Objektiviteten vid forskning och försök på växtnäringsområdet utredning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

KUNGL

B

?6C

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1960:30 Jordbruksdepartementet

OBJEKTIVITETEN VID FORSKNING OCH FÖRSÖK PÅ VÄXTNÄRINGSOMRÅDET UTREDNING VERKSTÄLLD AV SÄRSKILT FÖRORDNAD UTREDNINGSMAN

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1960 Kronologisk förteckning

1. Folktandvården. Idun. 189 s. I. 2. Högre utbldning, forskning och försök på lantbrukets områce. Almqvist & Wiksell, Uppsala. XII + 508 s. Jo. 3. Grusexploaeringen i Sverige. Idun. 85 s. J o . 4. Fastighetsbeskattningen. Marcus. 179 s. F i . 5. Förslag til namnlag. Idun. 362 s. Ju. 6. Studiekostiader vid beskattningen. Idun. 211 s. Fi. 7. Redogöra ansvaret och anmärkningsprocessen. Kihlström. 146 s. Fi. 8. Preliminäi nationalbudget för å r 1960. Marcus. V + 121 i. Fi. 9. De ekononiska villkoren för en huvudmannaskapsreform inon mentalsjukvården. Idun. 173 s. I. 10. Statstjänstemannens förhandlingsrätt. Idun. 105 8. C. 11. Översyn a' lagen om försäkringsrörelse. Idun. 509 s. H. 12. Krigsmaktens högsta ledning. Beckman. 235 g. Fö. 13. Individuell; differenser och skoldifferentiering. Victor Pettersm. 127 s. E. 14. CP-vården Idun. 175 s. I. 15. Kursplanemdersökningar i matematik och modersmålet. Idui. 536 s. E. 16. Banklikvidtet och kreditprioritering. Idun. 245 s. Fi. 17. Forskning och högre utbildning på skogsbrukets område. Idun. 207 s. Jo. 18. Reviderad nationalbudget för år 1960. Marcus. V + 98 s.Fi. 19. Rättssäkerieten vid administrativa frihetsberövanden. Idun. 138 :. J u . 20. Allmänna 'rkesinspektionen. Idun. 135 s. S. 21. Medicinske äktenskapshinder. Idun. 140 s. J u . 22. Bohuslän, dun. 326 s. S. 23. Besparingar inom försvaret. Idun. 245 s. Fö. 24. Lagberednngens förslag till jordabalk m. m. I. Lagtext. Norstdt & Söner. 259 s. Ju. 25. Lagberednngens förslag till jordabalk m. m. II. Motiv till baken. Norstedt & Söner. 815 s. Ju. 26. Lagberednngens förslag till jordabalk m. m. III. Motiv till lagen om införande av nya jordabalken m. m. Norsedt & Söner. 267 + 31 + 313 s. Ju. 27. Offentlig >rovningsverksamhet. Behov och resurser. Idun. 157 ;.H. 28. Förverkame på grund av brott. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 188 8. Ju. 29. Frågan on åtgärder för att förbättra konsumtionsmjölkens b-skaffenhet. Idun. 157 s. I. 80. Objektiviteen vid forskning och försök p å växtnäringsområcet. Kihlström. 324 s. Jo.

Anm. Om säskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till cet departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdeparementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1960:30 Jordbruksdepartementet

OBJEKTIVITETEN VID FORSKNING OCH FÖRSÖK PÅ VÄXTNÄRINGSOMRÅDET Utredning verkställd av särskilt förordnad

utredningsman

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG S T O C K H O L M 1960

Innehåll sid. Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet . . .

7 Kapitel I.

Inledning

9 Kapitel II.

Statens jordbruksförsök och dess verksamhet Instruktionsbestämmelser SJF:s organisation och arbetsformer SJF:s arbetsuppgifter Planeringen av försöksverksamheten Den statliga försöksverksamheten Den statsunderstödda, lokala försöksverksamheten Industrin och handeln på gödselmedelsområdet Tillverkare Handelsföretag Produktion och förbrukning Fosforgödselmedel Kvävegödselmedel Kaliumgödselmedel , Sammansatta gödselmedel Export

14 14 17 18 19 19 20 22 22 22 23 23 24 2tf 27 27

Kapitel III.

Kapitel IV.

Kapitel V.

Kapitel VI.

. . .

Industrins stöd åt forskning och försöksverksamhet på växlnäringsområdet Jordbrukstekniska byrån Konsortiet Äger Gödsel- och Kalkindustriernas Samarbetsdelegation (GKS) . Stiftelsen Svensk Växtnäringsforskning Bidrag till den lokala försöksverksamheten

28 28 28 30 33 36

Publiceringen av resultaten från forsknings- och försöksverksamheten Publiceringsregler för KLSL Jordbrukets upplysningsnämnd Jordbrukets Notisbyrå Aktiebolag Den av GKS bedrivna publikationsverksamheten . . . . Annan publiceringsverksamhet

37 37 38 40 41 42

Vissa forsknings- och försöksproblem i den offentliga diskussionen

43 Diskussionen angående effekten och värdet av handelsgödselanvändning

sid. Francks skördekalkyl 43 Kritiken av Francks skördekalkyl särskilt såvitt angår superfosfat 46 Francks skördekalkyl och de lokala gödslingsförsöken 47 Fosfatgödslingens efterverkan 62 Tillämpningen av Francks skördekalkyl och liknande bcräkningar i upplysningsverksamhet och vid industrins planering 69 Upplysningsverksamhet 69 Forskningsresultatens användning i industriplaneringen 78 Hyperfosfatfrågan 82 De jämförande försöken och deras tolkning 84 Kritiken av Francks försök med hyperfosfat 88 Det vid försöken använda hyperfosfatet 88 Hyperfosfatets halt av växtlöslig fosforsyra 91 Försöksplanen 92 Bearbetning av försöksmaterialet 99 Övrig kritik mot Francks försöksredogörelse . . . . 101 De finska försöken 103 Svenska försök 112 Bedömning av hyperfosfat på grundval av kemisk analys 116 Uttalanden i övrigt om hyperfosfat 124 Thomasfosfat som fosforgödselmedel 128 Uttalanden om thomasfosfatets värde 129 Lanna-försöken 134 Diskussionen om Lanna-försöken 136 Nyare försök 141 Uttlanden i övrigt om thomasfosfat 143 Frågan om kalkkvävets värde som kvävegödselmedel . . . . 145 Äldre försök 145 Uttalanden av Franck och Perman 146 Försök i Skaraborgs. Malmöhus och Kristianstads län . . 1 4 8 Försöksmeddelandet nr 54 152 Pressdiskussion om försöksmeddelandet nr 54 . . . . 157 Uttalanden inför utredningsmannen angående försöksmeddelandet nr 54 161 Senare diskussionsinlägg 191 Lanna-försök angående kvävegödsling 192 Kritiken av Francks skrift angående försök med kvävegödselmedel till sockerbetor 194 Frågan om kvävegödsling vid halmnedplöjning . . . . 203 Om värdet av fastliggande gödslingsförsök Allmänna uttalanden Kritiken av Francks skrift »Om fastliggande gödslingsförsöks betydelse»

206 206 mångåriga

Markkarteringen Permans kritik Francks bemötande Uttalanden angående markkarteringen och Permans kritik

209 217 217 220 224

5 sid. Kapitel VII.

Uttalanden angående påstått inflytande från industrins sida på verksamheten vid SJF Inflytande genom finansiering Inflytande i samband med publicering av forsknings- och försöksresultat Anförda exempel Ändringsförslag beträffande ordningen för publicering av forsknings- och försöksresultat

233 233 243 243 256

Kapitel VIII. Vissa allmänna synpunkter angående meningsskiljaktigheterna och den förda diskussionen . 261 Kapitel IX.

Utredningsmannens utlåtande

Förteckning över bilagor Bilaga 1. Anslag i form av GKS' forskarstipendier, beviljade av kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1950—1959. Bilaga 2. Allmänna villkor för åtnjutande av forskningsunderstöd från kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Bilaga 3. Riktlinjer för handläggning av ärenden rörande anslag till forskningsarbeten vid kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök utgående från kungl. Skogs- och lantbruksakademien ur medel ställda till förfogande av Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning. Bilaga 4. Forskningsanslag beviljade av Skogs- och lantbruksakademien ur medel från Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning 1955—1959. Bilaga 5. Professor Lennart Hjelm; »Lantbruksekonomiska synpunkter på upplysnings- och försöksverksamhet rörande användningen av olika industriella förnödenheter (framför allt gödselmedel och kalk) inom jordbrukets växtodling».

Förkortningar CFJ FoF

= =

GKS JUN KLSL SJF YnN

= = = = =

Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet Tidskriften »Försök och Forskning», utgiven av jordbrukets upplysningsnämnd Gödsel- och kalkindustriernas samarbetsdelegation Jordbrukets upplysningsnämnd Kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök Statens jordbruksförsök Tidskriften »Växt-närings-Nytt», utgiven av Gödsel- och kalkindustriernas samarbetsdelegation

Till Herr Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 29 november 1957 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning rörande den vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök på växtnäringsområdet bedrivna forsknings- och försöksverksamhetens objektivitet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag undertecknad såsom utredningsman. Som sekreterare för utredningen förordnades den 7 februari 1958 byrådirektören vid statens jordbruksnämnd P. E. Ekström. Efter framställning från mig har departementschefen såsom experter att biträda vid utredningen tillkallat professorn K. O. Tedin och revisionssekreteraren B. Bernhard. Till fullföljande av mitt uppdrag har jag tagit del av protokoll, korrespondens och andra tryckta och otryckta skrifter, som ställts till mitt förfogande bl. a. av styrelsen för kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök samt av industriföretag på konstgödselområdet. Jag har vidare i ärendet hört representanter för nämnda styrelse och för kungl. Skogs- och lantbruksakademien, nuvarande och förutvarande befattningshavare vid högskolan och statens jordbruksförsök, representanter för den statsunderstödda lokala försöksverksamheten, för Sveriges lantbruksförbund, för Hushållningssällskapens förbund och för handeln och industrien på konstgödselområdet. De inför mig avgivna utsagorna har upptagits fonografiskt, varefter fonogramutskrifter tillställts vederbörande för granskning och eventuell erforderlig bearbetning. De sålunda bearbetade utsagorna har, i den mån de gällt vetenskapliga frågor, tillställts Tedin, vilken avgivit ett utlåtande på grundval av utsagorna och det material, varöver jag i övrigt förfogat. Tillförordnade föreståndaren för statens jordbruksförsök professorn O. A. Franck har i början av I960 på min begäran yttrat sig över utsagorna och Tedins utlåtande, såvitt dessa berört anstaltens verksamhet. I särskilda frågor har jag införskaffat utlåtande av professorn K. G. L. Hjelm samt verkställande direktören i Svenska jordbrukskreditkassan B. H. Åstrand. Jag har efter remiss avgivit utlåtande över jordbrukshögskoleutredning-

8 ens betänkande (SOU 1960:2) rörande högre vitbildning, forskning och försök på lantbrukets område. Sedan uppdraget slutförts, får jag härmed vördsamt överlämna mitt betänkande med bilagor. Med hänsyn till arten av mitt uppdrag och då jag saknar vetenskaplig kompetens på växtnäringsområdet, har jag ansett det erforderligt att relativt fylligt redovisa det material, varpå jag grundar mitt utlåtande. Sammanställningen av materialet har utförts av Bernhard och Ekström gemensamt. Bernhard har även biträtt med avfattandet av utlåtandet. Stockholm den 28 juni 1960. Olof

Söderström

KAPITEL I

Inledning

Under senare år har i vissa tidningar och tidskrifter, i vilka jordbruksfrågor behandlas, förts en livlig diskussion angående vissa spörsmål på växtnäringsområdet. Diskussionen har visat, att bland fackmän på detta område väsentliga meningsskiljaktigheter föreligger. Meningsutbytet, som präglats av polemisk skärpa och där personliga utfall och beskyllningar av olika slag icke saknats, har ägt rum i huvudsak mellan företrädare för den lokala försöksverksamheten å ena sidan och vissa forskare vid kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök (KLSL) å den andra. Även företrädare för vissa kommersiella intressen har deltagit i meningsutbytet och därvid riktat kritik mot forsknings- och försöksverksamheten på det aktuella området. Bland kritikerna inom den lokala försöksverksamheten märks främst föreståndaren för Lanna försöksgård agronomen Olof T. Perman. Därjämte har beträffande vissa spörsmål kritik framförts av bl. a. rektorn vid lantmannaskolan i Skurup agronomen E. G. Bengtsson, rektorn vid lantbruksskolan i Alnarp agronomen C.-F. J. Gelinder samt agronomen H. Melchert, Svalöv. Från kommersiellt håll har åtskilliga anmärkningar framförts av Otto Ballin aktiebolag, Hälsingborg. Uti den förda diskussionen har kritiken riktats i första hand mot t. f. föreståndaren för statens jordbruksförsök (SJF) professorn O. A. Franck samt mot professorn i allmän och oorganisk kemi vid KLSL, A. K. O. Svanberg. Den 21—22 november 1955 hölls i Stockholm ett s. k. försöksledarmöte. Vid sammanträde med mötets jordbrukssektion förekom diskussion angående jordbrukets kväveproblem med deltagande av bland andra Perman och Gelinder. Perman yttrade därvid bl. a., att det bedrevs propaganda mot den lokala försöksverksamheten, oaktat allt vad man kände till om värdet av olika handelsgödselmedel härrörde från denna lokala verksamhet. Han framhöll, att SJF arbetade för att förstärka den fasta försöksverksamheten, men att de fasta försöken var så planlagda, att de lätt kunde användas för handelsgödselpropaganda. Enligt Perman skedde vidare en gallring av SJF:s försöksmaterial på så sätt, att publiceringen av vissa försöksserier hölls tillbaka medan andra serier publicerades alltför tidigt. Såsom allmänt omdöme uttalade Perman, att försöksverksamheten var i behov av moralisk

LO upprustning. I samma diskussion förklarade Gelinder bl. a., att Gödsel- och kalkindustriernas samarbetsdelegation (GKS) utövade ett alltför stort inflytande på planläggningen av SJF:s verksamhet. Vid sammanträde den 25 november 1955 beslöt styrelsen för KLSL anmoda Perman och Gelinder att till styrelsen inkomma med utförlig redogörelse för det material, varpå uttalandena grundats. Sedan skrivelser från Perman och Gelinder inkommit och yttrande i ärendet avgivits av SJF, beslöt styrelsen vid sammanträde den 14 december 1956 uttala, att styrelsen varken av det material, som förebragts i ärendet, eller eljest funnit något, som kunde ge anledning antaga, att den under styrelsens inseende stående försöksverksamheten skulle ha vägletts av annat än den strävan att få fram objektivt riktiga uppgifter till jordbrukets bästa, som självfallet måste vara ledtråden för all försöksverksamhet på jordbrukets område. Vid sammanträde den 26 juni 1957 beslöt styrelsen för KLSL att från Svanberg, förste assistenten T. Philipson, Franck samt f. d. rektorn E. Ernest, Göteborg, infordra yttranden över en skriftväxling, som sedan januari 1957 förekommit i RLF-tidningen mellan dem, å ena sidan, och Perman, å andra sidan. Styrelsen förordnade vidare, att Perman därefter skulle beredas tillfälle att avgiva påminnelser över de inkomna yttrandena. Till styrelsen inkom sedermera dels ett gemensamt yttrande av Svanberg och Philipson dels särskilda yttranden från Ernest och Franck. Sedan jämväl från Perman inkommit en den 30 augusti 1957 dagtecknad skrift, innefattande påminnelser med anledning av de nyssnämnda yttrandena, beslöt styrelsen vid sammanträde den 9 september 1957 att från Svanberg, Philipson och Franck inhämta yttranden över Permans påminnelser. Perman har av trycket utgivit sina påminnelser jämte Svanbergs, Francks och Ernests yttranden samt åtskilliga andra skrivelser, artiklar och diskussionsinlägg i den förda debatten. Den tryckta skriften bär titeln »Påminnelser med anledning av vissa yttranden angående debatten om handelsgödselanvändning i RLF-tidningen 1 :sta halvåret 1957» (cit. Påminnelser). På uppmaning av styrelsen för KLSL har Svanberg, Philipson och Franck var för sig avgivit yttrande över Permans påminnelser. Permans uttalanden i sina påminnelser har vidare föranlett direktören Bjarne Colbjörnsen, Hälsingborg, Aktiebolaget Svenska salpeterverken, Köping, samt kungl. Skogs- och lantbruksakademien att i särskilda skrivelser till styrelsen för KLSL framföra erinringar mot Permans framställning, som enligt deras mening på väsentliga punkter innehöll uppenbart felaktiga påståenden. Vid sammanträde den 23 oktober 1957 beslöt styrelsen för KLSL att med anledning av de anmärkningar, som riktats mot den vid högskolan och lantbruksförsöken bedrivna försöksverksamheten och vari stundom gjorts gällande att framlagt försöksmaterial och tolkningen av detsamma ej varit fullt objektiva, hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att utse en

11 utredningsman med uppdrag att utan dröjsmål verkställa en utredning rörande den inom detta område bedrivna forskningens och försöksverksamhetens objektivitet. I skrivelse den 4 november 1957 till Kungl. Maj:t anhöll Otto Ballin Aktiebolag att styrelsens framställning måtte så till vida bifallas, att en kommitté tillsattes för att utreda, huruvida kritiken mot SJF kunde anses befogad, men att det icke måtte överlåtas åt styrelsen för KLSL att utse denna kommitté. Såsom skäl härför åberopade bolaget, att bolaget självt riktat kritik mot en av SJF utgiven publikation med titeln »Jämförande försök med superfosfat, 'hyperfosfat Reno' och smältfosfat» (SJF Medd. nr 79), författad av Franck, och ansett sig kunna påvisa så allvarliga brister, att skriften icke kunde betecknas som ett resultat av vetenskaplig forskning. Bolaget hade fäst styrelsens uppmärksamhet på förhållandet och anhållit om besked, huruvida styrelsen kunde godkänna publikationen såsom ett vetenskapligt arbete, men icke erhållit något svar. Det kunde därför icke uteslutas, att styrelsen för KLSL var att betrakta såsom part i saken. Sedan Kungl. Maj :t infordrat styrelsens yttrande över bolagets hemställan, tillbakavisade styrelsen i sitt utlåtande bolagets påstående, att man icke kunde utesluta möjligheten av att styrelsen skulle vara part i den pågående diskussionen om forskningens och försöksverksamhetens inom växtnäringsområdet objektivitet. Styrelsen fann emellertid det oaktat — med hänsyn till att utredningen kunde komma att beröra institutioner, som icke var underställda styrelsen — med ändring av sin tidigare hemställan, att utredningsman i ärendet borde utses av Kungl. Maj:t. Kungl. Maj :ts beslut angående tillkallande av utredningsman meddelades den 29 november 1957. Enligt Kungl. Maj :ts brev sistnämnda dag har åt utredningsmannen uppdragits »att verkställa utredning rörande den vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök på växtnäringsområdet bedrivna forskningens och försöksverksamhetens objektivitet». Såsom ovan antytts är emellertid bakgrunden till utredningens tillkomst att i den offentliga diskussionen vissa konkreta uttalanden gjorts huvudsakligen med anknytning till den vid SJF bedrivna verksamheten. Då en utredning beträffande all forskning och försöksverksamhet på växtnäringsområdet såväl vid lantbrukshögskolan som vid statens lantbruksförsök knappast kan antagas vara avsedd, har utredningsmannen begränsat sin undersökning att i första hand avse sådana förhållanden, som påtalats i den offentliga diskussionen eller annorledes. Därutöver har till behandling upptagits vissa spörsmål, som utredningsmannen funnit anledning att i förevarande sammanhang beakta. Vad som framkommit under arbetet har icke givit utredningsmannen anledning att utsträcka undersökningen utöver vad som framgår av den i detta betänkande lämnade redovisningen. I den förda diskussionen har påståtts att forsknings- och försöksverksam-

12 heten särskilt vid SJF bedrevs på ett sådant sätt, att den svenska industrin på handelsgödselområdet gynnades. Man har sålunda gjort gällande, att resultat, som varit gynnsamma för industrin på detta område, framlagts för offentligheten — bl. a. i form av råd till de svenska jordbrukarna — oaktat de icke varit underbyggda på ett övertygande sätt eller t. o. m. varit oriktiga. Å andra sidan har det hävdats att rön, som varit ogynnsamma för industrin, på skilda sätt hållits tillbaka. Man har även gjort gällande, att själva försöken i vissa fall upplagts på sådant sätt, att de måste lämna resultat, som varit till förmån för de industriella intressena. Såsom förklaring till de påtalade förhållandena har anförts bl. a., att vissa forskare och försöksmän med hänsyn till det stöd, som industrin lämnade till verksamheten vid SJF, icke kunnat undgå att i sitt forskningsarbete ge uttryck åt en viss benägenhet att beakta industrins synpunkter och intressen, med påföljd att objektiviteten hos den vid SJF bedrivna forskningen och försöksverksamheten kunde sättas i fråga. För undersökning av verklighetsunderlaget till de framförda påståendena om bristande objektivitet i forsknings- och försöksverksamheten har utredningsmannen tagit del av diskussionsinläggen i de skilda ämnen, som berörts i debatten, och genomgått de skrifter och andra publikationer, i vilka de omdiskuterade forsknings- och försöksresultaten offentliggjorts. Forskare och försöksmän med flera, som deltagit i diskussionerna, har vidare vid samtal med utredningsmannen framlagt sina synpunkter på de olika spörsmålen. Ytterligare ett antal personer, vilka besitter särskilda insikter och erfarenheter på de ifrågavarande verksamhetsområdena, har vid samtal med utredningsmannen uttalat sig om de aktuella tvistefrågorna och de förhållanden, som kan antagas ha givit anledning till kritiken mot verksamheten vid KLSL. Vid dessa samtal har behandlats, förutom de vetenskapliga frågor i vilka meningsskiljaktigheter yppats, jämväl finansieringsspörsmål och därmed sammanhängande administrativa frågor, ordningen för publicering av forsknings- och försöksresultaten samt spörsmål rörande forskningsoch försöksverksamhetens föremål och planering. Vad som förekommit vid samtalen har upptecknats och sammandrag av de gjorda uttalandena har granskats av de hörda personerna. Det samlade utredningsmaterialet har underkastats sakkunnig granskning av professorn Olof Tedin, som i yttrande till utredningsmannen utlåtit sig angående de redovisade ståndpunkterna och uttalandena rörande de olika forsknings- och försöksproblemen. I den följande framställningen lämnas först en redogörelse för SJF:s verksamhet, organisation och arbetsformer. I följande kapitel lämnas sedan vissa uppgifter angående industrin och handeln på gödselmedelsområdet samt de vanligaste handelsgödselmedlen. Därefter behandlas i ett särskilt kapitel de olika formerna för industrins stöd åt forskningen och försöksverksamheten på växtnäringsområdet, varvid även omfattningen av de ekonomiska bidragen redovisas. Gällande regler och tillämpad ordning beträf-

13 tände publicering av resultaten från forsknings- och försöksverksamheten behandlas i följande kapitel. Därefter upptages till behandling ett antal forsknings- och försöksproblem, om vilka meningsskiljaktigheter yppats i den offentliga diskussionen. Dessa spörsmål är sådana, där enligt framförda påståenden bristande objektivitet inom forsknings- och försöksverksamheten skulle ha kommit till uttryck. I ett särskilt kapitel redovisas därefter uttalanden angående påstått inflytande i olika sammanhang från industrins sida på verksamheten vid SJF dels i samband med finansiering av forskningsarbetet, dels i anslutning till publiceringen av forsknings- och försöksresultaten. I detta sammanhang behandlas även ett av Hushållningssällskapens förbund framfört förslag till ändring av ordningen för publicering av resultaten. Slutligen har utredningsmannen sammanfattat vissa mera allmänna synpunkter på meningsskiljaktigheterna och den förda diskussionen, som framkommit under utredningsarbetet. Framställningen avslutas med utredningsmannens utlåtande på grundval av den verkställda undersökningen.

K A P I T E L II

Statens jordbruksförsök och dess verksamhet

Jordbrukshögskoleutredningen, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallats för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande undervisningen, forskningen och försöksverksamheten bl. a. vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, har i sitt den 16 december 1959 avgivna betänkande med titeln »Högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område» (SOU 1960:2) lämnat redogörelse för lantbrukshögskolans och statens lantbruksförsöks nuvarande organisation (s. 23—27, 240—255, 323 —327 och 330—350). I förevarande utredning lämnas därför endast en kort sammanfattning av gällande bestämmelser och övriga organisatoriska förhållanden. Inledningsvis skall med några ord antydas det organisatoriska sambandet mellan lantbrukshögskolan, statens lantbruksförsök och statens jordbruksförsök. Statens lantbruksförsök är den gemensamma benämningen för två till Ultuna förlagda och med lantbrukshögskolan organisatoriskt förbundna försöksanstalter nämligen statens husdjursförsök och statens jordbruksförsök ( S J F ) . Statens lantbruksförsök och lantbrukshögskolan har sålunda gemensam styrelse, men försöksverksamheten är i viss mån skild från den egentliga högskoleverksamheten och tillsammans med viss annan försöksverksamhet på lantbrukets område i samordnande syfte ställd under överinseende av överinspektören för försöksväsendet. SJF omhänderhar bl. a. försöksverksamheten på växtnäringsområdet. Under SJF sorterar statens försöksgårdar och den statliga och statsunderstödda, lokala försöksverksamheten på jordbruksområdet. Instruktionsbestämmelser Gemensamma instruktionsbestämmelser för KLSL har meddelats i Kungl. Maj.ts stadgar den 22 juni 1950 (SFS 492/1950) med senare ändringar (SFS 811/1952' och 16/1957). I stadgarna anges som gemensam uppgift för KLSL bl. a. att genom vetenskaplig forskning och försöksverksamhet främja lantbrukets utveckling. Högskolans och lantbruksförsökens gemensamma styrelse åligger enligt stadgarna bl. a.

15 att övervaka försöksverksamheten, att handha lantbruksförsökens ekonomi, att årligen fastställa program för försöksverksamheten samt att årligen låta anordna försöksledarmöte och fastställa program för detta. Av styrelsens nio ledamöter är tre självskrivna, nämligen högskolans rektor, överinspektören för försöksväsendet samt chefen för lantbruksstyrelsen eller dennes ställföreträdare. De sex övriga utses av Kungl. Maj :t. Överinspektören, vilken förordnas av Kungl. Maj :t, åligger bl. a. att övervaka försöksverksamhetens gång och befordra samarbete mellan dess olika grenar, att vara ordförande vid försöksledarmötet, att utöva styrelsens inspektionsrätt över försöksverksamheten vid statliga och statsunderstödda institutioner, att avge yttrande till styrelsen dels över de förslag till program för försöksverksamheten, som skall fastställas av styrelsen, dels över anslagsäskanden i försöksfrågor, samt att i övrigt väcka förslag rörande försöksverksamheten, att tillse att försöksverksamhetens resultat snabbt kommer jordbruket till del, att upprätthålla kontakt med jordbrukets utövare och tillse att uppslag från dessa förmedlas till försöksverksamheten samt att tillse att lantbruksförsökens befattningshavare noggrant uppfyller sina åligganden. Överinspektören har rätt att delta i försökskollegiets överläggningar. Försökskollegiet utgöres av föreståndare, statsagronomer och överassistenter vid SJF och statens husdjursförsök samt laboratorn och föreståndaren för avdelningen för statistik och försöksteknik. Institutionsföreståndare vid högskolan har säte och stämma i försökskollegiet vid behandling av ärende, som berör hans institution. Försöks-gårdsföreståndare kallas till sammanträde med försökskollegiet då så föranledes av särskild fråga. Försökskollegiet kan vid behov kalla även personer utom kollegiet till sammanträde, med rätt för dessa att deltaga antingen enbart i överläggningarna eller även i besluten. I praktiken förekommer icke att utomstående lämnas rätt att deltaga i kollegiets beslut. Försökskollegiet åligger bl. a. att enligt styrelsens anvisningar handlägga ärenden, som faller inom ramen för de av styrelsen fastställda försöksplanerna, att till styrelsen avge förslag rörande försöksverksamheten och andra lantbruksförsökens angelägenheter samt att utgöra remissinstans för styrelsen i frågor, som kan anses ligga inom försökskollegiets kompetensområde. Försöksledarmötet. I stadgarna hänvisas beträffande försöksledarmötet till särskilda föreskrifter. Några särskilda stadganden härom torde dock icke

16 ha utfärdats. Emellertid åligger det enligt stadgarna styrelsen att årligen låta anordna försöksledarmötet och fastställa program för mötet samt överinspektören att vara ordförande vid mötet. Mötet är permanent organ för samarbete mellan hushållningssällskapen och statens lantbruksförsök. Det består av en jordbrukssektion och en husdjurssektion. Jordbrukssektionen utgöres av samtliga inom landets hushållningssällskap verksamma jordbrukskonsulenter, föreståndaren och statsagronomerna vid SJF, laboratorn i statistik och försöksteknik, professorerna i allmän jordbrukslära, växtodlingslära, agronomisk hydroteknik och lantbruksekonomi vid lantbrukshögskolan samt byråchefen i lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå. Föreståndaren för SJF är ordförande i jordbrukssektionen och föreståndaren för statens husdjursförsök ordförande i husdjurssektionen. Mötet äger rätt att med sig adjungera personer utom sin egen krets. I huvudsak i enlighet med förslag, som upprättats år 1949 av kommittén för hushållningssällskapens lokala försöksverksamhet, har styrelsen brukat inbjuda att såsom adjungerade ledamöter till jordbrukssektionen deltaga i försöksledarmötets förhandlingar: föreståndarna för samtliga statliga försöksgårdar, samtliga överassistenter och förste assistenter vid SJF, sekreterarna hos centralstyrelserna för Malmöhus och Kristianstads läns försöksringar samt en representant för vardera av statens centrala frökontrollanstalt, statens växtskyddsanstalt, Sveriges utsädesförening, Weibullsholms växtförädlingsanstalt och GKS. Försöksledarmötet äger rum varje år omkring den 20 november och pågår under två dagar. För beredning av mötets ärenden och expediering av dess beslut finns ett arbetsutskott om sex personer. Bestämmelser berörande SJF:s försöksverksamhet Angående den statens lantbruksförsök åvilande försöksverksamheten föreskriver stadgarna bl. a. följande. Försöksverksamheten bedrives genom de båda försöksanstalterna — SJF och statens husdjursförsök — jämte försöksgårdar och andra fasta försöksanordningar samt tillfälliga försöksanordningar. Under SJF:s ledning står sådan statsunderstödd försöksverksamhet på växtodlingens område, som bedrives genom hushållningssällskap eller skolor för lägre lantbruksundervisning. Var och en av försöksanstalterna står under ledning av en professor (föreståndare). Närmast under föreståndaren handhas försöksanstalts uppgifter av avdelningsföreståndare (statsagronomer). För försöksgård finns särskild föreståndare. Försöksverksamheten skall utövas i enlighet med gällande försöksplaner och av högskolestyrelsen eljest meddelade föreskrifter.

17 Anstaltsföreståndaren åligger bl. a. att till överinspektören avge förslag till försöksprogram och anslagsäskanden för försöksverksamheten inom anstaltens verksamhetsområde, att ansvara för publiceringen av försöksresultat vid anstalten, försöksgårdarna och annan av anstalten ledd försöksverksamhet samt att inför styrelsen föredraga SJF:s ärenden. Försöksgårdsföreståndare åligger bl. a. alt enligt styrelsens föreskrifter handha skötseln av försöksgården, att i samråd med vederbörande försöksanstaltsföreståndare avge förslag till försöksprogram samt försöks- och driftsplaner för försöksgården, att enligt fastställda försöksplaner ha den närmaste ledningen av försöksverksamheten vid gården samt att medverka vid publicering av försöksresultat.

SJF.s organisation

och

arbetsformer

SJF:s egen verksamhet är organiserad i följande former. A. Verksamheten vid hiwudinstitiitionen delningar, nämligen för 1) 2) 3) 4)

i Ullnna är uppdelad på fyra av-

växtodling och ogräsbekämpning m. m. markbördighet och växtnäringsfrågor (gödsling, kalkning m. m.), myr jordar och mikronäringsämnen, och betesfrågor.

Såsom filial till huvudinstitutionen kan betraktas den i Röbäcksdalen placerade 5) norrlandsavdelningen. Till gemensam tjänst för huvudinstitutionens olika avdelningar finnes en 6) botanisk-torvgeologisk hjälpavdelning. B. Statens försöksgårdar. Dessa är numera direkt anknutna till huvudinstitutionen i organisatoriskt hänseende, men arbetar som relativt självständiga enheter, där försöksmöjligheter även i viss mån kan stå till förfogande för andra institutioner och för vissa lokalt betingade problem. För försöksgårdarna uppgörs särskilda program, vilka sedan även inarbetas i SJF:s totalprogram. Försöksgårdarna, sju till antalet, är förlagda till olika delar av landet. C. Försöksstationer och försöksfält. Fasta försöksstationer har inrättats till ett antal av för närvarande 23 stycken, huvudsakligen vid lantbruksoch lantmannaskolor, som i regel själva sörjer för försöksarbetet. Försöksfält till ett antal av för närvarande 19 stycken har utplacerats inom områden, som icke representeras av annan fast försöksanläggning. Försöksarbetet vid dessa fält omhänderhas i regel av hushållningssällskapen.

18 D. Försök utlagda hos enskilda jordbrukare (»skrivelseförsök»). Ett stort antal specialförsök — på senare år omkring 1 150 stycken per år — utlägges i SJF:s regi hos enskilda jordbrukare. För utläggningen och skötseln svarar antingen jordbruksförsökens egen personal eller hushållningssällskapen. E. Lokala försök utlagda av hushållningssällskap och försöksringar. Denna verksamhet omfattar cirka 3 200 försök per år och står under central ledning av SJF, som har att utarbeta förslag till planer och försöksprogram, avge förslag till fördelning av statsanslaget för verksamheten, inspektera försöken, bearbeta, sammanställa och publicera det därifrån erhållna materialet. Fältarbetet utföres av hushållningssällskapen, som också avger utlåtanden över resultaten till de enskilda jordbrukarna och medverkar vid publiceringen av försökens resultat. SJF uppehåller även utöver vad som av det föregående framgått ett aktivt samarbete med andra statliga och enskilda forsknings- och försöksorgan. Samarbetet med hushållningssällskapen är väl utbyggt. Den lokala försöksverksamhetens uppläggning diskuteras med hushållningssällskapens försöksledare vid årliga distriktskonferenser. Riktlinjer för försöksprogrammet utarbetas inom ett särskilt råd (se sid. 20). Ett intimt samarbete sker med olika institutioner vid lantbrukshögskolan, till vilka arbetena vid SJF har anknytning. Detta samarbete resulterar i vissa fall i gemensamma publikationer.

SJF.s

arbetsuppgifter

Angående SJF:s arbetsuppgifter anföres i en år 1959 av KLSL utgiven publikation med rubriken »Statens jordbruksförsök. Verksamhetens uppgifter och organisation. Arbetsprogram.» bl. a. följande: »Mängden av faktorer, som inverka på jordbruksproduktionen, måste givetvis ge verksamheten en mycket skiftande karaktär. Allt oftare bearbetas problem av komplicerad art, där ett långtgående samarbete kräves. Det är därför av synnerligen stor vikt att Statens Jordbruksförsök som samlad enhet kan arbeta över nästan hela registret. Frågeställningarna gripa in i varandra och en strikt gränsdragning mellan olika typer av problem blir ganska vansklig, men i stort kan man möjligen särskilja följande grupper av arbetsuppgifter. I. Problem rörande jordens produktionsförmåga på längre sikt, såsom markbördighets- och markkarteringsproblem, studier rörande sättningsoch bortodlingsförhållanden på myr jord samt undersökningar avseende sådana åtgärder som dikning och jordbearbetning.

19 II. Speciella växinäringsjrågor i samband med användningen av kalk, stallgödsel, handelsgödsel och mikronäringsämnen. III. Växlföljdsfrågor i samband med anpassningen till olika driftsformer. IV. Speciella växtodlingsfrågor rörande odlings-, skörde- och lagringsteknik, art-, stam- och sortval samt bekämpning av ogräs etc. V. Betestekniska problem, som visserligen i stor utsträckning beröra övriga grupper men i vissa avseenden bilda en så väl avgränsad kategori, att de få ses som särskild enhet. Ett viktigt och i många avseenden krävande komplement till övriga grenar utgöra de omfattande arbeten, som syfta till att framlägga vunna erfarenheter och resultat i för den praktiska rådgivningen tillgänglig form. Större, slutförda arbeten publiceras i en serie »Meddelanden» under det att mindre undersökningar, förhandsrapporter etc. framläggas i en serie »Särtryck och småskrifter». Därtill medverka Statens Jordbruksförsöks tjänstemän i mån av tid i upplysningsarbetet genom föredrag, demonstrationer och uppsatser i fackfrågor.» Planeringen

av

försöksverksamheten

Då det förfarande, varigenom program för SJF:s försöksverksamhet upprättas, är av särskild betydelse i förevarande sammanhang, lämnas här en närmare redogörelse för detta förfarande i olika instanser. Den statliga försöksverksamheten I enlighet med vad som framgått av den föregående redogörelsen innehåller KLSL:s stadgar vissa föreskrifter angående de olika befattningshavarnas uppgifter i samband med uppgörande av program för försöksverksamheten. SJF.s föreståndare åligger (§ 58) »att till överinspektören avgiva förslag till försöksprogram inom anstaltens verksamhetsområde.» — Förslag till program för det kommande året avseende hela SJF:s arbete uppgöres på följande sätt: Sedan samtliga avdelningsföreståndare till föreståndaren lämnat sina förslag till arbetsprogram för kommande år, inkallar denne dem och eventuellt andra medarbetare till gemensam överläggning. Härvid är det en huvudsaklig uppgift att diskutera möjligheterna att genomföra förslagen inom ramen för anstaltens ekonomiska resurser. På hösten sammankallar sedan anstaltens föreståndare ett tjänstemannamöte till överläggning om det föreslagna arbetsprogrammet. Till detta möte har sedan länge tillbaka även försöksgårdsföreståndarna inbjudits för att deras program skall kunna diskuteras. I tjänstemannamötet deltar samtliga SJF:s tjänstemän, från ledningen till befattningshavare med assistents grad. Även försöksgårdarnas personal deltar i tjänstemannamötena. Dessutom inbjuds att deltaga i samtliga mötesförhandlingar KLSL:s styrelse, statens husdjursförsök samt högskolans institutioner för statistik och försökstek-

nik, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, driftsekonomi, marklära, växtsjukdomslära och mikrobiologi, vidare växtskyddsanstalten och centrala frökontrollanstalten. Att deltaga i förhandlingarna rörande särskilda frågor inbjuds olika offentliga och enskilda institutioner med anknytning till de behandlade ämnena. Till förhandlingar angående aktuella växtnäringsproblem kallas sålunda regelbundet GKS. Åt GKS lämnas tillfälle att i förväg skriftligen framföra sin mening i spörsmål, som berör denna organisation. Förfarandet att inbjuda GKS till deltagande i förhandlingar i anslutning till tjänstemannamötet har tillämpats sedan drygt tio år tillbaka. På samma sätt har ett antal växtförädlingsanstalter sedan lång tid tillbaka inbjudits till sådana förhandlingar, som har samband med hushållningssällskapens sortförsöksverksamhet. Efter de nämnda sammankomsterna och konferenserna slutjusteras försöksprogrammet av institutionernas föreståndare och avdelningsföreståndare, varefter det ingår till styrelsen för KLSL för behandling. Såsom tidigare nämnts åligger det överinspektören att till styrelsen avge yttrande över förslaget till program för försöksverksamheten och att även i övrigt väcka förslag angående denna verksamhet. Även försökskollegiet har att till styrelsen avge sådana förslag. I realiteten inskränker sig försökskollegiet till att yttra sig över förslag, som berör försöksverksamheten. Det ankommer som förut nämnts på KLSL:s styrelse att fastställa det årliga programmet för försöksverksamheten. Den statsunderstödda, lokala försöksverksamheten Grunderna för den lokala försöksverksamhetens nuvarande organisation framgår av Kungl. Maj :ts kungörelse den 19 december 1952 (SFS nr 779). Den nu gällande organisationen syftar till en bättre samordning av verksamheten mellan olika hushållningssällskap och en koncentration till ett mindre antal aktuella försöksproblem. Samordningen innebär bl. a., att verksamheten inom lokala försöksdistrikt med någorlunda likartade jordbruksförhållanden inriktas på i stort sett samma försöksproblem, och att därvid så vitt möjligt lika försöksplaner kommer till användning. Följande instanser är inkopplade på programverksamheten nämligen: SJF, rådet för hushållningssällskapens statsunderstödda försöksverksamhet på växtodlingens område (överinspektören + föreståndaren för SJF + avdelningsföreståndaren vid SJF + föreståndaren för avdelningen för statistik och försöksteknik + 4 av försöksledarmötet utsedda representanter för hushållningssällskapen) och styrelsen för KLSL. Vid upprättandet av försöksprogram för den lokala försöksverksamheten tillgår i praktiken på följande sätt. SJF infordrar från hushållningssällskapen förslag till preliminärt pro-

gram avseende nästkommande års lokala försöksverksamhet. I detta skall lämnas en redogörelse för försöksproblem, vilka anses böra upptagas till behandling, samt framläggas förslag till försöksplan jämte uppgift om beräknat antal försök. De inkomna förslagen överarbetas därefter vid SJF, varvid förslagen jämförs och så långt möjligt samordnas. Detta sker i samråd med sällskapens försöksledare eller vid de årliga distriktskonferenserna. Till dessa samlas försöksledarna inom områden med någorlunda likartade jordbruksförhållanden jämte representanter för SJF. Platsen för konferenserna växlar mellan hushållningssällskapen inom området från år till år, varigenom en bättre allmän överblick över förhållandena erhålles. På grundval av sålunda erhållna informationer och diskussioner upprättas vid SJF ett förslag till försöksprogram, avseende dels de enskilda hushållningssällskapen var för sig, dels landet i dess helhet. Det sålunda uppgjorda preliminära förslaget föreläggs på hösten det årliga tjänstemannamötet på SJF, till vilket kallas representanter från övriga berörda institutioner samt hushållningssällskapens representanter i rådet för den lokala försöksverksamheten. Under diskussionerna framkomna ändringsförslag tages av SJF under övervägande för eventuella ändringar i det preliminära förslaget. Det så tillkomna programförslaget föreläggs därefter rådet för den lokala försöksverksamheten för behandling. Försöksrådet har att ta ställning till det uppgjorda förslaget och vidta de ändringar, som anses påkallade. Det på detta sätt granskade och eventuellt ändrade förslaget går sedan till KLSL:s styrelse för fastställelse, varefter de fastställda programmen genom SJF:s försorg delges respektive hushållningssällskap.

KAPITEL III

Industrin och handeln på gödselmedelsområdet

Tillverkare Aktiebolaget Förenade saperfosfatfabriker är ensam tillverkare av superfosfat. Bolaget tillverkar även sammansatta, granulerade blandgödselmedel. Bolaget är anknutet till den s. k. Reymersholmskoncernen och har fabriker i Landskrona, Norrköping, Gäddviken och Uddevalla. En tredjedel av aktiestocken äges av Svenska lantmännens riksförbund. Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag (även kallat Fosfatbolaget) tillverkar numera (sedan 1931) icke superfosfat. Bolaget framställer kalkkväve i Stockvik och kalkammonsalpeter (Ljungasalpeter) i Ljungaverken samt driver tre försöksgårdar: Aske, Ljungaverksgård och Tågerup. Aktiebolaget Svenska salpeterverken, Köping, tillverkar bl. a. kalkammonsalpeter (köpingsalpeter) och NPK-komplexgödselmedel. Bolaget startades år 1943 av Kooperativa förbundet. Delägare i bolaget är numera även Sveriges lantbruksförbund och Aktiebolaget Förenade superfosfatfabriker. Dessa tre företag äger vardera en tredjedel av aktiekapitalet. Förutom de tre nämnda egentliga gödselmedelstillverkarna finns vissa företag, vilka framvinner gödselmedel såsom biprodukter vid annan tillverkning. Dessa är Stora kopparbergs bergslags aktiebolag (framställning av thomasfosfat vid Domnarvet), Norrbottens järnverks aktiebolag (framställning av thomasfosfat i Luleå), Skånska cement aktiebolaget (framställning av cementkali i Stora Vika och Köping), Svenska skifferolje aktiebolaget (framställning av ammonsulfat vid Kvarntorp samt leverantör av ammoniak till Salpetervcrken i Köping), Gas- och koksverkens ekonomiska förening u. p. a. (framställning av ammonsulfat vid gasverken i Stockholm, Göteborg, Malmö, Oxelösund). Handelsföretag Försäljningen av såväl inom landet tillverkade som importerade gödselmedel sker i stort sett genom följande fyra företag (s. k. centralförsäljare) : Svenska lantmännens riksförbund, Stockholm, Svenska superfosfat försäljnings aktiebolaget, Hälsingborg,

23 Svenska konstgödnings aktiebolaget, Stockholm, och Kooperativa förbundet. En del utländska leverantörer av gödselmedel är representerade i landet genom egna kontor (Norsk Hydro, Chilesalpeter och Aktiebolaget Kalisalter /Västtyskland, F r a n k r i k e / ) , eller genom agenter (Dr. Ing. Herbert Lickfett Aktiebolag för den holländska kalksalpeterindustrin). Försäljning sker till de fyra centralförsäljarna, som verkställer importen. De tre förstnämnda centralförsäljarna är medlemmar i en gemensam importorganisation, Svenska importföreningen för konstgödselmedel u. p. a. i Stockholm. Denna köper och importerar gödselmedel från industrier, som ej är representerade i Sverige med egna kommersiella kontor eller agenter. Den huvudsakliga importen utgöres av kaliumgödselmedel från Sovjetunionen, Polen och Östtyskland samt av chilesalpeter. — För tillverkning av NPK-gödselmedel (komplex-gödselmedel) importerar även Aktiebolaget Svenska salpeterverken kaliumgödsel från olika länder i Europa.

Produktion

och

förbrukning

De vanliga i Sverige saluförda handelsgödselmedlen innehåller något av huvudväxtnäringsämnena fosfor, kväve eller kalium (enkla gödselmedel). Vidare förekommer — på senare tid i ökad utsträckning — sammansatta gödselmedel, innehållande två eller flera huvudväxtnäringsämnen. De sammansatta gödselmedlen utgör antingen mekaniska blandningar, blandgödselinedel. eller resultat av kemiska processer, »komplex-gödselmedel». Priserna för handelsgödselmedel i Sverige noteras under 3 perioder av »gödselåret» (1/6—31/5). Den första perioden omfattar tiden juni—september, andra perioden omfattar månaderna oktober—januari och den tredje perioden tiden därefter. Andra periodens priser kan anses utgöra mittpriser.

Fosforgödselmedel Fosforgödselmedel förekommer såsom superfosfat, thomasfosfat och finmalen råfosfat. Superfosfat förekommer huvudsakligen med en halt av 19—20 % fosforsyra (PoOs). Emellertid saluföres även superfosfat med en högre halt, 28—30 % P2O5. Superfosfatet innehåller förutom fosfor även betydande mängder svavel. Tillverkning sker vid Aktiebolaget Förenade superfosfatfabrikers anläggningar. Råvaror för tillverkningen är svavelsyra samt råfosfat eller apatit. Mittpriset för pulveriserat 19/20 % superfosfat utgjorde under gödselåret 1958/59 kr. 15:80 pr dt. För granulerat superfosfat utgick ett tillägg av kr. —: 80 pr dt. Förbrukningen inom landet i ton:

24 Gödselår 1/6—31/5 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1

Superfosfat som Superfosfat som Total förbrukning av superblandgödselenkelt gödselfosfat medel medel 520 000 546 000 513 000 507 000 347 000 299 000 259 000

i i i i

169 000 185 000 219 000

520 000 546 000 513 600 507 000 516 000 484 000 478 000

Redovisas ej i officiell statistik förrän 1956/57.

Thomasfosfat saluföres med en fosforsyrehalt av 15—17 % och framkommer som biprodukt vid stålframställningen vid Stora kopparbergs bergslags aktiebolags anläggningar i Domnarvet samt vid Norrbottens järnverks anläggningar i Luleå. Mittpriset 1958/59 för thomasfosfat vid försäljning till konsumenter var kr. 11: 90 pr dt. Förbrukningen inom landet i ton: 1952/53 ca ton 14 000 1953/54 » » 1 9 000 1954/55 » » 24 000 1955/56 » » 30 000 » 32 000 1956/57 » » 28 000 1957/58 » » 29 000 1958/59 »

Tillverkningen under senare år kan anges till omkring 15 000 ton vid Domnarvet och omkring 40 000 ton i Luleå. Då tillverkningen överstiger förbrukningen inom landet, får viss export ske. Denna omfattar normalt ca 10 procent av tillverkningen vid Domnarvet och ca 50 procent av tillverkningen i Luleå. De priser, som utfås vid export, torde understiga priserna vid försäljning inom landet med ca 17 kr per ton. Finmalet råfosfat framställes genom förmalning av råfosfat från fyndigheter huvudsakligen i Nordafrika. Varan, vilken hittills importerats endast i mycket begränsad omfattning, införes hit i färdigt skick. Förutom genom centralförsäljarna har produkten saluförts även av Otto Ballin aktiebolag, Hälsingborg. Något officiellt pris har icke noterats. Förbrukningen är ringa och torde under en 2-årsperiod ha uppgått till högst 1 000 ton. Kvävegödselmedel Kvävegödselmedel förekommer såsom kalkkväve, ammonsulfat, kalkammonsalpeter ( = ljunga- och köpingsalpeter), chilesalpeter och kalksalpeter. Kalkkväve saluföres i kornat skick, innehållande 18 % (tidigare 17 %) kväve (N) och i oljat skick, innehållande 20—21 % N. Kalkhalten är ca 60 %. Tillverkningen sker vid Stockholms superfosfat fabriks aktiebolags fabriker Stockviksverken utanför Sundsvall. Tidigare har även vissa kvan-

25 titeter importerats. Mittpriset 1958/59 vid försäljning till konsumenter var kr. 28:20 pr dt för 18 % kornat kalkkväve och kr. 30:80 för 20/21 % oljat kalkkväve. Förbrukningen framgår av följande tablå: 1952/53 ca ton 1953/54 » » 1954/55 » » 1955/56 » » 1956/57 » » 1957/58 » » 1958/59 »

63 000 18 %-ig vara, varav ca 5 000 ton importvara 57 000 20 %-ig vara 51 000 20 %-ig vara 41 000 20 %-ig vara 39 000, varav 13 000 ton 20 % och 26 000 ton 17 % 27 000, varav 9 000 ton 20 % och 18 000 ton 17 % 22 000, varav 900 ton 20 %, 5 600 ton 20,5 %, 5 200 ton, 17 % och 10 300 ton 18 % .

Ammonsulfat (svavelsyrad ammoniak), innehållande 21 % N, (tidigare 20,8 % N), framställes av Svenska skifferolje aktiebolaget, i Kvarntorp och av Gas- och koksverkens ekonomiska förening u. p. a. (GOKEF) i Stockholm. Tidigare skedde även viss tillverkning vid Stockholms superfosfat fabriks aktiebolags fabriker i Ljungaverk. Viss import sker även. Mittpriset 1958/59 vid försäljning av ammonsulfat till konsumenter var kr. 30: pr dt. Förbrukningen har varit följande: 1952/53 ca ton 16 000 20,8 %-ig vara 1953/54 » » 20 000 20,8 » » 1954/55 » » 18 000 20,8 » » 1955/56 » » 20 000 20,8 » » 1956/57 » » 21 000 21 » » 1957/58 » » 20 000 21 » » 1958/59 » » 12 000 21 » » samt 4 500 ton för gödselblandningar.

Kalkammonsalpeter (Ljunga- och Köpingsalpeter, 20,5 % N; från gödselåret 1958/59 saluföres även en kvalitet, innehållande 23 % N). Ljungasalpeter tillverkas vid Stockholms superfosfat fabriks aktiebolags anläggning i Ljungaverk. Köpingsalpeter framställes av Aktiebolaget Svenska salpeterverken i Köping. Den i tillverkningen ingående ammoniaken erhålles delvis från Svenska skifferolje aktiebolaget i Kvarntorp. Mittpriset 1958/59 vid försäljning till konsumenter var kr. 29: 35 per dt för 20,5 % och kr. 32: 95 pr dt för 23 % kalkammonsalpeter. Förbrukningen har varit följande: 1952/53 ca ton 54 000 1953/54 » » 63 000 1954/55 » » 62 000 1955/56 » » 85 000 1956/57 » » 92 000 1957/58 » » 103 000 1958/59 » » 95 000 20,5 %

och 12 000 ton 23 %.

Chilesalpeter importeras och saluföres med en halt av 16 % N. Mittpriset 1958/59 var kr. 30: 50 pr dt. Förbrukningen har under senare år utgjort:

26 1952/53 ca ton 22 000 1953/54 » » 30 000 1954/55 » » 32 000 1955/56 » » 30 000 1956/57 » » 32 000 1957/58 » » 33 000 1958/59 » » 33 000

Kalksalpeter importeras från Norge, Holland och Tyskland och håller 15,5 % N. Mittpriset 1958/59 vid försäljning till konsumenter var kr. 24: 10 pr dt. Förbrukningen har under senare år utgjort: 1952/53 ca ton 273 000 » 294 000 1953/54 » » 293 000 1954/55 » 318 000 1955/56 » 339 000 1956/57 » 305 000 1957/58 » 328 000 1958/59 »

Kaliumgödselmedel Kaliumgödselmedel förekommer såsom kalisalt (kaliumklorid), kaliumsulfat, kalimagnesia och cementkali. Samtliga dessa varor, utom cementkali, importeras från Sovjetunionen, Polen, öst- och Västtyskland, Frankrike och Spanien. Cementkali framställes som en biprodukt vid Skånska cement aktiebolagets cementtillverkning i Stora Vika och Köping. Kalisalt saluföres numera med en halt av 50 % K 2 0 (förut även med 40 % ) . Importerat 60 % kalisalt användes vid tillverkning av blandgödselmedel. Mittpriset 1958/59 vid försäljning till konsumenter var kr. 23: 10 pr dt 50 % kalisalt. Förbrukningen har varit följande: Förbrukning ca ton

40 % i

1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59

166 000 175 000 71 000

50%

60%

101 000 157 000 122 000 86 000 74 000

4 000 60 000 55 000 62 000

i inkl. elektrolit (48 % K 2 0 ) .

Kaliumsulfat (svavelsyrat kali, 48—52 % K2O). Mittpriset 1958/59 vid försäljning till konsumenter var kr. 32: 50 pr dt. Förbrukningen har under senare år utgjort: 1952/53 ca ton 4 000 1953/54 » » 5 000 1954/55 » » 7 000 1955/56 » » 8 000 1956/57 » » 8 000 1957/58 » » 7 000 1958/59 » » 9 000

Cementkali (sulfatkali, 30 % K 2 0 ) , förbrukas endast i ringa mängd, ca. 5 000 ton per år.

27 Sammansatta gödselmedel Förbrukningen av sammansatta gödselmedel, särskilt »Kalisuper», har under den senaste tioårsperioden kraftigt ökat, och den officiella statistiska redovisningen har fr. o. m. gödselåret 1956/57 ändrats så, att de sammansatta gödselmedlen redovisas för sig med motsvarande minskning för de enkla gödselmedel, varav de sammansatta består. Sammansatta gödselmedel saluföres i huvudsak av följande typer: Fosfor- och

kaliumhaltiga

Kalisuper PK utgöres av en granulerad mekanisk blandning av de enkla gödselmedlen superfosfat + kalisalt, vartill satts gödselborat, samt PK-Magnesia, en granulerad mekanisk blandning av superfosfat + kalisalt + kalimagnesia. Kväve-, fosfor- och

kaliumhaltiga

»Granulerade blandgödselmedcl» (s. k. fullgödselmedel), bestående av mekaniska blandningar av de enkla gödselmedlen superfosfat + kalisalt eller kaliumsulfat + ammonsulfat och med en tillsats av bl. a. gödselborat. »NPK-gödselmedel» (även kallade komplex-gödselmedel och fullgödselmedel), tillverkade genom speciella kemiska processer. Av sammansatta gödselmedel har förbrukats: 1956/57 ca ton 220 000 fosfor- och k a l i u m h a l t i g a (inkl. kväve-, fosfor- och k a l i u m h a l tiga granulerade blandgödselmedel), » » 14 000 NPK (komplex) 1957/58 » » 233 000 fosfor- och k a l i u m h a l t i g a » » 11 000 granulerade kväve-, fosfor- och k a l i u m h a l t i g a blandgödselmedel » » 18 000 NPK (komplex) 1958/59 » » 261 000 fosfor- och k a l i u m h a l t i g a » » 14 000 granulerade kväve-, fosfor- och kaliumhaltiga blandgödselmedel » » 22 000 NPK (komplex).

Export Exporten av svensktillverkad konstgödsel är ringa utom i vad avser thomasfosfat, som i allt större utsträckning går på export. För de fem senaste åren redovisas för de vanligaste handelsgödselmedlen följande exportsiffror (ton) : Superfosfat År 19,5 % 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59

168 4 181 13 393

Thomasfosfat 16 %

Kalkammonsalpeter 20,5 %

Kalkkväve

10 208 14 844 19 955 19 981 30 251

3 000

3 300

2 144

1 354 155 1 582

20%

KAPITEL IV

Industrins stöd åt försöksverksamhet på växtnäringsområdet

Vid olika tider har genom avtal mellan skilda industriföretag på handelsgödselområdet bildats organ för främjande av vissa gemensamma intressen. Verksamheten har varit inriktad väsentligen på sådana åtgärder, som varit ägnade att direkt stimulera till ökad användning av handelsgödselmedel, såsom reklam- och upplysningsverksamhet, men den har också omfattat ålgärder, som inneburit stöd i olika hänseenden åt forskningen och försöksverksamheten på jordbrukets område. De viktigaste av dessa sammanslutningar skall här redovisas. Jordbrukstekniska

byrån

Mellan Svenska superfosfat försäljnings aktiebolaget och representanten i Sverige för tyska kalisyndikatet, firman Moritz Fraenckel & Co i Göteborg, träffades år 1919 avtal om bildandet av ett organ, Jordbrukstekniska byrån, för anordnande av gemensam propaganda. Som föreståndare för byrån anställdes en agronom, A. Stahre. Kostnaderna för byråns verksamhet delades lika mellan de båda kontrahenterna. Enligt avtalet skulle byrån ha till uppgift att främja det svenska jordbrukets förkovran. Dess verksamhet skulle för sådant ändamål omfatta bl. a. annonsering, utgivande av lämpliga jordbruksbroschyrer, författade av fackmän, anordnande av utställningar, verkställande av statistiska beräkningar, utredning m. m. dylikt inom jordbruksområdet, såväl för vederbörande kontrahenters räkning som även för allmännyttiga ändamål, samt i övrigt vidtagande av åtgärder, som kunde anses ägnade att befordra det svenska jordbruket samt dess användande av konstgödselmedel. Sedan GKS år 1942 börjat sin verksamhet, förlorade byrån allt mer i betydelse och upplöstes år 1945. Byråns räkenskapsböcker för åren 1931—1945 utvisar, att från byrån utbetalats arvoden och reseersättningar till forskare för särskilda utredningsuppdrag och dylikt. Konsortiet

Äger

En sammanslutning av ett antal gödselmedels-, utsädes- och kalkfirmor. Konsortiet Äger, ägde bestånd under tiden 1919-1938 och hade till ända-

29 mål att lämna medel för en ökad fältförsöksverksamhet. Initiativet till bildandet av konsortiet förmodas ha tagits från firma Moritz Fraenckel & Co i Göteborg (ensamimportör av kali för Skandinavien). Anslutna till konsortiet var år 1919 Svenska superfosfat försäljnings aktiebolaget, Hälsingborg, Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag, Stockholm, Moritz Fraenckel & Co, Göteborg. Norsk Hydro-Elektrisk Kvaelstofaktieselskab, Kristiania, Svenska lantmännens utsädesaktiebolag, Lund, Svenska kalkförsäljningsaktiebolaget, Malmö, Mellersta Sveriges kalkbruks centralförening, Falköping. Ordförande var under hela tiden för konsortiets bestånd generaldirektören för lantbruksstyrelsen E. Insulander och som verkställande direktör och sekreterare fungerade agronomen A. Stahre, Göteborg. Konsortiet lämnade bidrag till dåvarande centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet (CFJ), till Sveriges allmänna lantbrukssällskap, till Svenska mosskulturföreningen och till Svenska betes- och vallföreningen. I september 1919 framförde konsortiet ett skriftligt erbjudande till styrelsen för CFJ om understöd till anstaltens jordbruksavdelning i syfte »att denna skulle kunna bedriva en kraftigare försöksverksamhet på gödslingsförsökens område, i främsta rummet den lokala, upptaga en verksam kamp till ogräsens bekämpande och undersöka den svenska jordens behov av kalk i landets olika delar». Erbjudandet avsåg ett årsansläg av 85 000 kronor under de fem åren 1920—1924 samt ett engångsanslag för utrustning om 10 000 kronor. Vederbörligt tillstånd att mottaga den erbjudna donationen lämnades genom kungl. brev den 12 november 1919, och de erbjudna medlen överlämnades planenligt. I fortsättningen beviljades nya anslag enligt följande: 1925 kronor 69 500 1926 » 51 000 1927 » 48 000 1928 » 24 000 1929 » 10 000 1930—38 sammanlagt 188 150 kronor, varav 64 100 kronor från snperfosfatindustrien.

Alla bidrag överlämnades direkt till CFJ:s styrelse, och anstaltens jordbruksavdelning rekvirerade i mån av behov medel från styrelsens kamrerare och redovisade månatligen för användningen av medlen. Den verksamhet vid CFJ, som bekostades på detta sätt, bedrevs enligt program, som årligen fastställdes av anstaltens styrelse. Agerdonationen resulterade i en stark utvidgning av hushållningssällskapens lokala gödslingsförsöksverksamhet, modernisering av försökstekniken och förbättrade möjligheter till analys och bearbetning av försöksresultaten.

30 Konsortiet lämnade vidare från början av 1920-talet anslag till Sveriges allmänna lantbrukssällskap för upprättande av en växtodlingsbyrå med uppgift att »främja en rationell utveckling av jordbrukets växtodling genom att verka för bästa möjliga tillgodogörande inom det praktiska jordbruket av de resultat, som uppnåtts vid den vetenskapliga forsknings- och försöksverksamheten på detta område i in- och utlandet och av de erfarenheter, som funnits i den praktiska växtodlingen». Medlen skulle även användas »för att sprida upplysning om för jordbruket viktiga rön och erfarenheter speciellt beträffande de konstgjorda gödselmedlens rationella användning och växtodlingsfrågor i allmänhet». Denna verksamhet leddes av nuvarande professorn Hugo Osvald och sekreteraren i Kronobergs läns hushållningssällskap E. Lundblad. Till Svenska mosskulturföreningen och Svenska betes- och vallföreningen, vilka redan tidigare fått bidrag från kalkimportfirman Moritz Fraenckel & Co, utgick även anslag från Konsortiet Äger till såväl försöksverksamhet som upplysning. Gödsel- och Kalkindustriernas

Samarbetsdelegation

(GKS)

Den brist på gödselmedel, som rådde under det senaste världskriget, föranledde statens livsmedelskommission, närmast dess produktionsavdelning, att organisera en till jordbrukarna riktad upplysningsverksamhet i syfte att åvägabringa en rationell användning av tillgängliga gödselmedel. Efter initiativ av livsmedelskommissionen åtog sig jordbruksförsöksanstalten att utarbeta skrifter med råd och anvisningar i växtnäringsfrågor. Dessa skrifter bekostades av gödselmedelsindustrin och distribuerades i mycket stora upplagor genom kristidsnämnderna. Detta samarbete mellan industrin samt försöksanstalten och livsmedelskommissionen bidrog efter hand till att inom industrin (år 1942) skapades en gemensam organisation för upplysningsverksamhet på växtnäringsområdet, benämnd »Gödsel- och kalkindustriernas Samarbetsdelegation» (GKS). Enligt sina stadgar har GKS till uppgift att »verka för en jordbrukstekniskt riktig och för jordbruket ekonomiskt fördelaktig användning av gödselmedel och kalk». Med gödselmedel avses här alla medel, varmed växtnäring tillföres, alltså stallgödsel, handelsgödsel, mikroelementgödsel etc. Medlemmar i GKS är följande: AB Förenade superfosfatfabriker och Svenska superfosfatförsäljnings AB Stora kopparbergs bergslags AB Norrbottens järnverk AB AB Kalisalter Svenska importföreningen för konstgödselmedel u. p. a. (Svenska lantmännens riksförbund, AB Förenade superfosfatfabriker, Svenska superfosfat försäljnings AB, Stockholms superfosfat fabriks AB och Svenska konstgödnings AB) Norsk Hydro-Elektrisk Kvaelstof A/S

31 Stockholms superfosfat fabriks AB AB Svenska salpeterverken Chilesalpeter-Jordbrukstjänst Gokef (Gas- och koksverkens ekonomiska förening u. p. a.) Intressenterna för rationell användning av jordbrukskalk (Calcium, Malmö, Mellersta Sveriges kalkbruks centralförening /Kalkkontoret/, Falköping, Svenska skifferolje AB, Örebro, AB Strå kalkbruk, Stockholm, och AB Karta och Oaxens kalkbruk, Stockholm). Angående sammanslutningens organisation kan här anföras följande. Varje medlem äger en röst. Enligt stadgarna fordras enhälliga beslut om alla åtgärder. Genomförandet av beslutade åtgärder handhas av ett arbetsutskott, bestående av GKS' sekreterare och två ledamöter. Även inom arbetsutskottet fordras enhällighet. Arbetsutskottet, som har att för delegationen framlägga förslag om arbetsprogram, har i jordbruksfrågor som rådgivande organ en agronomkommitté, bestående av lantbruksfackmän anställda hos respektive delegationsmedlemmar. Verksamheten finansieras genom medlemsavgifter, som i princip utgår i förhållande till medlems omsättning av gödselmedel och kalk på den svenska marknaden. Ordförande i GKS är direktören Bjarne Colbjörnsen, Aktiebolaget Förenade superfosfatfabriker, Hälsingborg. Tjänsten som sekreterare i GKS innehas av agronomen Arne Hansson, som i enlighet med vad förut sagts även är ledamot av delegationens arbetsutskott. Övriga ledamöter av arbetsutskottet är direktören S. Axelsson, Svenska superfosfat försäljnings aktiebolaget, Hälsingborg, och förvaltaren B. Eklundh, Aske, Bro. Den av GKS bedrivna verksamheten avser dels stöd i olika former åt växtnäringsforskningen, dels utrednings- och upplysningsverksamhet. Då GKS ej har någon egen vetenskaplig institution, bedriver organisationen icke själv vetenskaplig forskning men följer den vetenskapliga utvecklingen på området både i Sverige och i utlandet och tar initiativ till utvidgning eller intensifiering av forskningen i skilda hänseenden. GKS framför nämligen till Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter förslag om statsmyndigheternas medverkan till klarläggande av aktuella växtnäringsproblem. Vidare överlämnar GKS till SJF förslag om sådana försöks- och forskningsuppgifter, som ur industrins synvinkel anses vara så betydelsefulla och aktuella, att de bör upptagas på SJF:s program. De ingivna förslagen behandlas vid SJF.s årliga s. k. stora tjänstemannamöte för dryftande av det kommande årets arbetsprogram. Såsom tidigare i annat sammanhang nämnts har GKS sedan år 1947 regelbundet inbjudits att deltaga i detta tjänstemannamöte, då de ingivna förslagen diskuteras. Härvid sker även utbyte av erfarenheter och lämnas information om sådana nya forskningsoch försöksresultat, som kan vara av betydelse för GKS och dess medlemmar. Att ett liknande förfaringssätt tillämpas av SJF i fråga om växtför-

32 ädlingsanstalter och företag, som sysslar med sortfrågor, framgår av den tidigare framställning (ovan s. 20). Ekonomiskt stöd till forsknings- och försöksverksamheten på växtnäringsområdet lämnas av GKS dels genom att delegationen kostnadsfritt tillhandahåller gödsel- och kalkningsmedel till SJF:s s. k. skrivelseförsök i den mån dessa berör växtnärings- och kalkningsfrågor, dels genom att GKS anslår medel till forskarstipendier. Skrivelseförsöken är specialförsök, som utförs vid försöksgårdar ocli fasta försöksstationer samt i samarbete med hushållningssällskapen. Försöken utförs i SJF:s regi och i nära anslutning till pågående forskningsoch utredningsarbeten. Som villkor för det kostnadsfria tillhandahållandet av gödselmedel och kalk gäller, att de medel, som SJF härigenom inbesparar av för ändamålet beviljade statsanslag, i stället oavkortade skall användas för en utökning av antalet skrivelseförsök. Vidare skall erforderliga växtnäringsmedel rekvireras av överinspektören för lantbrukets försöksväsen. Anordningen har godkänts av styrelsen för KLSL och av jordbruksdepartementet. Genom att gödselmedel och kalk på detta sätt tillhandahållits kostnadsfritt har följande belopp årligen kunnat inbesparas för att i stället användas till utökning av antalet skrivelseförsök: Budgetåret » » » » » »

1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58

Kr » » » » » »

15.519:04 29.789:79 28.763:96 25.766:60 27.238:79 32.803:83 39.451:41

De forskarstipendier, till vilka GKS anslår medel, är avsedda att dels befordra utbildningen och rekryteringen av vetenskapliga krafter, dels främja den vetenskapliga växtnäringsforskningen. Stipendiemedlen överlämnas årligen till kungl. Skogs- och lantbruksakademien, som beslutar om fördelningen därav. Härvid tillgår så att föreliggande ansökningar först prövas av en inom akademien inrättad, särskild kommitté för växtnäringsforskning (se härom vidare nedan s. 34), vars yttranden underställs akademikollegiet. Detta beslutar härefter å akademiens vägnar. Stipendiebeloppen har varit högst 10.000 kronor per år för varje forskare. De har i regel ej utdelats till samma person mer än tre år i följd. Dessutom har då så erfordrats s. k. arbetsanslag lämnats för apparatur, förnödenheter, arbetshjälp m. in. För forskarstipendier har GKS till akademien överlämnat 30.000 kronor per år under åren 1949—1953 och 31.500 kronor per år under åren 1954—1959 eller sammanlagt fram till år 1960 339.000 kronor. Forskarstipendierna har tilldelats forskare vid lantbrukshögskolans institutioner för allmän jordbrukslära och lantbruksekonomi, SJF, statens trädgårdsförsök och centralstyrelsen för Malmöhus läns försöksringar. Med

stipendierna avsedda forskningsuppgifter och stipendiater samt storleken av beviljade anslag framgår närmare av Bilagn 1. Såsom tidigare nämnts bedriver GKS även viss utrednings- och upplysningsverksamhet. Genom sitt sekretariat följer GKS den vetenskapliga och praktiska utvecklingen på växtnäringsområdet både i Sverige och utomlands. Sekretariatet sammanställer och bearbetar nämligen material, som belyser tillverkning, förbrukning och behov av gödselmedel och kalk samt betydelsen av tillräcklig användning av sådana medel. Materialet utnyttjas bl. a. vid sammanställning av de officiella rapporterna till FAO och OEEC. I syfte att meddela upplysning angående de nyaste rönen på växtnäringsområdet liar GKS anordnat ett flertal sammankomster, vid vilka in- och utländska specialister hållit föredrag över aktuella ämnen. Vidare anordnas studieresor samt exkursioner till olika delar av landet för att ge medlemmarna vidgad kännedom om lokala svenska jordbruksförhållanden. I informationssyfte bedriver GKS vidare en omfattande publikationsverksamhet. Denna del av GKS' verksamhet kommer att belysas närmare i senare sammanhang. Såsom vägledning för såväl GKS som dess medlemmars upplysningsverksamhet har antagits två från SJF utgivna skrifter, nämligen O. Franck; »översikt över olika handelsgödselmedel och kalksorter samt deras användning» (SJF Särtr. Nr 78, 1954, cit. översikt) samt C. Larson; »Stallgödselns komplettering med handelsgödsel» (SJF Särtr. Nr 56, 1951).

Stiftelsen Svensk Växtnärings forskning Väsentliga bidrag till understödjande av svensk växtnäringsforskning lämnas numera av en år 1954 bildad stiftelse, benämnd Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning. Stiftelseurkunden av den 29 november 1954 har upprättats av Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag, Aktiebolaget Svenska salpeterverken och Aktiebolaget Förenade superfosfatfabriker. Stiftelsens garanter, vilka förbundit sig alt under en tid av fem år till stiftelsens förfogande ställa ett belopp av 195.000 kronor årligen, utgörs av samtliga medlemmar i GKS utom Norsk Hydro. Garanternas bidrag utgår i stort sett efter samma grunder som medlemsavgifterna till GKS. Dessutom har anslag till stiftelsen utgått från en utanför GKS stående importör av holländsk kalksalpeter, dr ing. H. Lickfett. Garantitiden har utgått med kalenderåret 1959. Emellertid har efter initiativ från kungl. Skogs- och lantbruksakademiens sida en förlängning av stiftelsens verksamhetstid med i första hand tre år säkerställts. Stiftelsens ändamål är i dess stadgar angivna på följande sätt (§ 1) : Stiftelsen har till ändamål att i samarbete med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien såsom ett samlande organ på skogs- och jordbruksforskningens område understödja och befordra en fördjupad tekniskt-vetenskaplig växtnäringsforsk3

34 ning med särskild inriktning på de för svensk jordbruksproduktion och därmed vårt lands livsmedelsförsörjning så betydelsefulla handelsgödsel- och kalkningsmedlen och en med moderna vetenskapliga hjälpmedel utförd fältmässig prövning av så framkomna forskningsresultats praktiska tillämpbarhet och ekonomiska betydelse. Stiftelsen skall även främja motsvarande forsknings- och försöksverksamhet rörande växtnäringens utnyttjande inom andra produktionsområden. Angående stiftelsens styrelse föreskriver stadgarna ( § 2 ) bl. a. Stiftelsens angelägenheter handhavas av en styrelse, som har sitt säte i Stockholm och som består av minst tre i växtnäringsspörsmål och växtnäringsforskning väl insatta ledamöter, nämligen Två representanter för Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, som utses av akademikollegiet. En representant för gödsel- och kalkindustrien, som utses av Sveriges Kemiska Industrikontor. Stiftelsens styrelse äger tillika genom enhälligt beslut dels tillerkänna omförmälda Skogs- och Lantbruksakademi och Sveriges Kemiska Industrikontor att utse ytterligare ledamöter i Styrelsen, dels ock tillerkänna annan institution rätt att utse styrelseledamöter. Dessa ytterligare ledamöter utses för en tid av två år. Styrelsen utser inom sig ordförande. Styrelsen är beslutmässig, då två tredjedelar av ledamöterna äro närvarande ocli ense om beslutet. Beslut fattas med enkel majoritet. Ordföranden har utslagsröst. Vid sammanträdena skola föras protokoll, som i avskrift delgivas Kungl. Skogsoch Lantbruksakademien och de institutioner m. fl., som utsett ledamöter i stiftelsens styrelse. I styrelsen ingår för närvarande som akademirepresentanter professorerna R. Torssell och E. Åkerberg och som representant för gödsel- och kalkindustrien, utsedd av Sveriges kemiska industrikontor, direktören E. Colbjörnsen. Enligt föreskrift i stadgarnas § 4 bör styrelsen före varje medelsdisposition inhämta yttrande från akademikollegiet, huruvida den tilltänkta dispositionen enligt akademiens mening överensstämmer med stiftelsens ändamål och fyller ett aktuellt behov. Prövning härav verkställes primärt axakademiens för ändamålet inrättade kommitté för växtnäringsforskning, och yttrande avges på grundval av kommitténs ställningstagande av akademikollegiet å akademiens vägnar. Ordförande i kommittén är akademiens sekreterare, professor R. Torssell. Övriga ledamöter är professorerna K. Björling, H. Burström, H. Erdtman, O. Franck, H. Lundin, O. Svanberg, C.-O. Tamm, G. Torstensson och E. Åkerberg samt rektor K. Vievveg. överinspektören för lantbrukets försöksväsen och GKS' sekreterare bereds tillfälle att delta i kommitténs sammanträden. Beviljade anslagsmedel överlämnas till akademien, som utanordnar dessa. Härvid tillämpas akademiens allmänna bestämmelser i fråga om forskningsanslag, Bilaga 2.

35 B e t r ä f f a n d e a n s l a g till f o r s k a r e vid K L S L h a r ett s ä r s k i l t f ö r f a r a n d e övere n s k o m m i t s m e l l a n h ö g s k o l e s t y r e l s e n och a k a d e m i e n , Bilaga 3. E n l i g t d e n n a ö v e r e n s k o m m e l s e skall före h e v i l j a n d e t av medel till e n s k i l d f o r s k a r e för u t f ö r a n d e av visst f o r s k n i n g s a r b e t e d e t t a h a t i l l s t y r k t s av v e d e r b ö r a n d e ins t i t u t i o n s c h e f och g o d t a g i t s av h ö g s k o l e s t y r e l s e n , som d ä r i g e n o m medgivit, a t t a r b e t e t u t f ö r e s s å s o m t j ä n s t e å l i g g a n d e . E n r e d o v i s n i n g av a n v ä n d n i n g e n u n d e r å r e n 1955—1957 av medel från stiftelsen l ä m n a s i Bilaga i. B e t r ä f f a n d e v a r t och ett av de i bilaga 4 u p p t a g n a a n s l a g e n h a r K u n g l . Maj :t g e n o m s ä r s k i l t b e s l u t f u n n i t h i n d e r icke m ö t a för s t y r e l s e n för K L S L a t t m o t t a g a de f r å n stiftelsen e r b j u d n a m e d l e n på villkor a t t dessa överl ä m n a s f ö r u t s ä t t n i n g s l ö s t , så a t t f o r s k n i n g s - och f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n k u n de b e d r i v a s fritt och o b u n d e t s a m t bli f ö r e m å l för fri i n s y n . Kung!. Maj :t h a r h ä r v i d även f ö r e s k r i v i t , a t t s t y r e l s e n s k u l l e för v a r j e ä r f a s t s t ä l l a d e t a l j p r o g r a m för den v e r k s a m h e t , som s k u l l e b e d r i v a s med n ä m n d a medel. A n g å e n d e de s k ä l s o m f ö r a n l e t t a k a d e m i e n a t t m e d v e r k a till bidragsgivn i n g e n h a r p r o f e s s o r Torssell i p r o m e m o r i a den 11 o k t o b e r 1958 a n f ö r t följande. Då industrien erbjöd sig alt ställa anslag till förfogande lur växtnäringsforskning och förhörde sig om' akademiens villighet att mottaga sådana anslag och förmedla dem till forskningen för angivna ändamål, blev akademiens svar jakande. Avgörande vid akademiens ställningstagande var följande. 1. Behovet av ökad forskning på området är starkt framträdande ocb i förhållande härtill den statliga anslagstilldelningen otillräcklig. 2. Akademien anser, att det för jordbruket och gödselmedelsindustrin är ett gemensamt intresse, att genom forskning ökad klarhet vinnes rörande vetenskapliga problem på växtnäringsområdet. Förutsättningar böra alltså enligt akademiens bedömande finnas för ett samarbete mellan jordbruksforskning och gödselmedelsindustri. För akademien är det en viktig uppgift att medverka till sådant samarbete och akademien är övertygad om att härigenom gagna jordbruket. Vid de diskussioner, som akademiens sekreterare vid handläggningen av hithörande ärenden hade med företrädare för jordbruksforskningen, bl. a. med överinspektören för lantbrukets försöksväsen, rådde också full enighet ifråga om båda nu anförda punkter. 3. Den forskningsverksamhet, vartill understöd skall utgå, är av grundläggande art. Det gäller sålunda här klarläggande av rent vetenskapliga frågor såsom led i pågående forskningsarbete. Även om helt naturligt fältförsök måste ingå i arbetena (d. v. s. uppmätning av skörderesultat i olika avseenden jämte registrering av data rörande tillståndet i övrigt hos grödan vid inverkan av skilda under kontroll varande faktorer ävensom vissa markundersökningar) utgöra dessa arbeten alltså icke praktisk försöksverksamhet såsom underlag för direkt rådgivning till jordbrukarna. 4. Ämnesvalet är visserligen begränsat till växtnäringsområdet samt av skattetekniska skäl ytterligare begränsat till ämnen med anknytning till handelsgödselmedel och kalk. Vederbörande forskare har dock frihet att inom denna ram välja forskningsuppgift samt planlägga arbetet, men givetvis kan i sådana sammanhanganmälan förekomma från industrihåll om särskilt angelägna uppgifter. Beträffande prövning av ämnesval samt arbetsuppläggning se vidare nedan. Forskningsresultaten kunna fritt publiceras.

5. Genom att anslagen passera akademien vinnas i följande avseenden väsentliga fördelar. a. Forskningsarbetets uppläggning och anslagstilldelningen sker med anlitande av erforderlig objektiv sakkunskap. b. Full insyn beträffande medelstilldelning och medelsförvaltningl erhålles. c. Anslagstilldelningen sker enligt gällande allmänna villkor för åtnjutande axforskningsanslag från akademien. Därför erfordras ej heller några särskilda regler för de arbeten, som erhålla anslag ur medel, som ställas till förfogande av industrien. 6. Anslagen äro icke begränsade till särskilda institutioner. Beträffande vidare karaktären av ifrågavarande anslag bör framhållas, att dessa icke utgöra mer eller mindre generella understöd till vissa institutioners forskningsverksamhet på området utan lämnas till enskilda forskare eller Ull forskargrupper för utförande av vissa väl definierade forskningsuppgifter. (Även för grundläggande litteraturstudier kunna anslag utgå.) För arbetet skall föreligga motivering, plan för dess bedrivande, varav skall framgå, hur man tänkt sig angripa uppgiften (arbetsplan) och hur lång tid man beräknar vara erforderlig för dess utförande (tidsplan). Vidare skola de beräknade kostnaderna redovisas (kostnadsplan). I viss utsträckning kan även anslag till utrustning lämnas, nämligen då för arbetets utförande erforderliga resurser i något avseende saknas. Anslag har sålunda bl. a. lämnats för inköp av vetenskaplig apparatur, utrustning av två försökspatruller med fältlaboratorium och anskaffning av vegetationskärl. Bidrag

till den lokala

försöksverksamheten

I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet startades s. k. försöksringar bl. a. i Skåne, Halland, Blekinge, Östergötland och Södermanland. För de lokala fältförsök som utfördes fick försöksringarna anslag såväl av tillverkare som försäljare av kalkningsmedel. I samband med en omorganisation av försöksverksamheten i slutet av 1930-talet beslöts emellertid, att staten skulle överta och bekosta den av hushållningssällskapen och försöksringarna bedrivna fältförsöksverksamheten med gödsel- och kalkningsmedel. En förutsättning för att statsanslag skulle utgå för sådan verksamhet var bl. a., att varken penningbidrag eller gödselmedel fick mottagas från »konstgödselfirmor eller jämförliga intressenter». Bestämmelser härom utfärdades i kungl. kung. den 21 maj 1937 (SFS nr 239) angående statsbidrag till lokala gödslings- och sortförsök.

KAPITEL V

Publiceringen av resultaten från forsknings- och försöksverksamheten

Publiceringsregler

för kungl. lantbrukshögskolan

statens

och

lantbruksförsök

Om försöksresultatens publicering uttalas i stadgarna för KLSL, att överinspektören har att tillse att försöksverksamhetens resultat snabbt kommer jordbruket till del (14 §). Beträffande anstaltsföreståndare stadgas, att han skall »ansvara för publicering av försöksresultat vid anstalten och därtill hörande försöksgårdar samt vid annan av anstalten ledd försöksverksamhet» 1 (58 §). Även för statsagronom och försöksgårdsföreståndare stadgas skyldighet att medverka vid publicering av försöksresultaten (58 §). Det officiella publicerandet av försöksresultaten sker såvitt angår SJF i tvenne av denna utgivna skriftserier, den ena benämnd »Meddelanden» och den andra »Särtryck och småskrifter» (tidigare »Särtryck och förhandsmeddelanden»). I »Meddelanden» redovisas i en vetenskapligt godtagbar form de vunna forsknings- och försöksresultaten. Denna serie trycks i en upplaga av vanligen 2 000 exemplar, som helt bekostas av försöksanstaltens ordinarie medel. Samtidigt med att meddelandet utgives, tillställes jordbrukets upplysningsnämnd en populärt hållen sammanfattning av innehållet, avsedd för nämndens tidskrift »Försök och forskning». »Särtryck och småskrifter» innehåller i populär form hållna redogörelser för mindre undersökningar, förhandsrapporter, värdefullare diskussionsinlägg och synpunkter på aktuella betydelsefulla jordbruksproblem etc. berörande SJF:s verksamhetsområde. Denna serie utgår i en upplaga av vanligen 1 500 exemplar, som oftast också bekostas av det ordinarie anslaget för tryckning och publicering. Finansieringen av denna serie sker understundom även på så sätt, att avtal träffas med en tidning eller tidskrift om att denna tager in artikeln ifråga och kostnadsfritt för SJF ombesörjer ett särtryck med omslag i angiven upplaga. Om möjligt söker man därvid arrangera det så, att särtrycket kommer SJF tillhanda någon vecka innan publiceringen sker i vederbörande press. Någon ersättning utgår i sådant fall ej till författaren. Frågan i vad mån. försöksmännen vid S J F äger frihet att i eget namn be1 Härmed avses dock ej den av hushållningssällskapen i egen regi hedrivna lokala försöksverksamheten.

38 a r b e t a och p u b l i c e r a vid f ö r s ö k s a n s t a l t e n u t v u n n e t m a t e r i a l r e g l e r a s icke n ä r m a r e i s t a d g a r n a för K L S L . F ö r s t a g å n g s p u b l i c e r i n g e n av f r a m k o m n a r e s u l t a t s k e r dock r e g e l m ä s s i g t i a n s t a l t e n s officiella serier. I ett i n t e r n t m e d d e l a n d e den 1 d e c e m b e r 1958, som t i l l s t ä l l t s S J F : s t j ä n s t e m ä n , h a r S J F : s f ö r e s t å n d a r e fäst t j ä n s t e m ä n n e n s u p p m ä r k s a m h e t på följande regler a n g å e n d e p u b l i c e r i n g : »1) Den forsla publiceringen av försöksresultat skall ske i Statens Jordbruksförsöks publikationssericr, såvida anstaltens föreståndare ej annat bestämmer. 2) Manuskript till meddelanden och småskrifter skola föreläggas anstaltens föreståndare för godkännande. 3) Därest särtryck av uppsatser eller artiklar skola kunna intagas i Statens Jordbruksförsöks särtrycksserie, skola manuskripten i god tid före publiceringen föreläggas anstaltens föreståndare för godkännande.» Vid S J F b e d r i v e s , s å s o m av det f ö r e g å e n d e f r a m g å t t , åtskillig f ö r s ö k s och f o r s k n i n g s v e r k s a m h e t m e d medel, som s t ä l l t s till a n s t a l t e n s eller n å g o n vid a n s t a l t e n a n s t ä l l d t j ä n s t e m a n s f ö r f o g a n d e av f o r s k n i n g s r å d , f o n d e r och stiftelser för l ö s a n d e av speciella, väl a v g r ä n s a d e f o r s k n i n g s u p p g i f t e r . R e s u l t a t e n av dessa a r b e t e n p u b l i c e r a s m å n g e n g å n g i a n d r a ä n S J F : s serier, exempelvis i L a n t b r u k s h ö g s k o l a n s A n n a l e r , K u n g l . Skogs- och L a n t b r u k s a k a d e m i e n s t i d s k r i f t , i Acta a g r i c u l t u r a l s c a n d i n a v i c a och även i u t l ä n d s k a f a c k t i d s k r i f t e r , dock e n d a s t efter m e d g i v a n d e av a n s t a l t s f ö r e s t å n d a r e n . Efter m e d g i v a n d e av a n s t a l t s f ö r e s t å n d a r e n k a n även » p r i m ä r r e s u l t a t » få a n v ä n d a s av en a r t i k e l f ö r f a t t a r e eller f ö r e d r a g s h å l l a n d e t j ä n s t e m a n vid a n s t a l t e n ä v e n s o m av a n n a n statlig eller h a l v s t a t l i g f o r s k n i n g s - och försöksanstalt. P u b l i c e r i n g e n av r e s u l t a t e n från den av h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n b e d r i v n a lokala f ä l t f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n s k e r i s ä r t r y c k - och s m å s k r i f t s e r i e n g e n o m s a m a r b e t e m e l l a n n å g o n av v e d e r b ö r a n d e f ö r s ö k s d i s t r i k t s f ö r s ö k s l e d a r e och n å g o n av S J F : s t j ä n s t e m ä n . H u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n p u b l i c e r a r även u t a n m e d v e r k a n av S J F r e s u l t a t e n i v e d e r b ö r a n d e l ä n s h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p s tidskrift. F ö r s ö k s r i n g a r n a i M a l m ö h u s län u t g e r s j ä l v a en årlig b e r ä t t e l s e över sina försök. Jordbrukets

upplysningsnämnd

Syftet a t t s p r i d a k ä n n e d o m o m de r e s u l t a t , som u p p n å s vid de statliga och s t a t s u n d e r s t ö d d a f o r s k n i n g s - , f ö r s ö k s - och p r o v n i n g s a n s t a l t e r n a på j o r d b r u k e t s och t r ä d g å r d s o d l i n g e n s o m r å d e n eller vid a n n a n m e d u n d e r stöd av s t a t s m e d e l b e d r i v e n f o r s k n i n g s - , f ö r s ö k s - och p r o v n i n g s v e r k s a m h e t p å s a m m a o m r å d e n , skall tillgodoses från det a l l m ä n n a s sida bl. a. g e n o m j o r d b r u k e t s u p p l y s n i n g s n ä m n d ( J U N ) . D e n n a u p p g i f t skall n ä m n d e n enligt sin i n s t r u k t i o n ( 5 / 1 1 1953, S F S n r 776) n ä r m a s t fylla g e n o m a t t i en r e g e l b u n d e t , helst m å n a t l i g e n , u t g i v e n p u b l i k a t i o n o m b e s ö r j a p u b l i -

au cering av populärt avfattade sammanfattningar av verkställda undersökningar, vilkas resultat är av praktiskt värde för jordbruket; utge en årsbok, innehållande redogörelser för uppnådda forsknings-, försöks- och provningsresultat på jordbrukets och trädgårdsodlingens områden samt tillhandahålla pressen upplysande artiklar och meddelanden i aktuella jordbruksfrågor, grundade på resultaten av forsknings-, försöks- och provningsverksamheten. Nämnden skall också i mån av utrymme framlägga sammanfattningar av i utlandet, speciellt de nordiska länderna, framkomna forsknings-, försöksoch provningsresultat. Vidare skall nämnden bl. a. befrämja föredragsverksamhet samt upplysning genom film och radio. För att säkerställa upplysningsnämndens tillförsel av material från de statliga forsknings-, försöks- och provningsanstalterna på området och från de statsunderstödda föreningarna med motsvarande uppgifter har Kungl. Maj:t i cirkulär den 30 juni 1944 (SFS nr 455) ålagt dessa anstalter och föreningar att »till nämnden, så snart ske kan, dock senast inom sex veckor efter det forsknings-, försöks- och provningsresultaten föreligga färdiga för publicering, överlämna korta populärt avfattade sammanfattningar av sådana verkställda undersökningar, vilkas resultat kunna förväntas omedelbart bliva till nytta inom det praktiska jordbruket och trädgårdsnäringen». JUNrs material publiceras dels månatligen i tidskriften »Försök och forskning» (FoF), vilken distribueras som bilaga till »Jordbrukarnas Föreningsblad» i en upplaga av ca 350 000 exemplar, dels i årsboken »Jord, Gröda, Djur. Aktuella praktiska resultat från svensk jordbruksforskning». Årsboken, vilken närmast är avsedd som service åt konsulenter och lärare på jordbruksområdet, utges i en upplaga av ca 4 000 exemplar. Artiklarna i årsboken honoreras efter 25 kr. per trycksida. För sammanfattningar till FoF utgår ej författarhonorar. Abonnemangsavgiften för FoF utgör 3 kronor per år. I sammanhanget bör även nämnas upplysningsnämndens »presstjänst». Nämnden har etablerat förbindelse med försöksmän, lärare och konsulenter inom jordbruksområdet, som levererar artiklar angående aktuella rön och problem. På detta sätt inkommer omkring 150 artiklar per år. Av artiklarna synes 6 år 1956 ha behandlat växtnäringsfrågor. Motsvarande antal utgjorde 8 år 1957 och 10 år 1958. Standardhonoraret per artikel om högst två sidor i A4 format är 75 kronor. I de fall då nämndens sekretariat finner anledning därtill, överlämnas inkommet material till granskning av nämndens redaktionsråd, vilket för närvarande består av professorerna Fredrik Nilsson, Erik Åkerberg och Artur Hansson samt direktören E. A. Bjelle. Abonnemang å materialet erbjuds pressen utan avgift men mot skyldighet att uppge vem som är varje särskild tidnings kontaktman i jordbruksfrågor. Om-

kring 130 tidningar och 30 facktidskrifter har tecknat abonnemang. Vidare utsändes materialet till alla konsulenter och lärare på jordbruksområdet. Av SJF:s intill december 1959 utgivna 127 nummer av »Särtryck och småskrifter» avhandlar ett sextiotal växtnäringsfrågor. Av dessa senare artiklar har 9 publicerats i JUN:s årsbok och 7 refererats i FoF. »Meddelanden» har intill samma tid utkommit med 101 nummer, av vilka ett drygt trettiotal behandlar växtnäringsfrågor. Av dessa senare artiklar har 3 publicerats i JUN:s årsbok och 16 refererats i FoF. Nämnden bedriver även upplysningsverksamhet genom anordnande av pressvisningar och av radioföredrag. Nämndens sekreterare är permanent ledamot av programkommittén för jordbruk i Sveriges Radio och även sekreterare i föreningen Skogs- och Lantbruksfilm, som med statsanslag framställer undervisningsfilm och bildserier, varvid forskare och försöksmän ofta medverkar som expertis. Genom JUN:s försorg distribueras till pressen förhandsreferat av samtliga vid försöksledarmötet och lantbruksveckan hållna föredrag (vilka ofta innehåller redogörelser för försöksresultat). För undvikande av dubblering utväxlas mellan JUN, Jordbrukets notisbyrå och GKS allt för publicering avsett material. Jordbrukets

Notisbyrå

Aktiebolag

Under 1920-talet utgav byrådirektören i kungl. lantbruksstyrelsen Nils Sonesson en tidskrift med namnet »Svenskt Land». Vid sidan härav bedrev Sonesson en förmedlingsverksamhet, som innebar, att koncentrat av artiklar i denna tidskrift utsändes till pressen med erbjudande om abonnemang. År 1933 sammanslogs tidskriften med den av Sveriges lantbruksförbund utgivna veckotidskriften »Lantmannen». Förmedlingsverksamheten drevs dock även i fortsättningen av Sonesson, som år 1935 för detta ändamål bildade Jordbrukets notisbyrå aktiebolag. Bolaget skall enligt bolagsordningen »tillhandagå pressen med informationer i jordbruksfrågor ävensom idka därmed förenlig verksamhet». Verksamheten har från år 1939 övergått till att omfatta så gott som enbart originalartiklar, vilka beställs hos olika svenska forskare och försöksmän (i undantagsfall även hos andra nordiska forskare), vilka i vissa fall åtagit sig regelbundet medarbetarskap. Allt för publicering avsett material granskas av en vetenskapsman innan det erbjudes på marknaden. Som kontrollant fungerar numera professor Ingvar Granhall. Bland medarbetarna var under 1958 12 knutna till KLSL, 11 till hushållningssällskapen och 8 till Sveriges utsädesförening. Bolagets abonnenter utgöres av ett hundratal tidningar och ett mindre antal andra företag.

11 Den av GKS bedrivna

publikationsverksamheten

Såsom tidigare nämnts tillkom GKS efter samråd mellan gödsel- och kalkindustrier samt statens livsmedelskommissions produktionsavdelning. Den första arbetsuppgiften var att genom en rationell upplysningsverksamhet medverka till att de gödselmedel, som kunde tilldelas jordbruk och trädgårdsskötsel, kom till så förnuftig användning som möjligt. I detta syfte utgav GKS i samverkan med kommissionen och CFJ flera upplysningsskrifter, innehållande anvisningar rörande gödsling och kalkning. Efter någon tid överenskoms, att GKS i egen regi skulle utge skrifter med råd i växtnäringsfrågor, men kommissionen förbehöll sig rätt att taga del av manuskripten, innan de trycktes. Manuskripten skulle dessutom föreläggas CFJ. Det befanns snart lämpligt att samla olika uppsatser i växtnäringsfrågor i en tidskrift i stället för att utge dem var för sig. År 1945 startades därför tidskriften Växt-närings-Nytt (VnN). Denna tidskrift utkommer med 5 ordinarie häften varje år. Redaktör och ansvarig utgivare är agronomen Arne Hansson. På sista sidan av varje nummer av VnN lämnas sedan dess tillkomst upplysning om att tidskriften utges av GKS. Under olika tidsperioder har emellertid dessutom uppgivits, att utgivningen skedde »efter samråd med» vissa angivna myndigheter. Under tidskriftens tidigare utgivningsår angavs sålunda, att utgivningen skedde efter samråd med CFJ (från år 1949 SJF) och statens livsmedelskommissions produktionsavdelning. Från mitten av år 1950, då statens jordbruksnämnd tillskapats, angavs att utgivningen skedde i samråd med SJF och jordbruksnämnden. En tid angavs dessutom att tidskriften var »granskad av dir. Å. Hovgård, Bollerup, för statens jordbruksnämnd». Från och med år 1952 borttogs uppgiften att utgivningen skedde efter samråd med jordbruksnämnden och under år 1957 även uppgiften om samråd med SJF. Numera angives endast att VnN utgives av GKS. Statens livsmedelskommissions produktionsavdelning utgav under en del år planer för kommande års växtodling. Dessa växtodlingsplaner fick i viss män tjäna till modell, när GKS på hemställan av representanter för handeln — Svenska lantmännens riksförbund och Svenska superfosfat försäljnings aktiebolaget — år 1953 började utge skriften »Gödslingens planläggning», avsedd att ge aktuella råd vid planeringen av växtnäringstillförseln för kommande års växtodling. En ny redigerad upplaga av denna skrift har därefter utkommit årligen. Slutligen kan nämnas att GKS i samarbete med specialister på växtnäringsområdet även utgivit böcker, av vilka några blivit antagna såsom läroböcker vid lantbruks- och lantmannaskolor. Förslag för utgivande av VnN samt upplysnings- och läroböckerna på

42 växtnäringsområdet är ett särskilt härför bildat bolag, Tidskriftsaktiebolaget växt-närings-nytt. Annan

publiceringsverksamhet

Bland andra publikationer, där artiklar och inlägg i växtnäringsfrågor förekommit, märks främst den förut nämnda veckotidskriften Lantmannen, som utgives av Sveriges lantbruksförbund, samt veckotidskriften »RLF-tidningen», som utgives av Riksförbundet landsbygdens folk (RLF). Lantmannen utges i en upplaga på omkring 13 000 exemplar, under det att RLF-tidningens upplaga uppgår till omkring 200 000 exemplar. Den offentliga diskussion, som förts i växtnäringsfrågor mellan forskare och försöksmän m. fl. och som utgör bakgrunden till den förevarande utredningen, har huvudsakligen förts i dessa två tidskrifter. Inlägg i denna diskussion har emellertid förekommit även i dagspressen, såsom i Stockholms-Tidningen, Skånska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet.

K A P I T E L VI

Vissa forsknings- och försöksproblem i den offentliga diskussionen

Den kritik, som i olika sammanhang offentligen riktats mot den vid lantbrukshögskolan bedrivna växtnäringsforskningen, har väsentligen hänfört sig till vissa för jordbruket betydelsefulla frågor, i vilka olika åsikter yppats vid diskussioner inom fackmannakretsar. De viktigaste av dessa frågor, vilka i fortsättningen kommer att närmare behandlas, är frågan om effekten och värdet av gödsling med fosforgödselmedel, särskilt superfosfat, jämförelse mellan superfosfat och s. k. hyperfosfat, bedömningen av thomasfosfatets värde och användbarhet i svenskt jordbruk, frågan om effekten av kalkkväve i förhållande till andra kvävegödselmedel samt spörsmålet om markkarteringens tillförlitlighet och värde. Kritik har emellertid dessutom riktats särskilt mot Franck och Svanberg lör att de i vissa offentliggjorda skrifter gjort mera allmänna uttalanden, vilka skulle innebära en grov överskattning av handelsgödselns effekt och värde samt utgöra överdriven propaganda för industrins produkter på detta område. Från kritikernas sida har vidare hävdats, att man vid SJF övervärderat resultaten från fastliggande försök och icke i tillräcklig mån beaktat värdet av de ettåriga försöken. I detta sammanhang har man anknutit till vissa meningsskiljaktigheter, som yppats beträffande det inbördes förhållandet mellan fast och lokal försöksverksamhet på växtnäringsområdet. Diskussionen

angående

effekten

och värdet av

handelsgödselanvändning

Francks skördekalkyl Innan redogörelse lämnas för de skilda meningarna i de förut omnämnda spörsmålen, skall här redovisas vissa allmänna uttalanden av Franck rörande effekten och värdet av handelsgödselanvändning samt möjligheterna av en ökad förbrukning av sådana varor. Dessa uttalanden av Franck har åberopats i olika sammanhang men också väckt åtskillig gensaga i den förda diskussionen. De har sålunda bildat utgångspunkten för den kritik, som bland andra Perman riktat mot Franck i den s. k. fosfatdebatten. De olika uttalandena i den debatten kommer att redovisas i senare sammanhang. Kritikerna har hävdat att Francks beräkningar och uttalanden är sakligt

il oriktiga samt att Franck genom att publicera dem gjort överdriven propaganda för handelsgödselanvändning i landet. I en uppsats med titeln »Växtnäringens betydelse för skördeutfallet) (Svensk Jordbruksforskning. Årsbok 1949.) har Franck uttalat sig om den skördeökande effekten av gödselmedlen kväve, kalium och fosfor 1 . Franck har däri anfört bl. a. följande: »Under de senaste 40 åren har i Sverige sammanlagt utförts bortemot 100 000 gödslingsförsök. Resultaten av dessa försök visar, att man per kg tillförd växtnäring i genomsnitt kan räkna med följande skördeökningar: pr kg kväve pr kg kalium pr kg fosfor

14,4 skördeenheter 8,4 » 26,1 »

Vid uträknandet av dessa värden har hänsyn tagits såväl till enskilda grödors speciella krav på växtnäringstillgången som till olikheterna mellan de naturliga jordbruksområdena ifråga om klimat, genomsnittligt fruktbarhetstillstånd och växtföljdens utseende. För kalium och fosfor har också räknats med en viss efterverkan, beräknad på grundval av resultaten från de tyvärr alltför fåtaliga mångårigt fastliggande gödslingsförsök, som hittills blivit utförda i vårt land.» 2 I uppsatsen har Franck vidare redovisat resultaten av vissa beräkningar rörande de mängder kväve, fosfor och kalium, som det skulle vara ekonomiskt att såsom handelsgödsel årligen använda i svenskt jordbruk. Beräkningarna har grundats på resultaten av dittills utförda försök och markundersökningar, och Franck har — enligt vad han uppgivit — tagit hänsyn 1

Uttalanden av motsvarande innehåll återfinnes i ett av Franck hållet föredrag med s a m m a titel vid s a m m a n t r ä d e med GKS den 27 m a r s 1947. Uppsatsen h a r även intagits i serien SJF:s särtryck och småskrifter som nr 39. Ämnet h a r även behandlats av Franck i en uppsats med titeln »Gödsling och överproduktion» (Kooperatören nr 13—14/1951). 2 I den o v a n n ä m n d a uppsatsen h a r Franck vidare a n f ö r t : Med utgångspunkt från o v a n n ä m n d a verkningsvärden för de enskilda näringsämnena i form av handelsgödsel h a r beräkningar gjorts över storleken av den skördeökning, som användningen av handelsgödsel medfört. Därvid h a r följande värden erhållits. 1901—1910 150 skördeenheter per ha 1911—1920 152 » » » 1921—1930 214 » » » 1931—1940 300 » » » Eftersom den a l l m ä n n a skördeökningen j ä m f ö r t med basperioden 1891—1900 i genomsnitt uppgått till 160, 236, 427 och 650 skördeenheter för respektive tioårsperioder, skulle sålunda, om handelsgödsel ej kommit till användning i den utsträckning som skett, skördeökningarna varit 95, 65, 50 och 46 % mindre. Eftersom skördeutfallet beror av ett samspel mellan alla växtfaktorer, A-an man däremot ej säga, att handelsgödselns andel i skördeökningen varit 95, 65, 50 och h5 % samt att andra faktorer, såsom förbättrad torrläggning, jordbearbetning, stallgödselvård, övergång till intensivare växtföljder (minskad trädesareal), förbättrat odlingsmaterial o. s. v. svarat för den övriga delen av skördeökningen. Om ingen handelsgödsel använts, skulle skördarna varit 8,8, 8,6, 10,8 och 13,7 % mindre under resp. tioårsperioder. Dessa tal, tagna såsom m å t t på storleken av skördeökningen för handelsgödsel, äro emellertid jämförelsevis b l y g s a m m a och kunna icke användas såsom m å t t på vad en ekonomiskt optimal och riktig användning av h a n delsgödsel skulle innebära.

till de olika jordbruksområdenas egenheter i klimat- och andra avseenden samt till de olika grödornas egenart och odlingsomfång under de senare åren. Vid sina beräkningar har han kommit fram till de kvantiteter av de tre handelsgödselmedlen, som framgår av nedanstående tabell. Såsom jämförelse upptages här tillika uppgifter om den verkliga förbrukningen 1939 och 1958/59. Enl. Franck

1958/59

Kvävegödsel. In.5 % salpeter

445 000 ton

179 000 ton

572 000 ton

Fosforgödsel, 20 % superfosfat

579 000 ton

304 000 ton

490 000 ton

Kaliumgödsel, 40 % kalisalt

228 000 ton

88 400 ton

199 000 ton

Franck har vidare gjort en ekonomisk kalkyl över användning av de angivna gödselmedlen i den ökade omfattning som nyss nämnts. Han har därvid utgått från 1939 års prisläge för såväl handelsgödsel som skördeprodukter och funnit, att den årliga vinsten av en optimal användning av handelsgödsel skulle uppgå till 181 milj. kronor enligt följande beräkning: Gödselkostnad milj. kr.

Skördeökningens värde milj. kr.

milj. kr.

78 47 31

162 106 69

84 59 38

181 Gödselmedel

Kväve Fosfor Kalium Summa

Vinst

Franck har slutligen framhållit, att vid optimal användning av handelsgödsel skördeökningen skulle uppgå till 2 400 milj. ske och medelskörden pr ha skulle — under de genomsnittliga växtbetingelser som rådde under perioden 1931—1940 — utgöra omkring 2 600 ske. Med hänsyn till de växlande odlingsförutsättningarna hos landets odlingsmarker skulle i detta medeltal ingå hektarskördar av mycket växlande storlek, från 5 000 a 6 000 ske pr ha eller t. o. m. högre, ned till 1 500 ske pr ha eller lägre. Såsom jämförelse kan nämnas, att Franck i uppsatsen »Gödsling och överproduktion» (Kooperatören nr 13—14/1951) uppgivit, att medelskörden pr ha utgjort 1901—1910 1 710 ske, 1911—1920 1 790 ske, 1921— 1930 1 980 ske och 1931—1940 2 200 ske. Av Franck anförda siffror angående effekten och behovet av handelsgödselmedel har åberopats i olika sammanhang. I ett föredrag vid Kungl. Lantbruksakademiens sammankomst den 21 oktober 1946 med titeln »In-

dustriens bidrag till jordbrukets utveckling» (Kungl. Lantbruksakademiens Tidskrift 6/1946 s. 511—526) har sålunda S. Lundberg hänfört sig till beräkningar av Franck angående handelsgödselns inverkan på den svenska lantbruksproduktionen samt lämnat följande redovisning av Francks siffror angående skördeökningen per kg växtnäringsämne: ,T„ t Växtnäringsämne

, . . lraåret

1 :a året + e fterverkan

N kg P kg K kg

14,40 ske 13,05 ske 6,04 ske

14,40 ske 26,11 ske K.40 ske

De i Francks skördekalkyl ingående siffrorna angående superfosfatets skördeökningseffekt har vidare bildat utgångspunkten för beräkningar, som verkställts av Svanberg och Philipson bl. a. angående jordbrukarens vinst vid den numera tillämpade, genomsnittliga gödslingen med superfosfat. Deras beräkningar har publicerats i en uppsats med titeln »Om valet av losforgödselmedel» (Lantmannen nr 50/1956). Uppsatsen kommer att behandlas i senare sammanhang. Kritiken av Francks skördekalkyl särskilt såvitt angår superfosfat I en artikel i RLF-tidningen den 22/1 1957 har Perman riktat skarp kritik mot Francks ovan återgivna uttalanden om den skördeökande effekten av vissa handelsgödselmedel. Perman har därvid särskilt riktat sig mot den av Franck uppgivna siffran för fosforns skördeökningseffekt. Under hänvisning till de av Franck och Lundberg redovisade siffrorna har P e n n a n i sin artikel yttrat bl. a. följande: En sammanställning av resultaten från gödslingsförsök skulle visa bl. a. att 1 kg P (fosfor) första året gav en skördeökning på 13,05 ske redan första gödslingsåret men att totaleffekten med s. k. efterverkan blev 26,11 ske. Omräknat i 20 % superfosfat skulle detta innebära, att 100 kg superfosfat skulle ge en skördeökning på resp. 114 och med efterverkan 228 ske. — Perman har ifrågasatt om 100 kg superfosfat verkligen gav den skördeökning som Franck angivit. Han har sålunda gjort gällande, att man i publicerade försöksberättelser angående lokala gödslingsförsök icke kunde finna stöd för Francks påståenden. Han har vidare hävdat, att den efterverkan av superfosfatgödsling, varom Franck talat, i själva verket var vad man försökstekniskt brukade kalla »falsk efterverkan» d. v. s. en efterverkan, som vid försöksmaterialets matematiska behandling framkom icke därigenom att gödslingen ökat skörden utan därigenom att den ogödslade parcell, med vilken jämförelse skedde, under årens lopp så utpinats på växtnäring att mer eller mindre total missväxt inträdde på denna parcell.

47 De båda av Perman framställda invändningarna behandlas nedan var för sig. Francks

skördekalkyl

och de lokala

gödslingsförsöken

I en uppsats med titeln »Handelsgödselmedlens användning» i FoF 2/1955 s. 10—11) har Perman uttalat sig om gödslingens lönsamhet och uppgivit, att man inom försöksverksamheten nedlagt mycket arbete på att besvara frågan, hur stor skördeökning som kunde förväntas efter tillförsel av olika växtnäringsämnen. Han har där redovisat några av de gjorda beräkningarna. Skördeökningseffekten av 100 kg 20 % superfosfat var sålunda enligt Francks ovan redovisade beräkningar 230 ske, enligt danska lokala försök, K. Iversen, 80 ske och enligt statens jordbruksnämnd 100 ske. Perman har tillfogat, att av allt att döma sanningen för våra svenska förhållanden låg mellan resultaten av de danska försöken och statens jordbruksnämnds bedömning eller omkring 90 ske. I sina »Påminnelser» (s. 5) har Perman åberopat de ovan anförda siffrorna och tillika uppgivit, att konsulenten N. Larsson vid försök i Skåne funnit merskörden uppgå till allenast 75 ske. Perman har vidare i sin tidigare omnämnda artikel i RLF-tidningen (se Påminnelser s. 33) givit exempel på försök, där 100 kg superfosfat i genomsnitt givit en avsevärt lägre skördeökning än vad Franck påstått. Av lokala försök, utförda i södra Götaland och publicerade i officiella försöksberättelser, kunde man sålunda utläsa, att inom detta område 100 kg superfosfat, givet till stråsäd (mest vårsäd), i genomsnitt för något över 1 000 försök lämnat en skördeökning på 50 kg kärna. För vallarna blev motsvarande siffra för 1 800 försök 175 kg hö. En sammanställning av några hundra skånska försök i höstvete visade, att 100 kg superfosfat där i genomsnitt givit en skördeökning på 15—20 kg kärna. Dessa försöksresultat härstammade företrädesvis från Malmöhus län, där enligt resultaten av markkarteringen endast 10 procent av jordarna hade tillfredsställande fosfattillstånd (fosfatklass III). Även från mellansverige förelåg försökssammanställningar, som visade dålig fosfateffekt i stråsäd. Vid 182 gödslingsförsök i stråsäd fram till 1941 på jordar inom Uppsala läns hushållningssällskaps område, vilka enligt markkartering var fosfatfattiga (fosfatklass I ) , erhölls sålunda efter gödsling med 100 kg superfosfat per ha i medeltal en skördeökning på 58 kg kärna. Vid ytterligare 80 sådana gödslingsförsök, utförda under åren 1942—1949 på fosfatfattiga jordar, erhölls en skördeökning av i medeltal 60 kg kärna. Perman har tillagt, att försöksresultat med bättre ekonomisk effekt för fosfatgödsling kunde i begränsad omfattning påträffas vid sockerbetsodling i Sydsverige och på yngre, oftast inullrika kulturjordar i Norrland, men att man i övrigt i tillgängligt försöksmaterial icke kunde finna några representativa medeltalssiffror, som styrkte Francks påstående om superfosfatets skördeökande effekt.

48 I ett inlägg i RLF-tidningen den 13/2 1957 har Perman vidare hänvisat till försöksresultat, som Franck publicerat i en skrift med titeln »Kalk och fosforgödslings inflytande på skördeavkastning och markbördighet vid olika jordmånsförhållanden» (SJF Medd. nr 71). De framlagda resultaten av de under 5 år genomförda 53 försöken tydde på låg fosfatverkan. I denna 5-åriga serie blev effekten av 100 kg superfosfat på okalkad jord omkring 90 ske, om givan begränsades till 200 kg pr ha och år. Om jorden kalkades, föll effekten vid samma giva till 57—68 ske. Ökades givan till 400 kg superfosfat per ha, blev gödslingseffekten av denna tillskottsgödsling endast 20 ske per 100 kg superfosfat, vare sig jorden var kalkad eller okalkad. P e n n a n har inför utredningsmannen uttalat sig angående grunderna för Francks skördekalkyl och därvid uppgivit: Försök till ett antal av 10 000— 20 000, utförda i olika delar av landet, hade legat till grund för andra beräkningar, som syftade till att få fram medeltal för den merskörd vart och ett av de tre gödselmedlen lämnade. Resultaten av sådana beräkningar stämde med de siffror Perman angivit i sina ovan redovisade skrifter, men de stämde icke med Francks värde på t. ex. superfosfatets skördeökande effekt. I detta sammanhang har Pennan ytterligare åberopat försöksresultat, som redovisats av H. Melchert i »Gödslingsförsök i höstråg och höstvete åren 1928—1950 inom Malmöhus och Kristianstads län» (Medd. nr 18 från Centralstyrelsen för Malmöhus läns försöksringar). Här har redovisats resultat från 54 försök, som under åren 1928—1950 utförts i höstråg för prövning a v 150—200 kg 20 % superfosfat pr ha. Enligt försöksredogörelsen var skördeökningarna genom den prövade fosfatgödslingen obetydliga och därtill mycket osäkra. För prövning av fosfatgödsling med samma kvantitet 20 % superfosfat till höstvete hade under samma tid utförts 198 försök i Malmöhus län och 13 i Kristianstads län. Försöken i Malmöhus län visade enligt Melcherts redogörelse en mycket dålig effekt av fosforgödslingen. Av en fosfatgiva på i medeltal 190 kg hade i genomsnitt erhållits en skördeökning av endast 30 kg vetekärna. Endast i omkring 10 % av försöken hade skördeökningen överstigit 200 kg kärna per ha. I försöken inom Kristianstads län hade skördeökningen i medeltal uppgått till 140 kg kärna per ha. Melchert har tillfogat, att fosfatspörsmålet i samband med höstsädesodling icke kunde anses klarlagt med de dittills utförda försöken. Slutligen har Perman hänvisat till uttalanden av Karsten Iversen i en uppsats med titeln »Löste och oloste Problemer vedrorende Godningsanvendelsen» (Jydsk Landbrug nr 10—21/1957). Angående grunderna för sina egna beräkningar har Franck anfört (P.M. 30/1 1956, Bil. A till SJF:s yttrande 5/3 1956): Hans siffror baserades pa resultaten av något hundratusental ettåriga lokala försök och markkarteringsresultat, varvid hänsyn tagits till sambandet mellan jordanalysvärden och gödslingseffekten i de lokala ettåriga försöken. För fosforns del måste man, då därav under det första året utnyttjades endast 10 högst 20 %,

49 lägga ett visst efterverkansvärde. Detta hade Franck gjort. Till grund för beräkning av denna efterverkan låg resultat från de tyvärr alltför fåtaliga, fastliggande försöken. I skrivelse till utredningsmannen har Franck vidare yttrat: Sina utredningar om behov av handelsgödsel och dennas skördeökande verkan hade han icke detaljredovisat i någon publikation. I diverse föredrag hade han översiktligt meddelat gången av utredningen. Denna hade tillkommit för att han skulle få en översiktlig insikt i dessa frågor, nödvändig för hans verksamhet såsom livsmedelskommissionens sakkunnige i gödslingsfrågor under det senaste världskriget. Revisioner av sina första sammanställningar hade han företagit åren 1946—1947, emedan växtodlingen sedan 1940-talets början i hög grad förändrats beträffande växtvalet, främst genom tillkomsten av en omfattande oljeväxtodling. Bakom sammanställningen låg följande material: 1. Alla lokala gödslingsförsök i landet sedan 1920 t. o. m. år 1940 1941. Försöken fanns samlade i SJF:s kortarkiv. 2. Fastliggande specialförsök. 3. Resultat av markkarteringsverksamhet och jordanalyser från alla sådana försök, där fosfattillståndet bestämts. 4. Väl dokumenterade biologiska och kemiska företeelser, exempelvis det förhållandet att av tillförd fosforgödsel första årets gröda ej utnyttjade mer än 5—15, högst 20 %, att i fortsättningen en efterverkan framkom, som kvarstod flera år, varunder det tillförda fosfatet förbrukades i avtagande omfattning allt när det gällde fosforgödselmängder på 30—60 kg P0O5 per ha. Franck har vidare uppgivit: Ytterligare hade vid sammanställningen beaktats dels landets uppdelning i naturliga brukningsområden, dels förhållandet mellan markens fosfaUillstånd och fosfatgödslingseffekten för olika grödor 'jfr Franck-Larson: »Sambandet mellan fosfatgödslingseffekten och jordens fosfatvärde», SJF Medd. nr 4, samt Gunnarsson; »Funktioner för samband mellan insats av olika gödselmedel och utbyte av produkter», stencil), dels åkerarealens inom de olika jordbruksområdena fördelning på olika grödor, dels ock åkerarealens fördelning efter markens fosfattillstånd inom de olika naturliga jordbruksområdena. Francks siffror angående verkan av fosforgödsel hänförde sig till de första 20 kg P2O5 per ha. Hur hans värde 26 fe per kg P fördelade sig på det första året och på efterverkan hade han inga möjligheter att framlägga, då allt ursprungsmaterial skingrats. Riktigheten av hans beräkningar bestyrktes emellertid av resultat från den lokala gödslingsförsöksverksamheten i Malmöhus län år 1957, vilka redovisats i meddelande nr 24 från Centralstyrelsen för Malmöhus läns försöks- och växtskyddsringar 1 . Där återfanns en sammanställning av fosfatgödslingsför1

Den lokala gödslingsförsöksverksamheten

Bjelke-Holtermann: söken. 4

inom Malmöhus län år 1957 s. 79: A.

Några s a m m a n s t ä l l n i n g a r och resultat från de fastliggande

fosfatför-

50 sök, omfattande en åttaårsperiod med en årlig gödsling av i medeltal 200 kg superfosfat per ha. Inom fosfatklass I, d. v. s. jordar i mycket otillfredsställande fosfattillstånd, hade årseffekten för 200 kg superfosfat i genomsnitt varit 520 ske per ha. Motsvarande siffra för fosfatklass II, d. v. s. jordar i ej fullt tillfredsställande fosfattillstånd, hade varit 254 ske per ha. För fosfatklass III, jordar i tillfredsställande fosfattillstånd, hade årseffekten uppgått till 208 ske per ha. Beaktades lagen om det avtagande meruthytet, hlev merutbytet per 100 kg superfosfat inom fosfatklass I 340, inom fosfatklass II 170 och inom fosfatklass III 150 ske per ha. Ett med hänsyn till fördelningen på de olika klasserna vägt medeltal uppgick till 230 ske per ha. Överensstämmelsen med de av Franck tidigare uppgivna siffrorna var således mycket god. I detta sammanhang var av betydelse att veta, att enligt hittills föreliggande markkarteringsresultat jordarna fördelade sig på fosfatklasserna så, att 70 % var att hänföra till klass I, 20 % till klass II och 10 % till klass III. — Franck har ytterligare hänvisat till tabeller, som Perman låtit publicera (VnN nr 1/1946 s. 10—11), utvisande att på Lanna försöksgård, där det fanns en ytligt liggande, fosfat- och kalkrik alv. skördeökningen per kg fosfor uppgått till 20—25 ske d. v. s. obetydligt mindre än det av Franck beräknade genomsnittet för hela landet. Den av Pennan framförda kritiken mot Francks skördekalkyl såvitt angår fosforeffekten har i olika sammanhang bemötts av Franck. Beträffande de av Perman anförda siffrorna för superfosfatets skördeökande effekt har Franck i sin ovannämnda P.M. 30/1 1956 uttalat: Statens jordbruksnämnds siffror härrörde från en mycket gammal utredning från 1920-talet. I Danmark med dess stora kreatursstam och sedan snart ett århundrade starkt fosfatgödslade jordar såväl direkt med handelsgödsel som indirekt med importerat köpkraftfoder var jordarnas fruktbarhetstillstånd ett helt annat än det som rådde för större delen av den svenska åkerarealen. Det var föga sannolikt, att de svenska värdena skulle ligga just mellan de danska och statens jordbruksnämnds 30 år gamla siffror. Angående de av Perman åberopade försöksresultat, vilka redovisats i SJF Medd. nr 71, har Franck i ett inlägg i RLF-tidningen den 6/3 1957 (Påminnelser s. 44) yttrat: Vid sin beräkning av verkan per kg av ett växtnäringsämne hade Franck gjort sammanställningen områdesvis med hänsyn tagen till olika grödors sätt att reagera för fosforgödsling vid olika fosfattillstånd hos marken. Han hade också beaktat grödornas frekvens inom olika områden liksom jordarnas fördelning med hänsyn till fosfattillståndet. Detta var ett nödvändigt framgångssätt, om man skulle få fram generella värden, och hade ej med någon sorts »justering» att göra. De siffror, som Perman plockat ut ur Francks meddelande (SJF Medd. nr 71) angående de 5-åriga kalkfosfatgödslingsförsöken, var därför icke ägnade att belysa det ifrågavarande spörsmålet. Till stöd för riktigheten av sina beräkningar i skördekalkylen har Franck

51 i en artikel i RLF-tidningen den 30/1 1957 (Påminnelser s. 35) åberopat resultat från vissa försök, som under Permans ledning anlagts på Lanna försöksgård. I denna artikel har Franck anfört: Åren 1936 t. o. m. 1941 d. v. s. 7—12 år efter det att gårdens skötsel lagts i agronom Permans händer anlade han därstädes en serie fastliggande kalkfosfatgödslingsförsök. Räknar man ut resultatet fram t. o. m. 1954 från den först (år 1936) och sist (år 1941) anlagda försöksserien finner man att en fosforgiva motsvarande 40 kg P2O5 pr ha och år i den första serien i genomsnitt för sju stråsädesgrödor lämnat en merskörd av 203 skördeenheter pr ha för varje 100-tal kg 20 % fosfatgödsel. I den sista serien är genomsnittliga merskörden (för 6 stråsädesgrödor) pr 100 kg 20 % fosforgödsel 227 skördeenheter pr ha. Detta var den okalkade jorden. På den kalkade jorden är dessa siffror lägre, vilket är fullt naturligt. Beträffande dessa fastliggande försök på Lanna hör också omtalas, att stallgödsel tillförts hela försöksarealen i normal mängd på vanligt sätt. Dessa lanna-försöksvärden överensstämmer väl med det av mig för hela landet till 226 skördcenheter heräknade. Perman har i ett inlägg i samma tidning den 13/2 1957 (Påminnelser s. 39) riktat kritik mot Francks beräkningar på grundval av resultaten från Lanna-försöken. P e n n a n har gjort gällande, att Franck använt sig endast av vissa utvalda försöksserier, ur vilka han för sina beräkningar uttagit ett antal stråsädesgrödor, med påföljd att han ur Lanna-försöken kunnat få fram just det försöksresultat, som han för tillfället önskat. Med en annan beräkning hade Perman av siffrorna rörande de växtföljder, som Franck utvalt, erhållit en skördeökningseffekt per 100 kg superfosfat av 95 ske i den ena serien och 70 ske i den andra. Franck har bemött Permans kritik i ett inlägg i RLF-tidningen den 6/3 1957 (Påminnelser s. 42) och förklarat bl. a., att han för att få den största spännvidden mellan anläggningsåren valt den först anlagda serien och den sist anlagda serien, samt att han för sammanställningen valt stråsädesgrödorna, då dessa var genomgående i båda serierna och dessutom så många, att ett någotsånär tillförlitligt medeltal kunde tänkas framkomma. — Franck har tillagt, att vid Lanna-försöken både superfosfat och thomasfosfat prövats, varför han för att få det säkraste och mest generella värdet tagit genomsnittet för de olika fosfatgödslingssystem som prövats. Franck har vidare i denna artikel gjort en beräkning av fosfatgödslingseffekten beträffande alla grödor i de växtföljder, som ingick i de båda försöksserierna, och funnit att uteslutning av fosforgödsling skulle ha medfört en nedgång av skörden med i medeltal 150—160 ske per 100 kg 20 % fosforgödsel. I samma tidning har Perman den 13/3 1957 (Påminnelser s. 46) bemött Francks uttalanden och framhållit bl. a., att Franck för sina beräkningar valt just de båda skiften, där fosfateffekten var betydligt större än på de övriga skiftena, samt att den av Franck beräknade fosfateffekten till 50 % hänförde sig till thomasfosfat, som vid kontinuerlig användning på Lannajorden hade 25—50 % bättre verkan än superfosfat.

52 Angående resultaten från Lanna-försöken hänvisas i övrigt till Perman, »Kalk-fosforproblemet. Preliminära resultat från en 15-årig försöksserie vid Lanna försöksgård», (Svensk Jordbruksforskning 1954 s. 32—41) samt Franck, »Gammalt och nytt om fosfatgödsling». Den av Perman författade skriften överensstämmer till innehållet med ett av P e n n a n vid 1953 års försöksledarmöte hållet föredrag om »Fosfatförsöken vid Lanna försöksgård». Den diskussion, som Pennans publicerade föredrag väckte, föranledde överinspektören för försöksväsendet att låta föreståndaren för avdelningen för statistik och försöksteknik, laborator I. Bachér statistiskt bearbeta materialet från den publicerade försöksserien. 1 en promemoria redovisade Bachér resultatet av den statistiska analys han företagit. Promemorian ingavs till styrelsen för KLSL. I skrivelse till överinspektören yttrade Bachér: En aldrig så omsorgsfull statistisk analys kan icke ersätta primärmaterialets brister. I föreliggande fall saknas helt skördeuppgifter från vissa grödor, i andra fall har de planenliga grödorna ersatts med andra, vilket omöjliggjort korrekta jämförelser. Vidare har försöken upprepats endast 6 gånger, vilket med hänsyn till de stora observationsfel, som alltid vidlåder fältförsöksresultat, är för litet för att kunna påvisa utslag, vars storleksordning många gånger understiger felet i det enskilda försöksresultatet. — De slutsatser, som kan dragas med ledning av den statistiska analysen, överensstämmer i stort sett med dem, som vid en försiktig tolkning kunnat dragas ur Permans egen sammanställning. Felet med Permans publikation ligger sålunda, enligt min mening, icke i hans sätt att sammanställa sina resultat tvärt om torde en viss försiktighet i användningen av statistiska metoder vara på sin plats när materialet lider av så uppenbara brister — utan däri att han friskt generaliserar resultat, erhållna under de speciella betingelser som råder på Lanna försöksgård. i sin promemoria har Bachér inledningsvis yttrat följande: De problem Lanna-försöken avse att belysa äro följande. Under antagande att en fosfatgödsling motsvarande 240 kg P2O5 per bar och växtföljd (träda, höstvete, ärter, havre, vall, vall, havre) är den under Lanna-förhållanden lämpligaste, vill man ha klarlagt A) om fosfatgödslingen skall tillföras på en gång och då lämpligen under trädesåret eller i form av årliga givor till var och en av de i växtföljden ingående grödorna, B) om fosfatgödslingen skall tillföras i form av superfosfat eller tbomasfosfat samt C) om kalkning av jorden påverkar fosfatgödslingcns effekt. Försöksplanen omfattar samtliga kombinationer av dessa tre faktorer samt en icke fosfatgödslad kontroll. Sedan Bachér härefter framhållit, att han av vissa närmare angivna skäl icke närmare studerat kalkningseffekten såsom sådan utan endast samspelet mellan kalkning och fosfatgödsling, har han lämnat redogörelse för fosfatgödslingens effekt. Han har därvid anmärkt, att fosfatgödslingseffekten mätts såsom skillnaden i avkastning mellan å ena sidan rutor, som kontinuerligt erhållit fosfatgödsling, och å andra sidan rutor, som under den tid försöken pågått aldrig gödslats med fosfat, vilket innebar att effekten inbegrep icke blott verkan av den under

53 året tillförda gödslingen utan även eventuell efterverkan av tidigare tillförd gödsling. Bachér har framhållit att vallgrödorna, med något undantag, lämnat mycket ojämna skördar och att försöksresultaten därför var synnerligen osäkra och motsägande. I likhet med Perman har han därför funnit motiverat att i sammanställningen icke medtaga vallskördarna. Bachér har redovisat fosfatgödslingseffekten på sätt framgår av nedanstående två tabeller. Tabell i. Effekten

av årligen tillförd fosfatgödsling,

kg kärna per ha.

Skifte Gröda

Omlopp

Medeltal IV

VII

VI

1 2 3

485 240 205

230 340 — 170

65 35 260

Ärter

1 2

25 20

65 —50 80 —60

Havre efter ärter

1 2

435 505

340 15

Havre efter vall

1 2

125 Tabell 2. Effekten

V

1 II

260 310 100

—65 - 1 3 0 —45 185

— 15 45

185 140

60 80 510 905

15 —210

275 275

295 270

145 80

95 110

205 80

av på trädan tillförd engångsgiva kg kärna per ha.

av

fosfalgödseL

Skifte Gröda

Omlopp

Medeltal IV

Höstvete

Arter Havre efter ärter Havre efter vall

1 2 3

VII

1 380 515 445 315 260 —115

VI

V

505 100 375

I

II

1 145

800 480 175

1 2

170 160

85 75

120 150

20 75

30 70

—20 235

65 125

495 485

460 20

260 180

275 100 870 —155

200 235

295 270

1 2

155 155

25 90

140 75

•)

I anslutning till tahellcrna har Bachér tillagt: Såsom framgick av tabellerna hade fosfatgödslingen haft en mycket god effekt till stråsädesgrödorna medan däremot ärterna icke i påvisbar grad reagerat för fosfatgödslingen. Utslagen var genomgående av samma storleksordning i andra omloppet som i första, de skillnader som förelåg visade ingen bestämd tendens och var i intet fall signifikativa. Utslagen varierade —• såsom Franck påpekat — från skifte till skifte. Sålunda hade särskilt höga utslag erhållits på skiftena IV och V, under det att fosfattillståndet på skifte I av de föreliggande försöksresultaten att döma syntes vara relativt tillfredsställande. Bortsett från variationen mellan skiften uppvisade fosfatgödslingseffekterna en spridning av sådan storleksordning, att den måste vara betingad av andra faktorer än försöksfclen.

54 Bachér har slutligen tillagt, att han för sin del ville tillråda stor försiktighet, när det gällde att draga generella slutsatser på basis av försöksresultaten. Professorn Olof Svanberg har inför utredningsmannen utlåtit sig angående de av Franck framlagda resultaten med avseende på de enskilda växtnäringsämnenas genomsnittliga skördestegrande förmåga i det svenska jordbruket. Han har anfört: Användningen av superfosfat daterade sig i vårt land från år 1856. Under 1850- t. o. m. 1870-talen hade emellertid totalförbrukningen därav stannat vid en så blygsam mängd, räknad i kg fosforsyra pr ha brukad jord, att inflytandet därav på den samlade skördestatistiken måste ha blivit försvinnande liten. Det var vidare tvivelaktigt om skördestatistiken ännu under perioden 1881/85 kunnat märkbart påverkas av det nya gödselmedlets användning. Francks skördekalkyl hade framlagts 1949 och den hade enligt Francks uppgift utarbetats för att öka den praktiska kännedomen om hithörande förhållanden under det andra världskriget. Det var därför uppenbart, att tioårsperioden 1931/40 var den sista, som borde tjäna som underlag för en kontrollkalkyl. Det var därvid av intresse att skärskåda skördestegringarna för ett antal viktiga grödor från perioden 1881/85 t. o. m. perioden 1931/40 och att med ledning av Francks siffror beräkna, hur stor andel av denna stegring som enligt hans beräkning utgjort ett mer eller mindre direkt resultat av handelsgödselns användning. Hektarskördarna i Sverige för ett antal grödor var enligt den officiella skördestatistiken för de ifrågavarande perioderna följande:

1881- -1885, dt ... 1931- -1940, dt ... Stegr ing, kg » , ske

Höstvete

Höstråg

Vårvete

Korn

Havre

Blandsäd

Ärter

13,0 23,45 1 045 1 089

13,3 18,9 560 583

14,9 18,2 330 344

14,7 20,15 545 562

13,4 17,95 455 396

14,6 21,3 670 632

13,7 15,1 140 144

Enligt allmän uppfattning var skördeuppskattningarna snarare för lågt än för högt beräknade. Det ovägda medeltalet för skördestegringarna av ovannämnda spannmålsgrödor under den ifrågavarande tidsperioden utgjorde emellertid 536 ske pr ha och år under decenniet 1931/40. Den genomsnittliga användningen av handelsgödsel pr år och pr ha odlad jord (med avdrag för träda och annan obrukad mark) var under perioden 1931 /40 6,64 kg N, 14,3 kg P2O0 och 8,18 kg K2O. Därifrån borde dragas motsvarande siffror för perioden 1881/85 eller 0,06 kg N, 3,58 kg P2O5 och 0,42 kg K2O, varvid differenserna i handelsgödselanvändning, motsvarande 6,58 kg N, 10,72 kg P2O5 och 7,76 kg K2O, erhölls. Sistnämnda mängder handelsgödsel skulle enligt Francks uppskattning ge följande skördestegringar i ske pr ha nämligen 94,75 -f 122,21 + 54,09 eller tillsammans 271 ske/ha. För övriga skördestegrande insatser i jordbruket samt för samspelet mellan dessa och handelsgödselanvändningen skulle följaktligen återstå en effekt motsvarande 536—271 = 265 ske pr ha odlad och besådd jord. Av särskild

55 betydelse i detta sammanhang var den moderna växtförädlingen. Dess resultat hade otvivelaktigt påverkat de Franckska sifferresultaten. Majoriteten av gödslingsförsöken i fält hade nämligen utförts med förädlat sortmaterial. Andra skördestegrande faktorer, såsom en intensivare jordbearbetning genom jordbrukets fortskridande mekanisering samt täckdikning och torrläggning genom invallning hade icke tillnärmelsevis kunnat betyda lika mycket för hektarskördarnas storlek som gödsling och växtförädling. Även om man ansåg sig kunna dokumentera, att växtförädlingen hade en betydande andel i ovannämnda överskjutande skördestegring i spannmålsgrödorna av i genomsnitt 265 ske pr ha, framstod det såsom närmast ofrånkomligt, att de av Franck anförda resultaten beträffande skördestegringarna pr kg K, P och N måste vara försiktigt beräknade och att de gav ett helt förtroendegivande intryck. I detta sammanhang har Svanberg hänvisat till att professor Paul Tuorila, Dickursby, Finland, i »Publikation nr 7, 1946, från Lantbruksministeriets produktionsavdelning» ur sammanlagt omkring 20 000 gödslingsförsök i fält beräknat de per kg kväve, fosforsyra och kali erhållna skördeökningarna. Tuorilas resultat uppges här jämsides med Francks. Total skördeökning pr kg växtnäringsämne, ske N P2O5 K2O

Franck 14,4 11,4 6,97

Tuorila 17 (salpeterkväve) 21, varav 7 under första året 7,varav 4 under första året

Svanberg har tillfogat: Av sammanställningen framgick, att de finska försöken i genomsnitt lämnat väsentligt större utbyte för fosfatgödslingen än de svenska samt att kvävet likaledes givit något större utslag i de finska försöken, medan effekterna av kalit var alldeles överensstämmande. Att något av de framlagda sifferresultaten skulle ha varit tendentiöst föreföll orealistiskt. Till stöd för sin ståndpunkt har Svanberg vidare åberopat ett uttalande av professor K. A. Bondorff, föreståndare för Statens Planteavls-Laboratorium, Lyngby, Danmark, i ett föredrag med titeln »Jordens bördighet och den moderna jordbruksdriften» (Malmöhus läns hushållningssällskaps kvartalsskrift 1958 s. 52—67). Uttalandet lyder: »Väster om Öresund räknas med att jorden själv, utan gödsling, högst kan lämna 40 procent av den skörd, som nu erhålles.» — I anslutning till detta citat har Svanberg tillagt: I jämförelse med detta uttalande framstod den av Franck företrädda uppfattningen om handelsgödselns verkan såsom förhållandevis återhållsam, medan den av Perman framförda kritiken i denna del var helt vilseledande. Bondorffs uppfattning bestyrktes av de allmänna mondiala erfarenheterna av skördeutfallets storlek dels i länder, som icke använde, dels i länder som använde handelsgödselmedel i västereuropeisk mening. Agronomen Arne Hansson har inför utredningsmannen framhållit, att siffrorna i Francks skördekalkyl använts bl. a. såsom underlag för beräk-

56 ningar i »Svenskt Ekonomiskt Program 1947—1952/53». Han har tillagt: Om den av Franck för Sverige beräknade genomsnittliga skördeökningen pr kg växtnäringsämne jämfördes med motsvarande finska uppgifter ( Lantbruksministeriets produktionsavdelning, publikation nr 7), baserade på omkring 20 000 fältförsök, framgick att det i Finland särskilt för fosfor men även för kväve blev högre skördeökning än i Sverige. Handelsgödseln hade i Finland ökat skörden med i medeltal 17 ske för 1 kg kväve, 48 ske för 1 kg P2O5 och 8,4 ske för 1 kg K2O. Hansson hade icke anledning betvivla riktigheten av de beräkningar, som lett fram till siffrorna i Francks skördekalkyl. Agr. lic. Lars Fredriksson har vid samtal med utredningsmannen uttalat sig angående Francks skördekalkyl, och därvid yttrat: Enligt hans mening kunde man svårligen uppställa värdetal av detta slag utan att ange under vilka förutsättningar och på vilket sätt de beräknats. Skördeökningen per kg växtnäringsämne sjönk givetvis i regel med stegrad giva, och det genomsnittliga skördeutbytet per kg växtnäringsämne blev därför beroende av gödslingsintensiteten. Om man använde sådana värdetal i upplysningsartiklar, kunde detta lätt föranleda missförstånd. Läsaren kunde tro, att dessa tal var avsedda att angiva, vilka effekter man kunde få genom att ytterligare öka gödslingsintensiteten. Franck hade uppgivit, att 1 kg fosfor skulle ge en genomsnittlig skördeökning av 26,1 ske. Denna siffra föreföll att vara alldeles för hög. Man kunde nog få så stora skördeökningar på de fosfatfattigaste jordarna men ej i medeltal för vårt lands åkerareal, överslagsberäkningar på resultaten av fältförsöksdata gav påtagligt lägre värden. I en serie om 254 ettåriga försök i stråsäd hade man t. ex. endast fått en skördeökning av i medeltal 3 ske per kg fosfor. I en annan serie om 1 70 försök i vall hade man fått 7 ske per kg fosfor. Man hade i dessa försök i allmänhet använt en fosforgödslingsintensitet svarande mot 16—18 kg fosfor per ha. Det var emellertid nödvändigt att söka värdera även långvarig efterverkan och dylikt. Därigenom kunde man komma fram till högre värden. Det kunde med viss rätt göras gällande, att fosfatgödsling var nödvändig för att markens »fosfattillstånd» skulle bibehållas och att fosfor följaktligen måste tillföras marken, även om någon skördeökning icke skulle konstateras i ett kortvarigt gödslingsförsök. Fosfatgödslingen skulle således kunna betraktas som en underhållsåtgärd, vars värde ur produktionssynpunkt fick kalkyleras fram på annat material än enbart data från kortvariga fältförsök. Hur man på den vägen skulle kunna komma fram till ett värdetal på precis 26,1 ske per kg fosfor, var emellertid svårt att förstå. Som jämförelse kunde man göra en överslagsberäkning på ett nyligen av jordbrukskonsulenten Olvegård publicerat försöksmaterial från Skaraborgs län. 1 Det omfattade 79 fältförsök. Man hade där fått en skördeökning per kg fosfor, som svarade mot omkring 15 ske på jord i lägsta 1 Se Olvegård, Resultat av några gödslingsförsök, Skaraborgs läns Hushållningssällskaps Tidning nr 2/1959.

57 fosfatklassen enligt markkartering (klass 1 a), omkring 10 ske i näst lägsta klassen (klass 1 b) men endast 3 ske eller mindre i de högre fosfatklasserna. I genomsnitt torde den skördeökning, som kunde erhållas per kg fosfor vid jordarnas nuvarande fosfattillstånd, bli avgjort lägre än 26 ske även om 2—3 års efterverkan medräknades. Enligt Fredrikssons uppfattning var det emellertid ytterligt svårt att ange vilken bestämd skördekvantitet, som kunde tillskrivas 1 kg av de olika växtnäringsämnena. Agronomen Olle Gunnarsson, som tagit del av Fredrikssons ovan refererade uttalande, har i anslutning därtill yttrat: Enligt hans mening kunde man icke säga att ett kg fosfor gav en skördeökning om ett visst antal skördeenheter. Vid stegring av gödslingsinsatserna erhöll man ett alltmer avtagande merutbyte av varje ytterligare tillskott av gödselmedel. Men de anförda talen måste väl tolkas som genomsnittstal. Liknande siffror användes på inånga håll i den internationella litteraturen på området. De kunde ha viss betydelse ur nationalekonomisk synpunkt och vara till viss ledning för myndigheternas planering i kristid. De var emellertid gällande blott vid små förändringar i gödselmedelsanvändningen. Rektorn E. G. Bengtsson har inför utredningsmannen uttalat sig om Francks skördekalkyl såvitt angår fosfatgödseleffekten. Han har därvid förklarat, att enligt hans mening skördestegringseffekten av 100 kg 20 % superfosfat icke uppgick till mer än hälften av vad Franck angivit. Han har åberopat uppgifter om denna effekt i en dansk lärobok för lantbruksskolorna, Agerdyrkningslaere Bind II Godningslaeren s. 168 ff. Där har redovisats resultat av försök rörande superfosfatets verkan, som genomförts under 16 år i en 4-årig växtföljd med vintersäd, rotfrukter, vårsäd och klövervall. Enligt dessa försök hade en gödsling av 200 kg superfosfat pr ha och år givit en skördeökning av i medeltal för vintersäd 200 fe, för rotfrukter 430 fe, för vårsäd 200 fe och för klöver 110 fe eller i genomsnitt för alla grödorna 240 fe. Bengtsson har därjämte hänfört sig till de även av Franck åberopade försöksresultat, som redovisats av A. Bjelke-Holtermann i Medd. nr 24 från Centralstyrelsen för Malmöhus läns försöks- och växtskyddsringar (s. 79). På grundval av olika försöksserier har man här beräknat effekten av en medelgiva av 200 kg superfosfat per ha och år vid fördelning på olika stora givor, varvid skördeavkastningen beräknats som medeltal per ha och år under en 8-årig försöksperiod. Resultatet redovisas i nedanstående tabell. I anslutning till siffrorna i tabellen har Bjelke-Holtermann uttalat, att antalet ske per ha kunde synas något högt och att det därför borde påpekas att sockerbetor ofta återfanns två gånger under 8-årsperioden och att försöken övervägande var utlagda i sockerbetor. Bengtsson har framhållit, att sockerbetorna lämnade det bästa utbytet vid fosfatgödsling. På grundval av siffrorna i Bjelke-Holtermanns tabell

58 Kg superfosfat per ha anläggningsåret

0 200 400 600—800 1 600—1 800

Fosfatklass I Ant. försöksserier 16 Kg superfosfat i medelSkörd från tal per ha ogödsl. och Relaoch år skördeökn.: tivSke per ha tal och år 0 200 200 200 200

3 695 + 433 + 518 + 536 + 474

100 112 114 115 113

Fosfatklass II Ant. försöksserier 24 Skörd från ogödsl. och skördeökn.: Ske per ha och år 4 640 + 232 + 239 + 285 + 262

Fosfatklass III Ant. försöksserier 4

Skörd från Rela- ogödsl. och tiv- skördeökn.: Ske per ha tal och år 100 105 105 106 106

4 533 + 242 + 204 + 209 + 178

Relativtal

100 105 105 105 104

har han beräknat skördeökningen av 100 kg 20 % superfosfat för skånska förhållanden till i medeltal omkring 130 fe. Direktören C. Björklund har beträffande nu ifrågavarande spörsmål inför utredningsmannen yttrat: Den enda gröda, som betalade fosforgödseln någorlunda väl, var sockerbetorna. Han hade för sin del alltid varit mycket förvånad över de optimistiska fosfatgödslingsråd, som förekommit i mellansverige. I Skåne hade man aldrig fått fram så höga förtjänster genom fosfatgödslingen som bl. a. Franck redovisat. Den av Perman angivna siffran stämde däremot väl överens med de resultat, som vunnits i Skåne, där man vid gödsling med 100 kg superfosfat per ha fått en skördeökning av omkring 100 kg kärna. Francks siffra 230 var alldeles för hög för skånska förhållanden, därom rådde icke någon diskussion. Den kunde möjligen gälla för sockerbetor och potatis men icke för stråsäd. Björklund har vidare beträffande fosfatgödslingens skördeökningseffekt hänvisat till resultat från jämförande försök med superfosfat och thomasfosfat, redovisade i Kristianstads läns hushållningssällskaps tidskrift 1958 (s. 40—41). Professorn P. E. H. Åkerberg har i denna fråga uppgivit: Franck har flera gånger talat med honom om sitt material. Såvitt Åkerberg förstod hade Franck gjort synnerligen ingående beräkningar över fosfatbehovet på grundval av utslagen i olika fosfatgödslingsförsök och därmed försökt visa, vilken nytta jordbrukarna hade av att använda fosfat. Åkerberg kunde icke taga ställning till frågan, huruvida Francks beräkningar var riktiga, men han hade efter samtalen med Franck haft ett starkt intryck av att denne gått synnerligen grundligt till väga. Den av utredningsmannen anlitade sakkunnige, professorn Olof Tedin har beträffande Francks skördekalkyl såvitt angår fosfatgödslingens effekt yttrat i huvudsak följande: En del frågor skulle man i detta sammanhang gärna vilja ha svar på. Sålunda var det oklart hur stor del av den samlade effekten som berodde på efterverkan. Det fanns anledning antaga att den utgjorde en väsentlig del av totaleffekten. Det var icke klarlagt hur pass tillförlitligt dess storlek var fastställd under skiftande förhållanden, efter-

59 som den var uträknad på grundval av »tyvärr alltför fåtaliga mångårigt fastliggande gödslingsförsök». Bakom siffran för denna totaleffekt låg alltså ingalunda det imponerande antalet av >bortemot 100 000 gödslingsförsök». En annan fråga var, om de anförda effekterna erhållits på stallgödslad jord eller ej. Visserligen kunde upplysning härom erhållas genom studium av de årliga berättelserna om gödslingsförsöken, men man kunde likväl kräva av Franck att han i sin uppsats lämnade en direkt upplysning om en så viktig omständighet. Ytterligare en fråga var, om de givna medeltalen avsåg alla fosfatgivor eller — för det fall att givan varit högre än 100 kg 20 % fosfatgödsel per ha — blivit omräknade till effekten av de första 100 kg. På förfrågan hade Franck uppgivit, att det senare varit fallet. Även om detta förhållande borde Franck ha lämnat upplysning i sin uppsats. Slutligen borde Franck i sin framställning ha lämnat något exempel till klarläggande av på vad sätt han i sina beräkningar tagit hänsyn till de olika omständigheter han uppräknat. Tedin har vidare yttrat: Han vågade icke påstå, att Francks siffror för medeleffekten var felaktiga — men heller icke att de var riktiga. Han hävdade emellertid som sin bestämda åsikt, att det stred mot god vedertagen vetenskaplig publikationssed att offentliggöra svepande och i vissa fall mycket betydelsefulla slutpåståenden utan att på något sätt underbygga dem med bevis eller med redogörelse för hur de framkommit. Den som gjorde så måste själv taga på sig en hel del av skulden, om han blev utsatt för kritik, som kanske i och för sig var oberättigad i själva sakfrågan. Tedin har tillfogat: Man kunde fråga sig vilket syfte medeltal sådana som de av Franck anförda egentligen tjänade. Något som helst värde för den praktiska rådgivningen till jordbrukarna om lämplig gödsling under olika betingelser hade de givetvis icke. Något vetenskapligt värde hade de heller icke. »Vetenskap» i detta sammanhang borde ju syssla med de faktorer, som framkallade variationerna i effekt, problem, vilka Franck även behandlat i ett antal värdefulla publikationer. Kvar stod medeltalens värde för konstgödselpropagandan, vilket otvivelaktigt var betydande. Franck hade emellertid förklarat, att han första gången gjort en sammanställning av denna art medan han under kriget var sakkunnig åt livsmedelskommissionen och att han sedan velat korrigera sin beräkning, då växtodlingen i betydande grad skiftat karaktär. Det var antagligt att man under kriget, då brist på diverse produktionsmedel hotade, gärna önskade vissa om än grova skattningar av dessas relativa betydelse för att avgöra var krisinsatser i första hand borde sättas in. Efterkrigstidens jordbrukspolitik med den i och för sig politiskt nödvändiga »jordbrukskalkylen» hade också medfört en tendens till ett »medeltalstänkande», som stundom fick göra sig gällande även i sammanhang, där det absolut icke hörde hemma. Det borde också framhållas, att Franck i den diskuterade uppsatsen själv framfört starka reservationer mot medeltalsberäkningar av den art, som nu kritiserats.

60 S a m m a n f a t t n i n g s v i s h a r T e d i n i d e n n a del a n f ö r t : M a n k u n d e m e d ber ä t t i g a n d e r i k t a en g a n s k a s k a r p k r i t i k m o t F r a n c k för det n o n c h a l a n t a s ä t t , på vilket h a n p r e s e n t e r a t s i n a b e r ä k n i n g a r av gödseleffekter, u t a n n å g o n redogörelse för h u r de k o m m i t till. Å a n d r a s i d a n k u n d e enligt T e d i n s å s i k t den n u i f r å g a v a r a n d e u p p s a t s e n icke läggas till g r u n d för en b e s k y l l n i n g m o t F r a n c k a t t d r i v a ensidig p r o p a g a n d a för k o n s t g ö d s e l . I ett till u t r e d n i n g s m a n n e n avgivet y t t r a n d e över h a r Franck

utredningsmaterialet

slutligen a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e :

I egenskap av sakkunnig i växtnäringsfrågor hos bl. a. statens livsmedelskommission hade det ankommit på Franck att lämna svar på frågor, som var av vital betydelse för planering av landets livsmedelshushållning. En sådan fråga var hur stor nedgång i skördeutbyte som kunde förväntas om tillgången på handelsgödsel minskade med exempelvis 25 %, 50 % eller belt bortföll. Andra spörsmål var bur en ransonering av handelsgödsel borde anordnas under alternativa tillgångar på sådana produkter. För att kunna besvara sådan frågor måste Franck företaga mycket svåra och vittomfattande beräkningar. De siffervärden, som därvid framkommit, var riksmedeltal, användbara vid bedömning av statliga åtgärder i samband med folkförsörjningen eller för överslagsberäkningar rörande import och produktion av handelsgödselmedel. Det bade aldrig varit tal om att dessa siffror skulle ha annat värde. De skrifter Franck utgivit i detta ärende var samtliga ytterst populärt hållna och anslöt beträffande tabeller, diagram och text till ett föredrag, som Franck hållit vid ett GKS-sammanträde den 27 mars 1947. Skriften »Gödsling och överproduktion» hade Franck skrivit efter en förfrågan från Kooperativa förbundet. huruvida han ville skriva en artikel om Sveriges behov av kvävegödsel. KF bade då kommit långt i sina planer att bygga en kvävegödselfabrik. Franck hade avböjt att skriva den efterfrågade artikeln, men eftersom överproduktionsspöket redan då börjat skymta, hade han i stället för deras räkning skrivit en artikel om växtnäringsfrågan i sin helhet i anslutning till hotet om överproduktion. I de .skrifter Franck utgivit angående växtnäringens betydelse för skördeutfallet kunde icke utläsas annat än att det gällde riksmedeltal, den samlade riksförbrukningen och den samlade nationalekonomiska vinsten av gödslingen. Det fanns där icke ett ord eller en mening, som kunde antyda att de angivna riksmedeltalen för skördeutbyte efter varje enhet av ett växtnäringsämne kunde ha giltighet för den enskilde jordbrukaren och tjäna honom till vägledning vid handelsgödselplanering. Svaren på de av statens livsmedelskommission ställda frågorna om skördeutfallets storlek hade krävt utredning om de olika växtnäringsämnenas genomsnittliga verkan med då rådande normaldosering. Härvid hade följande förfaringssätt tillämpats. Utspridda över alla jordbruksområden och i betydande omfattning hade sedan år 1920 lokala gödslingsförsök blivit utförda efter vad som plägade kallas allmänna försöksplaner. Den vanligaste av dem — avsedd för mineraljordar och andra grödor än baljväxter — hade följande grundutseende: a) Kontroll = helt ogödslat med handelsgödsel. b) Kväve-(N) gödsel, motsvarande 23—31 kg X/ha. c) Kväve + fosforgödsel: 23—31 kg. N/ha+30—40 kg P 2 0 5 / h a , d) Kväve + fosfor- + kalium-(K)gödsel; 23—31 kg N / h a + 30—40 kg P 2 Or,/ha -f 40 kg K 2 0 5 /ha.

61 Även andra planer hade tillämpats, men också där hade man en »kontroll», som var helt ogödslad med handelsgödsel. Differensen mellan vad som utvunnits med och utan ett visst näringsämne hade fått tjäna som mått på detta ämnes skördeökningsförmåga på den ifrågavarande platsen. De allmänna lokala gödslingsförsöken hade i regel varit ettåriga. Det var framför allt resultaten från dessa försök som legat till grund för Francks medeltalsuppgifter om växtnäringens betydelse för skördeutfallet. De olika grödornas relativa frekvens och areal (medeltal av fem år) hade beräknats områdesvis enligt den gängse indelningen av landet i naturliga jordbruksområden. På grundval av resultaten från de allmänna iokala gödslingsförsöken hade områdesvis sambandet mellan jordens fosfattillstånd (angivet i klasser på sätt som användes vid markkartering) och fosfatgödslingseffekten beräknats. Detta hade inom varje område skett separat för stråsäd, vallar, sockerbetor, potatis och andra rotfrukter, sedan vikten per ha omvandlats till skördeenheter per ha enligt de allmänt godtagna normerna härför. Områdesvis hade också beräknats jordarnas relativa fördelning på de olika fosfattillståndsklasserna. Som underlag för dessa beräkningar hade använts jordanalyser från alla jordprov, som inkommit genom SJF:s försöksverksamhet och dessutom resultat från allmänna markkarteringar. Ur det för olika områden och för olika grödor funna sambandet mellan fostfattillstånd och fosfatgödslingseffekt hade områdesvis uträknats totalmedeltal, vägt med hänsyn till jordarnas relativa frekvens i de olika fosfattillståndsklasserna. Ur områdesmedeltalen hade till sist framräknats ett riksmedeltal, varvid hänsyn tagits till de olika områdenas relativa del i landets jordbruksareal. Det på så sätt funna riksmedeltalet hade gällt 30—40 kg P 2 0 5 per ha. Detta hade därefter reducerats till verkan av 20 kg P 2 0 5 per ha under hänsynstagande till lagen om växtfaktörernas verkan enligt Mitscherlich-Baules formulering. Genom en enkel division hade detta värde sedan omräknats till verkan per kg P. Till denna ettårsverkan hade lagts foslorgödslingens efterverkan, beräknad på grundval av fastliggande gödslingsförsök och med hänsyn till det experimentellt väl fastställda faktum, att första året förbrukades, när det gällde superfosfat — som använts överallt i allmänna lokala försöken — 10—20 % av den tillförda fosformängden och åren därefter mängder, motsvarande ett för varje år avtagande procenttal enligt en logaritmisk funktion. I princip hade både ifråga om kalium och om kväve tillämpats samma förfaringssätt som för fosfor. Det var givet att de genom dylika beräkningar erhållna medelvärdena måste bli approximativa. I föreliggande fall byggde de på ett oerhört stort antal experimentellt eller inventeringsmässigt vunna data, sammanställda på ett enligt Francks mening invändningsfritt sätt, varför de icke kunde avvika väsentligt från verkligheten. Det totala optimalbehovet av handelsgödsel hade beräknats med utgångspunkt från de värden, som erhållits enligt det nyss relaterade tillvägagångssättet. Det kunde vara av intresse att veta, att totalförbrukningen syntes ha stabiliserat sig omkring de av Franck beräknade värdena, om man tog hänsyn till förändringar i areal och växtval. Det hade anmärkts på att Franck i sina populära framställningar icke särskilt påpekat, att riksmedeltalen för verkan av varje enskilt näringsämne avsåg bottengivor. För den sakkunnige hade detta säkert utan vidare stått klart, eftersom det angivits att grundmaterialet kommit från de allmänna lokala försöken.

62 Ytterligare ville Franck framhålla, att offentliggörandet av de omdiskuterade siffrorna icke givits sken av att vara en vetenskaplig redovisning utan skett i en helt och hållet populär framställningsform. Vad Tedin yttrat om nonchalans vid den vetenskapliga redovisningen m. m. var därför överord utan täckning. Fosfatgödslingens efterverkan Mot F r a n c k s b e r ä k n i n g av fosfatets s k ö r d e ö k n i n g s e f f e k t h a r Perman — såsom t i d i g a r e n ä m n t s — i n v ä n t , a t t den e f t e r v e r k a n v a r m e d F r a n c k r ä k n a t till ö v e r v ä g a n d e del u t g j o r d e s av s. k. falsk e f t e r v e r k a n . I sitt i n l ä g g i R L F t i d n i n g e n d e n 2 2 / 1 1957 h a r P e r m a n t i l l a g t : E t t s k r ä m m a n d e e x e m p e l p å h u r s å d a n falsk e f t e r v e r k a n k u n d e u t n y t t j a s i h a n d e l s g ö d s e l p r o p a g a n d a n u t g j o r d e p u b l i c e r a n d e t av det 50-åriga g ö d s l i n g s f ö r s ö k e t vid F l a h u l t . D ä r vid r e d o v i s a d e s en årlig v i n s t ( s o m g e n o m s n i t t för 50 å r ) på 400 kr p r h a för en fullgödsling med h a n d e l s g ö d s e l , v ä r d e r a d till 125 k r pr år. ( P å m i n n e l s e r s. 34.) Angående det »ständiga gödslingsförsöket» på Flahults vitmossjord 1904—1953 har vissa uppgifter lämnats av agronomen Hugo Winkler, Flahults försöksgård, Smålands Taberg, i en av honom författad uppsats med titeln »Långtidsförsök som grundval för rationell växtodling och gödslingsckonomi». Denna uppsats har publicerats i VnN (nr 2/1955 s. 53). Den har även utgivits i SJF:s serie Särtryck och småskrifter såsom nr 8G/1955. I uppsatsen har avsikten med försöket angivits vara främst att erhålla tillförlitligare uppgifter om vitmossjordens allmänna gödslingsbehov men även att få en klarare uppfattning om stallgödselns värde och användbarhet på dylika jordar. Försöksrutor om 10X10 m hade utlagts enligt följande försöksplan: a. Ogödslat. b. Fosfor ( P ) . c. Kalium (K). d. Fosfor + kalium (PK). e. Fosfor + kalium + kväve (PKN). f. V2 P K N + % stallgödsel. g. Stallgödsel. Under de första decennierna hade tillämpats de gödselgivor, som då ansetts »normala» för den ifrågavarande jorden. Fr. o. m. 1928 hade handelsgödselgivornas storlek ställts i relation till den i försöksled g) ingående stallgödselgivan. Denna hade fr. o. m. 1921 fixerats till genomsnittligt 12 ton pr ha och år. Under de sista 25 åren hade de årliga givorna av handelsgödsel utgjort i genomsnitt för superfosfat 140 kg/ha, för 40 % kalisalt 170 kg/ha och för kalkammonsalpeter likaledes 170 kg/ha. Skörden från de helt ogödslade försöksrutorna hade genomsnittligt icke blivit större än knappa 900 fe/ha. De årliga genomsnittliga skördeökningarna på de gödslade försöksrutorna har i uppsatsen redovisats i nedanstående diagram, Fig. 1. Winkler har även redovisat de årliga gödselkostnaderna resp. vinsterna under försöksperioden på sätt som framgår av diagrammet Fig. 2. I uppsatsen har, Winkler närmare redogjort för det sätt, på vilket han beräknat gödselmedlens resp. foderenhetens värde. I sitt n y s s n ä m n d a inlägg i R L F - t i d n i n g e n h a r Perman a n g å e n d e r e s u l t a ten från f a s t l i g g a n d e försök, vilka byggde på j ä m f ö r e l s e m e l l a n s k ö r d från

63 1604

330 172

m.

Éå

PK

PKN

1/2 PKN Stallgödsel 1/2 stallgödsel

Fig. 1. Ärliga skördeökningar i »ständiga gödslingsförsöket» på Flahults vitmossjord, 1904—1953, fe/ha.

399.63 376 04 282 27

280: 58

75.96 32.0? P

ii

1 1 12520

2). 07 35 21

K

Gödselkostnad, kr pr ha

67 Ii PK

10102 PKN

| Vinst, kr pr ha

73 07

1/2 PKN Stallgödsel 1/2 stallgödsel

Fig. 2. Årliga gödselkostnader, resp. vinster i »ständiga gödslingsförsöket» på Flahults vitmossjord, 1904—1953, kr/ha. ogödslade och gödslade parceller, ytterligare yttrat: Efter min uppfattning är det bedrägligt, att i praktiska sammanhang stödja sig på sådana siffror för att räkna ut vad ett visst gödselmedel lämnar i merskörd och gödslingsvinst. Ingen ansvarig jordbruksrådgivare säger väl till jordbrukarna, att de helt skall upphöra med en viss gödsling t. ex. fosfatgödsling. Tvärtom predikas det ju allmänt, att extragödsling med fosfat är nödvändig, och frågan rör sig uteslutande om mängderna: Skall det givas 100, 200, 300 kg eller mer pr ha? I sådant fall har man absolut ej rättighet att hämta siffror

6-1

ur ett utsvältningsförsök och säga, att då 100 kg superfosfat efter systematisk utsvältning givit ca 200 ske i merskörd så ger 100 kg superfosfat precis samma effekt, då man ökar superfosfatgivan i växtföljden från 150 kg pr ha till 250 kg pr ha och år. I detta senare fall torde nämligen 100 kg superfosfat knappast giva mer än 50—100 ske pr ha, eller ungefär precis vad 1 000-tals lokala gödslingsförsök i verkligheten visar. Inför utredningsmannen har Perman i denna del vidare anfört: Den efterverkan från gödslingar under andra, tredje och fjärde året, o. s. v. före försöksåret, som så gott som undantagslöst föreligger i de lokala försöken, berodde på det förhållandet, att jordbrukarna i verkligheten gödslat jorden även innan försöket utlagts. En jordbrukare kunde icke med hjälp av kartor och kemiska analyser få upplysningar om hur han skulle gödsla sin jord. Han måste såsom en fast utgångspunkt för sin bedömning alltid ha den tidigare praktiserade gödslingsnormen. Att bortse härifrån var att trolla bort verkligheten. Det mångåriga försöket var emellertid så planlagt, att den s. k. 0-rutan år från år fick ligga utan att tillföras någon gödsel, varken handelsgödsel, stallgödsel eller nedplöjd halm. Avkastningen på denna ruta måste naturligen efter hand sjunka i avsevärd grad. Skörden på 0-rutan jämfördes sedan med skörden på en annan försöksruta, som hela tiden blivit gödslad med superfosfat och merskörden på sistnämnda ruta var enligt Franck ett riktigt mått på fosforsyrans skördeökande effekt. Om man för en jord, som var absolut utsvält på fosfor, konstruerade en skördekurva, där man längs ena axeln avsatte mängden av tillförd fosforsyra och längs den andra utmärkte skördarnas storlek, skulle denna kurva på normal svensk åkerjord — med bortseende från de 4 % av våra åkerjordar, som utgjordes av gyttjelerorna, vilka i alltför hög grad utnyttjats i fosfatpropagandan — få följande utseende: Efter tillsats av den första kvantiteten fosforgödselmedel om 100 kg skulle kurvan löpa brant uppåt och efter tillsats av ytterligare 100 kg alltjämt stiga ganska brant uppåt, men efter tillsats av sammanlagt 300 kg skulle den börja löpa mera horisontellt. Genom att arrangera försöken så att jämförelserutan utsvältes kunde Franck mäta fosfateffekten där skördekurvan gick brantast. I verkligheten fanns dock icke så fosfatfattiga jordar. Vid de försök, som redovisats i den tidigare omtalade danska läroboken för lantbruksskolorna (Agerdyrkningslaere Bind II Godningslaeren s. 168 ff.), har iakttagits ett efter årens lopp alltmer stegrat merutbyte av samma årliga fosfatgiva. Detta förhållande har i läroboken kommenterats på följande sätt: Det stigende merudbytte i disse fastliggende forsog skal ses i belysning af, at de t te er malt mod parceller, der ikke är tilfort superfosfat igennen alle 16 år. Jo mere udpint jorden bliver for fosforsyre, desto st0rre vil merudbyttet blive. Merudbyttet er således ikke alene udtryk for superfosfatets virkning, men også for en nedgång i jordens ydeevne (sml. forsogene ved Askov Lermark).

65 Franck har uttalat sig angående spörsmålet i en uppsats med titeln »Om fastliggande mångåriga gödslingsförsöks betydelse», publicerad i Växtnäringsnytt nr 3/1958 (s. 22). Uppsatsen har även utgivits i SJF:s serie särtryck och småskrifter såsom nr 108/1958. Franck har där hänfört sig till resultaten för åren 1894—1922 från ett fastliggande gödslingsförsök på Askovs försöksgård i Danmark. I sin uppsats har Franck hänvisat till en grafisk framställning av skördeavkastningen i detta försök, se Fig. 3. (Diagrammet hämtat ur Beretning 261. »Forsog med ensidig Kunstgodning» av Karsten Iversen, Tidskrift For Planteavl. Bind H4.) Fe ha 4000

•

Q

<

3500 I..Q.

SL

Q

o Vid gödsling med P * K ' N

f_ o

3000 -

2500 2000

Vid antagen underhällsgödsling

""'-•-•_.

•

Vid antagen

-l_-y

1500 -

stallgödsling

+

^-^L.

+ t

+

Vid ogödslat

1000 • 500 "

I I I I I I Ar

o o o o ^ O v o o - O v O v o o o v o

"O <o

O s O O O O O O — ' — • — ' — —. - t * O O N ) - f c » O 0 0 O N > - f c » 0 > 0 0

IO (O O K )

Fig. 3. Grafisk framställning av skördeavkastningen i fastliggande försök på Askovs försöksgårds »lermark» åren 1894—1922. Ur Beretning 261 »Forsog med ensidig Kunstgodning» av Karsten Iversen, Tidsskrift For Planteavl. 38. Bind H 4. I anslutning till diagrammet har Franck uppgivit: Två av de i planen ingående sju försöksleden var representerade på diagrammet nämligen ett led utan tillförsel av växtnäring (heldragen kurva med de empiriskt funna värdena märkta + ) och ett led med årlig tillförsel pr ha av 30 kg P2O5 + 40 kg K2O + 40 kg N i form av 18 % superfosfat resp. kainit och chilesalpeter (streckad linje med de empiriskt funna värdena märkta o). — Franck har kommenterat uppgifterna enligt diagrammet och därvid anfört i huvudsak följande: På den ogödslade arealen sjönk avkastningen successivt under de första 10 12 åren men stabiliserade sig sedan vid en medelavkastning av 1 300—1 400 fe pr ha. Detta skulle alltså vara storleken av den avkastning, som årligen kan alstras

66 på Askov av den växtnäring, som frigöres från jorden eller kommer med nederbörden och från baljväxtbakterier och andra luftkvävesamlande bakteriers verksamhet. Vid tillförsel av den mängd inköpt växtnäring, som förut angivits, har avkastningen svängt kring ett medelvärde av 3 500—3 600 fe pr ha. Den prickade linjen på diagrammet följer en antagen medelavkastning vid det växtnäringstillstånd vari marken befann sig vid försökstidens början (2 500— 2 600 fe pr h a ) . Hur stor mängd inköpt växtnäring som i medeltal årligen behövs för att bibehålla marken i detta växtnäringstillstånd därom giver försöksanordningen ingen upplysning, varför vi kalla denna mängd x. Denna mängd utgör en del av den, som prövats i försöket och vilken vi kunna beteckna med a. Om mängden x ej tillförts har såsom förut omtalats avkastningen efter c; 10 år ej uppgått till mer än 1300—1400 fe pr ha och vid tillförsel av mängden a har i medeltal erhållits 3 500—3 600 fe pr ha. Den merskörd, som erhållits för hela den inköpta växtnäringsmängden a har alltså i medeltal för tiden 1894—1922 uppgått till ca 1 900 fe pr ha. Beträffande effekten av xtgäller att denna är högst reell och påtaglig och ingalunda kan sammankopplas med ett sådant begrepp som falsk efterverkan. Vid uppgörandet av räkenskaperna måste givetvis inköpssumman för hela väx.näringsmängden a debiteras växtnäringskontot (handelsgödselkontot) och eke enbart kostnaden för a—x d. v. s. den mängd utöver den, som behövs för alt hålla avkastningen oförändrad. Å andra sidan skall också växtnäringskontot kredit?ras för hela den effekt, som a åstadkommit, och icke enbart för skillnaden i ef:'ekt mellan a och x. Växtnäringsmängderna x och a—x svara bäggedera för sköxleökningar, som tillsammans blir lika med den a åstadkommer. Det har på senare tid hänt att den meningen framförts, att de mångåriga försökens resultat äro missvisande och alltför förmånliga för effekten av växtnäringstillförseln, emedan i dylika försök efter några år avkastningen från en utsvulten jord jämföres med en icke utsvulten. Detta låter logiskt och bestickande men är dock resultat av en svår tankeoreda. Utsvältningen beror ju på att ir.gen växtnäring tillförts och jordbruket inköper växtnäring i form av handelsgö lsel just för att förhindra utsvältningen och öka avkastningen. Hela utbytet av den inköpta växtnäringen kan endast fastställas med mångåriga fastliggandc försök, som följa sådana planer att jämförelse kan ske mellan avkastningens stolek utan och med tillförsel av växtnäring. F r a n c k h a r slutligen u p p l y s t , a t t m a n vid de försök, som legat till g r a n d för h a n s s k ö r d e k a l k y l b e t r ä f f a n d e fosfatgödseleffekten, i regel hållit det j ä m f ö r a n d e f ö r s ö k s l e d e t g r u n d g ö d s l a t m e d stallgödsel enligt det på platsen n o r m a l a och m e d kali- och k v ä v e g ö d s e l enligt vad som v a r n o r m a l t för j o r d a r t e n och g r ö d a n . P r o f e s s o r n T. A. G. Torstensson h a r inför u t r e d n i n g s m a n n e n u t t a l a t sig o m v ä r d e t vid g ö d s l i n g s f ö r s ö k av en h e l t ogödslad parcell, en s. k. 0-ruta. H a n h a r d ä r v i d y t t r a t : Fosfateffekt, kalieffekt och v e r k a n av en de! av m i k r o e l e m e n t e n k u n d e m a n se m e d b l o t t a ögat i s å d a n a fall, då det förelåg m y c k e t s t o r a b r i s t e r . K v ä v e b r i s t d ä r e m o t k u n d e m a n alltid se tyd igt. O m m a n icke h a d e en k o n t r o l l r u t a , som gav ett 0-värde s å s o m utgångsp u n k t , k u n d e m a n icke veta vilken effekt en viss gödsling å s t a d k o m m i t . Då det gällde m e r a k o m p l i c e r a d e f ö r h å l l a n d e n , t. ex. j ä m f ö r e l s e mellan olika k v ä v e g ö d s e l m e d e l , r ä c k t e det icke m e d att j ä m f ö r a en m ä n g d av två

67 eller tre ämnen. Man måste ge flera mängder, så att man kunde beräkna utbyteskurvorna, och man måste vid försöken ha en O-ruta. I kortvariga försök representerade O-rutan jordens naturliga produktivitet, det jämviktsläge i vilket jorden befann sig. Det var icke något fel att taga en sådan O-ruta till utgångspunkt vid jämförelser. I ett fastliggande försök däremot svarade O-rutorna icke mot förhållandena i praktiken. För att lösa teoretiska spörsmål, bl. a. för att kunna räkna ut utbyteskurvorna, måste man likväl ha dem med i försöken. De flesta gödslingsförsöken i landet var icke fastliggande. Av 4 000—6 000 försök per år var endast några tiotal fastliggande. Permans kritik angående falsk efterverkan genom utsvältning av 0-rutan kunde därför icke anses befogad. Perman hade rört upp en storm i ett vattenglas. Gentemot Torstenssons uttalande har Franck i sitt yttrande (iver utredningsmaterialet invänt: Torstensson ansåg att 0-momentet representerade den >naturliga bördigheten» i kortvariga försök, men att så icke var fallet i långvariga försök. Franck påstod, att det med naturnödvändighet måste förhålla sig tvärt om. Direktören C. Björklund har angående den ogödslade parcellen yttrat: »0-rutan är värdefull, men den behövs inte.» Om man visste att det lönade sig med exempelvis 200 å 300 kg superfosfat eller kväve per ha, kunde man jämföra denna grundgiva med de olika mergivor, som kunde tänkas vara lönande. Man kunde exempelvis pröva, om det lönade sig att höja givan från 400 till 500 kg, från 500 till 600 kg o. s v. De resultat man fick gällde dock endast för det år då försöket utförts. Det var nödvändigt att försöket fortsattes flera år så att man kunde följa medeltalet. Först av detta kunde mera allmänna slutsatser dragas. Tedin har i sitt yttrande över utredningsmaterialet i denna del anfört: Permans resonemang angående s. k. falsk efterverkan är givetvis under följande förutsättning helt korrekt: har man under en följd av år tillfört en jord en viss mängd fosforhaltig handelsgödsel och därefter på denna jord anlägger ett gödslingsförsök, i vilket ett led icke alls erhåller fosfor, medan ett annat erhåller en giva, som är större än den förut använda, så kommer efterhand skillnaden mellan dessa två led att bestå av två delar: 1) effekten, inklusive efterverkan, av den ökade givan; 2) skördesänkningen på grund av att den äldre givan icke längre tillföres. I ett sådant läge kan man med fullt skäl tala om falsk efterverkan, eftersom skördesänkningen i det ogödslade ledet kan förväntas gradvis tilltaga under några år - - ett antagande som bekräftas av de ofta citerade försöken på Askov. Får å andra sidan det fosforgödslade ledet icke högre giva än den tidigare brukade, blir skillnaden mellan detta led och ledet utan fosfor så småningom ett uttryck för effekten av den »gamla» fosforgivan. Försöken på Askov innehåller »nollparcellen» och jämförelse mellan denna och gödslade försöksled har gjorts bl. a. av Karsten Iversen (Tidskrift for Landbrugets

68 Planteavl 38: 537). De klassiska försöken på Rothamstead innehåller även »nollparceller» och dessa har säkerligen i olika sammanhang utnyttjats. En »nollparcell», en »kontroll» eller vad man vill kalla den är ett normalt och ytterst ofta förekommande moment i vetenskapliga undersökningar. Jag kan alltså icke finna, att Permans indignation i detta avseende är på något sätt berättigad, så länge ifrågakommande försöksberättelser korrekt redogör för hur skilda jämförelser blivit gjorda. Å andra sidan kan jag icke finna annat än att Permans anmärkningar mot jämförelsen mellan »gödslat» och >ogödslat» har ett visst fog för sig. Här föreligger nog en viss motsättning mellan å ena sidan den mer grundforskningsinställdc Franck och å andra sidan icke blott Perman utan även många konsulenter, vilka önskar besked som kan användas i direkt praktisk rådgivning. Motsättningen har preciserats mycket klart av Björklund i hans uttalande inför utredningsmannen. Såvitt jag kan förstå krävs det för en allsidig och alla intressen tillgodoseende utredning att man anlägger fastliggande försök, vilka innehåller ej blott en »nollparcell» och en »gödslad parcell» utan minst tre, helst flera intensitetslägen ifråga om gödslingen. Kravet på sådana försök har framförts även av Franck i samband med diskussionen om kalkkväve, vilken kommer att behandlas senare. Hela problemställningen synes mig utgöra ett mycket gott exempel på ett fall, där en saklig lidelsefri diskussion skulle kunna föra frågan framåt, medan hätska angrepp från ena sidan och motsvarande krass överlägsenhet från den andra endast leder till att en intressant sakfråga skjutes åt sidan för att ersättas av innerst inne likgiltiga och sakligt värdelösa tvister om prestige. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Franck med anledning avTedins yttrande vidare anfört: Av Fig. 3, som hämtats ur Francks skrift »Om fastliggande mångåriga gödslingsförsöks betydelse» (SJF Särtr. nr 108), framgick att Franck delat upp skillnaden mellan ogödslat (kontroll, O-moment) och gödslat i två parter på samma sätt som Tedin gjort. I det fortsatta resonemanget var de emellertid icke ense. Sin egen ståndpunkt ville Franck ytterligare precisera på följande sätt: 1. Det är omöjligt att på en jord, som tillförts växtnäring, avkastningen, om grödorna bortföres, icke sjunker om ej omedelbart så dock med tiden, om växtnäringstillförseln upphör. 2. Den sjunker till en medelnivå vars höjd i första hand bestämmes av jordtypen, klimatet och vilka grödor som odlas (ofta kallad jordens naturliga bördighet). 3. Om växtnäring tillföres i »ersättningsmängd» kommer avkastningen att i medeltal hålla sig omkring utgångsläget (inga bestående ändringar i klimat o. s. v. förutsattes). 4. Vid starkare näringstillförsel än vad som motsvarar »ersättningsgödsling» kan det inträffa att avkastningen ställeri in sig; på en medelnivå över utgångsläget d. v. s. över medeltalet för ersättningsgödslingen. 5. Effekten av hela växtnäringstillförseln uppgår till skillnaden mellan gödslat och ogödslat, hur många år försöket än pågår. Vänder man på steken blir slut-

69 satsen, att om man låter bli att gödsla blir avkastningen lika mycket lägre som skillnaden mellan gödslat och ogödslat. En enskild jordbrukare, som vill ha reda på hur hans gödsling utfaller i ekonomiskt avseende, kan ej få upplysning härom ur andra försök än sådana där ett ogödslat kontrollmoment ingår. Han kan nämligen icke bortse från den effekt underhållsgödslingen framkallat, ty endast han själv får bära kostnaden för denna gödsling lika väl som kostnaden för all annan gödsling. Tillämpningen av Francks skördekalkyl och liknande beräkningar i upplysningsverksamhet och vid industrins planering Såsom tidigare nämnts har siffrorna i Francks skördekalkyl åberopats i olika sammanhang. I fackdiskussionen har den använts såsom utgångspunkt eller stöd för andra forskares beräkningar av handelsgödselanvändningens effekt och lönsamhet. Andra skrifter, där liknande beräkningsmetoder tillämpats, har även publicerats. Inom gödselmedelsindustrin har ka.kyler av detta slag kommit till användning dels vid planering av tillverkningskapacitetens inriktning och omfattning med hänsyn till marknadsförhållandenas framtida utveckling, dels i industrins upplysnings- och reklamtjänst. U pplysningsverksamhet Av inläggen i fackdiskussionen på detta område skall till en början upptagas till behandling den tidigare omnämnda uppsatsen av Svanberg och Philipson med titeln >Om valet av fosforgödselmedel» (Lantmannen nr 50/1956). Vid de beräkningar, som redovisats i denna artikel, har Francks skördekalkyl kommit till användning. I denna uppsats har till en början de vanligaste fosforgödselmedlens värde och prisförhållanden behandlats. Författarna har därefter uttalat sig om fosfatgödselmedlen och gödslingsförsöken och därvid yttrat bl. a. följande: Under det sist förflutna gödselåret 1955—5(5 användes i vårt land, räknad som 20 %-ig produkt, 519 731 ton fosforhaltig handelsgödsel, motsvarande sammanlagt 103 946 ton P 2 0 5 eller pr ha odlad jord 28,5 kg. Enligt Franck (1949) åstadkommer varje kg P2O5 i form av handelsgödsel, i enlighet med försök utförda i huvudsak med superfosfat, en genomsnittlig skördestegring om 5,7 ske under det första året efter tillförseln, och sammanlagt, med hänsyn till efterverkningarna under de följande åren, 11,4 ske, motsvarande i runt tal 5,7 resp. 11,4 kg spannmål. Enligt denna uppgift skulle de 28,5 kg fosforsyra, som under det sista gödselåret i genomsnitt tillförts svenska odlingsjordar, i medeltal kunna beräknas ha bidragit till skördeutfallet med ca 162 ske, med förutsättningar för en sammanlagd effekt motsvarande 325 ske om även efterverkningarna av den tillförda fosforn under följande skördeår tas med i beräkningen. Mot en utgift för den ifrågavarande fosformängden, i form av superfosfat, motsvarande 24,77 kr. pr ha, skulle svara en inkomstökning, beräknad efter ett medelvärde av 30 öre pr ske, uppgående till 48,60 kr. för årets skörd och till 97,50 kr. för den totala effekten inklusive efterverkningarna.

7(1

Jordbrukarens vinst av don numera tillämpade, genomsnittliga gödslingen med superfosfat uppgår följaktligen i medeltal till 23,63 kr. pr ha efter första året och totalt till 72,73 kr. pr ha om efterverkningarna medräknas. I ett inlägg i RLF-tidningen den 22/1 1957 (se Påminnelser s. 34) har Perman angående de anförda siffrorna anfört bl. a. följande: Hur liar då våra jordbrukare reagerat inför dessa påstådda enorma vinstehanser? Har de själva konstaterat den tillämpade fosfatgödslingens ekonomiska välsignelser så att det under årens lopp påverkat fosfatköpen? På de frågorna lämnar statistiken märkliga upplysningar. Om fosfalförbrukningen i vårt land år 1938/39 sättes lika med 100 har den år 1955/50 ökat till 171, alltså endast ökat med drygt två tredjedelar. För kväveförbrukningen blir motsvarande indextal 303, d. v. s. att kväveförbrukningen under motsvarande lid 3-dubblats. En av anledningarna till att jordbrukarna blivit mer restriktiva i fråga om fosfatgödslingen än kvävegödslingen kan delvis ligga i prisförhållandena. Sättes priset för 100 kg 20 'A superfosfat våren 1938 till 100 kostade motsvarande fosfatgödsel våren 1950 259. För 15,5-procenlig salpetcrgödsel i form av kalksalpeter blir motsvarande indextal 150. Här har alltså fosfatgödseln i form av superfosfat under ea 15 år fördyrats mer än 3 gånger så mycket som salpetergödseln. Enbart på detta beror dock ej skillnaden i förbrukningen. Ser man på hur handelsgödselförbrukningen utvecklat sig under senaste 5-årsperioden, finner man för kväve- och fosfatförbrukningen följande indextal: År 1951/52 1953/54 1955/56

Kväve 100 124 132

Fosfat 100 100 100

Under de senaste åren har alltså kväveförbrukningen alltjämt fortsatt att stiga, under det att fosfatförbrukningen stagnerat och t. o. m. visat tendens till tillbakagång. Närmast får väl detta förhållande tolkas så, att våra dagars jordbrukare i sin gärning ej funnit någon överensstämmelse mellan professor Svanbergs och dr Philipsons »fosfatvinster» och praktikens nyktra verklighet. I Påminnelser (s. 5) har Perman angående den av Svanberg och Philipson angivna nettovinsten å 72,73 kr. vidare anfört: Om denna siffra, nettovinsten, skulle vara riktig innebär detta att jordbruket årligen, på disponibla 3,5 milj. ha åker, inhöstar ej mindre än en kvarts miljard kronor i ren vinst bara på en så enkel och billig åtgärd, som att gödsla med superfosfat. För min del anser jag denna professor Svanbergs vinstkalkyl absurd och jag förmodar att förutom superfosfatindustrins representanter och två »experter» vid Kungl. Lantbrukshögskolan och Statens Lantbruksförsök finnes det ingen något så när jordbrukskunnig person i vårt land, som skulle vilja intyga dess riktighet. Inför utredningsmannen har Perman tillagt: I den kritiserade uppsatsen hade Svanberg omräknat den ur Francks skördekalkyl hämtade siffran för fosforgödselns skördeökande effekt, 230 ske. Denna siffra var felaktig och uppsatsen blev därigenom en »vansinnig propaganda». Att till allmän vägledning skriva något så vansinnigt i en praktisk tidning var oerhört. Om

73 Svanberg i stället för talet 230, som var felaktigt, använt siffran 100, hade det icke funnits anledning till allvarligare erinran mot uppsatsen, även om den siffran var något i överkant. Svanberg har inför utredningsmannen vidhållit sin mening, att de i uppsatsen lämnade uppgifterna var riktiga. Han har vidare yttrat: Han hade i sina beräkningar gått direkt på Francks uppgifter, eftersom han icke haft anledning att bygga på några andra siffror. Franck var för Svanberg i detta hänseende auktoriteten. Det hade också visat sig, att de jordbrukare, som kom till verkligt höga hektarskördar och hade stora försäljningssiffror per hektar, använde större mängder handelsgödsel än vad Francks institution egentligen rekommenderade. Angående omständigheterna vid uppsatsens tillkomst har Svanberg och Philipson i skrivelse till styrelsen för KLSL den 1/8 1957 uppgivit: Under senare hälften av 1956 började en svensk firma utannonserandet i lantbrukspressen av ett finmalet råfosfat, benämnt »Hyperfosfat». Den ifrågavarande reklamen utlovade därvid egenskaper och användbarhet hos råfosfatet långt utöver vad som var känt eller rimligt. På grund härav samt på grundval dels av analyser, utförda vid statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, vid lantbrukshögskolans institution för allmän och oorganisk kemi och kemiska analyslaboratoriet, dels av resultat av svenska gödslingsförsök, publicerade Svanberg och Philipson i tidskriften Lantmannen den omtalade upplysningsartikeln om valet av fosforgödselmedel. För Svanberg framstod detta meddelande som ett tjänsteåliggande, då det enligt stadgan för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt ålåg anstalten att följa utvecklingen på ifrågavarande område. Manuskriptet till artikeln förelades före insändandet till tidningen Franek för kännedom och instämmande. Svanberg har tillagt, att han var ledamot av styrelsen för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och att han medverkat vid artikelns tillkomst på anmodan av anstaltens dåvarande föreståndare. Denne, som hade vacklande hälsa och just stod i begrepp att avgå från sin tjänst, hade själv icke velat taga något initiativ i den uppkomna frågan. I ett senare avsnitt av detta betänkande behandlas olika spörsmål rörande användning av »Hyperfosfat» såsom gödselmedel, varjämte redogörelse lämnas för vissa utförda försök med denna produkt samt de i diskussionen framförda synpunkterna på försöksresultaten, (se s. 82 ff.). Professorn B. R. M. Torssell har i denna del inför utredningsmannen förklarat: Beräkningar, som avsåg att belysa den ena eller andra produktionsfaktorns betydelse, kunde vara mycket vanskliga. Resonemangen kunde med gjorda förutsättningar vara invändningsfria. Om man emellertid vid återgivande av sådana beräkningar glömde bort dessa förutsättningar eller om man sammanförde olika sådana beräkningar, vilka icke utgick från principiellt lika förutsättningar, kunde de redovisade resultaten av resonemangen framstå såsom helt orimliga. Torssell var icke beredd att yttra sig om detaljerna i Svanbergs och Permans olika beräkningar. Även om Svan-

bergs resonemang på någon punkt icke skulle vara invändningsfritt, hade man likväl icke rätt att insinuera ovidkommande påverkan. Svanberg hade på klart saklig grund verkat för ökad fosfatanvändning och därvid särskilt beaktat fosfatens betydelse för husdjuren. Enligt Torssells uppfattning hade Svanbergs insatser som forskare och undervisare i arbetet för bristsjukdomarnas bekämpande varit mycket betydelsefulla. Professorn P. E. H. Åkerberg har y t t r a t : De kritiserade uttalandena i Svanbergs och Philipsons tidningsartiklar föreföll, såvitt han förstod, överdrivna. Denna uppfattning delades nog av många. Svanberg var en mycket entusiastisk forskare, men hans entusiasm kunde bidraga till att han i en del uttalanden blev alltför mångordig och använde alltför starka ord. Då man bedömde Svanbergs uttalanden måste man emellertid även beakta, att han icke alltid haft tillgång till det sakmaterial, som försöksmännen förfogat över. Svanberg hade nämligen tidigare sysslat mycket med frågor om bristsjukdomar hos husdjur och från dessa arbeten kommit in på spörsmålet, hur brister i växtnäring skulle kunna avhjälpas. Landshövdingen F. Domö har med anledning av kritiken mot Svanberg inför utredningsmannen yttrat: Enligt hans uppfattning var de svenska forskarna på växtnäringsområdet utan undantag objektiva i sin verksamhet. Dock hade han fått ett intryck av att de slutledningar de dragit emellanåt varit alltför tillspetsade. Inom försöksverksamheten var det brukligt att man angav värdet av försöksresultaten i pengar. Det var ett vedertaget sätt att uttrycka förhållanden, som man ville ge en bild av. Det var ett konkret uttryckssätt, som människorna begrep, och det nyttjades på alla områden icke minst på det tekniska. En sådan framställning blev dock lätt alltför ensidig. Slutledningarna fick därför icke dragas för långt. Man kunde väl angiva försöksresultat i pengar, så länge det blott gällde att klarlägga vad man fått ut av försöken. Däremot kunde man icke på grundval av sådana siffror framräkna, vilka mängder av ett visst medel som skulle användas för att ett visst ekonomiskt resultat skulle nås. Vetenskapsmännen var emellertid knappast annorlunda än andra människor, och de kunde — liksom andra — draga alltför hastiga slutledningar. Man fick därför taga uppgifter av detta slag med en nypa salt. Riskerna av att sådana beräkningar offentliggjordes var säkerligen icke så stora. Generellt sett hade det nämligen i våra jordar funnits sådana brister i växtnäringstillståndet, att ökad användning av handelsgödsel i stort sett varit lönande. Hans erfarenhet som praktisk jordbrukare var, att man ännu icke på långt när nått lönsamhetsgränsen för handelsgödselanvändningen. Han satte för sin del ingen tro till talet om att jordbrukets organisationer skulle felaktigt rekommendera ökad användning av handelsgödsel i syfte att öka sin försäljning av sådana varor. Direktören S. J. G. Zachrison har inför utredningsmannen yttrat: Då han läst Svanbergs och Philipsons artikel i Lantmannen, hade han blivit för-

78 v å n a d över a t t S v a n b e r g givit sig in p å det a v h a n d l a d e s p ö r s m å l e t . H a n h a d e o c k s å u n d r a t , o m S v a n b e r g v e r k l i g e n h a f t f a k t i s k t u n d e r l a g för vad h a n i a r t i k e l n u t t a l a t sig o m . Z a c h r i s o n s u p p f a t t n i n g i f r å g a n var, att S v a n b e r g h ä r t a g i t m i s t e . Det gick i c k e a t t a n v ä n d a det f ö r s ö k s m a t e r i a l , som h a n s t ö d d e sig på, p å det s ä t t som s k e t t i t i d n i n g s a r t i k e l n . I den u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t , som r i k t a d e s till j o r d b r u k a r n a , v a r det icke vanligt att m a n b e r ä k n a d e effekten av ett g ö d s e l m e d e l g e n o m j ä m f ö r e l s e med en l å n g v a r i g t o g ö d s l a d p a r c e l l . M a n u t g i c k i stället från en t i d i g a r e a n v ä n d , i b y g d e n n o r m a l giva och u n d e r s ö k t e den e k o n o m i s k a effekten av efter olika f ö r h å l l a n d e n ö k a d e g ö d s e l m ä n g d e r . Av S v a n b e r g s och P h i l i p s o n s artikel f r a m g i c k a t t m a n d ä r icke b e r ä k n a t gödslingseffekten p å d e t t a sätt. E n l i g t Z a c h r i s o n s m e n i n g h a d e P e r m a n r ä t t i sin k r i t i k av S v a n b e r g s och Philipsons artikel. D i r e k t ö r e n B. Colbjörnsen h a r inför u t r e d n i n g s m a n n e n f ö r k l a r a t , att den k r i t i s e r a d e t i d n i n g s a r t i k e l n icke i n s p i r e r a t s av s u p e r f o s f a t i n d u s t r i n . Tedin h a r i d e n n a del u t t a l a t f ö l j a n d e : Uet var förståeligt om denna uppsats framkallat kritik. Svanberg och Philipson hade här drivit medeltalstänkandet och förenklingen längre än vad som kunde anses förenligt med vedertagen vetenskaplig sed. En del av ansvaret måste emellertid läggas på Franck och hans ovan (s. 59) kritiserade sätt att meddela ofullständiga upplysningar. Om Franck uttryckligen påpekat, att hans siffror gällde effekten av de första 100 kg 20 % fosfatgödsel per ha, hade Svanberg måhända varit något försiktigare med att dels slå ut hela den använda kvantiteten med exakt samma mängd per ha av all svensk åker, dels tillräkna 140 k g / h a en effekt, som var exakt proportionell mot mängden. Även om kritik mot Svanbergs och Philipsons beräkningar sålunda måste anses vara berättigad, hade emellertid enligt Tedins uppfattning den kritik som framförts i viss mån skjutit över målet, då man ansett Svanbergs och Philipsons slutresultat angående fosfatgödselns verkan absurt och så orimligt, att författarna själva utan vidare bort inse dess orimlighet. Följande beräkningssätt hade därvid i något fall kommit till användning. Man multiplicerade Svanbergs och Philipsons siffra för vinsten per ha, 72,73 kr., med den svenska åkerarealen, 3,65 milj. ha, och kom till ett totalt vinstbelopp på 265 milj. kr. Mot detta satte man så 1 miljard kr. som det uppskattade värdet på den svenska vegetabilieskörden och fann vid jämförelsen absurt, att 25 % av det svenska skördevärdet skulle belöpa på verkan av fosfatgödsling. Om man tills vidare bortsåg från omräkningen i penningar, innehöll Svanbergs kalkyl antagandet, att fosfatgödslingen lett till en skördeökning av 325 ske/ha, vilket med 3.65 milj. ha gav en total skördeökning av 1 186 milj. ske. Då det här räknades med fosforns skördeökande effekt, skulle givetvis icke något avdrag göras för kostnaden för själva gödseln. Mot dessa 1 186 milj. ske skulle emellertid icke sättas enbart den del av den svenska vegetabilieskörden, vars värde beräknats till ca 1 miljard kronor, då denna del endast omfattade de direkt säljbara vegetabilierna. I stället kunde man lämpligen sätta hela den svenska vegetabilieskörden, som enligt Statistisk Årsbok för Sverige, årg. 1957, i medeltal för åren 1951—1955 uppgick till 9 054 milj. ske per år, varvid dock icke medräknats olje-, spånads- och köksväxter eller »andra växtslag». 1 186 milj. ske, den skördeökning som Svanberg tillskrev fosforn, utgjorde omkring 15 % av totalskörden.

74 Ställde man frågan, vad följden skulle bli, om man här i landet slutade upp med att använda fosforgödsel, skulle svaret: en skördesänkning med 15 %, ingalunda vara orimligt. Snarare var 15 % en alltför låg siffra. Då Svanberg omräknade fosforgödslingens effekt i penningar, använde han 30 öre som värde på skördeenheten. I varje fall då det gällde den stora mängden hemmaproducerat foder, var skördeenhetens värde ytterligt svårberäknat, och 30 öre torde under alla omständigheter vara för högt. Vidare upptog Svanberg på debetsidan endast den direkta kostnaden för inköp av konstgödsel, medan enligt ekonomisk expertis även flera andra avdrag borde göras. I detta senare fall följde Svanberg emellertid en sedan många år i de allra flesta svenska berättelser över gödslingsförsök använd metodik att beräkna gödslingens ekonomi. Om denna var felaktig, borde i varje fall icke just Svanberg lastas alltför hårt för detta. Tedin har tillagt, att Svanbergs metod att använda rena medeltalsvärden och grova approximationer och på det sättet räkna fram ett tal för jordbrukets ekonomiska vinst på fosforsyran var olämplig, men att Tedin med sina nu utförda beräkningar och resonemang dock velat försöka ge felet sakligt rimliga proportioner. Med anledning av Tedins uttalande, att Franek bort uttryckligen påpeka, att hans siffror gällde effekten av de första 100 kg 20 % fosfatgödsel per ha. har Franek i yttrande över utredningsmaterialet förklarat: Den vida talrikast representerade fostfattillståndsklassen i vårt land var klass I, d. v. s. den som inneslöt de säkert fosfatbehövande jordarna. Utbyteskurvan för stigande fosforgödsling med upp till 30 kg P-Or, per ha bildade inom denna fosfatbehovsklass en nära rät linje. Gödslingseffekten blev sålunda praktiskt taget direkt proportionell till gödselinsatsen, när denna icke översteg 150 kg 20 % superfosfat per ha. För Svanbergs beräkningar spelade det därför praktiskt taget ingen roll, om Francks värde för P gällde vid en giva av 100 eller 150 kg 20 % superfosfat. Om Tedin varit sakkunnig i växtnäringsfrågor, skulle denna anmärkning icke ha blivit framställd. Den kritiserade beräkningsmetod, som kommit till användning i Svanbergs och Philipsons uppsats i Lantmannen, har Svanberg tillämpat även i annat sammanhang. Han har nämligen i en artikel med titeln »Gödsling och mjölkproduktion» (VnN nr 3/1955) behandlat bl. a. frågan om verkan på mjölkproduktionen av ökad handelsgödselanvändning. I denna uppsats har Svanberg till en början redovisat resultaten från vissa engelska betesförsök och därefter gjort jämförelse med svenska förhållanden. Han har därvid anfört bl. a. följande: Förutsatt att djurantalet är någorlunda riktigt avpassat efter foderproduktionens storlek, kan man utan att göra sig skyldig till något allvarligt fel, uppskatta produktvärdet av husdjursproduktionen med ledning av foderproduktionen pr ha, exempelvis utgående från att 1 skördad foderenhet motsvarar en viss mjölkproduktion, i enlighet med kontrollföreningarnas bruttokalkyler vanligtvis mellan 1 och 1.3 liter. Från denna utgångspunkt har resultaten från ett antal fleråriga gödslingsförsök i vall. av Borg och Svanberg, omräknats så att man erhåller en uppfattning av gödslingsåtgärdernas sannolika inflytande på mjölkproduktionens ekonomi vid mellansvenska egendomar.

75 Resultaten av denna omräkning har Svanberg redovisat i nedanstående tabell. Tabell k. Utgift för gödselmedel m. m. samt avkastning från vallbestånd och av mjölkproduktion, beräknade efter svenska priser 19;H. Fullgödsling P+ K+ N

P = fosfor, K = Kalium. N = kväve Gödsling

Enbart P

Genomsnittlig utgift för handelsgödsel, kr/ha

66: —

91:50

153:50

Skörd av torrsubstans pr ha tal av 25 skördar), dt

42,3

50,5

59,6

903:11

1 078: 18

1 '272: 46

P+ K

(medel-

Därpå baserad mjölkproduktions saluvärde pr ha vid 1,1 kg mjölk per fo-

Ökad utgift Ber. ökad inJämförelser mellan för gödseln komst av olika gödslingsmoment mjölk kr./ha kr./ha

kr./ha

%

150 kg 40 % kalisalt pr ha utöver grundgödsling med P

25: 50

175: 07

109:57

200 kg 20,5 % kvävegödsel pr ha utöver föregående

62: —

194:28

132:28

213 Kalium och kvävegödsling utöver grundgödslingen med P

87: 50

369:35

281:85

322 Vinst

I anslutning till det citerade uttalandet av Svanberg hänvisas här till Joh. Borg och Olof Svanberg, »Resultat av gödslingsförsök i vall på näringsfattiga jordar» (Meddelande nr 6 från Svenska Betes- och Vallföreningen, 1938). I påminnelser, avgivna till styrelsen för KLSL den 30/8 1957 har Perman angående Svanbergs ovan citerade uttalanden anfört bl. a. följande: Svanberg säger, att han bearbetat ett antal fleråriga gödslingsförsök i vall, utförda av honom och konsulent Borg (publicerade i Svenska Betesoch Vallföreningens medd. nr 6 1938). Därigenom har han erhållit en uppfattning om vissa gödslingsåtgärders sannolika inflytande på mjölkproduktionens ekonomi vid mellansvenska gårdar. Professor Svanbergs gödslingsåtgärder visa sig också ha en strålande effekt och rena nettovinster på 100-tals % redovisas. Går man emellertid — anfäktad av tvivel — till försöksmeddelandet från år 1938, så inhämtas däri följande intressanta detaljupplysningar:

76 1. Redan i titeln, »Resultat av gödslingsförsök i vall på näringsfattiga jordar», anges, att resultaten från år 1938 tillkommit under synnerligen speciella jordmånsförhållanden (starkt utsugna j o r d a r ) , men därom sägs intet i GKS-artikeln av år 1955. 2. Försöksjordarna har varit sandjordar i Dalarnas skogsbygder (5 st.) och sand- och myr jordar på Gotland (5 st.). Hur kan försöksresultat från sådana jordar tillämpas på »mellansvenska egendomar», där jordarten ofta är lera? Och hur skall hrukarna av denna lera bära sig åt för att erhålla en kalieffekt, som ger 586 % i ren vinst? 3. Försöken har utan undantag varit utlagda i slåttervall och ej i betesvall, och om detta säges ej ett ord i artikeln av år 1955, ehuru den handlar just om betesproduktion. 4. Försöken uppgives vara fleråriga men många av dem (4 av 10) är endast ettåriga. 5. I flera fall har starkt klöverrika slåttervallar kvävegödslats, vilket, liksom kvävegödslingen på myrmarkerna, givit en felaktig bild av kväveverkan. 6. Hela försöksmaterialet är i och för sig så ojämnt och osäkert att en ansvarskännande försöksman ej bort draga några mer allmänna, betydelsefulla slutsatser ur det. Svanberg har bemött P e n n a n s kritik och inför utredningsmannen i denna del anfört i huvudsak följande: Det viktiga med den ifrågavarande tidskriftsartikeln var referatet av de engelska försöken. Vid dessa försök konstaterades gödslingseffekten icke på vegetationen utan på den mjölkavkastning man erhöll på ett visst område. I Sverige fanns icke några liknande försök att jämföra med, men man kunde göra omräkningar av försöksresultat angående skördestegringar i vall och se vad dessa gav i mjölkproduktion. Man visste nämligen genom alla kontrolluppgifter tillräckligt väl, hur mycket mjölk varje foderenhet gav. Det Rorg-Svanbergska materialet utgjordes av en avhandling, upptagande 70 trycksidor, som måste betecknar såsom djupgående. Visserligen hade Rorgs och Svanbergs försök gjorts på gårdar med fosfatbrist, men fosfateffekten hade heller icke mecltagits i uppsatsen utan blivit representerad endast i en grundgödslad jämförelsegrupp. De skördestegringar, som konstaterats för kalium och kväve, var icke större än dem, som man — enligt andra försök — erhållit på mellansvenska jordar. På försöksgårdarna rådde icke någon påtaglig kalium- eller kvävebrist, snarare tvärtom. Det var därför enligt Svanbergs uppfattning tillåtet att framlägga dessa försök såsom jämförelse med de engelska originalresultaten, vilka ju i detta sammanhang var det väsentliga. Han hade varit fullt berättigad att referera de engelska betesförsöken antingen utan jämförelse med svenska försöksresultat eller också med hänvisning till en eller flera svenska motsvarigheter, allt efter tillgång; han hade ansett det

såsom sin skyldighet att lämna jordbrukare och jordägare den upplysande vägledning han kunde ge dem. Om Perman gjort motsvarande omräkning med utgångspunkt från andra försök, skulle han ha kommit fram till ett ännu mer övertygande resultat, överensstämmelsen med de engelska försöken var nämligen mycket god. Svanberg har tillagt, att han skrivit den kritiserade artikeln på eget initiativ och icke på anmodan av tidskriftens redaktion. Professorn T. A. G. Torslensson har inför utredningsmannen förklarat, att Pennans kritik mot Svanbergs tidskriftsartikel syntes befogad. Torstensson har tillagt, att några försöksserier, genomförda dels på kalkrik jord på Gotland och dels i Dalarna, näppeligen kunde lämna resultat, som var tilllämpbara på mellansvenska jordbruksförhållanden. Tedin har i sitt yttrande uttalat sig även om Svanbergs nu ifrågavarande uppsats och därvid anfört: Då Svanberg kritiserats dels för att han byggt vittgående ekonomiska slutsatser på ringa material, dels för att han ansåg detta material representera »mellansverige», hade han svarat bl. a., att materialet ingalunda var obetydligt, då den ursprungliga uppsatsen omfattade ca 70 sidor. År 1938 var frågan om gödslingens inverkan på skördens kvalitet ännu ganska ny, och undersökningen omfattade ett flertal kemiska analyser, vilka ingående redovisats. Att därför åtgått ca 70 sidor kunde dock på intet vis påverka det faktum, att 10 försök var ett ganska ringa material. Frågan om dess representativitet krävde knappast diskussion. Gotland hade — såvitt Tedin kände till — aldrig räknats till »mellansverige» och grus- eller sandjordar i Dalarna var i varje fall icke representativa för det jordbruksområde, som även plägade kallas Mälar—Hjälmarbygden, och på vilket man i första hand tänkte, när man såg ordet »mellansverige» . Tedin har tillagt, att han icke kunde komma till någon annan uppfattning än att mycket skarp kritik mot Svanbergs nu berörda artikel i Växtnäringsnytt var berättigad. I anslutning till kritiken mot Svanberg med anledning av de ovan anförda båda tidningsartiklarna har professorn Y. Gustafsson inför utredningsmannen uttalat sig allmänt angående spörsmålet hur försöksresultaten borde bringas till jordbrukarnas kännedom. Han har härom yttrat bl. a. följande: I diskussioner om upplysningsverksamheten hade det ibland sagts, att denna var alltför starkt inriktad på att propagera för ökad konstgödselanvändning överhuvudtaget. En propaganda i denna riktning gynnade givetvis industrin. Emellertid fanns många synpunkter att beakta vid bedömande av denna fråga. Handelsgödsel var ett mycket billigt produktionsmedel. Priset på dessa varor hade under den sista 10-årsperioden stigit endast några få procent, medan priserna på andra produktionsmedel stigit i en helt annan omfattning. Jordbruksekonomiskt sett hade handelsgödselanvändningen kommit i ett allt gynnsammare läge, och för försöksmän-

nen och konsulenterna hade det följaktligen blivit en fullt legal uppgift, för att inte säga en skyldighet, att propagera för en större användning av detta billiga produktionsmedel. Att i propagandamaterialet för ökad totalanvändning av konstgödsel urskilja något som icke var korrekt och sakligt försvarbart tedde sig mycket svårt. En och annan överdrift hade mellertid otvivelaktigt förekommit. Såsom exempel på sådana överdrifter har Gustafsson anfört - - förutom de båda senast omnämnda tidningsartiklarna — vissa uttalanden av Svanberg i en uppsats med titeln »Svensk handelsgödseltillverkning 100 år» (VnN nr 2/1957). Svanberg har däri yttrat: Några av de betydelsefullaste resultaten av en allmän användning av omedelbart växttillgängliga fosforgödselmedel i kulturländernas jordbruk äro enligt våra hittillsvarande erfarenheter följande: Hektarskördarnas storlek av spannmål, rotväxter, baljväxter och gräs, spannmålens volymvikt, klöverns förmåga att hålla sig kvar i vallbestånden, foderskördarnas och betesvegetationens fosforhalt, husdjurens, ej minst nötkreaturens kondition och produktionsförmåga, deras frihet från bristsjukdomar och sexuella rubbningar, foderskördarnas och sålunda även mjölkens och mejeriprodukternas rikedom på karotin och Vitamin A och därmed även vår befolknings näringstillstånd och hälsotillstånd samt ungdomens normala tillväxt och frihet från bristsjukdomar och fall av mental efterblivenhet. I fortsättningen har Svanberg yttrat: Jordbrukaren, som anförtror sin odlingsjord ej blott sitt utsäde utan jämväl de växtnäringsämnen, vilka skola bidraga till kommande skördar, utgör en påminnelse om den fredliga forskningens och den ihärdiga försöksverksamhetens mest framgångsrika livsyttringar, sedan ett förutsättningslöst sanningssökande efter renässansens genombrott blivit ett av mänsklighetens välsignelsebringande ideal. Med anledning av dessa uttalanden har Gustafsson tillagt: Vad Svanberg här yttrat angående handelsgödselns nytta i olika hänseenden var kanske alltför glorifierande för att tagas på allvar. Icke desto mindre kunde väl lämpligheten av sådana yttranden diskuteras. Det var enligt hans mening icke riktigt bra, att en professor vid lantbrukshögskolan uttalade sig på detta sätt i en skrift, som i massupplaga distribuerades till Sveriges jordbrukare. Gustafsson har slutligen förklarat, att enligt hans åsikt kritiken mot Svanberg i detta sammanhang icke varit helt ovederhäftig. Forskningsresultatens användning i industriplaneringen I sitt förut omnämnda inlägg i RLF-tidningen den 22/1 1957 har Per man framhållit (Påminnelser s. 34), att Francks beräkningar varit vägledande då man inom gödselmedelsindustrin sökt få fram de kvantiteter handelsgödsel, som jordbrukarna med ekonomisk fördel kunde utnyttja, samt att den svenska fosfatindustrin till följd härav, sedan den tid då Franck först framlade sina beräkningar, genomgått en sådan utveckling, att landet i

fråga om fosfatframställning — det svenska thomasfosfatet inberäknat — hade en industriell kapacitet, som översteg jordbrukets nuvarande förbrukning. I en artikel i RLF-tidningen den 13/2 1957 (Påminnelser s. 42) har Perman tillagt: Beträffande fosfatgödselindustrins produktionskapacitet säger professor Franck, att den håller sig omkring 600 000 ton 20 % fosfatgödsel. Direktör Colbjörnsen har emellertid nyligen meddelat att denna kapacitet för närvarande ligger vid något över 700 000 ton. Då det förbrukas cirka 500 000 ton förstår man att läget för industrins del måste lättas, vilket åstadkommes dels genom att exportera det inhemska thomasfosfatet, dels genom att bedriva en ohämmad propaganda för superfosfat. Franck har i inlägg i RLF-tidningen den 30/1 1957 förklarat, att han med utgång från föreliggande material — som tidigare redovisats — sökt beräkna storleken av det optimala årsbehovet av fosforgödsel och kommit till cirka 600 000 ton 20 % fosforgödsel. Han har vidare anfört: Med våra ca 4,7 milj. hektar åkerjord, naturliga vallar och beten blir detta ej mer än ea 125 kg 20 % fosforgödsel, exempelvis vanlig superfosfat, pr ha och år. 000 000 ton 20 % fosforgödsel torde vara fosfatgödselindustrins nuvarande produktionskapacitet. Då är thomasfosfatframställningen också medräknad. Senare och av andra utförda beräkningar med utgång från uppgifter inhämtade frän hushållningssällskapen slutar med betydligt högre siffror (ca 900 000 ton). Det är möjligt att mina beräkningar är för låga för nuvarande driftsläge. Inför utredningsmannen har Franck härom uppgivit: Han hade aldrig haft något uppdrag för industrin att verkställa utredning till ledning för planläggningen av industrins utbyggnad. Däremot hade han vid något tillfälle varit närvarande vid en diskussion i samband med en lantbruksvecka angående spörsmålet, om man i landet borde börja tillverkning av s. k. fullgödselmedel, NPK-gödsel. Även professor Torstensson hade deltagit i dessa överläggningar och bestämt avrått från förverkligande av sådana planer. — Vid slutet av sista världskriget hade, såvitt han kunde minnas, professor Åkerman varit sysselsatt med en utredning om säkerställande av landets behov av handelsgödsel med inhemsk produktion. Möjligen hade Franck i detta sammanhang blivit tillfrågad i saken. Vilket svar han i sådant fall lämnat, kunde Franck nu icke erinra sig. I skrivelse till utredningsmannen har Franck vidare uppgivit: Biand sina handlingar från livsmedelskommissionens tid hade han funnit en utredning om säkerställande av handelsgödselbehovet, vilken utförts icke av Åkerman utan av Sven Nordengren. Franck kunde icke erinra sig, att han haft någon del i denna utrednings tillkomst. Det var dock icke omöjligt att han som sakkunnig på detta område blivit tillfrågad om ett eller annat spörsmål. — Vid genomgång av sina handlingar hade han vidare sett, att han varit i kontakt med den stora Lonza-koncernen i Schweiz angående värdet av

80 deras »nitrofosfat >. Inom fosfatbolaget hade man nämligen hyst planer på att upptaga tillverkning av detta gödselmedel på licens. På grundval av material, som ställts till hans förfogande, hade han emellertid avrått från ett förverkligande av sådana planer. — Vidare hade Franck, då Salpeterverken i Köping planerades, blivit tillfrågad om tillverkningen borde inriktas på kalkammonsalpeter eller kalksalpeter. Han hade svarat, att man borde tillverka kalksalpeter. — När det slutligen var fråga om utbyggnad av Norrbottens Järnverk med ett thomasverk, hade han fått en förfrågan, huruvida det kunde finnas avsättning för 50—80 000 ton thomasfosfat inom mellersta och övre Norrland. Enligt Francks beräkningar skulle den optimala förbrukningen av fosfatgödsel inom vissa närmare angivna områden av mellersta och övre Norrland uppgå till över 10 000 ton P2O5, d. v. s. inemot 60 000 ton thomasfosfat. Denna siffra hade Franck meddelat vederbörande och tillika framhållit, att thomasfosfatet var särskilt väl lämpat att användas i de angivna trakterna. Franck har tillagt: Han hade alltid ansett det som tillhörande sina tjänsteplikter att svara på förfrågningar av det slag som ovan redovisats. Om han emellertid uttalat, att det vid optimal gödselförbrukning fanns plats för en fosfatmängd motsvarande 60 000 ton thomasfosfat, hade han därför ingalunda ansett sig ha någon skyldighet att medverka till att samma mängd thomasfosfat också kom att användas. I sitt tidigare omnämnda föredrag med titeln »Industriens bidrag till jordbrukets utveckling» (Kungl. Lantbruksakademiens Tidskrift nr 6/1946) har S. Lundberg åberopat bl. a. de av Franck framräknade siffror, som förut redovisats, och även hänfört sig till uttalanden och beräkningar av Svanberg på grundval av dennes år 1938 publicerade resultat av gödslingsförsök i vall på näringsfattiga jordar. Även Sven Nordengren har i sin »Utredning angående det svenska jordbrukets försörjning med konstgödsel efter kriget» — till vilken Franck hänvisat i sitt ovan återgivna uttalande — i vissa hänseenden åberopat uppgifter av Franck. Sålunda har Nordengren beträffande fosforsyregödselmedlen förklarat, att enligt Francks åsikt en förbrukning av ända till 600 000 ton skulle vara ekonomiskt försvarlig. Angående kvävegödselmedlen har Nordengren hänvisat till Francks mening, att vid intensiv gödsling 70 000 ton rent kväve borde användas. Franck har till utredningsmannen ingivit en i Hushållningssällskapens Tidskrift nr 1/1953 publicerad utredning med titeln »Sveriges behov av gödselmedel och kalk», verkställd på grundval av från hushållningssällskapen inhämtade uppgifter. Enligt vad som angivits i utredningen har det erhållna uppgiftsmaterialet sammanställts av assistent B. Florin, SJF, enligt anvisningar som lämnats av agronomerna A. Hansson, S. Kristiansson och S. Zachrison. Franck har förklarat, att SJF icke haft någon del i denna utredning, samt att Florin utfört detta arbete utom tjänstetid såsom ett

81 privat uppdrag. Någon hänvisning till Francks beräkningar förekommer icke i denna redogörelse. Det optimala totalbehovet av handelsgödsel och kalk har där angivits till väsentligt högre kvantiteter än dem, som Franck framräknat i sin tidigare omnämnda uppsats »Växtnäringens betydelse för skördeutfallet». Enligt 1953 års utredning skulle nämligen det optimala totalbehovet utgöra 900 000 ton kvävegödsel (enligt Franck 445 000 ton), 1 025 000 ton fosforgödsel (enligt Franck 579 000 ton) och 465 000 ton kaliumgödsel (enligt Franck 228 000 ton). Svanberg har inför utredningsmannen förklarat: Under sina 25 år vid högskolan hade han icke erfarit någon påverkan från industrins sida, alltså icke heller någon obehörig påverkan. Däremot var det för honom en självklar sak att forskningen måste påverka industrin. Gödselmedelsindustrin måste ha sina upplysningar och de måste ha ganska goda förhandsupplysningar. Vidare kunde Svanberg icke ge jordbrukarna ett råd att använda någon viss vara utan att han på förhand övertygat sig om att den vara det gällde verkligen fanns att tillgå i marknaden. Det krävdes alltså ett visst samarbete mellan forskarna och industrin. Själv brukade Svanberg icke draga sig för att ta kontakt med gödselmedelsindustrin då han ansåg detta erforderligt. Vid några tillfällen hade Svanberg också med representanter för gödselindustrin diskuterat vissa för dem betydelsefulla frågor. Han hade sålunda haft kontakt med direktören för salpeterverken i Köping och diskuterat, huruvida företaget lämpligen borde granulera sin salpeter med kalciumkarbonat eller med magnesiumhaltig kalkvara. Hur den saken skulle komma att utveckla sig kunde han nu icke förutse. Vidare hade Svanberg deltagit i mindre rundabordsdiskussioner med representanter för industrin, vilka var intresserade att taga del av forskarnas syn på utvecklingen. Såvitt angick superfosfatindustrin hade det varit direktör B. Colbjörnsen som varit mest intresserad. Han hade intagit den ståndpunkten, att man kommit till en viss stagnation i försäljningen av superfosfat. Franck hade haft samma åsikt. Svanberg hade instämt beträffande den odlade jorden men framhållit, att det fanns så mycket exploaterad betesmark, där kreatur betat århundrade efter århundrade utan att någon växtnäring tillförts. Svanberg hade menat, att om man kunde få folk alt sköta sina betesmarker, skulle man få en avsevärt ökad efterfrågan på handelsgödselmedel, särskilt superfosfat. Diskussioner av antytt slag med representanter för industrin kunde naturligtvis icke medföra någon som helst förbindelse från forskarnas sida med avseende på industrins försäljning. Forskarna hade ju blott meddelat industrirepresentanterna sina åsikter i de avhandlade spörsmålen. Agronomen Arne Hansson har inför utredningsmannen uppgivit: Det var otänkbart att man inom en industri, då det gällde att fatta beslut om inriktningen av produktionen på ett betydelsefullt område, skulle sätta sin lit till några enskilda mäns uttalanden och ställningstaganden. Man vågade 6

82 icke bygga sin produktion och riskera sitt aktiekapital och sitt förtroende utan en omsorgsfull penetration av problemen på grundval av ett stort insamlat material. 1 ett sådant material var den enskilda personens insats eller uttalande av ringa betydelse. Direktören B. Colbjörnsen har inför utredningsmannen förklarat, att man inom industrin vid flera tillfällen rådgjort med olika forskare, innan man vidtagit förändringar beträffande vissa saluförda gödslingsprodukter. Han har berättat: För några år sedan hade man haft planer på att höja fosforsyrehalten i superfosfat utöver 20 %. Då de börjat undersöka denna fråga ur olika synpunkter, hade de funnit att en höjning av P^Os-halten måste föranleda en sänkning av svavelhalten. Då man känt till att svavel var ett växtnäringsämne av makrokaraktär, hade man tagit kontakt med olika forskare, bl. a. Bondorff, Franck, Svanberg, Egnér och ödelien, angående konsekvenserna av den planerade ändringen. Så småningom hade de kommit fram till att en höjning av fosforsyrehalten till maximum, d. v. s. 45—47 % skulle medföra att det rätt snart skulle kunna uppkomma svavelproblem på en del jordar. Efter samråd med de nämnda forskarna hade det beslutats, att fosforhalten icke skulle höjas mera än till 30 %. Efter denna förändring skulle varan dock alltjämt komma att innehålla 8 % svavel, vilket var tillräckligt för att säkerställa svaveltillgången. På ett sätt, som Colbjörnsen fann alldeles naturligt, hade industrin här tagit kontakt med forskningens män och fått ett råd, som man följt. På i princip samma sätt hade det förfarits, då man inom industrin övervägde att granulera superfosfatet. Då hade kontakt tagits med svenska forskare men även med vetenskapsmän i England och Amerika. Då det inom industrin gällde att nyskapa eller förbättra var det nödvändigt att förfara på detta sätt. Det var ett enormt kapital nedlagt i gödselmedelsindustrin, ett kapital som måste hållas räntabelt. Detta kunde ske blott om industrin producerade varor, som på lång sikt var de för jordbruket mest tjänliga. Med denna inställning följde å andra sidan, att man inom den svenska gödselmedelsindustrin ställde sig avvisande till sådana produkter, som man, på grund av föreliggande forsknings- och försöksresultat från in- och utlandet, ansåg vara otjänliga för det svenska jordbruket. Hyperfosfa tfrågan Sedan man efter andra världskriget börjat att på den svenska marknaden introducera det från Nordafrika importerade, finmalda råfosfatet »Hyperfosfat» för användning som gödselmedel, har en livlig reklamkampanj förts till förmån för denna produkt. Det företag, som varit mest verksamt för att här i landet lansera hyperfosfatet, är Otto Ballin aktiebolag i Hälsingborg. Bolagets huvudkonkurrent på den svenska marknaden har varit Svenska Superfosfat Försäljnings Aktiebolaget, som i sin verksamhet drivit reklam för det svenska superfosfatet. I pressen — såväl i dagspressen som i jord-

83 brukets facktidningar och tidskrifter — har ett stundom starkt polemiskt meningsutbyte ägt rum angående hyperfosfatets värde och användbarhet för svenskt jordbruk. I denna diskussion har flera fackmän på gödslingsområdet deltagit. Reklamstriden omkring hyperfosfatet har vid två tillfällen varit föremål för prövning av Näringslivets opinionsnämnd. Ingenjören O. Ballin har angående hyperfosfatet och dess införande på den svenska marknaden inför utredningsmannen uppgivit: Hyperfosfatet hade använts i åtskilliga europeiska länder och införts där på ett tidigare stadium än i vårt land. Bland de länder där detta gödselmedel kommit till stor användning kunde nämnas Finland, Tyskland och Frankrike. I Tyskland, där det erfordrades viss auktorisation för tillverkning och försäljning av gödningsmedel, hade hyperfosfat till en början varit auktoriserat för försäljning blott till sura jordar. Sedermera hade tyskarna utvidgat auktorisationen till att gälla försäljning i allmänhet oavsett jordarnas beskaffenhet. — Ballin hade påbörjat sitt försäljningsarbete med hyperfosfat i Sverige, sedan han och hans medhjälpare studerat de resultat, som erhållits i utlandet. När man av hyperfosfatet kunde erhålla lika god effekt pr kg fosforsyra som av de vanligen brukade gödselmedlen och dessutom kunde köpa det för ett pris, som var endast 60 % av priset för den vanliga produkten, hade Ballin ansett det vara ett nationalekonomiskt intresse att denna produkt introducerades på den svenska marknaden. Hyperfosfat hade emellertid icke samma egenskaper som superfosfat. Det fanns jordar, där hyperfosfat var mycket lämpligt, och det fanns andra jordar, där superfosfat var mycket lämpligt. Ballin hade från början sökt begränsa försäljningen till de områden, där hyperfosfat ansågs vara mest lämpligt. Han hade hoppats att man bland konkurrenter på marknaden skulle medge, att det fanns jordar, där hyperfosfatet var mera lämpligt än superfosfatet, och låta honom sälja sin produkt till dessa jordar samt inrikta den egna försäljningen av superfosfat på de övriga jordarna. I stället hade det förts en kampanj, som syftat till att helt och hållet förhindra försäljningen av hyperfosfat på den svenska marknaden. Direktören B. Colbjörnsen har vid samtal med utredningsmannen i denna del uppgivit: Det var firma Sven Hylander i Göteborg som 1947 började arbeta för att föra in hyperfosfatet i svenskt jordbruk. Den nordafrikanska industrin hade strävat efter att introducera hyperfosfatet i sådana länder, som icke hade en så utvecklad superfosfat- eller thomasfosfatindustri eller där hyperfosfatet av andra orsaker, t. ex. jordarnas surhet, kunde förväntas ge hyggliga resultat. Sålunda hade hyperfosfatet vunnit viss spridning i Finland, innan den finska superfosfatindustrin blivit fullt utbyggd. I Irland, där förhållandena hade varit rätt likartade med de finska, hade hyperfosfat kommit till användning i rätt stora kvantiteter. Detsamma gällde Sydamerika, där omfattande propaganda bedrivits till förmån för detta gödselmedel. I Frankrike hade marknaden för hyperfosfatet egendomligt nog

84 varit mycket trög. Detta sammanhängde nog med att man enligt fransk lag i reklamen fick ange blott den totala halten av P2O5 men däremot icke framhålla halten av citronsyrelöslig fosforsyra enligt Robertsons eller Wagners analysmetoder. Till Sverige hade hyperfosfatet kommit först 1947. Inom superfosfatindustrin hade man ställt sig avvisande till hyperfosfatet. Då det fanns tillräckligt med superfosfat på den svenska marknaden och allt det thomasfosfat, som framställdes i landet, icke kunde placeras här utan måste exporteras, fanns det icke anledning att stödja en import av hyperfosfat, vars värde var minst sagt tvivelaktigt. Mot bakgrunden av hittills kända försöksresultat hyste man nämligen inom superfosfatindustrin den meningen, att hyperfosfatet var onödigt och onyttigt för vårt land. Förenade Superfosfatfabrikerna hade visserligen inköpt en viss kvantitet av denna vara och infört den på sin prislista, men man hade icke drivit någon propaganda för hyperfosfat och heller icke sålt ett enda ton därav. Ballinbolaget har i två klagoskrifter till justitieombudsmannen påstått, att Franck brustit i objektivitet, då han i olika sammanhang uttalat sig om hyperfosfat i jämförelse med superfosfat. Sådana uttalanden skulle ha gjorts i tidnings- och tidskriftsartiklar, i andra skrifter samt vid lämnande av upplysningar och råd till konsulenter, institutioner och enskilda jordbrukare. Justitieombudsmannen har överlämnat handlingarna i dessa båda ärenden till utredningsmannen för kännedom. Vidare har Ballinbolaget riktat beskyllningar mot statens lantbrukskemiska kontrollanstalt för oriktiga åtgärder och bristande kännedom om vissa analysfrågor av beskaffenhet att kunna inverka på bedömningen av hyperfosfatets användbarhet som gödselmedel. Beskyllningarna har föranlett anstalten att hos Kungl. Maj :t hemställa om en undersökning beträffande anstaltens befattning med detta analysärende och vad som i övrigt förekommit. Genom beslut den 2 maj 1958 har Kungl. Maj :t förordnat, att framställningen skulle överlämnas till utredningsmannen för att tagas under övervägande i samband med förevarande utredning. I debatten angående hyperfosfatets användbarhet och värde för svenskt jordbruk har man å ömse sidor hänfört sig dels till resultat från vissa jordbruksförsök, innefattande jämförelse mellan hyperfosfat och vissa andra fosforgödselmedel, dels till resultat av kemiska analyser, avsedda att tjäna till ledning vid bedömande av hur stor del av hyperfosfatets totala halt av fosforsyra som kunde upptagas av växterna. I båda dessa hänseenden har beskyllningar för bristande objektivitet riktats mot forsknings- och försöksverksamhetens utövare, särskilt mot Franck och Svanberg. De jämförande försöken och deras tolkning Angående bakgrunden till de utförda försöken med hyperfosfat har Franck i skrivelse den 1 april 1957 till lantbrukshögskolans styrelse anfört bl. a. följande:

85 Frågan om råfosfats användbarhet som gödselmedel har varit diskuterad i mer än 70 år och därunder gång efter annan varit föremål för en omfattande forsknings- och försöksverksamhet i flertalet kulturländer, inte minst i Sverige. Man har därvid kommit till det resultatet, att pulvriserat råfosfat av den s. k. mjuka typen på kalkfattiga, utpräglat sura jordar har ett visst gödselvärde, som dock i regel ligger betydligt under både thomasfosfatets och superfosfatets. Mot slutet av 1930-talet fick SJF en intensifierad känning av råfosfatfrågan. I Frankrike hade man nämligen i början av detta årtionde börjat mala ned nordafrikanskt råfosfat till ett finare pulver än vad förut varit vanligt. Man kallade detta extra finmalda råfosfat »hyperfosfat». Genom en långt driven finfördelning förmenade man, att råfosfatets värde som gödselmedel skulle ökas. Från flera svenska importfirmor fick SJF förfrågan om detta råfosfats värde. SJF hade då icke utfört några försök med »hyperfosfat», men då det av många skäl icke kunde förmodas, att den ökade finmalningen (förut prövade råfosfat var också mycket finmalda) avsevärt skulle öka råfosfatets gödselverkan, lämnades det svaret, att hyperfosfat som regel kunde förväntas vara klart underlägset thomasfosfat och superfosfat. Under världskriget, då vårt land var nästan helt avspärrat från den nordafrikanska marknaden, låg råfosfatfrågan helt nere. Efter krigets slut började omedelbart förfrågningar om hyperfosfatets värde. Samtidigt kunde SJF konstatera, att en omfattande propaganda för detta finmalda råfosfat bedrevs i ett flertal länder. Detta föranledde SJF att redan år 1947 sätta igång omfattande försök med hyperfosfat, och dessa försök pågick t. o. m. 1955. I S k å n s k a D a g b l a d e t h a r den 24 n o v e m b e r 1956 p u b l i c e r a t s en i n t e r v j u m e d F r a n c k , i vilken d e n n e u t t a l a t sig a n g å e n d e v ä r d e t av h y p e r f o s f a t . I sitt i n t e r v j u u t t a l a n d e h a r F r a n c k f ö r k l a r a t bl. a. f ö l j a n d e : Jag anser att detta gödselmedel ej kan jämföras ifråga om skördeökning med det vanliga superfosfatct som prövats här under otaliga försök i vårt land och vars egenskaper jordbrukarna är väl införstådda med. För min del anser jag att hyperfosfat ä r avsevärt underlägset vanligt superfosfat. Jag stöder mig bl. a. på följande: I Danmark har hyperfosfat prövats under 15 år i långliggande försök på tvenne försöksgårdar och visat en betydande underlägsenhet i fråga om skördeökning jämfört med det vanliga superfosfatet. F. ö. hänvisar jag till vad som efter försök, som Statens Jordbruksförsök utfört, anförts i Handbok för växtnäring, del IV, sid. 29, där det heter: »Råfosfat, såsom Hyperfosfat Reno, ca. 28 % P2O5 (12,2 % P) som framställes genom målning av råfosfat, har trots fanmälning mycket långsam verkan. I en serie av Statens Jordbruksförsök utförda försök, har den totala skördeökningen för olika jordar i genomsnitt ej uppgått till mer än hälften av den, som crhålles av superfosfat». 1 R e s u l t a t e n f r å n f ö r s ö k e n m e d h y p e r f o s f a t h a r s e d e r m e r a r e d o v i s a t s av F r a n c k i en s k r i f t m e d t i t e l n » J ä m f ö r a n d e försök m e d s u p e r f o s f a t , ' h y p e r fosfat R e n o ' och s m ä l t f o s f a t » ( S J F Medd. n r 79, 1957). I sin s a m m a n f a t t n i n g av r e s u l t a t e n h a r F r a n c k y t t r a t : Under åren 1947—1954 utfördes på ett stort antal platser (50) belägna i olika delar av landet fyraåriga jämförande försök med superfosfat, hyperfosfat och ett smältfosfat framställt av apatit och olivinsten. Enligt försöksplanen tillfördes 1 Det citerade uttalandet återfinnes även i Franck, »Översikt över olika handelsgödselmedel och kalksorter samt deras anwändning» (SJF Särtr. nr 52/1951, reviderad upplaga Särtr. nr 78/1954).

86 40 kg P2O5 pr ha tre år i följd. Efterverkan uppmättes det fjärde året i en sädesgröda. I växtföljden har ingått stråsädesgrödor och klöver-gräs-vallar. Resultaten av försöken visa att på fastmarksjorden gödselvärdet hos ett finpulvriserat råfosfat benämnt hyperfosfat jämfört med värdet hos superfosfat bestämmes både av jordens kalktillstånd och dess fosfattillstånd. Ju kalkrikare jorden är desto sämre verkan har hyperfosfat haft i förhållande till superfosfat. På måttligt kalkhaltiga jordar (bastal mellan 0,3 och 0,9, medeltal +0,6, medelpH-värde 6,1) har hyperfosfatets gödslingseffekt i medeltal varit endast 62 % av superfosfatets och på kalkrika jordar (bastal >0,9, medeltal +1,5, medel-pHvärde 6,5) endast 33 %, vilket motsvarar en mindreskörd av 260 resp. 440 skördeenheter pr ha sammanlagt för fyra år. På kalkfattiga jordar (bastal = > 0 , 2 , medeltal —2, medel-pH-värde 5,3) har hyperfosfat haft mycket sämre gödselverkan än superfosfat när det gällt jordar med mycket otillfredsställande fosfattillstånd. Hyperfosfatets gödselverkan har nämligen på kalkfattiga jordar i mycket dåligt fosfattillstånd (fosfatvärde 40, medelvärde 29) uppgått endast till ca 39 % av superfosfatets. Vid något bättre fosfattillstånd (fosfatvärde 40—80, medelvärde 46) har gödseleffekten varit 63 % av superfosfatets. Dessa procentsiffror innebär att hyperfosfat sammanlagt för fyra år haft pr ha 523 resp. 531 skördeenheter mindre gödselverkan än superfosfat. För kalkfattiga jordar med fosfatvärde över 80 (medeltal 107) var däremot skillnaden i gödselverkan mellan superfosfat och hyperfosfat mycket ringa och praktiskt betydelselös. Kalkfattiga jordar i så pass hyfsat fosfattillstånd ehuru dock i utpräglat behov av fosfatgödsling, äro emellertid mera sällan förekommade i Sverige. Smältfosfat har på utpräglat kalkfattiga jordar i stort sett haft lika god gödselverkan som superfosfat. På kalkrika jordar finnes dock en bestämd tendens till att smältfosfat haft lägre gödslingseffekt än superfosfat. Även på myrjord har hyperfosfat varit superfosfat underlägset, ehuru ej så mycket som på fastmarksjord. Skillnaden mellan smältfosfat och superfosfat har på myrjord varit obetydlig. R e s u l t a t e n h a r av F r a n c k å s k å d l i g g j o r t s g e n o m de k u r v o r , som u p p t a g i t s i n e d a n s t å e n d e d i a g r a m , Fig. k och 5.

Teckenförklaring:

Gödselverkan S:a 4 år ske/ha

1000 J

+ O—

••

D

—

+

Supcrfosfat

— O

Hyperfosfat

D

Smältfosfat

&-~ __ __

Af 50

150 FOSFATVÄRDE

Fig. k. Gödslingseffekten på fastmarksjord för superfosfat, hyperfosfat och smältfosfat med hänsyn tagen till jordens fosfattillstånd (klass A, B och C).

87 Kloss I. Kalkfattiga jordar

Gödselverkan S:o 4 år ske/ho

Teckenförklaring:

': 00C .

•f

-f

Superosfc*

O

O

Hyperfosfat

D

D

Smältfosfa»

200 Klass II. Måttligt kalkholtiga jordar

000.

100 Klass III. Kalkrika jordar

100 F O S F A T V Ä R D E

Fig. 5. Gödslingseffekten på fastmarksjord för superfosfat, hyperfosfat och smältfosfat med hänsyn tagen både till jordens kalktillstånd (Klass I, II och II) och till dess fosfattillstånd (underklass a, b och c ) .

88 Kritiken av Fraucks försök med hyperfosfat Mot de försök, som av Franck redovisats 1 i SJF Medd. nr 79, har kritik riktats i skilda hänseenden särskilt av Ballinholaget. Det har sålunda ifrågasatts, huruvida den produkt, som använts vid försöken, verkligen varit det slags hyperfosfat, som salufördes på den svenska marknaden. Vidare har Ballinholaget vänt sig mot vissa uttalanden av Franck angående hyperfosfatets halt av växtlöslig fosforsyra. Den allmänna försöksplanen har kritiserats och i samband därmed även sättet och tiden för fosforgödslingens utförande i försöken. Det har ytterligare anmärkts på att vissa försök uteslutits vid sammanfattningen och bearbetningen av resultaten samt att resultaten påverkats av att försöken utlagts på olämpliga jordar och att vissa tider extrema väderleksförhållanden varit rådande. Slutligen har Ballinholaget bemött åtskilliga av Franck i försöksberättelsen gjorda uttalanden av mera allmän natur. Kritiken redovisas här i sina huvuddrag under särskilda rubriker. Del vid försöken

använda hyperfosfat et

Francks redogörelse inledes med följande upplysningar angående det hyperfosfat, som använts vid försöken: Under åren 1947—1954 utfördes i Statens Jordbruksförsöks regi en serie fältförsök där två fosforgödselmedel med basöverskott men med inbördes stor olikhet beträffande fosforns löslighet jämfördes med 20 % kornat superfosfat. Ett av dessa fosforgödselmedel erhölls från den franska råfosfatindustrin i originalsäckar stämplade »Hyperphosphate Reno». Under detta namn döljer sig ett mycket finpulveriserat nordafrikanskt råfosfat (gafsafosfat). Enligt en broschyr utgiven av en organisation i Paris, som kallar sig »Le centre d'etudes de Hyperphosphate», är finmalningen av detta råfosfat så långt driven att minst 90 % passerar sikt nr 300 (maskstorlek 0,05 mm). Som jämförelse kan nämnas att kravet på thomasfosfatets finmalningsgrad är att 80 % passerar sikt nr 100 (maskstorlek 0,15 mm). Enligt den nyssnämnda broschyren skulle hyperfosfat marknadsföras i fyra olika kvaliteter innehållande resp. 24, 26, 28 och 34 % totalfosforsyra (P2O5). Det i dessa försök använda hyperfosfatets halt av total fosforsyra har också varit mycket olika icke blott vid olika leveranstillfällen utan även från säck till säck. Växlingarna i den totala fosforsyrehalten kan möjligen inpassas i de förut angivna kvalitetsgrupperna på det sätt, som angives i följande tabell. Tabell 5. Del i försöken prövade hyperfosfatets fosforsyra.

hall av total-

Kvalitet 3 Kvalitet 1 Kvalitet 2 Kvalitet 4 (24 % P 2 0 5 ) (26 % P 2 0 5 ) (28 % P 2 0 5 ) (34 % P 2 0 5 ) Enskilda analysvärden

24,7 % 25,3 >

25,5 % 27,5 »

28,4 % 29.1 •> 29.1 » 29.2 ->

33,7 %

Medeltal

25,0 %

26,5 %

28,9 %

33,7 %

89 Ballin har inför utredningsmannen härom anfört: Redan vid läsning av den inledande framställningen kunde man märka en antydan til! subjektivitet hos författaren. Ballin avsåg särskilt uttrycken »under detta namn döljer sig» etc. samt »en organisation i Paris, som kallar sig» etc. En anmärkningsvärd omständighet var vidare, att halten av totalfosforsyra hos försöksmaterialet angivits vara så växlande. Det var nämligen ett vitsordat faktum, att kvaliteten hos hyperfosfat var, mycket jämn icke blott från säck till säck utan även från ton till ton och från leverans till leverans. Från leverantörens synpunkt var det framkomna analysresultatet mycket märkligt. Det fanns visserligen hyperfosfat i många olika kvaliteter och med olika fosforsyrehalter, men det fanns också en kvalitet, innehållande 27 % fosforsyra, och det var denna kvalitet som kommit till Sverige. Den ingick emellertid icke i försöksmaterialet. Franck borde ha tagit reda på, vilken eller vilka av de förekommande sorterna, som skulle säljas i Sverige, och därefter genomföra försöken med dem. Allvarlig kritik kunde vidare riktas mot Francks metod att verkställa försök med fyra olika produkter, som visserligen alla kallades hyperfosfat men hade halter av fosforsyra, varierande mellan 24,7 % och 33,7 %. Resultaten av försöken med de fyra sorterna borde av Franck ha redovisats var för sig. Därtill kom att man icke för direkt användning i jordbruket tillhandahöll någon produkt, som hade en fosforsyrehalt av 33,7 % och samma löslighet som det i Sverige saluförda hyperfosfatet. I Marocko fanns en sådan vara, men den användes blott såsom råvara för superfosfatframställning. De s. k. mjuka fosfaten, vilka var lösliga upp till 98 % och lämpliga för direkt användning som gödselmedel, hade icke högre fosforsyrehalt än 30 %. Om det skulle förhålla sig så, att 90 % av Francks försök utförts med en produkt av kvalitet 4 enligt Francks tabell, visade försöksresultaten i själva verket ingenting om det verkliga hyperfosfatets effekt. Ballin har tillagt: Den franska råfosfatindustrin hade meddelat, att man därifrån icke levererat något hyperfosfat direkt till försök i Sverige förrän under år 1954. Francks försök hade pågått under åren 1947—1954, varför det hyperfosfat, som skickats direkt från fabriken till Uppsala, icke kunnat komma till användning vid försöken. Såvitt Ballin kunnat finna hade Franck erhållit råfosfat till sina försök dels från en firma i Göteborg, troligen från firma Sven Hylander, dels genom superfosfatfabrikerna i Hälsingborg. Ballin fann det anmärkningsvärt, att den produkt som skulle provas anskaffades från ett konkurrentföretag på platsen. Man måste kräva av en statlig försöksverksamhet, att den anskaffade sitt material på ett sådant sätt, att varje misstanke om förfalskning, ändring eller utbyte av produkten var utesluten. I skrivelse till lantbrukshögskolans styrelse den 27 augusti 1957 har Otto Ballin aktiebolag i denna fråga y t t r a t : Med det nu i Sverige saluförda råfosfatet har Franck icke utfört och publicerat ett enda försök. När Franck

&0 därför använt namnet hyperfosfat Reno är detta fullkomligt missvisande. Det är anmärkningsvärt att Franck inte diskuterat sina försök med den fabrik som levererat varan. Han har därigenom råkat få tag på vissa råfosfat, som kanske saluföras av firman Reno men för användning i bananplantager och under helt andra klimatförhållanden än de som råda i Sverige. Franck har inför utredningsmannen angående anskaffandet av hyperfosfat till försöken berättat: Redan före det sista världskriget hade firma Sven Hylander & C:o i Göteborg vänt sig till SJF med förfrågan, om man där hade intresse av att genomföra en försöksserie med hyperfosfat. Frågan hade därefter vilat under kriget men sedan tagits upp. En kvantitet hyperfosfat hade sänts till SJF med fartyg direkt från den importör, som skulle saluföra gödselmedlet här i landet. Detta parti hade räckt under åren 1947 —1949. År 1950 hade man fått mottaga ett nytt parti, som var åtföljt av ett analysbevis från leverantören. Säckarna hade varit plomberade och stämplade med Hyperphosphate Reno. Leveransen hade förmedlats av AR Förenade superfosfatfabriker. Då man sedermera vid, SJF i. hast måste anskaffa ytterligare hyperfosfat för de fortsatta försöken, hade man gjort förfrågan hos sistnämnda bolag, om man där kunde skaffa den erforderliga kvantiteten. Rolaget hade telegrafiskt beställt varan hos den franske leverantören, som omedelbart sänt ett parti med fartyg till Sverige. Säckarna hade varit plomberade och analysattest hade medföljt. Direktören R. Colbjörnsen har berättat: Med anledning av de insinuationer Rallin gjort därom att det hyperfosfat, som Franck använt vid sina försök — åtminstone beträffande en kvalitet — icke skulle vara originalvara, hade Colbjörnsen föranstaltat om en undersökning. Leverans av hyperfosfat till SJF hade ägt rum vid tre tillfällen, nämligen åren 1947, 1950 och 1955. 1947 års leverans hade icke ägt rum genom förmedling av AR Förenade superfosfatfabriker eller något av dess dotterbolag. Med all sannolikhet hade dessa provleveranser skett genom firma Sven Hylander & C:o i Göteborg. Av »Renos» reklambroschyr 1947 framgick, att Reno åtminstone vid denna tidpunkt levererade fyra olika kvaliteter hyperfosfat, hållande respektive 24, 26, 28 och 34 % P2O5. Den 34 %-iga varan torde icke härstamma från Tunisien eller Algeriet utan måste vara av marockanskt ursprung. Troligen kände Rallin icke till att även marockanskt råfosfat förmaldes till hyperfosfat. Detta var sannolikt orsaken till att han icke igenkänt en av de analyser, som Franck upptagit i sin försöksredogörelse. Dessa analyser stämde för övrigt väl överens med de i broschyren angivna analysvärdena. Det torde vara uteslutet att firma Sven Hylander & C:o skulle på något sätt ha »fifflat» med innehållet i säckarna, som enligt bestämd uppgift från Franck erhållits från den franska råfosfatindustrin i originalsäckar, åstämplade »Hyperphosphate Reno». — Reträffande 1950 års leverans hade utrönts, att 10 säckar hyperfosfat i juni 1950 inkommit med s/s »Freja» till AR Förenade superfosfatfabrikers magasin i Hammarby. Enligt vad dåvarande

91 magasinsföreståndaren förklarat, hade varan omgående expedierats vidare till SJF. Någon omsäckning, omfyllning eller annan behandling av dessa säckar hade icke kunnat ske. — Angående 1955 års leverans hade klarlagts, att genom AB Förenade superfosfatfabrikers förmedling i mars 1955 från Comp. Nord-Africaine de 1'Hyperphosphate Reno levererats med s/s »Bernicia» till fabriken i Norrköping 1 500 kg hyperfosfat, som omedelbart vidarebefordrats till SJF. Till styrkande av sina uppgifter angående de hyperfosfatpartier, som levererats till försöken, har både Franck och Colbjörnsen till utredningsmannen ingivit skrivelser och intyg samt fakturor och fraktsedlar m. m., vilka här icke närmare redovisas. Hy perfosfatets

halt av växtlöslig

fosforsyra

Angående hyperfosfatets halt av växtlöslig fosforsyra har Franck i sitt försöksmeddelande yttrat: Hyperfosfatets halt av växtlöslig fosforsyra, om man därmed menar citronsyrelöslig fosforsyra enligt den officiella svenska och även annorstädes konventionella metoden för bestämning av thomasfosfatets fosforgödselvärde (5 g fosfat per 500 ml 2 % citronsyrelösning), har uppgått till mellan 40 och 50 % av den totala fosforsyrehalten. I den förut nämnda broschyren finnes ett diagram enligt vilket endast ca 15 % av totalfosforsyran skulle vara citronsyrelöslig. Härom har Ballin inför utredningsmannen yttrat: Vid den tid, då denna publikation utkom, hade någon officiell metod för undersökning av råfosfat icke funnits. Den kungörelse, i vilken sådan metod blivit anvisad, hade utkommit från trycket först den 11 mars 1958. Franck hade visserligen i försöksberättelsen uppgivit, att fosforsyrans citronsyrelösliga del i hyperfosfatet uppgick till 40—50 % av den totala fosforsyrehalten, men han hade icke givit något mått på det väsentligaste, nämligen halten av växtlöslig fosforsyra beträffande var och en av de fyra i försöksmaterialet ingående kvaliteterna. Franck hade vidare skrivit, att enligt den franska broschyren halten av citronsyrelöslig fosforsyra skulle vara blott 15 %. Då han emellertid själv funnit denna halt vara 40—50 %, borde differensen ha givit honom anledning att genom kontakt med leverantören eller på annat sätt skaffa sig kännedom om anledningen till olikheten i analysresultaten. Han borde icke ha startat en undersökning, som sträckte sig över en tid av 5 år, utan att med säkerhet veta, om den produkt, som skulle provas, innehöll 15 % eller 40—50 % citronsyrelöslig fosfor. Ballin har tillagt: Det i Sverige saluförda hyperfosfatet innehöll en total fosforsyrehalt av 30 %. Av denna fosforsyra var den citronsyrelösliga delen enligt Scott-Robertsons analysmetod 98 % och enligt Wagners metod 40 50 %. Det var enligt Ballins mening oförklarligt, att hyperfosfatet — såsom Franck vid sina försök funnit — skulle ha en effekt motsvarande 57 % respektive 82 % av superfosfatets effekt, om endast 50 % av hyperfosfatets

fosforsyra kunde upptagas av växterna. Det var emellertid likgiltigt om analyserna lämnade det ena eller det andra resultatet: det var effekten på åkern som var det väsentliga. Ballin har vidare anfört: Franck hade tidigare publicerat en del försök, där han jämfört pulvriserat superfosfat och k o m a t superfosfat och funnit att det kornade superfosfatet hade nära nog dubbelt så stor effekt som det pulvriserade, oaktat de båda produkterna hade samma fosforsyrehalt. Detta visade att man kunde få olika effekt av produkter med samma halt av fosforsyra och samma grad av löslighet hos fosforsyran. När skillnaden i effekt kunde vara så stor mellan två så likartade produkter, föreföll det naturligt att skillnaden blev lika stor eller ännu större, om jämförelse skedde med ett annat gödselmedel. Även om en skillnad i effekt kunde konstateras, var därmed icke sagt, att produkten med den lägre effekten skulle vara värdelös. I skrivelse den 1 oktober 1957 till styrelsen för KLSL har Franck i denna del yttrat följande: I en i Paris år 1947 av Le Centre d'Etudes de 1'Hypcrphosphate utgiven broschyr, benämnd Hyperphosphate, säges att detta saluföres i fyra olika kvaliteter beträffande fosforsyrehalten. Att det »hyperfosfat Reno», som nu utbjudes i Sverige, håller en halt av omkring 30 % total fosforsyra, betyder icke att de förut omnämnda fyra kvaliteterna i fråga om halten icke samtliga var av samma typ som det nu 30 %-iga d. v. s. av gafsatyp. Tydligen avstämmes numera den totala fosforsyrehalten till 30 % genom blandning av olika partier. I mitt meddelande har jag icke talat om någon officiell metod för bestämning av balten av växtlöslig fosforsyra i råfosfat. Jag har talat om den officiella svenska metoden för bestämning av thomasfosfats fosforsyrehalt d. v. s. metoden med 2 %-ig citronsyrelösning. Det är av intresse att känna till hur fosforsyrans löslighet i »hyperfosfat» är enligt denna metod, som användes för bestämning av fosforsyra i fosfatgödselmedel med kalköverskott. De senaste årens undersökningar med hjälp av radioaktiv fosfor har visat, att man får ett ganska gott begrepp om hur stor del av totala fosforsyran i råfosfat, som är växtlöslig, genom att använda denna citronsyremetod. Viss utredning angående möjligheterna att genom kemisk analysmetod bedöma fosforgödselmedels effekt och användbarhet kommer att redovisas i senare sammanhang. Försöksplanen I sin försöksberättelse har Franck angivit den allmänna försöksplanen på följande sätt: a. utan fosforgödsling. 40 kg P2O5 pr ha årligen under tre år: b. Såsom 20 % korn at superfosfat c. såsom hyperfosfat Reno d. såsom smältfosfat. Efterverkan uppmätes fjärde året i en stråsädesgröda.

93 Under hänvisning till denna försöksplan har Ballin anfört: Franck hade tillsatt 40 kg P2O5 per ha och år, vilket var en vanlig giva då det gällde 20 % superfosfat. Försöksplanen lämnade emellertid icke besked om vilket procenttal han räknat med för att få en motsvarande giva beträffande hyperfosfat och smältfosfat. Ballin hade frågat Franck om detta och fått till svar, att Franck använt siffrorna för den totala halten av fosforsyra. Ballin visste dock fortfarande icke, vilken av de i tabellen upptagna siffrorna Franck använt, 24,7 % eller 33,7 %, eller om han använt en genomsnittssiffra för samtliga de i försöksmaterialet ingående kvaliteterna. Därtill kom, att Franck beräknat doseringen på grundval av den totala fosforsyrehalten men i försöksberättelsen förklarat, att den växtlösliga delen av denna halt blott var 40—50 %. Från Francks egen utgångspunkt måste denna dosering vara felaktig. Franck hade ju själv i andra sammanhang påstått, att det blott var den enligt Wagners metod bestämda citronsyrelösliga delen av det totala fosforsyreinnehållet som kom växterna tillgodo. Detta betydde att Franck i sina försök använt exempelvis 100 kg hyperfosfat där han borde ha använt 200—250 kg. Av de redovisade försöksresultaten kunde man icke utläsa eller beräkna, hur jämförelsen skulle ha utfallit om man beräknat hyperfosfatgivan på ett riktigt sätt. Hyperfosfatet hade nämligen sådana egenskaper att det lämnade bättre resultat ju större mängd man använde. Om man till en jord, som var mycket fattig på fosforsyra, satte hyperfosfat i den mängd, som man vanligen använde för superfosfat, kunde det hända att all effekt uteblev, eftersom endast 40—50 % av fosforsyreinnehållet var växtlösligt. Ett visst bas-värde på fosfathalten i jorden måste alltid överskridas, innan plantorna kunde börja tillgodogöra sig fosforgödningen. Genom tillsats av samma mängd superfosfat, kunde detta värde ha överskridits, med påföljd att gödslingen visade god effekt. För att jämförelsen skulle vara rättvisande måste alltså hyperfosfatet tillsättas i större givor. Det av Ballin nu förda resonemanget hade givetvis vissa konsekvenser vid en jämförelse mellan de tre gödselmedlen ur ekonomiska synpunkter, men en sådan jämförelse hade Franck icke gjort. Den kunde icke heller göras utan en rättvis jämförelse mellan de tre produkternas skördeökande effekt. Ballin har vidare angående försöksplanen anmärkt, att den 4-åriga undersökningen i själva verket var endast 3-årig, eftersom man icke gödslat det fjärde året utan då blott uppmätt efterverkan. I den förut omnämnda skrivelsen den 1 oktober 1957 till styrelsen för KLSL har Franck i dessa delar anfört: »Hyperfosfat Reno» salubjudes under uppgivande av dess totala halt av fosforsyra. Därför skedde prövningen på denna bas och icke på någon bas som anger viss procent därav. Beträffande lämplig mängd »hyperfosfat» talas i den franska broschyren icke någonting om givor på 2 ä 3 ton. Vid de försöksresultat, som där redovisas, har till stråsäd använts 300—400 kg 26 %-ig »hyperfosfat». Rent teoretiskt finns ingen anledning förmoda att »hyperfosfat» i stora givor skulle ha relativt mycket bättre

1)4

verkan i förhållande till superfosfat eller smältfosfaf än i sådana mängder, som anses som normala årsgivor hos oss. Holländska försök visar också att man inte får bättre effekt om man använder mycket stora givor (2 å 3 ton) än om man använder för våra förhållanden normala givor. Angående sättet och tiden för gödslingens utförande enligt försöksplanen har Franck i sin redogörelse uppgivit, att all fosforgödsel utspritts och nedbrukats väl före sådden, men, då det gällt vallar, utspritts tidigt på våren. Med anledning härav har Ballin yttrat: Detta förfaringssätt stred emot de rekommendationer, som lämnades angående hyperfosfatets användning. Enligt Ballins mening hade hyperfosfatet på alla jordar men i synnerhet på sura jordar samma effekt som superfosfat; olikheten låg i tidpunkten för effektens framträdande. Hyperfosfatet var så pass långsamt verkande, att en utspridning och nedbrukning av detta gödselmedel på våren icke kunde förväntas ge resultat redan påföljande höst, såsom fallet var med superfosfat. Om man vid en jämförelse mellan de båda gödselmedlen gjorde försöksserien tillräckligt kort, kunde man få 100 % effekt för superfosfatet men alls ingen effekt för hyperfosfatet. En tänkbar möjlighet var att jordbrukarna samma år lade ut både superfosfat och hyperfosfat, så att de kunde få superfosfatverkan redan samma år och hyperfosfatverkan påföljande år. En sådan ordning skulle vara lämplig med hänsyn till kostnaden för arbetskraften. Ur den synpunkten skulle det vara värdefullt, om man på en gång kunde sprida fosforgödselmedel för tre år framåt eller mer. Detta kunde ske med hyperfosfat men icke med superfosfat, som på en del jordar tvättades bort och på andra jordar fastlades på ett sätt, som icke hade motsvarighet beträffande hyperfosfat. Vid sådan användning skulle gödselmedlet också kunna inköpas i stora partier till pris motsvarande 60 % av priset på superfosfat. För att vara rättvisande borde undersökningen ha förts vidare ända till dess gödslingseffekten av det ena gödselmedlet eller båda upphört. Såsom dessa försök upplagts hade resultaten kommit att visa 25 % lägre verkan av hyperfosfatet än den faktiska effekten. Det hade varit mera rättvist om man gödslat i tre år och undersökt efterverkan i sex år. Man borde åtminstone ha gjort så att det hyperfosfat, vars verkan skulle mätas första året, tillfördes jordarna på hösten närmast föregående år. En annan omständighet, som verkade till hyperfosfatets nackdel, var att dessa treåriga försök omfattade även gödsling av vall. Hyperfosfat, som under våren utspritts på vall utan att nedbrukas, kunde knappast lämna effekt som var mätbar påföljande höst. Att använda hyperfosfatet på sådant sätt stred på alla punkter mot rekommendationerna i bruksanvisningen för produkten. Franck har angående hyperfosfatets användning på vall inför utredningsmannen förklarat: Då försöken skulle påbörjas år 1947 hade SJF från Frankrike erhållit den förut omnämnda broschyren »Hyperphosphate», som innehöll en del uppgifter om detta gödselmedel och anvisningar för dess

95 a n v ä n d a n d e . I b r o s c h y r e n r e k o m m e n d e r a d e s h y p e r f o s f a t till alla slag av g r ö d o r . B l a n d g r ö d o r , som a n g i v i t s s å s o m s ä r s k i l t t a c k s a m m a för h y p e r f o s fatgödsling, v a r såväl p e r m a n e n t a som k o r t v a r i g a vallar. Vid S J F : s försök med hyperfosfat hade föreskrifterna i denna broschyr beaktats. I sin t i d i g a r e o m n ä m n d a skrivelse till s t y r e l s e n den 1 o k t o b e r 1957 h a r Franck v i d a r e y t t r a t : I den nyss nämnda broschyren lämnas icke någon föreskrift om att hyperfosfat skall prompt nedplöjas på hösten. Där gives också alternativet nedbrukning på våren före sådden. Det senare har skett i alla de försök, som meddelandet omfattar. Serien har alltså börjat med en stråsädesgröda och om denna utgjorts av skyddssäd har på en gång givits dubbla fosfatmängder. På äldre vallar har fosfatgödseln givetvis måst tillföras som övergödsling. Detta medför emellertid inte något ogynnsamt för hyperfosfat om det gäller mångåriga försök. Enligt på senare tid utförda undersökningar skulle »hyperfosfat» därigenom gynnas. Den sista grödan i växtföljden har nämligen aldrig utgjorts av vall utan av stråsäd. Vallen har dessförinnan blivit omplöjd tillsammans med bergmjölet, d. v. s. »hyperfosfatet», som givetvis kvarlåg utan förluster av växtnäring vare sig i form av förgasning eller urlakning. Vid vallbrottet blir »hyperfosfatet» inblandat i jorden tillsammans med en lätt omsättningsbar organisk massa d. v. s. den täta vallsvålen, vilket gynnar dess verkan. F r a n c k h a r inför u t r e d n i n g s m a n n e n tillagt, a t t m a n i den f r a n s k a b r o s c h y r e n a n g å e n d e h y p e r f o s f a t f ö r u t s a t t a t t d e t t a gödselmedel s k u l l e tillföras ä l d r e v a l l a r som ö v e r g ö d s l i n g . I y t t r a n d e över u t r e d n i n g s m a t e r i a l e t h a r F r a n c k s a m m a n f a t t n i n g s v i s tillfogat: Enligt uttalanden i den propaganda, som fördes för råfosfat, skulle detta användas på samma sätt som man använde superfosfat och thomasfosfat. I den brosohyr »Hyperphosphate», som de franska tillverkarna år 1947 tillställt SJF till vägledning, omtalades att råfosfatet var mycket finpulvriserat och att därför av dess totalfosforsyra, som kunde växla mellan 24 och 34 %, upp till 96 % var lättassimilerbar för växten. Råfosfatet rekommenderades för alla grödor, men särskilt nämndes oljeväxter, vallar — båda kortvariga och långvariga — majs och hackrensade grödor. Det rekommenderades för årlig gödsling med mängder, som svarade mot häri använda normalmängder i form av superfosfat eller thomasfosfat d. v. s. 40— 50 kg fosforsyra per ha. För permanenta vallar angavs dock en mängd av upp till 1 000 kg råfosfat åt gången. Ifråga om det tekniska förfaringssättet vid råfosfatets applicering angavs nedbrukning höst eller vår allt efter föreliggande omständigheter. Vallgrödan måste dock övergödslas. Vid de försök, för vilka redogörelse lämnats i SJF Medd. nr 79, hade alltså tillverkarnas anvisningar helt följts. Det fanns — varken ur kemiska eller andra aspekter — anledning förmoda, att ett mycket finpulveriserat råfosfat skulle i förhållande till superfosfat eller smältfosfat ha bättre verkan i stora mängder än i måttliga, »normala» mängder. Holländska försök av senare datum med givor upp till 3 å 4 ton bekräftade denna förmodan. Först tio år efter startandet av den försöksserie, som redovisats i SJF Medd. nr 79, och efter det att denna serie avslutats, hade Ballinbolaget framträtt och propagerat för grundgödsling med finmalet råfosfat i mängder uppgående till 2 000—5 000 kg per ha.

96 Agr. lic. L. Fredriksson har inför utredningsmannen inledningsvis anfört: Många gödslingsfrågor var mycket komplicerade och därmed svåra att undersöka. Man ställdes inför stora svårigheter, när det gällde att lägga upp olika undersökningar och utarbeta försöksplaner så att de aktuella frågeställningarna blev så allsidigt belysta som möjligt. Ofta var det av försökstekniska, praktiska och ekonomiska skäl icke möjligt att i en fältförsöksplan taga med så många försöksled som var önskvärt för att få det aktuella problemet tillräckligt väl belyst. Man tvingades till beskärning av försöksplanen, vilket ledde till att försöksresultaten blev svårtolkade. Olika personer kunde tolka resultaten olika. Förelåg hos en eller flera av dessa personer en genom övertygelse mer eller mindre starkt förutfattad mening om hur det borde ligga till, uppstod meningsskiljaktigheter, som lätt kunde drivas upp till svåra konflikter. Det fanns givetvis också stora möjligheter för den som så ville att med avsikt lägga upp försöksserier så, att resultaten med all sannolikhet skulle komma att stödja den eventuella förutfattade meningen. Beträffande de omstridda gödslingsfrågorna hade Fredriksson för sin del en från Franck något avvikande uppfattning om tolkningen av resultaten från en del försöksserier med hänsyn till det sätt, på vilket dessa försöksserier lagts upp och genomförts. Fredriksson har vidare yttrat: Vid uppläggningen av en försöksserie av denna art måste man i första hand fråga sig i vilket avseende produkterna kunde bedömas vara användbara. Redan med hänsyn till råfosfatets kemiska egenskaper, den ringa lösligheten i vatten, kunde man på förhand bedöma det som utsiktslöst att använda det som övergödsling i kortvariga växtföljdsvallar. Det fanns ej rimlig anledning förmoda att hyperfosfat där skulle kunna konkurrera med t. ex. superfosfat. Trots detta hade försöken i stor utsträckning utförts på följande sätt. Försöken hade varit 4-åriga med årlig gödsling de tre första åren och registrering av efterverkan det fjärde året. Första året hade ofta varit stråsäd med vallinsådd, andra året l : a års vall, tredje året 2:a års vall och fjärde året stråsäd. I sådana försök hade man alltså två av tre år använt råfosfat för övergödsling av kortvarig växtföljdsvall. I praktisk användning borde råfosfatet ha givits såsom förrådsgiva redan första året. Så skedde i praktiken vanligen även med superfosfat. Den ur jordbrukets synpunkt aktuella frågeställningen, om det var ekonomiskt att använda råfosfat som grundförbättrande gödselmedel på tydligt kalk- och fosforfattig jord, hade över huvud taget icke blivit belyst i dessa försök. Så som de lagts upp och genomförts kunde man från början utgå ifrån att de skulle ge till resultat att råfosfatet var fullständigt underlägset superfosfat. Försöken med hyperfosfat borde ha genomförts under mycket längre tid. Vidare borde man ha prövat, hur förrådsgödsling med stora råfosfatgivor en gång i växtföljden utfallit dels i jämförelse med en liknande förrådsgödsling med thomasfosfat respektive superfosfat, dels i jämförelse med årlig gödsling med de båda sistnämnda gödselmedlen. Då hade man

97 fått en aktuell fråga belyst. Ytterligare borde försöken ha lagts upp så, att inan kunnat fastställa på vilka jordtyper råfosfatet eventuellt kunde vara ekonomiskt konkurrenskraftigt i förhållande till övriga gödselmedel. Det var besked härom jordbrukarna ville ha. De försöksresultat, som framkommit och redovisats i Francks försöksberättelse, var naturligtvis giltiga i och för sig men de belyste, enligt Fredrikssons åsikt, icke de aktuella frågeställningarna. Agronomen Olle Gunnarsson, som fått taga del av Fredrikssons uttalande i denna del, har förklarat: Fredriksson hade otvivelaktigt rätt uti, att frågan om det var ekonomiskt att använda råfosfat som grundförbättrande gödselmedel på tydligt kalk- och fosforfattig jord icke blivit belyst i Francks försök. Beträffande råfosfatets användning på vallar fanns det däremot utrymme för olika uppfattningar. Såvitt Gunnarsson kunde erinra sig hade de bästa resultaten av råfosfat erhållits i vissa tyska försök, där man använt råfosfat till betesvallar, ganska sidlänta sådana med relativt lågt pH. Man kunde nog knappast ha någon alldeles bestämd uppfattning i denna fråga. Det fanns nämligen icke material, som belyste den. Fredrikssons invändning, att Franck bort pröva förrådsgödsling med stora råfosfatgivor en gång i växtföljden, var visserligen bestickande. Viss försiktighet måste emellertid iakttagas vid kritik av andra forskares försöksuppläggning. I detta fall hade Franck funnit bl. a. att man på kalkfattiga jordar med någorlunda gott fosfattillstånd men fortfarande i behov av fosforgödsling fått i det närmaste samma effekt för hyperfosfat som för superfosfat. I Finland blandade man på sina håll superfosfat och råfosfat och ansåg sig få relativt goda effekter av denna produkt. Det var nämligen känt, att växterna på ett tidigt stadium hade stort behov av relativt lättillgänglig fosforsyra men att de senare, när de hunnit utveckla ett kraftigare rotsystem, kunde klara sig med mera svårlösliga föreningar. De resultat, som Franck i dessa försök erhållit, anvisade måhända en ekonomiskt berättigad användning av hyperfosfat. Effekten skulle knappast ha framkommit lika tydligt vid stora grundförbättringsgivor. Vad Fredriksson slutligen yttrat angående den lämpligaste uppläggningen av försöken var värt allt beaktande. Om Gunnarsson i nuvarande läge själv skulle starta en försöksverksamhet, skulle han antagligen lägga upp försöken så som Fredriksson skisserat. De som startade försöksverksamheten tidigare såg nog icke problemet på samma sätt, ett förhållande som kunde ha många olika förklaringar. Professorn T. A. G. Torstensson har i denna del inför utredningsmannen yttrat: Enligt hans mening borde Francks försöksplan ha innefattat försöksled med ett par mängder av de olika gödselmedlen. Vidare var det felaktigt att dosera de olika gödselmedlen efter deras totalhalt av fosforsyra. Ett sådant förfaringssätt måste a priori leda till felaktiga värden. Man borde i stället utgå från mängden av den för växterna tillgängliga fosforsyran. Ytterligare hade enligt Francks försöksplan hyperfosfatet i vissa fall använts 7

1)8 som övergödsling. Det var icke att förvänta att råfosfat, som icke blivit nedbrukat i jorden, skulle lämna full effekt. Slutligen borde försöken ha pågått längre tid och omfattat större försöksserier än vad som varit fallet med Francks försök. Med anledning av Torstenssons uttalanden har Franck i sitt yttrande över utredningsmaterialet förklarat: Torstenssons kritik var ohållbar på alla punkter utom beträffande kravet på flera gödselgivor. Franck hade själv först av alla knäsatt regeln, att utbyteskurvorna borde fastställas för alla gödselmedel som jämfördes och att detta borde ske genom försök med stigande givor. Från denna regel hade Franck här avvikit, emedan det var ett angeläget riksintresse att snarast få prövat ett fosfatgödselmedel, framställt av inhemskt råfosfat (av typen smältfosfat, som till sin assimilerbarhet kunde förväntas ligga thomasfosfatet n ä r a ) . Detta nya gödselmedel måste därför intagas i planen och kravet på prövning med stigande givor hade därför av utrymmesskäl fått vika. Då det gällde fastliggande försök med årlig gödsling hade det ansetts att man i nödfall fick åsidosätta kravet på flera doseringar, övergödsling med hyperfosfat hade i försöken förekommit blott till vall. Att övergödsla vall med råfosfat var — såsom tidigare framhållits — icke felaktigt. Angående försökens långvarighet framgick av de finska försöksresultaten, att man erhöll samma ersättningstal för råfosfat i förhållande till superfosfat efter 5 som efter 10 år. En närmare analys med utgångspunkt från varje enskilt år i de finska försöken visade, att ett jämviktsläge beträffande ersättningstalets storlek uppkom redan efter 2 å 3 år. Ur markläresynpunkt var detta något som man kunde förvänta. Beträffande Torstenssons uttalande angående doseringen efter totalhalten fosforsyra hänvisade Franck till Tedins uttalande i denna fråga (se nedan s. 127). Rektorn E. G. Bengtsson har inför utredningsmannen yttrat: I Skåne hade man icke haft så inånga försök med hyperfosfat. Bengtssons privata uppfattning var emellertid, att hyperfosfatet — åtminstone om det gavs i mindre givor — icke kunde mäta sig med superfosfatet med hänsyn till effekten. Många försöksresultat styrkte hans uppfattning. Det försöksmaterial Franck redovisat i sin redogörelse fick emellertid betraktas som ganska osäkert. Genom Francks försök hade förhållandet mellan hyperfosfat och superfosfat med hänsyn till deras skördeökande effekt icke blivit slutgiltigt prövat. Försöksplanen var enligt hans mening icke upplagd på ett fullt tillfredsställande sätt. I praktiken användes superfosfat icke i så små mängder som här skett, 40 kg P2O5 årligen till varje gröda. Superfosfat skulle enligt de senaste rönen ges i större givor varje år till ett fåtal grödor. I försöksredogörelsen var vidare växtföljden icke klart angiven. Sannolikt hade den huvudsakliga växtföljden varit stråsäd, vall, vall och stråsäd. Om detta varit fallet, hade man således under två av de fyra åren övergödslat med fosfat i vall. Detta var emellertid något som man aldrig rekom-

99 menderade jordbrukarna att göra. Hyperfosfatet kom vidare antagligen bäst till sin rätt om det gavs i stora givor på en gång till tämligen sura jordar. Vid användning i så små givor som vid Francks försök kunde det sannolikt icke lämna lika god effekt som superfosfat. Mot Francks sammanställning av resultaten fanns nog icke något att erinra. SJF borde emellertid icke ha givit ut en försöksredogörelse, som var grundad på ett så begränsat material. Direktören B. Colbjörnsen har i denna del tillagt: Enligt försöksplanen hade Franck tillfört 40 kg P2Os tre år i följd och uppmätt efterverkan det fjärde året. Även om denna försöksperiod av kritiken uppgivits vara i kortaste laget, måste dock Francks undersökning på grund av det stora antalet däri ingående fältförsök — den största försöksseriel som överhuvudtaget genomförts i Europa — tillmätas ett stort bevisvärde. De resultat ifråga om hyperfosfat, som framlagts av Franck och Lundblad, bestyrktes för övrigt av erfarenheter från undersökningar i andra länder.

Bearbetning

av

försöksmaterialet

Beträffande bearbetningen och redovisningen av Francks försöksmaterial har Ballin inför utredningsmannen riktat anmärkning mot att enligt Francks försöksredogörelse 20 försök skadats så svårt genom betande djur, ogynnsamma klimatförhållanden och dylikt, att de måst avbrytas i förtid. Han har därom yttrat: Han hade fått det intrycket, att man icke nedlagt tillräcklig omsorg på dessa försök. Det hade varit av stort intresse att veta, vilka resultat dessa försök givit, innan de skadats av betande djur. Det var föga sannolikt, att skadorna inträffat på alla dessa försök under det första försöksåret. Ballin har vidare riktat kritik mot försöken under hänvisning till att enligt Francks berättelse ytterligare 9 försök skurits bort, emedan de var från varandra så avvikande i fråga om växtföljden, att någon sammanställning av dem icke kunde göras. Han har tillagt, att en sådan begränsning i försöksplanens genomförande innebar en avvikelse från den stränga objektivitet, som borde prägla undersökningar av ifrågavarande slag. I anslutning till uppgiften i Francks försöksredogörelse att sammanställningen avsett 45 försök på fastmarksjordar och 5 försök på myrjordar har Ballin yttrat: Om man ville undersöka hyperfosfatets värde, borde försöken utföras på sådana jordar, där det lämpade sig att använda hyperfosfat och för vilka produkten rekommenderats. Franck hade utlagt sina försök på 5 lämpliga och 45 mindre lämpliga jordar. Han hade sedan framräknat ett medeltal för effekten och på grundval härav förklarat, att hyperfosfatets verkan utgjorde blott 50 % av den effekt, som åstadkoms av superfosfat. Så hade förhållandet framställts av Franck i en artikel i Skånska Dagbladet den 24 november 1956.

100 Ballin har fortsatt: Hyperfosfatet kunde rekommenderas för användning på organogena jordar, exempelvis myrjordar. Francks försök utvisade, att detta gödselmedel där hade en effekt, motsvarande 82 % av superfosfatets verkan. Då priset på hyperfosfat var allenast 60 % av priset på superfosfat, syntes det alldeles klart att användningen av hyperfosfat på sådana jordar var ekonomiskt lönande. Ballin har slutligen hänvisat till uppgiften i Francks försöksberättelse, att vegetationsperioden 1947 varit ovanligt varm och torr, samt med anledning härav framhållit: Detta var en omständighet, som varit till nackdel för hyperfosfatet. Om man till prövning erhållit ett material, som var mycket känsligt för variationer, och förhållandena under ett försöksår varit extrema, borde man vid sammanställning av försöksresultaten skära bort resultaten från försök under det extrema året. Det hade alltså varit två skäl, varför Franck bort bortse från resultaten under första försöksåret, dels kunde effekten av hyperfosfatet icke mätas första året, dels hade detta år varit extremt torrt. I sin skrivelse till styrelsen den 1 oktober 1957 har Franck angående dessa spörsmål yttrat: Ballin förundrar sig över att 20 försök skadats så att försöken måste avbrytas i förtid. Detta är en fatalitet, som man aldrig kan undgå när fastliggande mångåriga försök placeras ut hos enskilda jordbrukare. Hur man än försöker gardera försöken, händer det alltid på ett eller annat ställe att jordägaren vid tillbrukningen av den egna jorden kommit att förstöra försöksfältets markering. Vid gödslingen av sin egen jord har han då kommit in på försöksarealen eller också har det inträffat att gårdens skördemaskiner kommit att helt eller delvis köra av eller över försöken o. s. v. Betande kreatur har också i en del fall framkallat skadegörelser, som gjort att försöken måste avslutas i förtid. Eftersom endast försök från obrutna serier och med fullständiga årgångar kan sammanställas, måste hela serien från de fält kasseras, där skada skett på någon årgång. Man kan mera sällan få den enskilde jordbrukaren, som har försöket på sina ägor, att låta försöket följa en växtföljd medan det på den omgivande jorden följer en annan. Försöksanställaren får finna sig i att den växtföljd, som är den för gården använda, även användes på försöket. Det inträffar därför att växtföljder förekomma, som äro så avvikande inbördes att man ej kan sammanställa dem. Det behövs också fler än ett försök för att skaffa fram allmängiltiga normer. Växtföljderna på de försöksfält, som haft så växlande beskaffenhet att jag icke ansett det riktigt att sammanställa dem, har sålunda i en del fall innehållit sockerbetor, i andra fall raps, ytterligare andra fall klöverfrö eller lin o. s. v. Man kan ej räkna om grödor som klöverfrö och lin till skördeenheter. Vad beträffar proportionen 5 myrjordsförsök och 45 försök på fastmarksjordar, som ingå i min sammanställning, så är detta en återspegling av den frekvens i vilken myrjordsodlingen förekommit i förhållande till fastmarksodlingen. Det har inte skett någon dirigering av försöken till en viss jordart. Det enda som föreskrivits är att de bör utplaceras på jordar, som man på grund av erfarenheter genom fältförsök eller genom jordanalyser kan förmoda vara i behov av fosfatgödsling.

101 övrig kritik mot Francks

försöksredogörelse

I sin försöksredogörelse (s. 15) har Franck yttrat följande: Det har ofta framförts den meningen att råfosfat såsom hyperfosfat skulle vara särskilt lämpliga som grundgödsling i mycket stora givor. Någon kemisk eller biologisk anledning till att råfosfat skulle få ett bättre förhållandetal till superfosfat om det tillföres i mycket stora kvantiteter är svår att uppleta. Holländska försök från åren 1940—1943 (van der Paauw, F. Bemestingswaarde van het natuurlijke fosfaat »hyperfosfaat Reno». No. 55.1 Verslagen van landbouwkundige onderzoekingen) visade att hyperfosfatcts förhållandetal till superfosfat var lika lågt vid stora som vid små fosfatgivor. Hyperfosfatets underlägsenhet var markant vid vilken fosforgödslingsintensitet jämförelsen än gjordes förutsatt att den maximala skörden vid fosfatgödsling ej redan var uppnådd. Med anledning av detta uttalande har Ballin inför utredningsmannen förklarat: Tillverkare och försäljare av hyperfosfat hade rekommenderat detta gödselmedel till förrådsgödsling i stora givor. Francks uttalande var, såvitt Ballin kunde förstå, avsett att motverka försäljningen av hyperfosfat genom att frånkänna produkten egenskaper, som kunde vara attraktiva för jordbrukarna. Det fanns ingen anledning tro, att de holländska försöken — som Franck ej närmare redovisat — skulle vara mera övertygande än uttalanden av alla de auktoriteter, som framfört den motsatta åsikten. Franck var skyldig att redovisa sina egna resultat. Vad han ej själv undersökt, borde han icke ha yttrat sig om på det sätt som här skett. Om han önskade kritisera andra vetenskapsmäns arbete, borde han nämna dessa vetenskapsmäns namn och lägga fram det material, som han ville kritiskt bedöma. Angående Francks undersökning har Ballin vidare inför utredningsmannen yttrat: I hela denna undersökning hade ingenting sagts om ekonomien. Det spörsmålet var ändå det för jordbrukarna mest betydelsefulla. Ballin hyste för sin del starkt tvivel om riktigheten av Francks siffror, men om de skulle vara riktiga, visade försöken likväl, att man på myrjordar kunde få samma resultat med hyperfosfat som med superfosfat och att man såväl på fastmarksjordarna som på myrjordarna med ekonomisk fördel kunde använda hyperfosfat. Enligt Francks undersökning, som avsåg tiden från våren det första året till hösten det fjärde året, hade hyperfosfatet en verkningsgrad i förhållande till superfosfatet på 57 % respektive 82 %. Var och en som arbetade med hyperfosfat kunde av dessa siffror sluta, att effekten skulle komma att öka till 80 % respektive 100 %, om resultatet uppmättes över en längre tid. I yttrande den 3 december 1958 till justitieombudsmannen över Ballinbolagets klagoskrift har Franck till belysande av det ekonomiska resultat, som kunde förväntas av gödsling med hyperfosfat i jämförelse med superfotsfatgödslingens ekonomi, upptagit en kalkyl, som byggde på de i SJF Medd. nr 79 redovisade resultaten. Franck har i denna kalkyl räknat med de i jordbruket använda gängse kvantiteterna per ha av de båda gödselmedlen och det pris, som jordbrukaren lämpligen bör betala för hyperfosfatet

för att uppnå samma vinst som vid gödsling med superfosfat. Ett genomsnittligt värde av 0,30 kronor per skördeenhet har lagts till grund för kalkylen. Francks kalkyl har följande utseende: Fastmarksjord Superfosfat 786 ske ä 0.30 kr Kostnad för superfosfat (16 kr./dt) Vinst per ha

235:80 96:— 139:80

Hy perfosfat 446 ske k 0:30 kr Värdet av skördestegringen underskrider vinsten av superfosfatgödslingen med kr

133:80 6: —

I anslutning till denna kalkyl liar Fran ok tillagt: För att byta ut superfosfatet mot hyperfosfat och därvid erhålla samma vinst som av superfosfatgödslingen kan jordbrukaren följaktligen icke betala något för det nya gödselmedlet utan måste subventioneras med (> kr. per ha. Myr jord Superfosfat 1 170 ske å 0.30 kr Kostnad för superfosfatet Vinst per ha

351:— 96:— 255:—

Hyperfosfat 960 ske ä 0,30 kr Värdet av skördestegringen överstiger vinsten av superfosfatgödslingen med kr vilket, då 120 kg P 2 0 5 använts pr ha, m o t s v a r a r ett pris för hyperfosfatet av kr. 8,25 per dt, d. v. s. långt understigande uppgivna m a r k n a d s p r i s för produkten i fråga.

288:33: —

I anslutning till den senare kalkylen har Franck i sitt yttrande tillagt: Av kalkylen framgick, att en relativ verkan av exempelvis 57 % för ett visst gödselmedel, i relation till ett annat, alldeles ej innebar, att det med samma ekonomi för jordbrukaren kunde betalas med ett pris uppgående till 57 % av priset för det sistnämnda. Franck hänvisade till framställningen i en av honom författad skrift med titeln »Relativt verkningsvärde och ersättningstal» (SJF Medd. nr 104). Innehållet i den av Franck åberopade skriften kommer att redovisas i senare sammanhang. Angående de ovan (s. 101) nämnda, holländska försöken har Franck givit närmare upplysningar i en artikel i RLF-tidningen den 6 mars 1957. Franck har där uppgivit: I fem holländska försök anlagda år 1940 har hyperfosfatet prövats i stegrande mängder upp till flera ton per ha på sura jordar (pHvärde 4,5—5,6) av såväl torvjords- som ler- och sandjordstyp. Dessa försök visar, att även vid stora givor det i genomsnitt behövts mer än tre gånger så stora mängder hyperfosfat-fosforsyra som superfosfat-fosforsyra för att nå samma gödslingseffekt, och dock är dessa försök utförda i trakter med större nederbördsmängder än vad är vanligt i vårt land och ur denna synpunkt bättre lämpade för hyperfosfat än vad fallet är här hemma.

103 De finska f ö r s ö k e n G e n t e m o t r e s u l t a t e n av F r a n c k s j ä m f ö r a n d e försök h a r Ballin å b e r o p a t erf a r e n h e t e r f r å n v i s s a f i n s k a försök m e d s u p e r f o s f a t och finfosfat. D e f i n s k a f ö r s ö k s r e s u l t a t e n h a r r e d o v i s a t s i en u p p s a t s av A a r n e T a i n i o m e d t i t e l n » F i n s k a försök m e d s u p e r - och finfosfat» ( J o r d , g r ö d a , d j u r , Å r s b o k 1958 s. 8 7 — 9 5 ) . Av i n n e h å l l e t i d e n n a u p p s a t s skall h ä r s a m m a n f a t t n i n g s v i s å t e r givas f ö l j a n d e . Fosfatbehovet hos de under kriget starkt utarmade jordarna kunde icke tillfredsställas av den inhemska fosfatindustrin och bristen ansåg man sig lämpligast kunna avhjälpa genom import av billigt råfosfat. Det var närmast fråga om tunisiskt Reno-råfosfat (»Hyperphosphate Reno»). Den totala fosforsyrehalten har varierat rätt mycket, d. v. s. mellan 25 och 32 %. Av denna är åter ca 40 % löslig i 2 % citronsyra, ofta t. o. m. betydligt mera. I försöken har man beträffande halten försökt använda mindre varierande vara. Halten av fosforsyra har i det i försöken använda finfosfatet i medeltal varit 28,5 %. För utredande av finfosfatets gödslingsverkan hade jämförande försök med finfosfat och superfosfat (19 %) anordnats fr. o. m. 1947. Då det var fråga om ett rätt svårlösligt och därför långsamt verkande gödslingsämne, borde försöken vid utredningen av bruksvärdet vara så långvariga som möjligt. Det material som framlades omfattade 31 skilda försök med 157 skördeår. Från de äldsta försöken förelåg resultat från 10 skördeår. Ue var dock blott 3 till antalet. f samtliga försök hade av både superfosfat och finfosfat använts två olika mängder, vilka angivits i rubriken till de tabeller, som nedan intagits. Gödselbeteckningarna i tabellerna hade följande innebörd: 1 Psf = 38 kg/ha P2O5 i superfosfat, givet årligen 1 Pff = » » » » finfosfat, » » 2 Psf = 7 6 » » » superfosfat, » » 2 Pff — » » » » finfosfat, » » 7 Psf = 266 » » » superfosfat, » vart 7 :e år 7 Pff = » » » » finfosfat, » » » » Växtföljden hade i försöken för det mesta varit följande: 1 eller 2 år vårsäd och 3—4 år vall. R e s u l t a t e n h a r r e d o v i s a t s i n e d a n s t å e n d e tabell I a n s l u t n i n g till t a b e l l e n h a r Tainio

6.

u t t a l a t bl. a. f ö l j a n d e :

Tabell 6 a upptar resultaten av 7 försök utförda åren 1947—56 enligt en försöksplan med P205-mängderna 38 och 76 kg/ha. Skördeökningstalen och rclativtalen för finfosfatet visar att dettas verkan första året varit mycket svag. med den mindre mängden 20 % och den större 34 % av superfosfatets. Även när de två första årens skördeökningar sammanslås blir motsvarande tal blott respektive 40 och 55. Först när tre år beaktas stiger relativtalen mera nämnvärt eller till respektive 56 och 71. Med ökat antal försöksår stiger talen ytterligare och därvid starkare och jämnare för den större Pff-mängden. När tio års skördeökningar sammanslås erhålles sålunda för finfosfatet relativtalen 76 och 91. Till det klena resultatet från försöksserien med finfosfat i tabell 6 a, särskilt under de två första åren, verkar i betydande grad den omständigheten att i serien även ingår ett 10-årigt försök, som var anordnat i vall och där givorna sålunda .uavs som övergödsling. Härigenom uteblev finfosfatets verkan första året helt

104 Tabell 6. Resultat av jämförande

Försökstid

Antalet försök

försök med fosfaler åren 19¥I—7,956".

Genomsnittliga pH-värdet i försöksjordarna och gränsvärdena

Summan av skördeökningarna under försökstiden i medeltal per försök, fe/ha, och relativtalen (Psf = 100) 1 Psf

1 Pff

2 Psf

2 Pff

a) Försök m ed P205-mängderna 38 och 76 kg/ha l år 2 » 3 » 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10 »

1 2 3 4 5 6 7 8 9

» » » » » » » » »

5,36(4,85—5,91)

» » * »

» » 7>

»

307(100) 816 971 1 285 1 620 2 725 3 313 3 858 4 565 5 968

60 (20) 324 (40) 548 (56) 818(64) 1 148(71) 1 587(58) 2 043 (62) 2 604(67) 3 237(71) 4 549(76)

361 (100) 830 1 006 1 386 1 883 2 979 3 707 4 277 5 011 6 593

122(34) 458 (55) 713(71) 1 080(78) 1 507 (80) 2 344 (79) 3 012(81) 3 695 (86) 4 318(86) 6 007(91)

5,16(4,85—5,40)

» » ^ »

» » 5,26(5,18—5,40)

24 21 13 13 11 7 7 5 2

b) P 2 0 5 - m ä n g d e r n a 38 (årligen) och 266 kg/ha (vart 7 :e är) 7 Psf 7Pff 199 42) 478(100) 103(53) 195(100) 5,58(4,62—6,10) 369 154(42) 744 371 50) % 5,61 (4,62—6,08) 650 364(56) 1 074 640 60) 7> 844 500 (59) 1 183 796 67) 5,58 (4,62—6,08) 1 051 679(65) 1 450 1 042 72) 5,50 (4,62—6,08) 1 403 976(70) 1 633 t 297 79) 3 1 644 1 174(71) 1 763 1 525 87 1 806 1 462(81) 2 216 1 739 78) 5,48 (4,62—6,08) 6,00 (5,92—6,08) 2 336 1 885 (81) 2 925 2 255 77)

X

och även andra året var den svag. För finfosfatets del har detta användningssätt naturligtvis varit oriktigt. I två andra 10-åriga försök där jorden var kalkfattig, mullhaltig grovmo gav finfosfatet med den större mängden under 10 år i medeltal 17 % större skördeökning än superfosfatet och den mindre mängdens verkan var 98 % av superfosfatets. Tabell 6 b visar resultaten från de 24 försök i vilka av fosfaten givits förutom den årliga mängden (38 kg P2O5) även i förhållande till denna 7-faldig grundgödslingsmängd (26G kg P2O5). Denna har givits första året och sedan förnyats efter sju år såvida försöket pågått tillräckligt länge. Talen i denna tabell avviker i princip icke mycket från motsvarande i tabell 6 a. Under årens lopp förbättras finfosfatets relativa verkan även enligt materialet i tabell 6 b kontinuerligt så att den efter 7 år stiger till nära 90 % vid användning av grundgödsling. I de två sista grupperna — de 8- och 9-åriga försöken —• sjunker relativtalen för den större P20.5-mängden men enär antalet fall är så litet att tillfälliga störningar kan inverka, bör denna nedgång uppenbarligen anses såsom icke motsvarande verkligheten. I n e d a n s t å e n d e tabell sök.

7 h a r givits en s a m m a n s t ä l l n i n g av s a m t l i g a 31 för-

Angående siffrorna i denna tabell har Tainio anfört: Dessa siffror avviker icke mycket från desamma i de tidigare tabellerna, men finfosfatets relativtal stiger jämnare, mera regelbundet, vid förlängd försökstid. Även ett annat för försöks-

105 Tabell

7. Sammanställning

av resultaten från samtliga fosfater åren 1947—56.

jämförande

försök

med

P 2 0 3 - m ä n g d e r n a : den mindre mängden i samtliga försök 38 kg/ha; den större mängden i 7 försök 76 kg och i 24 försök 266 kg/ha (vart 7:e å r ) .

Försökstid

Antalet försök

1 år 2 » 3 » 4 » 5 » (i » 7 » 8 » 9 » 10 »

Genomsnittliga pH-värdet i försöksjordarna och gränsvärdena

31 28 20 20 18 11 11 i) 6 3

Relativtalen för skördeökningarnas s u m mor under försökstiden i medeltal per försök, (Psf = 100) 1 Psf

1 Pff

2 resp. 7 Psf

2 resp.7 Pff

42 41 56 61 68 64 66 72 73 76

40 51 63 71 76 79 84 83 84 91

5,53(4,62—6,10) 5,52 (4,62—6,09) 5,52 (4,62—6,08) 5,50 (4,62—6,08) 5,37 (4,62—6,08) 5,34 (4,62—6.08) 5,44 (4,85—6,08) 5,26(5,18—5,40)

resultaten karakteristiskt drag, nämligen att de större fosfatmängderna har en relativt bättre verkan än de mindre, framgår ur denna tabell om möjligt ännu tydligare än ur tabellerna med det mindre materialet. I en s ä r s k i l d tabell h a r r e d o v i s a t s finfosfatets g ö d s l i n g s v e r k a n i r e l a t i o n till j o r d a r t e n , tabell 8. Tabell 8. Finfosfatets

gödslingsverkan

i relation

till

jordarten.

(Psf :s verkan = 100.) Jordens genomsnittliga Antalet försök

a)

b)

pH

utbytbara kalk (såsom CaC0 3 ) t/ha

Relativtal för Mindre Större mängden mängden

finfosfat Medeltal

Mineraljordar 2-åriga försök 4- » » 7- » »

15 10 4

5,62 5,65 5,37

5,1 4,4 5,2

47 73 83

42 75 106

45 74 95

Kärrjordar 2-åriga försök 4- » » 7- » »

13 10 7

5,42 5,39 5,38

9,0 9,1 7,2

37 55 60

58 70 74

48 63 67

T a i n i o h a r b e t r ä f f a n d e d e n n a tabell u t t a l a t bl. a. f ö l j a n d e : Enligt de 4-åriga och speciellt de 7-åriga försöken är finfosfatets relativa verkan betydligt starkare på mineraljord än på torvjord. I de 7-åriga försöken på mineraljord med de större mängderna har finfosfatet t. o. m. överträffat superfosfatet med 6 %. Påpekas bör att med båda fosfaten skördeökningarna i allmänhet varit märkbart större på torvjordar än på mineraljordar. Torvjordarna är ju också

106 fosfatfattigare. Finfosfatets förhållandevis mera effektiva verkan på mineraljord kan icke bero på jordens pH-tal, enär mineraljordarnas pH-tal antingen är lika höga eller något högre än i motsvarande försöksgrupper på torvjord. Om man åter granskar talen för utbytbar kalk i jorden, finner man att dessa är märkbart mindre i försöksgrupperna på mineraljord än på torvjord. Häri ligger troligen förklaringen till finfosfatets förhållandevis bättre verkan på mineraljord. I den avslutande sammanfattningen har Tainio uttalat bl. a.: De här framlagda genomsnittliga försöksresultaten visa, att ehuru finfosfatet i sin verkan första året är avsevärt underlägset superfosfatet — första och andra året 40—50 % — förbättras dess relativa verkan år från år så att den vid 6—7 år stiger till 80—85 % och på 10 år till över 90 % av superfosfatets verkan. Enär stigningen varit synnerligen regelbunden och i de långvarigaste försöken i allmänhet fortgått ända till de sista åren, har man skäl att anta, att om försöken fortgått en ännu längre tid finfosfatet till följd av sin starka efterverkan till slut blivit helt likvärdigt med superfosfatet. — Försöksmaterialet har uppdelats även för att klarlägga huruvida och på vilket sätt finfosfatets verkan är beroende av jordarten, jordens halt av utbytbar kalk eller jordens surhet. Detta beroende av jordarten visar sig på så sätt att, i synnerhet enligt resultaten från de långvariga försöken, finfosfatet i förhållande till superfosfatet på mineraljordar verkat klart bättre än på torvjordar. I de 7-åriga försöken har det vid den större mängden överträffat superfosfatets verkan med 6 %. Om detta beror på jordarten såsom sådan eller på att mineraljordarna i försöken råkat vara betydligt kalkfattigare än torvjordarna kan på basen av detta material icke avgöras. — Finfosfatets verkan i relation till jordens halt av utbytbar kalk framgår mycket tydligt genom att finfosfatets relativtal på kalkfattiga jordar är avgjort högra än på kalkrika. I två 10-åriga försök utförda på kalkfattig jord har t. ex. finfosfatets genomsnittliga verkan varit 98 och 117 % av superfosfatets verkan. — Däremot har dessa försöksresultat icke uppvisat någon klar korrelation mellan finfosfatets relativa gödslingsverkan och jordens surhet. Dock är i de långvariga försöken, som erbjuder en säkrare bedömningsgrund, tendensen den, ehuru ej särskilt stark, att finfosfatets verkan på sura jordar vore relativt bättre än på mindre sura jordar. Beträffande lönsamhetsfrågan har Tainio tillagt: Avsikten har icke varit att i detta sammanhang göra några jämförande kalkyler beträffande lönsamheten vid användningen av ifrågavarande fosfater. Det ekonomiska resultatet beror ju på många faktorer såsom framför allt själva gödslingsämnenas priser, skördeökningarnas absoluta storlek och skördeprodukternas priser. Beträffande sakens ekonomiska sida torde dock så mycket kunna sägas att enligt hela försöksmaterialets genomsnittliga skördeökningar och de i Finland rådande prisförhållandena finfosfatet icke ens använt under 10 år kan tävla med superfosfatet i räntabilitet. Om man däremot granskar resultaten från kalkfattiga jordar och speciellt kalkfattiga mineraljordar

förändras saken. Såsom ur tabell 8 framgår stiger skördeökningen med den större finfosfatgivan på dessa jordar på 7 år till 6 % över den med superfosfat erhållna mängden. På tio år slår finfosfatet på kalkfattiga jordar sin konkurrent med 17 %. När finfosfatet sålunda på 6—7 år i skördeökning når superfosfatets nivå blir finfosfatet på samma tid räntablare än superfosfatet då det förra är betydligt billigare än det senare (i Finland 60 % av superfosfatets pris per kg fosforsyra). Detta är alltså förhållandet på kalkfattiga jordar och det är ju för sådana som finfosfatet i första hand är avsett. De ovan redovisade finska resultaten har av Franck upptagits till granskning i en av honom publicerad skrift med titeln »Relativt verkningsvärde och ersättningstal» (SJF Särtr. nr 104). Franck har där på grundval av siffrorna i de finska försökstabellerna bedömt finfosfatet i förhållande till superfosfatet — icke efter finfosfatets relativa verkningsvärde på sätt som skett i Tainios uppsats — utan efter dess »ersättningstal». Om dessa båda jämförelsegrunder har Franck i den nämnda skriften upplyst bl. a. följande: Det vanligaste sättet att bestämma och angiva gödselmedels inbördes värde är att i försök jämföra verkan av en viss mängd av ett näringsämne, när det tillföres i form av olika gödselmedel och omräkna skördeökningarna (eller de totala skördarna) i relativa tal, varvid i regel effekten av det äldsta eller vanligast förekommande gödselmedlet tages som bas ( = 100). Dessa relativtal kallas relativa verkningsvärden. Det relativa verkningsvärdet påverkas av många faktorer. Sålunda är det relativa verkningsvärdet för kalksalpeter i jämförelse med chilesalpeter olika till betor och till stråsäd; till sockerbetor växlar det med markens kalitillstånd och med kaligödslingsintensiteten. Till potatis har kvävegödselmedlen olika relativa verkningsvärden vid olika kalktillstånd i marken. Kalkammonsalpeters relativa verkningsvärde i förhållande till kalksalpeter växlar med spridningstiden. Det relativa verkningsvärdet för thomasfosfat i förhållande till superfosfat är starkt beroende av markens kalktillstånd, gödselmedlens fysikaliska beskaffenhet (pulverform eller kornform) och nedmyllningssättet. Kalkkvävets relativa verkningsvärde i förhållande till kalksalpeter växlar med kvävegödslingsintensiteten och med sättet att utsprida och nedmylla gödseln. Det finnes ej något generellt giltigt relativt verkningsvärde. Om ett relativt verkningsvärde skall ha något praktiskt värde för gödselval eller gödselrådgivning måste det noggrant definieras under vilka förhållanden det angivna värdet gäller. För trettio år sedan införde Karsten Iversen begreppet ersättningstal, varmed menades den mängd av ett växtnäringsämne, som måste tillföras med ett gödselmedel för att ge samma effekt, som erhålles av en viss mängd av samma näringsämne i ett annat gödselmedel (Tidskrift for Planteavl, Bind 33, 1927). I den nämnda skriften har Franck vidare grafiskt åskådliggjort de finska försöksresultaten enligt den tidigare intagna tabell 6 a (ovan s. 104) och tillika angivit de relativa verkningsvärdena (superfosfat = 100). Se nedan fig. 6.

•

108 Summo P-verkon fe pr ho

•

sooo

1000 Selotivt verkninfliv6fde luperiOITOt-100

irgcr.g

I

Aniol l « n *

4 7

3 7

* 7

5 4

6 4

7 4

'

J * ' " * ' , 0 ' "' k °70 < „ , , , „ „, .„ L<Jl.6. 34

6?

•:

Fig. (>. Grafisk framställning av resultaten enligt tab. (5 a. Sambandet mellan samlad gödslingseffekt och årgång.

Till denna fig. har Franck lämnat följande kommentar: Det framgår av bilden att sambandet mellan de sammanlagda fosfateffekterna och årgångarna representeras av räta linjer, som om man jämför hyperfosfat och superfosfat icke tendera att sammanlöpa utan snarare tvärtom. I fig. 7 har Franck återgivit resultaten av den första serien grafiskt på sådant sätt, att ersättningstalen kan avläsas. I anslutning till detta diagram har Franck i uppsatsen yttrat: Diagrammet visar att samma ersättningstal erhålles efter fem som efter nio år. 1 bägge fallen behövs 38 kg fosforsyra såsom finfosfat för att nå samma verkan som ca 18 kg fosforsyra såsom pulverformat superfosfat. För att erhålla lika stor gödselverkan har det alltså gått åt väl dubbelt så stor mängd fosforsyra i finfosfat som i superfosfat. Vid den högre fosfatgivan har det endast behövts ca 32 kg superfosfatfosforsyra för att ersätta 76 kg finfosfatfosforsyra, d. v. s. 2,4 gånger större fosforsyremängd har behövts vid användning av finfosfat än vid användning av superfosfat för att erhålla samma merskörd. Efter tio år har såväl vid den mindre som vid den större givan behövts ca dubbelt så stor mängd finfosfatfosforsyra som superfosfatfosforsyra. Franck har vidare på grundval av det finska försöksmaterialet gjort vissa

t

109 Summa P-verkan fe pr ha

TECKENFÖRKLARING

-\- Superfosfc •O

Finfosfat

6000 -

i 000

Kg P2O5 pr ha och ar

Fig. 7. Grafisk återgivning av de i tab. 6 a redovisade resultaten, som visar ersättningstalen efter det försöken pågått i fem, nio och tio år.

ekonomiska jämförelser mellan de båda gödselmedlen. Han har därvid funnit, att det relativa verkningsvärdet som grund för en ekonomisk jämförelse lämnade helt felaktiga upplysningar om gödselmedlens inbördes ekonomiska värde, men att ersättningstalet kunde bilda utgångspunkt för en beräkning av den inbördes prisrelation mellan olika gödselmedel, som borde råda för att samma maximala gödslingsvinst skulle erhållas. På grundval av framräknade ersättningstal har Franck för olika fall beräknat det högsta pris på fosforsyran i finfosfatet som kunde betalas i förhållande till priset på fosforsyran i superfosfatet för att finfosfatet och superfosfatet skulle vara ekonomiskt likställda. Angående Francks beräkningar och deras resultat hänvisas här till framställningen i Francks skrift (SJF Särtr. nr 104) s. 9—11. Otto Ballin aktiebolag har riktat kritik mot framställningen i uppsatsen »Relativt verkningsvärde och ersättningstal». Bolaget har i denna del bl. a.

110 anfört: Tainio hade i sin artikel framhållit, att finfosfatet i genomsnitt enligt hela försöksmaterialet icke kunde tävla med superfosfatet men att det blev räntablare på kalkfattiga jordar. Franck hade i sin skrift endast behandlat hela genomsnittsmaterialet och bevisat — vad man redan visste — nämligen att hyperfosfat icke var lönande på alla jordar. Han hade emellertid undvikit att behandla de fall, då hyperfosfat visat sig vara mera räntabelt. Han hade förbigått detta på ett sätt, som fick läsaren att tro att sådana fall icke fanns. I sin skrift hade Franck visat, att det tagit två år längre tid att ernå samma effekt med hyperfosfat som med superfosfat. Detta berodde på hyperfosfatets långsamma verkan men hade efter de två åren icke längre någon betydelse, och Franck hade glömt att framhålla, att man genom användning av hyperfosfat inbesparat 33 % av kostnaden. Franck hade vidare underlåtit att beakta den möjligheten att man kunde gödsla två år extra med superfosfat och samtidigt med hyperfosfat och således få full effekt alla år för sammanlagt mindre kostnad än om man använt superfosfat alla åren. Med anledning av innehållet i den av Franck utgivna skriften »Relativt verkningsvärde och ersättningstal» (SJF Särtr. nr 104) har Fredriksson inför utredningsmannen yttrat: När det gällde att jämföra verkan hos olika gödselmedel, var det — såsom Franck med all rätt påpekat — riktigare att beräkna ersättningstal än att använda sig av det s. k. relativa verkningsvärdet. I den nämnda skriften hade Franck omräknat det finska försöksmaterialet och gjort en jämförelse på grundval av de framräknade ersättningstalen. Han hade därvid kommit fram till en väsentligt lägre effekt hos råfosfatet än hos superfosfat. Med hänsyn till att man i de finska försöken hade endast två olika givor jämte ett led utan fosforgödsling var det mycket diskutabelt om man kunde få fram det funktionella sambandet mellan skördeutbyte och gödslingsgiva, vilket var en förutsättning för beräkning av ersättningstalet. Genom tre punkter kunde man ju draga vilken kurva som helst. Att driva polemik på sådant underlag, föreföll Fredriksson mindre tillfredsställande. Om man var övertygad om att ersättningstalet erbjöd den bästa bedömningsgrunden, krävde konsekvensen vidare att man använde detta tal oberoende av vilka gödselmedel det var fråga om. Verkan av kalkkväve och kalksalpeter borde i sådant fall också jämföras efter denna princip. När det gällde slutsatserna om råfosfatets värde ur jordbrukets synpunkt, måste man även taga hänsyn till priset på de olika fosfaterna. Om man i Finland kunde köpa fosforn i råfosfatet till ett pris, som var 60 % av priset för fosforn i superfosfat, kunde det vara ekonomiskt att använda råfosfat trots att det hade lägre verkan än superfosfat. I ett nyligen utgivet meddelande från den finska försöksanstalten i Tikkurila gjordes också gällande, att det under finska förhållanden var ekonomiskt berättigat att använda råfosfat på kalkfattiga jordar. I yttrande till utredningsmannen har Franck anfört: Fredriksson menade

Ill att de finska fältförsöken upplagts med för få punkter för att man skulle kunna få fram det funktionella sambandet mellan skördeutbyte och gödselintensitet. Denna anmärkning hade icke fog för sig. Parabeln användes av olika skäl för att uttrycka sambandet mellan skördeutbyte och gödselinsats. Den var dock experimentellt icke så underbyggd att den kunde sägas äga allmängiltighet. Mitscherlich-Baules logaritmekvation var däremot så väl underbyggd, att den kunde anses äga giltighet för alla experimentellt åtkomliga växtfaktorer inom det intensitetsområde, som icke tillhörde det verkligt extrema. Detta logaritmiska samband lät sig väl bestämmas med trenne punkter, kontrollen inberäknad. Gentemot vad Fredriksson här anfört har Gunnarsson yttrat: Genom tre punkter kunde man icke draga vilken kurva som helst. Genom två punkter kunde man draga en rät linje, som då var entydigt bestämd av två parametrar eller konstanter. Genom tre punkter kunde man draga krökta linjer, som var entydigt bestämda av tre parametrar. Det var främst de s. k. kägelsnitten samt vissa exponentiella funktioner som var aktuella i detta sammanhang. Av kägelsnitten var parabeln det enklaste fallet, och i regel valde man den, när man ville beskriva samband mellan skörd och insats av gödselmedel. Man hade ju alltid en teori om detta samband. Där accepterade man nästan alltid parabeln såsom den bästa approximationen, och den var entydigt bestämd av tre punkter. Å andra sidan var det naturligtvis önskvärt att ha så många punkter, att kurvan kunde bestämmas så noga som möjligt. För egen del ville Gunnarsson ifrågasätta värdet av jämförelser mellan olika gödselmedel vare sig de byggde på ersättningstal eller grundades på relativa verkningsvärden. Förutom de stora skillnaderna i fosforsyrans form fanns andra för skördeutbytet väsentliga olikheter mellan superfosfat och råfosfat. Superfosfatet innehöll svavel, vilket — enligt vad Gunnarsson genom egna undersökningar funnit — hade en skördehöj ande effekt. Råfosfatet å sin sida kunde i vissa fall tänkas ha kalkverkningar. Till stöd för riktigheten av sina försöksresultat har Franck åberopat vissa andra försök som genomförts i Finland. Han har hänfört sig till en av Armi Kaila i tidskriften The Journal of the Scientific Agricultural Society of Finland, årgång 1958, publicerad uppsats med titeln »Effect of various kinds of phosphorus fertilizers on a peat coil», i vilken jämförelse skett mellan verkan av råfosfat och superfosfat på odlad myrjord. Jämförelsen mellan effekten av stegrade givor superfosfat resp. råfosfat på den finska myrjorden hade utfallit i princip lika med den, som Franck konstaterat i sin försöksredogörelse angående de jämförande försöken med superfosfat, »hyperfosfat Reno» och smältfosfat (SJF Medd. nr 79). På grundval av kurvor för avkastningseffekten av fosfor från superfosfat resp. råfosfat hade Kaila vidare beräknat ersättningstal för dessa båda gödselmedel och därvid kommit till ett resultat, som i princip överensstämde med Francks beräkningar på grundval av det svenska försöksmaterialet.

112 De av Kaila framräknade ersättningstalen framgår av nedanstående tabell. Tabell 9. Ersättningstal för råfosfat gentemot

superfosfat.

Superfosfat

Råfosfat

Råfosfat/superfosfat

P 2 0 5 i råfosfat/ P2O5 i superfosfat

85 kg/ha 100 » 140 »

180 kg/ha 170 260

1,5 1,7 1,9

2,3 2,5 2,8

I anslutning till tabellen har Franck framhållit bl. a. följande: Av tabellen framgick t. ex. att man för uppnående av samma P-skörd som med 100 k g / h a superfosfat måste gödsla med 170 kg/ha råfosfat, d. v. s. använda ungefär 2,5 gånger så stor mängd gödselfosfor. För motsvarande effekt av 85 kg/ha superfosfat behövdes 2,3 gånger så stor mängd gödselfosfor i råfosfat, medan motsvarande siffra för 140 kg/ha superfosfat var 2,8. I sin förut citerade artikel i RLF-tidningen den 6 mars 1957 har Franck vidare åberopat vissa andra finska försöksresultat. Han har om dessa försök y t t r a t : Enligt finska försök redovisade i »Praktisk försöksverksamhet årg. 4 H. 2», har på sur sandjord i medeltal för sju försöksår med 40 kg fosforsyra pr ha och år i form av superfosfat erhållits en skördeökning av 539 skördeenheter pr ha. I form av finpulvriserat råfosfat har fyra gånger så stor mängd fosforsyra ej förmått åstadkomma mer än 534 skördeenheter pr ha. I ett fjortonårigt försök på sur torvjord gav 80 kg fosforsyra pr ha och år i form av superfosfat 1 535 skördeenheter i merskörd, medan dubbelt så stor fosforsyremängd (160 kg) i form av finpulvriserat råfosfat ej gav högre merskörd än 1 413 skördeenheter pr ha. Försöken ger en klar anvisning om, att om hyperfosfat d. v. s. pulvriserad fosforit skall kunna vara ekonomiskt konkurrenskraftigt med våra andra fosforgödselmedel thomasfosfat och superfosfat, så bör priset ligga snarare under än över 10 kronor pr dt. Även med detta pris bör det icke användas annat än på utpräglat kalkfattiga jordar. Svenska försök Till stöd för riktigheten av sina egna försöksresultat beträffande hyperfosfatets värde som gödselmedel har Franck vidare åberopat vissa försök, som redovisats av Karl Lundblad i hans skrift »Om råfosfater och jämförande försök med sådana fosforgödselmedel på myrjord» (SJF Medd. nr 80, 1957). I denna skrift lämnas en redogörelse för de olika förekommande råfosfaterna och en redovisning av de gödslingsförsök, som sedan slutet av 1800talet gjorts med skilda slag av råfosfater. Här återfinnes bl. a. en utförlig redogörelse för vissa långvariga fosforförsök vid Gisselås åren 1929—1936, innefattande även jämförelse mellan superfosfat och olika råfosfater. I sin

sammanfattning av resultaten från dessa försök anför Lundblad bl. a. följande: 1. Det finns stora skillnader mellan olika råfosfater i fråga om gödslingseffekten på myrjordar, och effekten varierar med jordarten. 2. Råfosfater ha på myrjord lägre, ofta mycket lägre, effekt som fosforgödselmedel än andra fosforgödselmedel, såsom superfosfat, thomasfosfat, benmjöl, smältfosfater. 3. I långvariga försök, där antingen givits en större förrådsgödsling eller gödsling upprepats flera gånger under försökstiden, ha vissa råfosfater under de senare åren av försökstiden givit ganska gynnsamma resultat, jämförbara med vad mera lösliga fosforgödselmedel givit. Dock är att märka att i flera sådana fall totala mängden tillförd fosfor varit för låg, varigenom de svårlösliga fosfaterna kunnat bli gynnade i jämförelsen. 4. Den i litteraturen vanliga uppgiften att råfosfater skulle lämpa sig särskilt väl som gödselmedel på sura myrjordar har icke bekräftats. Visserligen har på sur torvjord i några försök vissa råfosfater haft en relativt god effekt, som kan tolkas som en indirekt kalkeffekt. Men i allmänhet ha råfosfater givit gynnsammare resultat på myrjordar med gott kalktillstånd. I de fall, där direkt jämförelse gjorts på samma jordart vid olika kalktillstånd eller där man i s. k. jordparceller utfört försök på två jordarter med olika kalktillstånd, ha råfosfaterna haft sämre effekt på sur jord i dåligt kalktillstånd. Avslutningsvis diskuterar Lundblad vissa slutsatser av de erhållna resultaten. I samband därmed anför han bl. a. följande: Forskning grundad endast på nya data av t. ex. kemisk, fysikalisk, geologisk, fysiologisk natur, kunde icke ge tillräcklig grund för bedömning av råfosfater. Härmed var dock icke värdet av sådana arbeten underskattat. Men endast en kombination av fältförsök och forskning — detta ord använt i sin mest vidsträckta betydelse — kunde ge svar på den mängd frågor som gällde råfosfater vid direkt användning i jordbruket. Försök som anlades måste pågå i många år innan de kunde ge resultat, ty fosfor hade som gödselmedel långvarig efterverkan i marken. För det praktiska jordbruket måste gälla att, så länge forskning och försöksverksamhet var tveksamma om värdet av råfosfater som gödselmedel, sådana icke borde användas utan att fullt tillförlitliga data presterats om verkningsvärdet av det i handeln erbjudna fosfatet. Franck har vidare hänvisat till ett i Skånska Dagbladet den 23 februari 1957 intaget uttalande av professor K. A. Bondorff, Köpenhamn, i anslutning till de försöksresultat, som offentliggjorts i SJF Medd. nr 79. Bondorff hade meddelat tidningen, att man i de i Danmark utförda försöken kommit till liknande resultat, i det att hyperfosfat i långvariga fältförsök givit betydligt lägre skördeökning än superfosfat. Bondorff har tillagt: Jeg gör endvidere opnncrksom på, at de danske forsog med fintmalede råfosfater (Hyperfosfat, Renofosfat) har vaeret udfort i Jylland, på kalkfattige och fosforsyrefattige jorder. Jeg vil derfor mene, att de danske forsogsresultaler vil have gyldighed for i alt fald det sydlige Sverige. I Östgöta-Lantmännens Centralförenings Årsbok 1957 har intagits en s

114 artikel av agr. lic Lars Fredriksson med titeln »Växtnäringsämnenas fördelning i några åkermarksprofiler från Östergötlands län». I denna artikel har Fredriksson redovisat resultat från försök på Gorsingeholm, Ulfhälls lantbruksskola, Strängnäs, varvid jämförelse gjorts mellan bl. a. superfosfat, thomasfosfat och hyperfosfat. De i Fredrikssons artikel redovisade försöksresultaten återfinnes i nedanstående tabell 10. Tabell 10. Resultat av fältförsök för grundförbättring av en gyttjelera med olika fosforgödselmedel och kalk. Försöksplats: Gorsingeholm, Ulf hälls lantbruksskola. Strängnäs. Skördeökning i ske per ha av 800 kg P0O5 tillfört som

Försöksår

Gröda

Skörd utan fosfat ske/ha

1953 1954 1955 1956

Höstråg Grönfoder .. Höstraps

2'730 1 640 2 280 2 800

+ 700 + 290 + 270 + 1 760

+ 1 120 + 480 + 660 + 1 970

+ 1 110 + 300 + 760 + 1 860

+ 490 + 30 + .500 + 1 300

Summa 1953—1956

9 440

+ 3 020

+ 4 230

+ 4 030

+ 2 320

Superfosfat

Superfosfat + 9 ton kalkstensmjöl

Thomasfosfat

Hyperfosfat

I artikeln lämnar Fredriksson följande kommentar till de i tabellen upptagna siffrorna: Av tabellen framgick, att grundförbättring med kornat superfosfat givit i genomsnitt 30 % skördeökning under de fyra första försöksåren. Då man dessutom gett 9 ton jordbrukskalk per ha, hade skörden i genomsnitt ökats med 45 %. Med enbart thomasfosfat hade erhållits en skördeökning av 42 %. Hyperfosfat hade i genomsnitt medfört en skördeökning motsvarande ca 25 %. Med hänsyn tagen till gödslingskostnaderna syntes thomasfosfatet ha gett det bästa resultatet. Hyperfosfatet hade givit den lägsta skördeökningen. Särskilt de båda första försöksåren hade dess verkan varit avsevärt lägre. Hyperfosfatets efterverkan de båda senaste försöksåren var emellertid förvånansvärt god, varför det var möjligt, att det i längden väl kunde hävda sig gentemot de övriga fosfatgödselmedlen, när det gällde grundförbättring av dessa marktyper särskilt om det kunde erhållas till väsentligt lägre pris, räknat per kg P2O5, än övriga gödselmedel. Försöket hade emellertid legat för kort tid för att man med säkerhet skulle kunna bedöma den frågan. Angående dessa försök har Franck — i samband med att försöksresultaten översänts till överinspektören för lantbrukets försöksväsen — anfört: Försöksserien ingick som ett led i de med anslag från Exportmedelsfonden under ledning av professorn H. Egnér och Fredriksson sedan år 1952 pågående »markkarteringskontrollundersökningarna» och var avsedda att orientera om möjligheten att grundförbättra fosfatfattiga gyttjeleror genom studium av olika fosfatgödselmedels inflytande på laktattalens storlek vid ke-

115 misk jordanalys. Den oerhört stora fosfatgivan — motsvarande 4 000 kg 20 % superfosfat — omöjliggjorde att använda resultaten för bedömning av råfosfatets ekonomiska värde i förhållande till superfosfat eller thomasfosfat, eftersom inga mindre givor samtidigt prövades, d. v. s. försöken var ej anlagda med stigande givor. I yttrande till utredningsmannen har Franck tillagt: Hur planen för undersökningar rörande grundgödsling med råfosfat lämpligast borde se ut, fanns icke anledning att här beröra. Dock kunde den icke utformas på det sätt som Fredriksson gjort i sina råfosfatförsök. Han hade använt en försöksplan, som förutom kontroll (utan fosforsyra) upptog följande moment : 4 000 kg superfosfat per ha, 4 000 kg superfosfat per ha + 10 ton kalkstcnsinjöl, Thomasfosfat i en mängd svarande mot 4 000 kg snperfosfal, Pulv. råfosfat i en mängd svarande mot 4 000 kg superfosfat. All gödsel hade givits vid försökens påbörjande. Försöken hade slutligen varit avsedda att ligga under fem år. I sin ovannämnda artikel i östgötaLantmännens Centralförenings Årsbok 1957 hade Fredriksson publicerat skörderesultat från ett av dessa försök men därvid icke lämnat någon upplysning om vilka förändringar, som gödslingen förorsakat beträffande laktattalet i jorden eller beträffande annat som rörde markens fosfattillstånd. Vidare hade Fredriksson enbart omnämnt den förvånansvärt goda effekten för hyperfosfat under de sista försöksåren. Han borde också ha framhållit att efterverkan sista året varit stor även för alla övriga prövade gödslingar. Gödslingseffekten under det fjärde året i förhållande till effekten första året var nämligen för superfosfat + 1 060, för superfosfat + kalk +850, för thomasfosfat +750 och för hyperfosfat +810. Slutligen har statsagronomen dr K. G. Giöbel angående vissa råfosfatförsök på betesmarker inför utredningsmannen uppgivit: Han sysslade själv huvudsakligen med betesfrågor. På detta område hade han haft ett par små försök med ett franskt råfosfat. Det hade kommit till hans avdelning från något företag i Göteborg med begäran att produkten skulle prövas i försöksverksamheten. Råfosfatet, som kommit i mycket små kvantiteter, hade också lagts ut på ett par naturliga betesmarker, där man också lagt ut thomasfosfat och superfosfat. Man hade därvid observerat fosfateffekten och den betning, som presterades av djuren. Dessa hade nämligen mycket fina lukt- och smaksinnen och reagerade mycket tydligt för olika gödslingar. Vid dessa försök hade man kunnat konstatera, att fosfateffekten blivit märkbar ett par år senare vid bruk av råfosfat än vid användning av exempelvis superfosfat. Först tre eller fyra år efter gödslingen hade verkningarna tydligt framträtt och de hade sedan dess fortsatt och förstärkts. Användningen av råfosfatet hade i detta fall skett under förhållanden, som

varit gynnsamma för detta gödselmedel, eftersom det här rört sig om mark med lågt reaktionstal. Vid dessa försök hade man emellertid icke gjort någon jämförelse mellan den ökning av avkastningen som föranletts av gödsling med de olika gödselmedlen. På grundval av sin allmänna erfarenhet av dessa frågor hyste Giöhel den meningen, att Franck, Lundblad och de övriga forskare, som behandlat hithörande spörsmål, var inne på rätt väg då det gällde bedömningen av råfosfaternas värde i förhållande till superfosfat. Deras försöksmaterial var också så stort, att det fanns grund för den mening, att försöksresultaten i och för sig var riktiga och att de även var tolkade på rätt sätt. Giöbel kände icke till de finska försök, som åberopats i detta sammanhang, men han hade tagit del av Francks skrift angående relativt verkningsvärde och ersättningstal (SJF Särtr. nr 104) och anslöt sig till Francks uppfattning, att en jämförelse på grundval av framräknade ersättningstal var riktigare än en jämförelse grundad på det relativa verkningsvärdet, vilken under vissa förhållanden kunde bli missvisande. Bedömning av hyperfosfat på grundval av kemisk analys I Svanbergs och Philipsons tidigare omnämnda artikel med titeln »Om valet av fosforgödselmedel» (Lantmannen nr 50/1956) har en jämförelse skett mellan tre i landet saluförda fosforgödselmedel nämligen superfosfat, thomasfosfat och hyperfosfat. Jämförelsen har skett bl. a. på grundval av en analytisk bedömning av dessa gödselmedel. I denna del har författarna anfört i huvudsak följande: Superfosfatets värde bedöms med ledning av dess halt av »vatten- och citratlöslig» fosforsyra, som i vårt hittills i Sverige mest använda superfosfat uppgår till 19_20 %. Thomasfosfatets fosforsyra är mera svårlöslig. Som värdemätare utnyttjar man för detta gödselmedel bestämningen av dess halt av »citronsyrelöslig» fosforsyra enligt en av lantbruksstyrelsen fastställd, officiell metod. Enligt en serie analyser av svenska thomasfosfat, utförd vid statens lantbrukskemiska kontrollanstalt under åren 1945—54, har deras genomsnittliga halt av citronsyrelöslig fosforsyra uppgått till 17,6 %. Thomasfosfatet innehåller emellertid därutöver alltid en viss andel icke citronsyrelöslig fosforsyra. Finmalet mjukt råfosfat av den typ, »Hyperfosfat», av nordafrikanskt ursprung, som av hithörande produkter blivit mest bekant, innehåller med vissa variationer 29 30 % totalfosforsyra. Dess löslighet är betydligt mindre än thomasfosfatets och därigenom ännu betydligt mindre än superfosfatets. Med tillämpning av ovannämnda officiella metod uppvisar hyperfosfatet enligt analyser, utförda vid statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, en halt av citronsyrelöslig fosforsyra av ca 18 %, medan dess halt av vatten- och citratlöslig fosforsyra är helt obetydlig (0,4 9c). I sin artikel har Svanberg och Philipson vidare framhållit att prisrelationerna mellan de ifrågavarande fosfatprodukterna — jämte deras innehåll av de viktigaste värdebestämmande beståndsdelarna och den effekt de

dokumenterat vid fältförsöken — bestämde deras praktiska värde och användbarhet. På grundval av de i december 1956 gällande dagspriserna på de tre fosforgödselmedlen har Svanberg och Philipson med tillämpning av de redovisade analysresultaten beräknat pris i kronor pr deciton fosforsyra i P2O5) i var och en av de tre produkterna. Resultatet av dessa beräkningar redovisas i följande tabell:

Superfosfat Thomasfosfat Domnarvet Norrköping Hyperfosfat

Vatten- och citratlöslig

Citronsyrelöslig

P2O5

P0O5

86,92

— — —

72,73 81,25 116,67

Angående resultaten av gödslingsförsök med hyperfosfat har Svanberg och Philipson vidare anfört bl. a. följande: I en serie av statens jordbruksförsök utförda fältförsök har skördeökningen för finmalet råfosfat i form av hyperfosfat för olika jordar i genomsnitt inte uppgått till mer än hälften av den som erhållits av superfosfat (Franck 195G). Hyperlosfatets effekt, som är sämst i kortvariga försök, uppgår ännu efter treåriga försöksperioder i medeltal endast till 49 % av superfosfatets skördestegrande verkan. För att man skulle uppnå en med superfosfat jämförbar vinst av hyperfosfat, skulle hyperfosfat böra åstadkomma en skördestegring som är minst 90 % av den, som erhålls av superfosfatet, i stället för ovannämnda 49 % som försöken utvisar. Ett utbyte av superfosfat mot hyperfosfat, under förespegling av att fosforsyran skulle köpas billigare i det sistnämnda gödselmedlet, blir följaktligen med all önskvärd tydlighet mycket förlustbringande. Innehållet i Svanbergs och Philipsons artikel har i olika sammanhang kritiserats, särskilt av Perman. Sålunda har Pennan i anslutning till det sist citerade uttalandet förklarat (RLF-tidningen den 22 januari 1957): Detta generella och kategoriska omdöme har här fällts på mycket lösa och delvis felaktiga grunder. Det torde ej heller behöva råda tvivel om att det i vårt land — liksom i andra länder — finns odlingsförhållanden, där användning av hyperfosfat kan vara ekonomiskt berättigad. I sina påminnelser, avgivna till styrelsen för KLSL, har Perman vidare anfört (Påminnelser s. 9) : Beträffande själva värdesättningen av sådana fosfater som hyperfosfat genom kemisk analys vill jag emellertid meddela, att professor Schmidt och dr Mentzel i en omfattande litteratursammanställning om råfosfatens verkan på jord och växter (tryckt i Darmstadt år 1953) klart säger ifrån att ingen analysmetod av något slag tillnärmelsevis kan ange råfosfatets värde som direkt gödselmedel. Under sådana omständigheter är det rent nonsens att, såsom professor Svanberg gjort i Lantmannen, räkna ut att priset på ett deciton citronsyrelöslig fosforsyra i hyperfosfat kostar 116: 67 kronor, då priset på »likvärdig» fosforsyra i övriga fosfatgödselmedel håller sig kring 80 kronor.

118 Angående möjligheterna att jämföra olika gödselmedels verkningar på grundval av kemiska analysmetoder har Perman inför utredningsmannen ytterligare anfört: Man kunde väl genom tillsättande av gödselmedel ladda upp jorden heträffande ett sådant växtnäringsämne som fosfor, men det fanns ingen kemisk laboratoriemetod som kunde lämna besked om vad växterna kunde taga upp av detta fosforförråd i jorden. En viss vägledning kunde naturligtvis sådana kemiska analysmetoder ge åtminstone beträffande relativt sura jordar, men man kunde icke på sådana anlysresultat grunda någon mening om det ekonomiska värdet av fosforsyran i det ena eller det andra gödselmedlet. Sin mening i denna fråga grundade Perman på en mycket stor utredning, som företagits av professor Schmidt beträffande råfosfat. Schmidt representerade i detta hänseende den allmänna uppfattningen bland europeiska forskare på detta område. Perman har i denna del hänvisat till uttalanden av Lundblad i dennes tidigare omtalade skrift med titeln »Om råfosfater och jämförande försök med sådana fosforgödselmedel på myrjord» (SJF Medd. nr 80). I sin sammanfattning av undersökningsresultaten anför Lundblad: Den ganska vanliga uppfattningen att olika råfosfaters fosforgödslingseffekt kunde avgöras genom extraktion och analys enligt den konventionella metoden för bestämning av citronsyrelöslig fosforsyra har icke bestyrkts av försöken. Gödslingseffekten har varierat i stort sett oberoende av de olika råfosfaternas halt av citronsyrelöslig fosforsyra. — Angående det försöksmaterial, varpå detta uttalande bygger, hänvisas här till Lundblads framställning i SJF xMedd. nr 80 s. 40—41. Perman har vidare i detta avseende hänvisat till ett uttalande av Svanberg i en den 19 april 1953 dagtecknad berättelse angående överläggningarna inom Association Internationale d'Etudes Phosphatiéres under tiden 23 mars—1 april 1953, avgiven till styrelsen för KLSL. Svanberg har där yttrat bl. a. följande: Hittillsvarande försök ha, som man antager, varit ofördelaktigt påverkade av att råfosfatleverantörerna ej varit medvetna om, och därför ej kunnat tillräckligt beakta de betydande skillnader, som råda ifråga om olika fosforitlagers växttillgänglighet, och att man ännu endast med svårighet genom lämpliga kemiska analysmetoder kan klassificera dem med hänsyn till deras omedelbara gödslingseffekt. Det är därför önskvärt att kemiska klassificeringsförsök fortsätta i ökad omfattning. Även Otto Ballin aktiebolag har riktat kritik mot Svanbergs och Philipsons artikel i Lantmannen nr 50/1956. I en skrivelse den 7 maj 1958 till statens lantbrukskemiska kontrollanstalt har bolaget anfört bl. a.: I tidningsartikeln presenterades en prisberäkning för fosforsyran i superfosfat, thomasfosfat och hyperfosfat, baserad beträffande superfosfat på halten av vatten- och citratlöslig fosforsyra samt beträffande thomasfosfat och hyperfosfat på halten av citronsyrelöslig fosforsyra, bestämd enligt Wagners analysmetod. Genom att använda Wagners metod — som var officiell

för thomasfosfat - - även för hyperfosfat kunde Svanberg visa, att fosforsyran i hyperfosfat kostade 117 kronor pr dt, medan den i superfosfat kostade 87 kronor pr dt. I själva verket kostade fosforsyran i hyperfosfat omkring 66 % av priset för fosforsyran i superfosfat. Det måste anses fullkomligt meningslöst att välja en analysmetod för hyperfosfat, enligt vilken endast 40—50 % av totalfosforsyran var löslig, när fältförsök visade, att hyperfosfat per kg fosforsyra räknat kunde ge samma effekt som superfosfat, om det användes på de rätta jordarna och enligt bruksanvisningen. Svanberg hade emellertid infört analytisk bestämning av citronsyrelöslig fosforsyra såsom värdemätare för gödselmedlets effekt i marken, vilket var felaktigt. Superfosfat var citratlösligt och lösligheten motsvarade den mängd, som kunde upptagas av växterna. Thomasfosfatet var knappast alls lösligt i citrat men väl i 2 % citronsyra och lösligheten i citronsyra motsvarade väl thomasfosfatets effekt. Skulle thomasfosfatet analyseras enligt samma metod som superfosfatet, skulle det framstå såsom värdelöst. Hyperfosfat borde analyseras enligt Scott-Robertsons metod, då denna metod bättre än Wagners motsvarade effekten. En ännu bättre metod återstod alltjämt att finna. En analys enligt den metod som användes för thomasfosfat skulle medföra att hyperfosfat framstod såsom värdelöst. Sakkunniga såsom Barbier. Scheffer och Schmidt hade uttalat, att hyperfosfat, trots sin ringa löslighet enligt Wagners analysmetod, likväl hade god gödslingseffekt samt att praktiskt taget all fosforsyran i hyperfosfat kunde komma växterna till godo. I anslutning härtill har Ballinbolaget åberopat följande till svenska språket översatta uttalande av Scheffer och Schwerdt i en uppsats med titeln »fiber die Wirkung von Hyperphos» (Landwirtschaftliche Forschung, Band 10, Heft 1 ) : »De gynnsamma resultaten med hyperfosfat har ställt vetenskapen inför en rad frågor, som icke är så lätta att besvara. Försöksresultaten bekräftar ännu en gång den av oss alltid hävdade åsikten, att en bedömning av ett gödselmedels värde enligt laboratoriemetoder under vissa omständigheter kan ge en fullständigt falsk bild av dess verksamhet i kärlförsök eller fältförsök. Hyperfosfat är icke vattenlösligt och visar endast ringa citronsyrelöslighet, det skulle således enligt ofta uttalade åsikter vara underlägset de vattenlösliga respektive citronsyraiösliga gödselmedlen. Att detta icke är fallet, framgår av ovanstående försök. Ett gödselmedels verkan på skördemängden och skördekvaliteten bestämmes icke av dess löslighet i ett eller annat lösningsmedel i laboratoriet, utan av dess förmåga att reagera med jordpartiklarna och att omsätta sig tillräckligt snabbt. Försöken visar ånyo. att också hyperfosfat som gödselmedel har denna förmåga att på vissa jordar omsätta sig lika snabbt och att tillföra markvätskan upptagbara PO-i-joner som det till jämförelse använda thomasfosfatet.» Inför utredningsmannen har Ballin i denna fråga tillagt: Som ett led i kampanjen mot hyperfosfatet hade det numera utfärdats en kungörelse med föreskrifter om att Wagners analysmetod skulle vara den officiella

120 metoden för analysering av fosforsyrehalten i råfosfat. En analys enligt denna metod gav till resultat att hyperfosfatet hade en halt av allenast 13 % fosforsyra. Enligt den metod som dittills tillämpats hade analysresultatet emellertid visat en fosforsyrehalt hos hyperfosfatet på 28—29 %. De statliga kontrollanstalterna använde nu icke någon annan metod än den officiella för bestämning av fosforsyrehalten i råfosfat. Syftet härmed var naturligtvis, att Ballin skulle bli tvingad att i reklambroschyrer och prislistor angående hyperfosfat angiva dess halt av fosforsyra till allenast 13 %. Detta värde på hyperfosfatets fosforsyrehalt stod emellertid i strid mot de resultat, som alla internationellt kända vetenskapsmän på detta område kommit fram till. Professorn H. Egnér har inför utredningsmannen i anslutning till Ballins sist återgivna yttrande anfört: Kungl. lantbruksstyrelsen hade fastställt en officiell metodik för undersökning av gödselmedel. Sedan gammalt gällde denna metodik bl. a. thomasfosfat. Däremot var det icke angivet, att den skulle användas även för råfosfat, ehuru en sådan anvädning låg närmast till hands. I samband med att hyperfosfatet lanserats på den svenska marknaden hade i pressen publicerats en del analyser av detta gödselmedel enligt en metodik (Scott-Robertson), som gav betydligt gynnsammare resultat än den officiella. Av publicerade försöksdata att döma var emellertid metoden enligt Scott-Robertson dåligt underbyggd. Det var likväl den metoden som Ballinbolaget ville lansera. Inom lantbruksstyrelsen hade man varit av den meningen, att det var bättre att även till råfosfatet utsträcka tillämpningen av den gamla metodik som förut tillämpats för thomasfosfat. Det var icke fråga om att lansera någon ny metod utan att behålla en metodik, som sedan länge tillämpats för jämförbara gödselmedel. Samma inställning hade man haft exempelvis i Tyskland. Angående värdet i förevarande sammanhang av kemiska analysmetoder har Egnér tillagt: Växternas upptagande av fosfor utgjorde ett komplicerat spörsmål. Det rådde ett så invecklat samspel mellan jorden, vad man tillförde den och växterna att man behövde anlägga både kemiska och växtfysiologiska betraktelsesätt samt ägna frågan en omfattande empirisk forskning för att komma till klarhet om sammanhangen. Den kemiska analysen kunde missbrukas och hade också missbrukats, men man kunde otvivelaktigt med dess hjälp på ett enkelt sätt skilja mellan de extrema fallen. Beträffande råfosfat skilde man sålunda mellan mjuka fosfat, som de flesta nordafrikanska fosfatsorterna, och de hårda fosfaten, t. ex. floridafosfaten. Skillnaden mellan dessa båda grupper var mycket stor och kunde med kemiska analysmetoder lätt konstateras. En fingradering mellan olika sorter inom de båda grupperna var däremot svårare att genomföra. Vidare kunde man genom kemiska analysmetoder gallra ut sådana jordar, där det fanns mycket litet hopp om framgång vid användning av råfosfat. Beträffande andra jordar däremot kunde man på grundval av analysresultaten bedöma

121 utsikterna att erhålla god effekt av råfosfatgödsling såsom mera gynnsamma. Att helt avstå från möjligheten att på grundval av en kemisk analys bedöma lösligheten av fosforsyran hos råfosfat var nog icke att rekommendera; man kunde genom tillämpning av de vanliga analysmetoderna nä många värdefulla resultat. Vid en jämförelse mellan hyperfosfat och superfosfat måste man dock göra klart för sig, att de håda produkterna icke var jämbördiga utan hade olika användningsområden. Angående den kritiserade artikeln i Lantmannen (nr 50/1956) har Svanberg inför utredningsmannen förklarat: Han hade gjort detta inlägg icke för att driva polemik utan för att tillgodose behovet av ett sakligt tillrättaläggande i hyperfosfatfrågan. Bakgrunden till artikeln och anledningen till hans ingripande i diskussionen hade han tidigare redovisat. (Jfr ovan sid. 71.) Han hade i detta hänseende handlat fullt självständigt. Svensk handelsgödselindustri hade icke inspirerat eller påverkat honom att skriva denna artikel. Däremot hade man inom Svenska lantmännens riksförbund varit verksam för att förmå honom att göra någonting i hyperfosfatfrågan. Inom detta förbund — som icke hade något intresse av att gagna den ena eller den andra fabriken — hade man nämligen förstått, att det var något galet med hyperfosfatpropagandan. Spörsmålet om den lämpligaste metoden för en kemisk analytisk bedömning av hyperfosfatet har i särskilda ärenden behandlats dels av styrelsen för KLSL, dels av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, i båda fallen med anledning av åtgärder från Ballinbolagets sida. Dessa ärenden skall här i korthet redovisas. 1. Inför näringslivets opinionsnämnd har behandlats ett ärende mellan Svenska superfosfat försäljnings aktiebolaget och Ballinbolaget, i vilket superfosfatförsäljningsbolaget gjort gällande att Ballinbolaget bedrivit ovederhäftig och vilseledande reklam för hyperfosfat och såsom grund för detta påstående åberopat bl. a. att hyperfosfat i Ballinbolagets reklam angivits innehålla 98 % citronsyrelöslig fosforsyra enligt Scott-Robertsons analysmetod. På begäran av superfosfatförsäljningsbolagets ombud i detta ärende har Svanberg i egenskap av föreståndare för institutionen för allmän och oorganisk kemi med kemiska analyslaboratoriet vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök utfärdat ett den 12 februari 1957 daterat intyg. I detta intyg har Svanberg uppgivit, att man på laboratoriet vid två tillfällen under de senaste åren analyserat prov på hyperfosfat, som insänts av SJF, samt om resultaten meddelat följande: Analyserna ha omfattat bestämningar dels av provens halt av total fosforsyra (P2O5), dels av deras halt av fosforsyra, löslig i 2 %-ig citronsyra enligt i vårt land officiell metod, meddelad av K. Lantbruksstyrelsen. Analysresultaten äro följande

122 Enligt analysattest

A. Total

16/3 1955 5/6 1956

29,2 28,9

P2O5, %

B. CitronsyB. i % av A. relöslig P2O5. %

9,0 11,7

31 40,.")

I skrivelse den 22 maj 1957 till styrelsen för KLSL har Ballinbolaget riktat kritik mot innehållet i Svanbergs intyg och därvid förklarat, att — enligt vad som inhämtats från kungl. lantbruksstyrelsen — någon officiell metod för denna bestämning icke fanns i Sverige. Ballinbolaget har i skrivelsen gjort gällande, att detta förhållande måste ha varit känt för Svanberg och att analysintyget tillkommit för att ge opinionsnämnden en felaktig uppfattning till förmån för superfosfatförsäljningsbolaget. Vid skrivelsen har fogats ett meddelande från lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå att styrelsen tills vidare icke fastställt någon i Sverige officiell särskild metod för bestämning av citronsyrelöslig fosfor i råfosfater men att man •— då undersökningar i nämnda avseende hittills företagits inom landet — i allmänhet torde ha använt den för citronsyrelöslig fosfor i thomasfosfat föreskrivna metoden (Lantbruksstyrelsens kungörelse nr 7/1952). I ett vid skrivelsen fogat intyg har lantbrukskemiska kontrollstationen i Kristianstad förklarat, att det för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och de lantbrukskemiska kontrollstationerna fanns endast en officiell metod för bestämning av citronsyrelöslig fosforsyra, nämligen den som gällde thomasfosfat. I yttrande över Ballinbolagets skrivelse har Svanberg anfört bl. a. följande: 1 Kungl. Lantbruksstyrelsens föreskrifter för analys av handelsgödselmedel ingår föreskrift för bestämning av citronsyrelöslig fosforsyra, med särskild hänvisning till thomasfosfat. Då det är uppenbart, att man vid mätning och värdesättning av handelsvaror måste använda enahanda förfaringssätt för med varandra jämförbara varuslag sålunda att »vatten- och citratlöslig fosforsyra» resp. »citronsyrelöslig fosforsyra» obetingat måste ha samma innebörd oberoende av varans ursprung, kan det av Ballin-bolaget påtalade analysförfarandet i fråga om sin vederhäftighet icke sättas i fråga. Detta torde vara lika uppenbart som att metern, litern och kilogrammet äro var för sig identiska enheter, oberoende av de varuslag som därmed mätas. I sitt yttrande erinrar Svanberg slutligen om att statens lantbrukskemiska kontrollanstalt i skrivelse till kungl. lantbruksstyrelsen anhållit om förtydligande av de officiella analysföreskrifterna av innebörd att bestämmande av halten av »citronsyrelöslig fosforsyra» i handelsgödselmedel alltid skall utföras enligt samma konventionella metod, som dittills föreskrivits för thomasfosfat. Vid sammanträde den 26 juni 1957 beslöt styrelsen för KLSL — sedan

123 handlingarna i ärendet föredragits — att till Ballinbolaget överlämna Svanbergs yttrande och att bolagets skrivelse i övrigt icke skulle föranleda någon styrelsens åtgärd. 2. I en reklamannons för hyperfosfat, intagen i Östgöta-Demokraten den 1 mars 1958, har angivits bl. a. att detta gödselmedel innehöll »minst 29,5 % löslig och upptagbar fosforsyra». Under hänvisning till sin skyldighet att genom kontrollundersökning övervaka handeln med konstgödselmedel har statens lantbrukskemiska kontrollanstalt infordrat upplysning om den närmare innebörden av den citerade uppgiften i annonsen. I skrivelse härom har anstalten anfört bl. a. följande: Sedan vi jämfört med andra råfosfat i handeln, förmodar vi, att Ni avser 29,5 % P2O5. löslig i 2 % citronsyra enligt Robertson m. fl. (J. Soc. Chem. Tnd. Transact. 42 / 8 / p. 59 T, 1923). Ur synpunkten att rätt vägleda köparen anser vi det riktigare att använda den både internationellt och i Sverige mera erkända metoden enl. Wagner, nu föreskriven i Kungl. Lantbruksstyrelsens kung. nr 3, 1958. Ballinbolaget har i skrivelse till anstalten hävdat, att uppgiften i annonsen varit riktig, och polemiserat mot anstaltens ståndpunkt i fråga. Bolaget har vidare förklarat, att anstalten genom sitt förslag till kungl. lantbruksstyrelsen, att undersökning för bestämmande av halten av citronsyrelöslig fosforsyra i råfosfat skulle äga rum enligt Wagners metod, »ådagalagt skriande brist på kännedom om hithörande frågor eller också handlat i strid mot bättre vetande». Anstalten har häremot framhållit att ett studium av tillgänglig litteratur — bl. a. sådan litteratur som åberopats av bolaget — gav vid handen, att man icke i något land föreskrivit Robertson-metoden för den ifrågavarande analysen och att man icke heller i något land föreskrivit en extraktionsmetod, som gav högre extraktionsgrad än den i Sverige numera föreskrivna Wagner-metoden. Sedan t. f. professorn och föreståndaren för anstalten Sigvard Ekelund i skrivelse till kungl. jordbruksdepartementet den 22 april 1958 hemställt om en undersökning av anstaltens befattning med ärendet och vad som i övrigt förekommit, har Kungl. Maj :t den 2 maj 1958 förordnat, att framställningen skulle överlämnas till utredningsmannen för att tagas under (ivervägande i samband med förevarande utredning. Anstaltens handlingar i ärendet har varit tillgängliga för utredningsmannen. I en uppsats med rubriken »Kan man välja fosforgödselslag på grund av endast kemisk analys?», publicerad i Lantmannen (Nr 15/1958), har Ekelund uttalat bl. a. följande: Trots att numera samma extraktionsmetod föreskrivs för thomasfosfat och råfosfat. bör man dock inte sinsemellan jämföra dessa båda gödselmedels fosforverkan enbart på grund av kemisk analys, utan främst på grundval av långvariga gödslingsförsök under förhållanden lika dem som råder i praktiken. Däremot är

det lämpligt att jämföra även råfosfat inbördes genom bedömning efter balten »citronsyralöslig» fosfor, gärna kompletterat med bedömning efter halt av såväl total fosfor som »vatten- och citratlöslig» fosfor. De båda metoderna för utlösning med 2 % citronsyra, som blivit mest aktuell;! i Sverige — den nu föreskrivna Wagner-metoden och Robertson-metoden — är så olika, att Robertson-metoden ger ca 90—98 % utlösning av totalfosforn när den nu föreskrivna metoden ger omkring 40—45 %. Det gäller således att kontrollera uppgifter om »citronsyralöslig fosfor». Beroende på metodval kan del bli 28 eller 13 % på samma vara. Man bör också vara försiktig med uppgifter om viss procent »växttillgänglig» eller »upptagbar» fosfor. De båda begreppen är inte tillräckligt åtkomliga med någon undersökningsmetod. I varje fall måste siffran bli olika stor under olika betingelser såsom olika jordar, olika regnmängd, olika grödor o. s. v. Framför allt blir siffrorna olika stora om man räknar med ett år eller med 10 år.

Uttalanden i övrigt angående hyperfosfat Flera av utredningsmannen hörda personer har gjort uttalanden av mer allmän innebörd angående Francks försöksresultat och frågan om hyperfosfatets användbarhet och värde för svenskt jordbruk. Sålunda har Svanberg förklarat, att han helt anslöt sig till Francks uttalanden och slutsatser i dennes försöksredogörelse (SJF Medd. nr 79), och att han icke kunde finna fog för den kritik Ballin riktat mot Francks försök och redovisning av försöksresultaten. Svanberg har tillagt: Om någon anmärkning skulle göras mot Francks avhandling, skulle det vara att man gärna velat se en mera noggrann redogörelse för de enskilda försöken. Om en sådan redovisning skett, skulle man ha fått en bättre möjlighet att statistiskt beräkna det procentuella antalet sådana fall, då användning av hyperfosfat kunde antagas medföra ett verkligt ekonomiskt bakslag. Av det redovisade materialet framgick, att bakslaget kom — genomsnittligt sett — men man visste icke i hur många fall det kom med större säkerhet än vad som framgick av genomsnittssiffrorna. Professorn B. R. M. Torssell har förklarat, att han fått det intrycket att Francks och Svanbergs tolkning av försöksresultaten angående hyperfosfatets verkan var både riktig och objektiv. Perman har uttalat: Hyperfosfat hade enligt hans uppfattning icke något större intresse för svenskt jordbruk i nuvarande läge. I första hand måste det svenska thomasfosfatet komma till användning inom landet. Det kunde dock icke bortresoneras, att hyperfosfatet var ekonomiskt användbart under vissa omständigheter. Perman kunde för sin del icke inse varför superfosfatindustrin så häftigt bekämpat hyperfosfatet. Det hade varit bättre att låta Ballinbolaget fortsätta sin försäljningsverksamhet med detta gödselmedel. Bolagets försäljningskampanj skulle i sådant fall genom konkurrensen från thomasfosfatet sannolikt ha självdött. Agr. lic. L. Fredriksson har förklarat: Enligt hans mening kunde det knap-

125 past vara motiverat att importera råfosfat så länge vi i Sverige hade outnyttjade kvantiteter thomasfosfat. Detta förhållande fick emellertid icke påverka uppläggningen av försöken. Prövningen av de olika gödselmedlen måste alltid ske utan hänsynstagande till de rent marknadsmässiga förhållandena. Professorn T. A. G. Torstensson har anfört: Det material, som Franck framlagt i sin försöksredogörelse SJF Medd. nr 79, var icke starkt. Det hade varit önskvärt att han väntat en tid, så att han kunnat få ett något fylligare material hakom sina utlåtanden. Hyperfosfatet hade förhållandevis god effekt på starkt sura jordar. Effekten var emellertid icke stor nog för att göra användningen lönsam med de priser som importören, Otto Ballin Aktiebolag, tillämpade. Om priserna sänktes till lämplig nivå, kunde det löna sig att använda hyperfosfat som gödselmedel på sura jordar. Landshövdingen Å. Hovgård har förklarat: Han hade läst Francks försöksredogörelse (SJF Medd. nr 79) och kunde för sin del icke finna anledning till anmärkning mot det rent sakliga underlaget för Francks påståenden. Beträffande Francks sammanfattning av resultaten kunde emellertid erinras, att Franck hört lämna en sifferuppgift angående hyperfosfatets relativa verkningsvärde på myrjord på samma sätt som han gjort beträffande fastmarksjorden. Francks skrivsätt på denna punkt kunde i den rådande ömtåliga situationen giva dem, som önskade framställa försöksmeddelandet såsom färgat, viss anledning till kritik. Laboratorn I. H. Bachér har framhållit, att hyperfosfatet hade en viss effekt men att denna effekt fick köpas till ett mycket högt pris. Han har tillagt, att man genom användning av hyperfosfat eller annat råfosfat småningom skulle kunna bygga upp en rätt bra bonitet hos jorden men att detta gödselmedel för att kunna användas för sådant ändamål måste tillhandahållas till helt andra priser än de nuvarande. Direktören C. E. Sjögren har uppgivit: Enligt hans uppfattning kunde hyperfosfatet användas i enstaka fall och ge ett gott resultat. I det stora antalet fall däremot hade det en så låg verkningsgrad, att det icke lönade sig att använda detta gödselmedel. Hyperfosfatet hade också använts i Sverige i ytterligt liten omfattning. Inom Svenska lantmännens riksförbund hade hyperfosfatfrågan icke diskuterats så mycket. Det hade icke varit någon betydelsefull fråga. Inom förbundet var man mycket angelägen om att få fram produkter, som kunde vara till fördel för jordbruket, men man hade ansett hyperfosfatet vara en obetydlig sak, som icke hade något värde i konkurrensen på gödselmedelsområdet. 1 sin inställning till hyperfosfatet hade förbundets ledning icke på något sätt påverkats därav att förbundet var ägare till % av aktierna i Aktiebolaget Förenade superfosfatfabriker. Förvärvet av dessa aktier hade föranletts av att förbundet önskade få inblick i bolagets fabrikation och inflytande över prissättningen på dess produkter. I det avtal, som slutits emellan förbundet och bolaget i samband med

126 förbundets övertagande av aktieposten, hade intagits en bestämmelse om att bolaget icke skulle lämna högre utdelning på sitt aktiekapital än 6 %. Meningen var att bolaget skulle driva en sådan prispolitik beträffande gödselmedlen, att det icke skulle uppstå några höga vinster. Priserna på superfosfat låg i Sverige hyggligt till i jämförelse med världsmarknadspriserna. En import till Sverige av hyperfosfat skulle knappast ha någon nämnvärd inverkan på bolagets rörelse och ekonomi. Agronomen Arne Hansson har inför utredningsmannen angående hyperfosfatfrågan anfört: statens livsmedelskommissions produktionsavdelning hade tagit initiativet till de försök vars resultat Franck publicerat i SJF Medd. nr 79, och även godkänt planerna för dessa försök. Francks försöksberättelse och statsagronomen Karl Lundblads publikation »Om råfosfater och jämförande försök med sådana fosforgödselmedel på myrjord» (SJF Medd. nr 80) lämnade en god bild av hyperfosfatets verkan i jämförelse med superfosfat. Det torde knappast finnas ett så stort fältförsöksmaterial i något annat land i Europa. Ytterligare några svenska fältförsök med hyperfosfat har utförts av agr. lic. Lars Fredriksson i samband med omprövning av markkarteringsmetodiken. Icke heller resultaten från dessa försök, som Hansson fått del av genom överinspektören, visade något annat än att Franck hade rätt i sin bedömning av hyperfosfatet. De svenska försökserfarenheterna bestyrktes vidare av resultaten från åtskilliga utländska försök. 1 Icke ens de finska försöksresultat, som publicerats av Tainio, tai I detta s a m m a n h a n g h a r Hansson åberopat följande p u b l i k a t i o n e r : Kristensen, M. K. og Christensen, H. R.: Beretning om forsög med fosforsyregödningar udförte i landboforeningerne i Jylland. 1905—1910. Tidskrift for Planteavl. 20, 1913, 24—104. Christensen, C. J. Tind: Forskellige gödningsforsög på mosejord. 167. Beretning. Tidskrift for Planteavl. 29, 1923, 462—509. Rasmussen, L.: Oversigt over de själländske landboforeningers virksomhet for planteavlens fremme indtil året 1948 (Trykt 1949). Kofoed, A. D a m : Forsög med fosfater. Beretning om faellesforsög i l a n d b o - og husmandsforeningerne. 1949, 94—103 (Trykt i 1950). Tidskrift for Planteavl. 60. Binds. 2. Ihefte, 1956. Sorteberg och Bserug, Meldinger nr 11 fra Rådet for jordbruksförsök (Norge). Solberg, Meldinger fra Norges Landbrukshögskole 1933. Årbok for beitebruk i Norge 1932—33. XI s. 107—117. Bjarne Sakshaug: Försök med finmalt råfosfat — norafosfat — til beiter på myrjord ])å Vestlandet. Årbok for beitebruk i Norge 1938—39. XIV. s. 90—120. Bjarne Sakshaug: Försök med ulike fosfatslag til beiter. Koetoiminta j a Käytäntö 4. vuosikerta. Helmikuu 1947, n : o 2. Professori Pauli T u o r i l a : Raakafosfaattien käyttöarvosta. Suomenviljelysmaiden fosfaattilannoitteena. . Koetoiminta j a Käytäntö 5. vuosikerta, Syyskuu 1948, N:o 9, prof. Ilmari Poijarvj: P e r u n a t lypsykarjan rehuma. Maisteri Folke Tennberg: Raakafosfaatin j a superfosfaatin vertailcvien kokeiden tuloksia. G. W. Cooke: Field Experiments on Phosphate Fertilizers. A. Joint Investigation (reprinted from the J o u r n a l of Agricultural Science, Vol. 48, No. 1, 1956). Dr. P a u l Laske: Anwendung weicherdiger Rohphosphate auf Ackerland. Mitt. d. Deutschen Landw. Ges. Nr. 33. 19.8.1956. Dr F. van der P a a u w en Ir J. P r u m m e l : Bemestingswaarde van bet n a t u u r h j k e r o s t a a t »Hvperfosfaat Reno». Verslagen van Landbouwkundige Onderzoekingen No. 55.1. 1949.

•

127 l a d e till h y p e r f o s f a t e t s f ö r m å n . Det f i n s k a m a t e r i a l e t , r ä t t s a m m a n s t ä l l t , g a v n ä m l i g e n , s å s o m F r a n c k v i s a t i sin skrift, »Relativt v e r k n i n g s v ä r d e och e r s ä t t n i n g s t a l » , u n g e f ä r s a m m a bild av h y p e r f o s f a t e t s v e r k a n som det svenska försöksmaterialet. I a n s l u t n i n g h ä r t i l l h a r d i r e k t ö r e n B. Colbjörnsen y t t r a t : H a n h a d e erfarit, a t t m a n n u m e r a i F i n l a n d g j o r t sig h e l t o b e r o e n d e av det f r a n s k a föret a g , s o m l e v e r e r a d e H y p e r f o s f a t R e n o . M a n h a d e ö v e r g å t t till a t t själv m a l a l å g p r o c e n t i g t t u n i s i s k t fosfat till s. k. finfosfat. F ö r b r u k n i n g e n av d e n n a v a r a v i s a d e e m e l l e r t i d en s t ä n d i g t s j u n k a n d e k u r v a , u n d e r det a t t k u r v a n för f ö r s ä l j n i n g av s u p e r f o s f a t och s. k. Kotka-fosfat visade en f o r t s a t t stigande tendens. Tedin h a r b e t r ä f f a n d e v ä r d e r i n g e n av h y p e r f o s f a t och den i d e n n a fråga förda diskussionen utlåtit sig: Vad beträffar F r a n c k s försöksredogörelse (SJF Medd. nr 79) kan jag icke finna någon anledning till anmärkning mot det sätt, på vilket sammanställningen av resultaten utförts och publicerats; icke heller kan med skäl något i princip invändas mot hans diskussion om verkningsvärde och ersättningstal. Dock är att märka, att man för beräkning av de sistnämnda måste ha verkningskurvorna för stigande mängder av de jämförda gödselmedlen fastställda. För att beräkna dylika kurvor kan tre punkter (skörden utan och vid två olika givor av fosfor) icke anses vara tillfyllest. Dylika kurvor blir statistiskt sett mycket osäkert bestämda och därmed även ersättningstalen. Då Franck i hyperfosfatdiskussionen använt sig av kurvor, bestämda på endast tre punkter, får han anses ha pressat såväl det empiriska materialet som också den i och för sig riktiga principen om ersättningstal över hövan. Man kan också i vissa avseenden kritisera själva planläggningen av den försöksserie, som redovisas i SJF Medd. nr 79. Man kan ju nog undra över att Franck använt det erhållna hyperfosfatet, med dess enligt hans egna siffror starkt varierande innehåll av fosforsyra utan att på något sätt göra en uppdelning, så att vissa försök kunnat redovisas såsom utförda med kval. 1, andra med kval. 2 etc. Om en dylik uppdelning hade medfört några ytterligare upplysningar av värde, är omöjligt att nu avgöra, men den hade nog varit önskvärd. Anmärkningarna mot försökets planläggning synas i övrigt avse dels att hyperfosfatet icke nedbrukats vid en tidpunkt, som gjort det möjligt för detsamma att komma till sin fulla rätt, dels att för små mängder använts, dels att försöken ej fått ligga så länge, att hyperfosfatets slutliga verkan kommit fram, dels slutligen att alltför få försök utlagts på sådana jordar, där hyperfosfatet har utsikter att göra sig gällande. Vad beträffar tidpunkten och sättet för nedbrukningen kan man möjligen ge Ballin rätt i att större hänsyn borde tagits till de rekommendationer som lämnas av tillverkaren. Vad angår kvantiteten anser Ballin, att Franck bort använda så mycket hyperfosfat att mängden »löslig» fosforsyra blivit lika för detta medel och superfosfatet. Då den kemiska analysen, enligt vad inte minst Ballin själv hävdar, icke ger upplysning om växtlöslighet, synes mig Francks åtgärd att vid planläggning av försöken räkna med lika mängder total fosforsyra hos de olika medlen vara försvarlig. Helst borde dock åtminstone två olika mängder av hyperfosfat ha prövats. Vad beträffar långvarigheten hos försöken synes det mig att hyperfosfatet,

om det ännu efter fyra år är klart underlägset i verkan, knappast kan ha något större aktuellt intresse för svenskt jordbruk. Vad beträffar valet av jordart för de ursprungligen planlagda försöken förmodar jag, att skilda jordarter varit uttagna i ungefär de proportioner vari de förekomma i landet. Skulle så icke vara fallet kan man här möjligen tala om ett visst missgynnande av hyperfosfatet. Sammanfattningsvis är min uppfattning den, att Francks planläggning av försöken kanske lider av vissa fel och att de troligen kunde ha utförts så att de lämnat för hyperfosfatet något gynnsammare resultat. Å andra sidan anser jag icke, att några grava anmärkningar kan riktas mot försöken som sådana, och icke heller tror jag, att någon större orättvisa skett då Franck kommit till det resultatet att hyperfosfatet saknar nämnvärt intresse för svenskt jordbruk. Vad Svanbergs analyser av hyperfosfat beträffar har han givetvis förfarit fullt korrekt, då han vid analys av hyperfosfatet, för vilket ingen speciell metod fanns föreskriven, använt den för thomasfosfatet angivna varianten av citronsyremetoden. Däremot har han klart skjutit över målet, då han använt sina analyssiffror som direkt mått på fosfatets gödselvärde och på denna grund uträknat vissa prisrelationer. Icke minst erfarenheterna från markkarteringen ger ju vid handen, att innan en kemisk analysmetod kan användas för uppskattning av växttillgänglig fosforsyra dess värde måste noga prövas genom jämförelse med fältförsöksresultat. Med anledning av Tedins uttalande har Franck i sitt yttrande över utredningsmaterialet anfört bl. a. följande: Tedins reflexion om uppdelning av materialet så att vissa försök kunnat redovisas såsom utförda med kval. 1 och andra med kval. 2 o. s. v. måste ha föranletts av bristande kännedom om att den enda »kvalitetsskillnaden» var totalhalten och att denna beaktats, eftersom råfosfatmängden tillmätts så att samma totalmängd P2O-, givits. För en växtnäringskunnig var det utan vidare klart, att någon skillnad i verkan icke vara att räkna med, då samtliga »kvaliteter» tillhörde samma typ av mjukt råfosfat. I varje fall kunde en sådan skillnad icke vara så stor, att den kunde mätas med det grova instrument som fältförsöken utgjorde. Härför behövdes modellförsök, där man kunde märka försöksjorden med det radioaktiva p 32 . Beträffande Tedins anmärkningar i övrigt kunde framhållas, att Franck i sina försök såväl beträffande tidpunkt och sätt för nedbrukningen av råfosfatet som beträffande mängden av tillfört råfosfat följt de rekommendationer, som lämnats av tillverkarna. Han hade icke kunnat följa Ballin-bolagets rekommendationer, eftersom bolaget utfärdat sådana först två år efter det att Francks försöksserie avslutats.

Thomasfosfat

som fosfor

gödselmedel

Frågan om thomasfosfatets värde som fosforgödselmedel har varit föremål för meningsutbyte i samband med den fosfatdebatt, som tidigare redovisats. Perman har i denna diskussion gjort gällande, att till SJF knutna forskare, särskilt Franck, i skrifter och artiklar om fosforgödselmedel icke i tillräcklig grad framhållit thomasfosfatets värde som gödselmedel utan — till förmån för superfosfatet — sökt nedvärdera betydelsen av de försöks-

129 resultat, som visade thomasfosfatets överlägsenhet. I anslutning härtill h a r h a n v i d a r e h ä v d a t , att m a n från g ö d s e l m e d e l s i n d u s t r i n s sida v a r i t v e r k s a m för att u n d e r t r y c k a positiv u p p l y s n i n g o m det s v e n s k a t h o m a s f o s f a t e t s v e r k l i g a v ä r d e som fosfatgödselmedel. I flera till u t r e d n i n g s m a n n e n i n g i v n a s k r i f t e r och a r t i k l a r h a r f r å g a n o m t h o m a s f o s f a t e t s effekt och a n v ä n d b a r h e t s å s o m gödselmedel b e h a n d l a t s . Vissa u t t a l a n d e n i d e t t a ä m n e skall h ä r r e d o v i s a s . U t t a l a n d e n o m thomasfosfatets v ä r d e I en skrift m e d t i t e l n » ö v e r s i k t över olika h a n d e l s g ö d s e l m e d e l o c h k a l k s o r t e r s a m t d e r a s a n v ä n d n i n g » ( S J F S ä r t r . n r 78, 1954) h a r Franck beh a n d l a t även t h o m a s f o s f a t e t . A n g å e n d e d e t t a g ö d s e l m e d e l s i n n e h å l l av v ä x t näring heter det: Thomasfosfat (tetrakalciumsilikofosfat, 5CaO-P20r,-SiOi>) erhålles som biprodukt (slagg) vid ståltillverkning enligt thomasprocessen och utgöres av ett gråsvart finmalet pulver. Detta är mycket tungt, bl. a. på grund av hög järnhalt. Halten av växtnäringsämnet fosfor varierar efter ursprunget. Svenskt thomasfosfat innehåller 16—18 7c citronsyrelöslig P2O5 och ca 50 % ren kalk (CaO), varav något fri kalk». Dessutom finns kiselsyra, mangan, magnesium m. m. Thomasfosfat förskjuter markreaktionen i basisk riktning. Angående vidare:

thomasfosfatets

löslighet och v e r k n i n g s s ä t t

uppger

Franck

Thomasfosfat är svårlösligare än superfosfat, särskilt på jordar i gott kalktillstånd. På kemiskt sura (lågt pH-tal) humusrika jordar och på sura starkt fosfatbindande lerjordar (bl. a. gyttjeleror och alunjordar) kan däremot fosforn i thomasfosfat vara lättare tillgänglig för växterna än den fosfor, som gives som pulverformigt superfosfat. Härtill medverkar thomasfosfatets innehåll av kiselsyra, som har stor betydelse för fosforns löslighet på sura jordar. B e t r ä f f a n d e a n v ä n d n i n g e n h e t e r det v i d a r e i F r a n c k s u p p s a t s : Thomasfosfat, som innehåller ganska mycket kalk och kiselsyra, bör främst användas på kemiskt sura (lågt pH-tal), kalkfattiga torv- och sandjordar samt på kemiskt sura, starkt fosfatbindande lerjordar (bl. a. gyttjeleror och s. k. alunjord a r ) . Men thomasfosfat kan även tillföras andra jordar, varvid man dock bör beakta att dess löslighet och därmed tillgänglighet för växterna är större på jordar med lågt pH-tal än på jordar med pH-tal över C,5. — Thomasfosfat h a r visat sig vara lämpligt för betesmarker. I sin t i d i g a r e o m t a l a d e a r t i k e l »Om valet av fosforgödselmedel» i L a n t m a n n e n n r 5 0 / 1 9 5 6 h a r Svanberg och Philipson också behandlat t h o m a s fosfatet. H ä r o m a n f ö r e s i a r t i k e l n bl. a. f ö l j a n d e : Enligt en serie analyser av svenska thomasfosfat, utförd vid Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt u n d e r åren 1945—54 har deras genomsnittliga halt av citronsyrelöslig fosforsyra uppgått till 17,6 %. Thomasfosfatet innehåller emellertid därutöver alltid en viss andel icke citronsyrelöslig fosforsyra, som inte kommer med vid värderingen och som köparen alltså får kostnadsfritt, varigenom dess totala fosforsyrehalt vanligen uppgår till 19—20 %. g

130 Thomasfosfatet har dels en kalkeffekt, motsvarande ca 50 kg ren kalk pr dt samt 1,4—1,7 % magnesium och därtill ca 1,8 % mangan, varvid emellertid manganhalten är utan större intresse på de företrädesvis sura jordar, där thomasfosfatet har sina fördelaktigaste verkningar i övrigt. I en b r o s c h y r med titeln » T h o m a s f o s f a t » , u t g i v e n av N o r r b o t t e n s j ä r n v e r k a k t i e b o l a g 1954, h a r s a m m a n f ö r t s n å g r a u p p s a t s e r , i vilka olika s p ö r s m å l a n g å e n d e fosfatgödsling b e h a n d l a s . S å l u n d a å t e r f i n n e s h ä r en u p p s a t s av F r a n c k m e d titeln »Några s y n p u n k t e r på tillförsel av fosfat på v å r a fastm a r k s j o r d a r » . S t a t s a g r o n o m e n Karl L u n d b l a d h a r s k r i v i t en u p p s a t s o m »Fosfatbehov och fosfatgödsling på m y r j o r d a r » och S v a n b e r g h a r i en u p p sats b e h a n d l a t ä m n e t » F o s f a t g ö d s l i n g och d j u r h ä l s a » . V i d a r e å t e r f i n n e s i b r o s c h y r e n en u p p s a t s av agr. lic. L a r s A g e r b e r g m e d t i t e l n » F o s f a t g ö d s e l — en viktig p r o d u k t i o n s f a k t o r » . B r o s c h y r e n a v s l u t a s m e d ett s a m m a n f a t t a n d e referat av en av P e n n a n f ö r f a t t a d a r t i k e l » K a l k - f o s f o r p r o b l e m e t » , i n t a g e n i »Svensk J o r d b r u k s f o r s k n i n g . Å r s b o k 1954.» A n g å e n d e t h o m a s f o s f a t e t h a r Franck i sin o v a n n ä m n d a u p p s a t s y t t r a t bl. a. f ö l j a n d e : Superfosfat (pulverformig eller kornad) och thomasfosfat äro de i vårt land allenarådande fosforgödselmedlen. Superfosfat innehåller 20 % och thomasfosfat Ib—18 % växttillgänglig fosforsyra (P2O5). Svavel ingår som en väsentlig biprodukt i superfosfat i form av gips. I thomasfosfat finnes ett överskott på kalk motsvarande ca 50 kg kalk (CaO) per 100 kg gödselmedel. Kiselsyreinnehållet i thomasfosfatet har viss betydelse för fosforns tillgänglighet på starkt sur jord. Thomasfosfatet innehåller även mangan och magnesium, vilket kan vara av betydelse på vissa jordslag. De olika fosfatgödselmedlens inbördes värde är olika under olika jordmånsbetingelser. Skillnaderna betingas främst av markens kalk- och fosfattillstånd. På kalkfattiga sand- och myrjordar samt på de starkt fosfatfixerande sura lerjordarna har sålunda thomasfosfat visat sig ge bättre verkan än pulverformigt superfosfat, som lätt fastlägges på dylika jordar. Denna fastläggning kan emellertid motverkas om det finpulvriserade superfosfatet gives tillsammans med stallgödsel. Efter tillräcklig kalkning av dylika sura jordar kunna thomasfosfat och pulverformigt superfosfat sättas likvärdiga ifråga om fosforsyrceffekten. Kalkning hör också till en sådan viktig åtgärd inom ett rationellt skött jordbruk, att denna jordförbättringsåtgärd ej får försummas. Det superfosfat, som förekommer som kornat superfosfat, får genom sin kornform ett högre verkningsvärde än pulverformigt superfosfat på alla jordar, som ha benägenhet att fixera fosfat. Denna bättre verkan erhålles både vid nedbrukning före sådd och vid övergödsling av vallar. Kornformen möjliggör även radsådd, varvid bättre fosfatverkan erhålles än vid bredspridning. Valet av fosforgödselmedel och sättet för deras anbringande har, näi< det gäller jordar i gott fosfattillstånd och fosfatgödslingen alltså endast har till ändamål att förhindra en utsvältning av jorden på fosfor, föga att betyda. Om thomasfosfat, finpulvriserat eller kornat superfosfat väljes, har föga att betyda, ty det goda fosfattillståndet beror på att jorden är så »mättad» med fosfater, att eventuell kemisk surhet hos jorden ej betyder något. Under dylika förhållanden bör man därför välja det fosfatgödselmedel, som ställer sig billigast per kg fosfornäring, d. v. s. per kg P eller kg P0O5.

131 .Mellan fosfatgödselmedlen råder även den skillnaden, att superfosfat kan inblandas i stallgödsel, varvid kväveförluster motverkas. På grund av sitt innehåll av kalk driver thomasfosfat bort ammoniak och bör därför icke blandas vare sig med stallgödsel eller ammoniumhaltig handelsgödsel. Avslutningsvis har Franck angående thomasfosfatet

anfört:

När det gäller fyllandet av vårt stora fosfatbehov, skola vi naturligtvis utnyttja allt vad som produceras av fosfatgödselmedel inom landet. De kvantiteter thomasfosfat, som utvinnas ur den svenska järnmalmen, utgöra ett värdefullt tillskott till förbättrandet av svensk åkerjords fosfattillstånd. Det vore också ett nationalekonomiskt felgrepp om inte detta gödselmedel helt kom till användning inom landet. Men det skall användas på rätt sätt och främst på kemiskt sura sand- och myrjordar samt sura fosfatfixerande styva lerjordar. Alla föreliggande erfarenheter från fältförsöken i landets olika delar tyder på att det är på dylika, kemiskt sura, d. v. s. kalkfattiga jordar, som thomasfosfat har sin förhållandevis bästa verkan. I Lundblads u p p s a t s » F o s f a t b e h o v och fosfatgödsling på m y r j o r d a r » anföres a n g å e n d e j ä m f ö r e l s e m e l l a n s u p e r f o s f a t och t h o m a s f o s f a t bl. a. följande: Gäller det till sist att jämföra superfosfat och thomasfosfat — som i fråga om fosfateffekten är likvärdiga — får man ta hänsyn till andra beståndsdelar än fosforn. Superfosfat innehåller som bekant sulfater, men de flesta tänka nog inte på att man med en superfosfatgödsling tillför mera svavel än fosfor. Då växternas behov av svavel och fosfor är ungefär lika stort och medelhalten av svavel i jorden är lägre än fosfathalten, är det klart att svavelgödslingen med superfosfat har ett stort värde. Vad myrjordarna beträffar får man å andra sidan erinra om att de i allmänhet ha högre halt av svavel än flertalet fastmarksjordar. Superfosfat är ett »fysiologiskt neutralt» gödselmedel, thomasfosfat däremot är fysiologiskt basiskt» genom sitt stora överskott av kalk. Detta är en stor fördel på sura myrjordar, och någon olägenhet på kalkrika myrjordar har icke påvisats. På kalkfattig myrjord, som fått lämplig grundkalkning, är det i regel nödvändigt att med vissa års mellanrum underhållskalka för att kompensera de kalkförluster, som grödornas kalciumupptagande medför — däremot är risken för kalkuttvättning minimal i dessa jordar, där humuskolloiderna effektivt kvarhålla kalcium. Men använder man thomasfosfat som fosforgödselmedel minskas behovet av underhållskalkning. Thomasfosfat innehåller dessutom åtskilliga andra ämnen av betydelse för växterna, t. ex. kisel, magnesium, mangan. Det enda vanliga gödselmedel som innehåller nämnvärda mängder mangan är thomasfosfat, och att detta i många fall kan ha betydelse är ganska klart. Försöksmässigt har också bevisats att, om fosfatbehovet fylles med thomasfosfat, lindrigare former av manganbrist försvinna, även om det inte är tillräckligt för att upphäva de allra svåraste formerna av manganbrist. I sin u p p s a t s bl. a. f ö l j a n d e :

>Fosfatgödsling och d j u r h ä l s a »

h a r Svanberg

framhållit

Fosfatbehovet är allmänt i vårt land och anses vara särskilt framträdande där jordbruket huvudsakligen är inriktat på foderväxtodling och animalieproduktion. Ej minst måste vi ta hänsyn till att talrika betesmarker länge utnyttjats utan tillräcklig tillförsel av växtnäringsämnen. Som exempel kan anföras att där i genom-

snitt tio kor årligen betessläppts under ett decennium1, har marken förlorat en fosfatmängd, som motsvaras av en sammanlagd gödsling med 30 ton eller mer av våra vanligaste fosforgödselmedel, superfosfat eller thomasfosfat. Av sistnämnda båda fosfatgödselmedel har superfosfatet alltid varit det förhärskande på den svenska marknaden, medan i andra länder, exempelvis i Tyskland, thomasfosfatförbrukningen tidvis uppgått till mer än det dubbla mot användningen av superfosfat. Genom tillkomsten av Norrbottens Järnverk i Luleå stå vi inför en avsevärd stegring av den svenska tillverkningen av thomasfosfat, från omkring 3 till omkring 10 % av den totala förbrukningen. Det är därvid ett nationalekonomiskt önskemål att produktion och förbrukning om möjligt hålla jämna steg, vilket utgör en förutsättning för gynnsammast möjliga prisförhållanden. Främst vill man därvid rikta uppmärksamheten på thomasfosfatets användbarhet på våra hittills alltför sparsamt gödslade vallarealer, betesmarker och andra foderväxtodlingar, ej minst i norra Sverige och i övrigt huvudsakligen på jordar med ett visst kalkbehov (låga pH-tal). I uppsatsen »Fosfatgödsel — en viktig produktionsfaktor», har Agerberg yttrat: Thomasfosfat och superfosfat anses tämligen likvärdiga med avseende på gödslingseffekt. Enligt hittills gjorda erfarenheter kan thomasfosfatet vara att föredraga framför pulvriserat superfosfat på kalkfattiga (kemiskt sura) fastmarksjordar och myrjordar, där det främst bör användas. Markkarteringsresultaten ha tydligt visat, att de norrländska jordarna — med undantag för det jämtländska silurområdet — i allmänhet ha denna kalkfattiga karaktär. Den ofta mycket påtagliga kalkbristen ger fullgod anledning till ökad thomasfosfatanvändning i Norrland. Perman har inför utredningsmannen y t t r a t : Franck hade förklarat, att thomasfosfatet var bra på kalkfattiga jordar, på mossjordar och på alunjordar men att det icke hade något speciellt intresse för andra, mera vanliga jordar. Denna uppfattning hade icke tillräckligt stöd av resultaten från utförda gödslingsförsök. Perman hade själv på Lanna försöksgård anlagt långvariga försök för jämförelse mellan superfosfat och thomasfosfat på kalkad och okalkad jord och erhållit resultat, som icke överensstämde med de ovan redovisade uttalandena angående thomasfosfatets värde och användbarhet 2 . I en uppsats med titeln »Handelsgödselmedlens användning», publicerad i FoF nr 2/1955, har Perman angående valet mellan superfosfat och thomasfosfat yttrat: För fosforsyrans del finns det två olika fosfatgödselmedel att välja på, nämligen superfosfat och thomasfosfat. Mycket tyder på att av dessa båda gödselmedel är thomasfosfatet att föredraga. Dels synes fosforsyran i detta 1 Inför utredningsmannen har Svanberg framhållit, att ordet »decennium» i texten skulle u t b y t a s mot »sekel» samt att den oriktiga avfattningen tillkommit genom förbiseende. 2 I sitt till utredningsmannen avgivna yttrande över utredningsmaterialet h a r Franck bestritt, att han vare sig i tal eller skrift gjort något u t t a l a n d e av den innebörd, som P e r m a n h ä r påstått. Franck h a r hänvisat till vad han u t t a l a t i sin »Översikt över olika handelsgödselmedel och kalksorter samt deras användning» (SJF Särtr. nr 52).

Lä3 gödselmedel på vissa jordar ha ett — i varje fall på lång sikt — högre verkningsvärde än fosforsyran i superfosfat, dels innehåller thomasfosfatet en stor mängd biämnen, vilka då andra gödselmedel bli mer högprocentiga och mer kemiskt rena, är av stor betydelse för växtodlingen. Särskilt viktigt blir detta förhållande då tillgången på stallgödsel är knapp. Angående innehållet i broschyren »Thomasfosfat» har Perman förklarat: Broschyren innehöll egentligen bara propaganda för fosforsyra i allmänhet och superfosfat i synnerhet. Beträffande thomasfosfat nämndes endast att det fanns och att det passade för vissa jordar. Någon reklam för thomasfosfat utgjorde broschyren knappast. Pennan har vidare riktat kritik även mot uppgifterna om thomasfosfatet i Svanbergs och Philipsons uppsats »Om valet av fosforgödselmedel > i Lantmannen nr 50/1956. I sina påminnelser, avgivna till styrelsen för KLSL (Påminnelser s. 9), har Perman i denna del yttrat: Slutligen gör professor Svanberg sig skyldig till en betänklig underlåtenhetssynd, när han, efter att ha framhållit superfosfatets mervärde genom innehållet av svavel, och omnämnt thomasfosfatets kalkhalt (vilken till sin verkan är likvärdig med hy perfosfatets kalkeffekt), helt enkelt ej med ett ord berör thomasfosfatets stora mervärde genom dess betydande innehåll av magnesia. Denna magnesiahalt i thomasfosfatet är av stor betydelse på vissa jordar, men är alldeles speciellt värdefull vid gödsling av betesmarker, då man på vissa sådana marker genom kontinuerlig gödsling med thomasfosfat effektivt kan motverka den stundom svårt grasserande beteskrampen. Varför omnämner ej professor Svanberg en sådan för valet av fosfatgödselmedel högst väsentlig uppgift? Angående thomasfosfatets verkan har Perman inför utredningsmannen tillagt: Fosforsyran i thomasfosfatet var icke lika lättlöslig som fosforsyran i superfosfatet, men i gengäld övergick den icke i någon svårlöslig form som fallet var med fosforsyran i superfosfatet. Thomasfosfatet fungerade som ett slags foderautomat, som varje år släppte ut en viss kvantitet fosfor åt växterna. Man kunde alltså ladda upp jorden med stora engångsgivor av thomasfosfat, som sedan varje år portionerade ut fosfor till växterna. Fosforn i superfosfatet konsumerades av växterna i alltför stor mängd första eller eventuellt andra året, men därefter blev återstoden så hårt bunden i jorden att den icke kunde frigöras för upptagning av växterna. Man fick följaktligen icke ut de kvantiteter fosfor, som man med hänsyn till gödslingsmängden och gödslingskostnaden hade rätt att vänta. Superfosfat i större mängd var därför en dålig form av förrådsgödsling. Till stöd för riktigheten av sin uppfattning om thomasfosfatets värde har Perman åberopat särskilt resultaten från vissa av honom anlagda försök på Lanna försöksgård.

134 Lanna-försöken Resultaten från de av Pennan åberopade Lanna-försöken har publicerats i en av Perinan författad uppsats med titeln »Kalk-fosforproblemet. Preliminära resultat från en 15-årig försöksserie vid Lanna försöksgård» (Svensk Jordbruksforskning. Årsbok. 1954. s. 32—41). Försöksplanen vid dessa försök, som påbörjats 1936, framgår av nedanstående tabell 11. Tabell 11. Försöksplan över Försöksled

))

kalk-fosforförsöken. Kalkning

Gödsling

40 kg P-_>OÖ i superfosf. årligen 240 kg P2O5 i superf. vid varje

d

40 kg P0O5 i thomasf. årligen

E

240 kg P0O5 i thomasf.

bi

40 kg P2O5 i superfosf. årligen

vid 6.000 kg CaO 6.000 kg CaO

240 kg P2O3 i superf. vid varje 6.000 kg CaO di

40 kg P.2O3 i thomasf. årligen

Ei

240 kg

6.000 kg CaO P205

i thomasf.

vid 6.000 kg CaO

Resultatet av jämförelse mellan superfosfatets och thomasfosfatets skördeökande effekt enligt dessa försök har av Perman redovisats i nedanstående tabell 12. Till siffrorna i tabellen har Pennan i sin uppsats lämnat följande kommentar: Ur tabellen kan tydligt utläsas hur de båda fosfaten i försökets början, under de första försöksåren äro i stort sett likvärdiga. Men under årens lopp börjar en viss överlägsenhet för thomasfosfatet att göra sig gällande. Under 2:dra omloppet är skördeökningen för thomasfosfat i runt tal 80 7c högre än skördeökningen för superfosfat. Här är man alltså inne på en fosfatverkan, som till skillnad från vad som inträffar vid engångsgivorna, vilka med åren visade avtagande effekt, i stället visar tilltagande effekt. Söker man efter anledningen till att thomasfosfatet i längden överträffar superfosfatet, finner man i tabellen det märkliga förhållandet att thomasfosfatets obestridliga överlägsenhet i 2:dra omloppet mest beror på att verkan av superfosfat då i hög grad avtagit jämfört med l:sta omloppets skörde-

135 Tabell

12. Genomsnittliga gödslingseffekter thomasfosfal på okalkad

i olika grödor för superfosfat och kalkad jord.

och

Genomsnittlig gödslingseffekt kg per ha

Gröda

Superf. minus thomasf.

Kalkat

Okalkat Antal förs.

BS

~

M

a =~

Sa

£ S -i i :sta omloppet Höstvete Foderärter Havre Vall, 1 :sta och 2:dra ars Havre efter vall

570 - 20 290 190 240

550 80 310 280 290

M :tal alla skördar

210 M :tal kärna

530 - 10 260 280 130

480 50 330 230 160

40 80 50 20 40

210 260

2:dra omloppet Höstvete Foderärter Havre Vall, l : s t a och 2 : d r a års Havre efter vall

360 - 20 300 250 70

510 130 420 500 180

—150 — 150 — 120 —250 —110

320 50 260 410 - 20

390 140 440 390 60

- 70 - 90 -180 20 - 80

-110 -120 -150 -120 - 90

M:tal alla skördar

290 —130

- 70

-100

M :tal kärna

310 — 130

-110

-120

20 -100 - 20 - 90 - 50

30 40 50 140 20

80 60 - 60 270 20

ökningar. Detta är i sin tur dubbelt märkligt därigenom att skördarna på ej fosforgödslade parceller under 2:dra omloppet nedgått i avkastning på grund av utsvältning på fosfor. Man hade nämligen under sådana förhållanden goda skäl att förvänta, att fosfatgödslingseffekten skulle öka. Dessa resultat kunna ej tolkas på annat sätt än att thomasfosfatet, det basiska fosfatet, på Lanna-jorden är betydligt värdefullare än superfosfatet. I sin s a m m a n f a t t n i n g av de v i k t i g a s t e f ö r s ö k s r e s u l t a t e n h a r P e r m a n till s l u t f ö r k l a r a t bl. a., a t t t h o m a s f o s f a t v a r överlägset s u p e r f o s f a t på lerjord av l a n n a - t y p , o a v s e t t o m d e n n a v a r k a l k a d eller o k a l k a d , s a m t a t t k a l k och fosfor i s t o r t sett v e r k a d e o b e r o e n d e av v a r a n d r a u t a n s t ö r r e i n v e r k a n på r e s p e k t i v e s k ö r d e h ö j a n d e effekter. I n f ö r u t r e d n i n g s m a n n e n h a r P e r m a n å b e r o p a t följande s a m m a n d r a g av r e s u l t a t e n från L a n n a - f ö r s ö k e n u n d e r tiden 1936—1957 j ä m t e på g r u n d v a l av s k ö r d e ö k n i n g a r n a u p p r ä t t a d v i n s t k a l k y l :

136 Skörd, resp. sk.ökn.

Okalkat

Hel. tal

Ar lic/ (jiva: skörd, ej fosfatgödslat skördeökn. thomasfosfat » superfosfat

+ +

2 630 290 1.S0

100 62

Engångsgiva: skörd, ej fosfatgödslat skördeökn. thomasfosfat » superfosfat

+ +•

2 630 390 300

100 77

Kalkat

6.000 kg CaO pr ha

+•

giva: skörd, ej fosfatgödslat skördeökn. thomasfosfat » superfosfat

+ +

3 010 210 lcSO

100 86

Engångsgiva: skörd, ej fosfatgödslat skördeökn. thomasfosfat » superfosfat

+ +

3 010 300 250

100 83

Årlig

Vinstkalkyl Kalknings- och gödslingskostnader: • 6000 kg CaO = 600 kr under 18 år = 40 kg fosforsyra i thomasfosfat pr år = 40 kg fosforsyra i superfosfat pr år =

Pris för 100 ske = 25 kr.

Kalkning

utan

fostfatgödsling

:

Thomas, årlig giva: Super,

»

» :

Thomas, engångsgiva: Super,

»

:

Kr. per år 88 42 44

Värdeskördeökning

Kostnad

Nettovinst kr/ha

—88

= 62

—42

= 81

+-31

—44

=

—42

= 56

4- 1 "3 + 56 ' o

—44

= 81

+•31 CU + lh*j

1 Thomas, årlig giva +-

kalkning:

—75

= 78

Super,

kalkning:

—77

= 68

årlig giva +

Netto för fosfat

CS

+ul

Thomas, engångsgiva +

kalkning:

—75

= 95

+-33-

Super,

kalkning:

—77

= 81

+•19)a

engångsgiva +

Diskussionen om Lanna-försöken I sin skrift »Gammalt och nytt om fosfatgödsling» har Franck även behandlat de av Perman publicerade resultaten från försöken med superfosfat och thomasfosfat på Lanna försöksgård. Franck anför i denna skrift: De från Lanna försöksgård nyligen publicerade resultaten från 14-åriga försök ined superfosfat och thomasfosfat avslöja ej några principiella nyheter. Visserligen dragés den slutsatsen »att kalk och fosfor verkar i stort sett oberoende av var-

137 andra utan större inverkan på respektive skördehöjande effekter» något som står i rak motsats mot alla föregående såväl in- som utländska erfarenheter. Enligt dessa råder det ett starkt samband mellan kalk- och fosfatverkan på fosfatfixerande; jordar. Dessa motsättningar kan emellertid förklaras med det sätt varpå Lanna-försöket sammanställts. Man har nämligen gått ut från den förutsättningen att alla de skiften där försöken legat haft precis samma fosfat- och kalktillstånd och därmed också haft skyldighet att i genomsnitt under en lång årsföljd reagera på samma sätt och med samma intensitet för kalkning och fosfatgödsling, när det rör sig om identiskt lika växtföljder. Eventuellt uppmätta skillnader skulle därför bero på olikheter i årsmånen trots att försöken löpt under en så lång tidrymd som 14 år eller ock skulle skillnaderna endast vara ett tillfälligheternas spel. Som konsekvens härav sammanslås utan vidare resultaten från alla sex skiftena. Som framgår av tab. 13 äro emellertid de uppmätta resultaten mycket olika från skifte till skifte om man för varje skifte för sig ser på det sammanlagda skörderesultatet under den 14-åriga försökstiden, vilket givetvis här är det betydelsefulla. Försöksresultaten från de sex 14-åriga serierna giva anledning till följande konstaterande. 1. Även där växtföljderna varit praktiskt taget identiska har den sammanlagda kalk- och fosfateffekten varit mycket olika. 2. När en fosfatverkan med säkerhet förelegat har denna i genomsnitt varit lägre på kalkad än på okalkad jord. 3. På starkt kalkbehövande jord ( = stora kalkverkningar) har stora engångsgivor av fosfat haft bättre verkan än små årliga givor, vare sig det gällt superfosfat eller thomasfosfat. Efter kalkning av dylika jordar har skillnaden mellan engångs- och årliga givor minskats. När det gällt mindre kalkbehövande jord har eventuella skillnader mellan engångs- och årliga givor helt försvunnit. 4. Där kalkbehovet varit stort har på okalkad jord thomasfosfatet varit superfosfatet mycket överlägset men genom kalkning minskades denna överlägsenhet väsentligt. Dessutom finnes starka skäl att antaga att vid en intensivare kalkning skillnaden helt skulle försvinna. 5. På jordar där kalkverkan varit jämförelsevis ringa finnes ingen säker skillnad mellan superfosfat och thomasfosfat, vare sig jorden kalkats eller ej. Dessa slutsatser äro biologiskt väl grundade och stämma överens med de resultat man förut erhållit på andra håll. I skrivelse till h ö g s k o l e s t y r e l s e n den 5 o k t o b e r 1957 h a r F r a n c k i a n s l u t n i n g till det a n f ö r d a v i d a r e y t t r a t f ö l j a n d e : Olika grödor ha olika inflytande på markfruktbarheten. En gödslingsåtgärds verkan i en gröda sträcker sig i regel över efterföljande grödor. Växtföljden måste därför betraktas som en biologisk och ekonomisk enhet och behandlas därefter. Kalkfosfatförsöken på Lanna ligger dessutom på sex olika skiften. På de olika skiftena har fosfateffekten och även kalkeffekten varit mycket olika. Så har exempelvis fosfatgödslingen på skifte I under en fjortonårig försökstid i genomsnitt för 12 grödor på okalkad jord lämnat + 4 1 , —17, + 7 , + 7 5 ske pr ha och år för respektive pulvriserat superfosfat som årlig giva och som engångsgiva samt för thomasfosfat som årlig och som engångsgiva. På kalkad jord blevo dessa värden —4, + 3 8 , + 3 3 , + 1 4 2 . Den genomsnittliga kalkeffekten på detta skifte var +316 ske pr ha och år. På skifte II, som med undantag för ett år med havre i stället för höstvete under alla skördeåren burit identiskt samma grödor som skifte I,

138 Tabell 13. Sammanställning av kalk- och gödslingseffekterna i kalk—superfosfat— thomasfosfat på Lanna i skördeenheter (ske) pr ha och år.

Skifte

Differens Thomasfosfat — Superfosfat Differens kalkat — okalkat. Kalkat Okalkat Kalkning med 6000 240 kg 240 kg kg CaO P2O5 P2O5 pr ha vid Årlig giva Ärlig giva pr ha pr ha försöks- av 40 kg av 40 kg givet en givet en tidens P2O5 P2O5 gång i gång i början pr/ha pr/ha varje varje

+ 560 + 310 + 250 + 210 + 180 + 110

+ 130 — 40 + 100 + 160 + 60 + 90

+180 + 70 + 100 + 80 0 — 30

Superfosfat

Thomasfosfat

Kalkat

Okalkat

Kalkat

Okalkat

+ 110 — 40 + 150 + 260 — 30 + 120

+ 80 + 30 + 90 + 130 0 + 10

+ 170 + 60 + 70 + 110 + 170 + 120 + 20 + 50 — 80 - 80 + 10 - 10

växtföljd

växtföljd VI I IV II V VII

Differens engångsgiva — årlig giva

+ 70 + .'50 0 + 10 — 30 + 30

+ 50 + 110

+ 30 + 40 — 60 + 30

voro motsvarande värden på okalkat +118, +379, +310, +411 och på kalkat + 254, +297, +268, +308. Genomsnittliga kalkeffekten har på detta skifte uppgått till +114 ske pr ha och år. Stora förutsättningar finnas också för skiftesolikheter emedan skiftenas odlingshistoria är olika. Somliga ligga på uråldrig hymark, andra på mark som uppodlats i mitten på 1800-talet. Såsom i annat sammanhang nämnts har Permans sammanställning av försöksresultaten från Lanna-försöken på föranledande av överinspektören för försöksväsendet gjorts till föremål för statistisk bearbetning av laboratorn I. Bachér. Dennes allmänna synpunkter på resultaten från Lanna-försöken har tidigare redovisats (se ovan s. 52). I den promemoria, i vilken Bachér redogjort för den av honom företagna statistiska analysen av försöksresultaten, har han anfört bl. a. följande: De med thomasfosfat gödslade rutorna hade i det övervägande antalet fall lämnat högre utbyte än de med superfosfat gödslade. Detta gällde såväl när gödslingen tillförts årligen som när den tillförts i form av engångsgivor. För att bättre belysa detta förhållande hade han beräknat medeltal för varje gröda (se tabell 14-). Även om differensen superfosfatgödslat—thomasfosfatgödslat icke vid samtliga jämförelser var signifikativ, var den genomgående tendensen dock så otvetydig, att man väl kunde våga påståendet att thomasfosfat under de jordmåns- och klimatförhållanden som rådde på Lanna försöksgård var klart överlägset superfosfat. — Man fick vidare i försöksresultaten intet belägg för att skiftena i här berört hänseende förhållit sig olika. I de två fall (ärter och havre efter ärter) där en jämförelse mellan skifte var möjlig, kunde i varje fall någon skillnad mellan skiftena icke med säkerhet påvisas, även

139 Tabell 1 'i. Sammanställning av medeltal beräknade för varje gröda i Lanna-forsaken. Differens Samspel superf. — diff. thomasf. kalkning

Antal försök

Gröda

Differens på okalkat

kalkat

80 + 31 -20 + 23 10 + 30 5 + 37

-165 - 90 - 25 - 20

50 45 30

engångsgiaa - 45 + 40 0 + 22 -150 + 22 -50 + 25 -135 + 34 15 + 12 - 80 + 38 -30 + 40

- 40 -200 -120 -110

- 40 -100 -150 - 50

Fosfatgödsling tillförd Höstvete Ärter Havre efter ä r t e r , Havre efter vall .

årligen 11 —85 + 40 —70 + 25 12 —35 + 17 12 —25 + 25 8

Fosfatgödsling tillförd Höstvete Ärter Havre efter ärter Havre efter vall .

som 11 12 12 8

om det fanns en antydan om att differensen varit mera utpräglad på skifte VI än på övriga skiften. I anslutning härtill har Bachér hänvisat till följande sammanställning:

Skifte

IV VII VI V I II

Genomsnittlig differens mellan samtliga superfosfatgödslade och och thomasfosfatgödslade rutor Ärter

Havre

— 150 — 20 — 175 — 80 -125 — 30

— 75 — 75 — 170 — 35 — 95 — 70

Bachér har vidare anfört: Skillnaden mellan de båda fosfatgödselmedlen framträdde mera i andra omloppet än i första. Detta förhållande var ägnat att ytterligare understryka thomasfosfatets överlägsenhet på Lanna-jordarna. — Kalkningens inverkan på relationen superfosfat—thomasfosfat belystes rätt väl, även om resultaten i några fall var motsägande och därför svårtolkade. Som regel framträdde sålunda thomasfosfatets överlägsenhet över superfosfatet mera på de okalkade än på de kalkade blocken. Samspelseffekten var emellertid signifikativ endast i ett fall, nämligen i höstvete under första omloppet. Det föreliggande materialet gav emellertid inga bindande bevis för att ett samspel av angiven innebörd verkligen förelåg, och en komplettering av materialet var därför önskvärd. Bachér har tillagt: Det väsentliga i de fastliggande försökens företräden framför ettåriga försök var, att man fick möjlighet att studera långsamt skeende förändringar. Sådana studier förutsatte emellertid, att man förfogade över ett tillräckligt antal verkliga jämförelsepunkter, d. v. s. att sam-

140 m a g r ö d a å t e r k o m flera g å n g e r och då h e l s t m e d j ä m n a t i d s i n t e r v a l l . Den 7-åriga växtföljd, som a n v ä n t s i L a n n a - f ö r s ö k e n , g j o r d e a t t m a n ä n n u efter 14 år icke k u n d e få m e r än två d i r e k t j ä m f ö r b a r a v ä r d e n , vilket u p p e n b a r ligen v a r o t i l l r ä c k l i g t . R e s u l t a t e n från L a n n a - f ö r s ö k e n gav ett i n t r e s s a n t b i d r a g till f r å g a n o m t h o m a s f o s f a t e t s v ä r d e speciellt på s u r a j o r d a r , m e n n å g o t slutgiltigt s v a r p å f r å g a n k u n d e de k n a p p a s t a n s e s i n n e b ä r a . Franck h a r inför u t r e d n i n g s m a n n e n v i d h å l l i t r i k t i g h e t e n av sina b e r ä k n i n g a r och s l u t s a t s e r p å g r u n d av L a n n a - f ö r s ö k e n . I s k r i v e l s e till h ö g s k o l e s t y r e l s e n den 5 o k t o b e r 1957 h a r h a n tillfogat: Såväl Perman som Bachér har tillämpat principen med separata sammanställningar för varje gröda (vallarna ha dock helt uteslutits; under två växtföljdsperioder har sammanlagt 55 skördar blivit vägda; därav utgöres 20 st. av vallskördar) och ej beaktat skiftesolikheterna. Ett sådant förfarande är enligt min mening oriktigt. Om man på grund av olikheter i växtföljderna anser sig ej kunna behandla dessa som enheter, bör man avstå från sammanställning. Genom det förfaringssätt, som använts av Perman och Bachér, har betydelsefulla detaljer utsuddats. Det kvarstår dock beträffande en del väsentliga spörsmål som tendens, det jag funnit vara klart besked. Som exempel kan nämnas tendens till sämre utbyte av fosforgödsling på kalkad än på okalkad jord (endast Bachér finner detta; Perman menar att kalk- och fosfatgödsling verka oberoende av v a r a n d r a ) , mindre skillnad mellan superfosfat och thomasfosfat på kalkad än på okalkad jord o. s. v. Vid ett s a m m a n t r ä d e m e d f ö r s ö k s l e d a r m ö t e t s j o r d b r u k s s e k t i o n den 24 n o v e m b e r 1953 b e h a n d l a d e P e n n a n i ett f ö r e d r a g fosfatförsöken på L a n n a f ö r s ö k s g å r d och r e d o v i s a d e d ä r v i d de f r a m k o m n a r e s u l t a t e n . I den d i s k u s sion, som följde p å f ö r e d r a g e t , y t t r a d e sig bl. a. f ö l j a n d e p e r s o n e r : Direktören B. Colbjörnsen: Vissa år hade i Lanna-försöken använts kristidssuperfosfat, som var dåligt. Det var järnhaltigt med påföljd att fosforn blev mera fastlagd i jorden. Det hade varit önskvärt att man vid försöken använt sig av 20 % superfosfat och helst kornat fosfat. Fosforn i det kornade fosfatet fastlades nämligen icke så lätt och Lanna hade en jord med ovanligt stor förmåga att fastlägga fosfor. Sedan Colbjörnsen framställt en fråga, huruvida SJF anordnat några andra försök, som kunde bestyrka eller vederlägga de resultat, som framkommit i Lannaförsöken, svarade rektorn E. Ernest: Han hade på Dingle försöksgård erhållit resultat, som mycket väl stämde överens med Lanna-resultaten. Då marken kalkades ordentligt, minskades emellertid effekten av thomasfosfatet mer och mer, så att detta gödselmedel till slut icke gav mera än superfosfatet. Hans försök måste dock upprepas för att resultaten skulle anses säkra. Den goda effekten av thomasfosfat på Lanna kunde ha samband med att Perman kalkat jorden endast en gång. Ernest hade i sina försök kalkat en gång i växtföljden. Agronomen H. Melchert: På Lanna försöksgård med dess kalkfattiga jord borde man — såsom också försöken tycktes visa — få bättre effekt av thomasfosfat än av superfosfat. Skillnaderna var dock relativt små och man kunde fråga sig om det var verkliga skillnader eller om det var slumpen. I syfte a t t s ö k a k l a r l ä g g a om de s l u t s a t s e r P e r m a n d r a g i t av r e s u l t a t e n från L a n n a - f ö r s ö k e n ö v e r e n s s t ä m d e m e d r e s u l t a t , som v u n n i t s i u t l ä n d s k a försök, h a r g e n o m f ö r m e d l i n g av GKS f ö r s ö k s m a t e r i a l e t förelagts förestån-

dåren för Landwirtschaftliche Versuchsanstalt der Thomasphosphat-Erzeuger, Essen-Bredeney, dr Gericke. Denne har i skrivelse den 11 oktober 1950 till direktören Arne Hansson, GKS, yttrat sig över materialet och förklarat, att fosfatverkan i försöken var synnerligen låg, emedan Lanna-jorden hade stark benägenhet att fastlägga fosfat och fosfatgödseln icke givits i tillräckligt stora givor. Gericke har vidare på grundval av Lanna-resultaten konstaterat blott obetydlig skillnad i verkningsgrad mellan thomasfosfat och superfosfat. Nyare försök I en skrift med titeln »Jämförande försök med superfosfat och thomasfosfat» (SJF Medd. nr 85, 1957) har agr. lic. Lars S. Agerberg — efter en sammanfattande redogörelse för tidigare nordiska undersökningar på detta område — redovisat resultat från en av SJF år 1947 påbörjad, landsomfattande försöksserie i den lokala försöksverksamheten för jämförelse mellan thomasfosfat och superfosfat. Försöksplanen i dessa försök hade följande utseende: a. Utan fosforgödsling b. Pulverformigt superfosfat, bredsått c. Kornat superfosfat, bredsått (I. Kornat superfosfat, radsått i sädesgrödor, bredsått till vall e. Thomasfosfat, bredsått Försöksresultaten har sammanställts i nedanstående tabell 15. Undersökningens resultat har av Agerberg sammanfattats på följande sätt: 1. Kornat superfosfat har haft bättre gödslingseffekt än pulverformigt både vid bredsådd och radsådd. Överlägsenheten har varit tydligast markerad på jordar i bättre kalktillstånd. 2. Radsådd av kornat superfosfat till sädesgrödor har medfört påtagligt bättre gödslingseffekt än bredsådd. 3. Superfosfat har haft större gödslingseffekt än thomasfosfat under första försöksåret men skillnaden har på de mindre kalkrika jordarna gott och väl utjämnats genom thomasfosfatets större efterverkan andra året. 4. En viss tendens till bättre verkan för thomasfosfat än för superfosfat kan spåras på jordar i otillfredsställande kalktillstånd, här med bastal lägre än 0,2 (pH i medeltal 5,3). 5. Inga skillnader i gödslingsverkan mellan de olika fosfatgödselmedlen under en 5-årsperiod ha erhållits på jordar med medelmåttig kalkhalt, här med bastal mellan 0.2 och 0,6 (pH-värde i medeltal 5,7). 6. På jordar i mera tillfredsställande kalktillstånd, här med bastal högre än 0,6 (pH i medeltal 6,3), har i synnerhet kornat superfosfat haft kraftigare gödslingsverkan än thomasfosfat under försöksperioden. 7. Genomsnittligt har ingen olikhet i vallarnas klöverhalt vid olika fosfatgödsling kunnat konstateras i dessa försök. 8. Vikten av långvariga undersökningar över hithörande problem har under-

142 Tabell 15. Jämförande

försök med thomasfosfat

och superfosfat.

Mineraljord.

Ske p e r h a och

Försöksår

Använd mängd P2O5 kg/ha

år

Skördeökning Antal försök

Skörd utan P

20 % pulveriserat

för

superfosfat thomasfosfat 17.8%

kornat bredsått

radsått

Bastal <0,2 80

1 :a 2:a 3:e 4:e 5 :e

40 40

22 22 22

19 12

Medeltal

2 250 1 790 2 380 1 750 1 630

232 199 326 349 169

236 247 313 364 237

268 240 361 340 222

210 281 322 394 274

1 960

286"

2 190 1 820 2 570 2 540 1 920

200 187 206 210 165

226 214 126 229 183

279 176 167 236 156

180 289 152 218 185

2 210

19b

2 130 2 090 2 330 1 970 2 010

67 180 194 170 80

111 224 204 207 94

131 266 167 199 91

11 220 136 166 106

2 110

128 B a s t a l 0,2—0,6 80

l:a 2:a 3:e 4:e 5 :e

40 40

20 20 18 18 17

Medeltal Bastal 80

l:a 2:a 3:e 4:e 5:e

40 40 Medeltal

>0,6 28 28 25 24 16

strukits. Särskilt betonas nödvändigheten av mera omfattande myrjordsförsök på längre sikt. I sin r e d o g ö r e l s e för ä l d r e u n d e r s ö k n i n g a r h a r A g e r b e r g även L a n n a - f ö r s ö k e n och om d e m y t t r a t :

nämnt

Vid mitten av 1930-talet anlades vid statens försöksgård Lanna sex större försök med super- och thomasfosfat på kalkad och okalkad sur lerjord. Resultatet från serien, vilken avses kvarligga under mycket lång tid, har förhandsmeddelats av Perman (1954), som fann att thomasfosfat genomsnittligt varit något överlägset på lerjord av denna typ. Genom en uppdelning av materialet med hänsyn till olikheter i jordens kalkbehov påvisade Franck (1954) att thomasfosfat varit tydligt överlägset superfosfat på de skiften, som reagerade starkt för tillförd kalk, medan däremot inga säkra skillnader i effekt erhöllos på skiften med jämförelsevis ringa kalkbehov. Perman h a r inför u t r e d n i n g s m a n n e n a n f ö r t : H a n h a d e icke sagt, att » t h o m a s f o s f a t e t g e n o m s n i t t l i g t v a r i t n å g o t överlägset». Vad h a n sagt var, a t t t h o m a s f o s f a t e t v a r tydligt och k l a r t överlägset. A g e r b e r g s f r a m s t ä l l n i n g i n n e b a r en n e d v ä r d e r i n g av P e r m a n s o m d ö m e och m å s t e på d e n n a p u n k t

143 anses vara tendentiös. SJF hade i sina publikationer förringat Lanna-resultaten. Franck hade gjort så i sin skrift »Gammalt och nytt om fosfatgödsling» och Agerberg hade gjort så i det senaste meddelandet (SJF Medd. nr 85). Det var som om de rön som1 gjordes på Lanna ingenting betydde, då de icke överensstämde med de gängse uppfattningarna. Perman hade själv talat med professor Bondorff i Köpenhamn om Lanna-resultaten. Bondorff hade funnit dem mycket märkliga och meddelat, att det i Danmark fanns försök med thomasfosfat, som visade samma tendens, nämligen att thomasfosfatets verkan blev bättre ju längre man använde det. I alla länder där det fanns thomasfosfat använde man hellre detta gödselmedel än superfosfat. Sålunda härrörde 80—90 % av den i Schweiz förbrukade fosforsyran från thomasfosfat. Därnäst kom Luxemburg. I Tyskland var motsvarande siffra 50—58 %. Direktören C. M. Björklund har inför utredningsmannen hänvisat till resultaten av vissa skånska försök. Han har uppgivit: Permans uttalande om thomasfosfatets värde i uppsatsen »Handelsgödselmedlens användning» (FoF nr 2/1955) stämde icke helt överens med Björklunds erfarenheter av detta gödselmedel. Enligt hans mening var nog skillnaden mellan de båda gödselmedlen icke så stor som Perman ville göra gällande. Å andra sidan hade Perman stöd av resultaten från Lanna-försöken. Inom Kristianstads län hade hushållningssällskapet utlagt en del försök, där man jämfört 20 % superfosfat och thomasfosfat. De hittillsvarande resultaten hade redovisats i hushållningssällskapets tidskrift för år 1958. I den citerade tidskriften (s. 42) har angående de av Björklund omnämnda försöken uppgivits bh a. följande: Vid dessa försök hade man jämfört superfosfat och thomasfosfat till potatis, sockerbetor, stråsäd och vall. När det gällde sockerbetor hade i de få förekommande försöken de två gödselmedlen gett ungefär samma skördeökningar, men när det gällde övriga grödor hade i flertalet fall superfosfat lämnat något större skörd an thomasfosfat. Ännu var emellertid försöksmaterialet för litet för att man skulle kunna göra en rättvis jämförelse mellan de två gödselmedlen. Försöken skulle därför komma att fortsätta ännu några år. Från de redovisade försöksresultaten lämnas i tabell 16 (s. 144) en sammanfattning av medeltalssiffror för de olika grödorna. Uttalanden i övrigt om thomasfosfat Rektorn A. O. Bengtsson har inför utredningsmannen förklarat, att thomasfosfatet var mycket litet prövat i Skåne och att man där fortfarande ansåg, att detta gödselmedel hade sin största betydelse på humusjordar och eventuellt på sura lerjordar men icke var lika lämpligt på de kalkrika jordar, som fanns i Skåne. Agr. lic. Lars Fredriksson har beträffande denna fråga inför utrednings-

144 Tabell 16. Resultat från jämförande försök med superfosfat (sf.) och thomasfosfat (tf.). Ej fosfat Växtslag

40 kg P2O5 sf.

80 kg P2O5 sf.

120 kg P2O5 sf.

40 kg P2O5 tf.

80 kg P2O5 tf.

120 kg P2O5 tf.

Potatis Medeltal för 15 försök 1954—57

20 700

+

+ 1 700

+ 2 030

+ 1 220

+ 1 620

+ 1 640

Sockerbetor Medeltal för 4 försök 1955—57

32 5811

+ 1 230

+ 1 200

+ 2 130

+ 1 380

+ 1 300

+ 2 130

Stråsäd Medeltal för 28 försök 1955—57

2 800

+

+

+

+

+

+

221)

Vall Medeltal för 14 försök 1955—57

6 090

+

-t-

+

+

+

+

mannen uppgivit: Uppfattningarna om värdet av thomasfosfat och superfosfat divergerade icke så särskilt mycket. Försöken visade entydigt, att thomasfosfat gav minst lika god effekt per kg fosfor som superfosfat, då det gällde kalkfattiga jordar. På kalkrik jord gav emellertid superfosfat den bästa effekten. Thomasfosfatet var säkerligen ur flera synpunkter förtjänt av en utökad användning. En bidragande orsak till att det icke fått den användning det borde syntes vara att thomasfosfatet var pulverformigt och därför icke så bekvämt att hantera som t. ex. kornat superfosfat. Om man emellertid på den svenska marknaden skulle kunna erbjuda thomasfosfatet till något lägre pris än vad som nu var fallet, skulle avsättningen säkert stimuleras. Även Franck har inför utredningsmannen framhållit svårigheterna att vid användningen sprida det pulverformiga thomasfosfatet. Statsagronomen dr G. Giöbel har yttrat: På betesområdet har man framför allt i Norrland gjort åtskilliga försök med thomasfosfat och superfosfat. Det hade därvid visat sig, att dessa båda produkter, använda i växling med varandra, lämnade mycket goda resultat. Thomasfosfatet hade ju en viss kalkverkan och det fastlades icke så lätt i marken. Det var därför mycket lämpligt att använda såsom ett första grundgödslingsmedel vid anläggning av nya beten på kultiverad skogsmark, som aldrig varit använd till annat tidigare. Men även superfosfat lämnade utomordentliga resultat på sådana marker om spridningen skedde i samband med kalkning av marken. Om man därefter i fortsättningen använde thomasfosfat och superfosfat växelvis, hade detta synnerligen gynnsamma verkningar. Möjligen var detta något speciellt för råjordarna i Norrland, men kunde även i övrigt vara att rekommendera för beten. Thomasfosfatet var ett ypperligt fosfatgödsel-

medel till betesmarkerna med undantag av sådana beten, som hade hög markreaktion. Enligt Giöbels mening användes detta gödselmedel i alltför liten utsträckning. En bidragande orsak härtill var nog, att thomasfosfatet var pulverformigt och därför besvärligt att sprida. Även prisfrågan spelade väl in. Om priset på hemmamarknaden sänktes, skulle den inhemska förbrukningen sannolikt öka. Sammanfattningsvis kunde sägas, att thomasfosfatet var u t m ä r k t på naturbetesmarkerna men att superfosfatet var överlägset på goda åkerjordsbeten, där marktillståndet var bättre och markreaktionen tillfredsställande. Tedin har angående diskussionen om thomasfosfatets värde utlåtit sig: I fråga om värderingen av thomasfosfat i jämförelse med superfosfat är det huvudsakligen Perman som uppträtt som anklagare. Hans kritik tycks härvid rikta sig icke blott mot Franck och Svanberg utan mot den svenska jordbruksforskningen över huvud taget. I de skrifter av tjänstemän vid SJF, som jag tagit del av, i vilka thomasfosfatet avhandlas, har jag icke kunnat finna att andra uttalanden göras om detta gödselmedel än sådana, som väl allmänt anses riktiga, nämligen att det på grund av sin kalkhalt är överlägset superfosfat på sura och starkt kalkbehövande jordar, men icke i övrigt. Perman har en direkt saklig anmärkning, då han nämligen klandrar Svanberg för att han i den tidigare berörda uppsatsen i Lantmannen (nr 50/1956) framhåller superfosfatets svavelhalt men »helt enkelt ej med ett ord berör thomasfosfatets stora mervärde genom dess betydande innehåll av »magnesia» (Påminnelser s. 9). Svanberg har i den kritiserade uppsatsen faktiskt uppgivit thomasfosfatets halt av magnesium, alltså icke gjort sig skyldig till att »ej med ett ord beröra . . .». I sin sammanfattning går han dock helt förbi magnesium. Då thomasfosfatets halt av detta ämne utgör 20 % av den halt härav, som förefinnes i den specifika magnesiumgödseln, magnesiumsulfat, och då vidare magnesiumbrist kunnat direkt korreleras med en svår kreaturssjukdom, hade man nog anledning vänta att Svanberg — specialisten på sambandet mellan gödsling och djurhälsa — beaktat thomasfosfatets magnesiumhalt. Frågan

om kalkkvävets

värde som

kvävegödselmedel

Äldre försök Mellan forskare och försöksmän har sedan länge frågan om kalkkvävets gödselvärde varit föremål för diskussion. Åtskilliga jämförande kväveförsök har anordnats alltsedan seklets början under ledning av CFJ och sedermera SJF (se härom bl. a. CFJ Medd. nr 5, 13, 27, 61, 75, 79, 176 och 217). Till utgångspunkt för en redovisning av de senare årens meningsutbyte i denna fråga kan lämpligen väljas den redogörelse för vissa under åren 1921 —1933 utförda kalkkväveförsök, som lämnats i en av C. Larson och I. Bachér år 1935 publicerad skrift med titeln »Bidrag till frågan om kalkkvävets gödselvärde» (CFJ Medd. nr 450). De där redovisade undersökningarna har omfattat dels ettåriga försök, dels mångåriga, fastliggande försök och dels försök rörande spridningstidens inverkan på kalkkvävets effekt. Ur den sammanfattning av undersökningarnas resultat, som intagits i för1 o

söksmeddelandet, skall några av de anförda slutsatserna här återgivas. Under punkt 2 i sin sammanfattning anför Larson och Bachér sålunda följande: Försöksresultaten bekräfta den tidigare gjorda iakttagelsen, att olika kulturväxter utnyttja kalkkväve olika väl. Höstsäd, sockerbetor och vallar ha sålunda visat sig vara grödor, till vilka enbart kalkkväve i allmänhet synes ha små utsikter att giva lika gott eller bättre ekonomiskt resultat än salpeter. Havre, potatis, kålrötter och rovor ha däremot, enligt vad försöksresultaten givit vid handen, i genomsnitt utnyttjat kalkkvävet så väl, att dess användning till dessa grödor nära nog medfört samma vinst för kvävegödslingen som salpeter. Beträffande kalkkvävets värde till övriga grödor har på grund av det ringa antalet försök intet bestämt uttalande kunnat göras. Ytterligare anföres under punkterna 4—8 i sammanfattningen följande: 4. Mångåriga försök i vall ha visat, att kontinuerlig användning av kalkkväve ej medfört bättre resultat än det de ettåriga försöken utvisade. Kalkkvävet har ej visat sig ha någon gynnsam inverkan på klöverns kvarhållande i vallarna. 5. De mångåriga, genom en hel växtföljd fastliggande försöken ha ej lämnat ytterligare upplysningar till belysande av frågan om kalkkvävets gödselvärde utöver de, som lämnats av de ettåriga försöken. G. Kalkkvävet har vid kontinuerlig användning i de fastliggande försöken ej i påvisbar grad inverkat på markens reaktion. 7. Av resultaten från utförda efterverkansförsök framgår icke med säkerhet, att kvävegödsling som sådan medför någon efterverkan, och sålunda ej heller, att någon skillnad i detta avseende finnes mellan kalkkväve och salpeter. 8. Spridningstiden har enligt de utförda försöken ej visat sig utöva något nämnvärt inflytande på kalkkvävets verkningsgrad. Larsons och Bachérs undersökning gav anledning till en pressdiskussion, som närmast avsåg frågorna om spridningstidens inflytande på kalkkvävets verkningsgrad och om kalkkvävets gödselvärde till höstsäd. Redogörelse för innehållet i de olika inläggen i denna diskussion skall här icke lämnas. Hänvisning sker till inlägg i Lantmannen av Ernest (Nr 16/1935 s. 376), Perman (Nr 18/1935 s. 428), Osvald (Nr 24/1935 s. 570 och Nr 28/1935 s. 667) samt Larson och Bachér (Nr 26/1935 s. 620). En artikel i Lantmannen (Nr 31/1936 s. 711) av Sundelin med titeln »Höstsädens kalkning och gödsling», innehållande jämväl uttalanden angående kalkkväve, föranledde en förnyad diskussion i bl. a. kalkkvävefrågan. I denna diskussion deltog bl. a. Torstensson, Perman, Ernest, Åslander och Bolin (se Lantmannen Nr 33—36, 38—44/1936). Till denna diskussion kan även hänföras ett inlägg av Perman i St.-T. 15/1 1937. Uttalanden av Franck och Perman Franck har i sin skrift, »översikt över olika handelsgödselmedel och kalksorter samt deras användning» (SJF Särtr. nr 52, 1951 och 78, 1954) sammanfattat en del erfarenheter från forsknings- och fältförsöksverksamheten

147 b e t r ä f f a n d e de olika h a n d e l s g ö d s e l m e d l e n , d ä r i b l a n d även de kvävegödselm e d e l , som s a l u f ö r s p å den s v e n s k a m a r k n a d e n . F r a n c k h a r h ä r b e h a n d l a t följande k v ä v e g ö d s e l m e d e l , n ä m l i g e n k a l k s a l p e t e r , c h i l e s a l p e t e r , s y n t e tiskt natronsalpeter, kalkammonsalpeter, ammonsulfat, flytande ammoniak samt kalkkväve. Angående kalkkväve har F r a n c k inledningsvis framhållit bl. a. f ö l j a n d e : För att kvävet i detta gödselmedel skall kunna upptagas av växterna, måste det omvandlas till ammoniumkarbonat och salpeter. Detta sker under medverkan av i marken befintliga bakterier. Omvandlingen kommer fort igång under härför gynnsamma förhållanden: ler- och mullrik jord, god markfuktighet och hög marktemperatur. Kalkkväve förskjuter markreaktionen i basisk riktning. Beträffande kvävegödselmedlens verkningssätt h a r F r a n c k vidare hållit:

fram-

Vid nedbrukning finns ingen nämnvärd skillnad mellan kalksalpeter, chilesalpeter, kalkammonsalpeter (ljunga- och köpingsalpeter) och ammonsulfat ifråga om verkningshastigheten. Eftersom kalkkväve måste undergå vissa omvandlingar i marken, innan det kan upptagas av växterna, har kalkkvävet långsammare och över en längre tid utsträckt verkan än övriga kvävegödselmedel. Vid övergödsling ha kalksalpeter, chilesalpcter och syntetisk natronsalpeter i stort sett samma verkningshastighet. Viss skillnad kan dock finnas, beroende på kalksalpeterns större hygroskopicitet, som kan medföra, att denna salpeter snabbare kan komma ned i markvätskan. På jordar med benägenhet att bilda skorpa (mullfattiga, mjäliga lerjordar) kan chilesalpeter och syntetisk natronsalpeter på grund av sin natronhalt vid stora givor medverka till uppkomsten av en ytskorpa, som bl. a. kan vålla groddplantorna visst besvär att bryta igenom. Användes kalkammonsalpeter (ljunga- och köpingsalpeter) och ammonsulfat (svavelsyrad ammoniak) för övergödsling, hava dessa gödselmedel i stort sett samma verkningshastighet som ovannämnda salpetcrslag, även om gödslingseffekten ej alltid blir densamma på grund av att ammoniumkväve under inverkan av kalk kan utdrivas och avdunsta. Även kalkkväve kan vid övergödsling utsättas för liknande kväveförluster. A n g å e n d e a n v ä n d n i n g e n av de olika k v ä v e g ö d s e l m e d l e n h a r F r a n c k v i d a r e y t t r a t bl. a. f ö l j a n d e : Kalksal pel er (15,5 % N) och chilesalpeter (natronsalpeter, IG % N) ha som Tegel god och säker kväveverkan till alla kvävebehövande grödor och jordar. Dessa salpeterslag äro särskilt lämpliga för övergödsling, men kunna också tillföras i samband med vårsådden. Till betor har chilesalpeter visat sig ge bättre verkan än andra kvävegödselmedel pr kg kväve räknat. Ljungasalpeter (20,5 % N) och köpingsalpeter (20,5 % N) eller som de gemensamt kallas kalkammonsalpeter äro sinsemellan likvärdiga räknat pr kg kväve (X) och kunna användas till alla kvävebehövande grödor och jordar. Vid nedbrukning omedelbart efter spridningen kunna de till vårsådda grödor ge lika god verkan som kalksalpeter och chilesalpeter. Vid övergödsling på jordar med stort kalköverskott (pH över 7,5) kan ammoniumkväve bortgå, varigenom kväveverkan blir mindre. Vid pH-värden under 7,5 äro riskerna för kväveförluster vid övergödsling praktiskt betydelselösa. Kalkkväve (kalciumcyanamid, 20 % X) kan vid rätt användning och under för

148 kalkkväve gynnsamma förhållanden ge ungefär samma kväveverkan som salpeter. Till för kalkkvävc gynnsamma förhållanden hör väldränerade jordar med god halt av mull och lera (d. v. s. kolloidrika jordar), god halt av övriga växtnäringsämnen, ej alltför dåligt kalktillstånd, goda nederhördsförhållanden samt värme. Kalkkväve synes passa bättre till havre, vårvete, kålrötter, rovor och potatis än till andra grödor. Kalkkväve bör nedbrukas så snart som möjligt efter spridningen, då i annat fall en del av kvävet kan bortgå i form av ammoniak. Vid övergödsling uppnås därför vid spridning i varm och torr väderlek avsevärt mindre kväveverkan än vid nedbrukning. Låg temperatur och riklig nederbörd minskar dessa olägenheter. Kornat kalkkväve (17 % N) möjliggör även radsådd, varvid bättre kväveverkan erhålles än vid bredspridning. Kornformen underlättar även blandning med andra gödselmedel. På torra mullfattiga och lerfria jordar samt i trakter med mycket kort viixttid är kalkkväve mindre lämpligt och har under dylika förhållanden till alla grödor avgjort sämre verkan än salpeter. Denna sämre verkan erhålles även, nl\r kalkkväve användes för övcrgödsling. Kalkkväve kan även användas som bekämpningsmedel mot fröogräs och för beredning av kompost. F l e r a f o r s k a r e och f ö r s ö k s m ä n i n t a r b e t r ä f f a n d e frågan om k a l k k v ä v e t s v ä r d e och a n v ä n d b a r h e t en a n n a n s t å n d p u n k t än den som f r a m g å r av F r a n c k s o v a n n ä m n d a översikt. I sin u p p s a t s » H a n d e l s g ö d s e l m e d l e n s a n v ä n d n i n g » ( F o F n r 2 / 1 9 5 5 ) h a r s å l u n d a Perman a n g å e n d e valet av k v ä v e g ö d s e l m e d e l u t t a l a t bl. a. f ö l j a n d e : För kvävets del finns det ett flertal olika gödselmedel att välja på och här ställer sig oftast valet som svårast. Enighet torde emellertid numera råda bland försöksmännen, att chilesalpeter för socker- och foderbetor är ett gödselmedel överlägset alla andra kvävegödselmcdel. För alla andra grödor — med undantag för potatis — torde kalksalpeter vara det mest ekonomiska kvävegödselmedlct. Mycket nära kalksalpetern i verkningsvärde — differensen rör sig om cirka 10 % — kommer kalkammonsalpetern. Vad slutligen kalkkvävet angår har detta kvävegödselmcdel ett så högt pris per kg kväve i förhållande till sitt relativt sett låga verkningsvärde, att det under nuvarande förhållanden ej kan konkurrera med andra i marknaden förekommande kvävegödselmedel. A n d r a u t t a l a n d e n , som går i s a m m a r i k t n i n g , k o m m a a t t r e d o v i s a s i sen a r e s a m m a n h a n g . F l e r a av d e m , som r i k t a t k r i t i k m o t F r a n c k s s t å n d p u n k t i k a l k k v ä v e f r å g a n , h a r s ö k t stöd för sin a v v i k a n d e m e n i n g i vissa försöksr e s u l t a t från S k a r a b o r g s , M a l m ö h u s och K r i s t i a n s t a d s län.

Försök i Skaraborgs, Malmöhus och Kristianstads län D i r e k t ö r e n M a r t i n Hallerfors h a r i en a r t i k e l i L a n t m a n n e n (Nr 3 7 / 1 9 5 2 s. 737) r e d o v i s a t vissa försök med k v ä v e g ö d s e l m c d e l i n o m S k a r a b o r g s län. E n l i g t d e s s a försök var k a l k k v ä v e t u n d e r l ä g s e t k a l k s a l p e t e r s å s o m kväveg ö d s e l m e d e l . H a n h a r h ä r o m u p p g i v i t bl. a. f ö l j a n d e :

149 År 1948 började Skaraborgs läns hushållningssällskap en serie försök i vårstråsäd, vari en giva av 150 kg kalksalpeter jämfördes med ur kvävesynpunkt likvärdig mängd kalkkväve. Gödseln spreds på det sätt, som ansågs vara det för kalkkvävet lämpligaste, d. v. s. på oharvad tilta i god tid före sådd, och nedharvades sedan genom en första lättharvning. Första året utfördes 27 försök och i dessa gav salpetern i medeltal 260 kg högre kärnskörd per ha än kalkkvävet. År 1949 erhölls i 32 försök en merskörd av 215 kg, och nästa år blev det 80 kg i 20 försök. Kalksalpetern har sålunda samtliga år givit avsevärt högre skörd än kalkkvävet, och i medeltal för samtliga 79 försökvar överlägsenheten 195 kg kärna per ha. Det har ej gått att påvisa några med jordart, mullhalt, grödai eller pH sammanhängande olikheter i gödselmedlens verkningsgrad. Däremot är det alldeles tydligt, att kalkkvävets effekt varit årsmånsbetonad. Av denna serie kan naturligtvis inte dras någon annan slutsats än att kalksalpetern till vårsädesgrödor under utspridningsåret ger avsevärt större skördestegring än kalkkväve. Där gödslingen ges för att få största effekt av årets gröda, bör det dock knappast råda någon tvekan om, att salpetern är ett lämpligare gödselmedel än kalkkväve. Agronomen H. Melchert har år 1953 låtit publicera en redogörelse för vissa försök i Skåne, avseende bl. a. jämförelse mellan kalkkväve och andra kvävegödselmedel. Redogörelsen bär titeln »Gödslingsförsök i höstråg och höstvete åren 1928—1950 inom Malmöhus och Kristianstads län» (Medd. nr 18 från Centralstyrelsen för Malmöhus läns försöksringar) 1 . Här redovisas resultat av olika försök med kvävegödsling till både höstråg och höstvete. I 29 försök i Malmöhus och 17 försök inom Kristianstads län har prövats givor om 150—258 kg salpeter per ha till höstråg och ekvivalenta mängder kväve i kalkkväve. Enligt uttalande i försöksredogörelsen var salpeterns överlägsenhet till höstrågen med mycket stor säkerhet fastställd inom båda länen. Jämförelse har vidare skett mellan enbart salpeter, å ena, samt en kombination av salpeter och kalkkväve, å andra sidan, till höstråg. I dessa försök hade kalkkvävet tillförts på hösten men salpetern på våren. Ehuru försökens antal var ringa, framträdde likväl — enligt Melcherts redogörelse — salpeterns överlägsenhet tydligt. Uppdelningen av kvävegivan på kalksalpeter och kalkkväve hade varit betydligt fördelaktigare än att tillföra allt kvävet i kalkkväve. Bästa resultatet hade dock ernåtts genom att på våren tillföra hela kvävegivan i form av salpeter. Ytterligare hade genom 15 försök i höstråg jämförelse skett mellan kalksalpeter och kalkkväve, varvid det senare gödselmedlet tillförts vid olika tider. Materialets litenhet hade medfört starkt begränsade möjligheter att draga säkra slutsatser av resultaten. Enligt Melchert kvarstod dock, att kalkkväve till råg icke förmått hävda sig mot salpeter, och detta oberoende av vid vilken tidpunkt kalk1

Vissa av de här redovisade försöksresultaten har publicerats av Melchert även i tidningen Lantmannen (Nr 30/1952 s. 585) och föranlett en diskussion i denna tidning (se Nr 32—34, 36—38, 40 och 42/1952) med inlägg av bland andra Ernest, von Hofsten och Melchert.

150 kvävet tillförts. De utförda försöken gav emellertid en antydan om att det icke var likgiltigt, om kalkkvävet tillfördes på hösten eller på våren och i det senare fallet tidigt, medeltidigt eller sent. Spridning av kalkkvävet relativt tidigt på våren hade medfört bästa effekten. Det var dock att märka, att kalksalpetern varit kalkkvävet överlägsen även vid denna, för kalkkvävet i dessa fall gynnsammaste spridningstid. Vid de av Melchert redovisade försöken med kvävegödsling till höstvete hade åren 1933—1937 jämförelse skett mellan å ena sidan kalk- eller chilesalpeter och å andra sidan kalkammonsalpeter, kalkkväve och halvering av kvävegivan mellan kalkkväve och kalk- eller chilesalpeter. Enligt Melchert hade de bästa resultaten genomgående ernåtts, då kvävegivan tillförts helt med kalk- eller chilesalpeter. Enbart kalkkväve hade i dessa försök visat en statistiskt säker underlägsenhet vid jämförelse med vilken som helst av övriga prövade gödslingar. Vid andra försök för prövning av salpeter och kalkkväve till höstvete hade på det erhållna materialet variansanalys utförts med hänsyn till årgångar, jordart, mullhalt och pH-värden. Vid samtliga beräkningar hade salpeter visat sig överlägset kalkkvävet. Vid uppdelningen av materialet på olika jordslag hade resultaten sålunda visat, att i Skåne kalkkväve till höstvete icke förmådde hävda sig mot salpeter på vilket jordslag det än månde vara. Ännu starkare framstod kalkkvävets underlägsenhet till höstvete, om hänsyn togs också till prisrelationerna mellan kalksalpeter och kalkkväve. Vid gruppering av försöksresultaten med hänsyn till jordarnas mullhalt hade det visat sig, att kalkkvävet i konkurrens med kalksalpeter hävdat sig något bättre på de mullrika än på de mullsvagare jordarna, ett förhållande som överensstämde med vad som kunde vara att vänta. Vissa av de redovisade försöken hade avsett att klarlägga i vad mån kalkkvävets effekt till höstvete påverkades av spridningstiden. Resultaten hade enligt Melchert visat, att kalksalpetern varit avgjort överlägsen kalkkvävet oberoende av vid vilken tidpunkt det senare tillförts. Kalkkvävet givet på hösten hade haft avgjort sämre effekt än kalkkvävet givet på våren. Likaså visade delning av kalkkvävegivan mellan hösten och våren sämre resultat än tillförsel av hela givan på våren. I sin sammanfattning av försöksresultaten har Melchert beträffande kvävegödslingens effekt yttrat: Till skillnad från fosfat- och kaligödslingen har kvävegödslingen lönat sig utmärkt väl i de flesta fall till såväl råg som vete. En viss skillnad i kvävceffckt på jordar med olika mullhalt framträder i såväl råg- som veteförsöken. Vid jämförelse mellan kalk- eller chilesalpeter å ena sidan och andra kvävegödselmedcl eller kombinationer mellan något av nämnda salpeterslag och kalkkväve å andra sidan har enbart salpeter visat sig avgjort överlägsen till såväl råg som vete. Sämsta effekten har genomgående erhållits, då kvävegivan tillförts med enbart kalkkväve, och detta oberoende av när och hur kalkkvävegivan tillförts. Särskilt vid nuvarande prisrélationer mellan salpeter och kalkkväve är det i hög grad oekonomiskt att tillgodose höstsädens kvävebehov med kalkkvävc.

151 Melcherts försöksredogörelse har kommenterats av Perman i FoF (Nr 5—6/1953) under rubriken »En lärorik försökssammanställning». Till redogörelsen för Melcherts resultat har Perman fogat: Sammanställningarna visa, att en jordbrukare för varje krona han köper kalkkväve, förlorar en krona och femtio öre, som han annars skulle ha fått mer i skördestegring om han i stället valt samma mängd kväve i form av salpeter. Inom parentes kan nämnas att en nyligen gjord sammanställning av försök inom Skaraborgs län, där salpeter och kalkkväve jämfördes vid gödsling till vårsäd, gav precis samma ekonomiska resultat. Vid sammanträde med högskolestyrelsen den 26 juni 1953 fäste överinspektören styrelsens uppmärksamhet på att Perman i den ovannämnda artikeln givit uttryck åt en uppfattning angående kalkkvävets värde som kvävegödselmedel i jämförelse med salpeter, vilken helt avvek från den åsikt som företrätts av Franck i hans översikt över olika handelsgödselmedel och kalksorter samt deras användning (SJF Särtr. Nr 52, 1951). I det nummer av FoF, som utkom i juli 1953 (Nr 7/1953), har intagits en uppsats av Franck med titeln »Synpunkter på jämförelser mellan olika gödselmedel. Några erfarenheter från pågående försök med kvävegödselmedel.» Uppsatsen har även publicerats i SJF:s serie särtryck och förhandsmeddelanden (SJF Särtr. Nr 76, 1953). I denna uppsats har Franck framhållit bl. a. följande: Det räckte icke med att bestämma gödselmedlens inverkan på det kvantitativa skördeutfallet under ett år. Försöken måste fortlöpa under en följd av år på samma plats d. v. s. vara fastliggande. Både när det gällde att fastställa ett enskilt gödselmedels värde och att göra en jämförelse mellan olika gödselmedel måste man skaffa sig ett begrepp om gödselmedlens »skördeökningskurva» under olika mark- och väderleksförhållanden. Prövning av gödselmedlen måste därför ske med stegrade givor. Enligt vad som konstaterats vid pågående försök uppvisade kalksalpetern en »skördeökningskurva» av logaritmisk typ eller, populärt uttryckt, merutbytet var störst för den första säcken salpeter och blev mindre för varje ytterligare säck salpeter. Kalkkvävets »skördeökningskurva» var i en del fall liksom salpeterns av logaritmisk typ men var i andra fall sigmaformad d. v. s. skördeökningen var vid svagare gödslingsintensitet för den första säcken mindre än för en senare säck. Detta var fallet på sådana jordar, som uppvisade förmåga att fixera ammoniak så hårt, att en del av densamma omedelbart blev otillgänglig både för växter och nitratbakterier. Av det fixerade ammoniumkvävet kom så småningom åter en del i omlopp och kunde då utnyttjas av växterna. Man fick en efterverkan av kvävet. I uppsatsen har Franck vidare anfört: Det var en stor fara för att man drog felaktiga slutsatser rörande förhållandet mellan kalksalpeterns och kalkkvävets värde ur försök, där skördestegringskurvorna ej kunde bestämmas. Vissa av de pågående försöken visade sålunda vid smärre givor en betydlig underlägsenhet för kalkkvävet men vid större givor — dock ej större

152 än som numera var allmänt brukade — en utjämning av skillnaden. Det kunde t. o. m. hända att vid den högsta givan kalkkvävet varit salpetern överlägset. Avslutningsvis har Franck förklarat, att vad som dittills framkommit av de pågående försöken icke gav anledning till ändring i de anvisningar rörande kvävegödselmedlens användning och verkan, som återfanns i hans översikt (SJF Särtr. Nr 52, 1951). Francks skrift har givit anledning till ett meningsutbyte mellan Melchert och honom i Sydsvenska Dagbladet 18/3 1953. De slutliga resultaten av de i Francks nyssnämnda skrift omtalade försöken har offentliggjorts av Franck i en skrift med titeln »Kalkkväve som gödselmedel» (SJF Medd. Nr 54), som utkom av trycket 1955. Innehållet av denna skrift och huvuddragen av den diskussion, som förts med anledning av Francks däri gjorda uttalanden, redovisas här nedan. Försöksmeddelandet nr 54 I sin år 1955 utgivna skrift »Kalkkväve som gödselmedel» (SJF Medd. nr 54) har Franck inledningsvis behandlat växternas kvävenäringsfråga i allmänhet och särskilt belyst denna fråga mot bakgrunden av en övergång till kreaturslös jordbruksdrift. I anslutning härtill har Franck framhållit betydelsen av tillgång till handelsgödselmedel av sådan typ, att de för växterna kunde tjänstgöra som en kontinuerligt flytande kvävekälla på samma sätt som den kväverika, organiska substans, som emanerade från åkrarnas och betesmarkernas växtprodukter, nedplöjda eller på annat sätt inmängda i marken antingen direkt eller först sedan de passerat djurstallet såsom strö eller foder. Den alltmera vanliga övergången till kreaturslös jordbruksdrift hade nämligen haft till följd, att man i vidgad omfattning brände halmen och började tillämpa växtföljder med dålig humushushållning. Denna förändring i jordbruksdriften hade medfört, att frågan om långsamt verkande gödselmedel kommit i blickpunkten. Bland sådana »kvävebärare» har Franck nämnt uraform, uramit och kalkkväve, vilka i bl. a. USA, Tyskland och Frankrike varit föremål för stort forskningsintresse. I sin skrift har Franck därefter behandlat markens kväveleveransegenskaper och den kreaturslösa jordbruksdriftens inverkan härpå. Efter en redogörelse för vad som då var känt om kalkkvävets omsättning i marken och omsättningsprodukternas upptagning av växterna har Franck uttalat sig om kalkkvävets användningssätt och verkan enligt äldre försökserfarenheter. Han har därvid anfört följande: Med hänsyn till kalkkvävets kemiska natur och omvandlingar i marken måste om bästa gödselverkan skall uppnås följande regler tillämpas: 1. Utspridning i så god tid att huvudparten av kvävet hinner förbi cyanamidstadiet innan utsädet hunnit gro.

153 2. Xedbrukning i jorden snarast efter utspridningen och så djupt att huvudparten kommer ned i ett mera beständigt fukthållande skikt av matjorden. Man måste alltså hålla i minnet alt kalkkväve icke är lämpligt som övergödslingsmedel i stil med salpeter. Detta framgår av både äldre och nyare försök. Efter hänvisning till resultat, som redovisats i en av Perman och Maneli utgiven skrift »Preliminär redogörelse för gödslings-, kalknings- och baljväxtodlingsförsök vid Lanna försöksgård 1929—1936» iCFJ Medd. nr 473), har Franck sammanfattat vissa rön från en genom SJF:s försorg åren 1946 —1952 utförd försöksserie, där olika tidpunkter för övergödsling med kalkkväve till höstvete prövats. 1 Franck har därvid uppgivit, att från 81 skördade försök, flertalet utförda i Skåne, följande medelvärden erhållits. Skörd utan kvävegödsel 3 211 kg/ha Verkan av 27 kg pr ha såsom kalkkväve. Utspritt mycket tidigt på våren + 374 ± 3 0 » en m å n a d senare + 399 ± 33 54 kg pr ha såsom kalkkväve. Utspritt mycket tidigt på våren + 692 ± 4 3 » en månad senare + 613 ± 4 4 54 kg X pr ha såsom kalksalpeter. Utspritt när växandet kommit väl igång och vetet blivit ca 20 cm långt + 1 052 ± 67 27 kg N pr ha såsom kalkkväve. Utspritt tidigt på våren + 27 kg N pr ha såsom kalksalpeter. Utspritt i optimal tid + 907 ± 57

I anslutning till denna uppställning har Franck yttrat: Tidpunkten för gödslingen hade sålunda i genomsnitt inget eller föga inflytande på kalk1 Angående bakgrunden till denna försöksserie och dess beskaffenhet har Franck i y t t r a n d e till utredningsmannen anfört: År 1945 utfördes i en av Malmöhus läns försöksringar av nuvarande direktören för Kristianstads läns hushållningssällskap C. M. Björklund några försök med kalkkväve som övergödsling av höstvete vid olika tidpunkter. Han fick därvid som resultat, att den största gödseleffekten erhölls vid en mycket tidig övergödsling (på barfrosten under eftervintern). Kalkkvävets gödseleffekt var då t. o. m. lika god som salpeterns. Då enligt försäkran av försöksledaren detta ej kunde höra samman med någon ogräsbekämpningseffekt av kalkkvävet, stred resultatet mot all föregående erfarenhet. Franck beslöt att kontrollera förhållandena genom att låta anordna ett större antal försök under en längre årsföljd. Det var resultatet av dessa försök som återfanns i Medd. nr 54 s. 132. Den försöksserie Franck avsåg att kontrollera omfattade bara något tiotal försök utförda under ett enda år. Resultatet hade gått ut i dagspressen. Om Franck gjort så skulle han säkerligen ha blivit andligen hängd av sina nuvarande kritici. Det förtjänade också att h ä r meddelas, att det angrepp, som Gelinder i sitt föredrag på försöksledarmötet 1955 riktade mot Francks och SJF:s osjälvständighet och inobjektivitet i kalkkvävefrågor, byggde på sex försök. Försöksserien på s. 132 i Medd. nr 54 gällde alltså övergödsling av höstsäd med kalkkväve vid olika tidpunkter på våren, vilket framgick av planens stomme. De fem första försöksleden omfattade kontroll j ä m t e kalkkväve i tvenne mängder (27 resp. 54 kg N pr ha) givna vid tidig och mera normal övergödslingstidpunkt. Genom ett mycket stort antal gödslingsförsök i höstvete utförda i Malmöhus län var det känt, att den ekonomiskt optimala salpetergivan i medeltal låg vid 50—60 kg N pr ha och till vilken storlek medelgödseleffekten uppgick vid denna giva. Genom att i planen införa ett m o m e n t med 54 kg N i salpeter kunde m a n få en bedömningsgrund för normaliteten av kväveeffekten i dessa spridningstidsförsök. S a m m a ä n d a m å l tjänade försöksledet upptagande kombinationen kalkkväve-salpeter. Det var således här fråga om spridningstidsförsök med kalkväve och icke jämförelseförsök mellan kalkväve och salpeter. Detta framgick klart av texten.

kvävets övergödslingseffekt, som till sin storlek var avsevärt mindre än salpeterns. Det finns även försök utan egentlig siffermässig skillnad mellan kalkkvävets och kalksalpeterns övergödslingsverkan trots att försöksfelet varit mycket lågt. Att resultatet än gått åt ena hållet och än åt det andra synes ej höra samman med jordmånsförhållandena såsom sådana utan torde främst bero av klimatfaktorernas konstellation för tillfället. I försöksmeddelandet nr 54 har Franck vidare anfört: Genom radsådd av gödseln kan man tillmötesgå kraven på en omedelbar, fullständig och tillräckligt djup nedmyllning av gödseln. Betydelsen härav framgår av resultaten från en serie försök i vårsäd (42 st.) utförda av SJF under åren 1940 —1943 (Franck, »Försök med nedmyllning av handelsgödsel», SJF Medd. nr 26). Därvid erhölls vid användning av 16 kg kväve pr ha såsom kornat kalkkväve 144 kg högre merutbyte vid radsådd än vid bredsådd och myllning med harv, vilket för bredsådden motsvarar relativtalet 63 om radsådden sattes till 100. Franck har därefter redovisat resultat från nyare fastliggande försök med kalkkväve. Inledningsvis har Franck framhållit följande: När det gäller att utreda växtnärings- och kalkningsproblem äro fastliggande långvariga fältförsök nödvändiga. Gödsling och kalkning inverka ej blott på utfallet av årets skörd utan också på efterföljande grödor då bestående förändringar i markens egenskaper som växtplats och växtnäringskälla i regel framkallas genom kalkning och gödsling. Stort inflytande på markfruktbarheten har också driftsformens inställning till kreaturshållningen och det därav betingade utseendet på växtföljderna. Därför kan man icke enbart genom avkastningsmätningar i ettåriga försök, huru många dessa än äro och huru siffermaterialet därifrån än sammanställes, klara upp gödslings- och kalkningsspörsmålen. Härför fordras försök som fortgå på samma plats under en längre årsföljd och att det förutom avkastningsmätningar utföres fortlöpande analyser av jord och gröda. Det förefaller emellertid som om betydelsen av försök med längre långvarighet än ett år förbises när det gäller kvävefrågorna och dock är det lika nödvändigt att uppehålla detta krav för kväve som för exempelvis kalk och fosfor. Man behöver bara peka på kvävegödslingens till skyddssäden inflytande på efterföljande vallskördar och på det förhållandet att mull-, halm- och kvävegödsclfrågorna äro intimt sammankopplade. Kvävegödselmedlen äro till sin kemiska natur mycket olikartade och olikheter dem emellan i efterverkan och inflytande på kvävehusbållningen i marken har också konstaterats. I sin redovisning av försöksresultaten har Franck vidare framhållit, att SJF i avsikt att närmare i mark och gröda jämföra verkningarna av kalksalpeter och kalkkväve — två till sin kemiska natur mycket olikartade kvävegödselmedel — år 1951 hade påbörjat en serie fastliggande fältförsök, i vilka stigande givor av de båda gödselmedlen använts.De kvantitativa skörderesultaten från de deltagande fasta försöksstationerna har av Franck redovisats i en särskild tabell (här utesluten). Resultaten av försöken i vårsäd har upptagits i tabell 17, och framställts grafiskt i fig. 8.

155 Tabell 17. Sammanställning av resultalen från 20 st försök i vårsäd med förelse mellan kalksalpeter och kalkkväve. Medeltal i ske/ha.

jäm-

Skörd u t a n kvävegödsling 2 035 Verkan av 23 kg N / h a såsom kalksalpeter + 503 såsom kalkkväve + 354 » » 46 » » » » + 697 » » + 663 » » 69 » » » » + 766 » » + 843

+

D

4- Kalkaalpeter Q Kalkkväve

Kväveverkan Ske/ha + 1000--

+500 -

Kg kväve/ha

Fig. 8. Grafisk framställning av sammanställning av resultaten från 20 st för sök i vårsäd med jämförelse mellan kalksalpeter och kalkkväve. Angående försöksresultaten har F r a n c k anfört: I försöksserien har kalkkvävet haft »jämnare» verkan lin salpeter. Om vårsädesgrödorna (20 stycken då missväxtgrödorna på Klagstorp — 1954 havre 632 ske/ha —- och på Vassbo — 1951 korn 940 ske/ha —• undantagits) sammanställes, erhålles följande medelstandardavvikelser angivet i skördeenheter pr ha. 1 N 23 kg kväve/ha Kalksalpeter Kalkkväve

304 250

2 N 46 kg kväve/ha

161 111

3 N 69 kg kväve/ha

125 94

Resultaten av försöken i vårsäd belyses också av fig. 8 och tabell 17. Av detta framgår också att vid en kvävegödslingsintensitet, som enligt nuvarande förhållanden kan betecknas som osedvanligt låg, salpeter haft större kväveeffekt än kalkkväve. Detta överensstämmer med de äldre försökserfarenheter vilka vunnits just vid denna låga (dåförtiden normala) gödslingsintensitet. Vid en kvävegödslingsintensitet, som nu kan anses vara normal och lönande (ca 50 kg kväve pr h a ) ,

156 har det icke framkommit någon skillnad i kväveverkan mellan salpeter och kalkkväve. Med den högsta kvävegiva, som här prövats (69 kg kväve pr ha = 450 kg 15,5 % salpeter pr h a ) , har kalkkväve haft större kväveeffekt än salpeter, som vid den sista ökningen av kvävcgivan haft föga verkan och därmed alltså nått sin maximalpunkt. För kalkkväve har däremot den sista ökningen av kvävegivan fortfarande åstadkommit en jämförelsevis stor och lönsam skördeökning. Axkurvans förlopp att döma är därmed kalkkvävets maximalprestationsförmåga ännu ej uppnådd. S e d a n F r a n c k f r a m h å l l i t , a t t det v a r för tidigt att avgiva ett slutgiltigt u t t a l a n d e o m vilket k v ä v e v ä r d e k a l k s a l p e t e r h a d e i det l å n g a loppet j ä m fört m e d k a l k k v ä v e , h a r h a n g j o r t f ö l j a n d e s a m m a n f a t t n i n g av de i a k t t a g e l s e r ö n och v ä g n i n g s r e s u l t a t , som dittills e r h å l l i t s : 1. Vid jämförelse mellan olika gödselmedel är det mycket betydelsefullt att stigande givor prövas av alla gödselmedel, så att skönleökningskurvans förlopp för varje gödselmedel kan uppkonstrueras. 2. Kalksalpeters skördeökningskurva har i regel sådant förlopp att merutbytet för den första säcken salpeter är störst och blir mindre för varje ytterligare säck som tillföres (se fig. 9). 3. Kalkkväves skördeökningskurva avviker i många fall från denna regel. Skördeökningskurvan är ofta sigmaformad vilket innebär att vid låg gödslingsintensitet merutbytet för den första säcken är mindre än för en senare säck (se fig. 9). Detta sammanhänger åtminstone till en del med att vissa jordar kan fixera ammoniak så hårt att en del därav omedelbart blir otillgänglig både för växter och nitratbaktcrier. Det fixerade ammoniakkvävet kommer emellertid så småningom åter i omlopp. Det blir en positiv efterverkan av kalkkvävegödslingen. 4. Kvävegödsling till skyddssäd kan åstadkomma minskning av vallskörden. Vilket slag av kvävegödsel som användes är av betydelse i detta sammanhang. Skördenedsättningen kan åtminstone delvis bero på att skyddssäden genom kvävegödslingen utvecklar en särskilt tät och frodig grönmassa, som alltför starkt beskuggar de späda vallplantorna. I den inverkan på grönmassornas frodighet ocli utvecklingsrytm som kvävegödslingen framkallar äro skillnaderna mellan salpeter och kalkkväve så stora att en olika inverkan på vallinsådden därav kan förklaras. Kalkkvävegödslingen kan även hava specifika verkningar på vallarna. I Ultunaförsöket nr I förekom sålunda klöverrötcsskador i första årets vall och dessa voro systematiskt mindre i kalkkvävegödslade än i övriga försöksmoment. 5. När kalkkväve kunnat tillföras på rätt sätt, d. v. s. nedbrukats omsorgsfull! och i rätt tid, har dess gödselverkan vid den gödslingsintensitet, som numera tilllämpas mera allmänt, genomsnittligt sett varit lika stor som kalksalpcters. (5. Den maximala gödslingscffekt som kan uppnås vid engångsgivor är större för kalkkväve än för salpeter. Kalkkväve har en från tillfälle till tillfälle mindre växlande verkan än salpeter. 7. Till grödor där kalkkväve ej blivit nedmyllat har dess gödselverkan ofta varit mindre än salpeters oavsett gödslingsintensiteten. A v s l u t n i n g s v i s h a r F r a n c k f ö r k l a r a t , a t t de n y a s t e r ö n e n icke givit skäl till a t t ä n d r a de a n v i s n i n g a r , som l ä m n a t s i F r a n c k s t i d i g a r e o m n ä m n d a »Översikt över olika h a n d e l s g ö d s e l m e d e l och k a l k s o r t e r s a m t d e r a s a n v ä n d ning» ( S J F Särtr. nr 78).

157 Kväveverkar Ske/ha 1500

Plönninge 1952

+ D

-[-

Kalksalpeter

•

Kalkkväve

69 • Kg kväve/ha 5N

Fig. 9. Grafisk framställning av skörderesultatet från det jämförande kalksalpeterkalkkväveförsöket vid Plönninge.

Pressdiskussionen om försöksmeddelandet nr 54 Innehållet i Francks skrift »Kalkkväve som gödselmedel» föranledde en diskussion i Lantmannen mellan Perman, Bengtsson, Gelinder, Melchert och Roth, å ena sidan, samt Franck å den andra. Den förda diskussionen skall här icke återgivas, men vissa huvudpunkter i kritiken mot Francks försöksmeddelande skall likväl i sammandrag redovisas. Pennan har i Lantmannen (nr 11/1956) granskat Francks försöksmaterial och funnit, att de 20 försöken lämnat anmärkningsvärt låg skörd från icke kvävegödslade parceller eller blott 2 030 ske pr ha. Han har jämfört med motsvarande tal vid försök på Lanna, som var 3 420 ske, och med siffror, publicerade av C. Larson i en försökssammanställning med titeln »Försök med stigande mängder kvävegödsel» (SJF Medd. nr 55) och utvisande

158 en genomsnittlig hektarskörd av vårsäd från ca 1 700 försök i Södra Götalands slättbygder på 2 670 kg kärna på icke kvävegödslade parceller. Han har vidare funnit, att de 20 försöken i Francks redogörelse kunde uppdelas i två grupper om vardera 10 försök, en missväxtgrupp, där skörden var 1 360 ske/ha, och en normal grupp med skördesiffran 2 710 ske/ha. Perman har vidare anmärkt på att två försök i Francks sammanställning kasserats på grund av missväxt. En jämförelse mellan kalksalpeter och kalkkväve verkställd på grundval av de 10 normala försöken lämnade enligt Perman följande resultat Vårsäd 10 försök Kalksalpeter Kalkkväve

23 kg N pr ha 560 400

46 kg N pr ha 820 740

69 kg N pr ha 850 890

Perman har tillagt, att dessa försöksresultat tydligt angav, att 46 kg N i kalksalpeter var den för jordbrukarna mest räntabla kvävegödslingen. I Lantmannen nr 18/1956 har vidare Bengtsson, Gelinder och Melchert kritiserat innehållet i SJF Medd. nr 54. De anför allmänt angående de redovisade försöken: Försöken tillhörde en serie »fastliggande försök», som påbörjats 1951. Av de 20 försöken representerade emellertid icke mindre än 11 första årets gröda. Någon principiell skillnad mellan resultaten från dessa försök och resultat av vanliga ettåriga försök förelåg knappast. Vv detta material, som dessutom till 50 % bestod av missväxtgrödor och vars resultat var mycket osäkra, hade Franck dragit vittgående slutsatser. — Egentligen ingick i försöksserien 22 sädesförsök, men Franck hade till följd av missväxt slopat två av dem, nämligen ett försök i korn på Vassbo (grundskörd 940 ske/ha) och ett försök i havre på Klagstorp (grundskörd 632 ske/ha). Emellertid hade Franck i sin sammanställning medtagit ett försök i vårvete på Plönninge (grundskörd 920 s k e / h a ) . Beträffande ett annat, i sammanställningen medtaget försök i vårvete på Ultuna 1954 hade Franck antecknat: »Låg skörd på grund av dålig uppkomst och försommartorka». Bengtsson, Gelinder och Melchert ha tillagt: Det enda säkra resultat, som kunde utläsas ur försöksserien, var att vid den lilla givan kalksalpetern haft bättre effekt än kalkkvävet. Vid de båda större givorna var i detta material skillnaderna mellan effekterna av de båda gödselmedlen helt slumpmässiga. Med ett större material och mindre procent missväxtgrödor än som förekommit i den nu aktuella försöksserien, var det i hög grad sannolikt, att kalksalpetern även vid 46 kg kväve pr ha skulle visa sig statistiskt säkert överlägsen kalkkvävet. Att de båda gödselmedlen skulle närma sig varandra i effekt vid toppgödsling var fullt naturligt. Bengtsson, Gelinder och Melchert har vidare — i motsats till vad Franck gjort gällande — framhållit, att erfarenheten närmast talade för att kalksalpetern hade jämnare verkan än kalkkvävet. Vid kontrollräkning av de standardavvikelser, som Franck angivit i sin sammanställning, hade de

159 kommit till helt andra värden. De har vidare framhållit, att kalkkvävet i halva antalet fall blivit radsått och i övriga fall nedbrukats genom harvning, varemot kalksalpetern genomgående givits som övergödsling. Även kalksalpetern borde enligt deras mening ha nedbrukats åtminstone i sådana områden, där enligt erfarenheten försommartorka ofta förekom och där kalksalpetern vid praktisk användning nedbrukades. Angående kalkkvävets enligt Franck ofta sigmaformade skördestegringskurva har Bengtsson, Gelinder och Melchert i sitt inlägg yttrat: Talet om den sigmaformade kurvan såsom någonting för kalkkväve säreget var rena nonsens. Även de övriga kvävegödselmedlen, kalksalpetern inberäknad, visade ofta liknande skördestegringar. Även bland försöken i Francks meddelande fanns exempel på att kalksalpeterns effekt stundom uppvisade sigmaformad kurva, medan kalkkvävets effekt visade den mera vanliga logaritmiska kurvan (försöket vid Vassbo 1953). — De har tillagt: Den sigmaformade kurvan är enligt vad vi hittills vet ingenting annat än en följd av slumpens nycker. Franck torde icke kunna påvisa minsta grad av statistisk säkerhet för, att skördestegringen genom den andra givan av kalkkväve är större än den som den första givan medfört eller att kalkkväve i nämnda avseende förhåller sig annorlunda än de övriga kvävegödselmedlen. Det hela torde i varje fall tills vidare få betecknas såsom ett hos Franck förekommande spekulativt önsketänkande. Beträffande kalksalpeterns större negativa verkan på vallskörden har Bengtsson, Gelinder och Melchert yttrat: Den väsentliga orsaken till kvävegödslingens nedsättning av vallskörden var väl att söka i det förhållandet, att skyddssäden genom gödslingen utvecklade ett alltför frodigt bestånd, som genom beskuggning hämmade de späda vallplantorna. Eftersom nu kalksalpeter vid de måttliga kvävegivor, som tillfördes i samband med vallinsådd, bevisligen utövade större effekt på skyddssädesgrödan än kalkkväve, var det väl bara naturligt att vid samma kvävemängder av de båda gödselslagen kalksalpetern kom att hämma vallens utveckling starkare än vad kalkkvävet gjorde. Den möjligheten fanns att man minskade kalksalpetergivan i förhållande till kalkkvävegivan så mycket, att de båda kvävegödselmedlens effekter på skyddssäden blev av ungefär samma storlek. Bengtsson, Gelinder och Melchert har slutligen uttalat följande: Vårt slutomdöme om värdet av de hittills framkomna resultaten från den ifrågavarande försöksserien och om de slutsatser, som Franck redan dragit av dessa resultat, måste tyvärr resultera i ett klart underkännande. Vi är djupt oroliga för utvecklingen inom gödslingsförsöksverksamheten, då Franck på grundval av ett så litet och därtill mycket osäkert försöksmaterial kan ge en så tendentiös tolkning av ett för svenskt jordbruk så viktigt problem. Franck har i ett inlägg i Lantmannen (nr 19/1956) under rubriken »Kvävegödslingseffekten och hektarskördens storlek» bemött kritiken. Han har därvid beträffande försöksmaterialet enligt SJF Medd. nr 54 undersökt

160 den genomsnittliga kväveeffekten vid låg respektive hög grundskörd och därvid funnit, att grundskörden i högskördegruppen visserligen var dubbelt så stor som grundskörden i lågskördegruppen men att skillnaden mellan grupperna ifråga om den högsta uppmätta kvävegödseleffekten var mycket ringa. Den låga skörden i lågskördegruppen var betingad av flera faktorer, främst dock av kvävebrist. Att man inte fick utesluta ett kvävegödselförsöksresultat därför att skörden från icke kvävegödslat på grund av kvävehunger »karakteriseras» som missväxt borde vara självklart. En annan sak var det om »missväxten» hörde hemma på hela försöksytan och var förorsakad av någon åtgärd som stått i samband med försökets anläggning. Om även de två uteslutna försöken medtagits i sammanställningen, skulle emellertid slutresultatet icke ha blivit anmärkningsvärt annorlunda. Angående skördekurvornas »sigmaform» har Franck tillagt: I de sammanställda 20 försöken hade kurvan för kalksalpeter i 2 fall sigmaform. Kalkkvävekurvorna hade i 9 fall sigmaform. Därtill var »medelkurvan» för salpeter uttalat logaritmisk med stark krökning även för de första tvenne givorna medan denna del för kalkkväve bildade en nära rät linje. För sannolikheten att kalkkvävekurvan ofta borde få en sigmaform talade dessutom både kemiska och biologiska orsaker, vilket däremot icke var fallet beträffande salpeter. De bägge kurvorna var för övrigt till sin skepnad statistiskt skilda. Beträffande spridningen av kalksalpetern har Franck yttrat: Kalksalpetern har överlag tillförts när säden väl kommit upp. Någon anledning att variera salpeterns spridningstid från plats till plats fanns nämligen icke, emedan det mellan de olika försöksplatserna icke fanns sådana skillnader i medelnederbörden under det för salpetertillförseln aktuella tidsskedet att detta kunde vara motiverat. Det enda diskutabla andra alternativet var att på alla platser ge salpetern före sådden. Om så skett skulle dock detta troligen ha föranlett den anmärkningen, att under våta försomrar salpetern bort givas som övergödsling. Beträffande beräkningen av medelstandardavvikelser med ett försöksmaterial som det föreliggande har Franck förklarat, att de skett efter modernaste statistiska metoder, och hänvisat till lantbrukshögskolans statistiska institution. Franck har sedermera även hänvisat till Bachér »Försök rörande spridningstidens inverkan på salpetergödslingens effekt» (SJF Medd. nr 6), där beskrivning lämnats på en variansanalytisk metod, som också Franck begagnat. Bengtsson, Gelinder och Melchert har i Lantmannen nr 23/1956 vidhållit sin kritik och tillagt: En jämförelse mellan skördeökningarna inom lågoch högskördegrupperna visade, att högskördegruppen genomgående lämnat de största skördeökningarna för de prövade gödslingarna. Detta tydde på att »missväxten» i många försök icke enbart var orsakad av kvävebrist hos jordarna i fråga. De mest slumpmässiga resultaten förekom också inom

161 lågskördegruppen. Men även inom den s. k. högskördegruppen förekom försök, som syntes vara behäftade med så pass grova fel, att det starkt kunde ifrågasättas, om det var berättigat att låta resultaten från dessa försök påverka medeltalen och de därifrån konstruerade kurvorna i diagrammen. Som exempel kunde nämnas ett försök i blandsäd på önnestad 1952, där medelfelet hos skördeskillnaderna utgjorde ± 214 ske. I detta försök hade en ökning av kalksalpetergivan från 46 till 69 kg kväve minskat biandsädesskörden med 645 ske. I medeltal för de 20 försöken hade denna ökning av salpetergivan ökat skörden med 69 ske. Om önnestadsförsöket uteslöts, blev motsvarande skördeökning för de återstående 19 försöken 107 ske, en ökning med icke mindre än 55 %. Detta förhållande visade att materialet var i högsta grad bristfälligt och därför olämpligt att bygga slutsatser på. Bengtsson, Gelinder och Melchert har slutligen i nedanstående uppställning upptagit »medelstandardavvikelserna» sådana de beräknats av Franck och sådana de beräknats av dem. Kväve per hektar 23 kg

46 kg

69 kg

+ 304 + 230

+ 101 + 317

+ 125 + 415

+ 250 + 134

+ 111 + 253

+ 94 + 326

Kalksalpeter: Enligt Bengtsson-Gelinder-Melchert . Kalkkväve: Enligt Bengtsson-Gelinder-Melchert .

Bengtsson, Gelinder och Melchert har påpekat, att »medelstandardavvikelserna» — såsom framgick av uppställningen — enligt Francks beräkningssätt avtog med stigande kvävegivor men enligt deras beräkningssätt tilltog. Uttalanden inför utredningsmannen angående försöksmeddelandet nr 54 Bachér har y t t r a t : Med de begränsade resurserna inom försöksverksamheten borde man icke syssla med att jämföra kalkkväve och kalksalpeter. Däremot kunde det vara en uppgift att undersöka, hur de i handeln förekommande gödselmedlen borde användas på mest rationella sätt. De försöksresultat från lokala försök, som Bachér i början av 1930-talet varit med om att sammanställa, hade utvisat en markerad skillnad mellan kalkkväve- och salpetereffekterna. Man visste emellertid icke, om kalkkvävet där tillförts på det mest rationella sättet. Ofta hade man haft den försöksplanen, att kalkkväve tillförts på hösten och salpeter på våren. Man kunde då icke veta, om skillnaderna i skördeeffekterna var att hänföra till gödselmedlen eller till tidpunkten för tillförsel av dem. Det enda man kunde säga på grundval av de skånska försöken var, att man fått de bästa resultaten

162 genom att tillföra salpeter på våren. — I SJF Medd. nr 54 hade Franck anfört några siffror, som skulle ge belägg för att kalkkväve gav jämnare skörd än kalksalpeter. Franck hade emellertid icke belägg för ett sådant påstående. Materialet var otillräckligt och uträkningarna var icke signifikativa för den uppfattning, som Franck ville göra gällande. På ett material som det ifrågavarande kunde man få mycket större skillnader mellan standardavvikelserna utan att det innebar ett belägg för Francks mening i frågan. Varken Perman eller Franck var statistiker. Perman ansåg statistiken vara onödig. Franck ville väl icke gå så långt, men i den mån statistiken ville ifrågasätta något, som han ansåg biologiskt självklart, sköt Franck statistiken åt sidan till förmån för det biologiskt självklara. Detta förfaringssätt kunde vara riktigt blott om det fanns experimentell forskning bakom det förhållande som ansågs biologiskt självklart. Om så icke var fallet, reducerades uppfattningen om det självklara till allenast en tro. I fortsättningen har Bachér uttalat sig om var och en av de slutsatser, som Franck anfört i sitt försöksmeddelande (se ovan s. 156). Han har yttrat: 1. Den första punkten innefattade ett riktigt konstaterande, om vilket intet var att säga. 2. och 3. Kurvan för kalksalpeter gick först brantare uppåt men föll sedan starkare, under det att kurvan för kalkkvävet icke gick så brant i början men steg längre och hade en mindre fallande tendens på slutet. Skördeökningskurvorna för de båda gödselmedlen var verkligen olika. Däri hade Franck rätt. Franck borde emellertid ha redovisat den statistiska analys, som lett fram till de i tabell 17 och fig. 8 upptagna resultaten. Slutsatserna var nu dåligt belagda i försöksmeddelandet, men de var riktiga. Bachér skulle själv ha kommit till samma resultat. Francks uttalande i punkt 3 utgjorde exempel på ett av Franck ofta använt skrivsätt. Han hävdade ståndpunkter, som i och för sig var fullkomligt riktiga, men underlät att dokumentera dem vare sig med resultat från egna undersökningar eller med litteraturhänvisningar. 4. Detsamma var förhållandet med vissa uttalanden i punkt 4. För att övertyga sig om riktigheten av Francks påståenden måste läsaren detaljgranska hela den stora tabell, där försöksresultaten redovisats. Bachér hade själv icke företagit någon sådan detaljgranskning. Han hade likväl iakttagit en ganska klar tendens i resultaten, som tydde på att Francks slutsatser under denna punkt var riktiga. 5. Francks slutsats under denna punkt var nog riktig, men han borde ha utvecklat sina synpunkter betydligt mera. 6. Slutsatserna i denna punkt var nog i och för sig riktiga. De grundade sig emellertid på de felaktigt beräknade medelstandardavvikelserna. Bachér visste icke hur man siffermässigt skulle kunna belysa den frågeställning, som Franck önskat ha klarlagd. Han skulle ha kunnat påvisa, att man vid

163 en giva av 69 kg kväve i salpeter fått skördedepression och liggsäd i ett visst antal fall men att man vid användning av lika stora givor i kalkkväve mera sällan fått skördedepression och liggsäd. En sådan iakttagelse skulle stödja Francks allmänna hypotes om kalkkvävets verkan, nämligen att kalkkvävet icke omedelbart omsattes i marken utan låg kvar och övergick successivt i sina olika omvandlingsstadier, varigenom kvävet också successivt ställdes till växternas förfogande. För att uppnå samma effekt med kalksalpeter måste man sprida salpetern i omgångar, en del före sådden, en del då säden vuxit upp något och en del ännu senare. Risken för liggsäd blev då mindre. En sådan uppdelning medförde å andra sidan en avsevärd ökning av arbetskostnaden. Francks allmänna uppfattning om hur kalkkvävet förhöll sig i marken stod i full överensstämmelse med resultat från rent laboratoriemässiga undersökningar och med rönen inom kalkkvävets kemi med mera. Uttalanden om dessa förhållanden fanns i litteraturen. Franck borde ha citerat sådana arbeten och belagt alla oklara punkter. Det hade han icke gjort. Emellertid fanns det nog ingenting i Francks sammanfattning som icke kunde beläggas. Anledningen till att man ganska allmänt kommit till den uppfattningen att kalkkväve gav sämre effekt än kalksalpeter var, att man vid tidigare försök tillämpat en giva, motsvarande maximalt 46 kg kväve. Ett stort antal jordbrukare hade numera kommit upp till kvävegödslingsintensiteter på 69 kg kväve och däröver. Franck hade uttalat sig om den maximala kväveeffekten vid engångsgivor men lämnat öppet, att man kunde få en större maximal effekt vid upprepade givor av salpeter. 7. Beträffande punkt 7 och mot vad Franck avslutningsvis yttrat hade Bachér intet att erinra. Bachér har tillagt: De personer, som i Lantmannen kritiserat Francks försöksmeddelande, hade gått in på en hel del förhållanden vid sidan av huvudfrågan i syfte att misstänkliggöra hela framställningen och att sedan med desto större kraft kunna göra troligt, att vad som i meddelandet sagts om kalkkväve var fullkomligt felaktigt. Sålunda hade de diskuterat om vissa försök skulle slopas eller icke vid sammanställningen av försöksresultaten. Rent principiellt var Bachér av den meningen, att man icke borde slopa andra försök än sådana, där någon utifrån verkande faktor haft inflytande på försöket. I förevarande fall blev det emellertid icke någon större skillnad i resultatet om de omdiskuterade försöken togs med eller icke. Den framställda invändningen saknade därför praktisk betydelse. — I diskussionen hade man vidare gjort en uppdelning av försöken i en lågskördegrupp och en högskördegrupp och gjort vissa jämförelser på grundval av denna uppdelning. Vid en granskning av de båda grupperna fann nu emellertid Bachér, att i lågskördegruppen ingick så gott som uteslutande försök med vårvete, under det att den andra gruppen omfattade försök i korn och havre. Bachér hade den allmänna erfarenheten, att skördarna i

1Ö4

O

kg N pr ha Fig. 10. Grafisk redovisning au de enskilda försök, (Högsta effekten i varje enskilt försök = 100) vårveteförsök låg avsevärt mycket lägre än skördarna i försök med korn och havre. Både Plönningeförsöket och försöket på Ultuna 1954 avsåg vårvete och resultaten var icke så särskilt dåliga för att vara vårveteförsök. Hela diskussionen om uppdelning på låg- och högskördegruppcr var därför onödig. I en till utredningsmannen överlämnad P. M. har Franck angående den kritiserade beräkningen av »medelstandardavvikelserna» anfört i huvudsak följande: Vid en grafisk representering av de enskilda försöken hade på ett pregnant sätt framträtt, att effekten av kalksalpeter varierat i högre grad från tillfälle till tillfälle än effekten av kalkkväve. (Se fig. 10). Det hade varit av intresse att få ett mått härpå. Franck hade därför åt en av räkneassistenterna uppdragit att utföra en sådan beräkning, sedan denne först inhämtat vägledning hos Bachér, som var föreståndare för KLSL:s gemensamma avdelning för statistik och försöksteknik. Resultatet av beräkningarna hade redovisats i den tabell, som intagits i SJF Medd. nr 54 (jfr ovan s. 155).

165 Kalkkväve

kg N pr ha vilkas resultat sammanställts

i tab. 11 (ovan s. 155).

Efter det att diskussionen om SJF Medd. nr 54 i Lantmannen avslutats, hade vid något tillfälle — sannolikt först under 1957 — värdena på standardavvikelserna i den försöksseric, som publicerats i meddelande nr 54, åter blivit aktuella för Franck. Då han penetrerat frågan hade han funnit värdena misstänkta och tagit kontakt både med räkneassistentcn och Bachér. Därvid hade det framkommit, att en missuppfattning förelegat. Nya anvisningar hade därefter erhållits om den lämpliga statistiska metoden och nya beräkningar utförts. Resultaten av de nya beräkningarna, Francks gamla värden samt Bengtsson— Gelinder—Mélcherts värden hade sammanställts i nedanstående tabell. Kalkkväve

Kalksalpeter

I. Enligt medd. Nr 54 ... II. Enligt Bengtsson-Ge.. linder-Melchert III. Enligt Bachér

3 N

1 N

2 N

3 N

1 N

2 N

250 ;

94 ....

203 154

317 154

415 215

'••• 134

253 124

326 137

: 18»;.,

:

166 I anslutning till tabellen har Franck tillagt: Beräkningarna enligt II. och III. visade, att variationen från tillfälle till tillfälle varit störst för kalksalpeter eller — som Franck uttryckt förhållandet i SJF Medd. nr 54 — att kalkkväve haft en jämnare verkan. Eftersom omräkningen av standardavvikelserna icke föranledde andra slutsatser än dem, som Franck förut framlagt i försöksmeddelandet och i diskussionsinläggen i Lantmannen, hade Franck låtit det hela bero. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Franck i denna del tillfogat: Vid beräkningen av medelstandardavvikelserna hade han helt litat på den statistiska sakkunskap, som anlitats. På grund av sin stora arbetsbörda och vad han då ansett vara en rimlig avvägning mellan olika mer eller mindre angelägna arbetsuppgifter hade Franck icke kommit att i detalj kontrollera beräkningarna innan de publicerats. Franck beklagade detta och påtog sig ansvaret för att så skett. Han ville dock här ställa den frågan: Om man icke kunde lita på den högsta tillgängliga expertisen utan personligen måste överväga om metoden var riktig och själv kontrollera allt, varför då inte från början göra det själv? Emellertid kunde Franck icke finna, att de av Bengtsson, Gelinder och Melchert beräknade standardavvikelserna eller de som Franck sedermera — ävenledes på förslag av Bachér — låtit utföra och tillställa utredningsmannen, ledde till att Francks ursprungliga slutsatser rubbades på någon punkt. Francks publicering av de felaktigt beräknade standardavvikelserna hade endast givit hans kritici en formellt riktig men sakligt betydelselös angreppspunkt. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Franck ytterligare anfört följande: Mitscherlich och, under senaste tid, Atanasiu hade visat, att den skördedepression, som framkom vid stora engångsgivor av salpeter, var något som icke enbart hörde samman med liggsädesbildningen utan framkallades även utan liggsädesbildning genom störd salpeterupptagning (plasmolys av rothåren) och av inre fysiologiska rubbningar, orsakade av salpeteröversvämning. Till undvikande av sådana fataliteter måste salpetern tillföras kontinuerligt i små mängder under växtens egentliga utvecklingstid. I praktisk jordbruksutövning var det otänkbart att sprida salpeter i små portioner var eller varannan dag. Bachérs uttalande att man, för att nå samma effekt med kalksalpetcr som med kalkkväve, måste sprida salpetern i omgångar, en del före sådden, en del då säden vuxit upp något och en del ännu senare, innebar icke anvisning om någon praktiskt framkomlig väg. Förfaringssättet hade försöksmässigt prövats i ej ringa omfattning, men resultaten hade icke varit gynnsamma. Besultaten från mycket omfattande kärlförsök, som utförts av Franck i början av 1940-talet, hade vidare bekräftat Mitscherlichs och Atanasius ovan angivna slutsatser. Melchert har uppgivit: Franck hade framhållit, att försöken måste vara fastliggande för att kunna lämna besked om en hel del spörsmål som han närmare angivit. Frågan var emellertid om svar på dessa spörsmål lämpligast kunde erhållas med den typ av försök, som Franck lanserat. Eftersom försöken var fastliggande under en längre följd av år, skulle de under denna tid bära grödor av skilda slag. Gödslingen på de olika försöksleden

167 skulle dock beträffande slaget av kvävegödselmedel enligt Franck vara densamma år efter år. Det var knappast tänkbart att jordbrukarna i praktiken skulle övergå till att använda kalkkväve i stället för salpeter till sockerbetor, raps, höstsäd, övergödsling av vallar o. s. v. såvida icke prisförhållandena mellan de olika kvävegödselmedlen förändrades avsevärt. Under sådana förhållanden kunde man knappast draga praktiskt användbara slutsatser ur försöksresultaten exempelvis rörande frågan om gödselmedlens eventuella inverkan på jordens beskaffenhet. Om gödselmedlen icke kunde användas i praktiken på samma sätt som de prövats i försöken, måste väl resultaten av försöken bli av blott teoretiskt intresse. Melchert ville icke göra gällande att svaren på de av Franck uppställda frågorna skulle vara ovidkommande för det praktiska jordbruket, men spörsmålen kunde och borde utforskas på ett ändamålsenligare sätt. — Franck hade framhållit bl. a. att gödselmedlens efterverkan måste fastställas och därvid hänvisat till den verkan kvävegödslingen till skyddssäden bade på vallskördarna. Han hade gjort gällande att kalkkväve och salpeter hade olika verkan i detta avseende. Ett dylikt spörsmål borde väl — liksom flera andra — lämpligast prövas isolerat. Man kunde pröva olika kvävegödselmedel i stigande mängder till skyddsssäd för vallinsådd och mäta resultaten kvantitativt och kvalitativt även under vallåren. För klarläggande av detta spörsmål behövde försöken icke kvarligga sedan vallen plöjts upp. — Även en prövning av kvävegödselmedlens eventuella efterverkan på kommande gröda över huvud taget kunde ske genom försök av relativt kort varaktighet. De borde anordnas så att hela försöksområdet under ett eller flera efterverkansår behandlades lika även med hänsyn till kvävegödslingen. Kvävegivan skulle vara antingen obefintlig eller också ensartad och relativt liten över hela försöksområdet. Denna efterverkan borde kunna fastställas under ett eller i undantagsfall två efterverkansår. Försöken blev följaktligen två- eller treåriga. På detta sätt undgick man också att jämförelser gjordes med försöksled som under en längre följd av år blivit utsvultet. — Gödselmedlens eventuella inverkan på jordens beskaffenhet i olika avseenden var vidare ett spörsmål, som måste prövas på betydligt längre sikt och fastställas på ett helt annat sätt än vad som var fallet med de förut nämnda prövningarna. Då det här var andra faktorer än skördeutfallet som skulle bestämmas, kunde frågan prövas isolerat utan att man — såsom Franck tänkt sig — använde de långvariga försök, vilka i flera avseenden innebar avvikelser från normalt jordbruk och därtill medförde en avsevärd fördyring. — De spörsmål, om vilka Franck på det redovisade materialet ansett sig kunna draga ganska bestämda slutsatser, krävde otvivelaktigt betydligt grundligare prövning än den som Franck verkställt. Det var svårt att tro, att Franck icke skulle ha insett detta. Vid sådant förhållande måste det ha förelegat någon särskild anledning till den brådskande publiceringen av resultaten från dessa nyss påbörjade försök, vilka var avsedda att bli fastliggande.

168 Flera orsaker kunde tänkas. Ett var emellertid säkert, nämligen att det för fosfatbolagets del var angeläget att om möjligt snarast få kalkkvävet bättre värdesatt än som dittills varit fallet. Melchert har vidare anfört: Enligt de i Skåne utförda försöken var kalkkväve underlägset salpeter till flertalet grödor. Detta gällde också oljeväxter. Melchert hade själv på Brinkagården utfört försök angående kalkkvävets lämplighet som gödselmedel till oljeväxter. Resultaten lämnade icke stöd för en rekommendation av kalkkväve till sådan användning. Vissa försök, som utförts av Skånes oljeväxtodlareförening inom olika delar av landskapet, hade givit likartade resultat. — I broschyrerna »Gödslingens planläggning 1956» och »Gödslingens planläggning 1957» hade Franck skrivit artiklar, där han beträffande rekommendationerna i fråga om kvävegödsling stödde sig på och hänvisade till de mycket osäkra resultaten i sitt försöksmeddelande (SJF Medd. nr 54). I Skånska Dagbladet 15/2 1958 hade Franck vidare skrivit en artikel om gödsling med hänvisning till samma försöksresultat. Med dessa uttalanden hade Franck sökt inge jordbrukarna den uppfattningen, att kalkkväve var bättre än kalksalpeter blott det tillfördes i tillräckligt stora givor. Även här hade han talat om fastliggande försök, ehuru hälften av de försök från vilka resultaten hämtats legat allenast ett år. I en senare artikel i samma tidning (22/2) hade Franck uttalat: »Användning av gödselmedel måste planeras på lång sikt. — Det ekonomiskt berättigade i att använda kalkkväve förefaller också att vara klart.» Man frågade sig om ett sådant påstående, framställt inför skånska jordbrukare, kunde anses vara korrekt, då försöken i Skåne visade motsatsen. Melchert har tillagt: Kalkkvävet torde passa bäst inom områden med relativt lång växttid. Allra bäst tycktes det hävda sig i sydvästra Sverige, där också riklig nederbörd merendels förekom. Förre rektorn vid Dingle lantmannaskola E. Ernest hade alltid uttalat sig till förmån för användning av kalkkväve. På Dingle var också förutsättningarna för kalkkvävet otvivelaktigt relativt goda, nederbörden var riklig och jordarna var lagom leriga och hade ganska god mullhalt och dessutom ett kalktillstånd, som ej var högre än att kalkkvävets kalkinnehåll möjligen kunde ha betydelse och ej så lågt, att kalkkvävets omsättning i marken därav hölls tillbaka. Rektorn G. Bengtsson har inför utredningsmannen vidhållit den kritik, som han jämte Gelinder och Melchert riktat mot SJF Medd. nr 54 under diskussionen i Lantmannen. Han har vidare åberopat ett uttalande av Karsten Iversen i Godningslaeren (Agerdyrkningslaere, Bind II) s. 162, där det heter: »Kalkkvaelstof, der er provet i 5 års fors0g, har givit den dårligste virkning af alle de provede godninger og anvendes nu ikke mere som kvaelstofgodning her i landet.» — Bengtsson har ytterligare hänvisat till de i Västergötland genomförda kalkkväveförsöken, vilka lämnat samma resultat som de skånska, nämligen att kalksalpetern var överlägsen kalkkvävet. Bengtsson har ytterligare anfört: Franck byggde sin tankegång till stor del

169 på att man med kalkkvävets hjälp skulle bygga upp ett kväveförråd i jorden, ur vilket kvävet sedan skulle matas fram till växterna undan för undan. Bengtsson ansåg det oriktigt att på detta sätt bygga upp ett kväveförråd i jorden, ty jordbrukarna av i dag måste med hänsyn till den ekonomiska situationen använda produktionsmedel, som gav omedelbar effekt. De kunde icke lita till någon osäker skördevinst i framtiden. Det kunde tänkas, att kalkkvävet mineraliserades i jorden och löstes vid en tidpunkt, då växterna icke behövde det. Det kunde sedan tvättas ut och icke komma till någon nytta. Det hade också visat sig att vissa jordar hade en ganska starkt ammoniakfixerande förmåga, vilket kunde inverka på kalkkvävets och andra ammoniakhaltiga gödselmedels effekt. Man kände alltjämt icke till om denna fixerade ammoniakmängd kom växterna till godo. Bengtsson har tillagt: Francks försöksredogörelse (SJF Medd. nr 54) hade bland försöksmännen i landet väckt rätt mycket uppseende. Man ansåg att den var tendentiöst hållen och innehöll kategoriska påståenden utan att statistiskt hållbara grunder anförts till stöd för påståendenas riktighet. Detta hade föranlett honom att tillsammans med Gelinder och Melchert skriva diskussionsinläggen i Lantmannen och RLF-tidningen. Perman har yttrat: Kontentan av Francks uttalanden i hans försöksmeddelande (SJF Medd. nr 54) var, att kalkkväve, använt till vårsäd i mängder motsvarande 150—200 kg kalksalpeter per ha, var avsevärt underlägset kalksalpeter. Kalkkvävets relativa verkningsvärde var omkring 70 %. När man däremot använde de båda gödselmedlen i mycket stora mängder, närmade sig deras verkningsvärden varandra. Salpetern hade en skördestegringskurva, som var begränsad av liggsädesbildningen. Kalkkvävet däremot, som var ett mindre effektivt gödselmedel, kunde användas i ökade givor utan sådan risk, men samtidigt överskred man den ekonomiska lönsamhetsgränsen. Emellertid hade Franck kommit fram till att kalkkvävets skördestegringskurva även vid den största givan ibland fortsatte sin uppåtgående tendens. Att kurvan fått ett sådant förlopp kunde förklaras av resultaten från tre försök, som var mycket osäkra, nämligen två försök i Önnestad och ett försök i Ultima. Försöksfelen i dessa försök låg omkring 200 kg kärna. Skördeökningarna i dessa försök var därför statistiskt långtifrån säkra. Det hade nu råkat bli så, att i dessa tre försök den högsta givan kalkkväve lämnat tillsammans 1 200 kg mer skörd än motsvarande giva kalksalpeter. Om denna siffra dividerades med 20, motsvarande totala antalet försök, fick man fram det tal, 60, med vilket dessa tre försök för stora givan påverkat kalkkvävets skördeökningskurva i gynnsam riktning. Om dessa tre försök icke medtagits i sammanställningen, skulle kalkkvävekurvan ha slutat på salpeterkurvans nivå. På ett så beskaffat material kunde säkra uttalanden om kalkkvävets värde i förhållande till kalksalpeterns icke byggas. Under hänvisning till Francks tidigare omtalade skrift »Relativt verkningsvärde och ersättningstal» (SJF Särtr. nr 104) har Perman framhållit

170 att Franck — om han ansett ersättningstalen utgöra en säkrare grund för jämförelse mellan olika gödselmedel — bort använda denna jämförelsegrund även beträffande kalkkvävet och kalksalpetern. Det hade Franck dock icke gjort. Sedan 1936—37 hade man här i landet haft en stor mängd absolut säkra försök, som visat att kalkkvävet var avgjort sämre än kalksalpeter. Det oaktat hade man kunnat sälja omkring 40 000 ton kalkkväve årligen till ett pris, som per kg kväve räknat låg 16 % över kvävepriset i det värdefullare salpeterslaget. Skillnaden motsvarade en merkostnad å omkring 7 milj. kronor om året för svenskt jordbruk, en merkostnad föranledd av felaktig rådgivning. I skrivelse till högskolestyrelsen den 27 januari 1956 har Perman tillfogat: Franck underkänner de ettåriga försöken som värdemätare. Han vill i stället ha fastliggande försök med stigande mängder kväve. Kvävemängderna motsvarar 150, 300 och 450 kg salpeter pr ha. Dessa mängder givas även till skyddssäd för vallinsådd, trots att han annars själv varnar för starka kvävegivor till just skyddssäd. I vallen gödslas sedan ej alls med kväve utan tages endast efterverkan. Försöksplanen har företrädesvis använts till vårsäd. I en driftsekonomisk undersökning har emellertid professor L. Hjelm påvisat att den ekonomiska gränsen för kvävegivans storlek just för vårsädesslagen ligger mellan 200—300 kg salpeter pr ha. Är det under sådana förhållanden rimligt att i försök till vårsäd använda givor långt över denna ekonomiska gräns, d. v. s. upp till 450 kg salpeter, och just på grund av de avkastningsvärden, som då erhålles, jämställa kalksalpeter och kalkkväve. I anslutning till Permans uttalande hänvisas här till en av Hjelm utarbetad promemoria den 22 november 1955 med titeln »Ekonomiska synpunkter på användning av handelsgödsel och kalk» (stencil). Agr. lic. Lars Fredriksson har i denna del yttrat i huvudsak följande: I SJF Medd. nr 54 (s. 132) hade Franck till en början publicerat vissa medelvärden från försök under åren 1946—1952, där olika tidpunkter för övergödsling med kalkkväve till höstvete prövats (se ovan s. 153). Jämförelse mellan kalkkväve och kalksalpeter hade här skett vid en giva av 54 kg N pr ha av de båda gödselmedlen. Med de där angivna uppgifterna kunde ersättningsvärdet för kalkkväve i jämförelse med kalksalpeter icke beräknas, eftersom man haft blott en giva av kalksalpeter med i försöken. Med hänsyn till den allmänna kännedomen om det aktuella sambandet kunde dock en hypotetisk — men rimlig — sambandskurva konstrueras, utvisande att kalksalpetern i dessa försök varit helt överlägsen kalkkvävet. Det skulle nämligen ha åtgått väsentligt mycket mera kväve i form av kalkkväve än i form av kalksalpeter för att få en och samma skördeökning. Man fick emellertid nu nöja sig med att bedöma de båda gödselmedlens inbördes värde på grund av deras relativa verkningsvärde d. v. s. förhållandet mellan de skördeökningar de gav vid en och samma kvävegiva. Även vid en sådan

171 bedömning var verkan av kalkkväve helt underlägsen verkan av kalksalpeter. Då verkningsvärdet förändrades med stegrad kvävegiva på så sätt, att värdet för det »sämre» gödselmedlet steg med givans storlek, borde jämförelsen göras vid relativ lag kvävegiva. Ur den synpunkten var det anmärkningsvärt, att man i dessa försök gjort jämförelsen vid den högre kvävegivan, 54 kg N pr ha, och icke vid den lägre, 27 kg N pr ha. Härigenom hade kalkkvävet gynnats. Då man vid höga kväveintensiteter fick räkna med iiggsädesbildning och sjunkande skördeutbyte, kunde det t. o. m. inträffa att det gödselmedel, som i realiteten hade den bästa verkan, i försöket gav den lägsta skördeökningen. Beträffande det övriga försöksmaterialet har Fredriksson anfört: Han hade lagt in olika försöksdata i diagram för att få en bättre överblick över materialet. Han hade då funnit, att effekten av en och samma giva var mycket olika i olika försök. Detta gällde både försöken med kalkkväve och försöken med kalksalpeter. Den stora spridningen på de erhållna kväveeffekterna medförde naturligtvis, att man måste vara försiktig, när det gällde att på grundval av medeltalseffekterna draga slutsatser rörande de båda gödselmedlens verkningar och att ge förklaringar till förefintliga skillnader i verkan mellan de båda gödselmedlen i enskilda försök. — Å fig. 11 hade inlagts dels skördeökningarna vid de tre olika givorna av kalksalpeter i 22 försök, dels kurvan för den genomsnittliga effekten (den heldragna linjen) och dels kurvorna för effekterna av de olika givorna i vart och ett av fyra enskilda försök. Av intresse var här att konstatera, att sambandskurvorna för flera enskilda försök hade ett tydligt maximum och sedan visade en kraftig nedböjning. Sannolikt hade man här kommit över den s. k. liggsädesgränsen. Eftersom liggsädesgränsen nås tidigast med det kvävegödselmedel, som hade den bästa kväveverkan, måste man vid ytterligare höjning av kvävegivan förr eller senare nå en punkt, där de båda gödselmedlen gav en och samma skördeökning. Om kvävegivan därefter ökades ytterligare, kom det gödselmedel, som hade den lägre kväveverkan att i försöket ge den största skördeökningen. Vid sådana gödslingsintensiteter var följaktligen den relativa skördeökningen ett falskt mått på gödselmedlens kväveverkan. I fig. 12 har Fredriksson angivit sambandet mellan kvävegiva och skördeökning vid gödsling med kalkkväve till vårstråsäd. Han har i diagrammet upptagit skördeökningarna vid de tre olika givorna av kalkkväve i de 22 försöken, kurvan för den genomsnittliga effekten samt kurvor för effekterna av de olika kalkkvävegivorna i fyra olika försök. (R = kalkkvävet radsått i försöket.) Under hänvisning till fig. 12 har Fredriksson yttrat: Kurvformen var även här mycket olika för olika försök. När det gällde försöket på Varpnäs 1951 och försöket på Dingle 1951 förelåg maximikurvor av samma typ som återfanns på diagrammet för kalksalpeterförsöken. Försöket på Ultima

1800 _ 1700 _

/

1600 1500 1400 1300 1200 1100 u

-—8 /

\

o

0)

/o

800 ' 700

o7

w

•H

«J9>Ä

o

/

c ^ ^

.

o —o

:o

600 :o CO

500 400 300 200 100 L

Kvävegiva, kg N p e r ha Fig. 11. Sambandet

mellan kvävegiva och skördeökning vid gödsling salpeter till vårstråsäd. 22 försöksår.

med

kalk-

173 1900. 1800 1700. 1600 1500 1400 1500

°SR

V/ &y / V<f>\

25 Fig. 12. Sambandet

o

° J ^ Ul tunr 155-2. -^ Rg cr

46 Kvävegiva, kg N p e r h a .

mellan kvävegiva och skördeökning vid gödsling kalkkväve till vårstråsäd. 22 försöksår.

med

174 däremot uppvisade 1951 en skördeökning, som var direkt proportionell mot kvävegivans ökning. Skördeökningen 1952 representerades emellertid av en kurva av utpräglad sigmaform. Fredriksson hade därför svårt att se att det — såsom Franck påstått — skulle föreligga en tydlig principiell skillnad i fråga om det aktuella sambandets form för de båda kvävegödselmedlen. Fredriksson har tillagt: I sin skrift »Synpunkter på jämförelser mellan olika gödselmedel» (SJF Särtr. nr 76) hade Franck förklarat, att jorden, där kalkkvävekurvan avvek från den normala logaritmiska kurvan och i stället var sigma-formad, uppvisade förmåga att fixera ammoniak så hårt, att en del av densamma omedelbart blev otillgänglig både för växter och nitratbakterier. Den förklaring, som Franck genom detta uttalande velat lämna, syntes icke övertygande. Enligt resultaten från det nyssnämnda Ultunaförsöket var sambandet ena året rätlinjigt och följande år sigma-format. Jordens ammoniakbindande förmåga kunde emellertid knappast ha förändrats så avsevärt från det ena året till det andra. Såsom en allmän synpunkt kunde anföras, att det icke var tillfyllest att enbart beräkna medeltal av effekten för en viss giva i en serie försök. Sådana medeltal hade ett mycket begränsat värde i praktiken, där det gällde att avpassa gödslingen efter de speciella förutsättningarna i det enskilda fallet. Fredriksson har vidare yttrat: Den stora spridningen i materialet kunde förklaras av olikheter i markens »kvävctillstånd» på de skilda försöksplatserna. Kvävetillgången i marken hos de kvävegödslade försöksparcellerna utgjordes nämligen schematiskt sett av summan av två olika komponenter, av vilka den ena, som till sin storlek icke var närmare känd, avsåg del kväve, som producerades eller friställdes genom den mikrobiella aktiviteten i marken, och den andra utgjordes av det genom gödsling tillförda kvävet. Den kvantitativa markkväveproduktionens storlek varierade med försöksplatserna på grund av olikheter i markbeskaffenhet, orsakad av skillnaden i klimat, jordart, odlings- och gödslingshistoria m. m. Man startade därför de olika kväveförsöken i en försöksserie på olika punkter av den kurva, som utvisade sambandet mellan skördeutbyte och kvävetillgång i marken. Därav följde att man fick mycket olika utslag för en och samma kvävegiva i olika försök, även om växtslaget och väderleksförhållandena varit i stort sett desamma på de olika försöksplatserna. Beträffande jämförelsen mellan kalksalpeter och kalkkväve har Fredriksson framhållit: Det var anmärkningsvärt att kalkkvävet i ett stort antal fall radsåtts under det att kalksalpetern bredspritts. Härigenom torde kalkkvävet ha gynnats. Man visste nämligen av tidigare undersökningar (se Franck, »Försök med nedmyllning av handelsgödsel», SJF Medd. nr 26, 1948) att man fick avgjort större effekt vid radsådd av kvävegödselmedlen än vid bredspridning av dem. Den högre skördeökningen vid radsådd av gödseln berodde således på nedbrukningssättet och hade icke med gödselmedlets

175 specifika verkan att göra. Då i de ifrågavarande försöken enbart kalkkvävet radsåtts, hade det ensidigt gynnats. Detta var särskilt betänkligt, då radsådden var en metod, som i praktiken knappast kunde tillämpas för närvarande i brist på härför lämpliga maskiner. Även kalksalpeter kunde radsås och man kunde i sådant fall räkna med att få högre effekt än genom bredspridning. Eftersom olikheterna i spridningssättet inverkade på gödslingseffekten, kunde man i dessa försök icke lägga enbart en jämförelse av skördeökningarna till grund för en bedömning av de båda gödselmedlens praktiskt ekonomiska värde i jordbruket. Saken kunde givetvis rättas till genom att man vid uppgörande av en ekonomisk kalkyl debiterade kalkkväveeffekterna med de ökade kostnader, som föranletts av radsådden. Vid den ekonomiska kalkylen borde även beaktas, att komat kalkkväve var 10—15 % dyrare per kg N. Fredriksson har åberopat ett uttalande av Franc k i dennes nyssnämnda skrift (SJF Medd. nr 26 s. 18). Angående två under åren 1940—1943 genomförda försöksserier med chilesalpeter och kalkkväve har Franck nämligen där yttrat: Under samtliga år har i bägge serierna radsådden av kvävegödseln givit högre effekt än bredsådden. Någon statistisk säkerhet härför förefinnes emellertid\j for varje enskilt år. I chilesalpeterserien har i genomsnitt för samtliga försök radsådden givit 85 kg högre kärnskörd pr ha än bredsådden, i kalkkväveserien ar skdlnaden ännu större eller 144 kg kärna pr ha. I bägge fallen föreligger här en statistisk säkerhet. Fredriksson har tillagt: Om man skulle få underlag, som medgav en rättvis och i praktiken hållbar bedömning av olika gödselmedels inbördes värde under olika förhållanden, var det viktigt att man i försöken fastlade markbeskaffenheten i olika avseenden så att man klart kunde angiva var det ena eller det andra gödselmedlet var att föredraga. Om man använde det relativa skördeutbytet vid en viss kvävegiva som mått på olika gödselmedels verkningsvärde, måste man hålla den givan relativt låg, så att skördeutbytet var en tillräckligt känslig indikator på det man sökte fastställa. Angående Francks uppfattning om kalkkvävets värde har Fredriksson vidare y t t r a t : Franck trodde nog på kalkkvävet mera än vad flertalet andra försöksmän gjorde. När det gällde jämförelser i fältförsök mellan kalkkväve och andra kvävegödselmedel vid höga gödslingsintensiteter var Fredriksson personligen mycket kritisk. I praktiken var det icke så att man måste använda en mycket stor kvävegiva. Frågeställningen var vilken gödsling och vilket gödselmedel som kunde åstadkomma den mest ekonomiska produktionen. I praktiskt jordbruk använde man nog på sina håll så stora givor som Franck angivit, men Fredriksson betvivlade att ett sådant förfaringssätt innebar den mest ekonomiska produktionen. En granskning av det samlade försöksmaterialet gav nämligen vid handen, att kalkkvävet i genomsnitt gav avgjort lägre effekt än både kalksalpeter och kalkammon-

176 salpeter vid de gödslingsintensiteter, som icke låg över ett rimligt ekonomiskt optimum, och vid ett användningssätt, som motsvarade förutsättningarna i praktiken. I diskussionen om kalkkvävets värde som produktionsmedel i jordbruket infördes emellertid ofta andra moment än den skördeökande effekten såsom argument, exempelvis kalkkvävets nytta för bekämpande av växtsjukdomar och ogräs. Det saknades emellertid fast fältförsöksunderlag för en diskussion i dessa frågor. Vid en mera allmän övergång till användning av k o m a t kalkkväve trädde också betydelsen av sådana faktorer alltmera i bakgrunden. Fredriksson saknade anledning tro, att Franck i sin inställning till kalkkvävet skulle ha påverkats av förhandenvaron av en stor kalkkväveindustri i landet. Francks — enligt Fredrikssons tycke — något extrema uppfattning angående kalkkvävets värde kunde ha grundlagts exempelvis genom studier av ett försöksmaterial, som varit otillräckligt. Franck kunde sålunda ha dragit slutsatser ur resultat från enstaka försök, där gödslingseffekterna varit mer eller mindre slumpmässiga. Hans uppfattning i frågan skulle då närmast ha karaktären av en förutfattad mening. Sådant var ingalunda unikt, ty ingen torde representera den absoluta objektiviteten. I yttrande till utredningsmannen har Franck anfört: Fredrikssons tanke, att den ekonomiska jämförelsen mellan kalksalpeter och kalkkväve skulle göras vid en relativt låg kvävegiva, var verklighetsfrämmande, eftersom det här gällde gödselmedel med olika utbyteskurvor. Icke minst var det av betydelse, att de båda gödselmedlens maximala avkastningsförmåga icke var lika stor. Den produktionshöjande förmågan hos kalksalpeter stäcktes tidigare genom att den lättare framkallade liggsädesbildning och detta vid lägre maximiskörd än vad fallet var beträffande kalkkväve. Skulle man göra en ekonomisk jämförelse, måste man först på grundval av varje gödselmedels egen utbyteskurva beräkna, vid vilken intensitet gödselmedlets ekonomiska optimum låg. Sedan hade man att beräkna vinstens storlek och bedöma vilket gödselmedel som var fördelaktigast. Gällde det gödselmedel, av vilka man kunde förvänta påtagliga efterverkningar, måste vid kalkyleringen hänsyn tagas även till detta. I denna'del har Franck i övrigt hänvisat till framställningen i skriften »Relativt verkningsvärde och ersättningstal» (SJF Särtr. nr 104). Franck har vidare anfört: När han gjorde upp planen för dessa jämförelseförsök trodde han att försöken — med de upptagna gödselintensiteterna 0, 27, 46 och 64 kg. N per ha och år — skulle komma att spänna över ett område, som omfattade de maximala effekterna av de ifrågavarande gödselmedlen.' Av resultaten att döma hade dock i en del fall beträffande kalkkväve maximalskörden icke blivit uppnådd. Denna sammanföll nämligen nära med liggsädesgränsen. Det skulle därför ha varit motiverat att pröva även en högre intensitet än 64 kg N per ha. Angående Fredrikssons uttalanden beträffande spridningen från fall till

177 fall i fråga om kvävegödslingseffekten har Franck anfört: Spridningen från fall till fall måste med naturnödvändighet bli mycket stor inom varje serie kvävegödslingsförsök, där de i serien ingående variaterna avvek från varandra såväl ifråga om rummet som ifråga om tiden. Därmed avvek de från varandra också ifråga om intensiteten hos många växtfaktorer. Bland dessa var markens egen kväveleveransförmåga och därmed också kvävegödslingens förutsättningar att påverka skördeutbytet av särskilt intresse. Francks uppfattning och hans uttalanden i dessa spörsmål byggde på en experimentellt väl fastställd biologisk lag, »lagen om växtfaktorernas verkan», sådan denna formulerats av Mitscherlich och Baule. Med hänsyn till spridningen ifråga om kväveeffekten hade det anmärkts, att 20 variater var ett för litet antal för att tillåta bildande av ett medeltal. Spridningen — demonstrerad på sätt som skett i Fredrikssons punktdiagram — skulle dock sannolikt bli större ju större antal variater som ingick i serien. Ett mått på spridningen och därmed ett begrepp om dess storlek fick man i detta fall av standardavvikelsen. Med anledning av Fredrikssons uttalanden om liggsädesgränsen för kalksalpeter och kalkkväve har Franck vidare yttrat: Fredriksson hade framhållit, att det gödselmedel, varmed man först nådde liggsädesgränsen, också hade den »bästa kväveverkan». Man måste här ställa frågan, vad som menades med »bästa kväveverkan» och vilket kvävegödselmedel som var bäst, kalksalpeter, som i jämförelsevis ringa mängd kunde framkalla liggsäd, eller kalkkväve, som först i större mängd under samma betingelser framkallade liggsäd men som dessförinnan givit en större maximalskörd än det förstnämnda. Med hänsyn till de på förhand oberäkneliga, starka växlingarna från år till år i de klimatiska faktorer, som främst påverkade liggsädesbenägenheten, var ett kvävegödselmedel, som genom häftig kväveverkan lätt framkallade liggsäd, ett oberäkneligt gödselmedel och därmed föga idealiskt. Fredrikssons utläggningar i liggsädesfrågan och hans påpekande, att vid höga gödselintensiteter under sådana förhållanden den relativa skördeökningen gav ett falskt mått på gödselmedlens kväveverkan, var riktigt, men det var ett argumenterande utanför vad som var avhandlat i SJF Medd. nr 54 eller i någon annan av Francks skrifter. Mot vad Fredriksson anfört angående sättet för utspridande av gödselmedlen vid försöken har Franck ytterligare anfört bl. a. följande: Vid jämförelseförsök beträffande olika gödselmedel måste, om objektiviteten skulle kunna säkras, bl. a. det tekniska förfaringssättet för gödselns applicering anordnas enligt en generell regel av den innebörden, att varje gödselmedel måste ges den med hänsyn till den kemiska och fysikaliska beskaffenheten bästa chansen, förutsatt att det därav förestavade förfaringssättet var väl tillämpligt i praktiken. Vilket det bästa tekniska förfaringssättet var för det enskilda gödselmedlet måste utprovas genom fältförsök. Genomförda försök med kalksalpeter visade entydigt, att radsådd var underlägsen bredL2

178 spridning beträffande detta gödselmedel. Engelska försökserfarenheter från senare tid bekräftade dessa resultat. Genom sin stora hygroskopicitet hade kalksalpeter vidare en viss benägenhet att »klabba ihop» och krävde därför vid radsådd en relativ luftfuktighet så låg, att den sällan förekom. Kalkkväve däremot gav enligt ett ganska stort försöksmaterial väsentligt bättre gödslingseffekt vid radsådd än vid bredspridning. Kalkkväve var vidare lätt att radså under alla luftfuktighetsförhållanden. För radsådd av konstgödsel fanns goda maskiner att köpa. En pristävling hade för 7 å 8 år sedan ägt rum här i landet rörande en maskinkonstruktion lämplig för såväl bredsådd som radsådd av handelsgödsel. I England radsåddes för närvarande en stor del av all handelsgödsel och även inom praktiskt svenskt jordbruk stod man ej främmande för radsådd av handelsgödsel exempelvis av k o m a t superfosfat. I USA var radsådd av handelsgödsel av gammalt datum. Docenten Hans Nömmik och agronomen Olle Gunnarsson har. sedan de tagit del av Fredrikssons uttalanden, hörts av utredningsmannen angående Francks försöksmeddelande och Fredrikssons synpunkter. Därvid har Nömmik förklarat: Såvitt han kunde finna hade Franck behandlat materialet korrekt. Det kunde måhända ifrågasättas, huruvida vissa av Francks uttalanden ägde generell giltighet, eftersom försöksmaterialet icke varit tillräckligt omfattande. Med anledning av Fredrikssons uttalanden (ovan s. 170) har Nömmik vidare uppgivit: Att kalkkväve i regel icke var någon lämplig form av kväve för övergödsling och att det vid sådan användning var underlägset kalksalpeter, var ett ganska välkänt förhållande. I sitt meddelande nr 54 hade Franck också understrukit detta. Vad beträffade gödselgivans storlek kunde 54 kg N / h a betraktas som en normal, medelhög giva för stråsäd. I Skåne använde man i praktiken avsevärt högre kvävegivor. En viss sanning låg dock uti vad Fredriksson anfört angående liggsädesbildningen vid de höga N-givorna. Däremot var Nömmik icke ense med Fredriksson i kritiken mot Francks försöksredogörelse i vad den grundade sig på sättet att sprida de jämförda kvävegödselmedlen. Enligt Nömmiks mening hade man icke missgynnat kalksalpeter genom att bredsprida den. Såvitt han kände till fanns det inga försök som visade, att kalksalpetern skulle ge bättre effekt när den radsåddes. Enligt uppgift av dr G. W. Cooke, föreståndare för Rothamstead Experimental Station i England, hade radsådd av kalksalpeter som regel lämnat sämre effekt än bredspridning. Det ville synas som om Franck tillfört gödselmedlen på det sätt, som för vart och ett av dem var mest gynnsamt. Det var vidare icke uteslutet att radspridning av gödselmedel kunde komma till användning även i den praktiska jordbruksdriften. Om det gick lika bra att bredsprida kalkkväve som kalksalpeter, skulle Nömmik emellertid såsom ledare för ett försök för jämförelse av de båda gödselmedlen sannolikt bredsprida dem båda. Med anledning av Fredrikssons uttalande (ovan s. 174) rörande resultaten

179 från Ultunaförsöket, där sambandet ena året var rätlinjigt och det följande året sigma-format, har Nömmik förklarat: Storleken av jordens ammoniumfixering var i ganska hög grad beroende av jordens vattenmättnadsgrad. Fixeringen kunde sålunda bli olika under olika år. Vad angick medeltalen så var dessa — såsom Fredriksson framhållit — säkerligen av begränsat värde i praktiken. Nömmik instämde slutligen i Fredrikssons uttalande, att man vid användning av det relativa skördeutbytet vid en viss kvävegiva som mått på olika gödselmedels verkningsvärde måste hålla givan relativt låg, så att skördeutbytet var en tillräckligt känslig indikator på det man sökte fastställa. Nömmik har emellertid tillagt, att i jämförelsen borde ingå även de gödselgivor, som mera allmänt tillämpades i det praktiska jordbruket. Gunnarsson har inför utredningsmannen anfört: Kalkkväve och kalksalpeter var icke direkt jämförbara. De hade en egenskap gemensam — båda var kvävekällor. Kalksalpetern gav på en gång allt kvävet i mycket lättlöslig form, under det att kvävet i kalkkvävet endast så småningom överfördes i växttillgänglig form. Från flera internationellt uppmärksammade undersökningar var det välkänt, att man fick olika utbyteskurvor, om man gav allt kvävet på en gång i lättlöslig form eller åstadkom en mera kontinuerlig leverans antingen genom uppdelning i smågivor eller genom tillförsel av ett »långsamtverkande» gödselmedel. I princip fick man för de mera långsamtverkande kvävegödselmedlen i jämförelse med de lättlösliga en långsammare skördestegring med ökad giva men en högre maximalskörd. Beträffande kalkkväve tillkom därjämte kalk, som i många fall verkade skördestegrande. Kalkeffekten adderades till kväveeffekten. De väsentliga slutsatser, som kunde dragas ur det i SJF Medd. nr 54 redovisade materialet, var att man sannolikt hade olika utbyteskurvor för kalksalpeter och kalkkväve. Vid små givor erhölls lägre effekt av kalkkväve än av kalksalpeter. Vid måttliga givor blev effekten i det närmaste lika. Vid höga givor var kalkkvävet överlägset och gav med stor sannolikhet en högre maximiskörd. Kritiken mot Francks tolkning av sina försöksresultat byggde till en del på antagandet, att kalksalpeter och kalkkväve hade samma maximalskörd. Detta antagande tycktes emellertid vara felaktigt. Under sådana omständigheter blev varken ersättningstal eller relativa verkningsvärden användbara mått vid en jämförelse mellan de båda gödselmedlen. Jämförelsen måste då i stället göras så, att man beräknade optimal användning av vartdera gödselmedlet och undersökte vilket alternativ som gav den högsta vinsten. I en sådan kalkyl borde även långtidseffekterna ryckas in. I varje fall beträffande kalkkväve hade man anledning räkna med dylika verkningar. Hur den ekonomiska jämförelsen utföll, blev beroende av dagspriserna, vilka emellertid kunde ändras från tid till annan. Beträffande frågan om spridningssättet har Gunnarsson förklarat: Han hade diskuterat detta spörsmål med Franck, som lämnat den motiveringen

180 till sitt förfaringssätt att man skulle ge varje gödselmedel dess bästa chans. Av kalkkvävet fick man den bästa effekten vid radspridning. Kalksalpeter däremot kunde knappast radspridas. Det var i varje fall förenat med mycket stora svårigheter. Direktören C. M. Björklund har uppgivit: För jordbrukarna i Skåne var kalkkväve icke ett gödselmedel utan ett ogräsbekämpningsmedel. En sådan uppfattning om kalkkvävet hävdades allmänt på 1940-talet, men man var numera icke fullt så kritisk mot detta gödselmedel. Kalkkvävet hade visserligen sämre effekt än kalksalpeter, men det gav dock betydande skördeökningar och försvarade därför sin plats under vissa förhållanden. Den äldre uppfattningen grundades på vissa lokala försök, där resultaten utvisade att kalkkväve var klart sämre än övriga gödselmedel. Vissa sådana resultat redovisades i tabell 18. Tabell 18. Medeltal för jämförande kvävegödslingsförsök i stråsäd 1943—19U. 36 försök. Skörd kg/ha

Gödsling kg/ha

Ökning jfrt med ogödslat, kg/ha

3 267 200 kalksalpeter 200 ljungasalpeter

...

178 kalkkväve

+ 639 + 595 + 619 + 405

(I de olika gödslingarna ingår lika många kg kväve.)

Björklund har fortsatt: Sedermera hade ytterligare försök gjorts. Resultaten hade gått i liknande riktning. Franck hade emellertid ständigt kritiserat, att de skånska jämförande kvävegödslingsförsöken icke varit fleråriga. Nu förelåg emellertid en försöksserie, som legat i flera år och avsåg jämförelse mellan olika kvävegödselmedel. Serien var dock ännu icke färdig, men allt tydde på att kalkkväve gav en sämre effekt. I Kristianstads läns hushållningssällskaps Tidskrift 1958 hade (s. 57) redovisats resultat från fastliggande försök med olika kvävegödselmedel under åren 1952—1957. I dessa försök hade givits 48 kg N till 8 försök i havre, vårvete, höstvete och blandsäd. I den av Björklund åberopade sammanställningen har upptagits följande medeltal för skörd och skördeökning i kg/ha vid gödsling med olika kvävegödselmedel jämfört med ej kvävegödslat: Ej kvävegödslat 48 kg N i chilesalpeter 48 kg N i kalksalpeter 48 kg N i kalkammonsalpeter 48 kg N i svavelsyrad ammoniak 48 kg N i kalkkväve

3040 + 920 + 920 + 900 + 760 + 850

181 Angående de redovisade siffrorna har Björklund yttrat: Försöksresultaten visade, att kalksalpeter och chilesalpeter var klart bättre än kalkkväve, men skillnaderna var icke så stora som differenserna i de första försöksserierna. Den fleråriga försöksserie, som redovisats i ovanstående tabell, hade emellertid det felet, att blott en enda kvantitet av varje gödselmedel prövades. Det hade varit önskvärt att två eller tre kvantiteter prövats. I fleråriga försök kunde kalkkvävet möjligen komma i en bättre ställning, men de skånska ettåriga försöken visade, att kalkkvävet likväl kom långt efter kalksalpetern i effekt. Vid jämförande försök med olika kvävegödselmedel till höstraps hade resultaten visat samma tendens (se »Erfarenheter och resultat från försök med oljeväxter», Medd. från Sveriges Oljeväxtodlares Centralförenings försökskommitté år 1955, s. 91 tab. 74). Personligen hyste Björklund den meningen, att frågan om de olika kvävegödselmedlen icke hade så stor betydelse som många ville göra gällande. Kalkkvävet hade nämligen en ganska begränsad användning, eftersom det måste myllas ned för att ge full effekt och icke kunde användas till övergödsling. Till vårsäd kunde man möjligen använda kalkkväve, men det borde då enligt all erfarenhet ges minst en vecka före sådden. Lantbrukarna hade i regel icke tillfälle att sprida och mylla ned kalkkvävet en hel vecka före normal såtid. Det fanns således icke många områden, där kalkkvävet kunde användas. Därtill kom att varje kg kväve ställde sig dyrare i form av kalkkväve än i form av något annat kvävegödselmedel. Det hade därför icke funnits anledning att rekommendera kalkkvävet. Han hade funderat mycket över de försöksresultat rörande jämförelse mellan kalksalpeter och kalkkväve, som Franck upptagit i sin skrift »Relativt verkningsvärde och ersättningstal» (SJF Särtr. Nr 104; jfr ovan' tab. 17 och fig. 8, s. 155). Björklund hade därvid kommit till den slutsatsen, att den prövade kvävegivan var så hög, att kalksalpetern lämnat en avsevärd liggsäd, medan kalkkvävet, som i regel gav mindre effekt, icke orsakat någon liggsäd. Man förstod Francks uppfattning bättre, sedan man sett resultaten från den i SJF Medd. Nr 54 redovisade försöksserien. Tyvärr hade denna försöksserie dock icke full beviskraft på grund av ojämnheterna i materialet. Björklund anslöt sig till den uppfattning om de olika kvävegödselmedlen, som uttalats av Perman i dennes uppsats »Handelsgödselmedlens användning» (FoF nr 2/1955, jfr ovan s. 148).Uttalandet stämde med erfarenheterna från de skånska försöken. Björklund har slutligen tillagt: Han hade absolut icke något intryck av att Franck i sin verksamhet skulle ha påverkats av industrin. Det fanns ingenting som tydde på något sådant. Franck arbetade helt i enlighet med sin övertygelse. Björklund hade emellertid en känsla av att Franck »bundit sig för att exempelvis kalkkväve är likvärdigt med andra kvävegödselmedel». Det var vidare en tydlig strävan hos Franck att hävda sin mening gentemot de andra försöksmännen, som enligt Francks åsikt icke hade vare sig kunskaper eller förmåga att bedöma försök.

182 Angående de av Björklund anförda siffrorna har Franck i yttrande till utredningsmannen anfört: Det material Björklund presterat som bevis var ett medeltal av 8 försök i omväxlande höstvete och vårstråsäd. Detta innebar att i försöken sammanblandats dels övergödsling av växande gröda, höstvete — vartill kalkkväve var synnerligen olämpligt — dels nedmyllning till vårsådd gröda. Vidare hade endast en gödslingsintensitet prövats, vilken låg under den som enligt ett stort antal försök var ekonomiskt sett optimal. Icke heller hade någonting angivits om de uppmätta skillnadernas sannolikhet. Den vid dessa försök uppmätta skillnaden mellan kalksalpeter och kalkkväve om 70 kg kärna per ha saknade statistisk säkerhet. En jämförelse mellan de i Tab. 18 upptagna siffrorna och de resultat, som redovisats nederst å s. 180, gav vid handen, att ammonsulfat i den förra serien givit 214 kg mera kärna än kalkkväve men att i den senare serien kalkkväve givit 90 kg mera kärna än ammonsulfat. I den serie, som redovisades i Tab. 18, hade vidare kalksalpeter, vid den där använda låga kvävegödslingsintensiteten (31 kg N / h a ) , givit 234 kg mera kärna per ha än kalkkväve. I serien nederst å s. 180 däremot hade kalksalpeter, vid den där använda högre kvävegödslingsintensiteten (48 kg N / h a ) , endast givit 70 kg högre kärnskörd än kalkkväve. Franck hänvisade här till sina uttalanden i SJF Medd. nr 54, att kalksalpeter vid låg N-gödslingsintensitet var klart överlägsen kalkkväve, men att vid numera normal och ekonomisk optimal intensitet av 50—60 kg N/ha effekterna av dessa bägge kvävegödselmedel var likvärdiga. Professorn T. A. G. Torstensson har uppgivit: De skånska försök, som publicerats av Melchert m. fl., visade att kalkkvävet hade dålig effekt på de skånska försöksplatserna och att det blev för dyrt att använda där. Fosfatbolaget ville emellertid icke finna sig i denna nedvärdering utan satsade hårt på att finna avsättning för kalkkvävet på den skånska marknaden. Enligt Torstenssons mening borde man i stället inrikta sig på att sälja kalkkvävet inom sådana områden, där det med fördel kunde användas och under tiden undersöka vilken eller vilka orsakerna kunde vara till att kalkkvävet i allmänhet gav sämre effekt i försöken i Skåne än annorstädes. En hel del av de skånska jordarna uppvisade en kraftig ammoniakfastläggning. Nu var det tänkbart att, när kalkkvävet omvandlades i jorden och passerade ammoniakstadiet, ammoniaken fixerades i jorden. Detta skulle kunna vara förklaringen till att effekten på dessa jordar blev så dålig. Landshövdingen Å. Hovgård har yttrat: Spörsmålet huruvida kalksalpeter eller kalkkväve var det lämpligaste kvävegödselmedlet var en gammal stridsfråga. Redan under Hovgårds utbildningstid åren 1914—1920 var denna fråga det stående tvisteämnet. Professor L. Forsberg var motståndare till kalkkvävet, som enligt hans mening hade sämre effekt än kalksalpeter och chilesalpeter. Diskussionerna och försöken hade sedan fortsatt. Så länge Hovgård mindes hade Franck hävdat, att kalkkväve under vissa förhållanden var fullt jämförbart med kalksalpeter i det svenska jordbruket och

183 att det var ett bra gödselmedel. Om man såg saken ur praktisk jordbrukssynpunkt hade kalkkvävet en viss uppgift att fylla i mellansverige, givet till höstsäd, men även till vårsäd, om det gavs tillräckligt tidigt före sådden. I södra Sverige däremot hade man mer och mer kommit ifrån kalkkvävet och ställde sig frågande till de lämnade rekommendationerna om användning av detta gödselmedel. Personligen ansåg Hovgård, att kalkkvävet hade ett jämförelsevis begränsat användningsområde. Det var exempelvis icke lämpligt för övergödsling. Kalksalpeter var mera generellt användbart och gav många gånger ett bättre och framför allt snabbare resultat. Under många år hade Hovgård varit förvånad över att användningen av kalkkväve var så stor som den fortfarande var. Professorn B. R. M. Torssell har anfört: Enligt hans åsikt var Francks omdiskuterade kalkkväve-meddelande (SJF Medd. Nr 54) betydelsefullt och intressant. Även om materialet icke var stort fann han det riktigt, att Franc k lade fram resultaten. Torssell hade för sin del icke någon anmärkning att göra mot Francks bearbetning av försöksmaterialet och ansåg den objektiv. Egentligen skulle det icke behöva förekomma någon konkurrens mellan salpetergödsel och kalkkväve, eftersom användningsområdena var så olika. Förbrukningen av salpetergödsel var ju också mycket större än förbrukningen av kalkkväve. Även för den svenska industrin spelade nog salpetern större roll än kalkkvävet. Konkurrensen mellan kalkammonsalpetern och kalksalpetern var icke särskilt framträdande. Emellertid hade nog intresset för kalkkväve ökat genom att tillgången på stallgödsel minskat. Då kalkkvävet var ett relativt långsamt verkande gödselmedel, var det lämpligare som ersättning för stallgödsel. Till följd av bl. a. stegrade kostnader för frakt och utspridning gick utvecklingen därhän att alltmera högprocentiga gödselmedel kom till användning. Denna utveckling var icke så gynnsam för 15,5 % salpeter. Professorn E. Åkerberg har y t t r a t : Det föreföll honom som om frågan angående kalkkvävets betydelse och värde ännu icke var helt klarlagd. Han skulle därför själv icke våga lämna så generella rekommendationer som Franck gjort. Å andra sidan skulle han icke vilja intaga en så klart negativ ställning som Perman gjort. Emellertid redovisades uppfattningen om kalkkvävet ganska olika i olika publikationer. I en skrift med titeln »Gödsling och kalkning», utgiven 1954, med bl. a. Perman som medförfattare, uttalades, att kalkkväve vid rätt användning och under medverkan av för detta gödselmedel gynnsamma förhållanden hade ungefär samma kväveverkan som salpeter. I samma avsnitt följde därefter en redogörelse för hur kalkkväve skulle användas. Det fanns också åtskilliga jordbrukare, som hade en gynnsam inställning till kalkkväve och använde detta gödselmedel regelbundet. Emellertid spelade kalkkvävet, kvantitativt sett, en ganska liten roll i hushållningen och det hade enligt senaste statistik gått klart tillbaka i användning.

184 Agronomen Arne Hansson har yttrat: I olika delar av världen hade forskare varit sysselsatta med att söka framställa kvävegödselmedel med långtidsverkan. Även Franck hade kommit in på sådana tankar. Man hade nämligen konstaterat, att jordarnas humus inom olika områden i landet minskade, och strävade nu efter att finna ett gödselmedel, som kunde leverera kväve under hela den tid som växterna upptog detta ämne. Detta problem var synnerligen aktuellt. — De försök, som Franck publicerat i SJF Medd. Nr 54, hade utförts efter en plan, som föreslagits och godkänts av de till GKS anslutna kväveindustrierna vid ett sammanträde i oktober 1950. I försöken hade gödselmedlen tillförts på sätt som rekommenderats av dessa industrier. Det syntes icke finnas anledning betvivla riktigheten av försöksmaterialet eller de slutsatser, som dragits ur resultaten med ledning av den statistiska bearbetningen. Liknande resultat hade även uppnåtts i utlandet (jfr litteraturförteckningen i SJF Medd. Nr 54 samt L. Schmitt, »50 Jahre Kalkstickstoff»). — I diskussionen om kalkkväve glömdes ofta bort, att det var Franck som först sagt ifrån, att kalkkväve icke borde användas för övergödsling utan — för undvikande av kväveförluster — borde nedbrukas snarast efter spridningen och helst radsås (se SJF Medd. Nr 26). I många svenska lokala fältförsök och även i danska försök hade kalkkvävet icke blivit effektivt nedbrukat. Det hade tillförts på liknande sätt som salpeter, varigenom man måste räkna med att en del av kvävet i kalkkvävet kunnat förloras genom avdunstning av ammoniak. Man måste också räkna med fixering av kväve bl. a. som följd av att jordens kaliuminnehåll icke var tillfredsställande. Då i lokala fältförsök vattenhalt, skalhalt och proteinhalt hos stråsäd, sockerhalt hos betor och oljehalt hos oljeväxter ofta icke bestämts, hade resultaten mera begränsat värde, eftersom dessa på kvalitetsfrågan inverkande förhållanden syntes variera som följd av olika gödsling. — De lokala försöken hade ofta varit allenast ettåriga. Man hade icke kontrollerat efterverkan och ej heller undersökt de olika kvävegödselmedlens inverkan på t. ex. vallinsådden. Vid bedömning av kalkkvävets lämplighet borde hänsyn även tagas till dess basiska verkan och dess effekt mot fröogräs och vissa växtsjukdomar. — I diskussionen om SJF Medd. Nr 54 hade även frågan om gödselmedlens skördeökningskurva berörts. Gentemot kritiken i denna del kunde anföras, att Francks uppfattning om kalkkvävets ofta sigmaformade skördestegringskurva bestyrktes av utländska undersökningar (se Else Boken, >Om utbyttekurver for godningsvirkning» i den danska tidskriften »Tolvmandsbladet» nr 3/1956). Hansson har tillagt: Fosfatbolaget hade företagit egna jämförande försök med olika kvävegödselmedel på bolagets tre försöksgårdar Aske i Uppland, Ljunga gård i Medelpad och Tågerups gård i Skåne. I försöken, vilkas resultat för åren 1947—1955 publicerats (se Kungl. Skogs- och lantbruksakademiens Tidskrift nr 5—6/1957), hade kalkkvävet visat en med åren stigande verkan. Kalkkvävegödslingen hade vidare medfört en minskning

av ettåriga ogräs och en ökning av markens pH-tal. — GKS erkände SJF:s auktoritet på gödslingsområdet och bedrev därför sin upplysningsverksamhet med ledning av de meddelanden, som SJF utfärdade. Såsom grundval för såväl GKS' egen som medlemmarnas upplysningsverksamhet hade godkänts den av Franck författade översikten över olika handelsgödselmedel och kalksorter samt deras användning (SJF Särtr. Nr 78, 1954). Vad som i denna skrift anfördes om kalkkväve var vad GKS rekommenderat. Hansson har slutligen yttrat: Hans personliga uppfattning i kalkkvävefrågan och diskussionen om Francks försöksmeddelande (SJF Medd. Nr 54) var att meningsskiljaktigheterna skulle kunna utjämnas, om experterna kunde samlas till en ingående diskussion angående de olika spörsmål, där skilda meningar yppats. Skiljaktigheterna i sak var nog i själva verket icke så stora. Åtskilliga personliga omständigheter hade bidragit fill att skärpa motsättningarna mellan dem som deltagit i meningsutbytet. Genom ett samarbete, där det beaktades att man rörde sig med ett biologiskt material av varierande beskaffenhet och påverkat av åtskilliga okända faktorer, borde man kunna skapa en gynnsammare anda i det fortsatta arbetet i stället för den nu rådande förgiftade atmosfären. Tedin har angående Francks uppsats (SJF Medd. Nr 54) och den däremot riktade kritiken yttrat följande: Huvudpåståendet i Francks avhandling (SJF Medd. Nr 54) är otvivelaktigt det, att effektkurvan vid stigande mängder kväve är olika för salpeter och kalkkväve, på så sätt att kurvan för kalkkväve böjer av mycket långsammare än den för salpeter. Resultatet är att vid den ganska låga givan 23 kg N/ha salpetern visserligen är mycket klart överlägsen, men att denna överlägsenhet avtar vid stigande givor, för att vid 69 kg/ha av N bytas i underlägsenhet. Franck talar i sin avhandling över huvud taget icke om hur han utfört sina beräkningar och anför ingenting angående den statistiska tillförlitligheten hos de observerade differenserna. Han har ju emellertid offentliggjort fullständiga siffror för de försök han diskuterar, och det må alltså först som sist fastslås att man absolut inte kan förebrå Franck att han försökt föra sina läsare bakom ljuset — sedan må det vara en annan sak om en läsare inte alltid är villig att följa Franck i de slutsatser han drar av materialet. Vid sina samtal med utredningsmannen har Bachér meddelat att han lämnat Francks assistent anvisningar om lämplig metod och Bachér har samtidigt beskrivit denna metod. Analysen kan i förenklad form beskrivas så att man för varje försök för salpeter och kalkkväve separat beräknar den tredjegradsekvation som ger effekten som regression på kvävegivan. Man erhåller då ett antal koefficienter, som variera från försök till försök. Storleken av denna variation i koefficienterna mellan försöken användes för beräkning av koefficienternas medelfel. Bachér har även på utredningsmannens begäran gjort om beräkningen och därvid funnit att regressionskurvorna för salpeter och kalkkväve äro varandra olika, med en grad av statistisk tillförlitlighet, som ligger mellan P-värdena 0,05 och 0,01. Man tycker, att Franck kunnat bekväma sig till att i det ursprungliga meddelandet i korthet tala om, vilken statistisk analysmetodik han använt och vilken grad av statistisk säkerhet han har för sitt huvudpåstående. Jag har för min del ingen som helst anledning betvivla riktigheten i Bachérs

186 analys och har därför ej i min tur upprepat densamma. Jag har i stället gjort en annan analys, som icke har samma statistiska elegans men å andra sidan kanske lättare ger en föreställning om vad det rör sig om. Jag har därvid räknat ut effekterna av varje ökning av N-givan var för sig (1—0, 2—1, 3—2) och för vartdera av gödselmedlet separat. Resultatet av denna beräkning framgår av nedanstående tabell.

salpeter kalkkväve

Effekten av kvävegivans ökning 1— 0 2—1 3—2 502 194 70 355 308 180

Skillnaden mellan 1 :sta och 3:dje Ullskottet hos salpeter är 432 kg, hos kalkkväve 175 kg och differensen på dessa två skillnader är 257. Även med denna analysmetod kommer jag till en statistisk sannolikhet med P-värde mellan 0.01 och 0.05 för att de två gödselmedlen förhålla sig olika. Min slutsats måste alltså bli att Franck varit fullt berättigad framlägga dessa resultat såsom något ganska väsentligt nytt i kalkkvävediskussionen, detta i synnerhet som tendensen ju otvivelaktigt under senare år gått i riktning mot starkt ökade kvävegivor i praktiken. Jag anser emellertid icke desto mindre, att det funnits och finns fullgod anledning att på rent saklig basis diskutera de slutsatser Franck dragit och jag måste beklaga att hans kritiker, Bengtsson—Gelinder—Melchert, använt en onödigt frän ton och särskilt en slutkläm i sitt första inlägg, som icke har med sakdiskussion att göra. Francks redan påtalade underlåtenhet att i avhandlingen nämna något om statistisk metodik och säkerhet har helt naturligt lett till att hans kritiker ägnat de absoluta differenserna mellan de två gödselmedlen vid olika givor sin uppmärksamhet, och det är då klart att endast differensen till salpeterns förmån vid lägsta givan har någon significans. Det bör ihågkommas, att man måste ha mycket hög significans för själva grundfaktum — olikheter i de koefficienter som karakterisera kurvornas olika form — innan man kan våga påstå att de definitivt skurit varandra vid en kvävemängd under 69 kg. Enligt min personliga uppfattning är den statistiska säkerheten ifråga om själva grundpåståendet — P mellan 0.05 och 0.01 — alltför ringa för att läggas till grund för de ganska vittgående och kategoriska påståenden som Franck gör i Medd. Nr 54. Resultaten motivera, som jag redan framhållit, enligt min uppfattning att något nytt införes i diskussionen, men de motivera enligt min uppfattning endast ett kortare meddelande, som riktar uppmärksamheten på att man kan ha anledning i fortsättningen planera försöken så att de ge möjlighet att bekräfta eller motbcvisa att kalkkvävets effekt i relation till salpetern starkt tilltar vid stigande givor. Förutom själva huvudfrågan ha flera olika detaljer berörts i diskussionen mellan Franck och Bengtsson—Gelinder—Melchert. Jag skall något uppehålla mig vid tre av dessa detaljfrågor. Franck hävdar betydelsen av fastliggande försök, men drygt hälften av de av honom använda stråsädesförsöken stamma från första försöksåret och även ifråga om de övriga har inget som helst försök gjorts — vilket materialet givetvis icke tillåtit — att behandla försöken såsom fastliggande. Det må vara en kritiskt inställd läsare ursäktat om han här ser en viss tendens hos Franck till att vara ytterst angelägen om att få framlägga några nya för kalkkvävet gynnsamma siffror. Detta innebär — vilket jag vill betona — från min sida intet annat än ett noterande att Franck låtit sig påverka av sin intensiva personliga övertygelse om kalkkvävets stora värde.

187 Slopandet av vissa försök, grundat helt eller nästan helt uteslutande på skörderesultaten, är och förblir en ytterst vansklig sak och skilda omdömen om vad som är berättigat eller oberättigat komma alltid att finnas. Enligt Bachérs beräkningar, vilka jag vid en allmän översyn över siffermaterialet finner vara fullkomligt riktiga, har slopandet respektive medtagandet av i detta hänseende omtvistade försök icke haft något inflytande på slutresultatet vare sig i princip eller i fråga om statistisk säkerhet. Man kan ju då med skäl säga att kritikerna kunde lämnat denna detalj åt sidan, men man kan med minst lika stor rätt begära av den ursprungliga författaren att han förvissat sig om huruvida slopandet hade någon betydelse och att han, då så ej var fallet, underlåtit att tillgripa denna alltid diskutabla åtgärd. I det ursprungliga meddelandet lämnar Franck en översikt över vad han kallar »medelstandardavvikelsen» för de olika gödselmedlen och givorna. Redan termen »medelstandardavvikelse» är ju ägnad väcka undran och då Bengtsson—Gelinder— Melchert icke lyckats ur det publicerade primärmaterialet framräkna de av Franck givna siffrorna, ha de i sitt första inlägg frågat Franck, vad han menar med termen ifråga och hur han fått fram de anförda siffrorna. Då han i sitt första svarsinlägg ej går in på denna fråga, upprepas den i nästa inlägg i mera specificerad form. Franck svarar då med att hänvisa till en avhandling av Bachér, som beskriver den av Franck använda metodiken, men Franck påpekar att denna beskrivning upptar 3% sida petit, varför han ej ingår i vidare svaromål. I brev 1 till RLF-bladets redaktör talar så Franck om att »En rektor för en lantbruksskola, en rektor för en lantmannaskola och en lärare vid en dylik ha vid sin kritik dokumenterat att de ej känna till något för den forsknings- och försöksverksamhet det här gäller så väsentligt, som hur man beräknar variationens storlek i ett föreliggande fall.» Denna formulering måste betecknas såsom ganska olycklig för Franck. Vad som skett är att han sänt en »räkneassistent» till Bachér och fått vissa anvisningar om lämplig analysmetodik. Innebörden av vissa vid analysen framkomna siffror har sedan tydligen varit fullständigt främmande för Franck, som utan att förstå deras verkliga innebörd använt dem som mått på variabiliteten hos de olika för.sökslcden i hans material. En något svag plattform för den, som anser sig kunna tala nedsättande om andras sakkunskap. I den skrivelse till utredningsmannen, i vilken Franck vidgår »missförståndet», lämnar han en ny beräkning över standardavvikelsen för de olika medlen och givorna. vilken han även nu säger sig ha fått av Bachér. Denna beräkning skiljer sig från den av Bengtsson—Gelinder—Melchert ursprungligen gjorda därigenom att mellanförsöksvariationen eliminerats. Att göra detta är visserligen absolut korrekt vid en vanlig variansanalys, men jag är för min del ytterst tveksam om det är riktigt, då man vill jämföra variabiliteten hos olika försöksled. Som motivering för min tveksamhet vill jag hänvisa till sid. 98 i Bonnier-Tedin: Biologisk variationsanalys, l:sta uppl. Såvida Franck denna gång förstått Bachér rätt finner jag mig alltså i detta fall ha en annan uppfattning än den senare. Jag är villig medge att frågan kan diskuteras, då den är ganska intrikat, men jag anser under alla omständigheter att så goda skäl kunna anföras för den av Bengtsson—Gelinder—Melchert använda metoden, att det ej kan råda någon tvekan om, vilken av parterna som vid det aktuella tillfället visste mest om något »så väsentligt, som hur man beräknar variationens storlek i ett föreliggande fall.» 1 Kopia av brevet j ä m t e annan korrespondens har av Franck överlämnats till utredningsmannen.

188 I sitt y t t r a n d e över u t r e d n i n g s m a t e r i a l e t h a r Franck till en b ö r j a n ang å e n d e b a k g r u n d e n till sin skrift » K a l k k v ä v e som gödselmedel» ( S J F Medd. n r 54) a n f ö r t i h u v u d s a k f ö l j a n d e : Mina lärare en gång i tiden i allmän jordbrukslära oeli marklära, professorerna A. Sjöström och G. Hofman-Bang, väckte mitt intresse för markbördighelsfrågor och markvård. Som en röd tråd kan detta intresse följas genom hela min nu 35-åriga verksamhet inom jordbruksforskning och försöksverksamhet. En viktig fråga för markbördighet och markvård är hur markens organiska substans skall kunna underhållas genom en fortlöpande tillförsel av lämpligt d. v. s. kväverikt lätt sönderdelbart organiskt material. I inledningen till SJF Medd. nr 54 behandlas översiktligt denna och närliggande problem med speciell hänsyn till följderna av övergången till kreaturslös jordbruksdrift. En sådan övergång aktualiserar hela humusfrågan och därmed kvävefrågan, och därmed kom kalkkvävet i blickpunkten. Jag vill understryka att jag vid många tillfällen framhållit att kalkkväve långt ifrån på ett idealiskt sätt fyller de krav man i detta sammanhang ställer på ett långsamt verkande kvävegödselmedel. Vid den under mig direkt sorterande avdelningen vid SJF har sedan år 1953 ingående studerats kalkkvävets omsättning i marken och hithörande problem. Detta har kunnat ske genom att SJF fått tillgång till en masspektrometer och tagit isotoptekniken i sin tjänst (tungt kväve). Resultatet av dessa forskningar och försök både i kärl och fält bekräftar vad Growther och hans medarbetare redan i början av 30-talet visade, nämligen att nitrifikationen av det från kalkkväve kommande ammoniakkvävet är uppbromsad minst ett par veckor efter det kalkkvävets kväve ammonifierats. Vidare har det visat sig att ammoniakkvävet fixeras genom inträde i mineralgittret till större del i somliga jordar än i andra. Det r ö r sig om växlingar mellan olika jordar på mellan 0—90 %. Här kommer den sigmoida utbyteskurvan för kalkkväve med i sammanhanget. Ammoniakfixeringsfrågan är internt sammankopplad med kalifrågan. Det fixerade kvävet frigöres efterhand. Dessa forskningar har letts av Nömmik och resultaten är till större delen publicerade. Då jag ansåg att det förelåg ett behov av en mycket kortfattad populärt hållen »lathund», utarbetade jag »Översikt över olika handelsgödselmedel och kalksorter samt deras användning». I denna framföres ej några extrema synpunkter utan endast vad man skulle kunna kalla en syntes av vad man visste eller trodde sig veta om olika gödselmedel. GKS har förklarat sig godtaga SJF:s uttalande i gödslings- och kalkningsfrågor som auktoritativa och för dem vägledande, översikten godtogs av alla GKS-medlemmar. Detta skedde år 1949. Melchert utgav år 1953 en sammanställning av de skånska försöksringarnas gödslingsförsök i höstråg och höstvete under åren 1928—1950. I denna redogöres bl. a. för jämförelseförsök mellan kalkkväve och kalksalpeter. Den slutsats, som Melchert drog av dessa försök, stämmer med vad jag sagt om kalkkväve som övergödsling d. v. s. jämförelsevis dålig verkan. Några m å n a d e r efter det Melcherts ovannämnda redogörelse utkommit, kom min uppsats om »Synpunkter på jämförelse mellan olika gödselmedel» (SJF Särtr. nr 7G). Jag påpekar i denna nödvändigheten av att vid jämförelse anordna försöken så att man kunde få fram utbyteskurvan för bägge eller alla de prövade gödselmedlen och ej nöja sig med att få utbyteskurvan för ett av dessa att användas som mätare och för de övriga i prövningen ingående gödselmedlen endast bestämma en punkt på intensitetsskalan. Så gjorde danskarna och de gör så allt fortfarande. För detta system pläderade de också i Sverige. Att bestämma alla de prövade medlens utbytes-

189 kurvor är nödvändigt eftersom näringsämnet kan ingå i gödselmedlen i olika kemisk form och med olika biämne. Man kan därför förvänta olika kurvtyper för olika gödselmedel. Vidare påpekade jag nödvändigheten av att blicka djupare in i sammanhanget d. v. s. taga reda på vad som sker med gödseln i jorden och vid dess upptagning samt att försöken bör vara fastliggande då de olika gödselmedlens efterverkan kan vara olika. Exempel tog jag från den då ett par år gamla serien med jämförelse mellan kalksalpeter och kalkkväve. Där fanns idealiska demonstrationsobjekt. Min uppsats kan helt betecknas som en principdiskussion i den betydelsefulla fråga, som uppsatsens titel anger. Melchert kritiserade denna min skrift i en artikel i Sydsvenska Dagbladet. På redaktionens begäran skrev jag ett mycket kortfattat svar, vari jag talade om vad jag avsåg med min skrift, nämligen att i princip klargöra den fråga, som uppsatsens titel anger. Under samma år arrangerades — icke av mig utan jag ombads att medverka — ett sammanträffande där det skulle diskuteras huruvida Melcherts försöksredogörelse och min nyssnämnda uppsats aktualiserade en revision av översikten i vad det gällde kalkkväve. Det befanns att skäl till ändring ej förelåg. De resultat i vårsäd som år 1954 förelågo från jämförelsen med kalksalpeter och kalkkväve gåvo mig anledning att göra en preliminär sammanställning av de resultat, som år 1954 förelågo från jämförelsen kalksalpeter—kalkkväve i vårsäd. Den gav intressanta resultat, som väl anslöt till resultatet av våra grundforskningar. Jag ansåg det därför vara betydelsefullt att en översikt utarbetades över kalkkväve som gödselmedel med de nya aspekterna både på marken som kvävekälla, driftsformens betydelse i detta sammanhang, kalkkvävets öde i marken och utbyteskurvornas utseende. Så tillkom SJF Medd. nr 54, ej i hast, ej med annan avsikt än att framlägga betydelsefulla fakta. Jag vill också påpeka att i 1930-talets kvävediskussion förekom ej mitt namn. Mitt första arbete där kalkkväve mera utförligt omtalas är SJF Särtr. nr 76 år 1953, men där ingick kalkkväve endast i försök, som användes som utgångsmaterial för en principdiskussion. Det enda arbete där jag behandlat kalkkväve och där dess förhållande till kalksalpeter ifråga om utbytet beröres är SJF Medd. n r 54, »Kalkkväve som gödselmedel» av år 1955. I sitt y t t r a n d e h a r F r a n c k v i d a r e u t t a l a t sig b e t r ä f f a n d e olika, i d i s k u s sionen a v h a n d l a d e s p ö r s m å l och d ä r v i d a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e : Vid sin gen o m g å n g av F r a n c k s s l u t s a t s e r på g r u n d av f ö r s ö k s m a t e r i a l e t enligt S J F Medd. n r 54 h a d e B a c h é r f u n n i t , att e n v a r av d e m — m e d vissa n y a n s e r i n g a r — k u n d e a c c e p t e r a s . H a n h a d e e m e l l e r t i d a n m ä r k t att de i vissa fall v a r d å l i g t b e l a g d a i m e d d e l a n d e t . B a c h é r h a d e tydligen e n d a s t v å g a t f ö r l i t a sig på s t a t i s t i s k a s i g n i f i k a n s t e s t m e d en p å f ö r h a n d b e s t ä m d k o n v e n t i o n e l l r i s k n i v å . D e t t a t i l l v ä g a g å n g s s ä t t v a r n a t u r l i g t och f ö r k l a r l i g t för den, s o m h a d e s t a t i s t i k som sin h u v u d u p p g i f t och icke k o m i k o n t a k t m e d h e l a d e t s p e k t r u m av n a t u r v e t e n s k a p l i g i n f o r m a t i o n , m e d vilket v ä x t n ä r i n g s f o r s k a r e n k o n f r o n t e r a d e s . D e n n e k u n d e g r u n d a s i n a u t t a l a n d e n även på k ä n n e d o m bl. a. o m o l i k a g ö d s e l m e d e l s k e m i s k a e g e n s k a p e r o c h r e a k t i o n e r i j o r den, v ä x t e r n a s s a n n o l i k a k v ä v e u p p t a g n i n g s f ö r m å g a , e r f a r e n h e t e r från l a b o r a t o r i e f ö r s ö k och v e g e t a t i o n s f ö r s ö k av olika t y p etc. N ä r det gällde F r a n c k s

190 huvudpåstående, att effektkurvan vid stigande mängder kväve var olika för kalksalpeter och kalkkväve, hade Franck funnit två till synes kontinuerligt förlöpande kurvor, som skar varandra. Redan deras kontinuerliga förlopp hade sagt honom, att sannolikheten för att slumpen skulle ha betingat deras olika utseende var ringa. Ursprungligen hade Franck dock icke haft något kvantitativt mått på denna sannolikhet. Beträffande frågan om de utförda försöken kunde betecknas som fastliggande samt spörsmålet om det berättigade i att publicera materialet på sätt som skett har Franck i sitt yttrande till utredningsmannen anfört bl. a. följande: I inånga olika sammanhang hade han framhållit betydelsen av fastliggande försök. Det var hans absoluta övertygelse, att sådana försök behövdes för belysning och lösning av dagens stora och synnerligen aktuella problem om markbördigbet och växtnäring. Denna Francks uppfattning delades av ett stigande antal forskare och försöksmän. Såväl Melchert som Tedin hade nu sökt konstruera fram en motsägelse hos Franck, bestående däruti att han å ena sidan framhållit betydelsen av fastliggande försök men å andra sidan grundat sina väsentliga slutsatser på resultaten från 20 försöksår, av vilka 11 hänförde sig till första året. I anslutning därtill ville Franck understryka, att hans försöksmeddelande bar titeln »Kalkkväve som gödselmedel» och icke utgjorde någon slutredovisning av en serie fastliggande försök, där kalksalpeter och kalkkväve jämfördes. Serien pågick delvis alltjämt 1960. Resultaten fram till och med 1954 hade emellertid publicerats i avhandlingen. Där redovisades 4 års resultat från 7 försöksplatser, 3 års resultat från 3 försöksplatser och ett års resultat från 4 försöksplatser. Franck hävdade, att det rörde sig om fastliggande kvävegödslingsförsök av en ny och — som han såg saken — nödvändig typ, nämligen stegrade givor av två olika gödselmedel, konsekvent genomfört år efter år på samma plats. För att närmare belysa vissa frågeställningar i sin allmänna diskussion om kalkkväve som gödselmedel hade Franck på fullkomligt objektiva och väl redovisade grunder ryckt ut vissa resultat, nämligen dem som avsåg stråsäd fram t. o. m. 1954. Tedin hade yttrat, att de framlagda resultaten motiverade endast ett kortare meddelande, som riktade uppmärksamheten på att man hade anledning att i fortsättningen planera försöken så att de gav möjlighet att bekräfta eller motbevisa att kalkkvävets effekt i relation till salpetern starkt tilltog vid stigande givor. Häremot ville Franck erinra, att hans redovisning av de fram till 1954 erhållna resultaten från en fastliggande försöksserie och diskussion av vissa där framkomna resultat just hade karaktären av ett kortare preliminärt meddelande, som ingick i en mera allmän avhandling — även den relativt kort — om kalkkväve som gödselmedel. Franck konstaterade vidare, att Tedin godtagit de allmänna riktlinjerna för hans försöksplanering, vilken hade till syfte bl. a. just att möjliggöra en prövning av de anförda slutsatserna. Angående de redovisade resultaten har Franck slutligen tillagt: Han

191 kunde icke finna, att hans resultat och slutsatser stod i motsatsförhållande till tidigare erhållna resultat i kalkkvävefrågan. De utgjorde snarare en komplettering av dessa. I övervägande antalet fall hade man tidigare prövat kalkkväve endast i förhållandevis små givor och då som regel fått avgjort lägre effekt för kalkkväve än för exempelvis kalksalpeter. Detta hade även Franck fått för den mindre givan kalkkväve. De tidigare försöken kunde sägas representera ett specialfall av eller endast en punkt på de mera generella utbyteskurvor för kvävegödselmedel, som Franck velat framskaffa. Vid tolkningen hade man begått det felet, att man extrapolerat den på en punkt gjorda jämförelsen till att gälla under alla förhållanden. I ett annat avseende kunde man säga att Francks utbyteskurvor representerade specialfall. Han hade nämligen tillfört kvävegödseln på ett sätt och vid en tidpunkt, som med ledning av tidigare försök och erfarenheter var bäst för respektive gödselmedel. I tidigare försöksmaterial rörande kalkkväve kunde man finna, att det tillförts på en rad olika sätt och vid en rad olika tidpunkter. Generellt hade man då också funnit, att kalkkväve i medeltal var avgjort sämre än kalksalpeter, och något annat var givetvis icke att vänta.

Senare diskussionsinlägg Även under de senaste åren har diskussion angående kalkkvävets värde som gödselmedel förts i pressen. I ett inlägg i RLF-tidningen den 20 mars 1957 har sålunda Perman behandlat de olika kvävegödselmedel, som salufördes på den svenska marknaden. Avslutningsvis yttrar han angående kalkkvävet följande: Vad så slutligen kalkkvävet beträffar så är inget annat att säga om detta kvävegödselmedel än att, om man lägger förnuftiga, ekonomiska synpunkter på dess användning, det nu har spelat ut sin roll på kvävemarknaden. Ett överväldigande svenskt försöksmaterial från 1903 fram till nu, har nämligen klart ådagalagt, att det är i högsta grad oekonomiskt för jordbrukaren att välja kalkkväve som kvävegödselmedel. I samma tidning den 10 april 1957 har Ernest uttalat en annan mening och hänfört sig till resultat av jämförande försök med kalksalpeter och kalkkväve vid Dingle åren 1928—1948, se tabell 19. I anslutning till de i tabellen upptagna resultaten har Ernest i sin artikel yttrat bl. a. följande: Av tabellen framgick att kalksalpeter varit överlägsen kalkkväve till höstvete vid vårspridning. Även till kålrötter hade kalkkvävet givit något svagare resultat än kalksalpeter. Till vårvete hade kalkkvävet emellertid visat god verkningsgrad, som t. o. m. var något bättre än kalksalpeter. Till havre hade verkningsgraden för kalksalpeter och kalkkväve varit praktiskt taget lika. Trots den svagare verkan för kalkkväve till höstvete och kålrötter hade ändock verkningsgraden för samtliga kvävegödslade grödor blivit 96 % för kalkkvävet i förhållande till kalksalpeterns verkan. Om man — såsom rätteligen borde ske — tog hänsyn även till den

192 Tabell 19. Jämförande försök med kalksalpeter och kalkkväve vid Dingle 1928—1948. En fe lika med 1 kg vete. 1,2 kg havre. 10 kg kålrötter, 2.5 kg hö. Halm och blast ej medtagna.

Antal försök

Försöksår

Medeltal skördeökning i fe Ks

Relät ivtal

Kkv

Ks

Kkv

ha » » »

4 4 5 6

7 9 10 16

516 807 453 450

422 759 • 469 453

100 100 100 100

82,0 94,1 103,5 100,7

Verkan i medeltal för 31 kg kväve för samtliga ovanstående grödor

96,0

Negativ efterverkan i vallarna, 1 tvåårs. 11 treårs. 11 fvraårsvallar

81 Höstvete. 31 kg kväve, år och Kålrötter. 46,5 » » » » Vårvete, 31 » » » » Havre. 31 » » » »

—3 664 —1 196 411

—

—

107,3

negativa efterverkan i vallarna, ändrades verkningsgraden så, att kalkkvävets .skördeökning utgjorde 107,3 fA av den skördeökning som kalksalpetern medförde. Det av Ernest publicerade försöksmaterialet har kritiskt granskats av Perman i ett inlägg i RLF-tidningen den 8 maj 1957. Diskussionen har därefter fortsatt med artiklar av Ernest och P e n n a n i samma tidning den 22 och 29 maj 1957 (se Påminnelser s. 53—56). I denna diskussion har hänvisning skett även till resultaten från vissa fastliggande kalk—kväveförsök på Lanna försöksgård.

Lanna-försök angående kvävegödsling I en publikation med titeln »Preliminär redogörelse för gödslings-, kalknings- och baljväxtodlingsförsök vid Lanna försöksgård 1929—1936» (CFJ Medd. Nr 473) har Perman och E. Maneli redovisat vissa resultat från försök med olika kvävegödselmedel. De har emellertid på grundval av detta material icke gjort något uttalande om det inbördes värdet av de vid försöken använda kvävegödselmedlen. Om dessa försök har Perman i ett inlägg i RLF-tidningen den 29 maj 1957 uppgivit bl. a. följande: Åren 1930 och 1932 utlades på skifte II och skifte V på Lanna försöksgård två specialförsök med olika kvävegödselmedel. Då en av huvudavsikterna med dessa försök var att studera olika kvävegödselmedels inflytande på jordens reaktionsoch kalktillstånd, utlades försöken på såväl okalkade som kalkade block. I en år 1937 från Lanna försöksgård utgiven försöksberättelse (CFJ Medd. Nr 473) redogöres för då uppnådda resultat från dessa försök. Efter år 1936 har de båda försöken fortlöpt på skifte V till år 1943 och å skifte II till år 1949. Under denna tid har på skifte V erhållits tvenne normalskördar i havre och på skifte II erhållits en normalskörd i vall och en i havre. Samtliga

193 övriga försöksår har försöken helt kasserats eller skördats men antecknats som svårt skadade av resp. torka, utvintring, liggsäd, knäpparlarver och svartrost. Ett så svagt och dåligt försöksmaterial bör ej publiceras. I en promemoria den 30 januari 1956 ingiven till högskolestyrelsen, har Franck åberopat ett sammandrag av de fastliggande kalkkväveförsöken på Lanna (1930—1946) och förklarat: Av resultaten framgick, att kalkkväve, då det givits till vårsäd och nedmyllats, hade lika goda verkningar som exempelvis kalksalpeter. Vid övergödsling till höstsäd hade däremot kalkkvävets verkan varit något mindre än för salpeter, vilket helt stämde med vad man funnit på andra håll. Det av Franck åberopade sammandraget av försöksresultaten från Lanna har upptagits nedan i tabell 20. Tabell 20. Sammandrag au resultaten från fastliggande kalkkväveförsök på Lanna (1930—1946). Merskörd kg kärna/ha genom 31 kg kväve pr ha Okalkat

Kalkat

...

+ 420 + 380 + 370 + 430

+ 220 + 140 + 170 + 200

Övergödsling av höstvete (2 försök) Chilesalpeter Kalksalpeter Kalkkväve Ammonsulfat ...

+ 180 + 210 + 180 —340

+ 120 + 210 + 10 — 70

Havre (12 försök) Chilesalpeter Kalkkväve Ammonsulfat

Perman har med skrivelse den 22 mars 1955 till överinspektören för försöksväsendet översänt en sammanställning av de på Lanna försöksgård uppnådda resultaten från en år 1949 startad försöksserie angående jämförelse mellan de olika kvävegödselmedlen, som utlagts på ett flertal försöksplaner i landet. Beträffande dessa resultat har P e r m a n i ett inlägg i Lantma-mcn (Nr 5/1955) förklarat, att de var — ur kalkkvävets synpunkt — hojplöst dåliga, trots att försöken var mångåriga och fastliggande. Den av Perman åberopade sammanställningen har upptagits i tabell 21. /ven Franck har gjort en sammanställning av resultaten från de senare Lama-försöken (1949—1953) och angående slutsatserna av dessa försöksresiltat förklarat, att statistiskt säkra skillnader mellan de olika kvävegödselnedlen icke framkommit och att de uppmätta differenserna svängde reg-llöst åt olika håll. I 8

194 Tabell 21. Resultat från kväveförsök på Lanna försöksgård åren 1949—1954. Kärna, resp. rötter kg per ha Ar

(iröda

31 kg N per ha og

1949 1950 1952 1953 1954

havre kålrötter ... havre

4 360 3 060 3 970 28 900 3 270

Ks

Ka

Ams

Kkv

+ 400 + 1 450 + 620 + 7 800 + 510

+ 210 + 1 320 + 490 + 7 450 + 490

+ 40 + 1 140 + 330 + 5 550 + 260

+ 180 + 950 + 190 + 4 400 + 190

Resultat från vissa i samma försöksserie ingående kvävegödslingsförsök på Ugerup har även sammanställts av Franck, som angående resultaten yttrat: Trots att det här" gällde en genom sin textur för ett sådant gödselmedel som kalkkväve föga lämplig jord (sandjord) hade varken beträffande potatis, höstråg, höstraps eller sockerbetor framkommit någon statistiskt säker skillnad mellan kalkkväve och kalksalpeter. De uppmätta differenserna var dessutom siffermässigt sett små och svängde regellöst hit och dit. Det år som försöksfältet burit korn syntes däremot salpetern ha varit överlägsen ammonsulfat och kalkkväve. Kritiken av Francks skrift angående försök med kvävegödselmedel till sockerbetor I sina påminnelser med anledning av Francks yttranden till högskolestyrelsen har Perman uttalat, att Francks försöksberättelser brast betydligt i objektivitet och innehöll uppgifter, som långt ifrån var riktiga. I syfte att belägga detta påstående har Perman hänvisat till vissa uttalanden av Franck i en av denne utgiven skrift med titeln »Kvävegödselmedlens inflytande på kaligödslingens verkan till sockerbetor» (SJF Särtr. Nr 97, 1957). Francks uttalanden i denna skrift och Permans kritik har detaljgranskats av Tedin. En sammanfattning av de gjorda uttalandena och resultatet av Tedins granskning skall här lämnas. I den åberopade skriften h a r Franck inledningsvis framhållit, att i Sverige sedan 1900-talets början utförts något tusental fältförsök med sockerbetor, där chilesalpeter blivit jämförd med natriumfria kvävegödselmedel såsom kalksalpeter, kalkammonsalpeter, ammonsulfat och kalkkväve, samt att alla offentliggjorda sammanställningar av sådana försök visade, att den största betskörden erhållits vid användning av chilesalpeter. Franck har därefter sammanfattningsvis återgivit vissa försöksresultat, vilka redovisats av Carl Larson i skriften »Kvävegödslingsförsök i sockerbetor» (SJF Medd. Nr 45).

195 I d e n f o r t s a t t a f r a m s t ä l l n i n g e n h a r F r a n c k r e d o g j o r t t o r en serie fältförsök i s o c k e r b e t o r , som S J F u t f ö r t u n d e r å r e n 1953—1956 i n o m l a n d e t s sockerbetsodlande distrikt, företrädesvis i Skåne. I denna försöksserie hade o l i k a k a l i g ö d s e l m ä n g d e r p r ö v a t s dels vid a n v ä n d n i n g av c h i l e s a l p e t e r , dels vid a n v ä n d n i n g av k a l k s a l p e t e r . F r a n c k h a r d ä r e f t e r l ä m n a t en redogörelse för en p r e l i m i n ä r s a m m a n s t ä l l n i n g av de olika g ö d s l i n g a r n a s i n v e r k a n på het- och s o c k e r s k ö r d a r n a . I sin k o m m e n t a r till s a m m a n s t ä l l n i n g e n av h e t s k ö r d a r , s o c k e r h a l t och s o c k e r s k ö r d a r h a r F r a n c k a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e : Framför allt när det gällt grundgödsling med chilesalpeter, finns en del »oregelmässigheter» beträffande skördeutfallet. Det har sålunda i en del fall erhållits lägre skörd med 400 kg än med 200 kg kalisalt, medan 800 kg åter ökat skörden avsevärt. Huruvida det föreligger något kemiskt eller biologiskt underlag för denna oregelmässighet i skördeökningskurvornas förlopp är svårt att avgöra. Någon statistisk säkerhet finnes i varje fall ej i detta försöksmaterial. Frågan har dock tagits upp till en närmare experimentell granskning. Till dess klarhet vunnits häri, torde man ej begå något fel, om man räknar med att ett medelvärde av 200 och 400 kg kalisalt giver det säkraste uttrycket för kalieffekten vid 200—400 kg kalisaltnivån. I f ö r s ö k s m e d d e l a n d e t h a r F r a n c k v i d a r e v e r k s t ä l l t en j ä m f ö r e l s e m e l l a n c h i l e s a l p e t e r och k a l k s a l p e t e r b e t r ä f f a n d e v e r k n i n g a r n a p å k a l i g ö d s l i n g s effekten. S l u t l i g e n h a r h a n r e d o v i s a t b e r ä k n i n g a r a n g å e n d e de olika p r ö vade gödselkombinationernas lönsamhet. I sin s a m m a n f a t t n i n g av f ö r s ö k s r e s u l t a t e n h a r F r a n c k a n f ö r t : 1. Kvävegödsling verkar sänkande på sockerhalten. 2. Genom kaligödsling kan denna åter höjas i flertalet fall. Ett gott fosfat- och kalktillstånd i marken gynnar hög sockerhalt, varför fosfatgödsling och kalkning där så behövs också höjer sockerhalten. 3. Kalieffekten är större, när som kvävekälla användes ett natriumfritt gödselmedel såsom kalksalpeter än ett natriumhaltigt såsom chilesalpeter. Kaligödslingens verkan beror alltså på kvävegödselmedlets art, huruvida det är natriumhaltigt eller ej. 4. Kaligödslingens verkan är beroende av markens kalitillstånd. Vilket samband som råder mellan jordanalysen och kalieffekten beror på kvävegödselmedlets art; chilesalpeter eller kalksalpeter o. s. v. 5. Något allmänt gällande verkningsvärde för kalksalpeter i förhållande till cbilesalpeter finnes ej utan detta växlar med markens kalitillstånd och kaligödslingsintensiteten. 6. När det gäller de kalkfattiga jordarna, synes en gödsling med 600 kg chilesalpeter jämte 800 kg kalisalt vara ekonomiskt väl försvarligt. I den kalirika klassen förefaller en gödsling med enbart 400—000 kg chilesalpeter vara mest ekonomiskt. Kalksalpeter har genomgående givit sämre ekonomiskt utbyte jämfört med chilesalpeter. 1 sin k r i t i k av F r a n c k s skrift ( S J F S ä r t r . Nr 97) y t t r a r Perman ningsvis följande:

inled-

När professor Franck presenterar sitt försöksmaterial säger han så här med anledning av en viss variation i försöken: »Huruvida det föreligger något kemiskt

196 eller biologiskt underlag för denna oregelmässighet i skördeökningskurvornas förlopp är svårt att avgöra. Någon statistisk säkerhet finnes i varje fall ej i, detta material.» Trots detta drar professor Franck emellertid vittgående ekonomiska slutsatser ur detsamma. I sitt u t l å t a n d e över u t r e d n i n g s m a t e r i a l e t h a r Tedin

i d e n n a del a n f ö r t :

Det presenterade försöksmaterialet uppdelar Franck på jordar med över resp. under 350 i kalital. I varje försök finnas sedan dels chilesalpeter, dels kalksalpeter som kvävekälla, och av vardera slaget givorna 64 och 96 kg N / h a . Försöksmaterialet blir på detta sätt uppdelat i 8 grupper, och inom vardera prövas så kaligivorna 0, 200, 400, 800 40 % kalisalt per ha. I sju av de åtta grupperna ger nu 800 kg kalisalt högre rotskörd än övriga led; undantaget faller på kalirika jordar, där högsta N-givan tillförts som chilesalpeter, och ligger helt i linje med den förklaring Franck sedermera ger som antagen förklaring till samspelet mellan kali-effekt och typ av kvävegödselmedel, nämligen en viss utbytbarhet mellan K och Na. Den av Franck i det anförda citatet berörda »oregelbundenheten» avser det faktum att skörden efter givan 400 kg kalisalt per ha endast i 4 av de 8 grupperna ligger mellan skördarna efter 200 kg/ha och 800 k g / h a ; i tre fall är skörden efter 400 kg lägre än efter 200 kg, i ett fall äro de lika stora. Det är mycket lätt, vid en läsning av uppsatsen, att förstå att Franck med sitt yttrande om statistisk säkerhet avser just denna oregelbundenhet och icke materialet i dess helhet med dess — såvitt jag kan förstå — ifråga om relationen mellan salpeterslagen och olikheten i kalieffekt vid olika salpeterslag ganska klart entydiga resultat. Man kan möjligen förebrå Franck att han inte gjort några beräkningar på statistisk tillförlitlighet i det senare fallet, men att använda citatet ovan som tillhygge mot författaren måste utan vidare hänföras till det sätt att citera som en viss potentat säges använda ifråga om Bibeln. I sin k r i t i k a n k n y t e r Perman d ä r e f t e r till f ö l j a n d e c i t a t f r å n F r a n c k s o v a n å t e r g i v n a s l u t s a t s e r av f ö r s ö k s m a t e r i a l e t : »Genom k a l i g ö d s l i n g k a n d e n n a ( s o c k e r h a l t e n ) å t e r h ö j a s i flertalet fall». P e r m a n y t t r a r : Går m a n e m e l l e r t i d till p r o f e s s o r F r a n c k s s o c k e r h a l t s a n a l y s e r för de olika gödsl i n g s m o m e n t e n finner m a n a t t i 5 fall av 12 h a r s o c k e r h a l t e n vid kaligödsling i s t e g r a d e givor a n t i n g e n s j u n k i t eller v a r i t o f ö r ä n d r a d . E n d a s t i 7 fall h a r den stigit. J ä m f ö r m a n d e s s a r e s u l t a t m e d k o n s u l e n t E l m e r s s t a t i s t i s k a b e r ä k n i n g a r av s o c k e r b o l a g e t s o m f a t t a n d e f ö r s ö k s m a t e r i a l f i n n e r m a n , att d ä r e n d a s t givan av 100 kg k a l i s a l t s t e g r a t s o c k e r h a l t e n n å g o t , m e n a t t y t t e r l i g a r e s t e g r a d e kaligivor ej ö k a t s o c k e r h a l t e n . P r o f e s s o r F r a n c k s u t t a l a n d e om k a l i g ö d s l i n g e n s i n v e r k a n på s o c k e r h a l t e n s y n e s alltså m y c k e t dåligt s t y r k t , och n ä r m a s t o s a n n o l i k . Tedin h a r i d e n n a del a n f ö r t : Det har icke varit möjligt att med full säkerhet klarlägga på vilket sätt Perman räknat i siffrorna — det medges att man kan räkna på olika sätt. Det kan emellertid ha sitt intresse att mera utförligt ta del av vad Franck säger: »När ingen kaligödsling skett, har i klass I (kalital under 350) ökningen av kvävegivan från 64 till 96 kg kväve pr ha sänkt sockerhalten. Detta gäller såväl för chilesalpeter som kalksalpeter och sänkningen är ungefär lika stor för båda. Genom kaligödslingen ökades åter sockerhalten. I chilesalpeterledet upphävde 800 kg kalisalt helt sockerhaltssänkningen, något som ej skedde i kalksalpeterledet.» Bakom denna del av Francks påstående ligga följande sockerhaltssiffror:

197 J o r d a r med kalivärde under = 350 27 försök

Utan kaligödsling 200 kg 40 % kalisalt/ha 400 dito 800 dito

Chilesalpeter

Kalksalpeter

64 kg 96 kg 64 kg 96 kg 16,9 17,0 16,9 17,0

16,6 16,6 16,7 17,0

16,9 16,8 17,0 17,0

16,5 16,8 16,6 16,8

Jag för min del kan inte finna något att invända mot Francks sätt att i ord sammanfatta dessa siffror. Franck fortsätter sedan med att omtala att på de kalirika jordarna (kalital över 350) kaligödslingen icke hade något inflytande på sockerhalten när chilesalpeter användes som kvävekälla, ej heller vid den stora givan av kalksalpeter, medan vid den lilla kalksalpetergivan kaligödslingen förde sockerhalten upp i nivå med värdet vid den låga chilesalpetergivan. Även dessa påståenden stämma exakt med vad han anger i tabellerna. Perman hänvisar slutligen till att Elmers på ett omfattande material kommit till det resultatet att endast 100 kg kalisalt höjer sockerhalten, icke högre givor. Detta är riktigt och det är möjligt att Francks siffror inte stå sig helt i längden. Å andra sidan bör framhållas att Elmers även (SBC:s tidskrift 1956 sid. 14) omtalar att Det övervägande antalet försök har legat på jordar, som enl. de kemiska analyserna haft ett gott kalitillstånd». På de kalirika jordarna har ju icke heller Franck fått någon effekt på sockerhalten av kaligödsling, då chilesalpeter använts. Mellan Francks resultat och Elmers' föreligger icke något absolut motsatsförhållande, som utan vidare motiverar Permans omdöme att Francks uttalande är »mycket dåligt styrkt och närmast osannolikt». I den f o r t s a t t a k r i t i k e n h ä n f ö r sig Perman till f ö l j a n d e y t t r a n d e av< F r a n c k u n d e r p u n k t 2 i d e n n e s s a m m a n f a t t n i n g av f ö r s ö k s r e s u l t a t e n : »Ett gott fosfat- och k a l k t i l l s t å n d i m a r k e n g y n n a r h ö g s o c k e r h a l t , v a r f ö r fosfatgödsling och k a l k n i n g d ä r så b e h ö v s o c k s å h ö j e r s o c k e r h a l t e n . > P e r m a n anför h ä r o m . Detta uttalande är på intet sätt styrkt genom försöksresultat utan helt och hållet hämtat ur luften. Tvärtom säger professor Franck på annat ställe i försöksberättelsen — »alla försök ha emellertid blivit kraftigt grundgödslade med fosforsyra (i medeltal 400 kg superfosfat pr ha) och skillnaderna i fosfattillståndets inflytande på skörderesultatet torde därmed till väsentlig del kunna anses utjämnade för året». Om man genom fosfatgödsling utjämnar skillnaderna i försöksjordarna så att all fosforverkan på skördeutbytet är eliminerad, hur kan man då påstå, att försöksresultaten visa, att ett gott fosfattillstånd gynnar hög sockerhalt och att fosfatgödsling också höjer sockerhalten. Något av professor Francks här gjorda påståenden måste vara fel. Tedin h a r b e t r ä f f a n d e f r å g a n o m f o s f a t t i l l s t å n d e t s i n v e r k a n på sockerhalten yttrat: Franck har i sin uppsats påvisat att fosfattillståndet i genomsnitt är avsevärt sämre hos de jordar som ha kalivärden under 350 än hos dem, som ha värden över 350. Då nu inte ens höga givor kali lyckats få upp sockerhalten i den förra gruppen till samma nivå som utan kali i den senare, drar Franck tydligen slut-

198 satsen, att det är skillnaden mellan de två försöksgrupperna i avseende på fosfattillståndet som är orsak till skillnaden i soekerhalt. Tyvär talar han inte om, huruvida lians yttrande om fosfattillståndet bygger endast på det aktuellt publicerade materialet eller lian drar från även andra erfarenheter. P e n n a n , som då det gällde kalit, var så angelägen att citera Elmers, borde kanske även ifråga om fosforns verkan på sockerhalten anlitat dennes auktoritet ifråga om sockerbetans näringsförhållnaden. Hade han så gjort, skulle han i redan citerade uppsats funnit följande: »Såväl soekerhalt som sockerskörd har varit högre ju bättre fosfatklassen varit.» Denna uppsats kan Franck ha läst innan han skrev den nu diskuterade i artikeln. I en senare uppsats (SBC:s tidskrift 1957, sid. 23) återkommer Elmers med påståendet att »Jordens fosfathall påverkar kraftigt betornas sockerhalt». A n g å e n d e det av P e r m a n å b e r o p a d e u t t a l a n d e t av F r a n c k , a t t skillnad e r n a i f o s f a t t i l l s t å n d e t s i n f l y t a n d e p å s k ö r d e r e s u l t a t e t till v ä s e n t l i g del u t j ä m n a t s g e n o m k r a f t i g g r u n d g ö d s l i n g m e d fosforsyra, h a r T e d i n a n f ö r t : Detta yttrande är onekligen mycket svårt att förena med Francks ovan citerade slutsats om fosfattillståndets inverkan på sockerhalten, och Perman har här otvivelaktigt pekat på en självmotsägelse, som i hög grad misspryder Francks uppsats. Det kan emellertid vara skäl ånyo uppsöka vad Elmers skrivit. I den senare av de två uppsatser av honom som citerats, återfinnes följande mening: »Fosfatgödslingen inverkar svagt höjande på sockerhalten.» Man finner alltså här, att jordens ursprungliga fosfattillstånd har en »kraftig» verkan, fosfatgödslingen en »svag» och Francks självmotsägelse synes inte vara så svår. Hade Permans kritik varit dikterad enbart av kärlek till sanningen hade det väl funnits anledning observera detta faktum. Med a n l e d n i n g av T e d i n s sist å t e r g i v n a u t t a l a n d e h a r Franck r a n d e över u t r e d n i n g s m a t e r i a l e t a n f ö r t :

i sitt y t t -

i Francks text stod icke, att all verkan av fosfattillståndet utjämnats utan att den till väsentlig del utjämnats. Vidare var det för den växtnäringssakkunnige klart, att det icke behövde ligga någon självmotsägelse i vad Franck yttrat. Ett av de första konstateranden som gjordes, då man inom växtnäringsforskningen började använda radioaktivt fosfor (USA 1947), var nämligen att växterna även på jordar med aldrig så god fosfatförsörjningsförmåga föredrog att assimilera nytillförd superfosfatfosforsyra, som gav sig till känna med en positiv inverkan på skördeutbytet, främst i fråga om kvalitetsegenskaperna ( h ä r = soekerhalt). Då Franck för tjugu år sedan jämförde gödslingseffekten av 150—200 kg superfosfat per ha på jordar med olika fosfattillstånd, fann han att fosfatgödslingseffekten, hur gott fosfattillstånd det än gällde, icke sjönk ner till 0. Franck tillskrev detta förhållande dels en speciell superfosfateffekt (svavel), dels den omständigheten att växterna i ungdomsstadiet sätter värde på särskilt lätt assimilerbar fosforsyra. Att det iakttagna fenomenet berodde på båda dessa omständigheter hade bekräftats av den senaste tidens, vid SJF utförda forskningar med hjälp av isotoptekniken (radioaktivt svavel och fosfor). Med a n l e d n i n g av F r a n c k s o v a n å t e r g i v n a u t t a l a n d e u n d e r p u n k t 6 i s a m m a n f a t t n i n g e n av f ö r s ö k s r e s u l t a t e n a n g å e n d e d e n m e s t e k o n o m i s k a g ö d s lingen å k a l i f a t t i g a och k a l i r i k a j o r d a r a n f ö r Perman v i d a r e : För att komma fram till detta resultat har professor Franck lagt ihop lilla kaligivan (200 kg) med medelstora givan (400 kg) och därigenom fått en konstruerad

199 inedeltalsgiva på 300 k» kali, som jämförts med största givan 800 kg kali. Sammanslagningen av lilla och medelstora givan är helt godtyckligt gjord, men synes för professor Francks del närmast vara betingad av del förhållandet, att medelstora kaligivan i en del fall givit mindre skörd än lilla givan. Genom sin godtyckliga sammanslagningsåtgärd har professor Franck alltså lyckats framhäva och delvis förstora den stora kaligivans effekt. Man kunde emellertid likaväl ha resonerat som så, att lilla kaligivan, 200 kg kalisalt pr ha, överensstämmer med den kaligiva. som användes i praktiken, och den hör därför bibehållas oförändrad. I stället sammanslås då mellangivan och stora givan till en medelgiva på 600 kg kalisalt och med denna som jämförelse bedömes räntabiliteten. Den räkneoperationen — precis lika berättigad som den, professor Franck gjort — hade sedan möjliggjort, att man på professor Francks eget försöksmaterial kunde skriva en försöksberättelse med helt annat innehåll än vad professor Franck nu åstadkommit — och med för jordbrukarna betydligt billigare gödslingsrådgivning. Sensmoralen med detta blir alltså, att man ej skall fiffla med försöksresultat, inte ens om man är professor vid Kungl. Lantbrukshögskolan och Statens Jordbruksförsök. I d e n n a del h a r Tedin — s e d a n h a n p å p e k a t , a t t o r s a k e n till F r a n c k s r ä k n e s ä t t v a r i t den t i d i g a r e o m n ä m n d a o r e g e l m ä s s i g h e t e n i a v s e e n d e på s k ö r d a r n a efter 200 och 400 kg k a l i s a l t — v i d a r e y t t r a t : Så länge det blott gällt skördarnas storlek, inklusive sockerhalten, har jag inte kunnat finna Francks tillvägagångssätt särskilt påtalbart, även om dess berättigande givetvis kan diskuteras. En noggrann genomgång av siffrorna har gett mig det intrycket att Francks tillvägagångssätt endast lett till större överskådlighet i vad det gäller huvudfrågan i uppsatsen, nämligen samspelet mellan kvävegödsling av olika slag och kalitillstånd resp. kaligödsling. Då Franck mot slutet av uppsatsen övergår att räkna ekonomi på de skilda gödslingarna blir hans förfaringssätt med sammanslagning av 200 och 400 kg kalisalt måhända mer diskutabelt. Med a n l e d n i n g av den b e r ä k n i n g s m e t o d P e r m a n i sin k r i t i k föreslagit h a r Tedin vidare y t t r a t : Jag tillåter mig undra, om Perman själv utfört de beräkningar han rekommenderar. För att se, hur mycket jordbrukarna kunde tänkas spara har jag utfört dessa beräkningar, jag har dessutom genomfört beräkningar, där varje giva hanterats för sig. Nedanstående tabell ger en översikt av såväl Francks beräkningar, som de av mig utförda. Jag har därvid använt samma värden som Franck, d. v. s. 48 kronor för socker och 20 kronor per 100 kg kalisalt. Vidare har jag endast räknat på leden med chilesalpeter, då enbart de ha praktisk betydelse; grundgödselkostnaden för dessa har jag även tagit ur Francks tabell. I lägsta kaliklass och med den lägre kvävegivan bli enligt Francks sammanställning 300 och 800 kg likvärdiga, enligt Permans förslag och även vid fullständig beräkning 200 mest lönande. Vid den större kvävegivan kommer den fullständiga beräkningen att ge 800 kg, Perman får 600 kg mot Francks 800 kg som mest lönande. Det är att märka att 64 kg N + 200 kg kalisalt givit nästan samma ekonomiska resultat som 96 kg N + 800 kg kalisalt. 1 den relativt kalifattiga gruppen leder Permans förslag onekligen till möjligheter att rekommendera en i avseende på utgifterna billigare gödsling än Francks beräkningar. I den kalirika gruppen är emellertid Francks beräkning den »billi-

200 Kaligrupp I 64 kg N, 0 kg kalisalt 200 » » 300 » » 400 » » 600 » » 800 » »

Skördevärde kr/ha

Handelsgödselkostn. kr/ha

Diff.

2 822 2 923 2 894 2 866 2 930 2 995

218 258 278 298 338 378

2 604 2 665 2 616 2 568 2 592 2 617

» » » » » »

» » » » » »

2 860 2 909 2 945 2 981 3 048 3 115

286 326 346 366 406 366

2 674 2 583 2 599 2 615 2 642 2 669

» » » » » » 96 kg N, 0 » 200 » 300 » 400 » 600 » 800 »

» » » » » » » » » » » »

3 058 3 120 3 098 3 077 3 116 3 154

218 258 278 298 338 378

2 840 2 862 2 820 2 7 79 2 778 2 776

3 125 3 106 3 166 3 226 3 180 3 134

286 326 346 366 406 446

2 839 2 780 2 820 2 860 2 774 2 688

96 kg N,

0 200 300 400 600 800

Kaligrupp

64 kg N,

200 300 400 600 800

gaste». Det kan väl vara skål att även i detta fall jämföra med konsulent Elmers uppgifter. Ifråga om salpeter säger han i en uppsats att 400—(500 kg ger bäst resultat om hänsyn ej skall tagas till blastskörden, eljest att givor på 700--800 kg torde betala sig, i en andra uppsats säger han mera kortfattat att nu gängse gödsling, i medeltal ca 700 kg, torde vara den ekonomiskt sett riktigaste. Att här rekommendera endast 400 kg per ha vore väl alltså inte så alldeles riktigt. När det gäller kalieffekten arbetar Elmers ej med gruppering efter markkarlering utan efter lerhalt hos jordarna. Han kommer då till att lerfattiga jordar (alltså även relativt kalifattiga) bör ha en giva av ca 400 kg kalisalt. Francks rekommendation av 800 kg synes här ligga i överkant medan den alternativa rekommendationen av endast 200 kg synes vara något låg. Hos de kalirika jordarna (och de torde vara talrikast i Skånes sockerbetsdistrikt) finner Franck att intet kali behövs, den fullständiga uträkningen leder till en rekommendation av 200—400 kg medan Elmers för mera lerhaltiga jordar rekommenderar 200 kg. Här har alltså Franck kommit till ett billigare förslag än både Perman skulle göra enligt eget förslag och Elmers gjort. Konsulent Elmers siffror ha här använts närmast för att belysa att olika resultat kunna bedömas något olika om de jämföras med en »likare». Såvitt jag kan förstå är det möjligt påstå, att det är vanskligt göra ekonomiskt välmotiverade råd på så pass få försök som dem Franck presenterat. Så kan man väl tillägga att vanskligheten i viss mån ökas om man som Franck slår ihop olika gödselmängdsled. Då det gäller kali lerler emellertid Francks beräkningar icke, om de följas, till större kaliförbrukning än de beräkningar, som utföras enligt Pennan^

201 rekommendation; då det gäller kväve kommer Franck med stor sannolikhet mera rätt med 600 kg än de 400 kg vartill man skulle finna grund enligt Permans förslag till beräkning. I sitt y t t r a n d e h a r T e d i n m e d s k ä r p a v ä n t sig e m o t P e r m a n s tal o m »fiffel» m e d f ö r s ö k s r e s u l t a t e n i ett fall som d e t t a , d ä r r e s u l t a t e n f r a m l a g t s på ett s å d a n t s ä t t a t t k o n t r o l l b e r ä k n i n g a r av det slag s o m h ä r u t f ö r t s v a r i t möjliga. I sin k r i t i k h a r Perman v i d a r e f ö r k l a r a t sig vilja f ä s t a h ö g s k o l e s t y r e l s e n s u p p m ä r k s a m h e t p å det r e k l a m m ä s s i g a och i l l u s i o n i s t i s k a s ä t t v a r p å r e s u l t a ten å t e r g i v i t s i den i f r å g a v a r a n d e p u b l i k a t i o n e n . H a n h a r h ä r o m y t t r a t : Man har i den grafiska framställningen valt en skala som vida sträcker sig över trycksidans totala höjd. För att få rum med dessa grafiska staplar presenteras därför endast baslinjen och själva toppen på stapeln. En skillnad i gödslingseffekt, som endast i verkligheten är några få procent av totalskörden, ger genom denna förrädiska publiceringsmetod visuellt intryck av att vara 20—50 % av densamma. Vad tjänar sådant till? Lura bönder? Tedin

har

förklarat:

Vad Franck gjort är att han i en grafisk framställning använt en skala, som ej tillåter att de staplar som representera skördarna avtryckas i sin helhet, vilket markeras med att staplarna äro avbrutna. Det synes vara Perman helt obekant, att denna grafiska metod är internationellt allmänt vedertagen och mycket ofta tillämpas i vetenskapliga publikationer av olika art. Kritiken är alltså på denna punkt fullkomligt utan varje spår av berättigande. Beträffande P e r m a n s kritik mot Francks framställning p u b l i k a t i o n e n h a r T e d i n slutligen t i l l a g t :

i den

angivna

Jag har uppehållit mig mycket ingående vid Permans kritik av denna speciella uppsats därför att det här gäller klara siffror och det alltså varit möjligt att i detalj granska kritikens berättigande. Berättigade anmärkningar i vissa detaljer ha blandats med avvikande meningar i frågor, som stå öppna för diskussion, och med helt omotiverade angrepp. I sin k r i t i k h a r Pennan v i d a r e f r a m h å l l i t att F r a n c k även i f ö r e v a r a n d e skrift f u n n i t a n l e d n i n g a t t gå in på k a l k k v ä v e f r å g a n . I den k r i t i s e r a d e s k r i f t e n h a r Franck f ö r k l a r a t a t t k a l k s a l p e t e r s r e l a t i v a g ö d s e l v e r k a n i f ö r h å l l a n d e till c h i l e s a l p e t e r v ä x l a d e med k a l i g ö d s l i n g s i n t e n siteten och j o r d e n s k a l i t i l l s t å n d s a m t a t t även k a l i g ö d s e l m e d l e t s a r t m å s t e h a en del a t t b e t y d a . I a n s l u t n i n g h ä r t i l l h a r F r a n c k v i d a r e y t t r a t : Det finns inga allmängiltiga dylika verkningsvärden. Detta uttalande gäller också jämförelser mellan andra gödselmedel. »Verkningsvärdet» för kalksalpeter i förhållande till kalkkväve är sålunda ett annat vid lägre än vid högre kvävegödslingsintensitet, ett annat när dessa gödselmedel nedbrukas än när de användas som övergödsling. I förhållande till salpeter har ammonsulfat ett annat verkningsvärde på kalkfattig än på kalkrik jord. Detsamma gäller beträffande superfosfat, thomasfosfat, råfosfat o. s. v. Om ett verkningsvärde angives, måste det definieras under vilka förhållanden det gäller och därmed blir det ett »lokalt verkningsvärde» och inget allmänt.

202 Med anledning av detta uttalande har Pennan i sina påminnelser hänvisat till Carl Larsons publikation »Kvävegödslingsförsök i sockerbetor» (SJF Medd. nr 45) och åberopat där (tabell XII s. 34) redovisade s. k. relativtal (verkningsvärde) för en del kvävegödselmedel, bl. a. för kalkkväve och chilesalpeter vid olika givor, dels för varje gödselmedel enbart, dels för givor med y2 a v vartdera gödselmedlet. Dessa relativtal har Perman sammanställt på sätt framgår av följande tabell: 32 kg kväve

64 kg kväve

100 54

100 65

10(1

83 Enbart chilesalpeter, Enbart kalkkväve Enbart chilesalpeter, % chilesalpeter +

%

Perman har framhållit, att SJF här själv använt sig av s. k. verkningsvärden, och frågat om dessa för sockerbetornas del var att betrakta som allmänna eller som lokala. Perman har tillika hänvisat till följande uttalande av Larson i dennes nyssnämnda skrift: »Resultaten av försök, där 1/a och Vi kvävegiva prövats, tyda på att samma relativa skillnader i skördeutbyte för de olika kvävegödslingarna är att vänta oberoende av kvävegivans storlek inom de gränser, som för närvarande tillämpas i praktiken.» I anslutning till detta uttalande har Perman yttrat: Hur rimmar detta med professor Francks påstående att kalkkväve har ett annat verkningsvärde till kalksalpeter (dess verkan är ca 90 % av chilesalpeterns till sockerbetor) vid höga än vid låga kvävegivor? Det rimmar naturligtvis inte alls och vem av de båda har rätt och vem har fel? — Agronom Carl Larson stödetsitt uttalande på ett omfattande och statistiskt sett absolut säkert försöksmaterial och har givetvis rätt. Professor Franck däremot fantiserar som vanligt och fablar, och märk väl, att när professor Franck gör detta, så ligger det alltid en viss tendens bakom. I yttrande den 5 oktober 1957 till högskolestyrelsen över Permans påminnelser har Franck i denna del anfört: Det exempel Perman anfört visade att kalkkvävets verkningsvärde i förhållande till chilesalpeter till sockerbetor vid användning av 32 kg kväve pr ha var 54 men vid en dubbelt så stor kvävemängd 65. Francks ovan angivna uttalande styrktes sålunda av Permans exempel. Franck har vidare hänvisat till två tidigare omnämnda, av honom författade skrifter, nämligen »Kalk och fosforgödslings inflytande på skördeavkastning och markbördighet vid olika jordmånsförhållanden» (SJF Medd. nr 71) samt »Synpunkter på jämförelser mellan olika gödselmedel» (SJF Särtr. nr 76). Han har tillagt bl. a. följande: Larsons sammanställning var ett förtjänstfullt arbete. I annat fall skulle Franck icke ha låtit publicera det

203 som ett m e d d e l a n d e f r å n S J F . Det m a t e r i a l L a r s o n haft till f ö r f o g a n d e för d e n n a s a m m a n s t ä l l n i n g v a r emellertid ej av s å d a n b e s k a f f e n h e t , att m a n d ä r a v k u n d e b e d ö m a , o m v e r k n i n g s v ä r d e t för k a l k s a l p e t e r i j ä m f ö r e l s e med c h i l e s a l p e t e r till s o c k e r b e t o r p å v e r k a d e s av k a l i g ö d s l i n g s i n t e n s i t e t e n . Chiles a l p e t e r och k a l k s a l p e t e r h a d e n ä m l i g e n j ä m f ö r t s med v a r a n d r a enligt förs ö k s p l a n e r , d ä r en s y s t e m a t i s k v a r i e r i n g av k a l i g ö d s l i n g s i n t e n s i t e t e n ej ingått.

F r å g a n o m kvävegödsling vid halmnedplöjning A g r o n o m e n E r i c Maneli h a r i en u p p s a t s m e d titeln »Till f r å g a n o m h a l m n e d b r u k n i n g och gödsling» ( V n N n r 4 / 1 9 5 5 s. 8—10) f r a m h å l l i t bl. a. följande: Halmbränningen efter skördetröskorna, övergången till minskad kreaturshållning eller till helt kreaturslöst jordbruk samt omläggning till mera mullförstörande växtföljder med obetydlig vallodling var åtgärder, som alla medverkade till en minskning av jordens mullförråd. En minskning av jordarnas mullförråd inverkade på deras bördighet och om mullhalten underskred en viss gräns, lönade det sig icke längre att odla jorden. Den ständiga bortgången av mullämnen måste därför ersättas. Det viktigaste råmaterialet härför var halm, stubb och rötter samt stallgödsel. Halm kunde återföras till jorden genom direkt nedbrukning. Därvid måste emellertid kvävefrågan beaktas. De vid halmens sönderdelning verksamma mikroberna fordrade nämligen tillgång till lösligt kväve. Till undvikande av tillfällig skördenedsättning måste därför extra handelsgödselkväve tillföras jorden. Till belysning av den komplicerade halmkvävefrågan hade SJF i södra och mellersta Sverige utförts vissa halmförsök. För-frukten hade varit höstsäd och 6 000 kg höstsädeshalm hade nedbrukats på hösten. Som kvävegödsel hade i ett försöksled prövats ca 150 kg kalkkväve per ha, tillfört på hösten, och i ett annat försöksled samma mängd kväve i kalksalpeter, tillförd på våren. De f r a m k o m n a r e s u l t a t e n h a r av Manell r e d o v i s a t s i o l i k a tabeller, av vilka en i n t a g i t s n e d a n s å s o m labell 22. Tabell 22. Två försök. Försöksgrödor: 1 :sla året: stråsäd; 2:dra och följande åren: e j vall. (Stråsäd, oljeväxter och sockerbetor. Den höga medelskörden från ej kvävegödslat orsakas mest av sockerbetor.) Ske i medeltal per ha. Skördeökning av

1:a

Skördeår

Skörd från ej kvävegödslat

Halmeffekt

Kalkkväve på hösten vid halmnedbrukning

Kalksalpeter på våren efter halmnedbrukning

skördeåret

210.")

—700

:-50

7.") G

685 Medeltal av efterverkan under 3 + 4 försöksår (se text)

5 287 Svimma

204 Angående resultaten har Maneli tillagt: Skördeökningen av kalksalpeter var betydligt större än skördeökningen av kalkkväve under första skördeåret. För andra skördeåret fick man däremot en helt annan bild av de båda kvävegödselmedlens verkan. Kalkkvävets efterverkan var nämligen betydligt kraftigare än kalksalpeterns. En uppsats av Manell med samma titel som den nyss nämnda och med i huvudsak samma innehåll återfinnes även i den av Tidskriftsaktiebolaget Växtnäringsnytt utgivna publikationen »Gödslingens planläggning inför 1956». I denna uppsats har försöksresultaten emellertid redovisats icke i tabeller utan i diagram. Ett av dessa diagram, motsvarande ovanstående tabell 22, har intagits nedan såsom fig. 13. I skrivelse den 27 januari 1956 till högskolestyrelsen har Perman hänvisat till Manelis uppsats i VnN och tabell 22 här ovan samt anfört: Häri redovisas två försök, där skördeökningen för kalksalpeter räknats till 685 och för kalkkväve räknats till 756 ske pr ha. Försöken kunna identifieras som de båda skånska Öllsjödal och Tarsta. Hösten 1955, då kalkkväveförsäljningen blivit säsongartat högaktuell, återkommer agronom Manell med en ny halmnedplöjningsartikel. Även här demonstreras de båda skånska försöken, men då i en version sådan, att skördeökningen för kalksalpetern blivit 780 och för kalkkvävet 1795 ske pr ha. Om salpeterns verkan sättes till 100 blir enligt första versionen kalkkvävets verkningstal 110 men enligt den andra versionen 229. Även om en van försöksman kan lista ut vilka manipulationer, som gjorts för att ur samma försök få fram så olikartade resultat, så får man dock ej tilltro en större allmänhet sådana kunskaper oeh ur den synpunkten måste dessa sammanställningar verka förvirrande. Härmed är dock ej allt sagt om dessa båda försök. Ett närmare studium av försökens primärmaterial visar nämligen, att agronom Manell ej publicerat hela försöksmaterialet utan endast brottstycken av detta. Statsagronom Franck har också för mig förklarat att så var fallet och han sade, att Jordbruksförsöksanstalten haft sådan press på sig från industrihåll att anstalten för fridens skull måste plocka ihop något. I skrivelse till högskolestyrelsen den 5 mars 1956 har professorn Erik Åkerberg i egenskap av föreståndare för SJF yttrat: Perman talade om manipulationer, som gjorts för att ur samma försök få fram olikartade resultat. Det var lätt för en noggrann läsare att finna, att några som helst manipulationer ej gjorts. Försöksresultaten hade återgivits på två olika sätt, i ena fallet som medeltal, i andra fallet som summa av erhållna skördar, och detta stod klart angivet i tabellerna. De olika verkningstal, som Perman angivit, var helt egna beräkningar. Manell hade icke meddelat sådana värden. Manell hade — enligt vad Åkerberg inhämtat — utnyttjat hela det försöksmaterial, som fanns tillgängligt för att belysa det diskuterade problemet. Enligt vad Franck uppgivit hade han aldrig gjort något uttalande av det innehåll som Perman i sin skrivelse påstått. Manell har vid försöksledarmötet den 22 november 1955 förklarat, att försöket på öllsjödal var osäkert och kommit med i sammanställningen av förbiseende. Halva försöksarealen där hade besatts med sockerbetor under det

205 Ske pr ha 2500 - i T 2230

2000 -

1500 -

T 1360

1000 -

T 850 T 720

3E 680

4E

500-

260 !Ks: v Tarsta Fig. IS. Inverkan

på skörden

•Ks:

'

v Ollsjödal

av kvävegödsel (23 kg N pr ha) tillförd med halmnedbrakning.

j

i samband

Kuåve har tillförts dels som kalkkväve (Kkv) och dels som kalksalpeter (Ks.). Skörd under första året = F (korn) samt efterverkan under tre år = 3 E och under fyra år = 4 E. Summa skördeökniny i skördeenheter (ske) pr ha — T.

a t t m a n p å d e n a n d r a h ä l f t e n s a t t p o t a t i s . E n o m r ä k n i n g m e d u t e s l u t a n d e av d e t t a försök visade, a t t m e d e l t a l e n visserligen ä n d r a d e s n u m e r i s k t m e n a t t t e n d e n s e n likväl k v a r s t o d o f ö r ä n d r a d . Tedin h a r i d e n n a del y t t r a t : Såvitt jag förstått tillgängliga handlingar har Maneli i detta fall själv medgivit, att det försöksmässiga underlaget är mycket svagt, och det hade utan tvivel varit häst om dessa små uppsatser aldrig offentliggjorts. Frågan belyser emellertid även Permans sätt att debattera, då han i sin iver att komma åt sina motståndare

gör ett betydande nummer av att olika siffror förekomma i Maneils två uppsatser om samma sak, utan att ge sig tid notera, att Manell ena gången publicerat summavärden från flera skördar, den andra gången medelvärdena.

Om värdet av fastliggande

gödslingsförsök

Allmänna uttalanden I olika sammanhang har Franck givit uttryck åt den meningen, att de ettåriga gödslingsförsöken icke kunde ge tillräcklig kunskap om gödselmedlens verkningar på jord och gröda utan att förhållandena måste studeras genom fastliggande mångåriga försök. Grunderna för denna ståndpunkt har Franck närmare utvecklat i sin tidigare omnämnda skrift med titeln »Om fastliggande mångåriga gödslingsförsöks betydelse». Denna skrift, som först offentliggjorts i VnN (Nr 3/1958), har utgivits i SJF:s serie särtryck och förhandsmeddelanden såsom nr 108, 1958. Franck har här framhållit, att gödslingseffekten växlade från år till år på samma plats och till samma gröda samt att variationerna ofta var så stora, att ett- eller fååriga försök icke gav besked om skördeökningens storlek vid fosfor- och kaliumgödsling. Franck har tillagt: Kravet på mångåriga försök när det gäller att utreda det diskuterade växtnäringsproblemet accentueras av att en växtföljd bildar en biologisk enhet där grödorna påverka varandra och gödslingen utövar inflytande ej blott på den gröda till vilken man gödslar utan även på efterföljande grödor. Sålunda framkallar en kvävegödsling till skyddssäden i regel skador på den efterföljande vallen särskilt på klövern om kväveeffekten i skyddssäden varit kraftig. Detsamma kan vara fallet vid fosforgödsling och kaliumgödsling. Efterverkningarna av fosfor- och kaliumgödsling äro dock oftast av positiv art. Växtföljden måste av dessa ocb även av andra orsaker behandlas som en ekonomisk enhet och de däri ingående grödorna få ej lösryckas ur sitt organiska sammanhang. Redan 1932 har Karsten Iversen i en tidskriftsartikel med titeln »Betydningen af fastliggende lokale Godningsforsog (Tidskrift for Planteavl, 38. Bind, 1932, s. 309 ff.) anfört liknande synpunkter. Efter en närmare redogörelse för vissa försöksresultat har han yttrat: Hvis de her forlagte Forsogsresultater tor tages som Norm for, livad tillsvarende lokale Forsog vil vise — vil det vist let erkendes, at det er meget vanskeligt gennem faaaarige Forsog — hvad enten disse gaar fra Mark til Mark, eller de anlaegges som fastliggende Forsog — at give nogen som helst sikker Vejledning med Hensyn til Fosforsyre- og Kaligodningens Virkning. Karsten Iversen har tillfogat: Vil man derfor s0ge en bedre underbygget Vejledning m. H. t. Anvendclsc af Fosforsyre og Kaligodning, maa Hovedvaegten laegges paa et passende Antal Forsog, der repraesenterer de forskellige Jordtyper og Driftsformer — og disse maa gennemfores i en läng Aarraekke.

207 Agronomen Hugo Winkler har i en uppsats benämnd »Långtidsförsök som grundval för rationell växtodling och gödslingsekonomi» (VnN nr 2/1955; SJF Särtr. nr 86, 1955) uttalat sig i samma riktning. Han har anfört: Den åsikten gör sig alltmer gällande, att det 1-åriga försöket, vare sig det gäller rena växtodlingsfrågor — och i än högre grad gödslingsproblem — föga lämpar sig för någon mera tillförlitlig vägledning. Sålunda framgår tydligt, att särskilt väderleken, årsmånen, utövar starkt inflytande på utslagens storlek och art under olika år. Därtill kommer när det gäller gödslingsspörsmål, att vissa gödselmedel, och gödslingskombinationer, ofta kännetecknas av viss efterverkan och f. ö. på mångahanda sätt i längden påverka jorden i såväl fysikaliskt som kemiskt och biologiskt hänseende, allt effekter, som självfallet endast komma till uttryck i mångåriga, s. k. långtidsförsök. I sin uppsats har Winkler därefter lämnat en redogörelse för erfarenheter från ett dylikt försök på Flahults försöksgård, anlagt redan år 1904. O. Gnnnarsson har i en uppsats med titeln »Funktioner för samband mellan insats av olika gödselmedel och utbyte av produkter» (stencil) i ett avsnitt angående gödselmedlens långtidsverkan yttrat: Traditionellt betraktar man kalkningen som en grundförbättringsåtgärd. Man är alltså medveten om långtidseffekterna och man strävar efter att uppehålla ett visst, som man anser önskvärt, kalktillstånd i marken. Mer och mer har man börjat tillämpa samma betraktelsesätt på fosfor och kalium och i någon utsträckning även på kväve. Det senare gäller när man tillför kvävet i samband med halmnedplöjning varvid de gynnsamma effekterna utnyttjas under en följd av år. I den fortsatta framställningen har Gunnarsson hänfört sig bl. a. till de försöksresultat, som publicerats av Franck i dennes skrift »Kalk och fosforgödslings inflytande på skördeavkastning och markbördighet vid olika jordmånsförhållanden» (SJF Medd. nr 71). Ytterligare kan här nämnas att professorn Erik Åkerberg i en uppsats med titeln »Om fast och lokal försöksverksamhet» (VnN nr 2/1955) framhållit behovet av fastliggande försök även beträffande kväve. Vid sammanträde med försöksledarmötets jordbrukssektion den 22 november 1955 framförde Perman — såsom tidigare omnämnts — kritik särskilt mot den av SJF bedrivna fasta försöksverksamheten. I skrivelse till högskolestyrelsen den 2 december 1955 har Perman — enligt givet föreläggande —• närmare utvecklat sina synpunkter. Uti förevarande spörsmål har han därvid anfört i huvudsak följande: Det ettåriga lokala gödslingsförsöket hade skänkt oss praktiskt taget allt vad vi nu visste om ekonomisk handelsgödselanvändning. Trots detta motarbetades det lokala gödslingsförsöket till förmån för det fastliggande, fleråriga gödslingsförsöket. De fleråriga försöken hade ett mycket stort teoretiskt värde och kunde vara nödvändiga för lösandet av vissa speciella försöksuppgifter, men de lämpade sig ej för praktisk ekonomisk vägledning i handelsgödselanvändning. Själva

208 planen för dessa försök gjorde att de på otillbörligt sätt kunde vantolkas och utnyttjas i handelsgödselpropagandan. Såsom exempel på ett sådant utnyttjande har Perman därefter nämnt dels offentliggörandet av resultaten från vissa fleråriga försök på Lanna försöksgård (jfr ovan s. 45 f.) dels den av Winkler lämnade redogörelsen för det 50-åriga gödslingsförsöket på Flahult (jfr ovan s. 62). Beträffande båda dessa fall har Perman påpekat, att jämförelser skett med a-rutor, vilka under lång tid ej gödslats med handelsgödsel eller kalkats eller — såsom vid Flahultsförsöket — icke erhållit någon sorts gödsling alls. Beträffande de fleråriga försöken har Perman vidare gjort gällande, att de utnyttjats för att ge stöd åt Francks påstående att 1 kg P enligt utförda försök gav en skördeökning på 26 ske. 1 skrivelse till föreståndaren för SJF den 7 januari 1956 har Winkler med skärpa vänt sig emot Permans påstående att hans redogörelse för Flahultsförsöken skulle vara att anse som handelsgödselpropaganda. Winkler har anfört bl. a. följande: I redogörelsen ifråga har med staplar och siffror — liksom i textkommentarerna — på tydligast märkbara sätt redovisats, vad de olika gödslingskombinationerna, handelsgödsel såväl som stallgödsel, resulterat i beträffande skördeökningar, gödslingskostnader och vinster. Sålunda framgår bl. a. att enbart stallgödsel för de gångna 50 åren åstadkommit en årlig skördeökning om i 086 fe, då fosfor- och kaliumgödsling givit 1 063 fe/ha. Den genom den enbara stallgödselgivan erhållna vinsten uppgår till 282:27 kr per ha och år, då stallgödselns växtnäringsinnehåll åsättes samma pris som de i handelsgödselmedlen ingående växtnäringsämnena. Vidare framgår, att försöksledet med hälften handelsgödsel + hälften stallgödsel lämnat en vinst om kr 376:04 pr ha och år, då enbart handelsgödselmedel (fullgödsling) endast kommit obetydligt högre, eller till 399:63. I kommentarerna till dessa resultat uttalar jag bl. a.: »Resultaten från dessa försökslcd (halv och hel giva stallgödsel) ge sålunda tydligt vid handen, att stallgödseln har sitt givna berättigande även inom mossjordbruket, något som t. o. m. experterna på området under tidigare perioder i viss mån betvivlade.» Winkler har med hänsyftning på de citerade uttalandena förklarat, att de redovisade resultaten och vad han anfört om dem ingalunda kunde stämplas såsom handelsgödselpropaganda. I anslutning till vad Franck uttalat i uppsatsen »Om fastliggande mångåriga gödslingsförsöks betydelse» (SJF Särtr. Nr 108) har agronom Arne Hansson framhållit, att GKS under en följd av år fäst såväl myndigheternas som försöksmännens uppmärksamhet på betydelsen av långtidsförsök. Hansson har vidare anfört: Redan 1944 hade GKS i skrivelse till Konungen behandlat denna fråga, och upprepade framställningar i detta ämne hade gjorts hos SJF och dess föregångare. Den senaste hemställan från GKS om långtidsförsök hade gjorts i skrivelse till SJF den 23 juni 1958. I en förteckning över de spörsmål, som GKS anhållit att SJF måtte beakta vid upprättande av förslag till program för 1959 års forsknings- och försöks-

209 verksamhet samt upptaga till diskussion vid tjänstemannamötet hösten 1958, hade GKS framhållit, att enligt vad långtidsförsök visade så stora variationer i gödselmedlens verkan fanns från år till år, att jämförelser mellan olika gödselmedel på grundval av ettåriga försök kunde ge missvisande resultat. GKS hade därför hemställt, att alla fältförsök — såväl lokala försök som s. k. skrivelseförsök — vari jämförelse gjordes mellan olika gödselmedel, borde vara fleråriga och helst omfatta hela växtföljder samt att de i försöken ingående gödselmedlen borde tillföras i tre givor, t. ex. 0, P, 2P och 3P eller 4P. Tedin har i denna fråga yttrat: Bland ledande försöksmän i Skandinavien råder det väl knappast delade meningar om det fastliggande försökets värde, rentav dess nödvändighet, ifall man vill gå till botten med frågor rörande gödslingseffekten och därmed gödslingens ekonomi. Tvisten kan i detta fall rimligen endast gälla avvägningen mellan de två försökstyperna fastliggande försök och ettåriga försök av äldre typ. Med de knappa resurser som stå till buds är det lätt att förstå, om någon kan tycka att den ena försökstypen blir relativt eftersatt, vilket Perman synes anse gälla de ettåriga försöken. Jag är icke kompetent att avgöra, om den nuvarande avvägningen kan anses idealisk eller ej, men så mycket kan sägas att det faktum att viss person — eller vissa personer — skulle önska en annan avvägning givetvis icke rimligen kan tagas till intäkt för beskyllning mot SJF att i detta avseende missköta det värv anstalten ålagts. Kritiken mot Francks skrift »Om fastliggande mångåriga gödslingsförsöks betydelse» I sin ifrågavarande uppsats har Franck åberopat och kommenterat bl. a. resultat från ett mer än femtioårigt gödslingsförsök på Askov i Danmark. Francks uttalanden i denna del har i huvuddrag återgivits i annat sammanhang (se ovan s. 65 f.). Andra delar av Francks framställning skall här upptagas till behandling med anledning av kritik, som riktats mot hans uttalanden. I sin uppsats har Franck anfört bl. a. följande: Det är genom fastliggande försök, som löpa genom hela växtföljder eller, om ordnade sådana saknas, som fortgå under en längre årsföljd, som besked om behovet av inköpt växtnäring, d. v. s. handelsgödsel kan utredas. Gödslingseffekten växlar nämligen från år till år på samma plats och till samma gröda. Växlingarna kunna som synes av tabell 23 vara mycket stora. För havre har i föreliggande fall »spännvidden» varit 870 kg kärna pr ha (från —130 till +740), för foderbetor 145 dt betor pr ha (från —33 till +112). De vid dessa danska försök vunna resultaten föranleder Karsten Iversen till följande uttalande: »Betraktar man resultaten från många enskilda försök finner man att variationen från år till år är så stor att resultaten av ett- och fååriga försök för bestämning av merskördens storlek vid fosforsyre- eller kaligödsling icke har något som helst värde». i i

210 Tabell 23. Verkan av 86 kg superfosfat pr ha givet som tillskott till stallgödsel och chilesalpeter under 10-årsperioden 1910—1919 i fastliggande gödslingsförsök på Askov (Ur .»Betydelsen av fastliggande lokala gödslingsförsök» av Karsten Iversen. Tidskrift for Planteavl. Band 38). Ar

Foderbetor Havre kg kärna pr ha dt betor pr ha

1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919

+ 290 + 230 —130 + 740 + 270 + 100 + 50 + 440 + 280 + 130

— 33 + 33 + 112 + 90 + 12 + 66 + 105 + 56 + 110 + 32

Medeltal pr år

+ 240

+ 58

I s k r i v e l s e till u t r e d n i n g s m a n n e n h a r Perman

härom yttrat:

Läsaren av uppsatsen fick omedelbart det intrycket att de resultat, som redovisats i tabell 23, gällde en försöksserie som startats 1910 och fortgått i 10 år. Så var dock icke fallet. De ifrågavarande försöken hade startats redan år 1894 och skörderesultaten enligt tabellen måste ses mot bakgrunden att fosfateffekten år 1910 uppmätts mot skörden från parceller, som då redan 16 år systematiskt utsvälts på fosfor. Detta förklarade också till fullo de onaturligt stora skördestegringar, som i tabell 23 redovisats för fosfor. Det av Franck citerade yttrandet av Karsten Iversen hade vidare ingalunda blivit fällt med anledning av resultaten i tabell 23 utan om en helt annan grupp gödslingsförsök, som utförts åren 1927—1930. Gödslingseffekterna i dessa 4-åriga växtföljdsförsök med fosforsyre- och kaligödsling hade varit så små — 80 fe för 200 kg superfosfat och 90 fe för 100 kg kalisalt — och årets inflytande so stort att gödslingseffekten skulle kunna fastställas först genom fastliggande försök under en ännu längre följd av år. P e r m a n h a r t i l l a g t : B e t r ä f f a n d e tabell 23 k u n d e m a n u t a n ö v e r d r i f t s ä g a a t t den å t e r g a v f ö r s ö k s m a t e r i a l e t p å ett i h ö g s t a g r a d v i l s e l e d a n d e s ä t t . Vid a r e h a d e K a r s t e n I v e r s e n s u t t a l a n d e — s o m g j o r t s i ett a n n a t s a m m a n h a n g — blivit å t e r g i v e t p å ett s ä t t som i n n e b a r en f ö r v a n s k n i n g . A n g å e n d e I v e r s e n s u t t a l a n d e h ä n v i s a s h ä r till h a n s f ö r e d r a g m e d t i t e l n » B e t y d n i n g e n af f a s t l i g e n d e lokale Godningsforsog» ( T i d s k r i f t for P l a n t e avl, 38. Bind, 1932 s. 3 1 6 ) . G e n t e m o t P e r m a n s k r i t i k h a r Franck i y t t r a n d e över u t r e d n i n g s m a t e r i a let i n v ä n t : N ä r det gällde f r å g a n o m å r s v a r i a t i o n v a r det a b s o l u t likgiltigt o m s e r i e n b ö r j a d e å r 1910 eller n å g o t a n n a t år s å v i d a icke n å g o n s ä r s k i l d t r e n d m e d a v s e e n d e till å r t a l e t förelåg. N å g o n s å d a n t r e n d f a n n s e m e l l e r t i d

icke här. (Jfr fig. 3.) — Karsten Iversens ovannämnda uttalande var •— enligt vad Iversen själv deklarerat — ett generellt omdöme. I sin uppsats (SJF Särtr. nr 108) har Franck åberopat vissa försöksresultat, vilka han tidigare låtit publicera i en skrift med titeln »Undersökningar rörande den lättlösliga fosforsyran i våra odlingsmarker» (CFJ Medd. nr 456, 1935). Vissa försöksresultat ur denna skrift har Franck sammanställt i tabell 2A. Tabell 24. Jordens fosfathalt ef ler nio försöksår inom olika försöksled i fyra fastliggande gödslingsförsök utlagda enligt den fullständiga försöksplanen. Jordbeskrivning vid försökens början

I. Mullhaltig neutral (pH = 7,0) mellanlera med gott fosfatoch kalitillstånd ... II. Mullrik sur (pH = 5,6) lättlera med otillfredsställande fosfattillstånd och ej fullt tillfredsställanIII. Mycket mullrik starkt sur (pH = 5,2) mo med mycket otillfredsställande fosfattillstånd och ej fullt tillfredsställande kalitillstånd IV. Mullhaltig starkt sur (pH = 5,3) mjä1ig mo med mycket otillfredsställande fosfat- och kalitillstånd

Sammanlagd gödselmängd under 9 år

Halt av lättl öslig P2C 5 i

IV[itscherlichtal efter nio år i

StallK20 N Ogödsgödsel P2O5 P t/ha kg/ha kg/ha kg/ha lat

iorsoKsieaen K

N

P + P + K+ P+K K N N +N

345 280 215 350 310 210

50 118 100

05 Franck har härom y t t r a t : Långtidsförsökens betydelse för utredning av gödslingsproblem framgår av resultaten i tab. 24, som härstammar från fyra nioåriga gödslingsförsök. Jord från varje försöksled har efter nio försöksår underkastats analys enligt Mitscherlichs kärlförsöksmetod och resultaten härav ifråga om fosfor angives i tabellen. De olika gödslingsåtgärderna under de nio försöksåren hade som väl framgår av tabellen efterlämnat jorden i mycket varierande fruktbarhetstillstånd ifråga om fosfor. Halten av lättlöslig fosforsyra var sålunda avgjort lägre i icke fosfatgödslade än i fosfatgödslade rutor. I jämförelse med helt ogödslade rutor hade den ensidiga kvävegödslingen framkallat en utarmning av jordens fosfatförråd, samma

212 effekt hade den ensidiga kaligödslingen haft i de fall kalibrist förelegat. Störst nedgång i fosfathalt visade kväve- och kaligödslade rutor. Alla fosfatgödslade försöksled med undantag för P + K + N — gödslingen på den kalifattiga jord IV hade högre fosfathalt än det helt ogödsladc försöksledet. Den högsta fosfathalten visade den ensidiga fosfatgödslingen. På den kalirika jord I uppvisade dock fosfat-kalirutorna samma fosfathalt som de ensidigt fosfatgödslade. I de ogödslade rutorna voro halterna av lättlöslig fosforsyra väsentligt större vid försökstidens början än vid dess slut. Härav kan dragas den slutsatsen att fosfortillförseln vid allsidig gödsling (P + K + N) icke förmått bibehålla marken i sitt ursprungliga fosfattillstånd. I varje fall har detta ej förbättrats, vilket varit av behovet påkallat ifråga om försöksplatserna II, III och IV. En mycket förstärkt fosfatgödsling hade här varit på sin plats. U n d e r h ä n v i s n i n g till v a d F r a n c k y t t r a t i sista s t y c k e t av det o v a n c i t e r a de u t t a l a n d e t h a r Perman f ö r k l a r a t , a t t F r a n c k — s å v i t t t a b e l l e n s siffermaterial visade — i s i n a s l u t s a t s e r k o m m i t m e d r e n a o r i m l i g h e t e r . P e r m a n har vidare anfört: Går man till gödslingsuppgifterna i tabell 24, kan man ungefär beräkna hur mycket fosfor, som i försöken tillförts pr ha och år (ev. helträdesår då inräknat). Beräknar man därvid att stallgödseln håller mellan 2,0—2,5 kg fosforsyra (P2O5J pr ton får man följande fosfortillförsel per ha och år vid fullgödslingen: Försök

Kg fosforsyra

I II III IV

56—60 44—46 44 66—69

Motsvarande kg 20 % superfosfat 290 225 225 335

Man kan med säkerhet säga att — tvärtemot författarens förmodan — så kommer vilken normal svensk växtföljd som helst vid sådan stark fosfatgödsling få sin jord starkt anrikad med fosfor. Författarens helt obestyrkta påstående, att det i dessa försök varit på sin plats med en mycket förstärkt fosfatgödsling, kan ej heller rubriceras som annat än en i högsta grad överdriven fosfatpropaganda. Med a n l e d n i n g av P e r m a n s y t t r a n d e h a r Franck

i s k r i v e l s e till T e d i n den

5 f e b r u a r i 1960 a n f ö r t i h u v u d s a k f ö l j a n d e : Den sammanlagda PsOs-mängden hade angivits i tab. 24. Genom att dividera med 9 erhöll man fosfatgivans storlek per ha och år. Man måste givetvis här räkna med differensgödslingen och lämna stallgödseln utanför, då denna tillförts hela försöksarealen, alltså även det såsom »ogödslat» benämnda försöksmomentet. I CFJ Medd. nr 456, varifrån tabellen hämtats, omtalades att stallgödseln givits såsom grundgödsling och att differensgivan hållit sig mellan 200 och 250 kg 20 % superfosfat per ha och år. Lättlöslig fosfor, angiven i mitscherlichtal, omfattade således på »ogödslat» liksom på »fullgödslat» även sådan, som kunnat komma från stallgödseln. Skillnaden mellan ogödslat och gödslat gav alltså uttryck för handelsgödselfosforns inverkan på mitscherlichtalet. Om den rätta räknemanipulationen utfördes, d. v. s. den sammanlagda P-givan i differensgödslingen dividerades med 9, erhölls:

213 Kg superf. per h a och år Jord I

»

II

»

III

»

IV

260 Jordbeskrivning

Mullhaltig (5 % ) neutral (pH = 7,o) mellanlera Mullrik (8 %) sur (pH = 5,6) lättlera Mullrik (14 %) starkt sur (pH = 5,2) mo Mullhaltig (4 %) starkt sur (pH = 5,3) mjälig mo

Om man på grundval av de erfarenheter, som redovisats i CFJ Medd. nr 456 och SJF Medd. nr 71, utförde beräkningarna med laktattal i stället för med mitscherlichtal, erhölls följande värden: Efter 9 år Ursprungs värde

Jord I » II » III » IV

19—20 3— 3,5 2— 2,5 2— 2,5

Ogödslat

NKP-gödslat

17,4 2,3 1,3 1,6

18,6 2,9 1,9 1,6

Permans tolkning av tab. 24 var först och främst felaktig i vad det gällde fosfatgivan per ha och år. Vidare var hans påstående, att man med säkerhet kunde säga, att vid vilken normal svensk växtföljd som helst, grödan blev starkt anrikad med fosfor vid en så stark fosfatgödsling, icke annat än ett fullständigt odokumenterat påstående eller åtminstone ett otillbörligt generaliserat sådant. I den fortsatta framställningen har Franck i sin uppsats hänvisat bl. a. till försöksresultat, som redovisats av A. Bjelke-Holtermann i dennes tidigare omnämnda uppsats med titeln »Några sammanställningar och resultat från de fastliggande fosfatförsöken» (Den lokala gödslingsförsöksverksamheten inom Malmöhus län år 1957, Meddelande nr 24 från Centralstyrelsen för Malmöhus läns försöks- och växtskyddsringar s. 79—86). Från BjelkeHoltermanns uppsats har Franck hämtat nedanstående fig. 1U och tabell 25. I anslutning härtill har Franck hänvisat till ett uttalande av BjelkeHoltermann av innehåll att fastliggande försök, där ej blott gödslingens inverkan på skördeavkastningen utan även dess inverkan på markens bördighetstillstånd fastställdes, var nödvändiga för uppdragande av rättvisande riktlinjer för en i längden ekonomisk gödsling. I sin skrift till utredningsmannen har Perman i denna del anfört: I tabell 25 presenteras slutligen en skönmålning av fosfatgödslingens räntabilitet. I texten till tabellen omnämnes därvid ej med ett enda ord. att skördesiffrorna äro hämtade från fastliggande försök, som grundgödslas med kväve och kali, och att sockerbetor ingår som en ordinarie gröda vart 4:e år. Utanför sockerbetodlar-

214 Fosfatvärde

Fosfatklass I

Fig. Ik. Sambandet

mellan

Fosfatklass II

fosfatgödsling och fosfaluärde under en ^-årsperiod.

Fosfatklass III

i olika

fosfatklasser

nas krets saknar därför ifrågavarande resultat närmare intresse. På det sätt försöksresultaten publicerats i särtryck nr 108, kan dock läsaren lätt lockas till att draga följande generella slutsatser: 'Gödsla u p p de fosfatfattiga jordarna (fosfatklass I) med 400 kg 20 % superfosfat per ha och år, så att de komma upp i fosfatklass II. Därvid erhålles 125 kronor i vinst per ha och år. Lägg så ytterligare till ca 300 kg superfosfat per ha på den till fosfatklass II uppgödslade jorden, så utvinnes ytterligare 40—50 kronor i vinst. Sedan kan man fortsätta att anrika jorden på fosfat med engångsgivor av ytterligare ca 200 kg superfosfat utan avsevärdare förlustrisk, fast jorden då redan kommit i fosfatklass III.' — Sådana slutsatser är emellertid totalt felaktiga. Tabellens fosfatklasser har nämligen ingalunda tillkommit genom systematisk uppgödsling från lägre fosfatklass till högre fosfatklass, utan sanningen med tabellen är, att försöken i fosfatklass I ligga på helt andra jordmåns- och jordartstyper än försöken inom fosfatklass II. Försöksresultaten hänföra sig också i flera fall till olika år. I än högre grad gäller dessa anmärkningar vid jämförelse mellan resultaten från de relativt stora försöksgrupperna i fosfatklasserna I och II och de anmärkningsvärt påtagliga resultaten i fosfatklass III. Författaren jonglerar alltså här med försöksresultat och försöksvärden som ej alls är jämförbara. Han bortser också i detta speciella fall från de stora och väl kända risker, man tar i en rådgivning, som baserar sig på slutsatser från försöksresultat, vilka visserligen erhållits från en och samma gödsling, men

rt '~

Fosfatklass 1 0 200 400 600—800 1 600—1 800

0 200 200 200 400

103 103 103 103 103

100 148 169 155 227

3 961 4 287 4 380 4 387 4 547

Fosfatklass II 0 200 400 600—800 1 600—1 800

0 200 200 200 400

244 244 244 244 244

223 302 296 308 337

4 638 4 845 4 852 4 895 4 982

]"osfatklass III

0 200 400 600—800 1 600—1 800

0 200 200 200 400

535 535 535 535 535

304 497 497 493 524

5 050 5 118 5 154 5 173 5 246

C

Vinst: Kr pr ha och åiÄ n d r i n g av jordens fosfatvärde efter 4 år

t*

Värde av skördeökning Kr pr ha

U

Skördeökning Ske i medeltal pr ha och år

—I

Skörd: Ske i medeltal pr ha och år

Fosfatvärde anläggningsåret

Kg superfosfat i medeltal pr ha och år

Kg superfosfat pr ha anläggningsåret

Tabell 25. Sammanställning över jordens fosfalvärden i de fastliggande fosfatförsöken efter 4 år jämförda med fosfatvärdena anlag g ning sår et och effekten av 200 kg superfosfat per ha och år vid fördelning på olika stora givor samt effekten av 400 kg superfosfat per ha och år där hela givan 1600—1800 kg gavs vid försökens anläggning. Värdet av 1 ske är salt till 0,35 kr. Enligt A. Bjelke-Holtermann.

40: — 40: — 40: — 80: —

+ 74 — + 106 — + 109 — + 125 —

— 3 + 45 + 66 + 52 +124

40: — 40: — 40: — 80: —

+ + + +

32 — 35 — 50 — 40 —

— 21 + 58 + 52 + 64 + 93

40: — — 16 — 40: — — 4 — 40: — + 3 — 80: — — 11 —

—231 — 38 — 38 — 42 — 11

73 G5

c a •8-fl ° t-

£ ft v

t.

=0

36 försöksserier

— + 326 + 419 + 426 + 586

114: — 146: — 149: — 205: —

51 försöksserier + 207 + 214 + 257 + 344

72: — 75: — 90: — 120: —

7 försöksserier + 68 + 104 + 123 + 196

24: — 36: — 43: — 69: —

i övrigt frambragts av ett begränsat material härstammande från olika gårdar och olika år. I skrivelse till justitieombudsmannen den 15 december 1958 har Otto Ballin aktiebolag angående ovan intagna fig. 14 anfört bl. a. följande: Av fig. 14 framgick att det skulle vara nödvändigt att årligen tillföra jordar i fosfatklass III 200—400 kg superfosfat. Fig. 14 var emellertid felaktig och det angivna förhållandet stred mot alla erfarenheter och andra försök. Av grundmaterialet från försöken i Malmöhus län framgick, att gödslingen av jordar i fosfatklass III ej gav något resultat i form av merskörd, men detta faktum hade icke medtagits i Francks artikel. I yttrande över utredningsmaterialet har Franck framhållit, att enligt den ifrågavarande tabellen verkan av fosfatgödslingen i klass III utgjort + 68, +104, +123 och +196 per ha och år för 200, 400, 600—800 resp. 1 600—1 800 kg superfosfat per ha.

o **»

v]

70 O

j

Br: O

i

i

i

4 S

j

L

8 Fig. 15. Diagram över laktattalets (fosfalhaltens) förändring med liden hos 6 olika jordar, tillhörande fosfatklass III, vid utebliven fosfatgödsling. Bolaget har vidare hänvisat till en artikel av agr. lic. Lars Fredriksson med rubriken »Effektiv markkartering nödvändigt hjälpmedel» (RLF-tidningen 22/10 1958, nr 43). I denna artikel har Fredriksson bl. a. granskat grundmaterialet till den i tabell 25 och fig. 14 lämnade redovisningen av försöksresultaten från jordar i fosfatklass III. Denna granskning har enligt Fredriksson givit vid handen, att fosfatanalysdata från ett av de sju försöken ej lämpligen kunde medtagas, då extraktionen vid olika analystillfällen utförts med olika invägningsmängd. Beträffande de återstående sex försöken har Fredriksson i fig. 15 åskådliggjort fosfathaltens förändringar hos de sex olika jordarna då man icke fosfatgödslat. Han har funnit en klar tendens till nedgång endast hos en av de sex jordarna. I tidningsartikeln har Fredriksson anfört bl. a. följande: Såsom framgick av fig. 15 hade det vid analys funna laktattalet för var och en av jordarna 1—5 varierat tämligen oregelbundet mellan olika analystillfällen. Den främsta orsaken till denna variation torde vara tillfälliga fel vid provtagningen. I genomsnitt förelåg för dessa jordar ej någon påtaglig nedgång i fosfathalt under den tid undersökningen omfattade. Fosfattillståndet hos jordar, som enligt

markkartering hänfördes till klass III, var i regel mycket stabilt och försämrades endast långsamt med tiden om de ej underhållsgödslades med fosfat. Detta förutsatte emellertid att karteringen ej utförts kort tid efter en myckel kraftig fosfatgödsling. En mycket kraftig fosfatgiva körde i regel laktattalet i höjden. Detta »uppgödslade» laktattal var dock till en början instabilt och sjönk snabbt med tiden. Efter hand stabiliserades del och låg då högre än jordens laktattal före gödslingen. Man fick den gång i laktattalets förändring som utmärkte jord 6 i fig. 15. Under sådana förhållanden borde man ej ta medeltalet av analysdata för alla de sex jordarna och därav draga mer eller mindre generella slutsatser. Fredriksson har tillagt: Ett råd som innebär att man generellt skulle behöva tillföra mer än 400 kg superfosfat i genomsnitt per ha och år för att upprätthålla jordens bördighet på jordar i fosfatklass III enligt markkartering måste därför anses vara oförenligt med en efter sunda ekonomiska principer planlagd växtnäringstillförsel. Detta understrykes av resultaten av de här aktuella skånska fosfatgödslingsförsöken där skördeökningen för fosfatgödsling redan hos jordar tillhörande klass II stannade vid 5—G %. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Franck bestritt, att han själv eller någon av hans medarbetare sagt eller skrivit att det skulle behövas 400 kg superfosfat per ha och år för att det inom fosfatklass III rådande fosfattillståndet skulle uppehållas. Markkarteringen Pernians kritik Perman har i sina skrifter och uttalanden riktat kritik mot markkarteringen och Francks insatser på detta område. Angående detta ämne har Perman inför utredningsmannen anfört i huvudsak följande: Dr O. Arrhenius, som var assistent på avdelningen för lantbruksbotanik vid CFJ, fann vid sina forskningar att de olika jordarna icke kunde utforskas med hjälp allenast av gödslingsförsök. Han började göra markanalyser och begagnade sig därvid av metoden att såsom lösningsmedel använda 10-procentig citronsyrelösning. Han fick pröva metoden på Svenska sockerfabriks aktiebolagets odlingar i Skåne. Hans undersökningar visade, att man i Skåne på den tiden i många fall använde för mycket fosforsyra. De kartor, som han upprättade åt sockerbolaget, lades efter hand till grund vid inköpen av gödselmedel med påföljd att försäljningen av superfosfat sjönk i det skånska försäljningsdistriktet. Då man inom superfosfatindustrin började forska efter anledningen till det försämrade försäljningsresultatet fann man, att nedgången hade samband med de markkartor, som Arrhenius uppgjort. Franck och Bondorff fick då i uppdrag att pröva vederhäftigheten av de undersökningar som Arrhenius gjort. De kom till det resultatet, att det icke gick att nå överensstämmelse mellan markanalys enligt denna metod och resultat av fältförsök. Sockerbolaget slutade därför med

218 undersökningarna enligt Arrhenius' metod. Franck tog emellertid sedermera själv upp markanalysen och begagnade därvid en annan, av Egnér framlagd metod, den s. k. laktatmetoden. Vid sina jämförande försök nådde han en utomordentligt god överensstämmelse mellan analysresultaten enligt denna metod och fältförsöken. Emellertid tolkade Franck vid sina försök Egnérs metod på ett sådant sätt, att resultaten vid undersökningarna kom att utvisa ett större behov av superfosfat hos den undersökta jorden än vad som erfarenhetsmässigt förelåg. Verkställda markanalyser enligt den angivna metoden visade sålunda, att 90 % av våra jordar hade underskott på fosforsyra och behövde gödsling med superfosfat. De lokala fältförsöken däremot lämnade ett annat resultat. De visade att de fosfatbehövande jordarna utgjorde högst 40 %. Då detta förhållande påpekades för laktatmetodens förespråkare, svarade dessa att fältförsöken var behäftade med så många fel, att de erhållna resultaten icke var tillförlitliga. Likväl hade de, då laktatmetoden lancerades, betonat den goda överensstämmelsen mellan analysresultaten enligt denna metod och fältförsöken. På de markkartor, som i växande omfattning upprättades på grundval av markanalyser enligt laktatmetoden, redovisades de olika jordarnas fosfattillstånd, varvid de fosfatbehövande jordarna utmärktes med röd färg. Kartorna användes sedan på det sättet att jordbrukarna — utan närmare undersökningar — gödslade sin jord enligt markkartans anvisningar. Jord, som på kartan var betecknad med röd färg, tillfördes sålunda rikligt med fosforsyra till alla växtslag. Metoden var enkel, men den var alltför generell och därtill missvisande. Om jordbrukarna rättade gödslingen efter markkartans anvisningar, skulle de komma att använda betydligt mera superfosfat än vad som var ekonomiskt. För superfosfatindustrin var laktatmetoden emellertid av stort värde. Inom denna industri arbetade man också energiskt för en alltmer vidgad användning av metoden. Såsom ett led i denna verksamhet gav GKS ut en särskild bok om markkartering. Laktatmetoden användes allmänt ända fram till 1958. Detta år anordnades i Uppsala ett möte för jordbrukskonsulenterna, där laktatmetoden underkastades kritisk granskning. Där framlades en undersökning av Bachér, innefattande en jämförelse mellan analysresultat enligt denna metod och resultat av fältförsök. Bachér berörde även en omständighet, som bidragit till att Franck fått så god överensstämmelse mellan analysresultaten enligt laktatmetoden och resultaten av fältförsöken. Franck hade icke redovisat analysvärdet eller laktattalet direkt utan med hjälp av olika konstanter för skilda markfaktorer — såsom jordslag, markreaktion och mullhalt — beräknat markens s. k. fosfatvärde. Enligt Bachér var dessa konstanter oriktiga. Laktattalet var ett säkrare mått på fosforsyretillståndet i jorden än det med hjälp av många olika koefficienter uträknade fosfatvärdet. Vid mötet 1958 talade även Egnér och upplyste att laktatmetoden blivit omprövad och förbättrad; den dittills tillämpade metoden redovisade genomgående för låga värden, vilket bidrog till att man fått en felaktig uppfattning om

219 fosfortillgången i jorden. Även Fredriksson yttrade sig vid detta möte angående markkarteringen och framhöll, att den tillämpade laktatmetoden var behäftad med det felet, att allenast själva matjorden men icke älven gjordes till föremål för undersökning genom jordprov. En jord, som enligt markkartan var fosfatbehövande, kunde likväl lämna mycket bra skörd och ge allenast obetydlig skördeökning vid fosfatgödsling, emedan växterna hämtade den erforderliga fosforsyran ur älven. För att få fram en rättvisande markanalys måste följaktligen även älvens sammansättning undersökas, vilket tidigare endast undantagsvis skett. Mötets resultat kunde sammanfattas på det sätt som Egnér gjorde i sitt yttrande till konsulenterna. Han förklarade nämligen, att man måste försöka lägga upp de nya linjerna för markkarteringen på ett sådant sätt, att det icke kom att innebära en katastrof för all markkartering. Han menade, att jordbrukarna, om de fick reda på att de under 15—20 års tid använt en metod, som varit felaktig och missvisande, icke skulle kunna hysa tilltro till den nya metoden heller. Man måste därför bibehålla skenet och framhålla markkarteringens värde men samtidigt övergå till en ny metod, som gav ett riktigare resultat. Perman har tillagt: Då Arrhenius började med sitt forskningsarbete, blev han utmanövrerad från problemet genom Francks samarbete med fosfatindustrin. Redan 1936 hade Perman påvisat underligheterna med markkarteringen och han hade fortsatt därmed till nu. Emellertid hade man nu på lantbrukshögskolan kommit underfund med, att det var fel med den hittillsvarande markkarteringen. »Ett sådant sakernas tillstånd skulle Franck icke ha kunnat åstadkomma ensam om han inte haft industrin bakom som låg och sköt på, därför att en missvisande markkartering var så oerhört värdefull för dem ur försäljningssynpunkt.» I sina påminnelser, avgivna till styrelsen för KLSL, har Perman berört frågan om markkarteringens tillförlitlighet och i denna del anfört: Är 1933 framlade professor Franck i medd. nr 428 från CFJ en försöksberättelse om metoder för bestämning av jordens gödslingsbehov. Försöksberättelsen var en jämförelse mellan den äldsta analysmetoden i denna bransch, Arrhenius citronsyremetod, och Egnérs laktatmetod för bestämning av fosfatgödslingsbehovet. Arrhenius' citronsyremetod hade då redan varit i praktiskt bruk bland landets betodlare och kommit en del oro åstad inom superfosfatindustrien genom det fullt riktiga sätt varpå Arrhenius tolkade sina analysresultat. Professor Francks bedömning av de båda analysmetodernas värde grundade sig på en jämförelse av hur väl resp. analysresultat stämde med samtidigt i fält utförda gödslingsförsök. I sin sammanfattning över de resultat som denna jämförelse givit, säger professor Franck följande: »Beträffande laktattalen har det kunnat konstateras en utomordentligt god överensstämmelse med fältförsöken. Om det endast gällt att fastställa huruvida ett fosfatbehov föreligger eller ej har detta kunnat ske med mer än 90 % träffsäkerhet. För de jordar som visat sig fosfatbehövande har metoden visat en så god överensstämmelse med fältförsöken, att man av laktattalet i varje enskilt fall synes kunna erhålla en ganska säker upplysning om huruvida fosfatbehovet är starkare eller svagare, cl. v. s. huruvida man kan påräkna relativt större

220 eller mindre skördeökning vid fosfatgödsling.» Jag förmodar att det är detta forskningsrön professor Franck i första hand syftar på när han självbelåtet talar om sina »grundläggande forskningar på 1930-talet» (yttrande till styrelsen den 30/8 1957). Är 1954 säger emellertid professor Franck så här i sin broschyr »Gammalt och nytt om fosfatgödsling» (utgiven av superfosfatindustrien, Hälsingborg 1954): »En av de orsaker, som föranlett mig att ägna fosfatproblemet särskild uppmärksamhet, var de varandra motsägande och inkonsekventa resultat, som mycket ofta erhölls vid de lokala gödslingsförsöken. Vidare stimulerades mitt intresse för dessa problem ytterligare vid de jämförelser mellan fältförsöksresultat och vissa biologiska (mitscherlich- och neubauermetoderna) och kemiska jordundersökningar, som jag vid samma tid upptagit till prövning. Kärlförsöket och den kemiska metoden stämde sålunda bra, vilket däremot ej var fallet med fältförsöket och den kemiska metoden». Man skall vara ett ganska unikt sanningsvittne för att kunna prestera två så olika versioner om samma sakförhållande! I meddelande nr 428 säger professor Franck vidare: »Av det föreliggande materialet har mellan de olika grödorna (stråsäd—rotfrukter—vallar) inga sådana skillnader kunnat konstateras att anledning förefunnits att vid framställande av gränsvärdena (för fosfatbehov) nu göra skillnad mellan olika grödor.» I sitt inlägg i fosfatdebatten i RLF-tidningen säger professor Franck: »Försöksmaterialet har därför bearbetats områdesvis med hänsyn tagen till olika grödors sätt att reagera för fosforgödsling under olika fosfattillstånd hos marken» . . . Varför ha olika grödor varierande reaktion i RLF-tidningen och ensartad reaktion i meddelande nr 428. Ar icke rätta förklaringen även här att naturen representerad av de olika växtslagen, ljuger ej, men tydligen professor Franck, när så påfordras?

Francks bemötande Franck, som h ö r t s av u t r e d n i n g s m a n n e n b e t r ä f f a n d e olika h i t h ö r a n d e s p ö r s m å l , h a r h ä n f ö r t sig till i n n e h å l l e t i å t s k i l l i g a av h o n o m u t g i v n a t r y c k ta s k r i f t e r r ö r a n d e m a r k a n a l y s m . m. 1 I skrivelse till u t r e d n i n g s m a n n e n h a r F r a n c k m o t P e r m a n s f r a m s t ä l l n i n g i n v ä n t , a t t d e n n a såvitt a n g i c k b e t y d e l sefulla s a k f ö r h å l l a n d e n v a r felaktig. Till b e r i k t i g a n d e av P e r m a n s u p p g i f t e r h a r F r a n c k a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e : Den 1 maj 1926 tillträdde Franck en anställning som extra assistent vid CFJ:s jordbruksavdelning. Han innehade då ett resestipendium för studier av »metoder för bestämning av jordens gödslingsbehov». Under våren och sommaren 1928 fick Franck tillfälle att utnyttja detta stipendium till studier hos professor Mitscherlich i Bland de åberopade skrifterna namnes h ä r särskilt O. F r a n c k ; Fostfatgödslingsbehovet enligt citronsyremetoden (i Nordisk Jordbrugsforskning 1931); O. F r a n c k ; Metoder för bestämning av jordens gödslingsbehov (Medd. nr 428 från CFJ) ; O. Franck; Undersökningar rörande den lättlösliga fosforsyran i våra odlingsmarker (Medd. nr 456 från CFJ) ; O. F r a n c k ; Undersökningar rörande fosforsyrans fastläggning i marken samt därmed s a m m a n h ö r a n d e gödslings- och kalkningsspörsmål (Medd. nr 483 från C F J ) ; O. Franck; Hur fastställa odlingsmarkernas fosfatgödslings- och kalkningsbehov, samt några råd för fosfatgödslingens utförande (1939); O. F r a n c k ; Markanalysens bety delse för bestämning av jordens gödslings- och kalkbehov; O. Franck och C. Larson; Sambandet mellan fosfatgödslingseffekten och jordens fosfatvärde (Medd. n r 4 från S J F ) ; O. Franck; Synpunkter på snabbmetoder för bestämning av markens näringstillstånd samt riktlinjerna för planläggningen av den lokala gödslingsverksamheten (Lantmannen, dec. 1942); O. F r a n c k ; Fastsettelse av jordens behov for fosforsyre, kali og kalk ved jordanalyser i förbindelse med fors0k og m a r k k a r t e r i n g (Tidskrift for det norske Landbruk nr V - 7 1946).

221 vid Königsbergsuniversitetets Pflanzenbauinstitut.Mitscherlich v ä r d e n tidens stora namn på växtnäringslärans område och hans kärlförsöksmetod för bestämning av jordens gödslingsbehov ansågs på den tiden vara den främsta. Våren 1929 startade jordbruksavdelningen en serie jämförelser mellan Mitscherlichs kärlförsöksmetod och gödslingsförsök i fält, speciellt anlagda för detta ändamål. Samtidigt prövades en del kemiska jordanalysmetoder, för vilka den kemiska avdelningen var initiativtagare. Ansvarig för dessa prov var i första hand nuvarande professor H. Egnér. Den år 1929 startade försöksscrien avslutades 1931, och resultaten publicerades påföljande år (G. Sundelin, O. Franek och C. Larson; Metoder för bestämning av jordens gödslingsbehov. I. Mitscherlich- och Ncubauermetoderna i jämförelse med fältförsök. CFJ Medd. nr 419). Sommaren 1929 publicerade dr. 0. Arrhenius i Zeitschrift fiir Pflanzennährung en sammanställning av resultat av en jämförelse, som han gjort mellan sin citronsyremetod för bestämning av jordens gödslingsbehov och gödslingsförsök i fält. Man hade från jordbruksavdelningen fått låna jordprov från en del av 1926, 1927 och 1928 års lokala gödslingsförsök och även fått taga del av fältförsöksresultaten. Det sätt varpå Arrhenius statistiskt bebandlade detta material vid sammanställningen föranledde Franek till en kritisk granskning, som förde fram till att de av Arrhenius dragna slutsatserna var oriktiga (O. Franek: Metoder för bestämning av jordens gödslingsbehov. II. Egnérs laktatmetod och Arrhenius' citronsyremetod för bestämning av fosfatgödslingsbehovet, jämförda med gödslingsförsök i fält. CFJ Medd. nr 428). Svenska Sockerfabriks Aktiebolagets stora laboratorium i Staffanstorp, avsett för kartering av sockerbetsodlarnas jordar, trädde i verksamhet den 1 oktober 1930. Först år 1932—1933 kunde jordbrukarna inställa sin fosfatgödsling efter vad kartorna sade om jordens fosfattillstånd. Nedgången i superfosfatförsäljningen i de skånska betdistrikten — som enligt Perman skulle ha haft samband med de av Arrhenius uppgjorda markkartorna — var emellertid icke något för dessa områden specifikt. En stagnation i kväveförbrukningen och för fosforsyra och kali t. o. m. en nedgång i förbrukningen skedde vid denna tid i hela landet. Detta var en följd av den svåra jordbrukskrisen under 1930-talets första år och sammanföll ej med ett allmänt utgivande av de markkartor, som Arrhenius upprättat. De siffror, som nedan sammanställts, belyste det anförda förhållandet:

N 1927/28 1928/29 1929/30 1930/31

14 740 14 565 16 980 16 010

P2O5 41 850 44 050 47 190 43 190

1931/32 1932/33

18 290 19 640

38 600 39 750

1933/34 1934/35 1935/36 1938/39

20 930 22 270 24015

44 550 50 100 55 400

K20 28 170 ton 27 215 » 31685 »\ T . . . . *>6 930 /Jordbrukskrisen sätter in 23 170 »1 ^ i r s l c u he verkningarna av Arr21 050 /henius markkartor tidigast kunJ na börja förmärkas 23 940 » 30 300 » Jordbrukskrisen ebbar ut genom 30 020 » statliga stödåtgärder

Förbrukning av superfosfat inom sockerbetsodlingen I medeltal kg/ha 266

232 214 196 209 227 259

Permans sammankoppling av Francks och andra forskares vid CFJ arbeten över metoder för bestämning av jordens gödslingsbehov med Arrhenius' markkartor och nedgången i fosfatförbrukningen var helt och hållet en konstruktion utan underlag. Med a n l e d n i n g av P e r m a n s p å s t å e n d e , a t t det skulle föreligga en m o t sägelse m e l l a n v a d F r a n e k a n f ö r t i C F J Medd. n r 428 och vad h a n u t t a l a t i

222 e t t inlägg i R L F - t i d n i n g e n , h a r F r a n c k i sin skrivelse till u t r e d n i n g s m a n n e n vidare anfört följande: Att bestämma jordens gödslingsbehov är i första hand en fråga om att bestämma dess innehav av lätt assimilerbara växtnäringsämnen och växtnäringsleveransförmågan. Vid Mitscherlichs metod användes Mitscherlich-Baules matematiska formulering av lagen om växtfaktorernas verkan för beräkning av markens växtnäringsleveransförmåga. Enligt växtfaktorernas lag kan skördens (y) beroende av den tillgängliga mängden (x) av ett växtnäringsämne uttryckas med formeln: - * L = ( A - y ) c dx där A är den högsta skörd, som kan nås, och c är proportionalitetsfaktorn. Efter integrering kan detta utvecklas till följande ekvation: 10g ( A — y ) = l o g A—ex (1) Vi antaga nu att vi på en ogödslad jord erhållit skörden y 1 för vilken givetvis en viss mängd (b) av växtnäringsämnet ifråga är medansvarigt. (Vid b = 0 blir givetvis skörden y 1 = 0). Insattes y 1 och b i föregående ekvation erhålles: log ( A — y 1 ) = l o g A—cb (2) Om det av det ifrågavarande växtnäringsmedlet tillföres mängden x 1 blir hela den tillgängliga mängden därav x x + b och därmed erhölls skörden y. Insattes detta i föregående ekvation erhålles: log ( A — y ) = l o g A — c (xi + b) (3) Genom subtraktion (ekv. 2—ekv. 3) erhålles: A — y1 A —y

e c x l

=k (4)

A = ^ k

il i

Löses liknelsen (3) med avseende på b erhålles: log A — l o g (A — v 1 ) b = c

(5)

Proportionalitetsfaktorn c är vederbörande näringsämnes verkningsvärde, som är konstant och specifikt för varje enskild växtnäringsfaktor. För fosforsyra angiver Mitscherlich sålunda ett verkningsvärde av 0.60 och för kali 0.93 och i enlighet med ovan är dessa värden konstanta och alltså oberoende av övriga växtfaktorer alltså även av grödans art. Vid Mitscherlich-analysen är grödan endast en indikator och ett medel att få reda på A och y 1 . Populärt kan man beskriva Mitscherlichs tillvägagångssätt på följande sätt. Om man exempelvis skall bestämma markens fosfattillstånd har man ett moment utan fosfattillförsel och ett annat med mycket riklig fosfattillförsel. Skörden från det första momentet giver oss y 1 och det andra momentet A, allt angivet i absoluta tal; om det gäller ett kärlförsök p r jordmängd, om det gäller fältförsök pr arealenhet. Man kan sätta in de så funna värdena i ekvation 5 och få uppgift om jordens fosfattillstånd i form av ett tal, som enligt Mitscherlich angiver dt fosforsyra p r ha. Riktigare är nog att betrakta talet som ett »värdetal». Enklare än att sätta in de

223 funna absoluta talen i ekvationen år att angiva y i procent av A och därefter gå in i en Milscherlichtabell och avläsa fosfatvärdet (av mig i mina skrifter benämnt Mitscherlichtal) vid det så erhållna relativtalet. Exempelvis: Med stark P-gödsling 4 000 kg kärna/ha = A Utan P-gödsling 3 000 kg k ä r n a / h a ^ y 1 Skörd (y) utan P-gödsling i procent av högsta skörd (A) = 75 Enligt tabellen erhålles Mitscherlichtalet 1.00 Hade det rört sig om sockerbetor i stället för korn borde enligt Mitscherlichs lag inget annat ändrats än att A skulle varit 40 000 kg betor pr ha och y 1 30 000. När jag i Meddelandet nr 428 på grundval av det erhållna sambandet mellan Mitscherlichtalen och laktattalen säger att »av del föreliggande materialet har mellan olika grödor (stråsäd—rotfrukter—vallar) inga sådana skillnader kunnat konstateras att anledning förefunnits att vid fastställande av gränsvärdena nu göra skillnad mellan olika grödor», innebär detta ett indirekt bekräftande av riktigheten i Mitscherlich-Baules matematiska formulering av lagen om växtf aktör ernås verkan och av c-faktorns beträffande sin storlek relativa oberoende av andra faktorer såsom grödans art. Gäller det att fastställa gödslingseffekten i och för ekonomiska beräkningar och liknande måste man givetvis göra som jag gjort använda sig av de absoluta talen och ej de relativa och därav följer att hänsyn måste tagas till grödans art. Vad jag skriver i en uppsats i RLF-tidningen 30/1 1957 om olika grödor o. s. v. står sålunda icke på något sätt i motsatsförhållande till vad jag för mer än ett kvartssekel sedan skrev i Meddelande nr 428. De mycket enkla fakta, som jag nu behandlat, har Perman tydligen ej velat eller förmått fatta. Med a n l e d n i n g av P e r m a n s p å p e k a n d e o m b e t y d e l s e n av a t t vid m a r k k a r t e r i n g e n u n d e r s ö k n i n g s k e d d e även av älven, h a r F r a n c k i sin s k r i v e l s e ytterligare förklarat: I sina snart trettio år gamla arbeten liksom sina senare skrifter i markkarteringsfrågan hade Franck framhållit, att det icke var nog med analys av matjorden utan att även alvjorden måste beaktas. Franck hade vidare betonat, att man vid en bedömning av gödslingsbehovet med ledning av jordanalys och markkarta måste taga hänsyn även till resultaten av alvanalysen. I n f ö r u t r e d n i n g s m a n n e n h a r F r a n c k v i d a r e a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e : Markanalysen och den därpå grundade markkartan kunde ge viss ledning då det gällde att avgöra hur gödsling av en jord borde ske. Upplysning härom kunde erhållas även genom gödslingsförsök. Säkrare upplysningar och upplysningar av bestående värde kunde emellertid erhållas, om man använde båda metoderna och lät dem komplettera varandra. Den vid markkarteringen tillämpade s. k. laktatmetoden för utrönande av jordens fosfattillstånd var den förnämsta metod, som blivit utexperimenterad, och gav mycket goda och säkra resultat. Om man genom denna metod fått fram ett visst laktat-tal för en jord och sedan gjorde ett stort antal gödslingsförsök under skilda betingelser, fick man reda på vilken effekt man i genomsnitt kunde vänta sig vid tillförsel av gödselmedel till jord av samma slag. På grundval av de vunna erfarenheterna beträffande olika jordar kunde jordbrukare, som karterade sin jord, med viss sannolikhet få reda på hur den reagerade för gödsling med fosfor utan att han själv behövde göra det stora antal gödslingsförsök, som eljest skulle ha varit erforderliga för uppnående av ett säkert resultat. Den skördeökandc effekt, som erhållits genom en fosforgiva på en jord med ett visst laktat-tal, kunde emellertid icke utan vidare förväntas inträda genom till-

förande av samma fosforgiva på en annan jord, oaktat laktat-talct var detsamma. Enligt Francks åsikt hade nämligen pH-värde, jordart och andra förhållanden ett sådant inflytande på effekten, att vissa korrektionsfaktorer måste införas för att resultatet av markanalysen skulle bli rättvisande och praktiskt användbart såsom hjälpmedel. Om det berättigade i att införa sådana korrektionsfaktorer hade diskussion uppstått mellan Franck och laborator I. Bachér, som förmenade att dessa faktorer icke vore statistiskt säkra och därför icke borde tillåtas inverka på resultatet. Bachér ansåg att skördeökningseffekten av en fosforgiva vid ett visst laktattal i stället borde beräknas såsom ett medeltal av de resultat, som vunnits under skiftande förhållanden. Enligt Francks åsikt var man, oaktat korrektionsfaktorerna icke vore statistiskt säkra, likväl berättigad att införa dem eftersom de grundades på erfarenhetsrön. Med anledning av Permans påstående om motsägelser i Francks skrifter angående Egnérs laktat-metod (ovan sid. 219), tillade Franck: Han hade förklarat att man med laktattal-metoden kunde med mer än 90 % träffsäkerhet fastställa, huruvida ett fosfatbehov förelåg eller ej. Siffran måste bedömas med hänsyn till det självklara förhållandet, att 50 % träffsäkerhet var »som att kasta krona och klave». En så hög träffsäkerhet som 90 % kunde man icke erhålla, då det gällde jämförelse med fältförsök. Fältförsök influerades nämligen av så många andra faktorer än det direkta gödselbehovet, att det var omöjligt att vid jämförelse mellan resultaten av sädana försök och resultaten av en kemisk metod nå en så hög grad av överensstämmelse som 90 %. Då Franck sett värden pä 95 vid en sådan jämförelse, visste han med absolut bestämdhet att försöken gjorts med utsorterat material. Uttalanden angående markkarteringen och Pernians kritik Laboratorn I. Bachér har beträffande laktat-metoden inför utredningsmannen yttrat: Han hade samlat ett mycket stort material, som visade att det uppenbarligen fanns ett mycket gott samband mellan laktat-talen och utslagen för fosforgödsling i försöken. Materialet utgjordes av 5.000 försök i sockerbetor, lika många försök i stråsäd och 7—8.000 försök i vall. Bachér skulle framdeles publicera resultaten i tryck. När detta material lagts fram, skulle nog de som icke trott på markkartering komma att ändra mening. Emellertid hade kemisterna arbetat med att ändra på själva analysförfarandet i syfte att eliminera vissa brister hos den gamla metoden. Huruvida man lyckats eller ej kände Bachér icke till. Uppenbart var att stora osäkerhetsmoment måste finnas, exempelvis väderleken. Vidare hade man lämnat älven ur räkningen. Jordprov togs ej ur älven, men dess beskaffenhet inverkade sannolikt på skörderesultatet vid gödslingsförsöken. Emellertid var markkartcringen av stor betydelse. Den representerade ett område, där man icke behövde gå helt på känn. Professorn Hans Egnér har inför utredningsmannen kommenterat Permans ovan återgivna uttalanden. Egnér har i denna del anfört i huvudsak följande: Historiken är missvisande. Bara ett citat av första stycket av Arrhenius' första

225 publikation 1 av sin metod visar detta. Där står: »Bereits seit ihrem Beginn hatte die Agrikulturchemie zum Ziel, durch Analyse der Bodenbestandteile ein Bild des Nährstoffgehaltes des Bodens zu erhalten, um dadurch den Diingungsbedarf fiir die Praxis beurtcilen zu können.» Det finns en ofantlig, nu mer än hundraårig litteratur i ämnet, även svensk, och problemet hade redan från början bearbetats vid den avdelning på Experimentalfältet (och dess föregångare) där Egnér började 1922 och omedelbart kom i kontakt med det (jfr »Äkerbrukskemistens» första årsberättelse i Lantbruksakademiens Handl. 1859). Arrhenius använde som framgår av hans nyss citerade arbete samma extraktionsmedel, som redan 1907 använts på Java av Marr (och som i sig själv var en modifikation av Dyer's 1894 beskrivna teknik), men modifierade analystekniken med tillämpning av Bell & Doisy's 1920 beskrivna förfarande. Han kunde därigenom snabbt, billigt och med oskolad arbetskraft genomföra massanalyser av jord, som kunde läggas till grund för markkartering i stor skala. I fråga om analysernas tolkning inträffade däremot ingenting nytt; Arrhenius anför i den citerade uppsatsen, att han kan tillämpa samma tolkning och klassgränser som de kan på Java. Olika varianter av Dyer's citronsyremetod hade utan framgång prövats på andra håll, och på Centralanstalten (som Arrhenius lämnade 1926) var man på grund härav och på grund av vad som kommit fram ur Egnérs egna och andras undersökningar skeptiskt inställd, när Arrhenius lanserade en av dessa varianter. Arrhenius' sätt att tolka de svenska fältförsöksresultaten kritiserades hårt av Franck. 2 Redan 1927 (möjligen 1928), när Arrhenius återkommit från Java, där han först utformade tekniken, framförde Franck liknande kritiska synpunkter vid ett litet sammanträde på Experimentalfältet, där bl. a. även Egnér var närvarande, vid Arrhenius första presentation av metoden. Även Egnér var skeptisk; efter att ha genomfört en prövning av en då i Tyskland lanserad metod (Neubauers 3 ) hade han börjat studera fosfatens löslighetsförhållanden i marken för att därigenom få grepp på den kemiska sidan av problemen. Med stöd av dessa och andras undersökningar, och med användande av de »likare», som Franck ställde till förfogande från kärl- och fältförsök, framlades 19324 »laktatmetoden» som en tänkbar väg. Några grundläggande problem hade diskuterats i ett föredrag på Lantbruksakademien 1931 5 . Francks prövning utföll gynnsamt, och metoden kom som känt med den av Franck föreslagna tolkningen av analysresultaten till vidsträckt praktisk användning, även utomlands. Att det inte bara var Franck, som kom till för metoden gynnsamma omdömen, framgår t. ex. av uttalanden i ett av den mycket kände tyske lantbruksforskaren Mitscherlich hållet föredrag vid internationella markläresällskapets kongress i London 1935, och av att metoden, trots att den var utländsk och därmed i den tidens Tyskland inte särskilt välkommen, efter en omfattande prövning i jämförelse med andra metoder år 1939 antogs som officiell tysk metod, varefter den omedelbart, trots att världskriget utbrutit, togs i bruk vid undersökningar i mycket stor skala (20 speciallaboratorier, all Tysklands åkerjord skulle karteras, 7 millioner prov skulle analyseras i första omgången). Metoden är fortfarande officiell där, efter vissa av prof. H. Riehm i samförstånd med Egnér vidtagna modifikationer; enligt meddelande vid de tyska försöksanstalternas senaste årsmöte har långt över 10 millioner prov nu undersökts bara inom den nuvarande förbundsrepublikens område. i Arrhenius, O. Zeitschr. fiir Pflanzenernährung, Diingung und Bodenkunde, A, XIV. 121, 1929. - Franck. O. Xord. Jordbruksforskning 1931. 131. 3 Egnér, H. Medd. N:o 286 från CFJ, 1925. 4 » » Medd. N:o 425 från CFJ, 1932. 5 » » Lantbruksakad:s Handl. och Tidskr. 1931. 15

226 Samma år, som laktat-metoden publicerades, flyttades Egnérs tjänst till den nya Lantbrukshögskolan, där forskningsresurserna emellertid de första åren var ytterst begränsade. Helt släppte han dock inte kontakten med Franck och de kemister, som var kvar på Experimentalfältet. Dåvarande assistenten Nydahl gjorde försök att få fram en användbar metodik för kalium 1 — 2 , men misslyckades. Försök gjordes att få fram en objektiv metod för korrektion av jordartens betydelse vid analysresultatens tolkning 3 —', som dock aldrig slog igenom. Problemen med de mycket kalkrika jordarna (vanliga på Gotland, i Kalmar och Kristianstads län) togs u p p 5 — \ men kvarstod här liksom överallt utomlands som otillfredsställande lösta, vilket var en orsak till att hela metodiken togs upp till omprövning 1951 8 (jfr nedan). År 1938 publicerades 9 en utförlig beskrivning av laktat-metoden, som den då tillämpades. Samtidigt togs frågan om metodik för kalium (och delvis kalkbehov) upp med hjälp av de förut omnämnd;) jordprovs-likarna, men publicerades mycket försiktigt 10 (jfr även 11 ) i avvaktan på en grundlig omprövning mot fältförsök. Metoderna har, trots att en verkligt grundlig försöksmässig prövning aldrig genomfördes, kommit till vidsträckt användning. En orsak till att hela markkarteringsproblemet, med stöd av anslag från Jordbrukets forskningsråd och framför allt Exportmedelsfonden, togs upp på nytt år 1951 har nyss nämnts. Andra var att det framstod som önskvärt att kunna bestämma både kalium och fosfor i en enda extraktion (och helst även andra ämnen av betydelse), att få ett grepp på de djupare jordlagrens betydelse för växternas näring, att bestämma de svårlösliga reservernas omfattning och betydelse, att bortskaffa de korrektionsfaktorer, som använts vid analysresultatens tolkning. En redogörelse för dessa frågor lämnades vid ett föredrag 1954 vid de tyska försöksanstalternas årsmöte 1 2 , liksom vid ett av OEEC anordnat »seminarium» i markkarteringsfrågor, i Holland 1955 13 . Vid den nya metodikens utarbetande har nära samarbete skett med prof. H. Riehm vid den badensiska försöksanstalten, och i fråga om den försöksmässiga prövningen även med andra tyska anstalter samt sådana i Holland och Belgien. Metodiken har hittills officiellt godtagits endast i Holland (för fosfor). I Sverige, liksom i Tyskland, prövas den nu i större skala, även för praktiskt bruk, vilket ansetts kunna ske med ledning av hittills vunna resultat. Slutbearbetning av det oerhört omfattande försöksmaterialet pågår som bäst — det har i Egnérs och hans medarbetares undersökning lagts ut ett par hundra mångåriga, specialkonstruerade fältförsök, och dessa ha följts med hjälp av kärlförsök, med radioaktiva isotoper, analyser av grödan m. m. Ur kemisk synpunkt har ett fyrtiotal olika extraktionsmedel prövats i tämligen stor skala, med stöd av erfarenheter som vanns 1930—32 och 1938—39, då ungefär lika många kombinationer prövades. Nya analytiska problem har bearbetats med hjälp av de nya analytiska hjälpmedel, som numera i Nydahl, F. Medd. N:o 421 från CFJ, 1932. 2 » » Medd. N:o 452 från CFJ, 1935. 3 Egnér, H. et al. Lantbrukshögskolans Annaler 1938, 253. 4 » » Nord. Jordbruksforsk. kongress Köpenhamn 1935. 5 » » et al. Lantbrukshögskolans Annaler 1938, 253. 6 » » Nord. Jordbruksforsk. kongress Oslo 1947. 7 » » Nord. Jordbruksforsk. kongress Köpenhamn 1953. s » » Nord. Jordbruksforsk. kongress Köpenhamn 1935. 9 » » et al. Lantbruksbögskolans Annaler 1938, 253. io » » Zeitschr. Bodenkunde und Pflanzenern. 1940, 270. ii » » Nord. Jordbruksforsk. kongress Oslo 1947. 12 » » Landwirtschaftl. Forschung, 6. Sonderheft, 11. 1955. 13 » » OEEC Project No. 156, Paris 1956.

227 står till förfogande — läget har där grundväsentligt förändrats sedan 30-talet, och ger mycket större handlingsfrihet vid val av extraktionsmedel1. Egnér har vidare anfört: Han har sett som sin uppgift såvitt angick markkartering att i egenskap av kemist lägga fram tänkbara analysmetoder, medan utvärderingen av analysresultaten och den praktiska tillämpningen var försöksmännens uppgift. Analysmetoderna har utformats med hjälp av fysikalisk-kemiska resonemang, anpassats till en för billiga massanalyser lämplig metodik, och preliminärt provats mot jord-»likare», som ställts till förfogande från försöksmännen. Dessa har därefter prövat de kemiska metoderna mot fältförsök och därmed kalibrerat dem för praktisk tillämpning. Den som gjorde detta var från början Franck, men under de sista fem åren, vid utarbetande av en modifierad teknik, Francks närmaste man licentiat Fredriksson. - - Bestämmelser angående vilka metoder som skulle tillämpas vid markkartering iör praktiska behov utfärdades av lantbruksstyrelsen på förslag av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt. Som rådgivande organ tillsatte styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök 1951 den s. k. markkarteringsnämnden med representanter för nyssnämnda två myndigheter, för jordbrukskonsulenterna, för de lokala lantbrukskemiska stationerna samt för berörda institutioner på Ultuna. Nämnden har i regel haft ett par sammanträden per år för diskussion av aktuella frågor, och därvid ofta adjungerat försöksmän och kemister, som var verksamma på området. Nämnden har också de två sista åren på uppdrag av lantbruksstyrelsen anordnat kurser med föredrag och diskussioner, i anslutning till »försöksledarmötet» och närmast avsedda för jordbrukskonsulenterna. Mot bakgrund av den utveckling, som ovan skisserats, har Egnér angående Permans uttalanden i »Påminnelser» vidare anfört bl. a. följande: Kärl-, fält- och kemiska försök kunde mycket väl ge motsägande resultat. Såsom exempel kunde nämnas Vara-slättens jordmån, som gav och måste ge ovanligt många »brytare» mellan fältförsök och kemisk analys. Detta hade Franck mycket klart påpekat i »Nordisk Jordbrugsforskning» redan 1931 och belagt med siffror vad gällde kalktillståndet. I Egnérs och Fredrikssons profilundersökningar hade detta kommit mycket starkt till uttryck. I slättområdena omkring södra Vänern steg särskilt fosfathalten mycket kraftigt, när man gick mot djupet. Fältförsöken, särskilt med höstsäd, gav en bild som bekräftade detta: stora gödslingseffekter under vår och försommar, innan växterna hunnit gå på djupet med rötterna, små eller inga alls vid skörden. Genom matjordsanalyser kunde detta icke avslöjas vilken metod som än tillämpades. Förhållandet hade emellertid beaktats vid planläggningen av markkartering enligt den modifierade nya tekniken. — Den av Perman påtalade motsägelsen mellan Francks uttalande 1933 i Medd. från CFJ nr 428 och hans inlägg i RLF-tidningen den 6/3 1957 hade en mycket enkel förklaring. Det hade hänt åtskilligt under tiden. Francks första försöksmaterial var otillräckligt för att låta en eventuell skillnad mellan grödor komma fram. Genom nya erfarenheter och nya försök hade han kommit fram till att så kunde ske. Beträffande Permans ovan återgivna yttranden inför utredningsmannen 1

Egnér, H. Landwirtschaftl. Forschung, 6. Sonderheft, 1955.

228 tillade Egnér: Arrhenius använde som lösningsmedel 2-procentig citronsyrelösning och icke 10-procentig. Permans framställning angående försöken på sockerbolagets odlingar och superfosfatindustriens åtgärder i detta sammanhang var helt obestyrkt. Det av Perman omtalade mötet 1958 hade anordnats av markkarteringsnämnden på uppdrag av lantbruksstyrelsen. Bachérs föredrag var en punkt på programmet. Bachér behandlade både laktatmetoden (för fosfor) och en av Egnér föreslagen metod för fastställande av kalihalten. Ur sitt material från de lokala fältförsöken kunde Bachér inte få fram det berättigade i Francks »konstanter» (det var här inte fråga om konstanter utan om faktorer, som varierar med lerhalt och pH; däremot inte med mullhalten, som Perman påstått). Därmed var dock inte sagt att de inte var i viss mån berättigade; Franck stödde sig vid införande av faktorerna på egna försöksresultat. Även i Tyskland hade man med stöd av där vunnen erfarenhet vid markkartering tillämpat liknande korrektioner av analysresultaten. Korrektionerna hade kommit fram empiriskt, men kunde också teoretiskt förklaras. (Se härom Landwirtschaftl. Forschung, 6. Sonderheft, 1955, samt OEEC Project No. 156, Paris 1956.) Sedan var det en annan sak, att de i den utformning de tillämpats ganska säkert varit för schablonmässiga; de måste rimligtvis påverkas av t. ex. grödans art, jordbearbetningen, årsmånen, gödslingstekniken. I den nu prövade nya markkarteringstekniken vid extraktionslösningens konstruktion hade man sökt minska lerhaltens och kalktillståndets inflytande, och vid utvärderingen avstått från schablonmässiga korrektioner. För övrigt var Bachér ingalunda så tvärsäker i sin kritik, som Perman låtit påskina; mest kritisk var han mot pH-korrektionen för kalium, som ingenting hade med fosfatvärden eller laktat-metod att göra. I sitt eget yttrande vid mötet hade Egnér visserligen tillrått försiktighet, men hans yttrande hade av Perman tolkats på ett oriktigt sätt. Det har aldrig sagts, att den gamla metoden för markkarteringen varit »absolut felaktig», men väl att den haft svagheter, som man efter förmåga sökt bortarbeta. Vad Egnér vid mötet ville ha sagt var, att man borde undvika alltför kategoriska uttalanden vare sig det gällde att fördöma det gamla eller att prisa det nya så att man icke i onödan misskrediterade det hela. Även jordbrukarna: själva torde dock inse att en snart 30-årig metodik kunde behöva en grundlig översyn, att nya erfarenheter och hjälpmedel kommit till och att misstag och feltolkningar kunnat göras utan att de agerande brustit i objektivitet. Egnér har tillagt: De korrektionsfaktorer Franck infört vid utvecklandet av laktat-metoden måste anses såsom hederliga försök att få fram generella korrektioner, stödda på försöksresultat, som Franck vid den tiden uppnått. Mot objektiviteten i Francks försök hade väl anmärkningar icke riktats. Kritiken gällde frågan om Francks objektivitet vid deras tolkning. Egnér hade det intrycket att Franck sökt se till saken d. v. s. vara objektiv. Att han sedan i likhet med alla forskare kunde ha missletts av förutfattade meningar

229 var en annan sak. Att göra försök och se dem absolut objektivt var mycket svårt. — Perman föreföll att ha väl stark tillit till fältförsökens oantastlighet. Med aldrig så god teknik och omsorg i utförandet kunde det även i fleråriga fältförsök, där årsvariationen eliminerats, erhållas missvisande resultat. En typ hade redan omtalats: de djupare jordlagren var rikare på växtnäring än matjorden, vilket kom till uttryck i fältförsöket, men däremot icke i kemisk analys av matjordsprov eller kärlförsök med sådana. Fältförsöket svarade olika, beroende på om man hade med djuprotade eller grundrotade växter att göra. Det kunde vara fråga om svår brist på ett annat ämne än det man prövade som gödsel, så att det senare inte hade någon effekt, och man drog den felaktiga slutsatsen, att det var väl ställt med försörjningen av detta ämne. Det kunde vara så att man med gödseln tillförde något ämne, som ingick i vad man räknade som ballast (t. ex. svavel i superfosfat, magnesium i kalisalter), och att man därför fick gödslingseffekter i fältförsök (och kärlförsök), trots att jorden kanske i verkligheten och enligt kemisk analys var väl försörjd med det ämne man avsåg att pröva. Det kunde vara fråga om gödslingsteknik; man lade ut försöket med finkornat gödselmedel, som inte brukades ner och genom reaktioner med jorden kunde fixeras så hårt, att växterna sedan inte kom åt det. Även om man brukade ner gödselmedlet ordentligt men använde otillräckliga mängder, kunde fixeringen bli så stark, att verkan uteblev, trots att svår brist förelåg. Om i stället grovkornat gödselmedel använts, eller större mängder, hade man kanske trots fixeringen fått de av analysresultaten väntade effekterna; de grovkorniga medlen omsatte sig långsammare med jorden, de stora mängderna kunde överstiga jordens fixeringsförmåga. Det kunde vara fråga om stora aktuella tillgångar i jorden, men inga reserver. Det ettåriga fältförsöket och analys på lättlöslig halt gav båda svar, som på längre sikt kunde leda fel. Reserver måste finnas. — Det nu sagda innebar inte att fältförsöken »ljuger»; det var våra frågeställningar, som varit oklara. Men med beaktande av fällorna kvarstod fältförsök som vårt viktigaste hjälpmedel för kalibrering av metoder för markkartering. Ännu säkrare »likare» kunde man få, om fältförsöken kompletterades med kärlförsök, med analyser av gröda i kärl och från fält, genom användning av radioaktiva isotoper för att följa det aktuella ämnets öden i jord och växt. Det var på den typen av fältförsök som den aktuella nya tekniken byggts upp. Agr. lic. Lars Fredriksson har inför utredningsmannen i denna del anfört: Tillsammans med professor Egnér hade han sysslat rätt mycket med markkarteringsfrågor. Nya undersökningar som de verkställt hade klarlagt olika förhållanden och lett till en del förbättringar av de tidigare metoderna för markkartering. Anledningen till att dessa nya undersökningar företogs var att resultaten av markkarteringen å ena sidan och fältförsöken å andra sidan enligt meningar, som uttalats från flera håll, icke visade tillfredsställande överensstämmelse. Sålunda hade Perman — med rätta — framhållit

att markkartan beträffande Lanna försöksgård visade för stort fosforbehov i jämförelse med försöken. Jordbrukskonsulenten Månsson i Östergötlands län hade gjort samma iakttagelse på grundval av försök i nämnda län, dalman på många jordar icke alls fått de utslag av fosfatgödsling, som man med ledning av markkartan rimligen kunnat vänta. Liknande syntes förhållandet ha varit i Gotlands län. Direktören Hallerfors vid Hushållningssällskapet i Skaraborgs län hade även varit mycket kritisk och ansett bl. a. att man vid markkarteringen övervärderade jordens kalitillstånd på lerfattiga jordar. Orsaken till den bristande överensstämmelsen mellan markkartering och fosfatgödslingsförsök i Skaraborgs län hade emellertid troligen blivit klarlagd genom de nya undersökningarna. Det hade befunnits, att fosforhalten på ett relativt ringa djup i älven var betydligt högre än i matjorden. Då man tidigare i stor utsträckning vid markkartering analyserade endast matjorden, men växterna utnyttjade även älven, var det förklarligt att överensstämmelsen mellan resultaten av markkartering och fältförsök på Vara-slättens jordar icke var den bästa. Härtill kom att växterna sannolikt kunde utnyttja även mera svårlösliga fosforreserver i marken än dem, som redovisats med den hittills använda laktat-metoden. Vid utarbetande av den förbättrade metoden för markkarteringen hade de angivna förhållandena beaktats så att ett säkrare underlag för bedömning av gödslingsbehovet skulle kunna erhållas. Professorn T. A. G. Torstensson har angående Pernians uttalanden om markkarteringen förklarat: Vad Pernian sagt om att markkarteringen tillkommit i syfte att skaffa avsättning för stora mängder handelsgödsel var helt grundlöst. Alltsedan Liebigs tid hade man strävat efter att genom markanalys få ett grepp om jordarternas näringstillstånd. Det var här icke fråga om någon uppfinning av Franck. När det sedan gällde att bearbeta materialet, fanns utrymme för olika meningar och beräkningsmetoder. Det hade icke påvisats att någon forskare, som sysslat med hithörande frågor, skulle ha sovrat materialet i syfte att komma fram till ett visst resultat. Direktören Carl M. Björklund har inför utredningsmannen angående markkarteringen yttrat: Markkarteringen var en mycket god metod, genom vilken man på många gårdar kunnat förbättra jordarnas näringstillstånd. I Skåne fanns många exempel på att man lagt ned stora kvantiteter fosfat och därigenom fått större grödor och dessutom jämnare skördar. Det fanns likväl egendomar, där jordbrukarna lagt ned stora fosfatmängder utan att kunna konstatera någon effekt, men dessa gårdar tillhörde undantagen. Såsom exempel kunde nämnas Brinkagården, där man aldrig fått fram någon effekt av fosfatgödsling. Agronomen Melchert gjorde därför på denna gård en markkartering på djupet, som visade fosfatbrist vid markytan men god tillgång på fosfat längre ned i jorden på ett djup av Y2—1 meter. På dessa jordar var det nödvändigt med ett fosfattillskott genast på våren innan rötterna trängt ned i de djupare jordlagren och kunde försörja sig ur det

231 fosfat s o m f a n n s d ä r . De g ö d s l i n g s r å d , som l ä m n a d e s i K r i s t i a n s t a d s läns h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p s t i d s k r i f t , byggde på en i n d e l n i n g av j o r d a r n a i fosfatk l a s s e r p å g r u n d v a l av r e s u l t a t e n från m a r k k a r t e r i n g e n . Tedin h a r i sitt y t t r a n d e b e h a n d l a t även k r i t i k e n m o t m a r k k a r t e r i n g e n och m o t F r a n c k s i n s a t s p å d e t t a o m r å d e . T e d i n h a r y t t r a t : Kritiken kommer här ifrån Perman. Såvitt jag kunnat förstå av hans »Påminnelser» anser han, att markkarteringen över huvud taget saknar värde och att allt vad som gjorts i detta avseende igångsatts främst av Franck för att gagna konstgödselindustrien. Såvitt jag kunnat finna består Permans kritikmetod huvudsakligen i att uppsöka motsägelser mellan skilda publikationer av Franck och på det sättet visa, att hans uppgifter äro helt ovederhäftiga. Att det därvid ofta ligger 20 år eller mera mellan de båda uttalandena, synes ej alls besvära Perman. Ej heller tager denne hänsyn till att i det betydande antal skrifter Franck publicerat ifråga om fosfatverkan, samma material ibland kan betraktas utifrån olika synpunkter, vilket kan föranleda variationer i uttryckssätt och påståenden. Att vårt vetande ökats under 20 år, inte minst erfarenheterna rörande den kemiska markanalysen, och att detta kan föranleda ändrade uppfattningar i diverse detaljer, synes mig dock så pass självklart att det knappast kräver någon närmare diskussion. Då skillnaderna mellan två avhandlingar beror på olika utgångspunkt för själva diskussionen, kan den skenbara motsättningen verka förbryllande, särskilt naturligtvis för den som huvudsakligen studerar i felfinnarsyfte. Jag finner det lämpligt att här relatera ett sådant fall. Perman citerar först Francks uppsats av 1933 (i CFJ Medd. nr 428): »Av det föreliggande materialet har mellan de olika grödorna (stråsäd—rotfrukter—vallar) inga sådana skillnader kunnat konstateras att anledning förefunnits att vid framställande av gränsvärdena (för fosfatbehov) nu göra skillnad mellan olika grödor.» (Kursiveringar av Tedin). Perman fortsätter sedan med att citera ett inlägg av Franck i fosfatdebatten i RLF-tidningen: »Försöksmaterialet har därför bearbetats områdesvis med hänsyn till olika grödors sätt att reagera för fosforgödsling under olika fosfattillstånd hos marken». Sin kritik av Franck på denna punkt sammanfattar Perman med orden (Påminnelser s. 12) : » . . . naturen . . . ljuger ej, men tydligen professor Franck, när så påfordras.» Vid läsningen av Permans kritik på denna punkt fick jag först den uppfattningen, att det var vetenskapens utveckling under tiden mellan de två uppsatserna av Franck, som föranlett motsägelsen. I ett särskilt inlägg har Franck emellertid påpekat, att hans yttrande i den äldre avhandlingen avser vissa, huvudsakligen teoretiska koefficienter, som bestämmer effektkurvan för fosforgödsling, medan han i det andra fallet arbetat med reella ekonomiska värden. Som flera gånger påpekats är Franck njugg med att meddela läsaren vad som ligger bakom hans slutsatser, och jag måste nog anse, att Permans missförstånd kan förklaras. Han är emellertid själv sakkunnig i gödselfrågor och borde väl, innan han framförde kritiken, ha undersökt, om den skenbara motsägelsen hade en fullt rimlig förklaring. Under alla omständigheter tvekar jag inte att beteckna hans skrivsätt såsom otillständigt. I skrivelse till utredningsmannen har Franck begärt, att jag skall yttra mig om hans kritik av de statistiska metoder, av vilka Arrhenius använt sig för att beräkna träffsäkerheten för sin metod för kemisk bestämning av jordens innehåll av växtlöslig fosfor. Jag måste då konstatera, att Arrhenii statistiska metodik icke håller måttet utan rymmer ganska grova missuppfattningar. I rättvisans namn må på-

232 pekas, att erfarenheterna om hur statistisk metodik skall användas vid den tiden var ganska ringa här i landet och att Arrhenius säkerligen liar flera olycksbroder, särskilt då det gäller att »sovra» försöksmaterialet på grund av medelfelens storlek. Francks kritik av metoden är emellertid i allt väsentligt fullt riktig, och Arrhenii beräkningar av träffsäkerheten hos sin metod kan icke godtagas. Då jag försökt bilda mig en uppfattning om det berättigade över huvud taget i Permans kritik mot markkarteringen, har jag även tagit hänsyn till vissa uttalanden som gjorts av olika personer vid samtal med utredningsmannen. Bachér meddelar att han håller på med en synnerligen omfattande sammanställning av försök, vilken ännu icke är helt avslutad, men som klart kommer att visa att det i stort sett finns ett mycket vackert samband mellan markkarteringens resultat och utslagen i gödslingsförsök. Från andra håll omtalas att man bl. a. under de gångna åren funnit att i älven befintliga »reserver» av näringsmedel kunna göra markkarteringens resultat mindre tillförlitliga. Egnér meddelar att ett sådant förhållande är mycket utpräglat just i det område, där Lanna försöksgård är belägen, och detta kan väl förklara Permans negativa inställning till markkarteringen och i någon mån ursäkta hans hätskhet i frågan. Vidare äro förhållandena i vissa extrema jordar, t. ex. de mycket kalkrika, sådana att markkarteringens resultat bli missvisande. Även i en del andra avseenden ha de gångna 20—30 åren fördjupat kunskaperna därhän, att en allmän översyn över den nu använda klassindelningen av jordarna på grund av kemisk analys måste verkställas. Alltså föreligger ett typiskt fall av vetenskapligt framsteg. Det har funnits och finns fortfarande anledning att sakligt diskutera och kritisera vissa mer eller mindre betydelsefulla detaljer i den nu tillämpade markkarteringen, men det saknas helt grundval för Permans helt nedgörande omdömen, och den form dessa fått gör det sannolikt att kritiken dikterats mera av illvilja än av vetenskaplig sanningskärlek.

K A P I T E L VII

Uttalanden angående påstått inflytande från industrins sida på verksamheten vid SJF

Inflytande

genom

finansiering

I skrivelse den 15 december 1958 till riksdagens justitieombudsman har Otto Ballin aktiebolag anhållit om undersökning, huruvida Franck eller SJF från den svenska superfosfatindustrin för finansiering av gödslingsförsöken mottagit belopp, enligt uppgift 200 000—300 000 kronor per år, som överlämnats genom Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning, i vars styrelse såväl direktören B. Colbjörnsen, AB Förenade superfosfatfabriker, Hälsingborg, som Franck var eller tidigare varit ledamöter. Ballinbolaget har vidare hemställt om undersökning, huruvida en dylik finansiering kunde ha påverkat objektiviteten hos den vid SJF bedrivna verksamheten . I en skrivelse den 18 april 1959 till justitieombudsmannen har Ballinbolaget ytterligare utvecklat vissa synpunkter på finansieringen av forskningsverksamheten vid SJF och därvid bl. a. uttalat, att bildandet av Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning närmast var att anse såsom ett sätt att legalisera ett överlämnande av medel från den svenska superfosfatindustrin till SJF samt att SJF och i synnerhet Franck kommit i ett avhängighetsförhållande till denna industri, som a priori måste inverka menligt på objektiviteten. I yttrande över skrivelsen har Franck lämnat närmare upplysningar angående stiftelsen och dess verksamhet. Han har därvid framhållit bl. a. att tjänsteman eller institution vid KLSL måste erhålla tillstånd av KLSL:s styrelse för att få mottaga forskningsanslag av stiftelsens medel och, då det gällde belopp över 10 000 kronor, även medgivande av Kungl. Maj :t. Franck har vidare erinrat om att medlen skulle tillställas vederbörande institution eller forskare genom styrelsen samt att mottagaren hade att lämna fortgående redovisningar både för de erhållna medlen och de uppnådda resultaten. Franck har tillagt: Colbjörnsen hade alltsedan stiftelsens tillkomst varit ledamot av dess styrelse. Han hade blivit utsedd av Sveriges kemiska industrikontor. Under 1956 hade Franck utan egen vetskap blivit invald i stiftelsens styrelse såsom representant för lantbruksakademien. När Franck några veckor efter valet fått underrättelse härom, hade han emellertid omedelbart avsagt sig uppdraget.

234 Justitieombudsmannen har i skrivelse den 20 maj 1959 till Ballinbolaget meddelat, att han tagit del av kungl. jordbruksdepartementets handlingar rörande ett flertal av Kungl. Maj:t meddelade beslut angående tillstånd för styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök att mottaga vissa gåvomedel från Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning och därvid funnit att Kungl. Maj :t genom olika beslut förklarat hinder icke möta för styrelsen att mottaga vissa gåvomedel, som av stiftelsen ställts till förfogande för finansiering av viss av Franck och vid SJF bedriven forskningsverksamhet. JO har funnit Ballinbolagets klagomål icke motivera annan åtgärd än att handlingarna skulle överlämnas till utredningsmannen för kännedom. Ytterligare uttalanden av samma innebörd som de ovan redovisade har gjorts av Otto Ballin aktiebolag år 1957 i olika skrivelser till Näringslivets opinionsnämnd i tvist mellan Ballinbolaget och Svenska superfosfat försäljnings aktiebolaget samt i ett i mars 1958 från Ballinbolaget utsänt cirkulär med titeln »Aktuellt. Varning för superfosfatmonopol.». Inför utredningsmannen har även ingenjören Otto Ballin givit uttryck åt den meningen, att de medel som härstammade från den svenska superfosfatindustrin kunde öva inflytande på forskningsarbetet vid SJF1 och på forskningens objektivitet. Uttalanden av liknande innebörd har i olika sammanhang gjorts även av Perman. Professorn Y. Gustafsson har inför utredningsmannen uppgivit bl. a. följande: I egenskap av överinspektör för försöksväsendet hade han haft anledning att sätta sig in i de olika försöksplaner och försöksprogram, som högskolestyrelsen haft att fastställa. Icke i något fall hade han funnit en plan eller ett program, som visade tecken på bristande objektivitet i uppläggningen. Icke heller då det gällde valet av problem i gödslingsförsöksverksamheten hade han funnit något, som kunde tänkas innebära en avvikelse från den fulla objektiviteten. Angående de s. k. GKS-stipendierna har Gustafsson yttrat: GKS-stipendierna började utdelas 1949. GKS lämnade anslag till lantbruksakademien, som i sin tur delade ut medlen i form av stipendier till yngre forskare inom växtnäringsområdet. Genom dessa stipendier hade flera yngre talanger beretts möjlighet att ägna sig åt växtnäringsforskning och de hade med stöd av dessa stipendier gjort delvis mycket fina arbeten. Emellertid hade det givetvis varit trevligare om staten velat ge stödet i stället för industrin. Av principiella skäl kunde man nämligen önska, att de yngre forskarna på detta område icke hade anledning känna att de hade industrin att tacka för en del av sin utbildning. På de s. k. gödselmedelsrabatterna har Gustafsson anlagt ungefär samma betraktelsesätt som på stipendierna. Han har härom yttrat: Rabatterna hade varit till stor nytta, men det hade ur principiell synpunkt varit bättre

285 om statsanslagen varit så väl tilltagna att man kunnat Lacka nej. Beträffande rabatterna kunde man dock föra även ett annat resonemang. I försöksverksamheten arbetade man med och prövade industrins produkter. Resultaten av denna verksamhet måste anses vara av så stor betydelse för industrin, att den borde ställa arbetsmaterialet till förfogande utan kostnad. Angående anslagen från Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning har Gustafsson anfört: Under senhösten 1954 hade Gustafsson blivit underrättad om att man inom industrin hade bildat eller vore färdig att bilda en stiftelse med syfte att i väsentlig omfattning lämna bidrag till försöksverksamheten. Närmast hade man avsett att stödja Francks arbeten. Stiftelsen skulle stå under tillsyn av lantbruksakademien och var nära förbunden med akademien. Gustafsson hade därefter fört vissa förhandlingar med Colbjörnsen angående formerna för medlens överlämnande till de olika forskningsändamålen och därvid som sin uppfattning framhållit, att en enklare och mera lättöverskådlig väg än den planerade borde väljas, om industrien ville stödja forskningen. Under eftervintern 1955 hade Åkerberg och Franck meddelat, att stiftelsen erbjudit dem betydande belopp för vissa undersökningar. De hade hos högskolans styrelse anhållit om tillstånd att få mottaga medlen. Högskolestyrelsen hade sedan efter en mycket ingående diskussion beslutat att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om tillstånd att mottaga de erbjudna bidragen, varvid styrelsen förutsatte att medlen överlämnades förutsättningslöst så att den ifrågavarande forsknings- och försöksverksamheten kunde »bedrivas fritt och obundet och bli föremål för fri insyn». Medlen borde vidare ställas till styrelsens förfogande, och styrelsen avsåg att — innan beslut om medlens slutliga disposition fattades — i samma ordning som gällde för övrig under styrelsens överinseende ställd försöksverksamhet, fastställa årsvis uppgjorda, detaljerade program för verksamheten. Kungl. Maj:t hade den 15 juli 1955 medgivit, att medlen fick mottagas under de förutsättningar som styrelsen angivit. Stiftelsen hade sedermera utdelat ytterligare medel, vilka huvudsakligen gått till Franck och hans medhjälpare. Dessa hade hos styrelsen anhållit om tillstånd att taga emot pengarna och styrelsen hade i sin tur hos Kungl. Maj :t hemställt om sådant tillstånd. Kungl. Maj :t hade undantagslöst bifallit framställningarna och sammanlagt hade omkring en halv miljon kronor utbetalats från stiftelsen till SJF. I juni 1956 hade Gustafsson i styrelsen väckt förslag om tillsättande av en granskningskommitté med uppgift att granska försöksprogrammen innan de fastställdes av styrelsen. Härigenom skulle vissa utomstående sakkunniga kunna beredas tillfälle att gå igenom försöksplanerna. Avsikten var att man på ett så tidigt stadium som möjligt skulle uppfånga eventuella erinringar mot planerna och få erforderliga modifikationer vidtagna. Franck hade förklarat att han icke hade något att erinra mot detta förslag. Då styrelsen

236 vid ett senare sammanträde stått inför uppgiften att utse ledamöter i denna granskningskommitté hade det visat sig att Franck ville godkänna endast en kommitté, utsedd bland högskolestyrelsens ledamöter. Franck hade förklarat, att han skulle komina att avsäga sig befattningen med försöksverksamheten, om kommittén gavs en annan sammansättning. Styrelsen hade följt Francks yrkande och utsett en kommitté inom styrelsen. Gustafsson hade emellertid reserverat sig mot beslutet. Intermezzot i styrelsen hade givit Gustafsson en obehaglig känsla av att Franck icke ville gå med pä en helt öppen insyn i de arbeten, som finansierades av stiftelsen. Med anledning härav hade Gustafsson ansett sig böra mera markerat fästa uppmärksamheten vid den allt större roll, som gödselmedelsindustrin börjat spela vid finansieringen av försöksverksamheten på detta område. På Gustafssons initiativ hade frågan därför tagits upp till diskussion i styrelsen, vilket lett till att styrelsen den 14 december 1956 fattat beslut om utseende av en utredningskommitté, som skulle upptaga finansieringsfrågan till närmare övervägande. Kommitténs främsta erinran mot den rådande ordningen var att högskolestyrelsen ständigt sattes i efterhand när det gällde anslagen till SJF. Stiftelsen hade tagit kontakt med enskilda försöksmän, diskuterat program och arbetsplaner med dem och givit dem pengar. Först därefter hade högskolestyrelsen kopplats in. Kommittén hade nu önskat den ändringen, att stiftelsen tog kontakt med styrelsen och lämnade besked angående de problem, som stiftelsen ville ha undersökta, och de pengar, som kunde ställas till förfogande, varefter det skulle ankomma på styrelsen att taga upp frågan med lämpliga institutioner och försöksmän. Representanter för stiftelsen hade emellertid under överläggningar med kommittén ställt sig helt avvisande till förslaget att högskolestyrelsen skulle utse lämpliga institutioner och personer för bearbetningen av överenskomna problem. Särskilt Colbjörnsen hade mycket bestämt fasthållit vid, att stiftelsen skulle utöva denna befogenhet, överläggningarna mellan kommittén, stiftelsen och högskolestyrelsen hade dock slutligen lett fram till vissa riktlinjer för anslagsgivningen, vilka godkänts av styrelsen och akademien i april 1957. De av Gustafsson omnämnda riktlinjerna för anslagsgivningen har tidigare redovisats i denna utredning (se ovan s. 35 och bilaga 3). Gustafsson har vidare anfört: Enligt hans uppfattning var det stiftelsen, som i realiteten hade beslutanderätten angående tilldelning av anslag från stiftelsen, men akademikollegiet hade vetorätt och kunde således förhindra att anslag av industrimedel utgick till visst föreslaget ändamål. Den gällande ordningen hade icke föranlett, att forskningen genom anslagen från industrin letts in på områden, som stod industrin särskilt nära. Möjligen kunde man finna att stiftelsen i första hand ville gynna arbeten på längre sikt och sådana arbeten, där konstgödselmedlens långtidsverkan beaktades. Å andra sidan låg det ju i tiden, att problem rörande långtidsverkan beak-

237 lades i långt större utsträckning än tidigare, överhuvudtaget hade Gustafsson intryck av att de undersökningar, till vilka stiftelsen lämnat hidrag, var mycket fina och väl herättigade. Vetenskapligt sett fick man betrakta dem som avancerade. Den forskning, som stiftelsen stött var av djupgående art och hade icke gällt den mera praktiskt inriktade försöksverksamheten. Gustafsson hade dock hela tiden haft och hade fortfarande den till Colbjörnsen under eftervintern 1955 framförda uppfattningen att en enklare och lättöverskådligare väg borde ha valts för industristödet till forskningen. En direktkontakt borde ha etablerats mellan industrin och styrelsen i dessa frågor. Professorn R. Nilsson har inför utredningsmannen uppgivit: Han hade icke hört, att Franck haft några ekonomiska förmåner för hjälp som han skulle ha lämnat GKS eller industrin. Han hade heller icke någon anledning förmoda, att något sådant skulle ha förekommit, överhuvudtaget hade det — såvitt han kände till — icke framkommit något, som kunde anses tyda på att Franck i sin verksamhet skulle ha varit påverkad av ovidkommande hänsyn. Detsamma gällde för övrigt även Perman. Angående förfarandet vid anvisning av medel från stiftelsen har Nilsson vidare uppgivit: Enligt den från början tillämpade ordningen hade stiftelsen fattat beslut om anslag efter personliga ansökningar av vederbörande forskare. Ärendet hade sedan gått till en särskild sektion för växtnäringsfrågor inom lantbruksakademien. Sedan sektionen avgivit yttrande hade ärendet behandlats av akademikollegiet. Sektionen och kollegiet hade att bedöma frågan, huruvida den avsedda undersökningen kunde anses ligga inom den lämpliga ramen för vetenskapligt arbete på området. Det tillämpade förfaringssättet hade emellertid väckt åtskillig kritik. Den omständigheten att stiftelsen med dess starka och icke helt enhetliga industriförankring utsåg de personer, som skulle utföra de vetenskapliga undersökningarna, kunde i vissa fall medföra betänkliga konsekvenser, exempelvis då konkurrerande gödselmedel gjordes till föremål för jämförande undersökning. Olägenheterna med detta system hade också föranlett att ett avtal försöksvis ingåtts mellan högskolans styrelse och lantbruksakademiens akademikollegium, enligt vilket en ansökan om medel till en viss undersökning innan den behandlades inom akademien skulle tillstyrkas av vederbörande institutionsföreståndare, varefter högskolans styrelse hade att bestämma huruvida medlen skulle mottagas. Kort tid efter det att detta avtal ingåtts hade det emellertid inträffat, att en tjänsteman vid en av lantbrukshögskolans institutioner beviljats medel till en undersökning utan att institutionsföreståndaren blivit underrättad om tjänstemannens ansökan om bidrag från stiftelsen. Efter denna händelse hade högskolans styrelse förklarat, att den med akademien ingångna överenskommelsen var att anse som uppsagd. Styrelsen hade därefter utsett en kommitté med uppdrag att överlägga med akademien och GKS-stiftelsen i frågan hur man i fortsätt-

238 ningen skulle förfara vid medelsanvisningen. Sådana förhandlingar hade sedermera också förts men de hade ännu icke lett fram till något bindande avtal. För egen del kunde Nilsson icke finna stöd för den uppfattningen att det äldre avtalet åter skulle ha blivit gällande. Landshövdingen Ä. Hovgård har i denna del yttrat: Då det gällde medel, som industrin ställt till förfogande för främjande av växtnäringsforskning, hade man inom högskolans styrelse hyst den önskan, att industrin skulle anvisa medel, gärna med angivande av det specifika ändamål, till vilket de skulle användas, men att det skulle ankomma på högskolans styrelse att bestämma försökens planläggning och besluta vem som skulle leda försöken. Representanter för industrin hade emellertid icke velat godtaga en sådan ordning. Efter förhandlingar hade dock en överenskommelse träffats av innehåll att beslut om utdelning av medel från industrin skulle fattas först sedan vederbörande institutionschef medgivit att arbetet fick utföras på institutionen samt högskolans styrelse lämnat sitt tillstånd. Då denna överenskommelse i ett fall icke följts, hade högskolans styrelse förklarat, att överenskommelsen genom det inträffade blivit bruten. Flera överläggningar hade därefter hållits och, såvitt Hovgård kände till, hade något nytt avtal icke kommit till stånd. Högskolans styrelse vidhöll dock alltjämt sin mening, att det borde ankomma på denna styrelse att avgöra, vem som skulle tilldelas anslag av industrimedel och utföra försöken, samt att bestämma om försökens uppläggning. Landshövdingen F. Domö har inför utredningsmannen uppgivit: Han hade för sin del icke funnit anledning antaga annat än att de svenska forskarna på växtnäringsområdet undantagslöst var objektiva. Deras slutledningar kunde visserligen emellanåt ge intryck av en alltför stark tillspetsning, men han kunde icke tro att de i någon mån skulle vara medvetet felaktiga. Att försöksverksamheten skulle p>åverkas av att industrin lämnade bidrag i den ordning som tillämpades kunde han icke inse. En sådan påverkan skulle vara tänkbar om man hade att göra med en kår av oärliga vetenskapsmän, som på grund av egna intressen handlade tendentiöst. Någon grund för ett sådant påstående fanns emellertid icke. Av Francks verksamhet hade Domö fått det intrycket att den präglades av objektivitet, vederhäftighet och ärlig vilja. Han kunde emellertid icke yttra sig i frågan, huruvida Franck ur vetenskaplig synpunkt lagt upp sitt arbete på rätt sätt. Angående ordningen vid beviljande av anslag ur de medel, som stiftelsen ställt till förfogande, har Domö tillagt: Medlen utdelades av lantbruksakademien på grundval av rekommendationer, som meddelats av akademiens växtnäringskommitté. Akademien hade absolut bestämmanderätt då det gällde att avslå eller bifalla ansökningar. Industrin hade här icke något inflytande. Till sammanträdena med akademiens växtnäringskommitté kallades visserligen — förutom överinspektören för försöksväsendet — även sekreteraren i GKS Arne Hansson. Att Hansson genom att vara tillstädes vid

239 kommitténs sammanträden skulle komma i tillfälle att öva ett bestämmande inflytande på kommitténs beslut var emellertid otänkbart. För den som kände ledamöterna i denna kommitté tedde sig ett påstående om ett sådant inflytande såsom fullkomligt huvudlöst. Professorn B. R. M. Torssell har uttalat bl. a. följande: De beskyllningar angående bristande objektivitet, som framställts mot Franck, var enligt Torssells åsikt oberättigade och ärekränkande. Det var uteslutet' att Franck vid sin bedömning av resultaten skulle ha varit medvetet och på ett otillbörligt sätt påverkad av gödselmedelsindustrin. Franck var till sin natur mycket självständig och sade sin mening utan hänsyn till hur den blev mottagen. Angående rnedelsanvisningen har Torssell uppgivit: Att en stiftelse bildats för att förmedla industrins bidrag till forskningen på detta område hade sin grund i skattetekniska förhållanden. Av samma skäl måste den forskning, som understöddes, ha anknytning till de ifrågavarande produktionsmedlen. Detta var en öppet deklarerad förutsättning, som man ansett sig kunna acceptera. Lantbruksakademien hade åtagit sig att förmedla vissa anslag från gödselmedelsindustrin till forskningen. Ansökningarna om anslag prövades ingående av akademiens kommitté för växtnäringsforskning. Bestämda villkor och regler fanns för medlens användning och redovisning. Vidare skulle redogörelse lämnas för arbetets utförande. Full insyn i denna verksamhet var möjlig. En överenskommelse hade träffats mellan akademien och lantbrukshögskolan om att anmälan skulle göras till högskolan om sådana ansökningar, som gällde anslag från stiftelsen till forskare vid högskolan eller SJF. På grund av ett ofrivilligt förbiseende från Torssells sida hade i ett fall sådan anmälan icke skett. Till följd av ett missförstånd hade formell rättelse därefter icke heller kommit att ske. Numera hade emellertid en ny överenskommlse träffats av samma innebörd som den tidigare. Enligt den gällande ordningen skulle anslagsfrågorna vara behandlade i akademiens kommitté för växtnäringsforskning innan stiftelsen meddelade beslut om medelstilldelningen. Med den sammansättning och kompetens, som akademiens kommitté för växtnäringsforskning hade, var det icke troligt att några ovidkommande synpunkter skulle kunna göra sig gällande vid prövningen av arbetsplaner, redogörelser eller dylikt. Vid ärendenas behandling i akademikommittén bereddes såväl överinspektören som sekreteraren i GKS tillfälle att närvara. I stiftelsens styrelse ingick direktören B. Colbjörnsen som representant för Sveriges Kemiska Industrikontor samt professor Erik Åkerberg och Torssell själv som representanter för akademien. Vid styrelsens beslut hade alltid rent sakliga synpunkter varit avgörande. Stiftelsen kunde visserligen, om den fann skäl därtill, besluta att icke ställa medel till förfogande för arbeten, som kommittén förordat, men något sådant hade aldrig förekommit. Inga anslag — vare sig från stiftelsen eller av s. k. GKS-medel — kunde utgå utan att akademikollegiet beslutat härom. Akade-

miens kommitté för växtnäringsforskning hade följaktligen ett avgörande inflytande vid anslagsfrågornas behandling. Inför utredningsmannen har professorn T. A. G. Torstensson på direkt fråga förklarat: Han hade den bestämda uppfattningen, att Franck icke haft någon som helst favör från industrin. Däremot kunde han tänka sig, att Franck på sin tid blivit tillfrågad, då det gällde utvidgningen av kalkkväveoch superfosfatfabrikationen, och att han därefter känt sig bunden av de uttalanden han tidigare gjort. Detta skulle möjligen kunna förklara Francks framträdanden till försvar för kalkkvävet — och superfosfatet — så snart kritik uttalats mot något av dessa gödselmedel. Angående förfarandet vid tilldelning av anslag av industrimedel har Torstensson tillagt: Det hade naturligtvis varit lyckligast om jordbruksforskningen kunnat få anslag av statsmedel i tillräcklig omfattning. Detta hade icke kunnat ske och under sådana förhållanden hade industrins stöd varit mycket värdefullt. Att medlen kom från industrin behövde i och för sig icke spela någon roll. Det väsentliga var att de lämnades förutsättningslöst och att givarna icke sökte påverka den verksamhet, som man genom anslagen ville stödja. Vid de s. k. GKS-stipendiernas tillkomst hade Torstensson medverkat, och han hade aldrig haft någon känsla av att man från givarnas sida velat blanda sig i uppläggningen av undersökningarna. Denna bidragsform hade fungerat mycket bra. Sedan hade Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning kommit till. Till en början hade förfarandet varit så anordnat, att stiftelsens styrelse, i vilken industrin var representerad, först fattat beslut angående medlens användning innan frågan behandlades av den av lantbruksakademien tillsatta kommittén. Detta hade haft till följd att endast anslag till sådana ändamål, som godtagits av stiftelsens styrelse, blivit föremål för prövning av akademiens kommitté för växtnäringsforskning. Fördelningen av de första anslagsmedlen hade sålunda varit uppgjord på förhand — endast Franck hade fått pengar från stiftelsen. Detta var givetvis icke tillfredsställande och även stiftelsen hade efter hand kommit till insikt om, att systemet icke fungerade som det borde. Principerna för anslagstilldelningen hade därefter ändrats. Laboratorn I. Backer har inför utredningsmannen uttalat: Han hade icke den känslan att Franck vare sig medvetet eller omedvetet varit påverkad av industrin, då han framlagt sin uppfattning rörande exempelvis kalkkvävets värde och användbarhet. Bachér hade den personliga uppfattningen att Franck icke lät sig påverka. Han grundade sin uppfattning på ett samarbete med Franck, som sträckt sig från 1931 till de senaste åren. Grundorsaken till de diskussioner, som lett fram till den föreliggande situationen, var enligt hans förmenande att SJF arbetade med otillräckliga resurser och att de tillgängliga medlen splittrades på alltför många arbetsuppgifter, med påföljd att man icke kunde genomföra verkligt grundliga undersökningar, som kunde ge värdefulla resultat.

241 Direktören B. Colbjörnsen har inför utredningsmannen uttalat sig angående Franck och därvid förklarat bl. a. att Franck var »otroligt rakryggad och omöjlig att påverka»; han hade egna och mycket bestämda åsikter och var helt säkert omutlig. Colbjörnsen har vidare beträffande förfarandet vid fördelning av bidragsmedel från Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning hänvisat till den träffade uppgörelsen mellan lantbruksakademien och lantbrukshögskolan, enligt vilken en ansökan om bidrag först måste passera sökandens institutionschef och sedan behandlas och godkännas av högskolans styrelse. Colbjörnsen har tillagt: Akademiens kommitté för växtnäringsforskning kunde tillstyrka, bordlägga eller avslå ansökningen. Den avgörande prövningen av ansökningen skedde vid kommitténs granskning av ärendet. Bland ledamöterna i denna kommitté fanns icke någon representant för industrin. Däremot kallades såväl överinspektören som GKS' sekreterare till kommitténs sammanträden. Sedan ansökningen därefter behandlats av akademiens förvaltningsutskott, överlämnades den med kommitténs yttrande till stiftelsens styrelse för slutligt avgörande. Stiftelsens styrelse kunde visserligen teoretiskt avslå ansökningen under motivering att ansökningen avsåg ett ändamål, till vilket anslag icke borde utgå, men något sådant hade aldrig inträffat. Den instans, som vid prövningen av dessa anslagsfrågor hade det reellt bestämmande inflytandet, var akademiens kommitté för växtnäringsforskning. Colbjörnsen har vidare inför utredningsmannen redogjort för de ersättningsbelopp, som utbetalats till Franck för arbete på uppdrag från industrin. Colbjörnsen har härom uppgivit: Från konsortiet Äger hade icke till Franck lämnats några som helst bidrag. Däremot hade CFJ, där Franck var anställd under tiden 1931—1945, från Äger erhållit sammanlagt 188 150 kronor. Av detta belopp hade superfosfatindustrin bidragit med 64 100 kronor. Dessa medel hade disponerats av anstaltens styrelse. Franck hade uppburit ersättning för smärre artiklar, som han skrivit, och även fått resebidrag. Under åren 1931—1945 hade till honom huvudsakligen såsom ersättning för resor utbetalats 1936 sammanlagt 383 kronor, 1937 1000 kronor, 1938 2 000 kronor och 1939 1 000 kronor. Franck hade vidare erhållit för renskrivning vid ett tillfälle 198 kronor, för en skrift med titeln »Jordens gödsling» 1936 500 kronor och för ett särtryck i Lantmannen 1938 52 kronor 50 öre. Under tiden efter 1945 hade till Franck utbetalats 1948 för ett föredrag 100 kronor samt under vart och ett av åren 1950—1957 1 000 kronor för redigering av de gödslingsråd, som brukade tryckas på baksidan av Förenade Superfosfatfabrikers tre gånger årligen utgivna priskurant, och för besvarande av sådana frågor från jordbrukare, som industrin ej ansåg sig ha tillräcklig sakkunskap för att besvara. För artiklar i VnN utbetalades vidare honorar, som numera uppgick till 150 kronor per artikel. Detta honorar var emellertid alltför lågt. Det hade nämligen visat sig svårt att förmå fackmännen att författa artiklar till tidskriften för så låg ersättning. Franck hade emellertid 16

242 alltid beredvilligt skrivit artiklar för publicering i VnN och han hade aldrig uttalat missnöje med honoraret. Agronomen Arne Hansson har i förevarande spörsmål yttrat bl. a. följande: De belopp, som av GKS ställts till förfogande för forskningsverksamheten, hade utbetalats till lantbruksakademien i form av GKS' forskarstipendier, vilka instiftats för att befordra utbildning och rekrytering av vetenskapliga krafter på växtnäringsområdet och samtidigt främja den vetenskapliga forskningen. Inga medel hade överlämnats direkt till lantbrukshögskolan. Man hade valt detta förfaringssätt, emedan akademien hade den största överblicken över rådande behov och tillgängliga resurser. Akademien hade tillgång till vissa fonder och möjligheter att anskaffa bidrag även från andra institutioner. Möjligheterna till en samordning av stödet från GKS och bidragen från andra håll tillvaratogs därför bäst, om medlen ställdes till akademiens förfogande. En grundtanke vid bidragsgivningen till akademien hade vidare varit, att forskarna själva skulle ansöka om medel för undersökningar. Om medlen överlämnades till högskolans styrelse, kunde följden tänkas bli, att styrelsen uppdrog åt någon att genomföra en undersökning utan att denne kanske hyste särskilt intresse för forskningsuppgiften. Rektorn G. Bengtsson har i denna fråga yttrat: Han ville icke påstå, att Franck i sin verksamhet skulle ha tillgodosett industrins intressen. Beträffande kalkkvävet kunde det tänkas, att Franck i ett tidigare skede gjort vissa uttalanden, som han sedan ogärna ville frångå, och att hans hållning småningom övergått till att bli en fix idé. Åtminstone hade Bengtsson fått ett sådant intryck av Francks inlägg i diskussionen. Direktören C. M. Björklund har yttrat: Han kunde absolut icke tro att Franck skulle ha påverkats av den svenska industrin när det gällde att taga ställning t. ex. i kalkkvävefrågan. Han skulle vidare, när det gällde Franck, aldrig kunna drömma om att denne på något sätt skulle vara beroende av industrin i ekonomiskt hänseende. Den allmänna meningen bland försöksmännen var nog att hela frågan drivits upp till alltför stora proportioner. Problemen hade icke den ekonomiska räckvidd som man på vissa håll velat göra gällande. Direktören C. E. Sjögren har förklarat att industrin enligt hans uppfattning icke lade någon hämsko på arbetet med de olika forskningsuppgifterna utan allenast såg till att det fanns medel för försökens genomförande och att arbetet lades i fullt objektiva händer. Han har vidare hänvisat till att försöksplanerna fastställdes av högskolans styrelse och att även lantbruksakademien hade ett avgörande inflytande då det gällde att disponera över de medel som industrin ställde till förfogande. Direktören S. J. G. Zachrison har uppgivit: Han trodde icke på att Franck skulle ha åtnjutit några ekonomiska förmåner av industrin. Möjligt var emellertid att Franck tidigare på begäran av industrin gjort uttalanden beträffande den framtida användningen av vissa gödselmedel och kommit att

243 känna ett visst ansvar för riktigheten av sin prognos. En sådan känsla kunde omedvetet ha påverkat Franck då han skrev eller talade i olika frågor rörande gödselmedel och deras användning. Beträffande förfarandet vid beviljande av anslag av industrimedel har Zachrison tillagt: De pengar som industrin ställt til! förfogande innebar ökade resurser för forskningen och försöksverksamheten, men sättet för fördelningen av medlen var från början icke bra. Eftersom stiftelsen själv anmodat vissa personer att söka anslag, hade högskolans styrelse blivit satt i efterhand. Högskolans styrelse och överinspektören hade icke haft något inflytande då det gällde att avgöra på vilka forskningsområden medlen från industrin skulle sättas in för att stödja en utökad verksamhet. Sedermera hade visserligen förfarandet vid medelsanvisningen ändrats, men det var tveksamt om det i realiteten verkligen blivit så att högskolans styrelse fått det avgörande inflytande, som den borde äga. Överhuvudtaget hade enligt Zachrisons mening frågan om sättet och formerna för mottagande av anslag från industrin till forskning och försöksverksamhet blivit ett allt större problem. Inflytande

i samband

med publicering

och

försöksresultat

av

forsknings-

Anförda exempel I sina skrifter har Perman i olika sammanhang hävdat, att industriintressen fått ett alltför stort inflytande på forsknings- och försöksverksamheten på växtnäringsområdet bland annat därigenom att GKS efter hand kommit att spela en alltmera dominerande roll såsom opinionsbildande organ i gödslingsfrågor. Perman har i anslutning härtill gjort gällande, att GKS eller andra representanter för gödselmedelsindustrin vid åtskilliga tillfällen sökt göra sitt inflytande gällande i samband med publicering av forsknings- och försöksresultaten på detta område. Han har sålunda framhållit, att det skulle föreligga svårigheter att i vissa tidskrifter och publikationer offentliggöra artiklar och uppsatser angående sådana forsknings- och försöksresultat, som icke stod i överensstämmelse med gödselmedelsindustrins intressen. Till närmare belysning av hur industrin på olika vägar sökt vinna ökat inflytande på detta verksamhetsfält har Perman anfört vissa händelser och förhållanden, vilka i den fortsatta framställningen kommer att i korthet redovisas. Även Melchert har anfört exempel på sådana åtgärder från industrins sida, som enligt hans mening var uttryck för en strävan att öva inflytande på publikationsverksamheten. De förhållanden, som Melchert åberopat, hänför sig huvudsakligen till publiceringen av resultat från den lokala försöksverksamheten i Skåne. Vid samtal med utredningsmannen har flera av de hörda personerna ut-

244 t a l a t sig a n g å e n d e p u b l i k a t i o n s v e r k s a m h e t e n och å t g ä r d e r från i n d u s t r i h å l ] i a n s l u t n i n g till d e n n a v e r k s a m h e t . Även s å d a n a u t t a l a n d e n k o m m e r att r e d o v i s a s i den f o r t s a t t a r e d o g ö r e l s e n . 1. Perman h a r u p p g i v i t : V i n t e r n 1937 h a d e h a n blivit a n m o d a d a t t i S t o c k h o l m s - T i d n i n g e n s k r i v a en u p p s a t s o m v a l l a r n a s k v ä v e g ö d s l i n g . U p p satsen, som i n f l u t i t i t i d n i n g e n den 15 j a n u a r i 1937, h a d e fått titeln » F r a m för b ä t t r e v a l l a r » . U n d e r h ä n v i s n i n g till s k a n d i n a v i s k a f ö r s ö k s r e s u l t a t h a d e P e n n a n d ä r i f ö r k l a r a t bl. a. a t t k a l k k v ä v e t v a r o l ä m p l i g t som kvävegödselmedel till vall. Med a n l e d n i n g av i n n e h å l l e t i d e n n a a r t i k e l h a d e k a l k k v ä v e i n d u s t r i n u p p s a g t alla s i n a a n n o n s o r d e r i de t i d n i n g a r , d ä r a r t i k e l n v a r i t i n t a g e n . K o r t d ä r p å — den 12 m a r s 1937 — h a d e e m e l l e r t i d i t i d n i n g e n intagits en a r t i k e l av F r a n c k m e d titeln » V å r e n s g ö d s l i n g s p l a n » , f l a n k e r a d av en a n n o n s o m k a l k k v ä v e a n v ä n d n i n g till v a l l a r . Till n ä r m a r e b e l y s n i n g av f ö r h å l l a n d e n a h a r P e r m a n h ä n v i s a t till i n n e h å l l e t i ett den 19 f e b r u a r i 1937 d a g t e c k n a t brev från d å v a r a n d e r e d a k t ö r e n för t i d n i n g e n s l a n t b r u k s s i d a , s t a t s a g r o n o m e n S. Eliasson till d i r e k t ö r e n A. von Melsted i Aftonbladet. Vissa d e l a r av d e t t a brev, v a r a v en k o p i a ingivits till s t y r e l s e n för K L S L av P e r m a n , återgives h ä r : Med anledning av dagens telefonsamtal ber jag härmed få lämna några upplysningar för bedömande av affären med Fosfatbolagets uppsägning av annonsorderna i Lantmannabladet. Den artikel, som ådragit tidningen bolagets missnöje, var beställd för S. T. D. Lantbrukssidan och var intagen där fredagen den 15 januari. I likhet med andra artiklar där, som jag ansett vara av intresse jämväl för Lantmannabladets läsekrets, överflyttades den till denna tidning och infördes onsdagen den 27 januari. Rubriksättningen till artikeln utfördes på S.T.D:s redaktion och ingressen skrevs av mig. Denna ingress har — då de i artikeln lämnade sakuppgifterna icke kunde bestridas — av firman anförts som skäl för anklagelser mot tidningens redaktion. Fosfatbolagets övervägande produktion bar varit kalkkväve, vilket gödselmedel behandlats i agronom Permans artikel. Kalkkväve bar från firmans sida uppreklamerats mycket kraftigt, och dess lämpligaste användning bar av firman och gödselmedlets övriga förespråkare beskrivits. Gödselmedlet bar prövats av den officiella statliga försöksverksamheten, men inte befunnits ha det värde som uppgivits. Försöksverksamhetens resultat ha emellertid bestritts av firman och gödselmedlets övriga förespråkare, och detta från ständigt skiftande utgångspunkter. — Ett exempel skall anföras: Från firman uppgavs, att kalkkväve borde givas till höstsäd på hösten, varvid gott resultat skulle erhållas. Gödselmedlet prövades då av den officiella försöksverksamheten under dessa förhållanden med mycket dåligt resultat. Det är fel, deklareras nu från bolaget, gödselmedlet bör i stället givas på våren eller på någon annan för gödselmedlet lämplig tid. Varje prövning av gödselmedlet — även när det skett efter direkta föreskrifter — säges vara missvisande, därför att prövningen borde ha skett på något annat sätt. Den hittillsvarande försöksverksamheten har emellertid tydligt visat, att kalkkväve på grund av sin osäkra verkan (ibland bra men ibland mycket dålig) icke är ett kvävegödselmedel, som det svenska jordbruket kan godkänna som standard-

gödselmedel eller ett gödselmedel som enligt nu föreliggande försöksresultat kan rekommenderas för de förhållanden, som i allmänhet dro rådande inom del svenska jordbruket. Att gödselmedlet under vissa, för detsammas utnyttjande speciellt gynnsamma förhållanden och till vissa grödor, kan vara konkurrenskraftigt, har aldrig hestritts. När det gäller kalkkväve, det gödselmedel, varom striden egentligen står, har jag heller ingenting emot att publicera artiklar, som förorda gödselmedlet //"// grödor till vilka det verkligen passar. Det torde emellertid bli ganska svårt att få vederhäftiga artiklar i gödslingsfrågor för närvarande, enär de ekonomiska intressena på detta område äro så starka, att man på vederhäftigt håll i allmänhet vägrar att skriva. Efter denna något långa och omständiga redogörelse för en del förhållanden på marknaden för kvävegödselmedel vill jag återkomma till frågan om Fosfatbolagets indragning av annonseringen i Lantmannabladet. Det som från min sida kan göras för att blidka bolaget kan icke bestå i ett förordande av kalkkväve i allmänhet för svenskt jordbruk. Däremot kan jag tänka mig en artikel som jag antagligen måste skriva själv, enär jag inte kan godtaga en reklamartikel, som härstammar från bolaget — som behandlar de svenska kvävegödselmedlen och deras användning. Med anledning av vad Perman anfört har Eliasson i ett intyg den 31 oktober 1957, som åberopats av Franck, förklarat bl. a. följande: Francks artikel utgjorde en fortsättning på en artikel närmast föregående vecka, där Franck påpekat betydelsen av att varje gödselmedel användes på ett riktigt sätt. Artikeln hade icke införts på begäran av gödselmedelsindustrin utan tillkommit efter anmodan av Eliasson. Införandet i tidningen hade icke haft något samband med den indragning av fosfatbolagets annonsering, som tidigare ägt rum. I anslutning till det anförda bör här tillfogas, att Francks artikel icke innehåller någon rekommendation rörande användning av kalkkväve som gödselmedel till vallar men att kalkkvävets verkan mot ogräs — även i vallar — uppmärksammats. Vidare kan erinras om att invid artikeln återfinnes icke blott kalkkväveannonsen utan även en annons om kalksalpeter Norig. 2. Melchert har inför utredningsmannen uppgivit: Våren 1937 hade firma H. Lickfett i Stockholm, som var representant för I. G. Farben, utsänt ett osignerat flygblad med titeln »Sockerbetornas kvävegödsling. Sammanfattning av de senaste årens försök med natronhaltig salpeter och kalksalpeter». Detta flygblad hade distribuerats till praktiskt taget samtliga dagstidningar inom det sockerbetsodlande området och till jordbrukarna inom samma område. Försöksresultaten hade emellertid i detta flygblad återgivits på ett sådant sätt, att försöksringarnas centralstyrelse funnit anledning att på ett sammanträde den 25 mars 1937 fatta beslut om offentliggörande i pressen av en protest mot denna reklam. Protesten, som undertecknats av centralstyrelsens samtliga medlemmar, hade distribuerats till alla de tidningar, söm tidigare publicerat flygbladet. En av dessa tidningar, Skånska Dagbladet,

hade emellertid vägrat att taga in protesten. Såsom förklaring hade tidningens dåvarande lanthruksredaktör uppgivit, att tidningen hade »alltför goda annonser från I. G.» 3. Melchert har vidare herättat: På 1930-talet hade rektorn Arvid Zachrison i Hvilan utgivit en tidskrift med titeln »Skånsk Jordhrukstidskrift». Denna puhlikation hade även fungerat som hetodlarföreningens medlemsblad. I mars 1937 hade Melchert författat en artikel, avsedd att intagas i nämnda tidskrift. Artikeln, som hade rubriken »Jämförande försök med olika kvävegödselmedel till sockerbetor», hade närmast innefattat en kritik av de försöksplaner, som då tillämpades av betodlarföreningen. Agronomen Arne Hansson, som vid denna tid var anställd hos Lickfett, hade vid upprepade tillfällen försökt förmå försöksringarna att övergå till samma försöksplaner. Sedan Zachrison tagit del av artikeln, hade han förklarat att han icke kunde taga in den i tidskriften, emedan betodlarföreningen i sådant fall skulle komma att avstå från att i fortsättningen nyttja tidskriften som sitt medlemsblad med påföljd att tidskriften måste upphöra att utkomma. Efter att på Melcherts anmodan ha förhört sig hos Tedin angående artikelns innehåll hade Zachrison emellertid sedermera ändrat ståndpunkt och förklarat, att han skulle taga in artikeln, eftersom han numera blivit övertygad om att Melchert hade rätt i sin kritik. Melcherts artikel hade också influtit i det nummer av tidskriften, som utkommit den 12 mars 1937. Några dagar senare hade hetodlarföreningens styrelse underrättat Zachrison om att tidskriften icke längre skulle utgöra medlemsblad för föreningen. Samma år hade tidskriften nedlagts. 4. År 1953 publicerade Melchert i Meddelande nr 18 från Centralstyrelsen för Malmöhus läns försöksringar sin försöksredogörelse »Gödslingsförsök i höstråg och höstvete åren 1928—1950 inom Malmöhus och Kristianstads län» (se ovan s. 149 ff.). Enligt denna sammanställning utvisade försöksresultaten, att kalkkväve var underlägset övriga kvävegödselmedel till höstsäd. Angående åtgärder från industrins sida sedan sammanställningen offentliggjorts har Melchert inför utredningsmannen uppgivit: Redogörelsen hade irriterat fosfatbolaget mycket. Melchert hade fått besök av representanter för bolaget — förvaltaren Bertil Eklundh, Aske gård, och bolagets dåvarande representant i Skåne agronomen Sigurd Persson — vilka förklarat, att man inom bolaget var mycket missbelåten med Melcherts redogörelse och ansåg, att den icke kunde vara riktig. De hade uttalat den åsikten, att försöken blivit utförda på ett felaktigt sätt, som missgynnat kalkkvävet. Melchert hade emellertid med hjälp av försöksberättelsen påvisat för dem, att kalkkvävet prövats på många olika sätt men givit genomgående dåliga resultat. Någon tid därefter hade direktören Hans Rydin i fosfatbolaget besökt Svalöv för att resonera med Melchert om hans försöksredogörelse. Vid samtalet hade även Åkerman, Bengtsson och Gelinder varit närvarande. Rydin hade inlett samtalet med en regelrätt tillrättavisning av Melchert för

247 att denne vågat framlägga denna försökssammanställning. Enligt Rydins uppfattning var resultaten felaktiga, emedan kalkkvävet ej använts på rätt sätt och försöken icke heller i övrigt blivit rätt utförda; kalkkvävet hade blivit missgynnat. Rydin hade vidare påtalat, att försöksmännen i Skåne icke var tillräckligt positivt inställda till kalkammonsalpeter såsom gödselmedel. Försöksmännen hade med bestämdhet hävdat sin mening gentemot Rydin och förklarat, att det var deras absoluta skyldighet att lämna jordbrukarna all den upplysning de kunde om resultaten från de utförda försöken. De hade vidare förnekat, att det förelåg något motstånd mot kalkammonsalpetern, som var ett bra och prisbilligt kvävegödselmedel, men framhållit att man i Skåne ofta av arbetstekniska skäl hellre tillämpade övergödsling än nedbrukning av kvävegödseln och att kalksalpeter var lämpligare härför än kalkammonsalpeter. Vid sammanträdet hade de skånska försöksmännen även med skärpa vänt sig emot de av gödselmedelsindustrin tillämpade reklammetoderna. — Sedermera hade Åkerman, Gelinder och Melchert på inbjudan av Rydin den 23 juni 1953 besökt fosfatbolagets försöksgårdar Aske och Skromsta. De hade därvid särskilt uppmärksammat ett försök, vari jämförelse skedde mellan kalkkväve och kalksalpeter. Försöket hade varit i viss mån besläktat med de försök, som Franck redovisat i SJF Medd. nr 54. Kalksalpeterparcellerna hade emellertid ett betydligt svagare bestånd än motsvarande parceller, gödslade med kalkkväve. Kalkkvävet hade tillförts på våren och nedmyllats. Kalksalpetern däremot hade — enligt vad förvaltaren Eklundh upplyste — tillförts så sent som i juni månad. Detta hade skett, emedan försöken i Skåne visat, att salpetern skulle ges först då vetet var omkring 20 cm långt. Melchert, Åkerman och Rengtsson hade då förklarat, att denna regel gällde höstvete i Skåne, där den längden nåddes väsentligt tidigare på våren, samt att försöksmännen i Skåne rekommenderade jordbrukarna att inom torra områden tillföra kalksalpetern före sådden av vårsådda grödor. Det var alldeles uppenbart, att kalksalpetern, så som den nyttjats i bolagets försök, icke kunde komma till sin rätt. Gelinder har i skrivelse till SJF den 15 december 1955 angående Eklundhs och Perssons samt Rydins besök i Svalöv berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad Melchert anfört. Angående ett nytt sammanträde i Svalöf den 19 augusti 1953 har Gelinder vidare berättat: Kallelse till detta sammanträde hade utsänts av Åkerman. Närvarande hade varit Åkerman, Melchert, Rengtsson och Gelinder samt därjämte Franck, Arne Hansson och direktören S. Axelsson i Svenska superfosfat försäljnings aktiebolaget. Även denna gång hade Melcherts försökssammanställning och frågan om kalkkvävets verkan diskuterats. Försöksledarna skulle nu åter övertygas om hur fel de hade och man skulle med hjälp av SJF lära dem hur förträffligt kalkkvävet var. Angående detta sammanträde har Franck i en P. M. den 20 januari 1956 förklarat: Syftet med sammanträdet den 19 augusti 1953 hade varit att klar-

248 lägga, huruvida Melcherts försöksberättelse kunde tänkas ge anledning till en komplettering av uttalandena i två av SJF:s publikationer nämligen C. Larson; »Stallgödselns komplettering med handelsgödsel» (SJF Särtr. Nr 56, 1951) samt O. Franck; »översikt över olika handelsgödselmedel och kalksorter samt deras användning» (SJF Särtr. Nr 78, 1954). Det hade varit för att diskutera dessa frågor som Franck infunnit sig till sammanträdet. Under diskussionen hade det visat sig, att Francks artikel om jämförelse mellan olika gödselmedel irriterat de närvarande representanterna för de skånska försöksringarna. Det hade emellertid rått enighet om att resultaten av de skånska försöken icke gav anledning till ändringar i Francks översikt (SJF Särtr. Nr 78). Såsom tidigare redovisats (ovan s. 151) lämnade Perman i FoF (Nr 5—6/1953) under rubriken »En lärorik försökssammanställning» en redogörelse för de av Melchert publicerade försöksresultaten, varefter Franck i ett senare nummer av samma tidskrift (Nr 7/1953) lät publicera en uppsats med titeln »Synpunkter på jämförelser mellan olika gödselmedel. Några erfarenheter från pågående försök med kvävegödselmedel.» (SJF Särtr. Nr 76, 1953). Om den fortsatta händelseutvecklingen har Melchert vidare berättat: Den 21 augusti 1953 hade redaktören Torsten Leissner på Sydsvenska Dagbladets jordbrukssida publicerat ett referat av Francks nyssnämnda artikel. Detta referat riktade sig emot Melcherts försökssammanställning och visade därmed även avsikten med Francks artikel. Vid telefonsamtal med Melchert hade Leissner förnekat, att han blivit ombedd av Franck att publicera referatet, men varken bekräftat eller bestritt att Arne Hansson eller fosfatbolaget framfört önskemål härom. Vid samma tillfälle hade Leissner förklarat, att han icke ville i tidningen publicera något genmäle från Melchert. Först efter upprepade framställningar från Melcherts sida och sedan denne hotat att låta offentliggöra genmälet i en annan tidning, hade Leissner gått med på att införa det, dock först sedan Franck beretts tillfälle att taga del av innehållet. Härigenom hade Franck fått tillfälle att i samma tidningsnummer publicera ett försvar. 5. I februari 1955 utgav jordbrukets upplysningsnämnd (JUN) ett specialnummer av FoF (nr 2/1955) innehållande gödslingsråd. I detta nummer framhölls inledningsvis, att JUN härmed velat tillgodose behovet inför vårbruket av kortfattade och populära råd och anvisningar rörande användningen av olika handelsgödselmedel med hänvisning till gödslingsförsöken. I specialnumret intogs bl. a. den tidigare omnämnda uppsatsen av Perman med titeln »Handelsgödselmedlens användning» (se ovan s. 47). Innehållet i Permans artikel föranledde direktören i Aktiebolaget Svenska salpeterverken Birger Kock att i skrivelse den 26 februari 1955 till JUN framhålla, att Permans artikel verkade i hög grad oförmånligt på bolagets framtida avsättning av svensktillverkad kalkammonsalpeter. Kock anhöll om besked huruvida vad Perman uttalat kunde betraktas som auktoritativt för JUN.

249 I en gemensam skrivelse den 3 mars 1955 till GKS anförde vidare AB Förenade superfosfatfabriker, Stockholms superfosfat fabriks AB och AB Svenska salpeterverken, att i Permans nyssnämnda artikel framförts påståenden om superfosfat, kalkammonsalpeter och kväve, vilka såvitt känt icke bestyrktes av hela det föreliggande svenska försöksmaterialet, samt tillika angivits priser på gödselmedel, som gav en felaktig bild av prisrelationerna. Med anledning härav begärdes, att GKS genom hänvändelse till JUN skulle söka få till stånd ett beriktigande av de felaktiga upplysningarna samt anhålla hos SJF att sju närmare specificerade frågor angående olika gödselmedel måtte besvaras. GKS överlämnade de tre industriföretagens skrivelse till JUN med anhållan att de berörda spörsmålen måtte prövas och att beriktiganden måtte införas i kommande häfte av FoF. I skrivelse den 5 mars 1955 till dåvarande föreståndaren för SJF professor E. Åkerberg anhöll därefter GKS, att de nyssnämnda sju frågorna måtte besvaras och att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för den händelse SJF skulle finna att de av industrin anförda spörsmålen gav anledning till ett beriktigande. Den 9 mars 1955 överlämnade Åkerberg till GKS ett av Franck utarbetat svar på de sju framställda frågorna. GKS anordnade därefter den 24 mars 1955 ett sammanträde på restaurang Ambassadeur i Stockholm, till vilket kallats bl. a. dåvarande statsrådet Norup, dåvarande generaldirektören i lantbruksstyrelsen Nordlander, ordföranden i JUN landshövdingen Hovgård, som likväl var förhindrad att närvara, professorerna Torssell, Yngve Gustafsson, Åkerberg och Franck samt direktören i lantbruksförbundet Sjögren ävensom ett antal industrirepresentanter. GKS företräddes av direktören Colbjörnsen och agronomen Arne Hansson. Angående detta sammanträde har Gustafsson vid samtal med utredningsmannen uppgivit bl. a. följande: I kallelsen till sammanträdet hade icke angivits vad som skulle avhandlas, men Gustafsson hade likväl anat detta. Han hade läst artiklarna i FoF:s specialnummer nr 2/1955 och funnit, att i varje fall Permans artikel icke var helt invändningsfri. Dagen före sammanträdet hade han träffat Franck och frågat denne om anledningen till sammankomsten. Franck hade svarat, att han icke hade en aning härom men att också han blivit inbjuden. Sammanträdet hade öppnats av Colbjörnsen. Sedan på dennes förslag Torssell utsetts till ordförande, hade Torssell överlämnat ordet till Franck, som hållit ett långt föredrag. I detta föredrag, som syntes vara väl genomarbetat och disponerat, hade Franck efter allra bästa förmåga malt sönder Permans artikel i FoF och även gått till angrepp mot en i samma nummer av tidskriften intagen artikel av jordbrukskonsulenten C. M. Björklund med titeln »Gödslingsråd för södra Sverige». Efter Francks föredrag hade det blivit diskussion, under vilken från flera håll framförts kritik i första hand mot Perman men även mot Björklund. Även Gustafsson hade yttrat sig i diskussionen och därvid bl. a. uttalat sitt ogillande av åtgärden att anordna en sammankomst av ifråga-

250 varande slag med deltagande av bl. a. jordbruksministern i syfte att kritisera och mala sönder ett par försöksmäns artiklar utan att författarna beretts tillfälle att närvara och försvara sig. Norup hade sedermera begärt ordet och förklarat, att han ville bli betraktad såsom närvarande icke i egenskap av statsråd utan såsom jordbrukare. Under den fortsatta diskussionen hade man kommit in på frågan huruvida JUN eller dess sekreterare kunde anses stå bakom eller ha ansvar för innehållet i de båda kritiserade artiklarna. Förmodligen hade man avsett att förmå JUN att i något senare nummer av FoF införa rättelser av uttalanden i de båda artiklarna eller helt taga avstånd från deras innehåll. I sitt inledningsanförande vid sammanträdet å Ambassadeur framhöll Colbjörnsen, att de i specialhäftet av FoF givna råden i flera och mycket betydelsefulla avseenden icke överensstämde med sådana hos SJF framkomna resultat, som var kända för industrierna. Colbjörnsen förklarade, att det var med förvåning som industrierna konstaterade detta. Han fortsatte: 1 FoF:s specialhäfte uttalades, att superfosfat i varje fall på lång sikt skulle vara underlägset thomasfosfat, att kalkammonsalpeter till alla grödor utom potatis skulle ha cirka 10 % lägre effekt än kalksalpeter och att kalkkväve hade ett så lågt verkningsvärde, att det under nuvarande förhållanden icke kunde konkurrera med övriga kvävegödselmedel. Uttalandena i tidskriftens specialhäfte var emellertid icke någon engångsföreteelse. Colbjörnsen erinrade om Permans artikel »En lärorik försökssammanställning» (FoF nr 5—6/1953), i vilken dragits synnerligen anmärkningsvärda slutsatser om vissa försöks ekonomiska innebörd. De nämnda uttalandena skulle, om de var riktiga, föranleda att de svenska industrierna skulle vara nödsakade att lägga om sitt tillverkningsprogram, vilket skulle medföra stora investeringar och betydande kostnader. En sådan omläggning skulle naturligtvis icke kunna ske utan att verkliga skäl härför förelåg, styrkta av ett tillräckligt omfattande och objektivt försöksmaterial. De angivna exemplen på en upplysningsverksamhet, som man på industrihåll uppfattade som felaktig, var tyvärr icke de enda. Industrin hade emellertid dittills hållit sig avvaktande i förhoppning att de felaktiga råden berott på tillfälligheter. Innehållet i FoF:s specialhäfte tydde dock på att så icke var fallet. Här deklasserades vissa gödselmedel utan angivande av sakskäl eller hänsynstagande till hela det föreliggande försöksmaterialet. För detta uttalande hade Colbjörnsen ett säkert stöd i ett av SJF nyligen lämnat svar på vissa av GKS ställda frågor. Syftet med kritiken var icke blott att fä felaktigheterna korrigerade —vilket försöksverksamhetens representanter själva torde komma att ombesörja — utan fastmera att för framtiden söka förebygga en felaktig rådgivning, som spred förvirring och osäkerhet. Colbjörnsen framförde slutligen vissa förslag, som enligt industrins mening kunde tänkas bidraga till lösningen av det berörda spörsmålet. Han anförde härom bl. a. följande: All försöksverksamhet borde ytterligare sam-

251 ordnas. Det kunde ifrågasättas om man icke i likhet med vad som skedde i Danmark borde ordna så att alla försöksmeddelanden från försöksgårdar, hushållningssällskap e t c , vilka uppbar bidrag av statsmedel till sina försök, före publiceringen underställdes SJF, som skulle ha rätt att till meddelandet foga sina kommentarer. Det skulle vidare vara till fördel om SJF årligen vid det s. k. tjänstemannamötet och vid distriktssammanträden om lokal försöksverksamhet lämnade en orientering om resultaten av pågående specialförsöksserier, så att alla försöksledare kunde vara orienterade om eventuella nyheter på växtnäringsområdet. Den av SJF utgivna skriften »översikt över olika handelsgödselmedel och kalksorter samt deras användning» (SJF Särtr. nr 78, 1954), som utgjorde en sammanfattning av föreliggande erfarenheter från forsknings- och fältförsöksverksamheten, borde årligen utsändas till alla jordbrukets rådgivare. Ny upplaga av denna koncentrerade handledning om växtnäringsmedlen borde iordningställas, då nya försöksrön visade att ändringar erfordrades. Denna skrift hade godkänts av medlemmarna i GKS såsom vägledning för organisationens och medlemmarnas upplysningsverksamhet. Vad slutligen angick JUN:s rådgivande verksamhet borde den förändringen vidtagas att JUN underställde SJF allt sitt material på samma sätt som GKS gjorde t. ex. med materialet till tidskriften VnN. Colbjörnsen avslutade sitt anförande med en försäkran att industrin önskade ett förtroendefullt och intimt samarbete med statens olika organ på jordbruksområdet men skulle komma att energiskt värja sig emot »slag under bältet av den typ, som industrin utsatts för vid upprepade tillfällen under de senaste åren». I skrivelse den 26 mars 1955 till GKS lämnade JUN besked om att de i industriföretagens skrivelse den 5 mars 1955 framställda frågorna icke befunnits vara av sådan beskaffenhet att något beriktigande i FoF var erforderligt. JUN tillade att nämnden hos Perman hemställt att han måtte överväga publicering av ett klarläggande beträffande den i hans artikel återgivna prislistan på gödselmedel. I en skrivelse samma dag till Kock framhöll JUN, att Permans artikel i FoF författats av en försöksman i ansvarig ställning och sålunda var ett uttryck för dennes inställning till frågan om kalkammonsalpeterns fördelar och nackdelar. Kock svarade i skrivelse den 'SO mars 1955, att JUN enligt hans uppfattning påtagit sig ansvaret för artikeln i fråga genom uttalandena i ingressen till artikelserien samt att AB Svenska salpeterverken, då felaktigheterna i hög grad skadade bolagets intressen, såg sig nödsakat att på lämpligt sätt underrätta sin kundkrets om de rätta förhållandena. Vid samtal med utredningsmannen har Hovgård angående denna fråga uppgivit bl. a. följande: Vid ett telefonsamtal med Hovgård hade verkställande direktören i Sveriges lantbruksförbund Einar Sjögren vänt sig emot uttalandena i specialnumret av FoF och krävt, att det skulle ordnas med förhandsgranskning av de skrifter, som gavs ut av JUN. Hovgård hade mot-

252 satt sig detta förslag och förklarat, att JUN sett som sin uppgift att sprida saklig upplysning så långt det var möjligt, att man på JUN icke var kapabel att granska vad de olika forskarna och vetenskapsmännen skrev och att dessa därför själva under ämbetsmannaansvar måste svara för innehållet i sina bidrag. Hovgård hade tillagt, att JUN icke heller i framtiden ämnade taga hänsyn till några industriintressen utan hysa tilltro till de korrekta och ansvarskännande skribenter, som man ämnade anlita. Sjögren hade då svarat, att lantbruksförbundet i sådant fall fick överväga, om förbundet i fortsättningen kunde genom sitt föreningsblad ge fortsatt spridning åt FoF. Hovgård hade genmält, att en sådan åtgärd från förbundets sida givetvis skulle vara att beklaga, men att förhållandet icke var ett argument, som kunde inverka på Hovgårds hållning i den omdiskuterade frågan. 6. Perman har vidare berättat (Påminnelser s. 22 ff.) : År 1950 hade han av sekreteraren i Lantbruksakademien blivit ombedd att inför akademien hålla ett föredrag, förslagsvis angående några försök från Lanna försöksgård. Perman hade såsom ämne för ett föredrag valt resultaten från en försöksserie, som belyste kalk-fosforproblemet på Lanna. Innan föredragsämnet blivit definitivt bestämt, hade han visat försöksresultaten för akademiens sekreterare, som därvid förklarat, att resultaten var bland de intressantaste han sett på länge och att de lämpade sig såsom ämne för ett föredrag och dessutom väl kunde publiceras. I samband med utarbetandet av föredraget hade Perman översänt försöksmaterialet till KLSL:s institution för statistik och försöksteknik. Därifrån hade han sedermera fått ett utlåtande, som styrkte honom i hans uppfattning att enligt dessa försök thomasfosfat i vissa grödor visade en överlägsenhet över superfosfat, som var statistiskt säker. Föredraget hade sedan hållits icke inför akademien utan blott inför dess jordbruksavdelning i närvaro av gödselindustrimän eller dem närstående personer, vilka försökt opponera mot thomasfosfatets visade mervärde. Då det sedan blivit fråga om publicering, hade sekreteraren förklarat, att han icke fann publicering lämplig, emedan föredraget väckt kritik. Vid försöksledarmötet 1953 hade Perman på nytt hållit föredrag om kalk-fosfatförsöken på Lanna. I samband därmed hade agronomen Arne Hansson i GKS gjort framställning om att Perman före föredraget måtte tillställa honom försöksmaterialet, vilket också skett. Efter Permans föredrag på försöksledarmötet hade Franck uppträtt och hänfört sig till ett stort tabellmaterial över Lanna-försöken. Perman misstänkte att detta material sammanställts av GKS. Permans föredrag hade sedermera publicerats i »Svensk Jordbruksforskning. Årsbok 1954», men dåvarande chefen för SJF, professor E. Åkerberg hade icke velat låta föredraget ingå i SJF:s särtrycksserie. På Permans begäran hade emellertid Norrbottens järnverk AB bekostat särtryck av föredraget. Såvitt Perman kände till hade särtrycket av hans föredrag dock icke blivit spritt. Kort tid därefter hade utkommit en i GKS:s regi utarbetad, av Norrbottens järnverk AB bekostad reklamskrift om thomas-

fosfat, där Franck och Svanberg var huvudmedarbetare och där reklamen mest rörde sig om växtnäringsämnet fosfor och thomasfosfatets förtjänster endast sporadiskt framhölls. Norrbottens järnverk AB hade redan vid denna tid varit medlem av GKS. I den tidigare framställningen har redogörelse lämnats för de av Perman angivna Lanna-försöken (ovan s. 134 ff.) och diskussionen rörande dessa försök (ovan s. 136 ff.). Beträffande den av Pennan omnämnda broschyren angående thomasfosfat hänvisas även till den tidigare framställningen (ovan s. 130 ff.). I skrivelse till styrelsen för KLSL har Franck förklarat, att han själv utfört den sammanställning av resultaten från Lanna-försöken, till vilken han i sina uttalanden hänfört sig. Vid samtal med utredningsmannen har Franck vidhållit detta och tillagt, att han hämtat försökssiffrorna från de årliga rapporter, som insänts från Lanna till SJF, samt kompletterat dessa siffror med uppgifter, som Perman själv lämnat i VnN 1946 och i föredrag inför akademien 1950. Även Hansson har bestritt, att den av Franck använda sammanställningen av försöksresultaten från Lanna skulle ha utförts av GKS. I en till styrelsen för KLSL ingiven promemoria den 8 oktober 1957 har Torssell framhållit, att Permans framställning av händelserna i samband med föredraget vid akademiens lantbruksavdelnings sammanträde i november 1950 icke gav en med de verkliga förhållandena överensstämmande bild av vad som passerat. Torssell har härom uppgivit bl. a. följande: Uppsättandet av överläggningsäranen enligt för akademien då gällande stadgar och tillämpad praxis skedde halvårsvis genom beslut av akademien efter förslag av förvaltningskommittén. Detta förslag utarbetades på grundval av förslag från akademiens sju avdelningar, av vilka var och en framförde upp till tre förslag. Bland samtliga dessa, ofta till ett tjugutal uppgående förslag skulle utväljas i ena fallet fem (första halvåret) och i andra fallet fyra ämnen (andra halvåret). Beträffande uppgörandet inom avdelningarna av förslag till överläggningsämnen kunde nämnas, att dessa ärenden i viss utsträckning bereddes av akademiens sekreterare genom att förfrågningar gjordes hos forskare, försöksmän och andra om lämpliga ämnen från vederbörandes verksamhetsområde för föredrag och överläggning i akademien. En sådan hänvändelse kunde ha gjorts även till Perman, men det var heller icke uteslutet, att denne på eget initiativ meddelat sin önskan att hålla ifrågavarande föredrag. Då det icke visade sig möjligt att bereda det av Perman föreslagna ämnet plats på akademiens föredragsprogram — i varje fall icke utan relativt lång väntan — föreslog Torssell, att föredraget skulle hållas vid lantbruksavdelningens sammanträde i november 1950, för vilket tillfälle ämnet ansågs väl lämpat. Förslaget gjordes i syfte att på bästa möjliga sätt ordna för Permans föredrag. För att vidga kretsen av åhörare av föredraget och deltagare i diskussionen kaLlades emellertid icke blott lantbruksavdelningens utan akademiens samtliga ledamöter. Dessutom inbjöds ett antal akademien utomstående personer, vilka bestämdes efter Permans hörande. Bland dessa märktes forskare vid KLSL och representanter från gödselmedelsindustrin. Perman vände sig själv till sekreteraren i GKS agronomen Arne Hansson för att få de för föredraget erforderliga skioptikonbilderna utförda.

254 Beträffande föredragets publicering kunde nämnas, att något för publicering i akademiens tidskrift avsett manuskript icke inkommit och att någon framställning från Perman att få föredraget publicerat icke avvisats. Då av diskussionen syntes framgå, att Permans material krävde viss överarbetning, var det tänkbart, att Torssell vid tillfället framställde önskemål härom. Materialet torde också sedermera ha underkastats fortsatt bearbetning av Perman, då försöksresultaten, såvitt känt, icke blivit publicerade förrän några år senare, nämligen i »Svensk Jordbruksforskning, Årsbok 1954». 7. I sina påminnelser, avgivna till styrelsen för KLSL, har Perman ytterligare uppgivit bl. a. följande. I november 1956 hade han mottagit ett brev från redaktionen för tidskriften Lantmannen med anhållan att han före viss tid måtte meddela sina synpunkter på en uppsats av docenten vid kungl. tekniska högskolan Alfr. Åslander med titeln »Konstgödselförbrukning och skörderesultat». Artikeln hade bifogats i korrektur och syntes fullt klar för publicering. I artikeln hade Åslander upplyst, att föreståndaren för en holländsk jordbruksförsöksanstalt vid en internationell marklärekongress i Paris hösten 1956 dragit i tvivelsmål räntabiliteten av de höga handelsgödselgivorna och exemplifierat sina uttalanden med hänvisning till de små utslag i skördeökning, som erhållits vid fosfatgödsling. I sin artikel hade Åslander ifrågasatt om icke förhållandena i Sverige, då det gällde fosfatgödsling, kunde ligga till på samma sätt. Med anledning av framställningen från Lantmannen hade Perman skrivit en insändare, som han översänt till Lantmannen. I sin artikel (se Påminnelser s. 56 ff.) lämnade Perman en redogörelse för de holländska försöksresultaten och hänvisade till svenska försöksresultat, som publicerats av Franck i skriften »Kalk och fosforsgödslings inflytande på skördeavkastning och markbördighet vid olika jordmånsförhållanden» (SJF Medd. nr 71). Avslutningsvis anförde P e r m a n : Den holländska kritik av den stora fosfatförbrukningen, som docent Åslander refererat till, gäller alltså även för svenska jordbruksförhållanden — och just på denna punkt är verkligen för oss vaksamhet av nöden. Får den ohämmade fosfatpropaganda, som vi nu ha, hållas, är vi snart uppe i en lyxkonsumtion av fosfat, som kommer att stå vårt jordbruk dyrt. Det rör sig nämligen i runt tal om en feldisponering av 100 milj. kronor om året. Perman har tillagt: Anhållan om uttalanden i den aktuella frågan hade tillställts även professorerna Torstensson och Franck, vilka emellertid lämnat avböjande svar. I slutet av november hade Perman av Lantmannens redaktion underrättats om att »någon» i redaktionens styrelse motsatt sig att Åslanders artikel publicerades i tidskriften, trots att den redan var satt för tryckning. Gustafsson har vid samtal med utredningsmannen förklarat, att han tagit del av både Åslanders artikel och Permans inlägg och att han fann det egendomligt, att Åslanders artikel icke kunde få inflyta i Lantmannen, eftersom den hade sådant innehåll att den knappast kunde medföra annat än en

255 säkerligen nyttig diskussion om våra ganska höga fosfatgivor. — Även Torstensson har inför utredningsmannen uttalat sig i samma riktning. 8. I detta sammanhang skall här i korthet redogöras för ett ärende angående textändring i en publikation, som utgivits i SJF:s serie Särtryck och småskrifter. Viss anmärkning har nämligen framställts mot Francks handläggning av detta publikationsärende. I JUN:s årsbok Jord, Gröda, Djur 1959 har intagits en uppsats av agr. lic. Lars Fredriksson med titeln »Kvävegödsling». I denna uppsats hänvisas bl. a. till de tidigare omnämnda försök, som redovisats av Franck i SJF Medd. nr 54. Fredriksson anför härom: I vissa nyare svenska försök (SJF Medel, nr 54) har kalkkväve vid givor upp till ca 50 kg N per ha likaledes haft tydligt sämre effekt än kalksalpeter vid gödsling till vårstråsäd. Vid större kvävegivor har däremot åtminstone i några försök kalkkvävet, särskilt då det radsåtls, gett en större skördeökning än kalksalpetern, Dessa resultat har av Franck tolkats så, att kalkkvävet genom sin till tiden mera utsträckta kväveverkan skulle skapa förutsättningar för en större maximalskörd än som är möjlig vid användande av ett snabbverkande kvävegödselmedel. Synpunkten är intressant men det hittills publicerade försöksmaterialet synes ej vara tillräckligt som underlag för bedömning av allmängiltigheten i och det praktiska värdet av de funna resultaten. Fredrikssons uppsats har även utgivits såsom nr 113, 1958, i SJF:s serie Särtryck och småskrifter. I särtrycket har emellertid orden »åtminstone i några» överstämplats med svart färg och ersatts med orden »i medeltal dessa». Andra meningen i det ovan citerade stycket har därigenom erhållit följande lydelse: »Vid större kvävegivor har'däremot i medeltal i dessa försök kalkkvävet, särskilt då det radsåtts, gett en större skördeökning än kalksalpetern.» Sedan JUN hos Fredriksson anhållit om förklaring till textändringen, har Fredriksson i skrivelse den 25 april 1959 till JUN framlagt sina skäl för den ursprungliga formuleringen samt tillagt, att ändringen utan Fredrikssons begäran genomförts av Franck, sedan särtrycket en tid legat färdigt. I skrivelse till Franck har JUN därefter anhållit om en förklaring till att ändringen vidtagits. I skrivelsen uttalades vidare, att JUN såsom utgivare av årsboken Jord, Gröda, Djur icke kunde godkänna att ändringen skett och att eventuellt återstående upplaga av särtrycket torde makuleras. JUN har samtidigt underrättat styrelsen för KLSL och utredningsmannen om det inträffade. I förklaring till styrelsen och i skrivelse till utredningsmannen har Franck anfört i huvudsak följande: I egenskap av t. f. föreståndare för SJF var han ansvarig för de arbeten, som inflöt i SJF:s skriftserier. Den 28 oktober 1958 anhöll Fredriksson, att hans artikel »Kvävegödsling» skulle få ingå i SJF:s särtrycks- och småskriftserie, och företedde samtidigt ett korrekturavdrag av artikeln. Fredriksson förklarade, att ett omedelbart svar på hans begäran var nödvändigt. Franck fick därför endast tillfälle att i stor hast ögna igenom artikeln, varvid det förbigick honom, att det i ett

256 referat av SJF:s Medd. nr 54 fanns ett förbehåll — »åtminstone i några försök» — som förvanskade vad som sades i meddelandet beträffande resultaten av de jämförande försöken mellan kalksalpeter och kalkkväve. Då Fredriksson upplyst, att professor Torstensson och laborator Jansson genomläst artikeln utan anmärkning, gav Franck tillstånd till att den fick ingå i särtrycksserien. I början av december fick Franck tillfälle att noggrant genomläsa artikeln och observerade då förbehållet. Genom detta förbehåll förlänades de refererade uttalandena i SJF:s Medd. nr 54 en förändrad innebörd. Ett felaktigt eller oklart referat kunde och fick ej tolereras. Den 12 december 1958 meddelade han därför Fredriksson, att artikeln icke fick ingå i skriftserien med mindre detta förbehåll borttogs. Efter diskussion med Fredriksson godtog Franck ett av Fredriksson framfört förslag att utbyta »åtminstone i några försök» mot »i medeltal i dessa försök». Det var således Fredriksson själv som formulerat den ändrade texten. Fredrikssons påstående, att textändringen icke genomförts på hans begäran, var emellertid riktigt. Franck hade ställt som villkor för att artikeln skulle få ingå i SJF:s särtrycksserie, att det omnämnda förbehållet skulle utgå, men han hade varken önskat eller begärt att artikeln — med eller utan förbehållet i fråga — skulle ingå i särtrycksserien. På uppdrag av KLSL:s styrelse har professor Yngve Gustafsson utrett frågan. Han har haft ett samtal med Fredriksson, som därvid framhållit bl. a. följande: Eftersom föreståndaren för SJF enligt stadgarna var ansvarig för publicering av försöksresultat från SJF, hade Fredriksson varit av den uppfattningen, att han icke kunde motsätta sig Francks bestämda önskemål angående textändringen. Han hade därför ansett nödvändigt att ingå i diskussion om på vilket sätt ändringen skulle ske och medgivit att formuleringen »i medeltal etc.» kunde användas. Fredrikssons ursprungliga formulering var visserligen försiktigare och enligt hans mening mera adekvat, men han skulle likväl icke ha motsatt sig en ändring, om den kunnat ske innan publikationen förelåg i tryck. I den föreliggande situationen skulle han ha vägrat införandet av ändringen, om han trott sig ha någon möjlighet härtill. Styrelsen för KLSL har i skrivelse den 21 augusti 1959 till JUN meddelat, att styrelsen icke funnit vad som i detta sammanhang förevarit böra föranleda någon styrelsens åtgärd.

Ändringsförslag beträffande ordningen för publicering av forskningsoch försöksresultat De i facktidskrifterna och dagspressen yppade meningsmotsättningarna mellan forskare och försöksmän vid KLSL rörande olika forsknings- och försöksresultat samt dessas tolkning och tillämpning har föranlett Hushållningssällskapens förbund att i skrivelse den 7 november 1957 till styrelsen

257 för K L S L föreslå ö v e r g å n g till en f ö r ä n d r a d o r d n i n g vid p u b l i c e r i n g e n av r e s u l t a t m . m . f r å n d e n p r o g r a m b u n d n a f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n . I sin s k r i velse h a r f ö r b u n d e t f r a m h å l l i t bl. a. f ö l j a n d e : Enligt den gällande ordningen var anstaltsföreståndaren stadgeenligt ansvarig för den publicering, som skedde i meddelanden eller särtryck och småskrifter. I realiteten torde det emellertid vara den enskilde försöksmanncn, som ensam hade att svara för innehåll, slutsatser m. m. i de publicerade arbetena. Om diskussion uppstod om vad som framlagts i en utgiven försöksredogörelse, var det försöksmannen och icke anstalten, dess ledning eller styrelse, som avgav förklaringar och ingick i svaromål etc. Det kunde emellertid ifrågasättas om icke anstalterna borde övertaga mera av det reella ansvaret för försöksresultatens publicering. Förbundet föreslog att ett särskilt organ eller en särskild nämnd inom varje försöksanstalt skulle i förväg granska och bedöma det för publicering avsedda materialet och därefter besluta om publiceringen. Härigenom skulle uppnås, att anstalterna och icke de enskilda befattningshavarna stod bakom försöksresultaten och mera direkt svarade för deras publicering. Det skulle följaktligen bli anstaltens uppfattning som redovisades i de olika frågorna. Förekommande interna raeningsskiljaktigheter skulle man söka lösa före offentliggörandet. I sådana fall då olika åsikter icke gick att förena, syntes detta böra offentligt redovisas, men detta skulle göras av vederbörande anstalt. En dylik ordning hindrade givetvis icke, att det vid publiceringen angavs vilka försöksmän som handhaft försöken och gjort sammanställningarna. Den föreslagna formen för publicering skulle, icke minst i rådande läge, främja anstalternas auktoritet och stärka tilltron till försöksverksamheten bland utomstående. Detta var av särskild betydelse i sådana fall, då den programbundna försöksverksamhetens resultat var av mer eller mindre direkt betydelse för industriella och kommersiella intressenter. I s k r i v e l s e till s t y r e l s e n för H u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s f ö r b u n d den 4 dec e m b e r 1957 h a r Franck f r a m f ö r t vissa s y n p u n k t e r m e d a n l e d n i n g av i n n e h å l l e t i f ö r b u n d e t s s k r i v e l s e till K L S L . F r a n c k h a r y t t r a t bl. a. f ö l j a n d e : Varje meddelande, som ingick i KLSL:s skriftserier, hade godkänts av anstaltsföreståndaren efter överläggningar ofta icke blott med den eller de tjänstemän, som haft med försökens planläggning, genomförande, bearbetning, sammanställning samt manusförfattandet att göra, utan även med andra tjänstemän inom anstalten, som kunde ha insikter i de problem saken gällde. I och med att publiceringen skedde i SJF:s skriftserie betydde detta, att institutionen och ej den enskilde tjänstemannen var den ansvarige. Att förekommande kritik och klander av meddelanden från institutionen oftast bemöttes av den eller de tjänstemän, som mest haft med meddelandets tillkomst att göra och som därför stod angivna som författare till publikationen, innebar icke att bemötandet var vederbörandes personliga angelägenhet utan betydde att försöksanstalten företräddes av den som var mest initierad och därför mest lämpad för uppgiften. Såsom förhållandena i verkligheten var hade en sådan nämnd, som förbundet föreslagit, ingen uppgift att fylla. F r å g a n b e h a n d l a d e s a v s t y r e l s e n för K L S L vid s a m m a n t r ä d e d e n 20 dec e m b e r 1957, v a r v i d b e s l ö t s a t t h a n d l i n g a r n a i ä r e n d e t skulle ö v e r l ä m n a s till u t r e d n i n g s m a n n e n . Åtskilliga av de p e r s o n e r , som u n d e r u t r e d n i n g e n h ö r t s av u t r e d n i n g s m a n n e n , h a r u t t a l a t sig o m f ö r b u n d e t s förslag om ä n d r a d e f o r m e r för p u b l i c e r i n g av f ö r s ö k s r e s u l t a t e n . I s a m b a n d d ä r m e d h a r s t u n d o m h ä n v i s n i n g 17

258 gjorts till den i Danmark tillämpade ordningen vid publicering av resultat från den statliga försöksverksamheten. Med anledning härav har utredningsmannen inhämtat följande upplysningar om den i Danmark gällande ordningen. Administrationen av den danska försöksverksamheten omhänderhas av Statens Planteavlsudvalg, som består av fem medlemmar, valda av veterinär- och lantbrukshögskolan, hushållningssällskapens förbund och tre jordbruksorganisationer. Udvalget är närmaste överordnade myndighet i förhållande till föreståndarna för de olika försöksstationerna och utfärdar erforderliga instruktioner rörande deras verksamhet. För varje budgetår utarbetas av föreståndarna i förening ett förslag till gemensam arbetsplan för försöksverksamheten, som därefter överlämnas till udvalget för granskning och godkännande. Sedan förslaget — med de ändringar, som vidtagits efter samråd med föreståndarna — godkänts av udvalget, ansvarar föreståndarna under udvalgets överinseende för planens genomförande. För bearbetning av försöksmaterialet utser udvalget efter förslag av föreståndarna en »ordförande», vilken sedan försöksserien avslutats sammanställer resultaten och utarbetar försöksberättelsen. I förening med föreståndarna för de stationer och avdelningar, vid vilka försöksserien utförts, ansvarar ordföranden för materialets och bearbetningens riktighet. Han tillställer udvalget försöksberättelsen för offentliggörande i den form, vari den godkänts av samtliga föreståndare. Försöksverksamhetens tjänstemän får icke utan udvalgets medgivande i tryckta publikationer eller i föredrag offentliggöra resultat av de försök och undersökningar, som genomförts inom ramen för arbetsplanerna. Bestämmelsen att försöksberättelse skall vara godkänd av samtliga föreståndare innan den offentliggöres har tillkommit i syfte att säkra en så objektiv värdering av försöksresultaten som möjligt och att undvika offentliga diskussioner mellan ledarna av de olika institutionerna inom försöksverksamheten. Landshövdingen F. Domö har inför utredningsmannen förklarat: Det förelåg en viss risk att ett sådant organ, som Hushållningssällskapens förbund föreslagit, kunde utveckla sig till ett slags kontrollmyndighet, som utövade censur av de vetenskapliga publikationerna. Det lämpligaste var att forskningsresultaten fick framläggas fritt så att de kunde brytas med den allmänna uppfattningen bland de berörda fackmännen. Att olika åsikter uttalades i olika tidningar eller andra publikationer innebar säkerligen inga större olägenheter. Bönderna, som använde de olika gödselmedlen, var sannerligen ganska kritiska och lät icke förleda sig så lätt. Det viktigaste var emellertid att deltagarna i diskussionerna icke uttalade sig på ett sådant sätt, att motparten misstänkliggjordes eller beskylldes för att ha lämnat medvetet felaktiga eller tendentiösa uppgifter. Om sedan någon gång vissa resultat offentliggjorts litet för tidigt eller slutsatser dragits på ett knappt försöksmaterial, så kunde detta i den fria debatten rättas till och kompletteras, utan att sådant behövde leda till skadeverkningar av någon betydelse.

259 Professorn Yngve Gustafsson har inför utredningsmannen anfört: Han kunde icke påminna sig att man från industrihåll någonsin mera officiellt påyrkat en granskning av vare sig försöksberättelser eller upplysningsartiklar. Emellertid hade man känt sig irriterad över sådana i tryck utgivna artiklar och berättelser, som haft motstridande innehåll. Sådant hade kunnat förekomma även beträffande artiklar av författare vid samma institution. Från industrins sida hade många gånger framhållits, att man önskade i möjligaste mån auktoritativa uttalanden från den statliga forsknings-, försöksoch upplysningsverksamheten till ledning vid uppläggande av tillverkningsprogrammen på lång sikt. Dessa synpunkter var enligt Gustafssons mening värda allt beaktande. Problemet var dock mycket svårt att bemästra. Man kunde givetvis icke införa något slags likriktning av åskådningen inom försöks- och upplysningsverksamheten, detta så mycket mindre som man här rörde sig på ett område, där vårt faktiska vetande många gånger var starkt begränsat. Ett införande av det danska systemet skulle kunna diskuteras särskilt såvitt angick försöksanstalternas egna publikationsserier och möjligen även sådana artiklar, som utgavs av JUN. Det danska systemet kunde emellertid icke tillämpas beträffande allt som en försöksman ville offentliggöra. Det måste alltid finnas en rätt för honom att stiga fram på egen hand och säga sin mening i olika fackfrågor exempelvis i dagspressen eller i tidningar och tidskrifter, utgivna av privata institutioner. En granskningsnämnd av det slag, som föreslagits av Hushållningssällskapens förbund, skulle också medföra åtskilliga problem. Redan spörsmålet om nämndens lämpliga sammansättning var svårlöst. Verksamhetsområdet var ju starkt fackbetonat. Landshövdingen Ä. Hovgård har yttrat: Det danska systemet hade onekligen vissa fördelar, men förslaget om en särskild granskningsnämnd var antagligen ogenomförbart i praktiken. Med det hos oss nu gällande systemet borde man kunna nå samma grad av tillförlitlighet och objektivitet. Under föreståndaren för SJF sorterade försöksgårdsföreståndarna. Försöken skulle planläggas gemensamt, och planerna skulle godkännas centralt. Försöksgårdsföreståndarna hade sedan ansvaret under växttiden och överlämnade försöksresultaten till KLSL, där laborator Bachér svarade för bearbetningen och sammanställningen. Därutöver hade naturligtvis forskarna och försöksmännen frihet att själva publicera vad de ansåg vara riktigt. En sådan rent personlig publicitetsverksamhet — som väl knappast kunde begränsas — utövades emellertid icke i institutionens namn utan under författarens eget personliga ansvar. Professorn R. Nilsson har hänvisat till de överväganden som gjorts inom Jordbrukshögskoleutredningen (SOU 1960:2 s. 425 f.). Han har vidare framhållit: Det var knappast möjligt att hindra en person att skriva i vetenskapliga tidskrifter och därvid använda opublicerat material exempelvis från en försöksgård. Emellertid ålåg det ledningen för SJF att ombesörja publice-

ringen av de framkomna försöksresultaten. För de officiellt offentliggjorda resultaten från en försöksgård svarade följaktligen icke blott gårdens föreståndare själv utan även försöksverksamhetens centrala ledning. Det danska systemet hade åtskilliga fördelar. Även en granskningsnämnd var tänkbar, men det var tveksamt om den kunde bli funktionsduglig. Att vetenskapliga frågor debatterades i rena jordbrukartidningar kunde onekligen medföra vissa olägenheter, men man kunde å andra sidan icke förhindra forskare och försöksmän att idka publicistisk verksamhet. Om det var någonting som icke var riktigt väl beställt, blev saken bara värre om förhållandet doldes. Professorn B. R. M. Torssell har yttrat: Han kunde icke ansluta sig till förslaget om inrättande av ett slags granskningsnämnd. Emellertid borde enligt hans mening ett meddelande från en institution före publiceringen bli föremål för diskussion, så att erinringar kunde framföras på ett tidigt stadium. Så gick det väl också till i de flesta fall. Emellertid fanns det icke något förbud för en försöksledare att själv publicera artiklar i tidningar eller tidskrifter och därvid begagna det försöksmaterial, som framkommit vid hans försök, oaktat detta försöksmaterial icke förelagts hans förmän. I sådana fall måste man låta forskarna och försöksmännen handla under eget ansvar. Någon censur från fall till fall kunde icke vara lämplig. Professorn T. A. G. Torstensson har förklarat: Francks yttrande över skrivelsen från Hushållningssällskapens förbund gav nog icke en fullt trogen bild av de rådande förhållandena inom SJF. Det hände väl att Franck diskuterade en eller annan sak med sina medarbetare, men som regel gjorde han det icke. Ett sådant system som det danska kunde dock knappast genomföras hos oss. Man kunde här icke ha gemensamma försöksplaner över hela landet, eftersom man i olika trakter arbetade under så olika betingelser. I vissa speciella fall skulle försöksgårdarna och SJF dock kunna koordinera arbetet. Vidare kunde man tänka sig den förändringen, att SJF före offentliggörandet skulle godkänna vad som skrevs av försöksgårdsföreståndarna. Redan enligt den nu gällande instruktionen var föreståndaren för SJF skyldig tillse, att försöksmaterialet publicerades, och man kunde knappast ha något att erinra emot, att han även erhöll rätt att se till att materialet blev publicerat på ett sätt som han kunde godtaga. Professorn E. Åkerberg har yttrat: Det danska systemet hade inånga fördelar och en liknande ordning borde väl kunna tillämpas även inom försöksverksamheten i vårt land. Enligt gällande regler ålåg det emellertid föreståndaren för SJF att granska material, som var avsett för publicering. Försöksgårdarnas föreståndare hade tidigare varit mera direkt underordnade överinspektören för försöksväsendet. En viss ändring härutinnan hade emellertid numera genomförts i och med att försöksgårdarna fått en mer markerad anknytning till SJF. Den tidigare friare ställningen hade nog medfört en viss dualism mellan SJF och försöksgårdarna.

KAPITEL VIII

Vissa allmänna synpunkter angående meningsskiljaktigheterna och den förda diskussionen

Vid de samtal, som utredningsmannen haft med olika i förhållandena insatta personer, har den meningen ofta framförts, att meningsskiljaktigheterna och de former, i vilka polemiken förts, i hög grad präglats av de personliga egenskaperna hos huvudpersonerna i diskussionen, särskilt Perman och Franck, Utredningsmannen har därför funnit angeläget att belysa även dessa förhållanden. Vad först beträffar Franck har alla de personer, som hörts av utredningsmannen, uttalat sitt stora erkännande av Francks insats såsom vetenskapsman på växtnäringsområdet. Han har betecknats såsom en synnerligen intelligent och duktig forskare, som gjort mycket goda insatser på det vetenskapliga fältet (Bengtsson). Hans ärlighet, rättvisa och utomordentliga arbetsförmåga har starkt framhävts liksom hans kunnighet och ingående kännedom om försöksverksamheten i landet (Björklund, Hovgård, Torssell, Torstensson). Flera av de hörda har emellertid uppgivit, att Franck till sin läggning var envis och obenägen att ändra sin en gång uttalade uppfattning, även om nya försök visade, att hans åsikt icke längre kunde anses hållbar (Björklund, Domö). Vidare har anmärkts att Franck i sina vetenskapliga skrifter stundom var alltför knapphändig i sin argumentering (Domö) och ansett sig kunna draga ganska bestämda slutsatser på basis av ett alltför osäkert material (Melchert, Zachrison). Han ansågs även ha ett mindre lyckligt sätt att advocera och att ge personliga hugg, då han inlät sig i diskussioner, ett förhållande som icke var till fördel för en man i ledande ställning (Sjögren). Perman har av de hörda personerna betecknats såsom intelligent och uppslagsrik; »en duktig karl med frisk vilja men också med en kanske i någon mån överdriven uppfattning om sitt eget värde» (Domö). Man har framhållit hans klarsyn och hans kvickhet men också hans mycket kritiska läggning; han spetsade gärna till sina synpunkter och »försåg dem ofta med en giftig spets» (Gustafsson) och tycktes vilja driva diskussionerna i de olika tvistefrågorna som ett slags sport (Björklund, Torstensson). Pennan var något av en sanningssägare och hans penna var mycket vass; sin polemiska talang utnyttjade han gärna i tal och skrift i de vetenskapliga diskussionerna (Bengtsson). Det har framhållits, att Pennans sätt att föra fram sina meningar i olika frågor var »kärvt och tillspetsat» och att han icke var känd för

262 att söka samarbeta (Domö) ; han gick gärna sina egna vägar och hans uppfattning i olika frågor gick ofta stick i stäv mot de meningar, som uttalats av hans kolleger och andra sakkunniga (Torstensson). Flera av de hörda har framhållit Permans impulsiva läggning och en viss benägenhet hos honom att chockera och väcka uppmärksamhet (Hovgård, Torssell, Torstensson). Det har även sagts, att Permans uppträdande var präglat av »kverulans» (Sjögren). Personer, som uttalat sig om Permans insats såsom föreståndare för försöksgården Lanna, har förklarat att denna gård under hans ledning icke kommit att spela den framträdande roll, som man vid starten hade hoppats; åtskilliga av försöken på Lanna hade blivit mycket omtvistade och Permans åtgärder och uttalanden hade icke alltid vittnat om det bästa omdöme (Domö). Det har vidare framhållits, att Perman icke var så beläst i modern vetenskaplig litteratur och att detta i förening med isoleringen på Lanna, där Perman icke haft tillräckliga kontakter med sina kolleger, lett till att han alltför gärna generaliserade med utgångspunkt från sina egna försöksresultat (Gustafsson). Det har slutligen uppgivits, att det kommit fram få försöksredogörelser från Lanna under Permans ledning (Sjögren. Torstensson). Flera av de hörda personerna har uttalat sig angående förhållandet mellan Perman och Franck. Sålunda har Bachér uppgivit: Perman hade kommit till Lanna 1929 men hade dessförinnan samarbetat med Franck några år på Expcrimentalfältet. Sedan denna tid hade det icke rått gott förhållande mellan Perman och Franck. Anledningen härtill kände Bachér dock icke till. Permans och Francks inställning till varandra hade alldeles uppenbart påverkat deras hållning även i sakfrågorna. De saknade förtroende för varandra och hade en benägenhet att misstolka varandra på ömse sidor. — Torssell har anfört: Han hade hört berättas att det uppstått viss rivalitet mellan Perman och Franck under den tid då de båda arbetade på Experimenfalfältet. Själv hade Torssell också det intrycket, att det icke bara var åsiktsmotsättningar i sak, som föranlett Permans skrivsätt i diskussionen med Franck. De beskyllningar om bristande objektivitet, som riktats mot Franck, var enligt Torssells mening oberättigade och ärekränkande. Bearbetning och tolkning av ett försöksmaterial kunde ofta diskuteras, och olika forskare kunde trots ett objektivt arbetssätt komina till olika resultat. En diskussion var då naturlig och önskvärd, men den skulle vara saklig. Permans inlägg i den aktuella debatten var emellertid enligt Torssells uppfattning av en annan art. Om en vetenskaplig meningsmotsättning icke kunde lösas diskussionsvägen, var fortsatta försök den naturliga och riktiga utvägen. Det fanns ingen anledning att taga heder och ära av en person, som kommit till andra resultat och hyste andra åsikter än man själv. — Torstensson har förklarat, att det låg ett gammalt groll bakom meningsmotsättningarna mellan Perman och Franck. Tedin har uttalat följande: Min granskning har med nödvändighet blivit

263 av rent negativ art. Jag har i huvudsak följt de kritiker, som redan framträtt, och alltså ägnat mig åt de delar av vederhörande forskares publikationer, som tidigare granskare funnit ge anledning till anmärkning. En allmän granskning av gödslingsforskaren Francks och kemisten Svanbergs vetenskapliga produktion överstiger givetvis totalt min egen kompetens, och i varje fall i fråga om Franck har ju sakkunniga omdömen relativt nyligen givits i samband med tillsättandet av den befattning Franck nu upprätthåller på förordnande. Läser man alltså endast den kritik, jag framfört, får man alltså alltför lätt en helt skev uppfattning av de kritiserade forskarnas totalinsats, en sak, som jag är mycket angelägen framhålla. Hos varje forskare med en> kvantitativt betydande produktion — även den främste — kan man uppleta ett antal inadvertenser eller misstag, vilka kan ge anledning till berättigad kritik i detalj, men vilka icke får skymma de ofta mycket större positiva förtjänsterna hos vederbörande. Tedin har vidare yttrat: Vid min genomgång av handlingarna har jag fått den mycket bestämda uppfattningen att den grad av hetsighet och hätskhet, som kommit att vidlåda den aktuella diskussionen, i mycket hög grad beror på vissa personliga egenskaper hos de främsta deltagarna. Då det synes mig angeläget att tvisten reduceras till sina rätta proportioner och att en uppdelning sker mellan dess sakliga innehåll och de personliga överdrifterna har jag — i klart medvetande om de risker en »amatörpsykolog» löper — försökt att i korthet framhålla de drag hos de olika personerna, som enligt min uppfattning i första hand medverkat till att de sistnämnda nått sådana dimensioner som de faktiskt fått. Beträffande Franck har Tedin framhållit i huvudsak följande: Franck är en framstående forskare med en lång och för svensk jordbruksforskning gagnande insats. Under 1930-talet brukade jag med stort intresse och med beundran för deras noggrannhet, stringens och klarhet studera hans publikationer, särskilt rörande fosforsyran. Jag behöver emellertid ej blott lita till mitt eget omdöme ifråga om Francks meriter utan vill påpeka att desamma värderats mycket högt av sakkunniga från samtliga nordiska länder, dels då Franck erhöll den befattning som statsagronom han innehar, dels vid tillsättande av den chefsbefattning han f. n. uppehåller. Jag vill dock notera att professor ödelien i sitt sakkunnigutlåtande anser att Francks produktion från senare år ej fullt når upp till den höga nivå, som utmärkte hans arbeten från 1930-talet. Franck har alltid haft en hög uppskattning av sig själv och icke blott som en mycket sakkunnig expert utan som »Den Sakkunnige». Detta har i sin tur föranlett honom att i vissa avhandlingar nonchalera bevisföringen för sina teser. I vissa fall får man över huvud taget ytterst bristfälliga upplysningar om grundmaterialet. I andra fall redovisas detta i berömvärd detalj. Därefter följer så en diskussion, som bygger dels på det material som presenterats, dels säkerligen ofta på material från Francks mycket ornfat-

264 tände kunskaper om andra undersökningar, dock utan att källan redovisas, och som slutligen innehåller rent teoretiska deduktioner om att det på grund av kemiska och markbiologiska skäl »måste förhålla sig så». Metoderna för framräkning av vissa resultat från premiärmaterialet redovisas ej eller endast mycket ofullständigt. Ofta kan kanske Francks slutsatser vara i huvudsak riktiga, men det är uppenbart att sättet att presentera dem i allra högsta grad utmanar till kritik. Ofelbara är de vidare ingalunda — ingen forskare är ofelbar — och dessutom finns det ju nästan alltid rum för delade meningar. Om nu någon anmäler tveksamhet mot vissa av Francks slutsaser eller rentav direkt kritiserar dem, så möts denne kritiker av Franck med överlägsenhet och ingalunda dolt förakt. Denna Francks attityd och hans vägran att ingå på en rent saklig diskussion med kritikern, som en forskare med en annan, måste tilldelas en betydande andel i skulden för att hela tvisten urartat. Man kan också säga att Franck gärna »biter sig fast» i en åsikt han en gång uttalat, och sedan gör sig stor möda att till varje pris försvara denna åsikt. De forskare, som helt kan frisvära sig från denna typ av »bristande objektivitet» är emellertid tyvärr ytterligt få, och det vore i hög grad orättvist mot den gode forskaren Franck att göra ett stort nummer av att han har detta generella fel i kanske något mera utpräglad grad än de flesta andra. Angående Svanberg har Tedin yttrat i huvudsak följande: Svanbergs vetenskapliga produktion känner jag ej av egen erfarenhet i samma omfattning som Francks. Ej heller finns det som i Francks fall några sakkunnigutlåtanden från relativt sen tid att bygga på. Det torde dock vara otvivelaktigt att Svanberg hörde till pionjärerna då det gällde att undersöka gödslingens inflytande på skördeproduktens kvalitet och då särskilt vallfodrets, och därmed indirekt dess betydelse för djurens hälsotillstånd. Jag är icke fackman men har rent personligen det intrycket att t. ex. hans klarläggande av skravelsjukans samband med fosfatbrist i jorden måste betecknas som en mycket vacker forskningsinsats. Det torde över huvud taget vara berättigat att även om Svanberg göra påståendet att han har en lång, hedrande och för svenskt jordbruk värdefull forskarinsats bakom sig. Såvitt jag kunnat finna riktas angreppen ej heller egentligen mot Svanberg i hans egenskap av forskare utan mot hans insatser som populärförfattare och förespråkare för ökad användning av konstgödsel. Kritiken är nog också i vissa fall berättigad, men det synes mig viktigt att även i detta fall taga hänsyn till den kritiserades personliga egenskaper. Det synes mig otvivelaktigt att Svanberg genom sina egna erfarenheter fått en grundmurad och genomärlig uppfattning att många, många jordbrukare i vårt land icke tillräckligt utnyttja den relativt billiga produktionsfaktor som konstgödseln dock är, en produktionsfaktor som inte minst ge-

265 nom sina kvalitativa verkningar skulle mycket starkt kunna förbättra djurhållningens ekonomi i många fall. Jag har talat med åtskilliga kännare av förhållandena, som menar att Svanberg i stor utsträckning har rätt just när det gäller foderproduktionen inom stora delar av landet. En annan sak, som Svanberg förbiser, är emellertid att inom andra områden av vårt land och ifråga om andra grödor man kanske inte utan skäl kan ifrågasätta om inte fosfatanvändningen befinner sig vid eller rentav passerat den ekonomiska gränsen. Svanbergs ensidiga rekommendationer måste ju därför ibland irritera dem, som i sin egen verksamhet har helt motsatta problem. Svanberg är entusiasten, som icke alltid låter entusiasmen tyglas av det goda omdömet. Han är icke försöksman och väl ej så särskilt intimt erfaren av jordbruk, förhållanden som väl skarpast illustreras av hans tidigare berörda beräkningar av gödslingsekonomin vid mellansvenska jordbruk, vilka grundar sig på ett helt inadekvat material. Han har nog inte heller den riktigt rätta uppfattningen av den mycket stränga självkritik den måste ålägga sig, som vill börja laborera med siffror över huvud taget. Hans ekonomiska kalkyler i den tidigare behandlade artikeln i Lantmannen (nr 50/1956) arbetar med metoder, som ur vetenskaplig synpunkt måste betecknas såsom otillfredsställande. Man kan olika strängt bedöma en forskare som av rent personlig entusiasm ibland låter förleda sig till mindre väl underbyggda uttalanden eller alltför generella omdömen utanför sitt egentliga forskningsområde. En känd lundensisk språkforskare yttrade för många år sedan, att en vetenskapsman borde bedömas icke efter sina misstag utan efter de positiva insatser han gjort. Förutsatt att de senare äro betydande och de förra icke alltför flagranta i reell sak, synes mig uttalandet riktigt, och personligen har jag fått den uppfattningen, att det med full rätt kan tillämpas på Svanberg. Rörande Perman har Tedin yttrat bl. a. följande: Den som främst angripit Franck och Svanberg — jämte åtskilliga andra personer — är Perman. Som visats genom flera exempel i det föregående har Perman i sin kritik blandat samman sådana fall, där en saklig kritik måste bedömas såsom fullt berättigad, fall där det kan vara fråga om delade meningar i en viss fråga — varvid Perman på sitt håll varit precis lika tvärsäker som Franck på sitt — samt slutligen fall, där kritiken måste betecknas såsom helt oberättigad och där det åtminstone för min del är svårt undgå misstanken, att den bottnar i felsökande och illvillighet. Några av dem som samtalat med utredningsmannen i denna sak ha framhållit Permans stora sanningslidelse och rättspatos. Jag känner icke Perman tillräckligt för att kunna bedöma, om dessa egenskaper i särskild grad präglar hans personlighet. Hans skriverier visa dock att de i så fall ofta fört honom långt utöver gränserna för det sunda omdömet, därvid otvivelaktigt hjälpta av hans glädje åt att begagna sin egen obestridliga talang för elaka

formuleringar; jag tvekar icke att beteckna hans skrivsätt i många fall såsom otillständigt. Mitt omdöme om Permans roll i tvisten kan jag enkelt sammanfatta så att, oavsett vilka motiv som må ligga som yttersta grund för hans aktioner, så har han i sitt skrivsätt visat varken sådan sans och måtta eller ett så strikt fasthållande vid sakligt riktiga eller åtminstone rimliga motiveringar, att han på något sätt dokumenterat sin kompetens att uppträda som domare ifråga om andra personers »objektivitet» eller vederhäftighet. Tedin har ytterligare uttalat sig om Bengtsson, Gelinder och Melchert och därvid anfört: Bengtsson, Gelinder och Melchert har ju endast i mera begränsad omfattning uppträtt som kritiker av Franck. Som tidigare visats har deras kritik i vissa fall varit fullt berättigad, i andra har den rört sig kring problem, som ännu är långt från sin slutgiltiga lösning, eller också kring rena omdömesfrågor. I sin första kritik i Lantmannen av Francks kalkkvävemeddelande (SJF Medd. nr 54) har de använt en del onödigt skarpa formuleringar och avslutat på ett sätt, som innebär ett olämpligt personligt angrepp mot Franck. Även har Gelinder vid ett försöksledarmöte gjort vissa utfall som måste betecknas såsom olyckliga. Icke heller dessa personer ha alltså lyckats föra debatten utan att ge uttryck för tidvis ganska starka personliga affekter. Som kritiker stå de dock ifråga om saklighet i en helt annan klass än P e n n a n och det kan väl vara en öppen fråga, huruvida de ifråga om arrogant skrivsätt nå upp till Francks nivå. Angående den aktuella tvisten har Tedin sammanfattningsvis uttalat följande: På ena sidan står två professorer, Franck vid SJF och Svanberg vid KLSL, vilka båda bakom sig har en lång verksamhet som jordbruksforskare med en kvantitativt betydande produktion, som dessutom innehåller arbeten av högst betydande värde; det kan inte råda tvekan om att båda gjort sig i hög grad förtjänta av tacksamhet från svenskt jordbruk för sina insatser. Båda lider emellertid av samma fel som alla vetenskapsmän, nämligen att ibland begå direkta misstag — icke för någondera i någon frekvens, som kan sägas vara särskilt stor. Vidare har de, kanske särskilt Franck, en viss, ingalunda ovanlig benägenhet att bita sig fast vid vissa åsikter, som de sedan energiskt försvarar, stundom kanske alltför energiskt. Båda har sedan vissa mer eller mindre starkt utpräglade personliga egenskaper, som gör att de i hög grad öppnar sig själva för direkt kritik och kanske också i viss mån för misstanken att inte alltid vara tillräckligt objektiva som forskare -—• dock, det vill jag betona, utan att sådana misstankar vinner något stöd vid en detaljerad granskning av vad de producerat, utöver vad som redan just här ovan omtalats. På andra sidan står Perman, som uppträtt som bådas nitiske kritiker, kanske driven av ädelt uppsåt, kanske av illvilja, förmodligen av en viss

267 blandning av båda skälen. Han har framfört berättigad kritik men av sitt nit drivits att uttala mycken oberättigad sådan med samma skärpa, och han liar inte kunnat motstå frestelsen att krydda sin kritik med diverse insinuationer och direkta beskyllningar av mycket elakartat slag. — Vid sin sida som kritiker har han i ett speciellt fall fått tre skånska jordbruksforskare, alla tre med mycket gott anseende både som lärare och försöksmän. Dessa tre har någotsånär hållit sig till saklig argumentering, men dock ej helt undgått att visa utslag för ganska starka personliga affekter. Diskussionen och utredningsmaterialet visar skilda meningar i flera olika fall, ett och annat direkt misstag, allt material för en omfattande saklig diskussion, en diskussion som emellertid genom deltagarnas starkt utpräglade individualiteter fått våldsamt uppförstorade proportioner, där sakliga meningsskiljaktigheter mängts med stora mängder rent personliga utfall. Ingenting har framkommit som i sak kan föranleda att svenska jordbrukare behöver förlora förtroendet för den statliga jordbruksforskningen. Vad som förevarit borde emellertid föranleda en uppmaning till samtliga inblandade huvudpersoner att inte glömma bort en av de viktigaste reglerna för all fackdiskussion, nämligen att skilja på sak och person.

K A P I T E L IX

Utredningsmannens utlåtande

Vid sin undersökning har utredningsmannen sökt klarlägga, huruvida vid KLSL verksamma forskare och försöksmän på växtnäringsområdet vid planläggning och utförande av sina forskningsuppgifter och försök, vid bearbetning och publicering av resultaten samt i uttalanden i övrigt i vetenskapliga frågor låtit sig påverka av andra hänsyn än en strävan att nå en alltmera fördjupad och utvidgad kunskap på sina forskningsområden samt att på ett klart och vederhäftigt sätt ge offentlighet åt de vunna forskningsresultaten. Såsom redan inledningsvis framhållits har utredningsmannen emellertid begränsat undersökningen att väsentligen avse sådana förhållanden, som särskilt påtalats i den offentliga diskussionen och där anförts såsom tecken på att verksamheten icke skulle vara präglad av full objektivitet. Då i den förda pressdiskussionen kritiken främst riktats mot den verksamhet, som på detta område bedrivits av professorerna O. Franck och O. Svanberg, har utredningsmannens arbete i väsentlig mån kommit att avse denna. Vid undersökningen har utredningsmannen sökt utröna och precisera de skilda meningarna i de olika frågor, som varit föremål för diskussion och som bildat utgångspunkten för kritiken mot verksamheten vid KLSL inom växtnäringsområdet. Utredningsmannen har å andra sidan icke funnit anledning att beträffande var och en av de olika tvistefrågorna taga ståndpunkt till vilken av flera konkurrerande 'meningar som kan anses vara den rätta. Undersökningen har emellertid syftat till att bringa klarhet i frågan, huruvida gentemot den anförda kritiken vetenskapliga grunder kunde åberopas för att de olika forskningsuppgifterna genomförts på det sätt som skett och för att publicerade uttalanden i vetenskapliga frågor givits visst innehåll. Allenast i den mån tvivel härom kommit till uttryck har det funnits anledning att närmare undersöka, huruvida vidtagna åtgärder eller gjorda uttalanden har varit föranledda av hänsyn till ovidkommande förhållanden. Vid sin bedömning av objektivitetsfrågan har utredningsmannen beaktat de svårigheter, som möter då det gäller att i full utsträckning tillgodose det nödvändiga och självklara kravet på förutsättningslöshet i all forskningsoch försöksverksamhet. Forskare och försöksmän kan, även om de är besjälade av den ärligaste vilja att arbeta förutsättningslöst, omedvetet brista

269 i objektivitet. De kan exempelvis i alltför hög grad lita på tidigare forskningsrön eller på uttalanden av erkända auktoriteter på sitt forskningsområde. De kan hysa alltför stark tilltro till riktigheten av egna, tidigare slutsatser eller uttalanden i den vetenskapliga diskussionen. De kan vidare i en omedveten — och i och för sig förklarlig — önskan att verifiera sina tidigare uttalanden åberopa ett nytt vetenskapligt material till stöd för sin mening men förbise att materialet, sett från en annan synpunkt, icke ger ett sådant stöd eller t. o. m. kan åberopas mot riktigheten av den hävdade meningen. I ett vetenskapligt meningsutbyte kan också, särskilt om det skärpts till polemik, skäl och motskäl lätt komma att framföras med en viss ensidighet. De angivna företeelserna, vilka utan tvivel kan påvisas i vetenskapligt meningsutbyte på vitt skilda forskningsområden, utgör visserligen avvikelser från den fulla objektiviteten men kan icke sägas innebära större vådor för forskningen, eftersom de regelmässigt blir påvisade och beriktigade i den fria vetenskapliga diskussionen. Utredningsmannen har vidare vid sin bedömning beaktat vissa andra förhållanden, vilka i särskild grad präglar forsknings- och försöksverksamheten på växtnäringsområdet. Denna verksamhet syftar till att lämna i varje fall på lång sikt praktiskt användbara resultat till nytta för jordbruket. Då markbetingelserna och samspelet mellan de olika växtfaktörerna endast i ringa utsträckning låter sig reproducera laboratoriemässigt, är det ofrånkomligt, att det vetenskapliga arbetet på detta område i avsevärd omfattning bedrives med hjälp av fältförsök. Vid fältförsök är försöksbetingelserna helt andra än vid laboratorieexperiment. I ett laboratorium kan man i stor utsträckning isolera verkan av en enda faktor, som är av betydelse för resultatet, medan övriga faktorer kan hållas praktiskt taget konstanta. Försöket kan, om det är omsorgsfullt beskrivet och upplagt, genomföras vid andra laboratorier och inom trånga felgränser ge precis samma resultat. Det framkomna resultatet kan alltså lätt kontrolleras. Annorlunda förhåller det sig med fältförsöket. Dess resultat påverkas av ett mycket stort antal faktorer, såsom jordens fysikaliska, kemiska och biologiska beskaffenhet, klimatet under vegetationsperioden, grödans art och odlingssätt, insektsangrepp och växtsjukdomar, tidpunkt och teknik för gödningens tillförande och för skörden o.s.v. Endast en begränsad del av försöksbetingelserna står under kontroll. Man kan exempelvis tillse, att använda gödselmedel har känd kemisk sammansättning och kornstorlek och tillförs i noga bestämda kvantiteter på omsorgsfullt mätta ytor. Däremot kan man icke göra något åt variationer i försöksbetingelserna, som uppkommer exempelvis på grund av klimatiska förhållanden. För att eliminera störningar härav måste ett relativt stort antal försök utläggas och spridas över en längre tidsperiod. Även växtmaterialet är statt i förändring år från år genom tillkomsten av nya sorter eller förändringar i de tidigare använda. Också odlingstekniken förändras. Därtill ikommer att odlingstek-

270 niken på fältförsöken oftast skiljer sig ganska betydligt från den, som tilllämpas vid odling av hela åkerfält. Det är vidare — för man skall uppnå en viss grad av allmängiltighet — ofrånkomligt att utlägga försök på ett flertal platser. Härvid måste beaktas att växtplatsens förhållanden oavlåtligt påverkas av olika kulturåtgärder. Alla dessa förhållanden bidrar till starka variationer i försöksresultaten och försvårar i hög grad deras tolkning. De angivna omständigheterna innebär även svårigheter vid försökens uppläggning. Försöksteknikens uppgift måste vara att så långt som möjligt eliminera störningar genom slumpmässigt verkande orsaker till variation i försöksresultaten och att så klart som möjligt få fram, vilka de på försöksresultaten systematiskt verkande faktorerna är, och bedöma deras kvantitativa och kvalitativa inflytande. Då det icke är möjligt att i ett och samma försök mäta inverkan av ett mycket stort antal faktorer, blir uppgiften i regel att studera en eller några få sådana faktorers effekt, medan övriga faktorers verkningar så långt möjligt hålls konstanta på en känd nivå. Svårigheterna härvidlag har nyss omnämnts. Därtill kommer att man i försök med biologiskt material ofta måste räkna med särskilda samspelseffekter av de olika, på försöksresultaten inverkande faktorerna. Allt detta medför att avsevärt utrymme finns för meningsskiljaktigheter såväl rörande försökens planläggning och uppläggning som beträffande försöksresultatens tolkning. Än vidare möter avsevärda svårigheter då det gäller att på grundval av framkomna försöksresultat lämna säkra råd för det praktiska jordbruket. Vid denna rådgivning måste dessutom de ekonomiska synpunkterna — vilka här spelar en väsentlig roll — vinna beaktande. I det följande kommer nu redogörelse att lämnas för resultatet av utredningsmannens prövning av frågan, i vad mån de ståndpunkter, som i de diskuterade spörsmålen intagits av forskare och försöksmän vid KLSL, varit byggda på vetenskapliga grunder. Innehållet i de gjorda uttalandena och diskussionsinläggen har i sammandrag redovisats i den tidigare framställningen.

Diskussionen

angående effekten och värdet av gödselanvändning

handels-

Stark kritik har riktats mot Franck för hans uttalanden angående effekten och värdet av handelsgödselanvändning i svenskt jordbruk. Kritiken har avsett de beräkningar, som i den tidigare framställningen sammanfattats under beteckningen Francks skördekalkyl (ovan s. 44—45). Franck har beräknat den skördeökning, som i genomsnitt kunde påräknas per kg tillförd växtnäring. Han har vidare sökt beräkna vilka mängder av de olika växtnäringsämnena, som det skulle vara ekonomiskt att årligen använda i svenskt jordbruk, och han har genom en ekonomisk kalkyl sökt fram-

räkna den totala vinst, som skulle uppstå vid en optimal användning av handelsgödselmedel i Sverige. Kritikerna, särskilt Perman, har gjort gällande att Francks beräkningar är felaktiga och att Franck genom att publicera dem drivit propaganda för handelsgödselanvändning i landet. En säker bedömning av grunderna för Francks beräkningar torde nu icke kunna ske. Såsom den av utredningsmannen anlitade sakkunnige, professorn O. Tedin i sitt yttrande på denna punkt (s. 59) framhållit, har Franck, då han framlagt sina siffror, icke redovisat sitt material och sina beräkningsmetoder. Flera av de under utredningen hörda personerna har också med stöd av visst försöksmaterial uttalat starka tvivel på riktigheten av Francks siffror. Å andra sidan har till stöd för Francks beräkningar kunnat anföras vissa försök från södra Sverige och vissa finska beräkningar av liknande slag. Beträffande Francks beräkning av den ekonomiskt optimala årliga förbrukningen av de tre växtnäringsämnena kväve, fosfor och kalium kan visserligen hänvisas till att den faktiska utvecklingen efter publiceringen av Francks beräkningar i viss mån överensstämt med hans uppskattningar. Såsom framgår av lämnade jämförelsesiffror (s. 45) har förbrukningen av kvävegödsel 1958/59 väsentligt överskridit den av Franck beräknade optimala siffran samt förbrukningen av fosfor- och kaliumgödsel stigit till nivåer, som ej är avsevärt lägre än de av Franck beräknade. Denna utveckling är dock i och för sig icke ett uttryck för att Francks kalkyl vid ifrågavarande tid var riktig. Flera faktorer i den senare utvecklingen har nämligen bidragit till en ökad handelsgödselanvändning. En sådan faktor är det minskade djurantalet på de svenska gårdarna. Bortfallet av naturlig gödsel har kompenserats genom ökad användning av handelsgödsel. En annan faktor är det alltmera förbättrade växtmaterialet, som medger en större insats av handelsgödselmedel. Dessutom har det skett en viss förskjutning av förhållandet mellan de olika produktionsmedlen inbördes på sådant sätt, att dyr arbetskraft och vissa andra dyrbara produktionsmedel utbytts mot handelsgödsel. Tedin har i sitt yttrande (s. 59) lämnat öppet huruvida Francks siffror för medeleffekten av de olika handelsgödselmedlen är felaktiga eller riktiga. Däremot har Tedin med skärpa kritiserat Franck för att denne i strid mot vedertagen vetenskaplig publikationssed offentliggjort svepande och i vissa fall mycket betydelsefulla slutpåståenden utan att på något sätt underbygga dem med bevis eller med redogörelse för hur de framkommit. Även om resultaten av beräkningarna, såsom Franck påpekat, framlagts för offentligheten i populärt hållna föredrag och skrifter, där det knappast är brukligt att lämna fullständig redovisning av utredningsmaterial och beräkningsmetoder, finner utredningsmannen likväl, att Tedins kritik i denna del måste anses berättigad. Franck har ju icke heller annorstädes lämnat någon redovisning för hur han utfört sina beräkningar, vilket hade varit så mycket angelägnare som de framlagda siffrorna kunde väntas bli åbe-

272 ropade i olika sammanhang. Inför utredningsmannen har Franck dock utvecklat och beskrivit tillvägagångssättet vid genomförandet av sin utredning (s. 60 f.). Då tvekan kan råda om grunderna för Francks beräkningar och uttalanden i förevarande avseende måste — i enlighet med vad som tidigare sagts — särskilt prövas, huruvida anledning finnes till antagande, att Francks uttalanden föranletts av hänsyn till ovidkommande förhållanden eller utformats under påverkan av sådana hänsyn. Därvid är att märka, att beräkningarna från början utförts av Franck, sedan han i egenskap av sakkunnig i växtnäringsfrågor hos statens livsmedelskommission erhållit en förfrågan från kommissionen, vilken nedgång i skördeutbyte som kunde förväntas, om tillgången på handelsgödsel minskade i närmare angiven omfattning. Svaren på de ställda frågorna krävde enligt vad Franck uppgivit en utredning om de olika växtnäringsämnenas genomsnittliga verkan med då rådande normaldosering. Det finns enligt utredningsmannens mening ej anledning antaga, att Franck då han utförde sina beräkningar handlat i annat syfte än att nå fram till en så säker kunskap som möjligt om de förhållanden, som var av betydelse för besvarande av de frågor, som riktats till honom av livsmedelskommissionen. Man kan naturligtvis — i likhet med Tedin — med skäl fråga sig vilket syfte Franck hade, då han år 1947 framlade sina siffror för offentligheten. Medeltal av det slag som Franck redovisat har uppenbarligen icke något vetenskapligt värde. Icke heller kan de läggas till grund för praktisk rådgivning till landets jordbrukare. Såsom professor Lennart Hjelm framhållit i en promemoria med titeln »Lantbruksekonomiska synpunkter på upplysnings- och försöksverksamhet rörande användningen av olika industriella förnödenheter (framför allt gödselmedel och kalk) inom jordbrukets växtodling», vilken fogats vid detta betänkande såsom Bilaga 5, kan det för vissa allmänekonomiska syften ibland vara betydelsefullt att belysa olika produktionsfaktorers produktivitet och lönsamhet. Därvid kan även användningen av handelsgödsel och kalk inom landets jordbruk komina i betraktande. Emellertid kan med fog den frågan uppställas, om siffror, framräknade på grundval av ett material av den art, som stått Franck till buds, och med de beräkningsmetoder, som han tillämpat, kan anses äga sådan grad av tillförlitlighet att de under normala förhållanden är användbara ens vid sådana allmänekonomiska överväganden. De begränsade möjligheterna härvidlag har framhållits av Hjelm i hans ovannämnda promemoria. Han har förklarat bl. a., att de statistiska problem som uppkommer är komplicerade och ännu icke tillfredsställande lösta. Hjelm har uppdragit vissa riktlinjer lör sådana beräkningar. Dessa skiljer sig på väsentliga punkter från de av Franck tillämpade beräkningsgrunderna. Utredningsmannen vill understryka att totalberäkningar, som gjorts på grundval av försöksresultat,

273 vilkas representativitet är helt okänd, uppenbarligen måste användas med mycket stor försiktighet. Invändningarna mot Francks totalberäkningar ökar i styrka, när dessa, såsom skett, användes för att mäta den samhällsekonomiska vinsten i pengar av en optimal användning av handelsgödsel. Franck har värderat skördeökningen med tillämpning av det aktuella försäljningspriset på produkterna och utan hänsyn till de kostnader i form av arbetslöner, räntor m. m. som produktionsökningen drar. Vidare har Franck ej beaktat, att det i föreliggande fall är den marginella produktionsökningen som tilldrar sig intresset och att denna i en överskottssituation måste värderas med beaktande av vad för produkterna kan utvinnas vid export efter avdrag av exportkostnaderna. Mot bakgrund av vad nu sagts är det väl förståeligt att Francks ifrågavarande beräkningar, när de efter kriget offentliggjordes, mötte en relativt stark kritik. Då de uppenbarligen icke kan ha varit avsedda vare sig för rådgivning inom det praktiska jordbruket eller för användning inom den samhällsekonomiska planeringen men likväl utnyttjats i gödselmedelspropagandan, har den misstanken legat nära till hands, att Franck vid publiceringen gått gödselmedelsindustrins försäljningsintressen till mötes. Vid den av utredningsmannen verkställda undersökningen har dock ingenting framkommit till stöd för en sådan misstanke. Bland de olika detalj spörsmål, som behandlats i diskussionen angående Francks skördekalkyl, är det i synnerhet en fråga, som med hänsyn till dess principiella betydelse förtjänar att särskilt beaktas. Såsom framgår av den tidigare framställningen har starka meningsskiljaktigheter yppats, huvudsakligen mellan Frank och Perman, angående innebörden av den efterverkan av superfosfatgödsling, varom Franck i detta och andra sammanhang talat. Perman har å sin sida gjort gällande att det här rört sig om s. k. falsk efterverkan. Beträffande denna fråga vill utredningsmannen hänvisa till Tedins ovan (s. 67 f.) intagna yttrande över utredningsmaterialet. Franck har i denna fråga klart redogjort för de skäl, som föranlett honom att göra jämförelserna på det sätt som skett. De grunder han anfört är av sådan beskaffenhet, att varje beskyllning för bristande objektivitet i detta hänseende måste avvisas såsom grundlös. Å andra sidan har det onekligen varit av värde att nämnda spörsmål tagits upp till diskussion av Perman. Tyvärr har emellertid debatten förts med en polemisk skärpa, som varit helt oberättigad, och meningsutbytet har präglats av en bristande förmåga eller vilja å ömse sidor att inse, att man haft skilda utgångspunkter, vilka måste leda fram till olika slutsatser. I sin uppsats »Om valet av fosforgödselmedel» (Lantmannen nr 50/1956) har Svanberg och Philipson tagit Francks skördekalkyl till utgångspunkt för en beräkning, som leder fram till den slutsatsen, att jordbrukarens vinst av den då tillämpade, genomsnittliga gödslingen med superfosfat uppgick i is

274 medeltal till kr. 23:63 per ha (kr. 48:60 minus gödselkostnaden) efter första året och totalt till kr. 72:72 per ha (kr. 97:50 minus gödselkostnaden) om efterverkningarna medräknades. Om Francks siffror i den åberopade skördekalkylen — såsom tidigare framhållits — måste anses vara ytterst osäkra, så kan tillförlitligheten av Svanbergs och Philipsons beräkningar i än högre grad sättas i fråga. Tedin har i sitt yttrande i denna del förklarat (s. 73), att Svanberg och Philipson här drivit medeltalstänkandet och förenklingen längre än vad som kunde anses förenligt med vedertagen vetenskaplig sed. Vid den företagna utredningen har kritik mot denna tidningsartikel uttalats av samtliga de i växtnäringsfrågor insatta personer som hörts. Å andra sidan har Tedin framhållit, att enligt hans uppfattning kritiken i viss mån skjutit över målet, då man ansett Svanbergs och Philipsons slutresultat angående fosfatgödslingens verkan absurt och så orimligt, att författarna själva utan vidare bort inse dess orimlighet. Tedin har anfört att den skördeökning, 1.186 milj. ske, som Svanberg tillskrev fosforn, utgjorde omkring 15 procent av hela den svenska vegetabilieskörden, vilken enligt Statistisk Årsbok för Sverige i medeltal för åren 1951—1955 uppgått till omkring 9 milj. ske per år, bortsett från vissa specialodlingar. Detta procenttal förefaller Tedin ingalunda orimligt som mått på den skördesänkning, som skulle uppstå om man här i landet slutade upp med att använda fosforgödsel. Däremot har Tedin ifrågasatt riktigheten av att vid omräkning av fosforgödslingens effekt i pengar tillämpa ett så högt värde som 30 öre per skördeenhet. Om detta värde var felaktigt, borde dock Svanberg enligt Tedin icke lastas alltför hårt för detta, då man i de flesta svenska berättelser över gödslingsförsök använde samma metodik. Hjelm har i sin förut nämnda promemoria (Bilaga 5 s. 14) framhållit, att den produktionsstegrande effekten av handelsgödselanvändingen i varje fall tidigare torde ha varit betydande men att den icke kunde studeras på grundval av föreliggande gödslingsförsök. Hjelm har särskilt understrukit, att dessa försök icke belyste effekten av handelsgödseln under hänsynstagande till andra produktionsmedelsinsatser, och starkt varnat för att lägga försöksresultat till grund för analyser av nu ifrågavarande slag. Utredningsmannen kan inte finna annat än att det är tämligen meningslöst att söka beräkna hur mycket skördarna skulle gå ned, om man helt upphörde att använda ett för odlingen så grundläggande gödselmedel som fosfor. Det förefaller visserligen, såsom Tedin framhållit, ingalunda orimligt att nedgången skulle bli 15 procent eller mer. Emellertid intresserar denna frågeställning icke den praktiske jordbrukaren och kan heller icke ha någon betydelse för de allmänt ekonomiska överväganden, som ibland måste göras, annat än möjligen för krigsfall. Man måste vidare ställa sig mycket kritisk till Svanbergs och Philipsons förfarande att med en mycket primitiv metodik omräkna skördesänkning-

275 ens effekt till pengar och ange det härvid framkomna beloppet som jordbrukarnas vinst av fosforgödslingen. Framställningen ger här intryck mera av en lek med siffror än av en redovisning med anspråk på vederhäftighet. Såsom Hjelm framhållit saknas ännu underlag för en sådan vinstberäkning, vilken under alla förhållanden måste bli mycket svår att göra och dessutom synes sakna varje praktiskt värde. Det är bl. a., vilket redan tidigare framhållits, helt oriktigt att vid vinstberäkningar av ifrågavarande slag, avseende totala jordbruket, bortse från kostnaderna för gödselmedlens spridning, skördens tillvaratagande och utnyttjande, räntor och dylikt. Detta är stora poster i en totalkalkyl för landets jordbruk. Utredningsmannen anser det för sin del högst anmärkningsvärt att i varje fall Svanberg alltjämt synes hålla fast vid att beräkningarna är både meningsfulla och riktiga. Vid bedömande av frågan, vilka skäl som föranlett Svanberg att offentliggöra den kritiserade artikeln i Lantmannen, skall här först hänvisas till Svanbergs och Philipsons tidigare (s. 71) redovisade uppgifter angående omständigheterna vid uppsatsens tillkomst. Av deras förklaring framgår, att artikeln icke tillkommit med anledning av framställning från superfosfatindustrin eller andra, som kunde vänta nytta av uppgifterna i artikeln. Direktören B. Colbjörnsen har också inför utredningsmannen bekräftat, att uppsatsen icke inspirerats av superfosfatindustrin. Vidare måste i detta sammanhang beaktas, att Svanberg icke är sakkunnig i växtnäringsfrågor och att han — enligt egen förklaring — i förlitande på Francks auktoritet på detta område utan att närmare granska Francks skördeökningssiffror lagt dessa till grund för sina egna beräkningar. Då han sålunda icke ägt ingående kännedom om det material, som legat till grund för Francks siffror, är det möjligt att han icke kunnat så väl bedöma, hur långt materialet med rimliga anspråk på tillförlitlighet kunde användas såsom grund för beräkningar av det slag som här redovisats. I fråga om metodiken för vinstberäkningen är som förut nämnts Svanberg alltjämt av den uppfattningen att den är riktig. Det finns därför knappast anledning betvivla riktigheten av Svanbergs förklaring, att han själv och Philipson, då de framlade sina beräkningar, hyste den meningen, att dessa var väl grundade. Även om det måste anses som mycket anmärkningsvärt att Svanberg och Philipson velat ge publicitet åt den av dem författade uppsatsen i vad angår jordbrukets ekonomiska vinst på fosforsyran, har likväl vad som förekommit under utredningen i denna del icke givit vid handen, att de skulle ha varit påverkade av ovidkommande hänsyn. Den omständigheten att det framlagda materialet varit av beskaffenhet att kunna användas i den industriella reklamen är uppenbarligen icke tillräcklig anledning att tro, att författarna i något hänseende skulle vara beroende eller påverkade av de industriella intressena. En god del av den kritik, som riktats mot Svanbergs och Philipsons uppsats »Om valet av fosforgödselmedel», drabbar också Svanbergs framställ-

276 ning i uppsatsen »Gödsling och mjölkproduktion» (VnN nr 3/1955). Särskilt anmärkningsvärt är här Svanbergs tillvägagångssätt vid framräkning av den vinst genom höjd mjölkproduktion, som kunde förväntas efter ökad handelsgödselanvändning. I denna uppsats har Svanberg redovisat sitt material genom hänvisning till försöksresultat, som Borg och Svanberg år 1938 låtit offentliggöra. Permans ovan (s. 75 f.) återgivna kritik av Svanbergs framställning innefattar flera tungt vägande anmärkningar. Vid granskning av materialet i den år 1938 utgivna försöksberättelsen har sålunda befunnits bl. a., att försöken utlagts på näringsfattiga jordar, fem försök på sandjordar i Dalarnas skogsbygder och fem försök på sand- och myrjordar på Gotland. På grundval av detta material har slutsatser dragits om vissa gödslingsåtgärders sannolika inflytande på mjölkproduktionens ekonomi vid mellansvenska gårdar. Kritiken mot Svanbergs slutsatser för att de grundats på ett alltför ringa material och angivits såsom tillämpliga för mellansverige, oaktat materialet icke var representativt för detta jordbruksområde, har biträtts förutom av Tedin jämväl av professorn T. A. G. Torstensson (s. 77). Inför utredningsmannen har Svanberg förklarat, att syftet med uppsatsen varit att rikta uppmärksamheten på resultaten från de engelska betesförsök, som redovisats i uppsatsens första avsnitt, och att beräkningarna på grundval av det svenska materialet skett blott för att tjäna som jämförelse med de engelska förhållandena. Han har vidare framhållit att överensstämmelsen mellan de engelska resultaten och de framräknade siffrorna från de svenska försöken var mycket god. Stark kritik kan enligt utredningsmannens mening riktas mot Svanberg för innehållet i denna uppsats. Det kan visserligen icke antagas annat än att Svanberg trott att hans slutsatser var riktiga och ansett sig ha fått stöd för dem i de samtidigt redovisade engelska resultaten. Emellertid synes del utredningsmannen ganska häpnadsväckande att Svanberg icke insett, att det svenska material han hänfört sig till var alltför knappt för att kunna åberopas till stöd för hans uttalanden. Även om det icke kan anses klarlagt, att Svanberg här medvetet avvikit från den stränga objektivitet, som måste prägla forskares uttalanden i vetenskapliga frågor, är det fullt förklarligt att den, som av någon anledning icke hyser oinskränkt tilltro till forskningens oberoende i förhållande till de industriella intressena, anser sig ha funnit visst fog för sin misstanke i Svanbergs nu ifrågavarande uppsats. De av Franck samt Svanberg och Philipson framlagda beräkningar, som nu har behandlats, är av sådan beskaffenhet att de har stor användbarhet inom den industriella reklamen. De är tillräckligt enkla för att lätt uppfattas av envar, men de lockar å andra sidan till spekulationer och beräkningar, vilka kan leda långt utöver gränserna för grundmaterialets giltighet. Att forskarna framlägger sådana siffror i framställningar, som vänder sig

277 till kolleger och andra sakkunniga med goda möjligheter att bedöma deras begränsade giltighet och värde, må vara en sak. Sker det däremot i dagspressen eller i publikationer, som vänder sig till en större läsekrets utan fackmännens förmåga att kritiskt bedöma det framlagda materialet, är faran för missförstånd och missbruk påtaglig. Det synes därför i hög grad angeläget, dels att en viss återhållsamhet visas då det gäller att i mera populärt hållna framställningar offentliggöra siffror och beräkningar av det slag varom nu är fråga, dels att offentliggörandet av dylika beräkningar sker i härför lämplig form och med reservation för siffrornas begränsade giltighet. Utredningen visar, att Franck och Svanberg icke i tillräcklig mån beaktat de ovan anförda riskerna. Genom att framlägga de kritiserade sifferuppgifterna på det sätt som skett har de sålunda själva kommit att lämna ett visst utrymme för misstankar om forskningens beredvillighet att ställa sig till förfogande för industriella reklamintressen. Hyper

fosfatfrågan

Diskussionen i den s. k. hyperfosfatfrågan hänför sig — såsom framgår av den tidigare framställningen — huvudsakligen till Francks skrift »Jämförande försök med superfosfat, "hyperfosfat Reno' och smältfosfat» (SJF Medd. nr 79, 1957). Mot innehållet i denna skrift och mot de försök, som däri redovisats, har kritik riktats i flera avseenden. Vad först beträffar sättet för anskaffandet av det hyperfosfat, som kommit till användning vid försöken, har undersökningen icke givit vid handen att därvid förfarits på olämpligt sätt. Den av Ballinbolaget uttalade misstanken, att försöken utförts med en produkt, som icke var originalvara, har vid den företagna utredningen vederlagts. Francks uttalande i försöksmeddelandet angående hyperfosfatets halt av växtlöslig fosforsyra är vidare enligt utredningsmannens mening fullt korrekt. Franck har tydligt tillkännagivit, att hans uttalande gällde under förutsättning att man med växtlöslig fosforsyrehalt menade halten av citronsyrelöslig fosforsyra, bestämd enligt den konventionella metod, som användes vid motsvarande bestämning beträffande thomasfosfat. De upplysningar Franck lämnat angående den citronsyrelösliga fosforsyrehalten kan heller icke anses såsom ovidkommande. Anmärkningarna mot Francks försöksplan har gällt flera olika förhållanden, såsom att han vid doseringen av de jämförda produkterna utgått från den totala fosforsyrehalten och icke från den växtlösliga delen därav, att han bl, a. till följd härav använt hyperfosfat i alltför små givor, att hyperfosfatet utspritts på olämplig tid och givits till olämpliga grödor och att försöket kvarlegat under alltför kort tid för att hyperfosfatets långtidsverkan skulle kunna beaktas vid jämförelsen. Vidare har framhållits, att

278 Franck borde ha medtagit försöksled med ett par mängder av de olika gödselmedlen. I samband med kritiken mot de jämförande försöken med kalkkväve och kalksalpeter har Franck framhållit, att enligt hans mening en jämförelse mellan olika gödselmedel borde anordnas på sådant sätt, att de jämförda produkterna kom att verka under de för varje gödselmedel mest gynnsamma betingelserna. Det förhållandet att Franck uppenbarligen icke följt denna av honom själv knäsatta princip vid uppgörandet av planen för försöken med hyperfosfat skulle kunna indicera, att han i varje fall icke enbart letts av en önskan att objektivt klarlägga hyperfosfatets användbarhet inom det svenska jordbruket. Förfarandet kan emellertid ha föranletts av att han vid den tid då försöket anlades hade så begränsad kännedom om hyperfosfatet, att det icke var möjligt för honom att på förhand bedöma hur produkten skulle användas för att ge den bästa effekten. Francks uttalanden inför utredningsmannen ger närmast vid handen, att undersökningen syftat till att jämföra hyperfosfatet med de övriga fosfatgödselmedlen vid en användning, som överensstämde med rekommendationerna i den franska broschyr angående hyperfosfat, som utgivits av Le Centre d'Etudes de 1'Hyperphosphate i Paris år 1947. Där förordades, enligt vad Franck uppgivit, att hyperfosfatet skulle användas ungefär på samma sätt som var vanligt beträffande superfosfat och thomasfosfat. Ballinbolagets rekommendationer, som synes ha avsevärt skilt sig från de nyss angivna, hade vid nämnda tidpunkt ännu icke utkommit. Om lämpligheten av en på sådant sätt begränsad undersökning kan naturligtvis tvekan råda. Numera då man har en bättre kännedom om hyperfosfatets verkningar än tidigare, synes det ganska klart att, även om vissa upplysningar har kunnat vinnas ur de framkomna resultaten, undersökningens värde likväl förringas av att resultaten äger giltighet allenast under de speciella förutsättningar, som förelegat vid försöken. Då Franck i sin redogörelse klart redovisat försöksbetingelserna, så att envar kan av redogörelsen utläsa under vilka förutsättningar jämförelsen skett, finner utredningsmannen emellertid anmärkningarna mot Franck för bristande objektivitet i nu nämnt hänseende sakna fog. Beträffande kritiken mot Franck för att han vid doseringen av de jämförda gödselmedlen räknat med de olika produkternas totala halt av fosforsyra har Tedin uttalat (s. 127), att Francks förfaringssätt måste anses försvarligt. Då Franck emellertid själv låtit bestämma halten av citronsyrelöslig fosforsyra i hyperfosfatet och funnit denna utgöra endast 40—50 % av totala fosforsyrehalten, borde det å andra sidan ha förelegat anledning för honom att undersöka effekten av större givor av varan, räknat i fosforsyra (P2O5), än som skett. Det bör nämligen ha varit känt för honom, att priset per enhet P2O5 var lägre i hyperfosfatet än i kornat superfosfat och smält-fosfat.

279 De erinringar som gjorts mot Francks bearbetning av försöksmaterialet och mot hans försöksredogörelse i övrigt är enligt utredningsmannens mening icke av sådan beskaffenhet, att de kan utgöra stöd för påståenden om bristande objektivitet vid detta forskningsarbetes genomförande. Beträffande utformningen av försöksmeddelandet vill utredningsmannen uttala, att Franck — såsom Hovgård framhållit (s. 125) — bort i sammanfattningen ha lämnat sifferuppgift angående hyperfosfatets relativa verkningsvärde på myrjord på samma sätt som han gjort beträffande fastmarksjorden. Viss kritik har vidare anförts mot Francks skrift »Relativt verkningsvärde och ersättningstal» (SJF Särtr. nr 104). De vid utredningen hörda sakkunniga har bekräftat Francks uttalande i denna skrift, att vid jämförelse mellan olika gödselmedel ersättningstalen är lämpligare som jämförelsegrund än de s. k. relativa verkningsvärdena. Fredriksson, som icke haft något att invända mot användning av ersättningstal, har emellertid (s. 110) ifrågasatt möjligheterna att få fram det funktionella sambandet mellan skördeutbyte och gödslingsgiva ur allenast två olika givor jämte ett led utan fosforgödsling. Genom tre punkter kunde man — såsom Fredriksson tillspetsat uttryckte förhållandet — draga vilken kurva som helst. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Tedin anslutit sig till Fredrikssons kritik på denna punkt (s. 127) och förklarat, att Franck, då denne använt sig av kurvor bestämda på endast tre punkter, fick anses ha pressat såväl det empiriska materialet som också den i och för sig riktiga principen om ersättningstal över hövan. Fredrikssons och Tedins kritik på denna punkt synes ha fog för sig. Någon anmärkning för bristande objektivitet kan emellertid icke riktas mot Franck i detta sammanhang. I sin tidigare omnämnda artikel med titeln »Om valet av fosforgödselmedel» (Lantmannen nr 50/1956) har Svanberg och Philipson bedömt hyperfosfatet såsom gödselmedel på grundval bl. a. av kemisk analys. Med tillämpning av de redovisade analysresultaten har de vidare för vart och ett av de jämförda gödselmedlen superfosfat, thomasfosfat och hyperfosfat beräknat priser i kronor per deciton fosforsyra. Angående möjligheterna att jämföra olika gödselmedels verkningar på grundval av kemiska analyser hänvisas här till professor H. Egnérs uttalanden inför utredningsmannen i denna fråga (s. 120). Han har framhållit, att den kemiska analysen kunde missbrukas och också hade missbrukats men att man med dess hjälp på ett enkelt sätt kunde skilja mellan de extrema fallen. Det är uppenbart, att Svanberg och Philipson — såsom Tedin uttalat (s. 128) — skjutit över målet, då de använt sina analyssiffror som direkt mått på fosfatets gödselvärde och på denna grund uträknat vissa prisrelationer. Mot de delar av uppsatsen, som rör hyperfosfat och jämförelsen mellan denna produkt samt superfosfat och thomasfosfat, kan med fog riktas samma erinringar som tidigare framställts mot den i samma uppsats fram-

280 lagda beräkningen av jordbrukarnas vinst av superfosfatgödslingen (s. 273 ff.). Även i övrigt kan i denna del hänvisning ske till det förut sagda. I detta sammanhang bör emellertid klart understrykas, att Svanberg måste anses ha handlat fullt korrekt, då han vid analys av hyperfosfatet begagnat den metod, som enligt givna föreskrifter dittills tillämpats beträffande thomasfosfat. Erinringar göres sålunda icke mot själva analysmetoden men väl mot Svanbergs och Philipsons sätt att använda analysresultaten för framräknande av prisrelationer och för ekonomiska kalkyler. Undersökningen har icke givit vid handen, att statens lantbrukskemiska kontrollanstalt vid handläggning av de tidigare (s. 121—123) redovisade ärendena angående hyperfosfat förfarit på ett sätt, som kan giva anledning till erinran. De av Ballinbolaget framställda beskyllningarna mot anstalten saknar enligt utredningsmannens mening varje fog. Sammanfattningsvis må anföras att beträffande den s. k. hyperfosfatfrågan erinringar i olika avseenden kan riktas mot uttalanden av Franck samt Svanberg och Philipson. Utredningsmannen anser dock icke att de är av sådan beskaffenhet att de kan utgöra grund för påstående, att dessa forskare i sin verksamhet brustit i objektivitet.

Thomasfosfat

som

fosforgödselmedel

I diskussionen angående thomasfosfatets värde såsom gödselmedel har Perman gjort gällande att särskilt Franck, Svanberg och Agerberg i olika skrifter och uppsatser gjort uttalanden, som inneburit en orättvis nedvärdering av thomasfosfatet. Till stöd för sin egen uppfattning om värdet av detta gödselmedel har Perman åberopat resultat från av honom anlagda försök på Lanna försöksgård. Den av utredningsmannen företagna undersökningen har icke bekräftat Permans påståenden i denna del. De uttalanden om thomasfosfat såsom gödselmedel, vilka i olika sammanhang publicerats av Franck, Svanberg och Philipson samt Lundblad och Agerberg och som redovisats i den tidigare framställningen (s. 129—133, 141), kan icke anses vara präglade av ensidighet eller en önskan att nedvärdera thomasfosfatet. De synes tvärtom vara resultat av en bedömning av denna produkt på grundval av de samlade erfarenheterna från företagna försök. Tedin har också förklarat (s. 145) att han icke kunnat finna andra uttalanden om thomasfosfat än sådana, som allmänt anses riktiga, nämligen att det på grund av sin kalkhalt är överlägset superfosfat på sura och starkt kalkbehövande jordar men icke i övrigt. De av Perman åberopade Lanna-försöken angående jämförelse mellan superfosfat och thomasfosfat har väckt stort intresse och åtskillig diskussion. Att le där framkomna resultaten icke kan läggas till grund för generella uttf.landen angående thomasfosfatets värde och användbarhet är klart,

281 eftersom det här rör sig om allenast en försöksserie, vilken dessutom anlagts på en försöksgård med i vissa avseenden speciella jordmånsförhållanden. Utredningsmannen ansluter sig till Bachérs ovan (s. 140) återgivna uttalande, att resultaten från Lanna-försöken utgjorde ett intressant bidrag till frågan om thomasfosfatets värde, speciellt på sura jordar, men att de icke innebar något slutgiltigt svar på detta spörsmål. Utredningsmannen finner att de uttalanden om thomasfosfatets värde såsom gödselmedel, som gjorts av forskare och försöksmän vid KLSL, icke i något hänseende kan åberopas som stöd för misstankar om bristande objektivitet vid forsknings- och försöksverksamhetens utövande.

Frågan

om kalkkvävets

värde som

kvävegödselmedel

I den s. k. kalkkvävedebatten, som på senare tid till största delen haft anknytning till Franeks 1955 utgivna försöksmeddelande »Kalkkväve som gödselmedel» (SJF Medd. nr 54), har gjorts gällande bl. a. att Franck på ett tendentiöst sätt till förmån för kalkkväve tolkat ett försöksmaterial, som varit alltför litet och osäkert för att kunna utgöra en hållbar grund för hans uttalanden. Ifrågavarande material har hämtats från en serie fältförsök, som startades 1951 och som av Franck angivits såsom fastliggande. Det avsåg en jämförelse mellan verkningarna av kalksalpeter och kalkkväve, då dessa gödselmedel användes till vårsäd. Enligt vad Franck uppgivit pågick den försöksserie, ur vilket materialet tagits, delvis ännu 1960. Det offentliggjorda materialet omfattade preliminära resultat fram till och med 1954. Kritiken mot Franeks försöksmeddelande hänför sig till en rad olika spörsmål, som aktualiserats i samband med de där redovisade försöken. Själva försöksplanen har kritiserats av bl. a. Melchert (s. 166 f.). De flesta av han invändningar har emellertid den begränsade innebörden, att de uppställda spörsmålen skulle ha kunnat utforskas på ett ändamålsenligare sätt än som skett genom de av Franck upplagda försöken. Sådana erinringar kan — även om de skulle vara befogade — icke i och för sig ge anledning till antagande att Franck skulle ha brustit i objektivitet vid försökens uppläggande. Andra erinringar, som i pressdiskussionen och vid den företagna utredningen framställts mot Franeks försök och hans redovisning av försöksresultaten, har dock en vidare syftning. Dessa erinringar, som måste anses vara av väsentlig betydelse vid bedömningen av objektivitetsfrågan, skall här upptagas till mera utförlig behandling. Det har framhållits, att endast 20 försök förelåg vid den tidpunkt då resultaten publicerades, varav 11 representerade första årets gröda. Det har ansetts synnerligen anmärkningsvärt att Franck, som starkt understrukit betydelsen av att försöken gjordes fastliggande, ansett sig kunna redan av de dittills gjorda försöken draga ganska generella slutsatser angående kalk-

282 kvävets värde i förhållande till kalksalpeter och funnit det lämpligt att ge offentlighet åt dessa slutsatser, trots att försöksserien inte avslutats och trots att de redovisade försöken icke kunnat behandlas såsom fastliggande. Det har antytts, att en orsak härtill skulle kunna vara att resultaten med den tolkning Franck har givit dem talade till förmån för kalkkvävet, vilket gödselmedel industrien fann angeläget att snarast möjligt få bättre värdesatt än som dittills varit fallet. Tedin har i sitt utlåtande över undersökningsmaterialet (s. 186) ansett det ursäktat, att en kritiskt inställd läsare här såg en tendens hos Franck till att vara ytterst angelägen att få framlägga några nya för kalkkvävet gynnsamma siffror. Tedin har dock samtidigt betonat, att detta uttalande från hans sida inte innebar annat än ett noterande, att Franck låtit sig påverka av sin intensiva personliga övertygelse om kalkkvävets stora betydelse. Det måste enligt utredningsmannens mening vara vanskligt att avgöra, vid vilken tidpunkt resultat från försök, vilka anlagts såsom fastliggande, tidigast kan offentliggöras. Om viktiga slutsatser redan på ett tidigt stadium anses kunna dragas av framkomna resultat, lär det icke vara något att invända emot att de offentliggöres, oaktat försöken icke blivit avslutade utan alltjämt pågår. Emellertid har i debatten bestritts att det varit berättigat att draga sådana slutsatser av materialet, i varje fall i dess föreliggande skick. Kritikerna har framhållit, att Franck vid försöken i ett stort antal fall radsått kalkkvävet men bredspritt kalksalpetern, varigenom kalkkvävet skulle ha blivit ensidigt gynnat. Fredriksson, som i detta hänseende framställt erinran mot Francks försök, har i anslutning härtill förklarat (s. 175), dels att även kalksalpeter kunde radsås med högre effekt som följd, dels att radsådd var en metod, som i brist på lämpliga maskiner knappast kunde tillämpas i praktiskt jordbruk. Franck har häremot genmält (s. 177 f.), att enligt både svenska och engelska försökserfarenheter radsådd av kalksalpeter var underlägsen bredspridning av detta gödselmedel samt att goda maskiner för radsådd av handelsgödsel fanns att tillgå i handeln. Franck har vidare framhållit, att man vid jämförelseförsök måste vid val av tekniskt förfaringssätt för gödselmedlens applicering följa en generell regel av innebörd, att varje gödselmedel gavs den med hänsyn till dess kemiska och fysikaliska beskaffenhet bästa chansen, förutsatt att det därav förestavade förfaringssättet var väl tillämpligt i praktiken. Även om nämnda grundsats kan accepteras såsom en objektiv princip, förtjänar framhållas att dess tillämpning i praktisk försöksverksamhet likväl innefattar åtskilliga moment av subjektiv värdering, där avsevärt utrymme finns för skilda meningar om de för varje gödselmedel mest gynnsamma betingelserna. När det gäller praktisk rådgivning med utgångspunkt i försök av denna art kan man vidare, såsom Fredriksson anfört, icke undgå att taga hänsyn till kostnaderna för de skilda appliceringssätten. Om för-

283 söksledaren emellertid har en på forskning, tidigare försök eller erfarenhet grundad anledning antaga, att den valda appliceringsmetoden är den för varje gödselmedel mest gynnsamma, synes, särskilt med tanke på de knappa resurser som står till försöksverksamhetens förfogande, någon erinran icke kunna göras mot en tillämpning av grundsatsen. Då praktiska slutsatser dragés av resultaten från försök av denna art, är det emellertid av vikt att såväl spridningsmetodens inverkan på resultaten som appliceringskostnaderna särskilt beaktas. Beträffande kalkkväve är genom försöksresultat påvisat, att radsådd av detta gödselmedel ger bättre effekt än bredspridning. Av olika skäl är dock bredspridning i vårt land alltjämt den vanligaste appliceringsmetoden för kalkkväve. Vilken metod som är mest effektiv när det gäller kalksalpeter är icke på ett övertygande sätt klarlagt. Nömmik har — i likhet med Franck — hänvisat till vissa engelska försöksresultat, vilka skulle giva vid handen, att radsådd av kalksalpeter som regel lämnat sämre effekt än bredspridning. Fredriksson däremot har icke funnit detta bestyrkt utan ansett att man, om lämpliga maskiner bleve tillgängliga, kunde räkna med att få en bättre effekt genom radsådd. I detta sammanhang kan nämnas, att Franck själv påvisat (SJF Medd. nr 26 s. 18) att ett annat kvävegödselmedel, chilesalpeter, har högre effekt vid radsådd än vid bredspridning. Mot radsådd av kalksalpeter har Franck särskilt åberopat praktiska svårigheter, föranledda bl. a. av kalksalpeterns höggradiga hygroskopicitet. De praktiska svårigheterna härvidlag har betonats även av Gunnarsson. Utredningsmannen har inhämtat, att kalkkväve i vårt land icke brukar radsås. Franck har själv uppgivit, att kalksalpeter av praktiska skäl icke kan radsås. Radsådd är vidare, räknat pr kg N, en dyrare spridningsform än bredsådd. De nu förevarande försöken har icke medgivit ett klarläggande av radsåddens inverkan vid jämförelse mellan de båda gödselmedlen. Med hänsyn härtill och till vad som förut sagts hade det enligt utredningsmannens mening, även med tillämpning av Francks berörda allmänna grundsats, varit mera välbetänkt, om Franck låtit bredsprida båda gödselmedlen. Utredningsmannen vill vidare ännu en gång understryka, att man vid jämförelse mellan försök, avseende två slags gödselmedel för vilka olika spridningsmetoder tillämpats, bör vara mycket försiktig med att fälla omdöme om de båda gödselmedlens relativa värde i praktiskt ekonomiskt jordbruk. Detta värde kan icke avgöras utan att beakta kostnaderna för resp. appliceringsmetod. Anmärkning har vidare riktats mot Francks bearbetning av försöksresultaten. Sålunda har gjorts gällande att Franck utan tillräckliga skäl slopat vissa av försöken. Enligt Bachérs beräkningar har denna åtgärd visserligen icke haft något inflytande på slutresultatet vare sig i princip eller i fråga om statistisk säkerhet. Franck har dock icke själv före publiceringen undersökt hur därmed förhållit sig. I varje fall finns ingen uppgift härom i för-

284 söksmeddelandct. Utredningsmannen vill därför i likhet med Tedin uttala starkt tvivel om lämpligheten av att vid bearbetningen av försöksresultaten utesluta de ifrågavarande försöken. Åtgärder av detta slag är alltid ägnade att väcka betänkligheter, eftersom de lätt kan ge anledning till misstanke, att försöksledaren vid bearbetningen icke förfarit helt förutsättningslöst. Vid sin granskning av Francks försöksmaterial har Perman uppdelat materialet i en »missväxtgrupp» och en normal grupp och funnit, att jämförelsen mellan kalkkväve och kalksalpeter utföll helt annorlunda om man höll sig blott till den normala gruppen (s. 158). Även Bengtsson, Gelinder och Melchert har i sin kritik hänfört sig till denna uppdelning av försöken. Bachér har emellertid förklarat, att »missväxtgruppen» så gott som uteslutande bestod av försök med vårvete och att skördarna i vårvete erfarenhetsmässigt låg avsevärt lägre än skördarna i korn och havre. Vid sådant förhållande har Bachér funnit diskussionen på grundval av denna uppdelning vara onödig. Utredningsmannen delar denna uppfattning och finner kritiken mot Franck på denna punkt helt obefogad. Fredriksson har riktat kritik mot Franck i anslutning till redovisningen i försöksmeddelandet av vissa siffror från försök under åren 1946—1952 därvid olika tidpunkter för övergödsling med kalkkväve till höstvete prövats (ovan s. 153—154). I dessa försök har två olika givor prövats, nämligen 27 och 54 kg N per ha. Fredriksson har framhållit (s. 170—171), att jämförelse mellan kalkkväve och kalksalpeter har skett vid en giva av 54 kg N per ha av de båda gödselmedlen, men att jämförelsen rätteligen borde ha skett vid den lägre givan, 27 kg N per ha, eftersom en sådan jämförelse — bl. a. med hänsyn till risken för liggsädsbildning — borde göras vid en relativt låg kvävegiva, så att skördeutbytet var en tillräckligt känslig indikator på det man sökte fastställa. Franck har bestritt riktigheten av Fredrikssons ståndpunkt och hänvisat till att de båda gödselmedlen hade olika utbyteskurvor. Nömmik har i anslutning härtill framhållit, att 54 kg N per ha var att anse som en normal, medelhög giva för stråsäd. Fredriksson har medgivit, att man på sina håll använt så stora givor som Franck tillämpat. Han har å andra sidan framhållit, att detta icke var väsentligt; frågeställningen måste vara vilken giva och vilket gödselmedel som kunde åstadkomma den mest ekonomiska produktionen. Utredningsmannen finner följande synpunkter böra i detta sammanhang vinna beaktande. De försök, till vilka Fredriksson hänfört sig i sin kritik, var icke avsedda att klarlägga vilketdera av de båda gödselmedlen kalkkväve och kalksalpeter som hade den bästa effekten. Vid dessa försök prövades i första hand olika tidpunkter för övergödsling med kalkkväve till höstvete. I samband därmed gjordes även vissa försök med kalksalpeter på sätt som framgår av den lämnade redovisningen (s. 153). På grundval av de framräknade medelvärdena från dessa försök har Franck förklarat, att kalkkvävets övergödslingseffekt var avsevärt mindre än salpeterns men att det

285 fanns försök utan egentlig siffermässig skillnad mellan kalkkvävets och kalksalpeterns övergödslingsverkan. Franck har också i sitt försöksmeddelande starkt understrukit, att kalkkväve icke var lämpligt som övergödslingsmedel i stil med salpeter. Då emellertid i försöken viss jämförelse gjorts mellan de båda gödselmedlen, har Franck förfarit fullt korrekt då han i sin redogörelse för äldre försökserfarenheter redovisat även dessa resultat. Det kan dock med fog anmärkas att Franck bort lämna belägg för sitt uttalande, att i vissa försök någon siffermässig skillnad mellan kalkkvävets och kalksalpeterns övergödslingseffekt icke förelegat. Emellertid har vid undersökningen intet framkommit, som ger vid handen att Franck här skulle ha återgivit försöksresultaten felaktigt eller tendentiöst. I sitt försöksmeddelande nr 54 har Franck uttalat, att kalkkvävet i försök haft »jämnare» verkan än salpeter (SJF Medd. nr 54 s. 137). Till stöd för detta uttalande har han anfört framräknade »medelstandardavvikelser» i skördeenheter per ha vid de förut omnämnda försöken med 20 vårsädsgrödor (se ovan s. 155). Metoden för framräknande av medelstandardavvikelserna samt betydelsen av de erhållna värdena har varit föremål för diskussion. Av utredningen framgår, att Francks beräkning av medelstandardavvikelserna i försöksmeddelandet icke är riktig. Det är emellertid också klarlagt, att Francks beräkning utförts, sedan hans räkneassistent av Bachér erhållit vissa anvisningar om beräkningsmetoden, vilka emellertid missförståtts, med påföljd att beräkningen blivit felaktig. Av utredningen framgår tillika, att de i enlighet med nya anvisningar av Bachér omräknade standardavvikelserna utvisade samma tendens som de av Franck i försöksmeddelandet publicerade siffrorna. Bengtsson, Gelinder och Melchert har beräknat medelstandardavvikelserna enligt en annan metod, och de av dem framräknade siffrorna visar i visst hänseende en annan tendens (se s. 161; än Francks båda beräkningar. Tedin har i sitt utlåtande (s. 187) ifrågasatt, om icke den av Bengtsson, Gelinder och Melchert tillämpade metoden vore att föredraga vid de beräkningar, som det här var fråga om. Inför utredningsmannen har Franck förklarat, att den felaktiga beräkningen endast givit hans kritiker en formellt riktig men sakligt betydelselös angreppspunkt. Även om detta uttalande skulle vara berättigat, kan man likväl — såsom Tedin framhållit — med fog begära, att Franck i sitt försöksmeddelande omtalat, vilken statistisk analysmetodik han använt och vilken grad av statistisk säkerhet han räknat med. Även Francks huvudpåstående i försöksmeddelandet, nämligen att effektkurvan vid stigande mängder kväve var olika för salpeter och kalkkväve på det sättet, att kurvan för kalkkväve böjde av mycket långsammare än kurvan för salpeter, har — såsom framgår av den tidigare framställningen — varit föremål för diskussion och kritik. Detsamma gäller Francks i anslutning till huvudpåståendet framställda tes, att kalkkvävets skördeöknings-

286 kurva ofta var sigmaformad, under det att skördeökningskurvan för kalksalpeter under en större del av förloppet uppvisade en logaritmisk form. De olika synpunkter, som framförts i diskussionen rörande dessa spörsmål, skall i detta sammanhang icke närmare redovisas. Här hänvisas blott till tidigare återgivna diskussionsinlägg och uttalanden av Bengtsson, Gelinder och Melchert (s. 159), Bachér (s. 162), Perman (s. 169), Fredriksson (s. 171—174), Nömmik (s. 178 f.) och Gunnarsson (s. 179). Slutligen har Tedin i sitt utlåtande behandlat dessa spörsmål (s. 185—186). Av de gjorda uttalandena är i synnerhet Fredrikssons väl underbyggda kritik värd särskilt beaktande. Å andra sidan har Bachér vid sin granskning av försöksmeddelandet funnit Francks slutsatser angående dessa frågor riktiga, ehuru de var bristfälligt belagda i försöksmeddelandet. Bachér skulle — enligt vad han yttrat — själv ha kommit till samma resultat som Franck gjort. Tedin har i sitt utlåtande kommit till den slutsatsen, att Franck varit fullt berättigad att framlägga sina resultat såsom något ganska väsentligt nytt i kalkkvävediskussionen i synnerhet som tendensen under senare år gått i riktning mot starkt ökade kvävegivor i praktiken. Tedin har emellertid förklarat, att det funnits och alltjämt fanns fullgod anledning att på rent saklig basis diskutera de slutsatser Franck dragit av försöksmaterialet. Enligt Tedins uppfattning var den statistiska säkerheten i fråga om själva grundpåståendet alltför ringa för att det redovisade försöksmaterialet skulle kunna läggas till grund för de ganska vittgående och kategoriska påståenden, som Franck framställt i sitt försöksmeddelande. Den verkställda utredningen visar enligt utredningsmannens mening, att skäl kan anföras för att Francks påståenden angående de skilda effektkurvorna för kalkkväve och kalksalpeter är riktiga men att påståendena ingalunda kan anses vara på ett fullt övertygande sätt bestyrkta. Tedins kritik ger vid handen, att särskilt den statistiska säkerheten hos Francks slutsatser är otillräcklig. För det fall att Franck — som icke är statistiker — saknat möjligheter att vid bearbetningen av försöksmaterialet själv till fullo beakta kraven på statistisk säkerhet, torde möjlighet ha funnits för honom att förvissa sig om slutsatsernas tillförlitlighet genom att i erforderlig utsträckning^ anlita den statistiska expertis, som vid KLSL står till forskarnas förfogande. Att så icke skett torde vara uttryck för en benägenhet hos Franck att underskatta eller åtminstone i otillräcklig mån beakta möjligheterna att genom statistiska metoder verifiera slutsatser av ett samlat försöksmaterial. Vid en sammanfattande prövning av de erinringar i olika hänseenden, som riktats mot Francks kalkkväveförsök och mot hans uttalanden i försöksmeddelandet, har utredningsmannen funnit, att Franck anfört objektiva skäl för de åtgärder vid försökens anläggande och resultatens bearbetning och offentliggörande, mot vilka kritik riktats. Å andra sidan har skäl och stundom t. o. m. bättre skäl kunnat anföras för andra förfaringssätt än

287 dem, som Franck tillämpat. Såsom framgår av det ovan anförda kan också i särskilda hänseenden erinringar göras mot Francks försök och redovisning av försöksresultaten. Var för sig kan dessa erinringar synas avse detaljer av mindre vikt. Om de anförda förhållandena sammanställes och bedömes med hänsyn till sin samlade verkan på slutresultatet, ger de emellertid ett bestämt intryck av att Franck har en viss benägenhet att understryka och framhäva kalkkvävets möjligheter och praktiska användbarhet i konkurrens med kalksalpeter. Detta förhållande kan dock icke rättfärdiga en misstanke att Franck i sin verksamhet skulle ha velat gynna kalkkväveindustrin eller påverkats av andra ovidkommande hänsyn. Utredningsmannen har heller icke kunnat finna någon annan omständighet till stöd för en sådan misstanke. I likhet med Tedin anser utredningsmannen Francks berörda benägenhet huvudsakligen vara uttryck för hans intensiva personliga övertygelse om kalkkvävets stora värde för svenskt jordbruk. Francks skrift »Kvävegödselmedlens inflytande på kaligödslingens verkan till sockerbetor» (SJF Särtr. nr 97, 1957) har utsatts för skarp kritik av Pennan, som åberopat innehållet i denna skrift såsom stöd för sitt påstående, att Francks försöksberättelser brast i objektivitet och innehöll oriktiga uppgifter. I den tidigare framställningen (s. 194—203) har de kritiserade uttalandena av Franck, Permans erinringar samt Tedins yttrande över meningsutbytet redovisats. Den av Tedin utförda granskningen av de gjorda uttalandena och de till stöd för dem åberopade förhållandena har givit vid handen, att i vissa detaljer anledning finns till berättigad kritik, att skilda meningar föreligger i vissa frågor, som alltjämt står öppna för diskussion, samt att Perman i flera avseenden gjort sig skyldig till helt omotiverade angrepp. Permans påstående, att denna skrift utgjorde belägg för att Franck brustit i objektivitet i sitt forskningsarbete, måste genom Tedins granskning anses ha blivit vederlagt. Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att Permans kritik i vissa delar icke präglats av den saklighet, som är en nödvändig förutsättning för all diskussion på vetenskaplig nivå. Hans kritik — som i vissa stycken bygger på vantolkning av Francks uttalanden — ger i väsentliga delar intryck av bristande vederhäftighet och saknar beträffande några av huvudpunkterna varje spår av berättigande. Meningsutbytet angående Maneils uppsats »Till frågan om halmnedbrukning och gödsling» (VnN nr 4/1955 s. 8—10) skall blott i korthet beröras. Såsom Åkerberg och Tedin (s. 205) påpekat bygger Permans huvudsakliga kritik på slutsatser, föranledda av att Perman icke rätt förstått Manelis siffror. Permans påstående, att Manell skulle i uppsatsen ha publicerat blott brottstycken av ett större försöksmaterial, har vidare icke bestyrkts. Emellertid har Tedin påpekat, att det försöksmässiga underlaget till Maneils uppsats var mycket svagt och att det varit bäst om den icke blivit offentliggjord. Att så skett kan dock icke åberopas till stöd för att Manell skulle ha brustit i objektivitet.

288 Om värdet av fastliggande

gödslingsförsök

Särskilt Perman men även andra har mot Franck anmärkt, att han övervärderat betydelsen av de fastliggande gödslingsförsöken och i motsvarande grad underskattat de ettåriga försöken. Beträffande värdet av fastliggande gödslingsförsök föreligger bland de sakkunniga på detta område en nära nog enstämmig mening att sådana försök är nödvändiga för klarläggande av fosfor- och kaligödslingens verkningar. Behovet av fastliggande försök för utrönande av kvävegödslingens effekt betonas förutom av Franck även av Åkerberg, Gunnarsson och Tedin. I den promemoria, som bifogas detta betänkande såsom bilaga 5, har även Hjelm uttalat sig till förmän för fastliggande långtidsförsök. Icke heller Perman har bestritt det teoretiska värdet av de fastliggande, fleråriga gödslingsförsöken. Det är uppenbart att, då begränsade resurser står till förfogande för försöksverksamheten, en avvägning mellan fleråriga och ettåriga försök måste ske. Även om Perinan skulle ha rätt då han påstår att de ettåriga, lokala gödslingsförsöken skänkt oss praktiskt taget allt vad vi nu vet om ekonomisk handelsgödselanvändning, utgör detta icke något övertygande skäl mot att i större utsträckning övergå till mångåriga försök, om man på grundval av vad som nu är känt har anledning tro, att på längre sikt viktiga resultat kan uppnås genom en på så sätt förändrad inriktning av försöksverksamheten. Om denna avvägningsfråga skulle komma att avgöras så, att en inskränkning av de ettåriga försöken vidtages, kan ett sådant avgörande på intet sätt tagas till utgångspunkt för en kritik, som avser att ifrågasätta beslutets objektivitet. Utredningsmannen hänvisar i denna fråga till vad Tedin härom anfört (s. 209). Francks skrift »Om fastliggande mångåriga gödslingsförsöks betydelse (SJF Särtr. nr 108, 1958) har föranlett Perman att med skärpa kritisera Franck (s. 209 ff.). Såvitt utredningsmannen kunnat finna saknar denna kritik i ett särskilt hänseende icke berättigande. I sin uppsats har Franck åberopat vissa tidigare försöksresultat angående den lättlösliga fosforsyran i våra odlingsmarker. Han har därvid hänfört sig till de försök angående jordens fosfathalt efter 9 försöksår inom olika försöksled, som redovisats i tabell 24 (s. 211). I sina kommentarer till dessa försök har Franck i sin skrift framhållit, att halterna av lättlöslig fosforsyra i de ogödslade rutorna var väsentligt större vid försökstidens början än vid dess slut. Av detta förhållande har Franck dragit den slutsatsen, att fosfortillförseln vid allsidig gödsling (P + K + N) icke förmått bibehålla marken i dess ursprungliga fosfattillstånd eller att detta i varje fall icke förbättrats, vilket skulle ha varit av behovet påkallat ifråga om försöksplatserna II, III och IV. Francks resonemang utmynnar i ett uttalande, att en mycket förstärkt fosfatgödsling här varit på sin plats. Detta uttalande har Perman ansett icke

289 kunna rubriceras som annat än en i högsta grad överdriven fosfatpropaganda. På grundval av de uppgifter, som lämnats i Francks uppsats, torde riktigheten av hans ovan återgivna slutsatser icke kunna bedömas. Uppgift saknas nämligen om de ogödslade rutornas halter av lättlöslig fosforsyra vid försökstidens början. Med denna brist har det icke funnits möjligheter för läsaren att kontrollera de jämförelser, som Franck gjort och på vilka hans slutsatser bygger. I samband med den företagna undersökningen har Franck i skrivelse till Tedin ytterligare utvecklat sina synpunkter på dessa försök. Han har därvid utfört beräkningarna med laktattal i stället för med mitscherlichtal och även angivit ursprungsvärdena för de olika jordarna i försöken. Dessa beräkningar bestyrker riktigheten av Francks slutsatser i den ursprungliga skriften. Det kan därför icke med fog göras gällande, att Franck skulle sakna stöd för sina slutsatser i denna del. Genom sin underlåtenhet att redan i den offentliggjorda skriften belägga ett så grundläggande påstående som det anförda har Franck emellertid utan tvivel visat prov på nonchalans. Det måste dock anses som mycket långsökt att taga detta till intäkt för ett påstående att Franck skulle genom sina skrifter bedriva propaganda för fosfat. Francks uttalanden i övrigt i den senast omnämnda skriften har icke givit utredningsmannen anledning till erinran med hänsyn till sådana förhållanden, som utredningen avser att klarlägga.

Markkarteringen En mycket hård kritik har av Perman riktats mot objektiviteten hos forskningen och försöksverksamheten i vad angår markkarteringen. Denna kritik har så gott som uteslutande vänt sig mot Francks insatser på området. Till en början har Perman inför utredningsmannen givit en skildring av hur Franck kommit att syssla med markkarteringsfrågor. Han har därvid framhållit i huvudsak följande: Dr O. Arrhenius, som vid sina forskningar funnit att jordarna icke kunde utforskas blott genom gödslingsförsök, hade börjat göra markanalyser med tillämpning av en viss kemisk metod. Då Arrhenius prövat sin analysmetod vid undersökningar på Svenska sockerfabriks aktiebolagets odlingar i Skåne, hade han funnit, att man på den tiden i inånga fall använde för mycket fosforsyra för gödning av jorden. På grundval av sina analysresultat upprättade Arrhenius markkartor, som lades till grund för jordbrukarnas inköp av gödselmedel. Då det därefter visade sig att försäljningen av superfosfat minskade inom detta odlingsområde, fick på föranledande av superfosfatindustrin Franck och Bondorff i uppdrag att pröva vederhäftigheten av de undersökningar, som Arrhenius gjort. Sedan resultatet av denna granskning framlagts, upphörde sockerbolaget med alla undersökningar enligt den av Arrhenius tillämpade metoden. 1!"

290 Franck tog därefter själv upp markanalysen och begagnade därvid den av Egnér framlagda s. k. laktatmetoden. Han tillämpade emellertid denna metod på ett sådant sätt, att resultaten kom att utvisa ett större behov av superfosfat hos den undersökta jorden än det som i verkligheten förelåg. Man hade numera på lantbrukshögskolan kommit underfund med att denna metod var felaktig. Permans framställning av förhållandena har bemötts av Franck (s. 220 ff.), som betecknat den som en konstruktion utan underlag. Franck har framhållit, att nedgången av superfosfatförbrukningen i de skånska betdistrikten var en följd icke av den verksamhet som Arrhenius bedrivit utan av den svåra jordbrukskrisen under 1930-talets första år. Han har vidare uppgivit, att sockerbolagets laboratorium för kartering av sockerbetodlarnas jordar trätt i verksamhet först den 1 oktober 1930 och att jordbrukarna kunnat inställa sin fosfatgödsling efter de uppgifter om fosfattillstånd, som angivits på Arrhenius' markkartor, först under 1932— 1933. Redan 1931 hade emellertid Franck i en uppsats i Nordisk Jordbruksforskning upptagit Arrhenius' sätt att tolka de svenska försöksresultaten till kritisk granskning, och 1933 hade Franck utgivit sin skrift »Metoder för bestämning av jordens gödslingsbehov» (CFJ Medd. nr 428), där han behandlat Egnérs laktatmetod och Arrhenius' citronsyremetod för bestämning av fosfatgödslingsbehovet jämförda med gödslingsförsök i fält. Angående Francks kritik mot den av Arrhenius tillämpade metoden har Tedin i sitt yttrande till utredningsmannen (s. 231 f.) uttalat, att Arrhenius' försök att statistiskt verifiera sin metod icke höll måttet utan rymde ganska stora missuppfattningar samt att Francks kritik i allt väsentligt var fullt riktig. Inför utredningsmannen har Egnér uppgivit (s. 225), att Franck redan 1927 eller 1928, då Arrhenius först presenterade sin metod, framfört samma kritiska synpunkter, som han sedermera offentliggjort i de tryckta skrifterna. Egnér har konstaterat, att Permans historik var missvisande, och han har inför utredningsmannen lämnat en redogörelse för utvecklingen av metoderna för markanalys och markkartering, som icke till någon del bestyrker Permans uppgifter. Även Torstensson har förklarat, att Permans påståenden i denna del var helt grundlösa. Perman har på vissa punkter ingått på en saklig bedömning av Francks insatser i fråga om markkarteringen. Perman har bl. a. påtalat, att Franck vid tillämpning av Egnérs laktatmetod icke redovisat laktattalct direkt utan med hjälp av olika konstanter för skilda markfaktorer beräknat markens s. k. fosfatvärde, vilket därefter lagts till grund för bedömning av gödslingsbehovet. Perman har gjort gällande, att dessa konstanter var felaktiga, och han har till stöd för sin mening åberopat uttalanden av Bachér. — Franck har inför utredningsmannen vidhållit sin mening, att vissa korrcktionsfaktorer måste införas för att resul-

291 tåtet av markanalysen skulle bli rättvisande och praktiskt användbart såsom hjälpmedel. Bachér och Egnér, vilka båda blivit hörda av utredningsmannen angående dessa förhållanden, har icke i någon mån anslutit sig till Permans åsikt att Franck i samband med fastställande av dessa korrektionsfaktorer skulle ha brustit i objektivitet. Bachér har framhållit markkarteringens stora värde och uppgivit, att kemisterna arbetat på att eliminera vissa brister hos den ursprungliga metoden. Egnér har förklarat, att Francks korrektionsfaktorer måste anses som hederliga försök att få fram generella korrektioner, stödda på försöksresultat som Franck uppnått. Korrektionerna hade kommit fram empiriskt men kunde också teoretiskt förklaras. Egnér har tillagt, att en snart 30-årig metodik kunde behöva en grundlig översyn, att nya erfarenheter och hjälpmedel kommit till och att misstag och feltolkningar kunnat göras utan att de agerande brustit i objektivitet. P e n n a n har vidare anmärkt, att den vid markkarteringen tillämpade laktatmetoden var behäftad med det felet, att allenast matjorden men icke älven gjordes till föremål för undersökning genom jordprov. En jord, som enligt markkartan var fosfatbehövande, kunde likväl lämna en mycket bra skörd, emedan växterna hämtade den erforderliga fosforsyran ur älven. — Häremot har Franck genmält, att han redan i de skrifter, som han utgivit i början av 1930-talet, framhållit nödvändigheten av en alvanalys. Han hade där betonat, att man vid en bedömning av gödslingsbehovet med ledning av jordanalys och markkarta måste taga hänsyn även till resultaten av alvanalysen. Både Egnér och Fredriksson har vid undersökningen uppgivit, att man vid utarbetande av en förbättrad metod för markkartering beaktat bl. a. även älvens halt av fosfor så att ett säkrare underlag för bedömning av gödslingsbehovet skulle kunna erhållas. Perman har slutligen gjort gällande, att det i Francks skrifter från olika tider skulle föreligga graverande motsägelser mellan skilda uttalanden rörande frågor, som har samband med markkarteringen. I sina till styrelsen lör KLSL avgivna påminnelser har Perman givit exempel på sådana motsägelser (s. 219—220). I skrivelse till utredningsmannen har Franck bestritt riktigheten av Perinans anmärkningar och närmare utvecklat sina synpunkter angående de påstådda motsägelserna (s. 221—223). Både Egnér och Tedin har inför utredningsmannen yttrat sig över vad som i denna del förekommit. Ingen av dem har funnit anledning till erinran mot Franck i de av Perman påtalade hänseendena. Särskilt Tedin har i sitt yttrande (s. 231) utförligt behandlat dessa frågor. Sammanfattningsvis har Perman förklarat, att Franck genom sitt samarbete med fosfatindustrin först utmanövrerat Arrhenius från forskningen

292 rörande markkarteringen. Franck hade sedan drivit fram en felaktig metod för markkartering, som gynnade fosfatindustrin. Övergången till den nya metoden hade icke kunnat åstadkommas, om ej fosfatindustrin legat bakom och skjutit på, därför att en missvisande markkartering var oerhört värdefull för denna ur försäljningssynpunkt. Utredningsmannen finner det klarlagt, att Permans historiska redogörelse för omständigheterna i samband med markkarteringens början och utveckling i väsentliga delar icke överensstämmer med verkligheten. Vidare finner utredningsmannen, att Permans kritiska uttalanden om Francks insatser på detta forskningsområde antingen saknar grund eller är betydligt överdrivna. Utredningsmannen anser sig i detta sammanhang böra hänvisa till Tedins sammanfattande uttalande, att det funnits och fortfarande fanns anledning att sakligt diskutera och kritisera vissa mer eller mindre betydelsefulla detaljer i den nu tillämpade markkarteringen, men att det helt saknades grundval för Permans nedgörande omdömen. Den form dessa omdömen fått gjorde det enligt Tedins mening sannolikt, att Permans kritik dikterats mera av illvilja än av vetenskaplig sanningskärlek. Huruvida denna förmodan från Tedins sida är berättigad, kan utredningsmannen icke avgöra. Dock förefaller det ytterst anmärkningsvärt, att Perman på så lösa och obestyrkta grunder, som har varit fallet, velat på detta område tillvita Franck att ha gått fosfatindustrins ärenden och fosfatindustrin att ha utövat obehörig påtryckning på forskningen.

Vissa allmänna

synpunkter

Såsom framgår av det sagda har utredningsmannens granskning av forsknings- och försöksverksamheten såvitt angår samtliga de spörsmål, vilka här redovisats, icke givit vid handen, att verksamhetens utövare skulle ha brustit i objektivitet vid forskningsarbetets planläggning och utförande eller vid resultatens bearbetning och publicering. Vid behandlingen av några spörsmål, om vilka meningsskiljaktigheter yppats, har visserligen framhållits, att i skrifter eller uppsatser uttalanden gjorts eller åtgärder redovisats, för vilka fullt godtagbara grunder icke blivit anförda. Även i dessa fall har dock omständigheterna befunnits vara sådana, att vederbörande forskare måste anses ha varit övertygad om riktigheten av sina åtgärder eller uttalanden och alltså handlat i en anda av objektivitet. De fall av angivet slag, som utredningsmannen funnit föreligga, har vidare tett sig som undantagsföreteelser, vilka under inga förhållanden kan tagas till utgångspunkt för någon allmän kritik mot forsknings- och försöksverksamheten på växtnäringsområdet. Sedan detta konstaterats, kvarstår emellertid alltjämt spörsmålet om orsakerna till den misstro mot verksamheten, som med sådan skärpa kommit till uttryck i vissa inlägg i den offentliga debatten. I anslutning härtill

293 uppställer sig även frågan, vilka åtgärder som kan vidtagas för att i framtiden förebygga uppkomsten av ogrundade misstankar om bristande objektivitet och skapa grundvalar för ett mera förtroendefullt samarbete mellan forskarna och försöksmännen på detta verksamhetsfält. Åtskilliga synpunkter, vilka hänför sig till olika sidor av den bedrivna verksamheten, kräver i detta sammanhang beaktande. Av särskild vikt är härvidlag sådana frågor, som har samband med industrins ekonomiska stöd åt verksamheten vid KLSL. Av väsentlig betydelse är vidare vissa spörsmål angående forsknings- och försöksverksamhetens inriktning och uppläggning. Andra frågor av intresse i detta hänseende gäller ordningen för publicering av forsknings- och försöksresultaten. Med hänsyn till att den offentliga diskussionen i växtnäringsfrågorna förts i en utpräglat polemisk form har utredningsmannen slutligen funnit anledning att beröra formerna för den vetenskapliga diskussionen samt betydelsen av vissa personliga egenskaper hos dem, som genom sina uttalanden i särskild grad kommit att sätta sin prägel på detta meningsutbyte. De ovan angivna frågorna kommer i den fortsatta framställningen att behandlas under särskilda rubriker.

Industrins

ekonomiska

stöd åt verksamheten

vid

KLSL

Genom de ekonomiska bidragen från GKS och Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning har industrin otvivelaktigt vissa möjligheter att påverka forsknings- och försöksverksamheten. Då industrins initiativ, synpunkter och erfarenheter uppenbarligen är av stort värde för en verksamhet av det slag varom här är fråga, finns i och för sig intet att erinra mot ett visst samarbete med industrin. Å andra sidan är det klart, att ett finansiellt stöd från industrins sida icke i någon mån får binda forskningen till ett arbetsprogram, som mera gynnar industrins än jordbrukets intressen eller som hindrar forskarna och försöksmännen att i första hand angripa jordbrukets mest väsentliga problem. Självklart är också att varje stöd måste ges på sådant sätt att den strikta objektiviteten hos forskningen icke sättes i fara. I regel torde industrins och forskningens intressen icke strida mot varandra. Framstegen genom vetenskapligt arbete kommer ju även industrin till godo, och det ter sig därför naturligt, att de båda intressena merendels sammanfaller på sådant sätt, att en åtgärd som tjänar forskningens intressen också är till fördel för industrin och tvärtom. Emellertid kan i vissa fall intressekollissioner förekomma. Detta gäller inte minst gödselindustrin, som arbetar med mycket höga fasta kostnader och därför är beroende av att omsättningen hålls uppe på en hög nivå. Den verkställda utredningen har gett vid handen, att redan den omständigheten att gödselmedelsindustrin genom GKS och Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning lämnar finansiellt stöd åt forsknings- och försöksverk-

294 samheten vid KLSL har varit ägnad att skapa tvivelsmål om forskningens fulla oberoende av de industriella intressena. Ur denna synpunkt hade det — såsom flera av de vid undersökningen hörda personerna också framhållit — naturligtvis varit lyckligast om tillräckliga medel för verksamhetens finansiering kunnat ställas till förfogande av statsmedel. Emellertid har bidragen från industrin möjliggjort genomförande vid KLSL av åtskilliga forskningsuppgifter av väsentlig betydelse. Flera av dessa arbeten skulle utan dessa bidrag sannolikt icke ha kunnat komma till utförande. Värdet av industrins bidrag till främjande av utvidgad forskning och försöksverksamhet på detta område är därför betydande. Undersökningen har icke givit vid handen, att stiftelsen eller GKS i anslutning till medlens överlämnande sökt öva ett inflytande över verksamheten som är att bedöma såsom obehörigt. Med hänsyn till det ovan anförda synes det emellertid angeläget, att det finansiella stödet lämnas under sådana former, att alla misstankar om obehörigt inflytande i samband med verksamhetens finansiering är uteslutna. Vad först beträffar det kostnadsfria tillhandahållandet av gödsel- och kalkningsmedel till SJF:s s. k. skrivelseförsök finner utredningsmannen anledning till erinran icke föreligga med hänsyn till intresset av forskningens oberoende. Det enda villkor som uppställts av GKS är, att de inbesparade medlen skall användas för utökning av antalet skrivelseförsök. Rekvisition av erforderliga växtnäringsmedel sker vidare centralt genom överinspektören för försöksväsendet. Även de medel, som av GKS ställes till förfogande för forskarstipendier, överlämnas under former som måste anses betryggande. Såsom tidigare framhållits överlämnas dessa medel årligen till kungl. Skogs- och lantbruksakademien, som beslutar om fördelningen av stipendiemedlen, sedan akademiens särskilda kommitté för växtnäringsforskning avgivit yttrande över föreliggande ansökningar. Emellertid bereds GKS' sekreterare regelmässigt tillfälle att deltaga i kommitténs sammanträden. Även om liknande anordningar återfinns på andra håll och undersökningen icke givit vid handen, att härigenom någon obehörig påverkan ägt rum, anser utredningsmannen det likväl lyckligt om denna praxis ändras. Vad sedan angår anslagen från Stiftelsen Svensk växtnäringsforskning så skulle utan tvivel all anledning till misstanke om obehörig påverkan från industrins sida vara eliminerad, om medlen av stiftelsen kunde överlämnas exempelvis till styrelsen för KLSL för finansiering av forskningsuppgifter efter styrelsens eget val inom ramen för det forskningsområde som stiftelsen vill tjäna. För utredningsmannen har uppgivits, att detta av skattetekniska hänsyn icke har kunnat ske. Det har ansetts, att medlen av sådana skäl måste överlämnas via en stiftelse, som har till ändamål att främja forskningsprojekt med anknytning till handelsgödsel och kalk eller stödja enskilda vetenskapsmän, som sysslar med problem av sådan art.

295 Såvitt utredningsmannen kan finna, bör medlen dock i skattehänseende behandlas lika vilken väg som än väljes för deras överlämnande till KLSL. Det väsentliga synes vara att bidragen användes på ett sådant sätt, att myndigheterna kan godkänna dem såsom kostnad i bidragsgivarens rörelse. En ramöverenskommelse härom med KLSL bör vara möjlig att uppnå. I detta sammanhang vill utredningsmannen erinra om rätten för skattskyldig att erhålla förhandsbesked rörande taxering från riksskattenämnden. I den tidigare framställningen (s. 33—36) har redogörelse lämnats för den tillämpade ordningen vid beviljande av anslag av stiftelsens medel. Vid bedömande av frågan, huruvida denna ordning är sådan att den utesluter misstankar om obehörigt inflytande i samband med bidragsmedlens överlämnande, bör till en början beaktas att stiftelsens styrelse — som har att fatta slutgiltigt beslut angående anslag av stiftelsens medel — enligt stadgarna består av tre ledamöter, av vilka två utses av kungl. Skogs- och lantbruksakademien och den tredje, som är representant för gödsel- och kalkindustrin, väljes av Sveriges kemiska industrikontor. Akademiens representanter har således tillförsäkrats majoritet i stiftelsens styrelse. Vidare lämnas i stadgarna föreskrift om att före varje disposition av stiftelsens medel yttrande bör inhämtas från akademikollegiet, huruvida den tilltänkta dispositionen enligt akademiens mening överensstämmer med stiftelsens ändamål och fyller ett aktuellt behov. Först sedan från akademikollegiet inkommit yttrande, utvisande att medelsdispositionen enligt kollegiets mening fyller de angivna fordringarna, skall enligt stadgarna medlen överlämnas till akademien, som har att utanordna anslagsbeloppen med tilllämpning av de allmänna bestämmelserna angående forskningsanslag. Inom akademien prövas dessa ärenden först av akademiens kommitté för växtnäringsforskning, som avger yttrande till akademikollegiet. Den sålunda tillämpade ordningen innebär, att stiftelsens styrelse och akademien var för sig och oberoende av varandra kan avvisa en ansökan om anslag. För att anslag av stiftelsens medel skall utgå krävs med andra ord medgivande av båda dessa instanser. Då det gäller användningen av de medel, som ställs till förfogande för verksamheten vid högskolan och därtill anslutna institutioner, har även KLSL tillagts ett bestämmande inflytande. För handläggning av dessa anslagsärenden har riktlinjer utfärdats den 10 april 1957 (Bil. 3). Enligt dessa skall de forskningsarbeten, till vilka anslag beviljas av industrimedel, utföras enligt arbets- och kostnadsplaner, som efter tillstyrkan av vederbörande institutionschef godkänts av styrelsen för KLSL och fastställts av akademien. Då styrelsen för KLSL medgivit att arbetet utföres av vederbörande forskare såsom tjänsteåliggande, gäller för detta arbete samma allmänna stadganden som för övriga forskningsarbeten vid institutionen. Den ordning, som sålunda tillämpas, synes innebära tillräckliga garantier mot obehörig påverkan i samband med överlämnande av bidrag från

296 stiftelsen. Härvid utgår utredningsmannen dock från att de ledamöter i stiftelsens styrelse, som akademien har att utse, icke väljes bland personer, som direkt eller indirekt är engagerade i industrin. Det måste anses önskvärt, ehuru måhända icke nödvändigt, att föreskrift härom intages i stiftelsens stadgar. Vidare vill utredningsmannen liksom skett ifråga om stipendierna förorda den ändringen i akademiens praxis, att GKS' sekreterare icke vidare kallas att deltaga i akademikommitténs sammanträden vid behandling av anslag från stiftelsen. Ett annat spörsmål, som har visst samband med industrins ekonomiska stöd åt forskningen, har påkallat utredningsmannens uppmärksamhet. Under utredningen har från flera håll framställts erinringar mot vissa från industrihåll vidtagna åtgärder, vilka anförts såsom tecken på industrins utpräglat aktiva intresse för växtnäringsforskningens resultat, ett intresse som energiskt skulle hävdas särskilt av GKS och dess sekreterare agronomen Arne Hansson. Det har sålunda framhållits att GKS vid tillfällen då någon forskare eller försöksman låtit publicera forsknings- eller försöksresultat, som icke varit till fördel för de industriella intressena, omedelbart tagit kontakt med andra sakkunniga i syfte att erhålla en kritisk bedömning av de publicerade resultaten i något lämpligt pressorgan eller också anordnat konferenser eller sammankomster med forskare i ledande ställning för frambärande av kritik mot de framlagda resultaten. Det har vidare anförts att representanter för GKS vid de tjänstemannamöten, till vilka GKS regelbundet inbjudes, vid diskussioner angående forskningsproblem och forskningsresultat riktat kritik och ställt frågor under sådana former, att de deltagande forskarna och försöksmännen uppfattat deras hållning som en form av påtryckning. Då verksamheten vid KLSL syftar till att uppnå för svenskt jordbruk praktiskt användbara resultat, synes det vara lämpligt att ett visst samarbete etableras mellan KLSL å ena sidan samt jordbrukets organisationer och gödselmedelsindustrin å andra sidan. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har så även skett. Detta samarbete bör emellertid från KLSL:s sida ges en sådan form, att det icke tjänar andra intressen än sådana, som KLSL genom den där bedrivna verksamheten har att tillgodose. Redan den omständigheten att GKS på eget initiativ anordnar konferenser med deltagande av forskare i ledande ställning vid KLSL för en kritisk diskussion av innehållet i publicerade artiklar angående aktuella växtnäringsproblem visar enligt utredningsmannens mening, att GKS väl förstått att utnyttja de möjligheter, som samarbetet erbjudit, för att tillgodose även industrins intressen. Utredningen har emellertid icke givit vid handen att vad som förekommit vid dessa konferenser skulle ha föranlett någon forskare eller försöksman till avvikelse från ett strängt fasthållande av sitt oberoende i förhållande till industrin och GKS, men det måste likväl anses anmärkningsvärt, att forskare vid KLSL ställt sig till förfogande såsom före-

297 dragshållare och deltagare i diskussioner vid sammankomster med sådant syfte som det anförda. Det torde framstå såsom angeläget även för industrin, att dess representanter vid utövning av en i och för sig tillåten och nyttig kritik intager en sådan hållning gentemot forskarna och försöksmännen, att det goda syftet med det ekonomiska stödet åt verksamheten vid KLSL — nämligen att främja den vetenskapliga forskningen till nytta for svenskt jordbruk •— icke kan dragas i tvivelsmål.

Forsknings-

och försöksverksamhetens

inriktning

och

uppläggning

Då det gäller att klarlägga orsakerna till den misstro, som på sina håll råder mot forsknings- och försöksverksamheten på växtnäringsområdet, måste till en början beaktas vad som inledningsvis anförts (s. 268 ff.) angående de särskilda svårigheter, som är förenade med all forsknings- och försöksverksamhet på detta område. Det har tidigare framhållits att dessa förhållanden gör, att avsevärt utrymme finns för skiljaktiga meningar såväl rörande försökens planläggning och genomförande som beträffande försöksresultatens tolkning och användning som grundval för rådgivning till jordbrukarna. I den promemoria, som bifogas detta betänkande såsom bilaga 5, har Hjelm även starkt betonat den osäkerhet beträffande de tekniska data, som betingas särskilt av försöksfelen och årsmånens variationer. En upplysningsverksamhet, som skall tillgodose jordbrukarnas behov av råd och anvisningar i gödslingsfrågor, bör vara baserad icke blott på resultat, som visar den skördeökande effekten vid bestämda givor av de skilda handelsgödselmedlen under skiftande odlingsbetingelser, utan även på noggranna kalkyler, i vilka olika på gödslingens ekonomi inverkande faktorer i möjligaste mån beaktats. I sin promemoria har Hjelm framhållit, att den försöksverksamhet, som sedan länge bedrivits rörande användning av handelsgödsel och kalk, huvudsakligen syftat till att ge ledning av mera teknisk natur och framför allt varit upplagd för att lämna jordbrukarna viss rådgivande information angående dels insatsen av gödselmedel dels valet av gödselmedel och deras kombination. Den praktiske jordbrukaren måste dock låta ekonomiska överväganden komma med i bilden. Han kan icke planlägga jordbruksdriften med utgångspunkt allenast från ett på grundval av försöksresultat framräknat tekniskt optimum; det viktigaste för honom är att få kännedom om vad som kan anses ekonomiskt optimalt. Hjelm har i sin promemoria närmare redovisat de olika faktorer, som vid en sådan bedömning kräver beaktande, se bilaga 5 s. 315 ff. Om forskare och försöksmän i tidningsartiklar eller upplysningsskrifter, som riktar sig till praktiskt verksamma jordbrukare, redovisar försöksresultat angående effekten av vissa gödselmedel utan att beakta ekonomiska förhållanden, exempelvis prisrelationer och sådana ändringar av jordbru-

298 kets kostnader, som betingas av ändrad gödsling, föreligger givetvis risk att försöksresultaten missförstås och tillägges en betydelse och giltighet, som de i själva verket icke har. Det är förklarligt om erfarenheter av rekommendationer, som grundar sig på sådant material, kan föranleda dem, som är verksamma i det praktiska jordbruket, att betrakta de publicerade försöksresultaten samt forskarnas och försöksmännens rådgivning med en viss skepsis, som understundom kan övergå till misstro. För att det skall bli möjligt att bedriva en driftsekonomisk upplysningsverksamhet enligt de riktlinjer, som Hjelm uppdragit i sin promemoria, är det såsom Hjelm framhåller önskvärt, att försöksverksamheten kan lämna erforderliga produktivitets- och utbytestal av sådan beskaffenhet, att de kan infogas i en praktisk företagsekonomisk lönsamhetskalkyl. Hjelm har anfört vissa synpunkter angående sådana ändringar i försöksverksamhetens inriktning och uppläggning, som skulle möjliggöra att detta syfte kan tillgodoses. Utredningsmannen hänvisar i denna del till vad Hjelm härom uttalat i sin promemoria (Bil. 5 s. 319 ff.). Ett mera fullständigt förverkligande av det program, som Hjelm skisserat, torde emellertid kräva en så betydande utbyggnad av försöksverksamheten, att den kan genomföras allenast på mycket lång sikt. Det är dock önskvärt att en utredning om möjligheterna härför snarast kommer till stånd. Innan resultatet av en sådan utredning föreligger, torde man få anlita den av Hjelm i andra hand anvisade utvägen att försöksverksamhetens aktuella resurser koncentreras till verkligt betydelsefulla driftsekonomiska frågeställningar, och att försöken därefter genomföres med större vetenskaplig skärpa, framför allt innebärande att försöksplatsens villkor och årsmånen redovisas noggrannare och att försöken uppläggs och bearbetas efter mera invändningsfria statistiska metoder. De resurser som krävs därtill skulle kunna erhållas genom att antalet traditionella försök och »småförsök» rörande vitt skilda problem begränsas. Resultaten av försöken presenteras nu oftast allenast i form av grova medeltal av obetydligt värde för upplysningsverksamheten. Ett annat förhållande, som kan ha givit anledning till en förklarlig misstro mot forskarnas och försöksmännens uttalanden i gödslingsfrågor, är de generella medeltalsberäkningar angående handelsgödselanvändningens värde för landets jordbruk, som framlagts av vissa forskare. Beräkningar av denna art har tidigare behandlats i detta utlåtande (ovan s. 270 ff.). Det har där framhållits att de icke kan anses vare sig meningsfulla eller tillförlitliga. Att de icke är användbara vid rådgivning till det praktiska jordbruket är uppenbart. De är onyttiga för dem, som inser deras innebörd, och missvisande för dem, som icke har sådana insikter. Att det för allmänekonomiska syften ibland kan vara av värde att belysa olika produktionsfaktorers produktivitet och lönsamhet har framhållits av Hjelm (Bil. 5 s. 322). I den mån så sker bör emellertid andra metoder använ-

299 das än dem, som tillämpats av Franck samt Svanberg och Philipson. Hjelm har lämnat anvisning på lämpliga metoder och därvid särskilt framhållit, att beräkningar av detta slag måste grundas på de marginella produktivitetstalen och icke på de genomsnittliga. Utredningsmannen delar Hjelms uppfattning härutinnan och hänvisar i denna del till Hjelms framställning (Bil. 5 s. 322 ff.). I anslutning till vad Hjelm uttalat i sin promemoria vill utredningsmannen vidare understryka vikten av att statistisk och ekonomisk sakkunskap i tillräcklig omfattning utnyttjas såväl vid försökens planering och uppläggande som vid resultatens bearbetning. I och med att man inom försöksverksamheten börjat sammanställa resultat från skilda försöksplatser torde det vara nödvändigt att i forskningsarbetet tillämpa de metoder beträffande materialinsamling och statistisk bearbetning, som eljest användes för analys av icke experimentella data. Redan härvid kommer en mängd svårbemästrade statistiska problem att aktualiseras, vilkas lösande måste överlämnas till statistisk expertis. Sådan sakkunskap måste följaktligen i väsentligt större utsträckning än som hittills varit fallet ställas till forskarnas och försöksmännens förfogande och även ges tillfälle att fortlöpande göra sig gällande i forskningsarbetet.

Publiceringsfrågor Den verkställda utredningen har givit utredningsmannen anledning att beröra vissa spörsmål angående publiceringen av framkomna forskningsoch försöksresultat. Det av styrelsen för KLSL årligen fastställda arbetsprogrammet för SJF omfattar all forsknings- och försöksverksamhet, både den som utföres med ordinarie medel och den, till vilken bidrag lämnas från stiftelser, fonder och dylikt. Då verksamheten utövas av den anställda personalen såsom tjänsteåliggande och med utnyttjande av SJF:s och försöksgårdarnas resurser, är de enskilda tjänstemännen enligt den mening, som Franck vid utredningen hävdat, icke berättigade att själva offentliggöra forskningsmaterialet och de därpå byggda resultaten, innan de blivit i vederbörlig ordning officiellt publicerade. Den officiella publiceringen av forsknings- och försöksresultaten sker regelmässigt i KLSL:s skriftserier. Av SJF utges dels en serie »Meddelanden» dels en serie »Särtryck och småskrifter». Enligt de av Franck numera utfärdade publiceringsreglerna skall det första offentliggörandet av resultaten från försök och forskning inom den SJF åvilande verksamheten ske i någon av dessa serier, såvida icke föreståndaren för SJF annorlunda bestämmer. Det sagda torde också gälla om resultat, som framkommit vid de statliga försöksgårdarna i den mån de hänför sig till sådana försök, som ingår i den av SJF ledda försöksverksamheten.

300 Enligt de utfärdade föreskrifterna ankommer det på föreståndaren för SJF att granska och godkänna de manuskript, som är avsedda att offentliggöras i någon av de angivna skriftserierna. Föreståndaren har befogenhet att förordna, att någon publicering av ett ingivet manuskript icke skall ske i SJF:s skriftserier, och han kan såsom villkor för publiceringen föreskriva, att de uteslutningar, rättelser och tillägg vidtages, som av honom bedömes vara erforderliga. Det synes icke vara fullt klarlagt i vad mån förbudet mot förstagångspublicering annorstädes än i SJF:s skriftserier är avsett att gälla även i sådana fall, då föreståndaren vägrat sitt medgivande till offentliggörande i någon av SJF:s serier eller då vederbörande författare vägrat godkänna de förslag till uteslutningar, rättelser eller tillägg, som föreståndaren föreskrivit som villkor för publiceringen. Såvitt utredningsmannen kan finna har åtminstone tidigare de ovan angivna publiceringsreglerna icke alltid konsekvent upprätthållits. Vid undersökningen har framkommit flera fall, då föreståndare för försöksgård eller forskare vid SJF själv låtit offentliggöra tidigare icke publicerade resultat, oaktat medgivande härtill icke lämnats av föreståndaren för SJF. Flera av de uttalanden, som gjorts inför utredningsmannen, synes tyda på att det ovannämnda förbudet mot förstagångspublicering annorstädes än i SJF:s skriftserier knappast har stöd hos forskare och försöksmän på detta område. Hushållningssällskapens förbund har — såsom tidigare (s. 257) nämnts — hos styrelsen för KLSL väckt förslag om en ändrad ordning vid publiceringen av resultat m. m. från den programbundna försöksverksamheten. Förbundet har föreslagit bl. a. att vid varje försöksanstalt skulle inrättas ett särskilt organ eller en nämnd med uppgift att i förväg granska och bedöma det för publicering avsedda materialet och därefter besluta om publiceringen. Flera av de vid utredningen hörda personerna har uttalat sig om detta förslag. 1 anslutning härtill har några av dem hänvisat till den i Danmark tillämpade ordningen vid publicering av resultat från den statliga försöksverksamheten. I den tidigare framställningen har en kortfattad redogörelse lämnats för det danska systemet (s. 258). Vissa fördelar skulle otvivelaktigt kunna ernås genom en publiceringsordning utformad antingen enligt det av förbundet väckta förslaget eller i enlighet med det danska systemet. Emellertid kan det enligt utredningsmannens mening ifrågasättas om en reform i någon av de här antydda riktningarna skulle vara lämplig för svenska förhållanden. I stort sett samma fördelar skulle sannolikt kunna ernås genom mera begränsade förändringar i det hittills tillämpade förfaringssättet vid publiceringen av försöksresultaten. Redan en mera strikt tillämpning av de ovan återgivna reglerna om förstagångspublicering skulle sålunda enligt utredningsmannens åsikt vara

301 till fördel. De synpunkter, som förut anförts på inriktningen och uppläggningen av forsknings- och försöksverksamheten på växtnäringsområdet, måste leda till att denna i allt större omfattning blir programbunden och präglad av central planering och ledning. Detta synes ofrånkomligt bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att få fram representativa och statistiskt invändningsfria resultat, lämpade för rådgivning i praktiskt jordbruk, samt till nödvändigheten att i sådant syfte anlita statistisk och i vissa fall även ekonomisk expertis vid planeringen och tolkningen av resultaten. Det är då angeläget att även offentliggörandet av resultaten från denna verksamhet sker under överinseende av den, som i sin tjänst har att leda genomförandet av det fastställda forskningsprogrammet. Resultat från en enstaka försöksgård har ofta ett mycket begränsat värde och kan mera sällan läggas till grund för generella slutsatser. Å andra sidan kan samma resultat, betraktade i samband med övriga rön från en omfattande försöksserie i vilken de ingår, utgöra ett värdefullt material för en fortsatt vetenskaplig bearbetning, som i sin tur kan leda fram till slutsatser och uttalanden till ledning för det praktiska jordbruket och industrin. Om föreståndaren för SJF, vilket utredningsmannen vill förorda, tilllägges ett så avgörande inflytande då det gäller förstagångspubliceringen av resultat från den programbundna forsknings- och försöksverksamheten, måste å andra sidan förutsättas, att han i tveksamma fall samråder med andra experter inom SJF eller KLSL innan publicering vägras, önskvärt är att beslut av denna art lämnas skriftligen och åtföljes av motivering. Forskare och försöksmän, som blivit vägrade att få sina forsknings- och försöksresultat offentliggjorda i SJF:s skriftserier, bör vidare ha möjlighet att hänskjuta publiceringsfrågans slutliga avgörande till styrelsen för KLSL. Det förutsattes då givetvis att styrelsen före ärendets avgörande inhämtar yttrande från den expertis, som i varje fall kan anses erforderlig. Medger icke föreståndaren eller styrelsen att försöksresultat offentliggöres i SJF:s skriftserie, bör vederbörande forskare eller försöksman vara oförhindrad att i annan publikation i eget namn och under sitt eget personliga ansvar låta offentliggöra resultaten och kommentera dem. Det bör därvid åligga honom att samtidigt publicera föreståndarens eller styrelsens beslut. Utredningsmannen anser det självklart, att varje forskare och försöksman, sedan de sammanställda resultaten från en försöksserie blivit publicerade i någon av SJF:s skriftserier, skall ha full frihet att i vilken publikation som helst kommentera eller kritisera de framlagda resultaten. Med hänsyn till önskvärdheten att erhålla klara och ändamålsenliga regler rörande publiceringen synes det böra uppdragas åt styrelsen för KLSL att efter närmare utredning och prövning utarbeta sådana. En annan omständighet, som i detta sammanhang påkallar uppmärksamhet, är att den pressdiskussion, som givit anledning till utredningsmannens uppdrag, förts huvudsakligen i Lantmannen, RLF-tidningen och vissa

302 dagstidningar. Såsom redan tidigare antytts (s. 276 f.) är dessa av flera skäl mindre väl lämpade såsom forum för vetenskapligt meningsutbyte. Icke heller de båda tidskrifterna Försök och Forskning samt Växt-närings-Nytt lämpar sig väl för vetenskaplig debatt i växtnäringsfrågor. Försök och Forskning, som utges av jordbrukets upplysningsnämnd, har huvudsakligen till uppgift att till landets jordbrukare och trädgårdsodlare genom populärt avfattade sammanfattningar av verkställda undersökningar sprida kännedom om forskningsresultat m. m. av praktiskt värde för jordbruket. Denna tidskrifts läsekrets är betjänt av vederhäftiga upplysningar i lättillgänglig form om de nya forskningsrönen men har knappast intresse av att taga del av inläggen i den aktuella vetenskapliga debatten. Det angivna syftet med denna tidskrift måste medföra att redigeringen sker med en viss pedagogisk inriktning och på sådant sätt att de rön och meningar, som offentliggörs i tidskriften, är så väl grundade att de med trygghet kan rekommenderas för praktisk tillämpning. Härav framgår, att utredningsmannen icke delar deras uppfattning, som menar att en förhandsgranskning av artiklar, som erbjudes Försök och Forskning, icke bör förekomma. Med hänsyn till syftet med denna tidskrift kan en sådan granskning i vissa fall vara väl motiverad. Tidskriften Växt-närings-Nytt utgives av GKS och är följaktligen nära anknuten till de industriella intressena på växtnäringsområdet. Även om under årens lopp i denna tidskrift influtit en mängd artiklar och uppsatser, i vilka forsknings- och försöksresultat redovisats med vederhäftighet och objektivitet, kan denna tidskrift likväl icke anses vara ett lämpligt forum för den vetenskapliga debatten. Även denna tidskrift vänder sig väsentligen till landets jordbrukare. Genom denna publikation förmedlas kontakten mellan gödselmedelsindustrin och dess konsumenter. Det kan icke anmärkas emot, om i denna tidskrifts spalter utrymme icke beredes för sådana inlägg, som är stridande mot gödselmedelsindustrins aktuella intressen. På grund av vad som förekommit vid den företagna utredningen finner utredningsmannen anledning understryka önskvärdheten av att i görligaste mån en gräns dragés mellan å ena sidan publicering av bidrag till den vetenskapliga diskussionen och å andra sidan offentliggörande av upplysningsartiklar för det praktiska jordbruket. En förutsättning för att en sådan åtskillnad skall kunna göras är att lämpliga tidskrifter för diskussion på det vetenskapliga planet av hithörande frågor finns att tillgå. Det har emellertid framkommit, att det råder viss brist på lämpliga tidskrifter för vetenskaplig diskussion på växtnäringsområdet. Detta torde ha varit en av anledningarna till att diskussionen i viss utsträckning kommit att föras i härför mindre väl lämpade organ. De publikationer, som finns att tillgå, utkommer merendels icke regelbundet eller tillräckligt ofta för att tillgodose de krav som måste ställas på organ, där aktuell vetenskaplig diskussion skall föras. Vissa publikationer, vilka som sina läsare räknar främst fors-

303 käre och försöksmän, konsulenter och lärare på området, finns likväl. Såsom exempel kan nämnas »Lantbrukshögskolans Annaler», som emellertid utges på oregelbundna tider, »Kungl. Skogs- och Lantbrukshögskolans tidskrift» och »Acta Agriculturae Scandinavica», som utges av Nordiska Jordbruksforskares förening i samarbete med akademien, ävensom tidskriften »Nordisk Jordbruksforskning» som utges av samma förening. Särskilt den sistnämnda tidskriften synes vara väl lämpad för vetenskaplig debatt på växtnäringsområdet. Utredningsmannen vill understryka, att vad nu sagts gäller lämpliga organ för det vetenskapliga meningsutbytet. Utredningsmannen har inget att invända mot utan finner det önskvärt, att forskarna och försöksmännen i andra organ deltar även i den direkt till jordbrukarna riktade upplysnings- och rådgivningsverksamheten. I detta sammanhang vill utredningsmannen nämna, att vid undersökningen framkommit, att det på sina håll bland forskare och försöksmän råder en viss obenägenhet att medverka i FoF. Franck har exempelvis icke brukat lämna bidrag till denna tidskrift. Därest denna obenägenhet skulle ha sin grund däruti att skäligt arvode icke utgår för artiklar i tidskriften, synes sådana åtgärder böra vidtas, att artiklarna kan honoreras på det sätt som är brukligt på andra områden. Såsom framgår av den verkställda undersökningen har Franck i avsevärd omfattning lämnat bidrag till VnN. Innehållet i flera av dessa artiklar har i annat sammanhang bedömts. Vid utredningen har icke framkommit något, som kan ge anledning till antagande att Franck för sin medverkan i denna tidskrift åtnjutit andra förmåner än sedvanligt författararvode. Det honorar, som brukar utbetalas för artiklar i VnN, är synnerligen måttligt och kan icke betraktas som annat än en ganska blygsam ersättning för arbetet med författandet av uppsatserna. Vid sådant förhållande kan den omständigheten att Franck så aktivt medarbetat i denna tidskrift icke föranleda någon erinran.

Formerna

för den vetenskapliga

diskussionen

Såsom tidigare framhållits har meningsutbytet rörande växtnäringsfrågorna i hög grad präglats av polemisk skärpa. Åtskilliga uttalanden i denna diskussion har genom den form i vilken de gjorts varit ägnade att undergräva allmänhetens förtroende för de institutioner, till vilka de deltagande huvudpersonerna i sin verksamhet varit knutna. Att polemiken haft långtgående verkningar i detta hänseende belyses kanske bäst av det förhållandet, att det befunnits nödvändigt att genom en särskild utredning klarlägga verklighetsunderlaget till de anmärkningar och beskyllningar som framställts. Vid utredningen har från skilda håll betonats, att meningsskiljäktig-

heterna och de former i vilka diskussionen förts i särskild grad fått sin prägel av personliga egenskaper hos de deltagande huvudpersonerna. Utan tvivel har det i synnerhet varit Permans benägenhet att i debatten tillgripa tillspetsade och starkt polemiska uttryckssätt, som givit meningsutbytet dess särskilda karaktär. Permans inlägg i diskussionen har i intresserade kretsar väckt stort uppseende både genom sin form och genom sitt innehåll. Av den tidigare framställningen framgår visserligen, att Perman i vissa hänseenden icke helt saknar grund för den kritik han framfört, i den mån denna kritik innefattat sakliga argument. Han har emellertid i intet fall haft fog för tillvitelser om bristande vetenskaplig hederlighet. Vissa av Permans beskyllningar och det sätt på vilket de framförts, ger anledning till en stark förmodan, att Permans inlägg i de aktuella växtnäringsfrågorna icke dikterats enbart av en önskan att sakligt bidraga till klarläggande av de diskuterade problemen. Vilka motiv, som föranlett Perman att i dessa hänseenden uttala sig som han gjort, kan naturligtvis icke med någon grad av säkerhet bedömas. Ett skrivsätt som det av Perman använda bör emellertid över huvud taget icke förekomma i en diskussion, som förs på vetenskaplig nivå, och det måste på det skarpaste fördömas. I övrigt vill utredningsmannen i denna del hänvisa till de omdömen, som härom uttalats särskilt av Tedin (s. 265) och Torssell (s. 262). Med hänsyn till inriktningen av den kritik, som förekommit mot forsknings- och försöksverksamheten vid KLSL, har utredningsmannen väsentligen kommit att ägna uppmärksamhet åt Francks och Svanbergs forskningsarbete på växtnäringsområdet och deras i anslutning därtill utgivna skrifter. En granskning av det slag, som utredningsmannen enligt sitt uppdrag haft att utföra, måste oundvikligen — såsom ock Tedin påpekat (s. 262 f.) — få en viss prägel av felsökeri. Utredningen har ju avsett att klarlägga, huruvida fog fanns för framställda anmärkningar. Det har därför icke funnits anledning att ingå på en helhetsbedömning av de kritiserade forskarnas insatser på deras olika verksamhetsfält. Vissa uttalanden härom skall dock här redovisas. Francks vetenskapliga insatser har bedömts genom särskilda sakkunniga vid två tillfällen, dels 1938 i samband med att han efter kallelse erhöll befattning som statsagronom vid SJF, dels 1953 i samband med tillsättandet av befattningen som professor och föreståndare för SJF. Vid det senare tillfället verkställdes den sakkunniga bedömningen av professorerna G. Torstensson, KLSL, O. Valle, Helsingfors, Ä. Åkerman, Svalöv, och M. 0 d e lien, Vollebekk. Torstensson har beträffande Francks produktion under tiden före 1938 framhållit, att Franck lämnat värdefulla bidrag till klarläggande av frågan om jordens gödsling och kalkning och att han vid den tidpunkten mer än någon annan bidragit till de praktiska gödslingsproblemens klarläggande i vårt land. Torstensson har vidare förklarat, att Franck efter

305 1938 lämnat ytterligare värdefulla bidrag till ökade insikter bl. a. beträffande gödselfosforsyrans förhållande i marken och fosforsyregödselns lämpligaste användning, de olika myllningssätten för handelsgödsel samt den naturliga gödselns tillvaratagande och lagring ävensom halm-humusfrågan. Torstensson har vidare förklarat, att han funnit Francks vetenskapliga skicklighet väl dokumenterad, även om dennes senare produktion ej i alla stycken var i klass med den tidigare. — Valle har framhållit, att Franck visat stor forskar- och försöksmannabegåvning och presterat en hel rad värdefulla vetenskapliga publikationer, av vilka arbetena rörande fosforsyra och kalk var de mest vägande. Valle har funnit att Francks prestationsförmåga såsom forskare i synnerhet under 1930-talet fyllt höga fordringar. — Åkerman har uttalat bl. a. att Franck drivit ett omfattande och framgångsrikt försöks- och forskningsarbete inom markläran, gödselläran och växtodlingsläran samt att han länge intagit en ledande ställning i vårt land beträffande frågorna om jordars fosfatbehov och dettas fyllande med lämpligt gödselmedel. Åkerman har vidare förklarat, att Francks arbeten vittnade om grundlighet och noggrannhet. — 0delien har funnit, att Franck under tiden 1928—1938 publicerat en rad solida arbeten av betydande värde inom ett förhållandevis vidsträckt fackområde, arbeten som vittnade om stor arbetsförmåga, solida fackkunskaper och ett gott grepp på problemen; flera av arbetena visade också insikt i viktiga grundvetenskaper. Enligt 0deliens mening var Francks arbeten under tiden efter 1938 av stort intresse men nådde, bedömda såsom vetenskapliga arbeten, knappast upp till den nivå, som kännetecknade hans bästa arbeten från 1930-talet. Omdömen av samma art som de ovan citerade har fällts om Francks insatser även under den nu företagna undersökningen. Emellertid har också från flera håll framhållits, att Franck vid meningsutbyten rörande frågor, i vilka han var sakkunnig, stundom synts vilja framstå som en överlägsen auktoritet och ansett sig kunna efterge kravet på noggrann redovisning av grunderna för de åsikter han uttalat. Det har också anmärkts att han ogärna velat ingå i saklig diskussion, då riktigheten av hans slutsatser ifrågasatts. Anmärkningar av först angivet slag har — såsom framgår av den tidigare framställningen — kunnat riktas mot flera av de skrifter och uppsatser, som varit föremål för utredningsmannens granskning. Såsom Tedin (s. 264) påpekat kan Francks slutsatser i de utgivna skrifterna ofta ha varit riktiga, men de har presenterats på ett sätt, som i hög grad utmanar till kritik. Tedin har vidare framhållit, att Francks attityd av överlägsenhet och hans obenägenhet att ingå i en kollegial och saklig diskussion med sådana fackmän, som riktat kritik mot hans arbeten eller givit uttryck åt andra åsikter än de av honom omfattade, måste anses ha i betydande mån bidragit till att tvisten urartat. Å andra sidan vill utredningsmannen även hänvisa till Tedins uttalande, att Franck är en framstående forskare med en lång och för svensk jordbruksforskning gagnande insats. Den kritik, 20

306 som i samband med denna undersökning riktats mot Franck, får icke undanskymma det faktum att Franck under sin långa och framgångsrika forskargärning vunnit resultat, som varit av utomordentligt värde för svenskt jordbruk. Den företagna utredningen lämnar vidare enligt utredningsmannens mening visst stöd för Bachérs uttalande (s. 262), att Perman och Franck saknade förtroende för varandra och hade en benägenhet att misstolka varandra på ömse sidor samt att deras inställning till varandra påverkat deras hållning och uttalanden även i sakfrågorna. Kritiken mot Svanberg har i huvudsak varit föranledd av innehållet i skrifter och av uttalanden i övrigt angående spörsmål utanför området för Svanbergs egentliga forskningsinsatser. Utredningsmannen har därför — än mindre än beträffande Franck — haft anledning att ingå på någon mera samlad bedömning av Svanbergs vetenskapliga arbete på hans egentliga forskningsområde. Åtskilliga av de vid utredningen hörda personerna har emellertid angående Svanbergs arbete såsom vetenskapsman uttalat sig mycket positivt. Tedin har fällt det omdömet (s. 264) att Svanberg har en lång, hedrande och för svenskt jordbruk värdefull forskarinsats bakom sig. Såsom framgår av den tidigare framställningen måste kritiken mot Svanberg för hans uttalanden i växtnäringsdebatten anses vara i stort sett belättigad. Svanberg har i den förda diskussionen gjort uttalanden, som icke varit vetenskapligt underbyggda, och han har fällt omdömen i gödslingsfrågor, som måste betraktas såsom alltför generella. Han har därför i sin mån givit anledning till den förda debatten i växtnäringsfrågorna. Svanbergs inlägg i diskussionen har emellertid präglats av behärskning och hovsamhet, och han kan därför icke anses bära ansvar för att meningsutbytet urartat på ett sådant sätt, att en förtroendekris för växtnäringsforskningen blivit följden.

Såsom framgår av det anförda har utredningsmannen vid sin granskning i vissa hänseenden funnit anledning till erinringar mot uttalanden som publicerats eller åtgärder som vidtagits av forskare eller försöksmän i deras verksamhet vid KLSL. Dessa erinringar är emellertid varken till antal eller beskaffenhet sådana, att de kan lämna stöd för den åsikten, att forskningsoch försöksverksamheten vid KLSL icke skulle bedrivas med tillbörlig objektivitet. Även om sålunda visst fog finns för saklig kritik i särskilda avseenden beträffande frågor av begränsad räckvidd, kan likväl den misstro mot hela verksamheten, som på vissa håll kommit så starkt till uttryck, icke anses sakligt grundad. Redan den omständigheten att en i vissa kretsar utbredd misstro är för handen utgör emellertid — även om den är obefogad — en allvarlig svårig-

307 het i den fortsatta forsknings- och upplysningsverksamheten. Utredningsmannen har därför ansett angeläget att i görligaste mån söka klarlägga orsakerna till den uppkomna förtroendekrisen. Såsom framgår av utredningsmannens utlåtande har det vid undersökningen befunnits, att en hel rad olika omständigheter här spelat in. Det har varit meningsskiljaktigheter i rent vetenskapliga frågor, ofta präglade av de särskilda svårigheter som möter vid all forskning inom det särpräglade växtnäringsområdet; det har varit personliga egenskaper hos de i diskussionen deltagande forskarna och försöksmännen; och det har varit åtskilliga förhållanden, som är att hänföra till verksamhetens uppläggning, administration och finansiering samt till försöksresultatens publicering. Utredningsmannen har på flera av dessa områden framställt rekommendationer, oftast av mindre genomgripande art. Dessa rekommendationer skulle, om de följdes, vara ägnade att i sin mån bidraga till en sådan ordning för verksamhetens bedrivande, som innebär ett starkare skydd mot uppkomsten i framtiden av obefogade misstankar om obehörig påverkan av de industriella intressena.

20'

BILAGA 1

Anslag i form av G K S ' forskarstipendier beviljade av Skogsoch L a n t b r u k s a k a d e m i e n 1950—1959 Beviljade anslag

Forskningsuppgifter

GKS 1 GKS 2 GKS 5 GKS 6 GKS 7

År

Avslutade arbeten Kalium och dess inverkan på mikroelementen i marken — rektou Georg Bengtsson Forskningsarbete på kvävegödslingens område med användning av isotopen N 1 3 — docent H. Nömmik ... Anskaffning av N 1 5 -material för GKS 2 och GKS 6 ... Kväveomsättningen i marken — docent S. L. Jansson Planläggning av undersökningar på kaliumgödslingens område samt härför erforderliga litteraturstudier — docent O. Johansson

Pågående arbeten Fosfatgödselns effekt vid utspridning och nedbruk ning enligt skilda metoder — Undersökningar med an vändning av den radioaktiva isotopen P 3 2 — agr. lic. L. Fredriksson GKS 4 Kalkens inverkan på åkerjordens h u m u s t i l l s t å n d docent S. L. Jansson GKS 8 Handelsgödselns betydelse som produktionsfaktor — docent Sven Gesslein GKS 9 Den kemiska ammoniumfixeringens n a t u r — docent S. L. Jansson & agronom J. Ericsson GKS 10 Långsamt verkande kvävegödselmedel — agronom O.-H. Killingmo GKS 11 S a m m a n s a t t a och högkoncentrerade gödselmedel agronom O. Gunnarsson GKS 12 Slutbearbetning och publicering av en undersökning rörande växtnäringsförhållandena i svenska åkerjor dar — agr. lic. L. Fredriksson GKS 13 Kalium-kväveförsörjningen hos vinbär — fil. kand. Barbro B j u r m a n GKS 14 Ekonomisk bedömning av handelsgödselanvändning i jordbruket — agronom B. Johnsson

1950 50—1954 34—1955 1955

GKS 3

Summa

1950--1953 1950--1959

1956--1959 1956--1958 1957- 1959 19">7 1958--1959 1958--1959

BILAGA 2

A l l m ä n n a v i l l k o r för å t n j u t a n d e av f o r s k n i n g s u n d e r s t ö d från K u n g l . S k o g s - och L a n t b r u k s a k a d e m i e n

1) Forskningsunderstöd utgår med redovisningsskydighet för vederbörande, där ej annat särskilt angivits. Understöd utbetalas efter skriftlig rekvisition, i regel kvartalsvis i förskott, varvid förskotten uppgå till belopp, motsvarande 9/10 av de beräknade kostnaderna för kvartalet. Hedovisning för sålunda uppburet förskott skall lämnas, innan nytt förskott utbetalas. De vid varje förskottsbetalning innehållna beloppen, tillhopa utgörande 1/10 av det beviljade understödet, utbetalas först sedan ekonomisk slutredovisning samt redogörelse (slutredogörelse) för den understödda verksamheten avlämnats av akademien. Vad sålunda sagts om innehållande av viss del av beviljat understöd skall icke gälla, i den mån understödet avser inköp av viss apparat eller annan utrustning, utan må i dylikt fall hela understödsbeloppet utbetalas. Redovisning för erhållet förskott skall bestå av förteckning över utgifterna jämte verifikationer. I de fall, där understöd beviljats institution eller organisation med ordnad bokföring eller ock forskare, som åtagit sig förvaltningen av ifrågavarande anslag, må dock bestyrkt specificerat räkenskapsutdrag godkännas. 2) Anslag må disponeras högst tre år, räknat från den 1 juli det år anslaget beviljats. 3) Apparatur och andra inventarier, vilka inköpts för av akademien anvisade medel, äro akademiens egendom och är vederbörande forskare eller institution skyldig att ansvara för och väl vårda ifrågavarande inventarier. 4) Rapport över arbetets fortskridande skall årligen senast den 15 oktober avgivas till akademien. 5) Sedan arbetet avslutats, skall redogörelse för undersökningen och dess resultat tillställas akademien i sådan form, att densamma, om så finnes lämpligt, kan införas i någon av akademiens publikationer. Redogörelse må ej utan tillstånd av redaktionen för akademiens publikationer publiceras på annat håll.

BILAGA 3 R i k t l i n j e r för h a n d l ä g g n i n g av ä r e n d e n r ö r a n d e anslag till f o r s k n i n g s a r b e t e n v i d K u n g l . L a n t b r u k s h ö g s k o l a n o c h Statens L a n t b r u k s f ö r s ö k u t g å e n d e från K u n g l . S k o g s - o c h L a n t b r u k s a k a d e m i e n u r m e d e l ställda till f ö r f o g a n d e a v S t i f t e l s e n Svensk

Växtnäringsforskning

Vid och i anslutning till överläggningar den 28 mars 1957 ha undertecknade utarbetat i nedanstående promemoria anförda riktlinjer för handläggning av rubricerade anslagsärenden. P.M. ang. anslag till forskningsarbeten vid Kungl. Lantbrukshögskolan och Statens Lantbruksförsök från Skogs- och Lantbruksakademien ur medel, ställda till förfogande av Stiftelsen Svensk Växtnäringsforskning. A. Beträffande redan beviljade anslag Efter hörande av styrelsen för Stiftelsen Svensk Växtnäringsforskning ställer akademien samtliga hittills för ifrågavarande ändamål beviljade medel till förfogande för styrelsen för Kungl. Lantbrukshögskolan och Statens Lantbruksförsök att användas för de enligt föreliggande arbetsplaner avsedda forskningsuppgifterna och att såsom tjänsteåliggande utföras av de forskare, som härvid avsetts. Medlen utbetalas som regel kvartalsvis och redovisas till akademien av lantbrukshögskolans kamrerarkontor genom specificerat kontoutdrag. Redogörelse för forskningsarbetet lämnas årligen till akademien före tidpunkt, varom närmare överenskommelse träffas. När arbetet är slutfört, avgives slutredogörelse såsom bevis för arbetets planenliga utförande. B. Beträffande från och med innevarande år beviljade anslag Medlen beviljas till enskilda forskare för utförande av visst forskningsarbete enligt av akademien fastställda arbets- och kostnadsplaner, som efter tillstyrkan av vederbörande institutionschefer tidigare skola hava godtagits av högskolans och lantbruksförsökens styrelse. Sagda styrelse medgiver, att arbetet utföres som tjänsteåliggande och därmed gäller för detsamma allmänna stadganden som lör övriga forskningsarbeten vid institutionen. I likhet med andra större anslag för forskningsändamål ställas de årligen beviljade medlen till förfogande för högskolans och lantbruksförsökens styrelse och förvaltas av kamrerarkontoret. Medelsutbetalningar från akademien samt avgivande av redovisningar och redogörelser för utförda arbeten till akademien sker enligt punkt A ovan, i övrigt gälla i princip akademiens allmänna bestämmelser.

p]fter ärendets föredragning vid sammanträden med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens akademikollegium den 4 april 1957 och med styrelsen för Kungl.

311 Lantbrukshögskolan och Statens Lantbruksförsök den 5 april 1957 ha nämnda kollegium och styrelse godkänt i ovanstående promemoria angivna riktlinjer för ifrågavarande verksamhet. Uppsala och Stockholm den 10 april 1957. Yngve

Gustafsson

Överinspektör vid Statens Läntbruksförsök

/?.

Torssell

Skogs- och Lantbruksakademiens sekreterare

BILAGA 4

Forskningsanslag beviljade av Skogs- och L a n t b r u k s a k a d e m i e n ur medel från Stiftelsen Svensk Växtnäringsforskning 1955—1959 Beviljade anslag

Forskningsuppgifter

År

Avslutade arbeten SV 10 Utbyg Jnad av kärlförsöksgård — Statens Jordbruksförsök SV 12 Utvidgning av kärlförsöksgård — tillgodoser SV 11 SV 13 Anskaffning av hydraulisk press — tillgodoser SV 3 ... SV 1-1 Anskaffning av Mitscherlichkärl — tillgodoser SV 3, SV 25 och GKS 11 SV 16 Anskaffning av a p p a r a t u r för isotoparheten m. m. — tillgodoser SV 3 och GKS 11 SV 17 Inverkart av aldrin på mikroorganismer — lahorator G. Fåhraeus SV 19 Byggande av lysimeteranläggning - Institutionen för m a r k l ä r a — tillgodoser SV 21 Pågående arbeten Kvävegödslingens anpassning till jord och gröda på längre sikt — professor O. Franck & doc. H. Nömmik SV Utrustning för försökspatrull 1 — tillgodoser SV 3 och GKS 11 SV Drift av försökspatrull 1 — tillgodoser SV 3 och GKS 11 Fosforgödslingsproblem — l i t t e r a t u r s a m m a n s t ä l l n i n g sv — professor O. Franck, statsagronom K. Lundblad, statsagronom G. Giöbel & agr. lic. L. Fredriksson SV 7 Publicering av ovanstående l i t t e r a t u r s a m m a n s t ä l l n i n g — professor O. Franck, statsagronom K. Lundblad, statsagronom G. Giöbel & agr. lic. L. Fredriksson SV 8 Utrustning för försökspatrull 2 —• tillgodoser SV 3 och GKS 11 SV 9 Drift av försökspatrull 2 — tillgodoser SV 3 och GKS 11 SV 11 Kaliumundersökningar — docent O. Johansson och magnesiumupptagning — statshorsv 15 Fosfatgödsling tonom B. Lamm sv 18 Metoder för undersökning av växtnäringstillståndet i skogsmark — professor H. Egnér, professor S. Ekelund, professor C.-O. Tamm, professor T. Troedsson & agr. lic. N. Karlsson sv 20 Växternas magnesiumupptagning — professor H. Burström sv 21 Lysimeterundersökningar — professor L. Wiklander ... sv 22 Fältmässig prövning av ammonium-kaliumfixeringen — docent S. L. Jansson & docent H. Nömmik sv 23 Fosfatfixcring i torv — fil. lic. T. Ingestad sv 24 Markkarteringens representativitet och problem i anslutning till en övergång till nya analysmetoder — Markkarteringsnämnden (professor G. Torstensson & docent O. Johansson) och vattenlöslighet hos olika fosfat sv 25 Växttillgänglighet — agronom O. Gunnarsson

1956 19 5 (i 1956 1957 1957 1957 1958

SV

1955—1957 1955—1958 1955—1959 1956 1956

1956—1958 1956—1959 1956—1959 ni ;

1957—1959 1958—1959 1958—1959 1959 1959

1959 1959

Summa Anm.

SV 1—2. Bese- och administrationsanslag; såsom bidrag till administrerins utgår till akademien per å r kr. 5.000:— Anslag även ur medel från Fonden för skoglig forskning. 2 Anslag även från Sockernäringens samarbetskommitté. 3 Anslag även från Jordbrukets forskningsråd. 1

BILAGA 5

Lantbruksekonomiska synpunkter på upplysnings- och försöksverksamhet rörande användningen av olika industriella förnödenheter (framför allt gödselmedel och kalk) inom jordbrukets växtodling Av professor Lennart Hjelm Frågan om användning av industriella förnödenheter i jordbruket kan ses dels med hänsyn till det enskilda företagets målsättning för sin produktion (driftsekonomiska syften), dels ur hela jordbruksnäringens eller samhällets synpunkt (allmänekonomiska syften). I det följande skall båda dessa frågeställningar bli föremål för behandling. Därvid kommer diskussionen huvudsakligen att kretsa kring användningen av handelsgödsel och kalk. I princip kan dock i stort sett motsvarande resonemang föras beträffande användning av andra industriella förnödenheter inom jordbrukets växtodling. 1. Driftsekonomiska

överväganden

Den försöksverksamhet, som sedan länge bedrivits rörande användningen av handelsgödsel och kalk, har delvis syftat till att ge ledning av mera teknisk natur, exv. lidpunkten för handelsgödselns spridning, sätlet för dess nedbrukning, humushållningen etc. Framför allt synes den dock ha upplagts för att lämna jordbrukarna viss rådgivande information angående dels insatsen av gödselmedel (intensiteten), dels valet av olika gödselmedel och deras kombination. I det följande skall endast detta syfte behandlas. Därvid skall först erinras om att underlaget för rådgivningen i vissa fall utgjorts av resultat från enskilda försök, vilka applicerats på den gård varifrån de härstammar. I större utsträckning, särskilt under senare år, synes upplysningsverksamheten ha vänt sig till grupper av jordbrukare och byggt på sammanställningar av försöksresultat från flera gårdar. I många fall har normer utarbetats 1 till ledning för det praktiska handlandet. Med hänsyn till skilda svårigheter att bedriva en individuell upplysningsverksamhet grundad på enskilda försök, kommer föreliggande framställning framför allt att behandla försöks- och upplysningsverksamhetens uppläggning med tanke på att informationer skall erhållas från sammanställningar av försöksresultat (medeltal eller andra analysresultat av olika försök från flera g å r d a r ) . 1.1 Produktionsteoretiska utgångspunkter 1.11 Intensiteten Man kan då det gäller intensitetsnivån skilja mellan tekniskt optimum och maximum resp. ekonomiskt optimum. Med hänvisning till fig. 1, som belyser det generella sambandet mellan insats av gödselmedel och avkastning, dels totalt exv. för viss areal, (produktionsfunktionen eller totalproduktiviteten), dels i genomsnitt i Franck, O.: Riktlinjer för tillförsel av växtnäring på gårdar som ej markkarterats, Gödslingens planläggning inför 1959. Larsson, Carl: Gödsling och kalkning. Råd med ledning av föreliggande försöksresultat, Gödslingens planläggning inför 1958.

314 Avkast-

P r i s l i n j e med lutningen P /?

Totalskörd (produktionsin funktionen)

GenomsnittsskSrd (per kg ^/gödsel)

Insats av gödsel (x)

Vinet i kr/ha 800

/ ->/ £/

Fröpris, kr/kg 1,25

700 600

1,00 500 400 300 200 100

200 -100

Fig. 2. Lönsamheten

80(3^4000 kg 15 % salpeter 0,25

av stigande kvävegödsling till vitsenap vid olika fröpris och ett salpeterpris av 28 kr. per dt.

315 per kg gödsel (genomsnittsproduktiviteten), skall dessa begrepp klarläggas. Tekniskt maximum inträffar då insatsen av gödsel drivits så långt att någon skördeökning icke ytterligare uppstår (produktionsfunktionens maximipunkt, cl. v. s. punkten C i fig. 1). Tekniskt optimum uppnås då genomsnittsproduktiviteten når maximum (punkten A i fig. 1). Ekonomiskt optimum föreligger då en ytterligare insats av gödsel icke ger större skördeökning (värdemässigt sett) än den samtidiga kostnadsökningen för gödseln och eventuellt andra produktionsmedel, vilkas insats måste stegras vid höjd gödslingsintensitet. Detta optimum inträffar i den punkt på produktionsfunktionen, där en s. k. prislinje med lutningen P x /Py (P x = gödselmedlets pris, P y = produktpriset) tangerar produktionskurvan (punkten B i fig. 1). Denna punkt kan vid mycket gynnsamma prisrelationer ligga i närheten av tekniskt maximum, men i allmänhet torde den ligga betydligt nedanför detsamma. Viktigare i sammanhanget är emellertid att tekniskt optimum och maximum endast bestämmes av produktionsfunktionens utseende1, medan ekonomiskt optimum även blir beroende av priserna på gödselmedlen och produkterna samt i förekommande fall av merkostnaderna för andra produktionsmedel (bl. a. arbetskraft) vid stegrad gödslingsintensitet. Detta uppmärksammas inte alltid av jordbrukarna eller ens i upplysningsverksamheten. Den tekniskt maximala avkastningsnivån uppfattas ofta såsom den lönsammaste. Ett intressant exempel på prisets betydelse för optimal salpetergiva ges i fig. 2, hämtad från en undersökning av Fredriksson2. I den ekonomiska kalkyl som krävs för bestämning av ekonomiskt optimum behöver endast förändringarna på produktions- och produktionsmedelssidan beaktas. Teoretiskt blir det då fråga om de marginella förändringarna. Kalkylen kan därvid uppställas på det sätt fig. 3 anger. Insatsen av gödsel kan ökas till den punkt där värdet av produktionsmedlet är lika med värdet av marginalproduktionen. Dessa båda värden måste följaktligen bestämmas för att ekonomiskt optimum E j skall kunna fixeras.

Kr

Gödaelpria i n k l . d i v . /koatn.

'i Marginalproduktens värde J vid t v å p r i s l ä g e n I n s a t s av gödsel

(x)

1 Dennas utseende kan naturligtvis i inånga fall avvika från den typ som tecknats i fig. 1. 2 Fredriksson, Lars: Kvävegödsling, Jord, gröda, djur 1959.

316 Marginalproduktens värde betingas av: a) Skördeökningen vid stegrad intensitet (teknisk marginalproduktivitet). Denna är avtagande inom praktiskt relevanta intervall. Storleken av skördeökningen bestämmes för visst växtslag av bl. a. jordart, klimat, växtsort, brukningsmetod och växtodlingens allmänna inriktning. Betydande årsvariationer föreligger i denna skördeökning. b) Produktpriset reducerat med kostnader som är proportionella mot skördeökningen. För en enskild företagare är produktpriset i regel oberoende av skördens storlek. Detta är icke alltid fallet vid planering för en större grupp av företagare (t. ex. i en allmän upplysningsverksamhet som kan förväntas bli av stor effekt). Ofta är det då nödvändigt kalkylera med att priset faller något med stegrad intensitet. Särskilt är detta utmärkande för dagens svenska jordbruk, som måste avsätta en ytterligare produktionsökning på exportmarknaden till relativt låga priser. Det bör vidare uppmärksammas att produktpriset företer stora årsvariationer, varvid också ekonomiskt optimum förändras (jfr. fig. 3). Som exempel kan här hänvisas till 1950-talets utveckling ifråga om brödsädespriserna. Den prissänkning som skett för vete sedan 1952 har under i övrigt oförändrade förhållanden sänkt den optimala gränsen för insats av salpeter med 75—100 kg per ha. Slutligen skall påpekas att produktpriset delvis betingas av produktens kvalitet. De kostnader, som kan variera med produktionsvolymen, är1 i första hand vissa kostnader för skörd, transport, torkning och lagring av produkterna. Storleken av dessa växlar från gård till gård beroende på arbetsmetoder och produktionsmedlens alternativvärde. Med nuvarande teknik är de ofta rörliga och bör således beaktas i den ekonomiska kalkylen. Med ökad produktionsvolym följer även ökad åtgång av andra näringsämnen än det som är föremål för planering (exv. fosfor och kali vid ökad tillförsel av kväve). Produktpriset bör reduceras med kostnaderna härför, om markens produktionsförmåga skall upprätthållas. I vissa fall kan dock en försämring av denna tillåtas utan beaktande i kalkyler. Värdet av produktionsmedlet betingas av: a) Åtgången på marginalen av det gödselmedel som är föremål för planering b) Priset på ifrågavarande gödselmedel. Detta bör ökas med de kostnader som i stort sett är proportionella mot insatsen av gödsel. Framför allt rör det sig här om kostnader för transport och spridning samt räntor. Det bör observeras att, dessa kan variera från gård till gård beroende på produktionsmedlens alternativvärde i annan användning. Sålunda kan arbetskraften i vissa fall sakna alternativvärde och bör då icke medtagas i kalkylen. Ifråga om räntorna bör räknas med förränlningen av kapitalet i bästa alternativa användning. Denna kan vara relativt hög vid stor kapitalknapphet, varvid räntekostnaderna blir en viktig post i den ekonomiska kalkylen. Av det föregående torde ha framgått att ekonomiskt optimum påverkas av en lång rad faktorer bland vilka särskilt följande bör beaktas i sammanhanget: a) Marginalproduktiviteten som i sin tur beror på växtslag, jordar, klimatbetingelser m. m. b) Prisläget på produkter och produktionsmedel. c) Produktions- och arbetsmetoder samt produktionsmedlens alternativvärde. Med hänsyn till dessa förhållanden är det svårt att utarbeta generella normtal för användning av handelsgödsel och kalk. Framför allt bör beaktas att prisrelationerna företer förskjutningar i tiden samt att arbetsmetoder och produktionsmedlens alternativvärde växlar från gård till gård. Med hänsyn härtill synes en-

317 dast alternativa beräkningar kunna utarbetas, vilka utvisar det ekonomiska resultatet av varierande gödselinsats under skilda betingelser. Det är således från driftsekonomisk synpunkt otillfredsställande att arbeta med fasta former för lämplig gödselinsats. Särskilt är detta fallet i dagens jordbruk, där gödslingsintensiteten är betydande och handelsgödselkostnaderna utgör en stor andel av produktionskostnaderna. Prislägets inverkan på ekonomiskt optimal insats får därvid icke negligeras. Jordbrukets konjunkturer överhuvud taget är angeläget att beakta med hänsyn till att produktionsmedlens alternativvärde varierar med dessa. I ett ansträngt ekonomiskt läge kan det också vara ekonomiskt riktigt att eftersätta reproduktionen av vissa näringsämnen, vilkas marginalproduktivitet på kort sikt är låg. Under goda konjunkturer kan det däremot vara motiverat med viss förrådsgödsling, bl. a. ur skattesynpunkt. Försöken bör därvid ge material för beräkningar som syftar till att klarlägga inom vilka gränser ett dylikt hänsynstagande till konjunkturerna är möjligt. 1.12 Val och kombination av gödselmedel Ett visst bestämt produktionsresultat kan ofta uppnås med skilda gödselmedel (exv. olika kvävegödselmedel) eller med varierande kombinationer av två eller flera gödselmedel (exv. kväve och fosfatgödsel). Ur driftsekonomisk synpunkt är det angeläget att arbeta med den billigaste sammansättningen vid ifrågavarande avkastning. Förhållandet belyses i fig. 4. Utgångspunkten är där att en viss avkastning ( yla y2, y8 ) kan uppnås med olika sammansättning av två gödselmedel (xt och x2). De tekniska kombinationsmöjligheterna belyses av kurvorna y1—y8. Utbytet av X! mot x kan ske intill den punkt, där värdet av den marginella åtgången av x? är lika med motsvarande värde av de utbytta xv Denna punkt inträffar där en prislinje med lutningen Px9/Px tangerar utbyteskurvan (Px„ = priset per kg av x., och P Xl = priset per kg av x j . Ekonomiskt optimum är följaktligen beroende av: a) de tekniska marginella utbytesrelationerna mellan x, och x, b) prisrelationerna (Px^Px,) Det är endast de tekniska utbytesrelationerna som kan fastställas genom för-

/

Ekonomiskt optimal kombination av t v å g ö d s e l medel i . och x_ vid t r e skördenivåer, y. - y .

Fig. k.

818 söksverksamheten. Intresset för dylika försök har hittills varit ringa i vårt land. Det är främst amerikanska ekonomer och försöksmän som sysslat med hithörande problem 1 . Statens Jordbruksförsök har dock under senare tid upptagit dessa frågor på sitt arbetsprogram. Med hänsyn till nödvändigheten av att pressa ned produktionskostnaderna är det angeläget att ägna denna försöksverksamhet ökad uppmärksamhet i dagens jordbruk. Intensitetsfrågorna är relativt väl genomarbetade, medan däremot möjligheterna att vid nuvarande produktionsnivå söka åstadkomma så billig gödsling som möjligt är ringa undersökta, I en dylik försöksverksamhet bör hänsyn tagas till moderna arbets- och produktionsmetoder i jordbruket. Med ledning av framkomna tekniska utbytestal kan beräkningar göras över ekonomiskt lämplig kombination av olika gödselmedel vid varierande prisförhållanden. Icke heller på detta område kan generella normtal utarbetas, men däremot torde alternativa kalkyler kunna uppställas utvisande det ekonomiska resultatet av varierande kombinationer under olika tekniska förutsättningar och prisrelationer. Icke minst bör här observeras de inbördes prisförskjutningarna mellan olika gödselmedel. För att ge viss orientering härom redovisas i nedanstående tablå den relativa utvecklingen 1938—1958.

Chilesalpeter Kalksalpeter Kalkkväve, 18 % Ammoniumsulfat Kalkammonsalpeter Superfosfat, 19—20 % Thomasfosfat Kalisalt, 40 %

Index 1958 då priset 1938 = 100 180 145 203 222 202 239 211 183

Som synes har prisförskjutningarna i vissa fall varit betydande. Det som var ekonomiskt optimal sammansättning av gödslingen 1938 torde knappast vara detta 1958. 1.2 Upplysningsverksamhetens uppläggning Av det föregående har framgått att ekonomiskt optimum för handelsgödselanvändning bestämmes av en lång rad faktorer bland vilka särskilt de tekniska produktivitets- och utbytcstalen, prisrelationerna, arbetsmetoderna samt arbetskraftens och kapitalets alternativvärde måste beaktas i den driftsekonomiska upplysningsverksamheten. Som redan påpekats är det uppenbarligen oriktigt att arbeta med fastlåsta normtal rörande insats resp. kombination av gödselmedel. I den mån mera schematiserade rekommendationer är önskvärda, bl. a. på grund av svårigheter för den enskilde jordbrukaren att själv göra kalkyler, bör de vara differentierade med hänsyn till produktionsförutsättningar och alternativa med hänsyn till prisläge m. m. Den driftsekonomiska! upplysningsverksamhet som är mera individuellt betonad bör framför allt inriktas på att lämna jordbrukarna kalkylmodeller med information om deras användning och tolkning av resultaten samt tekniska data avseende dels produktivitets- och utbytestal för olika gödselmedel till skilda växtslag, 1 Heady, E. O. m. fl.: Production functions, isoquants, isoclines and economic optima in corn fertilization for experiments with two and three variable nutrients. Agr. exp. stat. Iowa State College, Research Bull. 441, Aug. 1956.

319 dels merförbrukningen av arbets- och dragkraft, tork- och lageranläggningar samt kapital i samband med ökad avkastning. Vederbörande jordbrukare har sedan att själv eller med hjälp av konsulenter upprätta lönsamhetskalkyler utifrån egna priser och produktionsbetingelser. Det bör ankomma på ekonomiska forskningsinstitutioner att framlägga praktiskt användbara kalkylmodeller. Den tekniska försöksverksamhetens uppgift blir att framskaffa produktivitets- och utbytestal för olika gödselmedel och växtslag. Dessa torde i regel icke kunna ge direkta uttryck för den enskilda gårdens förhållanden utan måste avse medeltal för grupper av gårdar eller försöksplatser och för en längre följd av år. Differentiering måste då göras med hänsyn till jordar och klimat m. fl. faktorer. Genom gödslingsförsöken bör även uppgifter erhållas om åtgången av undra näringsämnen vid stegrad skörd. Den upplysningsverksamhet som tar sikte på en allmän upplysningsverksamhet eller en grupprådgivning måste självfallet lämna mer schematiska informationer rörande handcisgödselanvändningen. I första hand bör upplysas om principer och kalkylmetoder för den driftsekonomiska bedömningen. För en allmän upplysningsverksamhet synes man emellertid i stora drag även kunna beräkna den ekonomiskt lämpliga insatsen av olika handelsgödselmedel eller i varje fall vissa gränser för denna. Därvid måste dock en differentiering av resultaten göras med hänsyn till: a) växtslag och driftens inriktning b) jordar och klimatområden c) prisrelationer för produkter och handelsgödselmedel d) skördekostnader e) spridningskostnader f) räntefot. Vederbörande lantbrukare har då att utreda var han befinner sig ifråga om jordar, priser, arbetsmetoder etc. Till ledning kan det vara önskvärt att kartlägga de normala betingelserna inom bl. a. olika storleksklasser av jordbruk. Försöksverksamhetens uppgifter blir av samma art för denna mera schematiska upplysningsverksamhet som för den individuellt betonade. Däremot ställs större krav på den ekonomiska forskningen, som i detta fall måste framskaffa ett omfattande kalkylmaterial och fortlöpande genomföra lönsamhetsberäkningar vid förändringar i priser och teknik. Antingen det är fråga om individuell eller mera allmän upplysning är det angeläget att informera om osäkerheten i tekniska data och med hänsyn därtill uppställa gränser för ekonomiskt lämplig handelsgödselanvändning. Denna osäkerhet är framför allt beroende av försöksfel, årsmånens variationer och prisförskjutningarna. Hithörande riskfrågor har i allmänhet icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet. 1.3 Försöksverksamhetens uppläggning För att det skall bli möjligt att bedriva en driftsekonomisk upplysningsverksamhet rörande användningen av handelsgödsel och kalk enligt ovan anförda riktlinjer är det som redan påpekats önskvärt att försöksverksamheten kan lämna erforderliga produktivitetsoch utbytestal. Dessa måste vara av sådan beskaffenhet att de verkligen kan infogas i en praktisk företagsekonomisk lönsamhetskalkyl. I det följande skall lämnas vissa synpunkter på uppläggningen av försöksverksamheten för att den skall kunna tillgodose detta syfte. Därvid har hänsyn icke tagits till försökstekniska och liknande önskemål. En modifiering med hänsyn därtill kan givetvis vara nödvändig i vissa fall.

320 Som ovan framgått måste upplysningsverksamheten i stor utsträckning bedrivas såsom grupprådgivning. Men även vid en mera individuell information torde de tekniska uppgifterna (produktivitets- och utbytestalen) komma att utgöra sammanställningar au enskilda försök frän olika gärdar. Ur sträng statistisk synpunkt är resultaten från dylika sammanställningar endast tillämpbara på den population från vilken försöken slumpmässigt uttagits. Om man vill draga längre gående slutsatser, vilket synes nödvändigt, uppstår många ännu olösta statistiska och försökstekniska frågor. Hithörande problem har icke tillräckligt beaktats och har naturligtvis varit av mindre betydelse om man — som varit fallet tidigare i viss utsträckning — baserat upplysningsverksamheten på enstaka försök. Så snart man övergår till sammanställningar av försöksmaterial blir den statistiska behandlingen och tolkningen långt svårare att behärska än vad fallet är vid analys av enstaka försök. Det är möjligt att tillfredsställande statistiska metoder och teorier så småningom kommer att utarbetas rörande sammanställning av försöksmaterial för driftsekonomiska syften, Tills vidare synes det dock angeläget att söka upplägga försöken så att tillfredsställande enklare sammanställningar kan göras. Följande synpunkter kan därvid anföras: a) Indelningen av landet i någorlunda homogena områden med hänsyn till de viktigaste på gödselproduktiviteten påverkande faktorerna (klimat, jordar, växtodlingsområden e t c ) . En strävan till dylik indelning finns i Statens Jordbruksförsöks sammanställningar och verksamhet. Det är emellertid önskvärt att göra denna mera homogen eller också att redovisa påverkande faktorer på ett mera tillfredsställande sätt, så att en funktionsanalys kan göras. Inom homogena områden bör icke enbart medeltal utan även spridningen mellan försöksplatser och år redovisas, så att områdesindelningens relevans kan bedömas. Det är vidare betydelsefullt att inom områdena differentiera försöken med hänsyn till driftsformernas förändringar. Särskilt bör övergången till kreaturslös drift beaktas. b) Om man inte avser att företa funktionsanalyser är det önskvärt att försöken utlägges slumpmässigt på gårdar, och fält. Stora svårigheter torde emellertid uppstå då det gäller att i sådant fall finna försöksvärdar. En uttagning av försöksplatserna enligt liknande system som tillämpas för Lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning är måhända möjlig att realisera. Skall funktionsanalyser företas kan avkall göras på slumpmässigt urval av försöksplatser. Istället är det angeläget att inom områdena göra en noggrann beskrivning av jordtyp, produktionsmetoder o. d. c) Av betydelse är att parcellerna är så stora att brukning och skörd kan företagas på sådant sätt att nära överensstämmelse råder mellan försöket och gårdens drift i övrigt. På denna punkt torde nuvarande försöksverksamhet lämna mycket övrigt att önska. Särskilt torde grödan tillvaratagas på ett betydligt noggrannare sätt än i praktiken och speciellt är detta fallet vid stora kvävegivor då liggsäd lätt kan uppstå under praktiska jordbruksförhållanden. Det är angeläget att frågan om försöksresultatens tillämpning på praktisk jordbruksdrift blir föremål för specialundersökningar. d) Det är önskvärt att ifråga om insatserna av olika gödselmedel täcka hela produktionsskalan, även om viss koncentration kan göras av försöken till normalt driftsekonomiskt optimala intervall. e) Då stor årsvariation föreligger bör försöken täcka en längre tidsperiod. Detta torde i regel eftersträvas i nuvarande försöksverksamhet, ehuru årsvariationen ofta icke redovisas. Däremot synes en beräkning av en regressionslinje kunna göras utan sedvanlig upprepning av försöken, varigenom kostnaderna kan nedbringas.

321 f) Vid undersökningar rörande val och kombination av olika gödselmedel och möjligheterna för anpassning av gödslingen till konjunkturerna bör relativt stora fastliggande försök eftersträvas. Dylika försök planeras f. n. inom Statens Jordbruksförsök och bör växa fram efterhand som erfarenheter vunnits rörande teknik m. m. Som redan påpekats är en utbyggnad av försöksverksamheten på detta område mera betydelsefull än på intensitetsområdet. g) Uppskattningar bör göras även av åtgången av andra näringsämnen än de i försöket direkt insatta. h) Produktkvaliteten bör ägnas stor uppmärksamhet. i) Specialförsök bör uppläggas rörande s. k. biandgödselmedel och andra nya former för tillförsel av växtnäringsämnen (flytande, lös vild, spridning genom serviceorgan e t c ) .

Om försöksverksamheten skall kunna ge ett tillfredsställande tekniskt material för en driftsekonomisk bedömning av handelsgödselanvändningen krävs en betydande utbyggnad av densamma. Därest detta av olika anledningar icke låter sig göra är det angeläget att koncentrera verksamheten till verkligt betydelsefulla driftsekonomiska frågeställningar. Detta torde i första hand kunna ske genom alt starkt begränsa »småförsök» av vitt skilda problem. För att sedan möjliggöra en ständig anpassning av försöksverksamheten till teknisk-ekonomisk utveckling bör försöksplanerna läggas upp i samråd mellan försöksmän, lantbruksekonomer och praktiska jordbrukare. Därvid bör också bättre förutsättningar skapas för att försöken upplägges så att de verkligen kan ge erforderligt kalkylmaterial. Även bearbetningen av försöksresultaten bör ske på sådant sätt att de ger underlag för driftsekonomiska kalkyler. För dessa är endast produktivitets- och utbytestalen betydelsefulla. 1.4 Arbetsstudieverksamhet Som ovan framhållits måste i den ekonomiska kalkylen rörande handelsgödselanvändningen hänsyn även tagas till merkostnader för spridning, skörd, transporter, torkning, lagring och räntor. Huvudparten av dessa kostnader utgöres av arbets- och dragkraft. Schematiskt kan beräknas alt spridningen av 300 kg salpeter till brödsäd samt merarbetet för skörden drager en kostnad av c:a 25 kr, cl. v. s. 30—35 proc. av handclsgödselns kostnad. Uppenbart är därför att ifrågavarande produktionsmedelsålgång måste ägnas stor uppmärksamhet. Angelägenheten därav skärps vid stigande arbetslöner och genom att nya metoder framkommit rörande formerna för gödselns tillhandahållande och spridning. Därvid krävs en fortlöpande arbetsstudieverksamhet. I vårt land har Svenska Lantarbetsgivareföreningen bedrivit arbetsstudier inom jordbruket och nedlagt ett utomordentligt pionjärarbete på området. Verksamheten bedrivs emellertid främst på konsultationsbasis och mera omfattande undersökningar av det slag varom här är fråga torde icke vara att påräkna. Angeläget vore därför att ett statligt forskningsorgan kunde igångsätta arbetsstudier eller att medel ställs till förfogande så att erforderliga studier kan göras av konsulterande organ. Detta gäller även för andra områden än handelsgödselanvändningen. I samband därmed borde det vara möjligt att insamla övriga erforderliga tekniska data för den driftsekonomiska kalkylen (arbetsmetoder vid torkning och lagring samt kostnaderna härför). Det är önskvärt att arbetsstudieverksamheten får en sådan uppläggning att den tillgodoser kraven vid en grupprådgivning. Följande synpunkter kan anföras på dess uppläggning:

322 a) Arbetsstudier bör företagas på gårdar så uttagna att sammanställningar kan göras för de upplagda försöksområdena. b) Inom dessa områden bör ett för statistiska sammanställningar erforderligt antal studier göras inom olika storleksklasser av jordbruk. c) Fördelningen på storleksklasser bör göras så att skilda arbetsmetoder och mekaniseringsgrader täckas. d) Arbetsstudierna bör pågå fortlöpande så att arbetsåtgången kan studeras under skilda klimatbetingelser och ständigt förändrad teknik.

2. Allmänekonomiska

syften

För skilda allmänekonomiska syften är det ofta betydelsefullt att belysa olika produktionsfaktorers produktivitet och lönsamhet. I regel blir det då fråga om landets jordbruk i dess helhet eller olika regioner av detsamma. För handelsgödsel och kalk h a r försöksverksamhetens resultat lagts till grund även för dessa allmänekonomiska syften. Det är icke möjligt att här behandla alla de ändamål vilka försöksverksamheten i sådana fall måste tjäna. Begränsning skall1 göras till tre betydelsefulla områden. a) I samband med utredningar rörande livsmedelsförsörjningen, exv. vid en avspärrning från utlandsmarknaden, har handelsgödselns produktionsfrämjande effekt studerats. Frågeställningen har därvid ofta varit: Vilken skördenedsättning är att förvänta vid en begränsning av handelsgödselanvändningen? Eller vilken skördeökning kan påräknas för landet i dess helhet om ytterligare resurser satsas på jordbruket ifråga om växtnäringsämnen? b) Ovan berörda frågeställningar är från samhällets eller det samlade jordbrukets sida ofta relevanta även ur ren ekonomisk synpunkt, exempelvis i samband med diskussioner rörande den samhällsekonomiska effekten av olika fördelning av begränsade resurser på skilda näringsgrenar. Utöver den tekniska effekten av varierande gödselanvändning bör då även utredas den samhällsekonomiska. c) I samband med analyser och prognoser rörande produktionsutvecklingen i jordbruket är det ofta av intresse att klarlägga vilken effekt olika produktionsmedel (även handelsgödsel) har i sammanhanget. 2.1 Utredningar rörande livsmedelsförsörjningen Om man befinner sig i den situationen att jordbruksproduktionen ur försörjningssynpunkt till varje pris måste upprätthållas, är det endast den tekniska produktiviteten av olika produktionsmedel som är av intresse och måste klarläggas. Därest samhällsekonomiska synpunkter också anses böra läggas på denna fråga måste värderingar av produktionen och insatta resurser göras. Hithörande problem skall behandlas i punkt 2.2. Den tekniska produktiviteten av olika produktionsmedelsinsatser för landet i dess helhet (här handelsgödsel) är ett vägt genomsnitt av de enskilda gårdarnas produktivitetsförhållanden. De produktionsfunktioner som härletts från olika försök måste då aggregeras till en total funktion för hela landet. Hithörande statistiska problem är komplicerade och ännu icke tillfredsställande lösta. Det är emellertid uppenbart att de enskilda funktioner som måste aggregeras är av samma art som ovan behandlade för driftsekonomiska syften. I princip kan de därför härledas på grundval av gödslingsförsök, vid vilka man varierar gödselinsatserna å viss areal. De produktivitetstal, som därvid synes vara av störst intresse, är de marginella och icke de genomsnittliga, eftersom man väl i allmänhet endast får

323 Avkastning

(y)

Marginalproduktivitet (Mp) ^

^ pp « max. Genomsnitt eprodukt i v i t e t (Gp)

I n s a t s av gödsel (x) Fig. 5.

tänka sig vissa inskränkningar i gödselanvändningen och icke ett helt upphörande. Skillnaden mellan marginella och genomsnittliga tal belyses av fig. 5. Den marginella produktiviteten (Mp) sammanfaller med den genomsnittliga (Gp), där denna har sitt maximum, men är lägre vid gödselinsatser ovanför denna punkt och högre nedanför. Det praktiska jordbruket arbetar någonstans mellan Gp = max. och Mp = 0. Detta innebär att genomsnittliga produktivitetstal ger för hög effekt rörande produktionens beroende av variationer i handelsgödselanvändningen och denna överskattning ökar i och med att användningen av handelsgödsel stiger. Den bör således vara större i dag än för 25 år sedan. Av det sagda följer att försöksverksamheten bör ge underlag för härledning av en aggregerad produktionsfunktion, om handelsgödselns skördeeffekt skall kunna anges för landet i dess helhet. För att tillgodose detta syfte måste försöken utläggas på ett slumpmässigt urval av jordar och klimatområden etc. Här är det således icke tillräckligt att liksom för driftsekonomiska syften noga beskriva produktionsområdena och välja väl definierade sådana, eftersom uppräkningsfaktorer i dylika fall icke torde finnas för beräkning av totalsiffror för landet. Slumpmässigheten bör även avse bruknings- och skördemetoder, växtsorter, växtföljd o. d. Ett slumpmässigt urval av jordar och gårdar etc. enligt ovan uppställda önskemål synes vara mycket svårt att åstadkomma inom försöksverksamheten. I avsaknad därav har totalberäkningar gjorts på grundval av försöksresultat, vilkas representativitet är helt okänd. Det är uppenbart att sådana beräkningar kan ge missvisande resultat och därför bör användas med mycket stor försiktighet. Vidare bör erinras om att det är den marginella produktiviteten och inte den genomsnittliga som är relevant i sammanhanget. Därvid bör också beaktas att' den kortsiktiga effekten av förändring i gödselintensitelen kan vara en annan än den långsiktiga. 2.2 Samhällsekonomisk bedömning av olika fördelning av begränsade resurser Om det gäller att bedöma den samhällsekonomiska effekten av olika fördelning av samhällets resurser på exv. handelsgödsel eller någonting annat måste en värdering göras av insatta resurser och deras avkastningsresultat. Utgångspunkten blir även i detta fall den aggregerade marginella produktionsfunktion som berörts i punkt 2.1. Värdesättningen av produkterna blir mer komplicerad än för driftseko-

324 nomiska beräkningar och skall icke h ä r behandlas. Samma sak gäller värderingen av handelsgödseln och andra i sammanhanget betydelsefulla produktionsmedel. Alternativvärdet träder i förgrunden, varvid bl. a. samhälleliga välfärdssynpunkter måste uppmärksammas. I princip blir det även här fråga om att jämföra marginalproduktens värde med handelsgödselmedlets pris. Vad i punkt 2.1 sagts om försöksverksamhetens uppläggning gäller också då material skall erhållas för denna samhällsekonomiska bedömning av handelsgödselanvändningen. 2.3 Analyser över produktionsutvecklingen I beräkningar rörande jordbrukets produktionsutveckling är det ofta av intresse att söka analysera orsakerna till en stegrad eller minskad produktion. Dylika analyser är komplicerade beroende på att jordbruksproduktionen är ett resultat avmånga olika produktionsmedelsinsatser och att det ofta råder ett samspel mellan skilda produktionsmedel. Om analysen skall avse landets jordbruk i dess helhet uppstår mycket svårlösta aggregationsproblem, eftersom utgångsmaterialet måste utgöras av statistiska data från enskilda jordbruk eller mindre grupper av sådana. Vad handelsgödselanvändningen beträffar är det väl bekant att en betydande ökning skett av denna produktionsmedelsinsats u n d e r senare decennier. Den produktionsstegrande effekten därav torde i varje fall tidigare ha varit betydande. Denna kan emellertid inte studeras på grundval av föreliggande gödslingsförsök. Som redan påpekats har dessa icke utlagts slumpmässigt med hänsyn till jordar, klimat, produktionsmetoder etc. Vidare —• och detta är synnerligen viktigt i sammanhanget —• belyser de icke effekten av handelsgödseln under hänsynstagande till andra produktionsmedelsinsatser. Det bör nämligen här uppmärksammas att samtidigt med stegrad gödslingsintensitet har växtmaterial, bruknings- och skördemetoder, dikning etc. starkt förbättrats. Likaså har de ökade skördarna krävt stegrade insatser av arbete och kapital. Handelsgödselns effekt kan därför icke belysas på grundval av försök vid vilka produktionsapparaten är uppbyggd med hänsyn till nu rådande möjligheter (växtslag, torrläggning o. d.) och där brukning etc. företages i enlighet med vad som i våra dagar anses rationell. Det bör starkt varnas för att lägga försöksresultat till grund för ifrågavarande analyser. Handelsgödselns effekt måste i stället bedömas såsom en deleffekt. Detta kan ske genom ett funktionsstudium på så sätt att produktionen (y) uttryckes såsom en funktion av insatserna av samtliga och betydelsefulla produktionsmedel ( x ) : y={

(Xi,X 2 , x ;)

Xn)

där någon av x-termerna utgöres av handelsgödsel. Ett ganska bundet samspel mellan denna och åtskilliga andra faktorer torde föreligga. Funktioner av ovan angivna typ torde kunna härledas dels på grundval av tidsserier över avkastning och produktionsmedelsinsatser 1 , dels utifrån ett s. k. tvärsnittsmaterial, d. v. s. insats och avkastning vid ett antal gårdar under ett bestämt år.

1 En dylik analys har företagits för mjölkproduktionens del inom 1956 års mjölkutredning. Liknande analyser synes kunna genomföras för jordbrukets totalproduktion, baserade på officiell statistik eller bokföringsmaterial. (Jfr undersökningar av Sandqvist vid Lantbrukshögskolans driftsekonomiska institution.)

KUNGL k

ÉTT-JIT'

Wi.

STOCK

[

Statens offentliga utredningar 1960 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

förteckningen)

Justitiedepartementet

Ecklesiastikdepartementet

Förslag till namnlag. [5] Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden. [19] Medicinska äktenskapshinder. [21] Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. 1. Lagtext. [24] 2. Motiv till balken. [25] S. Motiv till lagen om införande av nya jordabalken m. m. [26] Förverkande på grund av brott. [28]

1957 års skolberedning. 2. Individuella differenser och skoldifferentiering. [13] 3. Kursplaneundersökningar i matematik och modersmålet. [15]

Utrikesdepartementet

J ordbruksdepartementet Högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område. [2] Grusexploateringen i Sverige. f3"| Forskning och högre utbildning på skogsbrukets område. [17] Objektiviteten vid forskning och försök på växtnäringsområdet. [80]

Försvarsdepartementet

Handelsdepartementet Översyn av lagen om försäkringsrörelse. [11] Offentlig provningsverksamhet. Behov och resurser. [27]

Krigsmaktens högsta ledning. [12] Besparingar inom försvaret. [23]

Socialdepartementet

Inrikesdepartementet Folktandvården. Hl De ekonomiska villkoren för en huvudmannaskapsreform inom mentalsjukvården. [9] CP-vården. 114] Frågan om åtgärder för att förbättra konsumtionsmjölkens beskaffenhet. [29]

Allmänna yrkesinspektionen. [20] Bohuslän. [22]

Kommunikationsdepartementet

Civildepartementet Statstjänstemännens förhandlingsrätt.

Finansdepartementet Fastighetsbeskattningen. [4] Studiekostnader vid beskattningen. [6] Redogöraransvaret och anmärkningsprooessen. [ 7 ] Preliminär nationalbudget för år 1960. [8] Banklikviditet och kreditprioritering. [16] Reviderad nationalbudget för år 1960. [18]

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1960

[10]