet meddelas av

i betyg 1 betyg högre betyg

Gemensamma ämnen

grundläggande X

Lantbrukskemi Mikrobiologi Genetik

X X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

Markämnen Växtnäringslära och jordbearbetning Jordbrukslära (sammanf attX

Lantbrukets hydroteknik . Växtodlingsämnen Lantbruksbotanik Växtförädling

. . . .

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

Trädgårdsämnen Frukt- och bärodling . . . Köksväxtodling Prydnadsväxtodling . . . Trädgårdskonst och naturvård

X

X

X

X

X

X

Trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik . . .

X

X

X

Trädgårdsodlingens ekonomi

X

X

X

Pedagogik (inräknas ej i betygsfordr. för hortonomex.)

X

Speciallärare Inst. för fysik, Uppsala universitet Institutionerna för lantbrukskemi Inst. för mikrobiologi Inst. för genetik Underavd. för statistik vid inst. för lantbrukets företagsekonomi Inst. för marklära / Inst. för växtnäringslära \ Inst. för jordbearbetning f Inst. för marklära \ Inst. för växtnäringslära [ Inst. för jordbearbetning Inst. för lantbrukets hydroteknik (speciallärare i geodesi) Inst. för lantbruksbotanik Inst. för växtförädling Inst. för växtpatologi Inst. för frukt- och bärodling Inst. för köksväxtodling Inst. för prydnadsväxtodling f Inst. för trädgårdskonst och naturvård \ (speciallärare i stadsbyggnadslära) ( Inst. för lantbrukets arbetsmetodik och teknik (inklusive underavd. vid Alnarp, speciallärare i vissa ämnesdel lar) ( Inst. för lantbrukets företagsekonomi (inklusive institutionens underavdelning i Alnarp) l Inst. för lantbrukets marknadslära Speciallärare

Betygsenheter, minimifordringar på betyg m. m. Utredningen föreslår, att såväl betygsenheter som minimifordringarna för hortonomexamen bör följa de för agronomexamen givna normerna (sid. 127). / hortonomexamen ingående ämnen. Nedan lämnas en översikt över de ämnen, som enligt utredningens uppfattning kan ingå i hortonomexamen. Därutöver bör en hortonomie studerande, i den mån studieschemat så tilllåter, även kunna studera övriga vid högskolan representerade ämnen och medtaga dem i sin examen.

144 Ämnet pedagogik bör — liksom för agronomexamen — ej fordras för avläggande av hortonomexamen eller medräknas i minimifordringarna för godkänd examen, men däremot ingå i behörighetsfordringarna för vissa tjänster såsom lärare och konsulentbefattningar. Utexaminerade hortonomer bör beredas möjligheter att delta i den vidareutbildning i pedagogik, som utredningen tidigare (sid. 134) föreslagit för agronomer. Ämnenas omfattning. Omfattningen av de ämnen, som de hortonomie studerandena kan läsa på Ultuna, har angivits på sidan 129. För övriga ämnen i hortonomexamen föreslås följande omfattning: Frukt- och bärodling. Odling av frukt och bär, plantskoleskötsel gällande fruktträd och bärväxter, odlingsmaterial av fruktträd och bärväxter jämte förädling av detta material; betydelsen av frukter och bär som födoämnen; metoder för konservering och lagring av frukter och bär. Köksväxtodling. Odling av köksväxter under glas och på friland; odlingsmaterialet av köksväxter och dettas förädling och fröodling; betydelsen av köksväxter som födoämnen; principerna för konservering och lagring av köks växter. Prydnadsväxtodling. Odling av prydnadsväxter på friland och under glas; plantskoleskötsel beträffande prydnadsväxter jämte dendrologi och parkvård. Trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik. Orientering i arbetsledningens problem och i arbetets organisation och planläggning; speciella maskiner och redskap för trädgårdsodlingen; besprutnings- och bepudringsteknik; växthuskonstruktioner samt värme- och kylteknik m. m. Trädgårdsodlingens ekonomi. Olika ekonomiska faktorer inom trädgårdsföretaget, deras inbördes förhållande och inflytande på utbytet av odlingen, planering och kalkylering; redovisningstekniska metoder avseende trädgårdsodlingens speciella förhållanden; marknadsekonomiska och marknadspolitiska frågor. Trädgårdskonst och naturvård. Uppkomst och utveckling av de olika stilarterna inom trädgårdskonsten; trädgårdskonstens uppgift; projektering av trädgårdar, parker, kyrkogårdar och andra anläggningar; samhällsplanering, landskapsvård och naturvård; prydnadsträdgårdens skötsel och vidmakthållande. Timantal och lärare. Beträffande undervisningens omfattning, timantal m. m. i olika ämnen torde samma principer böra gälla, som utredningen tidigare anfört för agronomutbildningen. I följande ämnen, där speciallärare måste anlitas, föreslås nedan angivna ungefärliga timantal: Fältmätning och hydroteknik (prop.kurs) 60 tim. Jordarts- och växtnäringslära ( » ) 40 » Husbyggnadslära (ingår i trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik) 90 » Stadsbyggnadslära (ingår i trädgårdskonst och naturvård) 100 »

145 c. Förslag till ämneskombinationer för behörighet till vissa befattningar inom trädgårdsområdet I likhet med vad utredningen förordat för studierna till agronomexamen bör den hortonomie studerande ha full frihet att välja den ämneskombination, som vederbörande själv föredrar i den mån schematekniska svårigheter ej lägger hinder i vägen. För studier av de tillämpade ämnena kommer i de flesta fall att krävas studier i vissa grundläggande ämnen. Sådana förkunskaper i grundläggande ämnen bör fastställas av trädgårdssektionens avdelning av lärarkollegiet på förslag av respektive ämnesrepresentanter för de tillämpade ämnena. Detta ovan förordade fria ämnesval för hortonomexamen erfordrar dock, liksom för agronomexamen, att en särskild studieplan upprättas för varje studerande. För att vägleda sådana studerande, som efter avlagd examen avser att bli lärare, konsulenter e t c , bör särskilda ämneskombinationer för behörighet till dessa befattningar fastställas av lantbruksstyrelsen eller det ämbetsverk under vilket tjänsterna sorterar. Exempel på sådana ämneskombinationer för behörighet till vissa tjänster redovisas nedan. Trädgårdskonsulenter och lärare vid Minst två betyg: Frukt- och bärodling Köksväxtodling

trädgårdsskolor:

Minst ett betyg:

Lantbruksbotanik Lantbrukskemi Marklära Prydnadsväxtodling Trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik Trädgårdsodlingens ekonomi Växtnäringslära och jordbearbetning Växtpatologi

Kurs:

Statistik Genetik Mikrobiologi (alt. lantbrukets hydroteknik) Trädgårdskonst och naturvård Pedagogik

Utan att föreslå några kompetenskrav för blivande trädgårdsarkitekter kan följande exempel på ämneskombination enligt minimifordringarna för examen tänkas: Minst två betyg: Trädgårdskonst och naturvård Prydnadsväxtodling Minst ett betyg:

Lantbruksbotanik Lantbrukskemi Marklära

10-599132 Utredningar

146 Växtnäringslära och jordbearbetning Trädgårdsodlingens ekonomi Trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik Växtpatologi Lantbrukets hydroteknik Kurs:

Matematik Statistik Genetik Rättskunskap

I I I . Utbyten eller komplettering respektive

av ämnen för

agronomexamen

hortonomexamen

Flera av de ämnen, som ingår i agronomexamen respektive hortonomexamen har många beröringspunkter. Därför kan det finnas anledning till utbyten av kurser inom varandra närstående ämnen. Särskilt blir detta fallet inom ämnen tillhörande jordbrukssektionen och trädgårdssektionen. Som exempel kan nämnas, att det kan finnas anledning att i ämnet växtodlingslära medta kurser i ämnet köksväxtodling eller att komplettera erhållet betyg i växtodlingslära med betyg i köksväxtodling. Utredningen anser att sådana fall får särskilt prövas av undervisningsnämnden respektive lärarkollegiet och/eller trädgårdssektionens avdelningskollegium.

I V . Specialistexamina,

agr. licentiatexamen,

agr. doktorsgrad,

m.m.

A. Specialistexamina, m.m. I olika sammanhang har frågan om en särskild specialistexamen — eventuellt benämnd scient mag. — förts på tal. Denna examen skulle utformas så att ämnen från olika universitet och högskolor skulle kunna kombineras till en examen. Vid skilda tillfällen har vidare önskemål om en särskild agr. kand.-examen vid lantbrukshögskolan framförts. Avsikten med en sådan agr. kand.-examen skulle vara att skapa en examen, som i ett mindre antal ämnen möjliggjorde mera djupgående studier än vad agronomexamen medger. Ämne från annat universitet eller högskola skulle eventuellt även kunna ingå i denna examen. Då dessa båda frågor har nära anknytning till varandra och berör hela problemet om ett reciprokt samarbete på den högre undervisningens område mellan olika universitet och högskolor, vill utredningen behandla dem i ett sammanhang. Vad först beträffar spörsmålet om en generell specialistexamen måste denna fråga givetvis behandlas i ett större sammanhang, enär den berör hela vårt universitets- och högskoleväsen.

147 Beträffande en särskild specialistexamen (agr. kand.) vid lantbrukshögskolan torde skäl kunna anföras för en dylik examen. Enligt utredningens mening bör dock även denna fråga anstå till dess hela problemet om specialistexamina vid olika universitet och högskolor behandlats. Utredningen vill dock påpeka, att dess förslag till ny studieordning för agronom- och hortonomexamina, bl. a. genom att ett ämne kan studeras till fyra betyg, medger avsevärda möjligheter till specialisering för sådana studerande, som så önskar. Möjligheten till ett samarbete på undervisningens område mellan olika universitet och högskolor torde dock icke vara avhängig av frågan om specialistexamina. Många exempel på sådant samarbete mellan skilda högre lärosäten föreligger redan. Dylikt samgående förekommer exempelvis mellan KLSL och Uppsala universitet. Undervisningen i genetik vid KLSL:s botanisk-genetiska institution avser sålunda utbildning såväl för examina vid KLSL som vid Uppsala universitet. Likaså föreligger vidare möjligheter att vid KLSL studera växtsjukdomslära och växtodlingslära för avläggande av fil. lie-examen. Dessa möjligheter har också utnyttjats. I ämnena marklära och mikrobiologi är liknande förhållanden aktuella. Enligt utredningens förslag kommer vidare undervisningen för de studerande vid KLSL i ämnena fysik och nationalekonomi att förläggas till motsvarande institutioner vid Uppsala universitet. En fortsatt utveckling enligt dessa linjer finner utredningen i hög grad motiverad, över huvud taget torde ett utvidgat samarbete mellan olika universitet och högskolor på såväl undervisningens som forskningens område vara en av utvägarna för att möta de ökade krav, som i framtiden kommer att ställas på universiteten och högskolorna såväl i utbildnings- som forskningshänseende. Föråldrade indelningsgrunder och traditionella uppfattningar bör härvid icke få stå hindrande i vägen när det gäller att möta de krav utvecklingen ställer. Ett dylikt samarbete bör givetvis ha reciprok karaktär. F r å n KLSL:s sida bör därvid åtgärder vidtas så att kurser motsvarande universitetens fordringar på betygsenheter utarbetas. Detta betyder att nu gällande kurser och tentamina för två betyg vid KLSL i huvudsak bör få motsvara kurser och tentamina för ett betyg enligt universitetens betygsnormer. I de fall då en studerande önskar studera ett ämne vid KLSL för betyg motsvarande två betyg eller högre vid universitet, får examinator i detta ämne vid högskolan i varje särskilt fall förelägga den studerande kurser och litteratur, motsvarande ett sådant betyg. Om det i varje ämne vid KLSL sörjes för att det finns sådana möjligheter till utbildning, som de just skisserade, kan därmed KLSL:s åtaganden i strävandena efter en examen med kombination av ämnen från skilda universitet och högskolor uppfyllas. Studerande vid KLSL bör givetvis beredas liknande möjligheter att i sin examen medta ämnen från universitet eller annan högskola. I regel torde sådana ämnen bli kompletterande, dvs. falla utanför de uppställda minimi-

148 fordringarna för agronom- eller hortonomexamen. Om ämnet är sådant, att betyg i detsamma från annan läroanstalt kan ge anledning till minskning i kraven på ämnen vid KLSL, får denna möjlighet prövas från fall till fall. B. Agr. licentiatexamen och agr. doktorsgrad Nu gällande bestämmelser för agronomie licentiatexamen resp. agronomie doktorsgrad framgår av SFS nr 1951: 194 (ändr. 1954: 654) resp. SFS nr 1942: 601 (ändr. 1950: 493 och 1954: 660). Utredningen vill inledningsvis först framhålla, att de nuvarande bestämmelserna rörande agr. lic. och agr. dr i konsekvens med utredningens förslag rörande den högre trädgårdsutbildningen, bör ändras så att även den som avlagt hortonomexamen vid KLSL skall ha samma behörighet att avlägga lic.-examen och disputera för dr.grad, som nu tillkommer utexaminerade agronomer vid högskolan. För såväl agronomer som hortonomer bör därvid beteckningarna agr. lic. och agr. dr användas. Agronomie licentiatexamen hade fram till vårterminens slut 1959 avlagts av 92 studerande. Licentiatexaminas fördelning på olika ämnen framgår av särskild tablå i kap. 8, sid. 217, i vilken tablå även redovisas antalet disputationsprov. Sammanlagt hade 30 disputationsprov förekommit vid högskolan t. o. m. vårterminen 1959. Utredningen anser det ej nödvändigt med särskilda undervisningsplaner för agr. lic.-examen. Såväl undervisningen som de studerandes egna arbeten för denna examen bör planläggas av examinator i resp. ämne. Examen bör avläggas i ett ämne. Betygsenheterna har såväl i agronom- som hortonomexamen beräknats vara hälften av betygsenheterna vid universiteten. I agr. lic.-examen, vilken liksom universitetens fil. lic.-examen bör omfatta endast ett ämne, skall emellertid fordringarna på betygsenheten motsvara universitetens fordringar för betygsenhet. Avhandling för vinnande av agronomie doktorsgrad bör bedömas efter samma grunder, som de vid universiteten tillämpade. Enligt nu gällande föreskrifter åsättes avhandling och försvar av avhandling vid KLSL var sitt betyg. Detta är ej fallet vid universiteten, där gemensamt betyg för avhandlingen och försvaret av denna utdelas. Utredningen föreslår, att det sistn ä m n d a tillvägagångssättet i framtiden tillämpas också vid KLSL.

V . Vissa allmänna

synpunkter

på undervisningens

vid KLSL

uppläggning

m.m.

I vissa av de förut omnämnda yttrandena till utredningen rörande agronom- och hortonomexaminas inriktning och uppläggning har även framförts allmänna synpunkter på undervisningens uppläggning m. m. Bl. a. framhåller lantbrukshögskolans studentkår, att undervisningen bör vara

149 så upplagd att de studerande endast följer ett par ämnen samtidigt, att undervisningen i ämnen, som kan sammanföras under en huvudrubrik bör förläggas samtidigt eller till varandra närliggande tidsperioder samt att undervisningsfria perioder bör finnas. Den högre undervisningens uppläggning, former m. m. har behandlats av 1955 års universitetsutredning (SOU 1957:24, sid. 78-90). Jordbrukshögskoleutredningen finner de förslag, som där framlagts, tillämpliga även för KLSL:s del. I anslutning härtill vill utredningen framlägga några förslag och synpunkter i denna fråga. Högre undervisning sker normalt genom föreläsningar, laborationer och övningar samt seminarier och självstudier. Den ena eller andra av dessa undervisningsformer kan ofta begagnas i olika stor utsträckning. Sålunda är det oftast en bedömningssak att avgöra hur mycket av ett ämne, som bör genomgås i föreläsningar och hur mycket de studerande bör läsa in genom självstudier. Vissa studerande uppnår bäst resultat i studierna genom självstudier andra genom att åhöra föreläsningar. För att undervisningen skall vara så effektivt organiserad som möjligt bör den därför i största möjliga utsträckning lämna en viss frihet att välja mellan olika undervisningsformer. En sådan valfrihet förutsätter, att litteratur kan anvisas i erforderlig utsträckning som alternativ och komplement till föreläsningar. Den kurslitteratur, som föreskrives för visst betyg bör därför så långt detta är möjligt återge det kunskapsmaterial, som fordras. I detta sammanhang må framhållas den roll som pedagogiskt upplagda och välskrivna läroböcker och kompendier spelar. Eftersom högre studier väsentligen måste vara självstudier, blir utväljandet och författandet av lämplig kurslitteratur en viktig uppgift för lärare inom den högre undervisningen. Jordbrukshögskoleutredningen vill i anslutning till det ovan sagda framhålla att de bestämmelser rörande ledighet för läroboksförfattande, som i de nya universitetsstatuterna angivits som ett skäl för tjänstledighet med oavkortad lön, även bör äga sin tillämpning vid KLSL. För att föreläsningar och övningar skall ge fullt utbyte bör de studerande ha möjlighet att läsa in ämnet jämsides med pågående undervisning i ämnet. För att underlätta detta bör undervisningsfria tentamensperioder av lämplig längd inläggas i terminerna. Vidare bör i detta sammanhang övervägas, om icke studierna skulle kunna effektiveras i avsevärd grad, om undervisningen erhöll något fastare former än vad nu är fallet. Sålunda är det åtskilligt som talar för, att övningar och föreläsningar bör följas upp av fortlöpande deltentamina. De studerande bör helst beredas ett par alternativa tidpunkter för dessa deltentamina. Ett flertal sådana deltentamina skulle förutom att inrikta studierna på det ämne vari undervisning pågick även stimulera studierna i betydande grad. En dylik undervisning med successiva kurser och deltentamina har f. ö. redan med gott resultat genomförts i vissa ämnen vid högskolan.

150 Det torde vidare vara till fördel för de studerande, om dessa kan koncentrera studierna på ett fåtal exempelvis två ämnen åt gången. Undervisningen i ett ämne bör alltså inte utsträckas över en alltför lång tidrymd. Av betydelse för en effektiv undervisning är också, att studierna i närliggande ämnen kan bedrivas i en följd eller i nära anslutning. Utredningen vill slutligen framhålla, att högskolans lärarkollegium och undervisningsnämnd bör arbeta för en fortlöpande effektivisering av undervisningen vid högskolan och i detta syfte framkomma med förslag till ändringar och förbättringar.

VI.

Fortbildningskurser

I anslutning till det ovan anförda vill utredningen slutligen betona värdet av att redan utexaminerade agronomer (hortonomer) beredes möjlighet att förkovra sig genom fortbildningskurser i olika vid högskolan representerade ämnen. Detta måste anses särskilt betydelsefullt med hänsyn till den snabba utvecklingen på lantbruksområdet. Dessutom torde många utexaminerade agronomer (hortonomer) önska vidga sitt kunnande inom sådana ämnen, som de under sin studietid vid högskolan, ej haft tillfälle att grundligare studera, men som de utifrån sin senare yrkesverksamhet bedömer som erforderliga. Uppläggningen och utformningen av dessa fortbildningskurser har utredningen ej ansett sig kunna ta ställning till. Det torde få ankomma på berörda verk och organisationer att i samråd med KLSL:s styrelse och lärarkollegium fastställa lämpliga former härför.

KAPITEL 8

Behovet av centrala institutioner samt personal vid KLSL I. Institutioner och högre vetenskapliga befattningar I detta avsnitt lämnas först en översikt över de olika slag av högre vetenskapliga befattningar som enligt utredningens förslag bör vara representerade vid KLSL. Därefter redovisas institutionsvis behovet av högre vetenskaplig personal för forskning, undervisning och försöksverksamhet, samtidigt som inriktningen och omfattningen av de olika institutionernas verksamhetsområden anges. Utredningen har tidigare (kap. 5) förordat att försöksverksamheten vid de nuvarande försöksanstalterna statens jordbruksförsök, statens husdjursförsök och statens trädgårdsförsök samorganiseras ämnesvis med motsvarande undervisnings- och forskningsinstitutioner vid lantbrukshögskolan. Detta medför att de institutioner, som har ämnesområden där försöksverksamhet bedrives, kommer att utrustas med en eller flera försöksavdelningar. Behovet av försöksavdelningar och högre personal vid dessa diskuteras i samband med behandlingen av respektive institutioner. Högre befattningar vid de av utredningen föreslagna försöksstationerna behandlas i kapitel 9.

A. Översikt över olika högre vetenskapliga befattningar vid KLSL För närvarande finns vid KLSL följande högre tjänster: professurer, laboraturer, statsagronombefattningar samt docenturer. Vidare finns vid statens trädgårdsförsök statshortonombefattningar. Samtliga ovannämnda befattningar kommer enligt jordbrukshögskoleutredningens förslag att bli representerade vid KLSL även framdeles, men därutöver tillkommer som ny tjänst universitetslektoratet. Professorer och laboratorer. För dessa tjänstemän tillämpas numera enhetlig lönesättning vid samtliga universitet och högskolor i landet. Professor är placerad i Bo 3 och laborator i Bo 1. Tillsättningen av dessa befattningar sker vid KLSL efter sakkunnigbedömning på enahanda sätt som vid universiteten, dock att beträffande tillämpat ämne »hänsyn även skall tagas till erfarenhet vunnen vid praktisk verksamhet inom befattningens område». (Kungl. lantbrukshögskolans stadgar, § 68.) Vid uppgörandet av förslag till besättande av professors- och laboratorsbefattning bör enligt utredningens mening i främsta rummet tagas hänsyn

152 till ådagalagd vetenskaplig skicklighet i det eller de ämnen befattningen omfattar samt, vad angår de tillämpade ämnena, till ådagalagd skicklighet visad genom självständigt arbete till jordbrukets utveckling och till erfarenhet vunnen genom verksamhet inom befattningens område. 1955 års universitetsutredning har i sina betänkanden »Den akademiska undervisningen, Forskarrekryteringen» (SOU 1957: 24) och »Forskningens villkor och behov» (SOU 1958: 32) ingående behandlat det inbördes förhållandet mellan dessa bägge typer av tjänster. Då jordbrukshögskoleutredningen enligt sina direktiv har att pröva »laboratorernas ställning och uppgifter», vill utredningen som sin mening framhålla, att skäl ej synes föreligga till avsteg från universitetsutredningens förslag i denna fråga, utan ansluter sig till de synpunkter som nämnda utredning framlagt i sitt betänkande »Forskningens villkor och behov» sid. 88-89. Beträffande uppdelningen av ämnesområdet anges inte några normer i universitetsutredningens förslag, men rent generellt bör enligt jordbrukshögskoleutredningens mening den vetenskapliga kapaciteten vid en institution bäst kunna utnyttjas, om professor och laborator är specialiserade inom olika delar av ämnet. En dylik specialisering är även värdefull med hänsyn till den handledning av doktorander och licentiander, som utgör en viktig uppgift för de högre befattningshavarna vid en vetenskaplig institution. En uppdelning av institutionernas verksamhet kan givetvis medföra att med tiden nya ämnesområden växer fram med krav på nya tjänster och resurser. En viss differentiering av ett ämne är dock oundviklig och den utveckling som därav kan följa ligger i forskningens natur och bör därför inte motverkas. Av ovanstående framgår, att vid tillsättningen av dessa högre tjänster det är till fördel om ämnesområdet för en ledigförklarad tjänst inte göres för snävt, då därigenom följden kan bli en alltför smal rekryteringsbas till befattningen. I anslutning till vad universitetsutredningen framhåller (SOU 1958: 32 sid. 91) vill jordbrukshögskoleutredningen i detta sammanhang påpeka att det synes lämpligt, att laboratorerna vid KLSL i likhet med professorerna utnämnas i visst ämne eller ämnesområde och inte vid viss institution, som hittills varit fallet. Med hänsyn till att lönesättningen för högre befattningshavare numera är enhetlig inom hela universitets- och högskoleväsendet synes det motiverat, att dessa befattningshavare erhåller samma befogenheter och skyldigheter vid KLSL som vid universiteten. Detta innebär, att KLSL:s stadgar bör revideras och bringas i överensstämmelse med de år 1956 antagna universitetsstatuterna (SFS 1956, nr 117-119). Vid denna revision bör enligt utredningens mening tillses, att vid tillsättning av befattning i tillämpat ämne erfarenhet vunnen genom verksamhet inom ämnesområdet tillmätes större meritvärde än som för närvarande är fallet. Utredningen vill vidare framhålla att eventuella förändringar i framtiden

153 bör samordnas mellan berörda departement, så att gällande bestämmelser i möjligaste mån kommer att vara enhetliga för hela universitets- och högskoleväsendet. Statsagronomer och statshortonomer. För statsagronom vid KLSL gäller för närvarande i princip samma kompetenskrav och tillsättningsförfarande som för professor och laborator inom högskolans tillämpade ämnen. För statshortonom vid statens trädgårdsförsök tillämpas samma förfarande som för statsagronom. Utredningens förslag beträffande försöksverksamheten innebär, att de nuvarande försöksavdelningarna vid statens lantbruksförsök och statens trädgårdsförsök samorganiseras ämnesvis med högskolans institutioner i de tillämpade ämnena, i form av särskilda försöksavdelningar. Dessa försöksavdelningar bör ledas av statsagronomer och statshortonomer. De nuvarande kraven på statsagronom och statshortonom synes enligt utredningens mening något böra ändras beträffande arten men ej graden av kompetens och sättet för tillsättning. Sålunda bör vid tillsättning av dessa tjänster sakkunnigbedömning inte vara obligatorisk, men högskolans styrelse skall, då så befinnes önskvärt, kunna föranstalta därom. Vid bedömningen av sökandes kompetens bör gälla, att erfarenhet vunnen genom verksamhet inom befattningens område och vetenskaplig meritering tillmätes lika vikt. Utredningen vill framhålla att ovan föreslagna förändringar inte innebär någon sänkning av kompetenskraven för dessa tjänster. Beträffande statsagronoms och statshortonoms ställning inom respektive institutioner gäller, att de i sitt arbete är underställda respektive institutionschefer. KLSL:s styrelse fastställer program för den försöksverksamhet, som de leder och försöksdirektören äger att inspektera och övervaka denna verksamhet samt för styrelsen påtala exempelvis avvikelser från uppgjorda försöksprogram. Beträffande dessa befattningshavares ställning inom försöksverksamheten i övrigt hänvisas till kapitel 10. Universitetslektorer. Enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser skall för behörighet till tjänst som universitetslektor fordras att vederbörande avlagt godkänt disputationsprov och styrkt sig äga pedagogisk skicklighet. I särskilda fall kan befattning av detta slag även uppehållas av licentiat. Ett dylikt dispensförfarande har 1955 års universitetsutredning räknat med skulle komma att tillämpas särskilt för sådana ämnen inom de tekniska högskolorna som ej finns företrädda vid universiteten. Då i viss mån likartade rekryteringsförhållanden råder vid KLSL:s tillämpade institutioner, ehuru disputationsprov där torde avläggas i relativt sett större omfattning, anser jordbrukshögskoleutredningen att möjligheter till dispens från kravet på disputationsprov även bör gälla för dylika tjänster vid KLSL. Sådan dispens bör likväl endast lämnas i särskilda fall. Universitetsutredningen framhåller att universitetslektoraten »är undervisningstjänster, av vilkas innehavare man därför inte kan fordra, att de

skall utföra något mera omfattande forskningsarbete under den tid undervisningen pågår». För universitetslektor är föreskrivet en tjänstgöringsskyldighet av 396 timmar per år eller 12 timmar per vecka. Tjänsterna är avsedda att avlasta professorer, laboratorer och docenter elementär akademisk undervisning. Docenter. Docenturerna är av två slag: e.o. docenturer och e.o. forskardocenturer. Bägge typerna av befattningar får innehas under sex år. Ett sjunde år kan under särskilda omständigheter beviljas. För bägge typerna av befattningar gäller, att forskning skall vara det huvudsakliga tjänsteåliggandet. B. Förslag till sektions- och institutionsindelning vid KLSL Enligt utredningens förslag kommer antalet institutioner vid KLSL:s ultunadel att uppgå till 20. Därutöver kommer vid Alnarp att inrättas 4 trädgårdsinstitutioner och 4 underavdelningar. Det ligger i sakens natur att det är till fördel för verksamheten vid högskolan om detta relativt stora antal institutioner kan sammanföras i grupper, som kan utgöra forum för samarbete mellan närstående institutioner både i den vetenskapliga verksamheten (seminarier, forskargrupper e t c ) , i undervisningen och vid handhavandet av vissa resurser (lokaler, instrument e t c ) , som kan utnyttjas gemensamt. Utredningen föreslår därför, att institutionerna sammanförs i sektioner, på det sätt som nedan anges. I. Jordbrukssektionen a. Institutioner i gemensamma grundläggande ämnen 1 1. Lantbrukskemi I: Oorganisk och analytisk 2. Lantbrukskemi II: Organisk och biokemisk 3. Mikrobiologi 4. Genetik b. Markinstitutioner 1. Marklära 2. Växtnäringslära 3. Jordbearbetning 4. Lantbrukets hydroteknik c. Växtodlingsinstitutioner 1. Lantbruksbotanik 2. Allmän växtodling 3. Speciell växtodling 4. Växtpatologi 5. Växtförädling 1 Ämnena fysik och statistik representeras enligt utredningens förslag icke av särskilda institutioner. Undervisningen i fysik skall meddelas vid Uppsala universitet, medan ämnet statistik organisatoriskt inordnas i institutionen för lantbrukets företagsekonomi.

155 II. Husdjurssektionen a. Institutioner i gemensamma grundläggande ämnen 1. Lantbrukskemi I: Oorganisk och analytisk 2. Lantbrukskemi II: Organisk och biokemisk 3. Mikrobiologi 4. Genetik b. Husdjursinstitutioner 1. Djurfysiologi 2. Husdjursförädling 3. Näringsfysiologi 4. Husdjurens utfodring och vård III. Tekniska sektionen Lantbrukets arbetsmetodik och teknik IV. Ekonomiska sektionen 1. Lantbrukets företagsekonomi 2. Lantbrukets marknadslära V. Trädgårdssektionen (Alnarp) 1. Frukt- och bärodling 2. Köksväxtodling 3. Prydnadsväxtodling 4. Trädgårdskonst och naturvård Underavdelningar: Trädgårdsodlingens driftsekonomi Trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik Växtpatologi Biodling Kemiskt analyslaboratorium Produktionsprocessen i jordbruket äger rum via mark, växter och husdjur. Det har därför tett sig naturligt att gruppera hithörande institutioner kring dessa tre produktionsfaktorer, särskilt som studiet av var och en av dem kräver sin speciella teori och metodik. De tekniska, ekonomiska och hortikulturella vetenskaperna utgör likaså var för sig avgränsade områden. Ovanstående sektionsindelning innebär, att fyra av de grundläggande institutionerna: de båda kemiska samt mikrobiologi och genetik bör ingå i såväl jordbrukssektionen som husdjurssektionen och redovisas därför i båda dessa sektioner under benämningen institutioner i gemensamma grundläggande ämnen. En särskild sektion för grundläggande ämnen har diskuterats, men det har ansetts olämpligt att på detta sätt isolera dem från de tillämpade. En av de viktigare uppgifterna för de grundläggande ämnena vid KLSL är nämligen att stödja den tillämpade forskningen inom respektive specialområden. Därtill kommer att en sektionsbildning omfattande endast

156 de grundläggande ämnena torde ha en mycket begränsad funktion att fylla, då dessa ofta inte har mer gemensamt än det förhållandet att de är grundläggande. Genetiken har exempelvis mera gemensamt med växtodlingssektionens och husdjurssektionens ämnen än med övriga grundläggande ämnen. På samma sätt förhåller det sig med kemi och mikrobiologi. Växtodlingsinstitutionerna har växterna som gemensamt studieobjekt och använder därför en delvis likartad forskningsmetodik och utrustning samt bygger sin vetenskapliga verksamhet på en gemensam botanisk grund. Markinstitutionerna studerar marken från olika utgångspunkter, exempelvis från fysikalisk, kemisk och hydrologisk synpunkt, men det förhållandet att marken är det gemensamma studieobjektet medför, att såväl teori som forskningsmetoder har nära anknytning till varandra. Dessa båda ämnesgrupper (växt- och markämnen) förenas i den gemensamma strävan att utröna förutsättningarna för vegetabilieproduktionen i syfte att effektivisera och förbilliga densamma. Det är därför lämpligt att de ingår i en gemensam sektion, här kallad jordbrukssektionen. Inom husdjursinstitutionerna är husdjuren gemensamma objekt för forskning och undervisning. Dessa institutioner hör sålunda naturligt samman och bör därför bilda husdjurssektionen. Det tekniska ämnesområdet (maskin- och husbyggnadsområdena) är ganska starkt skilt från högskolans övriga, i huvudsak biologiska ämnen, och bör därför bilda en särskild sektion, den tekniska sektionen. Ekonomisk forskning avser bl. a. att samordna användningen av de produktionsfaktorer, som är representerade i de övriga sektionerna: mark, växter, husdjur och maskiner, på ett sådant sätt att bästa ekonomiska utbyte erhålles. Den bygger på en egen teori och använder en annan metodik i sin forskning än övriga sektioner och bör därför bilda en egen sektion, den ekonomiska sektionen. Trädgårdssektionen utgör till följd av sin lokalisering till Alnarp och till följd av sin koncentration kring trädgårdsodlingen en naturlig enhet. Prefekt som ansvarig för gemensamma resurser. Utöver det samarbete, som kan organiseras i sektionernas regi, kommer i vissa fall ett speciellt behov av samarbete att föreligga mellan institutioner, som disponerar lokaler och andra resurser gemensamt. Enligt utredningens förslag kommer vissa utrymmen att disponeras gemensamt av exempelvis de båda kemiska institutionerna, de båda institutionerna för växtnäringslära och jordbearbetning, de båda institutionerna i växtodling jämte växtpatologi och de båda ekonomiska institutionerna. Det kommer troligen också att i en del fall visa sig fördelaktigt att utnyttja vissa instrument och annan dyrbar utrustning gemensamt. Utvecklingen vid universiteten och vissa högskolor har gått i riktning mot ett intimare samarbete mellan närstående institutioner, särskilt sådana som varit förlagda i samma byggnad. Ledningen för detta samarbete

157 har ofta organiserats på så sätt, att en av professorerna varit prefekt och i denna egenskap ansvarig för de gemensamma resurserna. Jordbrukshögskoleutredningen är av den uppfattningen, att betydande fördelar k a n vinnas, om olika resurser utnyttjas gemensamt. Dessa fördelar kommer troligen att öka i betydelse allteftersom modern forskning kräver allt flera dyrbara anläggningar och instrument. Även nödvändigheten av ett ökat lagarbete mellan forskare från olika ämnesområden motiverar ett bättre organiserat samarbete mellan olika institutioner, så att tillgängliga resurser kan utnyttjas gemensamt i högre grad än vad nu är fallet. Utredningen vill därför föreslå, att i de fall två eller flera institutioner disponerar någon lokal eller andra resurser gemensamt en av institutionsföreståndarna skall utses till prefekt och i denna egenskap vara ansvarig för att gemensamma resurser utnyttjas på bästa sätt, sett ur samtliga berörda institutioners synpunkt.

C. Behovet av institutioner och högre fast anställd personal vid KLSL I detta avsnitt framlägges förslag om det antal institutioner samt högre vetenskapliga befattningar, som utredningen anser böra finnas vid KLSL. Utredningens förslag om högre befattningar är grundade på de behov av undervisning, forskning och försöksverksamhet, som utredningen funnit vara angeläget att tillgodose. Institutioner i gemensamma grundläggande ämnen 1 Institutionen

för fysik och

meteorologi

Vid denna institution meddelas f. n. undervisning i ämnena matematik och fysik med meteorologi. Till institutionen hör ett meteorologiskt observatorium där registrering av för jordbruksforskningen viktiga meteorologiska element sker. Institutionen för meteorologi och fysik vid KLSL samarbetar i olika sammanhang med Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Det vid institutionen insamlade meteorologiska materialet ställes omedelbart efter bearbetning till jordbruksforskningens förfogande. Ett flertal av högskolans egna institutioner, statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök samt den till Ultuna förlagda filialen av Sveriges utsädesförening har utnyttjat detta material. Inkomna yttranden. Institutionsföreståndaren laborator Lindberg har i skrivelse till jordbrukshögskoleutredningen föreslagit, att den nuvarande laboratorsbefattningen i fysik och meteorologi uppdelas i två tjänster; en i jordbruksmeteorologi och en i fysik. Han förutsätter att innehavarna av 1

Dessa institutioner ingår i såväl jordbrukssektionen som husdjurssektionen.

158 dessa tjänster blir föreståndare för var sin avdelning, som skall i n r y m m a s i en nyuppförd institutionsbyggnad. Jordbrukshögskoleutredningen. Jordbrukshögskoleutredningen finner det icke ändamålsenligt, att institutionen för fysik och meteorologi bibehålles, emedan en rationell undervisning i fysik kräver resurser av större omfattning än som rimligtvis kan lämnas en institution i detta ämne vid KLSL. I stället föreslår utredningen, att undervisningen i fysik förläggs till Uppsala universitet vars fysiska institution besitter en modern utrustning. Utredningen har i denna fråga tagit kontakt med föreståndarna vid institutionen för fysik vid Uppsala universitet, vilka förklarat sig villiga att meddela undervisning i fysik jämväl för KLSL:s studenter. Kostnaden härför har beräknats motsvara lönen för ett halvt universitetslektorat jämte vissa expenser. Universitetets rektor har intet haft att andraga mot en dylik anordning. Undervisningen i matematik bör enligt utredningens uppfattning h a n d h a s av speciallärare i ämnet. Vad meteorologien beträffar får den anses ha speciell betydelse för växtodlingen. Utredningen föreslår därför att laboratorn eller annan lämplig tjänsteman vid institutionen för allmän växtodling skall svara för forskningen och undervisningen även i lantbruksmeteorologi. Utformningen av detta ämne behandlas därför under institutionen för växtodlingslära (sid. 178). De kemiska institutionerna På förslag av 1946 års högskoleutredning uppdelades den dåvarande institutionen för lantbrukskemi vid KLSL i en institution för allmän och oorganisk kemi och en institution för organisk kemi. Institutionen för allmän och oorganisk kemi erhöll en professur och en laboratur, medan institutionen för organisk kemi erhöll en professur. Det till den kemiska institutionen vid KLSL knutna kemiska centrallaboratoriet föreslogs av utredningen tillsvidare sortera under professorn i allmän och oorganisk kemi. För närvarande ingår detta centrallaboratorium, under namn av analyslaboratoriet, i institutionen för allmän och oorganisk kemi. I proposition 1956: 77 föreslogs, att den lantbrukskemiska kontrollanstalten, som nu är förlagd till Experimentalfältet, skulle överflyttas till Ultuna och där tillsammans med analyslaboratoriet ingå i ett större lantbrukskemiskt laboratorium. Denna proposition bifölls av riksdagen, varigenom i princip har fastslagits att analyslaboratoriet skall brytas ut ur institutionen för allmän och oorganisk kemi. Inkomna yttranden. Analysverksamhetens betydelse för KLSL har exemplifierats av föreståndaren för institutionen i allmän och oorganisk kemi professor Svanberg, som i skrivelse till utredningen angivit vissa forskningsuppgifter, vilka under en följd av år bearbetats vid institutionen. Så-

159 lunda h a r undersökningar bl. a. bedrivits rörande skördeprodukternas kvalitet, metoderna för kemisk jordanalys och atmosfärens och nederbördens kemi. Samtliga dessa forskningsområden utgör centrala delar av lantbrukskemin och torde därför även i framtiden komma att ingå i institutionernas forskningsprogram. Vad angår analysverksamhetens betydelse för institutionen för organisk kemi k a n nämnas, att institutionsföreståndaren, professor Hellström, i skrivelse till utredningen angivit, att vid institutionen under de senaste åren utförts bl. a. totalanalys av foder och track i och för smältbarhetsundersökningar, undersökningar över giftämnen i foder samt härdning, köld- och vinterresistens hos stråsäd och oljeväxter med speciell inriktning på förändringar, som avspeglar sig i den kemiska sammansättningen. Professor Hellström har i en till jordbrukshögskoleutredningen inlämnad hemställan föreslagit, att vid KLSL inrättas en särskild professur i analytisk kemi. Vidare anser han, att en laboratur i ämnet organisk kemi är välmotiverad med hänsyn till de krav, som lantbruket kan ställa med anledning av den organiska kemins alltmer ökade betydelse för lantbrukstekniska frågor, och den utveckling som har samband såväl med en starkare differentiering av ämnet som med fördjupade frågeställningar inom professurens ämnesområde. Redan 1946 års högskoleutredning hade framhållit, att ehuru professuren i organisk kemi inte behövde förstärkas omedelbart med en laboratur ett dylikt behov dock kunde uppstå i framtiden. Jordbrukshögskoleutredningen. Kemin utgör ett viktigt grundläggande ämne vid KLSL såväl med hänsyn till den i ämnet meddelade undervisningen som den där bedrivna forskningen, särskilt inom den analytiska kemin. Den konsulterande verksamhet, som de kemiska institutionerna lämnar högskolans övriga institutioner, är vidare värdefull. Med anledning av att den vid KLSL bedrivna forskningen i mycket hög grad är av allmän biologisk natur anser utredningen det vara en brist, att biokemi hittills inte ingått i den vid högskolan bedrivna kemiska verksamheten och förordar därför en förstärkning av detta område. Med hänsyn härtill samt till den organiska kemins alltmer ökade betydelse för jordbruket föreslår utredningen, att institutionen för organisk kemi förstärkes med en laboratur. Utredningen vill vidare föreslå, att de båda kemiska institutionerna erhåller var sin överassistentbefattning i stället för forskarassistentbefattningar, som övriga institutioner föreslås erhålla i samband med att försteassistentbefattningarna avvecklas. Denna särställning för de kemiska institutionerna motiveras av, att dessa institutioner har omfattande uppgifter av konsultativ natur gentemot vissa tillämpade institutioner, medan högre agronomiska studier endast förekommer i begränsad omfattning inom detta område. Beträffande hela ämnesområdet kemi synes det vidare utredningen angeläget, att den vid KLSL bedrivna forskningen och meddelade undervisningen koncentreras på för lantbruket betydelsefulla frågor. I anslutning härtill

160 föreslår u t r e d n i n g e n a t t h ö g s k o l a n s bägge i n s t i t u t i o n e r i k e m i b e n ä m n a s lantbrukskemi I och lantbrukskemi II. Lantbrukskemi I bör d ä r v i d o m f a t t a o o r g a n i s k , fysikalisk och a n a l y t i s k k e m i och lantbrukskemi II o r g a n i s k k e m i och b i o k e m i . Lantbrukskemi I: oorganisk och analytisk kemi Föreslagen högre personal Nuvarande personal 1 professor 1 laborator 1 överassistent

1 professor 1 laborator 1 förste assistent

Lantbrukskemi II: organisk kemi och biokemi Föreslagen högre personal Nuvarande personal 1 professor 1 laborator 1 överassistent Mikrobiologiska

Ökning

Ändrad tjänst

Ökning

1 professor 1 laborator 1 överassistent

institutionen

Inkomna yttranden. F ö r e s t å n d a r e n för i n s t i t u t i o n e n p r o f e s s o r N i l s s o n h a r för u t r e d n i n g e n a n f ö r t f ö l j a n d e : Mikroorganismerna spelar stor roll i fundamentala förlopp i naturen och har stor praktisk betydelse kanske särskilt när det gäller produktionen inom lantbruket. Under de senaste årtiondena har de alltmera kommit i blickpunkten även i utvecklingsarbetet inom andra delar av näringsliv och samhälle. Den vidsträckta och framgångsrika användning som mikroorganismerna fått inom industriell produktion utgör ett exempel härpå. Ett annat lika aktuellt exempel är deras roll i den omfattande förstöring av vårt lands vattentillgångar som enligt nyligen utförda utredningar nu utgör en uppenbar fara för landets vattenförsörjning. Av dessa orsaker har efterfrågan på mikrobiologisk expertis avsevärt ökat och kan beräknas öka allt snabbare inom den närmaste framtiden. Härigenom ställs allt större anspråk på landets resurser ifråga om utbildning och grundläggande forskning inom mikrobiologien. Lantbrukshögskolans mikrobiologiska institution har lantbruksmikrobiologi som specialitet men torde i övrigt vara den institution inom landet, som närmast täcker ämnet allmän mikrobiologi. Dess betydelse för ämnet mikrobiologi såsom examensämne inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet är därmed given. De t. v. försöksvis anordnade kurserna i mikrobiologi för fil. kand.- och ämbetsexamen är uppbyggda (för Uppsalas del) på samarbete mellan vissa institutioner vid Uppsala universitet och mikrobiologiska institutionen. Förutom en rent grundläggande forskning som torde kunna hänföras till allmän mikrobiologi och som även är en nödvändig förutsättning för en levande akademisk undervisning i ämnet har forskningsverksamheten inom institutionen koncentrerats kring ett fåtal objekt. Några av dessa skall helt kort kommenteras nedan: Arbetena rörande biologisk fixering av atmosfäriskt kväve behandlar främst den form av kvävefixering som representeras av symbiosen mellan baljväxtbakterier och baljväxter. Man har uppskattat att biologisk kvävefixering, varav den

161 ovan n ä m n d a formen är den viktigaste, tillför oss c:a 50 procent av allt det kväve varpå vår äggviteförsörjning grundar sig. Dess fundamentala betydelse för livsmedelsproduktionen är därigenom uppenbar. För att tillförsäkra våra leguminosgrödor en aktiv sådan symbios framställer institutionen handelspreparat av ifrågavarande bakterier för jordbrukets behov. Forskningen inom institutionen på detta område tar främst sikte på nya typer av bakteriepreparat som genom att medge ett rationellare ympningsförfarande skulle kunna väsentligt öka den ympade baljväxtarealen. Lagringens mikrobiologi bearbetas inom institutionen f. n. främst med avseende på foderkonserveringens mikrobiologi. Konservering av grönfoder är särskilt betydelsefullt i ett land med lång vinterfodring. Den har stor betydelse för tillvaratagandet av vår mycket stora vallskörd (35% av vår åkerareal med en årsskörd av c:a 20 miljoner ton grönmassa). Det anses önskvärt att minst 50% av vallskörden ensileras. Att f. n. endast 0,5-1 miljoner ton grönmassa ensileras torde främst bero på att konserveringsmetoderna är otillfredsställande. Inom institutionen har de fundamentala förutsättningarna för en framgångsrik foderkonservering studerats och en ny ensileringsmetod utarbetats. Det är uppenbart att kontinuerlig forskning på detta område liksom på andra områden av lagringens mikrobiologi är av största betydelse för att förhindra dyrbar materialförstöring. Mikrobiologiska institutionen har sedan flera år tillbaka givit avsevärt utrymme åt forskning kring vattenvårdens mikrobiologi och därvid givetvis särskilt beaktat de speciella problem som kan uppstå på grund av olika åtgärder inom jordbruksdriften där såsom ett exempel skall anföras pressaftavrinningen från silos. Sedan ett år tillbaka är en agronom, som stipendiat anställd av statens tekniska forskningsråd, placerad vid institutionen för utbildning till forskare inom vattenvården. Arbeten, som lämpligen kan rubriceras som bioteknisk forskning betjänas särskilt av en inom institutionen konstruerad experimentanläggning. Utrustningen medger ett studium av mikrobiella processer under sådana betingelser att resultaten i olika avseenden kan utgöra ett underlag för processens utformning i industriell skala. Laboratorieförsök av gängse typ medger mycket begränsade slutsatser av detta slag. Huvudtemat i de undersökningar som bedrivs inom detta arbetsavsnitt är mikrobiell förädling av jordbrukets avfall och överskott. Otvivelaktigt föreligger stora möjligheter att med hjälp av mikroorganismer omvandla ett stort antal produkter, som nu utnyttjas otillfredsställande, till nya produkter med gott ekonomiskt utbyte. Den avancerade experimentanläggning som nu användes i dessa arbeten har kunnat uppföras genom anslag från statens tekniska forskningsråd som likaledes beviljat anslag för vissa undersökningar i anläggningen. Det skall dessutom anföras att en stipendiat för utbildning till forskare inom biotekniken placerats på institutionen av nämnda forskningsråd och att två OEEC-stipendier ställts till förfogande för utländska forskare som önskar utbildning inom denna del av biotekniken. Forskningsverksamheten rörande den symbiotiska kvävefixeringen liksom även framställningen av handelspreparaten av baljväxtbakterier är f. n. sammanförda till en särskild avdelning inom institutionen, baljväxtlaboratoriet. Såsom ovan nämnts syftar huvuddelen av forsknings- och utvecklingsarbetet inom baljväxt11-599132 Utredningar

laboratoriet till att erhålla effektivare preparat och ympningsmetoder samt till att åstadkomma ett vidgat utnyttjande av den symbiotiska kvävefixeringen. Den forskningsverksamhet inom institutionen som utgår från rent biotekniska problemställningar studerar å andra sidan möjligheterna för jordbruksprodukternas mikrobiella förädling med baljväxtgrödorna i centrum. Forskningen inom baljväxtlaboratoriet och forskningen inom det biotekniska laboratoriet bearbetar sålunda båda problem av betydelse för odlingen och utnyttjandet av baljväxtgrödorna. Båda begagnar sig härvid av specifikt biotekniska arbetsmetoder vilket icke minst gäller framställningen av handelspreparat enligt moderna principer. Det är alldeles tydligt att ett sammanförande av de båda laboratorierna till en enhet skulle innebära mycket värdefulla möjligheter till samordning och effektivisering av verksamheten. De sammanförda laboratorierna bör organiseras som en bioteknisk avdelning. Inte minst med hänsyn till de specifika arbetsmetoder som tillämpas i bioteknisk forskning och de tekniskt mycket komplicerade hjälpmedel som arbetet kräver, erfordras som chef för denna avdelning en specialist som på ett tillfredsställande sätt förenar mikrobiologens och teknikerns expertis. Jordbrukshögskoleutredningen. Vid de samråd jordbrukshögskoleutredningen haft med universitetsutredningen har behandlats möjligheten att vid institutionen för mikrobiologi även meddela undervisning åt studerande vid Uppsala universitet. Då en sådan anordning torde medföra ett bättre utnyttjande av undervisningsresurserna än om undervisning i mikrobiologi skall ges både vid KLSL och universitetet, vill utredningen förorda att samundervisning kommer till stånd, särskilt som högskolans institution med hänsyn till där befintliga undervisningslokaler utan svårighet kan ta emot studerande i mikrobiologi även från Uppsala universitet. Vad gäller det till mikrobiologiska institutionen hörande baljväxtlaboratoriet har utredningen tillkallat en särskild expert, revisor Hylvander, för att utreda de vid baljväxtlaboratoriet rådande förhållandena med särskild hänsyn till ekonomi, distributions- och försäljningsdetaljer. Revisor Hylvander fann därvid, att det ekonomiska utbytet vid baljväxtlaboratoriet täckte dels direkta driftskostnader inklusive löner och dels lämnade ett visst överskott för forskning inom nämnda område. Vidare har byråsekreterare Karlberg från statens organisationsnämnd på uppdrag av utredningen granskat frågan om baljväxtlaboratoriets försäljning av baljväxtkulturer. Utredningen föreslår, att baljväxtlaboratoriet i framtiden endast ombesörjer själva tillverkningen av bakteriekulturerna, medan försäljningen av dessa bör tillkomma intendentsdetaljen och den ekonomiska redovisningen kamrerarkontoret vid högskolan. Utredningen anser, att bakteriekulturtillverkningen bör vara ekonomiskt självbärande. Det bör ankomma på intendentsdetaljens föreståndare att träffa avtal med återförsäljare och att därefter från laboratoriet beställa det antal kulturer, varom avtal träffats. Intendentsdetaljen bör ombesörja leveranser av färdiga kulturer och fakturering av dessa. Likvidering av ifrågavarande räkningar bör ske direkt till kam-

163 rerarkontoret, som ävenledes bör omhänderha övrig ekonomisk redovisning i samband härmed (se vidare kap. 10). Eftersom det nuvarande baljväxtlaboratoriet och den vid institutionen förefintliga biotekniska avdelningen bearbetar två närstående delar av s a m m a verksamhetsfält, föreslår utredningen, att dessa sammanslås till en bioteknisk avdelning med baljväxtlaboratorium. I samband därmed bör en avdelningsföreståndarebefattning i statsagronoms löneställning inrättas för denna biotekniska avdelning. Vid tillsättning bör gälla de för statsagronom tillämpade kompetensvillkoren. I samband med att befattningen som föreståndare vid biotekniska avdelningen inrättas bör den nuvarande överassistentbefattningen vid institutionen besättas med en innehavare som är kompetent att handha forskningen inom ensileringsområdet så att en kontinuerlig forskningsverksamhet inom detta för jordbruket ekonomiskt betydelsefulla område kommer till stånd. Utredningen vill beträffande den till institutionen förlagda undervisningen i mjölkhushållning hänvisa till vad som anföres i kapitel 14 i fråga om forskning, försöksverksamhet och högre undervisning inom mejeriområdet. Utredningen utgår där från den förutsättningen att forskningen och undervisningen rörande mjölkens produktion inklusive kvalitetsfrågor skall bedrivas vid KLSL och där ordnas i form av lagarbete mellan berörda institutioner. Undervisningen i mjölkhushållning ombesörjes f. n. av en speciallärare. Utredningen är av den uppfattningen, att huvuddelen av det hittillsvarande ämnet mjölkhushållning bör ingå som en del av ämnet mikrobiologi för studerande med inriktning på husdjursområdet. Ämnet mikrobiologi bör i framtiden utgöras av dels en allmän, grundläggande del, gemensam för samtliga studerande och dels en tillämpad del som alltefter de studerandes inriktning skall vara differentierad på husdjursområdet (fodrets, vommens och mjölkens mikrobiologi jämte huvuddelen av det nuvarande ämnesområdet mjölkhushållning) respektive mark- och växtområdet (markens och den symbiotiska kvävefixeringens mikrobiologi). För att leda undervisningen och laborationerna i den del av ämnet mikrobiologi, som motsvarar det nuvarande ämnet mjölkhushållning, erfordras liksom nu en särskild befattningshavare, eftersom härför krävs bl. a. utbildning inom mejeriområdet. För att kunna meddela aktuella kunskaper måste befattningshavaren kontinuerligt följa tillämpliga delar av utvecklingen inom mejerinäringen och den vetenskapliga verksamheten på mejeriområdet samt upprätthålla erforderlig kontakt med den veterinärmedicinska forskningen bl. a. beträffande juverhygien. Därutöver bör denna befattningshavare jämsides med undervisningen även bedriva forskning. Utredningen föreslår därför, att speciallärarbefattningen omändras till en överassistentbefattning, varvid samtidigt en av de båda nuvarande försteassistentbefattningarna vid institutionen avvecklas. Innehavaren av denna överassistentbefattning skall sålunda handha undervisningen och förrätta deltentamen i

164 d e n del av ä m n e t m i k r o b i o l o g i s o m m o t s v a r a r det n u v a r a n d e ä m n e t m j ö l k h u s h å l l n i n g . F ö r s l a g e t i n n e b ä r enligt u t r e d n i n g e n s m e n i n g g e n t e m o t n u v a r a n d e a n o r d n i n g en effektivisering a v v e r k s a m h e t e n i n o m d e t t a d e l o m r å d e s a m t i d i g t s o m en viss b e s p a r i n g u p p n å s g e n o m a t t a r v o d e t till s p e c i a l läraren i mjölkhushållning bortfaller. Mikrobiologiska institutionen Föreslagen högre personal 1 professor 1 laborator 1 överassistent 1 overassistent Biotekniska avdelningen 1 avdelningsföreståndare i statsagronoms löneställning

Nuvarande personal 1 professor 1 laborator 1 överassistent ^ speciallärare och < „ ,Z . •* förste assistent

i\

ökning

Andrad tjänst

1 avdelningsföreståndare

Botanisk-genetiska institutionen Inkomna yttranden. U t r e d n i n g e n h a r beträffande f o r s k n i n g e n och u n d e r v i s n i n g e n vid i n s t i t u t i o n e n i n h ä m t a t s y n p u n k t e r f r å n d e n t i d i g a r e i n s t i t u t i o n s f ö r e s t å n d a r e n p r o f e s s o r T u r e s s o n och b e t r ä f f a n d e d e n g e m e n s a m t m e d Uppsala universitet bedrivna undervisningen i genetik från den n u v a r a n d e t. f. i n s t i t u t i o n s f ö r e s t å n d a r e n p r o f e s s o r N y g r e n , v i l k a a n f ö r bl. a. f ö l j a n d e : I direktiven till jordbrukshögskoleutredningen anför dåvarande departementschefen: »Vad som tidigare ansågs vara ett lämpligt ämnesområde har ofta blivit alltför omfattande för att kunna behärskas av en person. Specialisering har därför blivit mer eller mindre ofrånkomlig.» Det anförda är i hög grad tillämpbart beträffande verksamheten vid den botanisk-genetiska institutionen, som för närvarande h a n d h a r undervisningen i både systematisk botanik och ärftlighetslära. Samtidigt som den systematiska botaniken med hänsyn till sitt sakinnehåll knappast genomgått några genomgripande förändringar under de år ämnet företrätts vid lantbrukshögskolan, har genetiken utvecklats till en omfattande vetenskap med en central ställning inom biologin. Till detta kommer nedan relaterade utveckling av ämnet genetik vid Uppsala universitet. Vid Uppsala universitet saknas en lärostol i ämnet genetik, vilket tidigare inneburit en uppenbar brist för den naturvetenskapliga forskningen och undervisningen därstädes. F r å n och med vårterminen 1952 påbörjades emellertid kursundervisning i ämnet med den nuvarande t. f. professorn och dåvarande laboratorn vid lantbrukshögskolans botanisk-genetiska institution som ledare. F r å n och med 1953 förordnade kanslern för rikets universitet denne att vara kursledare och examinator i genetik vid Uppsala universitet, varjämte K. Maj:t den 26 april 1955 föreskrev, att ämnet genetik skulle tillsvidare, så länge nämnda laborator vore villig och oförhindrad att förrätta examination i ämnet, vara examensämne inom den filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion. Genom K. Maj:ts beslut den 10 januari 1957 medgavs han vidare äga säte och stämma i matematisk-naturvetenskapliga fakulteten på sätt som i universitetsstatuterna stadgas beträffande laborator, så länge han var förordnad att uppehålla undervisning och examination

i ämnet. Laboratorn, som sedan 1947 handhaft undervisningen i ämnet vid lantbrukshögskolan, förordnades från och med vårterminen 1955 att jämväl där förrätta examination å alla stadier. Genom denna anordning blev det möjligt, att från och med höstterminen 1956 införa samundervisning i genetik mellan lantbrukshögskolan och Uppsala universitet, vilket innebär, att de studerande i ämnet från bägge lärosätena samtidigt följer undervisningens olika moment. Härigenom har betydande besparingar kunnat göras inom såväl åttonde som nionde huvudtiteln på grund av att gemensamma resurser utnyttjats av tvenne skilda elevkårer. Att denna utveckling haft en stimulerande inverkan även på de studerande framgår med önskvärd tydlighet av den betydande ökning av antalet studerande på högstadiet, som tillkommit under dessa senare år. Att ävenledes forskningen inom genetiken intensifierats under denna tid framgår av det förhållandet, att vid institutionen för närvarande arbeta tre docenter samt ett 20-tal doktorander och licentiander i genetik, vilka alla tillkommit under den utvecklingsperiod som ovan beskrivits. Trots att den systematiska botaniken vid lantbrukshögskolan givetvis fortfarande är ett viktigt grundläggande ämne för agronomutbildningen, har den inte lockat till studier på högstadiet. Forskningen inom ämnet vid högskolan avviker inte från den vid universitetens institutioner för systematisk botanik bedrivna, och ämnet har heller inte i sin helhet den fundamentala betydelsen för jordbruksforskningen som växtfysiologien. Till verksamheten vid den botanisk-genetiska institutionen hör även växtförädling. Inom detta ämnesområde har vid institutionen betydande forskning bedrivits under de sista tjugo åren. Denna forskning har även givit goda praktiska resultat, särskilt i fråga om framställning av kromosomtalsfördubblad klöver och vissa vallgräs. Sedan 1951 har undervisning meddelats i växtförädling vid institutionen i form av en särskild kurs, som under de senaste åren inlagts i undervisningen i genetik. Att växtförädling lockat agronomer till högre studier framgår därav, att samtliga licentiandstuderande vid lantbrukshögskolan i ämnet genetik för närvarande bearbetar olika växtförädlingsproblem. Med hänsyn till växtförädlingens stora betydelse för det svenska jordbruket har man all anledning antaga, att intresset för detta område kommer att ytterligare öka. Jordbrukshögskoleutredningen. Den ovan relaterade utvecklingen och utformningen av ämnet genetik med samundervisning mellan Uppsala universitet och KLSL synes ha medfört betydande fördelar inte minst ur kostnadssynpunkt. Jordbrukshögskoleutredningen har beträffande detta ämne samrått med universitetsutredningen, och därvid kunnat konstatera, att också denna utredning har en positiv inställning till en fortsatt samundervisning. Institutionen bör därför även i framtiden, enligt jordbrukshögskoleutredningens uppfattning, tillgodose behovet av forskning och undervisning i ämnet genetik för såväl KLSL som Uppsala universitet. Institutionens samlade resurser blir genom denna användning så rationellt utnyttjade som möjligt. Den botanisk-genetiska institutionens ämnesområde omfattar för närvarande tre delar: systematisk botanik, genetik och växtförädling.

166 Undervisningen i systematisk botanik är avsedd enbart för studerande vid KLSL. Med hänsyn härtill samt för att möjliggöra för institutionen att helt koncentrera verksamheten till det genetiska området föreslår utredningen, att den systematiska botaniken överföres till den nuvarande institutionen för växternas anatomi och fysiologi. Den närmare utformningen av den ställning, som den systematiska botaniken bör intaga vid KLSL, behandlas under nämnda institution. Genetiken är grundläggande för tillämpad forskning och undervisning inom både husdjursgenetik och växtförädling. Den tillämpade husdjursgenetiken är redan representerad vid KLSL genom institutionen för husdjur sgenetik, medan växtförädlingen hitintills ingått i den botanisk-genetiska institutionens ämnesområde. Med hänsyn till växtförädlingens betydelse, vilket bl. a. återspeglas i den stora omfattning som högre studier med denna inriktning fått, anser utredningen att växtförädlingen bör bli representerad som ett självständigt ämne vid KLSL, varigenom såväl forskningen inom detta område som utbildningen av växtförädlare kan ges större omfattning. Även med hänsyn till att undervisningen och forskningen i genetik skall tillgodose behovet både vid KLSL och Uppsala universitet, får det anses ändamålsenligt att det tillämpade ämnet växtförädling avskiljes i en särskild institution. Att utbildning och forskning i växtförädling har sin plats vid KLSL finner utredningen uppenbart. På grundval av vad som ovan anförts, föreslår utredningen, att den nuvarande botanisk-genetiska institutionen uppdelas i en institution för genetik, avsedd även att tillgodose Uppsala universitets behov, och en institution för växtförädling. I samband med denna klyvning av institutionen bör den nuvarande personalen omfördelas att fylla bägge institutionernas behov. Utöver här redovisade befattningar tillkommer vissa befattningar å Uppsala universitets stat. Beträffande den nuvarande professuren i systematisk botanik och ärftlighetslära är det utredningens uppfattning, att denna tjänst så snart ske kan bör ledigförklaras i ämnet växtförädling. Inte minst med hänsyn till det inte obetydliga antalet licentiander i detta ämne är det viktigt att en ämnesrepresentant snarast erhålles vid högskolan. Beträffande den föreslagna professuren i genetik är utredningen av den uppfattningen att den nuvarande laboraturen vid institutionen är att betraktas som självständig med hänsyn till den utveckling ämnet fått vid KLSL och Uppsala universitet sedan år 1952. I enlighet med universitetsutredningens förslag bör en dylik självständig laboratur kunna direkt omvandlas till professur, om innehavaren av tjänsten besitter professorskompetens i ämnet. Under förutsättning att vederbörande myndigheter finner den nuvarande innehavaren av laboraturen kompetent för professur, föreslår utredningen, att denne från den 1 juli 1960 utnämnes till professor i genetik vid KLSL med examinationsskyldighet jämväl för Uppsala universitet i enlighet

167 m e d a v K u n g l . M a j : t givet f ö r o r d n a n d e av d e n 25 a p r i l 1955, u t a n a t t t j ä n s ten dessförinnan ledigförklaras. Institutionen

för genetik

Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

ökning

1 professor

1 laborator

Ändrad tjänst

Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

ökning

1 professor

1 professor

Institutionen

för

växtförädling1

1. J o r d b r u k s s e k t i o n e n Markinstitutioner Institutionen

för

marklära

Inkomna yttranden. Institutionsföreståndaren professor W i k l a n d e r framh å l l e r a t t m a r k l ä r a n u t g ö r s av l ä r a n o m m a r k e n s b e s t å n d s d e l a r o c h d e i m a r k e n f ö r s i g g å e n d e r e a k t i o n e r n a av k e m i s k , fysikalisk och biologisk n a t u r . Institutionens verksamhet h a r tidigare i h u v u d s a k varit inriktad på m a r k k e m i , s ä r s k i l t k o l l o i d k e m i , m e n professor W i k l a n d e r p å p e k a r , a t t u n d e r s e n a r e å r ä v e n a n d r a d e l a r a v m a r k l ä r a n s a r b e t s o m r å d e n u p p t a g i t s till bea r b e t n i n g s å s o m m a r k f y s i k , m a r k m i n e r a l o g i och j o r d m å n s l ä r a . Professor Wiklander framhåller i huvudsak vidare: Forskningen inom här nämnda områden av markläran avser att lämna en allsidig upplysning om markens egenskaper och hur dessa varierar under inverkan av de naturliga jordmånsbildande faktorerna och, vad avser de odlade jordarna, även de olikartade brukningsåtgärderna. Härigenom skapas det kunskapsfundament, på vilket forskningen och försöksverksamheten rörande jordens dränering, bearbetning, gödsling och kalkning bör baseras. Den grundläggande markfysiska forskningen behandlar markens struktur och de egenskaper som är förknippade med denna. Härvid spelar det minerogena och organogena materialets art och relativa mängder en betydelsefull roll vad beträffar strukturtypen och dess stabilitet. Som exempel på markfysikaliska problem av särskild aktualitet kan nämnas strukturens beroende av gödsling, kalkning och växtföljd samt på sådana egenskaper som aggregatens stabilitet och storleksfördelning, samt porernas storleksfördelning och kontinuitet. Speciellt porstorleksfördelningen är av största intresse för förståelsen av sådana företeelser som markens permeabilitet för vatten och luft, vattenbindning och vattenhushållning samtidigt som den återspeglar effekten av odlingstekniska åtgärder. En bestämning av våra odlade jordars mineralsammansättning, om möjligt regionalt är en inom ämnet central arbetsuppgift. Eftersom de aktiva markmineralen utgör huvudmassan i flertalet mineraljordar, fungerar de som mycket viktiga reaktionskomponenter vid de flesta i marken förekommande processer. Studier över jordmånsbildningen i skogsmark har utförts i relativt stor omfatt1

Denna institution skall ingå i gruppen växtodlingsinstitutioner.

168 ning i vårt land. För de odlade jordarnas vidkommande är detta emellertid icke fallet. Utomlands särskilt i Förenta Staterna, Storbritannien, Ryssland och Tyskland har man däremot under ett flertal år bedrivit en intensiv kartering av de odlade jordarna med avseende på de egenskaper som är väsentliga för en karaktärisering, klassificering och värdering ur jordbrukssynpunkt. Beträffande önskemål om högre tjänster har institutionsföreståndaren begärt inrättandet av en laboratorsbefattning i markkemi samt en laboratorsbefattning i markfysik, varjämte han uttalat önskemål om vissa resurser för forskning inom jordmånslärans område. Det har härvid förutsatts att den nuvarande laboratorn skulle företräda forskning och undervisning inom ämnesområdet mineralogi och geologi. Institutionsföreståndaren framhåller vidare att huvudvikten har lagts på markkemi, markfysik och jordmånsbildning, enär dessa arbetsområden är centrala och kan väntas ge ett teoretiskt och metodtekniskt underlag för verksamheten vid de tillämpade institutionerna. Jordbrukshögskoleutredningen. Utredningen är väl medveten om den grundläggande markforskningens betydelse för en rationell jordbruksproduktion därigenom att den utgör en grund för den tillämpade markforskningen. Att utredningen trots detta ej ansett sig böra föreslå en utökning av den högre personalen beror dels på att denna institution redan nu är försedd med såväl professor som laborator samt på att utredningen föreslår en förstärkning av den tillämpade markforskningen inom de två nya institutionerna växtnäringslära och jordbearbetning. För att möjliggöra för institutionen i marklära att i ökad utsträckning koncentrera resurserna på markforskningen vill emellertid utredningen föreslå att ett ökat samarbete inleds med de geologiska institutionerna vid Uppsala universitet. Vid de kontakter utredningen haft med dessa institutioners företrädare har framgått, att undervisningen i geologi för agronomie studerande kan meddelas vid universitetets mineralogisk-geologiska och kvartar-geologiska institutioner genom att högskolans studerande i en efter deras behov avpassad omfattning deltager i dessa institutioners grundkurser. Å andra sidan förefinns vid universitetets geologiska institutioner en önskan att tillgodogöra sig viss vid högskolans markläreinstitution meddelad undervisning rörande markforskningen och dess arbetsmetoder. Utredningen vill i detta sammanhang föreslå att på längre sikt en arbetsfördelning kommer till stånd innebärande, att högskolans institution i marklära helt koncentrerar sig på markläreområdet och att undervisningen i geologi för de agronomie studerande förläggs till Uppsala universitet. Insitutionen för marklära Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor 1 laborator

1 professor 1 laborator

ökning

169 Institutionen

för allmän

jordbrukslära

Inkomna yttranden. I s k r i v e l s e till j o r d b r u k s h ö g s k o l e u t r e d n i n g e n f r a m h å l l e r i n s t i t u t i o n e n s f ö r e s t å n d a r e p r o f e s s o r T o r s t e n s s o n bl. a. f ö l j a n d e : Med stöd av forskningen och försöksverksamheten har vårt jordbruk gjort betydande vinster genom ett förbättrat odlingsmaterial av våra kulturväxter, ett effektivare växtskydd och en rationellare växtnäringstillförsel. I fråga om jordbearbetningens utformning har man däremot i praktiken måst arbeta så gott som helt utan medverkan av forskningen och försöksverksamheten, i det att några nämnvärda resurser i detta avseende helt enkelt inte funnits i vårt land. Följderna av denna brist har heller inte uteblivit; under de senaste årtiondena h a r jordbearbetningen allt tydligare framträtt som den faktor, vilken starkast begränsat våra strävanden att säkerställa och förbilliga produktionen från våra odlingsjordar. I tidigare utredningar angående forskningens och försöksverksamhetens utformning på jordbrukets område har man givetvis påtalat bearbetningsproblemens stora praktiskt-ekonomiska betydelse och föreslagit, att en särskild bearbetningsavdelning borde inrättas inom den statliga försöksorganisationen. Av statsfinansiella skäl och av fruktan för den vid verksamhetens upptagande ofrånkomliga knappheten på kompetent personal har man dock ej ansett sig kunna förverkliga de framlagda förslagen. Tiden är nu mogen för att en effektiv institution för forskning, undervisning och försöksverksamhet inrättas på jordbearbetningsområdet. Forskningen och försöksverksamheten på den allmänna jordbrukslärans område h a r hittills i ganska hög grad koncentrerats på problemen rörande grödornas näringsförsörjning. Ehuru uppgifterna på växtnäringslärans område alltjämt är inånga och betydelsefulla, ligger tillgodoseendet av våra grödors näringskrav relativt väl till jämfört med de andra, för våra odlingsjordars effektiva utnyttjande betydelsefulla faktorerna. Att detta i hög grad gäller jordbearbetningen h a r just framhållits. Emellertid har våra odlingsåtgärder även andra uppgifter än att på kort sikt främja grödornas utveckling. I och med att odlingsåtgärderna påverkar grödorna, påverkar de också marken och ett visst odlingssystem kan — ehuru för tillfället effektivt och lönande — på längre sikt leda till en skadlig och i många fall ytterst svårreparabel nedsättning av odlingsvärdet. Detta medför, att odlingsåtgärderna inte kan utformas enbart med sikte på grödornas omedelbara krav. De måste också utformas så att en för kontinuerligt utnyttjande lämplig m a r k t y p utvecklas och underhålles. Följden blir att våra gödslings- och jordbearbetningsåtgärder alltid måste förenas och kompletteras med åtgärder för markens egen vård och förbättring. Det är dessa senare åtgärder, som kan sammanfattas under beteckningen markvård. En betydelsefull och allmän markvårdsuppgift gäller exempelvis bevarandet av mullämnena och underhållet av den biologiska aktiviteten i våra odlingsjordar. Många tecken tyder på att den allmänna ekonomiska utvecklingen inom jordbruket allt mera aktualiserar markvårdsfrågorna, men samtidigt står vi inför det obehagliga faktum att dessa frågor inte är genomarbetade, och att något inhemskt material att bygga den erforderliga upplysnings- och undervisningsverksamheten på inte existerar. Att utforska och klarlägga markvårdsfrågorna är en komplicerad uppgift, som fordrar sin speciella arbetsmetodik och sina speciella försöksresur-

170 ser. De markförsämrade processerna är relativt långsamt förlöpande; det fordras vanligen årtionden av observationer, för att man skall kunna få ett någorlunda fast grepp om dem. Utan sådana direkta observationer förbises och underskattas gärna en smygande markförsämring just på det sätt, som utvecklingen i vårt land visat. Det är högt på tiden, att vi genom forskning och försöksverksamhet nu bereds möjligheter att börja den klarläggning av problemen, som vi hittills försummat. Det är alltså fortlöpande, mycket långsiktiga serier av exempelvis växtföljds-, inullråämnes- och kalkningsförsök, som vi behöver för att belysa markvårdsfrågorna, och i dessa försöksserier måste de för jordens produktionsförmåga betydelsefulla faktorerna — exempelvis den organiska substansens förändringar —följas med hjälp av en speciell och arbetskrävande metodik, vars utformning ännu lämnar mycket övrigt att önska. Inrättandet av ett organ med speciell uppgift att följa och klarlägga markvårdsproblemen är därför en för vårt jordbruk högaktuell angelägenhet, vars fördröjande med varje år ter sig allt allvarligare. I stället för att statens jordbruksförsök och institutionen för allmän jordbrukslära nu är två skilda organ, båda avsedda för forskning och försöksverksamhet på i stort sett samma områden men den senare dessutom för undervisning, skulle det vara rationellt att sammanslå de båda institutionerna i vad avser det gemensamma arbetsområdet samt uppdela det efter nya linjer och på sådant sätt att de båda ovannämnda, aktuella men hittills försummade fackområdena blir väl tillgodosedda. Sammanslagningsförslaget omfattar sålunda hela den nuvarande institutionen för allmän jordbrukslära samt följande delar av Statens jordbruksförsök nämligen 1) avdelningen för gödsling och kalkning, 2) avdelningen för myrjordar och mikroelement samt 3) betesavdelningen i vad avser markberedning, gödsling och kalkning. De enligt ovan erhållna samlade resurserna skulle omgrupperas på två institutioner, vilka i erforderliga delar skulle kompletteras för uppnående av fullgoda resurser för handhavande av forskningen, försöksverksamheten och undervisningen inom samtliga de fackområden, som nämnts och som faller inom den allmänna jordbrukslärans ram. De båda institutionerna bör var och en för sig uppdelas i en undervisningsavdelning och en försöksavdelning båda med samtidig uppgift att bedriva forskning. Denna principiella uppdelning är endast tillkommen i syfte att giva organisationen en viss stadga och får på intet sätt h i n d r a effektivt grupparbete inom eller mellan institutionerna. De bägge f ö r e s l a g n a i n s t i t u t i o n e r n a s k u l l e enligt p r o f e s s o r T o r s t e n s s o n b e n ä m n a s i n s t i t u t i o n e n för t i l l ä m p a d v ä x t n ä r i n g s f o r s k n i n g r e s p e k t i v e i n s t i t u t i o n e n för j o r d b e a r b e t n i n g s f o r s k n i n g och m a r k v å r d . V a r d e r a i n s t i t u t i o n e n s k u l l e e r h å l l a en professor, en l a b o r a t o r och två s t a t s a g r o n o m e r . I ett s e n a r e till u t r e d n i n g e n i n k o m m e t förslag föreslår p r o f e s s o r T o r s t e n s s o n för den första institutionen n a m n e t tillämpad växtnäringslära. I fråga o m u t v i d g a d f o r s k n i n g i n o m o m r å d e t j o r d b e a r b e t n i n g och m a r k fysik a n f ö r F ö r e n i n g e n Sveriges j o r d b r u k s k o n s u l e n t e r f ö l j a n d e : Utan att förringa de insatser, som olika institutioner gjort på det agrofysikaliska området sedan 1930-talet, måste vi tyvärr konstatera, att det agrofysika-

171 liska forskningsavsnittet ännu icke förts fram i jämnbredd med de andra avsnitten, till stort men för den praktiska växtodlingen. Det är t. ex. av största betydelse, att de tre viktiga växtfaktorerna vatten, luft och värme i jorden blir bättre studerade, liksom också samspelet mellan dessa faktorer inbördes, och hur den praktiska bearbetningen skall utföras, för att samtliga de nämnda faktorerna så nära optimum som möjligt skall stå till växternas förfogande samt på bästa sätt tjäna de kemiska och biologiska omsättningarna i jorden, bl. a. den viktiga kolsyreproduktionen i jorden. Det är därför av största vikt, att den agrofysikaliska forskningen i Sverige upprustas. Föreningen vill uttala som sin åsikt, att den vetenskapliga forskningen bör förläggas till Lantbrukshögskolan, som bör upprustas för utvidgad agrofysikalisk forskning genom förstärkning på institutionerna för marklära, allmän jordbrukslära och agronomisk hydroteknik eller också med en särskild institution för agrofysik. Jordbrukshögskoleutredningen. Utredningen har i kapitel 5 ingående diskuterat undervisningens, forskningens och försöksverksamhetens inbördes organisatoriska ställning och därvid kommit till den slutsatsen att samtliga dessa verksamheter bör ingå i en och samma institution. Härigenom undvikes dubblering av institutioner inom samma ämnesområde. Den nya indelningsgrunden innebär alltså att verksamheten vid institutionen för allmän jordbrukslära och verksamheten inom motsvarande ämnesområden vid statens jordbruksförsök samorganiseras. Därvid bör försöksverksamheten organiseras i form av särskilda försöksavdelningar knutna till respektive institutioner. Det nuvarande ämnesområdet jordbrukslära består av två väl åtskilda och avgränsade delar nämligen den kemiskt inriktade delen växtnäringslära och den fysikaliskt inriktade delen jordbearbetning. Inordnandet av försöksverksamheten i en samorganiserad helhet gör det möjligt att åstadkomma en ändamålsenligare indelning i ämnesområden. Utredningen föreslår sålunda att två institutioner inrättas, en i växtnäringslära och en i jordbearbetning. Institutionen i växtnäringslära skall handha forsknings-, försöks- och undervisningsverksamheten inom växtnäringsområdet och därvid behandla frågor som sammanhänger med en rationell växtnäringstillförsel och växtnäringsförsörjning. Institutionen för jordbearbetning skall handha motsvarande verksamhet inom det markfysikaliska området. Härvid bör behandlas den inverkan som jordbearbetning, klimat (frost samt vind- och vattenerosion), olika växtföljder och olika driftsformer (bl. a. kreaturslös drift) m. m. har på markens struktur och övriga fysikaliska egenskaper av betydelse för växtodlingen. Utredningen finner det vara av vikt att markvårdsproblemen i tillräcklig utsträckning blir föremål för forskningsarbete men anser att de mångfacetterade markvårdsproblemen bör angripas i samarbete mellan de olika institutioner som är specialiserade inom skilda områden.

172 I detta sammanhang bör bl. a. effekten av läplanteringar på m a r k och gröda tas upp till studium. Denna fråga har stor betydelse för såväl jordbrukssom trädgårdsnäringarna inom de delar av landet som är utsatta för vinderosion och bör därför bedrivas i samarbete med institutionen för trädgårdskonst och naturvård vid trädgårdssektionen. Institutionerna för växtnäringslära och jordbearbetning kommer att motsvara den nuvarande institutionen för allmän jordbrukslära jämte avdelningen för gödsling och kalkning samt avdelningen för myr jordar och mikroelement vid statens jordbruksförsök. Den högre personal (2 professorer, 1 laborator och 1 statsagronom), som för närvarande finns inom ovann ä m n d a institutioner och avdelningar, bör överföras till de två nya institutionerna. Därutöver bör inrättas en laboratur och en statsagronombefattning så att vardera institutionen erhåller en professor, en laborator och en statsagronom. Institutionen för växtnäringslära Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor 1 laborator

1 professor 1 laborator

ökning

Försöksavdelning 1 statsagronom Institutionen

för

1 statsagronom

jordbearbetning

Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor 1 laborator

1 professor

ökning 1 laborator

Försöksavdelning 1 statsagronom

1 statsagronom

Institutionen för hydroteknik Inkomna yttranden. Enligt institutionsföreståndaren professor Hallgren har de centrala arbetsuppgifterna vid institutionen varit att studera vattenförhållandena och vattenbalansen i våra odlade jordar och därmed förknippade frågor, samt vidare, att på basis härav, söka klarlägga effekten av tekniska åtgärder inom jordbruket i vattenreglerande syfte. Institutionens uppgift är tvåfaldig, dels att bedriva grundläggande hydrologisk forskning och dels att under olika betingelser utröna behovet av avledning resp. tillförsel av vatten (dränering resp. bevattning), sett ur produktionsteknisk och i sista hand ekonomisk synpunkt samt i samband härmed upptaga förekommande hydrologiska, tekniska och ekonomiska frågor för undersökningar och studium. Verksamheten vid institutionen för agronomisk hydroteknik har sedan länge bedrivits efter dessa riktlinjer. Sålunda har en ganska omfattande markfysikalisk och hydrologisk forskningsverksamhet bedrivits, varvid bl. a. markens egenskaper med avseende på vattnet ingående studerats. Parallellt härmed har forsknings- och försöksverksamhet bedrivits på såväl dränerings- som bevattningsområdet, den

173 förra sedan 1947, då en omfattande täckdikningsförsöksverksamhet igångsattes och genom Kungl. Maj:ts beslut knöts till institutionen i form av en särskild försöksavdelning, och den senare sedan början av 1940-talet. Ett för den agronomiska hydrotekniken centralt spörsmål är storleken av det för växterna tillgängliga vattenförrådet i marken, sett i relation till olika grödors vattenförbrukning, samt h u r detta vattenförråd varierar med markens fysikaliska beskaffenhet. Vidare är frågan om mängdförhållandena fritt obundet vatten i marken och hur detta vatten r ö r sig under inverkan av olika krafter ett problem av största betydelse. Ett ingående studium av dessa frågor kan sägas vara en grundförutsättning för förståelsen av hur tekniska åtgärder i vattenreglerande syfte verkar. Ett annat viktigt forskningsområde är ytvattenavrinningen från smärre områden samt hur denna varierar med klimat, jordart, topografi och vegetation. Hithörande frågor är mycket ofullständigt utredda och experimentella data rörande avrinningen från dylika smärre områden som underlag för dimensionering av stamdiken och täckta avlopp saknas på det hela taget. I anslutning till undersökningar härutinnan bör även den av ytvattenavrinningen förorsakade borttransporten av jordmaterial och näringsämnen upptagas för studium, då vi f. n. saknar kännedom om och i vad mån vattenerosionen för svenska förhållande är något allvarligt problem. Under en följd av år har en till institutionen knuten täckdikningsförsöksverksamhet pågått. Denna, som självfallet måste vara lagd på lång sikt, avser främst att belysa frågan huruvida täckdikningen i vårt land förenklas och förbilligas utan att effekten av densamma påtagligt försämras. I samband med täckdikningsförsöksverksamheten är det av stor vikt att genom ingående fältundersökningar studera sådana frågor som hur variationer i dräneringsintensiteten påverkar markens upptorkning på våren och efter höstregnen, samt i vad mån markens bärighet för maskiner och redskap härvid ändras. En av förutsättningarna för att en dränering skall ge ett gott ekonomiskt resultat är givetvis att upptorkningen genom denna blir möjligast likartad ävensom att marken får en sådan bärighet att erforderliga brukningsåtgärder och transporter kan verkställas utan svårighet. Ett icke minst ekonomiskt viktigt problemkomplex i samband med dräneringsförsök är de skador som kan uppstå på dräneringssystemet i samband med igenslamning av tegelrörsledningar, igenväxning och sönderfrysning av dessa o. s. v. Under våra klimatförhållanden är det på många håll inte enbart fråga om bortledning utan även om tillförsel av vatten för att optimala betingelser ur växtodlingssynpunkt skall uppnås. Den försöksverksamhet rörande bevattning som bedrivits vid institutionen h a r klart givit vid handen att trots vårt på det hela taget humida klimat bevattning torde vara en av de åtgärder inom jordbruket som starkast påverkar skördeutfallet. I anslutning till de direkta bevattningsförsöken är det vidare ur praktisk ekonomisk synpunkt väsentligt att undersöka i vad mån tidpunkten för bevattning samt vattengivans storlek påverkar bevattningens effekt, ävensom de vid olika utförande av bevattningen uppkommande vattenförlusterna. Ett forskningsområde, som är synnerligen aktuellt, är behandlingen av avloppsvatten från landsbygdsfastigheter vid sådan gles bebyggelse, där anläggningar av kommunal karaktär ej kan ifrågakomma. Sedan tre år tillbaka h a r i samarbete med företrädare för limnologisk och mikrobiologisk forskning undersökningar på detta område pågått, syftande till att få fram en metod för högbehandling av av-

174 loppsvatten, som är enkel och tillräckligt billig för att kunna tillämpas i praktiskt bruk. Vidare är frågan om avledning av urin och pressaft väsentlig, då det efter ikraftträdande av skärpta lagbestämmelser härutinnan är angeläget att komma till rätta med dylika problem. Det må i detta sammanhang erinras om att 1950 års avloppsutredning beträffande forskningar rörande behandling av avloppsvatten förordade, att »den nödvändiga fortsatta forskningen förlägges till lantbrukshögskolan». Forskningen på detta område har vid högskolan hittills bedrivits vid institutionerna för agronomisk hydroteknik, allmän jordbrukslära och mikrobiologi. Beträffande erfarenheterna av att ha försöksverksamheten organisatoriskt infogad i institutionen framhåller institutionsföreståndaren: Såsom ovan anförts, bedrives vid institutionen såväl forsknings- som försöksverksamhet, vilket erfarenhetsmässigt varit enbart fördelaktigt för båda verksamhetsområdena. Jag har därför kommit till den bestämda uppfattningen, att beträffande de arbetsuppgifter som naturligt faller inom den agronomiska hydroteknikens ram, är denna anordning den ur alla synpunkter lämpligaste. Detta innebär självfallet icke att någon gränsdragning mellan försök och forskning vid institutionen måste göras. En sådan gräns torde för övrigt vara vanskligt att draga, då det ena ofta övergår i det andra, så att försök och forskning vanligen kommer att gå hand i hand. I samband med direkta fältförsök på dräneringsområdet kan det sålunda falla sig naturligt att genomföra undersökningar som har klar forskningskaraktär, såsom markens bärighet vid olika dräneringsintensitet, och vid bevattningsförsök exempelvis studera frågan om vattnets fördelning i marken. Beträffande nya högre tjänster har institutionsföreståndaren begärt en statsagronombefattning avsedd för dräneringsförsök i stället för nuvarande arvodestjänst för försöksledare och en laboratur avsedd för avloppsteknik. I fråga om täckdikningsförsöksnämnden framhåller institutionsföreståndaren att denna nämnd i sina anslagsäskanden under en följd av år hos Kungl. Maj:t hemställt att täckdikningsförsöksverksamheten inordnas i försöksverksamheten i övrigt på jordbrukets område och definitivt knyts till institutionen för agronomisk hydroteknik i form av en särskild avdelning, samt att den av nämnden anställda personalen överförs på högskolans lönestat. Denna framställning har tillstyrkts av högskolans styrelse. Jordbrukshögskoleutredningen. Jordbrukshögskoleutredningen föreslår, att institutionens nuvarande namn agronomisk hydroteknik i analogi med benämningen på vissa andra institutioner ändras till lantbrukets hydroteknik. I enlighet med utredningens principiella förslag till försöksverksamhetens organisation vill utredningen föreslå att dräneringsförsöken organiseras som en försöksavdelning vid institutionen, eftersom ett permanent behov av försöksverksamhet inom dräneringsområdet får anses föreligga. Som ledare för försöksavdelningen bör finnas en statsagronom. Utredningen föreslår därför att en sådan befattning inrättas. I övrigt har utredningen ej funnit anledning att framlägga förslag till ändring av den nuvarande högre personalen vid institutionen.

175 Institutionen för lantbrukets hydroteknik Föreslagen högre personal Nuvarande personal 1 professor 1 laborator Speciallärare i geodesi Försöksavdelning 1 statsagronom

Ökning

1 professor 1 laborator Speciallärare i geodesi Arvodesanställd försöksledare

Ändrad tjänst

Växtodlingsinstitutioner Institutionen

för växternas

anatomi

och

fysiologi

Inkomna yttranden. I s k r i v e l s e till j o r d b r u k s h ö g s k o l e u t r e d n i n g e n i n s t i t u t i o n e n s f ö r e s t å n d a r e p r o f e s s o r Åberg f ö l j a n d e :

anför

Den växtfysiologiska vetenskapen är av grundläggande betydelse för en rad andra discipliner inom lantbruksvetenskapen. Kännedomen om växternas näringsupptagning är den självfallna utgångspunkten för gödslings- och markberedningsfrågor inom växtodlingslära och allmän jordbrukslära. Rotfunktionernas beroende av markens syrgas och vattentillgång, rötternas vattenupptagande, vattentransporten och transpirationen exemplifiera växtfysiologiska problem av största vikt för den agronomiska hydrotekniken. Utvecklings- och produktionsfysiologi, experimentell ekologi och sociologi, läran om ogräsgifternas och tillväxtregulatorernas verkningssätt, om kulturväxternas metabolism, t. ex. deras fotosyntes och produktion av näringsämnen och vitaminer för människor och djur, är exempel på växtfysiologiska områden med tillämpning inom växtodlingsläran. Kännedomen om kulturväxternas fysiologiska egenskaper kommer vidare säkerligen att erhålla en snabbt ökande betydelse för genetik och växtförädling. Studiet av bristsjukdomar och förgiftningar utgör ett gränsområde mellan växtfysiologi och växtsjukdomslära. Växtanatomin utgör en nödvändig förutsättning för fysiologin, och vissa av dess faser, t. ex. studiet av plasmans och cellväggarnas finstruktur, kan knappast skiljas från denna. Växtanatomin finner tillämpning inom t. ex. växtodlingslära och växtförädling, men är även av vikt för forskningen över maskinell behandling av växtprodukter, etc. Under institutionens hittillsvarande verksamhet har växternas näringsupptagning varit den mest centrala uppgiften, och här återstår fortfarande stora och viktiga problem, som numera kan angripas med nya metoder (isotopteknik, e t c ) . Mycket arbete har ägnats åt tillväxtens, speciellt rottillväxtens, mekanism och reglering med negativa och syntetiska regulatorer. Nitratreduktionen, vitaminbildningen, andningen och ogräsgifternas fysiologiska verksamhetssätt är exempel på några andra uppgifter som ägnats omfattande studier. Samtliga nu antydda uppgifter förtjänar i hög grad att fullföljas och utvecklas. Vunna framsteg följs i regel av nya problemställningar, och nya metoder öppnar möjligheter för en förfinad experimentell analys. Många nya forskningsuppgifter förtjänar förvisso också att upptagas på programmet. Som exempel kan nämnas:

176 1. Studier över fotosyntesen, dess mekanism, ekologi och betydelse som grundläggande produktionsfaktor. 2. Studier över kulturväxternas tillväxt och utvecklingscykel samt experimentellt sociologiska och ekologiska studier som grundvalar för en rationell produktionsbiologi. Hithörande uppgifter kräver bl. a. tillgång till moderna anläggningar för växtodling under reglerade betingelser (klimatkammare). 3. Studier över växternas vattenhushållning och vattnet som produktionsfaktor. 4. Vidgade studier över de metaboliska processer i växterna, som bestämma skördeprodukternas sammansättning och kvalitet. Jordbrukshögskoleutredningen. På analogt sätt som föreslagits beträffande vissa övriga institutioner vid högskolan bör denna institution benämnas institutionen för lantbruksbotanik. Denna namnändring motiveras också därav att institutionens ämnesområde enligt utredningens förslag skall utökas att omfatta även den systematiska botaniken. Genom att den systematiska botaniken överföres till denna institution, kommer undervisningen i de delar av den grundläggande botaniken som är av betydelse för agronomutbildningen att koncentreras till en institution. Eftersom behovet av forskning i ämnet systematisk botanik endast torde vara av mindre omfattning vid KLSL och undervisningen fram till agronomexamen kommer att bli den primära arbetsuppgiften, föreslår utredningen att undervisningen i systematisk botanik handhas av en universitetslektor. I den mån den av lektorn meddelade undervisningen i systematisk botanik understiger den till lektoratet knutna undervisningsskyldigheten bör lektorn jämväl kunna åläggas annan lämplig undervisning eller motsvarande arbete vid institutionen. I övrigt har utredningen ej funnit anledning att framlägga förslag till ändring av den nuvarande högre personalen vid institutionen. Institutionen för lantbruksbotanik Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor 1 laborator 1 universitetslektor

1 professor 1 laborator

ökning

1 universitetslektor

Institutionen för växtodlingslära Inkomna yttranden. I skrivelse till utredningen har den tidigare föreståndaren för institutionen professor Osvald anfört, att institutionens uppgift är att dels meddela undervisning och dels bedriva forskning rörande all fältmässig växtodling. Den skall syssla med olika kulturväxter, egentliga odlingsåtgärder såsom sådd, skötsel och skörd, växtföljd, kampen mot ogräs, fröodling och frökontroll, betesanläggning och betesskötsel m. m. De olika avsnitt som kan urskiljas och inom vilka forskningen bör ledas av högt kvalificerade specialister är: växtföljdsundersökningar och kulturväxternas inverkan på varandra och på ogräsen, ogräsens biologi och bekämpning, kul-

177 turväxternas härstamning och förädling med speciell hänsyn till sortfrågorna, utsädesodling och utsädesegenskaper, sädesslag och andra kärnväxter, vallväxter, grönfoderväxter och betesskötsel, potatis, rotfrukter och köksväxter samt växtodlingsprodukternas kvalitetsegenskaper och användning. Enligt skrivelse från t. f. föreståndaren för Statens jordbruksförsök professor O. Franck har avdelningen för växtodling och ogräsbekämpning vid jordbruksförsöken till uppgift att handha försöksverksamhet rörande växtföljder och förfrukter, ogräsbekämpning, växtodlingsprodukternas kvalitet, grönfoderodling och vallodling, oljeväxtodling, potatisodling, fältmässig köksväxtodling, utsädes- och fröodling samt inventeringar inom vissa områden med speciella odlingsproblem, fortlöpande prövning av nya kulturväxter och studier rörande försöksteknik och försöksmetodik. Beträffande det växtodlingsläran närstående ämnet agrarmeteorologi anför lantbrukshögskolans lärarkollegium bl. a. följande: Utvecklingen inom agrarmeteorologien gör det nödvändigt att en särskild befattning inrättas för att inom högskolans ram bedriva forskning på detta för lantbruksvetenskapen synnerligen viktiga område. Det är därför av mycket stor betydelse att den fysiska institutionen erhåller en särskild laboratorsbefattning i meteorologi (agrarmeteorologi). Som ytterligare skäl härför kan anföras, att det icke torde vara möjligt att i fortsättningen erhålla en befattningshavare, som besitter erforderlig kompetens både inom fysik och meteorologi. Jordbrukshögskoleutredningen. I enlighet med utredningens förslag att såväl undervisningen, forskningen som försöksverksamheten inom samma ämnesområde skall ingå i en och samma institution bör verksamheten vid institutionen för växtodlingslära samorganiseras med verksamheten inom motsvarande ämnesområden vid statens jordbruksförsök. För att underlätta en specialisering och åstadkomma en ändamålsenlig uppdelning av den vetenskapliga verksamheten inom det stora och betydelsefulla område som växtodlingsläran utgör föreslår utredningen att två institutioner inrättas; en i allmän växtodling och en i speciell växtodling. Institutionen för allmän växtodling skall handha allmänna växtodlingsspörsmål, d. v. s. sådana som inte är direkt knutna till speciella kulturväxter utan i stället rör frågor, som står i samband med grödornas inverkan på varandra och på ogräsen och betydelsen därav för en ekonomiskt lagd växtodling. Ämnesområdet allmän växtodling bör i huvudsak omfatta sådana områden som fröodling, frökontroll, utsäde och sådd, ogräsens biologi samt ekologi och bekämpning, kulturväxternas härstamning, sambandet mellan klimat, mark och växter samt växtföljdsfrågor. Vid institutionen för allmän växtodling bör inrättas två försöksavdelningar; en för växtföljder och en för ogräsbekämpning. Vidare bör Röbäcksdalens jordbruksförsöksstation knytas till denna institution som en försöks12-599132 Utredningar

178 avdelning. Det hårda klimatet i övre Norrland medför att växtodlingen där blir förhållandevis ensidig och får en stark koncentration på vallodling med därav följande växtföljdsproblem. Dessa speciella växtodlingsförhållanden h a r ansetts motivera att viss självständig forsknings- och försöksverksamhet inom växtodlingsområdet förläggs till Norrland. Röbäcksdalens försöksstation bör alltså vid sidan om de uppgifter som åligger försöksstationerna även bedriva viss egen forsknings- och försöksverksamhet enligt ett särskilt program och i denna verksamhet vara underställd institutionen för allmän växtodling såsom en försöksavdelning. Personalen vid Röbäcksdalens försöksstation redovisas i kap. 9. Som ovan nämnts ingår i den allmänna växtodlingslärans ämnesområde bl. a. sambandet mellan klimat, mark och växter. Med hänsyn härtill har utredningen funnit att institutionen för allmän växtodlingslära är den institution, i vilken meteorologin närmast bör ingå, sedan den nuvarande institutionen i fysik och meteorologi nedlagts i samband med att undervisningen i fysik överförts till Uppsala universitet. Innehavaren av laboraturen i allmän växtodlingslära eller annan lämplig befattningshavare vid institutionen bör alltså även ha till uppgift att handha den forskning och undervisning i meteorologi som anses erforderlig vid KLSL. Denna verksamhet bör helt naturligt koncentreras på de delar av meteorologin, som är av betydelse för lantbruket. Ämnet bör därför benämnas lantbruksmeteorologi och innefatta såväl makro- som mikroklimatiska element av betydelse för jordbruksproduktionen samt användandet av dessa och andra meteorologiska element för prognoser anpassade till jordbrukets behov. Inom den speciella växtodlingsläran blir de enskilda växtslagen och deras odling huvudsaken. Denna institutions ämnesområde bör omfatta kulturväxter i öppet bruk, d. v. s. stråsäd, oljeväxter, potatis, rotfrukter etc. samt kulturväxter i slutet bruk, d. v. s. slåttervallväxter och betesvallväxter. Även vid denna institution bör inrättas två försöksavdelningar; en för växtodling i öppet bruk och en för växtodling i slutet bruk. Institutionerna för allmän resp. speciell växtodling bör erhålla var sin professor och laborator samt som föreståndare för försöksavdelningarna vardera två statsagronomer. Motsvarande befattningar vid den nuvarande institutionen för växtodlingslära jämte växtodlingsavdelningen, betesavdelningen och det botaniska laboratoriet vid statens jordbruksförsök omfattar: 1 professur, 1 laboratur, 3 statsagronombefattningar och 1 försöksgårdsföreståndarebefattning. Sålunda bör en professur och en laboratur nyinrättas samt försöksgårdsföreståndarbefattningen ändras till en statsagronombefattning. Institutionen för allmän växtodling Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor 1 laborator

1 professor 1 laborator

ökning

179 Försöksavdelningar 1 statsagronom 1 statsagronom

Institutionen

för speciell

1 statsagronom (A24) Ändrad tjänst 1 försöksgårdsförestånÄndrad tjänst dare placerad på Statens jordbruksförsök (A 24) växtodling

Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor 1 laborator Försöksavdelningar 2 statsagronomer Institutionen

för

ökning 1 professor 1 laborator

2 statsagronomer växtsjukdomslära

Inkomna yttranden. Institutionsföreståndaren professor Björling framh å l l e r , a t t d e n n u v a r a n d e i n s t i t u t i o n e n s f o r s k n i n g s - och f ö r s ö k s u p p g i f t e r f ö r d e l a r sig p å fyra olika o m r å d e n n ä m l i g e n m y k o l o g i , virologi, e n t o m o l o g i och n e m a t o l o g i . Inom mykologin har särskilt resistensbiologiska undersökningar rörande klöverröta, rotdödare på vete och korn jämte vissa studier av potatissjukdomar förekommit. Därjämte har besprutningstekniska undersökningar rörande bekämpning av potatisbladmögel utförts. Inom virologin gäller studiet särskilt rasdifferentieringen och uppkomsten av nya raser inom betvirusgulsoten samt undersökningar av mekanismen vid virusöverföring genom insekter. Studier av viroser på olika sädesslag och gräs i Sverige särskilt med hänsyn till deras betydelse för den s. k. Bollnässjukan ha utförts. Väsentliga är även undersökningar av viroser på fruktträd och bärbuskar. Inom den entomologiska ämnesdelen har särskilt systematiska och biologiska studier gjorts beträffande bladlöss och sköldlöss. Därjämte har grundläggande undersökningar utförts rörande biologisk bekämpning av skadeinsekter. Vad nematologin beträffar har de resistensbiologiska studierna framför allt gällt klövernematoden och därjämte har växtspecialiseringen hos nematoderna studerats. I f r å g a o m n y a h ö g r e t j ä n s t e r h a r p r o f e s s o r B j ö r l i n g föreslagit a t t den n u v a r a n d e l a b o r a t o r s b e f a t t n i n g e n f ö r ä n d r a s till en p r o f e s s u r i zoogen v ä x t s j u k d o m s l ä r a . S o m m o t i v e r i n g h ä r f ö r f r a m h å l l e s bl. a. f ö l j a n d e : Det nuvarande ämnet växtsjukdomslära tillkom, när institutionen inrättades år 1949, genom en sammanslagning av de dåvarande förhörsämnena växtsjukdomslära och lantbrukszoologi. Ämnet består sålunda av en botanisk och en zoologisk del, inbördes helt skilda med avseende på kunskapsinnehåll och forskningsuppgifter. F. n. företräder professorn i växtsjukdomslära den botaniska, laboratorn den zoologiska delen. Ingendera ämnesdelen är på något sätt grundläggande i förhållande till den andra. Såväl beträffande undervisning som forskning är det sålunda fråga om två självständiga ämnesområden, i vilka problemställningar, arbetsme-

180 toder och apparatur är helt olikartade. Detta har till fullo insetts och särskilt understrukits såväl av lantbrukshögskolans lärarkollegium som av 1946 års högskoleutredning. I framställning från kollegiet till denna utredning framhölls, att riktigare vore, att redan från början inrätta två professurer i ämnet, en i den botaniska och en i den zoologiska ämnesdelen. Utredningen fann det också önskvärt med inrättandet av två professurer »inom detta vidsträckta arbetsfält» men stannade i dåvarande läge för kompromissen en professor och en laborator. Institutionsföreståndaren h a r i petitaskrivelse med utförligare motiver i n g a r å r 1951 och s e d a n dess v a r j e å r b e g ä r t a t t d e n n u v a r a n d e l a b o r a t o r s t j ä n s t e n s n a r a s t m ö j l i g t s k u l l e ä n d r a s till en p r o f e s s u r i zoogen v ä x t s j u k d o m s l ä r a . S t y r e l s e n för l a n t b r u k s h ö g s k o l a n h a r s e d a n 1951 s å s o m sin m e n i n g u t t a l a t , a t t en d y l i k f ö r ä n d r i n g b o r d e ske, m e n ä n n u icke h o s K u n g l . Maj:t begärt detta. P r o f e s s o r B j ö r l i n g föreslår v i d a r e a t t två l a b o r a t u r er i n r ä t t a s ; en i virologi och en i n e m a t o l o g i . H ä r o m a n f ö r s bl. a. f ö l j a n d e : . . . emellertid torde en utökning och differentiering av undervisningen i växtsjukdomslära till agronomexamen på grund av växtskyddsforskningens snabba utveckling vara ofrånkomlig, varvid flera lärare i ämnet kommer att behövas, så att icke institutionens forskningsuppgifter i allt för hög grad eftersattes. Vid sidan av de två tidigare huvudämnena inom växtp at ologin: mykologi med bakteriologi å ena sidan och entomologi å den andra sidan ha under de senaste decennierna två nya, till sin omfattning och betydelse med dessa likvärdiga forskningsgrenar utvecklats, nämligen virologi och nematologi. Det torde vara nödvändigt, att snarast möjligt tillgodose undervisningen och forskningen inom dessa viktiga grenar av växtskyddet genom att ordinarie befattningar för kvalificerade personer inrättas. Behovet av särskild ämnesrepresentant för växtvirologin framhölls av 1946 års högskoleutredning, som yttrade, att ytterligare en laboratorsbefattning nämligen i virologi knuten till institutionen för växtsjukdomslära snart torde bliva erforderlig. Underecknad institutionsföreståndare har i petitaskrivelse från och med 1951 understrukit att ett starkt behov av en laborator i virologi föreligger, men med hänsyn till de trånga utrymmena i institutionens för växtsjukdomslära nuvarande provisoriska lokaler hittills icke framfört något omedelbart yrkande i detta avseende. Då institutionens byggnadsfråga synes ha avancerat så långt, att en nybyggnad, i vilken utrymmen för undervisning och forskning i växtvirologi planerats, kan tänkas påbörjas inom de närmaste åren, är tidpunkten inne, att inrätta en laboratorsbefattning i växtvirologi. Det torde även vara nödvändigt, att inom en nära framtid inrätta en laboratorsbefattning i nematologi. Sistnämnda vetenskapsgren är såväl teoretiskt som metodologiskt väl avgränsad från övriga delar av den zoogena växtsjukdomsläran. Litteraturen på detta område är redan svåröverskådlig och sväller för varje år kraftigt. Trots att forskningen rörande växtparasitära nematoder och deras bekämpande internationellt alltmera intensifieras, syns dessa skadedjur ännu gradvis öka i ekonomisk betydelse — bl. a. på grund av att de olika arterna efter hand breder ut sig till nya geografiska områden. Ej minst i vårt land behövs därför starkt ökade insatser inom denna forskningsgren, varför nematologin såväl ur

181 forskningens som undervisningens synpunkt vid lantbrukshögskolan bör vara p e r m a n e n t representerad av en kvalificerad person, lämpligast i laborators tjänsteställning. Jordbrukshögskoleutredningen. U t r e d n i n g e n föreslår a t t n a m n e t p å d e n n u v a r a n d e i n s t i t u t i o n e n för v ä x t s j u k d o m s l ä r a ä n d r a s till institutionen för växtpatologi bl. a. m e d h ä n s y n till a t t d e t t a n a m n b ä t t r e ö v e r e n s s t ä m m e r m e d i n t e r n a t i o n e l l b e n ä m n i n g . V ä x t p a t o l o g i n u t g ö r enligt u t r e d n i n g e n s m e n i n g ett betydelsefullt och i n t e t i l l r ä c k l i g t b e a k t a t f o r s k n i n g s o m r å d e i n o m s v e n s k t j o r d b r u k . S ä r s k i l t t o r d e d e t t a gälla virologin. F ö r a t t ö k a i n s t i t u t i o n e n s f o r s k n i n g s k a p a c i t e t föreslår u t r e d n i n g e n d ä r f ö r a t t en l a b o r a t u r i virologi i n r ä t t a s vid i n s t i t u t i o n e n . I övrigt h a r u t r e d n i n g e n ej a n s e t t sig b ö r a f r a m l ä g g a förslag till ä n d r i n g av i n s t i t u t i o n e n s o r g a n i s a t i o n eller av d e n n u v a r a n d e h ö g r e p e r s o n a l e n vid i n s t i t u t i o n e n . E f t e r ö v e r l ä g g n i n g a r m e d r e p r e s e n t a n t e r för s t a t e n s v ä x t s k y d d s a n s t a l t h a r u t r e d n i n g e n k o m m i t till d e n u p p f a t t n i n g e n a t t f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n i n o m det v ä x t p a t o l o g i s k a o m r å d e t i h u v u d s a k b ö r ligga vid s t a t e n s v ä x t skyddsanstalt. Institutionen

för växtpatologi

Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor 1 laborator i entomologi och nematologi 1 laborator i virologi

1 professor 1 laborator i zoogen växtsjukdomslära

ökning

1 laborator i virologi 2. Husdjurssektionen

Institutionen för husdjurens anatomi och fysiologi Inkomna yttranden. I skrivelse till j o r d b r u k s h ö g s k o l e u t r e d n i n g e n institutionsföreståndaren professor Sperber följande:

anför

De forskningsuppgifter, som de senaste åren bearbetats på institutionen, rör njurens anatomi och fysiologi, preliminära undersökningar rörande gallbildningens fysiologi, undersökningar rörande vommens, bladmagens, löpmagens och spottkörtlarnas fysiologi hos idisslarna. Under det sista året har elektronmikroskopiska undersökningar rörande det anatomiska underlaget för mjölkbildningen påbörjats och en elektronmikroskopisk undersökning av vommens och bladmagens epitel förberedes, som kommer att nära anknytas till de pågående fysiologiska undersökningarna. Beträffande dessa undersökningar gäller att de, genom att tillgängliga resurser i så hög grad tagits i anspråk för undervisning, kunnat fortskrida relativt långsamt och med liten effektivitet. En upprustning är därför behövlig redan med hänsyn till nu pågående undersökningar. Bland forskningsuppgifter som synes angelägna kan nämnas en utvidgning av de nyssnämnda undersökningarna rörande idisslarnas fodersmältning. Starkt motiverade är undersökningar rörande mjölkbildningens fysiologi, som är ett starkt försummat område.

182 Ett annat viktigt, men relativt försummat område är de fysiologiska processer, som leder till eller sammanhänger med äggbildningen hos höns. Också i detta fall borde en kombination av elektronmikroskopiska och fysiologiska undersökningar k u n n a ge viktiga nya fakta. Både i mjölkbildningen och i äggbildningen ingå som viktiga delprocesser äggvitesyntes och fettsyntes, och ett närmare studium av det strukturella underlaget i cellerna för dessa synteser är ett undersökningsområde, som nu blivit tillgängligt för forskningen. Även i övrigt erbjuder hönsens fysiologi många, hittills endast obetydligt bearbetade problem. Fodersmältningens olika processer och dessas anatomiska underlag är områden vars utforskande är naturliga vid en lantbrukshögskola. E n annan viktig uppgift för den fysiologiska forskningen vid en sådan är också utarbetandet av metoder av betydelse för de tillämpade ämnenas forskning. Institutionens undersökningar rörande idisslarnas fodersmältning har i hög grad en sådan inriktning. Ett annat metodproblem av stor aktualitet är utarbetandet av lämpliga metoder för bestämningen av fettinnehållet hos levande försöksdjur. Om en tillräckligt enkel och exakt sådan metod kan utarbetas skulle det medföra praktiskt taget en revolution för energiomsättningsmätningarna inom utfodringsläran. Beträffande önskemål om högre tjänster h a r professor Sperber i ovan o m n ä m n d a skrivelse bl. a. a n f ö r t : Professuren omfattar två, var för sig mycket omfattande ämnen, som båda befinner sig i en mycket snabb utveckling. Inom anatomin h a r särskilt den mikroskopiska anatomin utvecklats på ett sätt som knappast kunde anas för ett tiotal år sedan. Genom användning av histokemiska och närstående metoder och särskilt genom användning av elektronmikroskop har ett väldigt nytt material av fakta tillförts histologin, som också härigenom ytterligare vunnit i betydelse för fysiologin och de på denna byggande tillämpade vetenskaperna. Det får anses säkert att denna utveckling kommer att fortsätta, och inom kort kommer dessa nytillskott till omfång och betydelse att vara minst jämförliga med hela den klassiska anatomin (inklusive histologi). Påfallande är härvidlag också metodernas fortskridande differentiering och specialisering. Detta gäller i ännu högre grad fysiologin, där den mångskiftande och komplicerade metodiken bidrager till att ämnet alltmer uppdelas i flera områden, som var för sig i fråga om kunskapsmaterialets omfattning och mångformighet är lika stora som hela fysiologin var för relativt kort tid sedan. Såsom torde framgå av vad ovan anförts om anatomin och fysiologin är dessa ämnen så stora, att det är uteslutet för en enda person att samtidigt vara någorlunda orienterad inom båda dessa väldiga ämnen. Härigenom blir arbetet med förberedelserna till undervisningen utomordentligt försvårat och betungande och inte heller kan undervisningens kvalitet bli särskilt tillfredsställande. Med det anförda som bakgrund kan det med skäl påstås att en uppdelning av undervisning (och forskning) på minst två akademiska lärare är en nödvändig förutsättning för att en rationell anordning av undervisningen i anatomi och fysiologi skall vara möjlig. Detta skulle också kunna ske utan att någon ny institution skapades. Anatomin och fysiologin h a r genom den senaste tidens utveckling

snarast förts närmare varandra och ett intimt samarbete mellan dessa båda grenar är av väsentlig betydelse såväl inom undervisning som forskning. I betänkande med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten på mejerinäringens område (SOU 1947: 59, sid. 131-138) framlades förslag om inrättande vid institutionen av en laboratorstjänst i mjölkbildningens fysiologi. De skäl som då utförligt framfördes av utredningsmannen synas alltjämt vara i hög grad bärkraftiga, och ytterligare motivering synes i stort sett överflödig. Det är uppenbart att forskning rörande mjölkbildningens fysiologi måste vara synnerligen angelägen vid lantbrukshögskolan, som är den högskola där forskning och undervisning rörande mjölkens produktion har sitt naturliga hemvist. Det är också uppenbart att forskarbefattningen i fråga naturligast anknytes till lantbrukshögskolans institution för husdjurens anatomi och fysiologi. Det måste emellertid framhållas, att de övriga av mig framförda förslagen avse att göra det möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa de uppgifter som redan åvila institutionen, och att behovet av professurens delning icke nämnvärt påverkas av om en laboratorsbefattning inrättas inom ett i jämförelse med professurens hela ämnesområde så begränsat ämne som mjölkbildningens fysiologi. Något mera betydande bidrag till institutionens elementära undervisning och forskarutbildningen kunde man icke vänta av laboratorn i mjölkbildningens fysiologi, utan det skulle här komma att röra sig om en ganska renodlad forskarbefattning. Ur institutionens synpunkt kan jag därför icke påstå att befattningen är av högsta angelägenhetsgrad. Jordbrukshögskoleutredningen. Enligt utredningens mening bör såväl fysiologin som anatomin även i fortsättningen ingå i samma institution. Detta motiveras bl. a. av den senaste tidens utveckling, som fört dessa båda ämnesområden närmare varandra. Ett intimt samarbete mellan dessa områden är av väsentlig betydelse för såväl forskning som undervisning. Eftersom fysiologin utgör det större ämnesområdet föreslår utredningen att institutionen i framtiden benämns institutionen för husdjursfysiologi. Utredningen har funnit att den vid institutionen bedrivna forskningen är betydelsefull och att undervisningsbördan på grund av ämnesområdets mycket stora omfattning är att betrakta som betungande. Redan 1946 års högskoleutredning föreslog, att en laboratorsbefattning skulle inrättas vid institutionen. Utredningen finner det klarlagt att en sådan befattning nu bör komma till stånd. Denna förstärkning av institutionens forskarkapacitet bör enligt utredningens mening även möjliggöra forskning inom mjölkbildningens fysiologi. Institutionen för husdjursfysiologi Föreslagen högre personal 1 professor 1 laborator

Nuvarande personal 1 professor

ökning 1 laborator

Institutionen för husdjursgenetik Inkomna yttranden. Den nuvarande institutionen för husdjursgenetik utgörs av två delar; den ena förlagd till Ultuna och den andra till Wiad. I skri-

184 velse år 1955 från den dåvarande institutionsföreståndaren professor Johansson diskuteras fördelarna av att förflytta de vid Wiad förlagda resurserna till Ultuna. Den nuvarande tillförordnade institutionsföreståndaren professor Hansson framhåller emellertid i en skrivelse år 1956 att en dylik förflyttning skulle medföra betydande olägenheter och föreslår därför att Wiad bör erhålla en självständig ställning inom KLSL och lämpligen benämnas Statens avelsförsök. I till utredningen ställd skrivelse år 1958 framhåller professorerna Hansson och Johansson att betydande delar av den grundläggande forskningen inom det centrala området av husdjursgenetiken (populationsgenetiken) kan baseras på arbeten med höns och laboratoriedjur, vilka är billiga att anskaffa och underhålla och kräver ringa utrymme. Sådana smärre djur förökar sig snabbt, vilket gör att man på relativt kort tid och för rimliga kostnader kan utreda grundproblem av vikt för den egentliga husdjursaveln. I nämnda skrivelse påpekas å andra sidan även att det för den husdjursgenetiska forskningen i vårt land är nödvändigt att behandla sådana praktiska problem som har betydelse för landets animalieproduktion. Vad nötkreaturen beträffar, anförs att den husdjursgenetiska forskningen i vårt land hittills nästan uteslutande varit inriktad på mjölkproduktion. Som en följd av det starkt minskade antalet mjölkkor erfordras nu emellertid en allt större fristående köttproduktion, och för en effektiv utformning av denna behövs en intensifierad forskning. Denna forskning, baserad på tvillingundersökningar, bör främst gälla köttproduktionen, där många frågor av grundläggande betydelse för dennas framtida utformning väntar att bli besvarade. Härutöver krävs en relativt omfattande fältförsöksverksamhet med uppgift att utreda, vilka raser och raskorsningskombinationer som bäst lämpar sig för mjölk- respektive köttproduktion i olika delar av vårt land. Denna verksamhet måste bedrivas i samverkan med landets seminavelsföreningar. Professorerna Hansson och Johansson påpekar vidare, att man inom den svenska svinaveln arbetar med många besvärliga förhållanden som försämrar produktionens lönsamhet och minskar det svenska fläskets konkurrenskraft på den internationella marknaden. Den bristande livsdugligheten och mottagligheten för sjukdomar vållar stora förluster inom svinskötseln, samtidigt som sjukdomsbekämpningen blir allt mer kostnadskrävande. Det finns uppenbarligen goda möjligheter att genom avelsmässiga åtgärder bryta denna utveckling och vända den i en gynnsam riktning. Resultaten av de med tillfälliga anslag bedrivna korsningsförsöken vid Wiad styrker riktigheten av denna uppfattning. Den stora variationen i suggornas fruktsamhet och moderegenskaper i övrigt samt i grisarnas tillväxthastighet och foderutnyttjande liksom i slaktkroppens kvalitetsegenskaper utgör ett annat allvarligt problemkomplex, som vållar svinskötseln mycket stora förluster. Här erfordras en målmedveten forskning i syfte att finna effektivare urvalsmetoder, som förmår att såväl förändra de olika egenskaperna i önskad riktning, som att minska deras

variation. Fläskets köttighet och köttets fördelning är ett annat mycket väsentligt problem, som kräver ökad forskning. En planmässig forskning med här nämnda och andra problem inom svinaveln är mycket starkt motiverad. På grund av sin snabba förökning och övriga egenskaper lämpar sig hönsen synnerligen väl för experimentella populationsgenetiska undersökningar. Av samma skäl lämpar sig hönsen också väl som underlag för enskilda arbeten av specialstuderande, licentiander och doktorander. Det finns därför befogad anledning att till undervisningen vid lantbrukshögskolan knyta resurser för sådan forskning. Den praktiska fjäderfäaveln arbetar emellertid med många problem, vars lösning kräver en försöks- och kontrollverksamhet som är klart målinriktad. Härvid erfordras bl. a. en utbyggd avkommeundersökningsverksamhet. Det framhålles att härtill bör anslutas en officiell prövning av det kycklingmaterial, som produceras och försäljes av kläckerierna. Hela denna verksamhet, liksom även avkommeundersökningarna inom nötkreaturs- och svinaveln, som nu handhas av olika nämnder och föreningar, bör samordnas och rationaliseras och på ett eller annat sätt anknytas till den husdjursgenetiska forskningen. Härigenom möjliggörs såväl kontinuerliga metodstudier i syfte att effektivisera undersökningarna som ett rationellt utnyttjande av resultaten i forskningens tjänst. Bearbetningen av det material som framkommer vid en samordnad verksamhet av antytt slag, bör enligt professorerna Hanssons och Johanssons uppfattning, ske vid en gemensam bearbetningscentral, som även bör utnyttjas för analys av andra fältmaterial samt för bearbetning av resultaten från den experimentella forsknings- och försöksverksamheten. De erinrar även om, att bearbetningen av de avkommeundersökningar, som f. n. utföras av olika organisationer redan nu direkt eller indirekt bekostas av statsmedel, varför en samordning torde vara fördelaktig även ur kostnadssynpunkt. De framhåller slutligen att organisationen av här berörda verksamhet bör utformas i samråd med den praktiska avelns företrädare (avelsoch seminföreningar). I skrivelse till Nordiska rådet av den 10.10.1957, som för kännedom tillställts utredningen, har Föreningen Nordisk ökonomisk Kvaegavl framhållit: En rekke av de problemer som krever metodiske undersökelser for å kunne löses har ikke bare lokalbunden gyltighet, men er direkte felles for det nordiske produksjonsområdet. En rasjonell samordning av de begrensede midler som hvert enkelt av de nordiske land kan disponere for husdyrforskningen er derfor av den störste betydning. Aldeles spesielt gjelder dette den genetisk-fysiologiske grunnforskning, hvor den svenske institusjonen Wiad har utfört et banbrytende arbeide. Nordisk samarbeid om utbyggning av en slik forskningsanstalt skulle gi ikke bare ökede ökonomiske forutsetninger for husdyrbruket i Norden, men ville også gi det intime samarbeide mellom forskere som er nödvendig for å löse de stadig mere kompliserte problemene. Uten en slik solid utbygget grunnforskning vill den anvendte forskning bli mindre effektiv.

186 I bevisstheten derom har föreningens medlemmer samlet til generalförsamling i Nyborg, Danmark den 28-30 august besluttet å henstille til Det Nordiske Råd om Rådets initiativ til å gjennomföre et nordisk samarbeide kring en slik forskningsinstitusjon.

Beträffande behovet av högre personal redovisar professorerna Hansson och Johansson i en till utredningen 1958 inkommen skrivelse ett behov omfattande 8 laboratorer avsedda som föreståndare för följande avdelningar: populationsgenetik; immunogenetik; sexualfysiologi; avdelning för nötkreatur, även innefattande får; avdelning för svin; avdelning för fjäderfä; produktkvalitet och veterinärmedicin. Jordbrukshögskoleutredningen. Utredningen föreslår, att denna institution benämnes institutionen för husdjursförädling. Härigenom reserveras namnet genetik för den grundläggande genetiska institutionen medan n a m net förädling användes analogt på både växt- och djur sidan för de tillämpade genetiska institutionerna växtförädling och husdjursförädling. För att utröna, huruvida intresse förelåg från jordbrukets sida att medverka i ett halvstatligt institut på husdjursavelns område, förslagsvis ben ä m n t institutet för kött- och mjölkproduktion har utredningen haft överläggningar med Sveriges Lantbruksförbund och vissa av den ekonomiska föreningsrörelsens riksorganisationer. Som förutsättning för en sådan medverkan från föreningsrörelsens sida uppställdes vissa villkor bl. a. att de bidrag som lämnades skulle vara avdragsgilla vid beskattning (se vidare kap. 9). Då frågan om sådan skattebefrielse ännu ej avgjorts av Kungl. Maj:t har överläggningarna ej kunnat slutföras. Utredningen kan därför icke framlägga förslag beträffande nämnda institut för husdjursavel utan föreslår, att denna fråga utreds i annat sammanhang. I samband härmed torde även den inom Nordiska rådet väckta frågan om nordiskt samarbete på husdjursgenetikens område böra behandlas. I nu förevarande läge föreslår utredningen, att avdelningen vid Wiad bibehålls och att den knytes till institutionen för husdjursförädling som en försöksavdelning till dess klarhet vunnits i fråga om det diskuterade halvstatliga institutet för kött- och mjölkproduktion. Om ett dylikt institut kommer till stånd, bör enligt utredningens mening detta ersätta försöksavdelningen vid Wiad. I motsatt fall bör frågan om försöksavdelningens framtida organisation och förläggning upptas till särskild prövning. Institutionen för husdjursförädling bör i fråga om högre personal erhålla en professor, en laborator och vid försöksavdelningen på Wiad en statsagronom. Detta förutsätter, att en högre befattning nyinrättas, emedan laboratorn f. n. samtidigt är avdelningsföreståndare vid Wiad. Eftersom Wiads framtida ställning inte är klarlagd, bör statsagronombefattningen där endast tillsättas på förordnande.

187 Institutionen för husdjursförädling Föreslagen högre personal 1 professor 1 laborator Försöksavdelningen vid Wiad 1 statsagronom

Nuvarande personal 1 professor 1 laborator

ökning

1 statsagronom

Institutionen för husdjurens utfodring och skötsel Inkomna yttranden. Enligt t. f. föreståndaren vid institutionen för husdjurens utfodring och skötsel, professor Eriksson, har undersökningarna vid institutionen under de senaste åren gällt variationen i foderkonsumtion och tillväxt hos olika stora kycklinggrupper, fosfatomsättningen hos växande kycklingar med hjälp av radioaktiv fosfor, bestämningar av proteinets smältbarhet, och undersökningar över faktorer påverkande sköldkörtelns aktivitet. Professor Eriksson påpekar vidare att undersökningar över fodermedlens kvalitet med hänsyn till deras amino- och fettsyrasammansättning borde upptagas till studium vid institutionen med särskild hänsyn till syrornas omsättning i kroppen. Vidare är det också önskvärt att undersökningar på vitaminområdet kan påbörjas i större omfattning. På foderkonserveringens, kanske främst ensilageberedningens, område uppkommer ständigt nya problem, varför försöksresurser på detta område bör finnas. Professor Sam Nordfeldt påpekar att vid statens husdjursförsök forskning bl. a. förekommit på köttproduktionens område. Denna forskning och de utförda försöken i samband härmed utgörs dels av utfodringsförsök och prövning av lämpliga foderstater i produktionen dels av laboratorieförsök beträffande de producerade produkternas kvalitet. Under senare år h a r forskning i betydande omfattning även förekommit beträffande pälskvaliteten hos mink, silverräv, blåräv samt nutria. I en PM angående husdjursinstitutionerna vid Kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök av den 10/11 1955 framhöll professor Johansson att målforskningen rörande husdjurens utfodring och skötsel kräver samarbete mellan specialister inom olika vetenskapsgrenar. Den som bär ansvaret för forskningen bör ha en god överblick över hela arbetsområdet, så att han kan bedöma de aktuella forskningsuppgifterna, dels med hänsyn till deras betydelse för jordbrukets animalieproduktion, dels med hänsyn till de resurser som erfordras för bearbetning av problemen. Utfodringslärans viktigaste grundvetenskaper är kemi och näringsfysiologi, men för arbetets planläggning och för bearbetning och tolkning av försöksresultaten behövs även statistisk sakkunskap. Av det anförda följer, att man icke bör fördela den vetenskapligt utbildade personal, som har ungefär samma arbetsområden, på ett flertal mindre institutioner utan tvärt om försöka sammanföra dem till större enheter. Om man vill uppnå det bästa möjliga totalresultatet av de medel, som ställas till förfogande för högre undervisning, forskning och försöksverksamhet inom om-

188 rådet husdjurens utfordring och skötsel, så torde detta kunna realiseras endast genom att samorganisera statens husdjursförsök och institutionen för husdjurens utfodring och skötsel. På grundval av de ovan framförda synpunkterna kom professor Johansson fram till den slutsatsen, att inom ämnesområdet husdjurens utfodring och skötsel borde inrättas tvenne institutioner, en i allmän utfodringslära och en i speciell utfodringslära. Vardera institutionen skulle förestås av en professor, medan en laboratur (eller statsagronombefattning) skulle knytas till institutionen för allmän utfodringslära och två laboraturer (eller statsagronombefattningar) till institutionen för speciell utfodringslära. I en år 1956 överlämnad inlaga föreslog t. f. professor Eriksson, att en institution inrättas för allmän utfodringslära motsvarande den nuvarande institutionen för husdjurens utfodring och skötsel. Arbetsuppgifterna för denna institution skulle i huvudsak omfatta djurnäringens grunder, fodermedelslära och foderkonservering. En andra institution borde inrättas för speciell husdjursskötsel och till sin omfattning motsvara nuvarande Statens husdjursförsök. Denna institution skulle syssla med utfodringens tillämpning på de olika djurslagen, djurens skötsel samt kvalitetsfrågor. Den borde vara organiserad på flera avdelningar, en för varje djurslag och i spetsen för varje avdelning borde stå en laborator eller försöksledare, av vilka en skulle utnämnas till chef för institutionen. Varje avdelning borde ha egna särskilda anslag och i övrigt vara så självständig som möjligt, varigenom föreståndaren för institutionen inte behövde belastas med onödigt mycket administrativt arbete. Professor Eriksson begär beträffande högre tjänster att en laboratorsbefattning inrättas vid institutionen för husdjurens utfodring och skötsel. En sådan befattning föreslogs redan av 1946 års högskoleutredning. Professor Nordfeldt begär för statens husdjursförsök en laboratorsbefattning för det kemiska laboratoriet samt tre statsagronombefattningar, av vilka en skulle placeras i öjebyn och en i Alnarp, medan den tredje skulle placeras vid en avdelning för ensileringsfrågor. Jordbrukshögskoleutredningen. För att åstadkomma en ändamålsenlig uppdelning av den vetenskapliga verksamheten inom det stora och betydelsefulla område, som utfodringsläran utgör, föreslår utredningen, att två institutioner inrättas; en i allmän grundläggande näringsfysiologi kallad institutionen för husdjurens näringsfysiologi och en i tillämpad utfodringslära benämnd institutionen för husdjurens utfodring och vård. Genom denna uppdelning erhålles enligt utredningens uppfattning en klarare gränsdragning mellan institutionernas arbetsområden än om två institutioner med inriktning på allmän respektive speciell utfodringslära skulle inrättas. Två sådana institutioner skulle bli ganska likartade både beträffande frågeställningar, arbetsmetodik och behovet av djurresurser m. m. Den av utredningen

189 föreslagna uppdelningen synes vara mera rationell och möjliggöra en längre gående specialisering utan förfång för den totala insatsen av verksamheten. I enlighet med utredningens förslag att såväl undervisningen, forskningen som försöksverksamheten inom samma ämnesområde skall ingå i en och samma institution bör verksamheten vid statens husdjursförsök överföras till institutionen för husdjurens utfodring och vård. Den näringsfysiologiska institutionen bör behandla grundläggande frågor rörande näringsämnena och fodrets näringsvärde samt husdjurens ämnesoch energiomsättning. Vissa frågor rörande fodrets kvalitet bör också handhas av denna institution. Institutionens forskning kommer till stor del att bli biokemiskt inriktad, och därför bör biokemisk sakkunskap vara företrädd vid institutionen antingen genom professorn eller laboratorn. Utredningen anser nämligen att en laborator bör finnas vid institutionen för att erforderlig forskningskapacitet skall uppnås inom detta för husdjursskötseln så betydelsefulla område. För vissa djurförsök kommer både laboratoriedjur och större husdjur att erfordras. De senare bör främst utnyttjas för behandling av frågor rörande husdjurens ämnesomsättning eller i allmänhet för sådana problem, som k a n lösas medelst individuella försök, utförda i omedelbar anslutning till laboratorielokalerna. Inrättandet av en särskild näringsfysiologisk institution innebär, att näringsfysiologien kommer att intaga en betydligt mera framskjuten plats på undervisnings- och forskningsprogrammet vid husdjursinstitutionerna än hittills. Detta forskningsområde har nämligen tidigare närmast haft karaktär av gränsområde mellan den nuvarande institutionen för anatomi och fysiologi och institutionen för utfodring och skötsel. Det kan anföras, att näringsfysiologien i regel intager en mycket framskjuten plats vid lantbruksfakulteterna i utlandet och där företrädes av stora, fristående institutioner. Den föreslagna anordningen poängterar därför betydelsen av en förstärkt forskning rörande de grundläggande näringsproblemen. Till arbetsuppgifterna vid institutionen för husdjurens utfodring och vård bör hänföras frågor rörande fodrets konservering och behandling, fodermedlens näringsvärde för olika husdjur, utfodringens inflytande på produktionsresultatet, kvantitativt och kvalitativt sett, frågor rörande foderstaternas lämpligaste sammansättning samt olika detaljprogram beträffande husdjurens utfodring. Härtill kommer frågor rörande stallmiljö och djurens skötsel, vilka sammanfattas i begreppet husdjurens vård. I fråga om arbetsmetoder och djurresurser blir denna institution närmast jämförbar med nuvarande statens husdjursförsök. Med hänsyn till att försöksverksamheten inom utfodringsområdet kommer att ingå i institutionen för husdjurens utfodring och vård föreslår utredningen att vid denna institution inrättas tre försöksavdelningar: en för nötkreatur, hästar och får, en för svin och pälsdjur samt en för fjäderfä.

190 V a r och en a v d e s s a f ö r s ö k s a v d e l n i n g a r b ö r l e d a s av en s t a t s a g r o n o m . B e träffande de av utredningen föreslagna husdjursförsöksstationerna vid A l n a r p o c h ö j e b y n se k a p . 9. U t ö v e r o v a n n ä m n d a f ö r s ö k s a v d e l n i n g a r b ö r till i n s t i t u t i o n e n för h u s d j u r e n s u t f o d r i n g och v å r d ä v e n k n y t a s en till A l n a r p förlagd u n d e r a v d e l n i n g s o m s k a l l h a n d h a f o r s k n i n g s - och f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n i n o m b i o d l i n g s o m r å d e t . D e n n a v e r k s a m h e t h a n d h a s f.n. av p e r s o n a l vid s t a t e n s h u s d j u r s f ö r s ö k . D e n n ä r m a r e u t f o r m n i n g e n av b i o d l i n g s a v d e l n i n g e n b e h a n d l a s u n d e r trädgårdssektionen. V i d i n s t i t u t i o n e n för h u s d j u r e n s u t f o d r i n g och v å r d b ö r o c k s å l i k s o m n u vid s t a t e n s h u s d j u r s f ö r s ö k f i n n a s ett k e m i s k t s e r v i c e l a b o r a t o r i u m . F ö r a t t en k v a l i f i c e r a d k e m i s t s k a l l k u n n a b i b e h å l l a s p å l ä n g r e sikt vid d e t t a l a b o r a torium h a r utredningen funnit att denna befattning bör ha överassistents l ö n e s t ä l l n i n g . S p e c i a l l ä r a r e n i h ä l s o - och s j u k v å r d s l ä r a b ö r i f r a m t i d e n v a r a k n u t e n till i n s t i t u t i o n e n för h u s d j u r e n s u t f o d r i n g och v å r d . U t ö v e r d e h ö g r e b e f a t t n i n g a r s o m f i n n s vid d e n n u v a r a n d e i n s t i t u t i o n e n för h u s d j u r e n s u t f o d r i n g och skötsel s a m t s t a t e n s h u s d j u r s f ö r s ö k b ö r v i d i n s t i t u t i o n e r n a i n ä r i n g s f y s i o l o g i s a m t u t f o d r i n g och v å r d n y i n r ä t t a s en l a b o r a t u r o c h en s t a t s a g r o n o m b e f a t t n i n g . Institutionen

för husdjurens

näringsfysiologi

Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor 1 laborator

1 professor

Institutionen

ökning 1 laborator

för husdjurens

utfodring och vård

Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor Speciallärare i hälso- och sjukvårdslära

1 professor Speciallärare i hälsooch sjukvårdslära

Försöksavdeln ingår 3 statsagronomer 1 förste kemist i A 23

2 statsagronomer 1 förste assistent

ökning

1 statsagronom Ändrad tjänst

3. Tekniska sektionen Maskintekniska

institutionen

Inkomna yttranden. I s k r i v e l s e till j o r d b r u k s h ö g s k o l e u t r e d n i n g e n h a r i n s t i t u t i o n s f ö r e s t å n d a r e n p r o f e s s o r B e r g l u n d f r a m h å l l i t bl. a. f ö l j a n d e : Undervisningen i de maskintekniska ämnena för agronomexamen är helt förlagd till lantbrukshögskolans maskintekniska institution som meddelar undervisning i de båda ämnena motorlära med teknologi och lantbruksmaskiner för maskintekniska linjens studerande samt i ämnet maskin- och redskapslära för studerande på övriga linjer.

191 Forskningen vid institutionen avser att klarlägga för jordbruket viktiga problem rörande dess maskinanvändning och att befrämja utvecklingen av maskiner och arbetsmetoder. Exempel härpå är maskiner och metoder för vallgrödans tillvaratagande för hö och ensilage, tekniken för skörd av spannmål och frö, förbättrade maskiner för potatisodling, som medför större arbetsbesparing och mindre skador på potatisen, tekniska hjälpmedel för besprutning vid växtskydd, frågor av grundläggande natur beträffande jordbearbetning och sådd, tekniska anordningar för arbetslättnad vid djurskötseln m. m. Härtill kommer en mängd problem rörande användningen i jordbruket av traktorer och elektrisk kraft. Av inte mindre vikt är de ekonomiska frågor som hänger samman med maskinanvändningen, särskilt i det mindre jordbruket. Det framhålles ibland att forskning beträffande lantbrukets traktorer, arbetsmaskiner och elteknik bör bedrivas främst vid de tekniska högskolorna. Det synes också mycket angeläget att sådan forskning kommer till stånd därstädes. Men minst lika viktigt är att maskinteknisk forskning bedrivs vid lantbrukshögskolan. De tekniska högskolorna och lantbrukshögskolan har nämligen helt olika forskningsuppgifter. Skillnaden ligger i huvudsak däri, att de tekniska högskolorna syftar mot konstruerandet och tillverkningen av traktorer och andra lantbruksmaskiner under det att lantbrukshögskolans forskningsverksamhet främst inriktas på användningen av traktorer, arbetsmaskiner och redskap. En skarp gräns mellan de båda forskningsområdena kan givetvis inte dragas och är inte heller önskvärd, lika litet som i fråga om andra forskningsgebit. De tekniska högskolornas och lantbrukshögskolans forskning bör på ett naturligt sätt komplettera varandra. Lantbrukshögskolan skulle för sin del kunna mycket verksamt bidraga till maskinernas utveckling genom den kännedom om markfysikaliska, växtfysiologiska, biologiska, arbetstekniska och lantbruksekonomiska förhållanden som maskintekniska institutionens forskare äger utöver sin kännedom om själva lantbruksmaskinerna och deras användning i praktiskt jordbruk. Vad beträffar behovet av högre tjänster framhåller professor Berglund att en professur bör inrättas i stället för den nuvarande arvodesavlönade föreståndarebefattningen. Därjämte föreslås att laboraturen i motorlära med teknologi utbytes mot ett lektorat i samma ämne. Som motivering för ovan nämnda förslag anför professor Berglund bl. a. att föreståndaren f. n. är arvodesavlönad och tillika chef för jordbrukstekniska institutet. Denna anordning med en gemensam föreståndare bibehölls av 1946 års högskoleutredning, eftersom anordningen visat sig i hög grad underlätta det dagliga samarbetet mellan de båda institutionerna. Den maskintekniska institutionen skulle överhuvud taget inte kunnat bedriva sin verksamhet i skedd omfattning om den inte haft hjälp av jordbrukstekniska institutet. Arbetet med att leda maskintekniska institutionens verksamhet har dock med varje år tagit allt större del av föreståndarens tid i anspråk. Styrelsen för lantbrukshögskolan begärde därför i sina anslagsäskanden för budgetåret 1957/58 att tjänsten som föreståndare för de båda institutionerna skulle upptas på högskolans stat. Om föreståndarebefattningen ändras till en professur på högskolans stat utgör detta i och för sig inte hinder för att institutionsföreståndaren även i fortsättningen är chef för jord-

192 brukstekniska institutet, om såväl institutets styrelse som styrelsen för lantbrukshögskolan finner ett sådant arrangemang lämpligt. På 1940-talet hade maskintekniska institutionen en lektorsbefattning i maskinlära. När 1946 års högskoleutredning framlade förslag om inrättande av en särskild maskinteknisk linje, motiverades detta främst med att maskinundervisningen behövde utbyggas mycket starkt. Utredningen föreslog därför bl. a., att institutionen skulle få ytterligare en högt kvalificerad lärare. Denne fick tjänsteställningen laborator, eftersom han borde ägna sina krafter jämväl åt forskning. Samtidigt ändrades emellertid den befintliga lektorsbefattningen till laboratur. Eftersom maskintekniska institutionen har större undervisningsbörda än någon annan institution vid lantbrukshögskolan, och då det visat sig svårt att få laboratorsbefattningarna tillsatta, har man kommit att tvivla på att det verkligen var ändamålsenligt att ändra lektorsbefattningen till laboratur. Lanbrukshögskolans styrelse har därför redan för flera år sedan uttalat, att man bör överväga om inte den ena eller båda tjänsterna borde ändras till befattning av annan art än laboratur. Främsta skälet för att åtminstone den ena av de två laboratorsbefattningarna borde ändras till ett lektorat är att undervisningen i de tre maskintekniska ämnena är mycket tidskrävande och därför inte medger, att befattningshavaren ägnar så mycken tid åt forskning som i allmänhet avses med laboratorstjänst. Ett annat skäl är att undervisningen har sådan karaktär, att den av befattningshavaren fordrar icke blott mycket god kännedom om den tekniska och vetenskapliga litteraturen i ämnet utan dessutom stor praktisk erfarenhet av jordbruk, vilket gör att utbildningstiden blir lång för en lärare i maskinlära. Det är dock knappast lämpligt att ändra båda befattningarna. Den ena laboratorsbefattningen bör bibehållas, under det att den andra ändras till en lektorstjänst. F ö r den händelse den ena befattningen ändras till lektorat, uppstår frågan om h u r ämnesavgränsningen i så fall bör göras. Naturligast synes då vara att lektorn tar h a n d om ämnet motorlära med teknologi och laboratorn svarar för ämnet lantbruksmaskiner. Motivet härför är att forskningen inom den ojämförligt största delen av det förstnämnda ämnet hör hemma vid de tekniska högskolorna. Det är egentligen blott traktorernas användning i jordbruket samt vissa avsnitt av eltekniken som klart tillhör lantbrukshögskolans forskningsområden. Annorlunda förhåller det sig med ämnet lantbruksmaskiner. Detta omfattar alla egentliga arbetsmaskiner och redskap, såsom såningsmaskiner, slätter- och skördemaskiner av alla slag samt jordbearbetningsredskap. Dessa maskiner och deras användning hör till de viktigaste forskningsuppgifterna för den maskintekniska institutionen. Laboraturen bör därför knytas till ämnet lantbruksmaskiner. B e t r ä f f a n d e ä m n e t husbyggnadslära son i huvudsak

a n f ö r s p e c i a l l ä r a r e n b y r å c h e f Åkes-

följande:

Tendensen i Sverige och utomlands visar en alltmera intim samverkan mellan mekaniska hjälpmedel och byggnader. Man söker på allt sätt minska de höga byggnadskostnaderna i de fasta investeringarna. Medan utomgårdsarbetet under de senaste årtiondena blivit starkt mekaniserat och därigenom påskyndat den yttre rationaliseringen har däremot rationaliseringen av byggnaderna gått jäm-

förelsevis långsamt både när det gäller mekaniseringen av arbetet och anpassningen till de mekaniska hjälpmedlen samt förenklingen och förbilligandet av själva byggnaden. För att åstadkomma en god lösning av byggnadsproblemet är det nödvändigt med ett samarbete mellan specialister på olika områden såsom driftsekonomer, maskintekniker, husdjursmän och byggnadstekniker m. fl. Husbyggnadsläran förefaller av praktiska skäl kunna ingå som en sektion i institutionen för maskinlära, då båda ämnena är av teknisk natur. Husbyggnadsläran bör icke bedriva fullständig forskningsverksamhet utan inrikta sig helt på undervisning. En målforskning vars direkta resultat leder till utformning av byggnaderna såväl vad uppläggning i detalj som inredning beträffar bedrivs redan vid Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Annan forsknings- eller utredningsverksamhet, som ligger på gränsen till driftsekonomi, husdjurs- eller maskinlära bör bedrivas vid respektive institutioner under medverkan av husbyggnadslära och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Lantbrukshögskolans lärarkollegium beräknar i skrivelse av den 23 mars 1958 följande personalbehov för ämnet husbyggnadslära: Speciallärare med huvudsaklig undervisning i husbyggnadslära, projekteringsoch anläggningsteknik, planlösning m. m. Två biträdande lärare varav en i byggnadsteknik, omfattande byggnadskonstruktioner, isolering och ventilation och en i drifts- och rationaliseringsspörsmål med inriktning på byggnadsfrågor, prospektfrågor m. m. Lärarkollegiet påpekar dock, att ovan föreslagna resurser bör vara tillräckliga under en övergångsperiod, varefter frågan om undervisningens anordnande bör upptagas till förnyad utredning, varvid även frågan om forskningsverksamhet i ämnet vid lantbrukshögskolan bör beaktas. Jordbrukshögskoleutredningen. Jordbrukshögskoleutredningen anser, att ämnet husbyggnadslära bör ingå i den institution, som handhar maskinteknisk undervisning vid högskolan. Föreståndaren för denna institution blir därmed ansvarig även för undervisningen i husbyggnadslära. Enligt utredningens mening bör undervisningen i husbyggnadslära även i fortsättningen bedrivas av speciallärare. Därvid bör också personal från statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader anlitas i lämplig omfattning. Det får nämligen anses vara av betydande värde för denna undervisning, såväl som för all annan högre undervisning, att forskningens resultat kan meddelas av dem som bedriver ifrågavarande forskning. Värdefull kontakt skapas härigenom mellan undervisning och forskning i fråga om husbyggnadslära. Eftersom den rent tekniska forskningen i huvudsak bör ligga vid de tekniska högskolorna, som har resurser härför, bör forskningen vid KLSL:s maskintekniska institution i främsta rummet inriktas på en rationell användning av maskiner och arbetskraft. För att betona denna inriktning av forskningen föreslår därför utredningen, att namnet på institutionen ändras 13-599132 Utredningar

194 till lantbrukets arbetsmetodik och teknik. Utredningen föreslår vidare, att en professur inrättas i stället för den nuvarande arvodesavlönade föreståndarebefattningen. Därjämte bör i enlighet med institutionsföreståndarens förslag den ena laboratorsbefattningen omändras till ett universitetslektorat i motorlära med teknologi. Institutionen för lantbrukets arbetsmetodik och teknik Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

ökning

1 professor 1 laborator 1 universitetslektor Speciallärare i husbyggnadslära

1 professor (arvode) 1 laborator 1 laborator Speciallärare i husbyggnadslära

1 professor Ändrad tjänst

4. Ekonomiska sektionen Nationalekonomi Inkomna yttranden. Den tidigare specialläraren i nationalekonomi, professor Silverstolpe, har i skrivelse till jordbrukshögskoleutredningen framfört önskemål om att vid KLSL inrättas en professur i »samhällsekonomi med jordbrukets historia». Till professurens ämnesområde borde även höra jordbrukspolitik. Som motiv härför anföres, att en dylik befattning skulle bli ett gott stöd för högskolans egna ekonomiska vetenskaper och öppna nya möjligheter för ett »team-work» till gagn för både forskningen och undervisningen. Lärarkollegiet vid KLSL har i särskild inlaga till utredningen framfört liknande önskemål. Kollegiet understryker särskilt svårigheterna att i framtiden bedriva undervisning i ett så omfattande betygsämne genom speciallärare. En förläggning av sagda undervisning till Uppsala universitet torde enligt kollegiet vara möjlig. Vid ett eventuellt samgående med Uppsala universitet beträffande undervisningen i nationalekonomi, är det dock enligt kollegiets förmenande nödvändigt att räkna med en särskild undervisning för de agronomie studerande i vissa delar av ämnet såsom landsbyggdsplanering, jordbrukets ställning i samhällsekonomien samt jordbrukspolitikens samhällsekonomiska konsekvenser. Beträffande behovet av en speciellt på jordbruksproblem inriktad samhällsekonomisk forskning företrädd av en särskild professur erinrar kollegiet om att inrättandet av en dylik professur vid lantbrukshögskolan tidigare varit aktuellt vid flera tillfällen. Kollegiet anför i denna fråga bl. a. följande: Vid bedömning av samhällsekonomiens ställning vid lantbrukshögskolan måste även det under senare tid starkt framträdande behovet av utvidgad forskning uppmärksammas. De delar av samhällsekonomisk forskning som berör lantbruket är av mycket ringa omfattning i vårt land, enkannerligen vid de nationalekono-

miska institutionerna vid universiteten. Framför allt är detta fallet beträffande de aktuella frågorna rörande bl. a.: pris- och jordbrukspolitikens samhällsekonomiska roll, jordbrukets samhällsekonomiska betydelse särskilt med hänsyn till arbetskraftsreserv, livsmedelförsörjning och konjunkturstabilisering, näringslivets lokalisering på landsbygden ur ekonomiska och sociala synpunkter, samhällsekonomiska och sociala förutsättningar för och konsekvenser av jordbrukets strukturförändringar. Under nuvarande samhällsekonomiska förhållanden synes en vetenskaplig behandling av dessa frågor vara av stor betydelse för statsmakterna, jordbrukets organisationer och som underlag för allmän upplysningsverksamhet. Det kan förtjäna framhållas att i USA ägnas hithörande problem en mycket stor uppmärksamhet på det principiella planet och en omfattande forskning bedrivs vid åtskilliga universitet och högskolor. Detta är även fallet i exempelvis England, Holland och Västtyskland. I vårt land, där jordbruket i väl så hög grad som i nyssnämnda länder blir föremål för samhällets ingripanden och åtgärder, är en grundlig vetenskaplig analys av berörda problem synnerligen påkallad. Med hänsyn till ämnets speciella natur och stora omfattning krävs att det företrädes av professor. Denna kan knytas antingen till Uppsala universitet eller lantbrukshögskolan. En förläggning till högskolan vore dock att föredraga, bl. a. därför att en samhällsekonomisk institution med speciell inriktning på lantbrukets problem skulle ge den ekonomiska linjen en önskvärd kontakt med allmän ekonomi — såväl beträffande forskningen inom tillämpade ämnen som vidareutbildningen av yngre lantbruksekonomer. Sammanfattningsvis framhåller lärarkollegiet att det synes rationellt, att undervisningen i generell ekonomisk teori sker genom nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, men att undervisning i frågor som rör lantbrukets och lantbrukspolitikens samhällsekonomiska betydelse omhändertages av en till KLSL knuten professur, vars forskning är inriktad på dessa problem och allmän-ekonomiska frågor i övrigt, som ligger inom lantbrukets intresseområde. Jordbrukshögskoleutredningen. De inkomna förslagen berör dels undervisningen i nationalekonomi och dels en speciellt på lantbrukets problem inriktad samhällsekonomisk forskning. Vad först beträffar undervisningen i nationalekonomi, har utredningen undersökt möjligheterna att utnyttja redan befintlig undervisning i ämnet vid Uppsala universitet. Vid överläggningar med föreståndaren för institutionen för nationalekonomi vid Uppsala universitet, har det visat sig att möjligheter föreligger att ordna en sådan undervisning vid universitetet för studerande från KLSL. Vissa nuvarande kurser vid universitetet synes sålunda kunna utnyttjas av lantbrukshögskolans studerande, medan man i andra delar av ämnet får lägga upp särskilda kurser för de agronomie studerande. För dessa kurser måste särskild lärarkraft anlitas. Med utgångspunkt från det timtal, som dessa kurser beräknats få synes en ersättning

196 motsvarande lönen för ett halvt universitetslektorat jämte vissa expenser böra utgå till nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet. Beträffande behovet av en särskild på lantbrukets problem inriktad samhällsekonomisk forskning vill jordbrukshögskoleutredningen först framhålla, att en dylik forskning givetvis skulle bli av stort värde och utgöra ett gott stöd för den vid KLSL bedrivna lantbruksekonomiska forskningen. Flertalet av de forskningsproblem, som anföres i lärarkollegiets förut omn ä m n d a skrivelse, synes dock vara av den arten, att de med fördel kan behandlas av högskolans båda lantbruksekonomiska institutioner. Utredningen vill härvid hänvisa till att den föreslår betydande utökningar av antalet tjänster vid dessa båda institutioner. Härigenom torde den lantbruksekonomiska forskningen få vidgade möjligheter att ta upp nya ämnesdelar till mera grundligt studium. Beträffande det önskvärda samarbetet mellan national- och lantbruksekonomer må anföras, att om undervisningen i nationalekonomi för de studerande vid KLSL förlägges till Uppsala universitet, kommer dessa studerande redan från början att få en värdefull kontakt med samhällsekonomisk forskning, samtidigt som de kan förmedla impulser till blivande nationalekonomer att mer än nu i sin forskning intressera sig för speciella lantbruksproblem. En sådan utveckling synes utredningen kunna ge möjligheter till ett fruktbärande framtida samarbete mellan national- och lantbruksekonomer. Mot bakgrund av det ovan anförda kan utredningen ej finna, att skäl nu föreligger att inrätta en professur i nationalekonomi. Undervisningen i nationalekonomi för agronomie studerande bör enligt utredningens mening äga r u m vid Uppsala universitets nationalekonomiska institution, till vilken särskild ersättning för denna undervisning bör utgå motsvarande lönen för halvt universitetslektorat jämte vissa expenser. Institutionen för lantbrukets driftsekonomi Inkomna yttranden. Föreståndaren för driftsekonomiska institutionen, professor Hjelm, anför beträffande denna institutions ämnesområde bl. a. följande: Den företagsekonomiskt inriktade delen av lantbruksekonomien (i vårt land benämnd driftsekonomi) syftar ytterst till att uppställa riktlinjer samt framskaffa underlag för en ekonomisk bedömning av produktionsapparatens utformning och produktionens bedrivande i jordbruket. En forskningsverksamhet inom detta område avser att: a) beskriva rådande ekonomiska tillstånd, b) klarlägga orsakerna till produktionens och lönsamhetens föreliggande variationer i tiden eller mellan gårdar och områden med skilda förutsättningar, driftsformer och produktionsmetoder, c) uppställa principiella riktlinjer och kalkylmetoder (modeller) för den ekonomiska bedömningen av förekommande framtida produktionsalternativ.

197 I första hand utgör bokföringen en av de viktigaste materialkällorna för beskrivande undersökningar inom lantbruksekonomien. Under senare år har emellertid även andra vägar beträtts i syfte att erhålla undervisnings- och forskningsmaterial. F . n. tilldrar sig enkäter och intervjuer på representativ bas samt resultat från försök och arbetsstudier stort intresse i många länder. Bokföringen tjänar framför allt bestämningen av årsresultat (lönsamhetsförhållandena i företaget) och underlaget för inkomstdeklarationen. Därigenom har tyngdpunkten av ämnet lantbruksbokföring förskjutits mot affärsbokföringen för lantbruksföretag, v a r i balansvärdeläran, resultatsbedömningen och kontrollen intar en dominerande ställning. Vidare har frågan rörande inkomstbeskattning inom lantbruket blivit allt mer betydelsefull. Efter framväxandet av en jordbrukets föreningsrörelse h a r det varit naturligt att även anknyta till affärsföretagets resultatsbestämning och revision. Det är således här fråga om en särskild ämnesgrupp inom lantbruksekonomien, vilken benämnes redovisningslära och vari bokföringen ingår som en del. Den allmänna ekonomiska teorien har i regel aldrig förts fram så långt att i företaget användbara kalkylmetoder uppställts. Den företagsekonomiska forskningen inom jordbruket måste därför vidareutveckla generell teori så att vederbörlig hänsyn tages till jordbruksföretagets specifika natur. Det är ytterligare ett förhållande som bör beröras vid en allmän presentation av ämnet lantbrukets företagsekonomi, nämligen arten av de ekonomiska planeringsåtgärderna. Genom en rad tekniska och ekonomiska förändringar h a r ramen för jordbrukets produktionsplanering under senare år väsentligt vidgats och omfattar nu även frågor rörande markanvändningen (skog-jordbruk), företagens storlek och kombination av jord och skog, företagsformerna, fastigheternas arrondering och anläggningsverksamheten i dessa (framför allt byggnadsverksamheten). I samband därmed blir även värderings- och investeringsfrågorna av speciellt intresse. Forskningsresultaten på hithörande områden torde i vårt land vara av stor betydelse — förutom för företagarna själva — även för lantbruksnämnderna i deras arbeten rörande den yttre och inre rationaliseringen. I anslutning till ovan berörda förhållanden kan lantbrukets företagsekonomi i första h a n d sägas omfatta följande fyra områden: 1. Jordbrukets produktions- och kostnadsteori under statistiska och dynamiska betingelser. 2. Redovisning och kontroll av jordbrukets omsättning och resultat (redovisningslära) . 3. Ekonomisk bedömning av den fasta produktionsapparatens utbyggnad och utformning samt värderingsfrågor i anslutning därtill (fastighetsekonomi). 4. Ekonomisk bedömning av produktionens bedrivande i företaget, dvs. p r o duktval, produktionsintensitet, produktionsmedelsanvändning samt arbetsorganisation och effektivitet (driftsplanering och arbetsekonomi). Beträffande m ö j l i g h e t e r n a a t t a n v ä n d a d a t a f r å n f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n för d r i f t s e k o n o m i s k a k a l k y l e r a n f ö r p r o f e s s o r H j e l m bl. a. f ö l j a n d e : På många områden kan nuvarande försöksmaterial icke ge den driftsekonomiska vägledning som borde kunna förväntas av detsamma. Till stor del synes

198 detta bero på att relevanta driftsekonomiska problemställningar icke tillräckligt beaktats vid försökens uppläggning, varigenom den praktiska nyttan av dessa ofta blivit starkt begränsad. För driftsekonomiska kalkyler är emellertid tillgång till tillförlitliga och adekvata tekniska data över olika produktionsmedels produktivitet en nödvändighet. Det vore därför önskvärt, att den driftsekonomiska institutionen bereddes officiell möjlighet att deltaga i arbeten och diskussioner rörande de tekniska försökens uppläggning. I stort sett liknande synpunkter rörande avsaknaden av tillfredsställande försökstekniska data för driftsekonomisk kalkylering har framförts till utredningen av jordbruks-, husdjurs- och maskinkonsulentföreningarna. Rörande en särskild forskning vid driftsekonomiska institutionen i fastighetsekonomiska frågor har vidare professorerna Hjelm vid KLSL:s institution för driftsekonomi och Larsson vid tekniska högskolans avdelning för lantmäteri i särskild till utredningen ingiven gemensam inlaga, betonat vikten av att en systematisk och bred forskning kommer till stånd beträffande det för hela jordbruket så aktuella frågekomplexet om företagsformer och företagens storlek och struktur. De framhåller att då det ovan omnämnda arbetsområdet omfattar ett mycket stort fält, torde ett lagarbete mellan fastighetstekniker, lantbruksekonomer och skogsekonomer vara nödvändigt. Under hänvisning till att samtliga de ovan omnämnda fyra områdena av institutionens verksamhetsfält, såväl beträffande undervisning som forskning, är omfattande och betydelsefulla, framhåller institutionsföreståndaren, att vid institutionen bör finnas förutom en professur tre befattningar i laborators ställning. Jordbrukshögskoleutredningen. Vid lantbrukshögskolans tillkomst erhöll den ekonomiska linjen icke samma utbyggnad och konsekventa uppläggning som jordbruks- och husdjurslinjerna. Under de förhållanden som rådde för 25 år sedan torde de tekniska frågorna rörande jordbruksproduktionens bedrivande ha varit av störst betydelse. Genom att forsknings- och försöksverksamheten sedan dess påvisat ett stort antal alternativ för effektivisering av produktionen, har emellertid en noggrann ekonomisk bedömning av planerade åtgärder blivit allt betydelsefullare. Den enskilde företagaren måste därför kunna göra en rationell ekonomisk sovring av föreliggande produktionsalternativ. Med hänsyn till dessa förhållanden anser jordbrukshögskoleutredningen det väl motiverat att nu ge de lantbruksekonomiska institutionerna större resurser för sin verksamhet än vad de tidigare haft. Den driftsekonomiska institutionen skall enligt utredningens förslag till studieplan för KLSL meddela all undervisning i ämnena driftsekonomi och redovisningslära. Institutionen skall dessutom handha undervisningen i ämnet fastighetsekonomi samt delar av ämnet trädgårdsekonomi. Undervisningen vid institutionen kommer därför att bli mycket omfattande.

199 Vad gäller forskningen finner utredningen de från olika håll framförda önskemålen rörande en utvidgad dylik verksamhet på driftskalkyleringens och fastighetsekonomiens områden väl motiverad. För att täcka de ovan angivna ämnesområdena bör vid institutionen förutom professur finnas tre högre befattningar. Rörande dessa tre befattningars tjänsteställning och ämnesområden får utredningen anföra följande. För närvarande finns till institutionen knuten en laboratorsbefattning med undervisningsskyldighet i ämnet redovisningslära. Då denna befattning ej kunnat tillsättas med ordinarie innehavare har det i olika sammanhang diskuterats om den borde ändras till annan tjänst. Med hänsyn till undervisningens stora omfattning i detta ämne samt att forskningen måste bli ganska begränsad föreslår utredningen att tjänsten ändras till ett universitetslektorat i redovisningslära. De båda övriga högre tjänsterna bör enligt utredningens uppfattning vara laboraturer. Innehavaren av den ena av dessa laboraturer bör i huvudsak handha undervisningen och forskningen i ämnet lantbrukets fastighetsekonomi. Detta ämne kommer enligt det av utredningen i kap. 7 framlagda förslaget till studieordning vid KLSL att kunna studeras till betyg. Utöver vad som i nämnda kapitel anförts rörande ämnets omfattning vill utredningen här framhålla följande allmänna synpunkter rörande undervisningen och forskningen i detta ämne. De pågående strukturförändringarna i svenskt jordbruk inbegriper bl. a. fastigheternas storlek, arrondering, kombinationen av jord-skog m. m. Genom dessa förändringar av teknisk-ekonomisk natur har ramen för jordbrukets produktionsplanering under senare år väsentligt vidgats. Med hänsyn till att många agronomer är verksamma inom lantbruksnämnderna finner utredningen det önskvärt att de erhåller viss utbildning i hithörande frågor. Hittills har denna utbildning vid KLSL skett dels i ämnet driftsekonomi och dels i ämnet fastighetsbildning. Det sistnämnda ämnet har i huvudsak omfattat fastighetsutveckling, jordlagstiftning samt fastighetstekniska frågor. Då agronomernas verksamhetsfält framför allt torde beröra de ekonomiska frågorna, synes undervisningens — liksom forskningens — tyngdpunkt böra läggas på dessa. Viss översiktlig undervisning bör dock även meddelas i fastighetslagstiftning och i fastighetstekniska frågor samt bl. a. i för lantbruksnämnderna relevanta problem rörande bebyggelsestruktur och praktisk fastighetsplanering. För dessa delar av ämnet bör speciallärare anlitas. Genom denna indelning av ämnet vid KLSL med huvudvikten lagd på den agrara fastighetsekonomien, torde en rimlig avgränsning mot ämnet fastighetsteknik vid KTH:s avdelning för lantmäteri ha erhållits. Den andra av de båda laboratorerna vid denna institution bör i enlighet med institutionsföreståndarens förslag handha undervisningen och forskningen i driftsplanering och arbetsekonomi. Med hänsyn till den ovan föreslagna utvidgningen av institutionens äm-

200 nesområde föreslår utredningen att institutionens namn ändras till brukets företagsekonomi.

lant-

Institutionen för lantbrukets företagsekonomi Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

ökning

1 professor 2 laboratorer 1 universitetslektorat Speciallärare i fastighetsteknik och skogsekonomi

1 professor

2 laboratorer

1 laborator Speciallärare i fastighetsbildning

Ändrad tjänst

Utredningen vill i detta sammanhang hänvisa till sina förslag rörande statistikens och trädgårdsekonomiens ställning. Enligt dessa förslag kommer såväl den statistiska underavdelningen vid Ultuna som underavdelningen för trädgårdsodlingens driftsekonomi vid Alnarp att vara administrativt underställda föreståndaren för den företagsekonomiska institutionen. Institutionen för lantbrukets marknadslära Inkomna yttranden. I skrivelse till jordbrukshögskoleutredningen anför institutionsföreståndaren professor Svärdström bl. a. följande: Lantbrukets marknadslära kan närmast definieras som läran om handeln med lantbrukets produkter och förnödenheter nationellt och internationellt. De centrala delarna av ämnet på vilka forskningen lämpligen bör inriktas är: 1. Den inrikes handeln med lantbrukets produkter och förnödenheter. Som exempel på särskilda forskningsområden inom denna del kan nämnas: a) produktionens och konsumtionens utveckling samt pris- och inkomstelasticitet, b) jordbrukskooperationen, dess företags- och samhällsekonomiska funktion, olika medlemsintressen samt principerna för den inre (producent) prispolitiken och för »vinst»-fördelningen, c) annan handel, och särskilt lanthandeln, i dess relation till jordbrukskooperationen. 2. Den internationella handeln med lantbrukets produkter och förnödenheter. 3. Prissättningen på jordbrukets produkter och förnödenheter. I fråga om undervisningen i marknadslära framhåller institutionsföreståndaren, att den för närvarande främst är inriktad på att bibringa den studerande kompetens dels att som lärare vid bl. a. lantmannaskolor meddela undervisning i vad som vanligen benämnes handelslära, dels att som tjänstemän arbeta inom eller leda företag som driver handel med lantbrukets produkter och förnödenheter. Undervisningen avser därjämte att ge en marknadsekonomisk bakgrund till överväganden ifråga om lantbrukets produktionsinriktning, utvecklingen av jordbrukskooperationen samt pris- och handelspolitiken på jordbrukets område. Undervisningen i lantbrukets marknadslära omfattar: varuhandelsteknik, tillämpad kostnadsteori inom för-

201 ädling och distribution, prisbildningen på jordbrukets produkter och förnödenheter, internationell handelspolitik och internationellt samarbete på jordbrukets område, jordbrukarnas fackliga och ekonomiska föreningar samt deras socialekonomiska strävanden. Beträffande önskemål om högre tjänster framhåller institutionsföreståndaren, att den nuvarande mycket begränsade personaluppsättningen i stort sett endast räcker till för att fullgöra undervisningen och för att följa utvecklingen inom institutionens ämnesområde. För att kunna genomföra olika angelägna och betydelsefulla forskningsuppgifter avseende exempelvis arbeten för bestämning av produktions-, konsumtions- och prisutvecklingen erfordras bl. a. att en laboratorsbefattning inrättas. Sveriges lantbruksförbund, har bl. a. framhållit att åtskilliga av agronomerna med ekonomisk inriktning erhåller arbetsuppgifter av delvis administrativ karaktär och att det därför vore värdefullt om viss utbildning kunde ges i administration och företagsledning. Jordbrukshögskoleutredningen. Utredningens ställningstagande i frågan om inrättandet av en professur i samhällsekonomi och jordbrukspolitik vid KLSL medför, att institutionen för lantbrukets marknadslära tilldelas ansvaret för forskningen inom ett vidare ämnesområde än som annars skulle ha blivit fallet. Utöver vad institutionsföreståndaren anfört i sitt ovan redovisade yttrande bör alltså i institutionens ämnesområde även jordbrukspolitiken ingå. Vidare kommer ansvaret för vissa delar av den ekonomiska forskningen inom jordbruksområdet, som KLSL:s lärarkollegium ansett vara av stor betydelse, att åvila institutionen. (Lärarkollegiets yttrande i denna fråga är redovisat under ämnet nationalekonomi.) Integrationen av forskningen och den högre utbildningen inom trädgårdsområdet kommer även att ställa ökade krav på institutionens forskningskapacitet. Behov föreligger vidare såsom framhållits av institutionsföreståndaren av en mer omfattande forskning inom institutionens centrala ämnesområden såsom jordbruksproduktionens och livsmedelskonsumtionens utveckling och elasticitet, uppställandet av prisprognoser som underlag för jordbrukarnas produktionsplanering, prisanalys etc. Viss uppmärksamhet torde slutligen även böra ägnas åt frågor som berör administration och företagsledning inom handelsföretag. De centrala delarna av institutionens ämnesområde synes sålunda komma att omfatta: prisanalys och prisbildning, distribution och administration, internationell handel samt jordbrukspolitik. Med hänsyn till det föreliggande behovet av en mer omfattande forskning inom institutionens ämnesområde samt till att professorn inte ensam kan förutsättas behärska hela detta stora ämnesområde anser jordbrukshögskoleutredningen att institutionen bör förstärkas med en laborator. Utredningen har vidare funnit att undervisningen i rättskunskap organisatoriskt bör knytas till denna institution. Institutionsföreståndaren bör

202 a l l t s å s v a r a för o r g a n i s e r a n d e t ä v e n av d e n n a u n d e r v i s n i n g m e n l i k s o m h i t tills b ö r s p e c i a l l ä r a r e a n l i t a s för a t t m e d d e l a u n d e r v i s n i n g e n . Institutionen

Statistik

för lantbrukets

marknadslära

Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor 1 laborator Speciallärare i rättskunskap

1 professor

och

ökning 1 laborator

Speciallärare i rättskunskåp

försöksteknik

Inkomna yttranden. I s k r i v e l s e av d e n 24 m a r s 1958 h a r l a n t b r u k s h ö g skolans lärarkollegium i h u v u d s a k anfört följande: De delar av det statistiska ämnesområdet, som är av särskilt intresse för lantbrukshögskolan, omfattar metoder för beskrivning och analys av dels experimentellt (kontrollerat) material dels icke experimentella (observerade) data. Det förstnämnda materialet h ä r r ö r framför allt från tekniska och biologiska försök, medan det senare är insamlat från det praktiska jordbruket eller från dess marknadsorgan och avsett att främst utgöra underlag för ekonomiska undersökningar. I vissa fall arbetar även tekniker och biologer med observerade data (exempelvis husdjursgenetiken). Det föreligger en väsentlig skillnad i den statistiska, metodologiska analysen av dessa båda material. Den statistiska vetenskapen kan h ä r sägas ha uppdelats i två specialområden. Därvid är välbekant att forskningen hunnit avsevärt längre beträffande behandlingen av experimentella data ( i fortsättningen benämnd försöksstatistik) än ifråga om observerade sådana. Den statistiska metodforskningen är emellertid f. n. främst inriktad på problem r ö r a n d e analys av observationsmaterial. I Sverige torde lantbrukshögskolans avdelning för statistik och försöksteknik vara den enda institution som företräder försöksstatistiken. Lantbrukshögskolans behov av statistisk expertis avser i främsta rummet konsultation i samband med planläggning och bearbetning av undersökningar, där statistisk behandling av materialet erfordras. Denna konsultation berör båda ovann ä m n d a områden av statistiken, eftersom den erfordras såväl för försöksverksamheten och för undersökningar baserade på icke experimentella data. Behovet av dylik konsultation är vid åtskilliga institutioner mycket framträdande och det är nödvändigt, att det vid högskolan finns skicklig statistisk expertis för detta ändamål och för båda ämnesområdena. Det är uppenbart att ifrågavarande behov u n d a n för undan kominer att öka i och med att ytterligare försöksmaterial och data från skilda fältundersökningar erhållits. Den manuella behandlingen av föreliggande statistiska material är vid dess registrering och bearbetning tidsödande och arbetskrävande. En väsentlig effektivisering av detta arbete kan i regel uppnås genom maskinell bearbetning och genom att personer med stor rutin står till förfogande för ändamålet. Det är självklart att de enskilda institutionerna icke har och ej heller bör utrustas med resurser för ifrågavarande arbeten. Enligt lärarkollegiets mening är det långt rationellare att centralt ordna detta. Utöver statistisk expertis bör således arbetskraft

203 stå till förfogande för uppläggning av material på hålkort samt för utförande av mera omfattande skilda statistiska analyser och kontroller. Högskolan har ett framträdande behov av undervisning i statistik och även denna måste omfatta båda här angivna ämnesområden. Nuvarande betygskurser i statistik för agronomexamen är ofullständiga i vad gäller behandlingen av observerat material, tidsstudier o. d. För den ekonomiska linjen har dock genom personligt tillmötesgående upplagts en särskild kurs i ekonomisk statistik (ekonometri). Det är nädvändigt att expertis även i fortsättningen står till förfogande för denna undervisning. Vad forskningen i ämnet statistik beträffar finns visserligen vid universitet och högskolor flera statistiska institutioner som sysslar med metodforskning rörande behandling av observerat material men som ovan framhållits finns däremot vid dessa icke någon företrädare för försöksstatistiken. Då denna är av speciellt intresse för lantbrukshögskolan, är det synnerligen önskvärt att högskolan erhåller resurser för metodforskning på detta område. Med hänvisning till här framförda synpunkter ifråga om lantbrukshögskolans behov av statistisk expertis vill lärarkollegiet föreslå, att ämnet statistik erhåller en starkare ställning vid högskolan än hittills. För att kunna förvärva tillräckligt kompetent kraft för forskningen, är det nödvändigt att en professorsbefattning inrättas och innehavaren av denna befattning bör vara expert på statistisk behandling av försöksmaterial. Framställningar härutinnan har tidigare gjorts av lärarkollegiet och av 1946 års högskoleutredning. Då det gäller konsultation för institutionerna är det nödvändigt att två skickliga statistiker står till förfogande, den ene för försöksverksamheten och den andre för rådgivning rörande behandling av observerat material. Till deras och institutionernas förfogande bör därvid även finnas en räknecentral för utförande av bearbetningar och analyser. Om professorn företräder försöksstatistiken kan den löpande konsultationen på detta område omhänderhavas av annan tjänsteman. För konsultation på det ekonomiska området och överhuvud taget för planläggning och fältundersökningar och statistisk behandling av observerat material är det av flera skäl nödvändigt med en högre befattningshavare. Dels är konkurrensen om dugande krafter stor härvidlag, bl. a. från industri och försäkringsverksamhet, dels synes det lämpligt att vederbörande handhar det direkta överinseendet av den räknecentral som bör knytas till institutionen. Kollegiet finner det vara motiverat med en befattning i laborators löneställning för detta ändamål men anser det för närvarande kunna vara tillfyllest med en öv er assistentbefattning. Jordbrukshögskoleutredningen. Utredningen är i likhet med KLSL:s lärarkollegium medveten om den betydelse för forsknings- och försöksverksamheten vid KLSL som ämnet statistik har. Enligt utredningens uppfattning föreligger det ett angeläget behov av en professur i experimentell statistik i landet. Starka skäl, främst behovet av försöksstatistik, talar också för att en sådan professur förlägges till KLSL. Å andra sidan är det tydligt att en undervisning på licentiand- och doktorandnivå i ämnet närmast hör hemma vid ett universitet. Det är inte heller möjligt att i detta sammanhang bortse från det behov av experimentell statistik som otvivelaktigt föreligger vid

204 Uppsala universitet. Viss undervisning i experimentell statistik bedrives sedan några år vid Uppsala universitets statistiska institution. Denna verksamhet har emellertid inte pågått så länge att full överblick har k u n n a t erhållas över dess möjligheter att bearbeta problemställningar av den n a t u r som förekommer vid KLSL eller att handha den försöksstatistiska konsultation som erfordras där. Med hänsyn härtill har utredningen inte funnit det möjligt att nu framlägga något förslag om inrättandet av en professur i experimentell statistik men vill dock framhålla som sin uppfattning att en dylik professur bör betjäna såväl KLSL som Uppsala universitet. På grund härav föreslår utredningen att nuvarande anordning för undervisning och konsultation i statistik och försöksteknik övergångsvis bibehålles. Vid inrättandet av en professur i experimentell statistik bör även behovet av statistisk konsultation vid KLSL beaktas. Eftersom utredningen följt den principen att inte bibehålla små självständiga avdelningar vid KLSL, föreslår utredningen att statistiken och försökstekniken organisatoriskt inordnas som en underavdelning i institutionen för lantbrukets företagsekonomi. Detta innebär givetvis på intet sätt någon inskränkning i forskningens och försöksverksamhetens tillgång till statistisk service utan är att betrakta som en rent administrativ anordning. Med hänsyn till att arbetsuppgifterna för denna statistiska underavdelning i framtiden främst torde komma att omfatta undervisning och konsultation, medan däremot ren forskning endast torde komma att medhinnas i mycket begränsad omfattning, föreslår utredningen att den nuvarande e.o. laboraturen vid avdelningen omändras till ett universitetslektorat. För att tillgodose det stora behov av statistisk konsultation, som finns inom KLSL bör enligt utredningens mening redan nu en förstärkning ske på så sätt att den nuvarande förste assistentbefattningen vid avdelningen omändras till en överassistentbefattning. Härigenom bör det bli möjligt för dessa två befattningshavare att specialisera sig inom avdelningens två huvudområden: försöksstatistik och ekonomisk statistik. Frågan om inrättande av en räknecentral, som ovan föreslagits av lärarkollegiet, bör lämpligen handläggas av högskolans styrelse. Underavdelning för statistik Föreslagen högre personal 1 universitetslektor 1 överassistent

Nuvarande personal 1 e.o. laborator 1 förste assistent

ökning Ändrad tjänst Ändrad tjänst

5. Trädgårdssektionen vid Alnarp Enligt jordbrukshögskoleutredningens förslag skall den grundläggande utbildningen för hortonomexamen meddelas av KLSL:s institutioner vid Ultuna medan den tillämpade högre trädgårdsutbildningen jämte forsknings- och försöksverksamheten inom trädgårdsodlingens område skall vara förlagd till Alnarp och där organiseras som en särskild sektion (trädgårds-

205 sektionen) av KLSL. Trädgårdssektionen bor i princip utformas enligt samma riktlinjer, som utredningen tidigare föreslagit för KLSL:s övriga sektioner men med hänsyn till den geografiska förläggningen givas en administrativt självständigare ställning. Jordbrukshögskoleutredningen föreslår, att trädgårdssektionen skall omfatta fyra fullständiga institutioner, fyra mindre avdelningar i fortsättningen benämnda underavdelningar samt ett mindre, kemiskt analyslaboratorium. De fyra institutionerna föreslås omfatta de för trädgårdsodlingen centrala ämnesområdena: Frukt- och bärodling Köksväxtodling Prydnadsväxtodling Trädgårdskonst och landskapsvård. De tre förstnämnda institutionerna skall förutom forskning och undervisning även bedriva försöksverksamhet och bör därför förses med var sin försöksavdelning. Utöver ovan nämnda fyra centrala ämnesområden är även ämnena ekonomi, arbetsmetodik och växtpatologi av stor betydelse för trädgårdsväxtodlingen. Dessa tre senare ämnesområden finns emellertid redan representerade vid KLSL:s ultunadel i form av särskilda institutioner. Utredningen har därför ansett, att vid trädgårdssektionen endast bör inrättas underavdelningar, som sorterar under motsvarande institutioner vid högskolans ultunadel. Utredningen har vidare funnit, att då KLSL n u kommer att erhålla en till Alnarp förlagd trädgårdssektion bör även forsknings- och försöksverksamheten inom biodlingsområdet förläggas dit och ingå i trädgårissektionen som en underavdelning till institutionen för husdjurens utfodring och vård. De fyra underavdelningarna föreslås komma att omfatta: Trädgårdsodlingens driftsekonomi Arbetsmetodik och teknik Växtpatologi Biodling För att tillgodose trädgårdssektionens behov av kemisk analys och service föreslås inrättandet av ett mindre kemiskt analyslaboratorium. Institutionen för frukt- och bärodling l e n n a institution skall handha forskning, undervisning och försöksverksamhet i frågor om odling av fruktträd, bärväxter samt dithörande plantskolekulturer. Av högre personal bör denna institution enligt utredningens mening förses med såväl professor som laborator. Eftersom den nuvarande föreståndaren för statens trädgårdsförsök har särskild kompetens beträffanle frukt- och bärodling föreslår utredningen, att denna professur överföres till institutionen för frukt- och bärodling. Fent principiellt är utredningen av den uppfattningen, att inrättandet av laboraturer inom trädgårdssektionen bör anstå tills erfarenhet vunnits av

206 verksamheten därstädes. Institutionen för frukt- och bärodling synes dock böra utgöra ett undantag härifrån, då denna institution redan från början kan förmodas få en sådan omfattning, att det är motiverat att en dylik tjänst inrättas. Institutionen kommer att omfatta två väl avgränsade områden, nämligen fruktodling och bärodling, som var för sig kräver en specialiserad forskning. För att en sådan specialisering skall kunna genomföras är det nödvändigt att laborator finns vid institutionen. Vid den nuvarande avdelningen för frukt- och bärodling av statens trädgårdsförsök finns f. n. en statshortonombefattning, som bör överföras till institutionens försöksavdelning. Institutionen för frukt- och bärodling Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor

1 professor

ökning 1 laborator

1 laborator Försöksavdeln ing 1 statshortonom

1 statshortonom

Institutionen för köksväxtodling Denna institution skall handha forskning, undervisning och försöksverksamhet beträffande köksväxtodling på friland och under glas. Då verksamheten vid denna institution bör ledas av en professor föreslår utredningen, att en professur inrättas vid institutionen för köksväxtodling. Vid statens trädgårdsförsöks köksväxtavdelning finns f. n. en statshortonombefattning, som bör överföras till institutionens försöksavdelning. Institutionen för köksväxtodling Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

ökning 1 professor

1 professor Försöksavdeln ing 1 statshortonom

1 statshortonom

Institutionen för prydnadsväxtodling Denna institution bör omhänderha forskning, undervisning och försöksverksamhet beträffande prydnadsväxtodling på friland och under glas jämte dithörande plantskolekulturer samt växtkännedom. E n professur bör inrättas vid institutionen för prydnadsväxtodling. Vid statens trädgårdsförsöks prydnadsväxtavdelning finns f. n. en befattning som försöksledare. Denna befattning bör ändras till en statshortonombefattning och överföras till institutionens försöksavdelning. Institutionen för prydnadsväxtodling Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 professor

ökning 1 professor

Försöksavdelning 1 statshortonom

1 försöksledare

Ändrad tjänst

207 Institutionen

för trädgårdskonst

och

naturvård

Föreningen Svenska Trädgårdsarkitekter (FST) h a r inför jordbrukshögskoleutredningen framhållit vikten av att en institution för trädgårdskonst och naturvård kommer till stånd för att sörja för utbildning av trädgårdsarkitekter och för att bedriva erforderligt forsknings- och utvecklingsarbete inom trädgårdskonsten. Utredningen har funnit skälen härför bärande och föreslår inrättandet av en dylik institution. Utredningen vill i detta samm a n h a n g även hänvisa till vad som i kap. 4 sagts om behovet av forskning inom trädgårdskonstens område. Denna institution bör handha forskning och undervisning i trädgårdskonst, anläggningsteknik och landskapsvård samt angränsande ämnen såsom samhällsplanering, trädgårdskonstens historia, teckning samt materialoch formlära. Den bör vidare i samarbete med institutionen för jordbearbetning studera effekten på mark och gröda av läplanteringar m. m. Av högre befattningar vid denna institution föreslår utredningen att tills vidare endast en professur inrättas. Institutionen för trädgårdskonst och naturvård Föreslagen högre personal 1 professor Speciallärare i stadsbyggnadslära

Nuvarande personal

ökning 1 professor Speciallärare i stadsbyggnadslära

Underavdelning för trädgårdsodlingens driftsekonomi Ämnesområdet trädgårdsodlingens ekonomi omfattar redovisningstekniska, marknadsekonomiska och driftsekonomiska frågor. Inom redovisningsläran synes det ej vara nödvändigt med någon särskild forskning för trädgårdsodlingens behov. Däremot torde det finnas ett behov av att anpassa de allmänna redovisningstekniska metoderna till odlingens speciella förhållanden (ex. särskilda kontoplaner m . m . ) . Detta bör kunna ombesörjas av universitetslektorn i redovisningslära vid institutionen för företagsekonomi på Ultuna. De marknadsekonomiska frågorna inom trädgårdsområdet synes vara så nära besläktade med motsvarande spörsmål på jordbrukets område, att forskningen inom denna ämnesdel lämpligen bör handhas av institutionen för marknadslära, särskilt som denna institution av utredningen tidigare föreslagits bli förstärkt med en laborator. I fråga om trädgårdsodlingens driftsekonomi må anföras, att detta ämne består dels av en grundläggande del, nämligen allmän produktionsekonomi, dels en speciell del omfattande främst planering och kalkylering inom trädgårdsföretaget. Den allmänna produktionsekonomin är i huvudsak gemensam för all produktion och den forskning på trädgårdsodlingens område, som behövs inom denna del, bör därför utföras vid högskolans institution för företagsekonomi. För den speciella driftsekonomin, särskilt planering

208 och kalkylering för trädgårdsföretag samt undersökningar och rådgivning rörande odlingens driftsekonomiska förhållanden erfordras emellertid enligt utredningens uppfattning en kvalificerad befattningshavare, vilken bör v a r a placerad vid Alnarp men organisatoriskt knuten till institutionen för företagsekonomi. Denna institution bör därför erhålla en till Alnarp förlagd underavdelning för trädgårdsodlingens driftsekonomi. Denna underavdelning skall svara för forskningen och undervisningen i den speciella driftsekonomin inom trädgårdsodlingen. Utredningen har vidare övervägt om inte den under Alnarpsinstitutet nu sorterande trädgårdsekonomiska byrån borde ingå i trädgårdssektionen men ansett, att denna fråga bör anstå tills ytterligare erfarenhet vunnits. Utredningen anser, att arbetsuppgifterna vid underavdelningen för driftsekonomi lämpligen bör kunna handläggas av en lektor och föreslår därför, att ett universitetslektorat inrättas i trädgårdsodlingens driftsekonomi. Underavdelning för trädgårdsodlingens driftsekonomi Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 universitetslektor

ökning 1 universitetslektor

Underavdelning för trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik I trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik synes i vid bemärkelse böra innefattas förutom arbetslära samt maskin- och redskapslära även växthuskonstruktion, speciell husbyggnadslära samt värme-, kyl- och elteknik. För trädgårdsväxtodlingens bedrivande krävs nämligen speciella anordningar såsom växthuskonstruktion samt värme- och kylteknik- vilket skulle kunna motivera en forskningsverksamhet inom dessa områden. Forskning av detta slag hör emellertid närmast hemma vid de tekniska högskolorna. Speciella resurser för dylik forskning vid Alnarp skulle medföra icke nödvändiga merkostnader. Utredningen har därför inte ansett sig böra framlägga förslag om sådan forskning. Undervisningen i dessa ämnesdelar bör ombesörjas av speciallärare. Andra delar av ämnesområdet såsom arbetslära samt maskin- och redskapslära synes ha nära anknytning till motsvarande områden för jordbrukets del. Forskningen inom dessa ämnesdelar bör därför i huvudsak åligga institutionen för arbetsmetodik och teknik vid Ultuna, som har resurser härför, medan undervisningen samt viss forskning i dessa ämnesdelar enligt utredningens mening bör ombesörjas av en universitetslektor, placerad i Alnarp men organisatoriskt knuten till högskolans institution för arbetsmetodik och teknik. Denna institution bör därför erhålla en till Alnarp förlagd underavdelning för trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik. Underavdelning för trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik Föreslagen högre personal 1 universitetslektor

Nuvarande personal

ökning 1 universitetslektor

209 Underavdelning för växtpatologi Med h ä n s y n till d e n b e t y d e l s e s o m v ä x t s j u k d o m a r n a h a r i n o m t r ä d g å r d s o d l i n g e n l i k s o m o c k s å till a t t t r ä d g å r d s o d l i n g e n h a r e g n a specifika v ä x t s j u k d o m s p r o b l e m h a r u t r e d n i n g e n f u n n i t , a t t i n s t i t u t i o n e n för v ä x t p a t o l o g i p å U l t u n a bör v a r a r e p r e s e n t e r a d i A l n a r p g e n o m en s ä r s k i l d u n d e r a v d e l n i n g . V e r k s a m h e t e n vid d e n n a a v d e l n i n g k a n f ö r v ä n t a s f r ä m s t b e h ö v a i n r i k t a s p å k o n s u l t a t i o n för t r ä d g å r d s i n s t i t u t i o n e r n a s r ä k n i n g , v i l k a i sin v e r k s a m h e t ofta k o m m e r i b e r ö r i n g m e d v ä x t p a t o l o g i s k a p r o b l e m , s a m t p å v i s s speciell f o r s k n i n g a v b e t y d e l s e för t r ä d g å r d s o d l i n g e n . U t r e d n i n g e n a n s e r , a t t b e f a t t n i n g s h a v a r e n vid a v d e l n i n g e n b ö r v a r a p l a c e r a d i ö v e r a s s i s t e n t s lönegrad. Underavdelning för växtpatologi Föreslagen högre personal 1 överassistent

Nuvarande personal

ökning 1 överassistent

Underavdelning för biodling Beträffande f ö r l ä g g n i n g e n av f o r s k n i n g s - och f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n bin a n f ö r 1945 å r s b i o d l i n g s u t r e d n i n g bl. a. f ö l j a n d e :

med

Arbetet bör stationeras inom en trakt, som ur biodlingssynpunkt är så representativ för landet i dess helhet som möjligt. Lokalen bör erbjuda normala betingelser för biodlingen men dessutom möjligheter till en allsidig forsknings- och försöksverksamhet. Olika dragväxter bör sålunda vara för handen i trakten och särskilt viktigt är, att större odlingar förekommer av sådana växtslag, vid vilkas pollinering binas medverkan är av större betydelse. Verksamheten bör sålunda helst förläggas inom ett utpräglat frukt- och fröodlingsområde. I varje fall bör mera omfattande frukt- och fröodlingar finnas inom räckhåll från förläggningsplatsen. För studier rörande smittsamma bisjukdomar måste en s. k. utbigård finnas. Härför fordras en genom skog eller större vattendrag i sådan grad isolerad plats, att risk icke föreligger för nedsmittning av andra bin. önskvärt är, att lämplig plats för utbigård finnes på icke allt för stort avstånd från institutionen. Let får vidare anses viktigt, att verksamheten kan upprätthålla nära kontakt med annan forsknings- och försöksverksamhet, som i ena eller andra avseendet har beröring med biodlingen, alltså främst institutioner för frukt- och bärodling sant för allmän växtodling, växtförädling och växtpatologi. Givetvis är det dessu t o n av vikt, att nära förbindelse kan upprätthållas med den entomologiska forskningen, som ju är av grundläggande betydelse för biodlingen. Det är slutligen önskvärt, att forsknings- och försöksverksamheten med bin göres lätt tillgänglig för såväl lärare som studerande vid lantbruks- och trädgårdsundervisningsanstalter, särskilt högre sådana, ävensom för de praktiska biodlarna och deras organisationer. B i o d l i n g s u t r e d n i n g e n ö v e r v ä g d e a t t förlägga f o r s k n i n g s - och f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n bl. a. till A l n a r p och a n f ö r i a n s l u t n i n g h ä r t i l l : Alnarp, som är beläget i en bygd med en mycket mångsidig och rik växtodling, e r b u d e r både gynnsamma dragförhållanden för biodlingen och god tillgång på 14-599132 Utredningar

frukt- och fröodlingar samt annan växtodling för ifrågakommande försöksverksamhet. I trakten bedrives en omfattande biodling, men densamma arbetar i vissa hänseenden under väsentligt gynnsammare betingelser, än vad i allmänhet erbjudes biodlingen i landet. En förläggning av forsknings- och försöksverksamheten med bin till Alnarp skulle sålunda nödvändiggöra försök och arbeten å andra lokaler i större omfattning än en förläggning till mellersta Sverige. Till förmån för en förläggning till Alnarp talar å andra sidan, utom ovan anförda omständigheter, de goda möjligheterna för kontakt med universitetet i Lund samt Sveriges utsädesförening i Svalöf och andra inom Skåne belägna växtförädlingsanstalter. Av särskild betydelse är det nära grannskapet med övriga institutioner på platsen, varvid särskilt statens trädgårdsförsök samt undervisningsanstalterna på trädgårdsodlingens område bör ihågkommas. För trädgårdsundervisningen skulle givetvis ett förläggande av ifrågavarande verksamhet till Alnarp vara till nytta. I fråga om förläggning till Ultuna framhålles bl. a.: För en mera omfattande biodling synes Ultuna och trakten däromkring erbjuda fullt tillfredsställande dragförhållanden. Även den centrala belägenheten i landet gör Ultuna lämpligt som försökslokal. Fröodling av rödklöver och andra vallbaljväxter förekommer i ganska stor omfattning, varför försöksbetingelserna i detta avseende är goda. Någon fruktodling i större utsträckning bedrives däremot icke i trakten. I de smärre fruktträdgårdarna, som finns i grannskapet, bör dock försök i viss utsträckning kunna ordnas. Under alla omständigheter bleve det ofrånkomligt att anordna relativt omfattande försök inom utpräglade fruktodlingsbygder. Slutligen skall nämnas, att av preliminära undersökningar att döma vissa möjligheter torde finnas att på ett relativt ringa avstånd från Ultuna anordna en isolerad utbigård för studium av vissa bisjukdomar. För ifrågavarande verksamhet erbjöde förläggningen till Ultuna särskilda fördelar genom de goda möjligheterna till samarbete med lantbrukshögskolans institutioner, jordbruksförsöksanstalten och Sveriges utsädesförenings filial. Även med institutioner vid Uppsala universitet kunde nära kontakt uppehållas. Det torde icke heller möta svårighet att från Ultuna ordna erforderligt samarbete med växtskyddsanstalten. Slutligen må framhållas, att det för undervisningen vid lantbrukshögskolan skulle vara av värde, om den tillämnade forsknings- och försöksverksamheten med bin förlades till Ultuna. I valet mellan Ultuna och Alnarp kom biodlingsutredningen på grundval av ovan redovisade synpunkter till den slutsatsen att forsknings- och försöksverksamheten med bin borde förläggas till Ultuna. Efter beslut av 1950 års riksdag organiserades forsknings- och försöksverksamheten med bin vid statens husdjursförsök. Jordbrukshögskoleutredningen. Som framgår av ovan redovisade och av 1945 års biodlingsutredning framförda synpunkter på förläggningen av forsknings- och försöksverksamheten inom biodlingen torde de naturliga förutsättningar för denna verksamhet — bl. a. närheten till utpräglade

211 frukt- och fröodlingsområden — vara gynnsammare vid Alnarp än vid Ultuna. Att biodlingsutredningen likväl stannade för Ultuna, torde till en del ha berott på det behov av stöd och kontakt med övrig närliggande vetenskaplig verksamhet inom lantbruksområdet, som biforskningen är i behov av. I och med att en till Alnarp förlagd trädgårdssektion av KLSL inrättas, synes det utredningen naturligt, att forsknings- och försöksverksamheten med bin förläggs dit. Därigenom uppnås en direkt anknytning till forsknings- och försöksverksamheten för frukt- och bärodlingen. Även vissa andra fördelar uppnås med en sådan förläggning såsom en närmare kontakt med den praktiska biodlingen, vars tyngdpunkt är förlagd till södra och västra Sverige. Utredningen föreslår därför, att forsknings- och försöksverksamheten beträffande biodling förläggs till Alnarp och ingår i trädgårdssektionen såsom en underavdelning till högskolans institution för husdjurens utfodring och vård. Den lokala försöksverksamhet med bin som f. n. bedrives vid statens försöksgård Öjebyn bör fortsätta liksom påbörjade försök vid Ultuna och stå under ledning av personalen vid avdelningen i Alnarp. I den m å n ytterligare behov av lokal försöksverksamhet föreligger eller särskilda problem behöver studeras t. ex. beträffande vandringsbiskötseln, bör sådan verksamhet tas upp i anslutning till de olika försöksstationerna. Till underavdelningen vid Alnarp överföres den personal som f. n. sysslar med biodlingens problem inom statens husdjursförsök. Med hänsyn till den mera självständiga ställning som denna verksamhet kommer att erhålla vid en förläggning till Alnarp, liksom också med hänsyn till önskvärdheten av att på längre sikt kunna knyta kvalificerad personal till denna starkt specialiserade forskning föreslår utredningen att förste assistentbefattningen vid den nuvarande biodlingsavdelningen inom statens husdjursförsök överföres till en befattning i överassistents lönegrad. Underavdelning för biodling Föreslagen högre personal 1 försöksledare i A 23

Nuvarande personal 1 förste assistent

ökning Ändrad tjänst

Kemiskt analyslaboratorium Vissa av de ovan föreslagna institutionerna vid trädgårdssektionen torde i silt arbete komma att få stort behov av att konsultera fackmän på det kemiska området liksom av att få olika analyser utförda. För mer omfattande problem bör kemiinstitutionerna vid Ultuna konsulteras, och för större analysserier bör det till Ultuna förlagda lantbrukskemiska laboratoriet anlitas. Många brådskande frågor kräver dock att det på platsen finns tillgång till expertis för konsultation och verkställande av snabbanalyser av exempelvis nyskördade produkter. För att undvika att var och en av institutionerna igångsätter egen analysverksamhet med den splittring av verksamheten och därmed förenade högre kostnader som en sådan utveckling skulle medföra

föreslår utredningen, att trädgårdssektionen erhåller ett kemiskt analyslaboratorium under ledning av en egen kemist i överassistents lönegrad. Kemiskt analyslaboratorium Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

1 kemist i A 23

ökning 1 kemist i A 23

D. Antal docenter Vid KLSL finns f. n. åtta e.o. docenturer. Fr. o. m. den 1 mars 1957 h a r en av dessa docenturer med Kungl. Maj:ts medgivande använts såsom en e.o. forskardocentur. Beträffande det lämpliga antalet docenturer vid en fakultet eller högskola uttalar 1955 års universitetsutredning (SOU 1958: 32) följande: Utredningen är av den meningen, att den av naturvetenskapliga forskningskommittén 1945 uttalade principen att till varje professur i allmänhet bör höra ett docentstipendium med företrädesrätt för ämnet ifråga om tillsättningen alltjämt kan gälla som en minimiprincip, dock med den modifikationen att laboraturer (motsvarande) härvidlag jämställes med professurer. I många ämnen har emellertid behovet utav forskning och rekrytering av forskare vuxit på ett sådant sätt, att man enligt utredningens mening vid anpassningen av antalet e. o. docentbefattningar måste gå utöver den angivna minimiprincipen. Å andra sidan är det på grund av speciella förhållanden knappast möjligt att i full utsträckning tilllämpa principen vare sig för de medicinska fakulteternas kliniska ämnesgrupper eller för fackhögskolorna. Beträffande forskardocenturerna har universitetsutredningen funnit det vara en rimlig norm att mot var femte docentbefattning svarar en forskardocentbefattning. I denna fråga har KLSL:s lärarkollegium framhållit följande: Fr. o. m. den 1 mars 1957 har, sedan Kungl. Maj:ts medgivande erhållits, medel som blivit disponibla genom att en docentbefattning hållits obesatt, använts till avlöning åt en forskardocent. Lärarkollegiet vill med skärpa framhålla att det för en tillfredsställande forskarrekrytering vid högskolan är nödvändigt att två forskardocentbefattningar inrättas. Detta får icke innebära att antalet docentbefattningar beskäres, då dessa behövs för att till högskolan knyta nyblivna väl kvalificerade agronomie doktorer. Liknande synpunkter ha framlagts i skrivelse av den 7 maj 1956 som tillställts jordbrukshögskoleutredningen från KLSL:s docentkår. Jordbrukshögskoleutredningen finner det uppenbart bl. a. med hänsyn till inrättandet av trädgårdssektionen, att antalet e.o. docentbefattningar vid KLSL bör ökas men ifrågasätter om den av universitetsutredningen förordade principen att till varje professur respektive laboratur bör höra en e.o. docentbefattning för närvarande kan tillämpas för KLSL:s del. En sådan

213 förstärkning av docentinstitutionen vid högskolan skulle nämligen av allt att döma medföra att antalet docentbefattningar under en längre tid bleve större än antalet docentkompetenta sökande till dessa befattningar. Utredningen har därför stannat för en mera blygsam förstärkning innebärande en ökning från 8 till 12 e.o. docentbefattningar. Dock bör på längre sikt antalet docenturer vid KLSL beräknas efter samma normer som vid övriga högre läroanstalter. Utredningen har funnit de synpunkter, som framlagts av högskolans lärarkollegium och docentkår beträffande önskemål om forskardocentbefattningar väl motiverade och föreslår därför, att två forskardocentbefattningar inrättas vid högskolan. Detta överensstämmer även med universitetsutredningens norm att på fem docenturer bör finnas en forskardocentur.

E. Antal speciallärare Enligt utredningens förslag kommer undervisningen i vissa ämnen att meddelas av speciallärare. I den mån så befunnits lämpligt har denna undervisning anknutits till närstående institution på sätt som redovisas nedan:

Ämne

Institution till vilken undervisningen är knuten

Antal föreläsAntal speciallärare nings- och övningstimmar

Ultuna Geodesi

Lantbrukets hydroteknik

Husbyggnadslära

Lantbrukets arbetsmetodik teknik

150 Husdjurens hälso- och sjuk- Husdjurens utfodring och vård vårdslära

35 Rättskunskap

Lantbrukets marknadslära

150 Fastighetsteknik och skogsekonomi

Lantbrukets företagsekonomi

60 Skogshushållning

Propedeutiska avdelningen

70 Matematik

120 Pedagogik

och

Alnarp Fältmätning och hydroteknik Propedeutiska kursen

60 Jordarts- och växtnäringslära Propedeutiska kursen

40 Trädg.odks husbyggnadslära

Avd. för arbetsmetodik och teknik

90 Stadsby ggn adslära

Trädgårdskonst och naturvård

214 II. Assistent-

och

amanuenspersonal

A. Olika typer av assistentbefattningar vid KLSL För närvarande finns vid KLSL överassistenter i A 23, förste assistenter i A 21 och assistenter i reglerad befordringsgång A 15 - A 19. Samtliga dessa assistenter har i princip full tjänstgöring. I den omfattning som låter sig förena med institutionens ordinarie arbetsuppgifter har de emellertid möjlighet att syssla med eget forsknings- och meriteringsarbete också under ordinarie arbetstid. På förslag av 1955 års universitetsutredning (SOU 1958: 32) skall enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 1959: 105) enhetliga normer för assistenternas tjänstgöring införas vid universiteten och de högskolor som lyder under ecklesiastikdepartementet. Då KLSL:s forsknings- och undervisningsverksamhet är analog med motsvarande verksamhet vid universiteten och övriga högskolor, bör enligt jordbrukshögskoleutredningens mening samma normer tillämpas för de assistenter vid KLSL som är engagerade i undervisnings- och forskningsverksamhet. Verksamheten vid försöksavdelningarna är däremot av speciell natur och där bör tjänstgöringsskyldigheten utformas i enlighet med denna verksamhets speciella krav. Förste assistenter — forskarassistenter. De nuvarande förste assistenterna vid KLSL:s undervisningsinstitutioner motsvarar närmast universitetens biträdande lärare. De är placerade i samma lönegrad som dessa och förekommer även antalsmässigt i ungefär samma relativa omfattning som de biträdande lärarna vid universiteten. Antalet förste assistenter i förhållande till övrig personal med akademisk examen är nämligen vid KLSL ungefär detsamma som antalet biträdande lärare i förhållande till motsvarande personal vid universiteten. I enlighet med universitetsutredningens förslag och 1958 års riksdagsbeslut (prop. 1958: B 104) skall större delen av de biträdande lärarbefattningarna successivt ombildas till lektorat eller forskarassistentbefattningar. Då jordbrukshögskoleutredningen i princip är av den uppfattningen, att KLSL:s tjänster, i den mån särskild anledning till undantag ej finns, bör överensstämma med motsvarande befattningar vid övriga högre läroanstalter, föreslår utredningen, att förste assistentbefattningarna ombildas i första hand till forskarassistentbefattningar. Enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser rörande forskarassistenttjänster vid universiteten och olika högskolor framgår bl. a. följande (158: XV a, 30.6.59): 1. För behörighet till tjänst som forskarassistent fordras avlagd licentiatexamen eller därmed jämförlig vetenskaplig kompetens. 2. Tjänst som forskarassistent tillsättes med förordnande tills vidare, dock för en tid av högst tre år i sänder.

215 3. Tiden för tjänstens innehavande må kunna förlängas med ytterligare så lång tid, att den sammanlagda tiden för innehav av tjänst som forskarassistent uppgår till nio år. 4. Tjänstgöringsskyldigheten för forskarassistent skall utgöra 800 timmar per år, då tjänstgöringsskyldigheten fullgöres i form av enbart institutionsarbete, och minst 198 timmar, då den fullgöres i form av enbart undervisning. Den del av tjänstgöringsskyldigheten, vilken uttages i form av undervisning, bör såvitt möjligt fullgöras på högstadium. 5. Docentkompetent forskarassistent äger uppbära särskilt arvode av sådan storlek, att de sammanlagda löneförmånerna uppgår till belopp, motsvarande lönen i 24 löneklassen å löneplan A, lärosätets ortsgrupp. Jordbrukshögskoleutredningen anser att samma bestämmelser bör tilllämpas för de forskarassistenttjänster som kan komma att inrättas vid KLSL. KLSL:s assistenter i reglerad bef ordrings gång motsvarar universitetens assistenter både i avseende på lön och tjänstebenämning. Universitetens och de tekniska högskolornas assistenter skall enligt ovan återgivet beslut fullgöra 1 000 timmar institutionsarbete per år. I övrigt får de ägna sig åt eget licentiat- eller avhandlingsarbete under institutionsföreståndarens ledning. Dessa assistenter förordnas för ett år i taget. Jordbrukshögskoleutredningen anser, att samma tjänstgörings- och anställningsvillkor skall gälla för KL5L:s assistenter med undantag för dem som tillhör försöksavdelningarna. Försöksavdelningarnas assistenter. Vid vissa av KLSL:s institutioner för tillämpade ämnen skall enligt jordbrukshögskoleutredningens förslag inr o t a s särskilda försöksavdelningar. Arbetet vid dessa avdelningar blir delvis av annan art än vid institutionen i övrigt till följd av att försöksverksamheten är programbunden och av mera kontinuerlig och långsiktig karaktär Den tjänstgöringsform, som 1 000-timmars-assistentbefattningen eller fonkarassistentbefattningen utgör, har därför befunnits vara mindre ändamålsenlig. Med hänsyn till att försöksverksamheten ställer bestämda krav i frå*a om kontinuitet och erfarenhet har utredningen ansett, att försöksavcelningarnas hela personal, alltså även assistentpersonalen, bör vara heltidsanställd. För att ange att tjänsterna inom försöksavdelningarna är av speciell karaktär, föreslår utredningen tjänstebenämningen försöksledare för befattningar i A 23 och A 21, d. v. s. motsvarande överassistenter och fönte assistenter. Arbetsuppgifterna för dessa tjänstemän kommer i betydaide omfattning att bestå i att planlägga och leda försök samt bearbeta och sanmanställa försöksresultat. Försöksledare får alltså anses vara en adekvat benämning. Tjänstemän med akademisk examen (högskoleexamen) i reglerad befordringsgång A 15 - A 19 benämnes lämpligen försöksassistenter medan de nuvarande fältassistenterna och övriga assistenter som saknar akidemisk examen benämnes försökstekniker.

216 I nedanstående tablå ges en översikt över olika assistentbefattningar vid lantbrukshögskolan: Undervisning och forskning

Lönegrad A 23 Tjänstebenämning Tjänstgöringstid Lönegrad A 21 Tjänstebenämning Tj änstgöringstid Anställningstid Lönegrad 15-19 Tjänstebenämning Tjänstgöringstid Anställningstid

överassistent ev. akademisk tekniker såsom statistiker, kemist etc. Full tjänstgöring

Försöksverksamhet

Försöksledare Full tjänstgöring

Forskarassistent 800 timmar Förordnas för högst tre år i taget, sammanlagt dock högst 9 år

Försöksledare Full tjänstgöring Ej tidsbegränsad

Assistent 1000 timmar Förordnas för ett år i taget

Försöksassistent Full tjänstgöring Ej tidsbegränsad

B. Antal forskarassistenter Syftet med forskarassistentbefattningarna är dels att stimulera rekryteringen av forskare och dels att ställa arbetskraft till institutionernas förfogande för forskning och undervisning. Tyngdpunkten av forskarassistenternas verksamhet kommer att ligga inom forskningsområdet, eftersom dessa skall syssla med forskning dels som eget meriteringsarbete för doktorsavhandling och dels i viss utsträckning som institutionsarbete. Behovet av forskarassistentbefattningar blir alltså främst beroende av det rekryteringsbehov av forskare som föreligger och den omfattning, som forskningsverksamheten vid institutionerna bör erhålla. Forskarrekryteringen vid KLSL är helt naturligt särskilt angelägen inom de ämnesområden, som inte är representerade vid någon annan högre läroanstalt i landet. Inom dessa ämnesområden måste alltså forskare utbildas vid KLSL både för högskolans eget behov och för det behov av forskare, som i övrigt föreligger ute i landet. De forskarassistentbefattningar, som inrättas vid KLSL, bör alltså i första hand placeras vid institutionerna inom dessa ämnesområden. Ehuru forskarna inom vissa grundläggande ämnen vid KLSL till en del även i fortsättningen torde komma att rekryteras från universiteten, får det dock anses önskvärt, att forskarutbildning i erforderlig omfattning äger r u m vid KLSL även inom dessa ämnen. För att få ett underlag för bedömningen av behovet av forskarassistentbefattningar, redovisas i tabell 1 i vilken omfattning högre studier bedrivits

217 vid KLSL sedan dess tillkomst år 1932 och i vilken omfattning de bedrevs under läsåret 1958-59. Tabell 1. Omfattning av högre studier inom olika ämnen vid KLSL 1/11 1932-15/6 1959 Ämne

Utexaminerade agronomie licentiater

Agronomisk hydroteknik . . . . Allmän jordbrukslära Husdjurens anatomi och fysiologi Husdjurens utfodring och skötsel Husdjursgenetik Kemi Lantbrukets driftsekonomi . . . Lantbrukets marknadslära . . . Ma*klära

9 7 3 4 4 2 10 5 8 2 2 1 31 4 92

Milrobiologi Ärftlighetslära Väitodlingslära Väitsjukdomslära Summa

Läsåret 1958-1959

Avlagda disputations- Agronomie licentiander prov 3 3

Agronomie doktorander

4 5 2 4 3

3 1 3

2 1 6 1

4 2 3 2 3 7 19 4

9 3

3 2 3 4 1 1

2 V.d studiet av tabellen bör observeras, att högre examina kunnat avläggas inon lantbrukets marknadslära, maskinlära och växtsjukdomslära först frår. och med 1951. I störst omfattning har högre studier bedrivits inom växlodlingslära, lantbrukets driftsekonomi, agronomisk hydroteknik, marklära och allmän jordbrukslära. Under läsåret 1958-59 fanns det vid KLSL 62 lcentiander och 23 doktorander. Antalet doktorander enbart under detta läsa: var lika stort som hela antalet avlagda disputationsprov sedan högskolans tillkomst. Även om bortfallsprocenten troligen är ganska hög, tyder detta på en stark tendens till ökning av doktorandstudierna. Den relativt stora omfattning, i vilken licentiandstudier pågår, tyder också på att denia tendens kommer att fortsätta. För bedömningen av antalet erforderliga forskarassistentbefattningar är antalet doktorander av störst intresse, då cessa befattningar närmast är avsedda för doktorander. Som framgår av tabdl 1 är omfattningen av studier på doktorandnivån mycket varierande inon de olika ämnesområdena. Detta torde dock inte böra tolkas så, att behcvet av forskare inom olika områden skulle variera lika starkt. Vissa ämnesområden har troligen haft en lägre omfattning av den högre utbildningen än som motsvarat behovet. Det synes därför önskvärt, att praktiskt taget varje institution erhåller en viss given minimikapacitet för forskar-

218 utbildning, lämpligen på så sätt att forskarassistentbefattningarna fördelas tämligen j ä m n t över hela linjen. För de ämnesområden, som är i behov därav, bör därutöver forskarutbildningskapaciteten kunna förstärkas med doktorandstipendier, som disponeras centralt av högskolans lärarkollegium. Antalet forskarassistentbefattningar kan emellertid inte bedömas enbart på grundval av det rekryteringsbehov av forskare som föreligger. Särskilt gäller detta, då det är ytterligt vanskligt att beräkna det framtida behovet av forskare. Hänsyn bör också tas till att forskarassistenterna liksom de nuvarande förste assistenterna kommer att fylla en betydelsefull funktion för institutionernas såväl forsknings- som undervisningsarbete. Forskarassistenterna h a r nått så långt i sin utbildning, att de kan genomföra självständig forskning samtidigt som de alltjämt sporras starkt av att nå längre i sin karriär. Trots att de befinner sig i en ur forskningssynpunkt mycket produktiv ålder, blir samhällets lönekostnader för dem förhållandevis låga. Givetvis måste forskarassistenterna ha möjlighet att rådgöra med någon äldre och mera erfaren forskare. Dessa senare mera kvalificerade forskare torde också utnyttjas på bästa sätt, om de i viss utsträckning tas i anspråk för att handleda yngre forskare. Om största möjliga forskningsvolym och bästa forskningsresultat skall uppnås inom en given anslagsram, är således en lämplig avvägning mellan äldre och yngre forskare inte utan betydelse. Särskilt för en högskola med sin tyngdpunkt förlagd inom forskningen torde det vara ändamålsenligt att mellangradstjänsterna blir förhållandevis väl representerade. För närvarande finns vid KLSL:s undervisningsinstitutioner 16 förste assistentbefattningar. Då utredningen funnit, att vissa skäl talar för att dessa tjänster bör avvecklas, får det anses självklart, att i första hand ett motsvarande antal andra befattningar och då i första hand forskarassistentbefattningar inrättas. Ett annat förfaringssätt skulle vara i strid med den princip, som fastslagits av ecklesiastikministern och godtagits av riksdagen för universiteten och de ecklesiastika högskolorna. Ecklesiastikministern säger sig nämligen förutsätta, att de nya normerna för assistenttilldelningen inte skall tillåtas medföra någon sänkning av en redan uppnådd standard. På grundval av ovan redovisade synpunkter har jordbrukshögskoleutredningen kommit till den slutsatsen, att samtliga av högskolans institutioner med undantag av de kemiska institutionerna samt den genetiska institutionen bör erhålla var sin forskarassistent. Med hänsyn till att de kemiska institutionerna har omfattande uppgifter av konsultativ natur i kemiska frågor gentemot vissa tillämpade institutioner, har behovet av personal för detta ändamål ansetts vara mer angeläget än av forskarassistenter. Institutionen i genetik beräknas erhålla en forskarassistentbefattning via Uppsala universitet. Utredningens förslag innebär, att antalet forskarassistentbefattningar vid KLSL:s ultunadel kommer att uppgå till 17 st. fördelade på olika institutioner på det sätt som framgår av tabell 2. Av de 16 förste assistent-

219 befattningar, som för närvarande finns vid KLSL:s undervisningsinstitutioner överföres 4 — d. v. s. befattningarna vid de båda kemiska institutionerna, vid avdelningen för statistik samt den ena av de båda förste assistentbefattningarna i mikrobiologi — till överassistentbefattningar. De resterande 12 förste assistentbefattningarna bör överföras till forskarassistentbefattningar. Detta innebär att 5 forskarassistentbefattningar behöver nyinrättas vid KLSL:s ultunadel. Inom trädgårdssektionen bör vidare inrättas 4 forskarassistentbefattningar; en vid varje institution. överförandet av förste assistentbefattningarna till forskarassistentbefattningar kommer att medföra en ökad omfattning av studierna på doktorandnivån samtidigt som arbetskraftstillgången för forskning och undervisning i institutionernas regi minskar. Med hänsyn till önskvärdheten av att inte reducera institutionernas arbetskraftstillgång mer än nödvändigt kan det övervägas om inte överförandet av förste assistentbefattningarna till forskarassistentbefattningar bör ske under en viss övergångstid. Enligt utredningens mening bör överförandet av förste assistentbefattningarna till forskarassistentbefattningar ske allteftersom de nuvarande innehavarna av förste assistenttjänsterna lämnar dessa eller begär att få bli forskarassistenter i stället för förste assistenter. Minskningen av institutionernas arbetskraftstillgång torde i viss utsträckning kompenseras därav att utredningen föreslår en betydande förstärkning av biträdespersonalen. Härigenom torde det bli möjligt att i större utsträckning överlåta en del arbetsuppgifter såsom löpande institutionsarbete m. m. på kvalificerad biträdespersonal så att den vetenskapligt utbildade personalen kan koncentrera sig på de mera kvalificerade forsknings- och undervisningsuppgifterna. C. Antal assistenter och amanuenser inom undervisning och forskning 1955 års universitetsutredning har angivit vissa riktlinjer för beräkningen av den erforderliga assistent- och amanuenspersonalen inom olika ämnesområden (SOU 1958: 32). Då KLSL:s undervisnings- och forskningsverksamhet får anses vara analog med verksamheten inom motsvarande institutioner vid universiteten och andra högskolor, har jordbrukshögskoleutredningen ansett det riktigt att grunda beräkningen av antalet assistenter vid KLSL på de normer, som universitetsutredningen uppställt i den mån de godtagits av riksdagen. Enligt universitetsutredningens förslag skall en assistent i reglerad befordringsgång fullgöra 1 000 timmar institutionsarbete per år, medan tjänstgöringstiden för en förste amanuens skall utgöra 500 »assistenttimmar» och för en tredje amanuens 225 »assistenttimmar» per år. En assistent i reglerad befordringsgång motsvarar alltså i avseende på tjänstgöringstid och kostnad 2 förste amanuenser eller 4 tredje amanuenser.

220 I syfte att ge institutionsföreståndarna ökad frihet att välja mellan dessa olika personalkategorier har jordbrukshögskoleutredningen funnit det lämpligt att ange tilldelningen av assistent- och amanuenspersonal till de olika institutionerna uttryckt enbart i assistenttjänster. Institutionsföreståndarna bör sedan beredas möjlighet att ta ut det tilldelade antalet assistenttjänster i form av assistent- och amanuenstjänster allt efter föreliggande behov. E n assistenttjänst bör därvid kunna utbytas mot 2 förste amanuenstjänster eller 4 tredje amanuenstjänster i enlighet med ovan redovisade omvandlingstal. Härigenom får institutionsföreståndarna möjlighet att anpassa dessa personalgrupper på ett sätt som bäst motsvarar behovet vid de olika institutionerna. Universitetsutredningens förslag till beräkning av minimiresurserna med avseende på assistent- och amanuenspersonal för forskningens och det allmänna institutionsarbetets behov innebär i korthet följande. För varje professur och laboratur (motsvarande) i experimentella, matematiska eller samhällsvetenskapliga m. fl. ämnen tilldelas institutionen 1 000 assistenttimmar och för varje sådan befattning i fysik eller kemi beräknas därutöver 1 000 assistenttimmar. Departementschefen (i ecklesiastikdepartementet) modifierade dessa normer för assistenttilldelningen på så sätt, att det antal assistenttimmar för forskning och allmänt institutionsarbete, som beräknades för varje laboratur (motsvarande), reducerades till hälften av vad universitetsutredningen föreslagit. Detta har också blivit riksdagens beslut. Departementschefen framhåller emellertid i detta sammanhang, att med hänsyn till den variationsrikedom, som råder inom all forskning, mojligheter till avvikelser från på ovan angivna sätt beräknad assistenttilldelning måste föreligga, samt säger sig därtill förutsätta, att någon sänkning av en redan uppnådd standard ej skall ske, om vissa ämnen redan tidigare med hänsyn till enbart forskningens och institutionsarbetets behov tillförts ett visst extra tillskott av assistent- och amanuenspersonal utöver vad som angivits på grundval av ovan redovisade normer. Jordbrukshögskoleutredningen anser, att flertalet av KLSL:s institutioner är närmast jämförbara med gruppen experimentella, matematiska och samhällsvetenskapliga m. fl. ämnen, för vilka enligt ovan angivna normer s.tulle r ä k n a s med ett behov av 1 000 assistenttimmar per professur och 50) assistenttimmar per laboratur (motsvarande). De kemiska institutionerna bör emellertid i enlighet med samma normer tilldelas 2 000 assistenttirnmar per professur och 1 000 per laboratur. Institutionen för mikrobiolog, vid KLSL överensstämmer i fråga om arbetsmetoder och forskningens kartktär väsentligen med en biokemisk institution, vilket alltså motiverar, att (ckså denna institution tillgodoräknas samma antal assistenttimmar som de kemiska institutionerna. Även institutionen för marklära vid KLSL överensstämmer väsentligen med de kemiska och fysikaliska ämnena och bör därför tillgodoräknas den högre assistentkvoten.

221 Till det behov av assistent- och amanuenspersonal för forskning och allm ä n t institutionsarbete, som beräknats på grundval av ovan redovisade normer, får enligt universitetsutredningens förslag läggas ett visst behov för undervisning. Som riktlinjer för beräkningen av assistent- och amanuenspersonalen enbart för undervisningen har angivits, att befattning som assistent eller amanuens må inrättas för varje fullt antal av 500-750 respektive 300-450 undervisningstimmar allt efter verksamhetens karaktär av egentlig undervisning eller laborationsövning. I enlighet med dessa riktlinjer bör samtliga institutioner vid KLSL tilldelas 500 assistenttimmar vardera för undervisningsändamål. I tabell 2 redovisas det antal assistenttjänster i reglerad befordringsgång, som institutionerna vid KLSL kan tilldelas på grundval av universitetsutredningens normer. Därvid har institutionerna för oorganisk och organisk kemi, mikrobiologi samt marklära tillgodoräknats 2 000 assistenttimmar per professur och 1 000 assistenttimmar per laboratur, vilket alltså är den assistenttilldelning, som tillämpats för de kemiska och fysikaliska ämnena vid universiteten. Samtliga övriga institutioner vid KLSL har tillgodoräknats 1 000 assistenttimmar per professur och 500 assistenttimmar per labor a t u r (motsvarande). Detta är de normer, som tillämpats för gruppen experimentella, matematiska och samhällsvetenskapliga m. fl. ämnen vid universiteten. Det sammanlagda antalet assistenttjänster i reglerad befordringsgång vid KLSL:s ultunadel — exklusive försöksavdelningarna — kommer enligt ovan angivna tilldelningsgrund att utgöra 48 st. Motsvarande antal assistenttjänster kan för närvarande uppskattas till 23 3 / 4 st., om amanuenstjänsterna omräknas enligt de normer som universitetsutredningen tillämpat. Detta innebär en fördubbling av antalet assistenttjänster. Som tidigare redogjorts för föreslår emellertid jordbrukshögskoleutredningen, att KLSL:s assistenter med undantag för försöksassistenterna skall i likhet med assistenterna vid universiteten fullgöra 1 000 timmars institutionsarbete per år. Eftersom denna förändring medför att assistenternas tjänstgöringstid ungefär halveras, leder detta till att av det nya antalet assistenter (48 st.) kan uttas ungefär samma antal tjänstgöringstimmar som av det nuvarande antalet assistenter (23 3 / 4 st.). I realiteten är alltså institutionernas förstärkning på assistentnivån av relativt begränsad omfattning. En del av assistenternas och amanuensernas arbetsuppgifter inom institutionerna särskilt ifråga om det löpande institutionsarbetet torde dock kunna övertagas av kvalificerad biträdespersonal. Utredningen föreslår nämligen en betydande förstärkning av denna personalkategori. Förändringen i tjänstgöringsförhållandena för assistenterna kommer å andra sidan att medföra ökade möjligheter för dem att ägna sig åt eget meriteringsarbete. Omläggningen torde komma att leda till en ökad omfattning av högre studier på licentiandnivån. Som jämförelse kan påpekas,

222 att antalet licentiander under läsåret 1958-59 uppgick till 62 st. (sid. 217). Licentiandernas antal är alltså redan nu större än det föreslagna antalet för dem avpassade assistentbefattningar. D. Antal försöksledare och försöksassistenter Enligt utredningens förslag skall — som tidigare redovisats — befattningshavare inom försöksavdelningarna i överassistents och förste assistents lönegrad benämnas försöksledare medan assistenter i reglerad befordringsgång benämnes försöksassistenter. Eftersom försöksavdelningarnas arbetsuppgifter är av speciellt slag, har utredningen inte ansett sig kunna tillämpa universitetsutredningens normer för beräkningen av assistenttilldelningen inom försöksavdelningarna. Behovet av försöksledar- och assistenttjänster inom försöksavdelningarna har i stället grundats på en angelägenhetsbedömning av försöksverksamhetens behov av personal av detta slag. Även inom försöksverksamheten gäller att olika personalkategorier bör vara representerade i väl avvägda proportioner, för att de resurser i form av personal, försöksteknisk utrustning, jord, djur m . m . som engagerats skall ge bästa möjliga utbyte.Om därför viss försöksverksamhet ansetts böra bedrivas inom ett ämnesområde och högre befattningar tilldelas i den omfattning som är nödvändig för att verksamheten skall kunna bedrivas så effektivt som möjligt. Försöksledarbefattningarna är avsedda att rekryteras med personer som har lägst agronomexamen eller annan grundläggande akademisk examen och som förvärvat erforderlig erfarenhet inom försöksverksamheten. Högre vetenskaplig examen bör tillmätas meritvärde. Försöksledarna har till uppgift att planlägga och leda försöken samt bearbeta och sammanställa försöksresultaten. I tabell 2 redovisas det antal försöksledar- och försöksassistenttjänster, som utredningen ansett erforderligt för en rationellt bedriven verksamhet. I första hand har de befattningar av motsvarande slag, som nu finns vid statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök, omfördelats på de nya försöksavdelningarna. Som framgår av tabell 2 föreslås därutöver vissa förstärkningar, främst i fråga om försöksledare i A 23, vilkas antal vid KLSL:s ultunadel föreslås ökat från 3 till 6. Inom trädgårdssektionen innebär utredningens förslag en ökning av försöksassistenttjänsterna från 2 till 6 och av befattningarna i A 21 från 3 till 4. III.

Biträdespersonal

Forskningen har under de senaste årtiondena i allt högre grad blivit leroende av hjälpkrafter av olika slag, som här sammanförts under begreppet biträdespersonal. Denna personalgrupp kan med hänsyn till verksamhetens art uppdelas i tre kategorier, nämligen teknisk, administrativ och cvrig

223 biträdespersonal. Till teknisk biträdespersonal räknas laborerande personal såsom institutionsbiträden, laboratoriebiträden, institutionsvaktmästare, verkstadspersonal, djurvårdspersonal m. fl. Inom försöksverksamheten vid KLSL finns vidare ett antal försökstekniker (nuvarande assistenter utan akademisk examen) vilka i likhet med det snabbt ökande antalet laboratorieingenjörer är att karakterisera som kvalificerad teknisk personal. Den administrativa biträdespersonalen utgöres främst av kansli- och kontorsbiträden. I nedan utförda beräkningar över biträdesbehovet har jordbrukshögskoleutredningen i likhet med universitetsutredningen endast räknat med det sammanlagda behov av biträdestjänster som föreligger utan att ange vilka olika slag av biträdespersonal dessa tjänster bör besättas med. I gruppen biträdespersonal ingår därvid alla slag av biträden med undantag för ekonomibiträden och övrig personal avsedd för städning. Inom framförallt naturvetenskaplig forskning och försöksverksamhet är behovet av välutbildad biträdespersonal särskilt stort, eftersom en betydande del av arbetsuppgifterna kan utföras av sådan personal. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla att det ur arbetsekonomisk synpunkt är önskvärt, att den vetenskapligt utbildade personalen så långt det går frigörs från biträdesuppgifter så att den kan koncentrera sig på de mera kvalificerade forskningsuppgifterna. För att biträdespersonalen skall vara i stånd att omhänderha en större del av arbetsuppgifterna i samband med forskning och försöksverksamhet erfordras emellertid, att denna personal erhåller en därför avpassad utbildning. I detta avseende har KLSL:s institutioner delvis andra krav än universiteten och övriga högskolor. Utbildningen av KLSL:s tekniska biträdespersonal kan därför i regel ej följa samma mall som exempelvis de medicinska klinikernas tekniker (laboratriser). Sålunda är laborantskoleutbildning i många fall av begränsat värde. Exempelvis försöksteknikerna bör ha jorcbrukspraktik och lantmannaskola samt i vissa falk också driftsledarkurs. I åtskilliga fall — särskilt då verksamheten vid institutionen är starkt specialiserad, vilket ofta är fallet vid KLSL — ges den viktigaste utbildningen inom respektive institutioner. Då kraven på god kompetens hos den tekniska biträdespersonalen vid KLSL bör vara densamma som vid universiteten och övriga högskolor, måste därför åtgärder vidtas för att få till stånd en organiserad vidareutbildning av teknisk biträdespersonal inom KLSL. Bähovet av biträdespersonal är främst beroende av forskningens karaktär och den kvalificerade forskarpersonalens storlek. Forskning av i huvudsak experimentell karaktär får anses vara mer biträdeskrävande än rent teoretisk forskning. Universitetsutredningen har för varje ämnesområde faststäl.t det antal biträden, som i genomsnitt bör finnas per kvalificerad forskare. Till gruppen kvalificerade forskare har därvid hänförts professorer, laboratorer (och motsvarande) samt biträdande lärare. Universitetsutredringen framhåller, att det kan synas tveksamt om gruppen biträdande

224 lärare bort hänföras till kategorien kvalificerade forskare, men med h ä n s y n till att såväl biträdande lärare som assistenter för sitt forskningsarbete är i behov av viss biträdeshjälp, har universitetsutredningen i sina beräkningar uteslutit assistentgruppen men medtagit de biträdande lärarna såsom representerande båda kategoriernas behov av biträden inom den fasta personalorganisationen. Såsom tidigare påpekats motsvarar KLSL:s förste assistenter universitetens biträdande lärare. Med hänsyn härtill har jordbrukshögskoleutredningen vid beräkningen av biträdesbehovet inräknat forskarassistentbefattningarna, som utgör omvandlade förste assistentbefattningar, i gruppen kvalificerade forskare. Ett sådant förfarande vid beräkningen av biträdesbehovet är också motiverat därav att antalet assistenter i reglerad befordringsgång i förhållande till antalet förste assistenter vid KLSL är ungefär lika stort som antalet assistenter i reglerad befordringsgång i förhållande till antalet biträdande lärare vid universiteten. Universitetsutredningen har funnit, att behovet av biträden i förhållande till antalet forskare varierar avsevärt mellan skilda ämnesområden. I nedanstående tablå redovisas det antal biträden per forskare, som universitetsutredningen uppställt som norm för de ämnesområden som är närmast jämförbara med lantbrukshögskolan: Antal biträden per forskare Universiteten: Fysisk-kemiska ämnesgruppen 1 Biologisk-geografiska ämnesgruppen 2 Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen Tekniska högskolorna: Teoretiska ämnen övriga ämnen

3,3 1,9 0,8 0,6 3,3

Jordbrukshögskoleutredningen anser att de normer för biträdestilldelning, som universitetsutredningen uppställt för de ecklesiastika högskolorna och universiteten i princip bör kunna tillämpas också för KLSL. Åtskilliga av KLSL:s institutioner är närmast jämförbara med de tekniska högskolornas icke teoretiska ämnen eller den fysisk-kemiska ämnesgruppen vid universiteten. Hit hör institutionerna i kemi, mikrobiologi, marklära, arbetsmetodik och teknik, hydroteknik, växtnäringslära och jordbearbetning. KLSL:s ekonomiska och statistiska ämnen motsvarar universitetens samhällsvetenskapliga ämnen, medan övriga ämnen vid KLSL är närmast jämförbara med den biologisk-geografiska gruppens ämnen. Efter närmare granskning av biträdesbehovet vid de olika institutionerna h a r utredningen emellertid kommit till den uppfattningen, att biträdestill1

Den fysisk-kemiska ämnesgruppen omfattar ämnena fysik och kemi. Den biologisk-geografiska ämnesgruppen omfattar ämnena botanik, genetik, geografi, geologi inklusive mineralogi och zoologi inklusive zoofysiologi. 2

225 delningen bör grundas på en kvot av två biträden per forskare för samtliga institutioner vid KLSL med undantag för de ekonomiska, för vilka kvoten ett biträde per forskare föreslås. Utredningens ställningstagande i denna fråga innebär, att en del av KLSL:s institutioner kominer att erhålla en lägre biträdestilldelning än vad universitetsutredningen har räknat med för motsvarande institutioner vid universiteten och de tekniska högskolorna. Utredningen är emellertid av den uppfattningen, att andra behov av större angelägenhetsgrad, när det gäller att effektivisera högskolans verksamhet, bör tillgodoses i första hand. Hit hör bl. a. ökade materielanslag. Vad försöksavdelningarna beträffar har utredningen funnit, att även vid dessa bör biträdestilldelningen kunna beräknas på grundval av en enhetlig kvot. Utredningen har här kommit till den uppfattningen att en biträdestilldelning av 2,5 biträden per kvalificerad forskare tämligen väl svarar mot det biträdesbehov som föreligger inom försöksverksamheten. Till gruppen kvalificerade forskare har därvid räknats samtliga statsagronomer och försöksledare. Försöksledarna i A 21 motsvarar forskarassistenterna på undervisningssidan och de biträdande lärarna vid universiteten och bör därför inkluderas i gruppen kvalificerade forskare vid beräkningen av biträdesbehovet. Detta får anses motiverat också med hänsyn till att försöksledarna i vissa fall förestår egna försöksområden. I gruppen biträdespersonal har inräknats samtliga biträden utom personal avsedd för städning. Det sammanlagda antalet biträden vid KLSL:s institutioner på Ultuna — exklusive försöksavdelningarna — har på grundval av ovanstående normer beräknats till 122 biträden i lönegrad A 8 (tabell 2). Motsvarande personalgrupp uppgår för närvarande till 68 1 / 2 . Vid försöksavdelningarna på Ultuna blir biträdestilldelningen sammanlagt 70 biträden mot 44 för närvarande. För trädgårdssektionens del ger ovannämnda normer för beräkning av biträdestilldelningen till resultat att 27 biträdestjänster i A 8 ställes till förfogande för forskning- och undervisningsverksamheten och 20 till försöksavdelningarna. Tilldelningen av biträdespersonal har ovan beräknats i »normalbiträden», vilka förutsatts genomsnittligt vara placerade i lönegrad A 8.1 Institutionsföreståndarna bör sedan ha möjlighet att begära att få ovan angivna tilldelning av biträden antingen i ett färre antal högre kvalificerade biträden eller i ett större antal mindre kvalificerade. Genom detta förfaringssätt vinnes en mera smidig anpassning till respektive institutions behov. Det kan i detta sammanhang påpekas, att en betydande del av biträdespersonalen särskilt inom försöksverksamheten utgöres av förhållandevis kvalificerade tekniker, såsom laboratorieingenjörer och försökstekniker (nuvarande assistenter utan akademisk examen) som universitetsutredningen räknar med bör vara placerade i lönegraderna upp till A 17-A 23. I den 1 Vid anslagsberäkningen har räknats med lönen i ortsgrupp I I I för Ultuna och II för Alnarp samt med en löneklassuppflyttning. 15-599132 Utredningar

226 d o tu

c

ri

> ,_. 9

3 A! C

C3

(-!

M d

^J

»a o

fcu> 0<

T3

a

D ^J QJ

M nu

:C3

fl

R

t/1 CB

a

h

n

^ 03

•4->

•(->

+•>

i—<

es £3

«2 -Q

O *2

:0

ja -.o

+-> 03 •c

>

4->

<D

<D

C

.2 <3 .o .-.

O

n

:0 *-c

^

fe 3

X! 7S

IS -2

<D

03 O

O

o

tie

•3 .2

;-!

«a

CO

1H

^ > .a

4-1

en

^ « o H

ed

fl C

!H

hH

8 C

4->

•M

taD

"fl

c

SCO

1 a

C

M

>

-d

^

W£

fe J2 "5 :0 - 5 U3

•J c/3

fa

V, '>

c

taD

o 00

a 'a

ffl

o CU h-*

o rt

a a sr C/1

03 C C 3

fl C fl s '_ ofl "0 ~ ofl :03

en

M

-3

p

p

+->

:/:

«-.

w

C

fl Sa

fl CD

ta

Bl

s *

O

:ccj

d

u o fl on

fl

ty)

H

fl

£ «1

z <! fl

<! o V, fl n

H H

>> fl f

•o CD ••-,

(-,

:0 M

•<->

'4, ^

s w 3 oa 3 [D

K O o 03

M

k

fl <: fl r n 52 fl H o 2 K fl fl 3 o M /-. u CD

en

trt

-f->

a o o o fl

00 O!

IL.

fl nn M :eä t-

S

B '6 U

227 k O

03 O

> Xen

vO

fl B fl CD •<•,

'

CS

-1 k X) 4->

t tu taD !C «D Tfl

sä

i-.

3 X

O

tn

en fl. C

o

i-.

c3

«03

(ft > > •O

fa ca

tn k

•a

••o

tn

o

fl

k :o3 ä

P

c£

03 +J

13 CD k

fl .fl ert

BO CD

fl XI

"tn

03 (i :o3

tn

:<33

ert

03 >-<

o

C c

iert

3 <-; a» 2 .fl

" 0 . 03

Ö

'' i

l

.H

^

g

[fl

.«

P

"a

k

(H tO '*-* ca

* 3 T3XI

P fl k C3

jj

<D

C.

—

•jr

•§ s

e

js

tn >

03 G

X3

tn

.2 ^-i

f*

2 o, X

4-*

.fl ;- 6 Å s

sI

«

5 UD

4->

'» S -fl 2 5 fl

> o x

å-s •2 t,

>

5 fl -o fl .9. c

2 M •S 'O

~H

k

2 . +J tn £ •—

ert H» _

tn

o #

2 "7 g fl k ert ^D —

C :ert ö ,5 :3

3 03 3

k, X -ö k. o

2 C

a

f>

g

TH

E C ert k. <D

Q d 2 o

e3

U tn

_,

tD .2 "a

X

*-> :crt

3 C 03

ert CD

P

flfl

•3

:0

°3 C

*1

s 3

tn

k. SO IM

+->

C/J

g r,

tn

:ert

cd ca

fl

E

o t3 3 ert

C tD

CD

C

fl O

k

tn

.fl fl

tn

ert k. O

k CD

ert

XI -2 *+«

o c/:

XI

CD

CD

+->

fl

fl CD

C/J

3 C 03

en 3

E _,

O

TH

3 SJ

tD

fl

X

o

4->

Cl)

3 k

fl -. cu

»ert

CD

CD c/J

CD o kl

3 en

ca k, i© ti,

"C •a k o +fl J X

3 O

O k

to

k

:3

+-> C CD

ert

3 3 3

O)

tn

s

•3 O

3 O

E

CO

en

fli

C)

-fl

4-1

tD

en

o

A

M

09 H tn

14 5j o H t-

e

a

:< flfl as P as

t-, ••o

CD

tn

Z

fl +-> fi K A X P +-> tn Z P r> z a :< '4, HJ

o 00

W; ert

XI T3

tn

O

fl

"O tn

12 L A Z P

ti)

| <

bO jart

k

:C3 tn

H

X

3 k

bil

C O 4-»

ert

Z

C/3

.fl CD

fl en

:0

<<-i

:crt 3

z

CD

«t-i

ti) :crt

fl

z

O

flfl

< W

3 3 G

o

fl ca

CD

O ti

flJ

K O

Z

z

:crt 3

z

—c

O O kl

k 3

X 3

k O C

3 G O en k,

3 CD

3 HM en

fl CD

fl fl

4->

en en

ert

c'n

ert k O X C3

:3

c/:

X 3

X

O

"> C O

E 3

*» M CD

CD

3 M

fl

Q n

4-1

tn

o « " a H s p H < as

4->

o

tD

ert tn

k ert X k, o

fl- >

C

iöi •

P>

k O O,

t/J

fl O

en ert

S C CJj

« • u

:3

en

u, 3

Cfl CD

-3 G

s H" '-rt Crt

X

XCJ o

k, 3

>

3 G

fl

C9

3 3

Cf)

tD

O

-a

en

<M

X

1—

<>

c

k

fl XX fl

k IIS

°3

•3

tn

>

tO

3 M •o tn k tO

o fal .2 >

fl

P. a -g

2 3 Ä

^J ef-, tn

O

fl

-

.

G

•—

"Ttf

-fl

»03

o

>>

CJ

s

3 X

•i

£ °2

2 c sä en

X

£

3 O.

en

"-1

tn

S S P MS x

>

•3

X

<

O

g

tn

ID

-

> £

X

> CD -o 3 3 3rt ** •fl ä o ^K

c

G

.2 o

c 3 3

ert

*-> •>->

a 5

O

cn

3 C »ert »3 k iO

53 1 fa Ti 3 i? fl ^fl •*3

O.

:

fl-

•O

"> xl .g

»03

ert G O

CD 1> C "

k

fl, ^

k

O

~

.2 CN

(M

.,H

<

2 d

±3 eu

fa; -o k 2

«

: 0 - f l tn

fe-S « -* £

3 •fa C/3

O

DD 3

cn

£5 5

PQ ffl CD C O to .fa fl 03 k tu

fl 2 c k fl fl tD :crt A C k 3 ;

o o "S 3 ^

Instit mn(v e anm

"fa

d

PQ P -3 3 CD

fl P :0

O H

fl fl p z fl fl fl fl P H CD Z

<

fl fl fl

to

ca cD

K :3 P, 3

tn

•5

k tO «t-t

k tO =—i

fl CD ra 0(1 P z fl :08 k

2 k

4->

z P

(3D 3

K|

'fl

A

•H

en

.5 3O > :3 z fl —' Z P /<

X

ca CD C

k

O tn cD

cn

tert 3

z

C 3 c/:

>

-fl tO k tO

CD

:3 3

Z

z

fl fl <

ki tO CD

•3

k

"3 P z

•4->

> fl fl fl u c» c fl z13 fl Z

229 3

to

tn

fl

>

c

«

. o tn

3 > .fl g k 3 k

_ aa ~-> T3 CD fl

Gtn

fl. k

+J

3 *J

G

<

2p3

CD G

fci fl

G CD

-3

>

g o •$ a > 3 O tn

i_H

fl< S C :3 O .fa

k CD

fl 3

+-> fl 3 3

C O °3

s

ifl <D

fl 3

tn .fl c *-> DD tn fl k tn tD 4-1

CD

CD

•O k

> +oJ >> tO X 3 fl Ofl 3fl

X

fl

>

3k

en

fl fflCD 3 >

k

c .fa C

w

O

CD

c x fl c *J X 2 tn

CD

•3

t" tn

CD

.fl H

«3

k.

3 k 3

tu <J

fll G 3 0

ua O [fl l-l

3 C >

.S -2

fl

k

•

G

aa

fl- b

o

f> fl fl d

tD

tn

aa 3 F—i

tn

1-1

IH

fle» O CN CN ^*

Mot

fl; -t-1 tD tea

r lab

"3 © *"" H

:3

fl

3 3s en 3 X

3 G

CD

E 3 0 C/J

2 .2 £

c G 3

C/3 31

>

to tn

CD

s s G .fl 2 o

>> G fa -fl tn . f l

Ht»

lO

k x - E

:3

X

in o

-* to

CN

IM

n

03 tn

O H ti

«t-c

tTt X <i

tn k

c

fl

K

•(->

z P

fl X fl :<-. t>

2 p

-r

CN CN

Q

fl Z

<•> fl < 0z CD

:Ö cD

k

fl fl fl ra Q

M

<, fl fl +J a fl p fl Z P tn ca

cn

^

w

o

3°

*

3 tn

t» fl

•fa

P

"H

/?

1—1

tö

b

M

g

CD 3

Cl

1—1

Z

k tO

fl 0

t-i

z

Ml

z 2 ^

fl

trrt

fl •3ra fl .3

rt

fl k2

Z P

fl P z z

:<!

C

H

p

•

Z P

+J

Z P

fa

cn k> O

s

h-1

•A o

fa

kl O» 1-H

1 m

CN

CN

CO CN

G Oi

CD CO . . cn T - i ca

IM

1-H

-3

3 k CD

:0

CD

fl TfOO

1-1

1 m i-(

CO CN

PQ i-c

fltM CN

TH

TH

PQ

IM i-i

T-I

CN

iH

TH

TH

i-l

in

r+# CN CO

i-t

CN CN

CN

T-<

TH CO

TH

T*

i-l

i-l

T-C

-# o T-I

1-H

Ht» (M

MS M

<H

TH

O

CN

eo

< i-l

-

TH

CN

i-l

CN CO

1—1

M

CM

Nuläge

fl M c

<

SUMMA SAMTLIGA INSTITUTIONER VID ULTUNA

00 00

Nuläge Utr:s förslag

CD

2 c

SEKTIONEN

!

SUMMA EKONOMISKA

J3 tu .fa, T3 PQ

MARKNADSLÄRA

3 C 3 X u o i CA

Nuläge Utr:s förslag

+-> k 3 CD •fa 3 C/2

LANTBRUKETS

"P ki

<

Avd. för statistik* Nuläge Utr:s förslag

'fl cn fa

Nuläge Utr:s förslag

OD

co

TAGSEKONOMI 3

fa t- "3 ••O

LANTBRUKETS FÖRE-

:0

IV. EKONOMISKA SEKTIONEN

M

.•O cn ki CD

TEKNIK1

la

Nuläge Utr:s förslag

PQ

BETSMETODIK OCH

fl; 73

LANTBRUKETS AR-

c

Av dessa är 1 i B 1, 5 i A 26, 2 i A 24 och 1 arvode (A 26)

överassistentbefattningen »Statistiker» för bl.a. konsulation

4 Till institutionen är knuten en underavdelning i trädgårdsodlingens driftsekonomi i Alnarp

8 Professorn är nu arvodesanst. Till institutionen är knuten en underavdelning i Alnarp

2 Motsvarar den nuv. maskintekn. inst.

1 E

III. TEKNISKA SEKTIONEN

'öa 3 > 3

Försöksass.

3 OD C

Assistenter

kl

över- Forassi- skarstent ass.

a C

Institutionernas namn (vid förändring se anm. kolumnen)

oo

<

CN 1-H

1-H

< O

tn

CO

Sa

fle»

eao O

OO eM

CO

< M

-

<

T-I

231 tea X

X

ej O

fl k tO <M k

>

3 <D

3 3

k tO

fl O Z fl :3> 3••O

«C—1

fl g

•O

tn

ID

CD 3

•Ö ki

:« ki

+-> cn C

tn

*-> O E

+-> 3 +->

-fl -fl k tO

ki

k

•3 OD 3 :3 k

3 3 CO

+•>

tn

s

C 3 3> *-><D > 3 43- > 3 CO O 3

cn 3

.fl 3

*P

3 3 k 3

fl ifa -**

c/n :Ca

cn ki tO

fa *

C

fl -3

k tO «M

3 ca

•äa 3

k

%

cn C tD

3 H->

tO

•

> >

m

•*

fa

> w

OD G

"E

•<->

G 3 k 3

OD C

in

t O en k tO «<-i

g? - k3i fl. 3:OD 3

.fl 3 tO CO k

.fl

>• 3>

3 cn

>

3 k 3

3 ert

tO

OD

> ^O3

cn

CD

C t3 aa > XJ t n

cn T3

fa H« O

tn k

C 3

fa cn

fl 3 T3

* =2 4a E O G Ji

£ •^ m

k fa

'-'

OD 3 :«

+J

cn

12 « 3

^< "B "2

> —

3 d

fa aa co *cn cn 3 _> i-l

c Ji 3 tn fl, I2-

:

s

co '^ fl. • c H

Z

0 OD 3

o S

32 PS H H W t-J

H

>• en

o »a

z A

o

k tO

fl

fl Q O h

OD 3

• • <

k tO

K > «

fl wa

co

Cl) tert

k •(->

z P

tn k

c

rl

f-n

M u

Z p

aa

z c ra o •3

z :< >

OD 3

ol

O

< •o cD z r l 00 fl WJ p g pd

tn k tO

en

fl Q P ra fl <A »4 tn

o z A

: <i k

+J

ra fl z P

«

K <é

en k

CD

:« fl u

»H

zfl P

fl <3

Z P

CD

> CD •"=« fl

n CD 3

S

fl< fl c •2 3 3 'cn

i

>•

tD ti

fl

v

tO fl

fa Q

,2

X

s

<u i:3 n cn •<

+->

Z P

<D

co

CN < !

•2 2

fa

k O C/3 Ä

Jj aa

2"°

G

a aa tn

tn

i-i

rt

fa i-l IM

4-i X aa

eo CN

X 3

TH

•fl O

k fa

3 k OD aa

3 fa 1-1

fa CN 1-H

CO <M

<

< cM "*

'i in

1-H

1-H CN

CN

< fa fa CN

co PQ

i-l

CN

PQ

r*

Nuläge Utr:s förslag

i ti

7 ULTUNA OCH ALNARP

fl 'fl .fltn co <N

SUMMA HELA KLSL;

3 G 3 X u o OD

2^

SEKTIONEN

'> ö tO H M .-ejN rH M

Nuläge Utr:s förslag

OD

<

SUMMA TRÄDGÅRDS-

fa ••o tn k «D

M

LABORATORIUM

M

fa! fl t O cö aa

Nuläge Utr:s förslag

<

KEMISKT ANALYS-

cn i aa

AVD. FÖR BIODLING

PQ oo

Nuläge Utr:s förslag

2 c •S-å

TOLOGI

:

Nuläge Utr:s förslag

3 Försöksass.

Växtpatolog

3 Kemist

Utöver här redovisad personal som sysslar med biodling inom Statens husdjursförsök finns för närvarande en »assistent» i A 15. Utredningen föreslår att ifrågavarande assistenttjänst bibehålls endast så länge den nuvarande innehavaren är kvar.

s c <

AVD. FÖR VÄXTPA-

G G "äa ki 3 OD

Assistenter

G

Över- Forassi- skarstent ass.

3 Institutionernas namn (vid förändring se anm. kolumnen)

232 CJl

m T-H

O CM H N

co m O o

CN

m Tf 1-H CO 1-1

CO -t* T-I

co m 1-H

o 1-1 T-I I *

t>

CN CO 1-H 1-H

•* 1-H

T-I

r^ CN H» aa CD

CO Tf CN

<<

<*

co

M

o -rr 1-H

CO m

< CO

CN

oo

i>

H«

[>

1-H

TH

CN

CJa 1-H

i * CM

233 m å n den genomsnittliga lönegraden för biträdespersonalen ligger högre än A 8 kommer det antal personer, som kan anställas som biträden på grundval av ovanstående beräkningar, att bli mindre än det här beräknade antalet. Särskild biträdespersonal knuten till docenttjänsterna. Universitetsutredningen har ansett, att docenternas biträdesbehov bör lösas fristående från institutionernas i övrigt. Orsaken härtill har bland annat angivits vara, att en docentbefattning normalt innehas endast i sex år och att olika docenter ofta har olika behov med hänsyn till typen av biträdestjänster. Universitetsutredningen har därför ansett det mindre lämpligt att tillgodose docenternas biträdesbehov inom ramen för de enskilda institutionernas fasta personalorganisation. I stället föreslår utredningen, att universiteten och högskolorna erhåller särskilda anslagsmedel för biträdeshjälp åt innehavarna av e.o. docentbefattningar. Universitetsutredningen föreslår sålunda, att anslagen beräknas till 10 000 kronor per befattning för docenter inom den biologisk-geografiska och fysisk-kemiska ämnesgruppen och till 6 000 kronor för biträdeshjälp åt docenter inom den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Tillämpat på KLSLrs institutioner innebär detta, att docenttjänst i de ekonomiska ämnena bör tillgodoräknas 6 000 kronor per år för biträdeshjälp, medan samtliga övriga docenttjänster bör erhålla 10 000 kronor per tjänst och år. Utredningen anser att ovan angivna principer för tilldelning av biträdeshjälp åt docenterna bör tillämpas också för KLSL:s docenter.

V. Vissa övriga organ vid

KLSL

A. Bibliotek För KLSLrs verksamhet erfordras bibliotek dels vid högskolans huvuddel på Ultuna och dels vid trädgårdssektionen i Alnarp. Den framtida organisationen av dessa bibliotek har på utredningens uppdrag undersökts av statens organisationsnämnd, som till utredningen överlämnat förslag i denna fråga. 1 Biblioteket vid Ultuna Inkomna yttranden. KLSLrs biblioteksutskott har i fråga om bibliotekets verksamhet och upprustningsbehov anfört bland annat följande: Sidan budgetåret 1945/46, då Lärarrådet till 1946 års högskoleutredning föreslog den personalstyrka, som först nu uppnåtts, har den årliga litteraturanskaffningen beräknad i hyllmeter vuxit från 50 m per år till 80 m 1956/57. Antalet bytesförbindelser har under samma tid ökat från 640 till ca 800. Periodikabeståndet. som 1951/52 omfattade 3 200 löpande tidskrifter understeg 1945/46 betydligt denna siffra och utgörs 1956/57 av ca 5 000. Till biblioteket ankommande post 1 ?M angående statens organisationsnämnds biträde åt Jordbruksskoleutredningen rörande organisationen av de administrativa och kamerala verksamheterna vid KLSL samt Alnarpsinstitutet. Stencilerad upplaga, Kungl. jordbruksdepartementet.

234 har från 1945/46 ökat från ca 16 000 försändelser till 1956/57 ca 25 500 och den avgående posten från ca 18 000 till 27 500. Alla de siffror, vilka kan betraktas som måttstock för stora delar av det inre tjänstearbetet, visar således en stegring med ca en tredjedel. Härtill kommer nu en avsevärt kraftigare utveckling av den yttre tjänsten (låneverksamheten). Utlåningen har under tioårsperioden i det närmaste fördubblats från ca 15 000 lån 1945/46 till ca 29 000. Låneexpeditionens arbetsbörda har alltså i genomsnitt ökat med ca 10% årligen. Särskilt måste då beaktas den markanta stegringen av antalet interurbana lån från 600 1945/46 till ca 3 500 1956/57. Denna utveckling visar på den allt viktigare ställning högskolans bibliotek kommit att intaga som centralbibliotek för lantbruksvetenskaperna inom riket. För att med nuvarande personal bemästra den ökade arbetsbördan har åtgärder måst vidtagas, som varken ur bibliotekssynpunkt är rationella eller ur personalsynpunkt ekonomiska. Biblioteksledningens strävan har i den bekymmersamma situationen varit, att bristen på arbetskraft så litet som möjligt skulle inverka på servicen mot låntagarna. (Den enda inskränkning, som hittills vidtagits är att låneexpeditionen hålles stängd en dag i veckan). Då låneverksamheten krävt allt större personalinsats har ett flertal för rationell biblioteksdrift oeftergivliga arbetsmoment i den inre tjänsten helt eller delvis måst eftersättas. Den allvarligaste av dessa ofta starkt ackumulerande eftersläpningar är den, som berör bibliotekets fortsättningskatalog för tidskrifter och seriepublikationer. Den systematiska genomgången av denna katalog, som omfattar ca 5 000 titlar, för reklamation av felande häften bör ske minst två gånger årligen. Sådan genomgång har på grund av personalbrist ej kunnat genomföras sedan 1954, men måste nu åter regelbundet få utföras, om ej oersättliga luckor i bibliotekets tidskriftssviter skall uppstå. Det kan påpekas att amerikanska tidskriftshäften, på grund av att de trycks i begränsad subskriptionsupplaga, efter mycket kort tid ej går att anskaffa. Skulle det gå att skaffa ett häfte, blir det till ett högre pris än de ordinarie. De måste framstå som meningslöst att biblioteket håller ett av landets största tidskriftsbestånd, men saknar personal för dess effektiva och noggranna vård. Det är även av högsta angelägenhetsgrad att överförandet av hela fortsättningskatalogen till det 1956 anskaffade »living-card»-systemet blir slutfört. Arbetet härmed har på grund av personalbrist måst avbrytas sedan endast 1/5 av titlarna överförts från den gamla fortsättningskatalogen till den nya. Därmed har vinsten med de nyanskaffande magnetiska korten blivit mycket ringa. Av restantierna torde i angelägenhetsgrad därefter komma arbetet med den avsevärda samlingen av okatalogiserad litteratur, som finns i högskolans bibliotek. Det rör sig bl. a. om central lantbrukslitteratur, som först erhölls som deposition från Universitetsbiblioteket i Uppsala, men som år 1953 överlämnats som gåva. Den åsyftade litteraturen fyller i nuvarande biblioteksbyggnad ungefär ett halvt våningsplan. Dessutom har biblioteket under senaste decennierna erhållit a n d r a såväl större som mindre samlingar av äldre och nyare lantbrukslitteratur, som ej heller på grund av personalsituationen på något vis kunnat bli behandlade. All denna omfattande gåvolitteratur av högt vetenskapligt värde är nu praktiskt taget oåtkomlig för forskare och andra lånesökande. Statens jordbruksförsöks bibliotek för vilket huvudbiblioteket bör ansvara h a r ej kunnat vare sig katalogiseras eller revideras. Då det finns stor risk för att d e n n a

235 samling i sitt nuvarande obearbetade skick skingras måste även denna arbetsuppgift betecknas som angelägen. Bland de nya eller ökade arbetsuppgifter som i framtiden kan åläggas biblioteket måste främst en ökning av litteraturanskaffningen förutses, dels på grund av den ständigt stigande bok- och tidskriftsproduktionen, dels på grund av ev. utvidgning av undervisningen till nya ämnesområden. Även den stigande frekvensen av licentiander och doktorander vid högskolan ställer större krav på litteraturanskaffningen. Med skärpa måste framhållas, att varje utvidgning av högskoleundervisningen får en omedelbar verkan på bibliotekets accession och att biblioteket måste ges ökade resurser i takt med ev. utbyggnad av högskolan. Den under senare åren tilltagande tendensen framför allt vid de naturvetenskapliga och tekniska biblioteken att vid lånebeställning av uppsats ur starkt efterfrågade tidskrifter leverera mikrofilm i stället för lån har tvingat även högskolans bibliotek att i allt högre grad taga emot film. Inom en snar framtid måste man räkna med att biblioteket får egna möjligheter att kopiera mikrofilm och man kan räkna med att konkurrensen om bibliotekets tidskriftsbestånd blir så stark att även från högskolans sida mikrofilm måste tillgripas för att underlätta utlåningen. (Stegringen av interurbanutlåningen visar mot en sådan utveckling.) Tidigare har mikrofilmsfrågan lösts genom att kopiering kunnat utföras vid vissa institutioners fotolaboratorier. Men då en stegring av användningen av mikrofilm kan förutses och då det föreligger behov från ett flertal av högskolans institutioner, som nu saknar fotolaboratorium, av ett centralt laboratorium, kan det anses rimligt att detta förlägges till biblioteket. Naturligtvis under förutsättning att de här nedan framställda önskemålen om personal och utrymme fullt ut beaktas. I samband härmed är det på sin plats att framföra önskemål om en dupliceringscentral för högskolan förlagd till biblioteket. För att tillgodose såväl bibliotekets som institutionernas behov av tillfällighetstryck, såsom meddelande, kompendier, blanketter osv. borde centralen utrustas med rotaprintapparat, som fallet är vid t. ex. Tekniska högskolan i Stockholm. Som det kanske angelägnaste önskemålet för framtiden måste slutligen framhållas att biblioteket åter skall ges tillfälle att hålla låneexpeditionen öppen under varje dag. Den inskränkning med stängning en dag i veckan, som nu tillämpas är till stort förfång för högskolans forskare. Beträffande bibliotekets förstärkning med personella resurser framhåller biblioteksutskottet att det för närvarande föreligger en betydande disproportion mellan arbetsbörda och personaltillgång vid högskolans bibliotek i jämförelse med andra vetenskapliga bibliotek i landet. Någon reglerad arbetsfördelning mellan bibliotekets tjänstemän har på grund av personalbristen ej kunnat ske. Biblioteksledningen har sett som sin främsta uppgift att ge låntagarna en så tillfredsställande service som möjligt och i enlighet därmed tvingats sätta in huvuddelen av personalen i det ökande arbetet i låneexpeditionen. Av nya tjänster föreslår biblioteksutskottet en förste biblioteksassistent i A 17, 2 biblioteksbiträden i A 9 samt 1 expeditionsvakt i A 7. Dirntöver föreslås att förste bibliotekarietjänsten som nu är placerad i A 24 höjs till B 1, att den ena biblioteksassistenten höjs från A 10 till A 13

236 samt att förste expeditionsvakttjänsten i A 8 ändras till en biblioteksvaktmästaretjänst i A 9. Beträffande förste bibliotekariebefattningen har KLSL:s lärarkollegium hemställt att denna uppflyttas i samma lönegrad som befattningarna som chefsbibliotekarie vid de tekniska högskolornas bibliotek och Karolinska institutets bibliotek ( B l ) , eftersom kollegiet anser det vara av största vikt att tjänsten icke skall betraktas som en passagetjänst. Förste byråsekreterare E. Karlberg har haft utredningens uppdrag att utreda lönegradsplaceringen av bibliotekets tjänstemän och anför i denna fråga bl. a. följande: Förste bibliotekarien. Tjänsten som förste bibliotekarie vid lantbrukshögskolans bibliotek i Ultuna är för närvarande placerad i lönegrad Ao 24. Denna befattning var år 1939 placerad i dåvarande lönegraden A 24. Vid samma tidpunkt var bibliotekariechefsbefattningarna vid Tekniska högskolan, Chalmers tekniska högskola, Musikaliska akademien och Karolinska institutet placerade i lönegraderna A 22, Eo 21, A 22 och arvode respektive. För närvarande är samtliga sistnämnda tjänster placerade i lönegraden Bo 1. Bibliotekariechefsbefattningen vid lantbrukshögskolans bibliotek har således från att ha varit placerad högst i lönegradshänseende jämfört med ovanstående bibliotek nu kommit i den lägsta lönegraden. Bibliotekariechefsbefattningarna vid lantbrukshögskolans och veterinärhögskolans bibliotek är båda inplacerade i lönegraden Ao 24. Följande jämförelsetal som avser 1956/57 ger en viss uppfattning om storleksordningen dessa bibliotek emellan.

Antal löpande utländska tidskrifter Antal utlånade volymer Därav interurbana lån Antal utländska bytesförbindelser Totala tillväxten i hyllmeter Anslag till bokinköp och bokbindning

. . . .

Lantbrukshögskolans bibliotek

Veterinärhögskolans bibliotek

4 189 28 643 3 682 795 78 75 000

382 13 770 1 161 234 30 20 000

Tjänsten föreslås placerad i lönegrad A 26. Bibliotekarien. Någon anledning till ändring av den nuvarande löneställningen för bibliotekarietjänsten, A 21, synes icke föreligga. Jordbrukshögskoleutredningen. KLSL:s bibliotek på Ultuna skall förutom att betjäna högskolan även vara landets lantbruksvetenskapliga centralbibliotek. Personalbehovet vid biblioteket är beroende förutom av den service det skall tillhandahålla även av den omfattning och inriktning som undervisningen, forskningen och försöksverksamheten vid KLSL kommer att få i framtiden. I detta sammanhang kan framhållas att biblioteket på

237 Ultuna enligt utredningens mening även bör omhänderha arbetet med bevakningen av trädgårdslitteraturen för alnarpsbibliotekets räkning. Ultunabilblioteket följer nämligen redan nu de bokförteckningar och andra källor som ger anvisningar av denna litteratur. Beträffande bibliotekets framtida organisation hänvisar utredningen till ovannämnda undersökning av statens organisationsnämnd. Detta organisationsförslag förutsätter att två nya biblioteksbiträdestjänster inrättas, vilket förslag utredningen anser sig böra biträda. Utredningen vill vidare föreslå att den av förste byråsekreterare E. Karlberg uppställda lönegradsplaceringen av bibliotekets tjänstemän genomföres. Biblioleket vid Ultuna Föreslagen högre personal

Nuvarande personal

ökning

1 förste bibliotekarie A 26 1 bibliotekarie A 21 2 biblioteksassistenter A 10 3 biblioteksbiträden A 7 1 biblioteksvaktmästare A 8

1 förste bibliotekarie A 24 Höjning från A 24 till A 26 1 bibliotekarie A 21 2 biblioteksassistenter A 10 1 biblioteksbiträde A 7 2 biblioteksbiträden 1 förste expeditionsvakt A 8

Biblioteket vid Alnarp Inkomna yttranden. Ledningen för biblioteket anför följande: I den mån forskningen vid Alnarpsinstitutet fått större omfattning har även biblioteket fått ökad betydelse. Särskilt har utlåningen till andra institutioner direkt eller genom andra bibliotek successivt ökat. Under 1950-talet har katalogisering enligt moderna principer genomförts och sedan 1954 är alla seriepublikationer särkatalogiserade enligt universella decimalklassifikationssystemet. Biblioteket omfattar ett betydande antal volymer och kontinuerliga skriftserier på jordbruksområdet men särskilt på mejeri- och trädgårdsområdena har litteraturen fått stor omfattning. Antalet trädgårdstidskrifter uppgick år 1959 till 96, vilket innebär mer än en fördubbling sedan 1953. En liknande ökning har seriepublikationerna på detta område genomgått. På trädgårdsområdet utgör Alnarpsinstitutets bibliotek landets främsta specialbibliotek. Även i fråga om detta bibliotek har statens organisationsnämnd uppgjort förslag till dess organisation. Beträffande personalbehovet vid detta bibliotek anför nämnden att med hänsyn till det föreslagna samarbetet med högskolans bibliotek vid Ultuna i fråga om litteraturbevakningen torde alnarpsbibliotekets personal kunna begränsas till en bibliotekarie och ett kanslibitråde. I fråga om lönesättningen för bibliotekarien anför förste byråsekreterare E. Karlberg: Direst utredningens förslag om upprättande av en lantbrukshögskolans trädgårdssektion i Alnarp förverkligas, kommer bibliotekets bokbestånd att behöva utökas och lånefrekvensen med all sannolikhet att öka i icke obetydlig grad. Tjänsten fom chef för biblioteket bör därför placeras i lönegrad A 21.

238 Jordbrukshögskoleutredningen. Biblioteket i Alnarp skall betjäna KLSL:s trädgårdssektion samt övriga delar av det nuvarande Alnarpsinstitutet. Biblioteket bör som hittills vara ett offentligt, vetenskapligt specialbibliotek särskilt inriktat på trädgårdslitteratur, och skall administrativt lyda under trädgårdssektionens ordförande. I fråga om bibliotekets organisation och erforderliga tjänster biträder utredningen organisationsnämndens förslag och i fråga om lönegradsplaceringen av bibliotekarietjänsten det förslag förste byråsekreterare E. Karlberg framlagt. Biblioteket vid Alnarp Föreslagen personal

Nuvarande personal

ökning

1 bibliotekarie A 21 1 biblioteksbiträde A 7

1 bibliotekarie (arvode)

Ändrad tjänst 1 biblioteksbiträde A 7

B. Verk stads de tälj Såsom närmare framgår av kapitel 10 har utredningen ansett sig böra instämma i ett av statens organisationsnämnd i den stencilerade bilagan 1 framlagt förslag angående inrättandet av en verkstadsdetalj med tillhörande finmekanisk verkstad vid KLSL. Som chef för denna detalj har föreslagits en ingenjör med en finmekaniker som medhjälpare i verkstaden. Inom utredningen har övervägts, huruvida en allmän apparatavdelning borde inrättas vid KLSL för att betjäna forskning, undervisning och försöksverksamhet. Då jordbrukshögskoleutredningen emellertid har sig bekant, att vid Uppsala universitet finnes en särskild elektroniktjänstavdelning med en laborator som chef, som står till förfogande för rådgivning angående apparatkonstruktioner, anser utredningen det mera ändamålsenligt att KLSL mot ersättning anlitar denna avdelning. Avdelningens chef har förklarat sig villig att gå med på ett dylikt arrangemang, och universitetets rektor har intet haft att andraga mot denna anordning. Vid den fysiska institutionen vid Uppsala universitet finnes en mycket omfattande verkstad, som även på övertid utför arbeten åt andra institutioner. Jordbrukshögskoleutredningen har genom överläggningar med föreståndarna för den fysiska institutionen erfarit, att det föreligger möjlighet även för lantbrukshögskolan att få apparatkonstruktioner utförda vid denna verkstad på samma villkor som gäller för Uppsala universitets övriga (icke fysiska) institutioner. Inte heller mot denna anordning har universitetets rektor haft något att andraga. Utredningen föreslår därför att i de fall då det för viss institutions inom KLSL räkning är fråga om konstruktion av mera komplicerade apparater sådant arbete utföres genom utnyttjande av fysiska institutionens verkstad. Vad beträffar i annat sammanhang diskuterat förslag om en apparatavdelning som skulle handhava skötseln av vid KLSL förefintliga mera komplicerade och dyrbara instrument finner utredningen att den kommande utvecklingen måste avvaktas emedan den instrumentella utrust-

239 ningen vid en dylik avdelning inte är klarlagd, vilket gör det omöjligt att f. n. b e r ä k n a lokalbehovet för verksamheten. Utredningen föreslår därför att tills vidare endast en verkstadsdetalj inrättas och att KLSL för mera komplicerade arbeten anlitar elektroniktjänstavdelningen liksom den fysiska institutionens verkstad vid Uppsala universitet. Verkstadsdetalj Föreslagen personal

Nuvarande personal

ökning

1 instrumentmakare A 9

Ändrad löneställning

1 ingenjör A 19 1 instnumentmakare A l l

1 ingenjör A 19

C. Propedeutisk avdelning Enligt utredningens förslag skall vid KLSL inrättas en propedeutisk avdelning som skall handha och leda undervisningen och jordbrukspraktiken under det förberedande år som föregår de egentliga högskolestudierna. Under vinterhalvåret skall de studerande genomgå en propedeutisk kurs som närmast motsvarar lantmannaskolans huvudkurs. Denna kurs skall enligt utredningens förslag vara förlagd till nuvarande Ultuna lantbruksskola, som föreslås upphöra som lantbruksskola. Den fasta lärarpersonalen vid propedeutiska kursen kommer enligt utredningens förslag att utgöras av föreståndaren, som tillika är förvaltare vid egendomen och en lärare som samtidigt är förvaltarassistent. I skogshushållning bör speciallärare anlitas. Övrig lärarpersonal skall tillhandahållas av de institutioner vid högskolan som representerar sådana ämnesområden inom vilka undervisning meddelas vid den propedeutiska kursen. Föreslagen personal

Nuvarande personal

1 föreståndare för prop. avd. som tillika är förvaltare för egendomen A 26 1 lärare och förvaltarassistent A 21 Speciallärare i skogshushållning i kontorsbiträde A 5

1 rektor A 26 vid nuvarande Ultuna lantbruksskola 2 ämneslärare A 21 vid nuvarande Ultuna lantbruksskola Speciallärare i skogshushållning

ökning

Minskning 1 ämneslärare A 21 i kontorsbiträde A 5

KAPITEL 9

Försöksverksamhet på jordbruks-, trädgårds- och husdjursområdena I.

Inledning

A. Kapitlets uppläggning m.m. Jordbrukshögskoleutredningen har i kapitel 5 behandlat försöksverksamhetens organisatoriska ställning i förhållande till den högre utbildningen och den därmed förbundna forskningen. Utredningen konstaterade därvid att de nuvarande arbetsuppgifterna vid statens jordbruksförsök, husdjursförsök och trädgårdsförsök grovt sett kan indelas i fyra olika kategorier. De tre första kategorierna omfattar uppgifter alltifrån praktiska driftsproblem till grundläggande teoretiska undersökningar av betydelse ur produktionssynpunkt. Åt dessa tre kategorier gav utredningen den sammanfattande benämningen egentlig försöksverksamhet. Till den fjärde kategorien av nuvarande försöksuppgifter hänförde utredningen sådan verksamhet, som avser att fastställa ur produktionssynpunkt viktiga egenskaper för kommersiella produktionsmedel (utsäden, handelsgödselmedel e t c ) . Sistnämnda verksamhet ansåg utredningen böra betecknas som provningsverksamhet. Av skäl, som utvecklats i kapitel 5, förordade utredningen i sagda kapitel att uppgifter av provningskaraktär ej fortsättningsvis borde vara organisatoriskt eller anslagsmässigt sammankopplade med de försöksuppgifter, vilka utredningen betecknat som egentlig försöksverksamhet. Hur provningsverksamheten för ifrågavarande kommersiella produktionsmedel skall organiseras och bedrivas återkommer utredningen till i kapitel 13. Beträffande den egentliga försöksverksamheten förordade utredningen vidare, på i kapitel 5 angivna skäl, dels att en dylik programbunden verksamhet även fortsättningsvis borde bibehållas på såväl jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsområdena, dels att denna verksamhet, i organisatoriskt hänseende representerad av särskilda försöksavdelningar, ämnesvis samorganiseras med undervisnings- och forskningsinstitutionerna på motsvarande områden. Samtliga tre verksamhetsgrenar — programbunden undervisning, fri forskning och programbunden försöksverksamhet kommer därför i förekommande fall att ingå i samma institution. De nuvarande tre försöksanstalterna — statens jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsförsök upphör därmed som självständiga enheter. Utredningen förordade vidare i

241 kapitel 5 att den nuvarande benämningen -— Kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök — även fortsättningsvis borde bibehållas för a t t beteckna den samlade verksamheten. Benämningen borde dock i skrift k u n n a förkortas till KLSL. I kapitel 6 har utredningen föreslagit, att den högre utbildningen, forskningen och försöksverksamheten på trädgårdsområdet skall, i form av en till Alnarp förlagd trädgårdssektion, organisatoriskt inordnas i KLSL. Vidare har utredningen i kapitel 8 framlagt sina förslag angående behovet av institutioner och personal för KLSL:s centrala delar, dvs. sektionerna vid Ultuna och Alnarp. Härvid behandlades även de till de olika institutionerna anknutna försöksavdelningarnas behov i nämnda hänseende. KLSL:s ledning och administration kommer utredningen att närmare beh a n d l a i kapitel 10. Den vill dock redan här omnämna att den av skäl som redovisas i kapitel 10 funnit det motiverat att en befattningshavare närmast motsvarande den nuvarande överinspektörstjänsten bibehålies som en samordnande och övervakande representant för KLSL:s samlade försöksverksamhet. Befattningens benämning bör vara försöksdirektör. Försöksdirektören skall, inför KLSL:s styrelse och utåt företräda KLSL:s samlade försöksverksamhet och under styrelsen övervaka att denna verksamhet fungerar på ett effektivt och rationellt sätt. Vidare har utredningen funnit det lämpligt att det nuvarande försökskollegiet ges något ändrade och utvidgade arbetsuppgifter och i samband härmed en ändrad organisation. I detta kapitel kommer utredningen att närmare behandla den egentliga jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsförsöksverksamhetens omfattning, organisation, resurser m. m. i den mån dessa frågor ej berörts i förut nämnda kapitel eller kommer att behandlas i kapitel 10. Då utredningens förslag till den statliga försöksverksamhetens organisation och genomförande torde få vissa konsekvenser för hushållningssällskapens statsunderstödda försöksverksamhet, kommer utredningen även att beröra sistnämnda verksamhet. Innan utredningen i det följande övergår till att närmare behandla dessa frågor, vill den omnämna att dess förslag bl.a. innebär att till KLSL:s samlade försöksverksamhets förfogande inrättas en särskild serviceavdelning. Denna avdelning skall ha till uppgift att dels förvalta vissa KLSL tillhörande egendomar och gemensamma försöksresurser, dels biträda vid utläggning och skötsel m. m. av de försök, som kommer att ingå i det samlade försöksprogrammet (KLSL:s riksförsöksprogram), och dels slutligen vara administrativt samordnande organ för de av utredningen föreslagna försöksstationerna. Kapitlet har disponerats så att i avsnitt II behandlas den egentliga jordbruksförsöksverksamheten, avsnitt III den egentliga trädgårdsförsöksverksamheten, avsnitt IV den egentliga husdjursförsöksverksamheten, avsnitt V försöksverksamhetens serviceorgan, och slutligen i avsnitt VI hushållningssällskapens statsunderstödda försöksverksamhet. 16-599132 Utredningar

242 B. Definitioner och terminologi I försöksverksamheten använda uttryck och begrepp är för den mindre initierade ofta oklara och ger lätt anledning till missförstånd. Förslag syftande till en enhetlig terminologi har framlagts av de olika utredningar, som tidigare sysslat med försöksverksamhetens organisation, dock utan att den åsyftade enhetligheten uppnåtts. I praktiken har också språkbruket varit vacklande och sålunda entydigt fastlagda benämningar ej konsekvent kommit till användning. I det följande skall redovisas den terminologi som utredningen på anförda skäl använder i detta betänkande. Jordbrukshögskoleutredningen vill då först omnämna, att den med begreppet »jordbruksförsöksverksamhet» avser all försöksverksamhet på växtnäringens, jordbearbetningens, dräneringens och den egentliga växtodlingens områden, dvs. såväl marken som vegetationsunderlag som de odlade växterna. Utredningen har även övervägt att för sagda verksamheter använda beteckningen »växtodlingsförsök», men har bl. a. på grund av att sistnämnda beteckning i allmänhet kommit att användas i en snävare bemärkelse, stannat för samlingsbeteckningen, jordbruksförsök, för ovannämnda verksamheter. Begreppen trädgårdsförsök och husdjursförsök torde ej erfordra någon närmare förklaring. Jordbrukshögskoleutredningen anser vidare, att begreppet fast försöksverksamhet ej i fortsättningen bör användas för att skilja mellan den statliga verksamheten och den av hushållningssällskapen bedrivna försöksverksamheten — en namngivning, som hittills på sina håll i någon utsträckning ehuru inte genomgående, kommit till användning. Båda dessa verksamheter kan nämligen ha fasta försök, dvs. försök som år efter år upprepas på samma plats. Riktigare synes vara att en klar åtskillnad göres mellan å ena sidan den statliga försöksverksamheten — oberoende av om denna är centralt förlagd till Ultuna (jordbruks- och husdjursförsök) eller Alnarp (trädgårdsförsök) eller bedrives lokalt ute i landet — och å andra sidan hushållningssällskapens egen försöksverksamhet. Utifrån denna uppfattning kommer utredningen att i tillämplig omfattning i fortsättningen använda följande begrepp och benämningar för försöksverksamheten inom såväl jordbruks-,husdjurs- och trädgårdsområdena: a. Försöksverksamhet i statlig regi (Egen eller beställd och bekostad av statliga organ.) 1 1. Centralt till Ultuna (jordbruks och husdjursförsök) eller i Alnarp (trädgårdsförsök) förlagd verksamhet. 2. Lokalt ute i landet förlagd verksamhet. Denna kan utföras: Genom KLSL:s egna försöksorgan. 1

Utredningen behandlar endast KLSL:s egen eller av KLSL förmedlad försöksverksamhet.

243 Genom hushållningssällskapens försorg. I tillämplig omfattning medverkar vid dessa försök försöksverksamhetens serviceorgan och försöksstationernas personal. b. Hushållningssällskapens

egen

försöksverksamhet

1. Statsunderstödd verksamhet som sällskapen utför enligt egna program och med bidrag av statsmedel. 2. Verksamhet som bekostas av andra medel.

I I . Den statliga

jordbruksförsöksverksamheten

Nuläget A. Jordbruksförsöks verksamhetens nuvarande organisation Den statliga jordbruksförsöksverksamheten ledes av statens jordbruksförsök. Till dess förfogande står en central anstalt vid Ultuna samt ett nät av försöksgårdar, försöksstationer och fasta försöksfält utbrett över hela landet. 1. Statens jordbruksförsök har sitt organisatoriska centrum med kansli, laboratorier, växthus och vegetationsgårdar förlagt till Ultuna. Statens jordbruksförsök ledes av en föreståndare i professors tjänsteställning. Försöksverksamheten vid huvudinstitutionen arbetar för närvarande på fyra avdelningar, vardera under ledning av en statsagronom, nämligen Växtodling och ogräsbekämpning. Gödsling och kalkning. Myr jordar och mikronäringsämnen. Betesfrågor. Närmast som en filial fungerar vidare den vid Norrlands lantbruksförsöksanstalt, Röbäcksdalen, placerade Norrlandsavdelningen. Vid huvudinstitutionen finns dessutom en för hela anstalten gemensam botanisk-torvgeologisk hj älpavdelning. 2. Statens försöksgårdar. Bland de försöksresurser som står till buds på olika håll i landet märks främst statens försöksgårdar, som numera direkt anknutits till den centrala anstalten i organisatoriskt hänseende. Försöksgårdarna arbetar dock som relativt självständiga enheter, där försöksmöjligheter även i viss mån står till förfogande för andra institutioner och för vissa lokalt betingade problem. De statliga försöksgårdarna är från söder till norr följande: Ugerup i Kristianstads län, Stenstugu i Gotlands län, Flahult i Jönköpings län, Lanna i Skaraborgs län, Offer i Västernorrlands län. Röbäcksdalen i Västerbottens län samt öjebyn med Brännberg i Norrbottens län.

244 Till KLSL:s förfogande för försöks- och forskningsändamål står dessutom Ultuna och Wiads egendomar. 3. Försöksstationer och försöksfält. För närvarande finns försöksstationer huvudsakligen förlagda till lantbruks- och lantmannaskolor, som i regel själva sörjer för försöksarbetet vid dessa stationer. Försöksfält främst avsedda för sortprövningsverksamheten har vidare utplacerats inom områden, som inte representeras av annan fast försöksanläggning. Försöksarbetet vid dessa fält omhänderhas i regel av hushållningssällskapen. 4. Hos enskilda jordbrukare utföres ett betydande antal specialförsök för statens jordbruksförsöks räkning mot särskild ersättning. För utläggning och skötsel av dessa försök svarar hushållningssällskapen samt i viss utsträckning statens jordbruksförsöks egen personal i speciellt utrustade arbetsgrupper (försökspatruller). Antalet dylika försök inklusive de till betesavdelningen hörande demonstrationsfälten har under senare år uppgått till ca 1 150 st. per år. 5. Statens jordbruksförsöks befattning med hushållningssällskapens försöksverksamhet. Det åligger statens jordbruksförsök att utarbeta förslag till planer och försöksprogram, inspektera försöken, låta verkställa erforderliga analyser samt bearbeta och sammanställa försöksresultat och annat siffermaterial även för hushållningssällskapens statsunderstödda försöksverksamhet. Denna har en avsevärd omfattning (ca 3 200 försök per år) och genomföres under de mest skiftande betingelser, varigenom möjligheter erbjuds till kompletterande belysning av många detaljfrågor som ingår i statens jordbruksförsöks program. B. Jordbruksförsöksverksamhetens nuvarande inriktning och arbetsuppgifter a. Arbetsuppgifter inom jordbruksförsöksverksamheten I kap. 4 har lämnats en översiktlig framställning av olika nu aktuella försöksuppgifter. Här skall därför endast ges en mycket kortfattad presentation av jordbruksförsöksverksamhetens arbetsuppgifter fördelade på ämnesområden i enlighet med statens jordbruksförsöks organisatoriska indelning. Statens jordbruksförsöks uppgift är att genom forskning och försök utreda sådana aktuella problem inom jordbruksområdet som är av stor betydelse för jordbruksnäringen. Verksamheten avser att framskaffa material användbart som underlag för en praktisk-ekonomisk vägledning åt jordbruket. Den metodik som användes är i första hand fältförsök men även laboratoriemässiga undersökningar av jord och gröda, modellförsök i mindre skala exempelvis i form av kärlförsök, statistiska utredningar m. m. Redovisningen av försöksresultaten sker genom dels en serie meddelanden dels en speciell särtrycksserie dels föredrag, demonstrationer m. m. Utöver de försök som ingår i statens jordbruksförsöks försöksprogram

245 utföres inom jordbruksområdet försök även av institutionen för allmän jordbrukslära och nämnden för täckdikningsförsök som har sin verksamhet förlagd till institutionen för agronomisk hydroteknik. Vid statens försöksg å r d a r förekommer även viss försöksverksamhet med inriktning på lokala problem som ligger utanför statens jordbruksförsöks försöksprogram. Jordbruksförsöksverksamhetens omfattning (antal försök och använda försöksarealer) redovisas i tabell 4 sid. 256. Nedan följer en detaljredovisning av arbetsuppgifterna. 1. Växtodling och ogräsbekämpning. Inom området allmän växtodling inbegripes försök, som avser att studera växtföljdens inverkan. Hit hör också art-, sort- och stamförsök, vid vilka nya sorter och stammar prövas med avseende på ur produktionssynpunkt viktiga egenskaper under olika förhållanden. Till gruppen hör vidare fröodlingsförsöken samt odlingstekniska försök. De senare avser att klarlägga olika frågor beträffande utsädesmängd, såningstid, såningssätt, skördetid, skördesätt samt skördekvalitet. Till gruppen allmän växtodling hänföres även den försöksverksamhet, som sysslar med problem i anknytning till ogräsbekämpning. Kemisk eller mekanisk ogräsbekämpning eller en kombination av båda metoderna studeras i olika växtodlingsförsök av ovan nämnd art. 2. Gödsling och kalkning. Hithörande försök avser att belysa gödslings- och kalkningsproblem. Medelst gödslings- och kalkningsförsök bearbetas en mängd problemställningar avseende effekten av olika gödselmedel vid varierande kvantiteter samt tid och sätt för spridning. De allmänna markbonitetsproblemen studeras medelst statistisk bearbetning av sambandet mellan i fält vunna gödslingseffekter och markanalyser. Vidare studeras samspelet mellan kreaturshållning, växtföljd och gödsling samt effekten på markfruktbarheten. 3. Myrjordar och mikronäringsämnen. För att belysa de speciella problem som är förbundna med odling på myrjord utföres särskilda växtföljds- och gödslingsförsök på myr jordar. Till denna avdelnings arbetsuppgifter hör också att handlägga försöksverksamheten beträffande besprutnings- och gödslingsförsök med mikronäringsämnen såsom magnesium, mangan, svavel, koppar och bor m. m. 4. Betesvallar och naturliga betesmarker. Inom denna avdelning utföres försök rörande vallanläggning, gödsling, kalkning, halmning, bevattning, besprutning m. fl. behandlingsmetoder för betesmarker. Dessutom studeras betesgångens inflytande på betesmarker av olika typ. 5. Täckdikning. Nämnden för täckdikesförsök bedriver genom personal som är inrymd i institutionen för agronomisk hydroteknik försök rörande åkerjordens dränering och bevattning. Denna verksamhet omfattar bl. a. ett studium av den erforderliga dräneringsintensiteten med hänsyn till avkast-

246 ningen, markens upptorkning och bärkraft under olika förhållanden i fråga om jordart och klimat, prövning av tubuleringsmetodens användbarhet under våra förhållanden, orsaken till dräneringens korta varaktighet på vissa styva lerjordar, olika återfyllnadsmaterials inverkan på genomsläppligheten över dräneringsledningarna m. m. Genom bevattningsförsök studeras bevattningens anpassning till mark och gröda samt dess lönsamhet under olika betingelser. 6. Försöksverksamhet inom jordbruksområdet förekommer i viss utsträckning även vid institutionen för allmän jordbrukslära. Denna verksamhet omfattar bl. a. försök inom jordbearbetningsområdet, undersökningar över kalkningens inverkan på humustyp och humushalt i åkerjord, samt inverkan av halm m. m. på näringshushållningen i marken, och av växtföljd, kreaturslös jordbruksdrift m. m. på jordens struktur och bördighet. 7. Försöksgårdarnas arbetsuppgifter. Redan tidigt framkom inom den statliga försöksverksamheten ett behov av lokala försöksplatser, där komplicerade försök kunde utföras under kontrollerade förhållanden och under kompetent ledning för att klarlägga bl. a. olika lokala problem. Till en början utformades försöksgårdarnas arbetsprogram främst för att tillgodose de lokala behoven. Efter hand som de ursprungliga lokalt betingade försöksuppgifterna genomförts eller övertagits av hushållningssällskapen har försöksgårdarnas program blivit mera anknutet till den centrala försöksanstaltens arbetsprogram. Härvid har den av 1955 års riksdag beslutade organisationsförändringen påverkat utvecklingen. Denna innebar bl. a., att försöksgårdarna, som tidigare var direkt underställda styrelsen för KLSL och icke knutna till någon bestämd avdelning eller institution, skulle sortera direkt under statens jordbruksförsök. 1 Försöksgårdarna har efterhand alltmera utnyttjats för medverkan i lösandet av centralt planlagda arbetsuppgifter, särskilt då det gällt försök av långtidskaraktär med stora krav på utförandet och av kostnadskrävande typ. Ovannämnda organisation utesluter emellertid inte möjligheten för andra statliga institutioner att mot viss ersättning utnyttja försöksgårdarnas resurser i form av personal, försökslägenheter och utrustning. De statliga försöksgårdarnas arbete har främst berört frågor på växtodlingens område. Härvid har en mångfald arbetsuppgifter upptagits såsom växtnäringsundersökningar av olika slag, men även sort- och artprövningar var till en början viktiga uppgifter. Vidare har upptagits försök rörande odlingstekniken för flertalet grödor, fröodlingsfrågor, växtskyddsarbeten, lagring av växtodlingsprodukter, speciella undersökningar på grundförbättringsområdet, avdikning och torrläggning samt jordens brukning och skötsel m. m. Målsättningen för lantbruksdriften vid statens försöksgårdar har varit 1

Wiad disponeras dock för forskningsverksamhet inom det husdjursgenetiska området.

247 a t t få till stånd en rationell och ekonomisk drift. Lantbruksdriften har också utnyttjats för praktisk tillämpning av framkomna försöksresultat. b. Försöksprogrammets uppgörande Stadgarna för KLSL ålägger statsagronom att utarbeta förslag till prog r a m för försöksverksamheten inom sitt arbetsområde och att i övrigt biträda vid upprättande av anstaltens försöksprogram. Stadgarna ålägger vidare försöksgårdsföreståndare att i samråd med föreståndaren för statens jordbruksförsök avgiva förslag till försöksprogram avseende försöksgården. De i försöksprogrammet angivna arbetsuppgifterna framkommer utom på initiativ av tjänstemännen vid statsagronomavdelningarna även genom förslag som framföres vid de årliga, ute i landet hållna, distriktskonferenser, där representanter för hushållningssällskap, statlig försöksverksamhet m. fl. är närvarande. Förslag till nya arbetsuppgifter kan komma från myndigheter, enskilda personer m. fl. När samtliga statsagronomavdelningar inlämnat sina förslag till arbetsprogram till föreståndaren för statens jordbruksförsök sker en gemensam beredning av samtliga förslag, varvid bl. a. beaktas de ekonomiska resurser som står till förfogande för försökens utförande. Ungefär samtidigt har samtliga försöksgårdsföreståndare att överlämna sina förslag till arbetsprogram jämte kostnadsberäkningar. Under oktober månad sammankallar föreståndaren för statens jordbruksförsök i enlighet med gällande praxis ett tjänstemannamöte. Vid detta äger överläggningar rum beträffande de från statsagronomer och försöksgårdsföreståndare inlämnade förslagen till arbetsprogram. Till tjänstemannamötet inbjudes, förutom den vetenskapliga personalen vid statens jordbruksförsök och vid försöksgårdarna, även representanter för statens husdjursförsök och vissa institutioner vid lantbrukshögskolan. I samband med tjänstemannamötet anordnas vid statens jordbruksförsök två informella konferenser. Den ena gäller den lokala sortförsöksverksamhetens arbetsprogram. Till denna inbjudes, förutom de vid tjänstemannamötet närvarande, representanter för landets växtförädling, växtskyddsanstalten, centrala frökontrollanstalten samt fyra medlemmar av det försöksråd, som har att granska förslagen till hushållningssällskapens statsunderstödda försöksverksamhet. Den andra konferensen gäller växtnäringsspörsmål och i denna deltager, förutom tjänstemannamötets deltagare, representanter för gödsel- och kalkindustriernas samarbetsdelegation (GKS). Denna delegation har liksom växtförädlingens representanter i förväg berctts tillfälle inlämna önskemål och förslag till nya arbetsuppgifter eller förändringar av annat slag. Sedan försöksprogrammet behandlats vid ovan nämnda sammankomster, justeras det av anstaltens föreståndare och statsagronomer innan det överlämnas till överinspektören. Denne granskar programmet och vidtar de

248 förändringar han anser erforderliga i samråd med föreståndaren för statens jordbruksförsök. Därefter fastställes försöksprogrammet av lantbrukshögskolans styrelse. Det ligger sedan till grund för försöksverksamheten under nästkommande kalenderår. C. Jordbruksförsöksverksamhetens nuvarande resurser a. Resurser vid Ultuna Ultuna egendom jämte sambruksfastigheter och arrendejordbruk omfattar 470 ha åkerareal. Av denna areal är 25 ha utarrenderade medan å andra sidan 33 ha arrenderas av Ultuna egendom från utomstående. Förvaltningen av dessa jordbruksfastigheter utövas av KLSL:s styrelse. Under styrelsens överinseende handhaves egendomens skötsel av en förvaltare, som tillika är rektor för Ultuna lantbruksskola. Nat. Åker betesmark, ha ä n 8na 170 19 244 38 43 12 13 37

Fastigheter inom Ultunaområdet förvaltade av KLSL: 1. Egna fastigheter: Ultuna och Hammarby Kungsängen och Hovstallängarna Nontuna Vissa övriga fastighetsdelar

Skog

Summa

ha

ha

26 — 90 21

215 282 145 71

—

—

35 Summa areal i eget bruk 478

713 Summa 470 Av ovanstående fastigheter utarrenderade arealer . . . . 2. Arrenderade arealer

Utöver de i tablån redovisade uppgifterna finns vid Ultuna fasta försöksfält på sammanlagt 13 ha, som disponeras av Sveriges utsädesförening samt institutionerna för växtodlingslära och mikrobiologi. Den sammanlagda försöksarealen vid Ultuna och sambrukade egendomar uppgick under 1958 till 60 ha. b. Lokala försöksresurser 1. Statens försöksgårdar I det följande skall lämnas vissa uppgifter rörande gårdarnas areal, jordart, försöksverksamhetens inriktning m. m. l a . Allmän beskrivning av statens försöksgårdar Lanna försöksgård är belägen i Saleby kommun, Skaraborgs län och inrättad 1929. Arealen omfattar 58 ha åker samt 4 ha tomt och bete. Skogsmark saknas. Jordarten är styv lerjord med hög mullhalt. Gården representerar Varaslätten och andra lerslätter i Skaraborgs och angränsande län. Försöksverksamheten har inriktats på täckdikning, växtnäring och kalkning samt frågor med anknytning till lokala jordbruksspörsmål.

249 Offers försöksgård är belägen i Boteå kommun, Västernorrlands län och inrättad 1931. Egen areal omfattar 52 ha åker, varav 6 ha betesvall, 4 ha tomt och 184 ha skog. Arrenderad m a r k utgör 6 ha åker och 2,5 ha bete. Jordarten är mullhaltig till mullrik lättlera. Gården representerar mellersta Norrlands fastmarksområde. Försöksverksamheten har huvudsakligen inriktats på växtodlingsspörsmål. Till en början var det främst lokala jordbruksproblem, som blev belysta i verksamheten. Denna har under senare år alltmera förändrats till att omfatta arbetsuppgifter av allmängiltigt intresse. Fasta försöksanläggningar finnas för växtföljdsförsök och växtnäringsförsök av olika slag. Flahults försöksgård är belägen i Tenhults kommun, Jönköpings län och inrättad 1890 av Svenska mosskulturföreningen samt övertogs av staten 1939. Egen areal omfattar 40,8 ha odlad jord, 14,9 ha skog, 43 ha högmosse. Arrenderad åker är 34 ha. Av den odlade jorden är ca 15 ha permanenta beten. Jordarterna är vitmöss-, kärrtorv- och sandjord. Försöksgården representerar främst det sydsvenska höglandets torvmarker, men genom arrendejorden även dess mineraljordar. Skogsarealen är obetydlig. Försöksverksamheten har varit inriktad på de växtodlingsspörsmål, som sammanhänger med torvjordarnas utnyttjande i denna del av landet. I anslutning till foderväxtförsök har även husdjursförsök utförts. Inredning för smältbarhetsförsök samt utrymme för laboratorium finns i ladugården. Ett omfattande meteorologiskt material finns samlat vid Flahult, varjämte undersökningar om torvjordarnas sättning utförts. Brännbergs försöksgård är belägen i Överluleå kommun, Norrbottens län. Den inrättades 1918 och ställdes till kemisk-växtbiologiska anstaltens i Luleå förfogande. Då anstalten upphörde 1939 övertogs försöksgården av staten. Egen areal omfattar 37 ha odlad jord, 16 ha skog, delvis samfällighet, samt 9 ha tomt och ouppodlad mark. Jordarten är huvudsakligen myr och försöksgården representerar de odlingsbara torvjordarna i övre Norrk n d s inland. Försöksverksamheten är inriktad på problem, som sammanhänger med di norrländska myrmarkernas uppodling och växtodling, särskilt beträffande vallodling och växtföljder. Försök rörande myr jordens sättning, gödsling om dikningsintensitet har också utförts. Öjebyns försöksgård är belägen i Piteå kommun, Norrbottens län. Den inrättades 1945. Arealen utgöres av 145,5 ha åker, 274 ha skogsmark samt tomt. Av åkerarealen är 6,5 ha utarrenderad, varjämte 5 ha disponeras av siatens trädgårdsförsök. Ca 18 ha beten är anlagda på den odlade jorden. En betydande del av den odlade jorden är i behov av täckdikning. Jordarten består av lerig mo eller sand, mjäla och lättlera samt mull- och g;/ttjejord. Försöksgården representerar odlings jordarna i Norrbottens kustbygd samt nedre älvdalarna inom Norrbotten och Västerbotten. Tillgångarna på skog för avsalu är begränsade. Försöksverksamheten avsåg från

250 början att huvudsakligen behandla frågor på husdjursskötselns område. Denna försöksverksamhet har i brist på medel ej kunnat upptagas i beräknad omfattning. Ugerups försöksgård är belägen i Vä kommun, Kristianstads län och inrättad 1940. Arealen utgöres av 80 ha åker och 3 ha tomt, vägar och diken. Skogs- och betesmark saknas. Jordarten är till övervägande del finkornig sand med i allmänhet låg mullhalt. Försöksverksamheten har varit inriktad på växtodlingsproblem inom östra Skånes sandjordbruk. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt potatisodlingens och foderväxtproduktionens utveckling. Effekten av olika åtgärder för jordens och grödans skydd mot vind har studerats, varvid ett stort antal häckväxter prövats. Stenstugu försöksgård är belägen i Romaklosters kommun, Gotlands län. Den inköptes av staten 1946 och inrättades till försöksgård 1954. Arealen utgöres av 87 ha odlad jord, därav 26 ha myrjord, 19 ha ängsmark, 131 ha skog samt 23 ha tomt, trädgård och övrig mark. Jordarten är växlande men anses representera de gotländska jordarna. Försöksverksamheten avser att belysa växtodlingens påverkan av de säregna klimat- och jordartsförhållandena på Gotland. Foderväxtproduktion, fröodlingsuppgifter och beteskultur tillhör särskilt arbetsuppgifterna. Även frågor beträffande myr jordarnas bortodling avses bli utredda. Röbäcksdalens försöksgård är belägen i Umeå kommun, Västerbottens län. Den inrättades 1951 och försöksverksamheten påbörjades 1955. Arealen är 90 ha öppen åker, 7 ha permanenta beten, 4 ha tomt samt 100 ha skog. Jordarten är i huvudsak finmo med övergång till mjäla och ler inom mindre områden. Till Röbäcksdalen är sammanförda ett flertal forsknings- och försöksorgan inom det jordbruksvetenskapliga området. Sålunda har hit förlagts särskilda norrlandsfilialer till statens jordbruksförsök, statens växtskyddsanstalt och statens maskinprovningar. Tillsammans bildar dessa Norrlands lantbruksförsöksanstalt. Statens jordbruksförsöks norrlandsavdelning skall enligt tidigare utredningar och beslut inrikta sig på problem som är aktuella för jordbruket i de fyra nordligaste länen. Avsikten är också att bedriva viss jordbruksforskning i anslutning till detta försöksprogram. Sedan försöksverksamheten avvecklats vid Gisselås försöksgård år 1953, har en försöksstation upprättats vid Törsta lantmannaskola. Wiads egendom förvaltas av KLSL:s styrelse sedan 1950. Den är belägen i Grödinge kommun, Stockholms län. Arealen består av 156 ha åker, 30,5 ha betesmark, 18,5 ha äng, tomt och trädgård samt 268 ha skogsmark. Jordarten är lätt till mellanstyv lera. Egendomen övertogs av staten år 1950 som donation från Wallenbergska stiftelsen. Övertagandet föregicks av ett riksdagsbeslut 1949 innebärande att den forskning, som tidigare bedrivits vid institutet för husdjursförädling, skulle fortsättas av KLSL och att Wiad

251 skulle vara en självständigt arbetande avdelning under högskolans institution för avels- och raslära. Slutligen kan omnämnas, att staten som gåva emottagit vissa fastigheter inom Sunne kommun, Värmlands län under det villkoret att ett principbeslut, som fattades av 1949 års riksdag om inrättande av en försöksgård i Värmlands län, fullföljes. Dessa fastigheter förvaltas av lantbruksnämnden i Värmlands län i samråd med överinspektören för lantbrukets försöksväsende. Någon försöksverksamhet där har dock icke påbörjats. 1 b. Översikt över de ekonomiska förhållandena vid statens försöksgårdar Nedan lämnas en översikt över de medel som utgått till statens försöksgårdar samt vissa driftsekonomiska resultat från lantbruksdriften vid gårdarna. På grund av olika tillämpade bokföringssystem har tiden 1939-1959 uppdelats i tre perioder. Under perioden 1939/40-1947/48 är försöksverksamhetens och lantbruksdriftens kostnader ej särredovisade. Anslag utgick därför till hela verksamheten vid försöksgårdarna. Nettoutgiften exklusive löner för de under denna tidsperiod existerande försöksgårdarna var sammanlagt 744 000 kronor. Detta utgör i medeltal 15 800 kronor per gård och verksamhetsår. Under denna period framkom det önskemål om att försöksgårdarna i sina räkenskaper skulle skilja på försöksverksamhetens och lantbruksdriftens kostnader. Under perioden 1948/49-1954/55 fördes räkenskaperna enligt den inom statsförvaltningen tillämpade bokföringen (kontantprincipen) men med viss fördelning av kostnaderna på försöksverksamhet och lantbruksdrift. Någon fullt genomförd kostnadsfördelning kom dock inte till stånd. Nettoutgiften exklusive löner för dåvarande fem försöksgårdar utgjorde under denna tidsperiod i avrundat tal 1 605 000 kronor. Detta utgör i medeltal 32 900 kronor per gård och verksamhetsår. Vid slutet av budgetåret 1954/55 var 4 av försöksgårdarna belastade med en sammanlagd skuld på 112 200 kronor. Liksom under föregående tidsperiod var variationen i utgiftsbeloppen för de olika gårdarna mycket stor. I allmänhet har de norrländska försöksgårdarna (med undantag för Offer) samt Flahult erfordrat förhållandevis stora statliga anslag. Främst på grund av vissa försöksgårdars alltmer försämrade ekonomi men också av andra skäl föreslog högskolestyrelsen år 1954 efter särskild utredning en förändring av försöksgårdarnas organisatoriska ställning, anslagsgrunder och redovisningssystem. Beslut om sådan förändring fattades av 1955 års riksdag. Detta riksdagsbeslut innebar bl. a. att statens försöksgårdar organisatoriskt anslöts till statens jordbruksförsök samt att lantbruksdriften och försöksverksamheten skulle bokföringsmässigt hållas helt skilda. Fullständig lantbruksbokföring infördes jämsides med den statliga kassabokföringen.

252 Den av riksdagen beslutade omläggningen av redovisningen har medfört en bättre överblick över försöksgårdarnas ekonomiska förhållanden. Försöksverksamheten vid statens försöksgårdar erhåller statliga medel dels i form av löner åt försökspersonalen och dels i form av särskilda anslag. Under beteckningen »Lokal och fast försöksverksamhet: Statens försöksgårdar» har anslagen under perioden 1955/56-1958/59 i genomsnitt uppgått till 196 000 kronor per år. För inköp av inventarier till försöksverksamheten har årligen anvisats ett belopp av 25 000 kronor. Lantbruksdriften vid statens försöksgårdar tillförs statliga medel dels över löneanslaget därigenom att en del av driftsledningspersonalen är inplacerad i det statliga lönesystemet och dels över de anslag som redovisas i tabell 1. Tabell 1. Statliga anslag till lantbruksdriften vid statens försöksgårdar »In ventar ie an skaf f- »Jordbruksdriften ning vid statens för- vid statens försökssöksgårdar, vilken gårdar», kontantinnebär en höjning mässigt överskott av gårdarnas lant- ( + ) eller underskott brukskapital», kr ( - ) , kr 1956/57 1957/58 1958/59 1

44 900 48 500 48 500

- 202 622 1 - 68 687 + 2 466

Av detta anslag användes 112 200 kr till att betala tidigare skulder vid vissa gårdar.

Anslaget till inventarieanskaffning för lantbruksdriften har varit av ungefär samma storlek under de tre senaste åren, medan anslaget under rubriken »jordbruksdriften vid statens försöksgårdar» är beroende av det kontantmässiga över- eller underskott som gårdarna ger. Som framgår av tabell 1 h a r anslaget under rubriken »jordbruksdriften vid statens försöksgårdar» minskat under de tre redovisade åren. Detta innebär att förlusten vid lantbruksdriften blivit mindre. Under det sista året har försöksgårdarna t. o. m. lämnat ett överskott under denna rubrik. Totalt sett föreligger emellertid inte något överskott från gårdarnas sida, eftersom statliga medel samtidigt utgått till inventarieanskaffning och till sådan personal inom driftsledningen som varit lönegradsplacerad. För en fullständig resultatsredovisning hänvisas till lantbruksbokföringen. I enlighet med 1955 års riksdagsbeslut förs numera en fullständig lantbruksbokföring med fullt genomförd kostnadsfördelning mellan lantbruksdriften och försöksverksamheten. F. n. föreligger resultat från denna bokföring för åren 1955/56-1957/58. I tabell 2 redovisas det över- resp. underskott, som uppstått vid jordbruksdriften och skogsdriften, då dessa rörelser

253 belastats med alla relevanta kostnader exklusive förräntning av i gårdarna investerat kapital samt underhåll och avskrivning av byggnaderna. 1 Vid bedömning av resultaten måste försöksgårdarnas speciella förutsättningar beaktas. Sålunda måste arbetskraft, maskiner m. m. sägas vara överdimensionerade om hänsyn endast skulle tagas till lantbruksdriftens behov. En faktor, som i mycket hög grad hindrat driftsledarna att handla företagsekonomiskt riktigt i olika sammanhang är den bundenhet till uppgjorda stater och erhållna anslag, som är en följd av det statliga redovisningsförfarandet. Vid jämförelse mellan tabellerna 1 och 2 bör beaktas att dessa inte kommer att helt överensstämma dels emedan redovisningen i tabell 1 är lagd på kontantbasis medan intäkterna och kostnaderna i tabell 2 är periodiserade dvs. belastar respektive år endast i den omfattning som ansetts relevant och dels emedan tabell 1 inte innehåller samtliga utgifter staten haft för försöksgårdarna. Tabell 2. Ekonomiskt resultat av lantbruksdriften vid statens försöksgårdar 1955156-1957/58, kronor Överskott ( + ) resp. underskott ( - ) . Underhåll och avskrivning på byggnader samt ränta på i gårdarna investerat kapital ingår ej i kostnaderna: Enbart jordbruksdriften

Jordbruks- och skogsdriften 1

Försöksgård

Lanna Offer2 Flahult 3 öjebyn med Brännberg . . Stenstugu Röbäcksdalen Wiad Summa

1955/56

1956/57

1957/58

1955/56

1956/57

1957/58

- 7 542 - 4 836 - 39 135 + 13119 - 9 2 156 - 1 120 - 3 7 155 - 4 6 775

+ 5 323 - 3 265 - 3 8 419 + 30 663 - 68 410 - 6 298 - 3 9 018 -1372

+ 6 595 - 7 599 - 1 4 460 + 7 387 - 75 150 + 7 968 - 4 4 135 + 7 780

- 7 542 + 11503 - 39 334 + 13119 - 76 062 -1663 - 36 353 - 42 790

+ 5 323 + 4 367 - 37 339 + 30 663 - 64 694 - 1 549 - 39 350 - 3 696

+ 6 595 - 9 285 - 359 + 7 387 - 56 842 + 13 528 - 4 2 729 + 11 717

- 2 1 5 600 - 1 2 0 796 - 1 1 1 614 - 1 7 9 122 - 1 0 6 275

- 69 988

1 Vid bedömning av de resultat som uppnåtts då skogsbruket inräknats bör beaktas att hänsyn ej tagits till om över- eller underavverkning förekommit under de olika åren. 2 En jämförelsevis stor skogsavverkning företogs 1955/56 medan endast husbehovsvirke uttogs 1957/58. 3 En större rotpostförsäljning påverkar resultatet 1957/58.

I tabell 3 lämnas en översikt över bokförda värden på vissa tillgångar vid statens försöksgårdar per den 1/7 1958. 1

För ytterligare uppgifter angående de principer som använts vid redovisningen hänvisas till »Kommentarer till driftsboksluten vid Statens försöksgårdar bokföringsåret 1/7 1957-30/6 1958». Kungl. lantbrukshögskolans kansli, Uppsala 7.

254 Tabell 3. Bokförda värden på vissa tillgångar vid försöksgårdarna per den 1 juli 1958, kronor Jordbruksdriftens inventarier Döda. Bokfört Taxerings- värde Levande. värde = 60 % av Bokfört återanvärde skaffningsvärdet

Försöksgård

Lanna Offer Flahult öjebyn med Brännbcrg . . Ugerup Röbäcksdalen Wiad Summa kronor

Försöks- Insatser i inventaekonoSumma rier. Bemiska förräknat eningar värde

216 600 239 400 270 000 765 000 335 600 313 000 371 800 812 200

48 459 61438 66 865 132 566 89 424 60 720 57 635 148 866

32 395 42 210 48 055 62 020 71690 78 865 41 330 214 560

8 000 21000 14 000 19 000 19 000 14 000 95 000

3 260 22 862 7 518 21041 70 010 14 271 1978 46 658

308 714 386 910 406 438 999 627 585 724 480 856 567 743 1 222 284

3 323 600

665 973

591 125

190 000

187 598

4 958 296

1 c. Personal vid statens försöksgårdar För att biträda KLSL:s styrelse vid förvaltningen av försöksgårdarna står sedan 1956 en särskild tjänsteman till styrelsens förfogande med huvudsaklig uppgift att övervaka lantbruksdriften vid gårdarna. I regel ledes såväl försöksverksamheten som lantbruksdriften vid en försöksgård av försöksgårdsföreståndaren med biträde av en assistent, öjebyn

Försöksgård

Statsagronom

Försöksgårdsföreståndare

A 26

A 24

A 13

A 21 1 1 1

1 1 1 1 1

Flahult Lanna Offer Röbäcksdalen öjebyn Wiad

1 1

1 (A 15) 1 (arvode)

1 1 (A 12) Summa

1 Försöksl:ste assist. Driftsledare gårdsassist.

4 +l(arv.)

Dessutom finns vid Statens jordbruksförsök placerad en försöksgårdsf öreståndare i A 24 disponibel genom a t t Sunderbyn nedlagts.

255 och Brännberg utgör förvaltningsmässigt en enhet med försöksgårdsföreståndaren placerad vid Öjebyn. Vid Röbäcksdalen har föreståndaren statsagronoms tjänsteställning. Från och med budgetåret 1958/59 är där även inrättad en l:ste assistentbefattning. Lantbruksdriften på egendomen handlägges av en driftsledare placerad i lönegrad A 15. Vid Wiad ledes lantbruksdriften av en jordbruksinspektor i A 12. Vid övriga gårdar är det yttre arbetet under uppsikt av en jordbruksförman eller arbetande rättare. I tablå å föregående sida redovisas de befattningshavare vid försöksgårdarna, som sysslar med jordbruksförsök samt lönegradsplacerade driftsledare. 2. Fasta försöksstationer och försöksfält Nu gällande föreskrifter angående statsbidrag m. m. till fast försöksverksamhet vid statsunderstödda lantbruks- och lantmannaskolor återfinnes i kungörelse nr 600/53. I kungörelsen föreskrives bl. a. att fasta försöksstationer för statens jordbruksförsöks räkning må inrättas i den utsträckning anvisade medel därtill förslår. De fasta försöksstationerna bör så ändamålsenligt som möjligt vara fördelade över olika jordbruksområden. Verksamheten står under tillsyn och kontroll av styrelsen för KLSL. Bidrag beviljas av tillsynsmyndigheten sedan vissa förutsättningar uppfyllts. Planer och övriga anvisningar för försökens utförande meddelas av statens jordbruksförsök, som även årligen inspekterar verksamheten genom någon av sina tjänstemän. För närvarande finns 23 fasta försöksstationer förlagda till olika lantbruks- och lantmannaskolor spridda över hela landet. Verksamheten vid dessa stationer ledes av skolans lärare. För att en skola skall få inrätta en fast försöksstation erfordras dels att skolan i fråga disponerar en tillräcklig areal jord, som är lämplig för försöksverksamhet samt har tillgång till lämplig försöksteknisk utrustning. Vidare måste skolan kunna tillhandahålla en lärare, som kan leda försöksarbetet. Utrustning och försöksledare skall godkännas av statens jordbruksförsök. Skolor, som ansökt om att få inrätta försöksstation ges tillstånd härtill, om de kan anses representiva för ett visst område av landet. Försöksstationerna användas f. n. i huvudsak för att pröva icke marknadsfört sort- och stammaterial. Dessutom finns vid dem vissa fastliggande försök rörande gödsling m. m. Genom denna verksamhet vid försöksstationerna avlastas hushållningssällskapens försöksverksamhet detta arbete samtidigt som lokala resurser och lokalt intresse för denna verksamhet tillvaratages. I den mån fasta försöksstationer icke kunnat anordnas inom vissa områden, har fasta försöksfält anlagts. Försöksarbetet på dessa fält, som finns på ett 20-tal platser, omhänderhas av hushållningssällskapen. Under budgetåret 1958/59 har för verksamheten vid de fasta stationerna och försöksfälten anslagits ett belopp av 62 500 kronor. Antalet årliga försck har i genomsnitt utgjort ca 250-300.

256 Jordbrukshögskoleutredningens

förslag

A. Jordbruksförsöksverksamhetens framtida inriktning och omfattning a. Inkomna förslag F r å n statens jordbruksförsök och vissa övriga institutioner som bedriver försöksverksamhet inom jordbruksområdet har utredningen inhämtat synpunkter på verksamhetens framtida inriktning och omfattning. Den såsom önskvärd bedömda omfattningen inom olika försöksområden framgår av tabell 4. Tabell 4. Antal försök och försöksarealer. Försöksareal, ha

Antal försök

Enligt statens program:

År 1957

Framtida önskemål

År 1957

Framtida önskemål

12 30 740 100 75 900 160

20 30 700 150 100 1000 150

12,0 12,5 60,0 10,0 7,0 150,0 95,0

20,0 12,5 60,0 15,0 10,0 350,0 120,0

2 032 1

2 165

346,5

587,5

350,0

350,0

2 219

2 460

696,5

937,5

jordbruksförsöks

Art-, sort- och stamförsök . . Ogräsbekämpningsförsök . . . Odlingstekniska försök . . . .

Diverse specialförsök (bollnäsSumma försök enligt statens jordbruksförsöks program

. . . .

Markvårds- och jordbearbetningsförsök (institutionen för allmän Dräneringsförsök

(TäckdikningsSumma

1 Utöver här redovisat antal försök utfördes vid statens försöksgårdar år 1957 ca 200 försök som inte ingick i det vid statens jordbruksförsök uppgjorda försöksprogrammet.

Enligt denna bedömning skulle antalet försök totalt sett endast behöva utökas i obetydlig grad i jämförelse med det antal försök som genomfördes år 1957. Beträffande vissa försökstyper föreligger likväl en avsevärd ökning. Sålunda har ogräsbekämpningsförsöken, de odlingstekniska försöken, växtnäringsförsöken samt markvårds- och jordbearbetningsförsöken ansetts böra utökas. Det enskilda försökets storlek och därmed arealbehovet skulle

257 däremot öka väsentligt mera eller med 3 5 % . Genom att försöken ökar i sttoiek och blir mer komplicerade, beräknas också kostnaden per försök sttka. — I ovan angivna önskemål ingår även försök av provningskaraktär. b.

jordbrukshögskoleutredningen Inriktningen och omfattningen av den framtida jordbruksförsöksverksaraheten påverkas främst av utredningens förslag beträffande provningsverksamhetens organisation och dess organisatoriska avskiljande från den egentliga försöksverksamheten. Försök av provningskaraktär har bedömts i större eller mindre omfattning förekomma inom vissa försöksområden. Sålunda torde flertalet av art-, sort- och stamförsöken vara av provningskaiaktär. Av ogräsbekämpningsförsöken har ca 30% ansetts vara provningsförsök. Även en del av växtnäringsförsöken (ca 20%) har ansetts ha kaiaktär av provning. Den omfattning av provningsverksamheten som här antes, grundar sig helt naturligt enbart på en ungefärlig uppskattning. Den verkliga omfattningen av denna verksamhet kommer att bli beroende av i vad mån det kommer att finnas provningsbeställare, som är villiga att betala för att få försöken utförda. Utredningen behandlar denna fråga närmare i kapitel 13. Om den av utredningen föreslagna provningsanstalten kommer till stånd, förutsätter utredningen att försök av provningskaraktär inte längre upptas i jordbruksförsöksverksamhetens försöksprogram. Endast arbetsuppgifter av den typ, som i kapitel 5 betecknas som egentlig försöksverksamhet, bör ingå i den programbundna jordbruksförsöksverksamheten. Själva utförandet av provningsförsöken synes dock, som utredningen redogjort för i kapitel 13, även i framtiden böra handläggas av försöksorganen i den mån dessa erhåller beställningar från jordbrukets provningsanstalt av sådana försök. Försöksresurser i form av försöksmark m. m. måste därför disponeras av jordbruksförsöksverksamheten även för detta slag av verksamhet. Vid den bedömning av det kommande behovet av försöksverksamhet som bör ske i samband med avskiljandet av provningsuppgifterna, bör tillses att nya för jordbruksnäringen aktuella försöksuppgifter beredas plats i programmet. Som framgår av kapitel 4 föreligger inom jordbruket ett stort behov av att få olika försöksuppgifter utförda. Utredningen vill i detta sammanhang också erinra om vad professor Hjelm (kapitel 4, sid. 55 och kapitel 8, sid. 196) anfört om behovet av tekniska data för företagsekonomisk kalkylering. För att uppnå en rationell jordbruksproduktion erfordras en omsorgsfull produktionsplanering. Härför krävs tillgång till tillförlitliga tekniska data över olika produktionsmedels produktivitet. För att försöksresultaten skall kunna ge driftsekonomisk vägledning måste relevanta driftsekonomiska problemställningar beaktas vid försökens uppläggning. Den praktiska nyttan av försöken blir annars begränsad. Med hänsyn till att den 17-509132 Utredningar

258 driftsekonomiska kalkyleringen utgör ett värdefullt hjälpmedel i strävan att nedbringa kostnaderna för jordbruksproduktionen, synes det vara en angelägen uppgift för försöksverksamheten att söka få fram erforderliga data, som kan ligga till grund för denna kalkylering. En anpassning av försöksverksamheten efter jordbrukets ständigt ändrade förutsättningar bör eftersträvas även i övrigt. Sedan andra världskrigets slut har jordbruket i vårt land undergått en icke obetydlig produktionsomställning. Ett stort antal jordbruksenheter drives numera antingen kreaturslöst eller med reducerat kreatursbestånd. Detta har i hög grad påverkat växtodlingens utformning. Växtföljderna är friare än förr, ofta mera ensidiga och konjunkturmässigt betonade. Nya växtslag har vunnit insteg i vissa jordbruksområden, växtnäringstillförseln har stegrats och kvalitetsfrågorna ökat i betydelse. Jordbruket har vidare genomfört en omfattande mekanisering och nya brukningsmetoder tillämpas. Allt större krav ställs på bekämpningen av ogräs, växtsjukdomar och växtparasiter och på senare år har frågan om markvårdande åtgärder fått ökad aktualitet. Den statliga försöksverksamheten har av olika skäl icke helt kunnat följa denna snabba utveckling. Delvis synes anledningen härtill vara bristande resurser i olika avseenden. Åtgärder, som föreslagits för utbyggnad av den statliga försöksverksamheten, har av olika anledningar ej kunnat realiseras med påföljd att viktiga arbetsuppgifter fått anstå. Med hänsyn härtill och till att omställningsprocessen inom jordbruket kan beräknas fortgå och att därför flera arbetsuppgifter efter hand torde framkomma, finner utredningen det angeläget att den statliga försöksverksamhetens inriktning kontinuerligt anpassas till nytillkommande aktuella försöksuppgifter. I samband härmed bör äldre, mindre aktuella arbetsuppgifter slopas såvida de ej är av särskilt, t. ex. vetenskapligt intresse. Som framgår av tabell 1 föreligger önskemål om att vissa typer av försök, såsom ogräsbekämpning samt markvård och jordbearbetning m. fl. ökas i antal. Redovisade önskemål inkluderar även försök av provningskaraktär. Det föreligger givetvis betydande svårigheter att närmare precisera det framtida behovet i antal försök och areal försöks jordar, men i tabell 1 redovisade önskemål synes dock kunna godtas som en grov riktpunkt. Även om det framtida antalet försök kommer att öka endast måttligt, föreligger dock starka behov av en högst avsevärd ökning av anslagen till försöksverksamheten. Detta hänger samman med att utvecklingen inom försökstekniken går mot större och mera komplicerade försök. B. Jordbruksförsöks verksamhetens framtida centrala organisation m.m. Som inledningsvis redovisas har utredningen i kapitel 5 förordat en organisationsform för den vid KLSL nu bedrivna undervisningen, forskningen och försöksverksamheten, som bl. a. innebär att statens jordbruksförsöks

259 sitatsagronomavdelningar ämnesvis samorganiseras med motsvarande undervisnings- och forskningsinstitutioner vid KLSL. Ifrågavarande institutioner kommer därför att vardera bestå av en undervisnings- och forskningsavdelning samt en eller flera avdelningar för programbunden försöksverksamhet. Samtliga avdelningar sorterar under respektive institutionsföreståndare. Försöksavdelningarna ledes närmast av statsagronomer. Utredningen har vidare i kapitel 8 framlagt förslag rörande erforderligt behov av institutioner och personal vid KLSL. Efter att ha bedömt jordbruksförsöksverksamhetens behov föreslog utredningen i sagda kapitel, att följjande ämnesområden borde vara företrädda av särskilda försöksavdelningar, nämligen växtnäring, jordbearbetning, växtföljder, ogräs och ogräsbekämpning, kulturväxter i öppet bruk, kulturväxter i slutet bruk samt dränering. .Jordbruksförsöksverksamheten skall, liksom KLSL:s trädgårds- och husdjursförsöksverksamhet, vara programbunden. Varje år skall uppgöras ett särskilt program — KLSL:s riksförsöksprogram — vilket skall fastställas av KLSL:s styrelse. Till detta försöksprograms uppgörande och sättet för dess verkställande återkommer utredningen i kapitel 10. Den uppgift som hittills åvilat statens jordbruksförsök, nämligen att fungera såsom ett organisatoriskt sammanhållande och samordnande organ för hela jordbruksförsöksverksamheten kommer, genom den av utredningen förordade omorganisationen, att överflyttas dels på den av utredningen föreslagna befattningshavaren, försöksdirektören, dels på försökskollegiet och dels på de institutioner, som erhåller försöksavdelningar. Som vidare inledningsvis nämnts i detta kapitel har utredningen funnit, att till KLSL:s samlade försöksverksamhets förfogande bör inrättas en särskild serviceavdelning, underställd försöksdirektören. Detta organ beskrives närmare i avsnitt V i detta kapitel. C. Allmänna synpunkter på den statliga lokalt förlagda jordbruksförsöksverksamhetens framtida organisation; försöksgårdssystemet Att så stor del av jordbruksförsöksverksamheten är förlagd utanför Ultuna är närmast självklart med hänsyn till de mångskiftande miljöer (jordmån, klimat m. m.), som förefinns i vårt land och som ger så varierande utslag på olika kulturåtgärder etc. Det kan vidare tilläggas, att det finns många praktiskt viktiga försöksproblem av lokal natur, som endast kan belysas genom försök på platsen. Försöksverksamheten behöver därför ha tillgång till såväl centrala som lokala resurser. Vidare vill utredningen erinra om vikten av reciproka impulser mellan de centrala institutionernas forskare och försöksmän och det praktiska jordbruket. En lokalt arbetande statlig försöksverksamhet kommer enligt utredningens uppfattning att i hög grad medverka till förmedlandet av dessa impulser. Den lokalt förlagda statliga jordbruksförsöksverksamheten bedrives nu

260 genom försöksgårdar, försöksstationer och fasta försöksfält samt genom samarbete med hushållningssällskapen. Även om antalet försök vid försöksgårdarna ej utgör huvudparten av samtliga statliga lokala försök, har dock försöksgårdarna uppfattats som den lokala verksamhetens centra. Den ursprungliga avsikten med försöksgårdarna var att de i första hand skulle utgöra lokala centra för den lantbruksvetenskapliga forsknings- och försöksverksamheten och därtill även verka för spridandet av nya rön till det praktiska jordbruket. Då sagda verksamhet ansågs betydelsefull förutsattes från början att staten skulle vara beredd att satsa betydande medelsbelopp på försöksgårdarna. Av skilda anledningar har dock de anvisade medelsbeloppen ej blivit så stora. Icke minst synes detta ha berott på de skiftande uppfattningar som vid skilda tillfällen rått beträffande syftet med försöksgårdarnas jordbruksdrift. Någon fullt entydig riktlinje torde härvidlag ej ha funnits. I olika utredningar rörande försöksgårdarna har bl. a. allmänt framhållits att gårdarnas jordbruksdrift, främst ur demonstrationssynpunkt, »rent tekniskt» skulle vara förebildlig för traktens jordbrukare. Vid olika tillfällen synes dessutom den åsikten ha varit rådande, att försöksgårdarna även i ekonomiskt hänseende skulle vara mönsterbruk. Denna sistnämnda åsikt framfördes bl. a. i en år 1941 avlämnad »P. M. med vissa förslag rörande lantbrukshögskolans försöksgårdar». Sagda P. M. hade uppgjorts inom högskolans styrelse, sedan högskolestyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda vissa frågor rörande högskolans försöksgårdar. Beträffande försöksgårdarnas jordbruksdrift anfördes i promemorian den meningen att försöksgårdarna utöver sin försöksverksamhet även borde skötas som mönsterjordbruk i ekonomiskt hänseende så att de bleve ett föredöme för traktens jordbrukare. Först om så skedde skulle gårdarnas försöksverksamhet få egentlig betydelse. Utan en sådan förebildlig ekonomisk drift ansågs gårdarna i stort sett sakna värde ur demonstrations- och propagandasynpunkt. Det förutsattes även i nämnda P. M. att en försöksgård skulle täcka kostnaderna för föreståndarens lön samt skälig ränta på det i gården nedlagda kapitalet. Till försöksverksamheten ansågs dock lämpligt avvägt statsbidrag böra utgå. Försöksgårdarnas föreståndare skulle vidare vid sidan av sina insikter i försöksverksamhet besitta framstående förmåga att driftsekonomiskt leda gårdarna. Även om denna dualistiska uppfattning rörande försöksgårdarnas uppgifter under senare år ej så starkt markerats, torde den dock ha utövat ett stort inflytande på försöksgårdsföreståndarnas verksamhet och i hög grad medverkat till de svårigheter, som försöksgårdarna obestridligen kämpat med i ekonomiskt hänseende. Man torde nu, som erfarenheten också utvisar, k u n n a konstatera att dessa båda målsättningar — jordbruksvetenskaplig verksamhet och förebildlig jordbruksdrift — ej varit förenliga. En allsidig försöksverksamhet kräver nämligen att såväl bra som dåliga produktionsmedel och produktionsmetoder prövas. Detta kan ej ske med mindre än att

261 jordbruksdriften förorsakas förluster, som den vid normal drift ej skulle h a fått vidkännas. Ett gott driftsekonomiskt resultat torde härigenom starkt försvåras. Ju intensivare försöksverksamheten bedrives desto sämre torde jordbruksdriftens ekonomiska resultat bli. Detta förhållande synes tidigare ej ha tillbörligt beaktats. Icke minst måste denna dubbla målsättning ha inneburit stora svårigheter för försöksgårdarnas föreståndare. Endera eller båda deras två verksamheter måste bli lidande på denna anordning. Bl. a. på grund av här anförda omständigheter har — som påpekats i utredningens direktiv — kritik i skilda avseenden riktats mot gårdarna och då främst mot målsättningen för dem. Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes vissa omläggningar, vilka innebar att gårdarna direkt underställdes statens jordbruksförsök. Vidare beslöts att försöksverksamheten och jordbruksdriften vid gårdarna redovisningsmässigt skulle hållas åtskiljda. Som framgått av den lämnade redogörelsen för gårdarnas ekonomiska förhållanden har under senaste år jordbruksdriften dock uppvisat ett något förbättrat resultat. Som framhållits i kapitel 1 ifrågasattes i utredningens direktiv, huruvida icke — trots de genom 1955 års beslut genomförda förändringarna i försöksgårdssystemet — fortfarande fundamentala fel kvarstå i organisationen. I direktiven anges därför andra organisatoriska möjligheter för handhavandet av den statliga lokala försöksverksamheten. Vad i direktiven härutinnan anförts har utredningen tolkat på så sätt, att den ansett sig böra göra en förutsättningslös prövning av de former, under vilka den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten bör bedrivas. Utredningen vill inledningsvis framlägga vissa allmänna synpunkter på förevarande fråga och utifrån dessa i första hand granska försöksgårdarna som instrument för den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten. Den vill då först beröra frågan om kombinationen av försöksverksamhet med praktisk jordbruksdrift. Utredningen får som sin uppfattning framhålla, att det för försöksverksamheten mest väsentliga är att ha tillgång till försökslägenheter och att där kunna anordna försök. För försöksverksamheten föreligger däremot inte något primärt intresse att i egen regi bedriva praktisk jordbruksdrift. Den i viss mån dualistiska uppfattning, som tidigare rått i dessa hänseenden — att försöksgårdarna skulle bedriva såväl vetenskaplig verksamhet som förebildlig jordbruksdrift — är enligt utredningens förmenande grundat på felaktiga premisser beträffande dessa två verksamheters inbördes förhållande. Denna kombination bör därför ej längre bibehållas, såvida ej särskilda skäl talar härför. Vidare kan ytterligare anföras, att det måste vara svårt att centralt från Ultuna dirigera en dylik praktisk jordbruksdrift. Dessutom bör påpekas, att den roll de statliga försöksgårdarna tidvis haft som demonstrations jordbruk minskats genom att de flesta av landets hushållningssällskap numera har en eller flera kurs- och demonstrationsgårdar, där en praktisk jordbruksdrift bedrives

262 efter ekonomiska principer. De statliga försöksgårdarnas uppgift i detta hänseende torde därför lämpligen kunna överflyttas till hushållningssällskapen inom respektive län. I de fall statliga lokala replipunkter för försöksverksamheten erfordras, bör i princip vid dessa ej bedrivas en kommersiell jordbruksdrift annat än i den omfattning, som behövs för försöksverksamhetens behov. Försöksverksamheten bör alltså vara det primära och jordbruksdriften, där den måste förekomma, endast ett medel för att utnyttja sådana resurser, som ej kan tas i anspråk av försöksverksamheten. Liksom nu bör en klar ekonomisk gränsdragning i dylika fall finnas mellan båda verksamheterna. Vidare bör tillses att för försöksverksamheten avdelad vetenskaplig personal ej onödigtvis belastas med frågor rörande den praktiska jordbruksdriften. För att kunna fylla sina uppgifter måste den statliga lokala försöksverksamheten ha vissa primära resurser till sitt förfogande. Dit hör i första hand lämpliga försökslägenheter. Valmöjligheterna ifråga om försökslägenheter får ej begränsas till ett visst avgränsat område, utan bör vara sådana att jordar av olika beskaffenhet alltefter försökens art och inriktning kan upplåtas åt försöken. Vidare måste för försökens utläggande, skötsel m. m. finnas härför utbildad personal. Givet är att fordringarna härvidlag kan variera i stor utsträckning beroende på försökens karaktär. Här må endast nämnas, att det finns försök, som är så komplicerade att de måste omhänderhas av verkligt fackutbildad personal med tillräcklig erfarenhet inom området. Förutom lämpliga försökslägenheter samt personal för försökens skötsel måste även lämplig försöksteknisk utrustning stå till förfogande. Utöver sagda resurser måste det finnas garantier för att försöken kan pågå så lång tid att tillräckligt säkra resultat kan erhållas. Till dessa försöksverksamhetens primära krav i ovannämnda hänseenden bör dessutom läggas kravet på att den statliga lokala försöksverksamheten i organisatoriskt hänseende utformas så att nära kontakter med det praktiska jordbruket och övriga lokala organ på jordbrukets område, främst hushållningssällskapen, möjliggöres. Slutligen kan tilläggas att den statliga lokalt arbetande försöksverksamheten ur statsfinansiell synpunkt inte får dra större kostnader än vad verksamheten nödvändigtvis kräver. De ovan anförda synpunkterna har för utredningen varit vägledande, när den sökt finna den lämpligaste organisationsformen för den statliga lokalt förlagda jordbruksförsöksverksamhetens genomförande. Granskar man de möjligheter, som det hittillsvarande försöksgårdssystemet erbjuder i nu sist berörda hänseenden torde man finna att försöksgårdarna knappast kan vara den lämpligaste formen att förse försöksverksamheten med erforderliga resurser för försökens genomförande. Vad då först beträffar de möjligheter, som försöksgårdssystemet erbjuder ifråga om lämpliga försökslägenheter, torde försöksgårdarnas fördelar här-

263 vidlag vara mindre än dess nackdelar. Som en fördel kan anföras att det är värdefullt att ett försöksfält kan disponeras under lång tid dels emedan mian då har garantier för att försöken kan kvarligga tillräckligt länge och dels emedan man på ett fält, som fortlöpande utnyttjas för försök, kan göra inånga betydelsefulla iakttagelser rörande de biologiska, kemiska och fysikaliska processer, som försiggår i marken. Ur dessa synpunkter skulle för söksgårdarna erbjuda goda möjligheter. Lika goda möjligheter till dylika långtidsobservationer bör likväl kunna erhållas genom långtidskontrakt med andra jordägare såsom hushållningssällskap, skölj ordbruk eller enskilda jordbrukare. Därvid vinnes dessutom — vilket är väsentligt även för långtidsförsök — att man har fritt val beträffande försökslägenheter och ej är begränsad till de möjligheter som ett antal försöksgårdar erbjuder. Markkostnaden för ett dylikt långtidsarrende torde dessutom snarare bli lägre än vid en försöksgård om hänsyn tas till de kostnader, som driften vid försöksgårdarna hittills visat sig dra. Det ovan anförda utgör dock endast en aspekt på hela frågan om lämpliga försökslägenheter. Ses hela denna fråga i ett större sammanhang kommer flera andra betydelsefulla synpunkter beträffande kraven på lämpliga försökslägenheter in i bilden. Dessa senare omständigheter talar enligt utredningens uppfattning för att de permanenta försöksfält av den typ som försöksgårdarna erbjuder ej utgör den bästa lösningen på försöksverksamhetens behov av försökslägenheter. En sådan omständighet är att ett försöksfält — i varje fall av den begränsade storlek som mindre försöksgårdar erbjuder — som utnyttjats till fältförsök under en längre följd av år så småningom kan bli förbrukat och otjänligt för sitt ursprungliga ändamål. Ett exempel härpå torde vara Lanna försöksgård. Den försöksverksamhet, som bedrivits där har helt naturligt tagit i anspråk den bäst lämpade arealen. Försöken är mestadels fleråriga. I vissa försöksled har tillförts betydande mängder växtnäring, vars återverkningar i tiden ännu icke är fullt kända, men som med stor sannolikhet utgör ett hinder för anläggning av nya fältförsök. På liknande sätt förhåller det sig med de därstädes anlagda täckdikningsförsöken. Vid Flahult har de pågående sättningarna i jorden, och den delvis konstaterade bortodlingen av kärr- och vitmossjord, avsevärt minskat förutsättningarna för gården att fullfölja den pågående försöksverksamheten. En annan dylik omständighet, som talar mot permanenta försökslägenheter av den typ försöksgårdarna erbjuder, är att ett försöksfält kan bli obehövligt genom en ändrad inriktning av försöksverksamheten till följd av ändrade förhållanden för jordbruksnäringen i dess helhet. Som exempel härpå kan anföras den roll, som mossjordarna tidigare hade ur odlingssynpunkt. En omfattande försöksverksamhet bedrevs också tidigare inom detta område. Försöksgårdarna Flahult, Gisselås och Brännberg inrättades också just för försök på moss- och kärr jordar. Den nu pågående rationaliseringen av jordbruksnäringen har medfört att mossjordarnas roll starkt förminskats.

264 Givet är att försöksverksamheten måste ta hänsyn till sådana förskjutningar inom jordbruksnäringen och sätta in sina krafter på aktuella frågor. Det torde då vara mindre lämpligt att vara bunden till försöksfält med jordar, som för det praktiska jordbruket har föga aktualitetsvärde. Vad beträffar de övriga kraven på utbildad personal och försöksteknisk utrustning kan utredningen ej finna att försöksgårdssystemet erfordras för att säkerställa dessa resurser, utan de torde utan svårighet kunna anskaffas på annat sätt. I fråga om kontakten med andra lokalt arbetande organ på jordbrukets område — främst då hushållningssällskapen — torde man även kunna ifrågasätta försöksgårdssystemets lämplighet. Uppenbara risker för isolering torde här föreligga för försöksgårdarnas del, varigenom värdefulla ömsesidiga impulser skulle komma att saknas. Vad slutligen kostnaderna för verksamheten beträffar så torde man kunna säga att försöksgårdssystemet, blivit ett dyrt instrument för den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten. Tillsammantaget ger det ovan anförda, enligt utredningens förmenande, tydliga belägg för att försöksgårdssystemet ej utgör den lämpligaste formen för att förse den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten med de resurser den erfordrar. Valmöjligheterna beträffande försökslägenheter är alltför begränsade, belastningen med uppgifter som i stort sett saknar intresse för försöksverksamheten betungande. Vidare har kontakten med främst hushållningssällskapen i praktiken visat sig vara ej fullt säkerställd. Slutligen torde kostnaderna för gårdarnas försöksverksamhet, om hänsyn tas till jordbruksdriftens resultat, ha visat sig vara alltför höga. Enligt utredningens mening kan det inte vara försvarbart att bibehålla försöksgårdssystemet i dess nuvarande utformning, om andra bättre former står att finna för att garantera den statliga lokala försöksverksamheten de resurser den erfordrar. Som kommer att framgå i följande avsnitt har utredningen funnit att sådana andra organisatoriska alternativ kan utformas, vilka är försöksgårdssystemet överlägsna som instrument för den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten och därtill drar mindre kostnader genom att omfånget av jordbruksdriften minskas så långt detta är möjligt. Den vill därför förorda att försöksgårdssystemet i sin nuvarande principiella utformning avvecklas. Till dispositionen av de försöksgårdar, som enligt utredningens förslag bör avvecklas, återkommer utredningen sedan den i följande avsnitt redogjort för de övriga alternativ, som kan tänkas för att handha den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten. D. Alternativa organisationsformer för den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten I princip kan man tänka sig två ytterlighetsalternativ för att ordna den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten på jordbrukets område. Dessa båda ytterlighetsalternativ benämnes i det följande alt. A och alt. B.

265 Alt. A. Försöksverksamheten ordnas helt i statlig regi, dvs. på så sätt att samtliga försöksresurser, som anses böra finnas tillgängliga för det statliga försöksprogrammets genomförande, handhas av en helstatlig organisation. Enligt detta alternativ skulle försöksverksamheten bedrivas vid ett antal statliga lokalt förlagda försöksstationer, varvid vissa staten nu tillhörande egendomar skulle utnyttjas. Alt. B. Försöksverksamheten verkställes helt genom avtal med lokala organisationer såsom hushållningssällskap, skolor eller andra organ med möjligheter att utföra försök. Båda dessa ytterlighetsalternativ kan givetvis ges olika detaljutformning. Vidare föreligger möjlighet att på olika sätt kombinera dessa ytterlighetsprinciper. En modifikation av alt. B., som varit föremål för utredningens ingående överväganden, innebär att på hushållningssällskapen överlåtes att verkställa hela den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten (i det följ a n d e benämnd alt. C). Hushållningssällskapen skulle enligt detta alternativ bli lokalt ansvariga huvudmän för den statliga försöksverksamheten i respektive län. I alternativ G undersöks alltså, om det finns en praktiskt framkomlig väg att helt avlasta den statliga försöksorganisationen från all rutinmässig befattning med utläggandet och skötseln av de lokalt förlagda försöken. Det måste också undersökas, vilka fördelar som skulle kunna stå att vinna genom en kombination av de båda alternativen A och C, innebärande att den statliga, lokalt förlagda försöksverksamhetens handhavande på lämpligt sätt fördelas mellan en lokalorganisation i KLSL:s egen regi och landets hushållningssällskap. Denna kombination benämnes i fortsättningen alt. D. I det följande vill utredningen närmare granska de olika alternativens för- och nackdelar samt de möjligheter som i praktiken föreligger att genomföra dem. Alt. A. Detta alternativ innebär som nämnts att hela den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten tas om hand av en helstatlig organisation. För att sköta hela denna verksamhet har 20 försöksstationer i landets olika delar bedömts vara erforderliga. Dessa stationer skulle förläggas dels till de nuvarande försöksgårdarna — med undantag för Brännberg — och dels till vissa andra statliga egendomar. Förutom försökslägenheter vid dessa stationer skulle stationerna förfoga över sammanlagt ett 60-tal försöksfält. Jordbruksdrift skulle ej förekomma vid stationerna i annan utsträckning än som erfordras för försöksverksamhetens behov. Samtliga försök skulle skötas av stationernas egen personal. Som föreståndare för varje försöksstation skulle finnas en försökstekniker med utbildning motsvarande lantmästarexamen. Landet skulle vidare indelas i fyra försöksdistrikt. I varje försöksdistrikt skulle inrättas en tjänst i lönegrad A 24, som sammanhållande kraft för distriktets försöksstationer. Vidare förutsattes att i varje

266 försöksdistrikt skulle inrättas en distriktsförsöksnämnd för att främja samarbetet mellan de statliga lokalt förlagda försöksstationerna och det praktiska jordbruket och hushållningssällskapen. Som fördelar för detta alternativ har bl. a. anförts att en fast sammanhållning av den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten därigenom skulle erhållas. De för verksamheten avsedda arbetsuppgifterna skulle härigenom få en god garanti för en tillfredsställande behandling. Genom att organisationen skulle förfoga och bestämma över samtliga resurser skulle risk för avbrott i pågående försöksarbeten i stort sett vara eliminerad. Vidare skulle genom personalens fasta anställning den försökstekniska erfarenhetens bevarande inom organisationen tryggas. Genom att jordbruksdriften vid de föreslagna försöksstationerna skulle inskränkas till vad som enbart erfordrades ur försökssynpunkt skulle stationernas personal få möjlighet att helt ägna sig åt försöksarbetet. Som en nackdel för alt. A har bl. a. påtalats, att man skulle få två parallellt arbetande försöksorganisationer inom samma område, nämligen den helstatliga och hushållningssällskapens. Bristande samarbete mellan företrädarna för de båda organisationerna skulle därvid kunna leda till att å ena sidan de statliga försöken ej bleve utnyttjade av hushållningssällskapen i deras upplysnings- och demonstrationsverksamhet, medan å andra sidan den statliga försöksorganisationen skulle gå miste om angelägna impulser rörande aktuella problem. Med andra ord — kontakten mellan de centrala institutionerna vid Ultuna och det praktiska jordbruket ute i landet skulle ej komina att fungera tillfredsställande. Vidare skulle ett bristande samarbete innebära uppenbara risker för dubbelarbete. Det samarbetsorgan (distriktsförsöksnämnden) som skulle finnas mellan den statliga försöksorganisationen och sällskapen i varje försöksdistrikt har ej ansetts ge fullt betryggande garantier mot nämnda risker. Vidare har ur kostnadssynpunkt påtalats, att två parallellt arbetande försöksorganisationer — vilka i princip måste ha samma resurser och som dessutom i det ena fallet helt och beträffande hushållningssällskapen delvis finansieras av statsmedel — måste innebära en dyrbar organisationsform. Dessutom kunde sysselsättningssvårigheter befaras för personalen vid den statliga försöksorganisationen under vinterhalvåret. Alt. B. Enligt detta alternativ skulle den statliga lokalt förlagda jord-* bruksförsöksverksamheten verkställas genom avtal med olika lokala instanser — hushållningssällskap, skolor, enskilda jordbrukare etc. Mot ersättning skulle dessa lokala instanser åta sig att upplåta m a r k för försöken, omhänderha utläggningen och skötseln m. m. Avtalsuppgörelserna kunde dels tänkas ske direkt mellan KLSL:s försöksavdelningar och de lokala försöksvärdarna, dels kunde avtalen förmedlas av ett särskilt under KLSL sorterande serviceorgan. Detta serviceorgan kunde också tänkas bli utrustat

267 med ett mindre antal försökspatruller, vilka skulle omhänderha de försök för vilkas skötsel fackutbildad personal ej kunnat erhållas. Som fördelar för detta alternativ kan anföras att en dylik organisation ä r smidig och lätt kan anpassa sig efter växlingar i »försöksvolymens» storlek samt att den lätt kan växla försökslägenheter. Vidare torde alternativet medge goda möjligheter till samarbete med andra lokala organ, som verkar i jordbrukets tjänst, såsom hushållningssällskap och lantmanna- eller lantbruksskolor. Nackdelarna med detta alternativ är dock ur effektivitets- och lämplighetssynpunkt mycket betydande. Risk föreligger sålunda att detta alternativ kunde medföra improvisationer av olika slag, vilka kunde utgöra en fara för försökens rätta handläggning. Det torde sålunda bli svårt att för de olika försöken alltid kunna uppbringa den fackutbildade personal, som krävs för i varje fall mer komplicerade försök. Man torde i många fall bli hänvisad till personal med mindre god försöksteknisk erfarenhet. Vidare skulle en organisation enligt detta alternativ — såvida ej en mycket omfattande och dyrbar statlig övervakningsorganisation tillskapades — bli så löslig till sin konstruktion, att den främst ur försöksverksamhetens synpunkt får anses otillfredsställande. Beträffande kostnaderna för ifrågavarande alternativ har utredningen av ovannämnda skäl ej gjort några mer ingående beräkningar, översiktligt torde dock härvidlag kunna anföras, att vid ett första betraktande synes alternativet innebära i varje fall små fasta kostnader ur statens synpunkt, genom att inga fasta statliga replipunkter med heltidsanställd personal behöver inrättas. Om emellertid någorlunda tillfredsställande garantier skall skapas för försökens rätta handhavande, måste enligt vad ovan anförts en omfattande statlig övervakningsorganisation tillskapas. Vad som kostnadsmässigt kunde vinnas genom att inga fasta replipunkter inrättas, kunde mer än väl förloras genom en dyrbar inspektionsverksamhet. Av ovan anförda skäl har utredningen funnit, att alt. B. endast bör komma ifråga såvida inga andra lämpligare former står att finna. Alt. C. Enligt detta alternativ skulle den i statlig regi bedrivna försöksverksamheten lokalt anknytas helt till hushållningssällskapen och omhänderhas av dessa. Hushållningssällskapet skulle således bli den ansvariga instansen i varje län även för den i statlig regi bedrivna jordbruksförsöksverksamheten. Alt. C skiljer sig från alt. B genom att det förutsätter en ansvarig huvudman i varje län för försöksverksamheten, med vilken KLSL skulle träffa bindande långtidsavtal. Detta alternativ har såvitt utredningen kan finna många fördelar. Bl. a. kan anföras att den statliga försöksverksamhetens krav på resurser i olika hänseenden i stort sett torde kunna tillfredsställas genom att den

268 kunde repliera på en relativt fast lokal organisation med för ändamålet utbildad personal. Vidare kunde de statliga försöken utnyttjas i demonstrationssyfte, varigenom konsulenterna skulle få ökat underlag för sin rådgivningsverksamhet. Impulser till olika aktuella forsknings- och försöksprojekt kunde också smidigt förmedlas från jordbruket till berörda forskare och försöksmän. Samtidigt finge man goda möjligheter till utbyte i andra riktningen, dvs. forsknings- och försöksresultaten kunde snabbt komma jordbruket till godo. Genom att man endast skulle få en försöksorganisation inom varje län undviks den i många hänseenden onödiga och kostsamma dubblering som två försöksorganisationer arbetande parallellt med varandra innebär. Väsentligt är vidare att personalen hos hushållningssällskapen kan sysselsättas med annat arbete under de tider på året, när den ej behövs för försöksverksamhetens räkning, vilket ger en större smidighet i arbetskraftens utnyttjande. Avslutningsvis kan beträffande detta alternativs fördelar anföras, att man därigenom skulle ge fastare former åt ett samarbete, som redan finns och som visat sig vara fruktbart. Som nackdelar för alt. C. har framhållits att alternativet bl. a. innebär en påtaglig »monopolställning» för hushållningssällskapen samt att det kunde innebära risker för att framför allt jordbrukskonsulenterna kunde bli splittrade i sin verksamhet och få eftersätta sin huvuduppgift, nämligen rådgivnings- och upplysningsverksamheten. Trots att sällskapen hitintills omhänderhaft en stor del av de statliga jordbruksförsöken (skrivelseförsök) innebar dock alt. C. så stora förändringar gentemot nu rådande förhållanden, att utredningen fann det angeläget att inhämta hushållningssällskapens synpunkter på förslaget. I detta syfte tillställdes samtliga sällskap en förfrågan dels rörande deras principiella inställning till förevarande alternativ, dels beträffande möjligheterna för respektive sällskap att tekniskt sett omhänderha verksamheten och dels rörande kostnaderna för verksamhetens handhavande. Av de till utredningen inlämnade svaren framgick, att sällskapen på några undantag när i princip var genomgående positivt inställda till den form för försöksverksamhetens ordnande, som alternativet innebär. Däremot framkom vissa svårigheter för sällskapen att tekniskt sett ombesörja och svara för hela verksamheten. Vidare gav svaren ej tillräcklig ledning för ett bedömande av kostnaderna för verksamhetens handhavande. För att närmare diskutera nu anförda svårigheter har utredningen haft överläggningar med en av hushållningssällskapens förbund utsedd särskild delegation. Därvid framkom att sällskapen ej torde kunna åta sig att sköta samtliga försök. Särskilt ställde man sig tveksam till att ta hand om sådana försök, som är mycket omfattande och komplicerade. Dessa försök skulle

269 därför få omhänderhas på annat sätt, exempelvis genom att staten inrättar ett fåtal fasta lokala replipunkter. Vidare klarlades vissa övriga frågor beträffande statlig inspektionsrätt, formerna för avtal m. m. Härtill återkommer utredningen nedan under alt. D. Utifrån ovan redovisade överläggningar kan således konstateras, att alt. C ej i sin ursprungligen tänkta form låter sig genomföras. Då likväl de principer, som alt. C bygger på, förefaller bärande och de fördelar detta alternativ ansågs medföra, av utredningen bedömts som mycket betydande har utredningen sökt finna en organisationsform, i vilken de principer, som legat till grund för alt. C. så långt möjligt följs och erforderlig komplettering sker genom inrättandet av ett antal statliga replipunkter. Detta organisationsalternativ beskrives nedan under beteckningen alt. D. Alt. D. Detta alternativ bygger på en kombination av alt. A. och C. Utgångspunkten för detta förslag har varit, att hushållningssällskapens resurser så långt möjligt utnyttjas för att handha de statliga lokalt förlagda försöken. Vidare förutsätts att genom hushållningssällskapens förmedling andra möjligheter till försökslägenheter — t. ex. vid jordbrukets skolor och lämpliga gårdar — utnyttjas i den lokalt förlagda statliga försöksverksamheten. För att handlägga de försök av mer komplicerat slag, som sällskapen ej kan åta sig att sköta, erfordras ett antal statliga försöksstationer utrustade med för verksamheten tillräckliga resurser. Vid en bedömning av denna fråga har framkommit att för jordbruksförsöksverksamheten erfordras, utöver institutionerna vid Ultuna, tre sådana försöksstationer. Vidare förutsätts i alt. D. liksom i alt. A. en indelning av landet i fyra försöksdistrikt; södra, västra, östra och norra. Inom varje försöksdistrikt skulle finnas en särskild distriktsförsöksnämnd. Distriktsförsöksnämnderna skulle få till uppgift att bl.a. verka för en ändamålsenlig samordning av den statliga och statsunderstödda försöksverksamheten inom respektive distrikt samt framlägga förslag rörande sådana aktuella försöksproblem för den statliga försöksverksamheten, som lokala observationer och erfarenheter kan ge anledning till. Inom varje försöksdistrikt skulle vidare enligt alt. D finnas en under KLSL sorterande distriktsförsöksledare. Distriktsförsöksledaren, som skulle vara föreståndare för den till distriktet förlagda försöksstationen, skulle dels ansvara för utläggning och skötsel av de försök, som försöksstationen själv omhänderhar dels medverka vid avtalsuppgörelser mellan KLSL och sällskapen beträffande sådana försök, som sällskapen har möjligheter att ombesörja samt inspektera dessa försök. För hela den statliga, lokalt förlagda försöksverksamheten skulle inrättas ett sammanhållande serviceorgan, försöksverksamhetens serviceavdelning, under vilket distriktsförsöksledarna skulle sortera i administrativt hänseende. I stort sett synes detta alternativ ur lämplighets- och effektivitetssynpunkt

270 ha samma fördelar som alt. C, samtidigt som de nackdelar, som var förbundna med detta alternativ i stort sett bortfaller. Sålunda synes genom alt. D erhållas betryggande garantier för ett tillfredsställande genomförande av försöksverksamheten. Visserligen erfordras härför medverkan av två organisationer; hushållningssällskapen och försöksstationerna. Något dubbelarbete blir det likväl inte fråga om, då försöksstationernas verksamhet är begränsad till sådana mera komplicerade försök, som hushållningssällskapen inte har möjlighet att handha. Genom distriktsförsöksledarna och distriktsförsöksnämnderna är det på ett tillfredsställande sätt sörjt för erforderlig kontakt och samverkan å ena sidan mellan dessa två lokala organisationer inbördes och å andra sidan mellan den lokalt förlagda försöksverksamheten överhuvud taget och den statliga centrala försöksledningen. Möjligheterna för hushållningssällskapen att utnyttja den pågående försöksverksamheten för demonstration och upplysning är i alt. D gynnsamma, liksom i motsatt riktning impulser och önskemål från det praktiska jordbruket beträffande aktuella forsknings- och försöksprojekt smidigt förmedlas till forskare och försöksmän. Alternativet synes sålunda innebära en god garanti mot att det praktiska jordbrukets utövare samt forskarna och försöksmännen blir isolerade från varandra. Denna omständighet tillmäter utredningen stor betydelse. Ur kostnadssynpunkt kan anföras, att alternativet inte medför någon onödig dubblering av försökstekniska resurser eller försökspersonal. Försöksstationernas personal blir relativt fåtalig och hushållningssällskapens personal kan sysselsättas med annat arbete under de tider på året, då den ej behövs för försöksverksamhetens räkning, vilket medger stor smidighet i arbetskraftens utnyttjande. För alt. D gäller slutligen liksom för alt. C, att man åt ett redan existerande, fruktbart samarbete ger en fastare organisatorisk form. Då alt. B och C av förut nämnda skäl ej ansetts kunna komma ifråga som organisationsform för den statliga lokalt förlagda jordbruksförsöksverksamheten och utredningen dessutom av i föregående avsnitt anförda skäl ansett försöksgårdssystemet olämpligt som instrument för den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten måste valet stå mellan ovan redovisade alt. A och alt. D. Vid beskrivningen av alt. A har tidigare redovisats dess nackdelar ur effektivitets- och lämplighetssynpunkt. Dessa skulle här kunna summeras på så sätt, att den smidighet, som kännetecknar alt. D när det gäller samarbetet med såväl hushållningssällskapen och det praktiska jordbruket å ena sidan och den statliga, centrala försöksledningen å den andra och som närmare belysts under detta alternativ, saknar sin motsvarighet i alt. A. Utredningen har därjämte gjort omfattande försök att beräkna kostna-

271 derna för dessa båda alternativ. Svårigheterna att överblicka alternativens alla detaljer samt den framtida utvecklingen har dock gjort, att utredningen ej k u n n a t få fram några säkra data i detta hänseende. Den har därför avstått från att framlägga dessa beräkningar. Även om det finns skäl, som talar för att alt. D. ur kostnadssynpunkt ställer sig förmånligare än alt. A. kan det likväl vara möjligt att de båda alternativen på lång sikt kommer att dra ungefär lika stora kostnader, med hänsyn till att försöksvolymen är lika stor i båda alternativen. Utredningen vill av denna anledning inte låta kostnadsfrågan vara avgörande vid bedömningen. Valet mellan de båda alternativen bör därför ske utifrån tidigare redovisade för- och nackdelar ur effektivitets- och lämplighetssynpunkt. Efter att ha övervägt de med alt. A och D förknippade för- och nackdelarna i nämnda hänseende finner utredningen, att den som alt. D betecknade organisationsformen är överlägsen organisationsalternativet A. Utredningen vill därför förorda, att den statliga, lokalt förlagda försöksverksamheten uppbygges efter alternativ D:s principer. I det följande skall närmare utvecklas hur försöksverksamheten enligt detta förslag skall bedrivas. Innan utredningen ingår på hur alt. D närmare skall utformas vill den dock först i korthet beröra dispositionen av de försöksgårdar, som enligt utredningens förslag blir överflödiga i det nya systemet. Efter en verkställd inventering av de nu befintliga försöksgårdarnas framtida värde för försöksverksamheten har utredningen funnit att, av skäl, som närmare redovisas på sid. 276, försöksgårdarna vid Röbäcksdalen och Öjebyn fortsättningsvis bör bibehållas. Övriga försöksgårdar: Ugerup, Flahult, Stenstugu, Lanna, Offer och Brännberg, bör av statsverket försäljas eller utarrenderas, exempelvis till hushållningssällskapen. Vid varje sådan transaktion bör, därest så bedömes lämpligt, skapas servitut för KLSL:s försöksverksamhet avseende försökslägenheter för pågående försöksseriers avslutande eller i förekommande fall för utläggande av nya försök. I första hand bör en sådan anordning komma ifråga i de fall gårdarna överlåtes eller utarrenderas till hushållningssällskap. Beträffande personalen vid de försöksgårdar som enligt utredningens förslag avses bli nedlagda hänvisas till sid. 282 i detta kapitel. E. Indelning av landet i försöksdistrikt Tidigare utredningar på försöksverksamhetens område har kommit till den uppfattningen, att landet borde indelas i ett antal försöksdistrikt. Sålunda föreslog 1931 års försöksutredning på anförda skäl, att 7 distrikt borde inrättas. 1950 års lantbruksförsökskommitté anslöt sig till tanken på upprättande av försöksdistrikt och följde i stort sett den planläggning av distrikten som 1931 års försöksutredning hade föreslagit. Någon officiell ir.delning av landet i dylika försöksdistrikt har emellertid hittills icke kom-

272 VÄSTRA FÖRSOKSDISTRIKTET

Alnarp g j (SÖDRA FÖRSÖKSDISTRIKTET

Förslag till indelning av landet i försöksdistrikt. • jordbruksförsöksstation, O husdjursförsöksstation, A trädgårdsförsöksstation.

273 mit till stånd. Inom försöksarbetet bland landets olika hushållningssällskap h a r emellertid ett liknande system sedan en tid tillbaka i verkligheten varit i funktion. Sålunda anordnas årligen, på initiativ av statens jordbruksförsök, sammankomster på en eller flera platser i landet, vartill inbjudes försöksledare dels i statstjänst, dels i hushållningssällskapens och i förekommande fall försöksringarnas tjänst. Vid dessa konferenser upptas olika, för ett flertal hushållningssällskap gemensamma försöksproblem till behandling, varefter enhetlig planläggning av verksamheten sker. Det har vitsordats att dessa sammankomster med åtföljande samarbete varit av stor betydelse för försöksverksamhetens effektivisering och samordning. Även jordbrukshögskoleutredningen finner det vara ändamålsenligt att söka åstadkomma en rationell uppdelning av landet i försöksdistrikt. Utredningen föreslår därför en indelning i fyra distrikt. Utredningen är fullt införstådd med de svårigheter, som föreligger då det gäller att genomföra en väl avvägd distriktsindelning. Det är mycket möjligt att de gränser, som utredningen föreslår, kan behöva omprövas, sedan erfarenhet vunnits. Vid upprättandet av förslag till indelning har utredningen övervägt två alternativa lösningar. I det ena alternativet sammanföres ett antal med varandra närstående naturliga jordbruksområden till distrikt. I det andra följer distriksgränserna de administrativa gränserna för län och hushållningssällskap. Utredningen har, med hänsyn till hushållningssällskapens framtida medverkan i försöksarbetet, funnit anledning att förorda det senare förslaget. Utredningens förslag innebär, att landet indelas i fyra försöksdistrikt ben ä m n d a södra, västra, östra och norra försöksdistriktet. Av kartan på sid. 272 framgår, att inom södra distriktet återfinnes de åtta sydligaste länen nämligen Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kronobergs, Hallands, Jönköpings, Kalmar och Gotlands län. Västra distriktet omfattar fyra län i västra Mellansverige nämligen Skaraborgs, Älvsborgs, Göteborg och Bohus samt Värmlands län. Till östra distriktet har förts åtta län i östra Mellansverige nämligen Östergötlands, Södermanlands, Örebro, Västmanlands, Uppsala, Stockholms, Gävleborgs och Kopparbergs län. I norra distriktet ingår de fyra nordligaste länen nämligen Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. F. Försöksstationernas förläggning Det av utredningen för den lokalt förlagda försöksverksamheten förordade organisationsalternativet D innebär bl. a., att i varje försöksdistrikt skall finnas en med tillräckliga resurser utrustad försöksstation. Varje försöksstation bör därjämte ha vissa försöksfält till sin disposition belägna på ett sådant avstånd från stationen, att det är möjligt att utföra de väsentligaste arbetsuppgifterna därstädes med hjälp av försöksstationens egen personal. 1 8 - 599132 Utredningar

274 Då försöksstationernas antal endast blir fyra för hela landet, är det av stor vikt att dessa får för ändamålet väl avvägda förläggningsplatser. Ett avsteg från äldre principer blir i viss mån nödvändigt, när det gäller detta urval. Tidigare har man då det gällt att förvärva en försöksgård för statens räkning gått så tillväga, att man utvalt en egendom, som på grundval av jordartsundersökningar och meteorologiska data ansetts vara representativ för ett begränsat ofta särpräglat jordbruksområde. Därmed har de nuvarande statliga försöksgårdarna redan från början fått en så utpräglat lokal förankring och en så speciell prägel, att detta minskat deras möjligheter att bidra till lösandet av problem tillämpbara för större landsdelar. Då det nu gäller att anskaffa en försöksstation, som är gemensam för flera län, vore det uppenbart meningslöst att söka uppnå en förläggning, som tillnärmelsevis kunde anses representera en hel landsdels jordarter och klimatförhållanden. Valet måste därför ske efter en annan princip även om de hittills merendels anlagda synpunkterna för den skull inte helt bör ställas åt sidan. Utredningen anser, att försöksstationerna för att bli av verklig betydelse, bör förläggas dels så centralt och ur kommunikationssynpunkt lättillgängligt som möjligt inom distriktet och dels inom de viktigaste jordbruksbygderna (slättbygderna). Vidare bör försöksstationerna så långt möjligt förläggas i anslutning till övrig närstående lantbruksvetenskaplig verksamhet inom distriktet. Vid försöksstation bör jordbruksdrift förekomma endast i den mån detta motiveras av försöksverksamhetens behov. Ledningen för varje försöksstation utövas av den där placerade distriktsförsöksledaren. Försöksstationen inom södra försöksdistriktet. Inom södra försöksdistriktet finns för närvarande de statliga försöksgårdarna Ugerup, Flahult och Stenstugu, representerande olika speciella och starkt lokalbundna jord- och klimatområden. En förläggning av den planerade försöksstationen för det södra distriktet till någon av dessa gårdar torde med hänsyn till respektive försöksgårdars förutsättningar och speciella karaktär vara mindre lämpligt. Utredningen har därför övervägt annan förläggningsplats och därvid kommit till den uppfattningen, att Malmöhus län främst bör komma ifråga. Inom detta län har man på Alnarps egendom sedan länge bedrivit en omfattande försöksverksamhet på jordbrukets område. Det gynnsamma klimatet och den relativa oenhetliga jorden på denna plats anses dock ofta ha en sådan inverkan på de framkomna försöksresultaten, att deras generella användbarhet skulle vara mindre god. Vidare kan som skäl mot en förläggning av södra distriktets jordbruksförsöksstation till Alnarps egendom bl. a. pekas på, att detta medför visst intrång i skölj ordbruket. Utredningen finner dock att ovannämnda nackdelar uppväges av förläggningens fördelar. Sålunda kommer enligt utredningens förslag KLSL:s träd-

275 gårdssektion samt en husdjursförsöksstation att förläggas till Alnarp. Den samlade gruppen av forskare och försöksmän på denna plats torde sålunda h a betydligt bättre möjligheter än vid separata förläggningar att k u n n a handlägga närstående arbetsuppgifter. Ofta förekommer sålunda spörsmål p å foderväxtodlingens och utfodringens område som försöksmännen på jordbruks- och husdjursområdena måste lösa gemensamt. Samma är förhållandet mellan växtodling och fältmässig köksväxtodling. Därtill kommer att enligt utredningens förslag en särskild administration för KLSL:s räkning förläggs till Alnarp. Utredningen vill med hänsyn till de sistnämnda omständigheterna förorda, att det södra distriktets jordbruksförsöksstation förläggs till Alnarp. För att eliminera de brister, som kan föreligga ifråga om Alnarps representativitet, bör även andra försökslägenheter inom distriktet anskaffas. Försöksstationen inom västra försöksdistriktet. Inom västra försöksdistriktet finns för närvarande den statliga försöksgården Lanna, som representerar de mullrika lerjordarna på Varaslätten i Västergötland samt andra närliggande lerjordsområden. Som framhållits på sid. 263 har Lanna försöksgård genom redan utförd försöksverksamhet på växtnäringens och täckdikningens områden förbrukat sina försökslägenheter i sådan omfattning att dess fortsatta användning som försöksplats kan ifrågasättas. Fortsättningsvis bör därför på Lanna i stort sett endast utföras arbeten av avslutande karaktär. Utredningen har vid sina överväganden kommit till den slutsatsen att försöksstationen i västra distriktet bör förläggas till Skaraborgs län, lämpligen i närheten av Skara. Skälet härtill är främst att jordbruksbygden omkring Skara i många avseenden representerar betydande odlingsarealer inom västra Sveriges slättbygdsområden. Vidare finns redan i Skara ett flertal institutioner inom det lantbruksvetenskapliga området såsom Sveriges Utsädesförenings Västgötafilial, Veterinärinrättningen samt en kemisk station. Det kan förutsättas att ett samarbete mellan den statliga försöksverksamheten och de nu nämnda institutionerna samt självfallet länets h u s hållningssällskap därstädes kan bli mycket fruktbärande för samtliga parter. Genom en förläggning till stadens grannskap skulle dessutom anskaffningen av administrations- och bostadslägenheter för försöksstationens personal underlättas. Utredningen har erfarit att lämpliga försökslägenheter finnes tillgängliga på jordar t. o. m. inom Skara stads gränser. Någon svårighet att anskaffa sådana avtalsmässigt för statens räkning synes därför inte föreligga. Utredningen föreslår därför, att försöksstationen för västra försöksdistriktet förläggs till Skara. Försöksstationen inom östra försöksdistriktet. Inom detta distrikt som omfattar huvuddelen av jordbruksbygderna i mellersta Sverige ligger Ul-

276 tuna. Eftersom försöksverksamheten inom jordbruksområdet kommer att ledas från Ultuna finner utredningen det naturligt att ledaren för mellersta försöksdistriktet placeras där. Detta torde vara lämpligt bl. a. med hänsyn till samarbetet med försöksavdelningarna och serviceavdelningen. Särskilt inom detta relativt stora distrikt torde ett betydande antal replipunkter inom olika delar av distriktet behövas. Med hänsyn till att vid Ultuna kommer att bedrivas en omfattande central försöksverksamhet synes den avgränsningen böra göras att distriktsförsöksledaren endast handhar den försöksverksamhet som är förlagd utanför Ultuna. Försöksstationen inom norra försöksdistriktet. Inom norra försöksdistriktet är statens försöksgårdar Offer, öjebyn och Brännberg förlagda. Såsom framgått av det föregående föreslår jordbrukshögskoleutredningen att Offers och Brännbergs försöksgårdar avvecklas, öjebyns försöksgård kommer enligt utredningens förslag att tas i anspråk för förläggning av en husdjursförsöksstation. De försöksfält som statens jordbruksförsök disponerar vid Törsta lantmannaskola i Jämtland bör överlåtas till Jämtlands läns hushållningssällskap. Till Röbäcksdalen förlagda lantbruksvetenskapliga institutioner — statens jordbruksförsöks norrlandsavdelning samt filialer till statens växtskyddsanstalt och statens maskinprovningar — bildar tillsammans Norrlands lantbruksförsöksanstalt. Försöksverksamheten vid statens jordbruksförsöks norrlandsavdelning är främst inriktad på växtodlingsfrågor för övre Norrland. Vissa av lantbrukshögskolans institutioner bedriver undersökningar vid avdelningen i anslutning till egen pågående försöks- och forskningsverksamhet. Förläggning till Röbäcksdalen av ytterligare filialer för olika riksinstitutioner på jordbrukets område såsom statens centrala frökontrollanstalt och Sveriges utsädesförening har övervägts. Med hänsyn till att ett flertal institutioner inom det lantbruksvetenskapliga området är representerade vid Röbäcksdalen samt att där redan nu finns en omfattande jordbruksförsöksverksamhet anser utredningen att försöksstationen inom norra jordbruksförsöksdistriktet bör förläggas dit. Frågan om vid Röbäcksdalen enbart skall finnas en försöksstation med uppgifter analoga med övriga jordbruksförsöksstationers eller om där såsom nu även skall bedrivas en egen jordbruksvetenskaplig verksamhet inom jordbruksförsöksområdet har övervägts av utredningen. Därvid har framgått att bl. a. speciellt norrländska vall- och växtföljdsfrågor samt mikroklimatproblem torde vara arbetsuppgifter, som lämpligen bör bearbetas vid Röbäcksdalen. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att den nuvarande statsagronombefattningen vid Röbäcksdalen bibehålls och att innehavaren av denna befattning får till uppgift att bedriva självständig försöksverksamhet analog med försöksavdelningarnas vid Ultuna inom ovan nämnda områden. Eftersom de problem, som främst torde behöva studeras vid Röbäcksdalen till största delen ligger inom ämnesområdet för allmän växtodling

277 bör statsagronomen vid Röbäcksdalen knytas till institutionen för allmän växtodling och därvid erhålla samma ställning som tillkommer statsagron o m e r n a vid KLSL:s försöksavdelningar. Detta innebär att institutionen för allmän växtodling erhåller en till Röbäcksdalen förlagd försöksavdelning (jfr kap. 8). I den mån problem berörande övriga institutioner blir aktuella vid Röbäcksdalen bör de tas upp i samråd med respektive institutionsföreståndare. Vid sidan om ovannämnda uppgifter skall statsagronomen vid Röbäcksdalen även handha den verksamhet, som åligger distriktsförsöksledaren inom norra distriktet. Med hänsyn till dessa omfattande uppgifter bör även en försöksledare i A 21 vara placerad vid Röbäcksdalen och där biträda statsagronomen närmast ifråga om det arbete som är förenat med uppgiften som distriktsförsöksledare. Ovan föreslagna organisatoriska anordning innebär sålunda att statsagronomen vid Röbäcksdalen är underställd institutionen för allmän växtodling ifråga om den mera vetenskapligt betonade verksamheten och serviceavdelningen ifråga om uppgiften som distriksförsöksledare. Beträffande jordbruksdriften vid Röbäcksdalens egendom bör densamma enligt utredningens uppfattning även i fortsättningen bedrivas i statlig regi i nuvarande utsträckning. Någon avveckling av jordbruksdriften vid Röbäcksdalen kan knappast komma ifråga, enär försöksarealerna där blir så omfattande att för undvikande av risker för en snar förbrukning av jorden till försöksändamål avsevärda jordarealer bör stå till förfogande. De ekonomibyggnader, som uppförts är vidare planerade för det nuvarande jordbrukets storlek.

G. Distriktsförsöksnämnderna Vid ett förverkligande av utredningens förslag till försöksverksamhetens ordnande kommer hushållningssällskapens medverkan vid utförandet av den statliga, lokalt förlagda försöksverksamheten på jordbruksområdet att bli avsevärt utökad i jämförelse med vad som hittills varit fallet. Den statliga, lokalt förlagda försöksverksamhetens målsättning har förskjutits från en ursprungligen mycket stark anknytning till problem av speciellt lokalt intresse för den plats, där försöket utlagts till att i första hand belysa frågor av mera allmängiltig karaktär. Även om denna ändrade inriktning synes vara berättigad, är det å andra sidan enligt utredningens uppfattning nödvändigt för den samlade försöksverksamheten att jämväl de olika jordbruksområdenas speciella behov av försöksverksamhet tillbörligen beaktas och att därvid den särskilda erfarenhet och sakkunskap, som finns tillgänglig inom ifrågavarande jordbruksområde utnyttjas. De anförda omständigheterna synes påfordra att ett fast forum för försöksarbetet inom varje försöksdistrikt inrättas. Lämpligen bör ett dylikt organ benämnas distriktsförsöksnämnd och sammansättas så att såväl den

278 statliga som hushållningssällskapens försöksverksamhet samt praktiskt jordbruk blir företrädda. Försöksledaren vid distriktets försöksstation bör sålunda vara nämndens ordförande. Vidare bör i nämnden ingå två representanter för varje i distriktet ingående hushållningssällskap, lämpligen ordinarie jordbrukskonsulenten samt ordföranden i länets försöksnämnd. Det skall emellertid ankomma på varje hushållningssällskap att invälja lämpliga representanter i distriktets försöksnämnd. Nämndens uppgifter bör vara: att framlägga förslag till försök, som har lokalt intresse men bedöms vara lämpliga att intagas i jordbruksförsöksverksamhetens del av riksförsöksprogrammet ; att verka för en ändamålsenlig samordning av den statliga försöksverksamheten med hushållningssällskapens statsunderstödda och övriga lokala försöksverksamhet för att undvika dubbelarbete m . m . ; att fastställa vilka försöksuppgifter inom hushållningssällskapens egen, statsunderstödda lokala försöksverksamhet, som skall upptagas inom distriktet samt fördelningen av dessa uppgifter på de olika hushållningssällskapen; samt att medverka till att lämpligt utformade försöksberättelser från hushållningssällskapens egen, statsunderstödda lokala försöksverksamhet snabbt utarbetas och publiceras för att kunna ligga till grund för upplysningsverksamheten bland jordbrukarna. Distriktsförsöksnämnden skall sammanträda minst två gånger årligen, varvid protokoll skall föras, vilket tillställes försöksdirektören och försökskollegiet. Försöksdirektören och avdelningsföreståndaren för försöksverksamhetens serviceavdelning äger närvara vid nämndens sammanträden. H. Formerna för hushållningssällskapens medverkan i den statliga lokalt förlagda jordbruksförsöksverksamheten m. m. Hushållningssällskapens medverkan i den statliga lokalt förlagda jordbruksförsöksverksamheten kommer enligt utredningens förslag att få betydligt större omfattning än vad som nu är fallet. Utredningen vill här ännu en gång understryka, att målet härvidlag bör vara att utnyttja sällskapen så långt detta är möjligt. I anslutning till det ovan sagda vill utredningen framhålla, att sällskapens medverkan icke utesluter att även lantmanna- och lantbruksskolorna medverkar i den statliga, lokalt förlagda försöksverksamheten. Tvärtom finner utredningen det angeläget, att skolornas resurser utnyttjas för sagda verksamhet. Beträffande formerna för skolornas medverkan har utredningen övervägt olika alternativ. Den har därvid funnit det vara mest rationellt, att sällskapet i respektive län är den lokalt ansvarige huvudmannen. Sällskapen bör

279 därför h a till uppgift att — sedan avtal träffats med KLSL om försöks utförande — träffa med skolor och andra eventuella försöksvärdar erforderliga avtal om medverkan. Detta utesluter icke att KLSL:s serviceavdelning i de fall, då det är klart att sällskapens medverkan icke kan erhållas, träffar avtal direkt med vederbörande försöksvärd. Den stora omfattning, som hushållningssällskapens medverkan får i den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten, medför å ena sidan för sällskapens del att de måste få vissa garantier för att förhindra felinvesteringar av olika slag. Å andra sidan torde KLSL behöva vissa garantier från sällskapen för att verksamheten skall handhas på ett tillfredsställande sätt. Dessa frågor berördes även vid de förhandlingar utredningen hade med den av hushållningssällskapens förbund utsedda delegationen. Båda parter var därvid ense om behovet av ett särskilt, bindande långtidsavtal mellan KLSL å ena sidan och hushållningssällskapen å den andra. Avtalet bör innehålla de allmänna principer efter vilka verksamheten bör arbeta. Med utgångsp u n k t från detta ramavtals allmänna principer kan sedan i det enskilda fallet särskilda säravtal träffas mellan KLSL och respektive sällskap. Beträffande dessa principer enades de båda parterna om följande riktlinjer. Beträffande ersättning för utförda försök har utredningen i princip ansett det lämpligast att denna så långt möjligt utgår enligt särskild taxa. Denna taxa skulle beräknas så, att den täcker samtliga kostnader för försökens genomförande, vilket innebär att det skulle ankomma på hushållningssällskapen själva att dels anställa och svara för den personal, som erfordras för försökens utläggning och skötsel, dels anskaffa lämpliga försökslägenheter och försöksfält och dels tillhandahålla den försöksutrustning, som verksamheten skulle erfordra. Samtliga kostnader för försökspersonal, jord och försöksteknisk utrustning skulle alltså inkluderas i taxan. I det förut omnämnda långtidsavtalet bör intas de allmänna bestämmelser, som erfordras i sagda hänseende. Beträffande verkställigheten av de försök, som sällskapen åtar sig att handlägga, bör gången bli följande. Sedan KLSL:s försöksprogram fastställts av KLSL:s styrelse träffar respektive distriktsförsöksledare i sin egenskap av tjänsteman vid försöksverksamhetens serviceavdelning de med respektive sällskap erforderliga säravtalen. Ansvaret för försökens utläggande och skötsel m. m. åvilar därmed respektive sällskap. Sedan försöket avslutats, inlevererar sällskapen erhållna resultat till KLSL:s försöksavdelningar. KLSL skall givetvis h a full övervakningsoch inspektionsrätt över de försök som sällskapen åtagit sig att utföra. Övervakning och inspektion torde som regel komma att ske genom respektive distriktsförsöksledare. Den försöksavdelning vid Ultuna, under vilkens program försöket sorterar, bör dock vara oförhindrad att om så erfordras själv utöva viss tillsyn. Det synes även lämpligt att för sådana försök, där respektive centrala försöksavdel-

280 ningar har behov av att följa dessa mera ingående, en direkt kontakt upprättas mellan försöksavdelningen och respektive sällskap. I förutnämnda ramavtal bör intas de bestämmelser, som fordras rörande tvister i olika hänseenden. I. Försöksstationernas behov av försöksarealer, utrustning och personal Försöksstationernas huvuduppgift är att utföra den mera kvalificerade delen av riksförsöksprogrammet. Härför krävs lämpliga försöksarealer, en komplett teknisk utrustning samt personal, som är kompetent att genomföra en högstående fältförsöksverksamhet. a.

Försöksarealer I det föregående har föreslagits förläggning av fyra försöksstationer till Alnarp, Skara, Ultuna och Röbäcksdalen. Med undantag för Skara anslutes försöksstationerna till redan statsägda egendomar. Det föreligger därför inte anledning att för dessa platser särskilt söka uppskatta det behov av försöksarealer som kan komma att föreligga utan får detta närmare avgöras, när organisationen börjar fungera. Beträffande stationen vid Skara torde en försöksareal av 10-15 ha till en början vara tillräcklig. Varje försöksstation bör utöver den areal som finns vid stationen även disponera ett lämpligt antal försöksfält fördelade inom distriktet. Dessa försöksfält som beräknas kunna förvärvas genom arrende eller annat avtal bör få en sådan förläggning att det blir möjligt för den till försöksstationen hörande personalen att övervaka och även delvis utföra erforderliga försöksarbeten. Medel för sådana förvärv bör utgå ur försöksanslaget. b.

Utrustning Utrustningen vid en försöksstation bör så långt som möjligt medge att fältarbetet mekaniseras, för att därigenom nedbringa kostnaderna. Även transportutrustning fordras eftersom försökspatruller skall kunna förflyttas till olika delar av distriktet. Medel för utrustning av försökspatruller och till övrig försöksteknisk utrustning, som erfordras vid försöksstationerna, bör utgå ur försöksanslaget. c.

Byggnader Behovet av byggnader vid försöksstationerna redovisas i kap. 12.

d. Personal Ledningen för varje försöksdistrikt bör utövas av en distriktsförsöksledare som i administrativt hänseende är underställd försöksverksamhetens serviceavdelning. Kompetenskraven för distriktsförsöksledaren bör vara agronomexamen samt väl vitsordad tjänst i försöksverksamhet.

281 Distriktsförsöksledaren skall dels ansvara för utläggning och skötsel av de försök som skall utföras inom distriktet och dels i egenskap av serviceavdelningens representant medverka till att träffa avtal med hushållningssällskapen om utläggning av försök samt att inspektera dessa försök. Försöksledaren skall vidare vara ordförande i den distriktsförsöksnämnd, som föreslås bli inrättad i varje försöksdistrikt samt medlem i lantbrukshögskolans försökskollegium. Han blir på detta sätt en kontaktman mellan jordbrukets målsmän inom distriktet och det forum vid lantbrukshögskolan som framlägger förslag till försöksverksamhet på jordbrukets område. Distriktsförsöksledaren bör vara placerad i lönegrad A 24. Med hänsyn till de mer omfattande och krävande arbetsuppgifter som föreståndaren för Röbäcksdalens försöksstation kommer att erhålla finner utredningen det befogat att han, liksom nu är fallet, erhåller statsagronoms ställning och lönegrad. För Röbäcksdalens del bör dessutom den nuvarande befattningen som förste assistent bibehållas på grund av den mer omfattande verksamheten därstädes jämfört med övriga jordbruksförsöksstationer. I analogi med motsvarande tjänster inom försöksavdelningarna vid Ultuna ändras tjänstebenämningen till försöksledare. Förutom distriktsförsöksledaren bör vid varje försöksstation vara anställd en försökstekniker. Till denna tjänst bör fordras lantmästareexamen samt erfarenhet från praktiskt fältförsöksarbete. Försöksteknikerns huvuduppgift skall vara att leda det praktiska försöksarbetet däri inbegripet förekommande provtagnings- och observationsarbeten. Försöksteknikern bör vara placerad i lönegrad A 13 eller densamma som är fallet för de nuvarande assistenterna vid försöksgårdarna. Försöksstationerna har slutligen behov av skrivhjälp. För varje försöksstation föreslås ett särskilt anslag om 7 000 kronor till ett deltidsanställt Föreslagen personal vid Försöksstation

Alnarp Ultuna Röbäcksdalen . . . Summa

jordbruksförsöksstationerna

Distriktsförsöksledare A 24

Försökstekniker A 13

Kanslibitr. A 7

1 1 1 | 1 (A 26)2

1 1 1

7000:— 7000:—

1 kanslibitr. + 14 000: —

1 1 (A 21) 4+1

i

Erhåller skrivhjälp från kansliavdelningen. Vid Röbäcksdalens försöksstation föreslås en statsagronom i A 26 och en försöksledare i A 21. 2

282 skrivbiträde. Den större verksamheten vid Röbäcksdalen motiverar dock ett heltidsanställt kanslibiträde i A 7. övrig personal utgöres av kollektivavtalsanställda försöksarbetare. I samband med att de nuvarande försöksgårdarna avvecklas i enlighet med utredningens förslag kommer vissa personalproblem att uppstå. För att minska de övergångssvårigheter, som kan uppträda i samband med omorganisationen, bör intill dess denna genomföres befattningarna vid försöksgårdarna vid eventuella vakanser ej återbesättas med ordinarie innehavare. Den personal som friställs vid omorganisationen bör i största möjliga utsträckning överföras till nya befattningar. I den mån denna överflyttning leder till att någon av befattningshavarna vid försöksgårdarna blir placerad i en lägre tjänst bör detta dock ej medföra sänkt lön utan han bör stå kvar i samma lönegrad.

I I I . Den statliga

trädgårdsförsöksverksamheten Nuläget

A. Nuvarande organisation m. m. Den statliga trädgårdsförsöksverksamhetens uppkomst, utveckling och nuvarande organisation har översiktligt skildrats i kap. 2 och 3. Därav framgick att år 1938 tillkom ett helstatligt organ, statens trädgårdsförsök, som övertog den genom vissa andra organ tidigare bedrivna trädgårdsförsöksverksamheten. Statens trädgårdsförsök ingår i alnarpsinstitutet som en del av detta och sorterar under dess styrelse. Försöksplanerna fastställas av styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök. Denna styrelse har överinseende över statens trädgårdsförsök i och för samordning med landets övriga försöksverksamhet. Statens trädgårdsförsök står dessutom genom alnarpsinstitutet under överinseende av lantbruksstyrelsen. Statens trädgårdsförsök bedriver sin verksamhet dels centralt vid huvudstationen i Alnarp dels lokalt i övriga delar av landet vid fem försöksstationer, vid fasta försöksfält samt genom försök utlagda genom hushållningssällskapens medverkan samt hos enskilda försöksvärdar. Vid huvudstationen i Alnarp är arbetsuppgifterna fördelade på fyra avdelningar: administrativa avdelningen, fruktavdelningen, köksväxtavdelningen och prydnadsväxtavdelningen. Försöksstationer: Jämte huvudstationen vid Alnarp finns f. n. fem försöksstationer. Nyckelby försöksstation, Stockholms län, inrättades år 1940 genom att statens trädgårdsförsök övertog en del av Nyckelby egendom på Ekerö. Verksamheten ledes av försöksledare biträdd av trädgårdsmästare.

283 Rånna försöksstation vid Skövde tillkom år 1938 genom avtal mellan Alnarpsinstitutet och Skaraborgs läns hushållningssällskap i samband med donation. Verksamheten ledes av försöksledare med biträde av trädgårdsmästare. Öjebyns försöksstation är förlagd till statens försöksgård, öjebyn, utanför Piteå. Verksamheten, som påbörjades 1946, ledes av assistent. Ett särskilt avtal mellan alnarpsinstitutet och styrelsen för Norrlands trädgårdsskola gäller för Söråkers försöksstation, Västernorrlands län. Verksamheten påbörjades 1938 och ledes av trädgårdsmästare. Genom avtal mellan Kalmar läns södra hushållningssällskap och alnarpsinstitutet år 1942 inrättades Ekerums försöksstation. Verksamheten ledes av trädgårdsmästare. Under åren 1942-56 fanns vid Tosemarken i Bohuslän en försöksstation efter avtal med Göteborgs och Bohusläns hushållningssällskap. Verksamheten har numera övergått till karaktär av fast försöksfält. Fasta försöksfält och övrig av statens trädgårdsförsök lokalt bedriven försöksverksamhet. De fasta försöksfälten omfattar f. n. 15 platser och i allmänhet bedrives verksamheten vid dessa efter riktlinjer uppdragna genom avtal med resp. läns hushållningssällskap, övriga lokala försök finns utlagda i samtliga län och omfattar tillsammans drygt 400 försök vid ett 100tal platser.

B. Trädgårdsförsöksverksamhetens nuvarande inriktning, arbetsuppgifter och omfattning Verksamheten vid statens trädgårdsförsök är inriktad dels på rent vetenskapliga problem dels på praktiska försöksuppgifter. Förslag till program för de sistnämnda uppgöres gemensamt av tjänstemännen vid de olika avdelningarna. För vetenskapliga undersökningar har resurserna i regel varit knappa, vilket emellertid i viss mån kompenserats genom anslag från olika fonder. Sortförsök: Sortfrågorna spelar stor roll inom växtodling i allmänhet och trädgårdsodling i synnerhet. Sortimentet av flertalet trädgårdsväxter är mycket omfattande, varför sortprövningen erhållit en framskjuten plats bland försöksuppgifterna. För både ettåriga och fleråriga växtslag gäller att försöken måste pågå under flera år samt vara utlagda i olika delar av landet för att årsmånens och olika miljöfaktorers inverkan skall kunna iakttas. För frukt- och delvis även för bärförsök erfordras tiotals år innan försöksresultaten kan sammanställas och definitiv ställning kan tas till vilka olika sorter, som kan anses mest odlingsvärda. Inom sortförsöken med köksväxter utgör de s. k. klassificerande försöken en betydelsefull kategori. Till dessa försök anmäles årligen ett stort

284 antal nya sorter och stammar från privata företag, som bedriver växtförädling. De olika köksväxtslagen har indelats i grupper, med vilka försök påbörjas under olika år enligt ett fastställt schema. Med de viktigaste växtslagen påbörjas en ny prövning vart tredje år. Sedan försöken avslutats, klassificeras det prövade materialet varvid godkända nyheter uppföres i ett första-klass-sortiment. Framstående svenska förädlingar kan erhålla beteckningen första klass elit. Grundstamsförsök: Sortförsöken med fruktträd kombineras ofta med grundstamförsök. Grundstammens betydelse för såväl kvantitativa som kvalitativa egenskaper hos frukten har fastslagits i en mångfald undersökningar. Av speciellt intresse för svenska förhållanden är härdigheten hos grundstammen. Grundstamfrågan har också betydelse för uppförökning och odling av rosor. Problemen i samband härmed undersökes i ett stort antal sort- och grundstamförsök. Kulturförsök: Även om sortfrågorna upptager det största utrymmet i statens trädgårdsförsöks arbetsprogram ägnas även uppmärksamhet åt de s. k. kulturförsöken, som avser att belysa olika odlingsmetoders inflytande på skördeutbytet hos trädgårdsväxter. I viss mån kan kulturförsök och sortförsök kombineras t. ex. vad gäller skördens utförande; successiv skörd eller engångsskörd, tidig eller sen skörd o. s. v. En stor grupp utgöres av gödslingsförsök. Härvid undersökes effekten av olika gödselmedel, olika gödselgivor och deras inbördes förhållanden, liksom spridningstidens inflytande. Eftersom effekten av gödslingen i hög grad är beroende av jordmån och andra lokala förhållanden, finns ett betydande antal lokala gödslingsförsök utlagda. Speciellt för köksväxter har konsekvent samma försöksplan tilllämpats i försöken, varigenom man lättare kunnat få de lokala förhållandenas inflytande klarlagt. En annan grupp av kulturförsök utgöres av avståndsförsök. För att på mest rationella sätt utnyttja arealen fordras kännedom om hur olika radoch plantavstånd påverkar skördeutbytet kvalitativt och kvantitativt. Sådana försök utföres beträffande såväl köksväxter som fruktträd och bärbuskar. I samband med avståndsförsöken kan nämnas, att försök med olika utsädesmängder för köksväxter också utföres liksom att effekten av sådd vid olika tidpunkter studeras. Ogräsbekämpning och jordbehandling är viktiga faktorer inom trädgårdsodlingen, som även tagits upp till försöksmässig behandling. Ogräsbekämpning med kemiska medel, t. ex. hormonpreparat, erbjuder särskilda problem på grund av trädgårdsväxternas mångfald och varierande känslighet. Jordbehandlingen har visat sig vara mycket betydelsefull bl. a. vid fruktodling och jämförande försök finnes utlagda med t. ex. halmtäckning, gräsvall, täckgröda samt öppen jord med upprepad bearbetning. Vid odling av krukväxter samt vid uppdragning av plantor har jordens fysikaliska och kemiska egenskaper betydelse för plantornas trivsel. För-

285 sök med olika slags jordblandningar har utförts samt pågår med bl. a. tomat, gurka, begonia, cyklamen m. fl. växtslag. I samband med plantuppdragningen av tomat och gurka har prövats effekten av olika slags tillskottsbelysning. Till kulturförsöken räknas också beskärningsförsöken, som omfattar flera olika växtslag. Hos fruktträd prövas dels olika grader av beskärning dels olika formsystem. På senare tid har t. ex. försök med olika slags häckformer påbörjats för att undersöka effekten av tätplantering under svenska förhållanden. Av köksväxter har i beskärningsförsök ingått tomat och melon och av prydnadsväxter Delphinium och nejlikor. Hos de två senare växtslagen h a r effekten av skott- och knoppgallring undersökts. I köksväxtavdelningens bänkgård sker jämförelse mellan varmvatten-, elektriska- och gödselbänkar vid tidig drivning av rädisa och sallat, samt odling av melon. Dessutom förekommer jämförande försök med glasersättningar till bänkfönster. Lagringsförsök: I anslutning till pågående sort- och kulturförsök utföres lagringsförsök. För lagring av köksväxter, främst vitkål och rotfrukter, finns ett s. k. koldärlagerhus vid Mellangård. För lagring av frukt har inrättats tre kylrum samt ett koldärlagerrum i institutionskällaren i Alnarp. Försök rörande fruktens hållbarhet i artificiell atmosfär, s. k. kolsyrelagring, bedrives i samarbete med jordbrukets forskningsråds lagringsforskningskommitté. Medel har också anvisats till korttidsförvaring samt undersökningar över olika emballagetypers lämplighet vid transport av viktigare köksväxter samt frukt- och bärslag. Transportförsök utföres bl. a. med körsbär från Rånna försöksstation samt med plommon från Alnarp. I samband med lagringsförsöken undersökes också effekten av medel, som skall främja hållbarhet och lagringsduglighet. Övriga försök: Förutom här nämnda arbetsuppgifter förekommer ett antal smärre försök och undersökningar, bland vilka kan nämnas besprutningsförsök av olika slag, med t. ex. bekämpningsmedel mot insekter och svampar, hormonpreparat (för kartgallring och mot fruktfall), mikro- och makronäringsämnen (för upptagning genom bladen). Dessutom förekommer behandlingsförsök med hormonpreparat till främjande av rotbildning; bevattningsförsök med klorhaltigt vatten; läplanteringsförsök; försök med miniatyrväxthus, varmvattenbehandling av jordgubbsplantor mot nematoder och varmluftsbehandling av hallonplanter mot virus; okulerings- och ympningsförsök; behandlingsförsök mot jordtrötthet etc. Vetenskapliga undersökningar: Ovan nämnda arbetsprogram har oftast haft direkt anknytning till den praktiska trädgårdsodlingen men det förekommer också uppgifter som närmast har karaktär av grundforskning. Av dessa kan nämnas undersökningar rörande blombiologi och befruktningsförhållanden hos fruktträd och bärbuskar; polyploidiförädling av fruktträd, bärbuskar samt köksväxter; genetiska undersökningar rörande nedärvningsförhållan-

286 dena hos Solanum; Pisum; Ribes och Fragaria m. fl. släkten. Arbete har vidare nedlagts på att framställa härdigare sorter av bl. a. äpple, krusbär och vinbär för övre Norrland. Härdighetsprövningen sker bl. a. vid Öjebyn och Odensala utanför Östersund. Med korsningsmaterial, som framställts för lång tid sedan, fortsätter arbetet med urval och prövning. Ett antal nya sorter av äpple, plommon och jordgubbar har släppts ut i handeln under senare år. Den ovan lämnade redogörelsen för statens trädgårdsförsöks nuvarande inriktning och arbetsuppgifter avser hela verksamheten och då främst den vid huvudstationen i Alnarp bedrivna. Beträffande verksamheten vid de lokala försöksstationerna och övriga lokala försök kan följande anföras. Vid Nyckelby försöksstation har behandlats problem inom trädgårdsodlingen i Mellansverige. Särskilt Mälardalens fruktodling med prövning av sorter, gödselmedel och odlingstekniska frågor har upptagits på programmet. Den omfattande handelsträdgårdsverksamheten i Stockholms närhet har många problem både med köksväxter och prydnadsväxter. Dessa frågor har vid Nyckelby varit föremål för särskilda undersökningar. Försöken har huvudsakligen utförts på friland, men även försök i växthus rörande ogräsbekämpning och gödsling har utförts genom samarbete med intresserade handelsträdgårdsmästare i Stockholmstrakten. Vidare har vid Nyckelby lagringsförsök rörande köksväxter och frukt utförts i samarbete med Jordbrukets forskningsråds lagringsforskningskommitté. Vid Rånna försöksstation har huvudsakligen fruktodlingsfrågor bearbetats. Speciellt har körsbärsodlingen ägnats uppmärksamhet, eftersom en stor del av denna odling är koncentrerad till Västgötabergen. Undersökningar pågår rörande sorter, grundstammar, lämplig gödsling av körsbärsträd samt motverkande av gummiflöde. Köksväxter och prydnadsväxter upptar relativt ringa del av försöksprogrammet. Verksamheten vid öjebyns försöksstation har betydelse för den norrländska trädgårdsodlingen särskilt beträffande prövning av härdigt material av olika trädgårdsväxter. I försöken har lämpliga sorter kunnat utväljas och givits spridning. Genom särskild inventering av lokalsorter i övre Norrland har t. ex. en överblick kunnat erhållas av det odlingsmaterial av svarta vinbär, som står till buds. Av speciellt norrländska bärslag har åkerbär och hjortron ingående studerats och även prövats i försök. Belysningsförsök i växthus har utförts i mindre skala. Vid de mindre försöksstationerna Ekerum och Söråker utföres huvudsakligen tillämpningsförsök för klarläggande av giltigheten av försöksresultat vid Alnarp och övriga försöksstationer. I första hand sort- och gödslingsförsök har utförts. Vad verksamheten vid de fasta försöksfälten och övriga lokala platser beträffar k a n följande anföras. Frukt- och bärförsök är talrikast företrädda, men försöken med prydnadsväxter har utökats väsentligt under senare år.

287 För vissa slag av köksväxter finns serier med försök utlagda, som löper u n d e r flera år i följd. Försöksverksamhetens omfattning vid statens trädgårdsförsök år 1959 framgår av följande tablå:

Centralt vid Alnarp utlagda försök Försöksavdelning Antal försök

Summa

Lokalt utlagda försök (Filialstationer, fasta försöksfält och övriga försöksplatser)

Försöksareal, Försöksareal, Antal försök ha ha

60 80 50

13 6 3

320 120 200

44 4 2

50 Totala antalet försök år 1959 utgjorde således ca 830 utlagda på en försöksareal om ca 70 ha. Av tablån framgår vidare, att arealen per försök varierar i hög grad. Försök med frukt och bär kräver sålunda stora arealer försöksjordar medan försök med prydnadsväxter av naturliga skäl endast kräver mindre försöksarealer. Detta återspeglar sig givetvis även beträffande kostnaderna per försök. Fördelningen av antal försök och försöksarealer inom olika distrikt av landet framgår av följande uppställning. 1

Distrikt

Södra Västra

östra Norra Summa

Antal försök

%

Försöksareal, ha

%

Antal lokaler

%

391 98 135 205

47 12 16 25

42,4 8,3 14,4 6,3

59 12 20 9

77 21 43 40

43 12 24 21

71,4

100 Av tablån framgår att största antalet försök eller nära hälften finns inom södra distriktet. Fördelningen mellan övriga distrikt är tämligen lika. Antal försök eller försöksareal ger emellertid ingen fullt adekvat uppfattning om betydelsen av de olika försöksvolymerna mellan distrikten. Redovisningen av försöksresultaten sker genom dels en serie meddelanden, dels en speciell särtrycksserie, och dels föredrag, demonstrationer m. m. 1 Distriktsindelningen avser här den indelning av landet i försöksdistrikt som utredningen föreslagit för jordbruksförsöksverksamheten (jfr. karta, sid. 272).

288 C. Statens trädgårdsförsöks nuvarande resurser a. Försökslägenheter m. m. För försöksändamål disponerar huvudstationen i Alnarp över vissa arealer tillhörande Alnarps egendom. För frukt- och bärförsök disponeras sålunda ett inhägnat område på ca 13 ha. I anslutning till försöken uppfördes år 1938 en institutionsbyggnad, som f. n. inrymmer administrativ avdelning, fruktavdelning och prydnadsväxtavdelning. Dessutom byggdes redskapsskjul och packrum samt en mindre bänkgård. Två små växthus om 10 m : s längd har också uppförts intill bänkgården. Det ena är avsett för jordfri odling och kan hållas frostfritt. Det andra är byggt av plast och saknar uppvärmningsanordningar. Prydnadsförsöken på friland är utlagda dels i anknytning till institutionsbyggnaden dels i samband med köksväxtförsöken å Alnarps Mellangård ca 2 k m därifrån. Alnarps Mellangård som ingår i Alnarps egendom omfattar ca 36 ha och köksväxtavdelningen disponerar där befintliga äldre byggnader för kontorsoch arbetslokaler. Köksväxtförsöken ingår i cirkulation med lantbruksgrödor. Förutom frilandsarealen för köksväxter finns där också utrustning för försök under glas. Mellangård har sålunda fyra växthus (700 m 2 ) med gängse uppvärmningsanordningar samt en mindre s. k. kast av drivbänksfönster. Bänkgården omfattar både kallbänkar och varmbänkar; de senare uppvärmda på olika sätt. En viss drivbänksareal har disponerats av statens centrala frökontrollanstalt, som också har arrenderat en mindre del av frilandsarealen för sina kontrollodlingar. I anslutning till växthusen finns packrum samt andra ekonomilokaler. Prydnadsväxtavdelningen disponerar i den mån det är möjligt smärre utrymmen i växthusen vid Mellangård, huvudsakligast i uppförökningshuset, när detta ej upptages av köksväxtkulturer. Vid Nyckelby omfattar nettoarealen 3,1 ha åkerjord, där köksväxtförsöken ingår i växtföljd tillsammans med lantbruksväxter. Bänkgård finns men växthus saknas helt. Kontors- och arbetslokaler har provisoriskt inretts i en barack. Bostad finns för försöksledaren och trädgårdsmästaren. Vid Rånna omfattar nettoarealen f. n. 6 ha fast utlagda försök, men ytterligare areal kan efter överenskommelse ställas till förfogande. Bänkgård finns men växthus saknas helt. Erforderliga kontors- och arbetslokaler disponeras enligt överenskommelse med försöksvärdarna. Vid Öjebyns försöksstation finns f. n. ett område om ca 5 ha disponibelt för trädgårdsförsök. Ett mindre växthus med tillhörande packrum och pannr u m liksom bänkgård finns. Söråkers försöksstation omfattar f. n. ca 1 ha utlagda försök på friland. Kontors- och arbetslokaler disponeras efter överenskommelse med trädgårdsskolan. För verksamheten vid Ekerum disponeras ca 3 ha för trädgårdsförsök.

289 Personal: Den nuvarande personalen vid statens trädgårdsförsöks huvudstation i Alnarp har redovisats i kapitel 8. Statens trädgårdsförsöks nuvarande personal vid försöksstationerna framgår av tablå på sidan 297. Jordbrukshögskoleutredningens

förslag

A. Trädgårdsförsöksverksamhetens framtida inriktning och omfattning Inkomna förslag: Av till utredningen framförda önskemål från de nuvarande försöksledarna vid statens trädgårdsförsök framgår, att en betydande utökning av den nuvarande försöksvolymen bedömes önskvärd. De till utredningen framförda önskemålen framgår av följande tablå: Centralt vid Alnarp utlagda försök

Försöksavdelning

Prydnadsväxtavd Summa

Lokalt utlagda försök

Antal försök

Areal ha

Antal försök

Areal ha

100 150 100

15 10 5

350 200 250

50 10 5

65 Totala antalet försök skulle enligt dessa önskemål utökas från nuvarande 830 till ca 1 200. Behovet av försöksareal skulle därvid öka från ca 70 ha till ca 100 ha. I de ovan angivna önskemålen ingår även försök av provningskaraktär. Därtill kommer institutionernas behov av försöksjordar för undervisnings- och forskningsändamål vid Alnarp. Detta behov uppskattas till en areal av ca 10 ha. Jordbrukshögskoleutredningen: I likhet med vad som tidigare anförts beträffande de till utredningen framförda önskemålen rörande försöksvolymer m. m. för jordbruksförsöksverksamheten finner utredningen det svårt att närmare ta ställning till de önskemål, som ovan angivits rörande trädgårdsförsöksverksamhetens framtida omfattning i vad avser antalet försök m. m. I de ovan angivna önskemålen ingår, som nämnts, även försök av provningskaraktär. Vid överläggningar med försöksledarna uppskattades antalet sådana försök i nuvarande försöksprogram till ca 70, huvudsakligen sortförsök med köksväxter. Beträffande den framtida omfattningen av försök av provningskaraktär blir denna, liksom på jordbruks- och husdjursområdena, beroende av intressenternas önskemål och vilja att stå för kostnaden för verksamheten ifråga. Dessa spörsmål behandlas närmare i kapitel 13. Om den av utredningen i nämnda kapitel föreslagna provningsanstalten kommer till stånd, förutsätter utredningen, att försök av provningskarak19-509132 Utredningar

290 tär icke längre ingår i den framtida trädgårdsförsöksverksamhetens ordinarie arbetsprogram. Endast sådana arbetsuppgifter, som utredningen i kapitel 5 betecknat som egentlig försöksverksamhet, bör ingå i den programbundna trädgårdsförsöksverksamheten. I samband med den översyn av nuvarande arbetsprogram, som därvid måste göras, bör tillses att nya för trädgårdsnäringen aktuella försöksuppgifter beredes plats i programmet. Exempel på sådana angelägna försöksuppgifter har lämnats i kapitel 4. Det är vidare för trädgårdsförsöksverksamheten — liksom f. ö. även för jordbruks- och husdjursförsöksverksamheten — angeläget att den så långt möjligt anpassar sig till de mer långsiktiga förändringar som ändrade marknadsmässiga betingelser för näringen kan medföra. Även om försök av provningskaraktär kommer att organiseras och administreras av den i kapitel 13 föreslagna provningsanstalten, måste man dock räkna med att sagda anstalt åtminstone t. v. icke kommer att förfoga över några egna försöksresurser utan måste mot ersättning låta verkställa provningen, varvid man kan förvänta att denna till betydande del kommer att ske under medverkan av försöksavdelningarna vid Alnarp eller de övriga organ som den statliga försöksverksamheten på trädgårdsområdet förfogar över. Man måste därför räkna med att vissa försöksarealer även framdeles behövs för sådan provningsverksamhet, översiktligt bedömt synes därför de till utredningen lämnade uppgifterna kunna godtas som en grov riktpunkt för bedömningen av erforderliga försöksjordar m. m. Utredningen vill beträffande verksamheten slutligen uttala att det synes önskvärt att den lokalt förlagda trädgårdsförsöksverksamheten specialiseras mera. Detta kan ske genom lämplig fördelning av förekommande uppgifter på de lokala trädgårdsförsöksstationer, som utredningen i följande avsnitt kommer att föreslå. B. Trädgårdsförsöksverksamhetens framtida centrala organisation Som inledningsvis framhållits i detta kapitel har utredningen föreslagit dels att en högskolemässig trädgårdsutbildning åstadkommes genom att en särskild i KLSL ingående trädgårdssektion inrättas och att denna sektions institutioner förlägges till Alnarp, dels att statens trädgårdsförsöks nuvarande tre försöksavdelningar ämnesvis samorganiseras med de av utredningen föreslagna nya institutionerna för frukt- och bärodling, köksväxtodling och prydnadsväxtodling. Dessa tre institutioner kommer sålunda, enligt utredningens förslag, att uppbyggas efter samma organisatoriska principer som KLSL:s övriga till Ultuna förlagda institutioner i de tillämpade jordbruks- och husdjursämnena. Vardera av dessa ovan nämnda tre institutioner vid KLSL:s trädgårdssektion kommer sålunda att bestå av dels en undervisnings- och forskningsavdelning och dels en försöksavdelning. Försöksavdelningen ledes, som ovan nämnts, av en statshortonom. Trädgårds-

291 sektionens behov av personal vid de till Alnarp förlagda institutionerna har angivits i kap. 8. Vidare har utredningen förordat att försöksverksamheten på trädgårdsområdet, liksom jordbruks- och husdjursförsöksverksamheten, även fortsättningsvis skall vara programbunden. Varje år skall således uppgöras ett särskilt program, KLSL.s riksförsöksprogram, som fastställes av KLSL:s styrelse. Till gången i försöksprogrammets uppgörande och verkställighet å t e r k o m m e r utredningen i kapitel 10.

C. Den statliga lokalt förlagda trädgårdsförsöksverksamhetens framtida organisation De motiv för en statligt lokalt förlagd jordbruksförsöksverksamhet som utredningen tidigare anfört, gäller enligt utredningens förmenande i samma utsträckning även på trädgårdsodlingens område. De skiftande lokala betingelserna medför att försök måste utläggas i olika delar av landet, om allmängiltiga resultat av praktiskt värde skall ernås. Trädgårdsförsök kräver stor arbetsinsats. Vid försökens anläggning erfordras ofta plantmaterial, som uppdrages ett eller flera år i förväg. Då svårigheter ofta föreligger att under vårsäsongen distribuera plantmaterial från södra till mellersta och norra Sverige, emedan stora olikheter förekommer i vegetationstid, är det i regel nödvändigt att inom varje försöksdistrikt sörja för uppdragning av visst plantmaterial. Den lokalt förlagda trädgårdsförsöksverksamheten bör därför förses med sådana resurser, att plantmaterial till försöken i regel kan uppdragas för det egna distriktet. Vissa trädgårdsförsök är mångåriga och kräver kontinuerlig tillsyn bl. a. för bekämpning av olika parasiter. Andra försök skördas under lång period och behöver därför skötas av personal på platsen. Försök i växthus måste i allmänhet ges en stadigvarande förläggning. Ur dessa synpunkter torde det därför vara erforderligt, att den lokala trädgårdsförsöksverksamheten utrustas på sådant sätt, att den kan handha krävande försök, som fordrar ständig tillsyn. Liksom jordbruksförsöken kommer även försöken på trädgårdsområdet att till sin karaktär vara rätt olika. En del kommer således att bestå av försök av komplicerad natur, vilka kräver omfattande arbete och noggranna observationer. Ett stort antal försök är å andra sidan av enklare beskaffenhet, behöver ej kvarligga under så lång tid och kräver därför mindre övervakning och kan omhänderhas av mindre kvalificerad försöksteknisk personal. Ovan anförda förhållanden måste beaktas vid överväganden rörande lämpligaste organisationsform för försökens handhavande. Utredningen har vid sin bedömning av den lokalt förlagda trädgårdsförsöksverksamhetens organisation haft i stort sett samma alternativa utgångspunkter som beträffande jordbruksförsöksverksamheten.

292 Utredningen har därvid funnit, att det som B betecknade alternativet — innebärande att hela den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten skulle verkställas genom beställningsförsök hos lokala organ som hushållningssällskap, skolor eller andra eventuella försöksvärdar — av praktiska skäl ej heller kan godtas som organisationsform för de lokalt förlagda trädgårdsförsöken. Alt. B skulle sålunda erfordra en alltför omfattande och dyrbar handledning, övervakning och inspektion för att betryggande garantier för försökens rätta handhavande skulle uppnås. Beträffande möjligheterna att låta hushållningssällskapen helt omhänderha de trädgårdsförsök, som måste utläggas lokalt — alltså även de mer komplicerade — har vid överläggningar med sällskapen framgått att sällskapen knappast bör skaffa sig resurser för att i sin helhet sköta dessa försök. Däremot kan sällskapen åta sig de enklare och rutinartade försöken. De organisatoriska möjligheter, som således utredningen haft att välja mellan, har varit desamma som för jordbruksförsöksverksamheten, nämligen antingen en helstatlig organisation eller en kombination innebärande att ett antal statliga trädgårdsförsöksstationer omhänderhar sådana större och mer komplicerade försök, som sällskapen ej kan åta sig, medan återstående försök utlägges och skötes genom sällskapens försorg. Efter att ha övervägt de med de olika alternativen förknippade för- och nackdelarna har utredningen stannat för att förorda det sistnämnda alternativet, innebärande att den statliga lokalt förlagda trädgårdsförsöksverksamheten organiseras efter i princip samma riktlinjer, som utredningen tidigare förordat för den lokala jordbruksförsöksverksamheten. Liksom för jordbruksförsöksverksamheten bör landet indelas i fyra trädgårdsförsöksdistrikt. De fyra försöksdistrikten bör enligt utredningens uppfattning sammanfalla med distrikten för jordbruksförsök (sid. 272). Verksamheten i södra distriktet bör ledas med biträde av en särskild, på Alnarp stationerad distriktsförsöksledare, som även erhåller vissa arbetsuppgifter inom den centrala verksamheten vid trädgårdssektionen. I vart och ett av de övriga distrikten anser utredningen, att en statlig försöksstation bör finnas med i huvudsak lika stor personaluppsättning och motsvarande arbetsuppgifter som vid jordbruksförsöksstationerna. Till trädgårdsförsöksstationerna bör förläggas de större och mer komplicerade trädgårdsförsöken. De övriga försöken bör så långt detta ur resurssynpunkt är möjligt omhänderhas av hushållningssällskapen. Med hänsyn till trädgårdsförsökens mycket speciella karaktär och de resurser som erfordras för sagda försök synes dock sällskapens medverkan relativt sett ej komma att bli så stor som ifråga om jordbruksförsöksverksamheten. Rörande formerna för hushållningssällskapens medverkan bör samma principer, som utredningen tidigare föreslagit för jordbruksförsöksverksamhetens del, tillämpas. Detta innebär att ett särskilt ramavtal träffas mellan KLSL och sällskapen. Inom principerna för detta ramavtal bör sedan särskilda säravtal uppgöras för varje försöksgrupp

293 eller enskilt försök. Vid uppgörandet av dessa säravtal skall försöksverksamhetens serviceavdelning medverka. Trädgårdsförsöksstationerna skall i administrativt hänseende vara underställda försöksverksamhetens serviceavdelning. Givet är dock, att föreståndarna för de föreslagna trädgårdsförsöksstationerna — som bör benämnas distriktsförsöksledare — i fackligt avseende närmast kommer att samarbeta med statshortonomavdelningarna vid Alnarp. Liksom beträffande distriktsförsöksledarna vid de föreslagna lokala jordbruksförsöksstationerna kommer distriktsförsöksledarna vid trädgårdsförsöksstationerna att dels ansvara för utläggning och skötsel av de försök, som stationerna själva skall ha hand om, dels i egenskap av representanter för försöksverksamhetens serviceavdelning träffa avtal med sällskapen om utläggande av försök genom deras försorg samt inspektera dessa försök. Liksom på jordbrukets område bör för trädgårdsförsöken inrättas distriktsförsöksnåmnder inom vart och ett av de föreslagna försöksdistrikten med i huvudsak motsvarande arbetsuppgifter och sammansättning som utredningen i det föregående föreslagit för distriktsnämnderna inom jordbruksförsöksverksamheten.

D. Försöksstationernas förläggning m. m. I södra distriktet erfordras enligt utredningens uppfattning icke någon ytterligare station utöver den till Alnarp förlagda trädgårdssektionen, vars försöksavdelningar sålunda här kommer att fungera både som huvudstation för hela trädgårdsförsöksverksamheten och som lokalt centrum för södra distriktets trädgårdsförsök. Beträffande försöken vid Alnarp bör de utläggas och skötas av vederbörande försöksavdelning på de härför avsatta försöksfälten. Vad beträffar de övriga försök, som måste utläggas på andra platser inom distriktet än Alnarp, bör så långt detta är möjligt avtal om medverkan träffas med vederbörande hushållningssällskap. Den till Alnarp förlagde distriktsförsöksledaren för södra trädgårdsdistriktet skall i sin egenskap av tjänsteman vid försöksverksamhetens serviceavdelning vara den i första hand ansvarige för att sådana avtal träffas. Inspektion av de genom sällskapens försorg utlagda trädgårdsförsöken i södra distriktet omhänderhas av förutnämnde distriktsförsöksledare eller vederbörande statshortonom. De försök, vilka i detta distrikt ej kan utläggas genom hushållningssällskapens medverkan bör utläggas genom försöksverksamhetens serviceavdelnings försorg. Försök under glas (växthus och bänkar) torde endast i undantagsfall beräknas bli utförda av hushållningssällskapen. I allmänhet får man därför förlägga dessa försök till Alnarp och söka få till stånd komplettering genom avtal med privata företag, emedan hushållningssällskapen åtminstone tills vidare icke förfogar över dylika resurser. För anläggning av mångåriga försök med fruktträd

294 och bärbuskar erfordras fasta försöksfält. Sådana fält beräknas i viss omfattning kunna erhållas vid hushållningssällskapens försöks- och demonstrationsgårdar. I andra fall bör upplåtelse kunna åstadkommas genom andra organisationer eller företag. Västra försöksdistriktet. Liksom för jordbruksförsöken borde förläggningsorten för trädgårdsförsöksstationen i detta distrikt vara Skara. Då emellertid Skaraborgs läns hushållningssällskap disponerar en särskild egendom för trädgårdsförsök, nämligen Rånna egendom utanför Skövde, där 20-årig erfarenhet redan finns och där betydande investeringar gjorts, bör enligt utredningens mening avtal kunna träffas med hushållningssällskapet angående Rånna som förläggningsort för denna försöksstation. Mellersta försöksdistriktet. I detta försöksdistrikt ligger Ultuna såsom centrum för jordbruks- och husdjursförsök. För anknytning till dessa försöksgrenar borde även trädgårdsförsöken förläggas dit, men med hänsyn till konkurrens om tillgängliga försöksfält har dock annan plats övervägts. Vid Nyckelby egendom på Ekerö i Stockholms län finns sedan 1940 en trädgårdsförsöksstation, där investeringar gjorts i flera avseenden och där vissa mångåriga försök finns utlagda. Utredningen anser därför, att Nyckelby även framdeles bör vara förläggningsort för mellersta distriktets trädgårdsförsöksstation. Norra försöksdistriktet. Trädgårdsförsöksstationen i detta distrikt bör förläggas till Öjebyn, dels emedan de klimatiska betingelserna där är relativt gynnsamma och dels emedan investeringar gjorts för den trädgårdsförsöksverksamhet, som varit förlagd till Öjebyn alltsedan 1946. E. Försöksstationernas behov av försöksarealer, utrustning, personal m. m. a. Behovet av försöksarealer m. m. Alnarp: Som tidigare omnämnts är redan nu vissa arealer av Alnarps egendom tagna i anspråk som för söks jordar för statens trädgårdsförsöks räkning. Med den av utredningen förordade omorganisationen av utbildningen, forskningen och försöksverksamheten på trädgårdsområdet kommer behovet av för söks jordar från Alnarps egendom att öka. Förutom frilandsarealer kommer vid Alnarp att behövas växthusarealer. Behovet i detta hänseende behandlas närmare i kapitel 12. Utredningen har vidare funnit, att Alnarps park lämpligen bör hänföras till trädgårdssektionen, som därvid skulle kunna utnyttja och utveckla denna park i undervisningens och forskningens tjänst. Försöksstationerna: Vid Rånna synes behov föreligga av ytterligare försöksjordar. Beträffande såväl Nyckelby som Öjebyn är tillgängliga arealer tillräckliga för verksamhetens vidkommande. b. Trädgårdsförsöksverksamhetens

behov av byggnader

och

växthus

För detta behov liksom utredningens förslag redogöres i kapitel 12.

295 c. Trädgårdsförsöksverksamhetens behov av personal Alnarp: KLSL:s trädgårdssektions behov av personal, innefattande även försöksavdelningarnas, framgår av kap. 8. Försöksdistrikten: Liksom för jordbruksförsöksverksamheten bör i varje trädgårdsförsöksdistrikt finnas en särskild distriktsförsöksledare. Distriktsförsöksledaren i södra distriktet bör, som ovan nämnts, placeras vid Alnarp. Hans uppgifter blir av tre slag. Dels kommer han att vara försöksverksamhetens serviceavdelnings företrädare vid Alnarp och där ansvara för de resurser som sagda avdelning där förvaltar, dels skall han biträda vid utläggning och skötsel av de försök, som genom försöksverksamhetens serviceavdelnings egen försorg utläggs inom södra distriktet och dels slutligen träffa avtal med sällskapen om deras medverkan för södra distriktets trädgårdsförsöksverksamhet. När det gällt att bedöma de krav, som bör ställas på distriktsförsöksledarnas kvalifikationer och därmed den lönegrad i vilken de bör inplaceras har två olika meningar gjort sig gällande inom utredningen, vilka här nedan redovisas. Enligt alternativ I, som biträtts av hrr Gustafsson, F. Nilsson och Zachrison bör samtliga distriktsförsöksledare på trädgårdsområdet vara placerade i lönegrad A 24. Härtill anföres följande: Nuvarande försöksledaretjänsterna vid Rånna och Nyckelby är placerade i A 23 medan motsvarande befattning vid öjebyn är placerad i A 15-19, vilket innebär att förslaget genomgående medför lönegradsuppflyttningar. Försöksledartjänsternas inplacering i A 24 motiveras bl. a. av att tjänstemännen — förutom uppgiften såsom föreståndare för försöksstationerna — tillika skall företräda KLSL:s serviceavdelning och å dess vägnar upprätta avtal, ha tillsyn över samt utöva inspektion av inom distriktet utlagda försök, omhänderhavda av hushållningssällskapen eller andra försöksvärdar. Denna uppgift har i nuvarande organisation åvilat föreståndaren för statens trädgårdsförsök. Vidare skall distriktsförsöksledaren vara ordförande i den av utredningen förordade distriktsförsöksnämnden i sitt distrikt och i denna egenskap medverka till en samordning av den statliga, lokalt förlagda och hushållningssällskapens statsunderstödda försöksverksamhet och tillse att aktuella försöksproblem inom distriktet kommer att tas upp till behandling vid uppgörandet av riksförsöksprogrammet. Förutom dessa kvalificerade arbetsuppgifter kommer befattningshavarna också att få självständiga försöksuppgifter vid försöksstationerna som bl. a. också betingas av den specialisering av försöksverksamheten, utredningen förordat beträffande distrikten. Det torde också vara angeläget att tjänsterna placeras i en lönegrad, som ej medverkar till att befattningarna får karaktär av passagetjänster. För att försöksstationerna skall fylla sina uppgifter inom den lokala försöksverksamheten krävs kontinuitet beträffande den högre personalen. Detta är särskilt viktigt inom trädgårdsförsöksverksamheten, som i hög grad är inriktad på mångåriga försök, t. ex. med fruktträd,

296 som kräver många års observationer innan definitiva försöksresultat kan uppnås. För att på lång sikt kunna erhålla så kvalificerad personal som möjligt är det motiverat att tjänsterna placeras så högt att de motsvarar sluttjänster för den kategori tjänstemän det här är fråga om. Med hänsyn till ovan anförda motiv och till vad utredningen anfört i fråga om trädgårdsförsöksverksamhetens allmänna inriktning i analogi med jordbruksförsöksverksamheten synes det därför befogat att inplacera distriktsförsöksledaretjänsterna i västra, mellersta och norra distrikten i förordade lönegrad A 24. Beträffande inplaceringen av distriktsförsöksledartjänsten i södra distriktet i lönegrad A 24 finns ingen skiljaktig mening inom utredningen. Med avseende på alternativ II, som biträtts av ordföranden samt hrr Larsson och Sköld framhålles att den lämpliga lönegradsplaceringen måste bestämmas av arbetsuppgifternas art och omfattning. Jämfört med distriktsförsöksledaren i södra distriktet kommer distriktsförsöksledarna i de övriga distrikten att få förhållandevis mindre betungande och maktpåliggande uppgifter i administrativt avseende. Tydligt är att sedan högskoleutbildade hortonomer, enligt utredningens förslag, kommer att stå till förfogande kommer försöksledarebefattningarna inom trädgårdsdistrikten att rekryteras med dylika personer. Vid lönegradsplaceringen får hänsyn tas härtill. Med hänsyn till de omfattande uppgifter, som påläggs distriktsförsöksledaren i det södra distriktet får man räkna med att denne får utväljas bland så erfarna försöksmän att tjänsten i regel får karaktär av sluttjänst. Denna befattning bör därför placeras i lönegrad A 24, d. v. s. samma lönegrad som för försöksledarebefattningarna inom jordbruksdistrikten. Trädgårdsdistriktsledarna i övriga distrikt, som tillika är föreståndare för Rånna, Nyckelby och Öjebyns försöksstationer bör placeras i A 21. För dessa befattningar har hittills delvis måst anlitas i viss mån överkvalificerad arbetskraft. Sålunda är försöksledaren vid Nyckelby fil. kand. och agronom. Han är placerad i lönegrad A 23. I den mån den nämnda befattningshavaren kommer att utnyttjas som distriktsledare i mellersta distriktet bör han övergångsvis bibehållas i sin nuvarande lönegrad. Beträffande kompetenskraven för de ovan föreslagna distriktsförsöksledarna bör förutom hortonomexamen eller motsvarande utbildning fordras erfarenhet från trädgårdsförsöksverksamhet. Till varje distriktsförsöksledares förfogande bör dessutom finnas en försökstekniker i lönegrad A 13. Beträffande skriv- och räknehjälp bör för detta ändamål särskilda anslag utgå med 7 000 kr per distriktsförsöksledare. övrig personal bör vara kollektivanställd. Personalbehovet för den statliga lokalt förlagda trädgårdsförsöksverksamheten har sammanställts i nedanstående tabell.

297 Trädgårdsförsöksdistriktens personalstat. gårdssektion redovisas i kap. 8.) Försöksledare

(Personalstaten vid Alnarps träd-

Försökstekniker

övrig personal

Försöksstation Nuläge

Förslag

Nuläge

1 i A 24

Södra distriktet

Förslag

Nuläge

Kollektivanställd + 7000kr i skrivhjälp

1 i A 13

Västra distriktet: 1 i A 23

1 i A 24 alternativt A 21

1 i A 12

1 i A 23

»

»

liA15-19

»

ö s t r a distriktet: Norra distriktet: öjebyn Summa

2 i A 23 4 i A 24 l i A 1 5 - 1 9 alternativt 1 i A 24 3 i A 21

I V . Den statliga

2 i A 12

Förslag

Kollektivanställd

»

»

»

»

»

»

»

4 i A 13

husdjursförsöksverksamheten

Inom den nuvarande organisationen vid KLSL har programbunden försöksverksamhet rörande husdjuren endast förekommit inom det område, som behandlar husdjurens utfodring och skötsel och som företrädes av statens husdjursförsök. Motsvarande verksamhet på avelsområdet, varvid syftas på arbetena vid husdjursgenetiska institutionens avdelning vid Wiad, har däremot icke varit programbunden. Enligt utredningens mening torde verksamheten vid Wiad dock i stort sett hittills ha haft en inriktning närmast jämställd med övrig försöksverksamhet. Den kommer därför att tagas upp i förevarande sammanhang och behandlas i följande avsnitt. A. Försöksverksamheten på husdjur sa veins område Nuläget På förslag av Kungl. lantbruksstyrelsen och med anslag från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse inrättades år 1928 ett särskilt institut för husdjursförädling. Under de första åren var verksamheten förlagd till Bergshamra invid Experimentalfältet, men från och med 1936 koncentrerades all verksamhet till den av institutet förvärvade egendomen Wiad.

298 Efter särskild utredning övertogs institutet av staten den 1 januari 1950 och infogades i KLSL. Efter att tidigare ha varit en fristående institution med egen styrelse kom institutet, i och med förstatligandet, att ingå som en avdelning i den husdjursgenetiska institutionen vid KLSL. Personal: Den nuvarande personaluppsättningen på Wiad, som är betydligt mindre än under det fristående institutets verksamhet, upptar 1 laborator, 2 överassistenter samt 2 assistenter i A 15. Beträffande lägre tjänster hänvisas till den i kap. 8 lämnade översikten. Djur och byggnader: Under 1930-talet uppfördes på Wiad djurstallar för nötkreatur, svin, får och fjäderfä. Av dessa befinner sig ladugården i gott skick och synes väl lämpad för vissa slag av försök. Den har plats för 115 uppbundna djur, vartill kommer utrymme för kalvar samt en fristående avdelning för 30 lösgående ungdjur. Svinstallarna befinner sig också i användbart skick, men är i behov av modernisering. De rymmer omkring 300 slaktsvin och ett 30-tal suggor och smågrisar. Nuvarande verksamhet: I samband med att institutet införlivades med KLSL nedlades den tidigare verksamheten med svin och fjäderfä. Sedermera har även den experimentella forskningsverksamheten med får avvecklats. I gengäld skedde en viss intensifiering av försöksverksamheten med nötkreatur. Den reducering av resurserna, som blev den omedelbara följden av statsövertagandet, har sedermera i viss mån kompenserats genom anslag från andra håll, varav främst kan nämnas det anslag, som gjort det möjligt att återuppta försöksverksamheten med svin. Med stöd av tillfälliga anslag utföres även vissa försök med får. Däremot förekommer alltjämt ingen experimentell verksamhet på fjäderfäavelns område. Den nuvarande experimentella försöksverksamheten på nötkreatursavelns område utföres med enäggstvillingar och avser närmast att klarlägga samspelet mellan arvsmassan och olika miljöfaktorer. Varje år anskaffas 15-20 enäggiga tvillingpar, huvudsakligen av SRB-ras. För härvarande bearbetas tre olika frågor med användning av detta djurmaterial nämligen 1) uppfödningsintensitetens inflytande på tillväxthastighet, fruktsamhet, mjölkavkastning och livslängd, 2) inflytandet av olika långa mjölkningsintervall vid mjölkning två gånger om dagen, 3) jämförelse mellan mjölkning en gång respektive två gånger per dag, 4) frågan om hur kastrationen som sådan och åldern vid dess utförande påverkar tillväxt, kroppsutveckling, foderutnyttjande och slaktkropparnas egenskaper hos ungnöt av båda könen. De pågående försöken med svin avser jämförelse mellan djur erhållna vid korsning mellan lantras och yorkshireras å ena sidan samt renrasiga djur av de båda raserna å andra. Försöken åsyftar att ge en möjligast allsidig belysning av korsningsavelns inflytande på olika produktionsegenskaper. Vid sidan av den experimentella verksamheten i ovan berörda försök utföres populationsgenetiska studier på material från det praktiska avelsarbetet, vilket tillhandahålles av semin- och avelsföreningar. På material

299 från nämnden för avkommeundersökningar av tjurar studeras för närvarande inavelns inflytande på mjölkavkastningen samt frågan, huruvida t j u r a r n a s avelsvärde varierar beroende på det komaterial, med vilket de sammanparas. Liknande bearbetningar pågår även rörande problem inom svinaveln, bl. a. rörande inavelns inflytande, varvid material från den förut bedrivna försöksverksamheten på Wiad utnyttjas. Förutom ovan antydda verksamhet utföres också vissa laboratoriemässiga undersökningar, som visserligen är inriktade på bestämda, praktiskt betydelsefulla frågor men som likväl närmast kan rubriceras som grundforskning. Nämnas kan populationsgenetiska studier med användning av laboratoriedjur samt biokemiska studier rörande mjölkens sammansättning. Med anslag från jordbrukets forskningsråd och Gotlands andelsslakteriförening bedrives en till privatägda gårdar förlagd försöksverksamhet med får, dels rörande olika raskorsningar, dels färgnedärvningen hos det gotländska utegångsfåret. Vidare kan nämnas den bearbetning av ullprov från landets ledande avelsstammar, som pågått alltsedan institutets tillkomst. Denna verksamhet kan närmast betecknas som kontroll av avelsdjurens ullegenskaper. Materialet utnyttjas emellertid även för vissa populationsgenetiska studier. Jordbrukshögskoleutredningens förslag a. Allmänna synpunkter Då det torde råda delade meningar om vad en försöksverksamhet på det husdjursgenetiska området bor omfatta och hur den bör bedrivas, har utredningen ansett sig böra precisera sin inställning till dessa frågor. Härvid må först erinras om att det endast är en mindre del av det samlade problemkomplexet, som kan bearbetas i egentliga försök av ungefär samma typ som inom utfodringsområdet. De stora frågorna rörande mål och medel inom husdjursförädlingen kan nämligen i regel icke göras till föremål för direkta försök med husdjur, då dessa arbeten måste baseras på ett betydligt större djurantal, än vad som rimligen kan anskaffas för försöksändamål. Dessa frågor får därför angripas på annat sätt. Härvid kan anföras att det material, som numera insamlas inom det praktiska avelsarbetet, lämpar sig väl för lösandet av många praktiska avelsfrågor. Insamlingen och bearbetningen av dylikt material kan närmast rubriceras som utredningsarbete. Vad som avses i detta avsnitt är den del av den husdjursgenetiska forskningsverksamheten, som är klart inriktad på lösandet av frågor av mera omedelbar betydelse för den praktiska husdjursaveln, oavsett vilka arbetsmetoder som måste tillgripas för att lösa dessa uppgifter. Vissa frågor rörande samspelet mellan arv och miljö samt den genetiska korrelationen mellan olika egenskaper kan behandlas i djurförsök i egentlig mening, bl. a. med användande av enäggstvillingar. Ett annat exempel är jämförelser mel-

300 lan olika raser och raskorsningar. Även vissa frågor rörande sjukdomsresistens kan göras till föremål för sådana försök. För övrigt kan direkta försök erfordras som komplement till mera utredningsbetonade undersökningar, baserade på material från det praktiska avelsarbetet. Sistnämnda metodik bör med fördel kunna användas när det gäller att fastställa värdet av olika avels- och urvalsmetoder eller för behandling av frågor rörande avkommebedömningens metodik och tillämpning i avelsarbetet. En viktig uppgift i samband härmed är att leda insamlingen av uppgiftsmaterialet, så att detta blir av värde för ifrågavarande analyser. Det bör också finnas möjlighet att i viss utsträckning utnyttja landets samlade djurresurser som underlag för empiriska undersökningar, varvid avelsarbetet dirigeras så att man får ett säkert material för studium av alternativa åtgärder. Det kan härvid bli fråga om att fastställa även andra egenskaper än de som beröres av den vanliga avkastningskontrollen. I samband härmed kan anföras att metodiken för fastställande av husdjurens produktionsegenskaper är av central betydelse för allt avelsarbete och att de nuvarande kontrollmetoderna i vissa avseenden är i behov av en grundlig översyn.

b. Frågan om inrättandet av ett halvstatligt institut på avelsforskningens område Såsom framgår av behandlingen av arbetsuppgifterna och arbetsmetoderna måste en allsidig och rationell försöksverksamhet på detta område till icke oväsentlig del baseras på eller bedrivas i anslutning till det praktiska avelsarbetet. Utredningen anser därför att djurägarna själva genom sina organisationer bör beredas tillfälle att aktivt medverka även vid planläggningen och dirigeringen av verksamheten. Därigenom får den praktiska husdjur savelns företrädare bättre möjlighet att för behandling utvälja de problem, som är särskilt aktuella eller betydelsefulla. Ett direkt engagerande av denna part skulle även ge försöksledningen större möjligheter att vidta de för ifrågavarande undersökning mest lämpliga åtgärderna inom det praktiska avelsarbetet. Med hänsyn härtill har utredningen därför ansett att möjligheterna för en samverkan mellan staten och jordbruket borde undersökas. Den lämpligaste organisationsformen för en sådan samverkan finner utredningen vara ett halvstatligt institut. För att få klarhet i jordbrukarorganisationernas inställning till en dylik samverkan har utredningen haft överläggningar med representanter för Svenska mejeriernas riksförening, Sveriges slakteriförbund, Riksorganisationen för Sveriges seminföreningar, Sveriges avelsföreningar för nötboskap, Svenska svinavelsföreningen och Svenska fåravelsföreningen. Dessa överläggningar som i huvudsak fördes inom en expertgrupp resulterade i vissa konkreta förslag, som i korthet återges i det följande. En av huvudfrågorna gällde vilka djurslag som skulle beröras av institu-

301 tets verksamhet. På denna punkt var man inom expertgruppen ense om att en begränsning borde ske till de större husdjuren, främst nötkreatur och svin och att verksamheten, vad gäller de förra, borde avse såväl mjölk- som köttproduktion. I överensstämmelse härmed föreslogs benämningen institutet för mjölk- och köttproduktion. Ett annat namnförslag var institutet för avelsforskning. Som motiv för det förra förslaget framfördes att kvalitetsproblem, vad gäller mjölk och kött, borde inta en relativt framskjuten plats i arbetsprogrammet. Forskningen rörande avelns och miljöns inverkan på produkternas kvalitet ansågs nämligen vara av utomordentligt stor betydelse i olika sammanhang, och en förstärkning på detta område vore därför synnerligen välmotiverad. Beträffande den allmänna inriktningen poängterades det starkt från olika håll, att institutet borde direkt tjäna jordbruket och husdjursskötseln, och att arbetet alltså helt borde inriktas på att lösa problem och utreda frågor, som h a r direkt anknytning till den i praktiken förekommande husdjursskötseln och husdjursaveln. En väsentlig del av arbetet borde utgöras av statistisk bearbetning av det material som inkommer från avkommeundersökningar, kontrollföreningar, seminföreningar, avelsföreningar och kontrollstationer. I många fall synes detta material dessutom böra kompletteras med försök på institutets försöksgård och på andra gårdar, som skulle samarbeta med institutet. Studiet av arvet — inte enbart dess genomsnittliga inverkan utan även dess inverkan i det enskilda fallet — liksom även studiet av samspelet mellan arv och miljö ansågs även höra till de undersöknings- och forskningsuppgifter, som i den mån de kan väntas vara av betydelse för den praktiska husdjursaveln, borde tas upp till behandling. Med utgångspunkt från de förslag ovannämnda expertgrupp framlade för utredningen, tog denna förnyad kontakt med jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, i första hand Sveriges lantbruksförbund. Vid de härvid förda överläggningarna rådde full enighet om att det dels föreligger ett behov av forsknings- och utredningsverksamhet på nyssnämnda område, dels att möjligheter förefinns för en samverkan mellan staten och organisationerna och att denna samverkan organisatoriskt borde få formen av ett halvstatligt institut. Från Sveriges lantbruksförbunds sida uttalades därvid att den av utredningen föreslagna vägen för en samverkan mellan staten och jordbruket synes vara gångbar under vissa förutsättningar, nämligen dels att föreningsrörelsens ekonomiska åtagande gentemot ett sådant halvstatligt institut finge en rimlig omfattning, dels att föreningsrörelsen för sina bidrag till detta institut skulle medges skatteavdrag på enahanda sätt, som för närvarande i praxis tillkommer företag inom industri och näringsliv för de bidrag, som från sistnämnda håll lämnas till andra halvstatliga institut samt dels slutligen att föreningsrörelsen skulle medges inflytande över institutets verksamhet på för halvstatliga institut sedvanligt sätt.

302 De förda överläggningarna resulterade dock icke i något definitivt ställningstagande från föreningsrörelsens sida. Detta motiverades med att man först vill avvakta beslut rörande skatteavdrag på bidrag av nämnt slag. Förslag i denna riktning har framlagts av en särskild kommitté, men frågan har ännu ej avgjorts av Kungl. Maj:t. Då klarhet sålunda ej kunnat vinnas har utredningen ej kunnat slutföra överläggningarna i frågan. Som redan omnämnts i kap. 8 kan utredningen därför nu icke framlägga något förslag till inrättandet av ett dylikt halvstatligt institut för kött- och mjölkproduktion, utan föreslår att denna fråga utreds i annat sammanhang när skattefrågan är avgjord. c. Wiads ställning i avvaktan på förnyad utredning Med hänvisning till vad som ovan anförts anser sig utredningen icke ha anledning att i föreliggande läge ta ställning till de olika synpunkter, som framförts angående den praktiska avelsforskningens inriktning och resurser på längre sikt. Utredningen föreslår därför att Wiad, tills klarhet vunnits beträffande det ovannämnda institutet för kött- och mjölkproduktion, bibehålles med hittillsvarande uppgifter och organisation, dock med den förändringen att det knytes till institutionen för husdjursförädling i form av en försöksavdelning. Denna får sålunda samma ställning i förhållande till nämnda institution som övriga försöksavdelningar inom KLSL på utfodringsområdet intar till institutionen för husdjurens utfodring och vård. Verksamheten skall vara programbunden och ingå som en del i det samlade riksförsöksprogrammet. Rörande personalen vid denna försöksavdelning hänvisas till sid. 183 kap. 8. Om emellertid ett halvstatligt institut för kött- och mjölkproduktion kommer till stånd, bör detta enligt utredningens uppfattning ersätta försöksavdelningen vid Wiad. I motsatt fall bör frågan om försöksavdelningens framtida organisation och förläggning upptas till förnyad prövning, eftersom åtskilliga erinringar kan göras mot att ha Wiad som förläggningsort för en till institutionen för husdjursförädling hörande försöksavdelning. B. Försöksverksamheten rörande husdjurens utfodring och skötsel Nuläge a. Organisation m. m. Den följande beskrivningen avser verksamheten vid Statens husdjursförsök, vilken bedrives dels centralt vid Ultuna, dels lokalt vid Alnarp och Öjebyn samt i mindre utsträckning vid gårdar tillhöriga hushållningssällskap och enskilda jordbrukare. Verksamheten vid huvudanstalten är fördelad på tre avdelningar med institutionens föreståndare och två statsagronomer som ledare för var sin avdelning. Uppdelningen på avdelningar är genom-

303 förd efter djurslag med nötkreatur, svin, resp. fjäderfä som huvudobjekt. Verksamheten vid Alnarp och Öjebyn är närmast underställd föreståndaren, som fördelar där förekommande arbetsuppgifter på de olika avdelningarna. Personalen vid dessa försöksstationer inskränker sig till en assistent på vardera platsen, vid Alnarp i Ae 15 och vid öjebyn i Ae 13. För övrig personal vid Ultuna redogöres under kap. 8.

b. Försöksverksamhetens nuvarande inriktning, arbetsuppgifter och omfattning Under den gångna verksamhetsperioden har försök utförts med nötkreatur, främst rörande mjölkproduktionens problem samt vidare med hästar, får, svin, pälsdjur och olika slags fjäderfä. Dessutom finns en till statens husdjursförsök knuten avdelning för försök med pollinerande insekter, främst bin. För närvarande pågår inga försök med hästar och försök med får utföres endast vid Öjebyn. Försöksverksamheten med hästar, får och bin har bedrivits under högst provisoriska betingelser, eftersom statens husdjursförsök saknar resurser i form av speciellt inrättade stallar eller andra försöksutrymmen, avsedda för försök med dessa djurslag. Detsamma gäller också försök med uppfödning av lösgående ungnöt för slaktändamål. Verksamheten har främst inriktats på frågor rörande de olika fodermedlens smältbarhet och näringsvärde samt inflytande av olika fodermedelskombinationer på djurens avkastning. Vidare har problem rörande vallfodrets konservering och möjligheten att basera utfodringen till övervägande del på sådant foder intagit en framskjutande plats på arbetsprogrammet. Kalvuppfödningens problem är ett annat område som varit föremål för många försök. Däremot har frågor rörande utfodringens inflytande på djurens hälsotillstånd och fortplantning lämnats tämligen obeaktade, beroende på att härför erforderliga resurser i stort sett saknats. Icke heller har problemen beträffande produkternas kvalitet eller frågor rörande djurens skötsel och den därmed sammanhängande arbetsrationaliseringen samt stallklimatets inflytande i olika avseenden behandlats i nämnvärd omfattning. Att med exempel försöka närmare karaktärisera arten av arbetsuppgifter vid den centrala institutionen skulle föra för långt, då verksamhetsberättelsen för det senaste året upptar icke mindre än ett 20-tal försöksuppgifter, fördelade på olika djurslag och produktionsinriktningar. Även om verksamheten till övervägande del kan betecknas som försöksverksamhet i egentlig mening, har dock vissa uppgifter med typisk provningskaraktär förekommit på programmet, t. ex. bestämning av D-vitaminhalten i fodertran och andra foderpreparat, provning av foder för kalv- och svinuppfödning samt av varumärkesbetecknade tillsatsmedel för ensilering. Vidare har statens husdjursförsök i mindre utsträckning, och mot ersättning, åtagit sig vissa uppgifter, som kan betecknas som provning under den tid som varan håller på att utexperimenteras. Dessa försök har alltså utgjort ett komplement till före-

304 tagets eget utvecklingsarbete. Ett av marknadens ensileringsmedel utgör exempel härpå. Denna verksamhet har dock i stor utsträckning varit lokalt förlagd. Ett ytterligare exempel är den sedan flera år tillbaka bedrivna svinförsöksverksamheten vid Ulfhälls lantbruksskola, som väsentligen berört vissa firmors egna problem rörande framställningen av svinfoderblandningar. Denna verksamhet har i sin helhet bekostats av uppdragsgivaren. Försöksverksamheten vid Alnarp har varit tämligen likartad år från år vad gäller typen av försök, ett förhållande som betingats av hänsyn till de driftstekniska förhållandena på egendomen och den bristande försöksutrustningen. Årsprogrammet har sålunda i regel upptagit ett gruppförsök med kor, ett försök med kalvar och kvigor, ett gruppförsök med svin, förutom smältbarhetsförsök och diverse smärre arbetsuppgifter. Tidigare förekom även något försök med hästar. Bland arbeten rörande speciella problem inom den sydsvenska husdjursskötseln kan nämnas försök beträffande utfodringen av färsk sockerbetsblast till kor samt olika metoder att konservera sockerbetsavfallet. Husdjursförsöksverksamheten vid Öjebyn, som från början var av ganska blygsam omfattning, igångsattes år 1947. Sedan dess har emellertid ett flertal försök utförts, varav kan nämnas uppfödningsförsök med hästar, kalvar och kvigor, bl. a. med enäggstvillingar, smältbarhetsförsök med olika foderslag, ensileringsförsök med potatis och vallfoder. Skördetidsförsök i vall i förening med smältbarhetsförsök samt gruppförsök med kor rörande höoch ensilageutfodring förtjänar även omnämnas. Av olika skäl har dock utrustningen och djurmaterialet icke kunnat utnyttjas i full utsträckning för försöksändamål. Som tidigare nämnts, har lokal försöksverksamhet bedrivits även vid vissa enskilda gårdar samt gårdar tillhöriga hushållningssällskapen och lantbrukets skolor. Det har härvid dels rört sig om s. k. ambulatorisk verksamhet, som växlat förläggningsplats allt efter problemets art, dels en mera fast sådan. Ett flertal gårdar i södra och mellersta Sverige har utnyttjats för försök av den förra typen. Mer eller mindre permanent verksamhet har först och främst förekommit vid Åstorps svinförsöksstation. Sedan svinstamkontrollen i Åstorp upphörde 1954, har statens husdjursförsök därstädes bedrivit en fortlöpande försöksverksamhet rörande uftodringens inflytande på fläskkvaliteten. Den ekonomiska driften vid denna anläggning handhas av Allmänna svenska utsädes AB, med vilket kontrakt tecknats om upplåtelse av lokaler för försöksändamål. Verksamheten omhänderhas av en assistent på statens husdjursförsöks löneplan. Övriga kostnader har täckts genom anslag från slakteriorganisationerna. Vidare kan nämnas förut berörda verksamhet vid Ulfhälls lantbruksskola, ävensom svinförsök vid Bollerups lantbruksskola och försök med fjäderfä vid Svalöfs lantmannaskola och vid Slite på Gotland.

305 Ett relativt omfattande försöksarbete har utförts i samarbete med Hallands läns hushållningssällskap, varvid statens husdjursförsök uppgjort försöksplaner och bearbetat erhållna försöksresultat, medan sällskapet stått som försöksvärd och tillhandahållit försöksassistent. Vissa försök vid försöksgården Brödalt h a r avsett värdet hos olika raser och korsningsprodukter för köttproduktion. Vidare kan nämnas försök med olika stark utfodring till ungnöt samt kalvförsök. Även hushållningssällskapet i Malmöhus län har meddelat intresse för lokala försök av detta slag och vidare kan nämnas, att hushållningssällskapet i Blekinge anskaffat försöksgården Marielund, där redan ett mindre försök med olika typer av proteinberikat betfor utförts. Dessutom kan tilläggas att Norrbottens läns hushållningssällskap visat stort intresse för försöksverksamheten vid öjebyn. Redovisningen av försöksresultaten sker genom dels en serie meddelanden, dels en speciell särtrycksserie, dels föredrag, demonstrationer m. m.

c. Statens husdjursförsöks nuvarande resurser i form av stallar och djur Ultuna: Den centrala försöksverksamheten med nötkreatur är förlagd till Kungsängens gård ca 3 k m sydost om Uppsala, vilken förvaltas gemensamt med Ultuna egendom. Denna gård omfattar ca 275 ha åker och betesmark. Den nuvarande ladugårdsbyggnaden, som uppfördes 1939 och som därvid utformades speciellt med hänsyn till försöksverksamhetens behov, har 80 båsplatser för kor och 40 för ungdjur samt 16 boxar för spädkalvar och 4 större boxar för äldre kalvar. Dessa utrymmen är för närvarande helt utnyttjade. I den magasinsbyggnad som ingår i ladugårdskomplexet finns kraftfoder- och stråfodersilor, prepareringslaboratorium, lokaler för ensileringsförsök med småsilor, personalutrymmen m. m. Härtill kommer 6 medelstora silor för ensileringsförsök i kombination med utfodringsförsök. Denna byggnad bedömes av försöksledningen som fullt ändamålsenlig och i stort sett tillräcklig för försök med uppbundna djur och därtill knutna foderkonserveringsförsök. Den nuvarande anläggningen för svinförsök vid Bäcklösa, 2 k m väster om Ultuna, uppfördes 1941-42. Byggnaden inrymmer i bottenplanet tre avdelningar, nämligen en central del med mindre rum för foderuppvägning och foderberedning, ett mindre laboratorium samt kylrum, diskrum m . m . ; vidare två avdelningar för försöksdjur. Den ena som är avsedd för modersuggor och smågrisar inrymmer 20 boxar, den andra som är inredd för ungsvin innehåller 28 boxar med plats för 5 svin i vardera. I vindsvåningen finns utrymmen för målning och blandning av foder. Anläggningen bedömes av försöksledningen som i stort sett ändamålsenlig, frånsett det helt otillräckliga djurutrymmet. Det förtjänar framhållas att den byggnad, som ursprungligen var avsedd att uppföras men som på grund av den kraftiga 20-599132 Utredningar

306 stegringen av byggnadskostnaderna måste nedskäras, hade ungefär dubbelt så stora djurutrymmen. Anläggningen för fjäderfäförsök, som ävenledes är belägen vid Bäcklösa, tillkom år 1942. Den består av en huvudbyggnad innehållande kontor, laboratorium, foderberedningsrum m. m., sammanbyggt med ett kycklinghus, samt en paviljong för ca 800 höns jämte fodermagasin. Härtill kommer vissa äldre byggnader, som tidigare tillhört torpet vid Bäcklösa. För att provisoriskt täcka behovet av lokaler har dessutom uppförts 15 st. paviljonger för värpande höns, avelskalkoner och avelsgäss. Av samma skäl som anförts beträffande svinstallet blev denna anläggning avsevärt reducerad jämfört med den ursprungliga planen och hedömes därför som otillräcklig ur försökssynpunkt. Pälsdjursförsöksgården, som drives gemensamt med institutionen för husdjursgenetik, är belägen vid Vipängen söder om Bäcklösa. Huvudbyggnaden, som uppfördes 1946-47, består av kök för foderberedning, kylrum, ett mindre fodermagasin, kontor, skinntork och personalrum. Dessutom finns fryshus med ett lagringsutrymme på 70 m 3 , minkhus med plats för en besättning på ca 100 avelshonor (ej inräknat de minkhus som tillhör institutionen för husdjursgenetik) samt ett mindre antal rävburar. Nuvarande byggnader bedömes av försöksledningen som i stort sett tillräckliga. Med hänsyn till att de inom pälsdjursskötseln aktuella djurarterna växlar från en tidsperiod till en annan, är det sannolikt att det framgent uppkommer behov av såväl ny- som ombyggnader. Försöksbigården omfattar ca 100 bisamhällen i fristående kupor, varav flertalet är uppställda vid Bäcklösa. Här finns även ekonomiutrymmen bestående av en redskapsbod och en mindre byggnad för slungning och lagring av honung. Dessa utrymmen, med en sammanlagd golvyta av 50 m 2 , är av provisorisk art och helt otillräckliga. Alnarp: Vid Alnarp förfogar statens husdjursförsök icke över några speciella byggnader eller andra lokaler för försöksändamål utan har för sin verksamhet varit helt hänvisad till gårdens egna resurser ifråga om stallar och andra utrymmen. Det enda som vidtagits för att underlätta försöksverksamheten är vissa smärre förändringar i ladugårdens inredning, bl. a. att ett av foderborden försetts med anordningar för individuell utfodring. Den nuvarande nötkreatursbesättningen vid huvudgården omfattar ca 120 mjölkkor, 200 kalvar och ungdjur. Svinbesättningen uppgår till ca 65 modersuggor samt 535 smågrisar och ungsvin. Dessutom finnes en fårbesättning på ca 40 djur. Öjebyn: När egendomen öjebyn vid Piteå år 1944 förvärvades som försöksgård var byggnadsbeståndet icke i sådant skick att det lämpade sig för husdjursförsök. Sedan dess har den första etappen i byggnadsprogrammet fullföljts i och med tillkomsten av den nya ekonomibyggnaden, som inrymmer ladugård, loge, magasin och lokaler för försöksändamål. Ladugården

307 är uppförd i två avdelningar, den ena ursprungligen avsedd för gårdens egen drift och inredd för s. k. sluten lösdrift, den andra för uppbundna djur med anordningar för individuell utfodring och sålunda utrustad med hänsyn till försöksverksamhetens behov. Den senare inrymmer 30 båsplatser för kor och 10 kalvboxar. I anslutning till denna ladugård finns silor, från vilka stråfoder och kraftfoder kan utportioneras, ävensom 4 silor för ensileringsförsök i kombination med utfodringsförsök samt ett rum för smältbarhetsförsök med får. Då byggnaden färdigställdes så sent som 1953 kan speciellt försöksanläggningen betraktas som fullt modern och är, enligt försöksledningens mening, väl lämpad för sitt ändamål. Vissa av de äldre byggnaderna, som icke berörts av den hittillsvarande byggnadsverksamheten, har också i viss utsträckning utnyttjats för försök med kalvar, ungdjur, hästar och får. De befinner sig emellertid i dåligt skick och är otillfredsställande ur försökssynpunkt. Resurser för försök med svin och fjäderfä saknas helt. Vid årsskiftet 1958/59 bestod nötkreatursbesättningen av 55 mjölkkor, 18 kvigor, 13 kalvar och 1 tjur av SKB-ras. Dessutom fanns 29 tjurkalvar samt 24 får, som anskaffats för speciella försöksändamål. d. Arbetsprogram för den nuvarande verksamheten m. m. Den vid statens husdjursförsök bedrivna verksamheten har varit programbunden. Enligt statuterna för KLSL ankommer det på föreståndaren och statsagronomerna att utarbeta förslag till arbetsprogram, vilket sedan granskas av överinspektören för att slutligen överlämnas till KLSL:s styrelse för fastställande. Programmet uppgöres för ett år i sänder. Beträffande försökskostnaderna i samband med djurhållningen kan anföras, att det för närvarande utbetalas ett bidrag av statsmedel till egendomsförvaltningen vid Ultuna, uppgående till 10 000 kronor, och till Alnarp och Öjebyn med vardera 3 000 kronor per år. Det förstnämnda beloppet avser intrångsersättning för verksamheten med nötkreatur och svin, vilka besättningar förvaltas av Ultuna egendom. Denna egendom har sålunda att bestrida kostnaderna för djur, foder och arbetskraft för det ordinarie skötselarbetet. Detsamma har varit fallet vid Alnarp och Öjebyn. Däremot h a n d h a r statens husdjursförsök själv den ekonomiska driften vid fjäderfä-, pälsdjurs- och bianläggningarna. Något särskilt statsanslag har icke erhållits, då driften varit ekonomiskt självbärande och t. o. m. lämnat ett visst överskott, som använts för täckande av försökskostnader. Kostnaden för den ambulatoriska försöksverksamheten har varierat från fall till fall. I allmänhet har försöksassistenten avlönats medelst icke statliga anslag och kostnaderna för statens husdjursförsök har därför i regel inskränkt sig till vis«a mindre poster för foder och dylikt. I en del fall har intrångsersättning utbetalats, i andra icke. Däremot har i regel ett mindre

308 arvode utbetalats till stallpersonalen å vederbörande gård som ersättning för extra arbete i samband med försöken. För att lättare kunna bedöma omfattningen av den lokala försöksverksamheten i förhållande till den centrala kan nämnas att de sammanlagda statsanslagen (inklusive löner) till statens husdjursförsök under senare år uppgått till i runt tal 700 000 kr per år. Av dessa faller ca 25 000 kr på Alnarp, 20 000 kr på öjebyn, 20 000 kr på Åstorp och 10 000 kr på övrig lokal försöksverksamhet. Jordbrukshögskoleutredningens förslag a. Allmänna synpunkter De enligt utredningens mening mest betydelsefulla problemen rörande husdjurens utfodring och vård har exemplifierats i kap. 4. Därför inskränker sig den följande översikten till vissa principiella frågor rörande verksamhetens inriktning. Det är utredningens uppfattning att försöksverksamheten, liksom hittills, i huvudsak skall avse husdjurens utfodring och skötsel, jämte foderkonservering samt betesmarkernas utnyttjande. Den skall sålunda i främsta rummet omfatta bestämningar av fodermedlens näringsvärde och användbarhet i olika kombinationer med varandra eller undersökningar, som avser att belysa utfodringens inverkan på produktionsresultatet kvalitativt och kvantitativt sett, samt inverkan av olika stallhygieniska betingelser. Utfodringens och skötselns inverkan på djurens fertilitet och hälsotillstånd bör också ägnas nödigt beaktande. Sådana frågor, som närmast har karaktären av provning, bör däremot icke ingå i försöksprogrammet. Uppgifter av provningskaraktär bör i stället handhas av jordbrukets provningsanstalt, som dock beställningsvägen mot ersättning givetvis kan få provning utförd genom försöksavdelningarnas försorg. För att på ett tillfredsställande sätt kunna lösa sina uppgifter måste även försöksverksamheten inom husdjursområdet till icke oväsentlig del baseras på lokala försök. Detta motiveras av olika skäl. Först och främst kan man skilja mellan försöksuppgifter av mer eller mindre generell art och sådana som är specifika för en viss landsdel eller inom ett begränsat geografiskt område. De senare måste självfallet behandlas inom det område, där problemet hör hemma. Som exempel kan anföras försök rörande bristsjukdomar och andra hälsorubbningar, som har samband med lokala betingelser rörande foderproduktionen. Vidare kan det erinras om att fodermedel av typen saftfoder och stråfoder, av tekniska och ekonomiska skäl, i regel inte tål långa transporter. Denna skillnad i problemens art utgör det starkaste motivet för en viss decentralisering av försöksverksamheten. Ett annat motiv är att många praktiska husdjursfrågor, särskilt lokalspecifika sådana, icke kan besvaras generellt. Försöksresultaten är i reg#l inte på så sätt allmängiltiga att de utan vidare kan praktiskt tillämpas under varierande yttre

309 betingelser. En rationell behandling av ett försöksproblem förutsätter därför i regel, dels ett mera grundläggande studium vid en central försöksanläggning med goda resurser ifråga om personal, apparatur e t c , dels kompletterande fältmässiga undersökningar under varierande praktiska betingelser. I vissa fall är emellertid en central bearbetning utesluten, då det är omöjligt att vid en enda eller ett fåtal fasta försöksanläggningar skapa de skiftande betingelser, som är nödvändiga för en mångsidig försöksverksamhet. Exempel härpå är vissa problem rörande stallklimat och stallinredning, vilka skulle förutsätta omfattande och kortsiktiga förändringar i byggnadsbeståndet vid anläggningen och vilka därför får anses uteslutna av kostnadsskäl. Utredningen har även beaktat framkomna synpunkter rörande den lokala försöksverksamhetens differentiering. Förutom försök av mer eller mindre konventionell art, förlagda dels till försöksstationer och dels till enskilda jordbruk, behövs enklare försök rörande olika åtgärders eller metoders värde under olika förhållanden, s. k. tillämpningsförsök. Dessutom finns även ett behov av fältmässiga inventeringar rörande praktiska problem, en verksamhet som i vissa fall bör kunna bli av stort värde, dels för planläggningen av egentliga försök, dels för lösandet av problem, som icke utan vidare kan behandlas i direkta försök, t. ex. vissa frågor rörande utfodringens inflytande på hälsotillstånd och fortplantning. Det bör också framhållas att dylika undersökningar sannolikt bör kunna bli av betydande indirekt värde för försöksledningen genom den vidgade kontakten med lantbruket och den ökade möjligheten till praktiska erfarenheter. Det förtjänar tilläggas att värdet av vissa försöksresultat först kan bedömas, sedan man fått vetskap om i vad mån lantbrukarna kan tillägna sig och på rätt sätt omsätta dem. Det har redan framhållits att den hittills bedrivna husdjursförsöksverksamheten huvudsakligen gällt utfodringens inflytande på produktionsresultatet, medan dess inverkan på fertilitet och hälsotillstånd beaktats i ringa utsträckning. Detta beror icke på att sistnämnda problem är mindre iögonfallande utan att de i regel icke kan behandlas vid fasta försöksstationer, i varje fall icke utan kompletterande fältmässiga undersökningar. b. Den framtida verksamhetens centrala organisation Statens husdjursförsök har, som tidigare nämnts, arbetat på tre avdelningar. Enligt utredningens mening bör dessa avdelningar bibehållas, men icke i en fristående institution, utan i form av tre särskilda försöksavdelningar, sammanförda med den institution, som har att svara för undervisning och forskning på hithörande område, nämligen institutionen för husdjurens utfodring och vård. En förteckning över den föreslagna personalen inom institutionen i övrigt återfinnes i kapitel 8.

310 Uppdelningen av arbetsområdet på de tre försöksavdelningarna bör liksom hittills ske efter djurslag med nötkreatur, svin och fjäderfä som respektive huvudobjekt. Försöksverksamheten med pälsdjur, som för närvarande intar en relativt fristående ställning, bör organisatoriskt anknytas till den försöksavdelning som handhar svinförsöken. Som närmare behandlas i kapitel 8 föreslår utredningen att avdelningen för biförsök förflyttas till Alnarp. I fråga om övriga djurslag eller arbetsuppgifter, som ej har något direkt samband med djurförsöken, bör fördelningen på olika avdelningar ske allt efter som omständigheterna påkallar. c. Den lokala försöksverksamhetens framtida utformning Mot bakgrunden av vad utredningen ovan anfört rörande behovet av statlig lokalt förlagd husdjursförsöksverksamhet finner utredningen att denna verksamhet bör tillföras resurser och föreslår därför inrättandet av två försöksstationer med förläggning till Skåne resp. Norrland. Det allmänna motivet för detta förslag är skillnaderna i miljö, foder och djurmaterial. Försöksproblem rörande sådana skillnader förekommer väsentligen för nötkreaturens vidkommande och av de nämnda faktorerna är fodret otvivelaktigt den viktigaste. Verksamheten vid dessa stationer torde nämligen i första hand komma att inriktas på problem i samband med foderproduktionen. Det viktigaste skälet till att förlägga en försöksstation inom husdjursområdet till Skåne är den omfattande sockerbetsodlingen, som medför en rad för denna landsända speciella problem rörande tillvaratagande, konservering och utnyttjande av avfallet i form av blast och betmassa. I detta sammanhang kan också erinras om att nordöstra Skåne är ett typiskt potatisdistrikt, där liknande problem uppkommer rörande avfallet från brännerier och stärkelsefabriker. Som skäl för en försöksstation i Norrland kan först och främst nämnas den ensidiga växtodlingen med vallen eller närmare bestämt den mångåriga gräsvallen som huvudkomponent, samt den korta vegetationsperioden, som medför särskilda förhållanden beträffande vallskörden och valet av konserveringsmetoder och som även drar med sig vissa speciella betesproblem. Den vanligtvis mycket ensidiga vinterfoderstaten till mjölkkorna, det stränga vinterklimatet och de därmed sammanhängande miljöproblemen förtjänar även framhållas. Till sist bör erinras om att nuläget beträffande djurens inhysning och skötsel uppvisar flera speciella drag och att gamla hävdvunna föreställningar i dessa avseenden är mera djuprotade än i övriga delar av landet och i många fall utgör det främsta hindret för en snabb rationalisering. Tillämpningsförsök bör enligt utredningens mening i stor utsträckning k u n n a förläggas till hushållningssällskapens och lantmannaskolornas jordbruk, i den mån där befintliga försöksresurser icke behöver utnyttjas för

311 egen verksamhet. Även Röbäcksdalens egendom bör kunna utnyttjas för detta ändamål. Beträffande genomförandet av tillämpningsförsök vid skolor och hushållningssällskap erfordras viss medverkan av personalen vid husdjursinstitutionerna i Ultuna eller vid försöksstationerna. Denna medverkan torde i regel k u n n a inskränka sig till planläggning, inspektion och bearbetning av försöksresultaten. Fältmässiga inventeringar kan utföras som enkätundersökningar, antingen skriftliga eller verkställda medelst personliga besök, varvid i senare fallet även provtagning av foder eller vissa undersökningar av djuren kan tänkas komma ifråga. Det bör emellertid även vara möjligt att insamla vissa uppgifter genom medverkan av hushållningssällskap och andra myndigheter. Som framgått av avsnitt II och III i detta kapitel har utredningen föreslagit inrättandet av särskilda distriktsnämnder på jordbruks- och trädgårdsområdena. I dessa distriktsnämnder skulle en samordning ske mellan den statliga och den av hushållningssällskapen bedrivna försöksverksamheten inom området. Distriktsnämnderna skulle vidare framlägga förslag om försöksproblem, som är aktuella för området och som man önskar få upptagna i KLSL:s riksförsöksprogram. Utredningen har även övervägt att inrätta försöksdistrikt och distriktsnämnder på husdjursområdet men funnit att det f. n. icke föreligger något behov härav. En av orsakerna är att antalet försök med förläggning utanför försöksstationerna eller Ultuna icke torde bli särskilt stort. Möjligheten att förlägga husdjursförsök till vanliga praktiska lantbruk är nämligen högst begränsade med tanke på de krav som måste ställas på stallinredning, skötsel m. m. Vidare kan nämnas att förläggningsplatsens geografiska läge ofta är av underordnad betydelse. Hithörande problem behöver nämligen icke vara lokalt betonade i vanlig mening men de måste likväl lösas medelst lokala försök, därför att det varken centralt eller vid försöksstationerna finns lämpliga betingelser för ifrågavarande studium. En distriktsorganisation inom husdjursområdet torde därför f. n. få en så begränsad funktion att fylla att utredningen ej ansett sig böra föreslå en sådan. Behovet av kontakt för förmedling av impulser från landets olika delar torde i viss mån kunna fyllas av försöksledarmötets husdjurssektion. Försöksstationernas förläggning: Beträffande valet av förläggningsort för försöksstation i Sydsverige har utredningen övervägt flera olika alternativ, i första hand Alnarp och Malmöhus läns hushållningssällskaps nyförvärvade försöksgård Bjärsjölagård. Vid hänvändelse till Alnarpsinstitutets styrelse har denna uttalat sig positivt för en förläggning vid Alnarp. Sagda styrelse anför därvid bl.a. följande: Styrelsen finner för sin del det vara av mycket stor betydelse att försöksverksamheten med husdjur i södra Sverige får en ökad omfattning och att en central för sådan verksamhet upprättas. Att därvid Alnarp skulle bliva centralpunkt fin-

312 ner styrelsen vara helt naturligt, då Alnarp i flera avseenden utgör centrum för jordbruksvetenskaplig forskning och försöksverksamhet. Utan tvivel bör en sådan verksamhet även kunna bli till gagn för den vid Alnarp bedrivna undervisningen. Då emellertid Alnarp icke kan anses representera mer än ett mindre område av södra Sveriges jordbruk, kan en försöksverksamhet där icke få tillämpning under alla förhållanden. Det torde därför vara nödvändigt att komplettera verksamheten på ett antal andra egendomar med andra förutsättningar och måhända andra djurslag än de som förekommer vid Alnarp. Styrelsen vill därför framhålla, att Alnarp lämpligen bör utgöra centrum för sydsvensk husdjursförsöksverksamhet men att denna under ledning från Alnarp även bör förekomma på andra platser. Ur undervisningssynpunkt synes det ej heller vara lämpligt att Alnarps besättning i allt för stor utsträckning tages i anspråk för försök. En förfrågan har också gjorts hos förvaltningsutskottet i Malmöhus läns hushållningssällskap rörande en eventuell förläggning till Bjärsjölagård. I sitt svar till utredningen har utskottet ställt sig positivt till förslaget och framlägger även vissa fakta rörande lämpligheten av ett dylikt arrangemang. Utskottet anför bl. a. följande: Enligt Utskottets mening bör vid ett eventuellt förverkligande av den planerade försöksverksamheten på någon av Sällskapets gårdar Bjärsjölagårds egendom i första hand komma i fråga. Med sina ca 225 hektar åker och betesmark torde denna brukningsenhet uppfylla anspråken avseende möjligheterna att hålla en nötkreatursbesättning av den omfattning, som enligt av utredningen lämnade uppgifter skulle erfordras. Driftsformens väsentliga inriktning på produktion av växtprodukter avsedda för förädling genom husdjuren synes också tala för förläggning till Bjärsjölagård av ifrågavarande försöksverksamhet. Både i denna och i alnarpsinstitutets skrivelse lämnas dock det förbehållet att intrångsersättningen bör fastställas till skälig nivå. Båda förläggningsplatserna för den föreslagna försöksstationen har fördelar och nackdelar. Utredningen anser emellertid att övervägande skäl talar för en förläggning till Alnarp, bl. a. därför att denna erbjuder en god kontakt med forskning och försöksverksamhet på andra områden. Försökens värde som demonstrationsobjekt vid den undervisning som bedrives vid Alnarp talar även för denna förläggning. Alnarps egendom befinner sig vidare i statlig ägo. Bland nackdelarna kan nämnas att de naturliga betesmarkerna på Alnarp är torra och lågt avkastande, varför betesdriften får bedömas som relativt extrem. Vidare har man att räkna med vissa olägenheter för den ekonomiska driften och den praktiska utbildningen av djurskötare vid Alnarp. De med försöken förbundna olägenheterna i form av intrång i lantbruksdriften kvarstår dock, oavsett vilken förläggningsplats som väljes men torde i stort sett kunna kompenseras medelst skälig ersättning. Vidare kan anföras att utredningen icke anser sig kunna tillmäta den vid Alnarp bedrivna praktiska utbildningen på husdjursskötselns område så stor betydelse, att den bör lägga hinder i vägen för en i andra avseenden rationell

313 lösning av förläggningsfrågan. Utredningens förslag utesluter emellertid icke att en del av verksamheten förlägges till Bjärsjölagård eller andra gårdar i hushållningssällskapets ägo. Norrland: Ett av motiven för att inrätta en försöksgård vid egendomen öjebyn var den betydande egedomsstorleken, som skulle möjliggöra hållandet av en tillräckligt stor nötkreatursbesättning, bedömt med hänsyn till försöksverksamhetens behov. Kravet i detta avseende kvarstår fortfarande, vilket medför att övriga försöksgårdar i Norrland bedömts som mindre lämpliga för detta ändamål. Utredningen föreslår därför att det vid öjebyn inrättas en försöksstation för husdjursförsök. Ett annat skäl för detta förslag är de relativt stora investeringar, som redan gjorts i form av specialinredda stallar och andra försöksutrymmen. d. Den centrala försöksverksamhetens behov av försöksdjur och stallutrymmen Till försöksverksamhetens förfogande måste ställas tillräckliga resurser för att det fastställda försöksprogrammet skall kunna genomföras. För att kunna erhålla ur ekonomisk synpunkt godtagbara driftsenheter har utredningen avsett sig böra föreslå djurstallar och besättningar av sådan storlek, att de i vissa fall överstiger vad den programbundna försöksverksamheten kan beräknas ta i anspråk. Särskilt gäller detta svin och fjäderfä. Härigenom kan alltså utan att konkurrens om djurmaterialet behöver uppträda, utrymme beredas för övrig, icke programbunden verksamhet och bl. a. utnyttjas av institutionens forskningsavdelning. Som förut nämnts disponerar statens husdjursförsök över nötkreatursbesättningen vid Kungsängen, svinoch fjäderfäbesättningarna vid Bäcklösa samt pälsdjuren på Vipängen. Däremot finns icke någon fårbesättning och hästbeståndet vid Ultuna och Kungsängen är så begränsat att det icke medger någon mer omfattande försöksverksamhet. Arbeten med sistnämnda djurslag får dock bedömas som mindre aktuella på grund av den kraftiga tillbakagången i djurens numerär och betydelse inom jordbruket. Utredningen vill därmed icke ha sagt, att försök med hästar och får nu bör helt avskrivas från försöksprogrammet utan anser att de problem, som kan kräva försöksmässig utredning, bör kunna behandlas med anlitande av resurser på annat håll. Däremot anser utredningen att en viss utökning av de nuvarande djurresurserna beträffande nötkreatur, svin och fjäderfä är påkallade. Nuvarande kreatursbesättning och lokaler vid Kungsängen synes sålunda icke medge en tillfredsställande central bearbetning av nötkreatursskötselns problem, då anläggningen icke samtidigt kan tillgodose behovet av försök rörande mjölk- och köttproduktion. Inredningen är för övrigt icke lämpad för försök rörande den senare produktionsformen, vilka i regel bör ha karaktären av gruppförsök med lösgående djur. Utan tvekan föreligger stort behov av försök rörande uppfödning av kött-

314 djur. Som emellertid framgått av redogörelsen för övervägandena om inrättandet av ett halvstatligt institut för mjölk- och köttproduktion (sid. 300) ansågs detta även böra syssla med undersökningar rörande köttdj ursuppfödning. Om ett dylikt institut kommer till stånd, torde därför sistnämnda försöksverksamhet lösas den vägen. I motsatt fall bör, som utredningen tidigare förordat, hela frågan om försöksverksamheten på husdjursavelns område upptas till förnyad prövning. I samband härmed bör även frågan om köttdj ursförsöksverksamhetens ställning och resurser särskilt prövas. I avvaktan på att klarhet vinnes i dessa frågor torde köttdj ursförsök kunna anordnas på annat sätt, exempelvis genom att utnyttja Wiad eller genom avtal med hushållningssällskap eller enskilda jordbrukare. Den ursprungligen vid Bäcklösa planerade byggnaden för svinförsök var betydligt större än den som blev uppförd och togs i bruk 1943. Anledningen till nedskärningen var, att de för byggnadens uppförande beräknade medlen blev otillräckliga på grund av den oförutsedda prisstegringen på byggnadsmaterial och arbetskraft, som inträffade från den tid då riksdagen anvisade medlen för byggnaden till dess byggnadsarbetet påbörjades. För den skull blev resurserna för svinförsöken vid Bäcklösa otillräckliga redan från början. Det är för närvarande icke möjligt att uppställa försöksserier innehållande tillräckligt stort djurantal, varför många upprepningar måste ske och lång tid tages i anspråk för lösandet av varje försöksuppgift. Det kan i detta sammanhang nämnas att det svinstall som uppfördes 1943 numera kan anses vara helt amorterat genom det överskott svinskötseln lämnat. Utredningen föreslår därför en utökning av försöksresurserna genom tillbyggnad av det befintliga svinhuset såsom närmare framgår av kapitel 12. Den föreslagna tillbyggnaden har dimensionerats så att den skall kunna tillgodose förutom ovan nämnda behov även den husdjursgenetiska institutionens behov av försöksdjur för forskningsändamål. Utredningen föreslår alltså att anläggningen för svinförsök vid Bäcklösa göres gemensam för de båda institutionerna och att utrymmena avpassas för 70 suggor och 500 ungsvin. Anläggningen för fjäderfäförsök vid Bäcklösa är också i behov av utvidgning, främst avseende utrymmena för kycklingar och värphöns. Utredningen föreslår där en utbyggnad av resurserna och inkluderar härvid även erforderligt utrymme för den husdjursgenetiska forskningen. Institutionerna för husdjurens utfodring och vård och för husdjursförädling bör nämligen i överensstämmelse med ovan anförda förslag beträffande svinen, disponera anläggningen gemensamt. Utredningen uppskattar det sammanlagda behovet av värphöns till 5 000 och av kycklingar till 20 000. Beträffande byggnadens utformning hänvisas till kapitel 12. Den ekonomiska förvaltningen av samtliga i detta avsnitt redovisade försöksresurser skall ske på sätt som närmare anges i avsnitt V i detta kapitel och i kapitel 10.

315 Enligt utredningens förslag kommer som närmare redogjorts för i kapitel 8 försöksverksamheten med bin att i form av en underavdelning till institutionen för husdjurens utfodring och vård förläggas till Alnarp och där ingå i trädgårdssektionen. Behovet av försöksresurser för sagda avdelning redovisas i kapitel 8 och 12. Respirationsapparat för större husdjur. 1945 års jordbruksförsöksutredning föreslog att en respirationskammare för försök med större husdjur skulle anskaffas. Med hänvisning till detta förslag har statens husdjursförsök hemställt om anslag för byggande av en dylik apparat, vilket emellertid icke resulterat i någon åtgärd. Utredningen har därför ansett sig böra ta ställning till frågan och har härvid genom hänvändelse till ledande forskare på energiomsättningens område inhämtat vissa synpunkter på lämpligheten av en sådan investering. Bland härvid erhållna fakta och synpunkter kan bl. a. hänvisas till ett uttalande av professor Wöhlbier vid högskolan i Hohenheim, som framhåller att man kan allvarligt ifrågasätta, om det är lämpligt med en sådan investering, särskilt som det redan finns sådana apparater i flera länder, vilka torde vara tillräckliga för att bearbeta och lösa de föreliggande problemen. En synpunkt som utredningen fäst största avseende vid är att metodiken för bestämning av nettoenergiinnehållet i enskilda fodermedel ä r mycket omdiskuterad. Av här anförda skäl anser sig utredningen icke kunna förorda anskaffandet av en respirationsapparat för större husdjur. Utredningen är dock av den uppfattningen, att en forskning rörande husdjurens energiomsättning, med anlitande av enklare utrustning, bör uppmuntras men finner icke skäl att i nuvarande läge ta upp frågan om investeringar för detta ändamål. Då det redan finns två respirationsapparater vid högskolan, en för mindre djur och en som med vissa förändringar kan användas för medelstora djur, saknas ingalunda förutsättningar för forskning på området. Utredningen anser därför att frågan om en utökning av resurserna i detta avseende bör bedömas vid ett senare tillfälle, då hänsyn även kan tas till de nya husdjursinstitutionernas forskningsinriktning. e. Behovet av personal och övriga resurser för försöksstationerna vid Alnarp och öjebyn Utredningen anser att de båda försöksstationerna vid Alnarp och öjebyn bör vara jämställda och ha samma personaluppsättning. När det gällt att bedöma de krav, som bör ställas på dessa stationers försöksledares kvalifikationer och därmed den lönegrad i vilken de bör inplaceras har två olika meningar gjort sig gällande inom utredningen, vilka här nedan redovisas. Enligt alternativ I, som biträtts av hrr Y. Gustafsson, F. Nilsson, och S. Zachrison bör försöksledarna vara placerade i lgr A 24. Härför har följande skäl åberopats. Verksamheten vid de båda försöksstationerna bör ha en relä-

316 tivt självständig ställning. Den hittillsvarande anordningen med helt från Ultuna dirigerad försöksverksamhet på dessa platser kan icke anses ha fungerat fullt tillfredsställande och olägenheterna torde bli ännu mera framträdande vid en utvidgning av verksamheten i föreslagen omfattning. Först och främst kan nämnas att den som planlägger försöken bör vara väl förtrogen med de praktiska förhållanden, som ligger till grund för problemet, och detta är knappast möjligt för en person, vars verksamhet är förlagd utanför området. Det är också naturligt att intresset för verksamheten blir lidande på att vederbörande icke har tillfälle att i detalj följa arbetet. Härtill kommer en icke oväsentlig olägenhet ur arbetssynpunkt. Den som planerar försöken är nämligen också arbetsledare för den anställda lägre personalen, och saknas möjlighet till närmare kontakt med denna, kan verksamheten icke planeras så att man uppnår bästa möjliga avvägning mellan arbetsuppgifterna å ena sidan och personalens arbetskapacitet å andra. Ett annat motiv för anställning av en kvalificerad högre tjänsteman är att denne bör kunna ta initiativ till annan lokal försöksverksamhet, ävensom fältmässiga inventeringar inom området. Det kan också hävdas, att vederbörande tjänsteman bör framstå som en auktoritet på sitt område, och för detta fordras god utbildning i förening med mångårig praktisk erfarenhet av försöksverksamhet. Vidare förtjänar det framhållas att det vid sidan av det egentliga försöksarbetet föreligger ett stort behov av utredningsbetonade undersökningar, som lika väl kan utföras vid Alnarp eller öjebyn som vid Ultuna. Det bör därför alltid finnas möjlighet att fullt utnyttja vederbörandes kvalifikationer. Fördelarna med högt kvalificerade och erfarna tjänstemän på dessa platser får därför anses mer än väl uppväga den högre lönegradsplaceringen. Enligt alternativ II, som biträtts av ordföranden samt h r r S. Larsson och P. E. Sköld, framhålles, liksom tidigare beträffande försöksledarna inom trädgårdsområdet, att den lämpliga lönegradsplaceringen måste bestämmas av arbetsuppgifternas art och omfattning. De ifrågavarande försöksledarna kan inte jämföras med de enligt utredningens förslag i lgr A 24 inplacerade distriktsförsöksledarna för jordbruksförsöken, som har att i distriktsnämnderna diskutera ett vidlyftigt program och som har en mycket omfattande uppgift med avseende på övervakningen av de vitt utspridda jordbruksförsöken. Jordbruksförsöksledarna skall vidare för serviceavdelningens räkning träffa avtal om försökslägenheter med hushållningssällskapen. Någon motsvarighet härtill föreligger inte på husdjursområdet, särskilt så länge här ingen distriktsindelning förefinnes. Arbetsuppgifterna för försöksledarna inom husdjursområdet är sålunda ej så omfattande att de utgör tillräckligt motiv till en sluttjänst för en erfaren försöksman. Lämplig lönegrad för dessa befattningshavare synes vara A 21. Personaluppsättningen vid försöksstationerna vid Alnarp och öjebyn redovisas som följer:

317 Alnarp: Till medhjälpare i försöksarbetet bör försöksledaren ha en försökstekniker placerad i lönegrad A 13 samt en djurskötare i A 7. Så länge s o m den nuvarande assistenten är i tjänst bör ingen lönegradsförändring ske. Alnarpsstationens personalförteckning blir enligt ovanstående förslag följande: N u v a r a n d e personal

Utredningens förslag

ökning

1 assistent A 15

1 försöksledare A 24 alternativt A 21 1 försökstekniker A 13 1 djurskötare A 7 7 000 kr till skrivhjälp

1 försöksledare A 24 alternativt A 21 1 ändrad tjänst 1 djurskötare A 7 7 000 kr till skrivhjälp Bortfaller

Arvode å t ämneslärare 720 kr

För husdjursförsök synes i första hand djurbesättningarna vid Alnarps egendom böra tas i anspråk efter avtal mellan KLSL och Alnarpsinstitutet. F ö r att försök skall k u n n a bedrivas i större omfattning vid djurbesättninga r n a i Alnarp erfordras dock vissa försöksanordningar. Beträffande kostnaderna för dessa försöksanordningar hänvisas till kap. 12. Öjebyn: I fråga om behovet av personal föreslår utredningen inrättande a v samma tjänster som vid försöksstationen i Alnarp. Personalförteckningen vid Öjebyn blir enligt ovanstående förslag följande: Nuvarande personal

Utredningens förslag

ökning 1 försöksledare A 24 alternativt A 21

1 assistent A 13

1 försöksledare A 24 alternativt A 21 1 försökstekniker A 13 1 djurskötare A 7 7 000 kr till skrivhjälp

1 djurskötare A 7 7 000 kr till skrivhjälp

Vid bedömningen av öjebystationens behov av djurbesättningar och stallar har utredningen först tagit ställning till försöksverksamhetens inriktning på olika djurslag. Eftersom hänsyn till vallodlingens dominerande ställning varit det bärande motivet för inrättandet av försöksstationen i övre Norrland, är det givet att de mest betydelsefulla uppgifterna är att finna på nötkreatursskötselns område men även fårskötselns problem torde böra ägnas visst beaktande. De hittills behandlade försöksuppgifterna har för övrigt helt begränsats till växtätande djur. Försök med svin och fjäderfä har sålunda icke utförts, då resurser härför helt saknas. Utredningen anser emellertid att denna brist bör avhjälpas och föreslår därför uppförande av stallar för både svin och fjäderfä. Beträffande storleken och kostnaden för dessa byggnader hänvisas till kap. 12.

318 V . Försöksverksamhetens

serviceavdelning

För närvarande leder och organiserar föreståndarna för statens jordbruksförsök, statens husdjursförsök och statens trädgårdsförsök såväl den centrala som den lokalt bedrivna försöksverksamheten inom respektive verksamhetsområden. Enligt utredningens förslag kommer dessa försöksanstalter att upphöra och statsagronomavdelningarna vid dem att i form av särskilda försöksavdelningar överföras till institutioner för motsvarande ämnesområden inom KLSL. Samordningen av den centralt bedrivna försöksverksamheten samt ledningen och det organisatoriska handhavandet av det över hela landet utspridda system av försöksdistrikt och försöksstationer som utredningen föreslår, kommer därigenom att helt åvila försöksdirektören. För att denne skall kunna fullgöra dessa organisatoriska uppgifter samt därutöver ombesörja vissa arbetsuppgifter av förvaltningsmässig, teknisk och servicebetonad natur som synes med fördel k u n n a avlastas från försöksavdelningarna och handläggas av ett gemensamt organ, har utredningen funnit att en särskild serviceavdelning bör ställas till försöksdirektörens förfogande. Denna avdelning skall biträda försöksdirektören vid organiserandet av den statliga lokala försöksverksamheten och vid förvaltningen av vissa gemensamma resurser, såsom mark, byggnader, djurbesättningar m . m . , som står till KLSL:s disposition för dess försöks- och forskningsverksamhet. Härigenom uppnås, enligt utredningens mening, ett mera rationellt utnyttjande av dessa resurser. Serviceavdelningen skall vidare biträda försöksavdelningarna i samband med genomförandet av försöken, såsom att tillhandahålla lämpligt bearbetade försöksarealer eller djur av olika slag. Bland andra arbetsuppgifter, som bör ombesörjas av serviceavdelningen, kan nämnas uppgörande av avtal med hushållningssällskapen rörande utförande av försök. Genom att dessa och liknande arbetsuppgifter handläggs av ett särskilt organ får försöksmännen möjlighet att ägna mer av sin arbetstid åt egentliga försöksuppgifter. Utredningen föreslår att ifrågavarande avdelning benämnes försöksverksamhetens serviceavdelning för att redan genom namnet ange dess funktion och ställning inom KLSL. A. Organisationen av försöksverksamhetens serviceavdelning Serviceavdelningen skall vara direkt underställd försöksdirektören. Avdelningens arbete ledes av en särskild avdelningschef, som är placerad på Ultuna. Till avdelningen hör i administrativt avseende samtliga föreståndare vid de jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsförsöksstationer, som föreslås bli inrättade. Avdelningschefen för serviceavdelningen är försöksdirektörens ställföreträdare och föredrar i KLSL:s styrelse sådana ärenden som berör avdelningens verksamhet.

319 Genom att den trädgårdsvetenskapliga verksamheten är förlagd till Alnarp, måste en särskild serviceverksamhet organiseras därstädes. Ifrågavarande serviceverksamhet bör ledas av distriktsförsöksledaren inom södra trädgårdsförsöksdistriktet. Försöksavdelningarna skall i princip vara skyldiga att anlita serviceavdelningen. KLSL:s styrelse kan dock meddela undantag. B. Seroceavdelningens arbetsuppgifter Serviceavdelningen kommer att fullgöra sina arbetsuppgifter dels centralt vid Ultuna och Alnarp och dels lokalt inom olika delar av landet. Nedan lämnas exempel på sådana arbetsuppgifter som utredningen funnit böra handläggas av serviceavdelningen. Utredningen vill emellertid framhålla, att det får anses ytterligt vanskligt, att redan nu i detalj ange alla de arbetsuppgifter, som bör åvila denna avdelning. Framtida erfarenheter får avgöra i vilken omfattning nedan angivna och eventuellt nya arbetsområden bör hänföras till serviceavdelningen. Serviceavdelningens primära uppgift bör bli att biträda försöksavdelningarna med vissa arbetsuppgifter i samband med utförandet av den försöksverksamhet som åligger dessa enligt riksförsöksprogrammet eller enligt särskilda avtal med jordbrukets provningsanstalt eller annan beställare. Som exempel på dylika serviceuppgifter kan nämnas: 1. Att handha förvaltningen av de lantbruksegendomar som står till KLSL:s disposition. 2. Att vid dessa och andra egendomar: a) anskaffa försöksmark och genom lantbruksdriften ombesörja lämplig bearbetning av denna. b) anskaffa djur och stallar åt försöksverksamheten samt genom lantbruksdriften i lämplig omfattning ombesörja skötseln av dessa djur. 3. Att genom jordbruksdriften resp. trädgårdsdriften försälja samtliga de produkter som uppstår i samband med försökens genomförande. 4. Att handha gemensamma inköp av handelsgödsel, besprutningsmedel m. m. i den mån som så befinnes lämpligt. 5. Att förvalta vissa gemensamma resurser för forskning och försök såsom växthus, maskinhallar m. m. 6. Att förvalta dyrbara maskiner och försöksteknisk utrustning, som kan användas gemensamt av flera institutioner och försöksavdelningar. 7. Att upprätta avtal med hushållningssällskapen om försökslägenheter och i tillämpbar omfattning beträffande försökens utförande. 8. Att vara ett förmedlande organ mellan distriktsförsöksnämnderna och försöksavdelningarna bl. a. rörande rådgivning till hushållningssällskapen om den statsunderstödda försöksverksamhetens planläggning och utförande.

320 a. Försöksteknisk

service via lantbruksdriften

vid KLSL.s

egendomar

KLSL kommer i framtiden att disponera vissa jordbruksegendomar samt vissa trädgårdsarealer och övriga resurser för trädgårdsproduktion, dels centralt vid Ultuna resp. Alnarp och dels lokalt vid försöksstationerna. Syftet med dessa egendomar är inte i första hand att bedriva jordbruksproduktion eller trädgårdsproduktion, utan att underlätta och säkerställa utförandet av KLSL:s försöksverksamhet. Det ligger emellertid i sakens natur, att samtliga mark- och djurresurser m. m. inte helt kan utnyttjas av försöksverksamheten. För jordbruks- och trädgårdsförsök måste bl. a. finnas tillräckliga arealer, så att en nödvändig cirkulation kan genomföras. Den kommersiella verksamheten (jordbruks- och trädgårdsdriften) skall syfta till att på ett rationellt sätt utnyttja dessa av försöksverksamheten ej i anspråk tagna resurser för jordbruks- och trädgårdsproduktion. Inom husdjursområdet, där försöksverksamheten ofta sker i samband med en betydande produktion av olika husdjursprodukter bör bl. a. beaktas att i den mån så kan ske husdjursskötseln bedrivs i tillräckligt stora produktionsenheter, så att den blir så lönsam som möjligt. Lantbruksdriftens medverkan i försöksarbetet synes böra bestå i att denna tillhandahåller erforderliga försöksarealer samt ombesörjer normala jordbearbetningsåtgärder i den omfattning som resp. försöksavdelningar önskar. Lantbruksdriften skall likaså omhänderha skötseln av de djurbesättningar, som erfordras för försöken och därvid tillhandahålla foder och arbetskraft i normal omfattning för djurens utfodring och skötsel. Lantbruksdriften skall vidare ta hand om och avyttra de försöksprodukter, som erhålles, såsom mjölk, ägg, kött, fläsk etc. Inkomsterna härifrån utgör ersättning till lantbruksdriften för de kostnader i form av arbetskraft, foder m . m . som lantbruksdriften haft i samband med produkternas framställning. Sådana arbetsuppgifter, som inte normalt ingår i ifrågavarande produktion, utan som är direkt betingade av försöken, såsom uppvägning och utportionering av foder, speciell skötsel av djuren e t c , skall däremot ombesörjas av särskild försöksteknisk personal, som försöksavdelningarna (försöksstationerna) tillhandahåller. I den mån försöken förorsakar extra kostnader för lantbruksdriften eller medför produktionssänkningar och annat intrång, skall lantbruksdriften erhålla särskild ersättning härför. Storleken av sådan ersättning i samband med försök skall beräknas av serviceavdelningen och fastställas av KLSL:s styrelse. I princip skall ovan beskrivna förfaringssätt tillämpas vid såväl jordbruks- som trädgårdsdriften inom KLSL. Den kommersiella trädgårdsproduktion som kommer att bedrivas inom trädgårdssektionen för att ekonomiskt utnyttja de resurser som för tillfället icke utnyttjas för försöksverksamhet, liksom försäljningen av de försöksprodukter som erhålles vid försöksverksamheten bör organiseras på motsvarande sätt som vid jordbruks-

321 egendomarna med en särskild trädgårdsdriftsledare som chef och ansvarig för denna verksamhet. I enlighet med 1955 års riksdagsbeslut (prop. 116/1955) bör lantbruksdriften och försöksverksamheten redovisningsmässigt hållas helt åtskilda. De olika jordbruks- och trädgårdsdriftsenheterna skall vara avgränsade ekonomiska enheter, för vilka resp. driftsledare svarar. Driftsledaren skall eftersträva att uppnå bästa möjliga ekonomiska resultat av verksamheten. De olika driftsenheterna skall emellertid stå under serviceavdelningens förvaltning. Utredningen vill understryka, att driftsledarna under beaktande av försöksverksamhetens krav bör lämnas största möjliga frihet att handla på ett ur företagsekonomisk synpunkt riktigt sätt. I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att KLSL:s styrelse bör för lantbruksdriftens behov disponera ett särskilt rörelsekapital för täckande av oförutsedda kostnader eller inkomstbortfall. Avkastningen från lantbruksdriften varierar nämligen relativt starkt från år till år beroende på skördeutfall m. m. Utredningen föreslår sålunda att ett rörelsekapital om 450 000 kr. får disponeras för jordbruksdriften och 150 000 kr. för trädgårdsdriften. Ultuna egendom disponerar f. n. ett rörelsekapital om 90 000 kr. b. Serviceavdelningens lokala arbetsuppgifter Den lokala statliga försöksverksamheten skall enligt utredningens förslag utföras dels i samarbete med olika hushållningssällskap och dels genom försöksstationernas egen försorg. Den försökstekniska personalen vid stationerna skall utföra de försöksuppgifter, som lantbruksdriften ej svarar för. Vid utläggning av försök hos försöksvärdar skall försöksstationernas personal utföra sådana arbeten, som försöksvärdarna saknar resurser för eller som de i övrigt saknar förutsättningar att utföra. I de fall hushållningssällskapen eller andra försöksvärdar kan åtaga sig hela försöksuppgiften inskränker sig serviceavdelningens medverkan till upprättande av avtal mellan försöksbeställaren och försöksvärden. Kostnaderna för dessa beställningsförsök skall beräknas av serviceavdelningen. Dessa kostnadsberäkningar framlägges sedan för KLSL:s styrelse för godkännande. C. Resurser disponerade av serviceavdelningen Som tidigare omnämnts bland arbetsuppgifterna skall serviceavdelningen förvalta de jordbruksegendomar, som disponeras av KLSL samt vissa för försöksverksamheten och i viss mån även forskningen gemensamma resurser, såsom djurstallar, växthus, viss försöksteknisk utrustning, maskiner m. m. a. Jordbruksegendomar. Under serviceavdelningens tillsyn står Ultuna och med denna sambrukade egendomar, samt Wiads, Röbäcksdalens och öjebyns egendomar jämte vissa arealer för jordbruks och trädgårdsproduktion som kommer att finnas vid övriga försöksstationer. 21-599132 Utredningar

322 T a b e l l 5. Föreslagen

personal

vid

försöksstationerna

Försöksstationsföreståndare

Antal

Jordbruksförsöksstationer Ultuna Alnarp Skara Röbäcksdalen 2

. . . . Summa

1 1 1 1

Lönegradsplacering enligt Alt. I

Alt. II

A 24 A 24 A 24 A 26 A 21

A 24 A 24 A 24 A 26 A 21

Försökstekniker A 13

1 bitr. 1 bitr. + 14 000: —

A 24 A 24

7 000: — 7 000: —

A 21 A 21

14 000: —

Summa Trädgårdsförsöksstationer Alnarp Rånna Nyckelby öjebyn Summa Totalt

1 2

Medel till skrivhjälp

7,000: — 7 000: —

4+1

Husdjursförsöksstationer Alnarp öjebyn

Djurskötare A7

1 1 1 1

7 000: — 7 000: — 7 000: — 7 000: —

28 000: —

10 + 1

1 bitr. + 56 000: —

1 1 1 1

A 24 A 24 A 24 A 24

A 24 A 21 A 21 A 21

För skrivhjälp anlitas kansliavdelningen vid Ultuna. Vid Röbäcksdalen föreslås en statsagronom i A 26 och en försöksledare i A 21.

b. Djurstallar. I den mån så anses erforderligt, bör samtliga djurstallar vid de egendomar, som KLSL disponerar, ställas till försöksverksamhetens förfogande. Serviceavdelningen skall efter samråd med resp. institutionsföreståndare ställa utrymme och djur till förfogande för försök av olika slag. c. Gemensamma byggnader. Som framgått av byggnadskapitlet (kap. 12) föreslår utredningen, att vissa större växthus och vegetationsgårdar, som användes gemensamt av flera institutioner, ställes under serviceavdelningens tillsyn. Utrymmen i växthus och vegetationsgårdar skall fördelas av serviceavdelningen i samråd med institutionsföreståndarna på ett sådant sätt, att ett rationellt utnyttjande av växthusen uppnås. Gemensamma maskinhallar och andra gemensamma byggnader bör också förvaltas av serviceavdelningen. d. Maskiner. Enligt utredningens uppfattning bör även större och mera dyrbar försöksteknisk utrustning förvaltas av serviceavdelningen. e. Personal. Serviceavdelningen ledes av en avdelningschef, placerad i löne-

323 grad B 1. Skrivhjälp erhålles från högskolans kansli. Erforderlig personal för försöksarbeten anställes med anlitande av försöksanslaget (kapitel 11) i den omfattning, som KLSL:s styrelse bestämmer. Vid trädgårdssektionen i Alnarp organiseras och ledes motsvarande serviceuppgifter av distriktsledaren i södra försöksdistriktet. Den personal som föreslagits komma att finnas vid försöksstationerna är redovisad i tabell 5. Som redogjorts för i del III resp. IV i kap. 9 framlägger utredningen två alternativ beträffande lönegradsplaceringen av försöksstationsföreståndarna.

V I . Hushållningssällskapens

statsunderstödda

försöksverksamhet

A. Verksamhetens uppkomst, nuvarande organisation och omfattning Hushållningssällskapen bedriver sedan seklets början en egen försöksverksamhet, väsentligen gällande sortval och gödsling. Till en början finansierades verksamheten med sällskapens egna medel eller genom bidrag från a n d r a håll. Efter hand har emellertid statsbidrag införts, vilka först gällde enbart sortförsöken men sedermera (från 1937) även gödslingsförsöken. Verksamheten bedrives i nära samarbete med statens jordbruksförsök. Inom Kristianstads och Malmöhus län genomföres den delvis av med sällskapen samarbetande försöksringar, vilka är föreningar av jordbrukare med uppgift att få försök utlagda på medlemmarnas gårdar. Den ledande tanken för hushållningssällskapens egen försöksverksamhet var från början att försöken, speciellt gödslingsförsöken, i första hand skulle lämna resultat till ledning för den, hos vilken försöken utlades, dvs. försöksvärden. I andra hand avsågs att sammanställningar av dylika försöksresultat skulle bli av värde för jordbruket i gemen och alltså gagna även sådana jordbrukare hos vilka försök ej var utlagda. Av flera orsaker, bland annat markkarteringens tillkomst, har den ursprungliga målsättningen kommit att förskjutas. Försöken läggs sålunda numera mindre med tanke på vägledning för den enskilde försöksvärden och mera i avsikt att erhålla större material för sammanställningar, på vilka i första hand sällskapens egen rådgivningsverksamhet kan grundas. På grund av förskjutningen i verksamhetens målsättning genomfördes år 1952 en viss omorganisation (prop, nr 109). Närmare bestämmelser om dess nuvarande utformning återfinns i Kungl. Maj:ts kungörelse av den 19 december 1952 (nr 779), där det bland annat anföres, att i hushållningssällskap, som vill anordna statsunderstödd försöksverksamhet, skall finnas en försökskommitté för organisation och planläggning av verksamheten. Försöken skall handhas av försöksledare med tillräcklig insikt i försöksarbetet och till deras förfogande skall ställas teknisk utrustning av tillfredsställande beskaffenhet. Verksamheten skall stå under tillsyn och kontroll av styrelsen

324 för KLSL. Vidare skall det ankomma på statens jordbruksförsök att årligen, efter hörande av sällskapens försökskommittéer, utarbeta förslag till program för verksamheten. Förslaget skall granskas av ett råd bestående av överinspektören för försöksväsendet (ordförande), föreståndaren och avdelningsföreståndarna vid statens jordbruksförsök, laboratorn i statistik och försöksteknik vid KLSL samt fyra av försöksledarmötet utsedda representanter för sällskapen. Efter granskningen skall förslaget överlämnas för fastställelse till högskolestyrelsen. I kungörelsen meddelas slutligen föreskrifter beträffande ansökningar om statsbidrag och regler för bidragens beviljande. Bidragsbeviljande myndighet är KLSL:s styrelse. Tf föreståndaren för statens jordbruksförsök har i skrivelse till jordbrukshögskoleutredningen den 14 maj 1956 närmare belyst h u r de anförda bestämmelserna tillämpas. Han anför därvid bl. a.: Statens jordbruksförsök infordrar från hushållningssällskapen förslag till preliminärt program avseende nästkommande års lokala försöksverksamhet. I detta skall en redogörelse lämnas för försöksproblem, vilka anses böra upptagas till behandling, samt förslag till försöksplan jämte uppgift om beräknat antal försök. De inkomna förslagen överarbetas vid statens jordbruksförsök, varvid förslagen så långt möjligt samordnas. Detta sker i samråd med sällskapens försöksledare eller vid de distriktskonferenser, som årligen hållas med dessa och andra företrädare för sällskapens försöksverksamhet. Platsen för dessa konferenser växlar mellan sällskapen inom varje område från år till år, varigenom en bättre allmän överblick över förhållandena erhålles. På grundval av sålunda erhållna informationer och diskussioner upprättas vid statens jordbruksförsök ett förslag till program för den statsunderstödda, lokala försöksverksamheten, avseende dels de enskilda sällskapen var för sig, dels landet i dess helhet. Det sålunda uppgjorda preliminära förslaget förelägges på hösten det årliga tjänstemannamötet på statens jordbruksförsök, till vilket kallas representanter från övriga berörda institutioner samt hushållningssällskapens representanter i förenämnda råd för den lokala försöksverksamheten. Under diskussionerna framkomna ändringsförslag överväges av statens jordbruksförsök för eventuella ändringar i det preliminära förslaget. Det så tillkomna programförslaget förelägges därefter rådet för den lokala försöksverksamheten för behandling. Försöksrådet har att taga ställning till det uppgjorda förslaget och vidtaga de ändringar, som anses påkallade. Det av försöksrådet granskade och eventuellt ändrade förslaget går därefter till styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök för fastställelse, varefter de fastställda programmen genom statens jordbruksförsöks försorg delgives resp. hushållningssällskap. Allt fältarbete i samband med försöken utföres genom hushållningssällskapen. Jordprov och växtprov jämte de primära skördesiffrorna och därtill fogade fältanteckningar insändas till statens jordbruksförsök, som svarar för alla analyser. Under vegetationsperioden inspekteras försöken av statens jordbruksförsöks tjänstemän i den omfattning tiden medger. Statens jordbruksförsök utför vidare den statistiska bearbetningen av resultaten från de enskilda försöken. På statens

jordbruksförsök utföres vidare sammanställningar av resultaten, vilka sammanställningar utkomma som särskilda meddelanden. Då dessa centralt utarbetade sammanställningar taga förhållandevis lång tid att uppgöra, har det blivit allt vanligare att sådana utarbetas på vintern efter det år försöken skördats. Detta sker antingen distriktsvis eller för varje sällskapsområde. Sammanställningarna spelar stor roll i sällskapens upplysnings- och rådgivningsarbete. Den år 1952 genomförda omorganisationen i verksamheten syftade bland annat till en bättre samorganisation av densamma mellan olika hushållningssällskap inbördes. Tf föreståndaren vid statens jordbruksförsök anför i ovannämnda skrivelse härom följande: Den nu gällande organisationen syftar dels till en bättre samordning av verksamheten mellan olika hushållningssällskap, dels till koncentration till ett mindre antal aktuella försöksproblem, d. v. s. ett bestämt försöksprogram såväl för varje enskilt sällskap som för verksamheten i dess helhet. Samordningen innebär härmed också, att verksamheten inom lokala försöksdistrikt med någorlunda likartade jordbruksförhållanden inriktas på i stort sett samma försöksproblem, och att därvid såvitt möjligt lika försöksplaner komma till användning. Den strävan till bättre samordning och koncentration, som den nya organisationen med uppgjorda och godkända försöksprogram syftar till, har haft god framgång. Främst gäller detta de lokala gödslings- och kalkningsförsöken, där ett mycket stort antal frågeställningar undan för undan uppkomma. Syftemålet med den nya organisationen — en bättre samordning och koncentration av den lokala försöksverksamheten — har sålunda till avsevärda delar redan uppnåtts, och ytterligare förbättringar i detta hänseende kommer helt säkert att visa sig under de närmast följande åren. Förutsättningen härför är dock, att det förtroendefulla samarbete mellan den centrala ledningen och de lokala försöksledarna, som nu råder, får fortgå ostört. Programmet för hushållningssällskapens statsunderstödda försöksverksamhet, som till en början väsentligen omfattade enkla lokala sort- och gödslingsförsök har efter hand kommit att vidgas och omfattar numera ett betydande antal försöksproblem inom områdena för växtnäring, sort- och Tabell 6. Det årliga antalet försök vid hushållningssällskapen

Medeltal försök under åren 1930-39 » » » » 1940-49 » » » » 1950-54 Antal försök 1955 . . . . » » 1956 »> »> 1957 * » 1958

. . . . . . .

Gödsling och kalkning

Sortprövning och övrig växtodling

Summa

3 253 1 920 1 944 1885 1887 1820 1770

540 853 1410 1365 1 300 1361 1 285

3 793 2 773 3 354 3 250 3 277 3 181 3 055

326 stamprövning samt övrig växtodling. I den sista gruppen ingår en rad odlingstekniska spörsmål såsom utsädesmängder, såtider, radavstånd, skördetider, ogräsbekämpning, växtskydd, växtföljder m . m . Även jordbearbetningsförsök samt enklare växtföljds- och förfruktsförsök förekommer i mindre omfattning. De egentliga sort- och gödslingsförsöken intar dock allt fortfarande en dominerande plats inom verksamheten. Det årliga antalet försök framgår av tabell 6. Tabellsiffrorna är grundade på sällskapens förhandsansökningar om statsbidrag. P å grund av skador på försöken m . m . ligger i allmänhet antalet slutligt godkända försök ca 10 procent under det i tabellen redovisade. Som framgår av tabellen befinner sig antalet försök i avtagande, vilket torde bero dels på att försöken med åren blivit större och mera komplicerade, dels på Tabell 7. Verksamhetens omfattning i olika län jämte statsbidrag under år 1958 Antal godkända försök, 1958 Hushållningssällskap

Växtnä- Jordbe- Växtföljring, kalk- arbetning der, förfrukter ning

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar norra Kalmar södra Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus . . . Älvsborgs norra . . . . Älvsborgs södra . . . . Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands . . . . Jämtlands Västerbottens Norrbottens

28 23 22 35 25 35 4 50 49 28 238 278 22 15 36 15 105 45 33 14 78 41 35 92 97 135

Summa

12 2

11 Andra växtodl. försök

Summa

Statsbidrag kronor

25 60 22 54 27 24 12 46 28 29 128 96 39 35 14 22 61 50 32 13 69 45 62 81 51 40

53 84 47 89 52 59 16 97 77 57 366 389 63 50 50 37 168 95 66 28 147 87 98 174 148 175

5 285 7 960 5 280 8 830 4 910 5 345 1475 9 175 7 050 5 830 37 180 41400 6 290 4 745 4 875 3 340 15 970 8 915 6 585 2 870 13 535 8 125 9 855 16 660 14 035 15 550

1 165

2 772

270 170

327 Tabell 8. Statsbidragets fördelning på olika slag av försök

Gödslings- och kalkningsförsök Växtodlingsförsök Jordbearbetningsförsök Växtföljds- och förfruktsförsök Summa

Antal försök

Kronor

1578 1165 18 11

155105 108 665 3 000 3 400

2 772

270 170

att statsbidragen under en tid av ökade försökskostnader blivit proportionsvis knappare. Verksamhetens omfattning i olika län och statsbidragen till densamma under år 1958 belyses i tabell 7. Som synes varierar den starkt mellan de olika sällskapen. Den största verksamheten, 25 procent av antalet försök, återfinnes i de båda skånelänen. Även de fyra nordligaste länen har en förhållandevis stor verksamhet, 18 procent av antalet försök. Minsta omfattningen har verksamheten i norra Kalmar, Västmanlands och södra Älvsborgs län. Under det anförda året utgjorde statsbidragen till verksamheten 303 170 kronor. Att endast 270 170 kronor samtidigt utbetalades till sällskapen berodde på att 33 000 kronor avsattes för analyskostnader, provningsmaterial, blankettryck m. m. Det utbetalda statsbidragets fördelning på olika slag av försök belyses i tabell 8. Sällskapens kostnader för de egna statsunderstödda försöken har efterhand kommit att uppgå til belopp, som väsentligt överstiger utgående statsbidrag. Detta uppgår f. n. i medeltal till omkring 90 kronor per försök, medan sällskapen själva svarar för återstående del av försökskostnaderna. B. Jordbrukshögskoleutredningens förslag Enligt utredningens uppfattning är den av hushållningssällskapen bedrivna egna statsunderstödda försöksverksamheten av stort värde och ett led av väsentlig betydelse för omsättandet i praktisk jordbruksdrift av de i centralt bedriven forsknings- och försöksverksamhet framkomna resultaten. Det är därför betydelsefullt att den kan fortsätta och det är motiverat att särskilda statsbidrag allt framgent utgår till densamma. Om emellertid den statliga försöksverksamheten blir omorganiserad enligt de riktlinjer som utredningen föreslår, får detta som följd att vissa förändringar i sällskapens egen statsunderstödda försöksverksamhet blir nödvändiga eller önskvärda. Om således utredningens förslag att försök av provningskaraktär utskiljes ur den statliga försöksverksamheten och hänföres till en särskild provningsanstalt bör detta medföra, att försök av liknande karaktär inom sällskapens egen statsunderstödda försöksverksamhet frånskiljes. Om den av utredningen föreslagna provningsanstalten inrättas bör sålunda statsbidrag

328 till försök av provningskaraktär inom hushållningssällskapen upphöra. I första hand torde detta gälla i den officiella provningen ingående sortförsök. Däremot kan sällskapen givetvis efter beställning utföra provningsförsök. Utredningen kommer i annat sammanhang (kap. 13) att lämna uppgift om det ungefärliga antalet sådana försök, som förekommer inom sällskapen. Samtidigt bör emellertid enligt utredningens uppfattning ett förbättrat statsbidrag utgå till hushållningssällskapens övriga försöksverksamhet, dels emedan nu utgående bidrag per försök är för litet i förhållande till sällskapens verkliga kostnader och dels emedan sällskapens egen försöksverksamhet i vissa delar av landet synes ha en alltför begränsad omfattning. (Jfr sid. 372.) Beträffande själva handläggningen av frågor rörande hushållningssällskapens egen statsunderstödda försöksverksamhet bör enligt utredningens uppfattning, knappast nu några förändringar vidtas. Utredningen har emellertid övervägt, om icke handläggandet av dessa frågor ävensom medelsfördelningen och uppdraget att vara tillsynsmyndighet borde överföras från KLSL till lantbruksstyrelsen. För denna ändring har bl. a. anförts att sällskapens statsunderstödda försöksverksamhet, genom de av utredningen föreslagna förändringarna beträffande den statliga försöksverksamheten, på längre sikt torde komma att i viss utsträckning ändra karaktär. Då det f. n. är svårt att överblicka utvecklingen i detta hänseende, vill utredningen nu endast förorda en förändring beträffande försöksprogrammens fastställande såtillvida, att det hittillsvarande rådet för sällskapens lokala försöksverksamhet omändras till en särskild nämnd i vilken försöksdirektören bör vara ordförande. Denna nämnd bör i tillämpliga delar ha samma sammansättning som det nuvarande rådet. Därjämte bör chefen för lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå ingå. Liksom nu bör förslagen till egen statsunderstödd försöksverksamhet upprättas inom sällskapens egna försöksnämnder. Dessa förslag bör överlämnas till de av utredningen föreslagna distriktsnämnderna för sammanjämkning och sedan vidarebefordras till den förstnämnda särskilda nämnden. Efter sagda nämnds behandling av förslaget bör det åtminstone t. v., såsom nu sker, fastställas av styrelsen för KLSL som skall vara tillsynsmyndighet och omhänderha fördelningen av statsbidragen. Såsom ovan framgått råder för närvarande ett nära samarbete mellan statens jordbruksförsök och hushållningssällskapen i frågor rörande sällskapens egen statsunderstödda försöksverksamhet och statens jordbruksförsök, varvid statens jordbruksförsök icke allenast leder och samordnar verksamheten i stort utan även på olika sätt biträder densamma. Statens jordbruksförsöks arbetsuppgifter härvidlag bör enligt utredningens uppfattning övertas av de organ inom KLSL, som i övrigt kommer att överta statens jordbruksförsöks nuvarande arbetsuppgifter. Det torde härvid böra ankomma på försöksdirektören att på lämpligt sätt fördela arbetsuppgifterna, varvid det synes naturligt att inspektions- och tillsynsuppgifterna i första hand överlämnas till distriktsförsöksledarna och i speciella fall, när

329 förhållandena så kräver, till vissa statsagronomer. Vidare synes det lämpligt att den service, som statens jordbruksförsök nu lämnar den statsunderstödda försöksverksamheten i form av upprättade plansamlingar, botaniska och kemiska analyser, statistiskt arbete, sammanställningsarbete m. m. fördelas på lämpliga arbetsorgan inom KLSL under medverkan av försöksverksamhetens serviceavdelning. Förutom frånskiljandet enligt ovan av provningsbetonade försök synes inga större förändringar i den statsunderstödda försöksverksamhetens inriktning nu böra vidtas. Sedan erfarenhet emellertid vunnits av den föreslagna nya organisationen för den statliga verksamheten torde det, som utredningen nyss nämnt, bli nödvändigt med vissa ytterligare justeringar av den statsunderstödda verksamheten. Sålunda vill utredningen erinra om att sällskapen enligt de av utredningen framlagda förslagen i framtiden kommer att få visst inflytande på den statliga försöksverksamhetens uppläggning och vidare att de mer än för närvarande kommer att medverka i densamma. Detta kan tänkas medverka till att vissa problem, som sällskapen nu bearbetar i sin egen försöksverksamhet, överlämnas till den statliga verksamheten. I den mån sällskapen härigenom får egna försöksresurser frigjorda synes det naturligt att den försöksverksamhet, som har direkt samband med upplysningsverksamheten ökas. Vidare föreligger det inom många hushållningssällskap önskemål om resurser för egen försöksverksamhet icke allenast på det egentliga jordbruksområdet utan även på husdjurs- och trädgårdsområdena. Det förefaller naturligt att sällskapen efter hand bereds möjligheter till sådan utökad egen försöksverksamhet, framför allt i den mån densamma har omedelbar anknytning till upplysningsverksamheten. Avslutningsvis vill därför utredningen förorda att en översyn av sällskapens statsunderstödda verksamhet göres sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av de konsekvenser, som den föreslagna nya organisationsformen för den statliga försöksverksamheten kommer att få med avseende på sällskapens statsunderstödda verksamhet. Därvid bör även frågan om målsmannaskapet för verksamheten tas under omprövning. Oberoende av hur detta målsmannaskap utformas, bör dock även fortsättningsvis på ett tillfredsställande sätt kontakt och samverkan upprätthållas mellan den av KLSL bedrivna försöksverksamheten och hushållningssällskapens egen statsunderstödda försöksverksamhet.

KAPITEL

10 KLSL:s centrala ledning och administration m.m. I.

Inledning

KLSL:s uppgift skall vara att genom forskning och försöksverksamhet främja jordbruks- och trädgårdsnäringens utveckling samt att meddela på vetenskaplig grund vilande undervisning i ämnen, som är av betydelse för jordbruket och trädgårdsnäringen. Utredningens förslag innebär förändringar i KLSL:s uppgifter och organisatoriska utformning. Sålunda föreslås, att den högre trädgårdsundervisningen vid Alnarpsinstitutet samt statens trädgårdsförsök sammanföres med KLSL samt att försöksverksamheten i form av särskilda försöksavdelningar inordnas i KLSL:s institutioner. Dessa får därigenom verksamhetsområdet utökat till att omfatta såväl fri forskning som programbunden undervisning och försöksverksamhet. Utredningens nyssnämnda förslag till ny organisation medför att vissa förändringar i KLSL:s centrala ledning och administration bör genomföras. I vissa avseenden kan emellertid nuvarande administrativa anordningar i huvudsak bibehållas. Utredningen föreslår att KLSL såsom hittills skall stå under ledning av en särskild styrelse. Rektor skall vara högste målsman för den gemensamma administrationen och företräda forskning och undervisning medan försöksverksamheten skall företrädas av en försöksdirektör, vilken liksom rektor ingår såsom självskriven ledamot av styrelsen. Utredningen föreslår vidare att den vetenskapliga verksamheten vid KLSL organiseras på fem sektioner, nämligen en för jordbruksämnen, en för husdjursämnen, en för tekniska ämnen, en för ekonomiska ämnen och en för trädgårdsämnen — den sistnämnda sektionen förlagd till Alnarp. Den i kapitel 7 omnämnda propedeutiska kursen för agronomie studerande skall i administrativt avseende lyda under rektor. Utredningen föreslår också, att ett särskilt serviceorgan, försöksverksamhetens serviceavdelning, inrättas. Denna serviceavdelning skall ha till uppgift att biträda försöksdirektören vid ledningen och det organisatoriska handhavandet av det över hela landet utspridda system av försöksdistrikt och försöksstationer som utredningen föreslår samt att ombesörja vissa

331 arbetsuppgifter av förvaltningsmässig, teknisk och servicebetonad natur, som synes böra avlastas från försöksavdelningarna och handläggas av ett gemensamt organ (se vidare kap. 9 del V ) . För de administrativa och kamerala verksamheternas handhavande föreslår utredningen, efter ett av statens organisationsnämnd avgivet förslag, att en kansliavdelning och en ekonomiavdelning inrättas vid KLSL. I likhet med vad organisationsnämnden i en till betänkandet fogad bilaga uttalat anser utredningen det vara mest rationellt att, såsom nu är fallet vid ett flertal akademiska lärosäten i vårt land, de administrativa och kamerala verksamheterna vid KLSL omhänderhas av två parallellställda avdelningar. Därigenom erhålles organ med funktionellt avgränsade och överskådliga arbetsområden, vilket enligt utredningens uppfattning måste vara en bättre organisatorisk anordning än om uppgifterna samlades under en enda chef. E n sådan chef skulle knappast kunna hinna med att på ett tillfredsställande sätt vara arbetsledare för underställd personal och att därjämte vara föredragande i styrelsen och övriga organ i den mångfald ärenden, som det här kommer att bli fråga om. Med hänsyn till avståndet mellan Ultuna och Alnarp bör trädgårdssektionen i Alnarp förses med en särskild expedition — sektionsexpedition — som skall handlägga de administrativa och kamerala verksamheterna inom trädgårdssektionen. Denna expedition tillägges en relativt självständig ställning i förhållande till KLSL:s båda nyssnämnda avdelningar i Ultuna. Vid KLSL skall enligt utredningens förslag finnas lärarkollegium, kollegienämnd, undervisningsnämnd, sektionskollegier (jämför sektionsindelningen i kap. 8) och försökskollegium. Vidare skall försöksledarmötet bibehållas. För samtliga dessa organ skall kansli- och ekonomiavdelningarna fungera såsom sekretariat. Trädgårdssektionen i Alnarp skall liksom övriga sektioner inom KLSL ha ett sektionskollegium, inom vilket behandlas ärenden, som berör sektionens verksamhet. Sektionsexpeditionens föreståndare skall vara kollegiets sekreterare. För samarbetet mellan KLSL och övriga anstalter inom jordbrukets och trädgårdsnäringens verksamhetsfält, som sysslar med forskning och försöksverksamhet, skall finnas ett försöksråd med försöksdirektören såsom självskriven ordförande. Enligt nu gällande stadgar kan inom KLSL inrättas avdelningskollegier. Sedan år 1952 har ett sådant avdelningskollegium för den ekonomiska ämnesgruppen varit i funktion. Erfarenheterna av dess verksamhet har varit gynnsamma. Inom lärarkollegiet har övervägts att inrätta avdelningskollegier jämväl för andra ämnesgrupper. Vid Kungl. tekniska högskolan finns såväl avdelningskollegier som kollegienämnd. Utredningen har inhämtat att erfarenheterna av detta system är goda och att systemet k a n bedömas vara tidsbesparande jämfört med ett system med enbart lärarkollegium. Ut-

332 redningen har därför föreslagit inrättandet vid KLSL av sektionskollegier och kollegienämnd. Beträffande övriga vid KLSL av utredningen föreslagna organ är förändringarna gentemot nuvarande anordningar betingade av de av utredningen föreslagna organisatoriska förändringarna i KLSL:s verksamhet. Det bör ankomma på ledningen för KLSL att tillse att ovan berörda organ utnyttjas på sådant sätt och i så avvägd omfattning att därigenom ett smidigt och effektivt genomförande av KLSL:s arbetsuppgifter på bästa sätt gagnas. Med hänsyn till att ett flertal skilda verksamheter är förlagda till Alnarp och att dessa verksamheter behandlats inom olika utredningar bör enligt jordbrukshögskoleutredningens mening frågan om handläggningen av vissa gemensamma angelägenheter bli föremål för en särskild utredning. Det synes utredningen vara lämpligt, att en samarbetsnämnd för dessa verksamheter upprättas. I det följande behandlas de olika här ovan angivna organen och deras arbetsuppgifter mera ingående. II.

Styrelsen

Styrelsens nuvarande sammansättning och arbetsuppgifter framgår av kapitel 3. Försöksverksamhetens infogande i KLSL:s institutioner samt infogandet av den trädgårdsvetenskapliga verksamheten i KLSL kräver i och för sig icke någon ändring av styrelsens sammansättningen eller funktioner. Jordbrukshögskoleutredningen finner att antalet ledamöter i styrelsen bör vara oförändrat. Självskrivna ledamöter bör liksom hittills vara rektor, försöksdirektör och chefen för lantbruksstyrelsen eller vid förfall för honom den tjänsteman inom lantbruksstyrelsen, som han utser till sin ersättare. Ordförande och övriga ledamöter bör utses av Kungl. Maj:t. Bland de övriga ledamöterna bör lämpligen ingå representanter för det praktiska jordbruket och trädgårdsnäringen, en representant för Uppsala universitet samt med hänsyn till den lokalt förlagda försöksverksamhetens organisation en representant för hushållningssällskapen. Styrelsen bör såsom nu inom sig utse vice ordförande och ett arbetsutskott. Detta utskott bör lämpligen bestå av ordförande, rektor och försöksdirektör. De åligganden, som enligt nu gällande stadga åvilar styrelsen, bör med de ändringar, som utredningens förslag innebär i huvudsak kvarstå oförändrade. Utredningen finner icke skäl föreligga att bibehålla den genom 1948 års riksdagsbeslut i proposition 1948: 161 tillkomna uppgiften, att styrelsen såsom ett administrativt organ skall fungera som överstyrelse för vissa andra anstalter inom lantbrukets område i fråga om inspektion, försöksplaners fastställande, anslagsfrågor m. m. Denna funktion bör enligt ut-

333 redningens mening i fråga om statliga anstalter överföras till dessa anstalters styrelser och i fråga om halvstatliga institut till lantbruksstyrelsen eller ock ordnas på annat sätt. Det erforderliga samarbetet mellan KLSL och ifrågavarande anstalter bör ordnas dels genom försöksdirektören såsom kontaktman och dels genom det av utredningen föreslagna lantbrukets försöksråd. Till försöksdirektörens uppgifter liksom till försöksrådets uppgifter och sammansättning återkommer utredningen i det följande. Arbetsutskottet inom KLSL:s styrelse bör för styrelsens räkning bereda ärenden av principiell natur och vara beslutande i ärenden, som styrelsen delegerar till utskottet enligt bestämmelser i arbetsordningen. Ärenden av rutinmässig art bör under rektors och försöksdirektörs ledning handläggas av cheferna för kansli- och ekonomiavdelningarna. Dessutom bör styrelsen kunna utse särskilda arbetsutskott för handläggning av ärenden av speciell natur, t. ex. för beredande av frågor rörande försöksverksamheten. Styrelsen bör därjämte ha rätt att till sig adjungera lämplig expertis. Vid handläggning av frågor, som berör trädgårdssektionen bör styrelsen, om så befinnes lämpligt, kunna förlägga sammanträden till Alnarp. Föredragande inför styrelsen och dess arbetsutskott är rektor, försöksdirektör, avdelningschefen för försöksverksamhetens serviceavdelning samt cheferna för kansli- och ekonomiavdelningarna. Ordföranden i trädgårdssektionen bör vara föredragande i ärenden, som berör trädgårdssektionens verksamhetsområde och därvid enligt hans bestämmande biträdas av sektionens sekreterare, på vilken sektionsordföranden även äger delegera sin föredragning. Samtliga föredragande har att, därest styrelsens beslut icke överensstämmer med deras åsikt, i protokollet anteckna sin skilj aktliga mening. Bektor skall föredra ärenden, som rör forskning och undervisning, samt ärenden, som i övrigt handlagts inom lärarkollegiet och kollegienämnden. Försöksdirektören skall föredra ärenden, som berör KLSL:s försöksverksamhet, såsom försökskollegiets förslag till försöksprogram. Vid föredragning i styrelsen skall rektor och försöksdirektör äga rätt att med sig adjungera olika befattningshavare ävensom att delegera föredragningsrätten till dessa. Styrelsens befattning med tjänstetillsättningar skall vara oförändrad vad beträffar befattningarna som professor, laborator, förste bibliotekarie, docent och speciallärare. Vid övriga tjänstetillsättningar skall styrelsen efter förslag av vederbörande institutionsföreståndare avge yttrande, därest tjänstetillsättningen tillkommer Kungl. Maj:t, eller i annat fall själv utse befattningshavare. Styrelsen äger därvid efter eget bedömande för yttrande remittera ärendet till lärarkollegium, sektionskollegium eller försökskollegium. Beträffande befattningarna som statsagronom, statshortonom, överassistent och distriktsförsöksledare bör befordringsgrunderna vara sådana, att sakkunnigförfarande ej regelmässigt behöver ifrågakomma. Om styrel-

334 sen finner så vara erforderligt bör dock en eller flera sakkunniga kunna anlitas. Om det därvid är den vetenskapliga meriteringen, som skall bedömas, skall ärendet remitteras till lärarkollegiet, som äger utse sakkunniga.

I I I . Rektors

och försöksdirektörs

inbördes

ställning

Vid de av KLSL:s institutioner, som tillföres försöksavdelningar, skall institutionsföreståndaren ha ledningen av såväl forskning och undervisning som försöksverksamhet. Den närmaste ledningen av försöksverksamheten utövas därvid av statsagronomen resp. statshortonomen vid ifrågavarande försöksavdelning. För samordningen av hela den till KLSL förlagda verksamheten är rektor och försöksdirektör ansvariga. Bektor skall därvid företräda forskning och undervisning, medan försöksdirektören skall företräda den programbundna försöksverksamheten. Forskningen skall vara fri och ansvaret för denna åvila vederbörande forskare, varvid institutionsföreståndaren är ansvarig för den i institutionens n a m n bedrivna forskningen. Han äger även att fördela de personella och materiella resurserna forskarna emellan. Någon dirigering eller övervakning från styrelsens eller rektors sida förutsattes icke ske. Annorlunda blir förhållandet beträffande den programbundna undervisnings- och försöksverksamheten. I dessa avseenden är vederbörande lärare resp. försöksman skyldig att följa av styrelsen fastställda planer. Bektor har därvid såsom styrelsens representant att övervaka att uppgjorda planer och fastställda instruktioner för undervisningen följs. Försöksdirektören skall övervaka och samordna försöksverksamheten samt tillse att den bedrivs enligt de uppgjorda programmen. Utredningen finner att rektor skall företräda styrelsen i förhållande till all vid institutionerna anställd personal, således även den vid försöksavdelningarna. Ifråga om ärenden berörande personalen på dessa avdelningar skall han dock samråda med försöksdirektören. Dennes direkta befattning med sådana institutioner, som utrustats med försöksavdelningar, kommer således endast att avse vad som ur försökssynpunkt är väsentligt, nämligen att övervaka, att det av styrelsen fastställda försöksprogrammet blir följt. Skulle någon tjänsteman, som är sysselsatt med försöksarbete, brista i fullgörandet av sina åligganden, skall försöksdirektören, om så befinnes nödvändigt för att få rättelse till stånd, anmäla förhållandet till styrelsen, som, om den finner anmärkningen befogad, bör vidtaga lämpliga åtgärder. Utredningen föreslår således, att all anställd personal, utom den som sorterar under försöksverksamhetens serviceavdelning (se kap. 9), hänföres till rektors kompetensområde, medan sistnämnda avdelning sorterar under försöksdirektören. Försöksdirektören skall gentemot rektor inta en självständig ställning och liksom rektor i sin ämbetsutövning lyda direkt under KLSL:s styrelse.

335 Genom ovanstående uppdelning av rektorns och försöksdirektörens arbetsuppgifter och kompetensområden erhålles enligt utredningens mening en klar gränsdragning mellan dessa två befattningshavare. I V . Rektor, prorektor

och trädgårdssektionens

ordförande

Med hänsyn till vad i det föregående sagts föreslår utredningen att rektor skall utses av Kungl. Maj:t på förslag av styrelsen, som skall inhämta yttrande från lärarkollegiet. Han skall företräda KLSL:s forsknings- och undervisningsverksamhet samt vara ordförande i kollegienämnd och lärarkollegium. Han är administrativ chef för KLSL med undantag för försöksverksamhetens serviceavdelning, vilken lyder under försöksdirektören. Under rektor lyder vidare i administrativt avseende kansli- och ekonomiavdelningarna samt biblioteket. I fråga om trädgårdssektionen i Alnarp äger rektor rätt att till denna sektions ordförande delegera de åligganden, vilka synes lämpliga av praktiska skäl. Trädgårdssektionens ordförande är rektors ställföreträdare vid Alnarp. Bektor skall utåt företräda KLSL vid officiella tillfällen o. dyl., såvida styrelsen icke annat beslutar. Beträffande rektors åligganden i övrigt finner utredningen anledning icke föreligga till ändring av vad nu föreskrives i stadgan. Bektors ställföreträdare är prorektor, vilken utses av styrelsen på förslag av lärarkollegiet för en tid av ett år i sänder. Då ordföranden i trädgårdssektionen skall vara rektors ställföreträdare i Alnarp, bör han tillsättas av KLSL:s styrelse efter hörande av trädgårdssektionens sektionskollegium. V . Försöksdirektören

m. m.

Som framgått av kap. 2 och 5 föreslog 1945 års jordbruksförsöksutredning inrättandet av en särskild befattning som överdirektör. Denne befattningshavares huvudsakliga uppgift skulle bestå i att följa och ha en saklig översyn över den statliga och statsunderstödda försöksverksamheten samt de större forskningsarbeten av experimentell art, som bedrives på jordbruksforskningens område och som helt eller delvis utföres med statsbidrag. Denna översyn skulle enligt sagda utredning även omfatta den försöksverksamhet, som bedrives vid lantbrukshögskolans forskningsinstitutioner, framför allt vid vissa institutioner i tillämpade ämnen i den mån på förhand fastställda försöksplaner därvid följdes. Utredningen ville med denna åtgärd söka motverka tendensen till splittring av försöksverksamheten, samtidigt som denna verksamhet härigenom erhöll en högste målsman, som kunde hävda försöksverksamhetens intressen och tillse, att den bereddes möjlig-

336 heter att utveckla sig på ett tidsenligt och för jordbruket gagneligt sätt. Då överdirektören skulle vara självskriven ledamot i styrelsen och dessutom självskriven ordförande i det av utredningen föreslagna försöksrådet och dess sektioner, tillfördes styrelsen genom honom en kraft, som genom sitt dagliga arbete stode i ständig kontakt med den samlade försöksverksamheten i landet och besatt en god och saklig överblick över denna. Utredningen framhöll särskilt, att det icke var dess avsikt, att överdirektören skulle ta befattning med administrationen eller den fackliga verksamheten vid försöksinstitutionerna. Den dagliga ledningen härav skulle fortfarande utövas av institutionernas föreståndare, överdirektörens åligganden skulle i förhållande till försöksinstitutionerna i huvudsak bestå i att tillse, att verksamheten vid dessa bedrevs i enlighet med föreskrivna arbetsprogram samt att onödigt dubbelarbete förhindrades även i det dagliga arbetet. Hans verksamhet kunde, underströk utredningen, i korthet sägas gå ut på att övervaka, att försöksverksamheten som samlad enhet med hänsyn till alla berörda faktorer arbetade så effektivt och rationellt som möjligt. Den nye befattningshavaren borde vidare enligt utredningens åsikt inta en självständig ställning gentemot rektor och liksom denne i sin ämbetsutövning lyda direkt under högskolans styrelse. Han skulle vidare överta rektors övervakningsskyldighet över lantbrukshögskolans försöksinstitutioner. Han borde dessutom enligt utredningen överta den av lantbruksstyrelsen dittills utövade inspektionen av statens trädgårdsförsök, Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt samt ha rätt att närvara vid styrelsesammanträden vid de under högskolans överinseende stående institutionerna samt att därvid delta i överläggningarna men ej i besluten. I förutnämnda proposition 1948: 161 biträddes 1945 års försöksutrednings förslag om inrättandet av en särskild befattning för försöksverksamhetens ledning. Med hänsyn till arbetsuppgifternas art ansågs dock denna befattningshavare böra benämnas överinspektör för försöksväsendet och icke överdirektör som sagda utredning förordat. Dåvarande departementschefen uttalade vidare bl. a. följande. överinspektören bör ha till uppgift att följa den statliga och statsunderstödda försöksverksamheten, En väsentlig uppgift för honom blir därvid att tillse att försöksverksamhetens resultat snabbt spridas till de praktiskt verksamma jordbrukarna samt att från dessa förmedla uppslag till försöksverksamheten. För att kunna fullgöra dessa uppgifter bör överinspektören i sin egenskap av ledamot av lantbrukshögskolans styrelse även följa verksamheten vid högskolans forskningsinstitutioner. Härutöver torde överinspektören ej böra taga någon befattning med denna verksamhet utan denna bör liksom hittills ligga inom kompetensområdet för lantbrukshögskolans rektor, överinspektören skall vidare utåt företräda försöksverksamheten samt tillse att den får så goda arbetsmöjligheter som möjligt samt även i övrigt befordra dess ändamålsenliga utveckling. Det skall givetvis där-

337 emot icke bli överinspektörens sak att ta direkt befattning med administrationen eller den fackliga verksamheten inom försöksinstitutionerna. Hans uppgifter kunna enligt min mening sammanfattningsvis sägas gå ut på att tillse att försöksverksamheten som helhet ur alla synpunkter arbetar så effektivt och rationellt som möjligt samt att de i verksamheten vunna resultaten på bästa sätt komma jordbruket tillgodo. Jordbrukshögskoleutredningen Av skäl, som närmare utvecklats i kapitel 5, kommer enligt jordbrukshögskoleutredningens förslag försöksverksamheten vid KLSL att ämnesvis i form av särskilda försöksavdelningar samorganiseras med motsvarande undervisnings- och forskningsinstitutioner vid KLSL. Vidare kommer den trädgårdsvetenskapliga verksamheten att ingå i KLSL. Den av utredningen föreslagna samorganisationen medför bl. a., att ledningen av den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten och vissa övriga uppgifter av organisatorisk art, som nu omhänderhas av föreståndarna för statens jordbruksförsök, statens husdjursförsök och statens trädgårdsförsök, i framtiden kommer att åvila försöksdirektören. Arbetsuppgifterna för denne kommer därför att öka i jämförelse med de arbetsuppgifter den nuvarande överinspektören har även om vissa nuvarande uppgifter i fråga om inspektion och övervakning av utomstående anstalter i enlighet med utredningens förslag skulle avlastas honom. KLSL.s styrelse, som till Kungl. Maj:t skall avgiva yttrande över anslagsäskanden och sedermera fastställa program för verksamheten, måste vidare liksom för närvarande ha erforderlig överblick över hela KLSL:s försöksverksamhet. Styrelsen måste sålunda ha möjlighet att granska förslag till arbetsprogram och anslagsäskanden samt att följa den genom försöksavdelningarna, försöksstationerna eller på annat sätt bedrivna försöksverksamheten vid KLSL och tillse att denna utföres i överensstämmelse med fastställda program. Utredningen finner det därför nödvändigt, att styrelsen beredes möjlighet att kunna fylla denna sin uppgift med hjälp av en särskild befattningshavare, som skall samordna och övervaka försöksverksamheten. Som framhölls i 1945 års jordbruksförsöksutredning erhåller även försöksverksamheten vid KLSL genom en sådan befattningshavare en högste målsman, som såväl inom KLSL som utåt kan hävda dess intressen och tillse, att verksamheten bereds möjlighet att utveckla sig på ett tidsenligt och för jordbruket och trädgårdsnäringen gagneligt sätt. Utredningen vill därför förorda, att en befattning närmast motsvarande den nuvarande överinspektörstjänsten bibehålies som en samordnande och övervakande representant för KLSL:s försöksverksamhet. Befattningens benämning bör dock ändras till försöksdirektör varigenom befattningshavarens funktion vid försöksprogrammets utformning och genomförande bättre markeras. 22-599132 Utredningar

338 Det ankommer på försöksdirektören att tillse, att inom jordbruket uppkommande problem, som fordrar en försöksmässig behandling, blir på tillfredsställande sätt beaktade och så snart ske kan upptagna till bearbetning inom försöksverksamheten. Försöksdirektören skall på ett tidigt stadium sättas i tillfälle att deltaga i förberedelserna för försöksprogrammens uppgörande och själv väcka förslag till olika försök samt verka för att erforderliga resurser ställes till förfogande för försöksverksamhetens genomförande. Han skall vidare tillse, att försöken samordnas med liknande försök, som utföres av övriga anstalter och organ inom jordbrukets och trädgårdsnäringens områden samt genom inspektioner övervaka, att de uppgjorda programmen genomföres så effektivt och rationellt som möjligt. En viktig uppgift för försöksdirektören blir att verka för att försöksverksamhetens resultat bringas till jordbrukarnas kännedom på ett snabbt och effektivt sätt. Han bör därvid bl. a. medverka till att försöksverksamhetens resultat på jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsområdena kontinuerligt redovisas i meddelanden och skriftserier. Genom sitt ledamotskap av styrelsen företräder försöksdirektören där hela försöksverksamheten och genom honom tillföres styrelsen sålunda en samlad sakkunskap och helhetsbild av verksamheten. Genom de honom tillkommande uppgifterna erhåller han vidare stora möjligheter att utöva ett starkt inflytande på hela försöksverksamheten, vilket förhållande, bör tillmätas stor betydelse. Utredningen vill beträffande sagde tjänstemans befattning med den fackliga verksamheten vid KLSL:s olika försöksavdelningar eller med administrationen av denna verksamhet icke förorda några ändringar i fråga om de riktlinjer, som förordades av 1945 års försöksutredning och som i huvudsak ännu gäller för den nuvarande överinspektörsbefattningen. Försöksavdelningarna vid KLSL:s institutioner skall i sin administrativa och fackliga verksamhet inta en självständig ställning gentemot försöksdirektören. Som tidigare nämnts, skall nämligen försöksdirektörens befattning med försöksavdelningarna begränsas till att övervaka, att det av styrelsen fastställda försöksprogrammet blir följt samt att genom den honom underställda serviceavdelningen lämna dem viss service vid genomförandet av försöksprogrammet. Den omedelbara ledningen av en försöksavdelnings verksamhet skall utövas av vederbörande försöksavdelnings chef — statsagronom eller statshortonom. Denne är dock i fackligt och administrativt avseende underställd institutionschefen. Försöksdirektören skall vara ordförande i KLSL:s försökskollegium och i detta kollegiums olika sektioner. Såsom förut framhållits bör KLSL:s styrelse icke längre fungera som mellaninstans i anslagsfrågor m. m. för vissa andra anstalter och organ på lantbrukets område. Den med nuvarande överinspektörstjänsten förenade

339 inspektionsrätten över dessa anstalter och organ bör som följd härav icke tillkomma försöksdirektören. Den överblick och samordning av forsknings- och försöksverksamheten, som bedrives inom KLSL och övriga anstalter och organ på jordbrukets och trädgårdsnäringens område, bör framdeles åstadkommas genom ett särskilt försöksråd, av utredningen benämnt lantbrukets försöksråd. Till detta råds uppgifter och sammansättning återkommer utredningen längre fram. I försöksrådet bör försöksdirektören vara ordförande. I denna egenskap skall han verka för samarbete mellan olika anstalter och organ, som sysslar med forsknings- och försöksverksamhet inom jordbrukets och trädgårdsnäringens områden och vara en kontaktman mellan KLSL och dessa förstnämnda anstalter. Han skall äga rätt att vid behandlingen av försöksfrågor av allmän betydelse närvara vid dessas styrelsesammanträden. Därvid skall han ha rätt att till protokollet anteckna avvikande mening. Beträffande de kompetenskrav, som bör uppställas för innehavaren av den föreslagna befattningen, ansluter sig jordbrukshögskoleutredningen i stort sett till vad 1945 års jordbruksförsöksutredning anförde rörande den då förordade befattningen. Denna utredning framhöll bl. a., att de uppgifter, som skulle åligga överdirektören (överinspektören), komme att ställa stora krav på hans organisationsförmåga och förmåga till samarbete. Han borde också äga grundlig kännedom om jordbruksnäringens aktuella spörsmål liksom om jordbruksförsöksverksamhetens olika arbetsområden. Däremot syntes det med den administrativa k a r a k t ä r denna befattning skulle få icke nödvändigt att för dess innehavare kräva vetenskaplig kompetens, även om en sådan ansågs vara en merit. Om en dylik fordran uppställdes, framhölls risken för att man alltför snävt begränsade urvalsmöjligheterna, vilket kunde medföra att andra mera väsentliga krav måhända icke kunde bli tillgodosedda vid befattningens tillsättande. Denna uppfattning biträddes även i propositionen och riksdagsbeslutet. Jordbrukshögskoleutredningen vill för sin del betona nödvändigheten av att innehavaren av befattningen har god organisationsförmåga och goda förutsättningar att fullgöra uppgiften som kontaktman inom försöksverksamheten. Han bör därtill ha god kännedom om och överblick över produktionsförhållandena inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna. Grundläggande vetenskaplig utbildning får anses vara önskvärd och meritering inom det lantbruksvetenskapliga området bör beaktas. Befattningen bör, efter förslag av styrelsen, såsom hittills tillsättas av Kungl. Maj:t på förordnande under förslagsvis sex år i sänder. Enligt utredningens mening bör befattningen placeras i samma lönegrad som den nuvarande överinspektörstjänsten, d. v. s. i Bp 4. Enligt utredningens mening bör försöksdirektörens behov av administrativ och kameral personal tillgodoses genom de av statens organisationsnämnd föreslagna kansli- och ekonomiavdelningarna.

340 Såsom närmare redovisats i kap. 9 föreslår utredningen, att en särskild serviceavdelning ställes till försöksdirektörens förfogande för att denne skall bli i stånd att fullgöra de utökade uppgifter av organisatorisk och teknisk art som utredningen funnit böra handläggas centralt. Denna avdelning skall biträda försöksdirektören vid handhavandet av den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten och vid förvaltningen av vissa gemensamma resurser, såsom mark, fastigheter, djurbesättningar m. m., som står till KLSL:s disposition för dess försöks- och forskningsverksamhet. Avdelningen skall vidare lämna försöksverksamheten service av olika slag i samband med genomförandet av försöken, såsom att tillhandahålla lämpligt bearbetade försöksarealer eller djur av olika slag, vilka också i lämplig omfattning skall skötas genom avdelningens försorg. Bland andra arbetsuppgifter, som bör ombesörjas av serviceavdelningen, kan nämnas träffande av avtalsuppgörelser m. m. med hushållningssällskap m. fl. rörande försöks utförande och skötsel. Utredningen har benämnt här ifrågavarande avdelning Försöksverksamhetens serviceavdelning för att redan genom namnet ange dess funktion och ställning inom KLSL. Serviceavdelningens arbete skall ledas av en särskild avdelningschef förslagsvis placerad i B 1. Under serviceavdelningen, som skall vara förlagd till Ultuna, sorterar i administrativt avseende samtliga de jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsförsöksstationer, som kommer att organiseras enligt utredningens förslag. Chefen för serviceavdelningen är ställföreträdare för försöksdirektören och föredrar i KLSL:s styrelse sådana ärenden som berör avdelningen regelmässigt tillkommande verksamhet. Vid trädgårdssektionen i Alnarp bör motsvarande serviceverksamhet ledas av försöksledaren inom södra trädgårdsförsöksdistriktet. Den lantbruksproduktion, som bedrives i KLSL:s regi, skall stå under tillsyn av serviceavdelningen. V I . Lärarkollegium

och

kollegienämnd

KLSL:s lärarkollegium utgöres för närvarande av högskolans samtliga professorer. Jämväl den som tillfälligt uppehåller professorstjänst samt speciallärare och laboratorer äger under vissa förutsättningar deltaga i lärarkollegiets överläggningar och beslut. Vid behov äger lärarkollegiet anlita och till sammanträde kalla personer utom kollegiet. Det åligger lärarkollegiet bl.a. att ha allmän tillsyn över KLSL:s vetenskapliga angelägenheter, att handlägga ärenden angående vissa befattningars tillsättande, att antaga studerande, att uppgöra förslag till program för undervisningen samt till de instruktioner, ordningsstadgar och andra allm ä n n a föreskrifter, som rör KLSL:s verksamhet och som skall fastställas av styrelsen, att i övrigt väcka förslag angående undervisningen och andra

341 högskolans angelägenheter ävensom att till styrelsen avge yttranden över ärenden, som remitterats till kollegiet. Jordbrukshögskoleutredningen Beträffande lärarkollegiets sammansättning vill utredningen först påpeka, att det av utredningen framlagda förslaget om inrättande av en särskild trädgårdssektion förlagd till Alnarp men organisatoriskt anknuten till KLSL på samma sätt som KLSL:s övriga sektioner, måste medföra, att i högskolans lärarkollegium skall ingå även motsvarande befattningshavare vid trädgårdssektionen. På grund av avståndet mellan Ultuna och Alnarp torde likväl av praktiska skäl trädgårdssektionens medlemmar av lärarkollegiet böra sammanträda i Alnarp, för så vitt inte av särskilda skäl detta är olämpligt. Fortsättningsvis vill utredningen, i fråga om lärarkollegiets sammansättning i övrigt, till behandling upptaga frågan om laboratorernas ställning i kollegiet. Utredningen vill först omnämna, att Sveriges laboratorers förening hos Kungl. Maj:t hemställt, att stadgarna för lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan måtte ändras på sådant sätt, att däri stadgas ratt för till högskolorna knutna laboratorer och med dem i lönehänseende jämställda ordinarie lärare att delta i vederbörande lärarkollegiums överläggningar och beslut i samtliga ärenden med undantag för ärenden angående tillsättning av ordinarie lärartjänster. Över denna framställning har utlåtanden avgivits av styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut samt styrelsen för veterinärhögskolan. Kungl. Maj:t har sedermera överlämnat ifrågavarande framställning jämte de däröver avgivna utlåtandena till bl.a. jordbrukshögskoleutredningen för att av utredningen tas under övervägande vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag. KLSL:s styrelse anförde i sitt yttrande följande: »Lärarkollegiet, som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, har den 25 januari 1957 beslutat föreslå, att 16 § av Kungl. Maj:ts stadgar för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök den 22 juni 1950 (nr 492) erhölle följande lydelse: 1. Lärarkollegiet utgöres av högskolans och lantbruksförsökens samtliga professorer och laboratorer. Laborator äger dock ej deltaga i behandling av ärenden om tillsättning av professors-, laborators- eller statsagronombefattning. 2. Är professors- eller laboratorsbefattning ledig eller åtnjuter dess innehavare ledighet utan att honom medgivits att därunder bibehålla säte och stämma i lärarkollegiet, äger den som uppehåller tjänsten deltaga i överläggningar och beslut beträffande frågor, som beröra av honom företrätt läroämne eller försöksområde; dock icke ifråga om förordnande av docent eller tillsättande av lärarbefattning. Enahanda befogenhet tillkommer speciallärare eller dennes vikarie.

342 (3. Oförändrad.) Mot ifrågavarande förslag har styrelsen, som i princip tillstyrker föreningens framställning, icke något att erinra. Med anledning härav får styrelsen hemställa om ändring av 16 § av stadgarna för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök i överensstämmelse med lärarkollegiets förslag.» Styrelsen för veterinärhögskolan anförde i sitt yttrande bl. a., att vid veterinärhögskolan antalet professurer är mindre än antalet laborators- och därmed likställd befattning. Styrelsen hyste därför betänkligheter att tillstyrka framställningen, då denna icke övertygande visat, att reformen skulle medföra allenast fördelar för lärarkollegiets handläggning av ärenden. Då styrelsen insåg det olämpliga i att särskilda bestämmelser skulle gälla för veterinärhögskolan, understödde styrelsen framställningen under förutsättning, att enahanda bestämmelser komme att bli gällande även för Karolinska medico-kirurgiska institutet, som nu gäller för de medicinska fakulteterna. Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut ansåg i sitt yttrande, att säte och stämma i lärarrådet endast borde tillkomma förutom högskolans ordinarie professorer även laborator med självständig egen institution, dock att sådan laborator icke skulle äga rätt att delta i ärenden rörande docentförordnande, och tillsättande av lärarbefattning samt rektors- och prorektorsämbetena. Beträffande laborator utan egen institution ansågs ingen förändring av deras nuvarande ställning i lärarrådet påkallat. Jordbrukshögskoleutredningen anser, att lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan bör begränsas till samma omfattning som nu, intill dess klarhet vunnits över hur förhållandena kommer att gestalta sig i stort vid rikets universitet och övriga högskolor. Omfattningen av lärarkollegiets uppgifter kommer för övrigt att begränsas genom de uppgifter, som tillkommer sektionskollegierna. Med hänsyn till utredningens förslag om inrättande av en propedeutisk kurs för agronomie studerande finner utredningen det nödvändigt, att foreståndaren för denna kurs ingår såsom ledamot av kollegiet vid behandling av ärenden, som berör kursen och dess elever. Lärarkollegiets befattning med tjänstetillsättningar bör vara oförändrad ifråga om befattningarna som professor, laborator, l:e bibliotekarie, docent och speciallärare. I övrigt skall kollegiet beträffande tjänstetillsättningar avge yttrande i ärenden, som av styrelsen remitterats till kollegiet. Utredningen finner det ur många synpunkter vara befogat, att en särskild kollegienämnd inrättas vid KLSL. Det synes nämligen angeläget, att vissa ärenden, som berör KLSL:s undervisnings- och forskningsverksamhet, kan behandlas inom ett mindre forum än lärarkollegiet. Det framstår också för

343 utredningen såsom synnerligen önskvärt, att ett organ finns, som på ett förberedande stadium kan behandla institutionernas anslagsäskanden för undervisnings- och forskningsverksamheten och samman jämka dessa äskanden, så att ett förslag kan föreläggas KLSL:s styrelse. Hittills har praxis varierat i detta avseende vid högskolan. Lärarkollegiet har under vissa perioder utövat denna funktion utan att därom är särskilt stadgat. Dessutom h a r styrelsen inom sig brukat utse ett särskilt utskott för att förbereda anslagsäskandena. En sådan förberedande granskning från styrelsens sida bc»r givetvis även framgent vara den obetagen, men styrelsens granskning av institutionernas äskanden för undervisnings- och forskningsverksamheten bör dock kunna underlättas genom att ett särskilt organ haft dessa frågor till förberedande behandling. Med hänsyn till den uppdelning av KLSL:s institutioner, som utredningen förordat i kapitel 8, och de sektionskollegier, som utredningen förordar i det följande, finner utredningen det lämpligt, att kollegienämnden består av rektor, prorektor och sektionernas ordförande. Förutom uppgiften att till styrelsen framlägga förslag till anslagsäskanden för undervisnings- och forskningsverksamheten bör nämnden även bereda eller handlägga sådana ärenden av akademisk karaktär, som lärarkollegiet hänskjuter till nämnden samt avge yttranden över ärenden som styrelsen eller rektor i övrigt finner vara önskvärt att underställa nämnden. I såväl lärarkollegiet som kollegienämnden skall rektor vara ordförande och prorektor vice ordförande. De ledamöter i lärarkollegiet, som tillhör trädgårdssektionen, bör i Alnarp under ordförandeskap av rektors ställföreträdare för sin del behandla sådana ärenden som tillkommer lärarkollegiet.

VII.

Undervisningsnämnd

För närvarande finnes vid KLSL en undervisningsnämnd för undervisningens planmässiga ordnande och för uppgörandet av förslag till studieplan. Nämnden består av rektor och minst fem ledamöter utsedda av lärarkollegiet, av vilka en skall representera laboratorer och docenter. Denna nämnd sammanträder tillsammans med av studentkåren utsedda ombud. Enligt gällande universitetsstatuter skall vid rikets universitet finnas en undervisningsnämnd vid varje odelad fakultet och varje sektion med uppgift att bereda ärenden rörande undervisningens planmässiga ordnande, granska studieplaner och studiehandböcker samt framlägga förslag i sådana eller liknande frågor. Nämnden består av dekanus såsom självskriven ordförande, två professorer, en annan lärare än professor samt tre ledamöter, utsedda av studentkåren. Jordbrukshögskoleutredningen. Utredningen anser, att en undervisningsnämnd alltjämt bör finnas vid KLSL. Denna nämnd bör dock i tillämpliga

344 delar ha sammansättning och uppgifter liknande dem vid rikets universitet föreskrivna. Bl.a. bör, såsom föreslagits i kap. 7, KLSL:s undervisningsnämnd eller de personer nämnden utser ha till uppgift att granska studieplaner för de studerande vid KLSL. Genom här föreslagna förändringar erhåller studentkåren en fastare och starkare förankring till nämnden, vilket utredningen anser vara av betydelse med hänsyn till nämndens uppgifter.

V I I I . Ämnessektioner

och

sektionskollegier

Enligt det av jordbrukshögskoleutredningen förordade förslaget kommer de nuvarande statsagronom- och statshortonomavdelningarna vid statens jordbruksförsök, statens husdjursförsök och statens trädgårdsförsök att organisatoriskt infogas i de institutioner vid KLSL, som har motsvarande ämnesområden. De institutioner, som erhåller dessa försöksavdelningar, får således tre verksamhetsområden, nämligen fri forskning samt programbunden undervisning och försöksverksamhet. Institutionens hela verksamhet står under institutionschefens ledning. I sin egenskap av institutionschef ingår vederbörande professor i KLSL:s lärarkollegium och tillsammans med statsagronomen, såsom varande närmaste chef för institutionens försöksavdelning, i försökskollegiet. Varje institution, till vilken försöksavdelning är ansluten, framlägger två petita, nämligen en som berör undervisnings- och forskningsverksamheten och en som berör försöksverksamheten. Äskandena för de förstnämnda verksamheterna behandlas i kollegienämnden och äskandena för försöksverksamheten behandlas i försökskollegiet. Därefter föreläggs de styrelsen. Institutionerna bör med hänsyn till ämnesområdena sammanföras till ämnessektioner. Varje ämnessektion har eget sektionskollegium. En av sektionens professorer utses genom val i sektionskollegiet till sektionsordförande. Ordföranden i trädgårdssektionen — tillika rektors ställföreträdare vid Alnarp — skall däremot, såsom tidigare nämnts, tillsättas av KLSL:s styrelse efter hörande av trädgårdssektionens sektionskollegium. I varje sektionskollegium har sektionens professorer, laboratorer, lektorer, statsagronomer och statshortonomer säte och stämma. Därjämte äger motsvarande befattningshavare tillhörande annan sektion, rätt att närvara i förekommande fall. Sektionskollegium skall, om så erfordras, äga rätt att med sig adjungera person utom kollegiet. Sektionens ordförande leder kollegiets sammanträden. Vid förfall för ordföranden inträder den till tjänsteåren äldste professorn såsom ordförande i kollegiet. Försöksdirektören äger närvara vid kollegiets sammanträden. Sektionens främsta uppgift skall vara att handlägga kontakt- och samarbetsfrågor rörande forskning, undervisning och försöksverksamhet såväl

345 mellan institutionerna inom sektionen som ock mellan sektionen och andra anstalter och organ inom ämnesområdet. Kollegiet skall i övrigt handlägga eller förbereda ärenden, som hänskjutits till detsamma. IX.

Försökskollegium

KLSL:s nuvarande försökskollegium tillkom genom beslut av 1948 års riksdag på förslag av 1945 års försöksutredning. Man avsåg, att det på försökssidan skulle bli en motsvarighet till lärarkollegiet. Sagda utredning anförde bl. a. att avsikten med försökskollegiet skulle vara, att detta skulle fungera som ett tjänstemannamöte med försöksledarna, inom vilket skulle dryftas frågor, som allenast berörde den inom deras försöksinstitutioner bedrivna försöksverksamheten. Det skulle således vara ett för KLSL:s försöksverksamhet internt organ. Dess uppgifter skulle inskränkas till sådana ärenden, som föll inom ramen för de av KLSL:s styrelse årligen fastställda planerna för försöksverksamhetens bedrivande vid de av styrelsen direkt ledda försöksanstalterna. Kollegiet skulle således icke ta befattning med verksamheten vid de institutioner, som hade egna styrelser och som blott stod under överinseende av KLSL:s styrelse. Enligt de nuvarande stadgarna utgöres försökskollegiet av föreståndarna, statsagronomerna och överassistenterna vid statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök samt laboratorn i statistik och försöksteknik. Ordförande utses av styrelsen. Institutionsföreståndare vid KLSL har säte och stämma i kollegiet vid behandlingen av ärende, som berör hans institution. Föreståndaren för Sveriges utsädesförenings filial i Ultuna har rätt att närvara och yttra sig i försökskollegiet. Försöksgårdsföreståndare skall, då särskild fråga föranleder detta, kallas till sammanträde med försökskollegiet. Kollegiet äger vid behov anlita och till sammanträde kalla personer utom kollegiet. Det åligger försökskollegiet bl. a. att enligt styrelsens närmare anvisningar handlägga ärenden, som faller inom ramen för de av styrelsen årligen fastställda planerna för försöksverksamhetens bedrivande vid lantbruksförsöken samt att till styrelsen avge förslag rörande försöksverksamheten och andra lantbruksförsökens angelägenheter såsom i befordringsärenden m. m. Jordbrukshögskoleutredningen Enligt jordbrukshögskoleutredningens uppfattning bör KLSL:s försökskollegium bibehållas, men det bör ges en ändrad organisation och tilläggas något ändrade och utvidgade arbetsuppgifter. Kollegiet bör arbeta på sektioner. Dessa sektioner bör utgöras av en jordbruks-, en husdjurs- och en trädgårdssektion. I respektive sektion bör ingå dels de institutionschefer, som har sig unders.ällda försöksavdelningar, och dels cheferna för dessa försöksavdelningar,

346 statsagronomer och statshortonomer. Vidare bör försöksdirektören, avdelningsföreståndaren för försöksverksamhetens serviceavdelning och någon av KLSL:s statistiker ingå i sektionerna. Med hänsyn till den centrala försöksledningens samarbete med distriktsnämnderna bör distriktsförsöksledarna i förekommande fall ingå i försökskollegiet. Kollegiet och sektionerna skall dessutom med sig kunna adjungera andra befattningshavare inom eller utom KLSL. Försöksdirektören skall vara ordförande i det samlade kollegiet och i sektionerna. Han skall dock äga rätt att delegera denna uppgift till annan befattningshavare. Försökskollegiet bör inom försöksområdet i tillämpliga delar ha motsvarande uppgifter, som ovan föreslagits tillkomma kollegienämnden. Kollegiet bör således förbereda försöksavdelningarnas petita och för styrelsen framlägga ett samlat förslag till årets försöksverksamhet (riksförsöksprogrammet). Detta förslag skall försöksdirektören föredraga i KLSL:s styrelse. I anslutning till vad som anförts i kapitel 9, vill utredningen här något beröra frågan angående uppgörandet och fastställandet av KLSL:s programbundna försöksverksamhet, riksförsöksprogrammet. Preliminära förslag till försöksprogram inom försöksverksamhetens tre områden uppgöres dels inom de centrala försöksavdelningarna och dels vid de lokalt förlagda försöksstationerna i samråd med distriktsnämnderna. Dessa förslag samordnas institutionsvis, varefter de framläggs för respektive jordbruks-, husdjurs- och trädgårdssektion inom försökskollegiet. Var och en av de tre sektionerna skall sedan inom den för respektive försöksverksamhet anvisade medelsramen framlägga ett program jämte de äskanden, som erfordras för programmets genomförande. Sedan under försöksdirektörens ledning det samlade försökskollegiet samman j ä m k a t de tre sektionernas äskanden, framläggs de uppgjorda programmen jämte äskandena av försöksdirektören inför styrelsen för fastställelse. I anslutning till vad ovan anförts i fråga om riksförsöksprogrammets tillkomst m. m. vill utredningen under hänvisning till vad i kapitel 5 anförts angående forsknings- och försöksverksamhetens inbördes ställning något ytterligare beröra statsagronomernas ställning inom KLSL. Det har bl. a. anförts, att statsagronomernas ställning i organisationen kunde medföra, att deras förslag icke skulle bli tillbörligt beaktade inom respektive institutioner och sektioner. Det skulle vidare k u n n a tänkas, att en föreståndare för en vetenskaplig institution antingen skulle komma att sakna en positiv inställning till försöksverksamheten eller också icke besitta de för försöksverksamhetens ledning nödvändiga erfarenheterna. Då försöksverksamheten genom de av utredningen förordade åtgärderna synes ha fått betryggande garantier häremot, torde enligt utredningens uppfattning riskerna för en sådan utveckling vara små. För att ytterligare förstärka försöksverksamhetens ställning vill utredningen förorda följande

347 förfaringssätt beträffande de av försöksavdelningarnas chefer framlagda •fiörslagen till försök. Vederbörande statsagronoms förslag i ärende rörande försöksverksamhetens uppläggning skall enligt ovan förordade förslag först framläggas och diskuteras inom institutionen. Därefter överlämnas förslaget till vederbör a n d e sektion inom försökskollegiet, där det antingen godkänns eller ock ämdras och sammanjämkas med andra försöksprojekt. Det av försökskollegiet slutgiltigt godtagna förslaget föredras sedan av försöksdirektören i KLSL:s styrelse. Om statsagronomens förslag i försökskollegiet icke beakt a t s eller blivit ändrat, skall försöksdirektören i samband med sin föredragning inför styrelsen även framlägga det av statsagronomen förordade förslaget och jämväl tillse, att denne inför styrelsen får tillfälle att framföra sina synpunkter. Vad som här utsagts beträffande de av statsagronomerna framlagda primärförslagen skall givetvis gälla motsvarande förslag från statshortonom e r n a och i tillämpliga delar även förslag från distriktsförsöksledarna.

X.

Försöksledarmötet

Enligt gällande stadgar åligger det styrelsen för KLSL att årligen låta a n o r d n a ett s. k. försöksledarmöte och att fastställa program för detsamma. Mötet hålles årligen i slutet av november månad och pågår under två dagar. I mötet skall enligt 1948 års riksdagsbeslut ingå överinspektören för försöksväsendet, föreståndarna och statsagronomerna vid statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök, professorerna i allmän jordbrukslära, växtodlingslära, agronomisk hydroteknik och lantbrukets ekonomi vid KLSL, byråchefen i lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå samt hushållningssällskapens samtliga ordinarie jordbruks- och husdjurskonsulenter. Vid det samlade mötet fungerar överinspektören som ordförande. Mötet kan uppdelas på en jordbrukssektion och en husdjurssektion med föreståndarna för statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök som sektionsordförande. Mötet har rätt att till sig adjungera personer utanför sin egen krets, vilken rätt användes i förhållandevis stor utsträckning. Sålunda adjungeras regelmässigt bl. a. försöksgårdsföreståndarna och försöksledarna vid de fasta försöksstationerna. Mötets löpande angelägenheter handhas av ett arbetsutskott, som uppgör förslag till program och i förekommande fall bereder mötets ärenden samt expedierar dess beslut. För mötet finns inga mera detaljerade stadganden, och dess arbetsformer har följaktligen varit förhållandevis fria. Mötet har numera i huvudsak övergått till att bli ett allmänt informationsmöte, vid vilket i första hand ledare och specialister inom försöksverksamheten informerar mötesdeltagarna om den pågående försöksverksamheten och om de nya resultat, som vunnits.

348 Vid diskussioner i samband härmed inhämtas mötesdeltagarnas synpunkter. Under senare år har man eftersträvat att samla mötet kring vissa större frågekomplex och mötets förhandlingar brukar tilldraga sig ett betydande intresse. Även representanter för de nordiska grannländernas lantbruksförsöksverksamhet brukar infinna sig. Vid försöksledarmötet har trädgårdsförsöksfrågor knappast upptagits till behandling. Behov har emellertid förelegat att även samla försöksmännen på trädgårdsnäringens område till årliga sammankomster för information och diskussion av försöksplaner. Detta har medfört, att man inom statens trädgårdsförsök under senare år anordnat informella möten av försöksledarmöteskaraktär vid Alnarp. Jordbrukshögskoleutredningen Enligt utredningens mening har försöksledarmötena haft en betydande uppgift att fylla. Då behovet att årligen samla försöksmän av olika kategorier för information och överläggningar säkerligen kommer att kvarstå, föreslår utredningen att mötena bibehålls. Den av utredningen föreslagna omorganisationen av den statliga försöksverksamheten medför, att försöksledarmötets sammansättning bör ändras i viss utsträckning. Sålunda bör trädgårdssidan i fortsättningen tillförsäkras en plats inom mötets ram. Mötet bör kunna uppdelas på tre sektioner, en jordbrukssektion, en husdjurssektion och en trädgårdssektion. Försöksdirektören bör vara ordförande i mötet i dess helhet, medan sektionsordförandena utses av mötet självt. I mötet bör förutom försöksdirektören ingå föreståndarna, statsagronomerna och statshortonomerna inom samtliga institutioner vid KLSL, som har försöksverksamhet, ävensom professorn i lantbrukets företagsekonomi, en av KLSL:s statistiker, föreståndaren för försöksverksamhetens serviceavdelning och distriktsförsöksledarna inom KLSL. Lantbruksstyrelsen bör representeras av byråcheferna för jordbruks- och husdjursbyråerna, samt av byrådirektören för trädgårdsärenden. Den lokala försöksverksamheten bör representeras av samtliga jordbruks-, husdjurs- och trädgårdskonsulenter samt de övriga representanter hushållningssällskapen utser. Även chefen för jordbrukets provningsanstalt bör beredas tillfälle att delta. Mötet bör liksom hittills ha rätt att till sig adjungera personer utanför sin egen krets. Ledningen för mötet bör då så bedömes lämpligt vara oförhindrad att uppta speciella frågor i en mer begränsad krets. Mötets trädgårdssektion bör, om så befinnes lämpligt, kunna sammanträda i Alnarp. Som framgått av kapitel 9 har utredningen föreslagit en särskild distriktsorganisation inom jordbruks- och trädgårdsområdena, men däremot inte inom husdjursområdet. Med anledning härav föreslår utredningen att de uppgifter rörande försöksprogrammets tillkomst, som för jordbruksoch trädgårdsområdena primärt behandlas inom distriktsförsöksnämn-

349 derna, på husdjursområdet bör handläggas av försöksledarmötets husdjurssektion. Försöksdirektören bör svara för att mötet årligen kommer till stånd och h a n bör, liksom f. n. överinspektören, tillsammans med ett arbetsutskott svara för att förslag till mötets program uppgöres, att mötets ärenden förberedes och att dess beslut protokollföres. Protokollet skall föreläggas KLSL:s styrelse. Som sekretariat åt mötet bör KLSL:s kansliavdelning fungera. Vid samm a n t r ä d e n i Alnarp bör denna funktion omhänderhas av trädgårdssektionens expedition. X I . Lantbrukets

försöksråd

m.m.

Efter förslag av 1945 års jordbruksförsöksutredning omorganiserades genom beslut av 1948 års riksdag KLSL:s båda tidigare fungerande försöksråd till ett försöksråd. Dettas uppgift skulle vara att främja det fackliga samarbetet mellan den inom KLSL:s ram bedrivna försöksverksamheten och den verksamhet av liknande slag, som bedrevs vid övriga statliga och statsunderstödda forsknings- och försöksinstitutioner på jordbrukets och trädgårdsodlingens område ävensom den lokala försöksverksamheten. Badet skulle vidare verka som ett förbindelseorgan mellan försöksverksamheten å ena sidan samt det praktiska jordbruket, dettas organisationer och vissa industrier å andra sidan. Badet skulle slutligen fungera som en rådgivande instans till styrelsen för KLSL i försöksfrågor. Överinspektören skulle vara ordförande i såväl försöksrådet som i dess sektioner. Till ledamöter i rådet skulle utses representanter för försöks- och forskningsinstitutioner, för det praktiska jordbruket och dess organisationer samt för industrien. Genom beslut av 1952 års riksdag SFS 779: 1952 nedlades detta försöksråds verksamhet, då dess funktion som samarbetsorgan av olika anledningar bedömdes vara överflödig. I stället inrättades ett särskilt beredningsorgan för hushållningssällskapens statsunderstödda lokala försöksverksamhet. Detta beredningsorgan erhöll namnet försöksrådet. Den av hushållningssällskapen bedrivna, statsunderstödda försöksverksamheten utföres i nära samarbete med statens jordbruksförsök. Hos hushållningssällskap, som vill anordna dylik verksamhet, skall finnas en försökskommitté för organisation och planläggning av verksamheten. Det ankommer på statens jordbruksförsök att årligen efter hörande av sällskapens försökskommitéer utarbeta förslag till program för verksamheten. Denna står under tillsyn och kontroll av KLSL:s styrelse, som även fördelar för verksamheten avsedda statsbidrag. Förslaget granskas av försöksrådet. Jordbrukshögskoleutredningen. I likhet med 1945 års jordbruksförsöksutredning finner utredningen för sin del att ett samarbetsorgan bör finnas

350 för att ett rationellt utnyttjande skall kunna komma till stånd av de medel, som inom landet sammanlagt står till förfogande for forskning och försöksverksamhet på lantbruksområdet. I enlighet med utredningens allmänna inställning beträffande de lämpliga formerna för en samverkan olika anstalter emellan finner utredningen emellertid att denna samverkan inte bör ha form av en central dirigering utan ha karaktären av en ömsesidig information. Det samarbetsorgan, som utredningen föreslår bli inrättat och som bör benämnas lantbrukets försöksråd, skall sålunda ha karaktären av ett kontaktorgan mellan de olika anstalterna. Den kontakt mellan KLSL och dessa anstalter, som erhålls genom försöksdirektören såsom kontaktman (sid. 339) förstärks ytterligare genom lantbrukets försöksråd. Någon rutinmässig befattning med försöksplaners uppgörande skall inte tillkomma rådet. Den ömsesidiga information, som kommer till stånd inom rådet, utgör enligt utredningens mening ett värdefullt incitament för ledamöterna i rådet i deras verksamhet och ett medel att motverka en onyanserad, icke önskvärd dubbelbearbetning av problemen. Försöksdirektören skall vara ordförande i lantbrukets försöksråd och KLSL:s kansliavdelning skall fungera som dess sekretariat. Utredningen finner det inte vara behövligt, att lantbrukets försöksråd är permanent indelat på sektioner men att det bör vara rådet obetaget att, om så befinns lämpligt, upptaga fråga till behandling i särskilt utskott. Med avseende på de ledamöter, som skall ingå i rådet, finner jordbrukshögskoleutredningen, att den sammansättning, som av 1945 års jordbruksförsöksutredning föreslogs för försöksrådet i den av sagda utredning föreslagna organisationen, i huvudsak bör gälla även med avseende på lantbrukets försöksråd, givetvis dock med de anpassningar, som betingas av sedan dess inträffade förändringar och de förslag jordbrukshögskoleutredningen i detta betänkande framlägger. Badet bör därutöver äga rätt att med sig adjungera företrädare för forskning och övrig expertis, som bör förväntas kunna bidra till belysandet av de frågor, som skall behandlas. Med den karaktär av organ för kontakt och information, som rådet är avsedd att ha, synes detta vara naturligt och ej heller inge några betänkligheter ur praktiska synpunkter. Med hänsyn till vad utredningen anfört i kap. 9 om hushållningssällskapens statsunderstödda lokala försöksverksamhet bör de uppgifter som nu tillkommer det nuvarande försöksrådet överflyttas till en särskild beredningsnämnd. Beträffande denna nämnds uppgifter och sammansättning m. m. hänvisas till kap. 9. I samband med denna förändring bör det nuvarande försöksrådet upphöra.

351 X I I . Den administrativa

och kamerala

verksamheten

vid KLSL

m.m.

Beträffande utformningen av organisationen för den administrativa och kamerala verksamheten vid KLSL har, som tidigare nämnts, jordbrukshögskoleutredningen biträtts av statens organisationsnämnd. Med utgångspunkt från av utredningen givna direktiv rörande riktlinjerna för KLSL:s framtida arbetsuppgifter och organisation har nämnden efter verkställda undersökningar vid KLSL och Alnarpsinstitutet framlagt förslag, som i sin helhet redovisas i bilaga l. 1 Då detaljerna i denna nämndens utredning framgår av bilagan, har utredningen i detta kapitel endast velat återge huvuddragen av detsamma. KLSL:s kansli står för närvarande under ledning av en ekonomidirektör, som tillika är kanslichef. En försöksgårdsföreståndare biträder för närvarande styrelsen vid övervakningen av förvaltningen av statens försöksgårdar. Arbetet inom kansliet är organiserat på sekreteraravdelning, kamrerareavdelning och överinspektörens kansli, varjämte högskolans olika servicebetonade ekonomiarbeten utföras under ledning av en byggnadsassistent. Kansliet handlägger ärenden, som avser KLSL:s organisation, personal och ekonomi. Till kansliet hänföres vidare kanslibyggnadens telefonväxel, skriv- och dupliceringsarbeten, vakthållning, budsändning samt för högskolan gemensamma uppgifter såsom byggnads-, reparations-, eldnings- och hantverksmässiga ärenden ävensom park- och trädgårdstillsyn, vinterväghållning, bilservice, förande av inventarieförteckningar, försäljning av studiehandböcker samt inköp och förrådshållning av skriv- och kontorsmateriel för kansliets behov. Vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut finns, en rektorsexpedition och ett gemensamt kamrerarekontor. Institutet saknar heltidsanställd sekreterare. Vissa administrativa och kamerala uppgifter fullgöres inom de olika avdelningarna. Som chef för kamrerarekontoret tjänstgör en kamrerare, vilken tillika mot särskilt arvode är styrelsens sekreterare. Sekreteraren biträder rektor med handläggningen av vissa administrativa ärenden. Den kamerala verksamheten vid institutet, som är huvudförvaltning, är starkt koncentrerad till kamrerarekontoret. Statens organisationsnämnds förslag innebär i huvudsak följande. Organisationsnämnden föreslår, att de administrativa och kamerala verksamheterna vid KLSL:s ultunadel i likhet med nu gällande organisationsformer vid ett flertal akademiska lärosäten i vårt land omhänderhas av två 1

P.M. angående statens organisationsnämnds biträde åt jordbrukshögskoleutredningen rörande organisationen av de administrativa och kamerala verksamheterna vid lantbrukshögskolan och stålens lantbruksförsök samt Alnarps-institutet. S:encilerad upplaga, Kungl. jordbruksdepartementet.

352 parallellställda avdelningar, en kansliavdelning och en ekonomiavdelning. Avdelningarna skall i erforderlig utsträckning samarbeta med varandra i olika hänseenden. Avdelningarna lyder i administrativt avseende under rektor, men skall samtidigt betjäna försöksdirektören och den av honom handhavda verksamheten. Som chef för vardera avdelningen föreslås en byrådirektör. Var och en av dessa bör vara föredragande inom sitt verksamhetsområde i KLSL:s styrelse samt de kollegier, nämnder och råd, som kommer att finnas vid KLSL. Kansliavdelningen föreslås i huvudsak handlägga ärenden rörande organisation, arbetsordningar och övriga arbetsföreskrifter, personal, årsberättelser och övriga redogörelser, kompetens- och utbildningsfrågor, skriv- och dupliceringsarbeten samt ombesörja vården av arkivet. Avdelningen skall föra styrelsens protokoll och ansvara för expedieringen av ifrågavarande ärenden. Ekonomiavdelningen föreslås organiserad på kamrerarkontor, intendentsdetalj och verkstadsdetalj. Kamrerarkontoret skall omhänderha ärenden angående anslagsäskanden, personalredovisning, löneuträkning, kassarörelse, medelsförvaltning, fondförvaltning, förvaring av värdehandlingar samt utredningar och andra ärenden av ekonomisk natur. Kontoret skall föra tjänstematrikel och upprätta personalstatistik samt ombesörja bokföringen. Kontoret står närmast under ledning av en kamrerare. Intendentsdetaljen skall såsom kontaktorgan mellan byggnadsstyrelsen och KLSL handlägga ärenden angående hyror för och underhåll av tjänsteoch hyresbostäder samt därmed sammanhängande ärenden av byggnadsteknisk och ekonomisk art. Den skall omhänderha arbetet rörande parker och trädgårdar, bilserviceverksamheten, snickarverkstaden, upphandling och förrådshållning av standardmateriel jämte förrådsbokföring. Detaljen skall ledas av en intendent. Verkstadsdetaljen med finmekanisk verkstad skall b l . a . ombesörja serviceverksamheten i fråga om apparatur, såsom rådgivning, ny- och omkonstruktion samt reparationer ävensom biträda vid inköp av apparater. Som chef för denna detalj har föreslagits en ingenjör. De till intendents- och verkstadsdetaljerna hänförda arbetsuppgifterna avser KLSL:s verksamhet i Ultuna. Organisationsnämnden har vidare föreslagit ett flertal rationaliseringsåtgärder bl. a. rörande registrering, protokoll- och matrikelföring, kassaverksamhet, löneuträkning och löneutbetalning, bokföring, inköp och förrådshållning. För att med hänsyn till det stora avståndet mellan Ultuna och Alnarp säkerställa den till Alnarp förlagda trädgårdssektionens funktionsduglighet och för att åstadkomma en smidig handläggning av sektionens administrativa och kamerala ärenden bör enligt organisationsnämnden sektionen givas en relativt självständig ställning i förhållande till KLSL i övrigt. För den

353 skull har föreslagits inrättandet av en sektionsexpedition i Alnarp. Som chef för expeditionen har föreslagits en förste byråsekreterare. Expeditionen skall bl. a. enligt organisationsnämndens förslag fullgöra sekreteraregöromål, bereda, expediera och protokollföra ärenden för sektionens ordförande, sektionskollegiet, lärarkollegiet i Alnarp och till sektiomen hörande institutioner och underavdelningar, omhänderha organisations-, personal-, undervisnings- och elevärenden, föra tjänstematriklar och ptersonalstatistik för vid sektionen tjänstgörande personal, ombesörja diarieföring och arkivvård, skriv- och dupliceringsarbeten, budsändning och vakthiållning, m. m. Därjämte skall expeditionen omhänderha sektionens kam e r a l a ärenden, verkställa utredningar av ekonomisk-kameral natur, ombesörja upphandling och förrådshållning för sektionen samt kontakten med byggnadsstyrelsen ifråga om sektionen tillhörande byggnader. Jordbrukshögskoleutredningen. Jordbrukshögskoleutredningen har för sin del funnit, att det av statens organisationsnämnd framlagda förslaget till kansli- och ekonomiavdelningar vid KLSL:s ultunadel och expedition i Alnarp innebär en väl avvägd och rationell organisation, varför utredningen ansett sig böra förorda detsamma. Under utredningsarbetets gång har emellertid framkommit vissa frågor, vilka nämnden, då den avgav sitt förslag, icke hade tillfälle att taga ställning till. Dessa frågor avser utredningens förslag beträffande intendents- och verkstadsdetaljernas arbetsuppgifter samt behovet av eventuell ytterligare personal vid kansliavdelningen. För att närmare undersöka de konsekvenser, som utredningens förslag i n ä m n d a hänseenden skulle kunna få ifråga om kansli- och ekonomiavdelningarnas organisation har utredningen anlitat förste byråsekreteraren E. Karlberg. Karlberg har i dessa frågor anfört bl. a. följande: Intendents- och verkstadsdetaljernas arbetsuppgifter. Det har inom utredningen diskuterats, om den till intendentsdetaljen hänförda verksamheten rörande parker, väghållning och bilservice i stället borde tillkomma lantbruksförvaltningen i Ultuna. Om bilserviceverksamheten samordnades med den för lantbruksförvaltningens reparationsservice erforderliga verkstaden och verksamheten rörande parker och väghållning samordnades med liknande verksamhet inom lantbruksförvaltningen, är det sannolikt, att man skulle uppnå ett rationellare utnyttjande av arbetskraften. I fråga om den av nämnden föreslagne ingenjören på verkstadsdetaljen vore det önskvärt, om denne i mån av behov kunde biträda försöksverksamhetens serviceavdelning i frågor rörande inköp och vård av sådan utrustning, som försöksverksamhetens serviceavdelning avses komma att disponera. Detta bör dock ske endast i sådan utsträckning, att hans verksamhet inom verkstadsdetaljen icke äventyras. Det bör tillkomma KLSL:s styrelse att fastställa närmare bestämmelser i här berörda hänseenden. Kansliavdelningens personal. Det har från utredningens sida ifrågasatts, om av nämnden föreslagen kvalificerad personal på kansliavdelningen kunde anses till23-599132 Utredningar

354 räcklig för de föreslaga uppgifterna. Då utredningen för närvarande icke har möjlighet att närmare precisera arbetsuppgifternas volym, framlägges icke förslag att tillföra avdelningen ytterligare personal. Det kan emellertid eventuellt komma att visa sig erforderligt, att en tjänst som amanuens i reglerad befordringsgång eller en kanslisttjänst bör tillföras avdelningen. Frågan härom bör bli föremål för bedömning, sedan den nya organisationen varit i verksamhet en tid och erfarenhet vunnits rörande behovet av arbetskraft. De av Karlberg framförda synpunkterna anser sig utredningen kunna biträda. Vad beträffar intendents- och verkstadsdetaljernas arbetsuppgifter liksom kansliavdelningens personal bör det ankomma på styrelsen för KLSL att, sedan erfarenhet vunnits, ta närmare ställning till dessa frågor. Utredningen vill avslutningsvis framhålla att, därest förslaget rörande den administrativa och kamerala verksamheten godtages, samråd bör äga r u m mellan KLSL:s styrelse och statens organisationsnämnd vid förslagets genomförande i denna del. X I I I . Lönegradsplacering

av personalen och kamerala

vid KLSL:s

administrativa

organ

Förslag till lönegradsplacering av de befattningshavare, som organisationsnämnden förordar i sitt förslag rörande KLSL:s administrativa och kamerala organ, ingick icke i nämndens från utredningen erhållna uppdrag. För detta uppdrag har utredningen därför anlitat förste byråsekreteraren E. Karlberg. Över det av honom framlagda förslaget har organisationsnämnden sedermera avgett yttrande. Beträffande befattningshavarnas lönegradsplacering anför Karlberg bl. a. följande. För vissa tjänster, som föreslagits av organisationsnämnden, nämligen förste kansliskrivare, biblioteksassistent, kontorist, kanslibiträde, kontorsbiträde, förrådsman, hantverkare, eldare och gårdskarl förekommer blott en lönegrad. Dessa tjänsters lönegradsplacering synes därför icke behöva diskuteras i detta sammanhang. Enligt utredningens blivande förslag kommer personalen för forskning, undervisnings- och försöksverksamhet att utökas. Den månadsavlönade personalen beräknas komma att uppgå till cirka 700 personer och den kollektivavtalsanställda till mellan 180-230 personer. Antalet studerande beräknas till omkring 300. Kansliavdelningen. Organisationsnämnden har föreslagit, att en byrådirektörstjänst inrättas såsom chefsbefattning för kansliavdelningen. De arbetsuppgifter av administrativ art, som hittills åvilat ekonomidirektören, avses därvid överflyttade på denne befattningshavare. Han skall ansvara för och bereda eller låta bereda de ärenden, som enligt nämndens förslag skola handläggas på avdelningen. Han skall inom avdelningens verksamhetsområde vara föredragande i styrelsen och dess arbetsutskott, lärar- och försökskollegierna, försöksråd och övriga organ, som kan finnas vid högskolan och försöksverksamheten. Den administrativa verksamheten vid lantbrukshögskolan kommer efter utbygg-

355 n å d e n att bliva mer omfattande än nu. Därtill kommer, att arbetet i viss mån är särpräglat och avvikande från vanliga ämbetsverks. Kraven på kompetens och kvalifikationer på den tjänsteman, som skall vara chef för kansliavdelningen måste därför vara höga. Den administrative avdelningschefen och dennes närmaste medarbetare på avdelningen kommer att vara de enda befattningshavare inom högskolam i Ultuna, som har utbildning inom avdelningens verksamhetsområde. Detta medför, att de realiteter måste svara för hithörande synpunkter inom högskolans olika organ. Vetenskapsmännen har sällan tid att vid sidan av sitt ordinarie forsknings- och lärararbete ägna sig åt dessa synpunkter utan måste för sitt ställningstagande i stor utsträckning förlita sig på dessa tjänstemäns uppgifter. För att kunna förvärva och behålla en kvalificerad kraft för denna tjänst, som även kommer att bli en personalchefsbefattning för högskolan i sin helhet, direkt underställd rektor och för att säkerställa kontinuitet i förvaltningsarbetet, b ö r tjänsten, som torde böra räknas såsom sluttjänst, icke placeras i lägre lönegrad än A 26. Enligt nämndens förslag avses förste byråsekreteraren i den nya organisationen komma att övertaga vissa av de uppgifter, som nu tillkommer högskolans sekreter a r e . Sålunda skall han icke blott vara sekreterare åt styrelsen och dess arbetsutskott utan även omhänderha sekreterareuppdragen i samtliga de organ, som kan komma att inrättas vid högskolan såsom kollegienämnd, lärarkollegium, undervisningsnämnd, beredningsnämnd och försöksråd. Han skall därjämte biträda försöksdirektören vid handläggningen av ärenden, som kommer att beröra försöksverksamheten och i övrigt biträda byrådirektören i dennes arbete samt vid behov vikariera för denne. Då de arbetsuppgifter, som skall tillkomma honom, sålunda blir av mångskiftande och kvalificerad art, bör tjänsten placeras i lägst lönegrad A 21. Ekonomiavdelningen. Såsom ovan nämnts har organisationsnämnden som chef för ekonomiavdelningen föreslagit en tjänst såsom byrådirektör. Denna befattningshavare skall övertaga ansvaret för handläggningen av de ärenden av ekonomisk art, som nu ombesörjes av ekonomidirektören. Därjämte skall avdelningen omhänderha personalredovisning och personalärenden i samråd med kansliavdelningen samt föra högskolans tjänstematrikel. Avdelningen skall även vara huvudman för den till Alnarp förlagda trädgårdssektionen rörande frågor, som falla inom avdelningens verksamhetsområde. Avdelningschefen skall inom sitt verksamhetsområde vara föredragande i högskolans styrelse och dess arbetsutskott samt övriga organ — framförallt kollegienämnden — som kommer att finnas vid högskolan. Han skall även följa det kamerala arbete, som icke bedrives vid kamrerarkontoret, utan vid högskolan i övrigt. Han skall vidare i fråga om lantbrukshögskolans ultunadel övervaka inköpsverksamheten och förrådshållningen med tillhörande bokföring samt .att verkstadsdetaljen utnyttjas på ett i organisatoriskt avseende rationellt sätt. Vad ovan sagts om kansliavdelningens byrådirektör angående dennes sakkunskap äger sin tillämpning även för denne tjänsteman i vad avser de kamerala synpunkterna. Med hänsyn till kvaliteten av de arbetsuppgifter, vilka kommer att åvila denne befattningshavare, och då tjänsten i detta fall likaledes torde få anses som en sluttjänst, synes tjänsten icke böra placeras i lägre lönegrad än A 26.

356 Den hittillsvarande befattningen som bokhållare i lönegrad A 15 har av nämnden föreslagits utbytt mot en kassörsbefattning. Med hänsyn till omfattningen av de ordinarie arbetsuppgifter, som skall tillkomma kassören efter en utbyggnad av högskolan, samt att han bör vara kvalificerad att vikariera i kamrerarens ställe och i övrigt biträda denne med det kvalificerade arbetet inom kontoret, synes i jämförelse med andra statliga förvaltningsorgan en placering i lönegrad A 12 vara motiverad. Nämnden h a r föreslagit, att som chef för intendentsdetaljen bör placeras en intendent. Denne kommer i huvudsak att övertaga de arbetsuppgifter, som nu tillkommer byggnadsassistenten, vilken är placerad i lönegrad A 17. Därjämte skall uppgifterna med inköp, förrådshållning och förrådsbokföring av standardvaror för högskolans samtliga institutioner i Ultuna samt expeditionsvaktsgöromålen hänföras till denna detalj. De arbetsuppgifter, som ankommer på intendenten, blir vidare av arbetsledande natur. Det blir även nödvändigt, att han förskaffar sig en relativt stor varukännedom inom verksamhetsområdet för att på ett ekonomiskt sätt kunna verkställa upphandlingar. Därför synes en lönegradsplacering i A 19 vara lämplig. I fråga om tjänsterna som maskinmästare, trädgårdsmästare, reparatör och expeditionsvakt finnes med hänsyn till tjänsteinnehavarnas blivande arbetsuppgifter icke anledning frångå de nuvarande lönegradsplaceringarna. Nattvakten och de säsongsanställda trädgårdsarbetarna böra såsom hittills vara kollektivavtalsanställda. 1956 års tekniska biträdesutredning har i ett den 17 november 1958 avgivet betänkande angående teknisk biträdespersonal till behandling bl. a. upptagit frågan angående läroverksingenjörers inplacering i det statliga lönesystemet. Därvid har utredningen funnit, att jämväl vid universitet och högskolor liksom vid övriga vetenskapliga institutioner de inom kommunikationsverken tillämpade befordringsgrunderna bör utnyttjas för tekniker med läroverks- och institutsingenjörsexamen. Lönegraderna är i dessa fall efter fyra års anställning under vissa förutsättningar för läroverksingenjörer Ae 15 och för institutsingenjörer Ae 12 efter två års anställning. I fråga om behovet av ingenjörsbefattningar vid universitet och högskolor h a r utredningen framhållit, att det vore önskvärt, att frågan om organisationen av den kvalificerade tekniska biträdestjänsten såväl i princip som i detaljer utredes i ett sammanhang. Utredningen ifrågasätter, »huruvida det icke vore ändamålsenligt att förse varje universitet och högskola med en för hela lärosätet gemensam driftsingenjör eller eventuellt flera sådana med specialiteter. På dylik driftsingenjör skulle i så fall ankomma att tjänstgöra som högsta tekniska rådgivare åt den vetenskapliga personalen, att vaka över att förekommande arbeten utföres så rationellt som möjligt, att tillverkning icke äger rum av detaljer eller apparater som med fördel går att köpa till lägre kostnad i öppna marknaden, att hålla kontakt med andra lärosäten för undvikande av dubbelarbeten i fråga om apparattillverkning m. m.» De arbetsuppgifter, som avses ankomma på chefen för verkstadsdetaljen, är av den natur, att de fordrar kvalificerad utbildning. Då avsikten är, att han skall bistå högskolans samtliga institutioner med råd och assistens av kvalificerad art i tekniskt hänseende vid anskaffning och installation samt ny- och omkonstruktion

357 a v apparater och andra anordningar för laboratoriearbetet, synes det ofrånkomligt, att examen från tekniskt gymnasium eller motsvarande samt erfarenhet av verksamhet inom industri eller hantverk uppställes såom kompetenskrav. För att k u n n a anskaffa och behålla lämplig arbetskraft, vilket bör kunna medföra icke ohetydliga ekonomiska fördelar med hänsyn till den dyrbara apparatur det här ä r fråga om, bör tjänsten placeras i lönegrad A 19. Trädgårdssektionens expedition. Såsom organisationsnämnden framhållit måste trädgårdssektionen med hänsyn till det stora avståndet mellan Ultuna och Alnarp för att dess funktionsduglighet skall säkerställas och för att åstadkomma en smidig handläggning av sektionens administrativa och kamerala ärenden givas en relativt självständig ställning i förhållande till lantbrukshögskolan i övrigt. För den skull h a r nämnden ansett det erforderligt, att till sektionen knytes en särskild expedition. Som chef för denna har nämnden föreslagit en sekreterare. Såsom av nämndens promemoria framgår skall sekreteraren utföra arbetsuppgifter av liknande natur, som i olika avseenden skall tillkomma byrådirektörerna, förste byråsekreteraren, kamreraren och intendenten vid Ultuna med undantag för huvudbokföringen, som skall omhänderhas av kamrerarekontoret i Ultuna. Enligt sektionsordförandens bestämmande avses sekreteraren i erforderlig utsträckning biträda denne vid föredragning inom högskolans styrelse och andra organ samt vara sekreterare i sektionens lärarkollegium och övriga organ, som kan komma att finnas inom sektionen. Han bör även såsom nämnden föreslagit vara sekreterare i den samarbetsnämnd, som skall finnas i Alnarp, för de olika dit förlagda institutionerna och som nu bildar Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Den månadsavlönade personalen vid trädgårdssektionen i Alnarp och den i anslutning till sektionens verksamhet bedrivna lokala försöksverksamheten kommer enligt utredningens förslag efter utbyggnaden att uppgå till cirka 80 personer. Även om avlöningarna för denna personal skall utbetalas av kamrerarekontoret i Ultuna, måste dock expeditionen kontinuerligt under varje månad följa denna personals tjänstgöring och månatligen till kamrerarekontoret lämna uppgifter, som skall ligga till grund för kontorets uträkningar. Den kollektivavtalsanställda personalen beräknas komma att uppgå till 50-100 personer, därav somliga säsongsanställda. Denna personal bör av praktiska skäl avlönas av expeditionen. Antalet elever, som skall bedriva studier vid trädgårdssektionen, kommer att utgöras av två å tre årsklasser om vardera cirka 10-15 studerande. Som en jämförelse kan anföras, att vid Skogshögskolan finnes anställda cirka 90 månadsavlönade och 10 enligt kollektivavtal samt cirka 150 studerande, därav 36 förlagda till Garpenberg. Som chef för högskolans administrativa och kamerala verksamhet finnes en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 23, vilken tjänst begärts uppflyttad till byrådirektör i Ao 25. Det är av stor betydelse, att sekreteraren i största möjliga utsträckning kan anförtros att självständigt omhänderha arbete av administrativ och kameral natur, vilket arbete eljest skulle betunga sektionsordföranden och institutionscheferna alltför mycket och verka hämmande på deras vetenskapliga verksamhet såsom institutionschefer. Det är slutligen av stor vikt, att till tjänsten som sekreterare kunna erhålla en i såväl administrativa som kamerala göromål väl kvalificerad innehavare, helst med

examen från juridisk fakultet, varför en lägre lönegrad än A 23 icke bör komma ifråga. De arbetsuppgifter, som enligt organisationsnämnden skall tillkomma expeditionsvakten vid expeditionen, är av för expeditionsvakt i lönegrad A 7 sedvanlig art, varför en placering i denna grad förordas. över det av Karlberg utarbetade förslaget till lönegradsplacering har organisationsnämnden bl. a. anfört följande. Karlberg har föreslagit, att de båda byrådirektörsbefattningarna skall placeras i lönegrad A 26. Vid en jämförelse med de administrativa chefsbefattningarnas nuvarande lönegradsplacering vid övriga akademiska lärosäten synes det som om ifrågavarande befattningar borde placeras i lönegrad A 24. En prövning av denna löneställning bör emellertid ske i samband med den generella tjänstfiörteckningsrevision, som eventuellt kan komma att verkställas för övriga likartade befattningar vid universitet och högskolor i anledning av universitetskanslerns underdåniga skrivelse den 24 oktober 1956 med hemställan om uppflyttning i lönegrader av vissa administrativa befattningshavare vid universitet och andra lärosäten, Stockholms högskolors rektorskonvents promemoria i februari 1957 angående de administrativa befattningshavarnas löneställning vid de akademiska läroanstalterna samt civila statsförvaltningens tjänstemannaförbunds skrivelse till Konungen den 8 april 1957 med förslag om ändrad löneställning för den administrativa chefspersonalen vid universitet och högskolor. Beträffande den av Karlberg föreslagna löneställningen för intendenten, A 19, ifrågasattes, om icke med hänsyn till arbetsuppgifterna en placering i 17 lönegraden vore mer motiverad. Den föreslagna befattningen såsom ingenjör har av Karlberg placerats i 19 lönegraden. Om en dylik tjänst inrättas, bör frågan om löneställningen för tjänsten enligt nämndens mening upptagas till omprövning i samband med de förhandlingar, som kan komma till stånd med anledning av 1956 års tekniska biträdesutrednings förslag i dess betänkande angående teknisk biträdespersonal i fråga om ingenjörsbefattningar vid universitet och högskolor. I avvaktan härpå bör tjänsten placeras i 17 lönegraden . . . Jordbrukshögskoleutredningen. Utredningen har funnit det av Karlberg framlagda förslaget väl avvägt och förordar för sin del, att befattningshavarna inplaceras i de av honom angivna lönegraderna. Börande intendentens lönegradsplacering vill utredningen därjämte framhålla, att denne tillagts ytterligare arbetsuppgifter utöver de av organisationsnämnden föreslagna. Sålunda skall han träffa avtal med återförsäljare av baljväxtbakteriekulturer samt ombesörja leverans och fakturering av dessa. För att underlätta den av utredningen föreslagna omorganisationen bör intill dess denna genomföres vid eventuella vakanser här berörda befattningar ej återbesättas med ordinarie innehavare. Den personal som friställs vid omorganisationen bör i största möjliga utsträckning överföras till nya befattningar. I den mån denna överflyttning leder till att någon av befatt-

359 ningshavarna blir placerad i en lägre tjänst bör detta dock ej medföra sänkt lön utan han bör stå kvar i samma lönegrad. Föreslagen personal vid kansli- och A. Kansliavdelningen: 1 byrådirektör 1 l:e byråsekreterare 1 l:e kansliskrivare 2 kontorister 1 kanslibiträde 3 kontorsbiträden

A 26 A 21 A 12 A 9 A 7 A 5

B. Ekonomiavdelningen: 1 byrådirektör

A 26

a. Kamrerarkontoret 1 kamrer 1 kassör 1 kontorist 1 kanslibiträde 3 kontorsbiträden

A 21 A 12 A 9 A 7 A 5

ekonomiavdelningarna. b. Intendentsdetaljen 1 intendent (nuv. byggnadsass. bef.) A 19 1 maskinmästare A 12 2 reparatörer A 8 resp. A 9 6, 5 eldare A 7 2 hantverkare A 8 1 trädgårdsmästare A 9 6 gårdskarlar (chaufför) A 7 1 förrådsman A 7 3 expeditionsvakter A 7 1 nattvakt, kollektivavtalsanställd 3 trädgårdsarbetare, säsonganställda (kollektivavtalsanställda) c. Verkstadsdetaljen 1 ingenjör 1 instrumentmakare

A 19 A 11

KAPITEL 11

Anslagsberäkningar Utredningen framlägger i detta kapitel beräkningar över kostnaderna för de åtgärder som föreslagits i tidigare delar av betänkandet. Dessa kostnader är av två slag; dels investeringskostnader av engångskaraktär, dels årligen återkommande driftskostnader. I.

Investeringskostnader

Dessa utgöras av kostnader för A) markinköp, B) ny- och ombyggnader inklusive fast inredning och yttre arbeten såsom ytplanering, ledningar och vägar, samt C) utrustning av ny- och ombyggda lokaler. A. Markinköp Det kan bli aktuellt att inköpa ca 15 ha åkerjord för jordbruksförsöksstationen i västra distriktet (Skara), såvida erforderlig m a r k ej kan arrenderas. Kostnaden för det eventuella inköpet kan uppskattas till ca 50 000 kr. B. Ny- och ombyggnader inklusive fast inredning och yttre arbeten De av utredningen föreslagna byggnadsåtgärderna har kostnadsuppskattats av byggnadsstyrelsen och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader (SFL). Kostnadsuppskattningarna som återfinnes detalj redovisade i kap. 12 är sammanfattade i tabell 1. Tabell 1. Kostnader för av utredningen föreslagna byggnadsarbeten vid KLSL, tusental kr. Byggnadskostnader uppskattade av Byggnadsstyrelsen

SFL

Ultuna Alnarp: Trädgårdssektionen Jordbruks- och husdjursförsöksstationerna . . . . Skara: Jordbruksstationen Nyckelby: Trädgårdsförsöksstationen öjebyn: Trädgårds- och husdjursförsöksstationerna .

18 000

18 750

5 600

70 150 60 110 640

5 670 150 60 110 640

Summa

23 600

25 380

361 För påbörjande av utbyggnadsetapp I av byggnadsprogrammet omfattande de å sid. 407 upptagna projekten vid Ultuna och de å sid. 409 upptagna projektion vid Alnarp erfordras enligt byggnadsstyrelsens beräkningar ca 2,5 resp. 0,5 milj. kronor, vilket belopp enligt utredningens tidsplan bör ställas till förfogande budgetåret 1960/61. C. Utrustning av nybyggda och ombyggda lokaler I ovan redovisade byggnadskostnader ingår ej kostnader för utrustning. Utrustningsnämnden för universitet och högskolor räknar erfarenhetsmässigt med att utrustningskostnaden vid nybyggnader av högre läroanstalter uppgår till mellan 25 och 45% av byggnadskostnaderna. Den lägre siffran gäller för kontorsbetonade institutioner och den högre för utpräglat experimentellt inriktade institutioner. Det är emellertid praktiskt taget omöjligt att exakt ange kostnaden för utrustning. Särskilt gäller detta då byggnaderna inte är detaljplanerade. Genom den fortgående utvecklingen förändras också behovet av utrustning, allteftersom ny apparatur, nya instrument och nya vetenskapliga metoder tillkommer. Utredningen föreslår därför, att samma tillvägagångssätt tillämpas vid byggnadsarbeten inom KLSL som nu användes vid universiteten och de ecklesiastika högskolorna. Detta innebär att utrustningen av de ny- och ombyggnader, som statsmakterna fattar beslut om, skall genomföras i samråd med utrustningsnämnden för universitet och högskolor. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla att KLSL:s byggnader bör ha en utrustning av samma standard som närmast motsvarande institutioner vid universiteten och de under ecklesiastikdepartementet sorterande högskolorna erhåller.

II.

Driftskostnader

Driftskostnaderna är i den nuvarande staten för KLSL fördelade på posterna: A. avlöningar, B. omkostnader, C. materiel, D. nyanskaffning och underhåll av utrustning, E. bokinköp och bokbindning, F. stipendier, G. lokal och fast försöksverksamhet samt H. jordbruksdriften vid statens försöksgårdar. Fördelningen ifråga tillämpas även för den högre trädgårdskursen samt vid statens trädgårdsförsök vid alnarpsinstitutet dock att posten H. ej ingår. Utredningen föreslår nedan att fördelningen av driftskostnaderna på olika poster i vissa avseenden ändras. Avsikten härmed är att vinna bättre överskådlighet, att borttaga sådana onödiga barriärer mellan posterna som hindrar verksamheten, att skapa nödvändig likformighet mellan KLSL:s ultunaoch alnarpsdelar samt att möjliggöra att universitetsutredningens normer kan följas vid beräkning av materialanslag m. m. Härutöver har utredningen fördelat de olika anslagsposterna på skilda

362 arbetsområden i avsikt att erhålla en önskvärd överblick över kostnaderna för olika verksamhetsgrenar. Dessa områden är administration, bibliotek, undervisning och forskning, försöksverksamhet, baljväxtlaboratoriet, jordbruksdriften och analyslaboratoriet, I tabellbilaga 1 har anslagen till KLSL, statens trädgårdsförsök samt den högre trädgårdskursen för budgetåret 1959/60 redovisats enligt det av utredningen föreslagna nya systemet och i tabellbilaga 2 sid. 380 de anslagsbelopp utredningen funnit vara erforderliga för KLSL:s blivande verksamhet. A. Avlöningsanslag Lönekostnaderna har beräknats på den föreslagna tjänstens lönegrad samt för tjänster i löneplan A med tillägg av en löneklass i de fall tjänsterna icke är befordringstjänster. För assistenter i regi. befordringsgång A 15-A 19 har lönen beräknats efter lönegrad A 17. I tabellbilaga 1 redovisas avlöningskostnaderna för 1959/60 omfördelade i enlighet med den indelning som utredningen föreslår. För avlöningsanslaget innebär omfördelningen endast att avlöningar till kollektivanställd personal inom försöksverksamheten brutits ut och överförts till försöksanslaget. Löner till kollektivanställd personal redovisas f. n. under löneanslaget vid Ultuna men under omkostnadsanslaget vid Alnarp. Utredningens förslag innebär att lönerna till kollektivanställd personal som arbetar inom försöksverksamheten skall redovisas under försöksanslaget. Beräkningen av de avlöningskostnader som kommer att finnas, enligt utredningens förslag framgår av tabellbilaga 2. Vid denna beräkning har till 1959/60 års avlöningskostnader, som är redovisade i tabellbilaga 1 lagts den ökning (minskning) som uppstår till följd av utredningens förslag om nya och förändrade tjänster. I båda tabellbilagorna har beräkningarna grundats på 1959 års löner och utförts på samma sätt för såväl ultuna- som alnarpsdelen. Dessa två delar särredovisas dock för att underlätta jämförelser med nuläget. Arvodet till rektor vid KLSL föreslås ökat från 1 980 kr. per år till 2 400 kr. och representationsbidraget från 1 800 kr. per år till 2 400 kr. Försöksdirektören föreslås erhålla ett representationsbidrag om 1 500 kr. per år. Av sektionsordförandena föreslås endast trädgårdssektionens ordförande erhålla särskilt arvode, eftersom denne kommer att vara rektors ställföreträdare vid Alnarp. Sektionsordföranden i Alnarp föreslås erhålla 1 800 kr. per år i arvode och 1 500 kr. i representationsbidrag. Anslag till kollektivanställd personal har som tidigare nämnts överförts till försöksanslaget. Besterande anslag under denna rubrik till forskning, undervisning och försök har för ultunadelen räknats upp med 30 procent. Vid Alnarp redovisas f. n. inga medel under detta anslag. Utredningen före-

363 slår, att ett belopp om 50 000 kr. tas upp under denna rubrik vid trädgårdss<ektionen. Lönekostnaderna för speciallärare har beräknats efter 70 kr. per timma. Under denna rubrik redovisas också kostnaden motsvarande ett halvt universitetslektorat jämte 3 000 kr. i expenser för undervisningen i nationalekonomi och ett halvt universitetslektorat jämte 10 000 kr. i expenser för undervisningen i fysik vid Uppsala universitet. Den beräknade framtida kostnaden för speciallärare m . m . minus nuvarande kostnader för speciallärare uppgår, som framgår av tabellbilaga 2, till 49 900 kr. vid KLSL:s ultunadel och till 600 kr. vid alnarpsdelen. Den ringa ökningen av speciallärarkostnaden vid alnarpsdelen beror på, att speciallärare anlitas i betydande omfattning vid hortonomkursen (20 000 kr. per å r ) . Under rubriken försöksstationer etc. redovisas lönekostnaderna till personalen vid de av utredningen föreslagna försöksstationerna minskade med kostnader för motsvarande personal som nu finns vid försöksgårdar etc. Som framgår av kap. 9 räknar utredningen med två alternativ för lönegradsplaceringen av föreståndarebefattningarna vid trädgårds- och husdjursförsöksstationerna. Vid alt. I är samtliga försöksstationsföreståndare placerade i A 24. Vid alt. II är föreståndarna vid jordbruksförsöksstationerna och vid trädgårdsförsöksstationen i Alnarp placerade i A 24, medan övriga försöksstationsföreståndare är placerade i A 24. B. Omkostnads anslag De omfördelningar som utredningen föreslår beträffande denna anslagspost framgår av tabellbilaga 1. I huvudsak innebär omfördelningen följande. Övriga expenser, som inrymmer kostnader för: telefon, skriv- och räknemaskiner, möbler, böcker, papper, annonser e t c , har överförts till materielanslaget. Bedan nu betalas institutionernas kostnader av detta slag över materielanslaget. Ändringen innebär, att även administrationens, bibliotekets och försöksverksamhetens kostnader för övriga expenser kommer att föras över materielanslaget. Ersättning till försöksgårdarna (försöksstationerna) samt resor för försöksändamål m. fl. övriga poster, som framgår av tabellbilaga 1, har överförts till försöksanslaget. Besterande poster bör även i framtiden föras på omkostnadsanslaget. Det framtida behovet av medel under omkostnadsanslaget redovisas i tabellbilaga 2. Kostnaden för sjukvård har räknats upp i proportion till lönekostnadernas ökning. Under reseersättning upptages endast anslag till administrationen och försöksverksamhetens centrala ledning (försöksdirektören och chefen för försöksverksamhetens serviceavd.). Kostnaden för bränsle, lyse, vatten har räknats upp i proportion till lokalytans och växthusytans ökning. Även kostnaden för städning har förutsatts öka proportionellt med lokalytan. Nuvarande anslag till publikationstryck, som utred-

364 ningen funnit mycket otillräckligt, särskilt för undervisning och forskning, har höjts avsevärt. Som en ny post har Genetiska trädgården tagits upp. Medel för skötsel av denna trädgård erhålles nu från vissa forskningsanslag m. m. Enligt utredningens mening bör ett särskilt anslag utgå för skötsel av denna trädgård, eftersom den växtgenetiska forskningsverksamheten har ett stadigvarande behov av en trädgård. Av den beräknade kostnaden bör KLSL svara för 2 / 3 och Uppsala universitet för 1/s. Alnarps park har ansetts böra erhålla medelstilldelningen över KLSL, eftersom parkens anläggningar i huvudsak kommer att tjäna trädgårdssektionens verksamhet. C. Materielanslag Materielanslaget är av central betydelse för forskningsverksamheten vid institutionerna, eftersom huvuddelen av den förbrukningsmateriel, den apparatur och de instrument samt övrig utrustning, som behövs för institutionernas forskningsverksamhet, ges över detta anslag. Enligt utredningens mening tyder åtskilligt på, att den begränsande faktorn för forskningsverksamheten vid KLSL ofta varit just materielanslaget. För att möjliggöra en rationellt bedriven verksamhet är det av väsentlig betydelse, att de olika anslagsposterna såsom löner till olika personalgrupper, omkostnader, materielanslag etc. är lämpligt avvägda i förhållande till varandra. Alltför låga materielanslag kan tvinga forskarna att använda onödigt tidskrävande metoder eller mindre lämpliga instrument och kan i vissa fall t. o. m. hindra dem från att genomföra önskvärda undersökningar och experiment, trots att såväl forskare som biträdespersonal finns tillgänglig. Eftersom målsättningen bör vara att inom en given kostnadsram uppnå bästa möjliga resultat av den verksamhet en institution bedriver, bör det övervägas, om inte institutionsföreståndaren borde ges friare händer att disponera vissa anslagsmedel, som kunde sättas in på den punkt som utgör flaskhalsen för det effektivaste utnyttjandet av institutionens resurser. Universitetsutredningen har då det gällt att finna en allmänt tillämpbar metod för beräkning av materielanslagen stannat för att ange dessa i relation till lönekostnaden för fast personal. Materielanslaget föreslås därvid inom varje ämnesområde utgöra en viss procent av den totala lönekostnaden. Att även biträdespersonalens löner är inkluderade i det belopp varpå materielanslaget beräknas, motiveras med att särskilt biträdeskrävande ämnen i regel också är särskilt materielkrävande. Universitetsutredningen framhåller emellertid, att avsikten med denna metod endast är att erhålla en rimlig norm för upprustningen av materielanslaget. Inom denna ram bör sedan vid fördelningen av anslagsmedlen hänsyn tagas till de olika institutionernas skiftande behov av anslagsförstärkning. I remissyttrandena har påpekats, att denna metod att beräkna materielanslagen på grundval av de totala lönekostnaderna är mycket schablon-

365 mässig och kan accepteras i huvudsak endast, när det gäller att beräkna minimibehoven. Ecklesiastikministern anser, att utgångspunkten för utredningens ställningstagande i sak är fullt motiverad, ehuru den förordade beräkningsmetoden är behäftad med vissa svagheter. Han framhåller bl. a., att de anslagsäskande myndigheterna inte kan grunda sina beräkningar på denna metod, eftersom beräkningen av materielanslagens storlek för ett visst budgetår är beroende av den slutliga personalförstärkning som i realiteten kominer att genomföras för samma budgetår. Med hänsyn härtill har ecklesiastikministern icke ansett sig kunna förorda en direkt tillämpning av utredningens metod för beräkning av materielanslagets storlek men framhåller, att det material som universitetsutredningen redovisar klart utvisar, att det för närvarande icke råder en tillfredsställande balans mellan de personella och materiella resurserna. Ecklesiastikministern förordar därför vissa uppräkningar av universitetens och de ecklesiastika högskolornas materielanslag, dels genom att avlöningskostnader för viss biträdespersonal som nu belastar materielanslaget, överföres till vederbörande avlöningsanslag, dels genom en direkt höjning av anslagsmedlen till materiel m. m. Universitetsutredningen har som ovan anförts beräknat materielanslaget i procent av den totala lönekostnaden. För de ämnesområden, som är närmast jämförbara med lantbrukshögskolans, har därvid tillämpats nedanstående procenttal: Procentuell andel av den totala lönekostnaden Universiteten Fysisk-kemiska ämnesgruppen Biologisk-geografiska ämnesgruppen Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen

29 3 20,5 11,3

Tekniska högskolorna Experimentella ämnen

29 3

Vissa av KLSL:s institutioner torde få anses jämförbara med den fysiskkemiska ämnesgruppen och de tekniska högskolornas experimentella ämnen. Dessa institutioner bör alltså kunna tilldelas ett materielanslag uppgående till 29,3 procent av den totala lönekostnaden. Den ekonomiska sektionen vid KLSL motsvarar närmast universitetens samhällsvetenskapliga ämnesgrupp och bör alltså kunna erhålla ett materielanslag om 11,3 procent av lönekostnaden. Flertalet av KLSL:s institutioner bör emellertid tillgodoräknas materielanslag enligt de normer, som tillämpas för universitetens biologiska-geografiska ämnesgrupp (20,5 procent). Jordbrukshögskoleutredningen föreslår, att materielanslaget till de båda kemiska institutionerna samt institutionerna för mikrobiologi och marklära beräknas efter 30 procent av lönekostnaden för fast anställd personal. 1 Insti1

I fast anställd personal har inräknats all lönegradsplacerad personal vid institutionerna.

366 T a b e l l 2. Institutionernas

materielanslag

Institutioner

enligt

utredningens

förslag,

tusental

kr.

Forskning och undervisning

Försöksavdelningarna

Materielanslag Lönekostnader 1 Procent av Tkr. lönekostn.

Materielanslag Lönekostnader 1 Procent av lönekostn.

KLSL:s ultunadel Inst. för gemensamma

grundl.

ämnen

229,9 229,9 376,0 87,9

Lantbrukskemi I Lantbrukskemi II Mikrobiologi Genetik S:a grundl. inst.

30 30 30 20

69,0 69,0 112,8 17,6 268,4

923,7

Jordbrukssektionen

227,2 201,1 201,1 201,1 266,2 201,1 201,1 269,1 133,2

Marklära Växtnäringslära . . Jordbearbetning . . Lantbr. hydroteknik Lantbruksbotanik . Allm. växtodling . . Spec, växtodling . . Växtpatologi . . . Växtförädling . . . S:a jordbrukssektionen

30 20 20 20 20 20 20 20 20

68,2 40,2 40,2 40,2 53,2 40,2 40,2 53,8 26,6 402,8

1 901,2

251,1 126,6 143,9

20 20 20

235,8 289,4

20 20

1 046,8

Husdjurssektionen

Djurfysiologi . . Husdjursförädling Näringsfysiologi . Utfodring o. vård

201,1 201,1 201,1 133,2

S:a husdjurssektionen

20 20 20 20

40,2 40,2 40,2 26,6 147,2

736,5 266,2

53,2

Lantbrukets företagsekonomi Avd. för statistik Lantbrukets marknadslära

278,5 99,5 167,8

11 11 11

30,6 11,0 18,5

S:a ekonomiska sektionen

545,8

Tekniska

sektionen

Ekonomiska

200,2

466,8

667,0

sektionen

.

58,4

S:a samtliga institutioner på Ultuna

4 431,8

Propedeutiska avdelningen

60,1

6,4 938,1

1 713,8

1 Lönerna har beräknats efter tjänsternas lönegrader + en löneklass (löneplan A) enligt 1959 års lönenivå. För assistenter i A 15-19 har räknats med Ig A 17. Dyrorter: Ultuna och Wiad III; Alnarp II.

367 Tabell 2, forts.

Institutioner

Forskning och undervisning

Försöksavdelningarna

Materielanslag Lönekostnader Procentav Tkr. lönekostn.

Materielanslag Lönekostnader Procentav lönekostn. Tkr.

KLSL:s alnarpsdel Trädgårdssektionen

F r u k t och bärodling

195,3 129,0 129,0 129,0

20 20 20 20

39,1 25,8 25,8 25,8

60,7 71,2 46,2

11 20 20

6,7 14,2 9,2

Biodling Kemiskt analyslaboratorium . .

67,2

13,4

S:a trädgårdssektionen

827,6

S:a KLSL

5 259,4

Trädgårdskonst och naturvård . Avd. för: Trädgårdsodlingens driftsekonomi Arbetsmetodik

160,0

138,2 186,8 121,5

20 20 20

27,6 37,4 24,3

51,4

10,3

497,9

99,6

1 098,1 2 211,7

442,5

tutionerna inom den ekonomiska sektionen bör erhålla ett materielanslag uppgående till 11 procent av lönekostnaden, medan övriga institutioner vid KLSL föreslås erhålla 20 procent av lönekostnaden. För att undvika de svårigheter som — vilket ecklesiastikministern framhållit — är förknippade med beräkningen av materielanslaget enligt denna metod, därigenom att de anslagsbeviljande myndigheterna för det kommande året inte känner vilken slutgiltig personalförstärkning som kommer att genomföras, föreslår utredningen, att materielanslaget beräknas på föregående års lönekostnad för fast anställd personal. En konsekvens av utredningens förslag att materielanslaget till KLSL:s institutioner bör beräknas efter samma normer som till universitetens institutioner blir, att detta anslag skall erhålla samma användning vid KLSL som vid universiteten. Universitetens materielanslag användes f. n. i huvudsak till: 1. Förbrukningsmateriel såsom kemikalier, glas, skrivmateriel etc. 2. Apparatur och instrument. 3. Böcker och övrig utrustning för institutionens handbibliotek. 4. Institutionernas telefonkostnader. 5. Vissa resor för institutionens räkning såsom resor för inköp av instrument m.m. 6. Vissa löner till mycket tillfällig personal.

368 Bedan nu har materielanslaget i stort sett denna användning även vid lantbrukshögskolan. Vid alnarpsinstitutet redovisas emellertid såväl institutionernas telefonkostnader som samtliga resor under omkostnadsanslaget. Utredningen föreslår sålunda, att materielanslaget vid KLSL får samma användning som det har vid universiteten. Dock bör institutionerna lämnas största möjliga frihet att disponera materielanslaget på det sätt, som bäst främjar deras verksamhet. I tabell 2 redovisas de materielanslag, som institutionerna vid KLSL erhåller, om ovan angivna normer tillämpas. Materielanslaget till undervisning och forskning vid KLSL:s ultunadel uppgår därvid till 938,1 tkr. Motsvarande anslag utgör f. n. 250,1 tkr., vilket framgår av tabellbilaga 1, sid. 376. Av detta belopp förs nu 64,3 tkr. under anslaget för »Nyanskaffning av utrustning» sid. 375. Utredningen anser nämligen att medel till underhåll av utrustning bör gå över materielanslaget. Även försöksavdelningarna bör tilldelas materielanslag av samma storlek som institutionernas undervisnings- och forskningsavdelningar erhåller, dvs. 20 procent av lönekostnaden för fast personal. Detta motiveras bl. a. därav att åtskilliga av de utgifter, materielanslaget är avsett att täcka, är gemensamma för hela institutionen såsom telefonsamtal, böcker, apparatur, instrument, skrivmateriel och annan förbrukningsmateriel. Till försöksavdelningarnas resor bör anslag erhållas över försöksanslaget, eftersom materielanslaget inte är avsett att täcka resekostnader av den omfattning, som erfordras inom försöksverksamheten. Utredningen vill emellertid betona att någon barriär inte bör byggas upp mellan materielanslaget och försöksanslaget utan båda dessa anslag skall kunna sättas in på sådana uppgifter som bedömes vara av störst betydelse för försöksverksamheten. För administration och bibliotek har under materielanslaget upptagits vad som nu föres under övriga expenser: telefon, skriv- och räknemaskiner, möbler, papper, böcker, annonser etc. Anslagsindelningen blir härigenom fullt konsekvent eftersom institutionernas anslag för dessa ändamål ges över materielanslaget. D. Anslag till nyanskaffning av utrustning Lantbrukshögskolans anslag för nyanskaffning av utrustning motsvarar universitetens apparatanslag. Detta anslag är närmast avsett att användas för anskaffning av större och dyrbarare apparatur, som mera har karaktär av engångsanskaffning och därför inte bör föras på materielanslaget. Någon klar gränsdragning gent emot materielanslaget finns emellertid inte. En del utrustning kan anskaffas både på materielanslaget och på apparatanslaget. Kvoten mellan materielanslag och nyanskaffningsanslag vid KLSL bör därför vara detsamma som mellan materielanslag och apparatanslag vid universiteten. Apparatanslaget utgör vid universiteten ca 1/4 a 1 / 3 av materielanslaget.

369 Som framgår av tabellbilaga 2 föreslår utredningen 250,0 tkr. i nyanskaffningsanslag för institutionernas forsknings- och undervisningsverksamhet vid KLSL:s ultunadel (sid. 381) och 50,0 tkr. vid alnarpsdelen (sid. 383). Motsvarande anslag är f. n. 126,0 tkr. resp. 5,0 tkr. (se tabellbilaga 1). Dessa belopp torde enligt utredningens bedömning någorlunda täcka medelsbehovet för anskaffning av dyrbarare apparatur. Det bör observeras att medel till underhåll av utrustning som nu erhålles över nyanskaffningsanslaget i framtiden skall tilldelas över materielanslaget. Försöksverksamhetens behov av medel över nyanskaffningsanslaget har utredningen bedömt till 100,0 tkr. för ultunadelen (nu 79,0 tkr.) och 25,0 tkr. för alnarpsdelen, (nu 9,0 t k r . ) . Till lantbruksdriften vid statens försöksgårdar utgick 1959/60 ett nyanskaffningsanslag om 48,5 tkr. för inventarieanskaffning. För framtiden förutsätts att försöksverksamheten betalar full ersättning för utförda försök. I den m å n tillskott av statsmedel till själva lantbruksdriften erfordras, bör detta anvisas över anslagsposten »Lantbruksdriften vid försöksstationerna». Nyanskaffningsanslaget till lantbruksdriften bör alltså upphöra.

E. Anslag till bokinköp och bokbindning samt till stipendier För dessa anslag föreslås ingen ändring av användningsområden. Viss uppjustering är dock erforderlig särskilt för bokinköp. Anslaget härtill är f. n. synnerligen otillräckligt. Behovet av stipendier torde komma att utredas för samtliga högskolor och universitet av en särskilt för detta ändamål tillsatt utredning. F. Anslag till ograduerade forskare För närvarande utgår inte något särskilt anslag till ograduerade forskare vid lantbrukshögskolan. Däremot har sådana anslag, avsedda till materiel, apparatur m. m. för yngre forskare, vilka ännu inte avlagt licentiatexamen eller disputerat för doktorsgrad, med framgång under mer än tio år prövats vid de medicinska fakulteterna, tandläkarhögskolorna, veterinärhögskolan och farmaceutiska institutet samt fr. o. m. höstterminen 1958 vid universitetens filosofiska fakulteter. Universitetsutredningen framhåller, att sådana anslag bör införas för forskarutbildningen vid bl. a. lantbrukshögskolan. Även jordbrukshögskoleutredningen är av den uppfattningen, att ett sådant anslag fyller ett angeläget behov vid KLSL. Utredningen föreslår sålunda, att tills vidare ett anslag om 150 000 kr. för ultunadelen och 30 000 kr. för alnarpsdelen upptages för detta ändamål. I den mån ökat behov av medel till ograduerade forskare kommer att föreligga i framtiden bör anslagets storlek anpassas därefter. 24-599132 Utredningar

370 G. Försöksanslag För närvarande lämnas statliga anslag till försöksverksamheten över ett relativt stort antal olika poster avsedda för bestämda användningsområden (sid. 376 resp. 379). Denna starka fixering till vissa användningsområden försvårar ofta att tillgängliga anslagsmedel fördelas på ett sådant sätt att effektivast möjliga användning uppnås. Erfarenheten har visat, att det ofta skulle vara till fördel, om de olika anslagen kunde användas mera fritt. Variationerna i anslagsbehoven från år till år medför att vissa anslag kan bli förhållandevis rikliga medan andra är så knappa att verksamheten blir lidande. Bästa resultat torde uppnås om de medel, som ställs till försöksverksamhetens disposition ges över ett mindre antal anslag, som har så vida användningsområden som möjligt. I detta syfte föreslår utredningen att huvuddelen av de medel, som tillförs försöksverksamheten skall sammanföras i ett större försöksanslag. Detta anslag bör disponeras av försöksverksamhetens ledning på det sätt, som denna finner vara mest ändamålsenligt och ge bäst utbyte för försöksverksamheten. Försöksanslaget är avsett att användas till utgifter i samband med försöksverksamheten såsom löner till kollektivanställd personal, försöksverksamhetens resekostnader, ersättning till jordbruksdriften för intrång i samband med försök samt övriga anslag till den statligt bedrivna försöksverksamheten, som är redovisade i tabellbilaga 1. År 1959/60 uppgick anslagen för dessa ändamål till 916,1 tkr. för jordbruks- och husdjursförsök (tabellbilaga 1: VII, sid. 377). I framtiden kommer emellertid försöksverksamheten att få ersättning för en del av försöken, de s. k. provningsförsöken, fån jordbrukets provningsanstalt. Det är dock svårt att uppskatta vilken omfattning provningsförsöksverksamheten kommer att få. I detta sammanhang bör även beaktas, att försöksverksamheten i likhet med undervsining och forskning kommer att erhålla ökade materieloch nyanskaffningsanslag (se tabellbilagorna 1 och 2 sid. 375 resp. 381). Å andra sidan bortfaller de vinstmedel, som statens husdjursförsök erhållit genom att i egen regi driva avdelningarna för fjäderfä, pälsdjur och bin. Dessa medel har fonderats i viss omfattning och användes nu till materiel. År 1959/60 togs 100,0 tkr. till materiel från denna källa. Enligt utredningens förslag skall lantbruksdriften vid Ultuna egendom (försöksverksamhetens serviceavdelning) i fortsättningen svara för den ekonomiska driften vid samtliga större husdjursanläggningar. Vidare kan påpekas att nyanskaffningsanslaget för lantbruksdriften vid försöksgårdarna kommer att bortfalla. Detta anslag (48,5 tkr.) kan närmast betraktas som en ersättning för intrång från försöksverksamheten. Vid bedömningen av det framtida anslagsbehovet för de ändamål som försöksanslaget är avsett att täcka synes bl. a. böra beaktas, att försöksverksamhetens omfattning såsom framhållits i kapitel 9 inte torde kunna minskas, även om provningsverksamheten avskiljes, eftersom den egentliga

371 försöksverksamheten behöver utökas. Utvecklingen går vidare mot mera k«ompdicerade och därmed mera kostnadskrävande försök. Därutöver bör b e a k t a s att en stor del av försöken genom låg ersättning för markarrende mi. m. f. n. är subventionerade av försöksvärdar m. fl. i en omfattning som inte torde kunna påräknas för framtiden. Slutligen bör försöksverksamheten i likhet med övrig vetenskaplig verksamhet bli delaktig av en viss u p p r u s t n i n g . På grundval av bl. a. ovan redovisade synpunkter har jordbrukshögskoleutredningen funnit att försöksanslaget till jordbruks- och husdj ursförsök bör uppgå till 1 500 tkr. Enligt utredningens mening kommer härigenom de medel, som är avsedda att användas för utförandet av försök etc. att bringas någorlunda i paritet med de resurser försöksverksamheten i övrigt kommer att erhålla. Utredningen har vid denna bedömning utgått från den förutsättningen att nuvarande bidrag från fonder, forskningsråd m. m. kommer att ställas till försöksverksamhetens förfogande i samma omfattning som för närvarande är fallet. Skulle en ändring ske i detta avseende så att dessa bidrag minskar bör försöksanslaget ökas i motsvarande grad. Försöksanslaget till trädgårdsförsöksverksamheten bör få användas på i princip samma sätt som motsvarande anslag till jordbruks- och husdjursförsöksverksamheten. Vid bedömandet av storleken på försöksanslaget till trädgårdsförsöken bör beaktas att även denna verksamhet erhåller ökade materiel- och nyanskaffningsanslag (se tabellbilagorna 1 och 2 sid. 378 resp. 381) samt ersättning för vissa provningsförsök. Nuvarande provningsinkomster (ersättningar för klassificerande sort- och stamförsök för enskilda firmors räkning, 10,0 tkr.) tillförs statskassan under särskilda uppbördsmedel. Även inkomster från försäljning av försöksprodukter redovisas f. n. under särskilda uppbördsmedel och tillförs statskassan. Utredningen föreslår i detta sammanhang, att en ekonomisk förvaltning får ansvaret för trädgårdsdriften på samma sätt som föreslagits för jordbruks- och husdjursområdena. Detta innebär att inkomster från försäljning av produkter från trädgårdsförsöksverksamheten skall få användas för att bestrida kostnaderna för produkternas framställning. De inkomster som således erhålles genom försäljning av trädgårdsprodukterna skall därvid användas till att täcka utgifter för arbetskraft, maskiner, handelsgödsel m. fl. kostnader för produkternas framställning. Som framgår av tabellbilaga 1 (sid. 379), uppgick de anslag, som nu sammanförs under trädgårdsförsökens försöksanslag till 434,2 tkr. under 1959/60. Utredningen har kommit till den slutsatsen att försöksanslaget till trädgårdsförsöksverksamheten bör utgöra 500 tkr. (sid. 383), förutsatt att inkomsterna från försäljningen av trädgårdsprodukter får disponeras av trädgårdsdriften vid trädgårdssektionen. Om däremot dessa inkomster skall inlevereras till staten (redovisas under särskilda uppbördsmedel) erfordras ett årligt försöksanslag om 700 tkr.

372 H. Anslag till lantbruksdriften vid försöksstationerna Under denna rubrik skall samtliga statliga bidrag till själva lantbruksdriften redovisas. Detta innebär att nuvarande anslag till nyanskaffning av inventarier vid försöksgårdarna (48,5 tkr.) avvecklas. Vidare utgår för närvarande särskilda löneanslag till två driftsledare vid försöksgårdarna. I den mån denna anställningsform anses böra bibehållas för personal inom jordbruksdriften vid försöksgårdarna bör dessa i stället debiteras ett motsvarande belopp. För framtiden förutsätts att försöksverksamheten betalar full ersättning för intrång i samband med försök. Sådan ersättning lämnas över försöksanslaget. I den mån tillskott av statsmedel till själva lantbruksdriften erfordras, bör detta anvisas under denna rubrik. I. Statsbidrag till hushållningssällskapens försök Över detta anslag lämnas bidrag från staten till hushållningssällskapens försöksverksamhet. Enligt utredningens mening bör detta anslag inte ingå som en kostnadspost i KLSL:s stat i framtiden. Under en övergångstid kan dock fördelningen av anslaget handhas av KLSL:s styrelse. På längre sikt bör övervägas om ej lantbruksstyrelsen skall bli målsman för detta anslag (se kap. 9). För den närmaste framtiden synes anslaget böra upptas till oförändrat belopp. K. Sammanlagda anslag till KLSL I tabell 3 redovisas samtliga anslag till KLSL dels enligt nuvarande anslagsnivå för år 1959/60 och dels enligt utredningens förslag. Detta senare redovisas i två alternativ till följd av att utredningen framlägger skilda alternativ i fråga om lönegradsplaceringen av försöksstationsföreståndarna inom husdjurs- och trädgårdsområdena.

373 T a b e l l 3 . Sammanställning

av tabellbilagorna

1 och 2

1959/60 års omfördelade anslag samt utredningens förslag till anslagsstat tusental kr. Omfördelade anslag för år 1959/60

Utredningens förslag Alt I

Alt II

8 890,1 1 112,2 1 329,0 386,6 125,0 150,0 150,0 1 500,0 0,1

KLSL:s ultunadel Avlöningar Omkostnader Materiel Nyanskaffning av utrustning Bokinköp och bokbindning Stipendier Anslag till ograduerade forskare Försöksanslag Lantbruksdriften vid försöksstationerna

6 296,2 730,3 401,4 271,7 75,0 132,8

. .

916,1 0,1

8 898,6 1 112,2 1 329,0 386,6 125,0 150,0 150,0 1 500,0 0,1

Summa anslag

8 823,6

13 651,5

13 643,0

Statsbidrag till hushållningssällskapen . . . Statsbidrag till Skånes fröodlareförening . .

317,6 3,7

317,6 3,7

317,6 3,7

Fristående poster

Summa KLSL:s

Summa

321,3

321,3

321,3

ultunadel och fristående poster

9144,9

13 972,8

13 964,3

611,6 92,4 26,6 14,0 5,4 5,7 434,2

1 703,1 273,0 269,6 80,0 25,0 30,0 30,0 500,0

1 690,5 273,0 269,6 80,0 25,0 30,0 30,0 500,0

alnarpsdel

1 189,9

2 910,7

2 898,1

Summa KLSL

10 334,8

16 883,5

16 862,4

KLSL:s alnarpsdel Avlöningar Omkostnader Materiel Nyanskaffning av utrustning Bokinköp och bokbindning Stipendier Anslag till ograduerade forskare Försöksanslag Summa KLSL.s

374 Tabellbilaga 1. För budgetåret 1959/60 utgående anslag vid KLSL, statens trädgårdsfärsök och högre trädgårdskursen omfördelade på olika anslagsposter enligt utredningens förslag till indelning. Belopp i tusental kronor . KLSL:s ultunadel, nuvarande lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök AnaBaljväxt- Jord- lyslabo- bruks- laborato- drift ratorium riet

Administration

Under- FörBibvis- sökslio- ning 0. verktek forsk- samning het

290,9

32,3

890,8

513,0

18,0

—

64,8

0,7

—

—

—

83,5

—

—

106,6

103,2

5,2

—

46,6

261,6

243,1

57,7 1 518,2 1 122,0 121,9

27,1

191,9 3 281,9

1,8 78,5

15,7

376,6

251,0

19,6

3,9

39,2

3,5

0,7

17,0

11,3 85,0

0,9

0,2

1,7

106,4 2 974,0 2 086,2 147,6

31,2

S:a

I. Avlöningar 1. Avlöningar till ordinarie tjän2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t 3. Arvoden till viss tillfällig personal vid institutionerna och

•

•

•

•

35,6 1 762,6

4. Avlöningar till övrig ickeordi5. Särskilda löneförmåner till viss 6. Rörligt tillägg 7. Kompensation för höjda folkNämnden för täckdikningsförsök Summa

635,8

1,8 784,5 35,3 85,0

315,0 6 296,2

II. Omkostnader A. Kansli, tioner m.m.

undervisningsinslitu-

1 Sjukvård m.m 3. Expenser a Bränsle, lyse, vatten . . . b övriga exp. (se materielansl.) 3

1,3 33,1

0,3 1,0

6,2

4,2 16,6 2

0,3

0,1

0,6

13,0 50,7

15,7

7,8

204,0

—

13,1

—

20,9

261,5

— 4,0

23,6

27,6

9,0

9,0

5. Bidrag till tryckning av dok6. övriga utgifter b. Driftskostn. för lastbilar . c. Driftskostn. för baljväxtla-

0,6

0,1

9,5 2,9

1,9

0,1 71,2

—

0,4

9,5 6,0 71,2

Från denna post har dagsverks ersättning till kollektivanställd personal (91,6 tkr.) brutits ut och överförts till försöksanslaget. 2 Av försöksverksamhetens resor upptages här endast sådana anslag som erfordras för försöksverksamhetens centrala ledning (försöksdirektören och försökstekn. avd.) 3 övriga expenser består av kostn. för: telefon, annonser, papper, skriv- och räknemaskiner, möbler, böcker etc. Denna post har i utredningens förslag till anslagsindelning överförts till materielanslaget.

375 Tabellbilaga 1 a, forts.

Administration

d. Städning och renhållning . e. Väg- och parkunderhåll . . f. Ersättning åt Wiads försöksgård (se försöksansl.) . g. Diverse utgifter B. Statens

6,9 10,0

Under- FörBibvis- sökslio- ning 0. verktek forsk- samning het 3,7

84,9

26,2

AnaBaljväxt- Jord- lyslabo- bruks- laborato- drift ratonum riet 6,0

8,5

S:a

136,2 10,0

4,0

4,0

jordbruksförsök

1. Reseersättningar (se försöksansl.) 2. Expenser a. Bränsle, lyse, vatten . . . b. övriga exp. (se materielansl.) 3. Publikationstryck 4. Undersökningar rörande kalkningensbetydelse(seförsöksansL) C. Statens

46,1

46,1

34,8

34,8

38,0

38,0

12,7

12,7

husdjursförsök

1. Reseersättningar(seförsöksansl 2. Expenser a. Bränsle, lyse, vatten . . b. Övriga expenser (se materielansl.) 3. Publikationstryck 4. Övriga utgifter (ersättning åt Ultuna, Alnarp, öjebyn, Wiad.) (se försöksansl.) D. Nämnden för täckdikningsförsök (se försöksansl.) Summa omkostnader

75,6

12,9

340,1 180,5

90,7

0,1

30,4

730,3

III. Materiel 1. Institutioner och samlingar Underhåll av utrustning (överfört från nyanskaffningsansl.) 2. Avd. för statistik och försöksteknik 3. Försökskostnader och materiel vid statens jordbruksförsök . 4. Försökskostnader och materiel vid statens husdjursförsök . . 1

162,5

10,8

173,3

64,3

64,3

8,4

8,4 60,6

60,6

0,! 1

0,1

G:a 100.000 kronor har förbrukats till materiel. En betydande del av detta belopp utgör inkomst från försöksverksamheten med fjäderfä, pälsdjur och biodling.

376 Tabellbilaga 1, forts.

5. Särskilda undersökningar . . 6. Expenser, övriga 7. Nämnden för täckdikningsförsöl Summa materiel

Administration

Bibliotek

31,8

5,4

31,8

5,4

Under- Förvis- söksning 0. verkforsk- samning het

Balj-

Analysbruks- labodrift ratoriet

växt- Jordlaboratorium

S:a

14,9

7,8 32,8 2,0

22,7 70,0 2,0

250,1

114,1

401,4

IV. Nyanskaffning av utrustning 1. Institutionerna 1 2. Avd. för statistik och försöksteknik 3. Biblioteket 4. Maskinell utrustning m.m. . . 5. Statens jordbruksförsök . . . 6. Statens husdjursförsök . . . 7. Inventarieanskaffning vid statens försöksgårdar vilket innebär en höjning av gårdarnas lantbrukskapital 2 8. Inventarier till försöksverksamheten vid statens försöksgårdar 9. Belopp överfört från anslaget till särskilda undersökningar . 10. Nämnden för täckdikningsförsök Summa nyanskaffning V. Bokinköp och bokbindning

100,0

6,6

4,0

6,0 6,6 15,0 32,0 17,0

6,0 6,6 15,0 32,0 17,0

48,5

48,5

25,0

25,0

6,6

5,0

2,0 3,0

1,0

126,0

79,0

5,0

75,0

110,6

8,0 3,0 48,5

6,6

271,7 75,0

VI. Stipendier 1. Doktorandstipendier, 3 st å 8,0 t k r 2. Licentiandstipendier, 8 st å 5,5 t k r 3. Elevstipendier, 27 st å 2,4 tkr.

24,0

24,0

44,0 64,8

44,0 64,8

Summa stipendier

132 8

VII. Försöksanslag 132,8

(Avlöningar) Dagsverksersättning till kollektivanställd personal 1

91,6

Underhåll av utrustning (64,3 tkr.) har överförts till materielanslaget. Detta anslag bör upphöra. I stället bör jordbruksdriften vid försöksstationerna erhålla 91,6 full ersättning för utförda försök. 2

377 Tabellbilaga 1, forts.

Administration

Balj-

Under FörBibvis- sökslio- ning o, verktek forsk. samning het

Analyslabo- bruks- laborato- drift ratoriet num

växt- Jord-

S:a

(Omkostnader) 1. Statens jordbruksförsök Reseersättningar Undersökningar rörande kalkningens betydelse 2. Statens husdjursförsök Reseersättningar Övriga utgifter (ersättning åt Ultuna, Alnarp, Öjebyn, Wiad) Ersättning åt Wiads försöksgård 3. Nämnden för täckdikningsförsök (Fast

69,0

69,0

10,7

10,7

12,8

12,8

16,0

16,0

45,8 17,0

45,8 17,0

68,9 183,9

68,9 183,9

262,4 49,0 46,0

262,4 49,0 46,0

43,0

43,0

916,1

916,1

försöksverksamhet)

1. Fasta försöksstationer och fasta försöksfält 2. Annan egen försöksverksamhet 3. Försöksgårdarnas kostnader för försöksverksamheten m.m. . 4. Betesförsök i Norrland . . 5. Bollnässjukan 6. Nämnden för täckdikningsför sök Summa försöksanslag VIII. Lantbruksdriften försöksgårdar 1959 j60

vid statens 0,1

0,1

IX. Statsbidrag till hushållningssällskapens försök1

317,6

317,6

X. Statsbidrag till Skånes fröodlareför cning1

3,7

3,7

Summa

anslag vid KLSL:s ultunadel

Särskilda

uppbördsmedel (baljväxtlab.) Nettoutgift

743,2

206,3 3 823,0 3 697,2 243,3 -0,2

743,2

206,1 3 823,0 3 697,2

Bör ej ingå i högskolans budget i framtiden.

79,9

352,0 9 144,9

79,9

352,0 8 994,7

-150,0 93,3

-150,2

378 T a b e l l b i l a g a 1, forts. KLSL:s

alnarpsdel;

nuvarande

statens

trädgårdsförsök

Administration

I.

trädgårdskursen

Undervis- Försöksning o. verksamhet forskning

Avlöningar

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän 2. Arvoden och särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Maj:t . . . . 3. Arvoden till viss tillfällig personal vid institutionerna och försöksanstalterna 4. Avlöningar till övrig icke ordinarie personal 5. Särskilda löneförmåner till viss tjänsteman 6. Rörligt tillägg 7. Kompensation för höj da folkpensionsavgifter Summa avlöningar II.

Bibliotek

och högre

5,0

36,1

139,9

67,3

254,9

15,0

70,7

2,9

10,4

2,7

0,3 2,8 0,1

0,7

2,8

21,5

119,1

468,3

0,3

0,4

2,5

8,0

27,0

2,7

Omkostnader

0,1

1. Sjukvård m.m 2. Reseersättningar (se materiel- resp. försöksansl.) 3. Expenser: Bränsle, lyse, vatten övriga exp. (se materielansl.) 4. Publikationstryck 5. övriga utgifter (se materiel-resp. för söksansl.) Städning och renhållning Diverse utgifter Alnarps park

0,5

0,5

13,8

2,5 0,1 10,0

5,1 0,2 15,0

6,0

Summa omkostnader

16,1

29,1

47,2

0,4

III. Materielanslag 1. Statens trädgårdsförsök 2. Högre trädgårdskursen Expenser, övriga Resor Utställningsmateriel m.m Summa materiel IV. Nyanskaffning

av

4,8 0,9

0,9

4,6 1,5 1,0 0,3 7,4

12,5 1,0 18,3

utrustning

1. Statens trädgårdsförsök 2. Högre trädgårdskursen .' Summa nyanskaffning

9,0 5,0 5,0

9,0

379 Tabellbilaga 1, forts. Administration

Bibliotek

Undervis- Försöksning 0. verksamforskning het

S:a

V. Bokinköp och bokbindning 1. Statens trädgårdsförsök 2. Högre trädgårdskursen

3,1

3,1

3,1

5,4

2,3

Summa bokinköp och bokbindning

2,3

2,3

VI. Stipendier 1. Elevstipendier 2. Studieresor Summa stipendier

4,4 1,3

4,4 1,3

5,7

5,7

VII. Försöksanslag (Omkostnader) 1. Reseersättningar 2. Övriga utgifter Ersättning till Skaraborgs läns hushållningssällskap för lokalhyra Försök med körsbärsträd vid R å n n a försöksstation Ersättning till Norrlands trädgårdsskola i Söråker för personalkostn. m.m Driftskostnader vid Öjebyns försöksstation Driftskostnader vid Ekerums och Tosemarkens försöksstationer . . Förbrukningsartiklar och gödslingsmedel Inköp av inventarier Inköp av levande växter och frö Dagsverken m.m Bokinköp och bokbindning . . . Underhåll av byggnader m.m. vid Nyckelby och Öjebyns försöksstationer Diverse utgifter (Lokal och fast

10,4

10,4

14,0

14,0

1,0

1,0

16,0

16,0

13,4

13,4

15,0

15,0

40,0 10,0 4,5 260,0 1,2

40,0 10,0 4,5 260,0 1,2

5,0 0,7

5,0 0,7

43,0

43,0

434,2

434,2

980,1

1 189,9

-115,5

-115,5

864,6

1 074,4

försöksverksamhet)

1. Statens trädgårdsförsök Summa försöksanslag Summa anslag vid KLSL:s trädgårdssektion

38,5

2,7

168,6

Särskilda uppbördsmedel (för försålda trädgårdsprod. m.m.) Nettoutgift

38,5

2,7

168,6

380 Tabellbilaga 2 . Anslagsstat för K L S L enligt utredningens förslag. Belopp i tusental kronor KLSL:s Ultunadel

Admi- Bibnistra- liotek tion

Undervisning o. forskning

Försöksverksamhet

BaljAnaväxt- Jord- lyslabo- bruks- laborato- drift ratonum rium 1

S:a

I. Avlöningar A. Avlöningar vid KLSL budgetår 1959/60 . . 635,8

106,4

2 974,0 2 086,2 147,6

31,2

315,0

6 296,2

B . Kostnadsökningar till följd av nya och ändrade tjänster vid: 1. Kansli 2. Arvoden och repr.bidr. 2 3. Bibliotek 4. Institutioner . . . 5. Arvoden till tillfällig personal 3 . . . . 6. Propedeutiska avd. 7. Docenter* 8. Arvoden till speciallärare m.m. . . . 9. Försöksverksamhetens centrala ledning 5 10. Försöksstationer, jordbruks- och husdjursförsöksstationer (nuv. statens försöksgårdar)

-7,1

-7,1

+ 2,5 + 1 608,1 +463,9

+ 2,5 + 24,4 + 2 072,0

+ 32,0 + 31,0 + 58,4 + 295,7

+ 63,0 + 58,4 + 295,7

+ 49,9

+ 49,9

+24,4

+ 29,8

+ 29,8

+ 13,8 + 5,3

+ 13,8 + 5,3

alt I alt II Summa lönekostnad vid KLSL:s ultunadel alt I

631,2

130,8

5 018,1 2 624,7 147,6

31,2

315,0

8 898,6

alt II

631,2

130,8

5 018,1 2 616,2 147,6

31,2

315,0

8 890,1

1 Analyslab. kommer enligt riksdagens beslut att brytas u t ur lantbrukshögskolan och bilda en särskild anstalt (lantbrukskemiska laboratoriet). KLSL kommer i framtiden a t t få betala avgifter för de analyser som behöver utföras. Kostnaderna för dessa kan approximativt antagas bli av ungefär samma storleksordning som den nuvarande kostnaden för analyslab. 2 Arvode till rektor ökat från 1.980:— till 2.400:— och repr.-bidr. från 1.800:— till 2.400: —. Repr.-bidr. till försöksdir. 1.500: —. 3 Arvoden till tillfällig personal har ökats med 30%. 4 Inkluderar lön och biträdeshjälp för samtliga docenter vid KLSL. 6 Försöksdirektören och chefen för serviceavdelningen.

381 Tabellbilaga 2, forts.

//.

^.dmi- Biblistra- liotion tek

Undervisning o. forskning

Försöksverksamhet

0,3

9,4

8,0 4,0

310,0 103,2 45,0

5,4 20,0 2 180,0 59,0 60,0

Summa omkostnader III.

Materiel*

IV. Nyanskaffning

av

V. Bokinköp

bokbindning

och

utrustning

1,3 35,0 20,0 10,0 5,0

VII. Anslag skare VIII.

0,6

14,0 6,0

21,0 8,5

30,0 20,0

20,0

20,0

25,0

25,0

10,0

1,0

5,0

4,0

101,3

13,3

547,6

328,4

40,0

8,0

938,1

342,9

15,0

10,0

250,0

100,0

20,0 71,2

71,2

91,5

30,1

5,0

6,6

Lantbruksdriften stationerna

125,0

386,6 125,0 150,0

for-

150,0

150,0 1 500,0

vid

1 112,2 1 329,0

150,0 till ograduerade

17,3 55,0 553,0 190,7 110,0

30,0

Försöksanslag

1 500,0

försöks-

Summa anslagsbehov vid KLSL:s ultunadel alt I alt II Avgår uppbördsmedel (baljväxtlab.) Neltoutgift alt I alt II

0,3

20,0

VI. Stipendier

1 S:a

Omkostnader

1. Sjukvård 2. Reseersättning . . . . 3. Bränsle, lyse, vatten 1 . 4. Städning 1 5. Publikationstryck . . . 6. Tryckning av doktorsavhandl. m.m 7. Väg- och parkunderhåll 8. Skötsel av Genetiska trädgården 3 9. Exkursioner och studieresor 10. Diverse utgifter (driftskostn. för fordon m.m.) 11. Driftskostn. för baljväxtlab

IX.

BaljAnaväxt- Jord- lyslabo- bruks- laborato- drift ratorium rium

0,1

0,1

787,5 287,1 7 053, 787,5 287,1 7 053,

4 896,0 244,1 4 887,5 244,1

-0,2 787,5 286,9 7 053,f 787,5 286,9 7 053,£

31,3 31,3

351,7 351,7

-150,0 4 896,0 4 887,5

94,1 94,1

13 651,5 13 643,0 -150,2

31,3 31,3

351,7 351,7

13 501,3 13 492,8

Avser hela KLSL:s ultunadel. Försöksdirektörens och försökstekniska avd:s resor. 3 F. n. underhålles Genetiska trädgården via vissa forskningsanslag m.m. Nuvarande kostnad 28.000 kr. Utredningens förslag: KLSL betalar 20,0 tkr. och Uppsala universitet 10,0 tkr. 4 För administration och bibliotek har upptagits vad som nu förs över övriga expenser, telefon, annonser, papper, böcker, skriv- och räknemaskiner, möbler etc. 2

382 Tabellbilaga 2, forts. Vissa

poster,

som

enligt

utredningens

förslag

(fristående

ej skall ingå i KLSL:s

Undervisning o. forskning

Admi- Bibnistra- liotek tion

I. Statsbidrag till hushållningssällskapens försök1 II. Statsbidrag till Skånes fröodlareförening1 Summa S:a KLSL:s ultunadel (anslagsbehov) och ovanst. poster alt I alt II

787,5 286,9 787,5 286,9

stat i

framiiden

poster). Försöksverk samhet

BaljAnaväxt- Jordlyslabo- bruks- laborato- drift ratorium rium

S:a

317,6

317,6

3,7

3,7

321,3

321,3

7 053,1= 5 217,3 244,1 7 053,* 5 208,8 244,1

31,3 31,3

351,7 351,7

13 972,8 13 964,3

1959/60 års anslag. KLSL:s

trädgårdssektion,

I. Avlöningar A. Avlöningar vid statens trädgårdsförsök och den högre trädgårdsutbildningen 1959/60 B. Kostnadsökningar till följd av nya och ändrade tjänster vid: 1. Dekanexpedition 2. Arvode och repr.-bidr. till dekanus 1 3. Bibliotek 4. Institutioner 5. Arvoden till tillfällig personal 6. Arvoden till speciallärare . . 7. Trädgårdsförsöksstationerna . alt I alt II Summa lönekostnad vid KLSL:s trädgårdssektion inkl. trädgårdsförsöksstationerna alt I alt II 1

Alnarp

Administration

Bibliotek

21,5

2,7

Undervis- Försöksning o. verksamforskning het

119,1

468,3

611,6

+ 52,7

+ 52,7 + 3,3 + 18,4 + 689,4 + 25,0 + 0,6

77,5 77,5

S:a

21,1 '21,1

834,1 834,1

1.800:— i arvode+1.500:—• i repr.-bidrag till sektionsordf. i Alnarp.

+ 181,1 + 25,0

+ 3,3 + 18,4 + 870,5 + 50,0 + 0,6

96,0 83,4

96,0 83,4

770,4 757,8

1 703,1 1 690,5

383 Tabellbilaga 2, forts. Administration

Bibliotek

Undervis- Försöksning o. verksamforskning het

S:a

II. Omkostnader 1. Sjukvård 2. Reseersättning 3. Bränsle, lyse, vatten . . . . 4. Städning 5. Publikationstryck 6. Tryckning av doktorsavh. 7. Väg- och parkunderhåll . . . 8. Exkursioner och studieresor . 9. Diverse utgifter

0,2 10,0 4,0 2,0 1,0

2,0

1,7

3,0 1,0

60,0 20,0 9,0 6,0 30,0 7,0 3,0

60,0 17,0 14,0

1,0

4,0 10,0 127,0 40,0 24,0 6,0 50,0 7,0 5,0

20,0 1,0

Summa omkostnader III. Materiel IV. Nyanskaffning av utrustning

0,1

. . . .

38,2

4,1

137,0

93,7

273,0

8,0

2,0

160,0

99,6

269,6

3,0

2,0

50,0

25,0

80,0

1 V. Bokinköp och bokbindning

25,0

VI. Stipendier VII. Anslag till ograduerade forskare

. .

25,0 30,0

30,0

30,0

30,0

VIII. Försöksanslag Summa anslagsbehov vid trädgårdssektionen alt I alt II 1

126,7 126,7

54,2 54,2

1 241,1 1 241,1

500,0

500,0

1 488,7 1 476,1

2 910,7 2 898,1

Här föreslaget belopp utgör trädgårdssektionens andelar av bibliotekets bokinköp.

KAPITEL 12

Byggnadsfrågor I . Byggnadsåtgärder

vid KLSL:s

ultunadel

A. Principerna för beräkning av lokalbehovet Den nedan redovisade beräkningen av lokalbehovet vid KLSL är baserad på den organisation och personaluppsättning samt de arbetsuppgifter som utredningen redovisat i tidigare kapitel. För undervisningen krävs föreläsningssalar, seminarierum och kurslaboratorier. Utrymmen av detta slag k a n i regel användas gemensamt av flera institutioner i den mån dessa förläggs tillsammans. Även en del andra lokaler såsom vissa laboratorier, växthus och djurstallar, handbibliotek etc. kan ofta utnyttjas av mer än en institution, utan att detta medför någon större olägenhet. Genom att så många lokaler som möjligt ges gemensam användning begränsas nybyggnadsbehovet. Större delen av de lokaler en institution behöver måste den dock helt disponera för egen räkning. Hit hör arbetsrum för sådan personal som har behov därav, forskningslaboratorier etc. Vid beräkningen av lokalbehovet har så långt möjligt tillämpats vissa normer, som tillämpas av Kungl. byggnadsstyrelsen. Sålunda har institutionsföreståndarna erhållit arbetsrum om ca 20 m 2 (4 moduler), laboratorer, lektorer och statsagronomer om ca 15 m 2 (3 moduler). För övrig personal, som bedömts vara i behov av eget rum, har räknats med arbetsrum om ca 10 m 2 (2 moduler). De större rummen för institutionernas ledande personal har ansetts nödvändiga med hänsyn till att dessa personer skall k u n n a ta emot besök för tentamina etc. Det stora flertalet arbetsrum kommer emellertid att bli av storleken 10 m 2 . Denna utrymmesstandard är förhållandevis låg men det har ansetts viktigare att erforderligt antal r u m ställs till förfogande än att dessa göres större. Undervisningslokaler såsom föreläsningssalar, kurslaboratorier etc. har dimensionerats med hänsyn till det antal studerande som beräknats k o m m a att använda dem. Vid beräkningen av lokalbehovet för forskningsverksamheten har beaktats de forskningsuppgifter och det antal forskare som de olika institutionerna erhållit. I görligaste mån har vid beräkningen av dessa lokalbehov hänsyn tagits till de önskemål som framförts av respektive institutionsföreståndare.

385 B. Beräknat lokalbehov vid KLSL: s institutioner på Ultuna I tabell 1 redovisas det lokalbehov jordbrukshögskoleutredningen efter institutionsföreståndarnas hörande bedömt föreligga vid de olika institutionerna på Ultuna. Lokalerna har därvid indelats i följande grupper: I. Skriv- och arbetsrum (disponeras enbart av den egna institutionen). II. Laboratorieutrymmen och likartade lokaler (kurslaboratorier m. m. disponeras ofta gemensamt av flera institutioner). III. Föreläsningssalar, seminarierum, konferensrum med handbibliotek och lunchrum. (Vid samförläggning bör dessa lokaler utnyttjas av flera institutioner.) IV. Växthus, djurstallar, verkstäder och liknande lokaler (delvis gemensam användning). Grupperna I—III benämnes med ett gemensamt namn institutionslokaler. De placeras normalt i institutionsbyggnader av något så när lika standard, för vilka det alltså bör gå att uppskatta en enhetlig kostnad per m 3 . Grupp IV innehåller lokaler av mycket varierande typ, där den beräknade kostnaden per m 3 varierar från fall till fall. Samtliga de utrymmen, som redovisas i tabell 1, liksom också övriga uppgifter över utrymmen, som lämnas i den följande diskussionen, avser effektivt utrymme d. v. s. enbart sådant utrymme som kan utnyttjas för institutionernas verksamhet. Häri ingår ej utrymmen som upptas av korridorer, trappor, toaletter, väggar etc. För en mera detaljerad redovisning över beräkningen av lokalbehovet hänvisas till bilaga 2. 1 Enligt de beräkningar som är redovisade i tabell 1 föreligger vid KLSL:s ultunadel ett totalt behov av institutionslokaler omfattande ca 15 600 m 2 . För närvarande disponerar KLSL sammanlagt 11 800 m 2 lokalutrymmen, som kan användas som institutionslokaler. Det bör observeras att dessa uppgifter över beräknat utrymmesbehov och disponibla utrymmen inte är direkt jämförbara, eftersom det beräknade utrymmesbehovet har baserats på normer vilka i sin helhet kan tillämpas endast vid nybyggen. Som exempel kan nämnas, att för flertalet skrivrum har vid beräkningen av lokalbehovet räknats med en utrymmesstandard om 10 m 2 medan äldre skrivrum i regel är betydligt större. Förhållandet är likartat också för en del övriga utrymmen. Detta medför att i gamla byggnader inte kan inplaceras lika stor personal per ytenhet som i nybyggda lokaler, vilka direkt anpassats för just den användning de kommer att få. Nybyggnadsbehovet blir alltså större än skillnaden mellan ovan redovisade uppgifter över beräknat utrymmesbehov och disponibla utrymmen. Sålunda erfordras sammanlagt 4 700 m 2 nya institutionslokaler för att de olika institutionerna skall kunna inrymma den per1

Byggnadsplaner och kostnadsuppskattningar för av jordbrukshögskoleutredningen föreslagna byggnadsarbeten vid Ultuna och Alnarp, utförda av kungl. byggnadsstyrelsen resp. statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Stencilerad upplaga, kungl. jordbruksdepartementet. 25-599132 Utredningar

386 T a b e l l 1. Beräknat

lokalbehov

vid KLSL:s

institutioner

på

Ultuna

Institutionslokaler, m 2 Summa III inst.Föreläsningssalar lokaler; m.m.; ge- egna och gemenmenGemensamma samma samma

II Laboratorier m.m.

Institutioner Skrivrum; egna

Egna

Lantbrukskemi I . . . . Lantbrukskemi II . . . Marklära Mikrobiologi Genetik Växtförädling Växtnäringslära . . . . Jordbearbetning . . . . Hydroteknik Lantbruksbotanik . . . Allm. växtodling . . . . Spec, växtodling . . . . Växtpatologi Djurfysiologi Näringsfysiologi . . . . Utfodring och vård . . . Husdjursförädling . . . Arbetsmetodik och teknik Företagsekonomi inkl. avd, för statistik Marknadslära

145 155 155 260 200 95 305 275 225 160 230 220 200 130 130 340 140 210

Summa

4 000

495 645 700 1090 30 610 600 220 635 450 445 695 490 310 565 395 70

285 140 8 445

150 150

1 040 1200 1 005 1 500 835 760 1220 1 180 595 945 1220 1205 1405 895 715 1055 685 430

1,50

560 415

1 650

150 150

1 485 i

> 155

150 150 150

150 Av inst.förest. angivet behov

1075 1210 1 000 1600 900 1570 1 730 600 1370 1850 1885 1460 915 710 1 100 700 470

15 625 Summa nuvarande utrvmmen 11800 1

30 m 2 för arkiv disponeras endast av institutionerna för allm. och spec, växtodling.

sonal, de laboratorier och undervisningsutrymmen, som utredningen funnit att institutionerna bör tilldelas. Detta innebär en utökning av institutionslokalerna med ca 40 procent i jämförelse med nuvarande lokalbestånd.

C. Förläggningsplan för institutioner och andra organ vid KLSL: s ultunadel Det ovan konstaterade nybyggnadsbehovet, liksom den av utredningen föreslagna integrationen av försöksverksamheten i undervisningsinstitutionerna, nödvändiggör vissa omflyttningar av institutionerna. Utredningen har därvid ansett det lämpligt att endast ange en slutgiltig förläggnings-

387 Tabell 1, forts. IV Växthus och djurstallar n i. m., m 2 Grovlab. Lokaler arbetshalför laboraVäxthus Näthallar lar, verktoriedjur, stadslokaförråd etc. ler etc.

Institutioner

Lantbrukskemi I Lantbrukskemi II Marklära . . . . Mikrobiologi . . . Genetik Växtförädling . . Växtnäringslära . Jordbearbetning . Hydroteknik . . Lantbruksbotanik Allm. växtodling . Spec, växtodling . Växtpatologi . . Djurfysiologi . . Näringsfysiologi . Utfodring och vård 1 Husd j ursförädling 2 Arbetsmetodik . . Företagsekonomi ink 1. avd. för statistik . . Marknadslära . . .

— 100 180 >420

— — — — —

> 370 \ 1400

— 320

— — —

— — — — — —

210 130 50 \

— —

Lo}2™ | 1400 J

— —

— .—. —

— >

— — — — —

—

S:a

—

.—.

100 390 550 470 1 970 1 970 110 320 2 350 2 350 680 900 900 900 240 1 800

100 390 550

— — — — —

— —

1 800

—

— —

—. —

— —

— —

—

Summa

2 340

2 800

3 080

1 140

9 360

Summa nuvarande utrymmen

2 210

—

•

/

900 240

Av inst.förest. angivet behov

— >3 090 210 320 >2 395 680 400 800 200

— 1800

— —

1 Inst. för utfodring och vård föreslås erhålla vissa stallutrymmen vid Bäcklösa för svinoch hönsförsök. För utfodringsförsök med nötkreatur skall Kungsängens ladugård disponeras. 2 Inst. för husdjursförädling föreslås få disponera Ultuna egendoms ladugård för försök med nötkreatur samt vissa stallutrymmen vid Bäcklösa för svin- och hönsförsök.

plan. Därmed avses den förläggning som institutionerna enligt utredningens mening bör ha fått, när den omorganisation och de nybyggnader som utredningen föreslagit blivit genomförda. De förläggningsproblem som uppkommer allt eftersom omorganisationen genomföres eller nya byggnader blir färdigställda t. ex. i form av tillfällig förläggning av någon institution till lokaler som den senare skall överlåta till annan institution, bör enligt utredningens mening handläggas av KLSL:s styrelse. Utredningens bedömning av vilka institutioner som skall förläggas tillsammans liksom också av vilka institutioner som bör erhålla de nybyggda

388 lokalerna, har grundats främst på två premisser. Dels har de institutioner som har störst behov av inbördes kontakt förlagts så nära varandra som möjligt och dels har eftersträvats, att de olika institutionerna med beaktande av deras skiftande behov skulle få så ändamålsenliga lokaler som möjligt inom den ram som nu befintlig lokaltillgång och minsta möjliga nybyggnad kan ge. Förutom lokaler för de olika institutionernas behov som redovisats i tabell 1 erfordras vissa centralt disponerade utrymmen för administrationen, bibliotek m. m. Utredningen föreslår, att de nuvarande byggnaderna respektive planerade nybyggnader disponeras på följande sätt: Administrationsbyggnaden. Denna byggnad bör liksom nu inrymma de administrativa enheterna vid högskolan. Rum bör alltså här finnas för rektor, försöksdirektör, försöksverksamhetens serviceavdelning, försöksledaren i mellersta jordbruksförsöksdistriktet samt för kansli- och ekonomiavdelningarna. Vidare bör i denna byggnad finnas en plenisal, ett mindre konferensrum, telefonväxel m. m. Det totala lokalbehovet för ovannämnda ändamål har beräknats uppgå till 445 m 2 . Administrationsbyggnadens nettoyta inklusive inredningsbara delar av vinden utgör närmare 500 m 2 . Med hänsyn till att utrymmena inte kan utnyttjas lika effektivt i en äldre byggnad som i en nybyggnad, torde utöver de utrymmen som finns i administrationsbyggnaden även vissa utrymmen i den ena av de två flygelbyggnader, som är belägna framför administrationsbyggnaden få tas i anspråk för administrationens behov av skrivrum. Den västra flygelbyggnaden, som nu står tom, torde därvid böra inredas till kontorslokaler. Bottenvåningen i denna byggnad omfattar ca 80 m 2 och vån. 1 tr. ca 40 m 2 . Den östra flygelbyggnaden inrymmer nu en bostad om ca 100 m 2 . På längre sikt bör denna flygelbyggnad utgöra en reserv för den centrala administrationen. Biblioteksbyggnaden. Då det visat sig att en tillbyggnad av den nuvarande byggnaden är diskutabel bl.a. ur byggnadsteknisk synpunkt vill utredningen förorda följande omdisponering. Bottenvåningen, som nu inrymmer bokmagasin, läsesal och tjänsterum, bör lämpligen helt användas för läsesalsutrymmen och tjänsterum. Antalet studieplatser i läsesalarna bör därvid fördubblas och om möjligt avgränsas något från varandra för att möjliggöra bättre studiero för de studerande. Vindsvåningen (två trappor), som nu utgöres av ej utnyttjad vind, bör förses med konventionell hyllinredning medan källarvåningen, som tål en ökad belastning, bör förses med koncentrerade hyllor (handcompactus eller dylikt). Utöver de utrymmen, som kan uppbringas inom biblioteksbyggnaden, erfordras ca 200 m 2 med konventionell hyllinredning. Detta utrymme erhålles på så sätt att en biblioteksfilial förläggs i den närliggande stora institutions-

389 byggnaden. Genom denna lösning av bibliotekets lokalproblem ges möjligheter till ytterligare framtida expansion i stora institutionsbyggnaden. Aula. I samband med byggandet av kårhus och restaurang planerades en aula, där den gamla restaurangbyggnaden nu ligger. Denna planerade aulabyggnad beräknades omfatta 900 m 2 golvyta. Detta byggnadsprojekt hade framskridit så långt, att även vissa medel härtill var beviljade. Då ett angeläget behov av en större samlingslokal föreligger, har utredningen ansett att den planerade aulabyggnaden bör komma till stånd. Utredningen har emellertid bedömt utrymmesbehovet för aula med biutrymmen, bastuavdelning m. m. till 630 m 2 . Stora institutionsbyggnaden. I denna byggnad inrymmes för närvarande de båda kemiska institutionerna, samtliga husdjursinstitutioner samt marklära och växtpatologi. En betydande del av utrymmena i stora institutionsbyggnaden är avsedda för laboratorier. Den är därför väl lämpad för institutioner, som har stort laboratoriebehov såsom de båda kemiska institutionerna och marklära. Även husdjursinstitutionerna har behov av laboratorielokaler, men dessa institutioner bör helst placeras på en sådan plats, att de kan förses med utrymmen för laboratoriedjur i direkt anslutning till institutionslokalerna. Institutionen för växtpatologi bör förläggas i anslutning till växtodlingsinstitutionerna och på en sådan plats, att den får bekväm tillgång till växthus. Utredningen har därför funnit det lämpligt, att i stora institutionsbyggnaden förlägga de båda kemiska institutionerna samt marklära. övriga institutioner, som nu inryms i stora institutionsbyggnaden, bör överföras till andra byggnader såsom redogörs för nedan. De lokaler, som analyslaboratoriet för närvarande disponerar, förutsätts bli friställda i samband med att det lantbrukskemiska laboratoriet förläggs till Ultuna. Allt eftersom lokalerna i stora institutionsbyggnaden ställs till de tre kvarvarande institutionernas disposition, bör de upprustas och anpassas för sitt nya ändamål. Därvid bör särskilt frågan om ett större kemiskt kurslaboratorium lösas. Vissa förslag har framlagts om att detta skulle ske genom en nybyggnad mellan de båda flygelbyggnaderna. Denna lösning har emellertid främst av byggnadstekniska skäl visat sig vara mindre lämplig. Vidare torde de nuvarande utrymmena inom stora institutionsbyggnaden bli fullt tillräckliga för de tre kvarvarande institutionerna utan tillbyggnad. Utredningen vill därför förorda, att vissa till det nuvarande kurslaboratoriet angränsande utrymmen friställs och att det nuvarande kurslaboratoriet utvidgas till att omfatta större delen av bottenvåningen i den flygelbyggnad, där det nu är inrymt. Utredningen föreslår att stora institutionsbyggnaden, som omfattar 2 950 m 2 effektivt utrymme, disponeras på följande sätt:

390 Inst. för oorganisk kemi » » organisk » » » marklära Gemensamma utrymmen Biblioteksfilial, postlokal, verkstadsdetalj m . m .

640 m 2 800 » 855 » 400 » 255 »

2 950m 2

Institutionen för marklära, som har behov av 100 m 2 växthus, bör tilldelas erforderliga utrymmen i den av utredningen föreslagna växthuscentralen vid norra hållplatsen. Gamla institutionsbyggnaden. I denna byggnad inrymmes för närvarande institutionerna för allmän jordbrukslära, växtodlingslära, driftsekonomi och marknadslära. Gamla institutionsbyggnaden, som är olämplig för laboratorier, bör i första hand förbehållas ej experimentella institutioner, vilka icke har behov av laboratorieutrymmen. De två översta våningarna bör lämpligen disponeras av de båda ekonomiska institutionerna inklusive statistiska avdelningen. I bottenvåningen bör institutionen för husdjursförädling förläggas. Denna institution har visserligen behov av laboratorielokaler, men dessa kan vara av enklare beskaffenhet med mindre antal ledningar, dragskåp etc. Redan nu har dessa lokaler en viss sådan utrustning. På lång sikt bör dock denna institution förses med nya lokaler, lämpligen i anslutning till de övriga genetiska institutionerna. I gamla institutionsbyggnaden bör vidare plats reserveras för vissa ämnen i vilka undervisningen handhas av speciallärare, såsom pedagogik, matematik, skogshushållning etc. samt för vissa arkiv- och förrådsutrymmen i källaren för högskolans behov. Gamla institutionsbyggnaden, som omfattar 1 370 m 2 ovan jord och 400 m 2 källarutrymmen, bör disponeras på följande sätt: Inst. för företagsekonomi 285 m 2 Inst. för marknadslära 140 » Gemensamma utrymmen 275 » Inst. för husdjursförädling 535 » Pedagogik, matematik, etc 40 » Gemensamma utrymmen 150 » Utrymmen för laboratoriedjur m . m . i källaren . 240 » Tilläggsutrymme 1 105 »

1 770 m 2

Institutionen för husdjursförädling föreslås vidare få disponera Ultuna egendoms ladugård för försök med nötkreatur samt en del av stallutrymmena i Bäcklösa för försök med svin och höns. Behovet av nybyggnader för dessa ändamål behandlas under punkt D. 1

Detta tilläggsutrymme är avsett att kompensera för a t t rummen i denna gamla byggnad är genomsnittligt större än de standardutrymmen som tillämpats vid beräkning av lokalbehovet.

391 Statens jordbruksförsöks nuvarande byggnader. De utrymmen, som för närvarande finns i dessa byggnader, uppgår till ca 1 500 m 2 . Om vissa laboratorier och föreläsningssal tillbygges, torde detta i stort sett motsvara de u t r y m m e n utredningen funnit att institutionerna för växtnäringslära och jordbearbetning bör erhålla. Utredningen har därför ansett, att dessa två institutioner lämpligen bör förläggas dit. Vissa skäl talar visserligen för en förläggning i anslutning till växtodlingsinstitutionerna men detta alternativ måste emellertid avvisas av kostnadsskäl. Statens jordbruksförsöks nuvarande byggnader, som omfattar 1 600 m 2 , bör disponeras på följande sätt: Inst. för växtnäringslära » » jordbearbetning Gemensamma utrymmen Utrymme för institutionslokaler i jordbruksförsökens nuvarande byggnader Nybyggnadsbehov för laboratorier och föreläsningssal

915 m2 875 » 305 »

2 2 095 m

1 600 » 495 »

Institutionerna för växtnäringslära och jordbearbetning behöver vidare 1 400 m 2 näthallar, 250 m 2 varmväxthus, 120 m 2 kallväxthus, 200 m 2 arbetshallar samt 600 m 2 försöksutrymmen för förvaring av jordbruksmaskiner och annan försöksutrustning. I anslutning till jordbruksförsökens byggnader finns redan nu 600 m 2 näthallar, ett växthus om 60 m 2 , vissa baracker om 200 m 2 samt en nyuppförd försökslada om 460 m 2 . De växthus, som behöver nyuppföras, bör enligt utredningens mening förläggas till en för hela högskolan gemensam växthuscentral, som lämpligen bör placeras vid Ultuna norra hållplats i anslutning till växtodlingsinstitutionerna. Detta innebär att institutionerna för växtnäringslära och jordbearbetning tilldelas vissa utrymmen i denna växthuscentral. Av försöksutrymmena disponerar den nuvarande inst. för allmän jordbrukslära viss del av försöksladan vid norra hållplatsen. Denna del jämte den försökslada, som redan finns vid statens jordbruksförsöks byggnader, torde tillgodose dessa institutioners behov av försöksutrymmen. När försöksladan vid norra hållplatsen skall ersättas med nybyggnad, bör i anslutning till växtnärings- och jordbearbetningsinstitutionerna uppföras försöksutrymmen för maskinförvaring m. m. om ca 500 m 2 . Statens husdjursförsöks nuvarande byggnad. I denna byggnad och i vissa tillbyggnader bör enligt utredningens mening institutionerna för husdjurens utfodring och vård, näringsfysiologi och djurfysiologi förläggas. Här kommer alltså högskolans husdjurscentrum att bli förlagt. I anslutning till detta bör också lokaler för individuella försök med större husdjur samt för laboratorier placeras. Följande utrymmen för institutionslokaler erfordras:

392 905 m 2 440 » 620 » 275 » 2 240 m 2

Inst. för utfodring och vård » » näringsfysiologi » » djurfysiologi Gemensamma utrymmen Lokalutrymmen i husdjursförsökens byggnad Erforderliga tillbyggnader

nuvarande 1 100 » 1 140 »

Därutöver föreligger behov av utrymmen för laboratoriedjur, för uppställning av försöksdjur, arbetshall för foderkonservering, foderutrymmen m. m. om 900 m 2 , varav 400 m 2 för smådjur, som kan förläggas i källaren och 500 m 2 för större husdjur som bör förläggas i ett annex. Institutionen för utfodring och vård har vidare behov av betydande djurstallar för försöksändamål. För utfodringsförsök med nötkreatur bör Kungsängens ladugård få disponeras, och för motsvarande försök med svin, höns och pälsdjur bör institutionen tilldelas vissa stallutrymmen i Bäcklösa. Behovet av sådana stallutrymmen behandlas under p u n k t D. Ny institutionsbyggnad för växtodlingsgruppen. Redan 1952 ägde en arkitekttävlan rum om utformningen av en sådan institutionsbyggnad. Denna nybyggnad bör förläggas i anslutning till redan uppförda växthus vid norra hållplatsen samt utformas så, att den kan inrymma institutionerna för allmän växtodling, speciell växtodling och växtpatologi. Enligt utredningens bedömning erfordras följande utrymmen: Inst. för allmän växtodling » » speciell växtodling » » växtpatologi Gemensamma utrymmen

680 m 2 665 » 895 » 540 » 2 780 m 2

Vidare erfordras groningslaboratorium m. m. om 380 m 2 , ytterligare växthusutrymme om 650 m 2 utöver de 400 m 2 växthus, planteringsrum m. m., som redan finns, samt 1 400 m 2 näthall, 200 m 2 arbetshall och 1 500 m 2 försöksutrymmen för uppställning av maskiner, förvaring av växtprover m. m. Erforderliga växthusutrymmen bör erhållas i den av utredningen föreslagna gemensamma växthuscentralen. För förvaring av försöksutrustning m. m. bör växtodlingsinstitutionerna tills vidare få disponera de u t r y m m e n i gamla försöksladan vid norra hållplatsen, som nu utnyttjas av institutionen för växtodlingslära. På längre sikt bör nya och mer ändamålsenliga försöksutrymmen uppföras i anslutning till institutionslokalerna. Genetiska gruppen. Utredningen anser, att vissa skäl talar för att de genetiska institutionerna — genetik, växtförädling och husdjursförädling -— förläggs tillsammans, när i en framtid institutionen för husdjursförädling skall erhålla nya institutionslokaler. Härigenom blir det möjligt att utnyttja viss dyrbar utrustning, laboratorier och andra anläggningar gemensamt, sam-

393 tidigt som goda möjligheter till inbördes kontakt mellan forskarna inom det genetiska området skapas. Med denna lokalisering kommer vidare institutionen för husdjursförädling att bli förlagd på bekvämare avstånd till djurstallarna vid Bäcklösa. Den nuvarande botanisk-genetiska institutionen disponerar nybyggda institutionslokaler, som tillsvidare kommer att täcka den nya genetiska institutionens behov även med hänsyn till det av 1955 års riksdag beslutade samarbetet med Uppsala universitet. Institutionen för växtförädling kan lämpligen förläggas i det s. k. trädgårdshuset, där utrymme finns för skrivr u m etc. Några nybyggnader av laboratorier behöver inte nu genomföras, då institutionen för växtförädling kan utnyttja de flesta utrymmen utöver skrivrum gemensamt med den genetiska institutionen. Växtfysiologiska institutionsbyggnaden. Den nya institutionen för lantbruksbotanik motsvarar den nuvarande institutionen för växternas anatomi och fysiologi inklusive systematisk botanik, som överflyttas från den nuvarande botanisk-genetiska institutionen. Genom att den systematiska botaniken inkluderas ökas behovet av lokaler. Utredningen föreslår därför, att institutionen för lantbruksbotanik får disponera även den s. k. Hofman-Bangska villan, som friställs från sin nuvarande användning i samband med att undervisningen i fysik förläggs till Uppsala universitet. Vidare erhålles ett något utökat utrymme för denna institution genom att den för hela högskolan gemensamma finmekaniska verkstad, som nu är inrymd i den växtfysiologiska institutionsbyggnaden, överförs till den verkstadsdetalj, som utredningen föreslår, och förläggs till stora institutionsbyggnaden. Såväl institutionsbyggnad som växthus bör bli föremål för vissa ombyggnader bl. a. i syfte att utnyttja det nuvarande utrymmet mera effektivt. Institutionsbyggnaden för hydroteknik. Den hydrotekniska institutionen bör kvarligga i sin nuvarande institutionsbyggnad men bör därutöver förses med grovlaboratorium och hall för skrymmande fältutrustning omfattande 110 m 2 . De nuvarande institutionslokalerna bör bli föremål för vissa inrednings- och upprustningsarbeten. Det behov av ett mindre växthus, som föreligger, bör tillgodoses på så sätt att institutionen får disponera erforderliga utrymmen i den av utredningen föreslagna växthuscentralen vid norra hållplatsen. Maskintekniska institutionens byggnad. Den nuvarande maskintekniska institutionen disponerar en egen institutionsbyggnad, som dock är otillräcklig redan för de nuvarande uppgifterna. Enligt utredningens förslag kommer även undervisningen i husbyggnadslära att meddelas vid institutionen för lantbrukets arbetsmetodik och teknik, vilket ytterligare ökar behovet av vissa utrymmen. Verkstadslokalerna torde behöva utvidgas med 400 m 2 till 1 800 m 2 och de egentliga institutionslokalerna med 120 m 2 till 470 m 2 .

394 Mikrobiologiska institutionsbyggnaden. Den mikrobiologiska institutionen är förlagd i en egen ny institutionsbyggnad, vars lokalutrymmen täcker behovet. Lokalbehov för den propedeutiska kursen. Det har av olika skäl ansetts önskvärt att bostadsrum ordnas för den propedeutiska kursens elever vid Ultuna. Bland annat har ett sådan arrangemang bedömts vara till fördel för studierna och eventuella praktiska övningar och demonstrationer. Också det förhållandet att denna kurs är förlagd till högskolan endast 6 månader (september-mars) gör det förmodligen svårare för dessa studenter att finna bostadsrum. Den nuvarande lantbruksskolan disponerar 21 elevrum jämte dagrum, matsal och köksutrymmen m. m. i stora internatbyggnaden. I internatbyggnadens flygelbyggnader inrymmes för närvarande 2 föreläsningssalar, vissa biutrymmen samt en 3-rumslägenhet för en av lantbruksskolans lärare. Antalet elever, som kommer att bevista den propedeutiska kursen, kan uppskattas till ca 40. Man torde nämligen få räkna med att vissa elever åtminstone till en början skaffar sig praktikutbildning och lantmannaskolekurs på egen hand. Då utredningen räknar med, att i regel endast en elev kommer att förläggas i varje rum, erfordras således ytterligare ett 20-tal elevrum. Ca 10 rum torde kunna inredas i internatets östra flygelbyggnad, där nu en föreläsningssal och lärarbostad är förlagda. Eventuellt kan ytterligare några rum inredas i det nuvarande dagrummet, varvid den nuvarande matsalen kan utnyttjas som dagrum. Vid behov torde även en del av den propedeutiska kursens elever kunna inkvarteras i de studentbostäder, som en särskild bostadsstiftelse avser att uppföra inom ultunaområdet. Någon särskild bespisning torde icke behöva ordnas för den propedeutiska kursens elever, utan dessa studenter såväl som högskolans övriga bör lämpligen kunna intaga sina måltider på kårhusrestaurangen. Föreläsningssalen i västra flygelbyggnaden bör disponeras för den propedeutiska kursen. Panncentraler. Enligt beräkningar utförda av byggnadsstyrelsen torde en mera ändamålsenlig värmeförsörjning för ultunaområdet uppnås genom en viss centralisering av uppvärmningsanläggningarna. Sålunda föreslås att panncentralerna i de mikrobiologiska och maskintekniska institutionsbyggnaderna byggs ut så att de kan förse hela västra byggnadsgruppen med värme. Denna grupp anges böra omfatta förutom de två nämnda institutionerna statens jordbruksförsöks byggnader, planerad byggnad för lantbrukskemiska laboratoriet, statens maskinprovningar, statens husdjursförsök med planerade tillbyggnader, planerad institutionsbyggnad för de tre växtodlingsinstitutionerna samt en viss reserv för kommande byggnader inom detta område. Östra byggnadsgruppen beräknas k u n n a förses med värme från den panncentral, som nu finns i stora institutionsbyggnaden, om en befintlig högtryckspanna utbytes mot en ny och större sådan. Denna bygg-

395 nadsgrupp föreslås omfatta administrationsbyggnaden, aula, bibliotek, stora och gamla institutionsbyggnaderna samt institutionsbyggnaderna för lantbruksbotanik och hydroteknik. Flertalet av dessa byggnader förses redan med värme från den nuvarande panncentralen i stora institutionsbyggnaden. D. Behovet av växthus och djurstallar vid KLSL:s institutioner på Ultuna a. Växthus För närvarande finns vid lantbrukshögskolan på Ultuna följande växthusareal: Genetiska trädgården (Bot.-Gen. inst.) Norra hållplatsen (Inst. för växtsjukdomslära) Mikrobiologiska institutionen Statens jordbruksförsök Växtfysiologiska institutionen Summa befintliga växthusutrymmen vid Ultuna

550 m2 400 » 180 » 60 » 320 » 1 510 m2

Som framgår av tabell 1 erfordras sammanlagt 2 340 m 2 växthusyta vid institutionerna på Ultuna. Behovet av nybyggnader uppgår således till 830 m 2 . Enligt utredningens mening bör alla växthus, som nybyggs, uppföras på en plats för att i form av en växthuscentral stå till samtliga institutioners förfogande. Härigenom vinnes, att driftskostnaderna kan hållas lägre till följd av att samma växthusyta kan skötas med mindre sammanlagd personal, som därtill kan vara mera specialiserad och bättre utbildad. Vidare ökar möjligheterna att utnyttja växthusutrymmet kontinuerligt, eftersom de olika institutionernas behov av växthusutrymme varierar tid efter annan. Enligt utredningens mening skall växthuscentralen drivas av försöksverksamhetens serviceavdelning som i samråd med institutionsföreståndarna skall fördela utrymmet mellan de olika institutionerna. Den föreslagna växthuscentralen bör lämpligen förläggas till norra hållplatsen i anslutning till växtodlingsgruppens institutionsbyggnad. b.

Djurstallar Inom Ultunaområdet finns för närvarande djurstallar vid Ultuna egendom, vid Bäcklösa samt Kungsängen och Nåntuna. Enligt utredningens mening bör samtliga dessa stallar och djurbesättningar tas i anspråk för försöksändamål. Husdjursskötseln i dessa djurstallar liksom de, vilka föreslås komma att nybyggas, bör driftsekonomiskt inordnas under Ultuna egendom, som enligt utredningens förslag skall sortera under försöksverksamhetens serviceavdelning. Ultuna egendom skall alltså bestrida kostnaderna för foder, maskinutrustning, arbetskraft m. m. i för ifrågavarande produktion normal omfattning samt ta hand om och avyttra de produkter mjölk, ägg, fläsk, kött e t c , som djurskötseln avkastar. I driftskostnaderna ingår också normalt underhåll av inredning och övrig utrustning i stallarna. Ar-

396 betsuppgifter som tillkommer till följd av försöken såsom uppvägning och utportionering av foder etc. skall ombesörjas av särskild personal, som försöksverksamheten tillhandahåller. I den mån försöksverksamheten förorsakar intrång i driften skall ersättning härför lämnas till Ultuna egendom (jämför kap. 9). Djurförsök i större skala erfordras främst vid institutionerna för utfodring och vård samt husdjursförädling. För att möjliggöra ett rationellt utnyttjande av de stallar och djurbesättningar, som kommer att ställas till försöksverksamhetens förfogande, föreslår utredningen, att i den mån nybyggnader av djurstallar sker, bör dessa utformas som gemensamma anläggningar för såväl utfodrings- som avelsförsök. Härigenom vinnes, att djurskötseln kan drivas i större och därmed mera ekonomisk skala än om de båda institutionerna skall ha var sina stallar för resp. djurslag. Serviceavdelningen skall efter samråd med resp. institutionsföreståndare fördela utrymme och djurbesättningar mellan de olika institutionerna. Stallar för nötkreatur. Utfodringsförsök med nötkreatur bör liksom nu utföras vid Kungsängens ladugård. I vilken omfattning husdjursgenetiska försök behöver utföras på Ultuna blir bl. a. beroende av huruvida det halvstatliga institut för kött och mjölkproduktion, som närmare behandlas i kapitel 9, kommer till stånd. Oavsett om ett sådant halvstatligt institut kommer till stånd eller ej behövs emellertid vissa djurresurser för den husdjursgenetiska forskningen vid Ultuna. Genetisk forskningsverksamhet med nötkreatur torde därvid kunna utföras vid Ultuna egendoms ladugård. På längre sikt bör dock enligt utredningens mening denna ladugård som ligger i högskoleområdets centrum ersättas med en ny sådan med lämplig förläggning. Den framtida omfattningen av nötkreatursdrift vid Ultuna kan f. n. icke närmare bedömas, då den bl. a. är beroende av försöksverksamhetens behov av centralt belägna djurstallar. Detta behov torde bättre kunna överblickas, sedan frågan om det nyssnämnda halvstatliga institutet avgjorts. Eftersom denna fråga ej kunnat avgöras nu, ämnar utredningen inte föreslå några nybyggnader vid Ultuna för nötkreatur men förutsätter att högskolestyrelsen, när frågan om nämnda husdjursinstitut kan överblickas, tar ställning till utflyttning och eventuell ersättningsbyggnad för Ultuna egendoms ladugård. I den mån stallar för nötkreatur bedöms erforderliga inom ultunaområdet väster om Fyrisån, bör de förläggas till Bäcklösa för att icke hindra framtida förläggning av institutionsbyggnader inom det centrala högskoleområdet. Stallar för svin. Det nuvarande svinstallet vid Bäcklösa med plats för ca 25 suggor och 150 ungsvin är helt otillräckligt ur försökssynpunkt. E n fördubbling av resurserna för utfodringsförsök vid Bäcklösa kan uppställas som ett minimibehov. Härtill kommer behovet av djur för husdjursgenetisk forskning på Ultuna, vilket uppskattas till lägst 20 suggor och 200 ungsvin.

397 Det sammanlagda behovet uppgår därför till 70 suggor och 500 ungsvin (smågrisar ej inkluderade). Stallar för dessa djur bör förläggas till Bäcklösa i anslutning till redan befintligt svinstall. Fjäderfäanläggning. Det sammanlagda behovet av fjäderfä för försöksä n d a m å l vid Ultuna har beräknats till ca 5 000 höns och 20 000 kycklingar samt ett mindre antal gäss och kalkoner. Detta innebär en betydande utökning av de nuvarande resurserna. Fjäderfäanläggningen bör uppföras vid Bäcklösa och utformas som en gemensam anläggning för såväl utfodringssom avelsförsök. Såsom i kapitel 9 anförts har utredningen vid sin bedömning av erforderliga resurser med avseende på försöksdjur även beaktat, att dessa bör tillgodoses på sådant sätt att ur ekonomisk synpunkt godtagbara driftsenheter skapas. E. Byggnadsåtgärder vid Ultuna egendom I och med att Ultuna lantbruksskola i enlighet med utredningens förslag nedlägges, skapas möjlighet att avveckla större delen av egendomens ekonomibyggnader från högskoleområdet. Som anförts under rubriken djurstallar tar utredningen inte ställning till ersättningsbyggnad för nuvarande ladugård vid Ultuna egendom, eftersom försöksverksamhetens behov av nötkreatursstallar f. n. inte kan överblickas i sin helhet. Det av utredningen förordade byggnadsprogrammet upptar därför beträffande ekonomibyggnaderna inom själva högskoleområdet endast sådana omdisponeringar m. m. som kan göras oberoende av en utflyttning på längre sikt till Bäcklösa. Bl. a. föreslås att östra stallflygeln (det nuvarande häststallet) inreds till reparationshall, smides- och snickarverkstad samt garage för traktorer. På längre sikt bör även övriga stallbyggnader, när dessa friställs, kunna utnyttjas som garage och uppställningsplats för bilar, traktorer och övriga jordbruks- och försöksmaskiner tillhörande egendomen och serviceavdelningen. Utredningen har vidare låtit företa en översyn över erforderliga reparationer av de bostäder som tillhör Ultuna egendom. För en mera detaljerad redovisning av behövliga byggnadsåtgärder vid Ultuna egendom hänvisas till bilaga 2. 1 F. Allmänna synpunkter på lokaliseringen av KLSL: s institutioner på Ultuna Lantbrukshögskolans bebyggelse är utspridd över en förhållandevis stor yta och bildar nu två institutionsgrupper på ömse sidor om Ultuna egendoms ekonomibyggnader. Detta är en följd av att Ultuna egendoms byggna1 Byggnadsplaner och kostnadsuppskattningar för av jordbrukshögskoleutredningen föreslagna byggnadsarbeten vid Ultuna och Alnarp, utförda av Kungl. byggnadsstyrelsen resp. statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Stencilerad upplaga, Kungl. jordbruksdepartementet.

398 der varit belägna på den enda användbara tomtmarken i anslutning till det gamla institutionsområdet. I och med att Ultuna lantbruksskola nu lägges ned i enlighet med utredningens förslag skapas möjligheter att successivt utflytta eller avveckla egendomens byggnader från högskoleområdets centrum. Som ovan framhållits bör på längre sikt de djurstallar, som behöver vara förlagda väster om Fyrisån, antingen förläggas till Bäcklösa eller — i fråga om laboratoriedjur — i direkt anslutning till husdjursinstitutionerna, varigenom de centrala delarna av ultunaområdet frigörs för framtida institutionsbebyggelse. De av utredningen ovan förordade omlokaliseringarna av vissa institutioner medför helt naturligt en viss ytterligare utspridning och därmed ökade avstånd mellan högskolans olika institutioner. Det bör dock härvid observeras, att utredningen inte i något fall föreslagit förläggning av någon institution till ett helt nytt område, utan i samtliga fall har det rört sig om förläggning till redan befintliga byggnader eller till platser där vissa anstalter redan vidtagits för en framtida förläggning. Genom att närstående institutioner i största möjliga utsträckning förlagts i anslutning till varandra, elimineras i viss mån de olägenheter, som utspridningen av institutionerna över en stor yta medför. I syfte att underlätta kommunikationerna mellan de nya och gamla institutionsområdena vill utredningen förorda, att en ny kommunikationsled anläggs i öst-västlig riktning över egendomens nuvarande område, lämpligen på så sätt att vägen söder om hydrotekniska institutionen förbindes med vägen söder om den nuvarande lantbruksskolan. En sådan väg skulle ge bekväm förbindelse för växtodlingsgruppens och husdjursgruppens institutioner med det gamla institutionsområdet. Vidare torde en sådan väg få anses nödvändig med hänsyn till att den propedeutiska kursens elever måste ha god förbindelse med restaurantbyggnaden. Denna förbindelseled bör ges en sådan standard att regelbundna bussturer kan gå ned i en slinga till det gamla institutionsområdet via denna led och stora infartsvägen. G. Kostnader för föreslagna byggnadsarbeten på Ultuna De av jordbrukshögskoleutredningen föreslagna byggnadsarbetena har planerats och kostnadsuppskattats genom försorg av byggnadsstyrelsen (institutionslokaler m. m.) och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader (vissa stallbyggnader, bostadshus m . m . ) . Byggnadsstyrelsen har för planeringsarbetet anlitat arkitektfirman Falck, Nordström & Smas. De kostnader som redovisas nedan har baserats på i byggnadsprogrammet angivna nettoytor. Med hjälp av erfarenhetssiffror från tidigare objekt av liknande slag har en bruttovolym framräknats och denna har sedan åsatts ett normalpris för byggnad av motsvarande typ. Kostnader för grundläggning och yttre arbeten har endast uppskattningsvis bedömts.

399 I anslutning härtill hänvisas till en av finansdepartementet uppgjord den 20 nov. 1959 dagtecknad P. M. där vissa riktlinjer lämnas angående byggnadsfrågors handläggning m. m. Häri framhålles, att tillförlitlig kostnadsberäkning, som kan utgöra underlag för äskande av byggnadsanslag kan göras först, när projekteringsarbetet är avslutat d. v. s. när fullständiga byggnadshandlingar finnes. Nedan angivna kostnadsuppskattningar måste därför betraktas som ungefärliga och har därför ej detalj redovisats. Följande byggnadsåtgärder ingår i den av byggnadsstyrelsen för Ultuna uppskattade kostnaden: Administrationsbyggnaden Västra flygelbyggnaden Biblioteksbyggnaden Aul a

Ombyggnad » » Nybyggnad

Stora institutionsbyggnaden (institutionerna för kemi I, kemi II och marklära) Gamla institutionsbyggnaden (institutionerna för driftsekonomi, marknadslära, husdjursgenetik m.m.) Inst. för Växtfysiologi: Institutionsbyggnad Varmväxthus Hofman-Bangs villa Inst. för Hydroteknik: Institutionsbyggnad Arbetshall

Ombyggnad Nybyggnad

Vid statens jordbruksförsök, nuv. byggnader (institutionerna för jordbearbetning och växtnäringslära): Institutionslokaler i befintliga byggnader Laboratorier och föreläsningssal

Ombyggnad Nybyggnad

Vid statens husdjursförsök, nuv. byggnad (institutionerna för djurfysiologi, näringsfysiologi samt utfodring o. vård): Institutionslokaler Stallar för laboratoriedjur i anslutning till institutionsbyggnaderna

Ombyggnad Ombyggnad Ombyggnad » »

Nybyggnad !

Växtodlingsgruppen (institutionerna för allmän växtodling, speciell växtodling och växtpatologi): Institutionsbyggnad Groningslaboratorium

Nybyggnad ,

Växthuscentral vid norra hållplatsen: Varmväxthus Kallväxthus Näthallar Arbetshallar

Nybyggnad » > , ,

Maskintekniska institutionen: Institutionslokaler Verkstadslokaler Nuv. Ultuna lantbruksskola: Bostäder för propedeutiska kursens studenter i nuv. lantbruksskolans lokaler

Nybyggnad ,

Ombyggnad

400 Centralisering av värmecentraler (2 centraler) Ny väg (ca 300 m) som skall förbinda vägen söder om hydrotekniska institutionen och vägen söder om nuv. lantbruksskolan Upprustning av befintliga vägar Utökning av transformatorsstation samt utbyte av högspänningskablar Komplettering av ytterbelysning Byggnadskostnader vid Ultuna, uppskattade genom byggnadsstyrelsen

Kronor

Följande byggnadsåtgärder vid Ultuna ingår i den av statens anstalt för lantmannabyggnader uppskattade kostnaden:

18 000 000

forsknings-

1. Reparationer och ombyggnader av vissa personalbostäder inom ultunaområdet 2. Reparationer av ekonomibyggnader: a) Ultuna egendoms ladugård b) ö s t r a stallflygeln (häststallet) c) Olika yttre upprustningsarbeten 3. Nybyggnad av: a) Centralgarage söder om Ultuna egendoms ladugård b) Svinstall vid Bäcklösa c) Fjäderfäanläggning vid Bäcklösa d) Försökslador för institutionerna för allmän och speciell växtodling samt växtnäringslära och jordbearbetning e) Maskinhall vid Kungsängen Byggnadskostnader vid Ultuna, uppskattade av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader

Kronor

750 000

Totala byggnadskostnaderna

Kronor

18 750 000

vid Ultuna

I I . Byggnadsåtgärder

vid KLSL:s

trädgårdssektion,

Alnarp

A. Behov av institutionslokaler och växthus vid trädgårdssektionen Jordbrukshögskoleutredningens förslag om högskolemässig trädgårdsutbildning samt i samband därmed viss utökning av forsknings- och försöksverksamheten inom trädgårdsområdet medför ett ökat behov av olika lokaler, växthus m. m. Till Alnarp kommer enligt utredningens förslag att förläggas fyra fullständiga institutioner och fyra underavdelningar till vissa ultunainstitutioner samt ett mindre kemiskt analyslaboratorium. För närvarande disponerar statens trädgårdsförsök och högre trädgårdskursen följande lokaler: Statens trädgårdsförsöks huvudbyggnad. På Mellangård och östergård belägna byggnader. Vissa lokaler för kansli, bibliotek och kamrerareexpedition gemensamma för hela Alnarpsinstitutet.

401 Behovet av institutionslokaler och andra utrymmen vid trädgårdssektionen framgår av tabell 2. Detta lokalbehov har beräknats efter samma principer som tillämpats för högskolans ultunadel. Tabell 2. Av utredningen beräknat lokalbehov vid KLSL:s trädgårdssektion i Alnarp, m2 Institutionslokaler I Institutioner och underavdelningar

Institutioner: Frukt- och bärodling

II

170 215 115 80

Prydnadsväxtodling Trädgårdskonst och naturvård . Underavdelningar: Trädgårdsodlingens driftsekonomi Arbetsmetodik och teknik . . . Växtpatologi Biodling Kemiskt analyslaboratorium . .

35 40 15 50 35

15 50 95

a.

III

IV

SorteringsVäxtFörehus Bänk- och Labo- läsNätSkriv- rato- nings- Summa och gård, förvaI-III rum arb.- hallar bigård ringssalar rier lokaler m.m. hallar m.m.

185 190 150 100

Summa

Växthus m.m.

100 100 |ioo

455 505 365 280

200 2250 2000

35 40 30 100 130

537 490

1227 Institutionslokaler Som framgår av tabell 2 behöver institutionen för frukt- och bärodling sammanlagt 455 m 2 institutionslokaler. I nuvarande statens trädgårdsförsöks huvudbyggnad finns ca 500 m 2 institutionslokaler. Befintliga lokaler motsvarar alltså ungefär den nya institutionens behov. Dessa lokaler kan utan större ombyggnader anpassas för de behov av laboratorier, skriv- och arbetsrum, konferensrum m. m. som denna institution har. Den nuvarande köksväxtavdelningen av statens trädgårdsförsök är förlagd till Mellangård och disponerar där vissa utrymmen som lämpligast bör övertas av institutionen för köksväxtodling. Vidare har för köksväxtavdelningens räkning Alnarps skola inköpts. Med anledning härav har utredningen ansett att institutionen för köksväxtodling bör förläggas till Alnarps skola ehuru detta innebär, att institutionen kommer att bli förlagd på ett relativt stort avstånd (1,5 km) från trädgårdssektionen i övrigt. De nuvarande institutionslokalerna vid Mellangård är gamla och av dålig beskaffenhet och bör omändras till omklädnings- och lunchrum för kollektivan26-599132 Utredningar

402 ställd personal. Vidare bör en äldre ladugård vid östergård ombyggas till lagerhus för grövre köksväxter. Institutionerna för prydnadsväxtodling och trädgårdskonst bör enligt utredningens mening jämte sektionsexpedition och underavdelningar för driftsekonomi, arbetsmetodik, växtpatologi samt det kemiska analyslaboratoriet förläggas till en nybyggnad väster om statens maskinprovningars byggnad. Det sammanlagda nybyggnadsbehovet för dessa institutioner och avdelningar uppgår till 940 m 2 institutionslokaler vari också ingår 160 m 2 till skrivrum m. m. för sektionsexpeditionen. Den av utredningen föreslagna omlokaliseringen av biförsöksverksamheten medför att vissa institutionslokaler såsom tjänsterum och laboratorieutrymmen måste ställas till förfogande för denna verksamhet i Alnarp. Erforderliga utrymmen torde kunna erhållas i hovbeslagsskolan om denna inreds på ett ändamålsenligt sätt. Sammanlagt erfordras för biförsöksverksamheten 100 m 2 institutionslokaler och 200 m 2 förrådsutrymmen m. m. b. Växthus m. m. Statens trädgårdsförsök disponerar för närvarande vid avdelningen för köksväxtodling sammanlagt 780 m 2 växthusyta samt vid avdelningen för frukt- och bärodling ett kallväxthus och ett provisoriskt plastväxthus om sammanlagt 80 m 2 . Prydnadsväxtavdelningen har f. n. inga egna växthus men har tidvis disponerat vissa av köksväxtavdelningens och Alnarps trädgårdars växthus. Som framgår av tabell 2 utgör det sammanlagda behovet av växthus vid trädgårdssektionen 4 650 m 2 . För trädgårdssektionens räkning erfordras alltså ytterligare växthusutrymmen om ca 3 800 m 2 . Hela detta växthusutrymme torde dock inte behöva nybyggas om vissa delar av de växthus som nu disponeras av Alnarps trädgårdar kan tagas i anspråk för trädgårdssektionens behov. Ett övertagande av dessa växthus kan nämligen bli aktuellt om den kommersiella verksamheten vid Alnarps trädgårdar avvecklas. Alnarps trädgårdar disponerar för närvarande sammanlagt ca 3 700 m 2 växthusyta. Dessa växthus är förlagda inom samma område men fördelade på två grupper med skilda värmecentraler. Den södra växthusgruppen omfattar ca 2 700 m 2 växthusyta varav 2 000 m 2 är relativt nybyggda (uppförda år 1954) medan ca 700 m 2 (4 mindre växthus) är äldre och av sämre beskaffenhet. Den norra växthusgruppen utgöres av 9 äldre men renoverade växthus om ca 1 000 m 2 . Den växthusareal som Alnarps trädgårdar disponerar, användes i viss utsträckning för undervisningsändamål av Alnarps trädgårdsskola och högre trädgårdskurs varjämte statens centrala frökontrollanstalt arrenderar vissa utrymmen. Trädgårdsskoleutredningen räknade med en växthusareal om 500 m 2 för att tillgodose behovet av undervisningsodling vid Alnarps trädgårdsskola. Norra växthusgruppen som omfattar ca 1 000 m 2 och som är

403 försedd med egen värmecentral har bedömts vara lämplig för trädgårdsskolans behov. Något av de äldre växthusen som är relativt små och avgränsade från varandra torde kunna utnyttjas av den växtpatologiska underavdelningen som har ett behov av växthus uppgående till ca 200 m 2 . Institutionen för prydnadsväxtodlingen beräknas ha behov av ca 2 000 m 2 växthus, vilket torde kunna tillgodoses genom ett övertagande av södra växthusgruppens nybyggda block som omfattar ungefär denna areal. Vissa ändringsarbeten blir dock erforderliga. Vid trädgårdssektionen behöver nya växthus uppföras dels vid institutionen för frukt- och bärodling, dels vid institutionen för köksväxtodling. Institutionen för frukt- och bärodling behöver ett varmväxthus om 120 m 2 som skall vara försett med insektstäta celler och förlagt i omedelbar närhet till institutionsbyggnaden. Nybyggnadsbehovet vid institutionen för köksväxtodling uppgår sammanlagt till 1 320 m 2 vari ingår ett växthus för jordfri odling om 240 m 2 och ett växthus av modern kommersiell typ omfattande 1 080 m 2 . B. Kostnader för föreslagna byggnadsarbeten vid trädgårdssektionen De av jordbrukshögskoleutredningen föreslagna byggnadsarbetena vid trädgårdssektionen har kostnadsuppskattats genom försorg av Kungl. byggnadsstyrelsen. Vissa byggnadsarbeten såsom renovering av byggnader vid Mellangård och Östergård samt ombyggnad av hovbeslagsskolan för biodlingsavdelningens räkning har kostnadsberäknats av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Den sammanlagda kostnaden för byggnadsarbeten vid trädgårdssektionen har beräknats uppgå till 5 670 000 kronor och omfattar nedan redovisade byggnadsarbeten. Följande byggnadsarbeten ingår i den av byggnadsstyrelsen för trädgårdssektionen i Alnarp uppskattade kostnaden: Institutionsbyggnad gemensam för: Inst. för prydnadsväxtodling Inst. för trädgårdskonst och naturvård . . . . Avd. för driftsekonomi Avd. för arbetsmetodik och teknik Avd. för växtpatologi Sektionsexpedition Kemiskt analyslaboratorium

Nybyggnad » » » » » »

Inst. för frukt- och bärodling (Statens trädgårdsförsöks institutionsbyggnad)

Ombyggnad

Inst. för köksväxtodling (Alnarps skola) Tjänsterum och personalrum (Mellangård) . . .

Ombyggnad »

Bibliotek, slottet Två vaktmästarbostäder

» Nybyggnad

404 Ekonomibyggnader m.m.: Sorterings- och packhall, kylrum m.m. (Fruktoch bärodl.) Lagerhus med kylfack (Köksväxtodling) . . . Lagerhus, östergård (Köksväxtodling) . . . . Byggnad för traktorer och vagnar (Köksväxtodl.) Varmväxthus (Frukt- och bärodl., köksväxtodl.) Varmväxthus (Del av Alnarps Trädgårdars växthusanläggn.) Näthall (Frukt- och bärodl.) Komplettering av mottagningsstation för högspänningsledning samt komplettering av yttcrbelysning m . m Summa kostnad för ovanstående byggnadsarbeten

.

Nybyggnad » Ombyggnad Nybyggnad » Ombyggnad Nybyggnad

Kronor

Vatten- och avloppsfrågor, anslutning till Lommaledningen 1 Byggnadskostnader vid trädgårdssektionen i Alnarp uppskattade genom byggnadsstyrelsen

4 800 000 800 000

Kronor

5 600 000

Följande byggnadsåtgärder ingår i den av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader för trädgårdssektionen i Alnarp uppskattade kostnaden. Biodlingsavdelningen a) Skrivrum och laboratorium i Hovbeslagsskolan b) Ekonomibyggnad m . m

Ombyggnad Nybyggnad

Bostadshus vid östergård

Ombyggnad

Byggnadskostnader vid trädgårdssektionen uppskattade av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader

Kronor

70 000

Total byggnadskostnad vid trädgårdssektionen

Kronor

5 670 000

I I I . Byggnadsåtgärder

vid

försöksstationerna2

A. Jordbruks- och husdjursförsöksstationerna vid Alnarp Till Alnarp kommer enligt utredningens förslag att förläggas två försöksstationer; en på jordbruksområdet och en på husdj ursområdet. Dessa försöksstationer behöver kontorslokaler och vissa övriga utrymmen. 1

Kostnaderna för avloppsanläggningar torde endast delvis böra belasta trädgårdssektio-

nen. 2

Dessa byggnadsarbeten har kostnadsberäknats av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. En mer detaljerad beskrivning lämnas i bilaga 2: Byggnadsplaner och kostnadsuppskattningar för av jordbrukshögskoleutbildningen föreslagna byggnadsarbeten vid Ultuna och Alnarp, utförda av kungl. byggnadsstyrelsen resp. statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Stencilerad upplaga, Kungl. jordbruksdepartementet.

405 Kontorslokaler m. m. Erforderliga skrivrum samt sammanträdes- och demonstrationsrum kan erhållas i hovbeslagskolan, som delvis står oanvänd sedan 1958. I den närliggande smedjan kan utrymme erhållas för försöksteknisk utrustning. Djurstallar för husdjursförsöksstationen. Som tidigare framhållits är utredningen av den uppfattningen att husdjursförsöksverksamheten så långt möjligt bör anpassas efter de praktiska driftsförhållandena och förläggas till redan befintliga stallar vid lämpliga egendomar. I första hand synes djurbesättningarna vid Alnarps egendom böra tas i anspråk för detta ändamål efter avtal mellan KLSL och Alnarpsinstitutet. För att försök skall kunna bedrivas i större omfattning vid djurbesättningarna i Alnarp erfordras dock vissa försöksanordningar. För anläggningar av detta slag i det nuvarande nötkreatursstallet föreslår utredningen att ett belopp av 50 000 k r anslås. Därest Alnarpsinstitutets styrelse beslutar, att det nuvarande nötkreatursstallet, som är omodernt, skall nybyggas, vill utredningen föreslå ett större belopp för försöksanordningar, förslagsvis 100 000 kr. För att kunna genomföra svinförsök i större omfattning erfordras vissa tillbyggnader för blandning och uppvägning av foder samt vissa inredningsarbeten i det nuvarande gödsvinstallet vid Alnarps egendom. 1. Ombyggnad av hovbeslagsskolan och smedjan för kontorslokaler m.m. 2. Anläggningar för nötkreatursförsök 3. Anläggningar för svinförsök Uppskattad byggnadskostnad vid försöksstationerna i Alnarp Kronor

150000 B. Jordbruksförsöksstationen vid Skara Vid den av utredningen föreslagna jordbruksförsöksstationen i Skara behövs en arbetslokal om 200 m 2 . Kostnaden för att bygga en sådan lokal har uppskattats till 60 000 kronor. C. Trädgårdsförsöksstationen vid Rånna Enligt utredningens mening bör erforderliga lokalutrymmen och växthus vid denna försöksstation erhållas genom avtal med hushållningssällskapet.

D. Trädgårdsförsöksstationen vid Nyckelby Till Nyckelby kommer enligt utredningens förslag en trädgårdsförsöksstation att förläggas. Vid denna station föreslår utredningen följande byggnadsåtgärder.

406 1. Nybyggnad av tjänsterum om 40 m 2 jämte 20 m 2 arbetslokaler 2. Nybyggnad av 2 växthus omfattande 240 m 2 med arbetslokaler om 30 m 2 3. Nybyggnad av lagerkällare för frukt- och köksväxtlagring Uppskattad byggnadskostnad vid Nyckelby

Kronor

110 000

E. Jordbruksförsöksstationen vid Röbäcksdalen Vid den jordbruksförsöksstation, som kommer att förläggas till Röbäcksdalen och där övertaga de resurser som nu disponeras av statens jordbruksförsöks norrlandsavdelning erfordras enligt utredningens mening inte f. n. någon ytterligare nybyggnad.

F. Trädgårds- och husdjursförsöksstationerna vid öjebyn Till Öjebyn kommer enligt utredningens förslag att förläggas en trädgårdsförsöksstation och en husdjursförsöksstation. Utredningen föreslår vid dessa försöksstationer följande byggnadsarbeten: 1. Reparationer och ombyggnad av vissa personalbostäder 2. Nybyggnad av 3 lantarbetarbostäder 3. Renovering av kontorslokaler för trädgårdsförsöksstationen 4. Nybyggnad av växthus med dubbla glas om 240 m 2 med arbetslokaler om 30 m 2 5. Nybyggnad av djurstallar a) Hönshus för 5000 djur b) Svinstall för 500 djur c) Lösdriftsstall för 50-70 göddjur 6. Renovering av gamla utgödslingsanordningen 7. Ombyggnad av stallflygelbyggnaden till spannmålsmagasin 8. Nybyggnad av maskinhus inklusive reparationsutrymme och lunchrum 9. Täckdikning 10. Planteringar och vägar Uppskattad byggnadskostnad vid öjebyn

Kronor

640 000

Total kostnad för av utredningen föreslagna byggnadsarbeten vid hela KLSL Kronor 25 380 000

I V . Turordning

för föreslagna

byggnadsarbeten

I enlighet med givna direktiv har jordbrukshögskoleutredningen även sökt bedöma i vilken följd olika av utredningen föreslagna byggnadsåtgärder bör genomföras. Utredningen föreslår sålunda att de olika byggnadsarbetena vid Ultuna fördelas på tre ungefär lika stora utbyggnadsetapper vardera omfattande två år. Vid Alnarp har en motsvarande uppdelning gjorts. Där synes dock första utbyggnadsetappen böra vara något längre och omfatta

407 tre år, för att vissa mycket angelägna byggnadsarbeten skall kunna inrymmas i denna etapp. De två följande utbyggnadsetapperna vid Alnarp föreslås liksom vid Ultuna komma att omfatta två år vardera. Utredningen har inte hänfört de olika etapperna till särskilda år utan förutsätter att utbyggnadsprogrammet inleds så snart statsmakterna fattat beslut därom. Vid uppgörandet av turordningen har eftersträvats att byggnadskostnaderna per år skulle bli av någorlunda samma storlek under hela utbyggnadstiden. För vid försöksstationerna föreslagna byggnadsarbeten har utredningen inte angivit någon turordning utan förutsätter att KLSL:s styrelse fördelar ifrågavarande byggnadsarbeten på ett lämpligt sätt under en utbyggnadstid av ungefär motsvarande längd som tillämpats för Ultuna.

A. Ultuna Utbyggnadsetapp

I. (Två år)

1. Institutionsbyggnad för växtpatologi, allmän växtodling och speciell växtodling (inklusive värmecentral för västra byggnadsgruppen). 2. Laboratorier och föreläsningssal vid statens jordbruksförsöks byggnader. 3. Hyllinredning i bibliotekets källare. 4. Bostadsrum för propedeutiska kursen i lantbruksskolans lokaler. 5. Permanentbeläggning av hållplatsvägen. 6. Ombyggnad av östra stallflygeln (häststallet) till maskinverkstad m. m. 7. Svinstall och fjäderfäanläggning vid Bäcklösa. 8. Centralgarage. En institutionsbyggnad för växtpatologi är enligt utredningens uppfattning det mest trängande byggnadsbehovet vid KLSL. Redan 1952 genomfördes en arkitekttävlan om utformningen av en institutionsbyggnad till institutionerna för växtsjukdomslära och växtodlingslära. Ända sedan dess har högskolans styrelse varje år gjort framställningar om att få denna byggnad uppförd. Statens sakrevision har granskat och efter vissa justeringar godkänt föreliggande byggnadsplaner. För att möjliggöra att växtodlingsdelen inom statens jordbruksförsök skall kunna infogas i motsvarande växtodlingsinstitutioner är det nödvändigt att också de båda växtodlingsinstitutionerna erhåller nya lokaler samtidigt. För att institutionerna för växtnäringslära och jordbearbetning skall kunna förläggas till statens jordbruksförsöks nuvarande byggnader och där även bedriva undervisning, erfordras att föreläsningssal och vissa laboratorier tillbygges. Med hänsyn till den överbelastning som nu råder i biblioteket bör detta erhålla en koncentrerad hyllinredning (compactus) i källarvåningen redan under första utbyggnadsetappen. Vidare får det anses angeläget att bostads-

408 rum redan från början iordningsställes för den propedeutiska kursens elever. Slutligen har utredningen funnit att vissa övriga byggnadsarbeten såsom djurstallar vid Bäcklösa m . m . bör utföras redan under första utbyggnadsetappen. Utbyggnadsetapp II (Två år) 1. Vissa reparations- och ombyggnadsarbeten vid gamla institutionsbyggnaden, stora institutionsbyggnaden (bl. a. ett större kemiskt kurslaboratorium) samt vid de växtfysiologiska och hydrotekniska institutionsbyggnaderna (inkl. arbetshall vid hydrotekniska institutionen). 2. Vissa reparations- och ombyggnadsarbeten vid administrationsbyggnaden (bl. a. större plenisal) och biblioteksbyggnaden. 3. Nybyggnad av aula. 4. Nybyggnad av växthuscentralen. 5. Vissa vägarbeten. 6. Reparationer av vissa personalbostäder inom ultunaområdet. 7. Maskinhall vid Kungsängen. 8. Olika yttre upprustningsarbeten. Sedan byggnadsetapp I genomförts torde trångboddheten även i stora institutionsbyggnaden komma att lätta något. Från denna byggnad kan nämligen redan vid detta tillfälle institutionerna för växtpatologi och husdjursförädling flytta ut. Likaså bör det vara rimligt att räkna med att det kemiska analyslaboratoriet har fått nya lokaler vid denna tidpunkt. I detta läge torde de mest angelägna byggnadsåtgärderna på Ultuna bestå i att rusta upp befintliga lokaler så att dessa blir mer ändamålsenliga. I stora institutionsbyggnaden bör därvid bl. a. ett större kemiskt kurslaboratorium iordningsställas. I gamla institutionsbyggnaden kommer lokalerna till största delen att få ny användning och behöver därför genomgå en viss renovering. Vissa renoveringar är angelägna önskemål också i fråga om övriga äldre institutionsbyggnader, såsom de hydrotekniska och växtfysiologiska institutionsbyggnaderna. Enligt utredningens mening bör under andra utbyggnadsetappen även de föreslagna byggnadsarbetena vid administrationsbyggnaden och biblioteket genomföras. Likaså bör nybyggnaden av aula och växthuscentral komma till stånd under denna utbyggnadsetapp. Utbyggnadsetapp III (Två år) Under tredje utbyggnadsetappen bör resterande av utredningen föreslagna byggnadsåtgärder genomföras. 1. Tillbyggnad av statens husdjursförsöks nuvarande byggnad (Institutionerna för näringsfysiologi och djurfysiologi). 2. Vissa tillbyggnadsarbeten vid den maskintekniska institutionen.

409 3. Reparations- och ombyggnadsarbeten av vissa byggnader vid statens jordbruksförsök. 4. Försökslador. 5. Olika byggnadsarbeten såsom värmecentraler, belysnings- och vägarbeten. B. Alnarp Utbyggnadsetapp I (Tre år) 1. Nybyggnad av institutionsbyggnad för prydnadsväxtodling, trädgårdskonst och naturvård jämte underavdelningar och sektionsexpedition. 2. Institutionen för köksväxtodling, ombyggnad av Alnarps skola. 3. Ombyggnad av bostadshus vid östergård. Med hänsyn till att det ej finns någon möjlighet att förlägga dessa nyinrättade institutioner och underavdelningar till befintliga lokaler, bör denna nybyggnad enligt utredningens uppfattning få prioritet i KLSL:s byggnadsprogram vid trädgårdssektionen i Alnarp. Nuvarande köksväxtavdelningen vid statens trädgårdsförsök inrymmes i gamla f. d. ekonomibyggnader vid Mellangård varför utredningen funnit det omöjligt att dit förlägga den nya institutionen för köksväxtodling. Emellertid har Alnarps skola tidigare inköpts för köksväxtavdelningens behov och eftersom projektering av dessa institutionslokaler jämte anbudshandlingar uppgjorts med hänsyn till utformningen av den nya institutionen anser utredningen att denna ombyggnad bör ingå i första utbyggnadsetappen. För att ej belasta denna utbyggnadsetapp hårdare än nödvändigt har den vid trädgårdssektionen i Alnarp utsträckts till 3 budgetår till skillnad från övriga etapper som omfattar 2 år vardera. Ombyggnad av bostadshus vid östergård bör också ingå i första utbyggnadsetappen, eftersom denna byggnad f. n. står tom i avvaktan på reparation och ombyggnad. Ett uppskjutande av ombyggnaden till en senare etapp medför ett onödigt förfall av byggnaden. Utbyggnadsetapp

II (Två år)

1. Institutionen för frukt- och bärodling. Ombyggnad av statens trädgårdsförsöks institutionsbyggnad. 2. Ombyggnad av bibliotek i Alnarps slott. 3. Ombyggnad av stall till lagerhus, Östergård. 4. Nybyggnad av sorterings- och packhall, kylrum m. m. 5. Nybyggnad av lagerhus med kylfack. 6. Nybyggnad av varmväxthus. Utbyggnadsetapp

III (Två år)

1. Ombyggnad av tjänste- och personalrum, Mellangård. 2. Nybyggnad av 2 vaktmästarbostäder.

410 3. Nybyggnad av näthall. 4. Ombyggnad av växthus, Alnarps trädgårdar. 5. Ekonomibyggnader för biodlingsavdelningen. 6. Byggnad för traktorer och vagnar. Förutom dessa nämnda arbeten fordras vissa kompletteringar av avloppsoch el.-anläggningar, som också berör Alnarpsinstitutet. I dessa frågor torde det ankomma på berörda parter att närmare bestämma arbetenas igångsättande.

KAPITEL 13

Organisationen av jordbrukets provningsverksamhet Vid behandlingen av undervisningens, forskningens och försöksverksamhetens inbördes organisatoriska ställning i kapitel 5 konstaterade utredningen, att inom de nuvarande försöksanstalterna förekommer uppgifter, som har karaktär av provning. Utredningen kom därvid till den slutsatsen, att provningsverksamheten bör vara organisatoriskt åtskild från forskningsoch försöksverksamheten. I detta kapitel avser utredningen att närmare precisera begreppen provning och kontroll samt i samband därmed något belysa behovet av provningsverksamhet inom jordbruket. Slutligen drar utredningen upp vissa riktlinjer för den framtida utformningen och organisationen av jordbrukets provningsverksamhet. Vid utarbetandet av dessa riktlinjer har förutom utredningens ledamöter och experter även expertis utanför utredningen medverkat. Sålunda har synpunkter inhämtats från: agronom Albert Andersson, statens jordbruksnämnd, agronom Eric Hellbo, statens centrala frökontrollanstalt, laborator Folke Nydahl, kemiska institutionen, Uppsala universitet och docent Lisa Swenander-Lanke, medicinskkemiska institutionen, Lunds universitet. Därutöver har uppgifter över den nuvarande omfattningen av försöksverksamhet av provningskaraktär lämnats av olika tjänstemän vid statens jordbruksförsök, husdjursförsök och trädgårdsförsök samt statens växtskyddsanstalt. Av svaren på de förfrågningar, som ställts till försöksanstalterna och institutionerna vid KLSL, framgår att »provning» för närvarande ej är ett entydigt uppfattat begrepp och att bl. a. därför delade meningar råder om vad som bör betecknas som provning inom olika områden. Utredningen vill därför först söka klarlägga vad den avser med provning och provningsverksamhet. Jordbruksnäringens utveckling och kommersialisering har medfört, att allt större mängder av jordbrukets produktionsmedel såsom utsäde, gödselmedel, växtskyddsmedel, foder och ensileringspreparat samt maskinell utrustning inköpes av jordbrukarna. Med hänsyn till att nya varianter av dessa produktionsmedel framkommer varje år, blir det allt svårare för såväl den enskilde jordbrukaren som för den rådgivande konsulenten att ta ställning till vilka typer och varianter av produktionsmedel som bör väljas. Denna utveckling har medfört ett undan för undan väsentligt ökat behov av provning och kontrollverksamhet för att en saklig information skall kunna lämnas jordbrukarna.

412 Endast inom begränsade områden, såsom beträffande lantbruksmaskiner, har hitintills särskilda provningsorgan inrättats. Statens maskinprovningar är ett exempel på en provningsverksamhet, som har till uppgift att underlätta en objektiv bedömning av nya maskiner och ny utrustning inom det tekniska området. För övriga produktionsmedel inom jordbruket saknas ännu en konsekvent genomförd, fortlöpande provningsverksamhet.

I.

Begreppsdefinitioner

För närvarande användes inom jordbruksområdet uttrycken kontroll, provning och prövning vid sidan av varandra och inte sällan ges de härvid samma eller likartad innebörd. Detta skapar lätt förvirring och det är därför nödvändigt att de benämningar, som kommer till användning i den framtida kontroll- och provningsverksamheten, definieras på ett entydigt sätt så att ingen tvekan råder om vad som avses. I engelskt språkbruk motsvaras uttrycken kontroll och provning närmast av control respektive testing. Testing innefattar också huvuddelen av vad som för närvarande avses med uttrycket prövning, t. ex. sortprövning. En mindre del av vad som nu kallas prövning, dvs. forskning och egentlig försöksverksamhet, ingår i det engelska uttrycket research. De ovan nämnda begreppen kontroll och provning synes inom jordbruket böra definieras på följande sätt: Kontroll (control) är den verksamhet, som har till uppgift att med hjälp av vissa standardiserade metoder fastställa om en saluförd eller för avsalu avsedd varas beskaffenhet överensstämmer med de i den varan åsatta deklarationen lämnade uppgifterna eller eljest uppfyller i lag fastställda fordringar. Exempel härpå är kvalitetskontrollen av fodervaror, som utföres enligt statens jordbruksnämnds tillämpningsföreskrifter till Kungl. Maj:ts kungörelse nr 521/1950, kontrollen av utsäde för statsplombering, som utföres av statens centrala frökontrollanstalt, och den stickprovskontroll, som handhaves av statens centrala frökontrollanstalt för att bevaka frölagens efterlevnad. Vid utförandet av kontrollverksamheten uppställes i tillämplig omfattning vissa som önskvärda betraktade normer, dvs. kvalitetsfordringar som skall vara uppfyllda om produktionsmedlet ifråga skall k u n n a anses tillhöra viss kvalitetsklass. Sådana normer tillämpas vid statsplombering inom frökontrollverksamheten, vid kontrollen av ett fodermedel (fodertran) etc. Provning (testing) inom jordbruksområdet är den verksamhet, som har till uppgift att med hjälp av standardiserad metodik fastställa ur produktionssynpunkt viktiga egenskaper hos ett produktionsmedel. Exempel på provning kan hämtas från statens maskinprovningar, där ett verktygs eller en maskins egenskaper, såsom slitstyrka, hållfasthet och användbarhet

413 under vissa givna betingelser bestämmes. Andra exempel på provning är bestämningen av ett växtskyddspreparats effekt och användbarhet liksom också fastställandet av avkastningsförmåga, stråstyvhet, sjukdomsresistens och övriga odlingsegenskaper hos nya sorter. Avsikten med denna provningsverksamhet är att tillhandahålla jordbrukarna objektiva och tillförlitliga uppgifter över sådana egenskaper hos ovan nämnda produktionsmedel, som är av betydelse ur produktionssynpunkt. Det blir sedan jordbrukarnas sak att på grundval av dessa redovisade egenskaper söka bedöma vilken maskin eller sort som bör väljas, eller vilket preparat som bäst lämpar sig under de förutsättningar som är för handen. Provning i vidsträckt bemärkelse utföres för närvarande av såväl enskilda som officiella organ. Sålunda provar i regel den industri, som framställt ett växtskyddspreparat, detta för egen information innan det släpps ut i marknaden. På samma sätt genomför växtförädlarna provning av nya sorter för att få en uppfattning om dessas avkastningsförmåga och övriga odlingsegenskaper. Emellertid är det i vissa fall, bl. a. som underlag för rådgivningsverksamheten, av avgörande betydelse att provningsresultatens objektivitet icke kan sättas ifråga. Därför är det nödvändigt, att viss provning utföres också av officiella organ. Jordbrukshögskoleutredningen har ej anledning att beröra den provningsverksamhet, som utföres i olika enskilda företags regi, utan begränsar sig i fortsättningen till den provning inom jordbruksområdet, som utföres och enligt utredningens mening bör utföras av officiella organ. Termen prövning bör försvinna, eftersom huvuddelen av vad som för närvarande avses med prövningsverksamhet, t. ex. sortprövning, prövning av kemikalier och prövning av olika gödselmedel, faller under begreppet provning så som detta definierats ovan. I den mån den nuvarande prövningen omfattar verksamhet av försöks- och forskningskaraktär kommer denna att handhas av bl.a. KLSL:s institutioner och benämnes då försök eller forskning.

I I . Amerikanska

erfarenheter

I Amerika tillämpas en förhållandevis klar gränsdragning mellan kontroll, provning samt forskning och försök. Då det amerikanska systemet är baserat på ett omfattande material och mångårig erfarenhet, synes det vara av visst intresse vid planläggningen av en framtida svensk provningsverksamhet, som enligt utredningens uppfattning bör vara skild från såväl kontrollverksamheten som från forskningen och försöksverksamheten. Provningsverksamheten, som ej är knuten till någon särskild provningsanstalt, utföres genom »tests» av olika slag, vilka utlägges av det federala jordbruksdepartementets specialister eller av dessa i samarbete med del-

414 staternas specialister. Dessa »tests» utföres på olika sätt beroende på den provade produkten och de områden, inom vilka den skall provas. Om nya sorter skall utprovas inom endast en delstat, utföres provningen enbart i denna stats regi, medan en provning, som omfattar flera stater, utföres i samarbete mellan specialister från det federala jordbruksdepartementet och delstaterna. Då utprovningen inom större områden i regel blir utslagsgivande, är det oftast de federala tjänstemännen, som får avgörandet vid bedömningen av en sort. Denna provning av sorterna försöker man få så enhetlig som möjligt, vilket återspeglas i uttrycket »uniformity tests». I dessa »tests» sker provningen efter fastlagd, enhetlig metodik, där exempelvis vissa viktigare sortegenskaper (avkastningsförmåga, stråstyvhet, drösning, sjukdomsresistens etc.) bedömes under odlingen på fält och vissa kvalitativa egenskaper (bakningsförmåga, maltkvalitet etc.) hos de skördade produkterna fastställes i laboratorier. Planerna för »uniformity tests» utarbetas vid sammanträde mellan de federala tjänstemännen och delstaterna specialister. De uppgöres på grundval av närmast föregående års resultat och förändras efter hand som nya förädlingsprodukter föres fram till provning. När planerna gemensamt fastställts, följes de av samtliga delstater som ligger inom ifrågavarande odlingsområde. »Uniformity tests» uppfattas ej som forskning eller försöksverksamhet men utföres av personer, som arbetar på försöksstationerna och som ofta vid sidan av sina uppgifter med provningsverksamhet har en viss forskning och försöksverksamhet. De federala tjänstemän, som ansvarar för odlingsområdet ifråga har inspektionsrätt över de »uniformity tests» som utföres. Vid provningen av bekämpningsmedel mot växtsjukdomar, skadedjur och ogräs tillämpas i huvudsak samma principer som vid provningen av sorter. Ur metodiksynpunkt föreligger emellertid den skillnaden, att de första provningarna av de kemiska bekämpningsmedlen i allt större utsträckning utföres i växthus eller under senare tid i klimatkammare. Den slutliga, långt dyrbarare fältprovningen kan därigenom begränsas till ett mindre antal preparat. I klimatkammare föreligger goda möjligheter att prova preparaten under enhetliga yttre betingelser. Man kan därför redan i förberedande tests i sådana kammare på ett snabbt och billigt sätt jämföra olika preparat och i stor omfattning bedöma deras lämplighet. Ingen del av den verksamhet, som ovan betecknats som provning, anses hänförlig till forsknings- och försöksverksamhet ( = research). Kontrollverksamheten i Förenta Staterna är i huvudsak förlagd till delstaternas jordbruksdepartement och endast för vissa produkter till U.S. Department of Agriculture. I princip skiljer den sig obetydligt från motsvarande kontrollverksamhet i Sverige i den mån sådan verksamhet förekommer. Som exempel kan anföras behandlingen av gödselmedel. Skall ett dylikt saluföras, måste det registreras i delstatens jordbruksdepartement innan det får säljas. Vid registreringen är försäljaren skyldig att tillhanda-

415 hålla jordbruksdepartementet ett prov av gödselmedlet för analys. Den genom analysen erhållna sammansättningen jämföres med den sammansättning, som uppgivits för medlet ifråga, och överensstämmelse krävs för att registrering skall ske. Sedan varan börjat försäljas, insamlar jordbruksdepartementets inspektörer stickprov med vissa intervall. Konstateras genom analys av dessa stickprov, att den försålda varans innehåll avviker från innehållet i det prov, som inlämnades vid registreringen, vidtages rättsliga åtgärder. För fodermedel gäller i princip en likartad kontroll. För kemiska växtskyddsmedel gäller speciella bestämmelser för registreringen, som handhaves av en särskild avdelning »a regulation section» i det federala jordbruksdepartementet i Washington DC. Till denna avdelning är knutna kemister, entomologer, växtpatologer, ogrässpecialister osv. Ett växtskyddsmedel, som skall registreras, anmäles av industrien eller återförsäljaren. Samtidigt presenteras den etikett, som avses att användas vid försäljningen av preparatet. Denna etikett måste innehålla uppgifter om preparatets sammansättning, användningsområde etc. Uppgifterna kontrolleras genom den nämnda avdelningens försorg. Först när man har fått bekräftelse på att det för preparatet ifråga angivna användningsområdet är riktigt och att preparatets egenskaper ej är sådana, att användningen av preparatet strider mot folkhälsobestämmelserna, kan det registreras och etiketten godkännas. För dessa preparat följer delstaternas jordbruksdepartement de beslut, som fattas av det federala jordbruksdepartementet. Delstaternas jordbruksdepartement övervakar genom sina avdelningar för utsäde och ogräs efterlevnaden av frö- och ogräslagarna. Detta sker med tillhjälp av frö- och ogräsinspektörer, som handhar var sina områden axen stat.

I I I . Den nuvarande

omfattningen av kontroll- och inom jordbruket

provningsverksamheten

Behov av provning för att fastställa ur produktionssynpunkt viktiga egenskaper kan i princip väntas föreligga för samtliga produktionsmedel som jordbruket inköper. Inom det maskintekniska området finns redan en fullt utbyggd officiell provningsverksamhet, som handhas av statens maskinprovningar och de till denna institution knutna provningsnämnderna. Utredningen finner därför ingen anledning att nu ta upp provningsverksamheten inom detta område till behandling. För övriga produktionsmedel, som jordbruket inköper, finns emellertid inte en på motsvarande sätt utbyggd provningsverksamhet. För att erhålla en uppfattning om vilket behov av provning som här föreligger redogörs nedan för den omfattning, som försök av provningskaraktär fått inom följande grupper av produktionsmedel:

416 1. Utsäde, sorter och stammar av nyttoväxter. 2. Växtskyddsmedel och ogräsbekämpningsmedel. 3. Handelsgödsel och kalk. 4. Foder och foderpreparat. Det bör i detta sammanhang betonas att alla beräkningar över hur mycket av den nuvarande försöksverksamheten, som kan anses vara av provningskaraktär, nödvändigtvis måste bli mycket ungefärliga, eftersom det inte existerar någon skarp gräns mellan försök av provningskaraktär och egentlig försöksverksamhet. Nedanstående redovisning gör heller inte anspråk på att innefatta all provningsverksamhet inom jordbruksområdet. I första hand redovisas sådan verksamhet av detta slag, som utföres vid statens jordbruksförsök, husdjursförsök och trädgårdsförsök samt vid hushållningssällskapen. Vidare har inkluderats den verksamhet av provningskaraktär som bedrives vid statens växtskyddsanstalt. Därutöver finns vissa verksamhetsområden, som åtminstone delvis kan anses vara av provningskaraktär, såsom exempelvis rutinmässiga föräldraskapsbestämningar inom husdjursförädlingen, cerealkemiska bestämningar, bakningsundersökningar etc. 1. Utsäde, sorter och stammar av nyttoväxter Cirka 40 proc. av utsädet av de viktigaste åkerbruksväxterna, exklusive potatis, anskaffas via den reguljära handeln, medan resten utgöres av hemmaproducerat utsäde och sådant som inköpts direkt från andra jordbrukare. Det sammanlagda värdet av de genom handeln till jordbrukarna försålda utsädet torde uppgå till 150 a 200 miljoner kronor per år. a. Sortprövningen. För att en sort eller stam skall erhålla rätt till statsplombering måste den ha genomgått en prövning, som visar att den har egenskaper av värde för svensk växtodling. Denna sortprövning tillgår för närvarande på följande sätt: 1. Innan sorten intages i svenska officiella försök skall den ha genomgått en förprövning hos respektive förädlare. Denna förprövning är avsedd att klarlägga, om sorten är kvalificerad för fortsatt prövning. 2. När en växtförädlare kan redovisa ett tillfredsställande material från denna förprövning, anmäler han sorten för prövning i statens jordbruksförsöks fasta försök. Denna prövning bör pågå under tre år. Om lovande resultat erhålles, kan sorten intagas i 3. hushållningssällskapens lokala försök för vidare prövning av sortens lämplighet under olika lokala förhållanden. När sorten prövats i statens jordbruksförsöks fasta försök och hushållningssällskapens lokala försök, kan förädlaren ansöka om rätt att få sorten statsplomberad. Fordringarna för statsplombering framgår av lantbruksstyrelsens kungörelse nr 6-1956.

417 Sorter av trädgårdsväxter prövas vid statens trädgårdsförsök, som således h a r en liknande funktion vid prövningen av trädgårdsväxter som statens jordbruksförsök har vid prövningen av jordbruksväxter. Prövningen av utländska sorter sker i princip på samma sätt som av svenska. Om den utländska förädlaren har svårighet att genomföra förprövningen i Sverige, kan denna utföras vid statens jordbruksförsök, varvid dock förädlaren måste lämna ersättning för de kostnader denna förprövning betingar. Om en sort kan orginalförklaras eller upptagas i listan över sorter berättigade till statsplombering (rikssortlistan), avgöres av orginalutsädesnämnden. Till grund för ställningstagandena inom denna nämnd ligger statens jordbruksförsöks respektive statens trädgårdsförsöks utlåtande angående odlingsegenskaperna och statens centrala frökontrollanstalts utlåtande rörande de morfologiska kännetecknen hos den sort för vilken plombering sökes. De morfologiska kännetecknen är av betydelse, när det gäller att skilja en ny sort från äldre sorter. Sortens lämplighet inom olika odlingsområden bedömes på grundval av uppgifter från lokala försök. Antal sortförsök av provningskaraktär vid statens jordbruksförsök. Samtliga sort- och stamförsök som utföres vid statens jordbruksförsök fasta prövning kan i princip anses ha karaktär av provning. Av den sortprövning som utföres av hushållningssällskapen har 20-25 proc. ansetts vara av provningskaraktär, medan denna verksamhet i övrigt skulle vara av demonstrations- och upplysningskaraktär. Vissa av de i tabell 1 redovisade försöksserierna utnyttjas dock även för metodikstudier. Tabell 1. Kostnaden för sort- och stamförsök av provningskaraktär vid statens jordbruksförsök och hushållningssällskapen år 1957 Sort- och stamförsök av provningskaraktär av Vallväxter

övriga växtslag

290 20

410 130

108 500

324 000

Antal försök vid:

Total kostnad, kr

1 I här redovisade belopp ingår kostnaden för försöksplatsen, utläggning, skörd och andra erforderliga försöksarbeten, vissa analyskostnader samt kostnaden för planläggning och bearbetning av försöken.

Antal försök av provningskaraktär vid statens trädgårdsförsök. Försök av provningskaraktär finns i huvudsak inom köksväxtavdelningen. Antalet sådana försök framgår av tabell 2. 27-599132 Utredningar

418 Tabell 2. Kostnaden för försök av provningskaraktär vid köksväxtavdelningen inom statens trädgårdsförsök år 1957

Antal försök 1

1 Alnarp

Lokala försök

40 60 000

30 40 000

s.k. klassificerande prövning.

b. Kontrollen av utsäde handhas av Statens centrala frökontrollanstalt och följer vissa av lantbruksstyrelsen utfärdade bestämmelser. 2. Växtskyddsmedel och ogräshekämpningsmedel I denna varugrupp ingår medel mot växtsjukdomar, skadedjur och ogräs. Enligt beräkningar vid jordbrukets utredningsinstitut uppgår jordbrukets och trädgårdsbrukets årliga inköp av hithörande preparat till ca 25 miljoner kronor. a. Provning av den biologiska effekten hos insekts- och svampbekämpningsmedel sker nu vid statens växtskyddsanstalt och hos ogräsbekämpningsmedel vid statens jordbruksförsök. Något sammanhållande organ för denna provningsverksamhet finns icke, ej heller någon fastlagd enhetlig metodik. Den intensiva utvecklingen inom den industriella produktionen av växtskyddsmedel ställer numera avsevärt ökade krav på undersökningar rörande dessa medels verkan. Ofta behöver vissa mera laboratoriebetonade undersökningar vara avslutade innan provning i större skala vidtager. Erfarenheterna i Förenta Staterna har visat, att laboratorie-, växthus- och klimatkammarundersökningar är nödvändiga innan studier i fält igångsattes. Genom sådan planläggning kan avsevärda kostnader för fältundersökningar inbesparas. Antal försök av provningskaraktär med ogräsbekämpningsmedel. Den snabba utvecklingen inom detta område medför ett snabbt tilltagande behov av en biologisk provning av ogräsmedel. Uppskattningsvis torde ca 30 procent av den nuvarande verksamheten i fråga om ogräs vid statens jordbruksförsök ha karaktär av provning, medan återstoden är att betrakta som egentlig försöksverksamhet. En framtida provning av ogräspreparat torde enligt statsagronom Granström kunna utföras på följande sätt: För att klassificera preparaten anges först en viss norm —- exempelvis att 80 procent av de aktuella ogräsarterna förstöres utan att kulturväxten samtidigt tar skada. Preparaten provas därefter och därvid fastställes hur många kg (liter) av preparatet som behöver användas för att uppnå den effekt — norm — som ovan uppställts. Detta medger sedan en direkt ekonomisk jämförelse.

419 Tabell 3. Kostnaden

för ogräsförsök av provningskaraktär dr 1957

vid statens

Samtliga ogräsförsök

Antal försök Kostnad per försök, kr 1

jordbruksförsök

Försök av provningskaraktär 30 1 600 48 000

1 I här redovisat belopp ingår kostnaden för försöksplatsen, utläggningen av försöken, ogräsräkningar, skörd, rutinobservationer, vissa kemiska analyser, spannmåls- och groningsanalyser, erforderliga resor samt kostnaden för planläggning och bearbetning av försöken.

Provningen kan utökas med ytterligare moment, exempelvis rörande preparatens effekt på olika ogräs. Antal försök av provningskaraktär med växtskyddsmedel. Försök med växtskyddsmedel utföres för närvarande inte vid lantbrukshögskolan. I stället svarar statens växtskyddsanstalt för dylika försök, av vilka ca hälften bedömts vara av typen provning. Omfattningen av denna verksamhet framgår av tabell 4. Tabell 4. Kostnaden för bekämpningsförsök av provningskaraktär vid statens växtskyddsanstalt dr 1957

Antal försök

Samtliga försök med växtskyddsmedel

Försök av provningskaraktär

120 400 48 000

1 I här redovisat belopp ingår kostnaden för försöksplatsen, utläggning, rutinobservationer och andra erforderliga försöksarbeten, vissa kemiska analyser, groningsanalyser, erforderliga resor samt kostnaden för planläggning och bearbetning av försöken.

b. Registrering och kontroll av växtskyddsmedel. Växtskyddsmedel, som saluhålles till förbrukare eller som användes för sådan bekämpning som utföres mot ersättning, skall vara registrerat vid statens växtskyddsanstalt, som även utövar tillsyn över kungörelsens efterlevnad. Registreringen innebär, att tillverkare eller försäljare till växtskyddsanstalten lämnar bl.a. fullständig deklaration över preparatets sammansättning och förslag till bruksanvisning. Medlets sammansättning får dock inte offentliggöras utan tillverkarens medgivande. De insända handlingarna granskas förutom av

420 statens växtskyddsanstalt även av statens institut för folkhälsan, som fastställer eventuella varningsföreskrifter rörande medlens handhavande. När registreringshandlingarna är genomgångna, erhåller den som anmält preparatet bevis härom med uppgifter över registreringsnummer, typbeteckning och eventuella varningsföreskrifter. Samtliga dessa uppgifter skall utsättas på etiketten. Typbeteckningen anger vilken eller vilka typer av verksam substans, som finns i preparatet, samt sättet för dess spridning, t. ex. »DDT-preparat för sprutning». Genom kemisk analys på i handeln inköpta prover kontrollerar växtskyddsanstalten så långt ske kan, att marknadsförda preparat håller den utlovade halten verksam substans. Är detta icke fallet, avregistreras de och försäljning får ej förekomma. Registreringen utgör emellertid ingen garanti för att preparatet är effektivt mot de i bruksanvisningen omnämnda skadedjuren, växtsjukdomarna eller ogräsen.

3. Handelsgödsel och kalk Jordbrukets inköp av handelsgödsel har flerdubblats under de senaste årtiondena. Samtidigt har nya gödselmedel, främst s. k. blandgödselmedel, framkommit. Sammanlagt förbrukades år 1956/57 494 000 ton kvävehaltiga, 424 000 ton fosforhaltiga och 168 000 ton kalihaltiga gödselmedel samt 160 000 ton blandgödselmedel. Värdet av denna handelsgödsel uppgick år 1956/57 till 273 miljoner kronor. Värdet av jordbrukets inköp av kalk beräknas samma år till 8 miljoner kronor. a. Provning av handelsgödsel och kalk. Det föreligger inom detta område stora svårigheter att avgöra hur stor del av försöken som kan anses ha provningskaraktär. Som grundval för en beräkning av kostnaderna för provningsverksamheten inom detta område har emellertid utredningen räknat med att samtliga växtnäringsförsök vid statens jordbruksförsök, som nu går under beteckningen »jämförande försök», är av provningskaraktär. Detta leder till att ca 200 av de nuvarande 900 växtnäringsförsöken (se tabell 5) hänföres till gruppen provning. Avgörande för den framtida provningsverksamhetens omfattning såväl inom detta område som inom övriga provningsområden blir dock i första hand beroende på i vad mån det kommer att finnas beställare, som är villiga att betala för att få provning verkställd. Som exempel på provningsuppgifter inom växtnäringsområdet k a n nämnas jämförelser mellan kornade och pulverformiga gödselmedel med samma näringsinnehåll. Ett kornat gödselmedel har delvis andra egenskaper än ett pulverformigt. För att jordbrukarna skall kunna bedöma, om de skall betala merkostnaden för korning, måste de alltså veta vilken effekt på avkastning etc. det kornade medlet har i jämförelse med det pulverformiga. Ett annat exempel är om ammoniaken bör tillföras i flytande form eller i form av ammoniumsulfat.

421 T a b e l l 5. Kostnaden

för växtnäringsförsök försök

av provningskaraktär år 1957

Antal försök Kostnad per försök 1

vid statens

Samtliga växtnäringsförsök

Försök av provningskaraktär

200 1600

Total kostnad

jordbruks-

320 000

1 I här redovisat belopp ingår kostnaden för försöksplatsen, utläggning, skörd och andra erforderliga försöksarbeten, kemiska analyser av jord och skördeprodukter, erforderliga resor för besiktning av försöken samt kostnaden för planläggning och bearbetning av försöken.

b. Kontroll av handelsgödsel och kalk ur ren varudeklarationssynpunkt förekommer, men den synes för närvarande vara ofullständig. I stadgarna för lantbrukskemiska kontrollanstalten säges, att när »omständigheterna så kräver» skall anstalten även kontrollera den kemiska sammansättningen på olika i handeln saluförda gödselmedel och följa utvecklingen. Denna verksamhet har dock hittills varit av blygsam omfattning, men vissa förberedelser för en utvidgning av verksamheten pågår.

4. Foder och foderpreparat I nedanstående sammanställning redovisas jordbrukets inköpskostnad för vissa kommersiella fodermedel under år 1956/57. Fodersäd och grovfoder har ej medtagits, enär säkra uppgifter över jordbrukarnas totala inköp av dessa varuslag saknas. Miljoner kronor Oljekraftfoder Riprodukter från sockerindustrien Animaliskt fodermjöl m . m . . . därav mineralfoder vitaminfoder ,

127 26 62 13 26

a. Provning av foderblandningar och olika foderpreparats biologiska effekt samt av varumärkesbetecknade tillsatsmedel för foderensilering sker för närvarande i den mån så medhinnes vid statens husdjursförsök. Årskostnaden för denna provningsverksamhet uppskattas till ca 30 000 kronor. Härav faller ungefär hälften på provning i egentlig mening och hälften på kontroll av D-vitaminfoder. Därutöver förekommer vissa försök med mär-

422 kesvaror, som kan betecknas som specialfall. Årskostnaden för dessa försök utgör ca 15 000 kronor. Den sammanlagda kostnaden för försöksverksamhet av kontroll- och provningskaraktär vid statens husdjursförsök skulle alltså kunna uppskattas till 45 000 kronor 1 , vilket utgör 6 a 7 procent av totala årskostnaden för all försöksverksamhet vid statens husdjursförsök. Beträffande det framtida behovet av provningsverksamhet på husdjursområdet kan konstateras att antalet märkesvaror är i ständigt stigande, varför provningsverksamheten kan antas få ökad omfattning. De märkesvaror, som torde kunna bli föremål för provning, kan indelas i följande grupper: tillsatsmedel för fodercnsilering fodervaror preparat innehållande antibiotika, hormoner och dyl. medicinska preparat detaljer i stallinredningen samt tekniska hjälpmedel för djurens inhysning, utfodring och vård. Att fastställa effekten av olika märken av ensileringspreparat är en typisk provningsuppgift, för vilken en standardiserad metodik kan utarbetas och tillämpas. I detta sammanhang kan nämnas att Skogs- och lantbruksakademiens vallkommitté f. n. arbetar med att få fram en standardiserad provningsmetodik för ensileringspreparat. Det största antalet varuslag återfinnes emellertid i gruppen fodervaror. Sålunda förekommer något över 100-talet inregistrerade vitaminfodermedel. Trots detta torde de verkligt angelägna provningsuppgifterna inom denna varukategori inskränka sig till ett begränsat antal specialfall, som tydligt skiljer sig från mängden i fråga om användningsområde eller sammansättning. En provning av foderblandningar, som utan större kostnad eller olägenhet kan ändras och ofta måste ändras beroende på marknadsläget, torde icke vara särskilt välmotiverad. När det gäller vitamin- och mineralämnesblandningar, begränsas möjligheterna till provning i djurförsök därav att resultatet i allt för hög grad blir beroende av det övriga fodrets beskaffenhet. Ett vitaminfoder som passar bra i en foderstat passar kanske icke alls i en annan. Även provningen av preparat innehållande antibiotika och andra ämnen med liknande verkningssätt torde böra begränsas till specialfall. Det synes nämligen vara mer rationellt att satsa på grundforskning rörande de aktiva substansernas verkan under olika förhållanden än på provning av märkesvaror innehållande sådana substanser. Medicinska preparat har medtagits ovan närmast därför att verkningarna på längre sikt i vissa fall, t. ex. i fråga om avmaskningsmedel, har avgörande betydelse. Det är med avseende på denna efterverkan som det kan bli aktuellt med provning i detta sammanhang. Förhållandet beträffande detaljer 1

Häri ingår samtliga kostnader för nämnda försöksverksamhet.

423 i stallinredningen samt tekniska hjälpmedel för djurens inhysning, utfodring och vård är i stort sett analogt. Här avses endast provning rörande inflytandet på djurens trivsel och produktionsresultat, alltså frågor som endast k a n avgöras i djurförsök med tillförlitlig produktionsredovisning. Rent tekniska frågor bör handläggas av statens maskinprovningar. E h u r u provningsverksamheten inom flera av ovanstående varugrupper såvitt nu kan bedömas endast torde bli av begränsad omfattning, bör den dock ges ett sådant utrymme, att den kan tillgodose de behov från tillverkarnas sida som nu kan förutses. Från vissa håll — bland annat av professor Breirem vid Norges lantbruk shögskola — har framhållits, att den stora mängd preparat, som önskas provade av tillverkarna och om vilka jordbrukarna kräver upplysning, hotar att inkräkta på försöksverksamhetens nuvarande resurser. Många av dessa preparat skulle måhända ibland ej behöva provas, om det funnes ett organ med befogenheter och möjligheter att göra auktoritativa uttalanden på grundval av tidigare provningar av liknande preparat. En uppgift om sammansättningen skulle då kunna vara tillräcklig för ett sådant bedömande. b. Kontroll. Tillverkningen och handeln med vissa fodermedel är underkastade bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelse nr 521/1950 jämte av Statens jordbruksnämnd utfärdade särskilda föreskrifter. Kungörelsen äger tillämpning på yrkesmässig tillverkning av och handel med följande fodermedel, nämligen: 1. fodermedel, vilkas bruksvärde huvudsakligen bestämmes av deras innehåll av sådana näringsämnen som påverkar foderenhetsberäkningen, nämligen dels alla slags foderblandningar som är avsedda för nötkreatur, hästar, får, getter, svin, pälsdjur eller fjäderfän och icke uteslutande består av spannmål och dels vissa fodermedel i oblandat skick; 2. fodermedel, vilkas bruksvärde huvudsakligen bestämmes av deras halt av mineralämnen eller vitaminer. Ovannämnda fodermedel får ej tillverkas för avsalu utan anmälan till statens jordbruksnämnd. Jordbruksnämnden äger rätt att med hänsyn till tillgången på visst ovan nämnt fodermedel meddela föreskrifter om högsta eller lägsta tillåtna halt av detta fodermedel i foderblandning som saluföres. Nämnden kan vidare föreskriva beträffande fodertran att halten av olika vitaminer icke får underskrida en viss mängd per viktenhet samt att halten av fria fettsyror icke får överskrida ett visst värde. Tillverkare eller importör är skyldig att, om nämnden så föreskriver, förse förpackningen med vissa uppgifter; bland annat i fråga om foderblandning, som icke är mineralfoderblandning eller vitaminfodermedel, om blandningens beståndsdelar och viktsprocentuell myckenhet av dessa samt om innehåll av vissa betydelsefulla ämnen, såsom smältbart renprotein

424 m. fl. Jämväl för oblandade fodervaror kan deklarationsplikt föreskrivas för halt av dylika ämnen. I vad avser mineralfodermedel och vitaminfodermedel gäller uppgiftsskyldigheten halt av mineralämnen resp. av vitaminer. Tillsynen av kungörelsens (jämte särbestämmelsernas) efterlevnad utövas av nämnden. Den låter genom kontrollanter granska förpackningarnas märkning hos tillverkare m. fl., och prov uttagas å de olika för avsalu tillverkade varorna för behövliga kontrollanalyser. Proven undersöks beträffande vitamininnehåll vid statens institut för folkhälsan och i andra avseenden vid Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt eller statsunderstödd lantbrukskemisk kontrollstation. I fråga om bestämmelser som berör fodermedels bruksvärde samråder jordbruksnämnden med lantbruksstyrelsen.

IV.

Kontrollverksamheten

Jordbrukshögskoleutredningen finner sig ej ha anledning att ytterligare beröra kontrollverksamheten och de för denna verksamhet existerande anstalterna: statens centrala frökontrollanstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt. Till dessa anstalter skall den nedan föreslagna jordbrukets provningsanstalt förmedla de uppdrag av kontrollnatur som inkommer till anstalten. Utredningens fortsatta diskussion kommer därför att begränsas till provningsverksamheten på jordbrukets område.

V . Utredningens

förslag

till provningsverksamhetens

organisation

Av ovanstående redogörelse framgår, att inom jordbruksområdet redan pågår en relativt betydande verksamhet, som mer eller mindre har karaktär av officiell provning. Utredningen framlägger i detta avsnitt förslag till en framtida organisation för denna verksamhet. Redan i direktiven till utredningen framhölls, att provningsverksamheten organisatoriskt borde avskiljas från den egentliga försöksverksamheten och forskningen. Även för utredningen synes det vara av väsentlig betydelse, att den framtida provningsverksamheten utformas på ett sådant sätt, att den enskilde försöksmannen avlastas ansvaret att värdesätta olika firmapreparat och märkesvaror, eftersom kommersiella intressen beröres därvid. Nuvarande förhållande är otillfredsställande också ur den synpunkten att möjlighet föreligger för ett försäljningsföretag att låta ett flertal olika hushållningssällskap och försöksgårdar utföra försök (provning) med ett och samma gödselmedel eller preparat och sedan i sin reklam endast åberopa det eller de försök som gett de ur företagets synpunkt bästa resultaten. Utredningen är dock medveten om att objektiv provning genom biologiska metoder innebär betydande svårig-

425 heter. Då emellertid en sådan provningsverksamhet redan nu förekommer och då ett betydande behov därav föreligger, har utredningen ansett att provningen bör organiseras på ett sådant sätt, att den så långt möjligt sker efter enhetliga grunder och att dess objektivitet icke skall kunna sättas i fråga. I detta sammanhang kan erinras om att frågan om forskningens och försöksverksamhetens objektivitet inom växtnäringsområdet är föremål för en särskild utredning. (Utredning rörande den vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök på växtnäringsområdet bedrivna forskningens och försöksverksamhetens objektivitet.) Ehuru bedömandet av denna fråga sålunda ankommer på nämnda utredning som ännu inte slutförts, vill dock jordbrukshögskoleutredningen framhålla, att en konsekvent genomförd organisation av jordbrukets provningsverksamhet bör kunna utgöra en garanti för ett objektivt bedömande av provningsfrågorna. Provningens omfattning kommer enligt utredningens mening att bäst anpassa sig till det verkliga behov av provning som föreligger, om beställaren av en provning (tillverkaren, försäljaren eller förbrukaren av den vara som önskas provad) i princip själv får stå för kostnaden av den begärda provningen. Om utredningens förslag genomföres, kommer alltså omfattningen av den officiella provningsverksamheten inom jordbruksområdet att bli beroende av i vad mån det kommer att finnas beställare, som finner det förenligt med sina ekonomiska intressen att bestrida kostnaderna för provningarna. Det är sålunda ytterst vanskligt att nu bedöma vilken omfattning denna provningsverksamhet kommer att få i framtiden. Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår dock att en icke oväsentlig del av den nuvarande verksamheten vid försöksanstalterna är av provningskaraktär. Utredningen vill emellertid framhålla, att den organisation, som nedan skisseras, till en början bör ges en begränsad omfattning och sedan successivt anpassas efter det behov som visar sig föreligga. Utredningens förslag innebär, att ett särskilt organ jordbrukets provningsanstalt inrättas. Denna anstalt är — i varje fall till en början — endast avsedd att bli ett administrativt organ, som tar upp inkommande provningsbeställningar och uppdrager utförandet av erforderliga provningsförsök åt försöksavdelningarna vid KLSL eller andra lämpliga organ. Försöksavdelningarna krediteras härför genom anstalten. Kontakten med beställarna bör helt gå över provningsanstalten. Även bedömningen av resultaten från de utförda provningsförsöken skall ske i provningsanstaltens regi inom särskilda provningsnämnder. En sådan nämnd bör finnas för vartdera av ovan nämnda fyra produktionsmedelsområden. Eftersom de försök och undersökningar, som skall ligga till grund för provningsbedömningarna, avses bli verkställda av andra organ, behöver jordbrukets provningsanstalt i varje fall inte från början förses med egna resurser i form av laboratorier etc. Först när en tids erfarenheter från anstaltens verksam-

426 het föreligger, blir det möjligt att bedöma, om och i vilken omfattning anstalten bör utrustas med egna provningsresurser. Provningsanstalten skall verka för att få till stånd provning efter metoder, som möjliggör en enhetlig bedömning av provningsresultaten. I det syftet skall den sörja för en kontinuerlig metodikforskning inom varje produktionsmedelsområde. Genom provningsnämndernas försorg skall utarbetas den metodik, som skall tillämpas vid provningarna. Verksamheten skall omfatta provningar av sorter och stammar av nyttoväxter, kemiska växtskyddsmedel, handelsgödsel och kalk, ensileringspreparat samt fodervaror av olika slag. Provningarna, undersökningarna och uppdragen utföras: a) på begäran av myndigheter, institutioner samt enskilda företag och personer mot betalning. b) i vetenskapligt syfte för utveckling av nya provningsmetoder eller i övrigt i det allmännas intresse inom den kostnadsram, som för detta ändamål av statsmakterna fastställts för anstalten. Resultaten från provningar av alla till försäljning avsedda varor (sorter, preparat m. m.) skall publiceras i form av provningsberättelser samt tillställas tillsynsmyndigheten (lantbruksstyrelsen), medan provningsresultat från produkter under utvecklingsarbete förbehållas beställaren. Anstalten bör vara koordinerande genom att i förekommande fall inhämta utlåtanden över de produktionsmedel, som är föremål för provning från tillämpliga kontrollanstalter såsom statens institut för folkhälsan, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt. A. Organisationen av jordbrukets provningsanstalt Anstalten bör stå under överinseende av lantbruksstyrelsen, som äger meddela de särskilda föreskrifter, vilka utöver i annan ordning meddelade bestämmelser befinnes erforderliga för anstaltens verksamhet. Ledningen av anstalten bör utövas av en styrelse, bestående av ordförande jämte fyra ledamöter, samtliga förordnade för en tid av tre år, samt föreståndaren för anstalten. Kungl. Maj:t utser ordföranden samt förordnar de fyra ledamöterna efter förslag av lantbrukshögskolan (en ledamot) Sveriges lantbruksförbund (en ledamot), hushållningssällskapens förbund (en ledamot) samt Sveriges industriförbund (en ledamot). Suppleanter utses i enahanda ordning. Styrelsen äger att inom sig utse vice ordförande. Föreståndaren för anstalten, som benämnes direktör, förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av anstaltens styrelse. Anstaltens verksamhet bedrives genom fyra provningsnämnder och ett kansli.

427 Tillsynsmyndighet. Lantbruksstyrelsen utfärdar efter förslag av anstaltens styrelse instruktion för provningsnämnderna, fastställer taxa för provningarna, vakar över anstaltens upplysningsverksamhet och över den reklam, som kan komina att bedrivas på grundval av framkomna provningsresultat, samt samordnar anstaltens provningsverksamhet med kontrollverksamheten inom lantbrukets område. Styrelsen åligger att leda och övervaka verksamheten vid anstalten samt att vidtaga de åtgärder som bedömes erforderliga för att anstalten på bästa sätt skall kunna fullgöra sin uppgift. Den skall ansvara för anstaltens ekonomi och besluta i viktigare utgiftsfrågor och till lantbruksstyrelsen efter samråd med statens sakrevision avge förslag till taxa för provningar samt årligen till lantbruksstyrelsen avge berättelse över anstaltens verksamhet under det närmast föregående budgetåret. Efter förslag av provningsnämnderna skall styrelsen fastställa provningsmetodiken. Anstaltens föreståndare har att i enlighet med gällande instruktion och i övrigt meddelade bestämmelser leda och övervaka anstaltens verksamhet. Han deltar som självskriven ledamot i provningsnämndernas arbete och samordnar detta samt låter föra protokoll vid nämndernas sammanträden. Det åligger honom bl.a. att upprätta och till styrelsen överlämna förslag till provningsmetodik, taxa för provningar samt arbetsordning och verksamhetsberättelse ävensom att omhänderha anstaltens korrespondens och verkställa de utredningar som kunna föranledas av anstaltens verksamhet. Anstaltens mångskiftande uppgifter, som kommer att beröra stora delar av det jordbruksvetenskapliga området, kräver att dess föreståndare — förutom att vara en god organisatör med förmåga till samarbete — bör ha en god grundläggande utbildning och allsidig erfarenhet inom anstaltens verksamhetsområde. Kansliet. Utöver den förut omnämnde föreståndaren torde vid anstaltens inrättande på kansliet erfordras en fast anställd kontorist. Ytterligare personal bör tillföras anstalten efter hand som erfarenheterna visar att behov härav föreligger. Redan från början torde dock anstalten böra ges sådana resurser, att erforderlig extra arbetskraft kan anställas. Med hänsyn till den storleksordning, som anstalten till en början får, kan det givetvis tänkas, att handläggningen av anstaltens kamerala verksamhet och av dess personalärenden kan omhänderhas av ett annat statligt organ i nära lokal anslutning till anstalten. Då emellertid anstaltens föreståndare måste ha möjlighet att överblicka verksamhetens ekonomiska utveckling och det kan förväntas att verksamheten kommer att utökas, synes det med hänsyn till de affärsmässiga principer efter vilka anstaltens verksamhet skall bedrivas lämpligast att anstalten redan från början själv får omhänderha sina kamerala angelägenheter. Under dessa förhållanden förefaller det även lämpligt, att anstaltens fåtal personalärenden omhänderhas av anstaltens kansli.

428 Kansliet skulle sålunda komma att handha anstaltens räkenskaper och kassagöromål, personalärenden, registrering och skrivarbeten samt protokollföring och upplysningsverksamhet. B. Provningsnämnderna Ledningen av provningsverksamheten och den slutgiltiga bedömningen av de resultat, som erhållits från utförda provningsförsök, bör enligt jordbrukshögskoleutredningens uppfattning handhas av fyra nedan redovisade provningsnämnder: 1. Nämnden för utsäde, sorter och stammar av nyttoväxter 2. Nämnden för växtskyddsfrågor 3. Nämnden för växtnäringsfrågor 4. Nämnden för fodermedel. Varje provningsnämnd består av det antal ledamöter, som anges i anstaltens instruktion, dock minst fem ledamöter. Det bör samtidigt tillses att nämnderna inte blir större än nödvändigt. Anstaltens föreståndare ingår som självskriven ledamot i var och en av de fyra nämnderna. Ledamöter jämte suppleanter till dessa utses av lantbruksstyrelsen efter förslag av anstaltens styrelse. Provningsnämnd äger att med sig adjungera sakkunnig, vilken äger deltaga i överläggningarna inom nämnden men icke i besluten. Genom provningsnämndernas försorg utarbetas den metodik som skall tillämpas vid provningarna. Detta synes böra tillgå på så sätt, att inom respektive nämnd utses för varje ny typ av provningsuppgifter särskilda referenter, som med ledning av facklitteraturen inom området ger anvisning på hur uppgifterna ifråga bör lösas. Om tillfredsställande anvisningar ej kan erhållas genom litteraturstudier, uppdrages åt härför lämplig institution att utarbeta förslag till provningsmetodik. Efter det att sådant förslag justerats inom vederbörande provningsnämnd, överlämnas detsamma till styrelsen för fastställelse. Material som framkommer vid de ovan föreslagna nämndernas verksamhet bör, i den mån så befinnes lämpligt och önskvärt, kunna ställas till förfogande för vetenskaplig bearbetning. Nedan lämnas en mera detaljerad redogörelse för de olika provningsnämndernas arbetsuppgifter. 1. Nämnden för utsäde, sorter och stammar av nyttoväxter. Denna nämnd skall planlägga provningen av nytt sortmaterial, (i provningen inberäknas kvalitetsundersökningar på cereallaboratorium), övervaka verkställigheten av provningen samt bära ansvaret för de omdömen som avges på grundval av framkomna resultat. Det synes som om den nuvarande orginalutsädesnämndens verksamhet delvis är av den art att den bör åvila provningsnämnden för utsäde sorter och stammar av nyttoväxter.

429 2. Nämnden för kemiska växtskyddsfrågor skall handlägga provningsuppgifter rörande användningen av kemiska växtskyddsmedel såsom medel mot växtsjukdomar, skadedjur och ogräs. Därjämte bör provningen av medel med tillväxtreglerande verkan på kulturväxterna ställas under denna nämnd, eftersom dessa medel till sin sammansättning och biologiska effekt är närstående ovan nämnda grupper av växtskyddsmedel. En del av undersökningarna inom denna nämnds verksamhetsområde kommer att delvis kunna utföras i laboratorier, växthus och klimatkammare. Detta gäller särskilt för de förberedande provningarna, genom vilka en avsevärd del av de till provning inlämnade preparaten torde kunna uteslutas. Genom ett sådant förfaringssätt kommer endast de bättre växtskyddsmedlen i fråga för den dyrbarare provningen i fältförsök. Att det redan nu existerar en nämnd för kemiska växtskyddsfrågor, som bildats på enskilt initiativ, visar att behov föreligger av ett sammanhållande organ inom detta område. Denna nämnd är närmast att betrakta som ett samarbetsorgan och har inte de befogenheter och resurser, som krävs för en enhetlig och auktoritativ provningsverksamhet inom området och som den ovan föreslagna nämnden för kemiska växtskyddsfrågor bör erhålla. 3. Nämnden för växtnärings frågor skall ha hand om provningen av gödselmedel och kalk. 4. Nämnden för fodermedel skall svara för provningen av fodervaror, ensileringspreparat, preparat innehållande antibiotika och hormoner, medicinska preparat etc. C. Förläggningen av jordbrukets provningsanstalt Enligt utredningens uppfattning bör jordbrukets provningsanstalt vara fullt fristående och således ej ingå i KLSL. Även förläggningsmässigt bör anstalten vara skild från KLSL. Uppsala eller Stockholm har av utredningen ansetts vara lämplig förläggningsort. Med hänsyn till att anstalten i sin verksamhet främst torde ha behov av kontakt med KLSL förordar utredningen att anstalten förläggs till Uppsala — dock icke Ultuna. Lämpliga lokaler torde kunna hyras i staden. Någon särskild byggnad skall således ej uppföras. D. Kostnaderna för jordbrukets provningsanstalt Som tidigare framhållits är det mycket svårt att nu förutse, vilken omfattning provningsanstaltens verksamhet kommer att få, eftersom några erfarenheter av en sådan verksamhet i här skisserad form inte finns. Som underlag för en bedömning av den totala kostnaden för en framtida provningsverksamhet görs i tabell 6 en sammanställning av tidigare redovisade kostnader av motsvarande slag för år 1957. Som tidigare framhållits är

430 de i tabell 6 redovisade kostnaderna för försök av provningskaraktär att betrakta som mycket ungefärliga dels emedan någon skarp gräns inte finns mellan provning och egentlig försöksverksamhet och dels emedan det innebär vissa svårigheter att exakt beräkna kostnaden för olika försök. Vidare bör observeras att utöver här redovisade områden finns vissa verksamhetsområden som åtminstone delvis kan anses vara av provningskaraktär, såsom exempelvis rutinmässiga föräldraskapsbestämningar inom husdjursförädlingen, cerealkemiska bestämningar, bakningsundersökningar etc. I vilken utsträckning dessa och andra här utelämnade områden av provningskaraktär skall omhänderhas av jordbrukets provningsanstalt får bli beroende av framtida bedömningar. Omfattningen av den framtida provningsverksamheten kan förutsättas bli beroende bl. a. av storleken av den ersättning beställarna skall betala samt av hur den framtida utvecklingen kommer att påverka behovet av sådan verksamhet inom jordbruksområdet. Det torde därför vara realistiskt att räkna med att provningsverksamheten — åtminstone under den närmaste framtiden — blir av något mindre omfattning än vad som förutsatts vid beräkningen av kostnaderna i tabell 6. Å andra sidan kan det emellertid även tänkas, att den organisation för provningsverksamheten, som utredningen föreslår, öppnar nya möjligheter för sådan provning som tidigare inte kommit till utförande. De i tabell 6 redovisade beloppen kan därför endast ge en mycket ungefärlig uppfattning om kostnaderna för den framtida provningsverksamheten. Det torde inte heller vara erforderligt att nu mera exakt söka beräkna kostnaderna för provningsverksamheten i sin helhet, eftersom dessa kostnader i princip enligt utredningens mening skall bestridas med provningsavgifter. Inkomsterna kommer därigenom att automatiskt anpassa sig efter verksamhetens omfattning. Som tidigare angivits bör provningsbeställaren i princip svara för de kostnader som provningen ger upphov till. Dock bör enligt utredningens mening sådan provning som utföres i vetenskapligt syfte för utveckling av nya provningsmetoder eller i övrigt i det allmännas intresse

(metodik-

Tabell 6. Sammanfattande beräkningar över kostnaden för försök av provningskaraktär, år 1957, kr Kronor Sort- och stamförsök vid Statens jordbruksförsök och hushållningssällskapen Köksväxtförsök av provningskaraktär vid Statens trädgårdsförsök Ogräsförsök av provningskaraktär vid Statens jordbruksförsök Bekämpningsförsök av provningskaraktär vid Statens växtskyddsanstalt . . Växtnäringsförsök av provningskaraktär vid Statens jordbruksförsök . . . . Provning av foderblandningar, foderpreparat etc. vid Statens husdjursförsök Summa

432 500 100 000 48 000 48 000 320 000 45 000 993 500

431 forskning m . m . ) bestridas med statliga medel. Staten bör också svara för provningsanstaltens administrationskostnader. I den mån statliga organ (anstalter och myndigheter) gör provningsbeställningar bör även dessa organ debiteras de fastställda avgifterna. Medel för detta ändamål får därvid äskas i vederbörlig ordning av ifrågavarande anstalter och myndigheter. Detta torde också få gälla för de växtförädlingsanstalter, som nu får försök av provningskaraktär utförda utan att lämna ersättning. I nedanstående tablå redovisas behovet av medel för anstaltens drift och till metodikforskning m. m. Vidare har upptagits ett anslag som provningsanstalten skall disponera för beställd provningsverksamhet såsom provningsförsök, analyser i anslutning till provningarna m. m. I stället skall till statsverket inlevereras de avgifter som betalas av provningsbeställarna. Vid behov skall detta anslag kunna överskridas så att provningsverksamhetens omfattning snabbt kan anpassas efter det aktuella behovet. Förslag till stat för jordbrukets

provningsanstalt:

I. Avlöningar:

Kronor

1 löreståndare, direktör i Bo 3 1 kontorist i A 9 Ersättningar till sakkunniga, extra arbetskraft etc Arvoden till provningsnämndernas ledamöter

40 000 H 000 25,000 9,000

85,000

15,000 15,000 25,000

55,000

II. Omkostnader: Reseersättningar Expenser (hyra, telefon, kontorsmateriel, bränsle, lyse, städning etc.) Publikationstryck III. Anslag till metodikforskning

m.m

IV. Anslag till beställd provningsverksamhet

75 000 (provningsförsök

m.m) . . . .

800,000

Summa anslag vid jordbrukets provningsanstalt

1015,000

Avgår inkomster från provningsavgifter

800,000 Summa 215,000

KAPITEL 14

Högre utbildning, forskning och försök på mejerinäringens område Den högre mejeriundervisningen (mejeriingenjörsutbildningen) samt forskningen och försöksverksamheten på mejeriområdet är förlagda till Alnarp och organisatoriskt inordnade i alnarpsinstitutet. Beträffande sagda verksamheters uppkomst och utveckling samt deras organisatoriska ställning inom alnarpsinstitutet hänvisas till kap. 2 och 3. I det följande skall lämnas en närmare redogörelse för verksamhetsgrenarnas nuvarande organisation m. m.

I . Nuvarande

organisation

m. m.

Enligt stadgarna för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut skall högre mejeriundervisning (mejeriingenjörsutbildning) samt forsknings- och försöksverksamhet på mejerinäringens område bedrivas vid institutets mejeriavdelning och vid statens mejeriförsök. A. Mejeriavdelningen Mejeriavdelningen står under administrativ ledning av en föreståndare och omfattar följande tre verksamhetsgrenar, nämligen högre mejerikurs, mejeriskola samt Alnarps mejeri. Vid avdelningen finns tre institutioner för undervisning och forskning. Den högre mejerikursen (mejeriingenjör skur sen) har till uppgift att meddela en på vetenskaplig forskning grundad undervisning i mjölkens produktion, mejeriindustrins fackämnen samt i vissa grundläggande ämnen i och för utbildning av lärare för mejeriundervisningen, konsulenter, tjänstemän vid försöks- och kontrollverksamheten på området, mejerihanteringens organisationer, de centrala ämbetsverken, mejerimaskinfabriker och tekniska fabriker på området samt driftsledare vid större mejerier och mejerisammanslutningar. Efter avslutad utbildning avläggs mejeriingenjörsexamen. Kursen omfattar tre år och examen avläggs under fjärde året. Ny kurs skall enligt stadgarna börja varje år (januari). Enligt ett av Kungl. Maj:t givet bemyndigande antas dock för närvarande elever endast vartannat år.

433 I den högre mejerikursen kan antas ordinarie elever (undervisning för e x a m e n ) , specialelever (undervisning för erhållande av betyg i ett eller flera iämnen) samt hospitanter (undervisning utan rätt att erhålla betyg). Under åren 1934-1947 har intagningen av elever varierat mellan 1 och 5. Antalet därefter intagna ordinarie elever framgår av följande sammanställning: År

Antal

År

Antal

1948 1949 1950 1951 1952 1953

5 8 10 8 2 4

1954 1955 1956 1957 1958 1959

3 1 (ingen ny kurs)

1 (ingen ny kurs)

10 Enligt stadgarna innefattar inträdesfordringarna för ordinarie elev förutom vissa krav på hälsa och kroppskrafter, studentexamen eller därmed jämförbar utbildning med godkända betyg i språk och matematisk-naturvetenskapliga ämnen. Dessutom krävs godkänd ladugårds- och mejeripraktik efter fyllda 17 år. Enligt stadgarna skall ladugårdspraktiken omfatta minst två månader och praktiken vid mejeri minst fyra år, varav minst tre år vid av lantbruksstyrelsen auktoriserat elevmejeri. Under den treåriga utbildningen vid elevmejeri, vilken skall ha fullgjorts vid minst två mejerier, skall praktik ha förvärvats under minst ett år vid ett och samma mejeri i smörberedning, under likaledes minst ett år vid ett och samma mejeri i ostberedning, under minst tre månader i konsumtionsmjölkens behandling samt under minst nio månader i ångpannors och maskiners skötsel. Genom beslut av Kungl. Maj:t år 1945 har emellertid föreskrivits, att fordran på praktisk förutbildning skall — utan hinder av bestämmelserna i 1938 års stadgar — anses vara uppfylld, därest sökande dels under minst en månad deltagit i ladugårdsarbete, dels efter fyllda 17 år under minst två år deltagit såsom elev vid minst två av lantbruksstyrelsen auktoriserade elevmejerier. Utbildningen vid elevmejerierna skall omfatta i huvudsak samma mejeriarbeten, som föreskrivits i stadgarna. Undervisningen meddelas i form av föreläsningar och övningar, demonstrationer och studieresor. Den är upplagd så, att obligatoriska föreläsningar och övningar i huvudsak slutföres under tre år, varefter examen kan avläggas. I anslutning härtill kan nämnas, att tidigare samundervisning ägde r u m med mejeriskolans elever i vissa propedeutiska ämnen. Denna anordning är numera fr. o. m. läsåret 1958/59 borttagen. Ämnena indelas i tentamensämnen och förhörsämnen. Tentamensämnen är mejerikemi, mejeribakteriologi, mjölkprodukteras teknologi samt mejeriekonomi med handelslära. För att examen skall godkännas fordras minst betyget med beröm godkänd i ett av ämnena mjölkprodukternas teknologi och 28-590132 Utredningar

434 mejeriekonomi med handelslära samt minst betyget godkänd i det andra samt i mejerikemi och mejeribakteriologi. I ett av ämnena skall examensarbete utföras. Förhörsämnen är matematik, fysik, kemi, husdjurens anatomi och fysiologi, nationalekonomi, maskinlära, husdjurslära, husbyggnadslära, bokföring, rättslära, husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt pedagogik och arbetspsykologi. Kursplaner fastställs årligen av lantbruksstyrelsen efter förslag från mej eriavdelningen. Undervisningen i tentamensämnena sker vid följande institutioner: Institutionen för mjölkprodukternas teknologi, som står under ledning av professorn i detta ämne, vilken f. n. tillika är föreståndare för mej eriavdelningen och har tillsyn över Alnarps mejeri. Institutionen för mejerikemi och mejeribakteriologi, som står under ledning av professorn i detta ämne. Undervisningen i mejerikemi meddelas av institutionens laborator. Institutionen för mejeriekonomi, som står under ledning av laboratorn i detta ämne. Undervisningen i förhörsämnena meddelas av ämneslärare och speciallärare. Vid samtliga dessa institutioner bedrivs forskning med hjälp av förste assistenter och teknisk personal. Till mejeriavdelningen hör också en mejeriskola. Föreståndare för denna är mejeriavdelningens föreståndare. Undervisning i huvudämnena meddelas av två ämneslärare. Alnarps mejeri används i första hand till att ge praktisk utbildning åt eleverna vid mejeriavdelningen men utnyttjas dessutom för försöks- och provningsverksamhet av övriga i Alnarp befintliga forsknings- och försöksinstitutioner på mejeriområdet. Mejeriet har en daglig invägning av 2 0 25 000 liter och en allsidig produktionsinriktning. B. Statens mejeriförsök m.m. Statens mejeriförsök har enligt stadgarna till uppgift att genom vetenskapliga undersökningar och systematiska försök utreda för mejerinäringen viktiga praktiska frågor. Det står under ledning av en föreståndare, som tillika är professor vid institutet. Förutom ett kansli finns dels en produktteknisk avdelning under föreståndarens direkta ledning och dels en laboratorieavdelning under laborators ledning. Verksamheten bedrivs i huvudsak efter en för varje år uppgjord plan. Efter förslag av föreståndaren uppgörs denna plan av mejeriavdelningens kollegium. Den granskas av styrelsen för institutet och fastställs av lantbruksstyrelsen. Vid sidan av den uppgjorda försöksplanen ut-

435 förs även undersökningar över aktuella frågor. I dessa frågor bedrivs ett nära samarbete med Svenska mejeriernas riksförening, u.p.a. (SMR). I detta sammanhang kan vidare nämnas, att den statliga provningsverksamheten i fråga om mejerimaskiner (tidigare även s. k. förnödenheter för mejeriindustrin, såsom smörfärg, ostparaffin etc.) är förlagd till Alnarp. Vid statens maskinprovningars filial i Alnarp finns sålunda inrättad en särskild mejeriavdelning under ledning av en överassistent.

C. Nuvarande personal vid mejeriavdelningen och statens mejeriförsök Institutionen

för mejerikemi

och mejeribakteriologi Lönegrader Bo 3 Ao 26 Ae 21 Ag 15 Ae 9 Ae 5 Ao 7

1 professor (föreståndare) 1 laborator 1 förste assistent 1 assistent 1 laboratoriebiträde 1 laboratoriebiträde 1 vaktmästare Institutionen

för mjölkprodukternas

1 professor (föreståndare) 1 förste assistent 1 assistent 1 laboratoriebiträde 1 kanslibiträde Institutionen

för

Bo 3 Ae 21 Ag 15 Ae 7 Ae 7

mejeriekonomi

1 laborator (föreståndare) 1 förste assistent 1 kanslibiträde Statens

teknologi

Ao 26 Ae 21 Ae 7

mejeriförsök

1 professor (föreståndare) 1 laborator 3 förste assistenter 1 försöksmejerist 1 laboratoriebiträde 1 laboratoriebiträde 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde 1 institutionsvaktmästare

Bo 3 Ao 26 Ae 21 Ae 12 Ae 9 Ae 7 Ae 7 Ae 5 Ae 8

Dessutom finns vid statens mejeriförsök stationerad följande personal, vilken är anställd hos Svenska mejeriernas riksförening (SMR), nämligen: 1 konsulent, 1 assistent (bitr. konsulent), 3 assistenter och 2 laboratoriebiträden.

436 D . M e d e l s f ö r b r u k n i n g r e s p . m e d e l s a n v i s n i n g för a l n a r p s i n s t i t u t e t s mejeriavdelning och statens mejeriförsök

Medelsförbrukning, kronor Anslagspost

Avlöningar 1 Avlöningar till ordinarie tjänstemän Arvoden och särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Maj:t Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal . Rörligt tillägg Kompensation för höjda folkpensionsavgifter . Kronor Omkostnader Sjukvård Reseersättningar Expenser: Bränsle, lyse, vatten Övriga expenser Publikationstryck Övriga utgifter: Utställningsmatericl Inköp av mjölk för mejeriförsöken efter avdrag av försålda produkter Förbrukningsartiklar för mejeriförsöken . . Förbrukningsartiklar för institutionen för mjölkprodukternas teknologi Förbrukningsartiklar för kemisk-baktcriologiska institutionen Städning och renhållning Materiel Nyanskaffning och underhåll av utrustning . . . Bokinköp och bokbindning Stipendier m.m., högre mejerikursen Kronor Täckande av förlust å rörelsen vid Alnarps mejeri

Medelsanvisning, kronor

1956/57

1957/58

1958/59

1959/60

144 900

186 700

188 600

189 800

1000 233 700 98 100

1000 268 600 66 000

1000 280 600 76 600

1 000 283 900 77 400 3 300

477 700

522 300

546 800

555 400

750 7 500

500 7 600

650 8 293

750 8 000

14 500 10 500 4 950

19 500 10 500 5 800

17 500 10 500 6 472

19 500 10 500 9 000

10 000 17 900

10 300

9 997 20 000

10 000 16 000

12 067

12 000

10 376 20 500

4 500 20 400

19 400 12 700 11950 4 000 20 000

9 945 1551 5 500 5 200

11500 20 000 6 000 5 900

133 100

5 400 20 000 9 400 14 300 5 000 1 720 142 120

139 301

154 800

75 000

70 000

50 000

50 000

9 650 10 300 5 000 4 600

1 Anm.: Inga kostnader för del i institutets gemensamma kamrerarekontor har inräknats. Dessa torde kunna uppskattas till ca 14 000 kronor.

437 I I . Den högre mejeriutbildningens

framtida

utformning

A. Behovet av mejeriingenjörer med nuvarande utbildning En särskild undersökning rörande behovet av mejeriingenjörer har gjorts inom Svenska mejeriernas riksförening, u.p.a. (SMR), och sedermera för kännedom överlämnats till jordbrukshögskoleutredningen. Inledningsvis framhålls i nämnda undersökning att man, vid de överväganden som föregick omorganisationen av den högre mejeriundervisningen år 1933, ansåg sig k u n n a utgå från att antalet kompetenta inträdessökande till en kommande högre mejerikurs skulle uppgå till fyra ä fem om året. Man torde härvid ha baserat detta antagande på föreliggande antal tjänster för utexaminerade från den tidigare mejerikonsulentkursen och man räknade tydligen icke med att omläggningen av utbildningen skulle medföra någon omgående utvidgning av verksamhetsområdet. Med hänsyn härtill dimensionerades resurserna för en utbildning av ca fem personer per år. Utbildningen har emellertid i själva verket ej haft denna omfattning. Medan sålunda under åren 1914-1933, 57 personer utexaminerades från mejerikonsulentkursen på Alnarp, eller ca tre per år, har under åren 1936-1957 utexaminerats 72 mejeriingenjörer från den nuvarande högre mejerikursen vid Alnarp, eller i genomsnitt tre till fyra årligen. Totala antalet mejeriingenjörer och med dem jämställda agronomer inom mejeriindustrien har beräknats uppgå till 106. (I begreppet »mejeriindustri» innefattas då inom mejeriområdet verksamma såväl statliga myndigheter och organ som näringslivet i övrigt). Ersättningsbehovet beräknat på sistnämnda antal uppgår till tre å fyra personer per år. När det gällt att uppskatta det framtida utvidgningsbehovet framhålls i undersökningen att de nuvarande mejeriingenjörerna har ett tänjbart och instabilt sammanlagt arbetsområde. Utvidgningsbehovet för mejeriingenjörer med nuvarande utbildning bör därför bedömas försiktigt. I undersökningen anförs dock att antalet mejerikonsulenter och mejeriingenjörer anställda inom mejeriindustrien under perioden 1936-1957 ökade från drygt 40 till ca 90. Det påpekas i undersökningen att oavsett om man tolkar nämnda ökning av antalet tjänster som en påtaglig expansion av mejeriingenjörernas arbetsområde eller som mejeriindustriens förmåga att absorbera ett uppkommet överskott på högre utbildad arbetskraft, kan man utgå från att den kontinuerliga ökning av antalet tjänster som ägt rum, sträcker sig över så pass lång tid och är så kraftig, att den inte är att betrakta som tillfällig. Det är vidare tydligt att ett latent behov av mejeriingenjörer har förelegat och förmodligen ännu föreligger inom mejeriindustrien. Denna utveckling kan därför antas fortsätta. På grundval av vissa kalkyler, vilka emellertid försetts med kraftiga re-

438 s e r v a t i o n e r , k o m m e r m a n i u n d e r s ö k n i n g e n f r a m till e t t u p p s k a t t a t f r a m t i d a a n t a l b e f a t t n i n g a r för m e j e r i i n g e n j ö r e r i n o m m e j e r i i n d u s t r i e n o m 145 p e r s o n e r . F ö r d e l n i n g e n p å olika v e r k s a m h e t s g r e n a r f r a m g å r a v n e d a n s t å e n d e tabell.

Jämförelse

mellan nuvarande och ett tänkt, framtida antal befattningar för mejeriingenjörer inom mejeriindustrien. Verksamhet

Administrativ Konsulterande Maskinteknisk Affärsteknisk Mejeriekonomisk Kontrollerande Undervisande Försök och forskning Övriga Summa

Nuvarande antal (febr. 1957)

Uppskattat framtida antal

16 19 3 20 3 13 o 19 1 90

20 19 5 60 5 13 2 20 1 145

S a m m a n l a g t skulle alltså inom mejeriindustrien det b e r ä k n a d e antalet f r a m t i d a b e f a t t n i n g a r bli ca 145. D ä r t i l l k a n b e r ä k n a s ca e t t 15-tal b e f a t t n i n g a r vid m e j e r i i n d u s t r i e n n ä r s t å e n d e företag och s a m m a n s l u t n i n g a r . T o t a l a a n t a l e t b e f a t t n i n g a r s k u l l e a l l t s å bli ca 160. ( D e t b ö r d o c k h ä r o b s e r v e r a s a t t d e t » f r a m t i d a behovet» ej p r e c i s e r a t s till viss t i d s p e r i o d . ) U t i f r å n o v a n s t å e n d e a n t a g a n d e n b e r ä k n a s det årliga ersättningsoch utvidgningsbehovet u p p g å till fyra ä fem p e r s o n e r . Jordbrukshögskoleutredningen h a r för sin del ej a n l e d n i n g a t t i f r å g a s ä t t a d e n i n o m SMR g j o r d a p r o g n o s e n över b e h o v e t av m e j e r i i n g e n j ö r e r m e d n u varande utbildning. B . Inkomna synpunkter och förslag rörande mejeriingenjörsutbildningen E f t e r s a m r å d m e d f ö r e t r ä d a r n a för A l n a r p s i n s t i t u t e t s m e j e r i a v d e l n i n g o c h s t a t e n s m e j e r i f ö r s ö k h a r u t r e d n i n g e n s e x p e r t i n o m m e j e r i o m r å d e t , laborator E. Emilsson, framlagt följande s y n p u n k t e r på den n u v a r a n d e högre mej eriundervisningen. »Mejeriutbildningen i Sverige var ursprungligen i hög grad agronomiskt betonad. Detta var fram till slutet av 1920-talet helt naturligt, eftersom mejerihanteringen u n d e r denna tid drevs hantverksmässigt och i nära anslutning till lantbruket. Undervisningen skedde som en påbyggnad på agronomexamen och syftade till utbildning av konsulenter på mejerinäringens område. Efter h a n d ökades

439 mejerihanteringens behov av tekniker med högre utbildning. Bl. a. med anledning härav genomfördes i början av 1930-talet en omorganisation av utbildningen. Genom inrättandet av den högre mejerikursen erhölls en mera tekniskt betonad utbildning på mejeriområdet. Denna hade dock fortfarande viss kontakt med lantbruksutbildningen. Mejeriindustriens utveckling mot storindustri h a r emellertid kommit att ställa allt högre krav på den tekniska utbildningsstandarden för olika befattningshavare. Det synes därför nu vara tid att skilja utbildningen inom förädlingsindustrins område från utbildningen rörande råvaruproduktionen. Det torde nämligen inte vara möjligt att på rimlig utbildningstid m e d h i n n a såväl en ingående utbildning rörande råvarans produktion, som en teknisk utbildning av erforderlig standard. Sett ur de studerandes synpunkt torde den mest påtagliga nackdelen med den nuvarande mejeriingenjörsutbildningen ligga i dess alltför speciella inriktning. Den avlagda examen anses inom industrin vara så specialiserad, att svårigheter föreligger för mejeriingenjörer att erhålla anställning inom andra verksamhetsgrenar än mejeriindustrin. Av betydelse i detta sammanhang är också, att utbildningens planläggning medför, att yrkesspecialiseringen sätter in redan vid påbörjandet av studierna, i första hand genom att den tvååriga praktiken helt skall förläggas till mejerierna. Av detta följer, att eleven knappast vid något tillfälle under utbildningstiden kan avbryta sin mejeriingenjörsutbildning och övergå till studier för annat yrke utan att mer eller mindre förlora dyrbar utbildningstid. Detta torde också vara en av de mest väsentliga orsakerna till de senaste årens ringa elevtillströmning. Elevantalet h a r dock ökat 1959 men med hänsyn till det varierande antalet inträdessökande under tidigare år torde det vara svårt att överblicka om tendensen mot ett ökat elevantal kommer att fortfara. Mejeriindustrins rekryteringsbehov kan för n ä r v a r a n d e uppskattas till tre å fyra mejeriingenjörer om året och även om behovet kan beräknas öka, erbjuder banan högst begränsade anställningsmöjligheter. Först genom att lägga samman all livsmedelsindustri kan man komma fram till ett rekryteringsbehov av den storleksordningen att utbildningslinjen ur de studerandes synpunkt kan te sig lockande. Ett annat förhållande, som begränsar de studerandes möjligheter, är avsaknaden av utbildning på licentiatstadiet. Med den inriktning på utbildningen som förelegat och den förhållandevis trånga sektor, som mejeriingenjörsutbildningen utgör, har en dylik utbildning icke varit nödvändig och kanske ej heller önskvärd. Trots detta måste man konstatera, att de elever, som efter avlagd mejeriingenjörsexamen önskar vidareutbilda sig inom viss gren av mejerivetenskapen inte kan göra detta genom att avlägga högre examen. Ej heller finns möjlighet för mejeriingenjörerna att övergå till universitet eller högskolor och där avlägga högre examen utan att först avlägga annan grundläggande examen, som i p r i n c i p ligger på samma nivå som mejeriingenjörsexamen. Undantag härifrån utgör lantbrukshögskolan, där dispens kunnat erhållas. Detta har hitintills dock skett i endast ett fall. Ur statens synpunkt medför det ringa elevantalet att utbildningen per elev räknat blir förhållandevis dyr. Detta gäller dock i första hand den grundläggande utbildningen på mejeriingenjörskursen, eftersom specialutbildningen till största delen handhaves av personal vid befintliga forskningsinstitutioner. Även bortsett från ovan anförda principiella nackdelar med den nuvarande

440 mejeriingenjörsutbildningen föreligger emellertid vissa andra svagheter i undervisningen. Sålunda anses, att den nuvarande utbildningstiden — ca sex år efter avlagd studentexamen eller motsvarande — är alltför lång och att tiden dessutom är föga rationellt tillvaratagen. Härvid har kritiken i första hand riktats mot praktiken, som trots den år 1945 genomförda nedskärningen från fyra till två år fortfarande anses vara onödigt lång. Som ett villkor för ytterligare minskning av praktiktiden sättes dock en omorganisation av praktikantverksamheten på sådant sätt, att praktiktiden blir mera effektivt utnyttjad än för närvarande. Beträffande den teoretiska utbildningen kan särskilt framhållas, att svårigheter förelegat att anpassa undervisningen till de ökade krav mejeriindustrin ställt på maskintekniskt kunnande. Någon företrädare för den speciella mejerimaskinläran finns sålunda inte vid avdelningen, utan undervisningen har på detta område provisoriskt måst ordnas genom anlitande av inom industrin verksamma maskintekniker. Även undervisningen i mejeriteknologi lider av vissa brister. Här kan särskilt nämnas, att så viktiga grenar av mejeriindustrin som torr- och kondensmjölkstillverkning samt tillverkning av glass, mesost och dylika mera speciella produkter saknar på dessa områden specialinriktad företrädare inom lärarkåren. Vidare bör i detta sammanhang framhållas att undervisningsskyldigheten för professorn i mejeriteknologi vid nuvarande organisation är så omfattande, att den starkt begränsar vederbörandes möjligheter till forskning.» Svenska Mejerikonsulentföreningen har genom en av Sveriges agronomoch lantbrukslärareförbund (SALF) till jordbrukshögskoleutredningen översänd inlaga samt vid särskild överläggning med utredningen framfört i stort sett liknande synpunkter. Rörande tanken på att bredda den nuvarande mejeriingenjörsutbildningen till att omfatta hela livsmedelssektorn anför sagda förening följande: »Enligt föreningens uppfattning måste såväl högre utbildning som försök och forskning inom mejerihanteringen ses i samband med förhållandena i övrigt inom livsmedelsindustrin. Tyvärr finnes icke i dag någon klart organiserad högre utbildnings- eller forskningsverksamhet på detta område utöver vad som förekommer på mejeriområdet. De senaste årtiondenas snabba frammarsch inom livsmedelstekniken har medfört allt större krav på de högre befattningshavarnas tekniska utbildning och det måste betraktas som en allvarlig brist, att dessa krav ej tillfredsställande kan tillgodoses. Det synes mot bakgrund härav såsom oundgängligen nödvändigt, att antingen en livsmedelsteknisk högskola eller en särskild livsmedelsteknisk linje vid redan befintlig högskola inrättas. I den verksamhet, som komme att bedrivas vid sådan livsmedelsteknisk högskola eller vid sådan särskild livsmedelsteknisk linje, borde, enligt föreningens uppfattning, såväl den högre utbildningen som försök och forskning på mejerihanteringens område inordnas. Därmed skulle möjlighet även finnas till studier utöver mejeriingenjörsexamen, dvs. de som så önskar skulle kunna uppnå licentiat- och doktorsgrad.» Föreningen framhåller dock att medan det ovan sagda bör utgöra det framtida målet synes det icke lämpligt att några större organisatoriska förändringar inom detta område nu vidtages.

441 Jordbrukshögskoleutredningen har vidare i förevarande fråga haft särskilda överläggningar med företrädare för Svenska Mejeriernas Riksförening, u.p.a. (SMR), vilken organisation företräder huvuddelen av den svenska mejeriindustrin och mejerinäringen. Sagda förening har även i inlagor till utredningen framfört sina synpunkter på mejeriingenjörsutbildningens framtida utformning och organisation, varvid även frågan om en breddning av utbildningen till att omfatta hela livsmedelssektorn berördes. Beträffande den nuvarande mejeriingenjörsutbildningen framhölls därvid från SMR att förändringarna inom mejerinäringen under de senaste två decennierna har medfört skärpta krav på tekniskt kunnande liksom på kunskaper inom nya områden av mejeriproduktionen. Brister i mejeriingenjörernas utbildning i olika avseenden har genom denna utveckling uppstått. Trots dessa med åren alltmer framträdande svagheter i utbildningen har dock, påpekades det, den sedan 1930-talets början existerande mejeriindustrin under samma period. Detta beror framför allt på att megan är, framhöll SMR vidare, om de påtalade bristerna ur mejeriindustriens synpunkt är av den arten att de ovillkorligen fordrar en omläggning av utbildningen. Föreningen ifrågasatte detta under förutsättning att den nuvarande utbildningen upprustas. Beträffande en breddning av mejeriingenjörsutbildningen till att omfatta hela livsmedelssektorn, framhöll SMR att vissa svårigheter förelegat för föreningen att närmare ta ställning till detta spörsmål, bl. a. därför att någon prognos över det samlade behovet av livsmedelstekniker icke funnits tillgänglig. SMR anförde vidare att behovet av mejeriingenjörer med nuvarande utbildning, enligt den inom SMR uppgjorda prognosen överstiger det behov av högskoleutbildade livsmedelstekniker, som kan beräknas förefinnas inom mejeriindustrin under samma period. Detta beror framför allt på, att mejeriingenjören med sin praktiska och företagsekonomiska utbildning synes ha bättre förutsättningar än den högskoleutbildade livsmedelsteknikern som företagsledare vid mindre och medelstora mejeriföretag, och att denna företagstyp under relativt lång tid torde komma att vara den till antalet dominerande företagsformen inom svensk mejeriindustri. SMR ansåg sig dock under vissa förutsättningar i princip kunna tillstyrka att mejeriingenjörsutbildningen breddades till att omfatta hela livsmedelssektorn enär utvecklingen sedd på längre sikt pekade i denna riktning. Förutsättningarna för detta, var enligt SMR bl. a. att den lägre mejeriutbildningen förbättras på sådant sätt att elever från mejeriskolan kunde överta vissa av de uppgifter, som nu åvilar mejeriingenjörerna. Enär det torde ta lång tid innan en livsmedelsteknisk utbildning kan åstadkommas, förutsatte SMR att förbättringar i den nuvarande mejeriingenjörsutbildningen, snarast borde komma till stånd för att avhjälpa dess nuvarande mest påtagliga brister.

442 C. Arbetsmarknadsstyrelsens enkät rörande behovet av högskoleutbildade livsmedelstekniker F ö r a t t få en viss u p p f a t t n i n g o m b e h o v e t av h ö g s k o l e u t b i l d a d e l i v s m e d e l s t e k n i k e r h a r a r b e t s m a r k n a d s s t y r e l s e n p å u t r e d n i n g e n s u p p d r a g gjort en ö v e r s i k t l i g e n k ä t r ö r a n d e d e t t a b e h o v . I u n d e r s ö k n i n g e n i n g å r ej m e j e r i n ä r i n g e n s b e h o v e n ä r d e t t a a n s å g s k a r t l a g t g e n o m de ö v e r l ä g g n i n g a r j o r d b r u k s h ö g s k o l e u t r e d n i n g e n h a f t m e d SMR. B e t r ä f f a n d e r e s u l t a t e t av d e n n a e n k ä t a n f ö r a r b e t s m a r k n a d s s t y r e l s e n följande: »Det finns f. n. ett 80-tal civilingenjörer med kemisk-teknisk utbildning och ett 70-tal andra civilingenjörer (de flesta mekanister, några få elektrotekniker) inom livsmedelsindustrin. Utom dessa civilingenjörer tjänstgör ett m i n d r e antal kemister med universitetsexamen vid en del större livsmedelsindustriers forskningsoch utvecklingsavdelningar. Den största delen av livsmedelsindustrins teknikerbehov fylles f. n. med läroverks- och institutsingenjörer, och det torde inom livsmedelsbranschen vara vanligt, att tekniker med lägre ingenjörsexamen innehar befattningar som drifts- och laboratoriechefer. De större företagen har — delvis på grund av bristen på civilingenjörer med kemisk-teknisk utbildning — i stället anställt kemister med examen från naturvetenskaplig fakultet till mera krävande befattningar eller specialutbildat läroverksingenjörer; de mindre företagen h a r ofta anställt läroverksoch institutsingenjörer till dylika befattningar. Då det ungefärliga antalet civilingenjörer, som f. n. arbetar, till största delen i ledande befattningar, på driftseller laboratorie- och forskningssidan och som direktörer inom livsmedelsindustrin uppgår till ca 150 personer, torde ersättningsbehovet för dessa tekniker uppgå till ca 10 civilingenjörer per år. Härvid har då viss hänsyn tagits till det ersältningsbehov, som uppkommer genom att i livsmedelsindustrin anställda civilingenjörer övergår till andra branscher. Om även övriga akademiker inräknades och de läroverks- och institutsingenjörer, som innehar befattningar, för vilka civilingenjörsutbildning skulle kunna anses som adekvat utbildning, skulle ersättningsbehovet komma att ligga något högre. Hur många livsmedelsingenjörer, som måste utbildas, för att täcka livsmedelsindustrins efterfrågan, är givetvis till stor del också en fråga om hur man bedömer branschens framtida utveckling. En koncentration mot färre men större företagsenheter pågår sedan flera år inom många delbranscher. Denna kan givetvis leda till en specialisering av den tekniska arbetskraften inom industrin, sa att den nuvarande relativt vanliga kombinationen en mekanist och en kemist blir allt vanligare inom de större företagen, men till ledande befattningar såväl på drifts- som forskningssidan är en överblick över hela det tekniska arbetsområde, som varje delbransch omfattar, önskvärd. En annan tendens är, att behovet av konsulterande ingenjörer ökar för de mindre och medelstora företagen. Denna ökning av den konsultativa verksamheten har dock i en delbransch, nämligen inom konservindustrin, ej fortgått i den kraftigt stegrade takt man tidigare trott, att den skulle göra. Vid en snabbenkät, som företagits av arbetsmarknadsstyrelsen, h a r ett 10-tal

443 företag tillfrågats. Samtliga företag har tillhört de ledande inom respektive delbransch. Det har därvid framkommit, att alla företag på ett undantag när visat stort intresse för en livsmedelsingenjörsutbildning. Ett klart behov av en dylik utbildning torde finnas inom branschen. Det är av flera orsaker förenat med speciella svårigheter att överblicka behovet av civilingenjörer med livsmedelsteknisk utbildning. Bl. a. sammanhänger efterfrågan med den planerade utbildningens innehåll. I livsmedelsindustrin närstående branscher, t. ex. läkemedelsindustrin och den framväxande industri, som tillverkar näringspreparat av olika slag, har denna tveksamhet inför dessa ingenjörers användbarhet gjort sig särskilt märkbar vid en kompletterande förfrågan, som arbetsmarknadsstyrelsen gjort hos ett par av dessa företag. Här har frågeställningen varit: hur omfattande blir kurserna i mikrobiologi, livsmedelshygien och näringsfysiologi? Branschfolkets ställningstagande har varit avhängigt av svaret på denna fråga. Då arbetsmarknadsstyrelsen ej närmare känner till eventuellt diskuterade kursplaner för den ännu ej existerande utbildningen, h a r frågan fått stå öppen, men företrädarna för läkemedelsindustrin har varit allmänt positiva till cn livsmedelsingenjörsutbildning, under förutsättning att en relativt omfattande och grundlig undervisning kommer att ges i ifrågavarande ämnen. Att läkemedelsbranschen har stor betydelse vid en diskussion av det årliga behovet av livsmedelsingenjörer framgår av att den f. n. sysselsätter ett 80-tal högskoleutbildade kemiingenjörer, dvs. lika många som hela livsmedelsindustrin. Men även av representanter för livsmedelsindustrin har frågor om utbildningens innehåll framställts, och den vanligaste frågeställningen har varit: i vilken mån kommer livsmedelsingenjörerna att kunna ersätta även civilingenjörer med mekanisk utbildning, som nu tjänstgör inom livsmedelsindustrin? I allmänhet h a r man förutsatt eller önskat, att en relativt omfattande men översiktlig undervisning om livsmedelsindustrins maskiner, deras konstruktion och användning, kommer att ges i den nya utbildningen. Det ungefärliga ersättningsbehovet för de f. n. i livsmedelsbranschen sysselsatta civilingenjörerna torde, som tidigare nämnts, vara ca 10 civilingenjörer per år. Härtill kommer behovet av konsulterande ingenjörer för livsmedelsbranschen och det svårmätbara behov av civilingenjörer med den planerade livsmedelstekniska utbildningen, som kan förefinnas inom läkemedels- och näringspreparatindustrin. Dessutom måste hänsyn tas till det ökade behov av högskoleutbildade ingenjörer, som kan uppstå genom branschens expansion. Det årliga rekryteringsbehovet av civilingenjörer till livsmedelsindustrin och inom densamma konsulterande företag torde — om ett visst ökningsbehov inräknas — för det närmaste årtiondet kunna uppskattas till ca 15 per år. Av detta rekryteringsbehov torde något mer än hälften komma att tillsättas med kemiingenjörer, om nuvarande fördelning mellan kemiingenjörer och övriga civilingenjörer bibehålies. Bedömningen av, hur den årliga intagningen till en eventuell livsmedelsteknisk linje skall dimensioneras, blir därför helt beroende av kursplanernas utformning och om dessa avvägas så, att också en del mekanister eller endast kemiingenjörer kan ersättas med livsmedelsingenjörer.» I den ovan r e f e r e r a d e u n d e r s ö k n i n g e n i n g å r s o m n ä m n t s ej m e j e r i n ä r i n g e n s b e h o v e n ä r d e t t a a n s å g s k a r t l a g t g e n o m de ö v e r l ä g g n i n g a r j o r d b r u k s h ö g s k o l e u t r e d n i n g e n h a f t m e d SMR. Vid d e s s a ö v e r l ä g g n i n g a r f r a m -

444 höll SMR, som tidigare nämnts, att behovet av högskoleutbildade livsmedelstekniker inom mejeriindustrin ej torde bli lika stort som behovet av specialutbildade mejeriingenjörer. Medräknas mejeriindustriens behov av livsmedelstekniker synes dock det sammanlagda framtida behovet av högskoleutbildade livsmedelsingenjörer stiga till 15 å 20 per år. D. Jordbrukshögskoleutredningen Jordbrukshögskoleutredningen vill inledningsvis först framhålla, att den i princip delar den i det föregående framförda åsikten att högre utbildning och forskning på livsmedelsförädlingens område lämpligast torde böra hänföras till det teknisk-industriella området, detta trots att här med stor tyngd ett biologiskt moment inkommer, som i stort sett är säreget i ett dylikt sammanhang. Det biologiska momentet fordrar dock särskilt beaktande, i första hand när det gäller råvarans produktion och ur praktisk synpunkt går det cn klar skiljelinje mellan råvarans produktion och dess förädling inom livsmedelsindustrien. Utredningen vill dock understryka att även om råvarans — i detta fall mjölkens — produktion i princip utgör ett från förädlingen skiljt led, bör man dock noga följa det samband, som finns mellan den levererade mjölkens kvalitet och mejeriprodukternas. Detta gäller icke enbart mjölkens behandling ur hygienisk synpunkt utan även djurmaterialets, utfodringens och andra miljöfaktorers inflytande på mejeriråvarans egenskaper. Ett liknande samband synes för övrigt gälla för all råvaruproduktion på det livsmedelstekniska området. Det torde dock icke vara möjligt att ordna en högskolemässig utbildning, som ger tillräckliga kunskaper över såväl råvaruproduktion som förädling utan att utbildningstiden blir oskäligt lång. Om denna utbildning dessutom skall breddas till att omfatta förädlingen inom hela livsmedelssektorn, torde det i varje fall vara nödvändigt att ur denna utesluta mer ingående studier av råvarans produktion. Utbildning och forskning på ifrågavarande råvaruproduktions område, inklusive kvalitetsfrågor, bör i vårt land främst bedrivas vid KLSL. 1 Utredningen vill i detta sammanhang erinra om sina i kapitel 8 framlagda förslag till en upprustning av KLSL:s resurser för husdjursforskning. Beträffande de anförda bristerna i den nuvarande mejeriingenjörsutbildningen kan de sammanfattas i följande punkter: 1. Dess alltför speciella inriktning, som tvingar eleverna att välja en mycket speciell levnadsbana redan före de teoretiska studiernas påbörjande, vilket medför en försvårad rekrytering. 2. Avsaknaden av möjligheter till fortsatta studier mot licentiatexamen och doktorsgrad. 3. Mejeriindustrins ringa rekryteringsbehov, som — även bortsett från de under punkt 1. anförda förhållandena — alltid kommer att medföra ett begränsat elevantal. 1 Av utredningen använd förkortning av beteckningen Kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök.

445 4. lin onödigt kostnadskrävande utbildning i de grundläggande ämnena per elev räknat, sammanhängande med det ringa elevantalet, speciellt om hänsyn tas till den utbyggnad av denna del av utbildningen, som mejeriindustrins framtida utveckling torde komma att behöva. De ovan anförda bristerna i den högre mejeriutbildningen utgör enligt utredningens uppfattning tillräckliga belägg för att tiden nu är mogen för en omorganisation av undervisningen. Därvid bör i första hand undersökas möjligheterna att bredda utbildningen fram till en grundläggande examen, dels med sikte på att vidga den sektor inom arbetsmarknaden, som utbildningen avser att täcka, dels för att nedbringa samhällets kostnader för utbildningen per elev räknat. Den sektor av arbetsmarknaden, som härvid främst kan komma ifråga, representeras av den övriga livsmedelsindustrin. Med undantag av mejeriingenjörsutbildningen förekommer i vårt land, frånsett utbildningen i vissa speciellt avgränsade ämnen såsom exempelvis livsmedelskemi och jäsningslära vid tekniska högskolan, ingen högskolemässig utbildning, som direkt tar sikte på utbildning av livsmedelstekniker. Av arbetsmarknadsstyrelsens enkät framgår att en dylik utbildning på högskolestadiet, så anpassad, att den tillgodoser alla eller i varje fall de flesta, livsmedelsindustriers krav på densamma omfattas med stort intresse från livsmedelsindustriens sida. Den skulle av allt att döma fylla ett stort behov inom denna för närvarande starkt expanderande industri. Om en dylik utbildning inrättas torde det näppeligen ligga i mejeriindustrins intresse att söka kvarhålla den redan från början specialiserade mejeriingenjörsutbildningen. Genom ett större elevunderlag skulle mejeriindustrin — visserligen i konkurrens med övriga livsmedelsindustrier — få större utvalsmöjligheter då det gäller att finna för olika befattningar lämpade personer. En specialutbildning måste dessa livsmedelstekniker underkasta sig efter den grundläggande utbildningen. I olika former gäller detta likväl i stor omfattning för ingenjörerna överhuvud taget även om denna specialutbildning ofta har karaktären av volontärtjänstgöring. Några skäl att för mejeriindustrins vidkommande ge avkall på den grundläggande utbildningens standard för att möjliggöra en från början långtgående specialisering torde näppeligen föreligga numera. På denna punkt synes förhållandena avsevärt ha förändrats genom mejerihanteringens successiva överförande från en hantverksmässig produktion till alltmer storindustriella driftsförhållanden. Härigenom torde mejeriindustrins behov av allmänna rådgivare (konsulenter) med en utbildningsinriktning, som i stor utsträckning tagit sikte på produktionsförhållandena för råvaran (mjölken), relativt sett ha minskat. I stället synes mejeriindustrin ha fått ett alltmer ökat behov av personal med samma tekniska utbildningsstandard som övriga storindustrier. För att på en rimlig utbildningstid dels uppnå denna utbildningsstandard och dels uppnå konkurrenskraft ifråga om elevmaterialet måste den grund-

446 läggande utbildningen på livsmedelsområdet föra fram till en examen, som är jämställd med exempelvis den nuvarande civilingenjörsexamen. Någon specialisering inom olika grenar av livsmedelsindustrin synes såvitt nu kan bedömas icke böra ske före denna examen, då detta skulle medföra samma nackdelar för eleverna, som ovan redovisats för mejeriingenjörerna. Behovet av specialutbildning efter examen för de olika grenarna av livsmedelsindustrin, som kan erfordras, torde förutom av industrin själv lämpligen täckas genom de forskningsinstitut, statliga eller halvstatliga, som finns eller kan komma att inrättas för att tillgodose livsmedelsindustrins forskningsbehov. Avslutningsvis vill utredningen framhålla att de av SMR framförda synpunkterna rörande en förbättrad utbildning vid mejeriskolorna, avsedd att täcka de mindre och medelstora mejeriernas behov av driftsledare, i det fall den nuvarande mejeriingenjörsutbildningen bortfaller, delas av jordbrukshögskoleutredningen. Utredningen har vid muntlig överläggning med den särskilt tillkallade utredningsman, som sysslar med frågan om den lägre mejeriutbildningens framtida utformning och organisation, framfört dessa synpunkter under framhållande av att det torde ta avsevärd tid innan en högre livsmedelsteknisk utbildning kan komma till stånd. Beträffande förläggningen av den nya utbildning, som här avses, kan i stort anföras samma allmänna synpunkter, som utredningen tidigare framfört beträffande den högre trädgårdsutbildningen. Det är sålunda angeläget att undersöka om ifrågavarande utbildning — helt eller delvis — kan anknytas till redan existerande lärosäte, emedan kostnaderna då nedbringas samtidigt som de studerande och forskningen får värdefulla kontakter med annan högre utbildning. Utifrån dessa allmänna principer kan konstateras, att en utbyggnad av alnarpsinstitutets mejeriavdelning till en fristående livsmedelshögskola näppeligen kan komma ifråga, eftersom elevantalet, även efter en breddning av undervisningen till att omfatta hela livsmedelsindustrin, måste beräknas bli relativt litet och dels skulle utbildningen bli förhållandevis kostsam genom att särskilda kurser i en rad ämnen måste tillkomma enbart för denna utbildning. Ett överförande av undervisningen till KLSL har inte heller visat sig vara en tillfredsställande lösning för den livsmedelstekniska utbildningen, enär utbildningen där redan på ett tidigt stadium inriktas på de blivande agronomernas speciella behov. Undervisningen vid KLSL blir därigenom särskilt inriktad mot råvarusidan medan livsmedelsingenjörens utbildning måste inriktas mot förädlingssidan. Starka skäl synes däremot tala för att utbildningen av livsmedelstekniker lämpligen bör förläggas till en livsmedelsteknisk fackavdelning eller -linje vid en teknisk högskola. Inrättandet av en dylik utbildning synes kunna ske genom en relativt obetydlig utökning och komplettering av de kurser,

447 som för närvarande ingår i de tekniska högskolornas undervisningsplan, i synnerhet om hänsyn tas till, att viss del av den behövliga kompletteringen kan ske genom ett överförande av kemisk-bakteriologiska institutionen vid alnarpsinstitutets mejeriavdelning till en teknisk högskola. Inrättandet av en till teknisk högskola knuten avdelning för livsmedelsteknologi löser även problemet med undervisningen på högstadiet. Genom att låta studierna i vissa av de i kursplanen ingående ämnena leda fram till tekn. lic. och tekn. dr, kan rekryteringen av forskare för såväl eventuella forskningsinstituts som livsmedelsindustrins behov säkerställas, samtidigt som man tillfredsställer önskemålet att de studerande skall ha möjlighet att jämväl ägna sig åt forskarbanan. Vid dessa studier på högstadiet bör emellertid möjlighet finnas till specialisering inom viss gren av livsmedelsindustrin. Jordbrukshögskoleutredningen har i förevarande frågor rörande skapandet av en livsmedelsteknisk utbildning samt denna utbildnings förläggning haft kontakt med rektorerna vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH) och Chalmers tekniska högskolan i Göteborg (CTH) samt med preses i överstyrelsen för de tekniska högskolorna, för att från dem erhålla synpunkter på nyssnämnda spörsmål. Av de till utredningen avgivna svaren från rektorn vid KTH, professor R. Woxén och rektorn vid CTH, professor G. Hössjer, framgick att såväl rektorerna som högskolornas respektive avdelningskollegier för kemi icke hade något att invända mot ovannämnda lösningar. Det förordades emellertid att sagda utbildning borde inrymmas som en särskild studieinriktning inom högskolornas avdelningar för kemi. Överstyrelsens preses hade i princip samma uppfattning. Jordbrukshögskoleutredningen har vidare haft överläggningar med 1955 års universitetsutredning, enär denna sistnämnda utredning även har till uppgift att undersöka behovet av en utbyggnad av de tekniska högskolorna. Vid dessa överläggningar enades de båda utredningarna i princip om behovet av en högre livsmedelsteknisk utbildning samt att denna utbildning borde vara förlagd till en teknisk högskola. Enligt jordbrukshögskoleutredningens mening torde den närmare utformningen av en dylik utbildning liksom frågan om mejeriingenjörsutbildningens inordnande i en sådan utbildning böra utredas i särskild ordning, dock vad beträffar sistnämnda fråga först sedan statsmakterna tagit ställning till jordbrukshögskoleutredningens förslag angående organisationen av alnarpsinstitutets högskoleavdelningar. Sammanfattningsvis får därför jordbrukshögskoleutredningen föreslå att den nuvarande mejeriingenjörsutbildningen samordnas med övrig högre livsmedelsteknisk utbildning samt att denna utbildning förläggs till teknisk högskola. Den närmare utformningen av mejeriingenjörsutbildningens inordnande i en dylik livsmedelsteknisk utbildning bör i samråd mellan berörda departement göras till föremål för särskild utredning.

448 I I I . Forsknings-

och försöksverksamheten

på

mejeriområdet

A. I n k o m n a synpunkter och förslag I s a m r å d m e d f ö r e t r ä d a r n a för a l n a r p s i n s t i t u t e t s m e j e r i a v d e l n i n g och statens mejeriförsök har utredningens expert på mejeriområdet, laborator E. E m i l s s o n , f r a m l a g t f ö l j a n d e s y n p u n k t e r p å f o r s k n i n g e n och f ö r s ö k s v e r k samheten på mejeriområdet. »Beträffande forskningen kan i första hand konstateras, att den officiella organisationsplanen inte inrymmer en rationell uppdelning av forskningsuppgifterna på de olika institutionerna. I princip har forskningen varit upplagd på så sätt, att mejeriavdelningens tre institutioner (för mejerikemi och -bakteriologi, för mjölkprodukternas teknologi samt för mejeriekonomi) förutom undervisningen bedrivit en fri forskning med rätt att välja forskningsobjekt av mera långsiktig karaktär, medan statens mejeriförsök varit bunden till en mera försöksbetonad, programbunden verksamhet inom för mejeriindustrin aktuella områden. Denna gränsdragning mellan institutionernas verksamhetsområden har i praktiken inte kunnat hållas och har inte heller visat sig vara ändamålsenlig. Sålunda kan nämnas, att mejeriavdelningens institution för mjölkprodukternas teknologi och statens mejeriförsök i princip arbetar inom samma sektor av mejerivetenskapen, den produkttekniska. Enligt den nuvarande organisationsplanen skulle institutionen för mjölkprodukternas teknologi ägna sig åt fri forskning, medan statens mejeriförsök skulle bedriva programbunden forskning på samma område. Att på detta sätt fördela forskningen mellan två skilda institutioner har visat sig synnerligen svårt. I stället för att uppdela forskningsuppgifterna på fri forskning och programbunden forskning har de båda institutionerna därför genom frivillig överenskommelse genomfört en annan gränsdragning beträffande arbetsuppgifterna. Sålunda bedriver institutionen för mjölkprodukternas teknologi forskningsverksamhet i fråga om flytande produkter (samt i viss utsträckning även torkade produkter och specialprodukter), medan statens mejeriförsök svarar för forskningsverksamheten i fråga om fasta produkter (främst smör och ost). Denna gränsdragning efter produktslag i stället för efter forskningsinriktning har visat sig ge ett bättre tillvaratagande av de för forskning tillgängliga resurserna. Inte heller har man kunnat upprätthålla någon bestämd gränsdragning mellan forskning och försöksverksamhet. Eftersom forskningen alltmer inriktas på mejeriindustrins aktuella behov och problem har gränsen mellan dessa båda verksamhetgrenar blivit allt mera diffus och det synes inte heller för framtiden föreligga skäl att skilja försöksverksamheten från forskningen. Vad gäller den mejeriekonomiska forskningen, som i princip omfattar dels en omsättning av vid den grundläggande företagsekonomiska forskningen vunna erfarenheter på mejeriindustrins speciella företagsekonomiska problem, dels forskning r ö r a n d e den kvantitativa sidan av råvaruförädlingen (som komplement till den mejeriteknologiska forskningen rörande råvaruförädlingens kvalitativa sida) kan konstateras, att den mejeriekonomiska institutionen redan från sin tillkomst måst täcka såväl den fria forskningssektorn som den p r o g r a m b u n d n a forskningen. Detta beror på att forsknings- eller försöksverksamhet på detta område icke bedrivits av statens mejeriförsök. Något problem med gränsdragning mellan insti-

449 tutionernas arbetsuppgifter har därför ej heller varit aktuellt. Den mejeriteknologiska forskningen, speciellt den programbundna forskningen, ställs emellertid ofta inför driftsekonomiska problem inom mejeriindustrin. Härvid har den ekonomiska och de teknologiska institutionernas forskningsprogram samordnats för att problemställningen skolat kunna belysas så allsidigt som möjligt. Denna samo r d n i n g har visat sig fungera fullt tillfredsställande. Även den mejerikemiska och -bakteriologiska institutionen, vars forskning ligger m e r a på det grundläggande planet än de teknologiska institutionernas forskning, täcker en viktig sektor av mejeriavdelningens samlade forskningsprogram och ej heller här torde några brister ur organisatorisk synpunkt kunna påvisas. Utöver de brister beträffande samordningen av forskningen, främst på det mejeriteknologiska området, som den nuvarande organisationsplanen formellt uppvisar och som framgått av det ovan sagda, torde vissa brister i forskningsresurserna kunna påvisas. Av väsentligaste betydelse härvidlag är för närvarande avsaknaden av forskning rörande mejerimaskiner samt brist på såväl personella som tekniska resurser för teknologisk forskning på torrmjölksområdet och beträffande sterila produkter.» U t r e d n i n g e n h a r v i d a r e h a f t ö v e r l ä g g n i n g a r m e d SMR r ö r a n d e m e j e r i f o r s k n i n g e n s f r a m t i d a s t ä l l n i n g , v a r v i d s ä r s k i l t k o n s e k v e n s e r n a för f o r s k n i n g s s i d a n a v en f ö r ä n d r a d u t b i l d n i n g b e r ö r d e s . Vid d e s s a ö v e r l ä g g n i n g a r upptogs även frågan om en samverkan på mejeriforskningens område mell a n s t a t e n och m e j e r i n ä r i n g e n . I skrivelse till u t r e d n i n g e n a n f ö r SMR r ö r a n d e n y s s n ä m n d a frågor bl. a. f ö l j a n d e : »Det synes uppenbart, att mejeriindustrins speciella forskningsbehov icke kan tillgodoses vid en allmän livsmedelsteknisk högskola. Forskning och försöksverksamhet bedrives för närvarande såväl av de statliga organen på området som av mejeriindustrin. Kontakten mellan dessa olika verksamheter har varit god, men då det synes antagligt att en vinst i effektivitet kan ernås genom en intimare samordning av landets totala resurser i fråga om mejeriforskning bör en sådan kunna övervägas oberoende av tillkomsten av en eventuell livsmedelsteknisk linje vid en högskola. Av dessa skäl tillstyrker SMR, att en speciell utredning redan nu genomföres i avsikt att ingående belysa möjligheterna att organisera ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut. En sådan utredning måste taga hänsyn till de konsekvenser som en sammanslagning av statens och mejeriindustrins resurser har för båda dessa intressenter vad beträffar deras nuvarande åtaganden och bör vara förutsättningslös. SMR anser sig ha skäl förutsätta att dess synpunkter i frågan kommer att inhämtas under utredningsarbetets gång. Ett klarläggande är också nödvändigt beträffande beskattningen av de anslag, som från mejeriindustrins sida lämnas till ett sådant institut, eftersom en förutsättning för att mejeriorganisationen skall kunna ekonomiskt engagera sig i detta är att ifrågavarande anslag bli avdragsgilla vid beskattning. Det må slutligen tilläggas, att SMR såvitt frågan nu kan bedömas är av den uppfattningen, att det kommande halvstatliga mejeriforskningsinstitutet bör vara en fristående organisation med egen styrelse och sålunda icke direkt underställas den tekniska högskola, varmed institutet i främsta rummet skall samarbeta i utbildnings- och vissa forskningsfrågor.» 29-599132 Utredningar

450 B. Jordbrukshögskoleutredningen Vid de institutioner, som kan tänkas bli inrättade eller överförda till en livsmedelsteknisk avdelning/linje vid en teknisk högskola, kommer forskning givetvis att ske på samma sätt som vid andra högskolor. Man torde dock kunna utgå från, att denna forskning icke speciellt kommer att inriktas på mejeriindustrins problem, utan närmast får karaktären av en bred grundforskning inom hela livsmedelsindustrin. Ur såväl statsmakternas som mejeriindustrins synpunkt uppställer sig här ett oavvisligt krav på en komplettering såväl på undervisnings- som forskningssidan, som ger den specialisering som mejeriindustrien behöver. Enligt jordbrukshögskoleutredningens uppfattning har såväl staten som mejeriindustrin ett betydande intresse av att upprätthålla en dylik verksamhet. Då dessutom, vid ett överförande av mejeriingenjörsutbildningen till teknisk högskola, mejeriinstitutionernas nuvarande lokaler blir lediga, förefaller det att vara en i varje fall temporärt lämplig lösning att till Alnarp förlägga den kompletterande specialiserade undervisning och forskning, som ovan berörts. Investeringar i byggnader och övrig utrustning av mera stadigvarande slag vid de nuvarande institutionerna vid Alnarp är nämligen betydande och kan icke utan avsevärda kostnader tas i anspråk för annat ändamål. Då, som tidigare nämnts, såväl samhället som mejeriindustrin har ett gemensamt intresse av att en speciell mejeriforskning bibehålies, har utredningen undersökt möjligheterna att organisera en dylik forskning i samverkan mellan dessa båda parter. Den lämpligaste organisationsformen för en sådan samverkan synes vara ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut. Utredningen har i denna fråga haft överläggningar med SMR, som den vid sidan av staten störste intressenten på området. Som framgått av SMR:s inlaga till utredningen i denna fråga synes möjligheter föreligga att under vissa förutsättningar skapa ett dylikt halvstatligt mejeriforskningsinstitut. Vissa riktlinjer för detta instituts organisation och resurser har framlagts och diskuterats mellan utredningen och SMR, dock utan att man kommit fram till något definitivt ställningstagande. Enighet rådde dock om att en samverkan mellan staten och mejeriindustrin synes vara den lämpligaste vägen för att säkra den framtida mejeriforskningen och att denna samverkan borde ske i form av ett halvstatligt institut. Jordbrukshögskoleutredningen vill därför föreslå att frågan om ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut göres till föremål för särskild utredning. Utan att föregripa en dylik utrednings förslag rörande ett sådant forskningsinstituts organisation och arbetsuppgifter, vill jordbrukshögskoleutredningen framföra vissa allmänna synpunkter på frågan. Sålunda synes organisationen av dylikt forskningsinstitut böra ske med beaktande av de brister, som påtalats beträffande forskningens nuvarande organisation och resurser.

451 I fråga om forskningsinstitutets förläggningsort synes skäl tala för att institutet tills vidare bör kvarligga vid Alnarp, bl. a. för att utnyttja där gjorda investeringar, men att frågan om dess framtida förläggning tas upp i samband med eventuell ombyggnad av institutionslokalerna därstädes och då frågan om förläggningsort för den av utredningen förordade livsmedelstekniska utbildningen avgjorts. Beträffande institutets verksamhet bör den givetvis främst innefatta forskning på mejeriområdet. Vid institutet bör emellertid även ges kurser för viss specialutbildning av utexaminerade livsmedelsingenjörer. Dessa kurser bör dock ej syfta till någon speciell examen utan endast fylla mejeriindustrins behov av specialutbildning för vissa bestämda befattningshavare. Vidare torde viss forskarutbildning kunna förläggas till ett dylikt institut. I anslutning till nyssnämnda utbildningsverksamhet vid institutet vill utredningen framhålla, att om planerna på ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut kan realiseras före omläggningen av mejeriingenjörsutbildningen bör det åligga detta institut att svara för utbildningen av mejeriingenjörer intill den tidpunkt då utbildningen av livsmedelsteknologer kunnat komma igång. Sammanfattningsvis vill jordbrukshögskoleutredningen sålunda förorda att den speciella forskning på mejeriområdet, som måste finnas även efter tillkomsten av den ovan förordade högre livsmedelstekniska utbildningen, ordnas genom en samverkan mellan staten och mejeriindustrien i form av ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut, samt att denna fråga utredes i särskild ordning.

I V . Förslag till tillfällig förstärkning forskning

av resurserna för undervisning m.m.

och

Inrättandet av en högre livsmedelsteknisk utbildning liksom det ovan föreslagna forskningsinstitut torde kunna beräknas ta viss tid i anspråk. Med hänsyn till de påtagliga och allvarliga brister i de nuvarande resurserna för undervisning och forskning, som tidigare redovisats, finner utredningen det nödvändigt att dessa verksamheter omedelbart ges en viss provisorisk förstärkning. Denna tillfälliga förstärkning bör ske med utgångspunkt från den föreslagna omorganisationen av forskningsverksamheten till ett halvstatligt forskningsinstitut. De väsentligaste bristerna i de personella resurserna för undervisning och forskning har tidigare redovisats. De mest trängande behoven förefinns inom ämnet maskinlära samt på de speciella mejeriprodukterna, såsom torrmjölk, glass och sterila mejeriprodukter. Det synes med hänsyn till ämnesområdenas betydelse vara ett oeftergivligt krav att undervisningen och forskningen på dessa områden snarast förbättras.

452 Beträffande de särskilda befattningar som härvidlag synes erforderliga har utredningens expert, laborator E. Emilsson, efter samråd med övriga institutionsföreståndare, föreslagit inrättande av en tillfällig tjänst motsvarande lönegrad Ag 26 inom vardera av de två ovannämnda områdena. Beträffande behovet av personal i assistentställning anför laborator Emilsson bl. a. följande: »Vid institutionen för mjölkteknologi erfordras, om man på assistentsidan skall ha tillgång till personal med erforderliga kvalifikationer i såväl kemi som bakteriologi, en förstärkning med en assistent med lön motsvarande förste assistents (Ag 21). På mejeriekonomiska institutionen utgöres assistentpersonalen för närvarande endast av en förste assistent. Med hänsyn till de olika ämnesområden som omfattas av institutionens arbetsuppgifter (driftsorganisation, kvantitativ råvaruförädling, redovisningstekniska problem) hade det inte minst ur undervisningssynpunkt varit av betydelse att ytterligare någon person i förste assistentställning tillfördes institutionen. Då behovet av personal för fältarbeten inte alls är tillgodosett, synes det dock viktigast att i första hand täcka detta, varför personalförstärkningen nu lämpligast bör ske genom en extra tjänsteman i lönegrad Ag 15.» Det ovan föreslagna innebär tillsammanslaget en utgiftsökning om ca 100 000 kronor. Utan att gå in på frågan om vilka extra befattningar som provisoriskt bör tillföras undervisningen och forskningen, förordar utredningen att ca 100 000 kronor må ställas till förfogande för sagda provisoriska personalförstärkning. Det bör ankomma på institutets styrelse att i petita precisera dessa tillfälliga tjänster. Härutöver erfordras enligt utredningens uppfattning en förstärkning av omkostnadsanslaget, främst avseende förbrukningsartiklar vid forskningsinstitutionerna. De nu utgående anslagen har visat sig helt otillräckliga med hänsyn till forskningsverksamhetens omfattning och inträffande prisstegringar. Höjningen av detta anslag bör dock begränsas till 35 000 kronor per år, varigenom det mest trängande behovet synes kunna täckas. Även när det gäller anslagen till nyanskaffning och underhåll av utrustning måste en viss förstärkning komma till stånd. De senaste årens anslag har inte medgett, att utrustningen på de till mejeriavdelningen och statens mejeriförsök hörande laboratorierna kunnat hållas på erforderlig standard. Detsamma gäller utrustningen på institutionen för mejerikemi och mejeribakteriologi. Det samlade behovet av anslag för nyanskaffning och underhåll av utrustning har av utredningen beräknats till 100 000 kronor. Sammanfattningsvis får därför jordbrukshögskoleutredningen föreslå att den nuvarande mejeriavdelningen och statens mejeriförsök erhåller följande provisoriska förstärkningsanslag, nämligen ca 100 000 kronor till avlöningar, 35 000 kronor till omkostnader, allt räknat per budgetår, samt ett engångsanslag om 100 000 kronor till nyanskaffning och underhåll av utrustning.

453 Utredningen vill i anslutning till det ovan föreslagna framhålla att om tillskapandet av det förordade halvstatliga mejeriforskningsinstitutet ej skulle kunna realiseras inom den närmaste framtiden måste ytterligare förstärkningar av ifrågavarande anslag komma till stånd. Detta bör i så fall ske efter de normer, som tillämpas för övriga jämställda högskolor och forskningsinstitutioner. Avslutningsvis vill utredningen förorda att mejeriavdelningen och statens mejeriförsök i yttre organisatoriskt hänseende t. v., i avvaktan på tillkomsten av en högre livsmedelsteknisk utbildning och ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut, bör kvarstå i nuvarande form inom alnarpsinstitutet. Beträffande de av utredningens expert, laborator E. Emilsson, föreslagna inre organisatoriska förändringarna i den nuvarande organisationen innebärande att redan nu, innan de ovan av utredningen berörda frågorna om mejeriutbildningens inordnande i en teknisk högskola och inrättandet av ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut lösts, en närmare samordning av mejeriavdelningens och statens mejeriförsöks resurser skulle ske, vill utredningen framhålla, att en dylik förändring överensstämmer med utredningens allmänna uppfattning om forsknings- och försöksverksamhetens inbördes ställning. Utredningen anser sig dock ej, med hänsyn till sina övriga förslag, ha anledning att ingå på förevarande kortsiktiga spörsmål, men vill påpeka att en dylik inre organisatorisk förändring givetvis bör kunna upptas och efter erforderlig prövning föreslås av institutets styrelse.

K A P I T E L 15

Vissa samordningsfrågor mellan lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna m.m. Under utredningsarbetets gång har en särskild organisatorisk fråga aktualiserats inom utredningen, nämligen önskvärdheten av och möjligheterna att åstadkomma en organisatorisk samordning av samtliga de fackhögskolor, som sorterar under jordbruksdepartementet, d. v. s. lantbruks-, skogsoch veterinärhögskolorna. För en sådan samordning av dessa fackhögskolor har anförts olika argument. Bl. a. har pekats på att vid envar av dessa högskolor utbildningsverksamheten har förhållandevis ringa omfattning jämfört med vid universiteten och de tekniska högskolorna, vilket skulle kunna tyda på att resurserna ur undervisningssynpunkt ej utnyttjades effektivt. Särskilt skulle detta gälla de grundläggande ämnena. Vidare finns vissa institutioner vid respektive högskolor med nära anknytning till varandra i fråga om ämnesområdet. I fråga om lantbruks- och skogshögskolan har därvid pekats på bl. a. marklära, botanik, genetik och i viss utsträckning den ekonomiska ämnesgruppen. Beträffande lantbruks- och veterinärhögskolorna har anförts områdena kemi, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjursgenetik och utfodringslära. Ur effektivitets- och kostnadssynpunkt har därför ifrågasatts om ej välutrustade gemensamma institutioner på dylika områden vore att föredra framför den nuvarande ordningen med skilda, förhållandevis små enheter vid de olika högskolorna. Vidare har sagts, att då dessa tre högskolors verksamhetsfält omfattar lanthushållningen i vidsträckt bemärkelse, skulle detta även böra ges ett konkret uttryck genom att de organisatoriskt sammanföres. De vid dessa fackskolor utbildade specialisterna, som i stor utsträckning har att betjäna en och samma yrkeskår — de enskilda jordbrukarna — skulle vidare, om de utbildats vid samma högskola, känna större samhörighet, vilket borde medföra bättre samarbete ute på de olika arbetsplatserna. Slutligen har pekats på att utomlands — bl. a. i övriga nordiska länder — en dylik samorganisation sedan länge är genomförd. Det anförda skulle därför tala för en konsekvent genomförd samordning av ifrågavarande högskolor, ehuru de åtminstone t. v. på grund av sin nuvarande skilda geografiska placering inte kunde erhålla en gemensam förläggning. Jordbrukshögskoleutredningen har för sin del endast anledning pröva förevarande fråga i den mån den kan beröra av utredningen i det föregående

455 framlagda förslag beträffande högre undervisning, forskning och försöksverksamhet inom jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsområdena. Utredningen har dock i frågan samrått med 1956 års skogshögskole- och skogsforskningskommitté samt veterinärhögskoleutredningen. Att lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna i väsentliga avseenden berör varandras ämnesområden är uppenbart. Av detta förhållande framgår dock inte utan vidare, vilka vinster som skulle kunna erhållas genom en samorganisation av dessa tre högskolor och inte heller under vilken form en dylik samorganisation lämpligast borde komma till stånd. Enligt jordbrukshögskoleutredningens mening bör vid frågans bedömande följande synpunkter beaktas. Utbildningen av de studerande är givetvis en betydelsefull uppgift för här ifrågavarande högskolor. Såsom tidigare framhållits har emellertid denna verksamhet vid jämförelse med universiteten och de tekniska högskolorna en förhållandevis ringa omfattning. I själva verket torde utbildningen av det begränsade antalet högskoleelever inom lantbruks-, skogs- och veterinärområdena ta den mindre delen i anspråk av de resurser, som sammanlagt står till förfogande för högre utbildning, forskning och försöksverksamhet. Inom dessa områden har förelegat ett stort behov av att ha tillgång till vetenskapliga centra med högt kvalificerade och på området specialiserade fackmän inom de discipliner, som har särskild betydelse för verksamheten ifråga. Inom lantbruksområdet har detta varit särskilt påfallande. Såsom utredningen tidigare framhållit bedrevs vid centralanstalten — som utgjorde högsta vetenskapliga instans på lantbrukets område före tillskapandet av lantbrukshögskolan — under en lång följd av år en omfattande forskningsoch försöksverksamhet utan någon samtidig undervisning. Beträffande här ifrågavarande högskolor torde därför de besparingar, som skulle kunna uppnås genom ett sammanförande av institutioner inom angränsande ämnesområden till ett gemensamt större komplex bli förhållandevis begränsade, såvida ej forskningens omfattning och specialisering inskränkes. Vidare bör här framhållas att för exempelvis lantbrukshögskolans del behov av kontakt och samarbete föreligger både beträffande undervisning och forskning icke blott med skogs- och veterinärhögskolorna utan jämväl med andra lärosäten och forskningsinstitutioner. I fråga om vissa ämnen har detta stor aktualitet beträffande Uppsala universitet. Förhållandena torde vara enahanda för skogs- och veterinärhögskolorna. Ett mera ingående övervägande torde visa att man här rör sig med ett mera komplicerat problem än fördelarna av en organisatorisk samordning av enbart de tre här nämnda högskolorna. Man torde sålunda rent generellt kunna påvisa att samordnings- och samarbetsfrågor finns mellan många organ. Få torde dock förutsätta att härför erfordras en geografisk samförläggning av alla dessa organ. Samordnings- och kontaktfrågor torde kunna lösas på annat sätt.

456 Av vad utredningen funnit, synes under förevarande omständigheter fördelarna av en samorganisation icke vara så betydande att de skulle kunna motivera åtgärder av mera genomgripande eller kostnadskrävande karaktär. För utredningen har det likväl framstått som väsentligt att den yttre organisationsram den förordar för KLSL och de resurser, som den föreslår för sagda institution, icke utformas så att härigenom hinder lägges i vägen för framtida överväganden och åtgärder i denna fråga. För utredningen framstår här såsom avgörande det faktum att det måste anses vara en helt verklighetsfrämmande tanke att flytta lantbrukshögskolan från Ultuna. Utredningens förslag har därför utformats så att de på intet sätt föregriper de organisatoriska åtgärder till samordning, som eventuellt vid senare tidpunkt kan bli önskvärda. Att skilda geografiska förläggningsorter dock icke i princip utgör något hinder för att samorganisera olika enheter inom en och samma högskola visar utredningens förslag att till Alnarp förlägga KLSL:s blivande trädgårdssektion. Summeras ovanstående faktiska omständigheter torde det vara uppenbart att i förevarande läge samordnings- och kontaktfrågorna mellan berörda högskolor synes böra ordnas genom härför lämpliga samarbetsorgan. Efter samråd med 1956 års skogshögskole- och skogsforskningskommitté samt veterinärhögskoleutredningen vill därför jordbrukshögskoleutredningen förorda att ett samarbetsorgan mellan de tre högskolorna skapas för de där bedrivna verksamheterna.

KAPITEL 16

Sammanfattning Jordbrukshögskoleutredningens förslag syftar främst till: dels vissa organisatoriska förändringar inom den lantbruksvetenskapliga verksamheten i syfte att åstadkomma en bättre samverkan och ett bättre utnyttjande av tillgängliga resurser; dels en reformering av agronom-, hortonom- och mejeriingenjörsutbildningen så att dessa utbildningslinjer blir bättre anpassade till de aktuella och skärpta krav på dessa yrkeskategorier som svarar mot utvecklingen inom näringsliv och samhälle och dels en förstärkning av resurserna för högre undervisning, forskning och försök inom lantbruksområdet. Som framgår av kapitel 4 kan konstateras en betydande eftersläpning av upprustningstakten inom det lantbruksvetenskapliga området i jämförelse med landets universitet och övriga högskolor. Då högre utbildning, forskning och försök inom alla näringsgrenar kommit att få en allt större, för att ej säga avgörande betydelse för framåtskridandet och därmed för välståndsökningen, måste konsekvensen för lantbrukets del av denna eftersläpning bli att näringen får ett allt ogynnsammare utgångsläge jämfört med andra näringsgrenar med åtföljande svårigheter att följa utvecklingen och hävda sig såväl inom landet som i den internationella konkurrensen. Sett i ett större sammanhang måste detta få återverkningar för landet i dess helhet. De nu aktuella svårigheterna för jordbruksnäringen utgör därför enligt utredningens mening inte något motiv för att beträffande denna näringsgren starkare än för andra begränsa det allmännas insatser ifråga om vetenskaplig verksamhet. Tvärtom måste särskilt inom detta område insatserna ifråga om utbildning, forskning och försök ökas för att påskynda den effektiviseringsprocess, som lantbruket genomgår i syfte att göra produktionen så effektiv och billig som möjligt. Det är sålunda nödvändigt att den lantbruksvetenskapliga verksamheten upprustas. Målsättningen härvidlag bör i tillämpliga delar ansluta sig till de förslag som 1955 års universitetsutredning framlagt rörande en upprustning av de under ecklesiastikdepartementet sorterande universiteten och högskolorna. Utredningens förslag innebär en höjning av de årliga anslagen till högre utbildning, forskning och försöksverksamhet inom jordbruks- och trädgårdsområdena från 10,3 miljoner kronor år 1959-1960 till 16,9 miljoner kronor, varjämte vissa mindre anslagsökningar föreslås för den mejeri-

458 vetenskapliga verksamheten. I förhållande till nuvarande anslagsnivå utgör detta en ökning med 64 procent. Denna ökning kan synas betydande, men i förhållande till produktionsvärdet i jordbruket utgör det av utredningen föreslagna totala anslagsbeloppet mindre än 0,4 procent. Sannolikt skulle det ur produktionsekonomisk synpunkt vara lönande att satsa betydligt mer på vetenskaplig verksamhet inom dessa områden. Då utredningen emellertid enligt sina direktiv haft att ta hänsyn till »de begränsade statsfinansiella resurserna» har den sökt tillgodose de olika anslagsbehoven på så sätt att den endast framlagt förslag till sådan upprustning, som den funnit vara oundgängligen nödvändig. Utredningen vill härtill framhålla att en mycket stor del av dess förslag syftar till att åt redan existerande institutioner ge en standard, som motsvarar de normer, vilka 1955 års universitetsutredning framlagt i sina betänkanden. Jordbrukshögskoleutredningens huvudsakliga förslag sammanfattas nedan kapitelvis: Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 4 rörande behovet av agronomer och högskoleutbildade hortonomer föreslår utredningen, att utbildningskapaciteten för agronomer vid lantbrukshögskolan dimensioneras för en intagning av minst 50 studerande per år; att en högskolemässig utbildning på trädgårdsområdet åstadkommes och dimensioneras för en intagning av minst 10 studerande per år. Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 5 angående sambandet mellan högre undervisning, forskning och försöksverksamhet på jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsområdena föreslår utredningen, att de uppgifter av provningskaraktär, som nu ingår i statens jordbruksförsöks-, husdjursförsöks- och trädgårdsförsöks arbetsuppgifter i organisatoriskt och anslagsmässigt hänseende avskiljes från anstalternas övriga, av utredningen såsom egentlig försöksverksamhet betecknade arbetsuppgifter samt att för ifrågavarande provningsverksamhet ett särskilt organ inrättas, för vilket närmare redogöres i kapitel 13; att en programbunden egentlig försöksverksamhet bibehålles på såväl jordbruks-, husdjurs- som trädgårdsområdena; att sagda försöksverksamhet i organisatoriskt hänseende i form av särskilda försöksavdelningar ämnesvis samorganiseras med motsvarande undervisnings- och forskningsinstitutioner, varvid de nuvarande försöksanstalterna statens jordbruksförsök, statens husdjursförsök och statens trädgårdsförsök upphör som självständiga anstalter; att den nuvarande beteckningen för den samlade högre undervisningen, forskningen och försöksverksamheten på jordbruks- och husdjursområdena, Kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, även framgent bör användas, men i skrift lämpligen förkortas till KLSL.

459 Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 6 rörande den trädgårdsvetenskapliga verksamhetens förläggning och administrativa anknytning föreslår utredningen, att den högskolemässiga trädgårdsutbildningen ordnas på så sätt att undervisningen för de trädgårdsstuderande i grundläggande ämnen förläggs till Ultuna, medan den i de tillämpade trädgårdsämnena förläggs till särskilda för utbildningen, forskningen och försöksverksamheten nyinrättade institutioner vid Alnarp; att den högre undervisningen, forskningen och försöksverksamheten på trädgårdsområdet i organisatoriskt-admlnistrativt hänseende inordnas i KLSL i form av en särskild trädgårdssektion, jämställd med högskolans övriga av utredningen föreslagna sektioner. Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 7 rörande agronom- och hortonomutbildningens uppläggning och inre organisation m. m. föreslår utredningen, beträffande agronomutbildningen att den totala studietiden — nu ca sex år inklusive praktiken — tidsmässigt nedskäres med ca ett år genom att den förberedande, praktiska utbildningen avkortas från nuvarande två år till ett år och att denna praktiska utbildning äger r u m efter intagningen vid högskolan; att intagningen av studerande grundas enbart på studentexamen eller därmed jämnställd annan examen, varvid inga ändringar föreslås i nu gällande fordringar rörande godkänt vitsord i vissa huvudämnen; att de studerande efter intagningen vid högskolan under första studieåret genomgår en förberedande utbildning — av utredningen benämnd propedeutisk utbildning, såvida de icke redan skaffat sig motsvarande utbildning; att denna propedeutiska utbildning ordnas så att den omfattar dels en propedeutisk kurs om ca sex månader under tiden 1 september intagningsåret-mitten av mars påföljande år, i vilken ges en teoretisk utbildning i tillämpade agronomiska ämnen motsvarande lantmannaskolans huvudkurs, dels jordbrukspraktik under tiden 15 mars-1 september; att den propedeutiska kursen förläggs till Ultuna och jordbrukspraktiken till jordbruk i olika delar av landet; att organiserandet av och ansvaret för den propedeutiska utbildningen anförtros en särskild, nyinrättad avdelning för propedeutisk utbildning vid högskolan; att ca tre månaders specialpraktik inläggs under studietiden vid högskolan ; att Ultuna lantbruksskola nedläggs och dess lokaler används för den propedeutiska kursen; att beträffande de egentliga högskolestudierna terminsindelningen ändras så, att högskolans hösttermin omfattar tiden 1 september-15 december och

460 vårterminen 15 januari-31 maj samt att särskilda sommarkurser därutöver vid behov anordnas; att den nuvarande linjeindelningen för agronomexamen ersätts av ett system med friare ämnesval; att av vederbörande myndighet eller motsvarande särskilda behörighetsvillkor uppställs för vissa befattningar såsom lärare, konsulenter e t c , vari anges erforderliga ämneskombinationer. Förslag till sådana kombinationer framläggs av utredningen; att viss normering sker av betygsenheterna vid högskolan, bl. a. innebärande att betygsenhet i agronomexamen motsvarar hälften av motsvarande betygsenhet vid universiteten samt att de nuvarande beteckningarna förhörs- och kursämne utgår och ersätts med den enhetliga beteckningen kursämne; att för godkänd examen fordras dels sammanlagt minst 14 betygspoäng, vilket tidsmässigt bör medhinnas på ca 7 terminer dels ett examensarbete; att undervisningen i fysik och i nationalekonomi förläggs till Uppsala universitet, medan undervisningen i genetik för Uppsala universitet meddelas vid lantbrukshögskolan; att ämnet pedagogik ej obligatoriskt krävs för avläggande av agronomexamen, men att en kurs med särskild inriktning kan genomgås under studietiden samt att därutöver en påbyggnadskurs tillskapas för agronomer, som redan en tid varit verksamma främst inom lärar- eller konsulentverksamheten; beträffande hortonomutbildningen att studietiden och intagningsbestämmelserna blir samma som för agronomexamen; att utbildningen efter intagningen utformas efter samma principer som för agronomexamen; att sålunda en särskild propedeutisk utbildning ordnas under första studieåret omfattande dels en till Alnarp förlagd teoretisk kurs om ca sex månader och dels ca fem månaders trädgårdspraktik i trädgårdsföretag; att som nämnts under kapitel 6, den egentliga högskoleundervisningen i grundläggande ämnen förläggs till Ultuna och undervisningen i tillämpade trädgårdsämnen till KLSL:s trädgårdssektion i Alnarp; att beträffande terminsindelning, ämnesval, behörighetsvillkor, fordringar för godkänd examen m. m. i princip samma riktlinjer följs som i fråga om agronomexamen; beträffande specialistexamina, agronomie lic. och agronomie dr m. m.t att frågan om specialistexamina bör lösas i ett större sammanhang gemensamt för hela universitets- och högskoleväsendet; att särskilda anordningar vidtas för att underlätta ett reciprokt samarbete på undervisningens område mellan KLSL samt universiteten och övriga högskolor;

461 att såväl agronomer som från KLSL utexaminerade hortonomer skall ha möjlighet att avlägga agr. lic.-examen och agr. dr-grad; att å avhandling för agr. dr-grad gemensamt betyg ges för avhandling och försvar; beträffande undervisningens allmänna uppläggning m. m. att de allmänna riktlinjer för undervisningens uppläggning och bedrivande, varom 1955 års universitetsutredning framlagt förslag, även i tilllämpliga delar bör beaktas vid KLSL; att ökade möjligheter beredes till fortbildningskurser vid KLSL för redan utexaminerade agronomer och hortonomer. Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 8 rörande behovet av centrala institutioner samt personal vid KLSL föreslår utredningen, att de vetenskapliga institutionerna vid Ultuna skall sammanföras i fyra sektioner: jordbrukssektionen, husdjurssektionen, tekniska sektionen och ekonomiska sektionen samt att de av utredningen föreslagna trädgårdsvetenskapliga institutionerna vid Alnarp bildar en femte sektion; att antalet institutioner vid Ultuna utökas med fyra därigenom att: den nuvarande institutionen i allmän jordbrukslära uppdelas i två institutioner, en i växtnäringslära och en i jordbearbetning, den nuvarande institutionen i växtodlingslära uppdelas i två institutioner, en i allmän växtodling och en speciell växtodling, den nuvarande institutionen för systematisk botanik och ärftlighetslära uppdelas i två institutioner, en i genetik, även avsedd för Uppsala universitets behov, och en i växtförädling; ämnesområdet utfodringslära uppdelas på två institutioner, en i näringsfysiologi och en i husdjurens utfodring och vård; att 11 försöksavdelningar inrättas vid institutionerna på Ultuna med en statsagronom som föreståndare för varje avdelning; att såsom nämnts i kapitel 5 de nuvarande försöksanstalterna statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök nedläggs; att den nuvarande institutionen för fysik och meteorologi nedläggs varvid undervisningen i fysik såsom förut nämnts (kapitel 7) förläggs till Uppsala universitet samt undervisningen och forskningen i meteorologi till institutionen för allmän växtodling; att den nuvarande avdelningen för statistik och försöksteknik organisatoriskt infogas i institutionen för företagsekonomi; att på Ultuna vid institutionernas undervisnings- och forskningsavdelningar skall finnas 20 professurer (för närvarande 18), 19 laboraturer (14), 5 universitetslektorat (0), 5 överassistentbefattningar (1), 17 forskarassistentbefattningar (motsvarar 16 nuvarande l:e assistentbefattningar), 48 assistentbefattningar i A 15-A 19 (23 3/4), 122 biträdesbefattningar (68 1/2), samt vid försöksavdelningarna 11 statsagronombefattningar (9), 17 för-

462 söksledarbefattningar i A 23 och A 21 (13), 11 försöksassistenter i A 15A 19 (12), 70 biträdesbefattningar (44); att vid trädgårdssektionen i Alnarp nyinrättas fyra institutioner i tillämpade trädgårdsämnen, nämligen för frukt- och bärodling, köksväxtodling, prydnadsväxtodling samt trädgårdskonst och naturvård samt fyra till motsvarande ultunainstitutioner hörande underavdelningar nämligen i trädgårdsodlingens driftsekonomi, trädgårdsodlingens arbetsmetodik och teknik, växtpatologi och biodling; att statens trädgårdsförsök nedläggs och i samband härmed inrättas 3 försöksavdelningar vid institutionerna på Alnarp med en statshortonom som föreståndare för varje avdelning; att vid trädgårdssektionen i Alnarp inom institutionernas undervisningsoch forskningsavdelningar inrättas 4 professurer (1), 1 laboratur (0), 2 universitetslektorat ( 1 / 2 ) > 2 överassistentbefattningar (2 1/2), 4 forskarassistentbefattningar (0), 8 Va assistentbefattningar i A 15-A 19 (*/*)> 27 biträdesbefattningar (1), samt vid försöksavdelningarna 3 statshortonombefattningar (2), 5 försöksledarbefattningar i A 23 och A 21 (4), 5 försöksassistenter i A 15-A 19 (2), 20 biträdesbefattningar (12 1/2); att KLSL:s assistenter i reglerad befordringsgång (A 15-A 19) vid institutionernas undervisnings- och forskningsavdelningar erhåller samma tjänstgöringsvillkor som motsvarande assistenter vid universiteten (1 000timmars assistenter); att antalet assistentbefattningar i A 15-A 19 inom undervisnings- och forskningsavdelningarna vid KLSL beräknas efter samma normer som vid universiteten, dvs. för flertalet institutioner en assistent per professor och 1 / 2 assistent per laborator samt ytterligare 1 / 2 assistent för undervisningen; att antalet biträden vid KLSL beräknas efter generella normer med två biträdesbefattningar i A 8 per forskare inom samtliga institutioner med undantag för dem som tillhör den ekonomiska sektionen, där normen en biträdesbefattning per forskare föreslagits; att antalet docenturer vid KLSL utökas från 8 till 12 samt att därutöver tillkommer ytterligare 2 forskardocenturer. Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 9 rörande försöksverksamheten på jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsområdena föreslår utredningen, att för jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsförsöksverksamheten årligen skall uppgöras och av KLSL:s styrelse fastställas ett program — KLSL:s riksf örsöksprogram; att försöksverksamheten centralt vid Ultuna och Alnarp närmast skall handhas av särskilda försöksavdelningar, ämnesvis samorganiserade med motsvarande undervisnings- och forskningsinstitutioner; att till försöksverksamhetens förfogande ställes en särskild serviceavdel-

463 ning, som skall biträda vid förvaltningen av vissa gemensamma resurser, såsom mark, fastigheter, djurbesättningar m. m., tillhandahålla olika tjänster i samband med utförandet av försöken samt medverka vid avtalsuppgörelser etc. beträffande den statliga, lokalt förlagda försöksverksamheten; beträffande den statliga lokalt förlagda jordbruks- och trädgårdsförsöksverksamheten att landet indelas i fyra försöksdistrikt, nämligen södra, västra, östra och norra försöksdistriktet; att den statliga lokalt förlagda försöksverksamheten utföres dels genom medverkan av hushållningssällskapen och dels genom ett antal statliga försöksstationer; att i varje distrikt inrättas en försöksstation för jordbruksförsök och en försöksstation för trädgårdsförsök, nämligen för jordbruksförsök vid Alnarp, Skara, Ultuna och Röbäcksdalen och för trädgårdsförsök vid Alnarp, Rånna, Nyckelby och öjebyn; att i varje distrikt för såväl jordbruks- som trädgårdsförsök skall finnas en särskild distriktsförsöksledare, vilken dels är föreståndare för försöksstationen i distriktet och ansvarar för utläggning och skötsel av de försök som försöksstationen själv omhänderhar, dels medverkar vid avtalsuppgörelser mellan KLSL och sällskapen samt handhar tillsynen av de av sällskapen omhänderhavda statliga försöken; att distriktsförsöksledarna på jordbrukssidan inplaceras i lönegrad A 24 (A 26 i Röbäcksdalen) och på trädgårdssidan i lönegrad A 24 alternativt A 24 (Alnarp) och A 21 (Rånna, Nyckelby och ö j e b y n ) ; att hushållningssällskapens medverkan i den statliga, lokalt förlagda jordbruks- och trädgårdsförsöksverksamheten regleras genom ett långtidsavtal mellan KLSL och hushållningssällskapen samt att detta ramavtal innefattar de allmänna principerna för sällskapens medverkan; att ersättning för av sällskapen utförda försök utgår efter särskild taxa, som beräknas så att i taxan inkluderas samtliga kostnader för försökens genomförande (försökspersonal, jord och försöksteknisk utrustning); att inom varje jordbruksförsöksdistrikt och trädgårdsförsöksdistrikt skall finnas en distriktsförsöksnämnd med uppgift att bl. a. verka för en samordning av den statliga och statsunderstödda försöksverksamheten inom distriktet samt framlägga vissa förslag rörande statlig, lokalt förlagd försöksverksamhet ; att försöksgårdssystemet i sin nuvarande utformning avvecklas varvid gårdarnas funktion som demonstrationsjordbruk överföres på hushållningssällskapen; beträffande försöksverksamheten på husdjursavelns område att frågan om inrättandet av ett halvstatligt institut för mjölk- och köttproduktion, utreds i särskild ordning när vissa med eventuella bidrag från jordbrukets föreningsrörelse förenade skattefrågor klarlagts;

464 att Wiad, intill dess klarhet vunnits beträffande ovan nämnda halvstatliga institut för mjölk- och köttproduktion, bibehålls men i organisatoriskt hänseende knytes till KLSL:s institution för husdjursförädling i form av en försöksavdelning med programbunden verksamhet; beträffande försöksverksamheten rörande husdjurens utfodring och skötsel att, utöver de centrala försöksavdelningarna vid Ultuna, två lokalt förlagda försöksstationer inrättas, nämligen vid Alnarp och öjebyn; att försöksledarna vid Alnarp och öjebyn placeras i lönegrad A 24 alternativt A 21; att försöksledarmötets husdjurssektion tilläggs i viss mån motsvarande uppgifter inom husdjursområdet som distriktsförsöksnämnderna inom jordbruks- och trädgårdsförsöksverksamheten h a n d h a r ; beträffande forskningsoch försöksverksamheten på biodlingens område att denna verksamhet i form av en underavdelning till institutionen för husdjurens utfodring och vård förläggs till Alnarp; beträffande hushållningssällskapens statsunderstödda försöksverksamhet att statsbidrag till försök av provningskaraktär ej längre skall utgå; att i stället ett förbättrat statsbidrag skall utgå till hushållningssällskapens övriga försöksverksamhet; att vissa förändringar vidtas i fråga om försöksprogrammens fastställande, innebärande bl. a. att det hittillsvarande rådet för sällskapens statsunderstödda försöksverksamhet omändras till en särskild nämnd; att KLSL:s styrelse tills vidare liksom hittills skall vara tillsynsmyndighet för nämnda verksamhet och omhänderha fördelningen av statsbidragen; att den service, som statens jordbruksförsök nu ger ifrågavarande verksamheten, framdeles fördelas på lämpliga arbetsorgan inom KLSL under medverkan av försöksverksamhetens serviceavdelning; att sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av de konsekvenser den av utredningen föreslagna nya organisationsformen för den statliga försöksverksamheten kommer att få med avseende på sällskapens statsunderstödda verksamhet, en översyn göres av sistnämnda försöksverksamhet, varvid även frågan om målsmannaskapet för verksamheten tas under omprövning. Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 10 rörande KLSL:s centrala ledning och administration m. m., föreslår utredningen, att antalet ledamöter i KLSL:s styrelse skall vara oförändrat, men att med hänsyn till utredningens förslag trädgårdsnäringen och hushållningssällskapen bör vara representerade; att KLSL:s styrelse i framtiden icke skall fungera som överstyrelse för vissa andra anstalter inom lantbrukets område ifråga om inspektion, försöksplaners fastställande, anslagsfrågor m . m . ; att KLSL:s rektor skall vara högste målsman för den gemensamma administrationen och företräda forskning och undervisning medan försöks-

465 verksamheten skall företrädas av en försöksdirektör; att rektor skall utåt företräda KLSL vid officiella tillfällen o. dyl., såvida styrelsen icke annat beslutar; att rektor skall företräda styrelsen i förhållande till all vid institutionerna anställd personal, således även den vid försöksavdelningarna, medan personalen vid försöksverksamhetens serviceorgan (kapitel 9) och vid de olika försöksstationerna skall sortera under försöksdirektören; att rektor skall övervaka att uppgjorda planer och fastställda instruktioner för undervisningen följes, medan försöksdirektören skall övervaka och samordna den vid försöksavdelningarna bedrivna verksamheten och tillse, att den utföres enligt de uppgjorda försöksprogrammen samt med hjälp av serviceavdelningen och dess avdelningsföreståndare leda den verksamhet som bedrives vid försöksstationerna; att trädgårdssektionens ordförande är rektors ställföreträdare vid Alnarp; att de administrativa och kamerala verksamheterna vid KLSL skall omhänderhas av två parallellställda avdelningar: en kansliavdelning och en ekonomiavdelning; att vid trädgårdssektionen i Alnarp inrättas en särskild sektionsexpedition; att intill dess överblick vunnits över hur förhållandena kommer att gestalta sig vid rikets universitet och övriga högskolor, skall lärarkollegiet vid KLSL liksom nu begränsas till att omfatta högskolans samtliga professorer samt dem som tillfälligt uppehåller professorstjänst jämte i särskilda fall speciallärare och laboratorer; att en kollegienämnd inrättas med uppgift bl. a. att bereda institutionernas anslagsäskanden för undervisnings- och forskningsverksamheten och sammanjämka dessa äskanden, så att de kan föreläggas KLSL:s styrelse; att kollegienämnden skall utgöras av rektor, prorektor och sektionernas ordföranden; att en undervisningsnämnd med en sammansättning och uppgifter liknande de vid rikets universitet föreskrivna inrättas vid KLSL; att vid varje sektion inrättas ett sektionskollegium, i vilket sektionens samtliga professorer, laboratorer, lektorer, statsagronomer respektive statshortonomer har säte och stämma; att försökskollegiet bibehålies men ges något ändrade och vidgade arbetsuppgifter ; att i försökskollegiet, som utgöres av en jordbruks-, en husdjurs- och en trädgårdssektion, skall ingå de institutionsföreståndare, som har sig underställda försöksavdelningar, föreståndarna för dessa försöksavdelningar, försöksdirektören, avdelningsföreståndaren för försöksverksamhetens serviceavdelning samt någon av KLSL:s statistiker; att försöksledarmötet bibehålls och detta utökas med en sektion för försöksverksamheten inom trädgårdsområdet; 30-599132 Utredningar

466 att ett samarbetsorgan, benämnt lantbrukets försöksråd, inrättas för samarbete och ömsesidig information mellan KLSL och övriga organ, som sysslar med forskning och försök på lantbruksområdet; att preliminära förslag till KLSL:s riksförsöksprogram skall uppgöras dels av institutionernas försöksavdelningar och dels av försöksstationernas föreståndare, beträffande jordbruks- och trädgårdsområdena i samråd med distriktsförsöksnämnderna och beträffande husdjursområdet i samråd med försöksledarmötets husdjurssektion, samt framläggas för respektive sektioner (jordbruks-, trädgårds- och husdjurssektionerna) inom försökskollegiet; att sedan förslagen till försöksprogram sammanjämkats inom försökskollegiet, under beaktande av bl. a. medelsramen, framläggs de uppgjorda programmen jämte kostnadsberäkningar av försöksdirektören inför KLSL:s styrelse för fastställelse. Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 11 rörande anslagsberäkningar föreslår utredningen, att uppdelningen i anslagsposter ändras dels så att den verksamhet, som är analog med universitetens erhåller en anslagsanvisning som mera överensstämmer med den vid dessa tillämpade och dels så att den för KLSL speciella verksamheten, t. ex. försöksverksamheten, får sina anslag sammanförda till större anslagsposter, varigenom de anvisade medlen kan utnyttjas mera smidigt och rationellt; att materielanslagets storlek beräknas efter samma normer som universitetsutredningen föreslagit för jämförbara ämnesområden vid universiteten, vilket innebär att anslaget bör uppgå till 20 procent av den totala lönekostnaden vid flertalet av KLSL:s institutioner; att ett nytt anslag till ograduerade forskare införes; att huvuddelen av de medel, som anvisas för den programbundna försöksverksamheten, sammanförs till ett större anslag, av utredningen benämnt försöksanslag; att till KLSL.s ultunadel utgår sammanlagda anslag uppgående till 14,0 miljoner kronor mot 9,1 miljoner kronor för närvarande; att till KLSL:s alnarpsdel utgår sammanlagda anslag uppgående till 2,9 miljoner kronor mot 1,2 miljoner kronor för närvarande. Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 12 rörande byggnadsfrågor föreslår utredningen, att vid KLSL:s ultunadel utföres byggnadsarbeten som kostnadsuppskattas till 18,75 miljoner kronor; att lokalutrymmena vid Ultuna för laboratorier, undervisningssalar, skrivrum m. m. utökas genom nybyggnader med cirka 40 procent i jämförelse med nuvarande lokalutrymmen; att nya institutionslokaler uppföres vid norra busshållplatsen för institutionerna för allmän och speciell växtodling samt växtpatologi;

467 att nya institutionslokaler uppförs i anslutning till statens husdjursförsöks nuvarande byggnad åt institutionerna för näringsfysiologi och djurfysiologi; att institutionerna för jordbearbetning och växtnäringslära förläggs till statens jordbruksförsöks nuvarande byggnader samt att en byggnad för laboratorier och föreläsningssalar uppföres där; att flertalet av de nuvarande äldre institutionsbyggnaderna genomgår erforderliga renoveringar; att Ultuna lantbruksskolas lokaler ombyggs till bostadsrum och undervisningslokaler för propedeutiska kursens elever; att stallutrymmena för svin och höns vid Bäcklösa utökas väsentligt; att en gemensam växthuscentral uppförs vid norra busshållplatsen; att utbyggnadsprogrammet vid Ultuna skall genomföras i tre utbyggnadsetapper, vardera omfattande två år; att vid trädgårdssektionen i Alnarp genomförs byggnadsarbeten kostnadsuppskattade till 5,67 miljoner kronor; att en ny institutionsbyggnad uppförs för institutionerna för prydnadsväxtodling samt trädgårdskonst och naturvård jämte vissa underavdelningar, sektionsexpedition och kemiskt analyslaboratorium; att Alnarps gamla folkskola ombyggs till institutionsbyggnad för institutionen för köksväxtodling; att växthus, sorterings- och förvaringslokaler m. m. för trädgårdssektionens räkning uppförs vid Alnarp; att utbyggnadsprogrammet vid Alnarp bör omfatta tre utbyggnadsetapper, varav den första föreslås omfatta tre år och de två följande två år vardera; att vissa byggnadsarbeten genomföres vid jordbruks-, trädgårds- och husdj ursförsöksstationerna. Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 13 rörande organisationen av jordbrukets provningsverksamhet föreslår utredningen, att den verksamhet som har karaktär av provning, såsom nämnts i kapitel 5, i organisatoriskt och anslagsmässigt hänseende avskiljs från den egentliga försöksverksamheten och forskningen vid KLSL; att denna provningsverksamhet så långt möjligt organiseras efter enhetliga grunder och så att dess objektivitet icke skall kunna sättas ifråga; att ett särskilt organ — jordbrukets provningsanstalt — inrättas för att administrera provningsverksamheten; att vid denna anstalt inrättas en befattning som föreståndare, vilken skall leda och administrera verksamheten; att provningsmetodik utarbetas och resultaten av utförda provningsförsök bedömes genom försorg av fyra provningsnämnder — en för vardera av följande områden: 1. utsäde, sorter och stammar av nyttoväxter, 2. växtskyddsfrågor, 3. växtnäringsfrågor och 4. fodermedel.

468 att beställaren av en provning (tillverkaren, försäljaren eller förbrukaren av den vara som önskas provad) i princip själv får stå för kostnaden av den begärda provningen, dock att vissa administrationskostnader samt kostnaderna för sådan provning, som utföres i vetenskapligt syfte, för utveckling av nya provningsmetoder eller i övrigt i det allmännas intresse skall bestridas av statliga medel; Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 14 rörande mejeriingenjörsutbildningen samt forskningen och försöksverksamheten på mejeriområdet föreslår utredningen följande, beträffande mejeriingenjörsutbildningens framtida utformning att den nuvarande mejeriingenjörsutbildningen samordnas med övrig högre livsmedelsteknisk utbildning samt att denna utbildning förläggs till teknisk högskola; att den närmare utformningen av mejeriingenjörsutbildningens inordnande i en dylik livsmedelsteknisk utbildning i samråd mellan berörda departement görs till föremål för särskild utredning; beträffande mejeriforskningens framtida utformning att den speciella forskning och försöksverksamhet på mejeriområdet, som måste finnas även efter tillkomsten av ovannämnda högre livsmedelstekniska utbildning, ordnas genom en samverkan mellan staten och mejeriindustrien i form av ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut samt att denna fråga utredes i särskild ordning; att i avvaktan på ordnandet av ovannämnda livsmedelstekniska utbildning samt tillkomsten av ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut en tillfällig förstärkning av alnarpsinstitutets resurser för utbildning och forskning på mejeriområdet åstadkommes genom att mejeriavdelningen och statens mejeriförsök härför erhåller följande provisoriska förstärkningsanslag, nämligen ca 100 000 kronor per år till avlöningar, 35 000 kronor per år till omkostnader samt ett engångsanslag om 100 000 kronor för nyanskaffning och underhåll av utrustning; att mejeriavdelningen och statens mejeriförsök i yttre organisatoriskt hänseende tills vidare i avvaktan på tillkomsten av en högre livsmedelsteknisk utbildning och ett halvstatligt mejeriforskningsinstitut kvarstår i nuvarande form inom alnarpsinstitutet. Under hänvisning till vad som anförts i kapitel 15 rörande vissa samordningsfrågor mellan lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna föreslår utredningen, att ett samarbetsorgan mellan de tre högskolorna inrättas för de där bedrivna verksamheterna.

Särskilt yttrande a. AV HERR YNGVE GUSTAFSSON Jordbrukshögskoleutredningens förslag innebär bland annat att högskoleverksamheten skall samorganiseras med försöksverksamheten på lantbrukets och trädgårdsnäringens områden och att en särskild jordbrukets provningsanstalt skall inrättas. Jag kan icke ansluta mig till förslaget i dessa avseenden och får anföra följande. Samorganisationen av högskoleverksamheten och försöksverksamheten Organisationens byggnad. En genomgång av förslaget till KLSL:s nya uppbyggnad g e r vid handen, att en organisation enligt utredningens riktlinjer skulle bli mycket komplicerad. Detta framträder redan när de enskilda institutionerna för tillämpade ämnen betraktas. De skulle för de tre tilltänkta arbetsuppgifterna undervisning, forskning och försöksverksamhet få två skilda avdelningar: den ena för undervisning och forskning uppbyggd enligt vid övriga högskolor och universiteten gängse principer, dvs. med full frihet för de ledande befattningshavarna att välja forskningsuppgifter; den andra för en av administrativa organ programbunden försöksverksamhet. Betraktas sedan den föreslagna organisationen av KLSL i dess helhet, ter denna sig ännu mera invecklad och i vissa hänseenden oklar. Institutionerna med sina bägge avdelningar skulle företrädas i styrelsen av rektor, samtidigt som verksamheten vid institutionernas försöksavdelningar skulle övervakas och samordnas av en annan med rektor jämställd befattningshavare och styrelseledamot, försöksdirektören. Den senare skulle emellertid icke utöva något chefsskap över försöksavdelningarna, dessa skulle i »sin administrativa och fackliga verksamhet intaga en självständig ställning» gentemot honom. Han skulle dock inneha ledarskap över en försöksverksamhetens serviceavdelning med stora resurser och uppgift att gå försöksavdelningarna tillhanda vid försöksarbetets bedrivande. In i bilden kommer sedan en rad beslutande och rådgivande kollektiva organ såsom olika sektionskollegier och distriktsförsöksnämnder, försöksledarmöte, försökskollegium, försöksråd, lärarkollegium, kollegienämnd jämte ytterligare några nämnder. Antagligen blir följden av allt detta en avsevärd tungroddhet. Vidare blir troligen effektiviteten i arbetet nedsatt eftersom en stor del av de högst kvalificerade befattningshavarnas arbetstid kommer att gå åt för sysselsättning inom de talrika administrativa och kamerala organen. Faran är så mycket större som organisationens invecklade och svåröverskådliga mekanism lätt kan ge många tillfällen till friktion och slitningar. Om mot-

470 sättningar uppstå mellan vissa likställda befattningshavare med från varandra oklart avgränsade kompetensområden — jag tänker härvid närmast på rektor och försöksdirektören — kan vissa delar av organisationen komma att fungera mycket dåligt eller rent av sättas ur spel för kortare eller längre tid. Att den föreslagna organisationen blivit så invecklad och svåröverskådlig, beror väsentligen på att utredningen försökt kombinera två i organisatoriskt avseende helt olika verksamhetsgrenar, samtidigt som den i möjligaste mån försökt bibehålla deras organisatoriska särarter. Grenarna äro dels en högskola med högre undervisning och därtill ansluten fri forskning, f. n. uppbyggd enligt traditionellt, från universiteten nedärvt mönster och med viss grad av akademiskt självstyre, dels en försöksverksamhet f. n. administrativt sammanhållen i två anstalter, uppbyggda efter samma regler, som gälla för andra organ med likartade vetenskapligt betonade arbetsuppgifter, exempelvis statens växtskyddsanstalt, Sveriges geologiska undersökning och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Försöksverksamheten och den vid högskoleinstitutionerna förekommande forskningen. I kap. 5 av betänkandet har utredningen närmare redogjort för de tankelinjer, som ligga bakom dess sammanslagningsförslag. En väsentlig sådan synes vara, att forskningen vid de nuvarande högskoleinstitutionerna och försöksverksamheten »till sin allmänna inriktning och sättet att arbeta knappast nu längre väsentligen skiljer sig åt», ehuru utredningen icke dragit konsekvenserna av den fullt ut och låtit sammanslagningen gå till en syntes utan istället stannat vid ett slags blandning med de olika beståndsdelarna fortfarande urskiljbara. För egen del anser jag att de bägge verksamhetsformerna ha väsentligt olika karaktär och att de därför böra hållas isär. Jag vill härom anföra följande. Försöksverksamheten är en praktiskt betonad verksamhet. Den bedrives i avsikt att vara det praktiska jordbruket till direkt och omedelbar nytta. I sin ursprungliga form innebär den, att man under kontroll och under förhållanden, som så nära som möjligt överensstämma med praktikens, i liten skala prövar olika slags praktiskt tänkbara förändringar i jordbruksdriften och söker bedöma vilka vinster den enskilde brukaren skulle göra om han tillämpade förändringarna. Förändringarna — eller försöken — kan gälla många olika ting. Det kan sålunda vara fråga om täckdikning utförd på olika sätt, olika sätt att anlägga och sköta betesvallar, nya gödselmedel, andra gödselmängder än de traditionella, olika jordbearbetningsmetoder och olika tider för jordbearbetningen, olika ogräsbekämpningsmetoder, skilda växtslag och växtföljder, nya sorter, olika djurraser, olika fodermedel, olika utfodringsintensitet, olika mjölkningsmetoder, lösgående eller uppbundna djur och andra praktiskt viktiga frågor, som inte här kunna uppräknas, men som jordbrukaren så gott som dagligen ställes inför och tvingas ta ställning till.

471 En utomordentligt nära anknytning till det praktiska jordbruket och dess olika aktuella problem har varit karakteristisk för försöksverksamheten. Den har också sedan gammalt utövats av framsynta praktiska jordbrukare, som haft resurser härför. Likaså har lärare och konsulenter i betydande omfattning ägnat sig åt den för att få fram material och skaffa sig egna erfarenheter för sin undervisning. Efter hand som verksamheten har utvecklats och kommit att omfatta allt flera och allt mer svårfångade detaljer i jordbruksdriften, har den övertagits av specialister. Dessa har tagit olika vetenskapligt betonade hjälpmedel i sin tjänst. Framförallt har den biologiska statistiken kommit till användning, och en särskild gren av densamma, försöksstatistiken, har utvecklats. Likaså har den kemiska analysverksamheten efterhand blivit ett alltmer anlitat stöd. Även om sålunda en del av försöksverksamheten och speciellt de mera avancerade och krävande avsnitten av den har övertagits av specialister — dessa ha ofta haft en grundlig vetenskaplig utbildning — har den nära och omedelbara kontakten med jordbruksnäringen alltid ansetts omistlig. Ett uttryck härför har organisationen av de statliga försöksgårdarna varit, där försöksgårdsföreståndaren-försöksmannen vid sidan av sin försöksverksamhet haft till uppgift att sköta ett praktiskt jordbruk. Det skall inte förnekas att denna uppgift inånga gånger har varit betungande för försöksgårdsföreståndarna och tagit mycket av deras tid i anspråk, men å andra sidan har det direkta handhavandet av jordbruksdriften säkerligen varit av största betydelse för deras omedelbara kontakt med jordbruksnäringen och därmed också för deras försöksarbete. Samhörigheten mellan försöksverksamheten och det praktiska jordbruket innebär, att verksamheten måste ut på fältet och arbeta under samma skiftande förhållanden, som jordbruket gör. Det sagda gör sig särskilt starkt påmint i vårt land med dess långa utsträckning i norr-söder. Norrlands jordbruk arbetar under helt andra betingelser än det mellansvenska och detta i sin tur har andra förutsättningar än det sydsvenska. Därför måste vår försöksverksamhet ha en stark lokal organisation, om den skall kunna fylla sin uppgift. De lokala enheterna måste vara väl utbyggda så att de kunna arbeta förhållandevis självständigt. Jag återkommer sedermera till denna fråga. Försöksverksamhetens primära uppgift kan sägas vara att skaffa fram sådana praktiska data, som jordbrukaren behöver för att få sina produktionsmedel att samspela på bästa sätt och till största ekonomiska nytta för honom. Verksamheten spelar i viss mån samma roll som driftslaboratorierna inom en större industri. Dessa laboratorier arbeta i intimast möjliga kontakt med produktionen, följer den, prövar i liten skala olika slags tänkbara förändringar och justeringar, vilka sedan i den mån de visa sig användbara och värdefulla överföras till processen i stort. Skillnaden skulle möjligen vara den, att försöksverksamheten är mera oumbärlig för jordbruket än

472 driftslaboratorierna för industrien på grund av jordbruksföretagens komplicerade och mångskiftande karaktär. Försöksverksamheten har kommit att få den allra största betydelse för jordbruksnäringens utveckling i alla kulturländer, följaktligen även i vårt land. En väsentlig del av det lärostoff, som meddelas vid våra praktiskt betonade lantbruksundervisningsanstalter, och grundvalarna för den rådgivning, som konsulenterna i landet meddelar, äro hämtade från försöksverksamhetens data. Studerar man en skicklig jordbrukares handlande, skall man också finna, att det i mycket stor utsträckning är grundat på praktiska försöksresultat. Det innebär ingen överdrift att påstå, att om jordbruksförsöksverksamheten i landet hade haft en mera befäst ställning och större ekonomiska resurser än vad den förunnats under de senaste årtiondena, skulle det svenska jordbrukets ställning i dag ha varit en annan än vad den nu är. Det torde inte vara ur vägen att här jämföra med förhållandena i Danmark. För den initierade framstår det som klart, att det danska jordbrukets höga standard och förhållandevis konkurrenskraftiga ställning icke endast beror på sådana faktorer som klimatiska förhållanden utan också har en grund i den utomordentligt välutvecklade och i intimaste kontakt med det praktiska jordbruket arbetande danska försöksverksamheten. Det har ibland icke minst från s. k. vetenskapligt håll gjorts gällande, att försöksverksamheten vore en primitivare form av jordbruksvetenskap; att den vore, som någon har anfört, ett slags »skummande på ytan» och att den borde stå tillbaka för en mera vetenskapligt djuplodande verksamhet. För egen del har jag, sedan jag under ett antal år haft tillfälle att syssla med försöksverksamhetens arbetsuppgifter och frågeställningar, kommit fram till en helt annan uppfattning. Den praktiskt betonade försöksverksamheten har sin utomordentligt stora uppgift vid sidan av en till högskoleinstitutioner förlagd jordbruksforskning. Försöksverksamheten har heller icke på något sätt spelat ut sin roll, utan istället bör man räkna med att dess betydelse blir allt större. Det svenska jordbruket undergår i dagens läge av olika skäl våldsamt snabba förändringar. Produktionsmedlen, produktionsmetoderna och avsättningsförhållandena ändras från år till år. På grund av förändringarna ställes jordbrukaren ständigt inför nya, mycket stora frågekomplex, och han måste ständigt vara beredd att ompröva, hur han bäst skall använda de produktionsmedel han har till förfogande. Oftast måste han träffa sina avgöranden i ett hårt ekonomiskt klimat. Tillgång till vägledande resultat från en välutvecklad och till praktiken nära anknuten försöksverksamhet är här av allra största värde för honom. Sådana resultat saknas emellertid f. n. i allt för stor utsträckning. Man kan i sammanhanget peka på den i dagens läge fatala och skriande bristen på praktiska försöksdata, när det gäller högaktuella problem, som sammanhänga med exempelvis övergång till kreaturslösa eller kreaturssvaga driftsformer eller till olika tänkbara

473 arbets- och kapitalbesparande förenklingar av djurskötseln såsom lösgångssystem och kalldrift. Med hänsyn till de anförda mycket stora uppgifterna försöksverksamheten har att fylla i det nutida jordbruket är det av största vikt att den får möjligheter att utvecklas. Förutom nödvändiga ekonomiska resurser erfordras härför en organisation, som inte verkar kvävande eller toppskärande, och som kan ge försöksmännen trygghet och tillförsikt i deras arbete och den plats i ljuset de förtjäna. Vid sidan av försöksverksamheten står den lantbruksvetenskapliga forskningen sådan den bedrives vid de olika högskoleinstitutionerna. Att här ingående orda om vikten av att en levande forskning förekommer inom en högskola är överflödigt. Dess fundamentala betydelse för högre undervisning, för fostran till kritiskt tänkande och för vetenskaplig träning är alltför självklar för att behöva ingående belysas. Avancerade studier och högre utbildning bestå ju för övrigt i sig själva huvudsakligen av forskningsarbete. Självfallet torde vara, att forskningen och forskarna vid jordbrukshögskoleinstitutioner bör i principiellt avseende intaga samma ställning som forskning och forskare vid landets övriga högskolor och vid universiteten. Att h ä r göra någon skillnad skulle säkerligen i längden vara ödesdigert för jordbruksforskningen. Såväl i vårt land som i västerlandet i övrigt har det ansetts och anses väl fortfarande, att forskningen vid universiteten och högskolorna bör få vara fri och obunden och att den då bäst fyller sin tänkta uppgift. En forskare inom en högskoleinstitution bör sålunda själv få välja sina problem och få bearbeta dem enligt sina egna intentioner — på egen hand eller i samarbete med intresserade kollegor eller elever. Forskning kräver ett djupgående personligt engagemang. Ett sådant har som regel som förutsättning, att forskaren själv kan få välja ut sådana arbetsuppgifter som intresserar honom och sådana arbetsområden, där han tror sig kunna göra en insats. Friheten torde sålunda vara en av förutsättningarna för ett framgångsrikt arbete, men den har också sin djupa principiella innebörd. Samhället bör sålunda tolerera existensen av en fri forskning av samma skäl som det bör respektera exempelvis konstens och litteraturens frihet. Sin frihet brukar forskaren vid en högskola eller ett universitet som regel använda för att låta sin forskning gå på djupet. Ju skickligare och ju mera intresserad forskaren är, desto mera djupgående blir som regel hans arbete. Fördjupningen medför emellertid, att bredden måste minskas. Oftast kan en forskare under hela den verksamma delen av sin livstid endast hinna med att vetenskapligt penetrera ett mindre avsnitt av sitt ämnesområde. Olägenheterna av att forskaren måste minska bredden av sitt arbete kan han delvis kompensera genom kontakt med kollegor. I ett litet land som vårt, där i allmänhet endast ett litet antal forskare äro sysselsatta inom stora discipliner, måste denna kontakt i mycket stor utsträckning sökas i andra länder.

474 Forskningen blir därför — och detta gäller icke minst de mera djupgående delarna av jordbruksforskningen — i hög grad internationell till sin karaktär. En djupgående forskning måste, även om den sker inom ett tillämpningsområde, ofta åsidosätta synpunkten, att forskningsresultaten skola vara direkt praktiskt tillämpbara. Forskarna vid högskolorna och universiteten måste obetingat ha rätt att lämna näringslivets mera kortsiktiga synpunkter åsido, över huvud taget torde det inte vara lyckligt, om en forskare vid en högskole- eller universitetsinstitution känner som sin primära uppgift att på löpande band leverera olika tekniska och praktiskt användbara data till det näringsliv eller samhällsliv, som svarar mot hans arbetsområde. Han bör känna sig oförhindrad att åtminstone delvis lämna denna uppgift åsido, icke allenast för att kunna fördjupa sin forskning utan även för att — och detta är viktigt ehuru det mera sällan framhålles — kunna ägna sig åt de så att säga intellektuella delarna av sin disciplin: principtänkande, begreppsanalys och överblick. Det nu sagda innebär inte, att forskningen och forskarna vid universiteten och högskolorna skola vara isolerade från motsvarande grenar av näringslivet och sitta avskilda i sina elfenbenstorn. Tvärtom är det utan tvivel viktigt för bägge sidor, att en nära ömsesidig kontakt upprätthålles. Det sagda innebär heller inte, att en djupgående forskning skulle vara utan praktisk nytta. Den har ideligen kunnat bevisa sitt praktiska värde icke minst därigenom att dess resultat, ofta plötsligt och oväntat, kunnat kasta ljus över stora och nya områden. Ibland göres gällande, att även den forskning som bedrives vid våra högskolor och universitet skulle vara på väg att bli mera bunden till att bearbeta sådana praktiska problem, som samhällslivet eller näringslivet finner påtagligt matnyttiga därigenom att staten och näringslivet inriktar sig på att ekonomiskt stödja sådana undersökningar. Jordbrukshögskoleutredningen synes mena, att en sådan utveckling ägt r u m inom jordbruksforskningen vid högskoleinstitutionerna, och att dessa därigenom i sitt forskningsarbete efter hand blivit mera inriktade mot frågor, som försöksverksamheten annars regelmässigt behandlar. Det är möjligt, att en sådan förskjutning kan spåras, men enligt min mening får betydelsen av den inte överskattas. Inom forskningsråden och inom styrelserna för de större forskningsstöd j ande fonderna äro som regel forskarna själva representerade, vilket gör, att medelstilldelningen till ett forskningsprojekt torde bestämmas i lika hög grad av projektets vetenskapliga värde som av den omedelbara praktiska nytta man kan ha av dess genomförande. Härtill kommer omständigheten, att det som regel är forskaren själv, som tar initiativet till ett projekt och planerar detsamma. Man torde därför inte kunna påstå, att t. ex. forskningsråden dirigerar forskningen eller beskär dess frihet. Om så vore fallet, skulle råden ha missförstått sin ursprungliga uppgift.

475 Av den nu förda diskussionen torde sammanfattningsvis framgå, att försöksverksamheten och forskningen vid högskoleinstitutionerna icke kunna anses vara så likartade, att bärande skäl för en samorganisation finnas. Snarare är det så, att rådande olikheter starkt försvåra en samorganisation. Försöksverksamheten måste vara starkt bunden till den praktiska jordbruksnäringen och ständigt vara beredd att bearbeta dess aktuella problem. För att kunna arbeta ändamålsenligt måste den vara organisatoriskt väl sammanhållen och följa vissa program, som göras upp i nära samråd med jordbrukets företrädare. Forskningsverksamheten vid högskoleinstitutionerna å andra sidan skall vara fri och obunden för att så väl som möjligt k u n n a fylla sin uppgift. Frihetskravet är också tillgodosett i den traditionella organisationsform som våra högskolor, bland dem lantbrukshögskolan, h a r . Vad som nu sagts får inte tolkas så, att forskningen och försöksverksamheten på lantbrukets område icke skulle vara i behov av en mycket god inbördes kontakt. Tvärtom kan ett nära samarbete och ett samgående vid lösandet av olika arbetsuppgifter visa sig vara av allra största värde. Samarbetet bör emellertid vara frivilligt och etableras från fall till fall, exempelvis på så sätt, att lag bildas av forskare och försöksmän. En tvångsmässig, permanent sammankoppling kan bli till större skada än nytta bland annat genom den organisatoriska oreda, som uppstår. Vad som ovan sagts om skillnaderna mellan forskningen och försöksverksamheten, får inte heller tolkas så, att gränsen mellan arbetsområdena i alla avseenden skulle vara klart uppdragna och fullständigt urskiljbara. Tvärtom kan en försöksman på grund av personligt intresse eller andra skäl ofta komma in på djupgående forskningsbetonade arbetsuppgifter, medan en forskare inom en högskoleinstitution ibland kan begagna sin frihet till att syssla med en praktiskt betonad försöksverksamhet. Dessa förhållanden innebär emellertid inte, att de bägge arbetsformerna skulle ha samma inriktning i stort. De konsekvenser i organisationshänseende, som utredningen drar av den förmenta likheten mellan försöksverksamheten och forskningsverksamheten inom högskoleinstitutionerna för tillämpade ämnen skulle kunna belysas genom att tänka sig in i vad motsvarande konsekvenser dragna inom ett annat fackområde skulle innebära. Sålunda skulle man kunna tänka sig vilja påstå, att åtminstone en del av den vetenskapligt betonade, men direkt med tanke på näringslivets fromma, inriktade verksamheten vid Sveriges geologiska undersökning eller den motsvarande verksamheten vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut i fråga om »sin allmänna inriktning och sättet att arbeta» knappast skilj de sig från forskningen vid motsvarande institutioner inom Uppsala eller Stockholms universitet, och att verksamheten följaktligen borde inorganiseras i institutionerna på så sätt att vederbörande professorer finge i uppdrag att leda arbetet inom vissa upp-

476 rättade avdelningar med programbunden verksamhet. För att övervaka och samordna verksamheten vid avdelningarna skulle särskilda administrativa befattningshavare tillsättas vid sidan av rektorerna. Tanken på en sådan organisation förefaller i det närmaste absurd, men den skiljer sig icke i principiellt avseende från vad utredningen föreslagit på jordbruksområdet. Kostnaderna vid olika organisationsformer. Ett andra skäl som utredningen andragit för en sammanslagning av försöks- och högskoleverksamhet är, att en samorganisation skulle bli billigare än en uppdelning på två skilda organ. Eftersom någon ekonomisk analys av de olika alternativen ej finnes tillgänglig är frågan svårbedömbar. Anslagsberäkningarna för sammanslagningsalternativet ha emellertid visat, att ett additivt förhållande föreligger i stor utsträckning, dvs. att om försöksverksamhet byggs in i en institution medför detta, att så gott som allt vad försöksavdelningen behöver i fråga om personal, byggnader och utrustning måste läggas till det som undervisningsoch forskningsavdelningen behöver. Det är därför inte utan vidare givet, att en uppdelning på två organ blir väsentligt dyrare, framför allt inte om en inbördes servicetjänst mellan dem ordnas på så sätt, att högskolans institutioner vid behov av exempelvis lokala försöksresurser kan vända sig till försöksorganisationen och denna i sin tur till högskolan när exempelvis speciallaboratorier krävas för särskilda undersökningar. — Det må redan nu anföras att den här diskuterade kostnadsjämförelsen blir helt inaktuell i den mån ett nedan närmare diskuterat projekt att sammanföra försökssidan inom KLSL med annan liknande verksamhet och att eventuellt vidtaga en liknande åtgärd på högskolesidan kan genomföras, emedan kostnadsfrågorna då komma i annat läge. Försöksverksamheten och de studerande. Ett skäl som utredningen anser tala för en sammanslagning av högskolan och försöksverksamheten är, att de studerande, som undergå högre utbildning härigenom skulle få en god kontakt med försöksverksamheten. I sammanhanget har anförts, att dessa studerande skulle kunna bli ett värdefullt tillskott av arbetskraft för försöksverksamheten. Enligt min uppfattning är skälet inte vägande. Även en fristående försöksverksamhet torde utan svårighet kunna ställa lämpligt arbetsmaterial till förfogande för exempelvis licentiatstuderande och doktorander och likaså låta sina anställda använda egna lämpliga arbetsresultat för examensmeritering. Det må i sammanhanget anföras, att hinder nu icke torde resas när tjänstemän inom exempelvis växtskyddsanstalten, frökontrollanstalten och veterinärmedicinska anstalten vilja begagna material, som de själva framskaffat i tjänsten för examensmeritering. I sammanhanget har utredningen även framhållit, att en fördel med samorganisationen skulle vara, att försöksavdelningarna genom sin kontakt med de studerande finge »ur rekryteringssynpunkt de bästa urvalsmöjligheter».

477 Bland nackdelarna med en särorganisation har den å andra sidan framhållit, att försöksverksamheten då »komme att sakna den livgivande stimulans, som de studerande utgör och därigenom samtidigt få minskade möjligheter att utvälja lämpliga adepter för sin rekrytering». Enligt min uppfattning äro skälen ifråga alldeles för truistiska och allmängiltiga för att ha något värde. Skulle avseende fästas vid dem funnes ju anledning att flytta in vilket som helst ämbetsverk på jordbrukets område i lantbrukshögskolan, dymedelst givande verket förbättrande möjligheter att utvälja lämpliga adepter och att komma i åtnjutande av den stimulans, som ungdomar otvivelaktigt kan ge. Försöksverksamheten och naturvetenskapliga forskningen. Bland övriga skäl som utredningen anfört för försöksverksamhetens samorganisation med högskoleinstitutionerna är, att försöksverksamheten behöver ha en nära kontakt med grundvetenskapligt betonade ämnens företrädare såsom kemister, botanister och fysiologer. För egen del är jag klar över värdet av en sådan kontakt. Emellertid må det erinras om, att ifrågavarande grundvetenskaper näppeligen finnas företrädda inom högskoleinstitutionerna för tillämpade ämnen, och då det enligt erfarenhet torde vara lika lätt för en fristående försöksanstalt som för institutioner med tillämpade ämnen att etablera en förtroendefull kontakt och ett samarbete med institutioner för grundläggande ämnen, kan det anförda samarbetsbehovet inte vara något bärande skäl för den föreslagna samorganisationen. Utredningens uttalande i detta sammanhang att »en från lantbrukshögskolan fristående funktionsduglig försöksanstalt i modern mening» icke skulle vara »tänkbar utan tillgång till grundforskningsresurser såväl i form av personal som utrustning» innebär enligt min uppfattning en betydande överdrift. Om så inte är fallet skulle väl ett påtagligt behov föreligga att inkoppla t. ex. statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader i Lund och åtminstone delar av statens växtskyddsanstalt i lantbrukshögskolan eller att förse dem med grundforskningsresurser. Man frågar sig för övrigt hur utredningen, om den verkligen hyser den citerade uppfattningen, kan föreslå, att visa delar av den husdjursgenetiska forskningen — närmast den del, som för närvarande är förlagd till Wiad — utskiljes ur KLSL och införes i ett helt fristående halvstatligt institut, förslagsvis benämnt Institutet för köttoch mjölkproduktion. Institutionsföreståndarnas ställning. Utredningens förslag att sammanslå högskoleinstitutionerna för tillämpade ämnen och försöksverksamheten har icke allenast lett fram till en mycket komplicerad och delvis oklar organisation, utan dessutom har denna vissa svaga punkter. En sådan sammanhänger med den ställning, som föreståndarna för institutionerna med tilllämpade ämnen avses komma att få. I sin uppgift att svara för tre olika

478 verksamhetsgrenar: undervisning, forskning och försöksverksamhet kommer var och en av dem att få ett mycket utbrett och tillika splittrat arbetsområde, även om det faller inom ett och samma ämnesområde. Det nu sagda belyses vid en närmare genomgång av arbetsuppgifterna. Att meddela undervisning i tillämpade ämnen vid en fackhögskola är en utomordentligt viktig och krävande arbetsuppgift. Även om studenterna äro få skola de på några år bibringas bästa tänkbara utbildning för att sedermera vara i stånd att överta ansvarsfulla befattningar inom det fackområde högskolan representerar. En institution för ett tillämpat ämne vid en fackhögskola är ofta ensam i sitt slag i landet, vilket bl. a. medför att personalen i stor utsträckning måste från grunden framskaffa erforderligt undervisnings- och demonstrationsmaterial. Detta skall hämtas från praktiken i det egna landet, från institutioner utomlands och genom egen forskning, varefter det skall bearbetas inom institutionen och sammanställas i form av läroböcker och kompendier. Varje student har vidare rätt att erhålla personlig handledning i sina studier, en handledning, som många gånger går mycket långt. Det är sålunda inte ovanligt, att den sträcker sig framåt i tiden efter avslutade egentliga högskolestudier och består i att institutionen lämnar sin före detta lärjunge råd och vägledning ute på arbetsfältet. Är institutionen vidare ensam i sitt slag i landet, ligger det nära till hands, att den blir anlitad inte bara av de studerande utan även i betydande utsträckning för fortbildningskurser och av en konsulterande allmänhet. Lärargärningens vikt uppfattas olika av olika institutionsföreståndare. Den tid och den omtanke de lägga ned på undervisningsverksamheten skiftar från fall till fall. Vissa professorer göra här stora insatser, medan andra kanske visa undervisningen mindre intresse och äro benägna att i stor utsträckning överlämna den till mer eller mindre kvalificerade medarbetare. Emellertid måste det ur näringslivets synpunkt vara av utomordentlig betydelse, att föreståndarna för institutioner med tillämpade ämnen inte på grund av andra arbetsuppgifter berövas möjligheterna att göra en helhjärtad insats i fråga om undervisning och studenthandledning. Även om professorn har rikligt med hjälpkrafter, blir undervisningsverksamheten i hög grad beroende av honom själv och hans insatser. Vad som nu framförts har sagts med tanke på den grundläggande undervisningen fram till ämbetsexamen, men det gäller i ännu högre grad för undervisningen och handledningen på mera avancerad nivå. Liksom undervisningen kräver försöksverksamheten inom ett område en helhjärtad insats av den som skall leda verksamheten. Framförallt kräver den en levande och omedelbar kontakt med det praktiska jordbruket och dess problem. Härtill kommer, att försöksverksamheten fordrar förhållandevis stor personal och avsevärda tekniska resurser, varför en icke obetydlig administrativ och kameral apparat behövs i samband med dess bedrivande. Visserligen har utredningen tänkt sig, att mycket av det egentliga försöks-

479 arbetet skall handläggas av en fristående serviceavdelning, men åtskilligt därav kommer ändock att falla på försöksavdelningen och dess föreståndare. Forskning kräver arbetsro och möjlighet till koncentration. Splittring är ett av de svåraste hindren för den som vill utföra forskningsarbete. Nu anföres visserligen ofta, att en modern högskoleinstitution av genomsnittlig storlek kräver så mycket insatser av föreståndaren i fråga om undervisning och administration, att hans eget forskningsarbete kommer i fara och måste uppgivas. Emellertid bör väl en sådan utveckling så långt som möjligt motarbetas. Så länge som vårt nuvarande akademiska befordringsväsende, där första befordringsgrunden är vetenskaplig skicklighet, kvarstår, måste man, åtminstone teoretiskt sett, förutsätta att professorerna äro väl skickade för och ha verkligt intresse av vetenskapligt arbete. Det bör då ur allmän synpunkt vara viktigt, att de åtminstone delvis kunna ägna sig häråt. För dem själva och deras fortbildning måste det dessutom vara av betydelse, att de icke tvingas helt nedlägga sin verksamhet som aktiva forskare. Om nu de tre arbetsuppgifterna högre undervisning, försök och forskning samorganiseras och ansvaret för dem inom ett ämnesområde lägges på en och samma person, föreligger enligt min uppfattning en fara för att han inte helhjärtat kan ägna sig åt dem alla. Han kommer att bli nödsakad att koncentrera sig på en eller ett par av de tre arbetsuppgifterna och överlämna vad som återstår till medarbetare att mer eller mindre självständigt ombesörjas av dem. Om föreståndaren utvalts enligt de gängse reglerna för akademisk befordran — någon genomgripande förändring härutinnan kan knappast förutsättas bli genomförd — ligger det väl nära till hands, att han i främsta rummet kommer att ägna sig åt de egentliga högskoleuppgifterna, högre undervisning och forskning. Om detta sker, komma statsagronomavdelningarna att mer eller mindre få sköta sig själva. Följden blir, att samorganisationen i avseende på sitt realinnehåll sättes ur spel. Endast ett formellt yttre skal återstår, där institutionsföreståndaren i sämsta fall kan komma att bli ett administrativt hinder. Om å andra sidan professorn skulle välja, att lägga sitt huvudintresse vid försöksverksamheten, uppstår fara för att hans arbete med undervisningen eftersattes och framförallt att hans personliga insatser inom forskningen bli små. Försöksverksamhetens sammanhållande. Försöksorganisationen kommer enligt utredningsförslaget att bli starkt uppdelad, medförande att arbetet med varje enskilt försök kommer att bli splittrat på ett flertal från varandra mer eller mindre fristående organ. När en utifrån och närmast genom distriktsnämnderna anmäld fråga skall tas upp till behandling, skola de tillhörande försöken läggas upp och detaljplaneras inom högskoleinstitutionens försöksavdelningar, vilka avdelningar i »sin administrativa och fackliga verksamhet» skola intaga en självständig ställning gentemot för-

480 söksdirektören. När sedan försöken skola utföras, måste de överlämnas till den från institutionerna fristående och försöksdirektören underställda serviceavdelningen. Denna avdelning har vissa egna tekniska försöksresurser, och mot betalning kan den själv utföra en del av försöksarbetet. En annan del skall avdelningen överlämna till olika hushållningssällskap för utförande och lämna ersättning därför inom ramen för de avtal, som avdelningen skall upprätta med sällskapen. Analysarbetet, som spelar en stor roll i modern försöksverksamhet, skall utföras mot betalning av en helt fristående nyinrättad statlig anstalt, statens lantbrukskemiska laboratorium. När det slutligen gäller bedömning av försöksresultaten kommer den tillgängliga statistiska sakkunskapen att utgöras av en universitetslektor och en överassistent, placerade vid institutionen för driftsekonomi, alltså inom en annan del av högskoleorganisationen. Enligt utredningens tanke skall försöksverksamheten hållas samman av det s. k; riksförsöksprogrammet, vars efterlevnad skall bevakas av försöksdirektören. Programmet torde emellertid endast kunna uppgöras en gång per år, och det kan endast komma att innehålla de grövre riktlinjerna för verksamhetens innehåll och bedrivande. Det är därför enligt min mening inte möjligt att förutsätta, att programmet skulle kunna motverka olägenheterna av den starkt uppdelade organisationen. Skall försöksorganisationen kunna fungera tillfredsställande måste de olika arbetsenheter, som handha försöksarbetets skilda delar, flyttas närmare varandra organisatoriskt sett och ställas under enhetlig ledning. Sålunda måste statsagronomavdelningarna, de statliga delarna av den lokala organisationen, analysverksamheten och den statistiska verksamheten ges möjlighet att arbeta i direkt anslutning till varandra. Den enskilde försöksledaren måste ha möjlighet att nära följa och övervaka sina försök, om arbetsresultatet skall bli gott. Vikten härav är större ju mera komplicerade försöken äro. En sådan uppsplittring av försöksorganisationen som utredningen föreslagit kan befaras få svåra konsekvenser. Om de olika arbetsmomenten skola fördelas på olika organ och vissa av dessa därtill skola ha ekonomisk gottgörelse för sina deluppgifter ligger det alltför nära till hands att verksamheten blir slentrianmässig och urartar till en mekanisk hantering av arbetsmaterialet.

Verksamhetens upprustning Utredningen har framlagt vissa förslag till förstärkning av såväl högskoleverksamheten som försöksverksamheten. Jag ansluter mig i stort till dem men vill anföra att jag i nedanstående avseenden finner dem otillräckliga.

481 Försöksstatistiken. Utredningen föreslår, att försöksverksamhetens nuvarande avdelning för statistik och försöksteknik avskaffas, och att ett universitetslektorat i statistik istället inrättas inom högskolans institution för företagsekonomi. Utan att på något sätt vilja bestrida vikten av att den ekonomiska sektorn vid högskolan tillföres viss statistisk sakkunskap vill jag framhålla att det föreslagna arrangemanget är otillfredsställande ur försöksverksamhetens synpunkt. Statistisk sakkunskap och statistiskt arbete har en utomordentligt viktig, för att inte säga fundamental roll i så gott som allt modernt försöksarbete. Skall en försöksorganisation kunna arbeta tillförlitligt och fylla sin uppgift på ett tillfredsställande sätt, bör den inom sig ha tillgång till statistisk sakkunskap av hög valör. Den kan inte enbart lita till att konsultera vissa tjänstemän inom en ekonomisk institution. I sammanhanget må erinras om att försöksstatistik inte är detsamma som ekonomisk statistik. Lokalorganisationen. Som ovan framhållits är det betydelsefullt att försöksverksamheten har en stark lokalorganisation. För närvarande spelar hushållningssällskapen en betydande roll inom denna, och enligt utredningen skall rollen ytterligare utökas. Som regel ha emellertid hushållningssällskapen inga specialister på försöksverksamhet i sin tjänst, utan denna handhaves av konsulenterna. Dessa äro ofta utomordentligt intresserade av försöksverksamheten, men de kunna endast ägna sig åt den vid sidan av sin egentliga huvuduppgift, upplysningsarbetet. Möjligheterna för sällskapen att väsentligt förstärka sin medverkan i försöksverksamheten äro därför begränsade såvida inte konsulentkadern ökas eller upplysningsverksamheten tillbakasättes. Med hänsyn till det sagda är jag tveksam om lämpligheten att låta sällskapen i respektive län bli den »lokalt ansvarige huvudmannen» för försöksverksamheten och att till dem överlåta ansvaret för verksamheten vid de till lantbruks- och lantmannaskolorna förlagda fasta försöksstationerna. Vidare ifrågasätter jag om icke den föreslagna statliga lokala försöksorganisationen blir för svag. Försöksledarna äro fåtaliga, och vidare ha de, när det gäller husdjurs- och trädgårdsområdena, i majoritetsalternativet blivit så lågt placerade i lönehänseende, att tjänsterna kunna befaras bli passagebefattningar. Om hänsyn tages till att utredningen samtidigt föreslår försöksgårdsorganisationens nedläggande, kommer man fram till, att dess förslag beträffande den statliga lokalorganisationen är mycket restriktivt och innebär en uttunning ifråga om jordbruksförsöksverksamheten. Jag finner en utveckling i denna riktning betänklig. I sammanhanget vill jag även anföra att jag anser utredningens negativa omdömen om försöksgårdsverksamheten vara överdrivna och att jag icke kan ansluta mig till dem.

31 - 509132 Utredningar

482 Inrättandet av en jordbrukets provningsanstalt Under anförande av motivet, att en viss provningsverksamhet förekommer inom den nuvarande försöksverksamheten och att denna bör avskiljas från verksamheten i samband med dennas sammanfogande med högskoleinstitutionerna, har utredningen föreslagit inrättandet av en särskild jordbrukets provningsanstalt. Anstalten skulle få en mycket säregen organisation i så måtto, att den i varje fall tills vidare endast skulle bestå av vissa administrativa enheter, en direktör och ett antal provningsnämnder. Personal eller andra resurser för eget provningsarbete skulle anstalten inte ha — förutom direktören skulle personalen till en början endast bestå av en kontorist — utan allt tekniskt provningsarbete skulle utföras av andra organisationer, i första hand de olika föreslagna försöksorganen inom KLSL. Organen finge sålunda tänkas ha skyldighet att upplåta sina resurser och lämna service till provningsanstalten i den utsträckning anstalten begär. Härför skulle ersättning utgå. Att behov föreligger av en viss provningsverksamhet på jordbrukets område är obestridligt. Behovet är också säkerligen i tilltagande allt eftersom jordbruket i allt större omfattning ökar sina inköp av olika produktionsmedel från industrien. Det kan även vara berättigat, att staten mot ersättning tillhandahåller möjligheter för den som vill ha provning genomförd. Emellertid kan jag inte dela utredningens uppfattning om hur provningsverksamheten bör vara organiserad. Jag anser det icke behövligt att i nuvarande läge inrätta ett fristående nytt organ för densamma och får i sammanhanget anföra följande. Som utredningen framhållit, har de nuvarande försöksanstalterna i viss omfattning åtagit sig att utföra provning. Enligt min uppfattning har emellertid utredningen överskattat volymen av denna, åtminstone när det gäller försöksanstalterna vid Ultuna. Emellan den rena provningsverksamheten och det som utredningen benämner den egentliga försöksverksamheten förefinnes nämligen ett betydande område, inom vilket en verksamhet förekommer, som hellre bör betecknas som en försöksverksamhet för anpassning av den praktiska jordbruksdriften till nya produktionsmedel än såsom en provningsverksamhet. Till detta mellanområde hör så gott som hela försöksverksamheten med handelsgödsel. Vi ha här att göra med ett fåtal stora stapelvaror från den kemiska industrien, som ställts till jordbrukets förfogande och där spela en utomordentligt stor roll för hela produktionen. När försök göres med någon av dessa varor, t. ex. superfosfat, vilket sker i stor omfattning, så kan man knappast säga, att denna vara provas, i varje fall inte i den meningen, att superfosfatfabrikanterna låter prova sina produkter praktiskt i avsikt att sedan söka förbättra dem på olika sätt. I stället ligger varan fast såsom en produkt ställd till jordbrukets förfogande, där den användes i stor omfattning. Försöksverksamheten har till uppgift, inte

483 att prova varan, utan att undersöka på vilket sätt den bäst och mest ekonomiskt kan sättas in i jordbruksdriften, vilka mängder som bör användas, till vilka grödor och på vad sätt den skall ges, etc. Den nu skildrade situationen torde inte bara gälla försöksverksamheten med superfosfat och gödselmedel i allmänhet utan även vissa delar av försöksverksamheten med t. ex. fodermedel och de moderna ogräsbekämpningsmedlen. De sistnämnda finnas av olika grundtyp, och den försöksverksamhet, som bedrives med dem, torde i lika hög grad kunna betecknas såsom verksamhet för lämplig anpassning som verksamhet för provning. Den anförda mellanformen av försöksverksamhet är givetvis av mycket stort intresse för jordbruket. Den står enligt min uppfattning mycket nära den »egentliga» försöksverksamheten, men det skall inte bestridas att verksamheten och dess resultat följas med största uppmärksamhet av handeln och industrien. De senare ha ju självfallet det allra största intresse av den anpassningsprocess, som försöksverksamheten ifråga kan föranleda. Förekomsten av nu anförda mellanområde gör gränsdragningen mellan vad som skall kallas provning och vad som är försöksverksamhet ytterst vansklig. Detta i förening med att den egentliga provningsverksamheten av allt att döma tills vidare kominer att bli liten gör, att jag icke kan finna det nödvändigt, att nu inrätta ett nytt statligt organ för densamma. I stället borde försöksverksamheten utan större svårighet själv kunna ta hand om den provningsverksamhet, som kan förekomma. Vad som här skulle erfordras, och som, så vitt jag kan förstå, helt skulle kunna ersätta den föreslagna nya anstalten, är vissa fasta bestämmelser att iakttaga, när försöksverksamheten arbetade med produkter av kommersiellt intresse. Dessa bestämmelser skulle bl. a. ange taxor för beställningsarbeten, och vidare skulle de ange principer för försöksresultatens bedömning och publicering, varvid den enskilde tjänstemannen skulle avlastas från ansvaret att stå som ensam bedömare och författare till försöksmeddelandena. Om det visade sig erforderligt, skulle provningsnämnder av den typ, som utredningen föreslagit mycket väl kunna införas även vid anstalterna. Att på detta sätt komplettera försöksorganisationerna skulle vara enkelt och billigt och enligt min mening lika effektivt som att inrätta en särskild provningsanstalt, vilken f. ö. enligt utredningsförslaget skulle bli nödsakad att repliera på försöksorganisationen i de flesta tekniska avseenden. Jag medger dock gärna, att en på olika högskoleinstitutioner uppsplittrad och organisatoriskt icke så starkt sammanhållen försöksverksamhet skulle ha svårare att handha dessa relativt ömtåliga arbetsområden än en fastare organiserad, fristående försöksanstalt. Jag återkommer till denna fråga senare men vill redan nu peka på, att några svårigheter knappast försports i samband med den provningsbetonade verksamhet, som exempelvis statens växtskyddsanstalt utövar parallellt med sin övriga verksamhet. 31*-599132

484 Synpunkter på den nuvarande organisationen När det gäller alternativ till det organisationsförslag, som utredningen framlagt, är det självfallet, att uppmärksamhet först bör ägnas åt den nuvarande organisationen och åt möjligheterna för dess bibehållande. Som bekant innebär den, att försöksverksamheten och högskoleverksamheten äro partiellt samorganiserade, men att försöksverksamheten till huvudsaklig del är sammanhållen inom tvenne försöksanstalter vid sidan av högskoleinstitutionerna. En viss samorganisation mellan försöksverksamhet och högskoleverksamhet har förekommit ända sedan 1930-talet. Så gott som oavlåtliga diskussioner har emellertid samtidigt pågått om lämpligheten härav, och ett flertal utredningar ha behandlat frågan. Vid remissbehandlingen av det förslag, som ligger till grund för den nuvarande, av 1948 års riksdag beslutade utformningen av organisationen, uttalade sålunda vissa instanser sin anslutning till tanken på en partiell samorganisation. Andra åter ställde sig helt avvisande. Lantbruksstyrelsen anförde sålunda, att det samband, som rådde mellan forskning, högre undervisning och försöksverksamhet, väl borde bestå men att en utvidgning av högskolans uppgifter härutinnan framstode som mindre välbetänkt. Skulle så ske, torde det snart nog, enligt lantbruksstyrelsens upplattning, komma att visa sig nödvändigt att skilja verksamhetsuppgifterna åt. Förslaget om den högre undervisningens och försöksverksamhetens ledning betecknades av lantbruksstyrelsen såsom både en överorganisation och en dualism, som icke skulle vara ändamålsenlig. Lantbruksakademien ansåg, att försöksverksamheten borde skiljas från forskningen vid lantbrukshögskolan. Försöksverksamhetens i mera utpräglad grad målinriktade och av jordbrukets aktuella problem direkt beroende forskningsarbete samt dess nära anknytning i övrigt till det praktiska jordbruket gåve denna, enligt akademiens mening, en helt annan karaktär än den inom respektive ämnesområden mera fria och av dagens frågor icke nödvändigtvis påverkade forskning, som skulle bedrivas vid högskolan. Högskolan hade j u dessutom som en andra huvuduppgift att meddela högre undervisning. Högskolans verksamhet bleve på så sätt mera enhetlig och samlad. Inom jordbrukets försöksverksamhet funne man däremot, om samtliga grenar av densamma beaktades, ett flertal såväl lokalt som med hänsyn till uppgifter och arbetsmetoder vitt skilda organ, vilket gjorde, att försöksverksamheten krävde en mycket omfattande organisationsapparat. Olikheterna i de berörda avseendena mellan försöksverksamheten å ena sidan och lantbrukshögskolans forskning och undervisning å andra sidan ansåg akademien vara av så stor betydelse, att försöksverksamhetens organiserande såsom en i förhållande till högskolan helt friställd anstalt i princip måste förordas. Även jordbrukets forskningsråd uttalade, att ett särskiljande av försöks-

485 verksamheten från forskningen och den högre undervisningen syntes medföra den bästa organisationsformen. Styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut uttalade sig helt emot förslaget till samorganisation av forskningen och den högre undervisningen samt försöksverksamheten och menade, att förslagets premisser vore felaktiga. Förslagets genomförande innebure, enligt styrelsens uppfattning, tillkomsten av en otymplig organisation, där varken forskning eller försöksverksamhet finge komma till sin rätt, utan där båda måste bli lidande. Styrelsen anförde vidare, att en allt för långt gående centralisering av hela jordbruksförsöksverksamheten skulle vara till men för dess effektivitet, i synnerhet om den skulle medföra ett onaturligt sammankopplande av försöksverksamheten med lantbrukshögskolan. Även 1946 års trädgårdsförsökskommitté tog helt avstånd från förslaget och anförde bl. a., att den ansåge det viktigare med organiserat samband mellan olika försöksgrenar än mellan försöksverksamhet och den forskning, som bedrives vid en fackhögskola. Den partiella samorganisationen i den utformning, som den erhöll av 1948 års riksdag, har nu ägt bestånd i ett drygt decennium. Erfarenheterna av den äro givetvis olika på olika håll. För egen del skulle jag vilja anföra följande. Genom att samorganisationen mellan försöksverksamheten och högskoleinstitutionerna endast varit partiell, har bägge sidor kunnat arbeta utan större inbördes friktioner eller störningar. Jordbrukshögskoleutredningens uppfattning, att erfarenheterna av den nuvarande organisationsformen skulle bestyrka farhågor för slitningar mellan försöksanstalterna och högskoleinstitutionerna i fråga om medelstilldelning och resursanvändning, om organisationen skulle fortsätta, kan jag inte dela. Enligt min erfarenhet har slitningarna i berörda avseenden mellan de bägge sidorna snarare varit mindre än mellan högskoleinstitutionerna inbördes. Å andra sidan torde något positivt utbyte av samorganisationen i form av gemensamt användande av resurser eller ökad effektivitet knappast kunnat spåras. Man kan inte heller säga, att det fackliga samarbetet mellan försöksanstalterna och högskoleinstitutionerna underlättas av den partiella samorganisationen, i jämförelse med om de bägge sidorna varit organisatoriskt åtskilda men förlagda till samma plats. Ser man sedan på olika detaljer inom organisationen, finnes otvivelaktigt vissa ofullständigheter. Man kan t. ex. peka på den tungroddhet, som uppkommit genom att det akademiska befordringsväsendet har tillämpats vid tjänstetillsättningar inom försöksanstalterna, den oklara organisatoriska ställning som vissa befattningar, däribland överinspektörsbefattningen, intagit, etc. Vidare har försöksgårdssystemet tidvis funktionerat mindre väl ifråga om vissa gårdars driftsekonomi, en brist, som emellertid numera får anses vara avhjälpt i och med att styrelsen fått en särskild person till förfogande med uppgift att biträda vid gårdarnas förvaltning. Vissa svårigheter ha vidare uppkommit

486 vid försöksverksamhetens befattning med handelsgödselmedel. Svårigheterna, som nu äro föremål för en särskild utredning, hade förmodligen kunnat undvikas i den utsträckning de bero på organisatoriska förhållanden, om fasta riktlinjer hade funnits för emottagandet av medel från industri och handel och för försöksresultatens publicering. — Överinspektörens och styrelsens befattning med verksamheten vid vissa utomstående institutioner har fungerat utan friktion. Det positiva utbytet av organisationen i detta avseende får emellertid inte överdrivas. Möjligen skulle det ha blivit större, om överinspektören tilldelats en starkare ställning i sammanhanget. Sammanfattningsvis skulle jag i fråga om den nuvarande organisationen vilja anföra, att även om den innehåller vissa principiella felaktigheter, ha dessa inte gjort sig gällande i så hög grad, att anledning i och för sig finnes att riva upp den från grunden, framförallt inte, om de olägenheter, som en större omorganisation skulle åsamka det löpande arbetet, tagas i beaktande. I varje fall är den nuvarande organisationen enligt min mening avgjort att föredraga i jämförelse med den som utredningen föreslagit. Å andra sidan ha de senaste årens utveckling medfört, att synen på organisationen av den lantbruksvetenskapliga verksamheten i stort ha förändrats. Den långtgående uppsplittringen av verksamheten på en rad små och mycket små arbetsenheter, som föreligger i vårt land, har kommit att te sig allt mera hindersam för en rationell utveckling. Ett sammanförande av åtminstone en del av de små enheterna till större mera tidsenligt utrustade sådana förefaller oundvikligt om inte stagnation skall uppkomma. En sådan integration kan inte tänkas bli genomförd utan att den nuvarande organisationen av KLSL beröres. Med hänsyn härtill, och då ett omfattande utredningsarbete för närvarande är igång inom olika avsnitt av den lantbruksvetenskapliga verksamheten, vill jag — trots vad som nyss sades och efter en viss tvekan — föreslå, att organisationen ifråga omprövas i ett vidare sammanhang. Huvudriktlinjerna böra härvid vara, att försöksverksamheten och högskoleverksamheten inom KLSL åtskiljas organisatoriskt, varefter försöksverksamheten sammanföres med annan försöksverksamhet på jordbruksområdet till större enheter och högskoleverksamheten på lämpligt sätt anknytes till annan högskoleverksamhet. Jag kommer att utveckla dessa huvudsynpunkter i det följande. Från varandra fristående högskola och försöksanstalt Om försöksverksamheten skildes ut från högskoleverksamheten inom KLSL, skulle detta omedelbart medföra, att högskoleverksamheten kunde ges en enkel och redig organisatorisk uppbyggnad efter traditionellt mönster. Den likhet i organisatoriskt avseende, som lantbrukshögskolan skulle få i jämförelse med andra högskolor och i viss mån med universiteten, skulle vara till stor fördel ur samordnings- och samarbetssynpunkt. Likaså

487 skulle en fristående försöksorganisation med egen styrelse och chef kunna göras enkel och överskådlig i organisatoriskt hänseende. Dess olika delar skulle kunna sammanfogas till en effektivt arbetande enhet. Ett åtskiljande av högskoleverksamheten och försöksverksamheten borde, som ovan antytts, kunna åtföljas av sådana bestämmelser, att de bägge från varandra fristående organisationerna i viss utsträckning kunde begagna varandras resurser. Sålunda förefaller det naturligt, att en högskoleinstitution, som för fullföljandet av en forskningsuppgift behövde utföra lokalt förlagda försök, kunde få tillfälle att utnyttja försöksorganisationernas resurser. Likaså kunde bestämmelser finnas, enligt vilka det ålåge försöksorganisationens tjänstemän att t. ex. demonstrera sitt material i samband med högskoleundervisningen. Å andra sidan borde försöksorganisationen kunna beredas tillfälle att, när så behövdes, för vissa arbetsuppgifter få anlita exempelvis speciallaboratorier och dyrbarare instrumentutrustning inom högskolan. Det må framhållas att det föreslagna skiljandet av högskoleverksamheten och försöksverksamheten inte behövde genomföras dogmatiskt. En viss moderation och urskiljning kunde iakttagas. Om vissa mindre försöksavsnitt eller försöksbetonade verksamhetsgrenar, som nu förekomma inbyggda i högskolan, praktiskt sett kunna ligga kvar där tills vidare, finns, så länge vederbörande institutionsföreståndare vill ha verksamheten om hand, ingen större anledning att flytta den. Ifrågavarande verksamhet bör emellertid anses vara försöksverksamhet, och när en institutionschef eller hans efterträdare vid nytillsättning vill överlämna den mera definitivt till försökssidan för att istället bli i tillfälle att mera helt ägna sig åt sina egentliga arbetsuppgifter bör detta ske. Vad som nu sagts i fråga om skiljande av försöksverksamhet och högskoleverksamhet inom jordbruksområdet, gäller också trädgårdsområdet och mejeriområdet. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad 1946 års trädgårdsundervisningskommitté har uttalat i ett av sina betänkanden (S.O.U. 1948: 5 ) : Erfarenheterna av den nuvarande ordningen vid Alnarp ge vid handen, att värdet av den organisatoriska sammankopplingen mellan försök och undervisning överdrivits. Undervisning och försök handhavas av i stort sett skild personal med skilda arbetsresurser. Elever och lärare vid trädgårdsavdelningen besöka visserligen försöken ett par gånger om året, men den intima samverkan, som förutsatts, har knappast kommit till stånd. Trädgårdsavdelningens lärare ha nämligen till sitt förfogande ett betydande material för demonstrationer och övningar inom Alnarps trädgårdar, och det är då naturligt, att eleverna i första hand få taga del därav. Försök och undervisning kunna dessutom ömsesidigt berika varandra, utan att de båda verksamhetsgrenarna inordnas i en och samma institution. Storleken av de besparingar i driftskostnader, som skulle göras genom en sammankoppling av försök och undervisning äro obetydliga, enligt vad en inom

488 kommittén företagen utredning ådagalagt. De skulle i stort sett inskränka sig till någon besparing i fråga om administrativ personal. Vissa institutioner, såsom bibliotek, kunna användas gemensamt, även om försök och undervisning erhålla skild administration. Kommittén har alltså med stöd av erfarenheterna på Alnarp funnit, att en sammankoppling av trädgårdsförsök och högre trädgårdsundervisning ej medför egentliga fördelar. Då det är viktigare med organisatoriskt samband mellan trädgårdsförsök och övriga försök inom jordbruk med binäringar än mellan trädgårdsförsök och undervisning, böra förutsättningar för en anordning av förstnämnda slag skapas. Den kan icke lämpligen komma till stånd, om trädgårdsförsök och högre undervisning sammanknytas. Av dessa skäl föreslår kommittén, att trädgårdshögskolan och statens trädgårdsförsök organiseras som skilda institutioner med var sin administration. Givetvis böra de båda institutionernas forskningsresultat ömsesidigt utbytas. Dessutom bör trädgårdsförsökens huvudanstalt förläggas så, att försöksverksamheten utan olägenhet kan i studiesyfte utnyttjas av trädgårdshögskolans lärare och elever. Som närmare utvecklas i andra sammanhang, föreslår komittén, att trädgårdshögskolan förlägges till Alnarp och huvudanstalten för statens trädgårdsförsök i närheten härav. Genom en sådan åtgärd skulle undervisningens önskemål tillgodoses. Samorganisation av försöksverksamheten Den nuvarande uppsplittringen och behovet av en samorganisation. Som ovan framhållits, är försöksverksamheten och annan vetenskapligt betonad programbunden verksamhet (förädlingsverksamhet, provningsverksamhet och kontrollverksamhet) inom lantbrukets, trädgårdsnäringens, skogsbrukets och veterinärväsendets områden starkt splittrad i vårt land. Splittringen torde vara väsentligt större hos oss än i de flesta andra länder. Genom den historiska utvecklingen ha vi fått ett antal små och från varandra oftast fristående enheter: statens skogsforskningsinstitut, statens jordbruksförsök, statens växtskyddsanstalt, statens frökontrollanstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, statens husdjursförsök, statens veterinärmedicinskaanstalt, statens mejeriförsök, statens trädgårdsförsök, statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, statens maskinprovningar m. fl., vartill kommer ett flertal mer eller mindre starkt statsunderstödda enskilda institutioner såsom Sveriges utsädesförening, Weibullsholms växtförädlingsanstalt och Föreningen för växtförädling av fruktträd samt slutligen det halvstatliga Jordbrukstekniska institutet. Den starka uppsplittringen är föga rationell, och man kan räkna med att olägenheterna av den komma att öka allt eftersom utvecklingen kräver ökat samgående mellan olika discipliner. Uppsplittringen och dess olägenheter ha tidigare varit uppmärksammade. Sålunda har riksdagens år 1943 församlade revisorer framhållit, att försöksverksamheten på jordbrukets område icke syntes vara tillfredsstäl-

489 lande ordnad. Det rådande systemet med ett flertal självständigt arbetande anstalter och institutioner, var och en med sin styrelse, måste enligt revisorernas mening leda till splittring av verksamheten och därmed till bristande effektivitet. Det förekom sålunda, att arbeten, som utfördes vid den ena anstalten ofta helt eller delvis sammanföll med de uppgifter, varmed en annan institution vore sysselsatt. Revisorerna ansågo olägenheterna giva anledning till att frågan om ett sammanförande av de olika grenarna av försöksverksamheten på jordbruksområdet borde upptagas till en allsidig prövning. Det kunde härvid möjligen komina att visa sig erforderligt och lämpligt att från sambandet med lantbrukshögskolan frigöra såväl jordbruksförsöksanstalten som husdjursförsöksanstalten. Beträffande den föreslagna samorganisationen av försöksverksamheten syntes det revisorerna ligga närmast till hands, att anstalter med i stort sett samma verksamhetsområden ställdes under en gemensam styrelse med de särskilda anstalternas föreståndare såsom föredragande. I denna styrelse borde det praktiska jordbruket vara starkt representerat. I fråga om institutioner, vilkas arbetsområden omfattade växtodlingen i detta begrepps mest vidsträckta bemärkelse, kunde en sådan sammanslagning tänkas omfatta jordbruksförsöksanstalten (jämte den med anstalten införlivade Svenska vall- och mosskulturföreningen), växtskyddsanstalten, centrala frökontrollanstalten och lantbrukskemiska kontrollanstalten. Eventuellt skulle även statens trädgårdsförsök sortera under denna styrelse. Det kunde måhända vid en utredning av frågan om sammanförande av olika grenar av försöksverksamheten jämväl bliva erforderligt att klarlägga den ställning, som de statsunderstödda företagen, Sveriges utsädesförening och W. Weibull AB borde intaga till en sådan organisation. Givetvis borde även den nämnd, som enligt beslut av 1943 års riksdag var avsedd att handhava upplysningsverksamheten på jordbrukets område, sortera under styrelsen för den samlade försöksverksamheten. Sedan riksdagsrevisorernas uttalande gjordes ha vissa åtgärder som bekant vidtagits — närmast efter beslut av 1948 års riksdag — för en partiell samorganisation av vissa delar av försöksverksamheten. Som ovan framhållits är dock splittringen alltjämt mycket påtaglig. Samtidigt som jordbrukets utveckling under senare år har medfört en kraftig ökning i fråga om behovet av vägledande resultat från olika försöksinstitutioner, har utbyggnaden av dem av olika skäl kommit att gå mycket långsamt, och i vissa fall har den helt avstannat. Ett starkt behov av upprustning har blivit följden, och olika utredningar i avsikt att förbereda upprustningsåtgärder ha igångsatts. Vissa sådana utredningar, berörande bland annat växtskyddsverksamhetens upprustning och stödet till växtförädlingsverksamheten, ha avslutats, men åtgärder ha ännu knappast vidtagits för de framlagda förslagens förverkligande. Andra nyligen avslutade utredningar gälla den lantbrukskemiska analysverksamhetens sammanförande till en fristående anstalt förlagd till Ultuna, frökontrollanstaltens för-

490 flyttning till södra Sverige och växtskyddsanstaltens förflyttning till Uppsala-området samt omorganisationen av Föreningen för växtförädling av fruktträd till ett halvstatligt institut. En pågående utredning behandlar verksamheten vid statens skogsforskningsinstitut och jordbrukshögskoleutredningens arbete har bland annat berört statens jordbruksförsök, statens husdjursförsök, statens trädgårdsförsök och statens mejeriförsök. Tidpunkten just nu borde därför vara lämplig att undersöka de möjligheter, som kan finnas att inbördes sammanföra en del av de olika verksamhetsgrenarna i avsikt att erhålla någon eller några större och, som man hoppas, mera effektivt och billigare arbetande organisatoriska enheter. I detta sammanhang må erinras om att utredningen i avsikt att befordra samarbetet mellan olika försöksanstalter föreslagit inrättande av ett jordbruksförsöksråd. Enligt min uppfattning finnes anledning betvivla att en sådan församling kan bli till nämnvärd nytta. Samorganisationens omfattning. Statens jordbruksförsök, statens husdjursförsök, statens trädgårdsförsök och statens växtskyddsanstalt h a mycket gemensamt och äro redan nu delvis samorganiserade på så sätt, att styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök fungerar som styrelse respektive överstyrelse för dem. Statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök ha sedan gammalt ett nära fackligt samarbete på åtskilliga områden såsom i frågor rörande foderproduktion och foderkonservering. Mellan statens jordbruksförsök och statens trädgårdsförsök råder likaledes ett nära samband, och deras arbetsområden sammanfalla på många punkter, t. ex. beträffande frågor, som gälla den fältmässiga köksväxtodlingen. Bägge de sistnämnda anstalterna ha en verksamhet, som i sin tur i många avseenden kommer nära växtskyddsanstaltens. Åtskilliga frågor gällande gödsling, växtföljder och sorter ha sålunda en direkt anknytning till växtskyddsanstalternas arbetsområde. Den nära samhörigheten mellan de tre anstalterna gör frågan om en mera fullständig samorganisation naturlig. I sammanhanget kan erinras om 1946 års trädgårdsundervisningskommittés ovan citerade uttalande, att då det är viktigare med organisatoriskt samband mellan trädgårdsförsök och övriga försök inom jordbruk med binäringar än mellan trädgårdsförsök och undervisning, böra förutsättningar till en anordning av förstnämnda slag skapas. Som bekant äro statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök förlagda till Ultuna, statens trädgårdsförsök till Alnarp och statens växtskyddsanstalt till Stockholm. Att anstalterna äro förlagda på olika håll, utgör enligt mitt förmenande intet större hinder mot en samorganisation. I sammanhanget må dessutom erinras om att lokaliseringsutredningen i ett i november år 1959 avgivet betänkande föreslagit växtskyddsanstaltens förflyttning till Uppsala-området. Den skulle i så fall komma att bli belägen i omedelbar närhet av statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök.

491 En verksamhet av central betydelse för de fyra nu diskuterade försöksanstalterna är den lantbrukskemiska analysverksamheten. Statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök har för närvarande sin analysfråga ordnad genom analyslaboratoriet vid Ultuna, medan statens trädgårdsförsök och statens växtskyddsanstalt äro hänvisade till egna mindre laboratorier, till statens lantbrukskemiska kontrollanstalt eller till de lantbrukskemiska kontrollstationerna. Enligt beslut av 1956 års riksdag skall analyslaboratoriet vid Ultuna sammanslås med statens lantbrukskemiska kontrollanstalt till en enhet, förlagd till Ultuna och benämnd statens lantbrukskemiska laboratorium. En sedermera tillsatt utredningsman har i ett år 1958 avgivet betänkande förutsatt, att laboratoriet skall bilda en självständig statlig anstalt med egen styrelse, administrativ chef och ekonomisk förvaltning. Av betänkandet framgår att anstalten såsom administrativ enhet kommer att bli liten. I ekonomiskt avseende skulle den till stora delar bli självbärande. Av de beräknade årsintäkterna å 600 000 kronor skulle emellertid icke mindre än 375 000 kronor eller drygt 62% inflyta i form av analysavgifter från KLSL, där de i huvudsak skulle komma från försöksverksamheten. Statens jordbruksförsök och statens husdjursförsök skulle sålunda bli laboratoriets helt dominerande beställare och laboratoriet skulle till huvudsaklig del bli ett försöksverksamhetens serviceorgan. Eftersom beställarna från försöksverksamheten följaktligen på ett avgjort sätt komma att påverka laboratoriets omfattning och ekonomi, blir en anpassning och sammanhållning mellan de två verksamhetsgrenarna synnerligen angelägen. Det sagda talar enligt min uppfattning med stor styrka för att laboratoriet direkt samorganiseras med försöksverksamheten. I sammanhanget bör även erinras om att försöksverksamhetens behov av analysdata ökar för varje år genom den pågående utvecklingen mot större, mera fullständiga och komplicerade försök. Även för statens trädgårdsförsök liksom för statens växtskyddsanstalt är en omedelbar tillgång till ett större analyslaboratorium av största vikt. Särskilt må framhållas, att statens växtskyddsanstalt i sitt arbete är starkt beroende av kemiska analysmöjligheter av delvis avancerat slag. Utöver att vara serviceorgan för försöksverksamheten skall, enligt 1956 års riksdagsbeslut och enligt vad nyssnämnda utredningsman närmare anfört, det lantbrukskemiska laboratoriet vara en allmän analysanstalt för jordbruket. Denna uppgift behöver inte på något sätt hindras av att laboratoriet inorganiseras i försöksverksamheten. Snarare torde de kontakter, som laboratoriet på detta sätt får med jordbrukarna och deras organisationer bli till nytta för försöksorganisationen. Vilka av de nuvarande fristående anstalterna med lantbruksvetenskapligt betonad verksamhet, som med fördel ytterligare kunde ingå i den nu skisserade gemensamma större enheten, kan givetvis bli föremål för dis-

492 kussion. Enligt min uppfattning kommer närmast statens centrala frökontrollanstalt i fråga, vilken har en verksamhet, som i många hänseenden nära berör statens jordbruksförsök, statens trädgårdsförsök, statens växtskyddsanstalt och i viss mån även det lantbrukskemiska laboratoriet. Enligt ett förslag av lokaliseringsutredningen bör anstalten förflyttas från Stockholm till södra Sverige. Oavsett om denna förflyttning kommer till stånd eller ej, eller om anstalten eventuellt förflyttas från Stockholm till annan ort, bör en samorganisation med försöksverksamheten kunna äga rum och vara till fördel. En annan för närvarande fristående anstalt av mindre format, som med fördel borde kunna ingå i den tilltänkta större organisationen, är statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader i Lund. Anstalten har arbetsuppgifter, som på ett mycket påtagligt sätt tangerar verksamheten inom ett flertal andra försöksanstalter, i främsta rummet statens husdjursförsök. Anstaltens närmaste föregångare, statens forskningskommitté för lantmannabyggnader, har för övrigt i sitt yttrande över 1945 års jordbruksförsöksutredning framhållit, att all försöksverksamhet borde sammanföras under en central, fristående styrelse för försöksverksamheten. Samtliga institutioner, även de som främst syssla med provningsverksamhet, borde enligt kommittén anslutas till en central organisation, som även borde etablera samverkan med skogliga och veterinära institutioner. Kommittén anförde i sammanhanget, att sambandet mellan grundforskning och målforskning enligt dess mening inte behövde organiseras, då den senare forskningen använder den förras resultat vid sitt arbete och målforskaren följaktligen tvingas att hålla kontakt med grundforskningen. En annan för närvarande fristående anstalt, som borde tillhöra försöksorganisationen om icke verksamheten övertas av icke statliga organ, är statens mejeriförsök. Anledningen härtill är i första hand den anknytning, som dess verksamhet har till statens husdjursförsöks arbetsuppgifter. Till den föreslagna större organisationen borde enligt min uppfattning slutligen också verksamheten vid Wiad anknytas i den mån verksamheten ej övertages av något icke helstatligt organ. Det må i sammanhanget erinras om att verksamheten ifråga av utredningen betraktats såsom en försöksverksamhet. Den sålunda föreslagna samorganisationen skulle innebära, att de nu n ä m n d a mindre anstalterna sammanföras till en enda större, i fackavdelningar uppdelad, organisation. Var och en av de olika fackavdelningarna skulle i huvudsak komma att motsvara de nuvarande anstalterna, och var och en av dem skulle ha sin fackavdelningschef. Organisationen i dess helhet skulle ledas av en chef i förslagsvis överdirektörs ställning, och vidare skulle en styrelse finnas. Det förefaller naturligt, att styrelsen genom anstaltschefen även skulle fungera som inspekterande och samordnande myndighet för verksamheten vid de statsunderstödda växtskyddsanstalterna,

493 Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt. Vidare skulle det vara naturligt, att styrelsen genom anstaltschefen finge möjlighet att följa och influera på verksamheten vid jordbrukstekniska institutet, vid det föreslagna halvstatliga institutet för växtförädling av fruktträd vid Balsgård samt eventuellt vid andra halvstatliga institut med försöksuppgifter på jordbrukets område, som kan tillkomma. Samorganisationens fördelar. Genom samorganisationen skulle enligt min uppfattning en rad synnerligen påtagliga fördelar vinnas. Sålunda skulle de ofta återkommande frågorna om gränsdragningen mellan de olika anstalterna lätt kunna lösas i en gemensam organisation. Samarbete mellan olika fackavdelningar och deras specialister skulle lätt kunna etableras, t. ex. vid bearbetning av större frågekomplex såsom markbonitetsfrågor, växtföljdsfrågor och ensileringsfrågor. De olika avdelningarna skulle på ett gynnsamt sätt kunna influera på varandras verksamhet, exempelvis genom att växtskyddssynpunkter mera automatiskt än nu anlägges på växtodlingsförsöksverksamheten och vice versa, att mejeritekniska synpunkter beaktas vid husdjursförsöksverksämheten etc. Vidare skulle vissa kostnadsbesparingar otvivelaktigt kunna göras. Sålunda borde administrationskostnaderna kunna bli lägre vid ett gemensamt, större kansli och en gemensam ekonomiavdelning, där en effektiv kontorsorganisation kunde skapas jämfört med kostnaderna för de olika mindre administrativa enheter, som nu finnas. Besparingar borde också kunna göras genom att vissa centrala resurser såsom växthus, kärlförsöksgårdar, fältförsöksresurser, djurbesättningar och maskinell försöksutrustning kunde användas gemensamt av åtminstone vissa fackavdelningar. Bättre garantier för fullföljandet av de olika fackavdelningarnas arbetsprogram skulle erhållas, och effektiviteten i arbetet skulle bli större, därigenom att välutvecklade stödjeavdelningar skulle kunna inrättas. Förutom förstklassiga resurser för kemisk analysverksamhet enligt ovan skulle underlag finnas för exempelvis en välutrustad avdelning för statistik och försöksteknik. Inom en större anstalt skulle vidare åtgärder kunna vidtagas för arbetsresultatens snabba publicering i en för jordbruket lämplig form, exempelvis genom att en upplysningsavdelning arbetande i omedelbar anslutning till de olika fackavdelningarna upprättades. Vidare må framhållas, att en samorganisation skulle ge möjlighet till en enhetlig och inbördes avvägd behandling av avdelningarnas olika ärenden, såsom fastställandet av arbetsprogram samt anslags-, byggnads-, personal- och publiceringsfrågor. Slutligen skulle gemensamma och enhetliga regler för beställningsarbeten för jordbruket, handeln och industrien kunna utarbetas, likaså regler för provningsbetonade arbetens utförande och för resultatens publicering. Återverkningar i lokalt avseende. En samorganisation av lantbruksförsöksverksamhetens centrala resurser enligt nu angivna riktlinjer skulle själv32-599132 Utredningar

494 fallet motsvaras av en liknande samorganisation på det lokala planet. Detta skulle ge helt nya utgångspunkter och ett fastare underlag för uppordnandet av svårlösta och under årtionden diskuterade frågor rörande den lokala organisationen, såsom statens försöksgårdars och de fasta försöksstationernas ställning, utbyggnaden och utrustningen vid statens växtskyddsanstalts och statens centrala frökontrollanstalts filialer och vid statens trädgårdsförsöks stationer samt vidare statsstödet till de lokala lantbrukskemiska kontrollstationerna och frökontrollanstalterna. Vid samorganisationen i fråga kunde i varje fall en del av de nuvarande lokala, mindre arbetsenheterna lämpligen föras samman till större gemensamma stationer förlagda till lämpliga platser i landet. Varje station borde vara så stor, att personalen kunde vara specialiserad på olika arbetsområden, t. ex. markfrågor och gödsling, växtodling, växtskydd och husdjursfrågor. De olika specialisterna skulle i organiserad samverkan kunna allsidigt angripa de olika problemen inom stationens distrikt. Varje station skulle kunna utrustas väl i tekniskt avseende inom en rimlig kostnadsram, eftersom mycket av utrustningen, t. ex. försöksfält, försöksteknisk utrustning, försökspatruller, laboratorium, kontorsorganisation etc. i viss utsträckning kunde användas gemensamt. Man har anledning förmoda att om ett antal försöksstationer av här skisserat slag komme till stånd, så skulle dessa var och en inom sitt distrikt bli i stånd att tämligen självständigt men givetvis i samverkan med den centrala organisationen bearbeta olika problem. En viss önskvärd geografisk decentralisering av försöksverksamheten skulle härigenom uppkomma. Mellan de här skisserade större lokala försöksstationerna och hushållningssällskapen skulle självfallet ett mycket nära samarbete komma att råda. Hushållningssällskapen skulle sålunda i stor utsträckning bli impulsgivande för stationernas verksamhet, och vidare skulle de i hög grad komma att bygga sitt upplysningsarbete på resultaten från stationerna. Dessutom skulle hushållningssällskapen givetvis i stor utsträckning bli stationernas medarbetare, när det gäller det lokala försöksarbetet. Vad som nu sagts om hushållningssällskapen, skulle också komma att gälla för de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. Utöver kontakten med hushållningssällskapen och andra jordbruksinstitutioner skulle försöksstationerna i stor utsträckning komma i direktförbindelse med jordbrukarna. Sålunda finge man bl. a. r ä k n a med att jordbrukarna i stor utsträckning komme att konsultera stationernas specialutbildade tjänstemän, när det gällde sådana frågor, som en mera allroundutbildad konsulent inte behärskar. Samarbetsfrågor. I och med att en större anstalt av här skisserat slag organiserades, skulle vissa frågor om dess relationer till vissa ytterligare inrättningar å jordbrukets, veterinärmedicinens och skogsbrukets områden ord-

495 nas upp. Bland dessa synas statens maskinprovningar, statens veterinärmedicinska anstalt och statens skogsforskningsinstitut komma i första hand. I den mån icke en eller flera av dem rent av skulle inordnas i anstalten, borde åtgärder vidtagas för ett organiserat samarbete. Här må endast erinras om den betydelse, som t. ex. veterinärmedicinska synpunkter numera ha vid planläggning av husdjursförsök och även mejeriförsök. Beträffande försöksverksamhetens behov av samarbete med högskoleverksamheten hänvisas till den ovan förda diskussionen. Sammanförande av högskoleverksamheten Behovet av större enheter. Liksom försöksverksamheten är högskoleverksamheten på jordbrukets och angränsande områden starkt uppsplittrad i vårt land. Skogshögskolan, lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan samt Alnarpsinstitutet med sina avdelningar för högre trädgårds- och mejeriutbildning äro sålunda från varandra fristående enheter. Samtliga företräda emellertid områden som i många avseenden äro varandra mycket närbelägna. Gränserna mellan vissa av områdena ha dessutom genom de senaste årens utveckling blivit oklarare. Samtidigt som sålunda veterinärerna — vilka mera odelat än tidigare blivit lantbrukets tjänstemän i och med att hästarna försvunnit ur försvaret — i allt större utsträckning börjat intressera sig för allmän hälsovård och profylax inom djurbesättningarna, har husdjursagronomerna till följd av den press, som högproduktiva besättningar utsattes för, allt mera tvingats uppmärksamma hälso- och hållbarhetsproblem. Även mellan vissa andra arbetsområden ha gränserna genom utvecklingen blivit mer suddiga än tidigare. Som framgår av sammanställningen i tabell 1 äro de separata högskolorna och högskoleavdelningarna små och delvis mycket små med avseende på deras studentantal. Detta medför, att de olika institutionerna bli ringa utTabell 1. Antal studerande vid vissa högskolor. Totalantal in- Hösten 1957 anskrivna studetagna studerande år 1957, c:a rande, c:a Lantbrukshögskolan Skogshögskolan

. . . .

Alnarp: mejeriingenjörer . . hortonomer . . . . Summa Jämförelse: Tekniska högskolan i Stockholm

280 140 300 7 25

45 43 30

— 10

2 700

496 Tabell 2. Antal studerande och avlagda agronomexamina å husdjurslinjen inom KLSL åren 1940-1959. År

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Avlagt agroInskrivna nomexamen 0 6 6 6 5 5 13 8 4 6

4 2 4 6 4 6 2 4 8 1

År

Inskrivna

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959

4 7 7 2 7 11 8 6 2 6

Avlagt agronomexamen 5 5 7 5 9 7 8

— 5 7

nj'ttjade ur utbildningssynpunkt i förhållande till vad som skulle ha varit fallet, om högskolorna vore större enheter. Särskilt påtagligt framträder detta i fråga om grundläggande ämnen, för vilka varje högskola nu måste ha sin egen mer eller mindre fullständiga uppsättning av institutioner. Härav följer, att högskoleverksamheten — när den ses ur utbildningssynpunkt — blir mycket dyrbar. Förhållandet framträder i vissa sammanhang på ett rent av uppseendeväckande sätt. Inom husdjurslinjen vid lantbrukshögskolan har sålunda studentantalet, som framgår av tabell 2, under en följd av år hållit sig omkring 6 i medeltal. För dessa studerande måste vid Ultuna vidmakthållas en dyrbar, men trots detta icke fullgott utrustad, uppsättning av högskoleinstitutioner för vetenskaplig utbildning på husdjursområdet samtidigt som vid veterinärhögskolan, belägen endast några mil därifrån, en parallelluppsättning institutioner finnes, vilken tages i anspråk av ca 30 studerande per år. Även om institutionerna vid sidan av utbildningsverksamheten har en betydande forskningsverksamhet i gång, kan en sådan uppdelning inte vara rationell. För egen del är jag av den bestämda uppfattningen, att den nuvarande uppsplittringen av högskoleverksamheten på jordbrukets område — en uppsplittring som för övrigt torde vara större hos oss än i andra länder — är till betydande nackdel på längre sikt. De små högskolorna och högskoleavdelningarna kunna icke utrustas på ett tillfredsställande sätt, framförallt inte ifråga om institutioner för grundläggande ämnen. Bristerna synas komma att bli alltmer framträdande ju större krav på utrustning, som utvecklingen efter hand ställer, och följaktligen måste det bli allt angelägnare att åstadkomma större högskoleenheter. Hur en integration till större enheter lämpligen bör gå till, kan givetvis diskuteras. Dels kan de nuvarande högskolorna och högskoleavdelningarna sammanföras mer eller mindre med

497 vissa av universiteten eller med större högskolor under 8:e huvudtiteln, dels kan de sammanföras inbördes. Möjligheten till ett sammanförande enligt det första av de ovannämnda alternativen kommer att i hög grad bli beroende av den universitets- och högskoleorganisation i stort, som landet kommer att få. Universitetsutredningen behandlar för närvarande denna fråga, och när detta skrives föreligger ännu icke utredningens förslag. Det andra alternativet, att jordbrukets högskolor och högskoleavdelningar sammanföras inbördes, har tagits upp till diskussion inom jordbrukshögskoleutredningen, och enligt vad som upplysts även inom de utredningar, som för närvarande behandlar skogshögskolans och veterinärhögskolans förhållanden, överläggningar i frågan har också vid ett tillfälle ägt r u m mellan utsedda representanter för de tre utredningarna. Då jag intager en mera positiv inställning till tanken på ett sammanförande av högskolorna inbördes än vad jordbrukshögskoleutredningen gör i kapitel 15 anser jag mig i frågan böra anföra följande. Organisationen av en gemensam högskola för jordbrukets, skogsbrukets, trädgårdsnäringens, veterinärväsendets och eventuellt mejeriindustriens behov. Högskolans uppgift skulle vara högre undervisning och forskning inom ett ämnesområde, som på sitt sätt är mycket enhetligt: det tekniska-ekonomiska utnyttjandet av marken, växterna och djuren jämte grundläggande studier härför. Högskolan skulle, om man så ville, kunna benämnas »biotekniska högskolan». Den skulle lämpligen vara uppdelad i avdelningar, förslagsvis för skogsbruk, jordbruk, trädgårdsodling, husdjursskötsel, veterinärväsende, teknik, ekonomi och eventuellt mejeri. Centralt skulle finnas kansli, ekonomiförvaltning, centralbibliotek m. m. Då de nuvarande högskolorna och högskoleavdelningarna äro förlagda på tre olika platser: Stockholm, Ultuna och Alnarp och då stora investeringar i institutioner äro gjorda, måste man förutsätta, att den nya högskolan — i vissa hänseenden tills vidare och i andra för framtiden — skulle vara lokalmässigt decentraliserad. Nackdelarna härav synes emellertid icke bli oöverkomliga. Avståndet mellan skogshögskolan-veterinärhögskolan och lantbrukshögskolan, omkring 70 km, är icke större än att dagliga bussförbindelser för transport av studerande på statens bekostnad kan övervägas. Daglig transport av förslagsvis 50 studerande skulle komma att uppgå till 50 000 kronor/läsår, vilken siffra bör jämföras med den inbesparing, som kan göras genom att dubblering av institutioner etc. undvikes. I sammanhanget bör beaktas, att resor å den anförda sträckan komina att avsevärt underlättas och restiden att förkortas, när den av storflygplatsen Arlanda aktualiserade motorvägen Stockholm-Uppsala blir färdigställd. På längre sikt finge man väl förutsätta, att skogshögskolans och veterinärhögskolans institutioner överflyttades till Uppsalaområdet. Det må fram-

498 hållas, att ett sådant överflyttande icke behövde leda till att de bägge högskolornas lokaler i Stockholm bleve överflödiga. Med det läge lokalerna ha i närheten av experimentalfältet, skulle de förmodligen med lätthet kunna utnyttjas av Stockholms universitet, vars blivande centrum enligt fattade beslut skall förläggas omedelbart i närheten. För Alnarps vidkommande är en daglig transport av studerande givetvis icke möjlig utan här finge utbildningen uppdelas i avsnitt på så sätt som jordbrukshögskoleutredningen föreslagit i samband med den högre trädgårdsundervisningens ordnande. Fördelar av en gemensam högskola. Genom en samordning enligt ovan av de nuvarande högskolorna skulle olika fördelar vinnas. Sålunda skulle ett bättre underlag erhållas för institutioner för grundläggande ämnen. Vid de nuvarande små högskolorna äro ifrågavarande institutioner i stor omfattning mindre väl utnyttjade för undervisning. Undervisningsskyldigheten uppgår ofta endast till några tiotal timmar per år och lärare. Härtill kommer, att då studerandena äro få och då de oftast ha sitt huvudintresse inriktat på de efterföljande tekniskt-ekonomiska ämnena, blir antalet licentiander och doktorander ringa. Den vetenskapliga aktiviteten inom institutionerna blir följaktligen ofta beroende av i vilken utsträckning studerande och forskare med utbildning utanför den egna högskolan arbetar inom institutionerna. Svårigheterna att lämpligt inrätta institutioner för grundläggande ämnen och de stora kostnaderna för dem ha medfört, att uppsättningen i vissa hänseenden blivit ofullständig. Tabell 3. Grundläggande ämnen gemensamma för olika studieriktningar vid en större högskola. Tillämpningsområde Institutioner för

Träd- Hus- Veteri- MejeSkogs- Jordgårds- djurs- närriinbruk bruk odling skötsel väsen dustri

Matematik, tillämpad matematik, matematisk statistik Meteorologi, särsk. mikroklimatologi och bioklimatologi . . . Kemi Marklära Mikrobiologi Genetik Växtfysiologi och växtanatomi . Djurfysiologi och djuranatomi Nationalekonomi

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

Ekonomi

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

.

Maskinlära

X

X

X

X

X

X

X

X

499 Tabell 4. Tillämpade ämnen gemensamma för olika studieriktningar vid en större högskola. Tillämpningsområde Institutioner för

Växtnäringsforskning Hydrologi och hydroteknik . . . Allmän växtodling Växtförädling Växtpatologi Utfodring Husdjursgenetik och avelslära . »Mjölkproduktionslära» Allmän maskinlära Husbyggnadslära Företagsekonomi Marknadslära

Träd- Hus- Veteri- MejeSkogs- Jordgårds- djurs- närriinbruk bruk odling skötsel väsen dustri

X

X

X

X

X

Maskinlära

Ekonomi

X

X

X X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X X

Vid en samorganiserad större högskola skulle på grund av det samlade arbetsområdets betydande enhetlighet — »bioteknik» — de grundläggande institutionerna kunna vara gemensamma för olika studieinriktningar i mycket stor utsträckning. Undervisningsverksamheten skulle bli av mera normal omfattning, varjämte det flerdubblade studerandeantalet skulle medföra, att antalet licentiander från den egna högskolan ökade. Genom samorganisationen skulle naturligt underlag erhållas för bland annat de institutioner, som äro upptagna i tabell 3. Den storlek, som institutionerna automatiskt skulle få vid den tänkta samorganisationen, skulle medföra, att de kunde göras välutrustade och att verksamheten inom dem skulle kunna differentieras. I underhandsdiskussionen har någon gång gjorts gällande, att ett sammanförande av olika grundläggande ämnen enligt ovan icke skulle medföra nämnvärda fördelar, emedan många av ämnena behövde vara specialiserade efter studieriktningarna vid var och en av de nuvarande högskolorna. Det skulle sålunda t. ex. finnas en skoglig, en jordbruksmässig och en trädgårdsinässig marklära på grundläggande stadium, var och en så specialiserad, att en samorganisation vore till ringa fördel, och på samma sätt skulle det finnas en åt det agronomiska och en annan åt det veterinära hållet inriktad husdjursgenetik. Påståenden av detta slag torde sakna grund. Vid en gemensam större högskola skulle även vissa institutioner för tilllämpade ämnen kunna vara gemensamma för olika studieriktningar. Här-

500 igenom skulle institutionerna kunna bli större och följaktligen kunna göras mera välutrustade och differentierade. De ungefärliga möjligheterna för ett gemensamt utnyttjande av institutioner för tillämpade ämnen belyses i tabell 4. Den visar även, att samgåendet ger underlag för vissa nya institutioner. Dessutom må anföras, att en gemensam större högskola skulle utgöra ett bättre fundament för utbyggnad av vissa studieriktningar och arbetsområden än vad var och en av de nuvarande små högskolorna utgör. Exempel på sådana nya arbetsområden äro livsmedelskemi och näringsfysiologi samt vidare sociologi. Vid en gemensam större högskola skulle ett centralbibliotek kunna inrättas som vore större och mera allsidigt än de nuvarande, delvis mycket små högskolebiblioteken. Härigenom skulle litteraturtjänsten kunna effektiviseras och förbilligas. Inom en större högskoleorganisation skulle vidare kostnadskrävande specialutrustning för forskning kunna finna större gemensam användning och därmed bli lättare att anskaffa. Hit hör exempelvis avancerad fysikalisk allmänutrustning — elektronmikroskop, utrustning för isotoparbeten, databehandlingsmaskiner — jämte servicepersonal härför, central verkstad för krävande uppdrag, klimatkamrar, växthus, kärlförsöksgårdar och respirometeranläggningar. Inom en gemensam större högskolas ram skulle vidare såväl veterinärhögskolans som husdjursinstitutionernas vid lantbrukshögskolan redovisade stora behov av djurbesättningar för forsknings- och undervisningsändamål lättare kunna tillgodoses. I anslutning till det nu sagda må framhållas, att möjligheterna till forskningsarbete mellan sådana discipliner, som nu tillhöra skilda högskolor, skulle öka genom att en gemensam högskola inrättades. Exempel på sådana områden som nu äro skilda åt, men där ett forskningssamarbete utan tvivel skulle ha mycket att ge är husdjursskötsel-mejeriindustri, husdjursskötselveterinärväsen och skogsbruk-lantbruk. I anslutning till den sist anförda kombinationen må erinras om att ca 50 % av skogsarealen i vårt land ligger i sambruk med jordbruksfastigheter och att skogen inom dessa spelar en allt större ekonomisk roll. Därför måste bland annat lantbruksekonomien vara i nära kontakt med skogsbrukstekniska och skogsbruksekonomiska problem. Det finnes anledning antaga, att en större gemensam högskola bättre skulle kunna hävda sin plats inom vårt samlade högre undervisningsväsen än vad de nuvarande mindre högskolorna tillsammanstagna kunna göra. Det må här anföras, att antalet sökande till vissa av de nuvarande högskolorna är i avtagande, vilket medför, att medelkvalifikationerna hos de antagna studerandena sjunker. Tendenserna i den anförda riktningen kan befaras komma att öka under de närmaste åren med ökad åtgång på högskoleutbildad arbetskraft och därmed ökad utbyggnad och intagning bland annat vid universitetens naturvetenskapliga sektioner och de tekniska högskolorna. Om den pågående utvecklingen fortsätter, kan den ökade konkur-

501 rensen om högskoleutbildad arbetskraft leda till, att skogsbruk och lantbruk komina i sådan efterhand att näringarna i fråga tillfogas allvarlig skada. Medan de nuvarande små högskolorna med en årlig intagning av i medeltal endast några tiotal studerande ha svårt att var för sig vidtaga åtgärder för att förbättra sin rekrytering, skulle en större högskola med en årlig intagning av 130-150 studerande ha vissa möjligheter att i konkurrens med andra större läroanstalter föra en mera aktiv »rekryteringspolitik»: bedriva upplysning bland den studerande ungdomen, vinna beaktande för synpunkter på gymnasieutbildningens uppläggning exempelvis i fråga om kemi och biologi, ordna enhetliga praktikförhållanden etc. Inom en större högskola skulle möjligheterna öka för de studerande att välja flera för det praktiska näringslivet ändamålsenliga examenskombinationer än nu och att bedriva olika slag av kompletterande studier. Här skall som exempel endast nämnas jordbruksutbildning kombinerad eller kompletterad med trädgårdsutbildning med tanke på den fältmässiga grönsaksodlingen, husdjursutbildning-veterinärutbildning med tanke på bl. a. seminverksamheten, husdjursutbildning-mejeriutbildning med tanke på mjölkproduktionsproblem, jordbruksutbildning-skogsutbildning med tanke på lantbruksnämndernas verksamhet, inom vilken en viss insikt i skogsfrågor blir allt mer oundgänglig etc. För licentiatstudiernas del skulle liknande fördelar uppkomma: en licentiat i lantbruksekonomi kan behöva kompletterande studier i skogsbruk eller skogsbruksekonomi, en licentiat i veterinärmedicin kan behöva tillgång av sakkunskap inom genetiken etc. I anslutning till det nu sagda må anföras, att en gemensam utbildning vid en större högskola skulle kunna komma att förbättra samarbetet mellan olika tjänstemannagrupper. Man har sålunda anledning förmoda, att förutsättningarna för ett gott samarbete ute på olika platser mellan jägmästarejordbruksagronomer, jordbruksagronomer-hortonomer, husdjursagronomerveterinärer etc. skulle öka, om de olika kategorierna vore utbildade vid en gemensam större högskola, hade tillhört samma studentkår och redan under studietiden stiftat bekantskap med varandras problem. Avslutningsvis må framhållas de fördelar, som skulle vinnas vid en större högskola därigenom att ett större kansli och en gemensam ekonomiavdelning kunde upprättas och möjligheten därigenom erhållas att skapa en effektivare kontorsorganisation. Vidare må framhållas, att förekomsten av ett större gemensamt lärarkollegium skulle medföra enhetlig behandling av samtliga högskoleärenden, varjämte säkerheten i bedömningen av exempelvis befordringsärenden och gradualavhandlingar skulle öka. De framförda förslagens genomförande De nu framförda förslagen om sammanslagning dels av försöksverksamhetens olika delar, dels av de olika slagen av högskoleverksamhet äro utan tvivel ganska omfattande. Om ett genomförande av dem skulle föregås av

502 detalj utredningar av konventionell typ, skulle dessa av allt att döma komma att bli tidsödande. Man kan också ifrågasätta om sådana detalj utredningar skulle ha någon större uppgift att fylla på nuvarande stadium, eftersom genomförandet av omorganisationen skulle komina att ta så lång tid, att utredningsförslagen skulle vara inaktuella långt innan de hunnit förverkligas. Utan tvivel vore det bättre, om en annan väg kunde följas, vilken skulle innebära, att riksdagen först fattade allmänna principbeslut om samorganisation enligt de anförda riktlinjerna. Härefter skulle en styrelse och en chef tillsättas för den samlade försöksverksamheten och ett kansli ställas till förfogande. Styrelsen och chefen skulle tillika fungera som organisationskommitté med uppgift att i samråd med jordbruksdepartementet kontinuerligt framlägga förslag till den nya organisationens successiva uppbyggnad och konsolidering och vidare, allt eftersom riksdagsbeslut om förslagen fattades, genomföra dessa. Genom detta förfaringssätt skulle ett utredningsarbete enligt traditionellt mönster med de nackdelar det medför av tidsutdräkt och hinder för det löpande arbetet kunna ersättas av ett kontinuerligt fortgående uppbyggnadsarbete. Vid uppbyggnaden av en gemensam högskoleorganisation skulle en liknande väg följas. Efter principbeslut kunde sålunda en gemensam styrelse och en rektor inledningsvis tillsättas för de nuvarande högskolorna och högskoleavdelningarna. Styrelsen skulle sedan tillsammans med rektor fungera som organisationskommitté med uppgift att i samråd med jordbruksdepartementet kontinuerligt framlägga förslag till den nya högskoleorganisationens konsolidering och uppbyggnad.

Sammanfattning Jordbrukshögskoleutredningens förslag att sammanslå de nuvarande försöksanstalterna med undervisnings- och forskningsinstitutionerna för tilllämpade ämnen inom KLSL leder till en invecklad och tungrodd organisation, som av flera anledningar kan befaras komma att fungera mindre tillfredsställande. De skäl, som kunna åberopas för en sammanslagning äro icke heller övertygande. Det är icke motiverat att i nuvarande situation inrätta en jordbrukets provningsanstalt. Den provningsbetonade försöksverksamheten bör istället utan svårighet inordnas i försöksorganisationen. Högskoleverksamheten och försöksverksamheten inom KLSL böra organisatoriskt skiljas åt och försöksverksamheten sammanföras med annan liknande programbunden verksamhet på jordbrukets område till en större, gemensam organisation. Parallellt härmed böra de under jordbruksdepartementet sorterande högskolorna och högskoleavdelningarna sammanföras till en gemensam större enhet såvida icke den blivande uppbyggnaden av lan-

503 dets universitets- och högskoleväsen i övrigt föranleder andra former av samorganisation. Det är av största vikt att utbyggnaden av den lantbruksvetenskapliga verksamheten icke fördröjes. Därför bör principbeslut fattas så snart som möjligt om verksamhetens organisation i stort varefter ett detaljplaneringsoch uppbyggnadsarbete bör taga vid. b. AV HERR SIGFRID LARSSON; INTRÄDESFORDRINGAR OCH PROPEDEUTISK UTBILDNING (utredningens förslag sid. 120 och följande samt sid. 123 och följande) Agronomexamen Utredningen anför på sid. 121 att utbildningstiden räknat från studenttill agronomexamen bör vara högst 5 år mot nuvarande 6. Utredningen anser att minskningen i första hand bör gå ut över praktiken, som f. n. måste vara minst två år. I tiden inräknas obligatorisk, teoretisk kurs vid lantmanna- eller lantbruksskola. Jag delar utredningens uppfattning att den förberedande praktiska utbildningen bör kunna begränsas till ett år. Utredningen anför som motiv för avkortningen av praktiktiden bl. a. att jordbrukets produktionsmetoder numera snabbt förändras vilket begränsar värdet av den praktiska utbildningen. Det berörda förhållandet är en svaghet som mer eller mindre vidlåder all utbildning men som tyvärr är ofrånkomlig. Oavsett detta självklara faktum bör enligt min mening syftet med den förberedande praktiska utbildningen för blivande agronomer inte främst vara att lära dessa för dagen vid jordbruket tillämpade produktionsmetoder utan att, vilket i detta sammanhang är mera väsentligt, göra dem förtrogna med produktionens förutsättningar. Genom att delta i jordbruksarbetet och genom kontakten med brukaren, hans familj samt ev. anställda får han inblick i ett lantbruksföretags struktur och organisation, i dess tekniska och ekonomiska problem samt lär känna jord, djur och övriga produktionsmedel. Meningarna om hur lång tid som erfordras för att uppnå detta syfte är delade. På grund av den för lantbruket karaktäristiska årsrytmen är ett år minimitiden för att erhålla den överblick över hur ett jordbruksföretag fungerar, vilken torde vara ett grundvillkor för att förstå de problemställningar som vederbörande vid sina studier i de tillämpade ämnena ställes inför. Tidigare ställda krav på att den blivande agronomen skall äga inte bara kännedom om utan även rutin i olika jordbruksarbeten torde man i nuvarande rationaliserade och mekaniserade jordbruksdrift k u n n a bortse från. Det bör därför räcka med att under ett år följa skeendet vid ett lantbruk. För detta fordras inte att praktikanten varje dag skall vistas på gården. Vinterhalvåret är en föga händelserik tid vid jordbruk utan skog. En stor del av denna tid kan därför utnyttjas för teoretiska studier till komplet-

504 tering av de praktiska studierna och övningarna. Praktikanten bör vid dessa studier, om de är riktigt upplagda, få svar på de »varför» som han — om han är en vaken iakttagare — vid många tillfällen har frågat sig under deltagandet i det praktiska arbetet. Vid några lantmannaskolor har man sedan något år tillbaka kurser där man tillämpat ovan skisserade praktiska utbildning. Eleverna komma till skolan i slutet på sept. och fördelas sedan en och en på lantbruk i skolans närhet där de tas om hand av »praktikvärdarna». Under dessas ledning arbetar de sedan på resp. gårdar till början på nov. då de samlas på skolan för teoretisk undervisning. Denna pågår till medio av mars då eleverna återgå till arbetet ute på gårdarna. Under ett par korta »arbetsdalar» (2 veckor i juni och 3 veckor i juli) under sommaren samlas eleverna också till skolan. Den övriga tiden arbetar de ute på gårdarna till i slutet på sept. då kursen avslutas. Under vistelsen på skolan bli de i tillfälle att kollationera intrycken från sina resp. gårdar. Därigenom lär de känna inte bara ett jordbruksföretag utan lika många som det finns elever i kursen. Under sommaren göres ett par rundresor till alla gårdarna varvid var och en elev får redogöra för förhållandena på sin gård. Under sin vistelse på skolan kommer studentkursen i kontakt med skolans övriga elever. Det livliga tankeutbyte, som är karaktäristiskt mellan eleverna i en internatskola, ger goda förutsättningar för eleverna att lära känna jordbrukarebefolkningens ekonomiska och sociala problem samt deras allmänna mentalitet, vilket otvivelaktigt är värdefullt för den blivande konsulenten och lantbruksläraren. Av vad ovan anförts torde framgå att praktiken på gårdarna och undervisningen på skolan utgör en organisk enhet, som inte kan brytas sönder utan stor risk för att resultatet av kursen äventyras. Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande sagt att undervisningen i lantmannaskolas huvudkurs (man avser antagligen vinterkursen) är allt för elementärt upplagd för att vara anpassad för studenter. Detta är riktigt ifråga om de grundläggande men ej beträffande de tillämpade ämnena. Undervisningen för studenterna i de senare måste i flera avsnitt göras mera elementär än för lantmannaskolornas vanliga elevklientel, som i regel har många års praktisk erfarenhet bakom sig. Andra delar av de tillämpade ämnena, särskilt sådana i vilka kalkylationer ingår inhämtas i regel betydligt snabbare av studenterna, på grund av deras större rutin att handskas med siffror, än av övriga elever. Undervisningsplanen för studenternas »vinterkurs» lägges därför upp på ett för dem anpassat sätt, vilket väsentligt avviker från den vanliga vinterkursen. Däremot är lärostoffets omfattning i de tillämpade ämnena ungefär lika i båda kurserna. Detta innebär för studenternas vidkommande bl. a. den behövliga kompletteringen av de erfarenheter och kunskaper de erhållit vid arbetet ute på gårdarna.

505 Inom tidsramen för den teoretiska undervisningen är det möjligt att utforma undervisningsplanen så att den blir utpräglat propedeutisk med anpassning till de kommande studierna vid högskolan. Lantmannaskolans lärare bör vara väl skickade att meddela denna undervisning. Den av utredningen föreslagna omfattningen av den teoretiska undervisningen under praktikåret och fördelningen på olika ämnen finner jag väl avvägd. De sammanfaller i stort sett med vad som tillämpas vid de till lantmannaskolor förlagda praktisk-teoretiska helårskurser för studenter, som har för avsikt att söka inträde vid lantbrukshögskolan. Uppläggningen av dessa kurser vid lantmannaskolorna bör givetvis grundas på direktiv från högskolan efter hörande av företrädarna för respektive ämnen. Det finnes därför ingen anledning befara att det skulle uppstå svårigheter att samordna denna undervisning med efterföljande högskolestudier till följd av »att de studerande splittras på olika skolor». Med utgångspunkt från utredningens förslag om det antal studerande som varje år skall intagas vid högskolan torde det vara tillräckligt att ordna praktiskt-teoretiska kurser för studenter vid tre av landets lantmannaskolor. Antalet elever i vardera kursen bör begränsas till 15 bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av att samtliga praktikgårdar ligger relativt nära skolan. Av ovan anförda skäl anser jag att utredningen ifråga om den förberedande praktiska utbildningen istället för den föreslagna till högskolan knutna propedeutiska kursen borde förordat denna utbildnings förläggning till förslagsvis tre lantmannaskolor i mellersta och södra Sverige. De nackdelar utredningen anser kommer att vidlåda en dylik anordning finner jag konstruerade och knappast sakligt motiverade. Det är f. ö. anmärkningsvärt att samtidigt som utredningen föreslår att till Ultuna förlägga en propedeutisk kurs innebärande en ny och oprövad organisation istället för den praktisk-teoretiska kurs vid lantmannaskolor som funnits några år, betecknar den sistnämnda form av förberedande praktisk utbildning för blivande agronomer som i många avseenden föredömlig och motiverar utförligt denna sin uppfattning. Det mest väsentliga är givetvis att den praktiska utbildningen får bästa möjliga utformning men kostnadsfrågan bör ej heller förbises. Det blir otvivelaktigt billigare att förlägga den praktiska utbildningen till lantmannaskolorna än till en propedeutisk kurs vid Ultuna. Någon utökning av lokalutrymmena vid de lantmannaskolor, som skall anordna de praktiskteoretiska kurserna, är sannolikt inte erforderlig. Kostnaderna för den förstärkning av lärarekrafterna som kan bli nödvändig torde bli av blygsam omfattning. Ombyggnaden av Ultuna lantbruksskolas lokaler för den föreslagna propedeutiska kursen kommer att draga betydande kostnader. En föreståndare för nämnda kurs skall anställas och arvoden utgå till övriga lärarekrafter. Det ökade lokalbehovet enligt de förslag utredningen framlagt innebär, att den förutsatta nedläggningen av Ultuna lantbruksskola

506 medför friställning av lokalutrymmen, vilka bör kunna komma till god användning för andra ändamål. Utredningen föreslår att sökande till högskolan antages enbart på grundval av studentbetyget därför att detta skulle öka förutsättningarna för att praktikåret blir väl utnyttjat. Om den förberedande praktiska utbildningen ordnas på det sätt jag ovan antytt är det ur utbildningssynpunkt skäligen likgiltigt om de antages och inskrives vid högskolan före eller efter praktikåret. Det bör i detta sammanhang erinras om att utredningen föreslagit befrielse från propedeutisk kurs för sökande, vilka redan förvärvat en motsvarande utbildning. Följden blir att av de ett visst år antagna får en del börja högskolestudierna samma höst medan övriga får börja först påföljande höst. Även om det inte klart utsagts av utredningen måste väl antagandet av sökande omedelbart efter studentexamen bli i viss mån villkorligt. Ett tillfredsställande inhämtande av den propedeutiska kursen måste fordras för tillstånd att deltaga i den egentliga högskoleundervisningen. I motsatt fall erhålles inte den »garanti för att undervisningen får direkt anknytning till den vid högskolan senare meddelade undervisningen» varom utredningen talar. Någon fördel av att sökande antages vid högskolan innan vederbörande klarat av de elementära studierna av såväl allmän som speciell (praktisk utbildning med inkluderad teoretisk lantbruksundervisning) natur föreligger enligt min mening inte. Det får anses vara en onödig komplikation av högskoleorganisationen att i denna infoga preparandkurser med elementär undervisning. Jag anser därför att definitivt antagande av studerande vid högskolan bör ske först efter fullgjord praktikantutbildning. Detta bör givetvis inte hindra att en nybliven student med studentbetyg, som kvalificerar honom för inträde, kan erhålla intyg om att han följande år kan beräkna bli antagen som studerande vid högskolan under förutsättning att han erhåller tillfredsställande vitsord från genomgången av högskolan anvisad praktisk-teoretisk kurs. Hortonomexamen Utredningen föreslår motsvarande inträdesfordringar för blivande hortonomer som för agronomer. Beträffande den förberedande praktiska utbildningen förordas en propedeutisk kurs vid högskolans trädgårdsektion i Alnarp. Liksom beträffande blivande agronomer föreslås att sökande kan antagas omedelbart efter studentexamen oberoende av om vederbörande har praktisk trädgårdsutbildning eller inte. Utredningen föreslår vidare att specialgymnasiet vid Hvilan öppnas även för trädgårdsstuderande. Jag delar denna uppfattning emedan därigenom personer som redan har yrkesutbildning på trädgårdsområdet (trädgårdsskola och trädgårdspraktik) vid specialgymnasiet kan inhämta den allmänna teoretiska grundval som erfordras

507 för högskolestudier. Enligt utredningen kominer dylika studerande att befrias från att deltaga i den propedeutiska kursen och kan därför börja högskolestudierna ett år innan de samma år antagna utan förberedande praktisk utbildning. Av samma skäl som ovan anförts ifråga om agronomlinjens inträdesfordringar anser jag att sökande till hortonomlinjen inte definitivt antages förrän de uppfyllt inträdesfordringarna även beträffande praktisk förutbildning. Denna utbildning bör omfatta minst en praktisk-teoretisk helårskurs analog med de som redan nu finnes för blivande agronomer. Med hänsyn till att antalet studerande som årligen avses att intagas på hortonomlinjen är väsentligt lägre än på agronomlinjen, bör det vara tillräckligt med en praktisk-teoretisk helårskurs för blivande hortonomer. Det synes uppenbart att en förläggning av denna kurs till Alnarps trädgårdsskola skulle innebära många fördelar. Undervisningsplanen för kursen bör utformas i samråd med högskolans företrädare för de tillämpade trädgårdsämnena och godkännas av sektionskollegiet vid Alnarp. Sammanfattning Utredningens förslag om propedeutiska kurser vid Ultuna och Alnarp kan jag inte biträda. Den förberedande praktiska utbildningen för sökande, som inte redan förvärvat denna utbildning, bör tillgodoses genom praktisk-teoretiska helårskurser. För agronomsidan anordnas tre dylika kurser förlagda till lantmannaskolor i mellersta och södra Sverige och för hortonomsidan en sådan kurs förlagd till Alnarps trädgårdsskola. Undervisningsplanerna för kurserna utformas efter direktiv från högskolan. Det definitiva antagandet av sökande till högskolan sker först sedan vederbörande avlagt studentexamen enligt de av utredningen föreslagna fordringarna och förskaffat sig den för högskolestudierna erforderliga praktiska utbildningen. c. AV HERRAR SIGFRID LARSSON OCH FREDRIK NILSSON Vid utredningens behandling av förhållandet mellan den verksamhet, som bedrives vid Ultuna och den på mejeri- och trädgårdsområdena bedrivna vid Alnarp, har utredningen kommit till det resultatet, att den högre utbildningen och forskningen på mejeriområdet lämpligen bör anknytas till en teknisk högskola, medan den akademiska utbildningen, forskningen och försöksverksamheten på trädgårdsområdet ansetts ha så nära samband med motsvarande verksamhetsgrenar vid nuvarande kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, att en samordning bör komma till stånd. Utredningen föreslår vidare att en särskild trädgårdssektion inrättas vid Alnarp vilken inordnas i den av utredningen förordade nya organisationen och att denna, trots utvidgningen av verksamhetsfältet, skall bibehålla det

508 långa och otympliga namnet kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök. En särskild trädgårdshögskola, som föreslogs av 1946 års trädgårdsundervisningskommitté, har ansetts bli en alltför liten organisatorisk enhet med relativt stor belastning av grundläggande ämnen och har i dagens läge ej ansetts vara en realistisk lösning, vilket däremot inrättandet av en trädgårdssektion förlagd till Alnarp utgör. Då detta emellertid innebär en samordning av verksamhetsområden, som hittills varit åtskilda, bör namnfrågan för den utvidgade högskoleverksamheten övervägas och enligt vår mening hade det varit önskvärt att av namnet framgått att verksamheten även skall omfatta högre utbildning, forskning och försöksverksamhet på trädgårdsområdet. Med hänsyn till att namnet redan nu är långt och skulle bli ännu längre och otympligare om även trädgårdsverksamheten skulle avspeglas i namnet, yrkar vi att den samlade högskole- och försöksverksamheten vid Ultuna och Alnarp kallas Kungl. lantbrukshögskolan och att i dess statuter, första paragrafen, redogöres för verksamhetens omfattning.

KUNGL. BIBL.

2 8 JAN I960 STOCKHOLM

I

Statens offentliga utredningar 1960 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Ecklesiastikdepartementet

Utrikesdepartementet

Jordbruksdepartementet Högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område. [2]

Handelsdepartementet

Försvarsdepartementet

Inrikesdepartementet

Socialdepartementet

Folktandvården. [1]

Civildepartementet

Kommunikationsdepartementet

Finansdepartementet

ALMQVIST

& WIKSELLS UPPSALA

BOKTRYCKERI 1960

AB