Tillträde till högskolan

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

SKOLA Betänkande tillträdesutredningen av SMU]

Statens offentliga utredningar @% 1985:57

Eg

Utbildningsdepartementet

Tillträde

till

högskolan

Betänkande av

tillträdesutredningen

Stockholm 1985

Till statsrådet och chefen för

utbildningsdepartementet

Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 september 1983 tillkallade dåvarande chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Lena Hjelm-Wallén, samma dag fem sakkunniga, nämligen statssekreteraren Erland Ringborg, kanslichefen Peter Egardt, dåvarande riksdagsledamoten Claes Elmstedt, riksdagsledamoten Lars Gustafsson och dåvarande riksdagsledamoten Anna Lindh, att ingå i en kommitté (U 1983:03) för översyn av reglerna för tillträde till grundläggande högskoleutbildning. Till Ringborg uppdrogs att vara kommitténs ordförande. Under år l984 begärde Claes Elmstedt och Anna Lindh vid skilda tillfällen entledigande från kommittéuppdraget och till nya ledamöter utsågs riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö (fr.o.m. den l april l984) och dåvarande riksdagsledamoten Sören Häggroth (fr.o.m. den l2 juli l984). Kommittén har antagit namnet tillträdesurredningen. Till sekreterare åt kommittén utsågs avdelningsdirektören Göran Svanfeldt. l arbetet har vidare deltagit biträdande sekreterare och experter, vilka redovisas i kapitel 2 i detta betänkande. Tillträdesutredningen överlämnar härmed sitt betänkande (SOU 1985:57) Tillträde till högskolan. I anslutning härtill överlämnar vi även rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan, som utarbetats av forskare vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå. Ledamöterna Peter Egardt och Bertil Fiskesjö har avgivit reservationer. Särskilda yttranden har avgivits av ledamoten Peter Egardt samt

experterna Mats Alendal, Aina Daléus, Örjan Edström, John Hassler,

Torsten Lundgren, Lillemor Mundebo och Sven Nilsson. Våra förslag omfattar flera förändringar som kan börja genomföras redan inom ramen för nuvarande tillträdesbestämmelser eller med mindre justeringar av dessa. De mera genomgripande förändringar av

SOU l985z57

tillträdesreglerna som vi föreslår kan genomföras tidigast inför läsåret 1989/90. På den grunden kan sedan tillträdesregler som är anpassade till olika utbildningars särart successivt utvecklas. Med detta betänkande har vi slutfört vårt arbete.

Stockholm i november 1985.

Erland Ringborg

Peter Egardt Bertil Fiskesjö

Lars Gustafsson Sören Häggroth

/Göran Svanfeldt

Kerstin Bergstrand- Wilson Björn Brandt Hans Jansson Arne Olsson

SOU l985z57

Förkortningar

ADB automatisk databehandling AES-sektorn sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken B-språk annat främmande språk än engelska som lästs i både grundskolan och gymnasieskolan C-språk annat främmande språk än engelska som lästs bara i gymnasieskolan CSN centrala studiestödsnämnden DAFA datamaskincentralen för administrativ databehandling Ds U departementsserien, utbildningsdepartementet H 75 Den centrala organisationskommittén för högskolereformen HF högskoleförordningen ht hösttermin KK kompetenskommittén komvux kommunal vuxenutbildning KU kompetensutredningen LADOK lokalt ADB-baserat studiedokumentationssystem för högskolan LFA Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning rskr riksdagsskrivelse SCB statistiska centralbyrån SFS svensk författningssamling SOU statens offentliga utredningar STUDOK ADB-baserat studiedokumentationssystem för högskolan syo studie- och yrkesorientering sö skolöverstyrelsen U 68 1968 års utbildningsutredning UbU riksdagens utbildningsutskott UHÄ universitets- och högskoleämbetet (fr.o.m. 1976-10-01) UHÄ-FS universitets- och högskoleämbetets författningssamling UKÄ universitetskanslersämbetet (t.0.m. 1976-09-30) vt vårtermin YTH yrkesteknisk högskoleutbildning åk årskurs(er)

6 Förkortningar SOU l985z57

25:4 syftar på att allmän behörighet för högskoleutbildning fr.0.m. 1977-07-01 uppnås av den som är 25 år, har 4 års arbetslivserfarenhet och dessutom uppfyller vissa krav på kunskaper i engelska

25:5 - l977 hade den som var 25 år och syftar på att 1969 hade förvärvsarbetat 5 år samt som uppfyllde de särskilda behörighetskraven rätt att studera på vissa kurser inom de dåvarande filosofiska fakulteterna

Följande förkortningar för vissa av gymnasieskolans linjer förekommer

Tvââriga teoretiska linjer Ek tvåårig ekonomisk linje Mu musiklinje So social linje Te tvåårig teknisk linje

Tre- och fyraåriga linjer E treårig ekonomisk linje H humanistisk linje N naturvetenskaplig linje S samhällsvetenskaplig linje T fyraårig teknisk linje (efter tre årskurser på fyraårig teknisk linje erhålles allmän behörighet för högskolestudier)

SOU l985z57

Innehåll

Förkortningar l Sammanfattning 13 2 Direktiven och utredningens arbete 25 2.1 En samlad översyn av tillträdesreglerna 25 2.2 Utredningens arbete 26

3 Tillträdesfrâgorna före 1977 års reform . . . . . 29

3.1 Antagningen till olika utbildningar i ett historiskt per- 3.2 Kompetensutredningens kortsiktiga förslag 32 3.3 Kompetensutredningens undersökningar . . . . . 34 3.4 Kompetensutredningens huvudförslag och 1972 års riks-

4.4 Efterfrågan varierariolika åldrar . . . . . . 50 4.5 Vad betyder utbildningsutbudet, sociala förhållanden etc.? . . . . . . . 51 4.6 Arbetsmarknadens efterfrågan 51 4.7 Återkommande utbildning 52 4.8 Några slutsatser 53

5 1977 - och föränd-

Tilltrâdesreglerna efter erfarenheter

5.1 Möjligheterna att utvärdera tillträdesreglerna 55 5.2 Målen för 1977 års reformering av tillträdesreglerna 57 5.3 Har behörighetskraven medfört tillfredsställande förkunskaper och färdigheter hos de antagna? 59 5.3.1 Allmänt om utvärderingsmöjligheterna . . 59 5.3.2 studieresultat på tolv olika högskoleutbildningar 60

8 Innehåll

5.3.3 Andra undersökningar rörande förkunskapernas betydelse . . . . . . . . . 63

5.3.4 Övriga behörighetskra . . . . . 71

5.3.5 Förändringar av behörighetsreglerna 71 5.4 Erfarenheterna av högskolans urvalssystem 73 5.4.1 Gällande urvalsregler sedan 1977 . 73 5.4.2 Fördelning av platserna mellan kvotgrupperna 74 5.4.3 De första erfarenheterna av de nya urvalsreglerna 77 5.4.4 Förändringar av tillträdesreglerna . . . 80 5.4.5 Översikt över antagningen 1977 - 1985 inom UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem 83 5.4.6 De olika urvalskriterierna 92 5.5 Det administrativa systemet för antagning 97 5.6 Hur påverkar tillträdesreglerna skolan? 102 5.7 Den sociala selektionen . . . . . . 104 5.8 l-lur påverkas eleverna av tillträdesreglerna? 110 5.9 Urval med sikte på yrkeslämplighet 112

Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan 115 6.1 Olika krav på betygsystemet i gymnasieskolan 115 6.2 Betygsättningen i gymnasieskolan i dag 118 6.3 Betygens roll vid urvalet till högskolan i dag 121 6.4 Våra förslag och betygen i gymnasieskolan 123

Allmänna utgångspunkter 125

Behörighet 133 Gymnasieskolan som förberedelse för högskoleutbild-

8.2 Vägartill allmän behörighet . . . . . . . . . 135 8.3 Kraven på svenska och engelska för allmän behörighet 137 8.4 De särskilda förkunskapskraven 141 8.5 Olika kompletteringsmöjligheter 145 8.6 Behörighetsprov i svenska och engelska 147 8.7 Studiefärdighetsträning för vuxenstuderande 148 8.8 Krav av annat slag för särskild behörighet 149 8.9 Våra förslag i sammanfattning 152

Urval till utbildningslinjer 155 9.1 Utgångspunkter 155 9.2 Ett nytt urvalssystem 160 9.3 Betygsurvalet 161 9.4 Provurvalet . . . . . . . 164 9.4.1 Allmänt om provurvalet . . . . . . . 164 9.4.2 Högskoleprovets tillkomst och utformning 164 9.4.3 Provets prognosförmåga . . . . . . . 165 9.4.4 Prövande med olika utbildningsbakgrund 166 9.4.5 Kön, ålder, social bakgrund och hemspråk 169 9.4.6 Testträning l . . . . . . 170

Innehåll 9

9.4.7 När skall provresultatet få tillgodoräknas? 171 9.4.8 Poängsättning . . . 172 9.4.9 Provresultatens giltighe . . 172 9.4.l0 Ett generellt eller flera speciella prov? 173 9.4.11 Våra förslag i sammanfattning 174 9.5 Fördelning av platserna mellan 175 urvalsgrupperna 9.6 Varierade urvalsregler på kort och lång sikt 178 9.7 Tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet . 180 9.7.1 Motiv för att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet 180 9.7.2 Arbetslivserfarenhet i nuvarande regelsystem 181 9.7.3 Hur bör arbetslivserfarenhet tillgodoräknas? 181 9.7.4 Vad skall tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet? 183 9.7.5 Särskilt värdefull arbetslivserfarenhet 184 9.7.6 Arbetslivserfarenhet i urvalssystemet 188 9.7.7 Poängvärdering av arbetslivserfarenhet 190 9.7.8 Heltid - deltid . 190 9.7.9 Våra förslag i sammanfattning 191 9.8 Regler för meritvärdering av betyg 191 9.8.1 Allmänt . . . . . . . . 191 9.8.2 Borträknande av de lägsta betygen 191 9.8.3 Viktningavbetygen . . . . . . . . . . . 192 9.8.4 Meritvärdering av gymnasieskolbetyg med få ämnen 196 9.8.5 Meritvärdering av kompletteringsbetyg 197 9.8.6 Betyg i frivilligt ämne (utökad studiekurs) 201 9.8.7 Meritvärdering av betyg från påbyggnadsutbildningigymnasieskolan . . . . . . . . . 202 9.8.8 Våra .förslag i sammanfattning 203 9.9 Den fria prövningen . . 203 9.9.1 Bakgrund . . . . . . . . . . 203 9.9.2 Behov av och syfte med en fri prövning 204 9.9.3 Våra förslag i sammanfattning 207 9.10 Sökande med utländsk förutbildning 207 9.l0.l Bakgrund . . . . . . 207

9.l0.2 Överväganden och förslag 210

9.10.3 Våra förslagisammanfattning . . . . . . 21 1

9.11 Sökande med avgångsbetyg från kommunal vuxenutbild- 212 9.12 Sökande med allmän behörighet genom studier vid folkhögskola 213 9.l2.l Allmänt . 213 9.12.2 Nuvarande regler . 213

9.12.3 Överväganden och förslag . 215

9.l2.4 . . . . . .

Våraförslagisammanfattning 217

9.13 Urvalsreglerna och snedfördelningen mellan män och kvinnor i högskolan 218 9.l3.1 Allmänt 218 9.l3.2 - Betyg prov 219

10 Innehåll

9.l3.3 Direktkvot - arbetslivserfarenhet 219

9.l3.4 Kvotering . . . . . . . . . . 220 9.13.5 Kön som urvalsgrund vid lika poängtal 220 9.13.6 Våra förslag i sammanfattning 221 9.14 Urval vid lika poängtal 221

10 Enstaka kurser 223 10.1 Inledning . . . . . . 223 10.2 Olika kurser 224 slag av enstaka 10.3 Studerande 226 10.4 227 Tillströmningen 10.5 228 Genomströmningen 10.6 Nuvarande 229 systern för urval 10.6.l . . . . . . . . . . . 229 Bakgrund l0.6.2 i praktisk 229 Dagens regelsystem tillämpning 10.7 Allmänna för ett förändrat regelsystem 231 utgångspunkter 10.8 233 Behörighet 10.9 Urval 235 l0.9.l Allmänt . . . . . . . 235 l0.9.2 Förenklat 237 antagningsförfarande 10.93 Urvalskriterier . . . . . . 238

10.10 . . . . . . 243 Fri prövning lO.ll 244 Våra förslag i sammanfattning

ll Antagningens organisation 245 11.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 245 11.2 Erfarenheterna av de administrativa systemen för tillträ- . . . . . . . . 245 de till högskolan 11.3 Utgångspunkter för en förändrad organisation 248 11.4 Lokal eller central antagning? 249 11.5 UHÄ:s roll m.m. . . . . . . . 252 11.6 Samverkan med studiestödsorganisationen 253 11.7 De sökandes valmöjligheter 254 11.8 Anmälningstider . . . 256 l 1.8.1 . . . . 256

Nuvarande regler

ll.8.2 Sen anmälan, tidig antagning? 257 11.9 och utvärdering 260 Uppföljning 11.10 Våra förslag i sammanfattning 261

12 Besvär i tillträdesfrâgor . . . . . . 263 12.1 Allmänna utgångspunkter för besvärsrätt 263 12.2 Nuvarande regler för anförande av besvär 264 12.3 Förekommande besvärsärenden . 265 12.4 Besvärsrätten i ett nytt system för antagning 266 12.5 Våra förslag i sammanfattning 270

sou 1985:57 Innehåll 11

13 Information och syo . . . . . . . . . . . . . 271

13.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271 13.2 Målgrupper . . . . . . . . . . , . . . . . 272 13.3 Lokala kontakter . . . . . . . . . . . . . . 274 13.4 Våra förslag i sammanfattning . . . . . . . . . 276

14 Genomförande . . . . . . . . . . . . . . . 277 14.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . 277 l4.2 Beslut på grundval av våra förslag . . . . . . . . 278 14.3 Vad påverkar de studerandes förberedelser? . . . . 279 14.4 Förberedelsetid för sökande . . . . . . . . . . 279 14.5 Förberedelsetid för högskolan . . . . . . . . . 280 14.6 Information . . . . . . . . . . . . . . . . 281 14.7 Slutsatser och förslag . . . . . . . . . . . . . 282 14.8 Tidsplan för genomförandet . . . . . . . . . . 285 14.9 ADB-frågor . . . . . . . . . . . . . . . . 285 14.10 Behov av kompletterande utredningsarbete . . . . 286 14.11 Våra förslag i sammanfattning . . . . . . . . . 287

15 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 15.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 15.2 Genomförandekostnader . . . . . . . . . . . 289 l5.2.l Syo- och informationsåtgärder . . . . . . 289 15.2.2 Antagningen till utbildningslinjer . . . . . 290 15.2.3 Antagningen till enstaka kurser . . . . . . 291 15.3 Driftkostnader . . . . . . . . . . . . . . . 291 l5.3.l Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . 291 15.3.2 Nuvarande kostnader . . . . . . . . . . 291 l5.3.3 Antagningen till utbildningslinjer . . . . . 292 153.4 Antagningen till enstaka kurser . . . . . . 295 15.4 Avgift för anmälan? . . . . . . . . . . . . . 296 15.5 Kostnadsutveckling och vissa anslagsfrågor . . . . 297

Reservationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . 299

Särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . 305

Bilaga l Utredningens direktiv . . . . . . . . . . . 319 Bilaga 2 Nuvarande behörighetskrav . . . . . . . . . 329 Bilaga 3 Nuvarande urvalsregler . . . . . . . . . . 337 Bilaga 4 Antagningen till högskoleutbildning i några andra länder . . . . . . . . . . . . . . . . . 347 Bilaga 5 Förslag till ny lydelse av 5 kap. högskoleförordningen m.m. . . . . . . . . . . . . 359 Bilaga6 Litteraturförteckning . . . . . . . . . . . 377

1 Sammanfattning

Kapitel 3 Tillträdesfrágorna före 1977 års reform

Antagning till universitet och högskolor var ett uppmärksammat problem redan på 1950- och l960-talen. Flertalet högskolor och institutioner skötte själva sin antagning, vilket medförde en mycket stor variation i fråga om urvalsregler. För en del utbildningar var det också svårt att fylla alla nybörjarplatser på grund av att många antagna senare antogs till annan spärrad utbildning. Detta ledde till att det dåvarande universitetskanslersämbetet år 1967 fick ansvaret för en central antagning till ett stort antal högskoleutbildningar. Innan möjligheten till s.k. konkurrenskomplettering togs bort under 1960-talet tvingades många ungdomar till ett par års studier innan de lyckades bli antagna till önskad spärrad utbildning. Samtidigt var huvuddelen av utbildningen vid de filosofiska fakulteterna vilket ospärrad, medförde en stark ökning av antalet studerande vid dessa fakulteter. De tillträdesregler som infördes i samband med högskolereformen år l977 byggde på förslag från kompetensutredningen. Denna arbetade från år 1965 till år 1970. Dess förslag ledde till principbeslut av riksdagen år 1972. På grundval av detta beslut fortsatte utredningsarbetet inom kompetenskommittén, vars förslag låg till grund för riksdagsbeslut år 1975.

Kapitel 4 Efterfrågan på högskoleutbildning

Efterfrågan på högskoleutbildning från de enskildas sida kan inte beräknas eller anges på något enkelt sätt, bl.a. beroende på att många människor har önskemål om utbildning som de av olika skäl inte kan förverkliga. Om förutsättningarna ändras, t.ex. genom ändringar av tillträdesregler, studiesociala villkor, lokalisering etc., kan antalet individer som söker högskoleutbildning ändras. Exempelvis ökade antalet äldre sökande när möjligheterna för äldre att antas till högskoleutbildning förbättrades år l977. De höjda poängkrav som detta medförde för de yngre ledde samtidigt till att ungdomar numera i ökad utsträckning planerar ett eller ett par års förvärvsarbete före ansökan till högskolan. Förändringar av olika yngre åldersklassers storlek i befolkningen påverkar antalet sökande till högskolan. Av väsentligt större betydelse är dock gymnasieskolans dimensionering. Dimensioneringen av olika stu-

14 Sammanfattning SOU l985z57

dieförberedande linjer i gymnasieskolan har stor betydelse för ungdomars behörighet för olika högskoleutbildningar och därmed också för deras benägenhet att söka högskoleutbildning. Den naturvetenskapliga linjen har en central ställning i detta avseende, dels genom att den ger behörighet för en mycket stor del av högskolans utbildningar, dels därför att elever från denna linje i högre grad än elever från någon annan linje fortsätter till högskolan. En fortsatt minskning av antalet elever på naturvetenskapliga linjen kan tänkas medföra problem för rekryteringen till bl.a. civilingenjörsutbildningarna. Arbetsmarknaden på sikt för olika högskoleutbildade är svår att förutse. Samtidigt påverkar aktuella brist- och överskottstendenser i hög grad antalet sökande till motsvarande utbildningar. Härigenom föreligger stora risker för oönskade svängningar i antalet sökande. Under den närmaste tioårsperioden kan en låg efterfrågan på många kategorier av högskoleutbildade verka återhållande på tillströmningen till högskolan. Stora pensionsavgångar av högskoleutbildade födda under l940-talet kan emellertid leda till ett stort ersättningsbehov av högskoleutbildade efter år 2000. Strukturella förändringar på arbetsmarknaden, t.ex. krav på en höjd kunskapsnivå för olika grupper, får konsekvenser för högskolan som är svåra att förutse. Det är inte möjligt att på sikt och mera precist förutse utvecklingen i fråga om antalet sökande till olika utbildningar. Utifrån hittillsvarande erfarenheter kan vi emellertid utgå från att såväl dimensioneringen som de enskildas efterfrågan kommer att ändras för många utbildningar. Det är angeläget att tillträdesreglerna utformas så att de fungerar även vid sådana förändringar. Täta ändringar av tillträdesreglerna bör undvikas med tanke på de sökande. Om en ändring görs för en utbildning får den som regel effekt först på längre sikt. Detta måste ses i relation till att antalet sökande till olika utbildningar av och till kan förändras snabbt.

Kapitel 5 Erfarenheter av tillträdesreglerna efter år 1977

Redan innan vi började vårt arbete hade UHÄ påbörjat flera utvärderingar av de nya tillträdesreglerna. Vi har kunnat utnyttja UHÄ:s studier för vårt arbete. Vi har även kunnat bygga på ett flertal lokala undersökningar som belyst bl.a. sambanden mellan tillträdesreglerna och senare studieresultat. Det finns ett stort antal undersökningar som påvisar tydliga samband mellan de studerandes förkunskaper och senare studieresultat i högskolan. Skillnaderna i studieresultat är dock som regel inte stora. Det beror dels på att alla studerande uppfyller de uppställda behörighetskraven och således skall kunna klara utbildningen, dels på att det finns många andra förhållanden som påverkar studieresultaten. De senare förhållandena - ändrade yrkesplaner, studiesociala problem m.m. - ”överskuggar” de samband som uppenbarligen finns mellan förkunskaper och studieresultat. För några tiotal av högskolans totalt ca 120 allmänna utbildningslinjer har vi tagit del av undersökningar som visar på problem med de stude-

Sammanfartning 15

randes förkunskaper. Problemen kan sättas i samband med de formella behörighetskraven. Dessa problem rör i huvudsak bristande förkunskaper och färdigheter i svenska, engelska, matematik, fysik och kemi. Studerande med betyg från komvux har i flera fall visat sig ha sämre kunskaper än studerande från gymnasieskolan med samma betyg. Äldre studerande har i många fall klarat studierna bra och haft fördelar av sina yrkeserfarenheter. Äldre har å andra sidan oftare än de yngre haft problem i studierna genom bristande förkunskaper eller därför att de har haft svårt att hinna med studierna på grund av arbete, familj, etc. Kunskaper i svenska och engelska ingår i den allmänna behörighet som i princip alla studerande skall ha. Nuvarande behörighetsregler ger emellertid formell behörighet även till studerande som har kunskaper i svenska och engelska som i praktiken är otillräckliga för högskolestudier. Dagens regler för urval bland behöriga sökande är krångliga att förstå för de sökande och har tekniskt sett svåröverskådliga egenskaper. Detta gäller särskilt kvoteringssystemet med den proportionella kvoteringen. Sökande i kvotgrupper med få sökande får ingen chans att bli antagna oberoende av hur goda meriter de har. De nya tillträdesreglerna år 1977 medförde att äldre sökande premierades genom tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet och genom den särskilda kvotgruppen för s.k. 25:4-behöriga. Detta medförde dels en ökad betygskonkurrens bland yngre sökande, dels att medelåldern bland de antagna steg. Det sistnämnda gällde främst utbildningar med hård konkurrens om platserna, medan effekten var mindre för utbildningar med måttlig konkurrens. Under åren 1980-1982 gjordes mot bl.a. denna bakgrund ett flertal mindre förändringar av urvalsreglerna. Dessa innebar bl.a. att minst en tredjedel av platserna på varje utbildning skulle tilldelas sökande med högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan, att föreningsmeriter inte längre tillgodoräknades och att den maximala poängen för arbetslivserfarenhet sänktes. Dessa förändringar har medverkat till att andelen yngre antagna har ökat något. Genom att all grundläggande högskoleutbildning sedan l979 i princip har antagningsbegränsning har gymnasiebetygen fått en större betydelse för möjligheterna att påbörja högskoleutbildning än de synes ha haft någon gång tidigare. Detta har medfört en av många omvittnad betygshets inom gymnasieskolan. Behörighets- och urvalsreglerna kan också utnyttjas taktiskt av elever i gymnasieskolan så att de ökar sina chanser att bli antagna. Samtidigt får de emellertid ofta en sämre förberedelse för den högskoleutbildning mot vilken de siktar. Tillträdesreglerna fungerar således inte bra som signalsystem från högskolan till olika grupper av blivande sökande. Utjämningen av den sociala selektionen vid rekryteringen till högskolan upphörde kring år 1970. Selektionen har sedan ånyo skärpts något, åtminstone bland yngre nybörjare. Högskolereformen innebar i sig en breddad rekrytering för högskolan som helhet. Samtidigt kvarstår emellertid stora skillnader mellan olika delar av högskolan i fråga om social och könsmässig rekrytering.

16 SOU l985z57

Sammanfattning

Kapitel 6 i gymnasieskolan och antagningen till högskolan Betygen

Betygen kommer för överblickbar tid att vara viktiga vid urvalet. Det är därför angeläget att betyg som är satta vid olika tidpunkter och vid olika skolor är jämförbara. De nuvarande relativa betygen har stor jämförbarhet och relativt god differentieringsförmåga, något som är fördelaktigt vid urvalet. Ett mera målrelaterat betygsystem där ett visst betyg står för en bestämd - skulle öka att utforma kunskapsnivå möjligheten högskolans behörighetskrav på ett ändamålsenligt sätt. Samtidigt skulle emellertid betygen riskera att bli mindre rättvisande från urvalssynpunkt. Vår utgångspunkt för bedömningen av olika betygsystem har varit de krav som antagningen till högskolan ställer. Behovet att förändra betygsystemet i gymnasieskolan kan givetvis inte bedömas enbart från denna utgångspunkt.

Kapitel 7 Allmänna utgångspunkter

De erfarenheter av tillträdesreglerna som vunnits sedan år 1977 motiverar en samlad Översyn av reglerna. Denna måste naturligtvis göras inom ramen för de av riksdagen fastlagda målen för högskolereformen, av vilka ett var att utjämna den sociala rekryteringen. Vi har emellertid nödgats konstatera att tillträdesreglerna har ett begränsat inflytande på den sociala rekryteringen till högskolan, eftersom huvuddelen av selektionen sker inför och i gymnasieskolan. Tillträdesreglerna består i princip av tre delar: regler för behörighet, för urval och de rent administrativa reglerna för antagningen. Vi regler har funnit att denna uppdelning är lämplig även i fortsättningen. Behörighetskraven skall gälla oberoende av om det är få eller många sökande, medan endast träderi funktion om antalet sökande överurvalsreglerna stiger antalet platser. Det är väsentligt att både behörighetsregler och fungerar som ”signalen” till dem som planerar att söka till urvalsregler högskolan. för konstruktionen av ett nytt tillträdessystem in- Utgångspunkterna nehåller många motsättningar: mellan önskan att gynna yngre resp. äldre sökande, mellan önskemål att beakta den sökandes intresse för en viss utbildning resp. att anta de för varje utbildning lämpligaste sökande, etc. Som regel sammanfaller kraven för en viss utbildning med kraven för senare yrkesverksamhet, men även i detta avseende kan motsättningar tänkas. Jämfört med tillträdessystemen i andra länder är det svenska systemet ovanligt formaliserat, enhetligt och centraliserat. Detta anknyter till svensk rättstradition. Även om systemet har många fördelar anser vi att det är önskvärt att utveckla det i riktning mot större hänsyn till de enskilda sökandes kvalifikationer och till olika utbildningars särart. Erfarenheterna från dagens system talar entydigt för att urvalsreglerna för olika utbildningar bör kunna variera mera än för närvarande. Ett nytt generellt regelsystem bör ge utrymme för variation i fråga om urvalsreglernas utformning. På sikt bör det vidare vara möjligt att utveckla urvalsregler som i högre grad anknyter till kraven för olika

l7

Sammanfattning

utbildningar och yrkesområden, t.ex. i form av särskilda prov, intervjuer m.m. Normalt bör dock samma regler för behörighet och urval tillämpas för en och samma utbildningslinje i hela landet. De studerandes förkunskaper är väsentliga såväl för den enskildes studieresultat som för kvaliteten i utbildningen. De utvärderingar som vi har tagit del av har tydligt visat att det i vissa fall är befogat att höja förkunskapskraven. Det är naturligt att på olika sätt stimulera att de treåriga studieförberedande linjerna i gymnasieskolan utnyttjas som förberedelse för åtskilliga högskoleutbildningar. För högskolelinjer som i dag främst rekryterar studerande från vissa tvååriga yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan är denna koppling naturlig även i framtiden. Erfarenheterna har visat att det inte går att undvika ett taktiskt beteende hos elever som är angelägna om att bli antagna till viss högskoleut- Sådana taktiska val av linjer, tillvalsämnen, bildning. etc. i gymnasieskolan som får negativa konsekvenser för den enskildes förberedelser för

högskoleutbildningen bör motverkas. Samtidigt är det en svår balans-

gång att på en gång dels premiera de elever, som i skolan skaffat sig de bästa förutsättningarna för högskolestudier, dels inte försvåra för de elever som under eller efter gymnasieskolan ändrar studie- och yrkesplaner. Tillträdesreglerna bör utformas på ett sådant sätt att de stimulerar till från högskolans synpunkt positiva överväganden och beteenden från de blivande studerandes sida. Det är angeläget att se över nuvarande administrativa ordning för att söka finna bästa möjliga avvägning mellan lokala och centrala inslag. Samtidigt är det alltjämt angeläget att undvika att samma sökande kan antas till flera utbildningar. Det är också viktigt att öka intresset för och inflytandet över antagningen hos dem som lokalt är ansvariga för olika utbildningar. Tillträdessystemet bör utformas under så bred politisk enighet som möjligt, så att det kan förväntas i sina huvuddrag gälla under en längre tidsperiod, oberoende av bl.a. skiftningari riksdagsmajoriteten. Härigenom kan en stabilitet uppnås som är viktig för de enskildas möjligheter att förbereda sig för kommande

högskoleutbildning.

Kapitel 8 Behörighet för

högskoleutbildning

Kraven för behörighet till en utbildning bör utformas så att alla antagna har goda möjligheter att fullfölja utbildningen. Vi föreslår att nuvarande uppdelning på allmän och särskild behörighet bibehålls, varvid kraven för allmän behörighet skall beslutas av statsmakterna, medan kraven för särskild skall fastställas behörighet i resp. utbildnings- eller kursplan. Nuvarande principer för de allmänna bör bibehålbehörighetskraven

las. Alltjämt bör krävas minst tvåårig gymnasieskolutbildning eller mot-

svarande, t.ex. utbildning vid folkhögskola. Likaså bör även fortsättningsvis de som är 25 år och har fyra års arbetslivserfarenhet ha allmän behörighet under att de har kunskaper förutsättning i svenska och engelska. För allmän behörighet krävs för närvarande i svenska och kunskaper engelska motsvarande minst två årskurser i gymnasieskolan. Det har

Z-Tillträdc till högskolan

Sammanfattning

visat sig att studerande med låga betyg i dessa ämnen har otillräckliga färdigheter för högskolestudier. Vi föreslår därför att för allmän behörighet skall krävas kunskaper som motsvarar minst två årskurser i gymnasieskolan med betyget 3 i dessa ämnen. Dessa krav bör gälla för alla sökande, dvs. också för sökande som är behöriga enligt 25:4-regeln. Vissa sökande kan ha tillräckliga kunskaper i svenska och engelska utan att de uppfyller de formella kraven. Vi föreslår att dessa sökande skall kunna dokumentera sina kunskaper genom behörighetsgivande prov i svenska och engelska. Dessa bör inriktas på skriftlig framställning i svenska och läsförståelse i engelska. Det är inte rimligt för oss att gå in på vilka särskilda behörighetskrav som skall gälla för enskilda linjer i högskolan. Dessa krav måste fortlöpande ses över av de ansvariga myndigheterna. Vi anser emellertid att krav på tre årskurser i olika ämnen - främst sådana som kan betecknas som karaktärsämnen för resp. linje - bör kunna införas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Detta gäller även krav i ämnena svenska och engelska. För särskild behörighet bör alltid krävas minst betyget 3 i resp. ämne. Det finns ett betydande antal linjer där det för särskild behörighet i dag krävs allmän arbetslivserfarenhet eller särskilt värdefull yrkeslivserfarenhet. Även sådana krav bör i framtiden kunna bli vanligare. För vissa utbildningar bör även krav på fysiska förutsättningar och liknande kunna förekomma. Vi föreslår vissa förändringar av den rätt som i dag finns för sökande med s.k. 25 :4-behörighet att själva pröva sin behörighet vid antagning till enstaka kurs. Våra förslag innebär att antagningsmyndigheten skall besluta om när en sådan självprövningsrätt skall få tillämpas för en viss kurs eller en viss studerandegrupp. Självprövningsrätt bör även kunna förekomma när det gäller kraven i svenska och engelska för allmän behörighet.

Kapitel 9 Urval till utbildningslinjer

Grunden för urval måste vara studiefärdigheten. Det mått som hittills visat sig bäst kunna förutsäga framgång i högre studier är betygen. Samtidigt är det starka beroende av betygen som urvalsinstrument, som vi i dag har, olyckligt bl.a. genom att arbetssituationen i gymnasieskolan ibland präglas av jakten på höga betyg. Det kan t.ex. leda till att studierna inriktas mot sådana kunskaper och färdigheter som lättast får genomslag vid betygsättningen. En persons studieförutsättningar är inte en gång för alla givna. De kan påverkas t.ex. genom fortsatta studier eller yrkesverksamhet. Det är därför viktigt att andra instrument, vid sidan av betygen, kan användas vid urvalet. Det instrument som på kort sikt är användbart som alternativ till betygen är det s.k. högskoleprovet, som sedan år 1977 har använts för urval bland sökande med behörighet enligt 25z4-regeln. Provet mäter kunskaper och färdigheter som är viktiga för all högskoleutbildning. De studiefärdigheter som provet mäter kan man påverka genom att skaffa sig bättre studiefärdighet, främst genom ytterligare studier.

SOU l985z57 Sammanfattning 19

De nuvarande urvalsreglerna har ibland kritiserats för att vara alltför mekaniska och för att inte ge något utrymme för mera personliga bedömningar av de sökandes förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att inte tynga de formella reglerna med värdering av olika slag av meriter. Vi anser att de mera formellt reglerade bestämmelserna om urvalet måste kompletteras med regler som gör det möjligt att ta hänsyn till speciella meriter och förhållanden som är betydelsefulla för den enskildes studieförutsättningar men som inte rimligen kan värderas inom ramen för de formella reglerna. Också samhälleliga behov av utbildade med viss bakgrund bör kunna vägas in i en sådan friare prövning. Det är viktigt att reglerna för tillträde till högskolan utformas så att de är enkla att förstå och lätta att tillämpa. Vi har försökt skapa urvalsregler som tar fasta på detta, bl.a. genom att minska antalet urvalsgrupper, garantier etc. Det urvalssystem som vi föreslår kan sammanfattas så här: E] Betygsurval. Poäng för medelbetyg, maximalt 5,0 poäng E] Provurval. Poäng för högskoleprov jämte maxiarbetslivserfarenhet, mal poäng 2,0 resp. 1,0 EJ Fri prövning. Friare bedömning av meriter och särskilda förhållanden.

Betygsurvalet grundas på betygsmedelvärdet från gymnasieskolan eller motsvarande skolform. Sökande från två- resp. tre/fyraåriga linjer behandlas var för sig. Betygsurvalet bör normalt omfatta minst en tredjedel och högst två tredjedelar av platserna på varje utbildningslinje (med undantag för de platser som besätts genom fri prövning). Genom att t.ex. låta en hög andel platser tillsättas på grundval av betygspoäng kan man göra det lättare för dem som kommer direkt från gymnasieskolan att antas till sådana utbildningslinjer där det är särskilt angeläget att underlätta direktövergången. Omvänt kan man genom att anta en hög andel i provurvalet prioritera sökande som har arbetslivserfarenhet. När betygsmedelvärdet räknas ut bör betyg i ämnen som är särskilt viktiga för en utbildningslinje kunna ges större vikt. Sådana betyg skall vart och ett kunna räknas som tre betyg. Det kommer på så sätt att löna sig att i gymnasieskolan satsa på de ämnen som är väsentliga för den högskoleutbildning man är intresserad av. Beslut om viktning skall fattas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen för resp. linje. Så länge betygen används vid urvalet till högskolan är det väsentligt att de är rättvisa på det sättet att det är lika ”lätt” att få ett visst betyg oavsett vid vilken skola man går. Ett hjälpmedel för betygsättningen är centrala prov. Det är viktigt att sådana används såväl på de tre/fyraåriga linjerna som på de tvååriga linjerna i gymnasieskolan. Särskilda åtgärder måste vidtas för att betygen i komvux skall bli jämförbara med betygen i gymnasieskolan. I provurvalet, som således kan omfatta minst en tredjedel och högst två tredjedelar av platserna (med undantag för den fria prövningen), ges poäng för högskoleprov och arbetslivserfarenhet. Alla sökande bör ha rätt att delta i provurvalet. De som gått ut gymnasieskolan får dock vänta ett år innan de får räkna ett provresultat vid urvalet. Genom provurvalet får de som inte kunnat bli antagna på sina betyg en andra chans. För dem

20 Sammanfattning sou 1985:57

som inte har betyg blir provurvalet den enda möjligheten att bli antagna (vid sidan av den fria prövningen). Det gäller t.ex. sökande som enbart har behörighet från folkhögskola eller som bara är behöriga enligt 25:4-regeln. Den indelning i kvotgrupper efter behörighetsgrund som tillämpas i det nuvarande urvalssystemet har medfört att vissa kvotgrupper ibland blivit så små att de på vissa utbildningar inte tilldelats någon plats, oavsett hur bra meriter de sökande i kvotgruppen har haft. Detta har varit olyckligt inte minst för sökande från folkhögskolan, som i dag utgör en egen kvotgrupp, vilken i allmänhet är mycket liten. Urvalet bland folkhögskoleeleverna har också komplicerats av att studieomdömena inte varit något bra urvalsinstrument, eftersom nästan alla sökande har de högsta omdömena. Genom våra förslag försvinner dessa nackdelar. Folkhögskolan är en viktig rekryteringsbas för högskolan. Vi bedömer att sökande från folkhögskola kommer att kunna hävda sig väl i det regelsystem vi föreslår. Möjligheten för alla att bli antagna på ett prov, som man kan genomgå hur många gånger som helst, gör att man kan förbättra sin konkurrenssituation genom att förbättra sin studieförmåga. Provurvalet tjänar också på det sättet ett viktigt syfte genom att beroendet av betygen som det enda och en gång för alla givna måttet på studieförmåga försvinner. Genom att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet vid urvalet vill vi uppnå två syften: El Att stimulera ungdomar till ett kortare studieuppehåll mellan gymnasieskola och högskola. På detta sätt kan underlaget för deras studie- och yrkesval breddas. El Att ta vara på intresse och förutsättningar för högskolestudier hos yrkesverksamma med en längre tids arbetslivserfarenhet.

De regler för poängvärdering av arbetslivserfarenhet som vi föreslår utgår från dessa två olika syften. Poängsättningen av arbetslivserfarenhet bör ske i två steg. Efter 15 månaders arbete ges ett poängtillskott (0,5 poäng) som läggs till poängen för högskoleprovet. För den som arbetat i minst sju år ges ett ytterligare poängtillskott så att man sammanlagt kan få l poäng för arbetslivserfarenhet. Genom att inget poängtillskott ges däremellan uppmuntrar man inte ungdomar att arbeta en längre tid i syfte att meritera sig för utbildning med hård konkurrens. Arbete som omfattat minst 40 procent av heltid bör ge poäng. Samma poäng bör ges för heltids- och deltidsarbete. Poäng bör också kunna ges för sådan arbetslivserfarenhet som är särskilt värdefull för den högskoleutbildning man söker. Normalt bör sådan erfarenhet tillgodoräknas vid den fria prövningen, men den bör också vara möjlig att systematiskt poängvärdera för utbildningar där det går att någorlunda väl avgränsa vilka verksamheter som bör räknas som särskilt värdefulla. Den fria prövningen bör omfatta högst l5 procent av platserna. Utgångspunkten är att den i första hand bör avse sökande som inte kommer till sin rätt med de formella meritvärderingsreglerna. l den fria prövningen bör också ingå sökande med utländsk förutbildning (utomnordiska

Sammanfattning 21

gäststuderande antas dock i särskild ordning) liksom handikappade. Den fria prövningen bör även omfatta svenskar med utländsk förutbildfrån utlandet än studier bör kunna beakning. Även andra erfarenheter tas. Könsfördelningen är fortfarande sned på många utbildningslinjer i - av utbildningslinjerna det ena könet högskolan pá hälften utgör mindre än 30 procent av de antagna. Vi avvisar könskvotering som en generell metod för att komma tillrätta med detta problem. När man gör urval till en linje med sned fördelning mellan könen bör man emellertid - när tvâ eller flera sökande har samma - i första hand anta poäng sökande från det underrepresenterade könet. På detta sätt kan en utjämning främjas utan att sökande som tillhör det underrepresenterade könet går före andra med högre poäng. Våra förslag innebär att reglerna redan på kort sikt kan anpassas till de olika förutsättningar som gäller för olika utbildningslinjer i högskolan. Det gäller t.ex. möjligheten att variera hur stor andel som skall antas i betygs- resp. provurvalet, den fria prövningen som gör att man inte är bunden till strikta regler för hur meritvärderingen skall gå till, möjligheten att ge meritvärde åt särskilt relevant arbetslivserfarenhet samt möjligheten att vikta betygen. Dessutom föreslår vi att antagningsmyndigheterna skall få använda andra urvalsregler än dem som gäller generellt. Upp till en tredjedel av platserna bör utan särskilda beslut av statsmakterna få besättas med hjälp av andra urvalsinstrument. Det kan t.ex. gälla särskilda antagningsprov eller andra urvalsmetoder som kan komplettera de ”vanliga” reglerna. På det sättet kan man få erfarenheter av andra metoder, något som på längre sikt kan leda till att allt fler utbildningslinjer får urvalsregler som är anpassade till de förutsättningar som gäller för resp. linje. En sådan utveckling är önskvärd för många utbildningslinjer. Det kommer emellertid att ta tid att utarbeta nya relevanta metoder. Därför föreslår vi ett system som gör det möjligt att successivt gå över till urvalsregler som är bättre anpassade till olika utbildningslinjer.

Kapitel 10 Enstaka kurser

Antagningen till enstaka kurser ägnades relativt ringa uppmärksamhet i 1977 års reform. Regelsystemet utformades med den utgångspunkten att de enstaka kurserna i huvudsak skulle tillgodose behov av fortbildning och vidareutbildning. De har emellertid också kommit att fungera som ett alternativ till linjestudier för dem som inte kunnat tillgodose sina önskemål inom linjesystemet. Nuvarande urvalsregler bygger på en kvotgruppsindelning av de sökande, rangordning inom kvotgrupperna efter de sökandes prioritering av sökta kurser och i sista hand lottning. Härutöver kan sökande antas med förtur på grundval av en individuell bedömning. Lottning som urvalsgrund har kommit att tillämpas i större utsträckning än avsett, samtidigt som förtursantagning utnyttjats i mindre utsträckning än vad som förutsattes i förarbetena och som enligt vår mening har varit motiverat.

22 Sammanfattning

Urvalsförfarandet är onödigt för en stor del av kursutbudet, eftersom samtliga kvarstående sökande i realiteten kan antas. Detta gälleri första hand många kurser i universitetens utbud. Det bör i dessa fall vara möjligt att med ett enkelt registreringsförfarande förenklad antagning ta emot samtliga behöriga sökande. Nuvarande enhetliga urvalsregler är inte anpassade till det skiftande utbudet av enstaka kurser. Olika urvalsregler bör användas beroende på vilka kategorier av sökande som kursen i första hand vänder sig till. Vi har i våra förslag utgått från följande tre huvudsyften: El fortbildning och vidareutbildning E] linjealternativ utbildning E] påbyggnadsutbildning

Varje kurs rekryterar studerande med ett eller ett par av dessa syften. Olika urvalsregler måste därför ibland användas vid antagningen till en och samma kurs. Lottning bör inte tillgripas när man har möjlighet att på annan grund göra en rimlig rangordning av de sökande. Urvalet till kurser för fortbildning och vidareutbildning bör bygga på längden av och innehållet i de sökandes arbetslivserfarenhet. Urvalet till kurser som utnyttjas som alternativ till utbildningslinjer bör så långt möjligt anknyta till vad som gäller för antagningen till jämförbara linjer. Betygsurval och provurval bör göras på i princip samma sätt som vid linjeurvalet. Det är också rimligt att antagningsreglerna till linjealternativa kurser ger de studerande en rimlig förutsättning att planera sina studier genom en platsgaranti”, som är jämförbar med vad som gäller för de linjestuderande. Detta kan åstadkommas genom att studerande som klarat av vissa kurser ges förtur vid antagningen till ytterligare kurser. Denna möjlighet är av särskild betydelse inom det humanistiska området, där allmänna utbildningslinjer i stort settsaknas. För kurser på påbyggnadsnivå och andra kurser som är forskarrekryterande bör studieresultaten i tidigare högskoleutbildning ha stor betydelse vid urvalet. Liksom vid antagningen till utbildningslinjer bör sökande kurma antas efter en fri prövning. Härvid bör hänsyn kunna tas till särskilda behov och omständigheter. Genom ett ökat utnyttjande av förtursantagning kan många av de förändringar vi föreslår åtminstone delvis genomföras redan inom ramen för nuvarande system. Hit hör hänsynstagande till betygsmeriter och underlättande av linjealternativa studier. Också förenklad antagning bör kunna genomföras efter beslut vid resp. högskoleenhet

Kapitel 11 Antagningens organisation

Antagningen till allmänna utbildningslinjer görs, med ett fåtal undantag, av centrala myndigheter, som utnyttjar datorsystem för anugningen. Systemet har kritiserats för att vara alltför mekaniskt och opefsonligt och för att den centrala antagningen måste kompletteras med en omfattande lokal reservantagning. Ansökningar måste dessutom ingesrelativt lång tid före utbildningens start.

Sammanfattning 23

Vi har noga övervägt möjligheterna att ersätta det nuvarande centrala systemet med lokal antagning. Vi ser emellertid någon form av nationell som nödvändig, bl.a. för att undvika problemen med dubsamordning Vi anser också att ett centralt system är fördelaktigt för de belantagning. sökande därför att dessa bara behöver sända in en ansökan och att flera studerande kan antas i ett tidigt skede genom att dubbelantagningen begränsas. Inom ramen för det centrala systemet bör emellertid möjligheterna till lokal medverkan utvecklas. Våra förslag ger ökade sådana möjligheter, t.ex. när det gäller utnyttjande av linje- eller områdesspecifika urvalsregler. Vi vill stärka banden mellan antagningen och utvecklingen av utbildningens innehåll och organisation. Det innebär bl.a. att tillträdesfrågor i ökad utsträckning bör behandlas som en del av utbildningsplaneringen i stort, både lokalt och centralt. UHÄ bör få i uppdrag att utforma en permanent organisation för högskoleprovet. Ett vetenskapligt råd bör inrättas med uppgift att följa och medverka i utvecklingen av provet. Hänsyn till de sökande kräver en snabb handläggning av ansökan och i allmänhet en anmälningstidpunkt som ligger så nära utbildningens start som möjligt. Man bör därför överväga att senarelägga sista ansökningsdag för sökande med meriter som är enkla att värdera, t.ex. sökande som bara har betyg.

Kapitel 12 Besvär i tillträdesfrâgor

Besvär över antagningsbeslut som fattats av universitet och högskolor anförs enligt nuvarande bestämmelser hos UHÄ. Antagningsbeslut av UHÄ och Landstingsförbundets antagningsnämnd (LFA) kan överklabesvärsnämnd för högskoleutbildning, som inrätta- _ gas hos en särskild des 1982 för att avlasta regeringskansliet ett stort antal besvärsärenden. Besvär får för närvarande inte anföras mot beslut om urval till enstaka kurs. Behovet att kunna beslut om urvalet minskar genom de överklaga förenklingar som vi föreslår av urvalsreglerna. Också förutsättningarna att kunna överpröva antagningsbeslut minskar genom den fria prövning som vi föreslår, eftersom en besvärsinstans inte kan överblicka alla de som ingår i den fria prövningen. Vi föreslår därför för all överväganden att besvär liksom hitintills skall kunna anföras över högskoleutbildning beslut om behörighet men att besvär inte skall få anföras rörande urvalet. Vid en felaktig bör den sökande i första hand försöka få bedömning rättelse hos den antagningsmyndighet som fattat beslutet. Besvär över behörighetsbeslut som fattats av universitet eller högskola bör som hittills anföras hos UHÄ. Med hänsyn till den minskning av det totala antalet besvärsärenden som våra förslag innebär anser vi att en särskild besvärsmyndighet inte längre är motiverad. Besvär bör därför avgöras av regeringen (utbildningsdepartementet).

24 Sammanfattning SOU |985:57

Kapitel 13 Information och syo

Information och studievägledning är väsentliga för de enskildas val av utbildning. Kännedom om tillträdesreglerna är särskilt viktig för att göra människor medvetna om möjligheter till högskoleutbildning och för att få dem att förbereda sig för högskolestudier att på rätt sätt, t.ex. genom skaffa sig bra förkunskaper. Vi förespråkar en lokal, mera direkt kontakt mellan högskola och skola. Utöver den syo-personal som finns i skolan och högskolan måste lärare engageras i informationsspridningen. Särskilda grupper kan bildas för kontakter mellan skolan och högskolan vid gymnasieskolor och motsvarande skolformer. För att människor i arbetslivet skall kunna nås med information om högskolestudier är det lämpligt med samarbete med bl.a. fackliga organisationer.

Kapitel 14 Genomförande

Våra förslag innebär så pass stora förändringar vad avser främst urvalet, att det är nödvändigt med en ”förvarningstid för de sökande och en planeringsperiod för högskoleorganisationen. Våra huvudförslag bör därför inför höstterminen genomföras tidigast 1989. Möjligheterna till ett genomförande redan höstterminen 1989 bör belysas närmare i samband med remissbehandlingen av våra förslag. En rad i förändringar linje med våra förslag kan emellertid vidtas redan inom ramen för nuvarande bestämmelser.

Kapitel 15 Kostnader

Genomförandet av våra förslag kommer att medföra engångskostnader bl.a. för att bygga upp nya tekniska system för antagningen och för att informera om de nya reglerna. Vi räknar sikt med minspå kort något kade kostnader för antagningen till utbildningslinjer, främst genom förenklade regler för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet. På något längre sikt kan de direkta antagningskostnaderna komma att öka som ett resultat av ett ökat utnyttjande av regler som är anpassade till olika utbildningslinjer. Ett införande av linjespecifika urvalsinstrument bör emellertid ses som en kvalitetsåtgärd för resp. utbildning och kostnaderna måste därför vägas mot kostnaderna för andra ändamål för berörda utbildningslinjer. Våra förslag till regler för antagningen till enstaka kurser innebär en stor lokal frihet att besluta om den närmare utformningen av urvalsreglerna och därmed också att påverka vad antagningen faktiskt kommer att kosta. Urvalsmetoder som tar hänsyn till olika kursers syfte och där de sökandes studieförutsättningar sätt än i dag ser vägs in på ett annat vi som kvalitativa förbättringar som kommer till även högskolan godo, om de direkta antagningskostnaderna torde öka genom ett mera differentierat system.

2 Direktiven och arbete

utredningens

2.1 En samlad av tillträdesreglerna översyn

De nya tillträdesregler som den l juli 1977 infördes för huvuddelen av den nya högskolan hade föregåtts av mer än tio års utrednings- och förberedelsearbete. Förändringarna i tillträdesreglerna var endast en del av 1977 års högskolereform men hör utan tvekan till de delar av reformen som i efterhand har uppmärksammats och diskuterats mest. Redan 1979 och 1980 beslöt riksdagen om vissa ändringar av tillträdesreglerna och förslag om ytterligare ändringar har varje år framförts genom motioner i riksdagen. Efter regeringsskiftet hösten 1982 klargjorde utbildningsministern att hon inte ansåg det vara bra att fortsätta att ”lappa” i systemet utan avsåg att ta initiativ till en översyn av tillträdessystemet i stort. Det är den översynen vi fått i uppgift att göra. Några punkter i våra direktiv, som i sin helhet redovisas i bilaga l, bör särskilt framhållas: D Ett av målen för högskolereformen var att åstadkomma en jämnare social rekrytering. Detta mål, liksom övriga mål för högskolan som angavs i samband med högskolereformen, skall vara en utgångspunkt för översynsarbetet. D Generella förändringar av gymnasieskolan kan väntas genomföras först på sikt, varför tillträdesfrågorna måste prövas utifrån nuvarande gymnasieskolorganisation. D Nuvarande behörighetsregler bör utvärderas för att belysa vad de betytt för högskoleutbildningen, för de studerande och för rekryteringen till olika utbildningar. D Nuvarande regler är förhållandevis komplicerade. Strävan måste vara att förenkla reglerna för att göra det lättare för den enskilde att överblicka och förstå dem. D Det är önskvärt att avdramatisera betygens betydelse för urvalet bland sökande till utbildning med antagningsbegränsning. Utredningen bör därför försöka finna urvalsinstrument som kan komplettera betygen. D Meritvärderingen av arbetslivserfarenhet vid urval tjänar både syftet att främja en varierad erfarenhetsbakgrund bland de studerande och syftet att ge möjlighet att komplettera gymnasiebetyg med andra meriter. Arbetslivserfarenhet bör därför finnas kvar som urvalsgrund.

26 Direkriven och arbete

utredningens

2.2 Utredningens arbete

På vårt förslag har utbildningsministern förordnat ett antal experter att biträda oss i vårt arbete. har ingått i en referensgrupp av företrädare för Följande experter olika berörda myndigheter och organisationer:

Civilingenjören Mats Alendal, Sveriges förenade Studentkårer Sekreteraren Aina Daléus, Landstingsförbundet

Ombudsmannen Örjan Edström, Tjänstemännens Centralorganisation

Förutvarande ordföranden John Hassler, Elevorganisationen i Sverige Civilingenjören Torsten Lundgren, Svenska arbetsgivareföreningen Utredningssekreteraren Lillemor Mundebo, Centralorganisationen SACO/SR Utredningssekreteraren Sven Nilsson, Landsorganisationen i Sverige Byråchefen Anne-Marie Rydell, universitets- och högskoleämbetet Undervisningsrådet Jan Stigare, skolöverstyrelsen

Referensgruppens ledamöter har fortlöpande fått ta del av arbetsmaterial och förslag samt vid sammanträden med utredningen fått lägga synpunkter på dessa. På detta sätt har vi successivt tillförts synpunkter från ett antal i sammanhanget särskilt berörda myndigheter och organisationer. Några direkta ställningstaganden till våra förslag har inte gjorts i referensgruppen. För att belysa de diskussioner som förts och ge ett brett underlag för den fortsatta debatten kring våra förslag har vi emellertid funnit det naturligt att låta dem av referensgruppens ledamöter, som så önskat, i särskilda yttranden till betänkandet kommentera våra förslag. Utöver ledamöter har följande experter deltagit i referensgruppens arbetet:

Forskningssekreteraren Björn Brandt, forskningsrådsnämnden Professorn Sten Henrysson, pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå Byrådirektören Hans Jansson, universitets- och högskoleämbetet Avdelningsdirektören Arne Olsson, universitets- och högskoleämbetet Professorn Ingemar Wedman, pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå.

Experterna Henrysson och Wedman har biträtt utredningen i frågor rörande högskoleprovet. Deras arbete redovisas i rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan. Experterna Jansson och Brandt har fr.0.m hösten 1984 deltagit i arbetet inom sekretariatet. Experten Olsson har främst medverkat vid utformningen av förslag till ändringar i högskoleförordningen. Biträdande sekreterare har varit departementssekreteraren Lars Lindahl (t.o.m 1984-07-31) och kanslisekreteraren Kerstin Bergstrand- Wilson (fr.0.m l984-O7-0l). I sekretariatet har också ingått assistenten Ingrid Wannås.

Direktiven och utredningens arbete 27

Regeringen (försvarsdepartementet) har den 29 mars 1984 till oss överlämnat en skrivelse från - från värnpliktsverket jämte yttranden överbefälhavaren och UHÄ - om mellan inkallelse och samordning antagning till högskoleutbildning. Vidare har till oss överlämnats ett flertal brev och skrivelser i olika tillträdesfrågor, som inkommit till utbildningsdepartementet. Med anledning av en skrivelse till utredningen frân universitets- och högskoleämbetet om försöksverksamhet med antagning till arkitektlinjen har vi i en skrivelse den 29 maj 1985 till regeringen föreslagit att universitets- och högskoleämbetet bemyndigas att bedriva försöksverksamhet med urvalsprov vid antagning till arkitektlinjen. Regeringen har genom beslut den 5 september 1985 bemyndigat UHÄ att bedriva försöksverksamhet i enlighet med vårt förslag. Med anledning av förslag från linjenämnderna förjournalistlinjen om återinförande av prov vid antagningen till denna linje remitterade UHÄ den 27 juni 1985 ett förslag till behörighetsprov för journalistlinjen. I ett yttrande till UHÄ den 4 oktober 1985 har vi avgett vissa synpunkter i frågan utifrån den syn på linjespecifika prov som vi redovisar i detta betänkande. Ett stort antal myndigheter, organisationer och enskilda har under arbetets gång sänt oss värdefulla synpunkter på nuvarande tillträdesregler och förslag till förändringar. Vi har också från olika lokala högskolemyndigheter, UHÄ och SÖ fått rapporter och utredningsmaterial som belyser bl.a. hur hittillsvarande tillträdesregler har fungerat. Genom direkta kontakter med företrädare för olika organisationer och utbildningsmyndigheter har vi även tagit del av dessas synpunkter på nuvarande tillträdesregler och tänkbara förändringar av dem. Vi har bl.a. haft ett flertal kontakter med lärare och syo-funktionärer inom skolan och högskolan. Vi har också haft överläggningar med forskare inom berörda ämnesområden rörande frågor med anknytning till högskoleprovet.

S1OU 1985:57

3 Tillträdesfrågorna före 1977 års reform

3.1 Antagningen till olika utbildningar i ett historiskt

perspektiv

Universitetsutbildning och annan högre utbildning har alltid förutsatt genomgången gymnasial utbildning eller motsvarande kunskaper. Fram till 1860-talet svarade universiteten för prövningen av förkunskaperna, benämnd studentexamen. Kritiken mot detta system - som bl.a. medförde att de studerande koncentrerade sig på de ämnen som de senare skulle examineras i och ibland slutade skolan i förtid - ledde till att en ny avgångsexamen vid läroverken infördes år 1863. Denna benämndes först mogenhetsexamen och övertog senare namnet studentexamen. Den genomgripande gymnasiereformen i mitten av 1960-talet medförde att den sista kullen studenter enligt den gamla ordningen examinerades år 1968. Efter införandet av studentexamen är 1863 synes intresset främst ha fokuserats på läroverkens organisation och syftet med läroverksutbildningen. Medborgerlig bildning blev ett mål vid sidan av förberedelse för universitetsstudier. Under mellankrigstiden 1920-1939 korn debatten om tillträde till universitet och högskolor att i hög grad präglas av farhågorna för att en ökning av antalet studerande på sikt skulle förvärra arbetslösheten och utkomstmöjligheterna för de examinerade från universitet och högskolor. Flera högskolor införde spärrar med hänvisning till såväl begränsad utbildningskapacitet som önskan att begränsa examinationen. Den av riksdagen år 1933 beställda utredningen (SOU 1935:52) Tillströmningen till de intellektuella yrkena behandlade tillträdesfrågorna främst ur detta perspektiv. Arbetsmarknadens stora efterfrågan på högskoleutbildade efter andra världskriget var en av orsakerna till att man fr.o.m 1950-talet successivt öppnade universitet och högskolor för andra grupper av studerande än enbart dem som avlagt studentexamen. En annan viktig drivkraft härför var önskan att få en bredare rekrytering till universitet och högskolor som ett led i den allmänna utbyggnaden av hela utbildningsväsendet. Folkskollärare, gymnasieingenjörer, gymnasieekonomer och socionomer var några av de grupper som - i vissa fall efter kompletteringsstudier - fick tillträde till universitet och högskolor. Genom kurser i studieförbundens regi gjordes vissa universitetsämnen tillgängliga även för dem som inte var behöriga att inskrivas vid universiteten.

30 ?TI/trädesjfrâgorna före 1977 års reform

Olika utbildningar hade mycket varierande regler för antagning av studerande. Antagningen till läkarutbildningen och tandläkarutbildningen ålåg sedan lång tid tillbaka kanslern för rikets universitet och därefter UKÄ. Efter förslag av l955 års universitetsutredning övertog UKÃ även ansvaret för antagningen till de tekniska högskolorna (SOU 1963:9, prop. 1964:50). Nämnden för socionomutbildning svarade för samordnad antagning till sociala linjen och förvaltningslinjen och antagningsnämnden för civilekonomutbildning för antagning till civilekonomutbildningarna. För var och en av dessa utbildningar eller grupper av snarlika utbildningar gällde enhetliga behörighets- och urvalsregler. - bl.a. apotekarutbildning, För övriga spärrade högskoleutbildningar sjukgymnastutbildning och jägmästarutbildning gällde att varje högskola själv utformade behörighets- och urvalsregler och själv svarade för antagningen. Prov förekom bl.a. vid antagningen till socionomutbildning och till utbildningen vid Handelshögskolan i Stockholm. Till de teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna var tillträdet i princip fritt. För de två förstnämnda fakulteterna gällde att alla som hade studentexamen eller motsvarande samt uppfyllde kraven på gym- . i vissa ämnen fick påbörja studierna för teologisk nasiebetyg resp. juridisk kandidatexamen. För inskrivning vid de filosofiska fakulteterna krävdes endast studentexamen eller motsvarande allmän behörighet. För de olika kurserna inom dessa fakulteter gällde krav på gymnasiebeämnen. Flertalet kurser var ospärrade - dvs. alla behöriga tyg i olika fick delta i utbildningen - men samtliga laborativa ämnen var spärrade, bl.a. ämnena kemi, fysik, botanik, zoologi, geografi och psykologi. Antagningen till kurserna i dessa ämnen handhades av institutionerna. För tillträde till grundkursen i kemi krävdes en genomgången godkänd propedeutisk kurs i kemi, som gavs vid terminens början. Skilda urvalsregler tillämpades för olika utbildningar. Hänsyn togs som regel bara till betyg i för utbildningen väsentliga gymnasieämnen. Det fanns också en mångfald av regler för hur kompletteringsbetyg och tidigare universitetsutbildning fick tillgodoräknas. Ansökningstiden var ofta sen, för höstterminen omkring den l augusti, och besked om antagningen gavs i mitten av augusti. Ansökningstiderna varierade, bl.a. därför att terminsindelningen varierade mellan olika utbildningar. Detta ledde i sin tur till problem, därför att utbildningar som började tidigt på hösten efter utbildningsstarten ofta förlorade studerande till andra utbildningar med senare antagning och studiestart. Dessa olika problem uppmärksammades av 1955 års universitetsutredning, som i sitt betänkande (SOU 1963:9) Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning föreslog att en enhetlig terminsindelning skulle införas, att det nya UKÄ skulle ansvara för en central antagning till alla utbildningar (linjer) och att ansvaret för antagningen till kurser inom de filosofiska fakulteterna skulle överföras från institutionerna till de lokala förvaltningarna. När antalet elever från skolan ökade fr.o.m. mitten av 1950-talet ökade konkurrensen om platserna vid de spärrade utbildningarna, vilket i sin tur ledde till att allt fler studerande läste vid de filosofiska fakulteterna med sikte på att senare med stöd av dessa meriter kunna antas till

?il/trädesjfrâgoma före 1977 års reform 31

någon av de hårt spärrade utbildningarna. Kring år 1960 hade det s.k. konkurrenskompletterandet nått sådan omfattning att det fanns en utbredd opinion för att starkt begränsa rätten att få tillgodoräkna konkurrrenskompletteringsmeriter. Som ett drastiskt exempel brukar anföras att hösten 1962 hade 33 av 36 antagna till skogshögskolan akademiska betygsmeriter. l genomsnitt hade de som kompletterat över sex s.k. akademiska betyg, dvs. en fullständig fil. kand. (prop. 1963:172, s. 135). År 1964 fick UKÄ ansvaret för antagningsbegränsningar till kurser inom de filosofiska fakulteterna och för utformningen av urvalsreglerna i de fall antagningsbegränsning gällde. UKÄ tillkallade samma år en utredning för att kartlägga antagningsbegränsningarna inom de filosofiska fakulteterna och föreslå regler för antagning till berörda ämnen, den s.k. spärrkommittén. Förslagen redovisades i rapporten Antagning till spärrade ämnen inom filosofisk fakultet m.m. (UKÄ 1965). I denna redovisades att huvudorsaken till bortfallet av studerande som antagits till de spärrade ämnena var att samma studerande sökte flera olika spärrade kurser och ofta även spärrade högskoleutbildningar, t.ex. läkarutbildning eller civilingenjörsutbildning. Därför föreslogs en samordnad central datorbaserad antagning till i princip all spärrad högskoleutbildning under UKÄ samt vid dåvarande jordbrukets högskolor och Handelshögskolan i Stockholm. Beträffande antagningen till de spärrade ämnena föreslogs att antagningen skulle grundas dels på gymnasiebetyget i form av ett s.k. oviktat medelbetyg i det som då benämndes läroämnen, dels på lästa ämnen inom filosofisk fakultet. Genom ett förturs- och kvoteringsförfarande skulle särskild hänsyn tas till sökande som behövde kursen för att fullfölja studierna resp.til1 sökande som kom direkt från gymnasiet. Förslaget om användningen av ett oviktat medelbetyg motiverades bl.a. med att utredningen inte hade funnit ett tillräckligt empiriskt underlag för att föreslå hur en viktning borde göras. Utredningen ansåg att frågan borde utredas ytterligare. Beträffande de övriga högskoleutbildningar som ingick i den samordnade antagningen till de spärrade ämnena förutsatte kommittén att dessa i princip skulle kunna bibehålla sina varierande urvalsregler även inom ramen för det samordnade systemet. Spärrkommitténs förslag genomfördes i och med antagningen inför vårterminen 1967. En förutsättning för det nya samordnade antagningsförfarandet var den då nya möjligheten att använda datorer. Detta datorbaserade system blev grunden till UHÄ:s nuvarande datorbaserade antagningssystem. Vid sidan av antagningen till nyssnämnda utbildningar och ämnen vid universitet och högskolor fanns det ett flertal antagningssystem för utbildningar som då hörde till SÖ:s ansvarsområde, men som sedan den [juli 1977 ingårihögskolan. Även i dessa fall förekom mycket varierande urvalsregler och antagningsförfaranden. Några exempel kan belysa detta: EI Folkskollärarutbildning förekom vid ett stort antal folkskoleseminarier, från år 1968 lärarhögskolor. Antagning gjordes lokalt utifrån en poängvärdering av vissa betyg samt prov i musik och muntlig framställning. Sökande som saknade gymnastikbetyg fick även genomgå

i

32 Tillträdesfrâgorna före 1977 års reform

prov i gymnastik. Vidare ingick ett enskilt samtal med den sökande. Genom att prövningen skedde koncentrerat i tiden kunde varje sökande, trots att han eventuellt sökt till många läroanstalter, enbart genomgå prövning på ett eller ett fåtal ställen. D Småskollärarutbildningen hade i huvudsak samma antagningsförfarande som folkskollärarutbildningen. D Sjuksköterskeutbildningen räknades formellt till grundskolans kompetensområde, men särskild utbildning anordnades för studenter. Till vissa skolor gjordes antagning på prov till en orienteringsperiod (provtid), medan andra skolor anordnade 2-3 dagars inträdesprov. D Förskollärarutbildningen är ett exempel på utbildning med omfattande krav på förpraktik. Kraven omfattade år 1965 dels fyra månaders grundkurs i spädbarnsvård eller fyra månaders praktik i enskilt hem med spädbarn, dels minst tre månaders praktik vid barnavårdande institution under förskollärares ledning, dels två månaders praktik i familj med barn i förskoleåldern.

3.2 Kompetensutredningens kortsiktiga förslag

Utbildningsväsendets expansion och olika organisatoriska reformer under 1950- och 1960-talen medförde svårigheter kompetensmässigt att bedöma olika utbildningar i förhållande till varandra. SÖ, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och dåvarande Överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY) föreslog år 1962 att ett permanent statligt organ, benämnt statens kompetensråd, skulle inrättas för samordning av uppgifterna på meritvärderings- och kompetensomrâdet. I sitt huvudbetänkande (SOU 1963:42) behandlade 1960 års gymnasieutredning också intagningsbestämmelser för universitet och högskolor och fann det synnerligen angeläget att ett kompetensråd eller motsvarande skapades. Detta föranledde ecklesiastikministern att i proposition 1964:171 om reformering av de gymnasiala skolorna m.m. ta upp förslaget om ett kompetensråd. Där konstaterades att det var mest ändamålsenligt ”att hela det komplicerade problemkomplex, som kompetensfrågorna för gymnasiet och fackskolan utgjorde, bleve föremål för en samlad utredning”. Hösten 1965 tillkallades nio sakkunniga för att utreda frågan om gymnasie- och fackskolans kompetensvärde m.m., den s.k. kompetensi utredningen (KU). Bl.a. på grund av den förändring av gymnasiet och fackskolan som genomfördes fr.o.m. läsåret 1966/67 måste KU börja med att utarbeta kortsiktiga lösningar på de kompetensproblem som förändringen medförde. Utredningens förslag presenterades i två rapporter: - Tillträde till postgymnasiala studier. Förslag till provisoriska bestämmelser. Stencil Ecklesiastikdepartementet 1966:13. - Urval till högre utbildning. Förslag till provisoriska bestämmelser. Stencil Ecklesiastikdepartementet 1967:8.

Den förstnämnda rapporten resulterade i en kungörelse (SFS 1967:450) om provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning. De nya

1977 års reform 33

Tillträdesfrâgorna före

b-estämmelserna fastlade behörighetskraven för tillträde till universiteten och vissa högskolor. För dessa krävdes slutbetyg från årskurs 3 i gymnasiet. Av dem som kom från det nya, examensfria gymnasiet krävdes minst medelbetyget 2,3. Det senare var ett förslag som från början framförts av gymnasieutredningen. l den utsträckning som krav ställdes på förkunskaper i vissa skolämnen ställdes kravet på minst betyget 2. - Tvåårig fackskola gav behörighet till bl.a. klasslärarutbildning och journalistutbildning. Huvudproblemet i KU:s andra rapport var att man mäste konstruera ett urvalssystem anpassat till två huvudkategorier av sökande från treårigt gymnasium med sinsemellan ojämförbara betyg, nämligen dels sökande med studentexamen och bokstavsbetyg, dels sökande från det nya gymnasiet med sifferbetyg. Utredningen löste detta problem genom att föreslå att nybörjarplatserna fördelades på de två grupperna av sökande i proportion till antalet behöriga sökande i vardera gruppen, s.k. propor- Iionell kvotering. Dessa regler fastställdes av regeringen (SFS 1968:112, om ändring av de provisoriska bestämmelserna om tillträde till högre utbildning). De provisoriska bestämmelserna gällde med smärre ändringar fram till högskolereformen 1977. Vid sidan av ovannämnda behörighetsbestämmelser utvecklades en praxis som gav sökande utan fullständig gymnasieutbildning möjlighet att efter dispens påbörja högskoleutbildning. För sådan dispens krävdes enligt UKÄzs anvisningar minst två års väl vitsordad gymnasial utbildning samt studentexamenskunskaper i svenska, historia, samhällskunskap och ett främmande språk samt därutöver kunskaper i ett annat främmande språk motsvarande kraven för flyttning till gymnasiets högsta eller näst högsta årskurs. För studier av ett enstaka ämne kunde lägre krav ställas. Dispens beviljades av universitetens konsistorier (motsvarande) och avslag kunde överklagas till UKÄ. Som en konsekvens av att KU tillkom som ett resultat av ett tidigare förslag om ett kompetensråd (se ovan) remitterades alla besvär rörande dispensfrågor till KU. Utredningen fann att antalet dispensansökningar ökade från år till år. Höstterminen 1967 ingavs över ett tusen ansökningar till universiteten. Detta föranledde utredningen att i en skrivelse våren 1968 till Kungl Majzt hemställa att sökande som uppnått 25 års ålder och som varit yrkesverksam i minst fem år skulle få inskrivas vid filosofisk fakultet och där få läsa högst tre betygsenheter fördelade på minst två ämnen. Den sökande skulle därutöver uppfylla de särskilda förkunskapskraven i varje enskilt ämne. Det föreslagna vidgade tillträdet skulle ses som en försöksverksamhet och föreslogs endast gälla ett begränsat antal ospärrade ämnen, vilka ofta lästes av dispensinskrivna. Genom Kungl. Maj:ts kungörelse (SFS 1969:68) om vidgat tillträde till högre utbildning infördes den föreslagna försöksverksamheten, som kom att omfatta 14 ämnesområden inom de filosofiska fakulteterna. Den sökande skulle uppfylla kraven på förkunskaper enligt normalstudieplanen. En sökande som antagits inom försöksverksamheten fick läsa högst 60 poäng, varav högst 40 inom samma ämnesområde. - Genom detta beslut fick i princip alla över 25 år och som arbetat 5 år en möjlighet att påbörja universitetsstudier, eftersom för åtminstone ett av de ämnen som

3-Tillträde till högskolan

34 1977 års SOU 1985157

Tillträdesfrâgørna före reform

ingick i försöksverksamheten inte något krav uppställts på förkunskaper i något särskilt skolämne.

3.3 Kompetensutredningens undersökningar

KU:s arbete pågick från början av år 1966 till mitten av år 1970. Ett flertal experter engagerades för att sammanställa underlag för utredningen. l en expertrapport (SOU 1968:25), Studieprognos och studiefram- Sixten Marklund, Sten Henrysson och Rolf Paulin en gång, redovisade översiktlig kartläggning av undersökningar inom och utom Sverige av sambandet mellan framgångi högre studier och tidigare testresultat m.m. I rapporten redovisades fakta och värderingar kring frågor om selektion samt mätproblem och forskning rörande framgång i högre studier. Beträffande skolbetygen som prognosinstrument redovisades olika typer av problem när det gäller både att sätta och att tolka betyg. Härvid varnade experterna både för viktning av skolbetyg och för tillgodoräknande av kompletteringsbetyg vid urvalet. l rapporten redovisades också en inventering för KU:s räkning av tidigare undersökningar som belyste skolbetygens och andra prognosinstruments prognosvärde för senare studier. Totalt insamlades 60 undersökningsrapporter, flertalet från Sverige och några från de nordiska grannländerna. Efter en systematisk genomgång av alla undersökningarna konstaterade rapportförfattarna bl.a. D Det rådde ett klart och praktiskt taget entydigt positivt samband mellan betygen i skolan och senare studieresultat. Medelbetyget hade som regel ett högre prognosvärde än betyg i enskilda ämnen. D Bland Iäroämnena uppvisade s.k. skrivämnen (skolämnen med omfattande skriftliga prov) högre prognosvärde än övriga läroämnen. Högsta prognosvärdet konstaterades för ämnena matematik och fysik. Viktade medelbetyg hade i konsekvens härmed ett något bättre prognosvärde än oviktade medelbetyg. D Betyg i s.k. övningsämnen visade ett mycket svagt positivt samband med framgång i senare studier; om man av utbildningspolitiska skäl ville stärka övningsämnenas ställning i skolan kunde dessa medräknas i medelbetygen, eftersom de inte korrelerade negativt med senare studieresultat. D Enskilda test, som bara mäter en begåvningsfaktor eller färdighet, uppvisade relativt låg positiv korrelation med senare studieframgång. Sammansatta prov, som mäter flera egenskaper, t.ex. verbal förståelse, logisk induktiv färdighet, spatial färdighet etc., uppvisade däremot nästan lika god prognosförmåga som medelbetyg. D Betyg hade bäst prognosförmåga för senare studier, därnäst kom test. Kombinationen betyg och test ger bättre prognosförmåga än dessa urvalskriterier var för sig. De starkaste sambanden mellan urvalskriterier och senare studieresultat fann man då testresultat hade kombinerats med resultat från intervjuer. Intervjuer och subjektiva skattningar lagda till betyg och test kan öka prognosvärdet.

?Yi/trädesfrâgorna före 1977 års reform 35

El Ålder befanns ha ett svagt negativt samband med senare studieresultat. Samma sak konstaterades för praktiska erfarenheter. Rapportförfattarna konstaterade att ”det kan tyckas ligga något orimligt i dessa resultat, och risken torde vara stor att man här funnit skensamband”. Isamband härmed diskuterades både mätproblem och utbildningspolitiska mål. Bl.a. antyddes möjligheten att äldre studerande i genomsnitt har haft en sämre förutbildning. E1 hga samband mellan socialgrupp och studieframgång framkom. Det fanns däremot något flera undersökningar, där män hade bättre studieresultat än kvinnor, än tvärtom. Detta kunde tänkas bero på att bl.a. motivation, intresse, ambition och mälinriktning oftare påverkar männen i positiv riktning. Ett par undersökningar visade att siudieframgång var positivt korrelerad med psykisk och fysisk hälsa samt graden av fasthet och exakthet med vilken den studerande bestämt sin studieväg. El Det föreföll lättare att förutsäga framgång i matematik samt i naturvetenskaplig och teknisk utbildning än i humanistisk utbildning.

Avslutningsvis konstaterade rapportförfattarna att ”med den relativa betygssättningen - som då nyligen hade införts - kan man vinna större ordning och reda i betygssättningen”. Det borde därför vara möjligt att senare uppnå en bättre prognosförmága för betygen än för prov. Författarna varnade däremot för kvoteringsförfaranden, som kan motverka ett urval av de sökande som har bäst studieprognos. l betänkandet (SOU 1970:20) Behörighet, meritvärdering, studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor, redovisades ytterligare ett antal specialundersökningar utförda av KU:s experter. Bland dessa kan nämnas en enkät till ca 2 000 elever i gymnasiet och fackskolan angående deras attityder till betygen som urvalsinstrument och en eventuell viktning av betygen. Experterna Sixten Marklund och Lisbeth Rudemo konstaterade i en kommentar till resultatet att en viktning av vissa ämnen med vikten 2 vid antagning till högskoleutbildning skulle påverka många elevers fördelning av arbetsinsatsen på olika ämnen. Samtidigt fann de att utifrån ett givet betygsmaterial hade en viktning med vikten 2 av vissa ämnen en ringa betydelse för rangordningen av sökande. Från en studie av Bo Ekehammar, David Magnusson och Lars Nystedt, Prognos av lämplighet i psykologisk yrkesverksamhet, redovisades att bland de tillgängliga urvalskriterierna hade studentbetyget den bästa prognosförmågan för yrkeslämplighet. ”Resultatet stöder ej användningen av test som komplement till studentbetyget vid urvalet.” Däremot gav studentbetyg i kombination med uppgifter från de senare - bl.a. studieresultat psykologistudierna och skattningar gjorda av lärare - den bästa prognosen på lämplighet för psykologyrket. I direktiven till KU betonades vikten av att tillskapa ett urvalssystem som också tar hänsyn till sådana egenskaper hos den sökande, vilka inte kan dokumenteras i form av betyg o.d. Mot denna bakgrund påbörjades pá KU:s uppdrag arbetet med att utveckla ett studielämplighetsprov, avsett att kunna fungera som såväl ett behörighetsprövande prov som ett urvalsprov jämsides med betygen. För utredningen framstod det som

36 1977 års

?Yllträdesfrâgorna före reform

lämpligt att konstruera ett urvalsprov som kunde kombineras med gymnasiebetygen, eftersom man bedömde det som olyckligt att vid hårt spärrade utbildningar endast de som hade mycket höga betyg antogs och att därvid små skillnader i medelbetyg blev avgörande. I det ovan nämnda betänkandet redovisade Sten Henrysson, Ingemar Wedman och Nils-Erik Wedman de internationella erfarenheter som utnyttjades vid konstruktionen av det prov som nu benämns högskoleprovet, hur provet utformades och resultaten av försök med provet.

3.4 och 1972

Kompetensutredningens huvudförslag års riksdagsbeslut

KU presenterade sina förslag i betänkandet (SOU 1970:21 resp. 55) Vägar till högre utbildning, del l och 2. Utredningen konstaterade att riksdagsbeslutet år 1968 om en gymnasieskola för praktiskt taget alla ungdomar måste få en avgörande betydelse för denna skolas kompetensvärde. Valet av studieväg (specialisering) efter grundskolan bör inte få avgörande betydelse för möjligheterna till ett fritt studieval senare i livet.” Utvecklingen av de vuxnas utbildningsförhållanden ledde samtidigt utredningen till slutsatsen ”att kompetensfrågorna inte längre kan lösas enbart på grundval av ungdomsskolans organisation och utformning. En anpassning av behörighetsreglerna till de vuxnas villkor leder i sin tur till att kravet på strikt enhetlighet i allmänna kunskaper inte längre är möjligt att upprätthålla och inte heller nödvändigt”. Utredningen konstaterade vidare: Kompetenssystemets struktur får konsekvenser för den sociala sammansättningen av studerandegrupperna i högre utbildning. Exempelvis medför ett krav på gymnasium för tillträde till högre utbildning att barn från lägre socialgrupper i jämförelse med andra sökande - rekryteras till högre utbildning i mindre omfattning än vad som svarar mot deras förutsättningar. Även urvalsinstrumenten till spärrad utbildning har betydelse i detta avseende. Urval enbart på grundval av betyg tenderar att gynna högre socialgrupper. Barn från högre socialgrupper har genomsnittligt högre betyg, även om intelligensen, mätt med inzelligenstest, hålls konstant.

Kompetensregler, som öppnar vägen till högre utbildning för därtill lämpliga personer, kan bidra till en ökad social rörlighet mellan olika grupper i samhället. Det bör härigenom också bli möjligt att aktivera den betydande samhälleliga tillgång som dessa medborgare i olika avseenden representerar.” Detta ledde utredningen till slutsatserna att även sökande från tvååriga linjer borde vara behöriga för högskoleutbildning och att olika kategorier av sökande måste få konkurrera på jämbördiga villkor. Utredningen betonade vikten av en helhetssyn på gymnasieskolan och av att eleverna efter genomgången gymnasieskola hade en valfrihet mellan förvärvsarbete och fortsatta studier. - - Som krav för allmän behörighet för yngre studerande föreslog KU avslutad minst tvåårig linje i gymnasieskolan (eller motsvarande)

sou 193557 Tillträdesfrâgorna före 1977 års reform 37

inkl. två årskurser engelska. Två årskurser vid folkhögskola efter grundskola föreslogs som likvärdigt med tvåårig gymnasieskola för allmän behörighet. För äldre föreslogs - som fortsatt försöksverksamhet - att var och en som fyllt 25 år, varit yrkesverksam minst fem år samt genomgått en särskilt anordnad orienteringskurs skulle äga allmän behörighet. Kravet på kunskaper i engelska skulle dock gälla i princip, men i vissa fall skulle endast motsvarande läskunskaper krävas och för vissa utbildningar skulle undantag kunna ges från kravet i engelska för allmän behörighet. Det sedan år 1969 gällande kravet på minst medelbetyget 2,3 föreslogs upphöra bl.a. därför att utredningen hade funnit att bara en låg andel elever ñck lägre medelbetyg än 2,3. Kravet ansågs sakna praktisk betydelse. Utredningen hade även kartlagt kraven pä särskild behörighet för vissa - bl.a. för medicinsk, och högskoleutbildningar odontologisk farmaceutisk utbildning och föreslog att för dessa skulle i princip kunskaper i olika ämnen från tvåårig social eller teknisk linje räcka. Den sökande skulle härvid ha uppnått minst betyget 2 i varje enskilt ämne. Beträffande urvalet konstaterade KU att urvalsproblemen som regel har flera dimensioner och att olika principer, metoder och instrument bör kombineras. Sociala och individuella rättvisefrågor har nära samband med urvalssystemet. ”Urvalsfrågorna kan således inte betraktas som ett uteslutande tekniskt problem.” KU konstaterade att det tills vidare endast finns mycket begränsade möjligheter att göra urval till högre utbildning efter yrkesprognos. Genom att anta studerandegrupper med en god studieprognos uppnår man en snabb genomströmning, goda studieresultat och få studieavbrott. Beträffande tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet anförde utredningen: ”Arbetslivserfarenhet kan ge individen ett bättre underlag för studie- och yrkesvalet. Enligt KUrs mening ligger det därtill ett obestridligt värde i att gruppen medborgare med högre utbildning får ett inte alltför litet inslag av personer vilka också har viss allmän arbetslivserfarenhet. KU har därför funnit skäl att pröva praktisk erfarenhet som ett led i underlaget för urval.”

Som redan nämnts inledde KU försöksverksamhet med studielämplighetsprov. Utöver de motiv för provets tillkomst som nämnts föresvävade det utredningen att provet skulle kunna användas för att fördela platser mellan olika kategorier av sökande, vilkas meriter inte var jämförbara. Utredningen avstod dock från förslag i den riktningen och konstaterade att proportionell kvotering tills vidare måste användas vid fördelningen av platser mellan olika grupper. Utredningen föreslog fyra olika kvotgrupper beroende på gymnasial förutbildning, vilka var och en skulle delas i två undergrupper beroende på om den sökande hade haft tolv månaders anställning eller ej. Därutöver föreslogs en fri kvot, dit bl.a. sökande med annan utbildning än gymnasieskola hänvisades. Med reservation för att erfarenheter först borde vinnas av studielämplighetsprov föreslog utredningen att urvalet skulle göras på grundval av total poängsumma av betyg, prov samt i en

38 ?il/trädeshâgorna före 1977 års reform

av undergrupperna även arbetslivserfarenhet. Sökande med utländsk utbildning skulle bedömas inom den fria kvoten. För övrigt bör även nämnas att utredningens förslag inte bara skulle gälla vad som dittills betraktats som s.k. högre utbildning, utan även en lång rad andra utbildningar, såsom förskollärarutbildning, sjukgymnastutbildning och sjuksköterskeutbildning. Det var utbildningar som då formellt räknades till grundskolans kompetensområde, men som i praktiken till stor del rekryterade sökande med gymnasial utbildning, bl.a. på grund av ett vanligt krav på minst 18 års ålder vid antagning. Utredningens förslag remissbehandlades och låg sedan till grund för beslut av statsmakterna (prop 1972:84, UbU 1972:31, rskr 1972:240). Dåvarande utbildningsministern konstaterar bl.a. att en viktig strävan i utbildningspolitiken har varit att undvika att vissa studievägar blir återvändsgränder. Utformningen av kompetensreglerna har en starkt styrande effekt på ungdomens val av studievägar. En utgångspunkt för reformering av reglerna om tillträde till högre utbildning bör vara att dessa styreffekter så långt möjligt neutraliseras.” Beträffande kompetenskraven framhöll utbildningsministern att dessa skulle säkerställa studielämplighet, yrkeslämplighet och en socialt jämn rekrytering till studier. Behörighetsreglerna skulle garantera att de som antas till högre utbildning har rimliga chanser att klara utbildning sådan den är utformad enligt gällande studieplaner. För allmän behörighet skulle i enlighet med utredningens förslag krävas avslutad minst tvåårig utbildning i gymnasieskolan. Trots att en del remissinstanser avstyrkt krav på engelska för allmän behörighet ansåg utbildningsministern att det såväl med tanke på utbildningens krav som med tanke på senare yrkesutövning var motiverat att kräva kunskaper i engelska motsvarande minst två årskurser på social linje i gymnasieskolan. Med tanke på både högskolestudierna och den kommande yrkesrollen skulle motsvarande krav även ställas i svenska. Samtidigt pekades på att det för vissa utbildningar kunde vara befogat att medge undantag från kraven på svenska och engelska. Försöksverksamheten med den s.k. 25:5-regeln för vidgat tillträde för vuxna hade föreslagits gälla hela högskolan. Utbildningsministern ville inte utvidga tillämpningsområdet men ansåg å andra sidan att vuxenstuderande enligt 25:5-regeln inte bara skulle få läsa 60 poäng utan även skulle få avlägga examen inom de filosofiska fakulteterna. När det gällde principerna för urvalet poängterades att det gällde ett urval ”bland sökande som i behörighetsavseende är i princip likställda”. För att motverka den sociala snedrekryteringen skulle urvalet förutom på grundval av betygen även göras utifrån studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet. Provet skulle kunna genomgås av alla sökande och därvid i första hand ha ett orienterande syfte för vuxenstuderande; för sökande från gymnasieskolan skulle det erbjuda en andra chans, vilket förutsågs kunna göra arbetet i gymnasieskolan mera avspänt. Avslutningsvis konstaterade utbildningsministern att man bl.a. i avvaktan på en slutlig utprövning av studielämplighetsprovet inte kunde ta definitiv ställning till urvalsreglerna. Vidare måste arbetet med att utforma de särskilda förkunskapskraven fortsätta. Det fortsatta utrednings-

Tillträdesfrâgorna före 1977 års reform 39

arbetet skulle också samordnas med de väntade förslagen från 1968 års utbildningsutredning (U 68). biföll till alla delar regeringens förslag. Även om det före- Riksdagen låg enighet om att öppna högskolan också för dem som gått en tvåårig linje i gymnasieskolan eller som var 25:5-behöriga väcktes vid riksdagsbehandlingen förslag som innebar att man i högre grad än i propositionen skulle betona treårig linje i gymnasieskolan som genomgången till högskolestudier. För allmän behörighet för dem som normalvägen gått en tvåårig linje föreslogs krav på tre årskurser svenska och engelska samt en årskurs matematik på treårig studieväg. Samma krav på ämneskunskaper i svenska, engelska och matematik borde enligt denna reservation gälla för 25:5-behöriga. Det kan vidare nämnas att dåvarande utbildningsministern i propositionen 1972:84 drog slutsatsen att urvalsreglernas principiella utformkunde vara desamma för hela högskolan. I betänkandet (SOU ning 1973:2) Högskolan varnade emellertid 1968 års utbildningsutredning (U ett alltför enhetligt system kunde medföra. Utred- 68) för de nackdelar ningen konstaterade att en enhetlig meritvärdering kan få ogynnsamma av linje i gymnasieskolan och att skall styrningseffekter på valet individen ha reella möjligheter att i utbildningssystemet utveckla sina och intressen, synes det väsentligt att urvalsgrunderna till olika anlag utbildningsvägar i viss mån differentieras”.

3.5 förslag och 1975 års

Kompetenskommittêns

riksdagsbeslut

Med utgångspunkt i 1972 års riksdagsbeslut tillkallades nya sakkunniga. Dessa skulle behandla dels praktiska frågor i anslutning till genomförandels ytterligare utreda en del frågor till vilka det av riksdagsbeslutet, statsmakterna inte hade tagit ställning. Tyngdpunkten i arbetet skulle direktiven ligga på att utarbeta förslag till särskilda behörighetsenligt krav för utbildning inom de dåvarande filosofiska fakulteterna samt att arbetet med urvalssystemet och antagningens organisation. De fullfölja sakkunniga tog sig namnet kompetenskommittén (KK). Dess förslag lades fram i betänkandet (SOU 1974:71) Om behörighet och antagning till högskolan. Erfarenheterna av försöksverksamhet med vidgat tillträde till högskoleutbildning (25:5-regeln) fann KK vara så goda att kommittén föreslog tillträde skulle all högskoleutbildning. Härvid skulle att vidgat gälla kravet gälla, medan svenska studerande inte på två årskurser engelska skulle behöva dokumentera kunskaper i svenska. KU liksom även propositionen 1972:84 hade behandlat behörighetskravens betydelse inte bara för möjligheterna att klara sökt utbildning utan även för den senare yrkesverksamheten. KK ansåg för sin del att krav motiverade av senare yrkesverksamhet i första hand skulle tillgo- Generella krav om doses genom högskoleutbildningen. på kunskaper samhället vara tillgodosedda genom de allmänna beansåg kommittén hörighetsvillkoren.

40 ?il/trädesñâgørna före 1977 års

reform

KK gjorde en genomgång av all gymnasial vid sidan av utbildning gymnasieskolan och föreslog vilka utbildningar som skulle anses motsvara kraven för allmän behörighet, i vissa fall efter komplettering i svenska och engelska. Beträffande folkhögskolan föreslogs att för sökande med genomgången grundskola skulle två års folkhögskoleutbildning motsvara genomgången tvåårig gymnasieskola. Kommittén gjorde en noggrann genomgång av ett stort antal högskoleutbildningar, inkl. ämnen inom de dåvarande filosofiska fakulteterna, och framlade om särskilda förslag behörighetskrav. Dessa följde i huvudsak de tidigare gällande kraven, vilket på några punkter innebar en skärpning i förhållande till de krav KU tidigare hade presenterat. För många naturvetenskapliga och medicinska utbildningar föreslogs i stor utsträckning krav på tre årskurser i matematik och fysik; för tekniska utbildningar föreslogs krav på tre årskurser_ matematik på naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje. För humanistiska studier föreslogs bl.a. krav på tre årskurser i svenska, för samhällsvetenskapliga studier tre årskurser eller avgångsbetyg samhällskunskap från den tvååriga sociala linjen. För ett flertal samhällsvetenskapliga ämnesområden föreslogs därutöver krav på tre årskurser matematik. KK föreslog vidare att för behörighet skulle krävas att de sökande i de särskilda behörighetsämnena uppnått minst 3,0. - När medelbetyget det gällde kraven i svenska och engelska för allmän behörighet ansåg sig kommittén genom riksdagsbeslutet förhindrad att föreslå något krav på minimibetyg. Sökande som var behöriga enligt den s.k. 25:5-regeln skulle enligt kommittén inte behöva styrka sina kunskaper i svenska (med undantag för utländska sökande). Sökande med endast två årskurser engelska och låga betyg hade enligt tillgängliga erfarenheter inte tillräckliga färdigheter för att kunna läsa engelskspråkig kurslitteratur. Därför föreslog utredningen dels att ett läsförståelseprov skulle utarbetas som skulle vara vägledande för dem som fått låga betyg i engelska efter två års studier, dels att studerande med låga betyg från tvåårig utbildning skulle starkt tillrådas att förkovra sig i engelska före högskolestudierna. Förslagen om särskilda förkunskapskrav uttrycktes i gymnasieskolans ämnen och årskurser. Kommittén betonade emellertid särskilt att sökande som hade reell kompetens för en högskoleutbildning men som saknade gymnasieskolbetyg i föreskrivna ämnen inte av formella skäl fick hindras från att antas. Sökande till enstaka kurs som var behöriga enligt 25 :5-regeln skulle själva få bedöma om de uppfyllde de särskilda förkunskapskraven. För urvalet bland de sökande föreslog kommittén fyra kvotgrupper: l Sökande från tre/fyraårig linje i gymnasieskolan och från motsvarande, huvudsakligen avvecklade, skolformer

ll Sökande från tvåårig linje eller linjekonstruerad specialkurs i gymnasieskolan och från motsvarande, huvudsakligen avvecklade skolformer

III Övriga behöriga sökande som ej tillhör grupp IV

IV Sökande med utländsk behörighetsgivande utbildning. Ej svenska medborgare som är 25 år och har minst fem års yrkesverksamhet.

SOU I985:57 1977 års

Tillträdesfrâgoma före reform 41

Någon fri kvot föreslogs inte, men en friare bedömning skulle kunna göras av vissa sökande, som då skulle kunna antas med förtur. Detta skulle främst med handikapp gälla sökande eller andra synnerliga skäl. Kvotgrupperna l - lll skulle tilldelas platser i relation till antalet sökande, dvs. genom proportionell kvotering. På sikt skulle en kvotering utifrån resultaten på studielämplighetsprovet kunna För urövervägas. valet inom de olika grupperna skulle betyg, studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet användas i grupperna l och ll, medan endast provet och arbetslivserfarenhet kunde användas i grupp lll. Provet skulle vara frivilligt och om resultatet på provet var bättre än medelbetyget skulle i stället för detta räknas medelvärdet av medelbetyget och provresultatet (detta förutsatte en normering av provresultaten till en skala jämförbar med betygsskalan). För arbetslivserfarenheten föreslogs att varje tremånadsperiod skulle ge 0,1 poäng, varvid dock skulle krävas minst 15 månaders arbetslivserfarenhet, varav minst nio månaders sammanhängande anställning. Maximalt fem års arbetslivserfarenhet skulle få tillgodoräknas, motsvarande 2,0 poäng. För att garantera möjlighet att få tillgodoräkna arbetslivspoäng föreslogs undergrupper inom kvotgrupperna I - III inom vilka arbetslivspoäng alltid skulle tillgodoräknas. Grupp lV skulle tilldelas ett bestämt antal platser i viss relation till antalet sökande i gruppen. En riktpunkt skulle dock vara att högst lO procent av platserna skulle tilldelas denna STUPP- KK behandlade också urvalsreglerna för enstaka kurs. De regler som föreslogs var de som senare kommit att gälla. Värt att notera är att kommittén tänkte sig att andelen platser tillsatta genom förtursantagning skulle kunna variera inom ganska vida ramar, men att en riktpunkt borde vara att ca hälften av platserna tillsattes på detta sätt. Lottning skulle inte användas som huvudprincip vid urvalet, men utredningen ansåg att lottning ”bör kunna användas som ett sista steg i ett urvalsförvarande”. Kommittén behandlade även organisatoriska frågor. Härvid poängterade kommittén att tidpunkten för anmälan i det centrala måste systemet sättas efter vårterminens slut och att antagningsbesked med tanke på dem som förvärvsarbetar måste ges en månad före kursstart .

I prop. 1975:9 kunde 1968 års utbildningsutrednings (U 68:5) förslag om ett utvidgat högskolebegrepp knytas samman med KK:s förslag om

en enhetlig allmän behörighet för högre utbildning. Eftersom inte alla utbildningar inom den nya högskolan på kort sikt skulle kunna anpassas till de enhetliga behörighetskraven måste tills vidare olika undantag accepteras. Till dessa hörde bl.a. de yrkestekniska högskoleutbildningarna och konstnärliga utbildningar. Strävan skulle dock vara att på lång sikt uppnå en överenstämmelse mellan högskolans avgränsning och de utbildningar för vilka allmän behörighet krävs. Beträffande den av KK föreslagna 25:5-regeln fann utbildningsministern att det borde räcka med fyra års arbetslivserfarenhet, varigenom kravet på arbetslivserfarenhet skulle komma att överensstämma med motsvarande krav för särskilt studiestöd. Utbildningsministern anslöt sig till KK:s förslag att man vid uppstäl-

42 1977 års

Tillträdesfrâgoma före reform

lande av de särskilda behörighetskraven skulle skilja på kraven för utbildning och för senare yrkesverksamhet. Han anslöt sig till kommitténs förslag om särskilda behörighetskrav, men ansåg att krav på tre årskurser svenska även skulle gälla för teologisk och juridisk utbildning. Kommitténs om tre årskurser samhällskunskap för samhällsveförslag tenskapliga utbildningar borde däremot, i enlighet med påpekanden från många remissinstanser, sänkas till två årskurser, eftersom annars sökande från humanistiska, naturvetenskapliga och gymnasieskolans tekniska linjer skulle tvingas komplettera sina kunskaper i samhällskunskap. Med hänvisning till remissyttrandena ansåg utbildningsministern att KK:s förslag till meritvärdering skulle ses över så att även studieomdömena från folkhögskolan kunde beaktas. - Det var detta uttalande som - Resenare ledde till en särskild kvotgrupp för folkhögskoleelever. missinstanserna var tveksamma till att låta alla sökande genomgå stu- - dessförinnan borde dielämplighetsprovet många ansåg att provet utvecklas ytterligare. Utbildningsministern fann det för sin del angeläget att konstruktion och utprövning av provet fortsatte. Provet skulle därför till en början användas endast inom den av KK föreslagna kvotgruppen för sökande och där i princip vara utan betyg från gymnasieskolan frivilligt. Utbildningsministern anslöt sig i princip till KK:s förslag om kvot- När det gällde KK:s förslag om underavdelningar inom kvotgrupper. I och Il förordades emellertid en annan teknisk lösning. l grupperna stället för en garanti för en viss andel platser för sökande med arbetslivserfarenhet skulle en viss andel platser, oberoende av eventuella poäng för arbetslivserfarenhet, besättas på grundval av enbart betygspoäng.

Riksdagsbeslutet följde nästan helt regeringens förslag (UbU

1975:17). Vid riksdagsbehandlingen förelåg enighet om det stora flertalet av förslagen i propositionen. Så var riksdagen t.ex. enig om att arbetslivserfarenhet skulle tillgodoräknas vid urvalet. Andelen platser som skulle besättas utifrån enbart betygspoäng, och därmed garantera en direktövergång, höjdes från l5 till 20 procent. Två reservationer rörande behörighetsfrågor avgavs i utbildningsutskottet. l en reservation föreslogs att alla kategorier studerande, dvs. även 25:4-behöriga och studerande på enstaka kurser, skulle redovisa i svenska och engelska. I en annan reservation föreslogs att kunskaper för sökande till traditionell högskoleutbildning som inte gått en treårig linje alltid skulle krävas tre årskurser svenska och engelska för särskild behörighet. Två reservationer tog upp urvalsfrågorna. I en reservation varnades för de effekter som ett generellt tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet skulle kunna få, eftersom arbetslivserfarenhet från prognossynpunkt inte torde kunna väga upp ett lågt medelbetyg. Negativa effekter på den sociala sektionen skulle också kunna uppstå genom att presumtiva sökande från mindre studievana miljöer efter kontakt med arbetslivet skulle vara mindre benägna att återvända till studier. Ett generellt tillav arbetslivserfarenhet skulle enligt reservanterna också godoräknande få samma effekter som den tidigare förekommande konkurrenskomplet-

1977 års

Til/trädesfrâgorna före reform 43

teringen av betyg. Tidpunkten för antagning till högskolestudierna skulle för det stora flertalet skjutas upp enbart på grund av konkurrenssituationen. I reservationen förordades den av KK föreslagna fördelningen av platserna, så att det antal platser till vilka arbetslivserfarenhet gav poäng skulle vara proportionell till andelen sökande med arbetslivserfarenhet. l en annan reservation föreslogs att inriktningen av det fortsatta utvecklingsarbetet borde vara att som ett alternativ till kvotgruppssystemet ñnna ett enklare system för urval som bygger på att de sökande genom prov får dokumentera sin allmänna lämplighet för högskolestudier och sin särskilda lämplighet för viss högskolelinje. Efter riksdagsbeslutet tillsattes en central organisationskommitté för högskolereformen (H 75). Denna offentliggjorde redan hösten 1975 (Ds U 1975:19) ett fullständigt utkast till förordning om tillträde till högskoleutbildning jämte kommentarer. Pâ denna grund utfärdade regeringen år 1976 en provisorisk tillträdesförordning och sedan högskoleförordningen (SFS 1977:263), vars femte kapitel omfattar tillträdesreglerna för grundläggande högskoleutbildning.

4 Efterfrågan på högskoleutbildning

4.1 Olika typer av efterfrågan

Dimensioneringen av olika högskoleutbildningar är alltid en avvägning utifrån de enskilda individernas efterfrågan på utbildning, samhällets efterfrågan på högskoleutbildade samt de för utbildningen tillgängliga resurserna. De många frågor som berör dimensioneringen av högskolans utbildningar ligger i princip helt vid sidan av vårt utredningsuppdrag. De enskilda individernas efterfrågan har emellertid ett nära samband med tillträdesfrågorna. Detta samband behandlas i detta kapitel. Även om vi i dagligt tal ofta talar om de enskildas efterfrågan på olika utbildningar gör vi det som regel utan att närmare ange vad vi menar med efterfrågan. Ofta avser vi antalet sökande i relation till antalet nybörjarplatser, utan att vi klart anger vilka sökande vi avser. I den typ av stora samordnade antagningssystem som finns både centralt och lokalt kan en sökande ange flera önskade utbildningsalternativ i prioritetsordning. Som regel är därför det sammanlagda antalet sökande till en viss utbildning många gånger större än antalet förstahandssökande. Ett enkelt sätt att ange efterfrågan är då att ange både antalet förstahandssökande och det totala antalet sökande per nybörjarplats. Om det finns fler än en förstahandssökande per nybörjarplats bör det normalt vara lätt att besätta alla platser. Om däremot vid samordnad antagning antalet förstahandssökande är lågt, men det totala antalet sökande per plats är väsentligt större än antalet platser, är det omöjligt att säkert säga om de sökande räcker för att besätta alla platser - det beror på i vilken utsträckning de sökande antas till något högre prioriterat alternativ. Som framgår av kapitel 5 är vidare inte alla sökande så säkra på sitt utbildningsval att de håller fast vid detta om de erbjuds plats. Bortfallet av sökande under antagningens gång eller mellan antagningen och utbildningens början kan vara mer eller mindre stort. De säkraste måtten på efterfrågan är därför om man lyckas besätta alla platser vid utbildningens början och hur många sökande som vid den tidpunkten kvarstår som sökande utan att ha antagits. Om man vill analysera efterfrågan eller försöka förutsäga den framtida efterfrågan på olika utbildningar tillkommer ytterligare problem. Det första problemet är att antalet sökande - förstahandssökande eller sökande samtliga vanligen inte är ett riktigt mått på den faktiska efterfrågan. Man måste nämligen skilja på visad efterfrågan i form av

46 Efterfrågan på högskoleutbildning sou 1935:37

faktiska ansökningar och dold efterfrågan. Med det senare avses personer som inte söker, men som skulle söka om de trodde att de hade möjlighet att bli antagna eller att delta i utbildningen. Omständigheter som kan påverka enskilda individers benägenhet att faktiskt söka kan vara ändrade behörighetskrav, ändrade regler för urvalet, minskad konkurrens vid urvalet, ändrad lokalisering m.m. De ändrade antagningsreglerna år 1977 lockade t.ex. fram ett stort antal nya sökande till läkarutbildningen, vilka i många fall säkerligen aldrig hade sökt dessförinnan därför att de bedömt sina chanser att bli antagna som obefintliga. Olika utbildningar har således en större eller mindre reserv av potentiella sökande. Dessa kan tänkas söka om reglerna för urval ändras så att de bedömer sig få en större chans att bli antagna eller om behörighetskraven ändras så att de blir behöriga. I UHÄ/FoU Projektrapport 1983:4 Att välja eller väljas har Lillemor Kim redovisat intervjuer med gymnasieelever, där det tydligt kommer fram att många har studie- och yrkesönskningar som de vet är orealistiska samtidigt som de har mera realistiska planer. Det finns för närvarande utbildningar som varje år har svårt att fylla sina platser med behöriga sökande. Någon gång beror det på en brist på behöriga som kan söka. Oftare beror det på dåliga arbetsmarknadsutsikter för utbildningen. Ytterligare ett förhållande som påverkar efterfrågan är i vilken utsträckning det förekommer att en och samma individ påbörjar flera utbildningar. För närvarande går ca en tredjedel av alla platser till sökande som tidigare påbörjat någon annan högskoleutbildning. Delvis återspeglar detta den faktiska förekomsten av dubbelutbildning, men det torde i ännu högre grad vara en effekt av att många studerande avbryter påbörjad utbildning innan de fullföljt den. Ett säkrare studie- och yrkesval och därmed färre avbrott bör således även leda till färre sökande. Trots de nu nämnda problemen är det angeläget att försöka bedöma storleken av den framtida efterfrågan. Vi skall i det följande redovisa några olika utgångspunkter för sådana bedömningar: El vad betyder befolkningsutvecklingen? El hur förändras efterfrågan under olika perioder och för olika åldersklasser? vad betyder utbildningsutbudet, studiesociala förhållanden etc.? vad betyder arbetsmarknadens efterfrågan?

EIDEID

vad betyder gymnasieskolans dimensionering? vad betyder återkommande utbildning?

Befolkningsutvecklingen

För grundskolan är det förhållandevis lätt att upp till sju år framåt i tiden beräkna antalet nybörjare, eftersom detta antal ganska exakt överensstämmer med antalet sjuåringar i befolkningen. Även för gymnasieskolan kan liknande kalkyler göras, även om dessa blir något osäkrare eftersom antalet nybörjarplatser inte följer antalet l6-åringar lika exakt. För högskolans del är däremot efterfrågan förhållandevis löst anknuten

Efterfrågan pâ högskoleutbildning 47

till befolkningsutvecklingen. Några säkra tillströmningsprognoser kan därför inte göras trots tillgång till ganska säkra befolkningsprognoser för antalet personer i olika åldersgrupper över 20 år.

Diagram 4.1 Antal 20-åringar under perioden 1975-2000. Tusental ll

140-

120- 100-

80-

60-

40-

20-

IT""I""I""I""|: 1975 1980 1985 1990 1995 2000 År Källa: SCB

Diagram 4.1 visar utvecklingen av antalet 20-åringar i befolkningen åren [975-2000. Vi har just passerat en topp, som svarar mot en topp i antalet födda i mitten av 1960-talet. Därefter minskar antalet 20-åringar i stort sett kontinuerligt under lång tid framåt. Högskolan rekryterar inte bara ZO-åringar, utan har i stället en stor åldersvariation bland nybörjarna. Det är därför av större intresse att följa utvecklingen av en tänkt grupp i befolkningen som är statistiskt sammansatt av olika åldersgrupper i samma proportion som åldersfördelningen bland nya studerande i högskolan. Variationer i denna grupps storlek svarar då mot den variation i efterfrågan på högskoleutbildning som man kan vänta sig om övergången till högskoleutbildning skulle vara konstant i olika åldersgrupper. Genom att variationen mellan storleken av olika åldersklasser delvis tar ut varandra får variationen i åldersklassernas storlek en mindre betydelse för högskolan än för rekryteringen till gymnasieskolan. - Slutsatsen blir att åldersklassernas storlek har relativt liten betydelse för antalet sökande till högskolan jämfört med gymnasieskolans utveckling m.m., vilken vi behandlar i det följande.

4.3 Gymnasieskolans utveckling

Möjligheten att söka till högskolan är framför allt för ungdomarna i hög grad beroende av vilken gymnasieutbildning de har och därmed vilken behörighet för högskolestudier som de har uppnått. Som framgår av

Efterfrågan pâ högskoleutbildning

Diagram 4.2 Antal avgångna från gymnasieskolans linjer åren 1975/76-1999/ 2000. Prognos fr. o. m. år 1974/75.

100 000 -

80 000 -

Tvååriga 60 000 - yrkesinriktade _ linjer

40 000 ?_11 Tvååriga

_ teoretiska å linjer 20 000 4 Tre/fyraåriga linjer

l l l l I 1975/76 1980/81 1985/86 1990/91 1995/96 2000/01 Källa: SCB, Trender och prognoser 1985.

diagram 4.2 har gymnasieskollinjernas dimensionering varierat högst påtagligt under den senaste tioårsperioden. Den ökade efterfrågan på i högskoleutbildning de senaste åren (se tabell 5.6) har en motsvarighet ett Ökat antal elever som genomgått gymnasieskolans treåriga linjer. Elever från olika linjer i gymnasieskolan har olika benägenhet att påbörja högskoleutbildning. Elever från naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig linje har de högsta övergångsfrekvenserna, medan andra har något eller väsentligt lägre andel elever som relativt snart påbörjar högskoleutbildning (se tabell 4.1). Detta sammanhänger bl.a. med att olika gymnasieskollinjer ger behörighet till olika högskoleutbildningar. Dimensioneringen av olika linjer i gymnasieskolan påverkar i hög grad hur många som får behörighet för olika slag av högskoleutbildning och påverkar därmed naturligtvis även antalet sökande. Det är förhållandevis lätt att förutse antalet elever som har genomgått olika linjer i gymnasieskolan två å tre år framåt i tiden. Därefter blir antalet beroende av de beslut som fattas om gymnasieskolans dimensionering och av eventuella förändringar i efterfrågan från främst grundskoleeleverna. Det sjunkande antalet 16-åringar gör det rimligt att på sikt räkna med ett minskat antal nybörjarplatser i gymnasieskolan. Men beroende på vilka linjer som minskar får minskningen väsentligt olika effekter på antalet ungdomar som i framtiden blir behöriga att söka till olika högskoleutbildningar. Därmed påverkas naturligtvis även efterfrågan på olika högskoleutbildningar. En hög andel ungdomar som har gått naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje ökar andelen ungdomar som utan kompletteringar eller som efter en begränsad behörighetskomplettering har behörighet för

Efterfrågan pâ högskoleutbildning 49

Tabell 4.1 Övergången från gymnasieskola till högskola inom fem år för avgångna från gymnasieskolans linjer våren 1979. Procent. För de tvååriga yrkesinriktade linjerna har - som exempel - uppgifter endast särredovisats för ett mindre antal linjer.

därav som exempel

Källa: SCB, Trender och prognoser - inför 90-talet. lPF 1985:2.

en stor del av högskolans utbildningar. Elever från naturvetenskaplig linje har hittills haft en väsentligt högre övergångsfrekvens till högskolestudier än elever från fyraårig teknisk linje. Det är svårt att förutse hur nuvarande tendens att fyraårig teknisk linje expanderar på naturvetenskapliga linjens bekostnad på sikt kan komma att påverka antalet sökande til] tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Om elever från hem med studietraditioner i ökad utsträckning går fyraårig teknisk linje bör detta kunna bidra till att en större andel elever från denna linje senare fortsätter med högskolestudier. Å andra sidan har de som genomgått fyraårig teknisk linje goda möjligheter att få arbete om det råder brist på ingenjörer på arbetsmarknaden.

l en rapport (UHÄ-rapport - re-

1984:26) Civilingenjörsutbildning - beskrivs de tekniska av krytering antagning högskolornas beroende rekrytering från naturvetenskaplig och fyraårig teknisk linje. Behovet av civilingenjörer bedöms motivera ett fortsatt stort antal nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna. För att säkerställa rekryteringen till dessa föreslås olika åtgärder för att såväl öka dimensioneringen av nyssnämnda gymnasieskollinjer som att underlätta övergången från dessa till de tekniska högskolorna. Bl.a. diskuteras olika åtgärder för att öka flickors benägenhet att söka till de tekniska högskolorna.

4-Tillträdc till högskolan

50 Efterfrågan på högskoleutbildning

4.4 varierar i olika åldrar

Efterfrågan

Tiden från avslutad utbildning i gymnasieskolan till påbörjad högskoleutbildning varierar. Av diagram 4.3 framgår att ”övergångshastigheten” för olika årskullar till traditionell högskoleutbildning har varierat. Mest markant framgår detta vid en jämförelse mellan födda 1950 och 1952. Andelar som påbörjade sådan högskoleutbildning t.o.m. 20 år var väsentligt lägre bland födda 1952, medan denna årskull vid 26 års ålder nästan helt hade uppnått samma övergångsfrekvens som de två år tidigare födda. Erfarenhetsmässigt vet vi att det är svårt att förutse hur olika årskullars efterfrågan på utbildning varierar. De variationer som framgår av diagrammet har i stort sett varit varken förutsedda eller planerade. Det måste samtidigt framhållas att diagrammet visar faktiskt påbörjad utbildning och inte säger något om den egentliga efterfrågan. Den sjunkande övergångsfrekvensen t.o.m. 20 års ålder för födda åren 1958- 1962 är sannolikt ett resultat av de tillträdesregler som har gällt sedan 1977,

Diagram 4.3 Övergången till traditionell högskoleutbildning för födda åren 1940- 1962. För varje årskull har beräknats hur stor andel (procent) som påbörjat högskoleutbildning t.o.m. 20 års ålder etc. Uppgifterna avser endast högskoleutbildning som före år 1977 räknades till universitet och högskolor”. Skuggad del avgränsat årskullar som inom resp. åldersintervall berörts av de tillträdesregler som har gällt sedan år 1977.

Procent 34år 20

f“\i

//

4 ,V 3 .. . 1940 1944 1948 1952 1956 1960 Födelseår Källa: SCB; UHÄ-rapport 1984:15

Efterfrågan på högskoleutbildning 51

liksom även den stora andelen antagna i åldern 23-26 år bland födda 1952-1956 (skuggad yta i diagrammet avser antagning 1977 och senare). Diagram 4.3 tyder på att det för närvarande skulle vara möjligt att tidigarelägga övergången till högskoleutbildning för många studerande som enligt nuvarande studiemönster och antagningsregler antas först i åldern 23-30 år. Det kan å andra sidan inte helt uteslutas att den hittillsvarande tendensen till att högskolestudierna allt oftare uppskjuts till efter 20 års ålder fortsätter. I vilken utsträckning en tidigare övergång till högskolan är önskvärd är i hög grad beroende av vilka utbildningar som berörs (se bl.a. avsnitt 5.4.6). En utbyggnad av gymnasieskolans yrkesförberedande specialkurser kan tänkas medföra att många ungdomar först skaffar sig sådan utbildning och först senare påbörjar högskoleutbildning, vilket i diagrammet 4.3 - vilket enbart omfattar s.k. traditionell högskoleutbildning skulle yttra sig i en senarelagd övergång till högskolestudierna. 1 en rapport av Ingemar Emanuelsson och Allan Svensson, Sjunker intelligensnivånil, jämförs testresultat för representativa urval av 13-åringar testade åren 1961, 1966, och 1980. De genomsnittliga testre-

sultaten förbättrades mellan de tre testtillfällena. Ökningen var genom-

snittligt större för flickorna än för pojkarna. Flickorna uppnådde år 1980 ett totalt sett bättre resultat än pojkarna. En tänkbar tolkning kan vara att en växande andel ungdomar kan vara både intresserade av högskoleutbildning och kapabla att framgångsrikt genomföra sådana studier. En ytterligare ökning av andelen kvinnor i högskolan är också en tänkbar konsekvens.

4.5 Vad betyder utbildningsutbudet, sociala

förhållanden etc.?

Valet av utbildning och yrke är för de flesta människor en utdragen process, som påverkas av de egna erfarenheterna och innebär en successiv anpassning till de möjligheter som ges. Endast en del ungdomar har så bestämda och realistiska planer att de kan genomföra dem mer eller mindre oberoende av förekommande hinder. (Se avsnitt 5.8). Utbildningsvalet styrs i stället ofta av yttre förhållanden, såsom närheten till olika utbildningsalternativ, konkurrensen vid antagningen till olika utbildningar och de studiesociala villkor som erbjuds. Även möjligheten att få ledigt från arbetet för studier är viktig för vissa sökande. Särskilt för äldre sökande är även möjligheter till deltidsstudier ofta en viktig förutsättning för att kunna påbörja högskoleutbildning.

4.6 Arbetsmarknadens efterfrågan

De enskildas efterfrågan på olika utbildningar är i hög grad beroende av deras kunskaper och föreställningar om arbetsmarknadsutsikterna för olika utbildningar. Under de senaste 20 åren har vi fått bevittna hur individernas efterfrågan på olika utbildningar gått upp och ned i takt

52 Efterfrågan på högskoleutbildning

med arbetsmarknadssituationen för de yrkesområden som svarar mot utbildningarna. Erfarenheterna visar samtidigt att efterfrågan på vissa utbildningar i högre grad än på andra utbildningar påverkas av arbetsmarknadssituationen och arbetsmarknadsutsikterna. Likaså är också enskilda individer olika känsliga för sådan information vid sitt val av utbildning och yrke. Antalet sökande till olika typer av utbildningar påverkas således i olika hög grad av arbetsmarknadsläget och arbetsmarknadsutsikterna. Antalet sökande till tandläkarlinjen har minskat drastiskt under de senaste åren till följd av försämrade arbetsmarknadsutsikter för tandläkarna. Samtidigt förefaller - å andra sidan - antalet sökande till många av utbildningarna inom de tidigare filosofiska fakulteterna att vara relativt okänsligt för arbetsmarknadsutsikterna. Det är svårt att förutse den långsiktiga arbetsmarknadsutvecklingen för olika branscher och yrkesområden. Detta har bl.a. belysts i betänkandet (SOU 1979:80) Prognoser och arbetsmarknadsstatistik för högskolan. Det är likaså svårt att förutse hur dessa förhållanden kan inverka på efterfrågan på olika utbildningar. Efterfrågan på teknisk utbildning kan tas som ett exempel. Fram till slutet av l960-talet var arbetsmarknaden för tekniker/civilingenjörer mycket god och utbildningar för dessa yrken hade också många sökanden. Arbetsmarknadsproblem för ett antal nyexaminerade ingenjörer i samband med lågkonjunkturen år 1967 medförde rekryteringsproblem för bl.a. de tekniska högskolorna. Att denna tendens höll i sig ända till omkring år 1980 torde åtminstone delvis sammanhänga med en utbredd negativ attityd till teknik bland ungdomar. Under slutet av 1970-talet minskades antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna bl.a. på grund av svårigheterna att fylla platserna. När sedan efterfrågan på civilingenjörer ökade markant under l980-talets första hälft - och sedan allvarlig brist uppstått har man ånyo fått flera sökande och en ökning av kapaciteten vid de tekniska högskolorna. Detta är också ett exempel på hur svängningarna på arbetsmarknaden lätt påverkar antalet sökande och dimensioneringen - när man har facit - framstår på ett sätt som efteråt som olyckligt. En eventuell stagnation för den offentliga sektorns del får påtagliga konsekvenser för arbetsmarknaden för högskoleutbildade under det närmaste årtiondet. På längre sikt kan å andra sidan stora pensionsavgångar bland dem som under l960-talet genomgick högskoleutbildning väntas medföra en ökning av arbetsmarknadens efterfrågan på högskoleutbildade.

4.7 Återkommande utbildning

Högskolereformen år 1977 hade som ett av sina syften att stimulera till återkommande utbildning. I praktiken korn emellertid återkommande utbildning att bli allt vanligare redan fr.o.m. slutet av l960-talet. Till detta bidrog bl.a. tillkomsten av den s.k. 25:5-regeln år 1969. En annan bidragande orsak torde ha varit att ungdomar på grund av osäkra arbetsmarknadsutsikter eller rädsla för skuldsättning oftare uppsköt högskolestudierna till några år efter avslutad gymnasieutbildning. Även de nya

Efterfrågan på högskoleutbildning 53

tillträdesregler som tillämpats fr.o.m. år l977 har bidragit till att varvning av förvärvsarbete och studier blivit allt vanligare. Den återkommande utbildningen tar sig många former. Utöver förvärvsarbete före eller under den grundläggande högskoleutbildningen har kompletterande utbildning senare under livet fått en stor omfattning inom ramen för enstaka kurser. l en rapport av Agneta Bladh (UHÄ- FoU Projektrapport 1983:2) De studerande och studieorganisationen redovisas att ca tre fjärdedelar av de studerande på enstaka kurser är minst 25 år gamla och endast ca en femtedel av alla nybörjare på enstaka kurser läser 60 poäng eller mer. Utbudet av enstaka kurser är i hög grad fortfarande koncentrerat till ämnesområden som tidigare tillhörde de filosofiska fakulteterna. Det finns därför anledning att förmoda att det inom andra ämnesområden, som saknar ett motsvarande brett utbud av kurser som ges på många orteri landet, finns en ännu inte tillgodosedd efterfrågan på vidareutbildning och fortbildning. Det stora antalet sökande till vissa yrkesorienterade kurser stöder denna hypotes. Men efterfrågan är naturligtvis i hög grad beroende av i vilka former sådan utbildning görs tillgänglig, vilka behörighetskrav och studiesociala regler som gäller, etc. Även utvecklingen på arbetsmarknaden och t.ex. den tekniska utvecklingen inom näringslivet spelar en viktig roll för den visade eller den dolda efterfrågan på vidareutbildning och fortbildning av olika slag.

4.8 Några slutsatser

Högskolelagens formulering om att verksamheten skall planeras utifrån samhällets behov av utbildade, individernas behov och önskemål samt utifrån tillgängliga resurser inrymmer ofta stora motsättningar mellan de tre nämnda utgångspunkterna. Det är orealistiskt att förvänta sig att det alltid för hela högskolan går att finna samstämmiga lösningar för alla de avvägningar som måste göras i samband med dimensioneringen av olika utbildningar. Rimligtvis kommer det alltid att finnas utbildningar med så många sökande att urval måste göras. Med vår översiktliga och kortfattade genomgång av de olika faktorer som påverkar efterfrågan på högskoleutbildning har vi velat visa att den totala efterfrågan i sig inte låter sig mätas, eftersom den i hög grad är beroende av de villkor som gäller för utbildningen och de studerande, innefattande vilka krav som ställs för tillträdet. Det vi kan mäta är bara den s.k. visade efterfrågan i form av lämnade ansökningar. Efterfrågan kan vidare i betydande grad påverkas administrativa beslut rögenom rande tillträdesregler, studiesociala regler, lokalisering, etc. Arbetsmarknaden spelar en stor roll för efterfrågan. Det gäller såväl faktiska förhållanden som löner, risken för arbetslöshet, etc., som de föreställningar (status etc.) som knyts till olika utbildningar och yrken. Till en del kan arbetsmarknadssituationen för olika och utbildningar yrken medvetet påverkas, men detta ligger vanligen utanför utbildningsplaneringens ambitioner. Även om det sålunda är svårt att förutsäga arbetsmarknadsutveckling-

54 högskoleutbildning SOU I985:57 Efterfrågan på

en för enskilda utbildningar och yrken så är det både rimligt och angeläget att man försöker se vad den långsiktiga utvecklingen av samhället och arbetslivet kan förväntas ställa för krav på utbildningsväsendet. En fortsatt snabb teknisk utveckling, en fortsatt internationalisering, ökade miljöproblem är exempel på sådana tendenser som kan tänkas påverka såväl högskolans dimensionering som de enskildas efterfrågan på olika utbildningar. Likaså kan en strävan att ytterligare höja utbildningsnivån för hela befolkningen eller för en stor del av de förvärvsarbetande få mycket stora konsekvenser för efterfrågan på högskoleutbildade och därmed också för efterfrågan på sådan utbildning. Om vi ser till de demografiska frågorna så är det uppenbart att variationen i olika åldersgruppers storlek är av betydelse både för den faktiska efterfrågan från individernas sida och för vilket utbildningsutbud samhället bör tillhandahålla. Efterfrågan styrs emellertid i högre grad av den gymnasiala utbildning som de presumtiva sökande genomgått, både genom den behörighet för högskolestudier som de härigenom fått och det intresse och de ambitioner som gymnasieutbildningen har förmedlat. Om ”signalsystemef” från högskolan till gymnasieskolan fungerar väl kan detta också stimulera flera ungdomar att söka till högskolan. Mot den ovan relaterade bakgrunden avstår vi från att göra nâgra förutsägelser om den troliga utvecklingen av efterfrågan för olika utbildningar. Nuvarande bedömningar av det förutsebara ekonomiska läget talar för att högskolan inte kan byggas ut i takt med den faktiskt föreliggande efterfrågan på många utbildningar. Med tanke på hur många både yngre och äldre som har förhoppningar om olika utbildningar och yrken - och att många i grund och botten skulle vilja välja annorlunda än de - är det inte att man kan alla nödgas göra troligt någonsin tillgodose dessa önskningar. Vi kan emellertid vara säkra på att den visade efterfrågan på olika utbildningar kommer att variera från tid till annan. Det är därför väsentligt att tillträdesreglerna, såväl behörighetsregler som urvalsregler, utformas så att de fungerar väl även när antalet sökande varierar. Tillträdesregler med en flexibel utformning, så att de inte omedelbart behöver ändras så snart efterfrågan från de sökandes sida ändras, är en viktig del i strävan efter en mera flexibel högskola.

-

5 efter 1977

Tillträdesreglerna

erfarenheter och förändringar

5.1 Möjligheterna att utvärdera tillträdesreglerna

lnnan vi redovisar resultatet av olika undersökningar som belyser hur

tillträdesreglerna har fungerat efter 1977 års reform bör först något sägas om möjligheterna att utvärdera en reform av detta slag och olika sätt att göra detta på. Vi måste av naturliga skäl begränsa oss till vissa principiella synpunkter. Bland de olika rapporter och utredningar som vi hänvisar till ingår även sådana som behandlar metodfrågorna kring sådan utvärdering. En fullständig hänvisning till olika källor finns i bilaga 6. Det är ofta svårt eller t.o.m. omöjligt att klart avgränsa vad som är effekter av en viss reform och vad som är resultatet av andra samtidiga förändringar i vårt fall både utom och inom högskolan. Detta bidrar till att utvärderingen blir osäker eller i värsta fall inte låter sig göras på ett rättvisande sätt. Olika trender och inslag i den fortlöpande samhällsförändringen griper som regel in i varandra på ett svâranalyserat sätt. Vi kan studera och värdera tillträdesreglerna från olika utgångspunkter. Några vanliga utgångspunkter är följande:

l Hur påverkar reglerna för tillträdet till högskolan den sammanlagda selektionsprocessen inom utbildningsväsendet, t.ex. med avseende på den sociala selektionen och könsfördelningen? 2 Hur påverkar tillträdesreglerna underliggande skolformer? 3 Ger tillträdesreglerna rimliga garantier för att de som antas till en högskoleutbildning kan klara denna? 4 Fungerar tillträdesreglerna i övrigt enligt angivna mäl och harmonierar de med högskolans övergripande mål? 5 Antas de för olika utbildningar mest lämpade sökande? 6 Bidrar tillträdesreglerna till en från samhällets och högskolans synpunkt önskvärd rekrytering av elever med varierande kunskaper och erfarenheter? 7 Bidrar tillträdesreglerna till en från samhällssynpunkt lämplig rekrytering till olika yrkesområden? 8 Anser sökande, föräldrar, lärare m.fl. berörda att tillträdesreglerna är rättvisa och rimliga? 9 Fungerar tillträdessystemet bra rent administrativt?

56 1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

Dessa olika utgångspunkter för en granskning av tillträdesreglerna behöver inte leda till samstämmiga resultat. Tillträdesreglerna är i sig kompromisser mellan olika krav och önskemål. En utvärdering måste därför också innefatta en bedömning av om tidigare gjorda kompromisser kommit att fungera på avsett sätt. För KU:s överväganden och förslag spelade de två förstnämnda utgångspunkterna en stor roll, vilket berodde på att utredningen var ett led i efterkrigstidens fullständiga översyn av hela utbildningsväsendet. Säkerligen hade också den starka representation skolan och allmänintressena i stort fick vid valet av ledamöter i utredningen stor betydelse. KU poängterade därutöver i sitt betänkande utgångspunkterna (3) och (7) som väsentliga för de förslag som utredningen lade fram. Sedan principbesluten om de nya reglerna tagits av riksdagen år 1972 fick KK i uppdrag att bLa. utarbeta förslag till behörighetskrav, varvid just utgångspunkten (3) om nödvändiga förkunskaper spelade en stor roll. För egen del väljer vi att först ge en översikt över de mål som angavs för de nya tillträdesreglerna och att därefter granska tillträdesreglerna utifrån följande utgångspunkter, i vilka vi innefattar de ovan ställda frågorna:

Har behörighetskraven garanterat tillfredsställande förkunskaper? Hur har urvalsreglerna fungerat? Hur har högskoleprovet fungerat?

DDDDDD

Har den sociala selektionen påverkats? Hur har skolan, skolelever och sökande reagerat? Hur har det administrativa systemet fungerat?

Redovisningen under var och en av dessa punkter görs endast översiktligt och sammanfattande. Ytterligare erfarenheter redovisas i senare kapitel i anslutning till att olika aspekter på tillträdesreglerna behandlas. Vi söker också kortfattat spegla den diskussion som förts kring tillträdesfrågorna sedan 1977. När vi började vårt arbete hade på UHÄ:s initiativ flera projekt påbörjats för utvärdering av tillträdesreglerna. Samtidigt pågick och - av olika som ofta pågår en fortlöpande utvärdering utbildningslinjer resulterar i förändringar av de särskilda behörighetskraven. Vidare har UHÄ sammanställt statistik rörande antagningssystemet och gjort en utvärdering av antagningen till enstaka kurser. Projekten har fullföljts under utredningsarbetets gång. Det omfattande utredningsmaterial som KU redovisade har dessutom bedömts fortfarande vara relevant i skilda avseenden. Vi har därför, och på grund av den korta tid som har stått till vårt förfogande, inte genomfört något mera omfattande utvärderingsprogram. Vi har emellertid tagit initiativet till den utvärdering av högskoleprovet som redovisas i rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan. Vidare har vi samlat in en rad rapporter från högskolan, företrädesvis rörande sambandet mellan tillträdesreglerna och senare studieresultat. Vi behandlar erfarenheterna av tillträdet till enstaka kurser för sig i kapitel 10, beroende på att reglerna för enstaka kurser i flera avseenden

1977 - och 57

Yillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

avviker från motsvarande regler för linjerna. Detta innebär att vi här, då inte annat sägs, behandlar tillträdet till högskolans linjer. Innan vi går in på de olika frågor som utvärderingarna bör ge svar på finns det anledning att kortfattat presentera de två nyssnämnda utvärderingsprojekt som UHÄ tog initiativ till redan innan vi började vårt arbete. UHÄ:s uppföljning av de nya tillträdesreglerna var knuten till pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsala. Den påbörjades redan i samband med högskolereformen 1977 och pågick till 1983. Ansvarig för projektet var Lillemor Kim. Resultaten har redovisats i fyra rapporter jämte flera arbetspromemorior och delrapporter. Projektet behandlade funktion och effekter i en rad skiftande avseenden tillträdessystemets dock utan att belysa sambandet mellan tillträdesregler och senare studier. Att studieresultaten utelämnats sammanhänger med att projektet påbörjades redan 1977, dvs. långt innan några studieresultat förelåg. Till förklaringen hör också att sambanden mellan förkunskaper och studieresultat var kartlagda såväl av KU som i internationella undersökningar och att denna aspekt inte stod i centrum för intresset vid reformens genomförande. UHÄ:s uppföljningsprogram för högskolereformen har även omfattat projektet ”Antagningssystemets effektivitet och prognosförmåga” som letts av Sten Henrysson vid pedagogiska institutionen vid universitetet

i Umeå. Resultatet har preliminärt redovisats i UHÄ-rapporterna

1983:23 Meritvärdering och studieprognos och senare i en rapport 1985:21 med samma titel från pedagogiska institutionen i Umeå. Där redovisas en studie av sambandet mellan tillträdesregler och studieresultat för tolv olika utbildningar.

UHÄ:s studie av antagningen till enstaka kurser (UHÄ-rapport

1983:22) presenteras i kapitel 10. Från UHÄ:s egen uppföljning av antagningsförfarandet kan nämnas de rapporter som numera sammanställs för varje termin efter antagningens slut med uppgifter för varje linje/sökalternativ bl.a. om antalet platser, antalet sökande och lägsta poäng inom varje kvotgrupp. Sammanställningarna omfattar fr.o.m. höstterminen 1982 inte bara antagning som handhas av UHÄ utan även uppgifter från övriga antagningsmyndigheter. Vidare har UHÄ sammanställt statistiska uppgifter om UHÄ:s antagning höstterminen 1977 - höstterminen 1981 (UHÄ-

rapport 1984: 19) samt i en särskild rapport (UHÄ-rapport 1983:4) redo-

visat effekterna av de förändringar av urvalsreglerna som genomfördes höstterminen 1982.

5.2 Målen för 1977 års av

reformering tillträdesreglerna

Lillemor Kim och Dorothée Simon hari UHÄ-rapporten 1978:6, Tillträ-

de till högskolan, sammanfattat de mål som i förarbetena angivits som de mest framträdande för reformeringen av tillträdesreglerna 1977:

58 1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

al! ytterligare skjuta upp de kritiska valtillfällena i individens utbildnings- och yrkesval (ett fullföljande av tidigare reformer av grundskola och gymnasium):

att brygga över generationsklyftorna i utbildningssamhället genom att öppna nya vägar för vuxna och därmed också ge gymnasieutbildade som lyckats mindre bra i skolan en ”andra chans;

att främja en allsidig sammansättning av studerandegruppen och därmed också av olika yrkesgrupper i samhället;

att ta större hänsyn till den reella än den formella kompetensen och göra rekryteringen mindre beroende av de sökandes bakgrund;

arr i högskolan i större utsträckning värdera och ta tillvara erfarenheter från arbetslivet;

att främja varvning av studier och yrkesarbete eller återkommande utbildning, bl.a. viss tids yrkesarbete före högskolestudierna.

För urvalssystemet har också följande målsättningar ställts upp :

att ge individer med olika utbildningsbakgrund i princip lika möjligheter att antas;

atti första hand välja ut de studerande som med hänsyn till sina meriter har den bästa studieprognosen;

att konstruera ett system som upplevs som rättvist från den enskildes synpunkt.

Dessutom har också som grund legat en uttalad strävan:

att tillgodose kraven på tillräckliga studieförutsättningar hos dem som antas och säkerställa högskoleutbildningens utgångsnivå och kvalitet samt

att konstruera ett överskådligt och enkelt systern för tillträde och urval lätt att tillämpa och lätt att informera om, samt en effektiv antagningsorganisation.

Lillemor Kim har i en senare rapport 1979 påpekat att ”vid en jämförelse med andra länder slås man av bristen på målsättningar relaterade till högskolans interna funktion och verksamhet och till högskoleväsendets struktur. Den koppling som många utländska bedömare gör till differentieringen av högskolesystemet saknas t.ex. helt i förarbetena till den svenska tillträdesreformen”. Målen för högskolans tillträdessystem rymmer en rad motsättningar. Lillemor Kim har pekat på den motsättning som kan finnas mellan strävan till vidgad rekrytering å ena sidan och å den andra en bevarad kunskapsnivå och studiefärdighet bland de antagna. Andra mål som kan stå i motsättning till varandra är exempelvis strävan efter enhetliga regler och strävan efter att anpassa reglerna till olika utbildningars särart. Strävan efter enkla tillträdesregler kan samtidigt strida mot vad som uppfattas som rättvist. Under den långa utrednings- och beslutsprocess som föregick 1977 års förändringar av tillträdesreglerna ville företrädare för olika samhällsin-

SOU l985:57 1977 - och 59

?Yi/trädesreglerna efter erfarenheter förändringar

tressen helt naturligt framhäva olika mål för förändringen. KU pekade t.ex. på att behörighetskraven även skulle tillgodose kunskapsbehov för senare yrkesverksamhet medan KK poängterade att de särskilda behörighetskraven endast skulle tillgodose kraven på för högskoleutbildningen nödvändiga kunskaper. Efter är 1977 är det framförallt motsättningen mellan å ena sidan strävan att uppmuntra äldre att påbörja högskoleutbildning och å andra sidan önskan att underlätta direktövergång från gymnasieskolan till högskolan som har uppmärksammats. Motsättningen har blivit särskilt tydlig på grund av att samma regler använts för urvalet till flertalet högskoleutbildningar. Reglerna för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet har ställts mot önskan att enbart anta studerande på gymnasiebetyg.

5.3 Har behörighetskraven medfört tillfredsställande förkunskaper och färdigheter hos de antagna?

5.3.1 Allmänt om utvärderingsmöjligheterna

- såväl kraven behö- Huvudsyftet med behörighetsreglerna på allmän righet som kraven på särskild behörighet - är att alla som antas skall ha tillräckliga förkunskaper och eventuella övriga nödvändiga färdigheter för att kunna klara den högskoleutbildning till vilken de antagits. Det kan synas enkelt att utvärdera om behörighetskraven uppfyller nyssnämnda funktion. Erfarenheterna visar emellertid att utvärderingen är svår att göra både principiellt och praktiskt. Till de principiella problemen hör att förkunskapskraven förutsätts kunna avse både vissa specifika kunskaper och färdigheter - t.ex. att räkna med logaritmer - och förståelse, överblick och metodträning inom ett ämnesområde - t.ex. att förstå matematiska metoder och vara tränad att lösa matematiska problem. Specifika och generella kunskaper och färdigheter går ofta hand i hand men kan samtidigt delvis ersätta varandra. Goda faktakunskaper ger som regel även överblick och bidrar till metodkunskaper. Den som har en god överblick och färdighetsträning inom ett ämnesområde har större möjligheter att snabbt - och eventuellt på egen hand därigenom - Det går därför tillägna sig ytterligare nödvändiga faktakunskaper. inte att i detalj avgränsa vad som är nödvändiga förkunskaper i form av vissa fakta, vissa färdigheter etc. Andra mätproblem i sammanhanget är att olika skolor och olika linjer/läroplaner ger kunskaper som inte är identiska. Kunskaper som är aktuella eller inhämtade längre tillbaka i tiden är som regel inte heller jämförbara. Variationen i kunskaper och färdigheter kan därför vara betydande bland dem som formellt har samma behörighet. Vid en utvärdering tillstöter även andra metodproblem. Studieavbrott och studieförseningar beror inte bara på bristande förkunskaper utan kan även förklaras av en rad andra förhållanden, t.ex. att en del studerande har bytt studie- och yrkesplaner eller på förhållanden som har att göra med studieñnansiering, förvärvsarbete, familj etc. För längre ut-

60 1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

bildningar, t.ex. civilingenjörsutbildning, är det ofta svårt att exakt ange vad som skall anses vara genomgången normaltid, utbildning på eftersom större eller mindre förseningar i studierna hör till det normala studiemönstret. Till detta kommer - vilket är allmänt omvittnat - att den studerandes intresse och engagemang i studierna spelar en viktig roll för studieresultatet och ibland kan kompensera brister i förkunskaperna. Samtidigt finns det anledning att tro att undervisning och examinationskrav i högskolan ibland anpassas till de studerandes faktiska förkunskaper så att kraven höjs om många studerande har goda förkunskaper och sänks om många studerande har bristfälliga förkunskaper. Normalt antas endast studerande som formellt uppfyller behörighetskraven, samtidigt som flertalet studerande har förkunskaper som överstiger minimikraven. Högskolestudierna är ofta uppdelade på många fristående kurser och prov, samtidigt som flertalet studerande ofta behöver längre tid för att genomföra hela utbildningen än den officiella normalstudietiden. Det blir härigenom ingen klar gräns mellan vilka studerande som klarar studierna bra eller mindre bra. En av analys förkunskapernas betydelse blir därför ofta en studie av sambandet mellan förkunskaper och studieresultat utan att därför någon tydlig gräns för nödvändiga förkunskaper kan påvisas. Studieresultaten kan bl.a. mätas genom andel godkända på hela utbildningen, andel godkända på enskilda kurser och prov, studietidens längd samt i form av tilldelade kvalitetsbetyg på olika kurser och prov (t.ex. godkänd resp. väl godkänd). Uppgifter saknas emellertid ofta om de faktiska förkunskaperna. Sammantaget är det därför vanskligt att ur undersökningarna dra entyslutsatser om förkunskapskraven diga är lämpligt valda.

5.3.2 studieresultat på tolv olika högskoleutbildningar

Inom ramen för UHÄ:s utvärderingsprogram för högskolereformen initierade UHÄ redan innan utredningen hade tillsatts en studie av antagningssystemets effektivitet och prognosförmåga. Resultaten har som tidigare nämnts redovisats i rapporten Meritvärdering och studieprognos av Sten Henrysson, Monika Kriström och Anders Lexelius

(preliminärversion i UHÄ-rapport 1984:23 och slutlig redovisning i

rapport 1985:21 från pedagogiska institutionen vid Umeå universitet). Stora skillnader föreligger vanligen mellan olika utbildningar i fråga om förkunskapskrav, studiernas uppläggning och konstaterade samband mellan förkunskaper och studieresultat. I de två senare avseendena föreligger ofta även skillnader mellan samma utbildning på olika orter. Detaljundersökningar av studieresultat inom olika utbildningar måste därför göras separat för varje utbildning och ort. Följande utbildningar ingick i undersökningen:

1977 - 61

?il/trädesreglerna efter erfarenheter och förändringar

Tabell 5.1 Utbildningar och studerande som ingår i undersökningen Meritvärdering och studieprognos.

Ort Linje Antal antagna i undersökningen

Göteborg Elektrotekniklinjen 432 Lund Ekonomlinjen 28] Stockholm Ekonomlinjen 414 Stockholm Juristlinjen 355 Stockholm Maskintekniklinjen 218 Umeå Ekonomlinjen 4l7 Umeå Förvaltningslinjen 250 Umeå Jägmästarlinjen 183 Umeå Kemistlinjen l0O Umeå Matematikerlinjen 88 Uppsala Religionsvetenskapliga linjen l67 Uppsala Veterinärlinjen 266 Källa: Henrysson m. fi. 1984.

Undersökningen avsåg endast utbildning som redan före år 1977 fanns vid universiteten och de tekniska högskolorna. För varje linje studerades nybörjarna ett eller ett par år närmast efter högskolereformen år 1977. Studieresultaten insamlades som regel fram till år 1982 eller år 1983. Undersökningen var inte inriktad på att försöka finna vad som är nödvändiga förkunskaper för olika utbildningar. Syftet var i stället att studera studieresultat i högskolan mot bakgrund av behörighets- och urvalsreglerna. Variationen ifråga om studieresultat är stor bland studerande tillhöriga olika kvotgrupper. Inom alla grupper finns det studerande som klarar studierna bra resp. dåligt. Det är viktigt att betona att skillnaderna mellan grupperna är genomsnittliga skillnader. Genom att det ofta är få antagna i vissa kvotgrupper kan genom variationen mellan slumpen grupperna bli extra stor. Det händer härigenom ibland att ett fåtal elever antagna i kvotgrupperna 2, 3 eller 4 klarar studierna bättre än eleverna antagna i kvotgrupp l - eller att samtliga elever i kvotgrupperna 2, 3 eller 4 har avbrutit studierna. Den variationen medför slumpmässiga också att studieresultaten på en utbildning varierar från år till år. I tabell 5.2 visas ett exempel på hur skillnaderna i studieresultat för olika kvotgrupper kan se ut för en utbildning. (Just detta exempel visar en ovanligt stor skillnad i studieresultat mellan studerande antagna i kvotgrupperna 1 och 2.) En allmän sammanfattning av resultaten är att ju bättre förutbildning de studerande har - mätt i t.ex. antal år i gymnasieskolan eller uppnått -- klarar medelbetyg ju bättre de genomsnittligt sett senare högskolestudier - mätt i form av andelen som avlagt examen, andelen som god- . känts studietidens eller andelen på olika prov, längd som fått betyget väl godkänd på olika kurser. Denna tendens är tydlig. Men skillnaden i studieresultat, t.ex. skillnaden i andelen godkända, är ofta inte särskilt stor och av och till förekommer avvikelser från det generella mönstret. Mätt med statistiska mått den variation tycks i förkunskaperna som

1977 - och

62 ?TI/trädesreglerna efter erfarenheter förändringar

Tabell 5.2 Andel examinerade t. o. m. höstterminen 1983 bland antagna höstterminen 1979 till ekonomlinjen vid universitetet i Lund.

Källa: Henrysson m. fl. 1984.

förekommit bland nybörjarna inte ha haft någon dramatiskt stor betydelse för skillnaderna i studieresultaten. De tydliga men som regel små skillnaderna i studieresultat kan synas motsägelsefulla. Den viktigaste förklaringen till att skillnaderna inte blir så stora är att endast behöriga sökande antas, dvs. alla antagna skall kunna klara utbildningen. Till skillnader i enskilda studerandes studieresultat bidrar förutom skillnader i förkunskaper bl.a. att de studerande byter studieplaner, har problem med studiefmansieringen eller är olika intresserade av studierna, vilket ”kamouflerar” de förmodligen starkare samband mellan förkunskaper och studieresultat som skulle framträda om det inte förekom andra skäl till studieavbrott och studieproblem. Till att sambanden mellan tidigare utbildning och studieresultat inte är så starka i denna undersökning kan även tänkas bidra att s.k. dubbelbehöriga studerande klassificerats efter den utbildning som låg till grund för antagningen (kvotgruppstillhörigheten) och inte efter sin högsta utbildning. Rapportförfattarna har själva i sammanfattningen nämnt följande resultat från undersökningen: D Studerande som i huvudsak kommer direkt från de treåriga gymnasielinjerna klarar sig bäst. D Det är svårt att utifrån undersökningen dra generella slutsatser om antagna i kvotgrupperna 2-4 på grund av att det ofta är få antagna i dessa kvotgrupper. Bland antagna i kvotgrupp 4 finns både elever som klarar sig mycket bra och elever som klarar sig tämligen dåligt. D Antagna från tvååriga linjer tenderar att klara sig sämre än antagna från treåriga linjer. Elever från gymnasieskolans treåriga naturvetenskapliga linje och från den fyraåriga tekniska linjen tenderar att klara sig bättre än övriga studerande, även på andra linjer i högskolan än de tekniska och naturvetenskapliga. D Betyg förvärvade genom intensivstudier vid sidan av gymnasieskolan (dvs. komvux m.m.) eller efter genomgången gymnasieskola tycks ofta ha ett sämre värde för fortsatta studier. D Många intervjuade lärare har särskilt nämnt problem med bristande kunskaper i engelska och svenska samt bristande studievana. Ytterligare resultat från denna undersökning redovisas nedan i avsnitt 5.3.3.

SOU |985:57 1977 -

Tillträdesreglerna efter erfarenheter och förändringar 63

5.3.3 Andra undersökningar rörande förkunskapernas

betydelse

Vi har från universitet och högskolor fått ett flertal rapporter som belyser de studerandes förkunskaper och dessas betydelse för högskolestudierna. Det erhållna materialet är av mycket skiftande art, allt ifrån avhandlingar och resultat av fleråriga utvärderingsprojekt till enkla sammanställningar och uttalanden av studierektorer, linjenämnder och lärare. Till en del avser rapporterna också förhållandena före år 1977, vilket emellertid spelar mindre roll för de utbildningar vars särskilda behörighetskrav inte nämnvärt påverkades av l977 års reform. 1 det följande redovisas exempel på de undersökningar som utredningen tagit del av. För tillträde till de fyraâriga civilingenjörsutbildningarna har sedan lång tid krävts kunskaper i matematik, fysik och kemi motsvarande treårig naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje. Numera krävs minst betyget 3 i vart och ett av dessa ämnen (tidigare krävdes minst medelbetyget 3,0 i samma ämnen). Högskolereformen l977 har inte medfört någon större förändring av rekryteringen till dessa utbildningar (se avsnitt 5.4.3). Trots att utbildningarna har högt ställda krav på förkunskaper i b1.a. matematik har det redan före l977 från berörda högskolors sida hävdats att många studerande har otillräcklig räknefärdighet. Detta är således ett problem som inte i första hand beror på tillträdesreglernas utformning sedan l977. Det har snarare förknippats med 1960-talets läroplansförändringar i grundskolan och gymnasieskolan och införandet av den s.k. nya matematiken (Håstad 1978). Bristande förkunskaper i matematik har emellertid ansetts vara en viktig orsak till

studieavbrott vid de tekniska högskolorna (se t.ex. UHÄ-rapport

1975:18, 1984:26 och 1985:15). För att poängtera matematikkunskapernas betydelse har b1.a. föreslagits krav på minst betyget 4 och att viktning skall återinföras vid urvalet. Den förhållandevis lilla gruppen antagna med annan utbildning än

treårig gymnasieskola är mycket heterogen.Problem har rapporterats för

studerande med komvux-betyg (Lundqvist 1981). lnom ramen för pro-

jektet Arbetslivserfarenhet som en resurs i högskolan (UHÄ-rapport

1982:12) har Bodil Jönsson studerat studieavbrotten bland minst 24 år gamla nybörjare vid civilingenjörsutbildningarna i Lund. Bland dessa studerande var studieavbrott vanliga, bland annat på grund av dåliga studieresultat och tidsbrist. En del av dessa studerande klarade dock studierna väl. Bodil Jönsson pekar på att högskolan inte anpassat sin undervisning till de nya grupperna av studerande. Som regel uppvisar betyg i enskilda ämnen relativt svaga samband med senare studieresultat inom högskolan. Betyg i matematik har dock enligt flera undersökningar ett förhållandevis högt prognosvärde för senare tekniska och naturvetenskapliga studier. Detta kan illustreras av uppgifter som vi fått från tekniska högskolan i Lund. Uppgifterna avser nybörjare på civilingenjörslinjerna åren 1970 och 1971 som hade högst tre år gamla sifferbetyg från det nya gymnasiet. I undersökningen ingår inte studerande som bytt linje eller bytt till annan teknisk högskola.

64 ?il/trädesreglerna efter 1977 - erfarenheter och förändringar

Tabell 5.3 Uppgifter från tekniska högskolan i Lund avseende nybörjare på civilingenjörslinjerna åren 1970 och 1971.

inom åtta år (procent) Medelstudietid för examinerade 7,3 5,9 5,3 5,I inom åtta år

Liknande uppgifter har publicerats i UHÄ-rapport 1984:26 för Chal-

mers tekniska högskola, men skillnaderna mellan studerande med olika betyg var i denna undersökning inte lika stora. Det bör i detta sammanhang nämnas att man vid de tekniska högskolorna fortlöpande har försökt minska problemen som sammanhänger med att många studerande varit dåligt förberedda för de krav som ställs på färdigheter i matematik. Man har bl.a. startat propedeutiska kurser vid utbildningens början och räknegrupper under det första läsåret. För läsåren 1975/76 och 1976/77 fick de tekniska högskolorna ökade anslag för att kompensera att de studerande utgjorde en mera heterogen grupp än tidigare med avseende på förkunskaper och studieförutsättningar. Liknande förstärkningar har även givits budgetåren 1983/84 och 1984/85. Från agronom- och hortonomlinjerna föreligger en undersökning som visar studieresultat i matematik och kemi i relation till tidigare gymnasieutbildning. För behörighet för dessa linjer krävs tre årskurser matematik (på naturvetenskaplig, fyraårig teknisk, samhällsvetenskaplig eller ekonomisk linje), tre årskurser kemi och fysik (på naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje) samt två årskurser biologi (eller genomgången tvåårig jordbrukslinje). Agronom- och hortonomlinjerna inleds med ett års lantbruks- resp. trädgårdspraktik, varefter de teoretiska studierna inleds med kurser i matematik och kemi om sammanlagt 13 poäng. Resultatet vid första provtillfället efter genomgången kurs läsåret l982/ 83 framgår av tabell 5.4.

Tabell 5.4 Andel godkända vid första provtillfället på kurser i matematik och kemi bland nybörjare läsåret 1982/83 pâ agronomlinjen och hortonomlinjen.

Andel godkända vid första provtillfället, procent Kurs Genomgången Annan förutnaturvetenskaplig bildning linje

Källa: Aldén m. fl. l984. Av tabellen framgår tydligt att elever från naturvetenskaplig linje vid utbildningens början har väsentligt bättre studiefärdighet i matematik

z i 1977 -

Tillträdesreglerna efter erfarenheter och förändringar 65

och kemi än övriga studerande, vilka ofta genom i komkomplettering vux uppnått den nödvändiga behörigheten. I berörda lärares kommentar till undersökningen påtalas särskilt att kompletteringsstudier i komvux inte tycks motsvara gymnasieutbildningen (Aldén m.fl. 1984). Senare l uppföljningar, som ännu inte har publicerats, har givit samma resultat som de nyss nämnda för läsåret 1983/84, varvid studerande från fyraårig teknisk linje uppvisat lika goda resultat som studerande från naturvetenskaplig linje. Det har också visat sig att skillnaderna i studieresultat mellan studerande från naturvetenskaplig och studerande linje övriga avtar senare under studierna. Utbildnings/injerna för administrativa, ekonomiska och sociala yrken skiljer sig markant från de tekniska utbildningslinjerna att fr.o.m. genom år 1977 de särskilda behörighetskraven UHÄ:s beslut till stor del enligt

har byggt på den tvååriga sociala linjen i gymnasieskolan. Det innebär

att de särskilda behörighetskraven för många linjer sattes lägre än vad KK föreslog i sitt betänkande år 1974 och vad som anmäldes för riksdagen i prop. 1975:9. Enligt UHÄ:s beslut krävs emellertid tre årskurser matematik fr.o.m. höstterminen 1986 för tillträde till För ekonomlinjen. närvarande pågår en diskussion om en ytterligare av förkunhöjning skapskraven till berörda linjer, bl.a. genom att krav på tre årskurser matematik införs för flera linjer. Bakgrunden är att berörda vid organ flera - men inte vid alla - anser att nuvarande högskoleenheter förkunskapskrav är otillräckliga. Vid institutionen för Statskunskap vid universitetet i Lund har gjorts flera av de studerandes undersökningar förkunskaper i Statskunskap. Dessa har visat att äldre studerande i genomsnitt har bättre förkunskaper än de yngre studerande som kommer direkt från gymnasieskolan (Albinsson).

1 UHÄ-rapporten 1984:28 har föreslagits

en revidering av utbildningen för storhushåll, internat och kostterapeutisk verksamhet innefattande en höjning av förkunskapskraven, eftersom de studerande har otillräckliga förkunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen. UHÄ har i sin anslagsframställning för budgetåret 1986/87 föreslagit en omläggning av utbildningen i enlighet med utredningens förslag. För de långa vårdutbildningarna, dvs. läkarlinjen, tandläkarlinjen, apotekarlinjen och veterinärlinjen, gäller i huvudsak krav på tre årskurser matematik och fysik samt två årskurser kemi och biologi. l de naturvetenskapliga ämnena motsvarar kraven i huvudsak naturvetenskaplig eller teknisk i gymnasieskolan. fyraårig linje Som framgår av avsnitt 5.4 har den hårda konkurrensen om platserna medfört att på läkarlinjen många nybörjare har höga gymnasiebetyg och/eller tidigare erfarenheter av högskoleutbildning. Medelåldern bland de antagna är förhållandevis hög. Läkarlinjen i huvudsak studerande rekryterar som är angelägna att bli läkare. Trots att utbildningen är lång och krävande är det enligt en rapport från karolinska institutet en stor andel av de studerande som fullföljer utbildningen, vilket även gäller studerande med sämre förkunskaper än flertalet nybörjare: Bland nybörjare institutet på karolinska höstterminerna l975 och 1977 - vilka har studerats särskilt - har det visat sig att unga och äldre nybörjare klarat sig ungefär lika bra men att

S-Tilllräde till högskolan

66 Tillträdesreglerna efter 1977 .- erfarenheter och förändringar

det finns en tendens till att unga nybörjare tagit längre tid på sig i studierna och efter elva terminer hade en något högre avbrottsfrekvens (Dominique 1985). Till de s.k. medellånga vårdutbildningarna räknas bl.a. hälso- och sjukvårdslinjen, medicinska servicelinjen och sociala omsorgslinjen (dessa linjer har ersatt bl.a. sjuksköterskelinjen, medicinska assistentlinjen, laboratorieassistentlinjen och sociala servicelinjen). De tre nya linjerna bygger på tvåårig vårdlinje i gymnasieskolan. Behörighet för medicinska servicelinjen kan även uppnås via den tvååriga sociala linjen och vissa treåriga linjer, medan behörighet för sociala omsorgslinjen även kan nås bl.a. via gymnasieskolans sociala servicelinje. Syftet med gymnasieskolans vårdlinje är att förbereda för både yrkesverksamhet och fortsatta studier. Timplanen för vårdlinjen omfattar ett stort antal timmar i olika vårdämnen, medan matematik och naturvetenskapliga ämnen inte är obligatoriska. Flera utvärderingar har påtalat problem med att en del av nybörjarna på högskolans medellånga vårdlinjer har otillräckliga förkunskaper, främst i ämnena matematik, fysik och kemi

(se bl.a. UHÄ-rapporten 1984:8, Forsberg 1983 och Persson 1984). Det

har även påpekats att de lågt ställda kraven i bl.a. språk och matematik försvårar en senare övergång till forskarutbildning för studerande från de medellånga vårdlinjerna. Vi har också fått skrivelser från berörda skolor och elever om problem med förkunskapskraven. Mot bakgrund av de uppmärksammade problemen övervägs för närvarande en översyn av såväl vårdlinjens utformning som behörighetskraven för de medellånga vårdlinjerna i högskolan. En stor del av högskolans lärarutbildning byggde redan före år 1977 på tvåårig gymnasieskola i första hand på den sociala linjen. Hit hör bl.a. lågstadielärarutbildningen, mellanstadielärarutbildningen och förskollärarutbildningen. Till dessa lärarutbildningar har emellertid rekryterats sökande med en mycket varierande bakgrund många antagna har kommit också från gymnasieskolans treåriga humanistiska och samhällsvetenskapliga linjer. Inom ramen för det s.k. GUME-projektet vid institutionen för praktisk pedagogik vid universitetet i Göteborg har förkunskaperna i matematik bland antagna till låg- och mellanstadielärarutbildningen stude-

rats fr.o.m. vårterminen 1975 till höstterminen 1977 (Lindblad 1978).

Motsvarande studie har gjorts av förkunskaperna i svenska t.o.m. höst-

terminen 1978 (Lindblad 1979). Undersökningarna omfattadei princip

alla antagna studerande i hela landet, vilka fick genomgå ett diagnostiskt prov vid utbildningens början. Proven visade att en stor del av de antagna hade så låga resultat på proven att de av provkonstruktörerna bedömdes vara i behov av stödundervisning. Förkunskaperna i matematik sjönk under den studerade perioden och vid slutet hade enligt nyssnämnda bedömning bortemot hälften otillräckliga förkunskaper i matematik. Andelen som bedömdes ha otillräckliga förkunskaper i svenska var mindre, ca 30 procent, och kunskapsnivån i stort sett konstant. Någon uppföljning av studieresultaten senare under lärarutbildningen eller kunskapsnivån vid utbildningens slut ingick inte i projektet. De bristfälliga förkunskaperna i nyssnämnda ämnen, vilka båda ingår

1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar 67

bland de särskilda behörighetskraven, befanns bl.a. bero på att sökande med låga betyg i dessa ämnen kunde kompensera detta genom höga betyg i andra förkunskapskravsämnen. Undersökningen bidrog-till att regeringen efter förslag av UHÄ beslutade att kraven på särskild behörighet fr.o.m. läsåret 1984/85 kan utformas så att minst betyget 3 krävs i enskilda ämnen; Förkunskapskraven för lärarutbildningen har vid olika tillfällen uppmärksammats i den allmänna debatten. Undersökningar av de faktiska förkunskaperna och dessas samband med senare studieresultat förefaller dock vara ovanliga. Vi har trots efterforskningar inte funnit någon sådan. Vi har samtidigt noterat att inom flertalet lärarutbildningar en mycket hög andel av de studerande fullföljer utbildningen, vilket synes sammanhänga med en tradition inom detta område att i det längsta undvika att underkänna någon studerande. Tilläggas bör att riksdagsbeslutet våren 1985 om en ny lärarutbildning för grundskolan förutsätter att de särskilda behörighetskraven i för utbildningen relevanta ämnen normalt kommer att innebära krav på tre årskurser i gymnasieskolan (prop 1984/85:122, UbU 1984/85:31, rskr 1984/852366). Flertalet utbildningslinjer inom sektorn för utbildningför kultur- och informationsyrken är inriktade mot de konstnärliga yrkesområdena. För dessa gäller som regel helt andra särskilda behörighetskrav än krav på betyg i vissa ämnen från gymnasieskolan. Exempelvis krävs för tillträde till konstfackskolans linjer att den sökande vid antagningsproven visar sig ha förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen”. För antagning till danspedagogutbildningen krävs att den sökande ”har god dansunderbyggnad med mångårig träning, lämplig fysik, musikalitet och rytmsinne samt utpräglat intresse för pedagogiskt arbete, gärna tidigare yrkesverksamhet samt goda kunskaper i svenska språket. Vi har inte närmare gått in på hur dessa behörighetskrav fungerar i praktiken. Bedömningen av den sökandes behörighet anslutning till bedömgörs i ning av arbetsprover, uppspelningar etc, vilka även ligger till grund för urvalet (se bilaga 3). Undantagsvis förekommer att vissa platser vid de konstnärliga utbildningarna blir obesatta med hänvisning till brist på lämpliga och därmed behöriga sökande. T.o.m. vårterminen 1980 gjordes antagningen till journalistlinjen på grundval av ett prov, som bl.a. omfattade färdigheter i svenska. Antagningen har därefter skett efter i stort sett samma regler som för övriga högskoleutbildningar. För särskild behörighet har hittills krävts två årskurser i svenska, historia, samhällskunskap och matematik, varvid minst medelbetyget 3,0 skall ha uppnåtts i dessa ämnen. Fr.o.m. höstterminen 1986 krävs emellertid i svenska två årskurser med minst betyget 3. Kravet i svenska har således satts lägre än journalistutbildningsutredningens förslag, som innebar ett krav på tre årskurser i svenska (se SOU l975;25 samt prop. 1976/77:59). En arbetsgrupp tillsatt år 1982 av linjenämnderna för journalistlinjen i Stockholm och Göteborg har i en rapport konstaterat att andelen studerande med bristfälliga kunskaper och färdigheter i svenska ökat sedan de nya antagningsreglerna började tillämpas. Linjenämnderna har därför föreslagit ett återinförande av särskilt antagningsprov, i första hand ett prov för urval av sökande, i andra hand ett

\

68 -

?TI/trädesreglerna efter 1977 erfarenheter och. förändringar

behörighetsprov. UHÄ har nyligen låtit utreda möjligheterna att införa ett behörighetsprov. Vår principiella syn på detta förslag redovisar vi i avsnitt 8.7. .I samband med en översyn av religionsvetenskapliga linjen år 1981 fann UHÄ att det för denna linje krävdes bredare förkunskaper än dem som hade gällt fr.0.m. höstterminen 1977 (Bäckström, 1984). Fr.o.m. läsåret l984/85 har därför krav på filosofi en årskurs och psykologi en årskurs återinförts. Utöver ovan exemplifierade problem som sammanhänger med behörighetskraven för olika utbildningar med otillräckliga förkunskaper har vi i olika sammanhang fått del av uppgifter om otillräckliga språkkunskaper inkl. otillräckliga färdigheter i svenska. Problemen kan delas upp i tre grupper, nämligen bristande färdigheter i svenska och engelska hos svenska studerande, bristande språkfärdigheter hos utländska studerande samt svårigheter att införa kurslitteratur på andra främmande språk än engelska. Problem med bristande kunskaper i svenska har, som redan nämnts, redovisats för klasslärarutbildningen och journalistlinjen. Därutöver har vid ett flertal kontakter vi haft med företrädare för högskolan redovisats att det finns studerande med sådana bristfälliga färdigheter i svenska och engelska att de har stora svårigheter att klara skriftliga arbetsuppgifter på svenska resp. att läsa engelsk kurslitteratur (jämför den ovan refererade sammanfattningen av UHÄ- rapporten l984:3.). Eftersom dessa problem vanligen endast avser ett fåtal studerande finns det nästan ingen dokumentation som belyser dessa problem. l en utvärdering av juristlinjen (Adlercreutz, 1985) nämns dock problemet med bristande färdigheter i svenska trots att just denna linje har krav på tre årskurser i svenska. Problemen måste ses mot bakgrund av att för allmän behörighet krävs två årskurser svenska och engelska motsvarande kraven på den sociala linjen utan krav på visst lägsta betyg, dvs. betyget l är tillräckligt. Endast ett fåtal utbildningar har därutöver särskilda behörighetskrav i svenska och engelska; det är främst för utbildningen av lärare som kommer att undervisa i dessa ämnen som krav ställs på kunskaper i svenska och engelska utöver den allmänna behörigheten. Utländska studerande har i många fall allvarliga studieproblem på grund av bristande kunskaper i svenska och ibland även i engelska. Gruppen utländska studerande omfattar många kategorier av sökande. Som regel väljer man i antagningssammanhang att i stället tala om sökande utan svensk förutbildning resp. sökande med annat modersmål än svenska. Bland de utländska studerandena ingår både s.k. gäststuderande, invandrare och flyktingar. Språkproblemen gäller i någon mån studerande från Finland och Island men främst icke-nordiska studerande. Vi har från olika högskoleenheter fått uppgifter om studieresultat och studieproblem för utländska studerande som tydligt visar att hittillsvarande behörighetsregler inte är tillfyllest när det gäller att garantera att de sökande kan följa undervisning på svenska samt läsa engelsk kurslitteratur. För utbildningar som innefattar kontakter med patienter och elever förekommer även i dessa sammanhang problem på grund av

N

erfarenheter

1977 - och 69

Tillträdesreglerna efter förändringar

bristande färdigheter hos en del studerande att tala och förstå svenska. Antalet utländska studerande är som regel lågt inom enskilda utbildningar, vilket bidrar till att det är ont om undersökningar som belyser deras förkunskaper och studieresultat. l den tidigare nämnda uppfölj-

ningsundersökningen av Sten Henrysson mfl. (UHÄ-rapport 1984:23)

redovisas för förvaltningslinjen att ca en tredjedel av de utländska stu-

derandena avbröt studierna, medan avbrottsfrekvensen bland övriga

studerande var ca 7 procent. l samband med att antalet sökande till tandläkarutbildningen minskat har för närvarande antalet utländska studerande drastiskt ökat på denna utbildning, vilket medfört stora pedagogiska problem (Dominique 1985). Språkproblemen framkommer

även vid enkäter som gjorts till utländska studerande (Kihlbaum 1978,

skrivelse från antagningsnämnden vid universitetet i Uppsala 1978-09- 13 samt Grau 1977). Nuvarande behörighetskrav är uppenbart otillräckliga när det gäller att garantera att formellt behöriga utländska studerande kan fullfölja den utbildning till vilken de har antagits. Det har vidare omvittnats att språkproblemen är större såväl för de studerande som för lärarna om ett

stort antal studerande med annat modersmål än svenska antas till samma

utbildning. Studerande från andra delar av världen än Europa och Nordamerika har enligt uppgift ofta större svårigheter än övriga utländska studerande att följa undervisningen på grund av bristfälliga kunskaperi såväl svenska som i engelska. Problemen för studerande med utländsk förutbildning ledde år [978 till att en särskild utredning, gäststuderandekommittén, tillsattes. Denna redovisade sina förslag i betänkandet (Ds U l98l :8), Utländska studerande i Sverige, vilket i sin tur låg till grund för riksdagsbeslut 1984 om en ny ettårig preparandutbildning för utomnordiska gäststuderande. Antagning såväl till preparandutbildningen som till grundläggande högskoleutbildning görs samtidigt som ansökan om uppehållstillstånd i Sverige prövas. Till preparandutbildningen kan antas 300 gäststuderande per år, varvid högst 20 procent av det totala antalet antagna till en och samma utbildning får komma från ett och samma land. Till termin 2 kan även antas sökande som är invandrare eller flyktingar i Sverige, vilka även de samtidigt antas till den grundläggande högskoleutbildningen. För termin 2 är antalet studerande maximerat till 600 (prop. 1983/ 84:1 15, UbU 1984/85:3, rskr 1984/85:20). Antagning till den nya preparandutbildningen handhas av UI-là och har första gången gjorts inför höstterminen 1985. Krav på förkunskaper i andra främmande språk än engelska förekommer endast för olika lärarutbildningar med språklig inriktning samt för ekonomlinjens gren med internationell inriktning. Detta innebär för övriga utbildningslinjer att obligatorisk kurslitteratur inte kan förekom- * ma på andra språk än svenska och engelska. Med nuvarande frihet för eleverna att i gymnasieskolan välja ett andra och tredje främmande språk bland ett flertal alternativa språk torde det inte finnas någon enkel lösning på detta problem. Ovanstående redogörelse för erfarenheter av behörighetskraven präglas av de problem som har framkommit. Den gör inte anspråk på att vara

70 1977 -

Tillträdesreglerna efter erfarenheter och förändringar

en fullständig redogörelse för alla problem som berör förkunskapskraven - underlag har saknats för en sådan fullständig översikt för alla högskolans linjer. Det är inte heller troligt att man inom alla linjer anser sig ha problem med förkunskaperna. Det är helt naturligt att man inom högskolan önskar sig så kunniga och intresserade studerande som möjligt. Det finns många åsikter om hur detta skall uppnås. Samtidigt har vi noterat att man inom högskolan inte alltid önskar höja behörighetskraven, eftersom man då riskerar att utestänga lämpliga sökande eller få för få sökande. Vi har i något fall även funnit att klagomål på bristande förkunskaper inte haft stöd i någon utvärdering, samtidigt som vi i andra fall funnit att det saknats undersökningar som belyst väsentliga problem som kan misstänkas ha ett samband med bristande förkunskaper hos de studerande. De undersökningar som belyst förkunskapskravens betydelse anser vi emellertid ha givit tillräckligt underlag för följande sammanfattande bedömning rörande förkunskapskraven: D bättre förkunskaper leder som regel till bättre studieresultat i högskolan; de konstaterade skillnaderna är emellertid inte alltid så stora, bl.a. beroende på att undersökningarna bara omfattar studerande som uppfyller de formella kraven och på att studieresultaten är beroende av många andra omständigheter än enbart förkunskaperna D de problem med bristande förkunskaper som har rapporterats gäller nästan bara förkunskaperna i svenska, engelska, matematik, fysik och kemi D de låga förkunskapskraven i svenska och engelska inom ramen för den allmänna behörigheten medför att behöriga studerande kan ha helt otillräckliga kunskaper och färdigheter i dessa ämnen för att kunna detta är bl.a. ett problem följa utbildningen; vid antagningen av utländska studerande.

Vi vill samtidigt påpeka att för många utbildningar saknas undersökningar eller andra utvärderingar som belyser sambandet mellan förkunskaper och studieresultat. I andra sammanhang, t.ex. när det har gjorts enkäter till högskoleföreträdare om önskvärda förkunskaper, har det ofta poängterats att en god allmänorientering och god studiefärdighet är nödvändiga eller har stor betydelse för senare högskolestudier. Dessa egenskaper är ofta kombinerade med goda kunskaper även i de särskilda behörighetsämnena. Man kan därför vid undersökningar konstatera att antingen specialkunskaper eller god allmän orientering är väsentliga beroende på hur undersökningen görs. De i avsnitt 3.3 nämnda undersökningarna, som visade att medelbetyget från gymnasieskolan oftast uppvisar ett högre prognosvärde för framgång i senare studier än betyg i enskilda skolämnen kan bl.a. ses som ett indicium på den betydelse en bred allmän orientering har för alla slag av högskoleutbildning. Vilken roll bristande förkunskaper spelar för sådana studieavbrott som beror på direkta studiemisslyckanden är svårt att avgöra. Andra viktiga orsaker till studieavbrott är byte av yrkes- och studieplaner, svårigheter att hinna med studierna och svårigheter att finansiera studierna. Men dåliga förkunskaper kan i sin tur vara en bidragande orsak

1977 - och 71

Tillrrädesreglerna efter erfarenheter förändringar

till alla dessa skäl för studieavbrott. l en rapport från pedagogiska institutionen vid universitetet i Stockholm, Studiemisslyckanden i hög- skolan något av ett problem (Bessman och Olofsson 1980), påpekas att en av orsakerna till studieproblemen är att “förkunskapskraven är felaktigt beskrivna i förhållande till vad som krävs i realiteten”. Vi återkommer i senare kapitel till vikten av att ”signalsystemet från högskolan till de framtida sökande i bl.a. gymnasieskolan fungerar på ett riktigt sätt.

5.3.4 Övriga behörighetskrav

De särskilda behörighetskraven omfattar i vissa fall även andra krav än sådana som gäller vissa gymnasiekunskaper. De särskilda behörighetskrav som förekommer för de konstnärliga utbildningarna har redan nämnts ovan. Ca 30 allmänna utbildningslinjer har krav på arbetslivser- - hörselvårdsassistentfarenhet, se bilaga 2. Några linjer logopedlinjen, - och syn. Vi har inte linjen och sjöbefälslinjerna har krav på hörsel tagit del av några negativa erfarenheter rörande dessa krav, bortsett från att kravet på arbetslivserfarenhet för tillträde till den nya linjen för personal- och arbetslivsfrågor anses vara en viktig orsak till att det har varit svårt att fylla platserna på denna linje. För ett flertal linjer har det diskuterats om det är motiverat att införa krav på förpraktik. Som exempel kan nämnas de diskussioner som förts om obligatorisk förpraktik för olika vårdutbildningar resp. för olika lärarutbildningar. Förslag om obligatorisk förpraktik motiveras ibland även med att detta antas leda till ett säkrare utbildnings- och yrkesval bland de studerande. Motiveringen för dessa krav är som regel att man önskar att de studerande skall ha praktiska erfarenheter av samhället eller av de arbetsområden mot vilka utbildningen är inriktad.

5.3.5 Förändringar av behörighetsreglerna

Erfarenheterna av behörighetsfrågorna har inte medfört några genomav dessa sedan har gripande förändringar 1977. Två slag av förändringar dock redan nämnts, dels att man fr.o.m. höstterminen 1984 för nämligen allt flera linjer kräver minst betyget 3 i enskilda förkunskapskravsämnen, dels att UHÄ vid flera tillfällen har ändrat- och då vanligen skärpt - de särskilda för olika utbildningslinjer. Erfarenförkunskapskraven - bl.a. i avsnitt heterna från antagningen till läkarlinjen vilka redovisas 5.3.3 - medförde att en högsta ålder infördes för antagning till läkarlinfr.o.m. höstterminen 1982. Detta innebar formellt en ändring av jen 1981/82:l93, UbU 1981/82:33, rskr 1981/ behörighetsreglerna (prop. 822372). Ett helt annat förändring är att de för högskolan slag av väsentlig har kommit att omfatta allt flera av höggenerella behörighetsreglerna skolans Detta beror på att många utbildningar som år l977 införlinjer. Iivades först i efterhand fått tillträdesregler till med högskolan anpassade högskolans regelsystem. Detta framgår av tabell 5.5.

72 -

Tillträdesreglerna efter 1977 erfarenheter och förändringar

Tabell 5.5 Översikt över ändringarna av tillträdesreglerna sedan 1977.

Förändring Beslut Gäller fr. o. m. Behärighelsregler - Krav kan föreskrivas på lägst betyget 3 i grupper av förkun- SFS 1979:857 ht 1980 skapsämnen - Krav kan föreskrivas på lägst betyget3 i enskilda förkunskaps- Prop. 1979/80:158 ht 1983 ämnen - Övre gräns för antagning till läkarlinjen 44 år Prop. 198 1/82: 193 ht 1982

K voteringsxystemet - Grupperna 1A och 2A utökas från 20 till 30 procent av platser- Prop. 1979/80:158 vt 1981 na inom respektive kvotgrupp . - Ändrad antagningsordning för grupperna 1A och l respektive (Prop. 1979/80:158) vt 1981 2A och 2 Beslut av UHÄ - En tredjedel av platserna reserveras för sökande med högst tre Prop. 1980/81 :184 ht 1982 år gamla betyg - Sökande med avgångsbetyg från komvux får inte delta i urvalet Prop. 1980/81 : 184 ht 1984 bland sökande med högst tre är gamla betyg - Sökande som inte antagits vid tre tillfällen trots högsta poäng Prop. 1980/81:184 ht 1981 får företräde, den s. k. lottningsgarantin - Sökande med utländsk förutbildning får samtidigt tillhöra ut- Prop. 1983/84:1 15 ht 1986 länningsgruppen och övriga kvotgrupper Meritvärdering av betyg - Kompletteringsbetyg kan sänka betygsmedelvärdet Prop. 1979/80:158 ht 1984 - Betyg i ämnen som krävs för särskild behörighet får inte stry- Prop. 1979/80:158 ht 1984 kas vid medelvärdesberäkningen

llleritvärdering av arbetslivserfarenhet

- Poäng ges inte för arbete som bedrivits parallellt med studier i Prop. 1978/79: 100 ht 1980 gymnasieskolan - Vârdarbete i den várdades hem får tillgodoräknas Prop. 1979/80:158 vt 1981 - Kravet på nio månaders sammanhängande arbete slopas Prop. 1979/80:158 vt 1981 - inte Föreningslivserfarenheter tillgodoräknas Prop. 1979/80:158 ht 1982 - för arbetslivserfarenhet Totalpoängen minskas från 2,0 till 1,7 Prop. 1979/80:158 ht 1982 motsvarande en minskning från fem till tre års heltidsarbete Ändrad tillämpning av behörighets- och urvalsreglerna - Generell införs antagningsbegränsning UbU 1978/79:31 ht1979 - De generella tillträdesreglernatillämpas även för förskollärar- Prop. l976/77:76 ht 1980 linjen, fritidspedagoglinjen och linjen för kost och näringseko- Prop. 1977/78: 100 ht 1980 nomi 4 Urvalet tilljournalistlinjen görs i huvudsak enligt de generella Prop. 1976/77:59 ht 1980 reglerna - De generella tillträdesreglerna tillämpas även för de medel- Prop. 1978/79:197 ht 1982 långa vårdutbildningarna - De generella tillträdesreglerna tillämpas även för barnavårds- Prop. 1981/822100 ht 1984 lärarlinjen, textillärarlinjen, hushållslärarlinjen samt bild- Regeringsbeslut lärarlinjen 1981-12-22 - Ändrad ordning för antagning av utomnordiska gäststuderan- “ Prop. 1983/84:115 ht 1985 dem.m.

1 1977 -

Tillträdesreglerna efter erfarenheter oclhfärändringar 73

5.4 Erfarenheterna av

högskolans urvalssystem

5.4.1 Gällande urvalsregler sedan 1977

Antagningen av sökande görs normalt i tre steg: D Granskning av de sökandes behörighet. EI Fördelning av behöriga sökande på kvotgrupper. E] Urval av sökande inom de olika kvotgrupperna.

Behörighetsreglerna har behandlats i föregående avsnitt. För att underlätta läsningen av den följande erfarenhetsredovisningen redovisar vi en kortfattad översikt över de urvalsregler som infördes den l juli 1977. De förändringar som därefter har gjorts redovisas i avsnitt 5.4.4 och i tabell 5.5. En utförligare redovisning av de nu gällande urvalsreglerna återfinns i bilaga 3. Den kvotgruppsindelning som gällde under åren 1977-1980 fick följande utformning:

K votgrupp

l Sökande med allmän

behörighet från tre/fyraåriga linjer i gymna-

sieskolan i

l A 20 procent av platserna inom kvotgrupp l tillsattes enbart pâ betyg

1 B 80 procent av platserna inom kvotgrupp l tillsattes på betyg jämte arbetslivserfarenhet

2 Sökande med allmän behörighet från tvåårig linje i gymnasieskolan

2 A 20 procent av platserna inom kvotgrupp 2 tillsattes enbart på betyg

2 B 80 procent av platserna inom kvotgrupp 2 tillsattes på betyg jämte arbetslivserfarenhet

3 Sökande med allmän behörighet genom utbildning vid folkhögskola. Poäng för studieomdöme jämte arbetslivserfarenhet

4 Övriga behöriga sökande, främst behöriga

enligt 25:4-regeln. Poäng för högskoleprov jämte arbetslivserfarenhet

4 A Hälften av platserna fördelades bland sökande som bara var behöriga i kvotgrupp 4

4 B Hälften av platserna fördelades bland sökande i kvotsamtliga grupp 4

Sökande med utländsk

Uytlänningsgrupp förutbildning antogs separat

vid sidan av kvotgruppsindelningen

74 1977 - och

TilIträdesreg/erna efter erfarenheter förändringar

De från år 1977 gällande meritvärderingsreglerna innebar bl.a. att: från eller motsvarande skolform till- D Medelbetyget gymnasieskolan varvid de två betygen jämte gymnastik fick godoräknades, lägsta räknas bort oberoende av om de krävdes för särskild behörighet eller ej; kompletteringsbetyg medräknades inte. D Arbetslivserfarenhet tillgodoräknades med 0,1 poäng för varje period om tre månader, varvid dock krävdes minst nio månader i samma och minst 15 månader totalt. Maximalt gavs 2,0 poäng, anställning vilket motsvarade fem år på heltid (tio år på halvtid). varvid krävdes minst två års D Föreningsmeriter tillgodoräknades, verksamhet och års verksamhet gav 1,0 poäng. Poängen för fyra arbetslivserfarenhet och föreningsmeriter kunde tillsammans ge maximalt 2,5 poäng. D Studieomdömet från folkhögskola tillgodoräknades enligt skalan:

Mindre god l God 2 Mycket god 3 Utmärkt 4

Om flera studieomdömen har avgivits, har medelvärdet beräknats för dessa. Närmare hälften av de sökande har haft omdömet Utmärkt, dvs. har fått Samma för av stu- 4 poäng. regler tillgodoräknande dieomdömet har gällt sedan år 1977. en skala 0,0-2,0. De sökandes me- D Högskoleprovet poängsätts enligt dianpoäng har varit ca 1,2. Reglerna för tillgodoräknande av högskohar varit oförändrade sedan år 1977. leprovet

5.4.2 Fördelning av platserna mellan kvotgrupperna

KU att nybörjarplatserna tills vidare skul- Som tidigare nämnts föreslog le fördelas mellan kvotgrupperna genom s.k. proportionell kvotering, fördelas i proportion till antalet sökandvs. att platserna skulle behöriga de i de olika kvotgrupperna. De olika grupper som avgränsades genom skulle härigenom behandlas likvärdigt och få kvotgruppsindelningen samma möjlighet att antas oberoende av typ av behörighet. Riksdagsbeslutet år 1972 följde KU:s förslag. Den kvoteringen är en form av rättvisa sökandegrupproportionella emellan som i princip förutsätter att de sökande kan fördelas på perna tillhör mer än _en grupp. Det är de olika kvotgrupperna så att ingen emellertid svårt att finna för att placera sökande i endast en regler utan att detta kan som orättvist av dem som är kvotgrupp, upplevas i flera Det är också orimligt att tvinga den enskilbehöriga kvotgrupper. de sökande utan att han eller hon kan att själv välja en viss kvotgrupp överblicka sina chanser att bli antagen i olika kvotgrupper. De sökande g tillåts därför tillhöra mer än en kvotgrupp. Under de första fem åren efter reformen var 17 procent av de sökande i UHÄzs centrala datorbaserade antagningssystem behöriga i mer än en - av samtliga kvotgrupp. Huvuddelen av de dubbelbehöriga 15 procent sökande - var dubbelbehöriga genom att de dels hade en behörighets-

1977 -

Tillträdesreglerna efter erfarenheter och förändringar 75

givande utbilöning som placerade dem i någon av kvotgrupperna l -

3, dels genom att de på grund av ålder och förvärvsarbete tillhörde kvotgrupp 4. Endast ca 2 procent av de sökande hade två eller flera behörighetsgivande utbildningar. Av de sökande i kvotgrupp 4 var ca 80 procent behöriga även genom utbildning, dvs. tillhörde även någon av kvotgrupperna l - 3. Den vanligaste formen av dubbelbehörighet var att den sökande tillhörde både kvotgrupp l och 4. Omkring hälften av alla 25:4-behöriga hade även en tre- eller fyraårig gymnasieskolutbildning. Om de sökande i en kvotgrupp i stor omfattning även tillhör andra kvotgrupper kommer de sökande i den förstnämnda kvotgruppen normalt att få en större andel av det totala antalet platser än vad som motsvarar dessa gruppers andel av det totala antalet sökande individer. Sett från den enskilde sökandes synpunkt innebär således möjligheten att tillhöra flera en ökad sannolikhet kvotgrupper att bli antagen, dels genom att färre platser härigenom tilldelas övriga kvotgrupper, dels genom att den enskilde sökande har chans att bli vid urvalet antagen inom flera kvotgrupper. Rätten att få tillhöra flera kvotgrupper strider således mot den proportionella kvoteringens idé, som ju innebär att alla grupper av sökandei princip skall konkurrera på lika villkor med samma chanser att bli antagna, oberoende av bakgrund. Regeln att hälften av platserna inom kvotgrupp 4 skall tilldelas sökande som endast är behöriga i denna kvotgrupp motverkar för äldre sökandes del - nyssnämnda favorisering av sökande som tillhör flera kvotgrupper. Denna regel kan å andra sidan -om det är många sökande i kvotgrupp 4 men samtidigt få sökande som endast är behöriga i denna - medföra kvotgrupp att samtliga sökande som endast är behöriga i kvotgrupp 4 antas, trots att det är hård konkurrens inom övriga kvotgrupper. Detta strider också rent principiellt mot den proportionella kvoteringen. Fördelarna med att endast tillhöra kvotgrupp 4 har medfört att det för en del äldre sökande med behörighetsgivande från utbildning gymnasieskola eller folkhögskola kunnat vara fördelaktigt att inte åberopa denna behörighet för att därigenom öka sina att bli möjligheter antagna i kvotgrupp 4, dvs. i grupp 4 A. När sökande tillhör flera blir resultatet kvotgrupper av antagningen beroende av i vilken ordning i olika antagningen görs kvotgrupper dvs. om antagningen i olika kvotgrupper görs i olika ordning påverkar detta vilka sökande som antas. Som exempel kan nämnas att fr.0.m. år 1977 antogs sökande i grupperna l A och 2 A före sökande i grupperna l B och 2 B, medan UHÄ fr.0.m. vårterminen 1981 antog sökande i grupperna l B och 2 B före sökande i grupperna l A och 2 A. Från början antogs således sökande med höga gymnasiebetyg jämte arbetslivserfarenhet i kvotgrupperna 1 A och 2 A, medan sådana sökande efter förändringen av antagningsordningen 1981 kunde antas i kvotgrupperna l B och 2 B. Detta innebar att det blev lättare för sökande utan arbetslivserfarenhet och med något lägre betyg att antas i kvotgrupperna l A och 2 A. - Även i kvotgrupp 4 påverkas urvalet av att antagningen först görs i grupp 4 A och därefter i grupp 4 B. Den omvända ordningen skulle ytterligare gynna sökande i grupp 4 A.

1977 - och

76 YYIIIrädesreg/erna efter erfarenheter förändringar

En förutsättning för att kvotgruppssystemet skall upplevas som rättvist är att alla sökande har en teoretisk chans att bli antagna. Detta innebär i princip att det för alla utbildningar bör finnas så många sökande i de olika kvotgrupperna att varje kvotgrupp tilldelas minst en utbildningsplats. I annat fall inträffar det att sökande till vissa sökalter- - oberoende nativ i vissa kvotgrupper av hur goda meriter de har - inte kan antas därför att det i den berörda kvotgruppen är så få sökande att inte tilldelats någon utbildningsplats. Detta förekommer förgruppen hållandevis ofta. Som visas i nästa avsnitt är det främst sökande i kvotgrupp 3 som av detta skäl blir helt chanslösa vid antagningen. För att motverka att sökande i de små grupperna missgynnas på detta sätt vid antagningen har UHÄ emellertid fastställt regler som innebär att det vid den proportionella kvoteringen skall göras avkortning till hela antal platser till förmån för kvotgrupper med få sökande. Vidare skall sökande som kan antas i flera kvotgrupper räknas som antagna i den kvotgrupp som har tilldelats flest platser, vilket ytterligare gynnar sökande i kvotgrupper med få sökande. Dessa åtgärder för att motverka den proportionella kvoteringens nackdelar kan samtidigt sägas strida mot den ”rättvisa” som eftersträvades genom den proportionella kvoteringen. Den proportionella kvoteringen var från början tänkt att tillämpas vid separat antagning till en viss utbildning. Vid en samordnad antagning, som görs av UHÄ och LFA, uppstår problem med att ange vilka sökande som skall räknas vid den proportionella fördelningen av platser på olika kvotgrupper. För att få en platsfördelning som svarar mot intentionerna med den proportionella kvoteringen har det varitnödvändigt att införa s.k. successiv kvotering. Det innebär att vid fördelningen av platser räknas som sökande endast kvarstående sökande, dvs. sökande som inte har antagits till ett högre prioriterat sökalternativ. I praktiken innebär det att fördelningen av platser pâ kvotgrupper måste justeras successivt under själva antagningens gång. I annat fall blir resultatet av antagningen i hög grad beroende av om sökande i olika kvotgrupper i genomsnitt angivit olika antal sökalternativ. Genom den successiva kvoteringen minskar således möjligheten för sökande i en viss kvotgrupp att gynna andra sökande i den egna gruppen genom att på sin ansökan tillfoga ytterligare sökalternativ. Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att den i princip enkla regeln om proportionell kvotering leder till ett svåröverblickbart system för fördelning av platser mellan olika sökandegrupper. Om proportionell kvotering är lämplig eller ”rättvis” kan i sig diskuteras. Att vissa kvotgrupper ibland har så få sökande att dessa i praktiken inte får samma chanser som övriga sökande är emellertid ett rättviseproblem. Den praktiska tillämpningen av den proportionella kvoteringen leder på grund av rätten att tillhöra flera kvotgrupper och olika garantiregler - med den

till resultat som fjärmar sig från det ursprungliga syftet

proportionella kvoteringen. Samtidigt har kvotgruppssystemet vid den praktiska tillämpningen blivit svårt att överblicka för alla utom ett fåtal initierade. I följande avsnitt kommer vi att med statistik närmare åskådliggöra hur kvotgruppssystemet har fungerat.

1977 - och 77

NIIträdesreg/erna efter erfarenheter förändringar

5.4.3 De första erfarenheterna av de nya urvalsreglerna

Resultatet av antagningen till utbildningslinjerna enligt de nya urvals-

reglerna har beskrivits i första hand genom en fortlöpande rapportering från UHÄ och genom UHÄ:s utvärderingsprojekt under Lillemor Kims r ledning. Resultatet har även belysts i SCB:s statistik och genom uppfölj-

ningar av antagningen till enskilda linjer. Kims rapporter avser i första hand antagningen 1977- 1980 medan UHÄ-rapport 1984:19 Fem år

med nya tillträdesregler avser perioden höstterminen 1977 - höstter-

minen l98l och UHÄ-rapport 1983:4 Ändrade urvalsregler hösttermi-

nen 1982 avser endast höstterminen 1982. Detta bidrar till att redogörelsen fortsättningsvis handlar både om tillträdesreglernas effekter de närmaste åren efter reformen och de förändringar av reglerna som detta i sin tur föranledde - samt om de effekter som därefter har framkommit. De nya tillträdesreglerna, som efter långvarigt utredningsarbete infördes år 1977, syftade som tidigare nämnts bl.a. till en breddad rekrytering och till att uppmuntra äldre att påbörja högskoleutbildning. För ätt sprida kännedom om de nya reglerna och för att nå nya grupper av sökande förbereddes reformen under åren 1975 - 1977 genom en om-

fattande information om möjligheterna att påbörja högskoleutbildning.

Informationen gavs bl.a. via annonser i tidningar och tidskrifter samt via

TV. En serie undersökningar gjorda av lMU (Institutet för marknads-

undersökningar AB) på uppdrag av UHÄ visade att denna information nådde ut till en mycket stor del av den vuxna befolkningen. Av tillfrågade slumpvis valda personer kände 25 procent till 25z4-regeln och 34 procent kände till högskoleprovet. Enkätundersökningarna visade också en tendens till att flera människor planerade att påbörja högskolestudier som ett resultat av informationen (Kim 1978). De nya urvalsreglerna fick vid införandet 1977 olika effekter för olika utbildningar, bla. beroende på hur stor efterfrågan var på olika utbildningar. Till vissa utbildningar med hård konkurrens innebar de en markant ökning av de antagnas genomsnittsålder, vilket för en del

utbildningslinjer ansågs olämpligt och gavs stor uppmärksamhet i mass-

media. Särskilt uppmärksammades de nya reglernas effekt för antagningen till läkarutbildningen. Redan våren 1978 redovisade Lillemor

Kim och Dorothée Simon i UHÄ-rapport 1978:6 Tillträde till högskolan

uppgifter som gav en mera fullständig bild av de nya reglernas effekter på antagningen höstterminen 1977. De redogjorde också för de opinionsyttringar som hade framkommit efter antagningen inför höstterminen 1977 och konstaterade att den i huvudsak positiva attityd till de nya tillträdesreglerna som funnits före reformen ersatts av många krav på förändringar av tillträdesreglerna. Kims och Simons analys omfattade den antagning till allmänna utbildningslinjer enligt de nya tillträdesreglerna som gjordes inom ramen för U1-lÄ:s datorbaserade centrala antagning. För att beskriva resultatet delade de schematiskt in utbildningarna i tre grupper beroende på antalet sökande i förhållande till antalet platser. Hälften av de sökande hade i första hand sökt till de hårt spärrade utbildningarna, vilka omfattade knappt 20 procent av nybörjarplatserna.

78 1977 - och

?Tllträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

För utbildningar med hård konkurrens tillhörde ca 30 procent av platserna vardera AES-sektorn, vårdsektorn och undervisningssektorn. Knappt 10 procent tillhörde den tekniska sektorn. Denna grupp av utbildningar kännetecknades bl.a. av att de sökande hade sökt många sökalternativ (utbildning/ort) och att det var förhållandevis större andel sökande med utbildning från tvååriga linjer i gymnasieskolan och s.k. dubbelbehöriga i kvotgrupp 4. Möjligheten att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet i kombination med att endast 20 procent av platserna i kvotgrupperna l och 2 reserverades för sökande utan arbetslivserfarenhet medförde att det inom kvotgrupperna l och 2 antogs i huvudsak sökande med arbetslivserfarenhet. Detta innebar att lägsta antagningspoäng för sökande från treåriga linjer i gymnasieskolan som saknade arbetslivserfarenhet steg markant från höstterminen 1976 till höstterminen 1977. Dessa erfarenheter kom att i hög grad prägla den allmänna debatten. Utbildningar med måttlig konkurrens omfattade till stor del utbildning inom den tekniska sektorn, medan resten av platserna nästan helt tillhörde AES-sektorn. En stor del av platserna besattes med första-

handssökande och konkurrensen inom kvotgrupperna l och 2 varinte

hårdare än att många sökande utan arbetslivserfarenhet antogs vid sidan av grupperna l A och 2 A. Men även för denna grupp av utbildningar ökade jämfört med höstterminen 1976 lägsta antagningspoäng för sökande från treåriga linjer utan arbetslivserfarenhet. För utbildningar utan konkurrens förekom inget egentligt urval, dvs. i stort sett samtliga behöriga sökande antogs. Inom denna grupp av utbildningar tillhörde nära en fjärdedel av platserna den tekniska sektorn och nära hälften av platserna AES-sektorn. Kim och Simon redovisade bl.a de förändringar som de nya tillträdesreglerna höstterminen I977 medförde för några enskilda utbildningar. l centrum för intresset i den allmänna debatten stod förändringarna av antagningen till läkarlinjen. Tidigare hade för antagning till läkarlinjen krävts 4,7 á 4,8 i medelbetyg, medan höstterminen 1977 inte alla sökande i kvotgrupp l som hade medelbetyget 5,0 blev antagna. Den tydligaste effekten av de nya reglerna för läkarlinjens del blev att medianåldern bland de antagna steg markant, för antagna vid karolinska institutet steg den från 20 á 21 år till 27 á 28 år. Samtidigt minskade andelen kvinnor. Vid närmare undersökningar visade det sig att en stor del av de antagna tidigare hade bedrivit högskolestudier, dvs. de nya reglerna utnyttjades av många som inte kunnat bli antagna enligt de äldre reglerna, medan det däremot endast var en mindre andel antagna som kunde karaktäriseras som ”icke-traditionella studerande”. För en rad andra linjer blev konsekvenserna av de nya tillträdesreglerna mindre markanta. Vid tekniska högskolan i Stockholm tillhörde sammanlagt 4 procent av de antagna kvotgrupperna 2, 3 och 4. Andelen antagna som var äldre än 22 år ökade emellertid från 13 till 21 procent och i samband därmed sjönk andelen antagna som kom direkt från gymnasiet. Andelen kvinnor, som fram till år 1976 långsamt ökat upp till 18 procent, sjönk till l4 procent. För låg- och mellanstadielärarlinjerna medförde de nya reglerna att de

i 1977 -

Tillträdesreglerna efter erfarenheter och förändringar 79_

antagna blev äldre. Andelen nybörjare som var äldre än 24 år ökade från ca 20 procent höstterminen 1975 till 75 å 80 procent höstterminen 1977.

I UHÄ-rapporten av Kim och Simon konstaterades att poängen för

arbetslivserfarenhet fått så stor betydelse för urvalet till de hårt spärrade utbildningarna att arbetslivserfarenhet blev en nödvändig merit för alla sökande utom för ett fåtal gymnasieelever med mycket höga betyg, vilka kunde antas i grupperna l A och 2 A. Beträffande föreningsmeriterna påpekades att dessa spelat en stor roll vid antagningen till utbildningar med hård konkurrens och att föreningsmeriternä gynnade männen på kvinnornas bekostnad. Sammanfattningsvis konstaterades i rapporten att de nya tillträdesreglerna otvivelaktigt medfört en värdering av erfarenheter från arbetslivet vid tillträde till högskolan” och att målsättningen att ge studerande i vuxen ålder en ”andra chans” till högskoleutbildning också hade realiserats. sammansättningen av studerandegruppen blev i regel mera allsidig, men i första hand medförde de nya reglerna en omfördelning inom gruppen gymnasieutbildade till förmån för äldre sökande. Det var samtidigt oroande att de nya tillträdesreglerna tycktes ha gynnat redan välutbildade och missgynnat kvinnorna. Debatten om antagningsreglerna fortsatte även efter att resultaten av antagningen inför höstterminen l977 hade analyserats. Kritiken gällde främst svårigheterna att gå direkt från gymnasieskolan till högskolan, den höga medelåldern bland de antagna, föreningsmeriterna och att för läkarlinjen och ytterligare ett par linjer sökande med 5,0 i medelbetyg från gymnasiet inte kunde vara säkra på att bli antagna. Att de nya - som Kim och Simon hade - i flera avseen-

tillträdesreglerna påpekat den hade påverkat antagningen i önskad riktning uppmärksammades

mindre. Företrädare för de utbildningar som genom de nya reglerna ansåg sig ha fått en bättre rekrytering märktes knappast i debatten. Hösten 1979 publicerades ytterligare en delrapport i UHÄrs uppfölj-

ning av de nya tillträdesreglerna, nämligen UHÄ-rapporten 1979:13,

Två års erfarenheter av de nya tillträdesreglerna till högskoleutbildning, av Lillemor Kim. Denna rapport var mer omfattande och behandlade de nya tillträdesreglerna från en rad olika utgångspunkter. Inledningsvis berörde Kim de allmänna selektionsproblemen: Var i utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden sker selektionen till de kvalificerade arbetsuppgifterna? I många länder sker detta urval till stor del inom skolväsendet. l andra länder spelar urvalet vid övergången till högskolan eller inom högskolan en stor roll för den sammanlagda selektionen. För Sveriges del pekade Kim på att gymnasieskolans expansion kombinerats med en hårdare spärr till högskolan (”totaldimensionering”) och att de sänkta behörighetskraven hade vidgat rekryteringsbasen ytterligare. Konsekvensen hade blivit att urvalsreglerna fått en större betydelse. Samtidigt hade urvalsreglerna gjorts mindre differentierade, dvs. mindre hänsyn togs till olika utbildningars särart och olika urvalssituationer. De nya behörighetsreglerna innebar att dels nya grupper från gymnasieskolan, dels vuxna i arbetslivet fick ökade möjligheter att påbörja högskoleutbildning. Effekterna av denna förändring fann Kim svära att

80 1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

klarlägga för högskolan i dess helhet b|.a. därför att det redan före år 1977 genom dispenser och 25 :5-regeln för filosofisk fakultet förekommit ett stort antal sådana nybörjare. ”Det är således snarare en fråga om en gradvis utveckling än en plötslig förändring i rekryteringen i samband , med högskolereformen 1977”. Redovisade siffror tydde inte heller på någon större förändring i andelen studerande som antagits på behörighetsgrunden ålder och arbetslivserfarenhet till enstaka kurser jämfört med perioden strax före reformen. Punktundersökningar visade emellertid att de små högskolorna hade en betydligt högre andel antagna enligt 25:4-regeln än universiteten. SCB:s statistik visade att en tredjedel av nybörjarna i hela högskolan på linjer och kurser sammantagna - redan tidigare bedrivit högskolestudier. Många av dessa skrev in sig med stöd av 25 :4-regeln, därför att detta såväl för den sökande som för högskolan var det enklaste förfarandet. Även vid central antagning kunde det, som nämnts ovan, vara en fördel att söka enbart enligt 25:4-regeln. Vid olika kontrollundersöknin-

gar somrKim redovisade var det bara ca 10 procent av alla nybörjare som

hade antagits som 25 :4-or som inte även hade annan behörighetsgivande utbildning. Andelen nybörjare med tvåårig gymnasial utbildning hade ökat. På enstaka kurser var denna grupp större än gruppen s.k. äkta 25:4-or. varierade mellan olika sektorer eller - för de Fördelningen enstaka kursernas del - mellan motsvarande ämnesområden. Nybörjare från tvååriga linjer var vanligast inom undervisningssektorn, medan 25:4-behöriga var vanligast inom sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken. Båda grupperna förekom sparsammast inom sektorn för utbildning för tekniska yrken. Till detta bör dock fogas kommentaren att Kims slutsatser avsåg de delar av högskolan som tillämpade de nya tillträdesreglerna, varför inte vårdsektorns och undervisningssektorns linjer som då hade andra behörighetsregler ingick i det undersökta materialet (se tabell 5.5).

5.4.4 Förändringar av tillträdesreglerna

. l en skrivelse till regeringen hösten l978 föreslog UHÄ att sökande till högskolan inte skulle få poäng för föreningsverksamhet. Ett av huvudmotiven var att det var svårt för UHÄ och andra antagningsmyndigheter att bedöma vilka föreningsuppdrag som skulle berättiga till poäng. I budgetpropositionen 1978/79 föreslog utbildningsministern med hänvisning till UHÄ:s skrivelse att verksamhet i förening inte skulle ge poäng. Riksdagen biföll inte regeringens förslag, utan fastställde att föreningsmeriter skulle få tillgodoräknas även i fortsättningen. Samtidigt uttalades att UHÄ skulle få i uppdrag att se över bestämmelserna

med syfte att få fram mera lätthanterliga bedömningskrav (UbU 1978/

79:38). Sedan den ovan refererade rapporten, Två års erfarenheter av de nya tillträdesreglerna till högskoleutbildning, hade publicerats föreslog UHÄ i en skrivelse till regeringen (1980-02-25) att vissa urvalsregler skulle ändras. Våren 1980 föreslog regeringen i propositionen 1979/ 80:l58 flera ändringar i reglerna för tillträde till högskolan, (se tabell

l

1977 -

?TI/trädesreglerna efter erfarenheter och förändringar 81

5.5). Utbildningsministern konstaterade i propositionen att det inte mot bakgrund av debatten och erfarenheterna fanns anledning att ompröva de grundläggande principerna för behörighets- och urvalsreglerna. De regler som skulle vara ett uttryck för dessa principer hade emellertid i några viktiga avseenden visat sig vara så bristfälliga att ändringar var motiverade. I propositionen konstaterades att 69 procent av de antagna till spärrade utbildningar med central antagning var under 25 år, vilket bedömdes motsvara en större direktövergång än vad riksdagen tidigare ansåg borde garanteras. Å andra sidan var andelen unga antagna väsentligt lägre för vissa linjer, exempelvis var andelen antagna under 25 år endast 34 procentpå läkarlinjen. Utbildningsministern föreslog därför att UHÄ skulle ges i uppdrag att utreda en ändrad antagningsordning innebärande att ca en tredjedel av platserna på varje utbildning skulle tillfalla studerande som antogs till högskoleutbildning inom tre år efter avslutad gymnasieskola. l avvaktan på att ett sådant förslag kunde genomföras förordades i enlighet med UHÄ:s förslag att andelen platser som tillsattes efter enbart betygspoäng (grupperna l A och 2 A) skulle ökas från 20 till 30 procent av platserna inom kvotgrupperna l och 2. Samtidigt förutsattes UHÄ besluta att urval skulle göras i kvotgrupperna l B och 2 B innan det gjordes i grupperna l A och 2 A - även sistnämnda åtgärd skulle gynna direktövergången. I UHÄzs skrivelse (1980-02-25) redovisades ånyo de problem som var förknippade med tillgodoräknandet av föreningsmeriterna. Antalet sökande med godkända föreningsmeriter i UHÄzs centrala datorbaserade system uppgick höstterminen 1979 till drygt 4 500 bland drygt 30 000 sökande. Därutöver var det minst ett tusental sökande som hade åberopat föreningsmeriter och fått dessa underkända. UHÄ anförde vidare: ”Till följd av ökningen av antalet åberopade föreningsuppdrag inför varje antagningsomgång har bedömningen av dessa kommit att uppta en oproporticnerligt stor del av antagningsarbetet.” Enligt UHÄ förelåg det en tydlig och oroväckande tendens till att utfärdandet av föreningsintygen anpassades till UHÄzs krav för att ge poäng för dessa: ”Intygsgivarna kan misstänkas hjälpa till att göra ett uppdrag i den egna föreningens verksamhet större och viktigare än vad som egentligen är fallet.” Den största svårigheten i bedömningsarbetet gällde tolkningen av vad som skulle avses med bestämmelsernas formulering om ”annan viktig företroendeman” samt att avgöra omfattningen av åberopzt uppdrag. För att gallra bort mindre och obetydliga föreningar som inte borde berättiga till poäng hade UHÄ föreskrivit att förening skulle vara ansluten till riksorganisation. Detta föranledde UHÄ att i skrivelsen konstatera att ”De flesta föreningar i Sverige verkar vara anslutna ti.l någon riksorganisation. Att på annat sätt begränsa den krets av föreningar som skulle vara godkända genom krav på rikstäckning e.d. får bedömas som mycket svårgenomförbart”. UHÄ därför föreslog ånyo att .poäng inte längre skulle ges för föreningsmeriter. l propositionen instärrde utbildningsministern i detta förslag.

Beträffande möjligheterna att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet kon-

staterade xtbildningsministern att allmän arbetslivserfarenhet ger de

6- Tillträde till högskolan

82 1977 - och

?Yllträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

studerande en breddad referensram av värde för deras högskolestudier”. Med tanke på att de dittillsvarande reglerna för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet negativt påverkat urvalet av unga sökande ansåg han att arbetslivserfarenhet högst skulle få tillgodoräknas med l,7 poäng. Minimikravet skulle oförändrat vara l5 månader, vilket skulle ge l poäng. Därefter skulle varje tremånadersperiod upp till totalt tre år ge 0,l poäng. Högst tre års arbetslivserfarenhet på heltid skulle tillgodoräknas. För att förenkla reglerna skulle kravet på nio månaders sammanhängande arbete samtidigt slopas. Vidare föreslogs i enlighet med UHÄzs tidigare förslag att som arbetslivserfarenhet även skulle räknas vårdarbete i den vårdades hem. I samma proposition behandlades även reglerna för särskild behörighet och beräkning av medelbetyg. I propositionen föreslogs att det i utbildningsplanerna skulle kunna föreskrivas krav på minst betyget 3 i enskilda förkunskapsämnen. Vidare skulle betyg i ämnen som ingick i de särskilda förkunskapskraven inte få utelämnas vid beräkning av betygsmedelvärdet. i ämnen - Betyg som kompletterats för behörighet vilka - sänka tidigare inte hade påverkat betygsmedelvärdet föreslogs kunna men inte höja medelvärdet. När det gällde enstaka kurser aviserades ett uppdrag till UHÄ att utreda en klassificering av enstaka kurser som kunde ligga till grund för en differentiering av urvalsreglerna. Riksdagen biföll förslagen i propositionen. Med anledning av en motion uttalade riksdagen att den som två gånger genom lottning bland sökande med samma poängtal inte blivit antagen och som därefter en

tredje gång söker samma utbildning, borde antas (UbU 1979/8036).

I början av år 1981 redovisade UHÄ till regeringen ett förslag om hur den i nyssnämnda proposition föreslagna s.k. tredjedelsgarantin skulle kunna genomföras. l syfte att uppnå så enkla regler som möjligt föreslog UHÄ att direktövergângen skulle utgå från de sökandes ålder i stället för avgångsbetygets ålder. l propositionen 1980/81 :184 föreslog utbildningsministern emellertid att de nya reglerna för direktövergång i enlighet med det tidigare riksdagsbeslutet skulle avse sökande med högst tre år gamla betyg. l samma proposition togs även upp följande förändringar av tillträdessystemet: E] Slutlig utformning av bestämmelserna för att garantera att de som utlottats två gånger får en plats vid tredje ansökan. El En anmälningsavgift om 100 kr. för högskoleprovet för att motverka att många som anmält sig till provet därefter inte infann sig vid

provtillfället.

EI En ny särskild nämnd som skulle pröva besvär rörande antagning till högskolan för att avlasta regeringskansliet sådana ärenden.

l propositionen 1981/82: l93 tog utbildningsministern upp frågan om en eventuell ålder - hade högsta vid antagning. Läsåren 1977/78 1982/83 till läkarutbildningen sammanlagt antagits 43 sökande som var 45 år eller äldre (motsvarande ca l procent av de antagna). l avvaktan på ett fylligare underlag rörande behovet av en eventuell åldersgräns för all

1977 - 83

Tillträdesreglerna efter erfarenheter och förändringar

grundläggande högskoleutbildning föreslogs att till läkarutbildningen

skulle antas sökande som är högst 44 år. Åldersgränsen gäller fr.o.m.

antagningen till höstterminen 1982.

5.4.5 Översikt över 1977 - 1985 inom UHÃ:s

antagningen

centrala datorbaserade antagningssystem

Antalet sökande och antagna i UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem har successivt ökat sedan år 1977, dels på grund av att antalet sökande per utbildningsplats har ökat, dels på grund av att antagning görs till allt flera utbildningar via detta system. Från höstterminen 1981 ingår sålunda förskollärar- och fritidspedagoglinjerna med från början nära 2 400 platser och ca 10 000 behöriga sökande. Samtidigt har antalet platser utökats för att tillgodose efterfrågan från de stora årskullar som föddes på 1960-ta1et. Uppgifterna om UHÄ:s antagning är

hämtade från UHÄ-rapport 1984:19 Fem år med nya

tillträdesregler

(höstterminen 1977-höstterminen 1981) och UHÄ-rapport 1983:4 Änd-

rade urvalsregler höstterminen 1982 samt från UHÄ:s löpande antagningsstatistik. Alla uppgifter avser den antagning som görs centralt av UHÄ. De innefattar alltså inte den reservantagning som därefter normalt görs lokalt.

A ntalet sökande Som framgår av tabell 5.6 mer än fördubblades antalet sökande till linjer med antagning genom UHÄ mellan läsåren 1977/78 och 1981/82, dvs. på fyra år. Den stora ökningen av antalet sökande höstterminen 1982 kan antas bero bl.a. på information i massmedier om att konkurrensen

Tabell 5.6 Sökande och antagna tilll utbildningslinjer med antagning genom det centrala datorbaserade antagningssystemet vid UHÄ och genom AFS/LFA läsåren 1977/78-1984/85.

1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 1984/85 Sökande (inkl. obehöriga) UHÄ 31 200 36 400 40 500 44 800 67 000 79 400 71 800 71 000 AFS/LFA* 13 900 18 800 20 000 17 500 17 400 29 500 22 500 20 700 Antagna UHÄ 13 200 14 900 17 700 18 200 23 200 25 100 25 100 26 300 AFS/LFA 3 500 3 700 3 800 4 000 3 500 6 300 8 100 5 900 Andel antagna (procent) UHÄ 42 41 44 41 35 32 35 37 AFS/LFA 25 20 19 23 20 21 36 29

Uppgifterna avser t. o. m. 1981/82 enbart sjuksköterskelinjen och fr. o. m. 1982/83 samtliga allmänna linjer (exkl. pábyggnadslinjer) inom den kommunala vårdutbildningen samt den statliga sjukgymnastutbildningen.

Källa: UHÄ-rapport 1984:10 och UHÄ:s antagningsstatistik.

- och

84 Tillträdesreglerna efter 1977 erfarenheter förändringar

om platserna kunde väntas öka fr.o.m. år 1983 på grund av de stora årskullarna födda på 1960-talet samtidigt som gymnasieskolans studieförberedande linjer expanderat (se kapitel 4). Efter år 1982 har antalet ansökningar förblivit på ungefär samma höga nivå, vilket beror på att de stora årskullarna nu ingár bland de sökande. Den ökande konkurrensen kan belysas med uppgifter i tabellerna 5.7 och 5.8 Där redovisas poängkraven i de kvotgrupper där endast betyg tillgodoräknas, dvs. kvotgrupperna 1 A och 2 A t.o.m. höstterminen 1981 och kvotgrupperna D 1 och D 2 fr.o.m. höstterminen 1982. Det framgår att konkurrensen bland de direktsökande ökade fram till år 1980, var-

Tabell 5.7 Antal utbildningsalternativ (utbildningslinje/ort) där det krävdes viss poäng för antagning i kvotgrupp 1A/D1 höstterminerna 1977-1985. kvoteringsregler fr. o. m. 1981 resp. 1982, se texten. Uppgifterna avser

Ändrade

UHA:s centrala datorbaserade antagningssystem.

Antal redovisade utbildningsalternativ 267 280 334 342 343 430 429 437 460

Källa: UHÄ-rapport 1984:19; UHÄzs antagningsstatistik.

Tabell 5.8 Antal utbildningsalternativ (utbildningslinje/ort) där det krävdes viss poäng för antagning i kvotgrupp 2A/ D2 höstterminerna 1977-1985.

Ändrade kvoteringsregler fr. o. m. 1981 resp. 1982, se texten. Uppgifterna avser

UHA:s centrala datorbaserade antagningssystem.

Antal redovisade utbildningsalternativ 121 124 237 249 277 453 412 353 373

Källa: UHÄ-rapport 1984:19; UHÃzs antagningsstatistik.

1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar 85

efter betygskraven sjönk genom de förändringar av kvoteringsreglerna som gjordes. Det framgår också att antalet utbildningsalternativ där det krävts högsta betyg har minskat fr.o.m. år 1984, sannolikt delvis beroende på de nya reglerna för beräkning av betygsmedelvärde. Det bör observeras att de poängkrav som redovisas avser UHÄ:s antagning. Genom att många antagna lämnar återbud blir den avslutande reservantagningen, som görs lokalt, omfattande. Under de senaste åren har omkring en fjärdedel av de antagna lämnat återbud efter UHÄzs antagning. Poängkraven sjunker därvid betydligt för många utbildningslinjer. Det innebär att den som kan acceptera en sent erbjuden plats kan antas med en betydligt lägre poäng än vad som krävdes vid UHÄzs antagning. Den genomsnittliga skillnaden i poängkrav mellan UHÄzs antagning och den lokala reservantagningen är 0,4 poäng. Differenserna varierar dock mycket mellan olika utbildningar. Vid antagningen höstterminen 1983 var skillnaden 0,8 poäng eller mer för en tredjedel av sökalternativen. Konkurrenssitualionen skiljer sig väsentligt mellan olika utbildningslinjer och sektorer. Av tabell 5.9 framgår att hälften av de förstahandssökande till teknisk sektor höstterminen 1985 antogs, medan bara 19 procent av motsvarande sökande till vårdsektorn antogs (uppgiften avser den del av vårdsektorn som ingår i UHÄzs antagningssystem).

Tabell 5.9 Konkurrensen inom olika utbildningssektorer höstterminen 1985. Uppgifterna avser UHÄzs centrala datorbaserade antagningssystem, som inte innefattar kommunal högskoleutbildning inom vårdsektorn.

Källa: UHÄ.

Ålder

Inga stora förändringar har skett sedan år 1977 av de sökandes ålder (se tabell 5.10). Ca tre fjärdedelar av de sökande har varit under 25 år, men inom denna grupp har det skett en förskjutning omkring 1980 mot en något mindre andel sökande upp till 20 år. Uppgifterna om de antagnas ålder ger ungefär samma bild, dock med den skillnaden att andelen yngre varit något lägre och andelen äldre något högre än i sökandegruppen. Tendensen var samtidigt en något ökad medelålder 1977 - 1981.

86 1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

Fr.o.m. 1982 har medelåldern sjunkit bl.a. som ett resultat av de nya reglerna för direktövergång. För alla utbildningslinjer i UHÄzs centrala antagningssystem sammantagna var 66 procent av de antagna under 25 år höstterminen 1981. Motsvarande andel höstterminen 1985 var 76 procent. Medelåldern för samtliga antagna höstterminen 1985 var 23 år, vilket är obetydligt högre än medelåldern bland de sökande (22,5 år). För några enskilda utbildningslinjer kan emellertid betydande förändringar i åldersfördelningen noteras. Andelen antagna till läkarlinjen som var under 25 år ökade från 45 procent höstterminen 1981 till 64 procent höstterminen 1982. Medelåldern bland de antagna till läkarlinjen var strax under 25 år höstterminen 1982 (åren 1977 och 1978 var medelåldern bland de antagna till läkarlinjen 28 år).

Tabell Åldersfördelning bland sökande och antagna höstterminerna l977-

5.10_

l985 i UHA:s centrala datorbaserade antagningssystem. Procent.

Ålder, år 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Sökande

Antagna

Källa: UHÄ-rapport 1984:19; UHÄ:s antagningsstatistik 1983-1985.

Män - kvinnor

Diagram 5.1 visar förändringar av andelen män och kvinnor höstterminerna 1977 - 1985. Anmärkningsvärt är att flera kvinnor än män söker i UHÃ:s centrala system, samtidigt som det antas flera mån än kvinnor. Detta beror bl.a. på att en stor del av männen söker till tekniska utbildningar, till vilka en stor del av de sökande antas, medan kvinnorna ofta söker till hårt spärrade linjer, Lex. klasslärarlinjerna. Om man ser till de olika sektorerna inom högskolan så är det den tekniska som under hela perioden sedan år l977 uppvisar mindre än 30 procent kvinnor bland de antagna. Av tabell 5.1 1 framgår fördelningen

1977 - och 87

?Yi/trädesreglerna efter erfarenheter förändringar

Diagram 5.1 Andelen män och kvinnor bland sökande och antagna i UHÄzs centrala datorbaserade antagningssystem. Till de utbildningar som inte ingår i denna statistik hör de medellånga vârdutbildningarna., med en hög andel kvinnor bland såväl sökande som antagna. Procent Sökande Procent Antagna

ll il

70 - 70 -4 \ . 60 - 60 - \\ \ Kvinnor \\ - ø ä _ M__ 50_ 504

Käilinor

g 1 z - Män

§6

40 40-

30 30

20- 20-

lO-i 10-

| I | l l T I I - % I I I l l r 1 I I I r | 1980 1985 År 1980 1985 År Källa: U HÄ :s antagningsstatistik.

av män och kvinnor bland antagna till de allmänna utbildningslinjerna med central antagning. För hela högskolan, inkl. antagning vid LFA, till enstaka kurser m. m., utgör kvinnorna ca 60 procent av alla nybörjare. De utgör också drygt hälften av alla studerande i högskolan.

Tabell 5.11 Allmänna utbildningslinjer fördelade efter andel kvinnor höstterminen 1985.

Antagnings- Andel kvinnor myndighet 0-30 procent 3l -69 procent 70- 100 procent

Källa: UHÄ:s antagningsstatistik.

Sökande och antagna med olika utbildningsbakgrund

Fördelningen av de sökande och antagna på kvotgrupper framgår av tabell 5.12. Genom den proportionella kvoteringen blir de antagnas

88 1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

Tabell 5.12 Sökande och antagna höstterminerna 1977 - 1985 i UHÄ :s centrala datorbaserade antagningssystem fördelade på kvotgrupper. Procent. Fr. 0. m. 1981 ingår även förskollärarlinjen och fritidspedagoglinjen. Se kommentarer i texten. Kvotgrupp 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Sökande 1 (tre/fyraårig 73 72 71 71 66 68 68 68 69 gymnasieskola) 2 (tvåårig gymnasie- 15 16 18 19 26 24 24 24 24 skola) (folkhögskola) 4 4 4 3 4 3 3 3 3 (övriga, främst 17 17 20 19 21 18 16 16 15 25:4-behöriga) Utländsk utbildning 7 9 7 5 4 3 3 3 4 Summa procent 116 118 120 117 121 116 114 114 115 Antal sökande 20 871 24 987 28 019 30 125 43 678 55 515 52 482 52 861 54 836 Antagna _ 1 (tre/fyraårig 74 70 73 73 64 67 66 67 69 gymnasieskola? 2 (tvåårig gymnasie- 9 l I 12 12 21 22 21 20 20 skola)3 3 (folkhögskola) 2 2 2 3 2 2 2 2 4 (övriga, främst 7 7 7 7 9 7 7 8 25:4-behöriga) Utländsk utbildning 7 9 5 5 3 3 3 3 2 Summa procent 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Antal antagna 11 430 14 572 13 947 14 360 17 049 18 863 19 596 21 128 22 155 En sökande kan ingå i flera kvotgrupper. Genom denna dubbelbehörighet bör ingen direktjämförelse göras mellan sökande och antagna i en viss kvotgrupp. På grund av dubbelbehörigheten blir Summa procent högre än 100. 3 Uppgifter t. 0. m. 1981 avser antagna i kvotgrupp lA+ 1B, medan uppgifterna fr. 0. m. 1982 avser antagna i kvotgrupp D1 + 1. 3 Uppgifter t. o. m. 1981 avser antagna i kvotgrupp 2A +28, medan uppgifterna fr. o. m. 1982 avser antagna i kvotgrupp D2 + 2. Källa: UHÄ-rapport 1984:19 och UHÄ:s antagningsstatistik.

fördelning på kvotgrupper ungefär densamma som för de sökande. Genom den relativt omfattande dubbelbehörigheten kan man emellertid inte göra några direkta jämförelser av sökandegruppernas konkurrenssituation genom att enbart se till kvotgruppsfördelningen. Så har t.ex. kvotgrupp 4 omkring 20 procent av de sökande men bara omkring 7 procent av de antagna. I själva verket antas dock en stor del av de sökande som ingår i kvotgrupp 4 i kvotgrupp l, eftersom flertalet också har en tre/ fyraårig gymnasieutbildning. Som synes har fördelningen mellan kvotgrupperna varit förhållandevis konstant - som skedde mellan åren 1980 och 1981 den förändring berodde, som tidigare nämnts, på att förskollärarlinjen och fritidspedagoglinjen överfördes till UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem. Till dessa utbildningslinjer söker många från tvååriga linjer (kvot-

1977 - och

?TI/trädesreglerna efter erfarenheter förändringar 89

grupp 2). Uppgifterna från höstterminen 1985 visar att 89 procent av de antagna har antagits i någon av kvotgrupperna D 1, D 2, l eller 2, dvs. har antagits på grundval av sina avgångsbetyg från gymnasieskolan eller komvux (och eventuell arbetslivserfarenhet). Många av dem som blir antagna i kvotgrupperna 3 och 4 har en fullständig gymnasial utbildning. Det innebär att mer än 90 procent av de antagna har avgångsbetyg från gymnasieskolan eller motsvarande. Omkring 80 procent av de sökande i kvotgrupp 4 är behöriga också genom utbildning och konkurrerar alltså även i någon av de andra kvotgrupperna. Sökande som grundar sin allmänna behörighet enbart på 25:4-regeln har utgjort bara 2-3 procent av samtliga sökande. l absoluta tal har de ökat från 661 höstterminen 1977 till 983 höstterminen 1985. l allmänhet har omkring var fjärde sådan sökande sökt till den sociala linjen. Andra linjer med många 25 :4-sökande har varit psykologlinjen, beteendevetenskapliga linjen,juristlinjen och läkarlinjen. Antalet är lägst inom den tekniska sektorn. Det faktum att antalet äldre sökande ökat ungefär i takt med det totala antalet sökande tyder på att man inte har ”betat av” gruppen äldre sökande utan gymnasieutbildning under åren efter reformen. Vid urvalet har sökande som endast placeras i kvotgrupp 4 företräde till hälften av platserna i kvotgruppen. Regeln är avsedd att gynna sökande som inte har meriter att konkurrera i andra kvotgrupper. Denna regel har varit betydelsefull vid fördelningen av platserna. Det har t.ex. förekommit att samtliga sökande som endast har kunnat konkurrera i kvotgrupp 4 har antagits, medan konkurrensen samtidigt varit hård bland andra sökande.

Förändringarna av urvalsreglerna höstterminen 1982

De förändringar av urvalsreglerna som gjordes höstterminen 1982 framgår av tabell 5.5 och har delvis berörts ovan. De viktigaste förändringarna var: D En tredjedel av samtliga platser reserverades för sökande med högst tre år gamla betyg (”direktsökande). D Föreningsmeriter fick inte längre tillgodoräknas. D Arbetslivserfarenhet fick maximalt tillgodoräknas för tre år, samtidigt som den maximala poängen för arbetslivserfarenhet sänktes från 2,0 till 1,7. Resultatet av dessa regeländringar blev inte dramatiskt stort, men vissa tydliga effekter framkom: medelåldern bland samtliga antagna minskade som ett resultat av en ökad andel unga sökande och den ökade omfattningen av antagning på enbart betyg. Den grupp som särskilt gynnades var gruppen 21-24 år gamla sökande, vilka kunde antas både på enbart betyg och betyg jämte poäng för arbetslivserfarenhet. Andelen antagna i åldern upp till 20 år sjönk samtidigt något. Genom att lägre poäng gavs för arbetslivserfarenhet ökade betygens betydelse vid urvalet. Hur stor andel av olika sökandegrupper som antagits framgår av tabell 5.13. Den lägsta andelen antagna återfinns bland direktsökande

90 1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

Tabell 5.13 Antagna inom UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem höstterminen 1982 fördelade på typ av behörighet och inom vilken kvotgrupp de antogs, samt andel av olika sökandegrupper som antogs.

Typ av behörighet Antagna i kvotgrupp Totalt Andel av antal de sökantagna ande som antagits, Dl D2 l 2 3 4 procent l Högst tre år gamla betyg, 4 669 13 4 662 7 l4 4 9 369 32 3/4-årig gymnasieskola (motsvarande) ll Högst tre år gamla betyg, H I 606 l9 l 364 8 3l 3 039 32 2-årig gymnasieskola (motsvarande) lll - Mer än tre år gamla betyg, 24 3 273 55 34 250 3 636 4l 3/4-årig gymnasieskola (motsvarande) lV Mer än tre år gamla betyg, I - 163 l 068 59 165 l 456 36 2-årig gymnasieskola (motsvarande) V Behöriga genom folkhög- 5 15 27 69 4l0 85 6ll 34 skolestudier Vl endast - - - - - 560 560 45 Behöriga genom 25:4-regeln Vll Behöriga genom 25:4-re- 138 282 l 55l 927 223 476 3 597 50 geln och utbildning Källa: UHÄ-rapport 1983:4.

från gymnasieskolan (32 procent antagna), medan den högsta andelen antagna finns bland dem som är behöriga både genom ålder och utbildning (50 procent antagna).

Direktövergângfrân gymnasieskolan

Direktövergângen, dvs. andelen antagna som har högst tre år gamla betyg, garanteras genom de nya kvoteringsreglerna till minst en tredjedel av platserna på varje utbildningsalternativ. Den faktiska direktövergången blir för nästan alla utbildningslinjer betydligt högre, eftersom sökande med högst tre år gamla betyg också kan antas i andra kvotgrupper än D l och D 2, främst i grupperna 1 och 2. Den faktiska direktövergången redovisas i tabell 5.14. Av denna framgår att andelen antagna med högst tre år gamla betyg är ungefär dubbelt så stor som den garanterade. Andelen varierar kraftigt mellan olika utbildningar. Högst andel direktantagna har tekniksektorn, där 75 procent har högst tre år gamla betyg. Inom t.ex. vårdsektorn är andelen betydligt lägre, och till läkarlinjen var andelen 59 procent höstterminen 1985. 46 procent hade högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan och 13 procent högst tre år gamla betyg från komvux (fr.0.m. höstterminen 1984 antas inte sökande från komvux i den s.k. direktkvoten).

1977 - och 91

TYIIIrädesreg/erna efter erfarenheter förändringar

Tabell 5.14 Andel av de antagna som hade högst tre år gamla betyg höstterminen l982-höstterminen 1985. Procent. Uppgifterna avser utbildningslinjer med antagning genom UHÄzs centrala datorbaserade antagningssystem.

mationssektorn Lokala linjer 53 58 63 (55) 63 (56) Samtliga 64 66 67 (61) 68 (62)

Sökande med avgångsbetyg från komvux ingick 1982 och 1983 i direktkvoten (kvotgrupperna D1 och D2) och har här inkluderats i uppgifterna för samtliga år. Fr.0.m. höstterminen 1984 ingår endast sökande från gymnasieskolan i direktkvoten. Uppgifter inom parentes avser antagna från gymnasieskolan. Källa: UHÄ:s antagningsstatistik 1982-1985.

Även efter de nyssnämnda förändringarna synes urvalsreglerna totalt sett ha gynnat äldre sökande något. Detta framgår om man ser till andelen antagna i olika åldersgrupper, där andelen antagna ökar för till 40-45 års ålder. Detta torde hänga samman varje åldersgrupp upp dels med att arbetslivserfarenheten gynnar äldre sökande, dels - som vi berört - att äldre sökande ofta har ett mera och tidigare genomtänkt realistiskt utbildningsval. 1 alla åldersgrupper, utom i åldersgruppen 40-45 år, är dessutom andelen antagna lägre bland kvinnor än bland män. Detta beror på att kvinnorna oftare söker till utbildningar med stark konkurrens, men kan även tänkas bero på att reglerna om tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet oftare gynnar män än kvinnor. Se tabell 5.15.

Tabell 5.15 Andel antagna i olika åldersgrupper höstterminen 1985 inom UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem. Procent.

Andel antagna

Källa: UHÄ:s antagningsstatistik.

92 1977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

Arbetslivserfarenhet

Omkring hälften av de sökande har sådan arbetslivserfarenhet som ger poäng vid urvalet. Av de antagna har en något högre andel, omkring 60 procent, poäng för arbetslivserfarenhet. I de kvotgrupper där arbetslivserfarenheten ger poäng har nästan alla sökande sådan poäng (95 procent höstterminen 1984), dvs. det är totalt sett endast ett litet antal sökande som kunnat antas i dessa kvotgrupper utan att ha arbetslivserfarenhet. Av utbildningslinjer med platskonkurrens är det främst till utbildningar inom den tekniska sektorn som sökande kan antas i kvotgrupp l eller 2 utan att ha arbetslivserfarenhet. Andelen sökande och antagna som har arbetslivserfarenhet varierar mellan olika utbildningar. Se tabell 5.16.

Tabell 5.16 Sökande och antagna höstterminen 1985 med tillgodoräkningsbar arbetslivserfarenhet (minst 15 månader). Procent. Tabellen ger exempel på andelen sökande och antagna med tillgodoräkningsbar arbetslivserfarenhet för nâgra olika utbildningslinjer.

Andel med arbetslivserfarenhet

antagning genom UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem

Källa: UHÄzs antagningsstatistik.

I och med att arbetslivserfarenhet ger poäng vid urvalet är det naturligt att andelen av de antagna som har arbetslivserfarenhet är högre än bland de sökande. Det är också en förklaring till att medelåldern bland de antagna generellt sett stiger med ökad konkurrens.

5.4.6 De olika urvalskriterierna

I föregående avsnitt har vi inte närmare kommenterat de olika urvalskriterierna och erfarenheterna av dessa. Vi kompletterar därför redogörelsen för erfarenheterna av urvalsreglerna med en sådan genomgång av värderingen av betyg och arbetslivserfarenhet.

SOU l985:57 1977 - och 93

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

Värderingen av betyg

Längre tillbaka i tiden gjordes urval vid antagning till många högskoleutbildningar ofta så att bara betyg i vissa ämnen tillgodoräknades. Detta ledde till att elever, som säkert visste till vilken högskoleutbildning de senare skulle söka, ofta koncentrerade studieansträngningarna i gymnasiet till de ämnen som fick tillgodoräknas. Utredningsarbetet inom KU och KK ledde fram till att vid betygsurvalet ett s.k. oviktat medelbetyg skulle användas, dvs. betyg i alla obligatoriska ämnen skulle medräknas. Detta motiverades dels med att viktning av medelbetygen hade liten effekt på rangordningen av en given grupp studerande, dels med att en viktning av vissa ämnen kunde påverka elevernas arbete i gymnasieskolan och motverka att eleverna fick en tillfredsställande kunskapsbredd. På förslag av KU har studerande med sifferbetyg antagits på grundval av ett s.k. oviktat medelbetyg allt sedan nya avgångsbetyg med siffror infördes 1969. Efter övergången till en generell användning av medelbetyg utan viktning har företrädare för olika högskoleutbildningar regelbundet framfört önskemål om att vissa gymnasiebetyg borde tillmätas större vikt än andra vid urvalet. Bl.a. har betydelsen av ämnet matematik

för civilingenjörsutbildningen ofta betonats, t.ex. i UHÃ-rapport

1984:26 Civilingenjörsutbildning. Rekrytering. Antagning. Det visade sig också successivt under 1970-talet att användningen av s.k. oviktade medelbetyg vid antagningen till högskolan också den kunde påverka elevernas studier i gymnasieskolan. I stället för att koncentrera sig på de ämnen som i första hand är av betydelse för fortsatta studier har sålunda en del elever strävat efter att uppnå ett så högt medelbetyg som möjligt genom att lägga ned särskilt stor möda på flera ämnen med mycket lågt timtal, t.ex. ämnen som bara läses en eller två veckotimmar under ett läsår. Den s.k. betygsjakten har därigenom så att säga fått en omvänd effekt i förhållande till den koncentration på några kärnämnen som man strävat efter att undvika. Antagningen till grundläggande högskoleutbildning uppmärksammades av utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan (Andrénska utredningen) i dess betänkande (SOU 1981:29) Forskningens framtid. Utgångspunkten var utredningens önskan att de som antas till grundläggande högskoleutbildning skulle ha så goda förkunskaper som möjligt, vilket på sikt skulle gagna rekryteringen till forskarutbildningen. Med hänvisning till att det oviktade medelbetyget kunde medföra att de studerande lägger ned oproportionerligt stora arbetsinsatser på de små skolämnena till förfång för de mest arbetskrävande ämnena föreslog utredningen ett nytt sätt att beräkna medelbetyget, nämligen att varje betyg skulle multipliceras med en faktor motsvarande totalantalet veckotimmar i resp. skolämne i gymnasieskolan (”viktning utifrån antalet veckotimmar”). Detta förslag möttes av intresse från olika håll och har sedan dess regelbundet framförts i debatten om hur betygen bör tillgodoräknas vid urval till högskolan. Redan de av KU gjorda undersökningarna, se avsnitt 3.3, pekade på att viktning av betygen kunde tänkas ha en viss positiv effekt på urvalet genom att medelbetygets prognosförmåga för senarestudier ökade nå-

94 I 977 - och

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

got. Även resultatet från den aktuella, i avsnitt 5.3.2 refererade rapporten Meritvärdering och studieprognos av Sten Henrysson m.fl. pekar i samma riktning. Ganska snart efter högskolereformen 1977 uppmärksammades problemen med att en del studerande antogs med mycket låga betyg i ämnen som ingick bland de särskilda förkunskapskraven. Detta föranledde, som redan har nämnts, att en rad ändringar som skulle motverka detta togs upp i propositionen l979/80zl58, se tabell 5.5.

Värdering av arbetslivserfarenhet

Tillgodoräknandet av arbetslivserfarenheten har, som redan framgått av tidigare avsnitt, allt sedan reformen 1977 stått i centrum för debatten om tillträdesfrågorna. Möjligheten att få tillgodoräkna arbetslivserfarenhet har som nämnts bidragit till att andelen yngre studerande sjunkit och att medelåldern har stigit bland de antagna till många utbildningar. Den i avsnitt 5.3.2 refererade rapporten Meritvärdering och studieprognos konstaterar att för de undersökta utbildningarna har tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet ett svagt negativt samband med senare studieframgång, vilket förklaras med att de som antagits på grundval av arbetslivserfarenhet oftare har lägre medelbetyg än dem som enbart antagits på betyg, att de ofta har varit borta flera år från studier och att de oftare har familj, försörjningsplikter och andra sociala engagemang. Det negativa sambandet mellan arbetslivserfarenhet och gymnasiebetyg är en helt naturlig statistisk konsekvens av att arbetslivserfarenhet får tillsammans tillgodoräknas med betygspoäng. Eftersom det som tidigare visats - föreligger ett positivt samband mellan betyg och studieframgång och på grund av att de som har låga betyg kan skaffa sig arbetslivserfarenhet som kompensation så uppstår ett negativt samband mellan arbetslivserfarenhet och studieframgång, oberoende av om arbetslivserfarenheten i sig har en negativ, en neutral eller en svagt positiv effekt på senare studieresultat. Man kan också se det som att nuvarande urvalssystem tvingar en stor del av de studerande med låga betyg att efter gymnasieskolan dröja minst två år med övergången till högskolan. Om man utgår ifrån att det är ungefär samma studerande som då antas, vilka annars hade kunnat antas direkt efter gymnasiet, så har poängen för arbetslivspoäng i sig en liten effekt på högskolans totala rekrytering, bortsett från att studerande med lägre betyg tvingas tänka igenom sitt utbildningsval mera noggrant, har mera omfattande livserfarenhet och eventuellt har glömt mera av vad de tidigare har lärt sig i gymnasieskolan. Konstaterandet att arbetslivserfarenhet bidrar till att de studerande vid studiernas början har glömt mera av sin tidigare gymnasiekunskap är troligen en reell negativ effekt av varje längre fördröjning av övergången från gymnasieskola till högskoleutbildning. Det är främst från de tekniska utbildningarna som sådana påpekanden har gjorts vid uppre-

pade tillfällen. I UHÄ-rapporten 1984:26 Civilingenjörsutbildning. Re-

krytering. Antagning anges det samband mellan de studerandes ålder och examinationsfrekvensen som redovisas i tabell 5.l7.

-

Tillträdesreglerna efter 1977 erfarenheter och förändringar 95

Tabell 5.17 Examinationsfrekvens för studerande vid Chalmers tekniska högskola fördelad på ålder vid studiernas början.

Källa: UHÄ-rapport 1984:26.

Även om dessa uppgifter formellt sett avser sambandet mellan ålder och studieresultat talar de för att det för civilingenjörsutbildningarnas del är väsentliga nackdelar förknippade med att premiera en längre tids arbetslivserfarenhet. l nyssnämnda rapport om civilingenjörsutbildning antyds att denna utbildning bör påbörjas inom ca tre år efter avslutad gymnasieutbildning. När förslaget om att arbetslivserfarenhet skulle få tillgodoräknas vid urval till högskolan ursprungligen framfördes av KU gjordes det med hänvisning till bl.a. en strävan att finna alternativ till ett urval baserat enbart på skolprestationer och en önskan att uppmuntra gymnasieelever att skaffa sig erfarenheter utanför skolan. Härigenom skulle förhoppningsvis fler studerande vara medvetna och bestämda i sitt yrkesval, vilket förutsattes gagna senare högskolestudier. Som skäl för att vid urvalet beakta arbetslivserfarenhet anförde KU även en önskan att underlätta antagningen för dem som vid mogen ålder får intresse för fortsatta studier och att söka finna urvalsinstrument som var mindre beroende än betygen av den sociala bakgrunden”. Sedan 1977 har arbetslivserfarenhetens betydelse vid urvalet och för senare studier behandlats i ett flertal utredningar och utvärderingar. Dessa ger emellertid ingen enhetlig bild av arbetslivserfarenhetens betydelse i tillträdessam-

manhang. l UHÄ-rapport 1982:12 Vad är den goda erfarenheten värd?

Om relevant arbetslivserfarenhet i den nya högskolan, har Kenneth Abrahamsson förtecknat följande motiv för att vid tillträde till högskolan beakta arbetslivserfarenhet:

a) arbetslivserfarenheten som ett led i den enskildes personliga mognad och studie- och yrkesvalsprocess b) arbetslivserfarenheten som en social merit, som ska kunna tillgodoräknas som behörighetsgivande faktor eller tilläggsmerit vid tillträdet till utbildning C) arbetslivserfarenheten kan användas som en grund för kortare studiegångar inom utbildningen d) arbetslivserfarenheten kan syfta till att komplettera utbildningens innehåll eller bli en resurs för övriga studerande e) arbetslivserfarenheten kan syfta till en förberedelse för själva yrkesrollen som sådan f) arbetslivserfarenheten är en resurs för individen och samhället i en vidare mening.

96 1977 - och

?Ylltrâdesreglerna efter erfarenheter förändringar

Det är mot denna bakgrund man skall se att omkring 30 av de ca 120 allmänna utbildningslinjerna och påbyggnadslinjerna för särskild behörighet kräver arbetslivserfarenhet eller erfarenheter från vissa yrkesområden (se bilaga 2). Sådana krav har vidare diskuterats för ytterligare ett antal utbildningar, men ett hinder har därvid visat sig vara svårigheten att avgränsa vilken erfarenhet som bör tillgodoräknas. För vårdutbildningarnas del belyses det av två utredningar utförda av Britt Johansson på uppdrag av UHÄ: - El Särskilt värdefull arbetslivserfarenhet före läkarutbildning finns den? (juni 1981) E] Avgränsning och meritvärdering av särskilt värdefull arbetslivserfarenhet i högskolans kortare vårdutbildningar (odaterad).

Införandet av poäng för arbetslivserfarenhet vid antagningen fr.0.m. höstterminen l977 medförde (se avsnitt 5.4.3) att medelåldern bland de antagna steg. Trots de tidigare påpekade nackdelarna upplevdes det inte enbart som en ofördelaktig förändring. För de utbildningar, för vilka personlig mognad och livserfarenhet är av betydelse för att kunna tillgodogöra sig utbildningen och kunna klara den i utbildningen ofta ingående praktiken, var den höjda medelåldern en fördel. Detta har omvittnats för flera lärarutbildningars del bl.a. i en rapport av Agneta Linné Arbetslivserfarenhet och klasslärarutbildning. samarbetskommittén för socionomutbildning - med företrädare för berörda institutioner i landet - har i en skrivelse till utredningen (1983l2-07) påtalat de problem som uppstått för denna utbildning genom den förändring av urvalsreglerna som gjordes år 1982 i syfte att öka direktfrån gymnasieskolan. Det stora antalet sökande till denna övergången utbildning medförde att fr.0.m. år l977 arbetslivserfarenheten spelade en stor roll för urvalet och medelåldern bland de antagna var över 25 år. Detta bedömdes av samarbetskommittén som fördelaktigt och andelen examinerade var hög. Genom den ökade direktövergången fr.0.m. år 1982 ökade andelen studerande - det har t.o.m. förekommit unga antagna som inte fyllt 18 år. Att då som artonåring utan nämnvärd yrkeslivserfarenhet möta människor med sociala problem under första studiepraktiken har för många av dessa studerande blivit en så svår att man övervägt studieavbrott och ibland avbrutit utbildupplevelse, ningen av detta skäl. Yrket upplevs som för svårt och avskräckande. Det är också svårt att finna praktikinstitutioner, som är villiga att ta emot unga praktikanter.” Mot nyssnämnda erfarenhet kan ställas de ovan visade sambanden mellan ålder och studieresultat vid de tekniska högskolorna. I den tidi-

gare nämnda U1-1Ä-rapporten 1982:12 redovisas en undersökning av

äldre studerande med arbetslivserfarenhet som antagits till civilingenjörsutbildningen vid tekniska högskolan i Lund. Om denna grupp av studerande konstaterar författaren Bodil Jönsson: ”De har påtagliga studieproblem och en hög studieavbrottsfrekvens men uppenbarligen också specifika fördelar, som ger många av dem ett tolerabelt eller rent av fördelaktigt utgångsläge (för de tekniska studierna). Som framgår av bilaga 4 tar man även i en del andra länder hänsyn till

1977 á och 97

?Yllträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

arbetslivserfarenhet vid antagning till högskoleutbildning. Motiven härför varierar, men bland motiven kan nämnas att man både eftersträvar

en bättre anpassning av utbildningen till de studerandes erfarenheter ,

och utbildningsbehov, och en ur högskolans synpunkt varierad erfaren-

hetsbakgrund hos de studerande (Abrahamsson 1985). Liknande synsätt

låg bakom tillkomsten 1977 av en särskild förkortad läkarutbildning för sjuksköterskor vid karolinska institutet. I en utvärdering av denna ut-

- som numera främst har -

bildning av organisatoriska skäl upphört konstaterades: ”Med den referensram av tidigare sjukvårdsutbildning och yrkeslivserfarenheter som dessa sjuksköterskor har är de en klar tillgång i den stora studerandegruppen” (Dominique 1982).

Högskoleprovet och folkhögskolans studieomdöme

Beträffande dessa urvalskriterier hänvisar vi till kapitel 9. En utförlig presentation av högskoleprovet återfinns i rapporten SOU 1985:59 Prov för urval till högskolan.

5.5 Det administrativa för

systemet antagning

Statsmakternas beslut om tillträdesreglerna för högskolan berör i princip inte formerna för hur antagningen sker. Statsmaktsbesluten ger emellertid på avgörande sätt förutsättningarna för hur antagningen görs och är således på olika sätt styrande för hela det administrativa förfarandet. För den enskilde sökande är det däremot inte möjligt att skilja på det formella regelsystemet, som detta t.ex. framgår av högskoleförordningen, och den praktiska utformning som antagningssystemet har fått genom antagningsmyndigheternas tillämpningsföreskrifter, utformningen av informationsmaterial och blanketter m.m.

Sett ur den sökandes perspektiv omfattar antagningssystemet flera

väsentliga komponenter utöver behörighets- och urvalsreglerna. Tiderna för ansökan och när besked ges om antagning har stor praktisk betydelse. Dessutom är utformningen av informationen om olika utbildningar naturligtvis av stor betydelse för alla som överväger om de skall söka till högskolan och vilken eller vilka utbildningar de i så fall skall söka till. De praktiska rutinerna för antagning till högskolan återspeglar den variation som finns beträffande behörighets- och urvalsregler. De tre dominerande antagningsförfarandena är UHÄzs centrala datorbaserade antagningssystem, Landstingsförbundets centrala antagningssystem i _ Jönköping för antagningen till de medellånga vårdutbildningarna (LFA) samt den lokala antagningen till enstaka kurser. Härutöver görs antagning till vissa allmänna linjer och påbyggnadslinjer antingen centralt av UHÄ eller lokalt. En Översikt över omfattningen av dessa olika antagningsförfaranden framgår av tabell 5. l 8. En förteckning över vilka som svarar för antagningen till samtliga allmänna linjer och påbyggnadslinjer framgår också av tabellen i bilaga 2, kolumn 8. I bilaga 3 återfinns en beskrivning av antagningen till utbildningslinjer med olika urvalsregler, bl.a. konstnärliga utbildningslinjer. Beskrivning och erfarenheter av antagningen till enstaka kurser ges i kapitel 10.

7-Tilltrâde till högskolan

?Ylfträdesreglerna

98 1977 - och

efter erfarenheter förändringar

Tabell 5.18 Omfattningen av olika antagningsrutiner läsåret 1984/85.

Antagnings- Typ av utbild- Antal behöriga Antal antagna myndighet ning sökande ht 1984 vt 1985 ht 1984 vt 1985

UHÄ, det centrala Huvuddelen av de 52 900 l l 600 21 100 5 200 datorbaserade sys- allmänna utbildtemet ningslinjerna och flertalet lokala linjer UHÄ, övrig antag- Bl.a. YTH-utbild- 5 200 2 800 2 100 l 500 ning ning och speciallärarlinjen LFA De s.k. medellånga 18 200 ll 000 5 900 4 800 vârdutbildningarna samt påbyggnadslinjer inom vårdområdet lntagningsnämnden ADB-linjen 5 200 l 200 700 200 i Göteborg Högskoleenhet Bl.a. alla konst- 12 700 5 300 3 200 l 500 (motsvarande) närligt inriktade utbildningslinjer samt påbyggnadslinjer och vissa lokala linjer Enstaka kurser omkr. omkr. omkr. 3 Högskoleenhet (motsvarande) 80 000 40 000 35 000

Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning 3 saknas Uppgift Källa: UHÄ.

Tillkomsten av UHÄ:s centrala antagningssystem 1967 har berörts i kapitel 3. Syftet var att genom en samordnad antagning undvika dubbelantagning, eftersom man på 1960-talet hade problem med att de mest meriterade sökande ofta sökte och antogs på flera ställen, vilket ofta medförde sena återbud från de antagna och obesatta platser på mindre attraktiva utbildningar. Som framgår av bilaga 4 har man även i andra länder av likartade skäl infört en central samordning av antagningen. För de studerande kan den centrala antagningen innebära väsentliga fördelar, inte bara genom att platserna kan fördelas snabbare och färre platser ”går till spillo” genom förseningar i den administrativa processen, utan även därför att det är en förenkling att kunna söka flera

utbildningar på samma dokument och med en omgång merithandlingar.

Alternativet för de sökande är att behöva sända flera ansökningar till olika antagningsmyndigheter och sedan vänta på besked från dessa och välja den önskade utbildningen bland erbjudna alternativ. Ytterligare ett motiv för den centrala antagningen har varit att det sett från myndighetssynpunkt innebär en förenkling att behandla så få an-

SOU l985zS7 1977 - och 99

?TI/trädesreglema efter erfarenheter förändringar

l sökningar som möjligt, eftersom annars flera myndigheter måste granska och bedöma samma handlingar var för sig, begära kompletteringar etc. Det innebär att för utbildningar med likartade behörighets- och urvalsregler, som i huvudsak grundas på formella meriter, medför en samordnad antagning en kostnadsbesparing. Man har också från enskilda högskoleenheters sida i stor utsträckning överlämnat antagningen till lokala linjer till UHÄ. Ett annat skäl för detta torde vara den information som därigenom kan ges om de lokala linjerna. Ytterligare ett skäl som kan ha spelat en roll för centraliseringen av antagningen har varit att regelsystemet - i första hand kvoteringsreglerna - har varit så tekniskt krävande att hantera att de förutsatt antagning med datorstöd. - Till synes enkla formuleringar i statsmakternas beslut om urvalsreglerna - t.ex. om hur kvoteringen skall göras - har vid flera tillfällen visat sig leda till komplicerade urvalsförfaranden som förutsatt stora och komplexa datorprogram. Detta har talat för ett centralt ADBsystem. Med den ökade tillgången på datorer, dataöverföring och terminaler torde dock numera andra datatekniska lösningar vara tänkbara. l den allmänna debatten har antagningen ofta kritiserats för att vara alltför teknisk och opersonlig. Vidare har hävdats att antagningen går alltför långsamt och att antagningssystemet inte lyckas anta studerande till alla platser trots att det från början finns ett överskott på sökande. Som ett alternativ framhålls fördelarna med en lokal antagning. Förvaltningsutredningen studerade i slutet av 1970-talet tillträdessystemet och fann att kravet på rättssäkerhet, likabehandling och likformighet hade varit avgörande för konstruktionen av tillträdesreglerna (L. Jansson, 1978). Dessa krav kan i ännu högre grad sägas ha styrt utformningen av det administrativa tillträdessystemet. Det samordnade antagningssystemet vid UHÄ har också gjort det möjligt att införa rutiner som är positiva för de sökande. Samtliga sökande får t.ex. ett s.k. kontrollbesked innan den egentliga antagningen görs. Varje sökande får härigenom möjlighet att kontrollera att rätt uppgifter om adress, sökta utbildningsalternativ etc. har registrerats, att behörigheten tolkats på rätt sätt och att meritpoängen är riktigt beräknad. Den centrala samordningen har också medfört att man genom datatekniken kan sända antagningsbesked till de sökande som ger detaljerade uppgifter om t.ex. konkurrenssituationen till olika utbildningsalternativ. En för de sökande viktig del av det administrativa systemet för antagning är anmälningstiderna. Vi behandlar frågor som berör anmälningstider i avsnitt ll.8. Trots det ökade antalet sökande har det varit svårt att anta sökande till alla platser. Problemen beror framför allt på att vissa utbildningar fått ett otillräckligt antal sökande men också på att många antagna sökande har lämnat återbud eller uteblivit vid utbildningens början, se tabell 5.19. Under de senaste åren har omkring var fjärde person som antagits av UHÄ (vid den andra antagningsomgângen i början av augusti) lämnat återbud. Dessa platser måste besättas vid den avslutande reservantagningen som sker vid resp. högskoleenhet. Reservantagningen görs enligt reservlistor som tas fram av UHÄ.

l00 1977 - och 1

TYIIträdesreg/ema efter erfarenheter förändringar f

Tabell 5.19 Obesatta platser vid slutet av central antagning. Procent.

Uppgifterna avser endast resultatet av den centrala antagningen. Antalet obesatt

platser vid utbildningens början kan vara både lägre eller högre.

UHÄ:s centrala antagning LFA:s centrala antagning Termin Antal Obesatta Andel Antal Obesatta Andel platser platser obesatta platser platser obesatta platser, platser, procent procent ht 1983 18 837 325 2 (3) vt 1984 5 782 774 13 (8) 3 012 243 8 ht 1984 19 230 404 2 (3) 3 402 288 8 vt 1985 5 437 893 16 (12) 2 889 396 14 ht 1985 19 488 299 2 (4) 3 514 366 10

lnom parentes anges andelen obesatta platser vid utbildningens början för all- * männa linjer vid statliga högskoleenheter (oberoende av vem som har svarat för antagningen). Källa: UHÄ.

För att försöka minska problemen med återbud och obesatta platser har UHÄ vidtagit olika åtgärder. Efter den första antagningen i början av juli måste alla sökande bekräfta sitt intresse genom att sända in ett svarskort. Den som inte sänder in svarskortet stryks från erbjuden plats och får inte heller kvarstå som reserv. Vid den andra antagningen i \ y början av augusti är antalet sökalternativ maximerat till två. På detta sätt har UHÄ eftersträvat att endast sökande med intresse för ett visst utbildningsalternativ skall kvarstå som sökande. Trots dessa åtgärder har antalet återbud förblivit ungefär oförändrat. Av diagram 5.2 framgår omfattningen av bortfallet i olika skeden av UHÄ:s antagning till höstterminen 1983. Diagrammet ger också en annan och mer realistisk bild av den faktiska konkurrenssituationen än vad den alltför förenklade relationen mellan antalet sökande och antalet utbildningsplatser antyder.

Diagram 5.2 Antagningen till höstterminen 1983 genom det centrala datorbaserade antagningssystemet vid UHÄ. Totalt antal sökande 58 200. An- _ . . .. Obe- EJ atersant

:g

Källa: UHÄ.

Av de totalt 58 200 sökande var var tionde - - 5 800 personer obehö- _riga till alla sina utbildningsalternativ och kom därför inte i fråga. Totalt 9 800 sökande lämnade återbud, antingen genom att inte bekräfta sitt intresse för en utbildning senast den 1 augusti eller genom att på annat sätt ta tillbaka sin anmälan. UHÄ antog totalt 19 600 personer. varefter universitet och högskolor besatte 5 400 utbildningsplatser vid den avslu-

SOU 1985 :57 1977 - och l0l

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

tande lokala reservantagningen på grund av återbud från dem som UHÄ

antagit. Det återstående antalet sökande som inte fått någon utbildningsplats var omkring 17 600. Det innebär alltså att knappt en tredjedel av de sökande blev utan en plats. Här bortses ändå från att flera tusen av dessa faktiskt erbjudits plats vid den lokala reservantagningen, men tackat nej - t.ex. beroende på att man ofta bara har någon vecka på sig innan utbildningen börjar. UHÄ har genom information till högskoleenheterna och uppföljning av hur den lokala antagningen utfallit manat högskoleenheterna att så effektivt som möjligt fylla alla nybörjarplatser. Då ett stort antal platser blivit obesatta har det t.o.m. hänt att anslagen minskats för följande budgetår. Stora ansträngningar har sedan lång tid gjorts för att så många sökande som möjligt skall erbjudas önskad nybörjarplats. Berörda myndigheter har eftersträvat att högskolans utbildningskapacitet skall utnyttjas så effektivt som möjligt. Trots detta har många nybörjarplatser förblivit outnyttjade. Detta måste ses som ett allvarligt problem med nuvarande antagningsrutiner. Samtidigt är det uppenbart att antagningsrutinerna fungerar effektivt i förhållande till de stora mängder information som skall hanteras och kraven på korrekt handläggning. Huvudproblemet är i stället att en stor del av de sökande inte accepterar eller vill utnyttja den erbjudna utbildningsplatsen. Detta försenar antagningen. Nya studerande måste successivt erbjudas platser till långt efter det att utbildningen börjat. De sökande som erbjuds plats - de har sent har ofta anpassat sina planer till att de inte blev antagna - från t.ex. börjat arbeta eller börjat annan utbildning och avstår därför erbjuden plats. Det händer emellertid också att de tar erbjuden plats och lämnar en annan utbildning, som då i sin tur om möjligt måste försöka finna en reserv. l UHÄ:s antagningsstatistik redovisas uppgifter om återbuden i Ul-lÄ:s centrala antagningssystem. Andelen återbud är högst bland de yngsta sökande och andelen sjunker med stigande ålder. Andelen återbud är lägst inom vårdsektorn (omkring l5 procent) medan inom kulturoch informationssektorn, undervisningssektorn och AES-sektorn andelen återbud varit omkring 30 procent de senaste åren. Det innebär att inom dessa sektorer nästan var tredje antagen har lämnat återbud. Andelen återbud är högre bland kvinnor än bland män. Återbuden är däremot nästan lika vanliga bland dem som antas till högt prioriterade alternativ som bland dem som antas till lågt prioriterade alternativ. En undersökning avseende sökande höstterminen 1980 inom UHÄ:s datorbaserade antagningssystem gjordes inom UHÃ:s tillträdesprojekt (Kim, Arbetsrapport nr 9). Denna visade också att återbud var vanliga även bland dem som antagits till sitt förstahandsalternativ. Något förenklat kan man säga att två femtedelar av återbuden berodde på att den sökande i stället för den erbjudna platsen valde en högre prioriterad sysselsättning, t.ex. arbete eller utbildning sökt i annat sammanhang. Ca en femtedel av återbuden berodde på sociala skäl såsom ekonomiska skäl, flyttning, graviditet eller på att erbjudandet om platsen kom så sent att den sökande av praktiska skäl inte kunde utnyttja det. Slutligen var

102 1977 - och

?TI/trädesreglerna efter erfarenheter förändringar

det ca två femtedelar av återbuden som kunde hänföras till osäkerhet om utbildnings- och yrkesval eller bristfällig information om den sökta utbildningen. Bättre information och rådgivning till de sökande framstår som den närmast till hands liggande åtgärden. Se även avsnitt 5.7. Även Landstingsförbundets antagningsnämnd (LFA) har gjort en liknande avbrottsundersökning. Denna visade bl.a. att 27 procent av återbuden berodde på att erbjuden plats låg för långt från hemorten, vilket i sin tur sammanhängde med familjeförhållanden och liknande förhållanden. Många återbud hade också ett samband med val av annan utbildning, vilket sammanhängde med att många sökande “för att gardera sig hade sökt flera olika utbildningar. Även arbetssituationen och ekonomin var viktiga skäl till återbud. En rad olika åtgärder har övervägts för att minska återbuden. Det har föreslagits att antalet tillåtna sökalternativ i UHÄ:s datorbaserade system skall minskas från nuvarande tolv till färre sökalternativ. Det skulle å andra sidan vara negativt för de sökande att deras möjligheter till valfrihet på detta sätt skulle minskas. Det har ibland diskuterats om man t.ex. genom att ge ett poängtillägg för utbildningsalternativ som prioriterats högt i anmälan skulle kunna se till att de som är motiverade för en viss utbildning får lättare att antas. En sådan ordning har också diskuterats för att minska återbuden. UHÄ hari en rapport till regeringen (UHÄ [982-12-06) redovisat en undersökning om vilka effekter ett sådant poängtillskott skulle kunna få. I rapporten konstateras att återbuden är nästan lika vanliga bland dem som antagits till sina förstahandsval som bland övriga. Detta tyder enligt UHÄ på att den prioritet de sökande givit ett alternativ i anmälan är ett dåligt mått på deras motivation för utbildningen i fråga. Metoden skulle däremot tvinga de sökande till taktiska överväganden vid anmälan. Sammanfattningsvis konstateras att poängtillägg inte bör ges för högprioriterade val. Metoden användes för övrigt under några år vid urvalet till gymnasieskolan men används inte längre. Det har även övervägts om man genom någon form av avgift för varje inlämnad anmälningsblankett eller angivet sökalternativ skulle kunna begränsa förekomsten av mindre allvarligt menade ansökningar. UHÄ har år 1983 på regeringens uppdrag utrett möjligheterna att införa en anmälningsavgift. I UHÄ:s skrivelse 1983-10-12 med anledning av uppdraget redovisas olika tekniska möjligheter att avgiftsbelägga anmälningarna. Syftet vari första hand att avgifterna av besparingsskäl skulle kunna finansiera hela antagningssystemet, men även möjligheterna att reducera antalet osäkra sökande framhölls. Frågan om anmälningsavgifter har därefter inte aktualiserats. Vi diskuterar frågan om en anmälningsavgift i avsnitt 15.4.

5.6 Hur påverkar skolan? tillträdesreglerna

Flertalet sökande till högskolan har genomgått gymnasieskolan och härigenom uppnått behörighet för högskolestudier. Behörighetsreglerna är i huvudsak uttryckta i termer av genomgången gymnasieutbildning. Urvalet av sökande görs i huvudsak på grundval av gymnasiebetyg,

efter 9197 7 - erfarenheter och förändringar 103

Tillträdesreglerna

eventuellt i kombination med poäng för arbetslivserfarenhet. Gymnasieskolan har härigenom det dominerande inflytandet såväl på behörighetskraven som på vilka sökande som antas till högskolan. - och även - att detta sätt Det är naturligt oundvikligt på olika arbetet och urvalsreglerna har påverkar i gymnasieskolan. Behörighetsfått en sådan utformning att de studerande som är målmedvetna och vet till vilken eller vilka högskoleutbildningar de avser att senare söka på olika sätt kan påverka sina chanser att bli antagna genom s.k. taktiska val av gymnasieskollinje, byte av linje, studieinsatser i olika skolämnen och kompletterande utbildning i gymnasieskola, komvux eller folhögskola. och konsekvenserna av sådana taktiska val har disku- Omfattningen terats och olika undersökningar har redovisats. l gymnasieutredningens forskningsrapport (SOU 1981:98) Studieorganisation och elevströmmar redovisar Mats Myrberg uppgifter om omfattningen av taktiska val av gymnasieskollinje och studier i komvux. Enligt Myrberg förekommer det två typer av taktiska val, nämligen dels att elever avbryter studierna på en svår gymnasieskollinje och fullföljer studierna inom komvux eller att elever byter från en svår linje till en förment lättare linje, t.ex. från treårig naturvetenskaplig linje till tvåårig social linje. Båda typerna av taktiskt beteende bygger på att man hamnar i en jämförelsegrupp för med lägre krav för höga betyg. Med utgångspunkt i betygsättningen statistik om komvuxeleverna höstterminen 1979 fann Myrberg att antalet eleveri komvux som läste där av taktiska skäl uppgick till högst l 500, vilket rapportförfattaren ansåg vara ett så litet antal att det inte borde föranleda någon kritik mot att komvux utnyttjas som skolform för elever med gymnasieskolbakgrund.

Lillemor Kim tar i UHÄ-rapporten 1979:13 Två års erfarenheter av de

nya tillträdesreglerna till högskoleutbildning upp taktikvalen utifrån gymnasieinspektörernas rapporter till SÖ. Där påtalades särskilt problemen med att eleverna valt linje med sikte på att öka sina chanser att bli antagna till önskad högskoleutbildning och inte med tanke på vilken gymnasieskollinje som bäst förberedde för den tilltänkta högskoleutbildningen. Särskilt påtalades valet av social linje och att många elever undvek naturvetenskaplig linje. l den utsträckning som dessa elever efter gymnasieskolan behörighetskompletterat i komvux ingår de i princip även i Myrbergs siffror. Troligen avsåg emellertid gymnasieinspektörernas också elever som valde och därmed _ påpekanden tvåårig linje - även uppnådde den nödvändiga behörigheten om de genom att ha gått treårig linje skulle ha fått en bättre förberedelse för senare högskoleutbildning. De taktiska valen i gymnasieskolan kan även beröra val av grenar och

tillvalsämnen inom en linje. Vidare påverkas elevernas arbetsinsats i

olika ämnen genom att, som nämnts i avsnitt 5.4.6, eleverna kan prioritera studier av olika skolämnen i avsikt att uppnå ett så högt medelbetyg som möjligt.

l UHÄ/FoU-projektrapport 1983:4 Att välja eller väljas redovisar

Lillemor Kim uppgifter om olika typer av krokiga vägar av taktiska som förutom linjebyten, studier i komvux eller folkhögskola även skäl, kan innefatta studier utomlands. Kim pekar särskilt på att av dem som

104 1977 - och

Tillträdesreglema efter_ erfarenheter förändringar

år 1980 hadegenomgått den sociala linjen var det endast l2 procent som

uppgav att de avsåg att bedriva kompletteringsstudier vilket kan jämföras med 24 procent bland dem som slutade soçial linje år l969. Socialgrupp l och 2 dominerar de taktiska avhoppen i gymnasieskolans senare årskurser. Kim konstaterar: ”Att det rör sig om ett litet antal

hindrar inte att förekomsten och möjligheten av taktikval spelar en stor

roll för opinionsbildningen kring betygsystemet och antagningsreglerna. Särskilt anmärkningsvärt blir det om man också beaktar att taktikväljarna ökar de sociala klyftorna ytterligare vid övergången till högskolan. l samma rapport redovisas en studie av hur gymnasieskolans elever påverkas av högskolans tillträdesregler. Genom att högskolans samtliga utbildningar är spärrade fr.o.m. höstterminen 1979 och antalet sökande till många utbildningar ökat i förhållande till situationen på 1970- talet har gymnasieskolans betyg fått en större betydelse för tillträde till högskolan än de torde ha haft någon gång tidigare. Detta påverkar på olika sätt de gymnasieskolelever som förbereder sig för senare högskolestudier. Bl.a. har Kim visat att övergången från tvååriga gymnasieskollinjer

till högskolelinjer inom den nya” högskolan har ökat samtidigtgsom

färre sökande från treåriga linjer rekryteras till denna del av högskolan. Tudelningen mellan utbildningssystemets båda delar blir därmed skarpare.” I förarbetena till nuvarande tillträdesregler fanns som tidigare har nämnts en tydlig strävan att tillträdesreglerna skulle utformas så att de inte skulle påverka skolan och dess elever. Kim konstaterar ”att det i många fall går att vända på resonemangen och utnyttja reglerna precis

ningsreglernas återverkan på gymnasieskolan har alltså till stor del varit defensiva och inriktade på att motverka uppenbart snedvridande effekter. Den positiva sidan, möjligheterna att påverka elevernas värderingar och handlande i önskvärd riktning har inte spelat tillnärmelsevis samma roll vid utformningen av antagningssystemet.”

5.7 Den sociala selektionen

Högskolans rekrytering från olika samhällsgrupper har sedan lång tid tillbaka varit ett ständigt återkommande inslag i alla utbildningsreformer som berört högskolans rekrytering. På motsvarande sätt har en lång rad av de senaste årtiondenas viktiga utbildningsreformer varit kopplade till strävan att minska den totala sociala selektionen inom utbildningsväsendet. Under de senaste tio åren har ett flertal utredningar och rapporter

beskrivit den sociala selektionen. Hit hör studiestödsutredningens be-

tänkande (SOU 1977:3 l) Studiestöd och gymnasieutredningens två rapporter (SOU 1980:30) Den sociala selektionen till gymnasiet av Kjell Härnqvist och Allan Svensson samt (SOU 1981:98) Studieorganisation och elevströmmar av Mats Myrberg. Vidare föreligger en rad rapporter från olika universitetsinstitutioner samt från SCB. UHÄ:s utvärdering av tillträdesreglerna har behandlat dessa reglers effekter på den sociala

/ SOU -

1985:57 ?Yllträdesreglerna efter 1977 erfarenheter och förändringar 105

rekryteringen. I stor utsträckning bygger alla undersökningarna på sam-

ma statistiska material. Det finns olika sätt att studera den sociala till rekryteringen högskolan. Ett sätt är att se denna som ett av de sista leden i den sammantagna selektionen inom utbildningsväsendet. För denna typ av studier är det oftast lämpligt att se vad som händer med en årskull - dvs. män och kvinnor födda ett visst år - under deras väg genom utbildningsväsendet. Sådana undersökningar blir av naturliga skäl i tiden, utdragna eftersom man måste följa årskullen från l5 års ålder till dess de är 30 år eller ännu längre tid. Ett annat sätt att studera den sociala rekryteringen till högskolan är att studera övergången från gymnasieskolan till högskolan och se vad den sociala bakgrunden betyder för valet av högskoleutbildning. Man kan också välja att studera samtliga nybörjare i högskolan, oberoende av ålder och när de slutade gymnasieskolan, för att år från år följa den faktiska rekryteringen. Dessa sätt att studera den sociala rekryteringen till högskolan ser urvalsprocessen ur olika synvinklar, vilket medför att man får delvis olika resultat beroende på vilken metod som väljs. Skillnaderna beror bl.a. på att den sociala selektionen varierar mellan olika tidsperioder och att denna variation påverkar resultaten olika beroende på vilken undersökningsmetod som används. Det finns även andra statistiska problem i samband med studier av den sociala rekryteringen till högskolan. av högskolans Förändringar organisation, både 1977 och tidigare, försvårar jämförelser bakåt i tiden. Detta leder i sin tur till att man ibland för sig studerar till rekryteringen den del av högskolan som före 1977 räknades till universitet och högskolor (den traditionella högskolan) och studerar den samtidigt nya” högskolan för sig. En annan typ av problem är att högskolan inte är enhetlig i fråga om studiemål och studiernas längd. Det finns långa högskoleutbildningar, vilka ofta räknas till högskolans s.k. statusutbildningar, och korta utbildningslinjer, vilka i stor utsträckning leder till lägre betalda arbeten på arbetsmarknaden. Enstaka kurser rekryterar ca 40 procent av högskolans nybörjare, men bör i princip ses för sig, eftersom endast ett fåtal studerande avlägger högskoleexamen på enstaka kurser. En analys försvåras dessutom av att många studerande påbör- jar mer än en högskoleutbildning ca en tredjedel av alla nybörjare har tidigare påbörjat någon annan högskoleutbildning. Ofta studerar man därför den sociala bakgrunden hos dem som för första gången påbörjar

högskoleutbildning. Till de mättekniska problemen kan även läggas att

det är tveksamt att indela äldre studerande efter föräldrarnas sociala bakgrund, eftersom dessa i första hand borde klassificeras efter egen utbildning och yrkesnivå. Gymnasieutredningens nyssnämnda rapporter behandlar selektionen såväl vid övergången från grundskolan till gymnasieskola som vid övergången från gymnasieskolan till fortsatta studier eller förvärvsarbete. Utbildningsväsendets allmänna expansion på 1960-talet medförde samtidigt en utjämning i den sociala rekryteringen till icke obligatorisk utbildning. Såväl gymnasieskolreformen 1970 som den minskade tillströmningen till högskolan fr.o.m. 1970 medförde inte bara att den sociala utjämningen upphörde utan även att den sociala selektionen

106 1977 - och SOU l98Sz57

TYIIIrädesreg/erna efter erfarenheter förändringar

t.0.m. Den läroplanen för gymnasieskolan 1970 skärptes något. nya till ett valvärt alternativ, men det skedde ”lyckades göra yrkesutbildning till priset av ökad selektion” (SOU 1981:98). Den för hela det frivilliga avgörande uppdelningen av elever med olika social utbildningsväsendet utbildningsvägar sker redan vid övergången från bakgrund på olika grundskolan till gymnasieskolan. Till en väsentlig del är detta betingat av att antagningen till gymnasieskolan sker på betyg, men även skillnader mellan olika hem ifråga om bl.a. studietraditioner spelar en viktig roll för elevernas eget val av gymnasieskollinje. Den sociala bakgrundens vid övergången till gymnasieskolan framgår av tabell betydelse 5.20, som visar verksamhet vid l7 års ålder för ungdomar födda l959.

Tabell 5.20 Födda 1959 fördelade på social bakgrund och verksamhet vid 17 års ålder. Procent.

Social bakgrund 4-årig 3-åriga 2-åriga Z-åriga yrkes- Ej i ut- Summa, (i första hand faderns yrke teknisk linjer teoretiska förberedande bildning procent och utbildning) linje linjer linjer

Män A Akademiska yrken. Personer i chefsbefattningar inom förvaltning och näringsliv. 20 39 l l 15 B Tjänstemän och företagare i lägre ställning med teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola. C Tjänstemän och företagare i lägre ställning utan teoretisk utbildning utöver obligato- 12 |(, || 31 30 l00 risk skola. D Jordbrukare E Arbetare 6 9 I0 38 37 l00 Samtliga ll l7 l0 32 _ 30 l00

Kvinnor A Akademiska yrken. Personer i chefsbefattningar inom förvaltning och näringsliv. l00 B Tjänstemän och företagare i lägre ställning med teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola. C Tjänstemän och företagare i lägre ställning utan teoretisk utbildning utöver obligato- 29 l00 risk skola. D Jordbrukare E Arbetare - l4 l3 34 38 l00

Samtliga 1 23 l4 3l 32 l00

Käfla: SOU 1980:30.

SOU 1977 -

1985:57 Tillträdesreglerna efter erfarenheter och förändringar 107

Bland pojkar från akademikerhem och motsvarande var det drygt 20 procent som gick på treårig naturvetenskaplig linje medan det endast var ca 2 procent av pojkar från arbetarhem. De stora skillnaderna i fråga om social bakgrund för elever på olika gymnasieskollinjer visar att redan innan en övergång till högskolan blir aktuell har ungdomar från olika typer av hem genom singymnasieutbildning fått helt olika förutsättningar att söka till högskolan. Lars Mählck har i en studie av bakgrundens betydelse visat att sambandet mellan social bakgrund och deltagande i högre utbildning helt går via linjeval och betyg i gymnasieskolan - dvs. ingen egentlig fortsatt selektion äger rum efter gymnasieskolan. I det följande skall vi dock visa undersökningsresultat som tyder på en viss fortsatt selektion även i övergången från gymnasieskola till högskola, även om det står klart att huvuddelen av selektionen sker före och i gymnasieskolan. Vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg har ett stort antal studier gjorts av vad som i utbildningsmässiga hänseenden har hänt med stora urval av ungdomar födda bl.a. l948, 1953 och 1958. I av Allan Jämlikhet rapporten Svensson, i högskolan frktion eller realitet. Den sociala rekryteringen till högre utbildning före och efter högskolereformen, jämförs övergången till högskoleutbildning t.o.m. 21 års ålder. De två första årgångarna började studera före högskolereformen, medan födda 1958 i huvudsak påbörjat högskoleutbildning efter högskolereformen 1977. Resultatet framgår av tabell 5.21, som visar dels de stora skillnaderna i andelen som påbörjar högskoleutbildning, dels att övergången till högskoleutbildning t.o.m. 21 års ålder sjunkit markant inom alla sociala grupper. Nedgången mellan födda 1948 och 1953 svarar mot en nedgång under första hälften av 1970-talet, dvs. före

Tabell 5.21 Födda l948, 1953 och 1958 från olika sociala grupper som påbörjat traditionell högskoleutbildning t. o. m. 21 års ålder. Procent. Med traditionell högskoleutbildning avses utbildning som före 1977 räknades till universitet och högskolor.

Social bakgrund Födelseår ?i (i första hand faderns yrke och utbildning) 1948 1953 1953 A Akademiska yrken. Personer i chefsbefatt- 42 36 30 ningar inom förvaltning och näringsliv B Tjänstemän och företagare i lägre ställning 31 25 21 med teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola C Tjänstemän och företagare i lägre ställning 14 12 8 utan teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola D Jordbrukare 9 7 E Arbetare Samtliga, procent 13 12 10 Källa: Allan Svensson 1981.

108 1977 - och

?TI/trädesreglema efter erfarenheter förändringar

högskolereformen 1977, medan den fortsatta nedgången har ett direkt samband med den i avsnitt 5.4 beskrivna nedgången i rekrytering av yngre studerande 1977 och även närmast därefter. Om man däremot räknar procent på de ovan nämnda grupperna, men räknar procenten inom gruppen som påbörjat högskoleutbildning, fås det resultat som framgår av tabell 5.22. Som synes har andelen studerande från akademikerhem och motsvarande ökat från 17 till 30 procent av samtliga nybörjare födda resp. år. Denna markanta ökning sammanhänger med demografiska förändringar som innebär att andelen akademiker och motsvarande har ökat i befolkningen -andelen akademikerbarn och motsvarande var 5 procent bland födda 1948 och 10 procent bland födda 1958.

Tabell 5.22 Nybörjare i traditionell högskoleutbildning t. o. m. 21 års ålder födda 1948, 1953 och 1958. Procent. Med traditionell högskoleutbildning avses utbildning som före 1977 räknades till universitet och högskolor.

. Social bakgrund Födelseår ” (i första hand faderns yrke . 1948 1953 1958 och utbildning) A Akademiska yrken. Personer i chefsbefatt- 17 22 30 ningar inom förvaltning och näringsliv B Tjänstemän och företagare i lägre ställning 24 28 29 med teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola C Tjänstemän och företagare i lägre ställning 23 20 17 utan teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola

Källa: Allan Svensson 1981.

Ytterligare ett perspektiv på den sociala selektionen ger tabell 5.23 som enbart avser födda 1958. I detta fall avser uppgifterna såväl nybörjare som examinerade inom 26 års ålder. Av denna tabell kan utläsas dels att ökat fram till examen den sociala selektionen något men den ökningen är förhållandevis liten - men framför allt att det är stor skillnad mellan grupperna ifråga om val av utbildning inom högskolan. Utbildning av läkare och tandläkare har haft, och har fortfarande så långt statistiken räcker, en extremt sned social rekrytering. I samma rapport har Allan Svensson för födda 1948 även studerat

övergången till de utbildningar, vilka räknas som högskoleutbildning

fr.o.m. år 1977. Av tabell 5.24 framgår att den s.k. nya delen av högskolan har en annorlunda social rekrytering. Detta är betydelsefullt främst bland kvinnorna, eftersom över hälften av kvinnorna från grupperna C,

x r x SOU I985:57 1977 - och 109

Tillträdesreglerna efter erfarenheter förändringar

Tabell 5.23 Studier och examina t. o. m. 26 års ålder vid traditionell högskoleutbildning för födda 1948. Procent.

Med traditionell högskoleutbildning avses utbildning som före 1977 räknades till universitet och högskolor.

lnom medicinsk och odontologisk fakultet fanns tidigare en examen efter två á tre år för blivande läkare resp. tandläkare.

Social bakgrund Antal i det lO-pro- Andel (procent) (i första hand faderns centiga urvalet .. . . . . . me-

exarlninerade

yrke och utbildning)

nytáorjareli tra mone totat âkamiçerage lClnS oc 0 onto- :inom

hö skoleutb. 8 logisk fakultet

A Akademiska yrken. Per- 625 65 E34 9 soner i chefsbefattningar inom förvaltning och näringsliv B Tjänstemän och företa- l lll 48 20 2 gare i lägre ställning med teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola C Tjänstemän och företa- 2343 24 10 l gare i lägre ställning utan teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola D Jordbrukare 1 557 l4 6 0,6 E Arbetare 5712 ll 4 0,2 Samtliga ll 348 2l 9 l

Källa: Allan Svensson l98l.

Tabell 5.24 Födda 1958 som t. o. m. 21 års ålder påbörjat traditionell eller ny högskoleutbildning med uppdelning på kön. Med traditionell högskoleutbildning avses högskoleutbildning som före 1977 räknades till universitet och högskolor; med ny högskoleutbildning avses utbildning som fr. o. m. 1977 räknades som högskoleutbildning. Procent. Beträffande grupperna A- E se tabell 5.23.

Män Kvinnor

Studieinriktning grupperna grupperna grupperna grupperna AochB C,D0chE AochB C,D0chE

Traditionell högskoleutbildning - 70 50 36 utbildningslinjer 23 - enstaka kurser 24 34 29 l9 Ny högskoleutbildning 6 l6 36 57 Hela högskolan, procent l00 l00 l00 l00

Källa: Allan Svensson l98l. ›

i 1977 - och

ll0 TiIItrâdesreg/erna efter erfarenheter förändringar

D och E (se tabellen) påbörjat utbildning inom den nya högskolan. I sin avslutande kommentar till undersökningen framhåller Allan Svensson:

“Genom att sammanföra strängt taget all eftergymnasial utbildning under en ledning och benämna den högskoleutbildning, har man enhetlig organisatorisk inte endast ökat antalet kvinnor - vilka för övrigt nu är fler än männen - utan även erhållit en något jämnare social fördelning i den högre utbildningen. Den som är kritisk mot reformen skulle dock kunna uppfatta den som en slags terminologisk fint, eftersom den breddade rekryteringen åstadkommits genom att ett antal kortare och i vissa avseenden mer praktiskt inriktade utbildningar inlemmats i högskolan. Den genomförda integreringen får dock tillmätas ett reellt värde eftersom den på längre sikt bör kunna förändra både innehållet i och rekryteringen till de nya högskoleutbildningarna. Vad gäller de traditionella universitets- och högskoleutbildningarna, vilka i allmänhet tar längre tid att genomföra men som också öppnar möjligheter till mer kvalificerade befattningar, kan man däremot inte avläsa någon demokratiseringstendens i våra resultat. Den sociala snedrekryteringen är minst lika stor åren efter som åren före högskolereformens genomförande. I och för sig är detta inte överraskande eftersom man inte vidtagit några konkreta åtgärder för att öka rekryteringen av ungdomar från lägre socialgrupper. De nya antagningsreglerna med dess premiering av arbetslivserfarenhet kan möjligen bredda rekryteringen av s.k. vuxenstuderande, men gör det samtidigt svårare för alla ungdomar - inkl. dem från arbetarhem - att påbörja högskolestudier, åtminstone på de mest eftertraktade utbildningslinjerna.

Allan Svensson och Sven-Eric Reuterberg vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg har i flera publikationer tagit upp det år 1965 införda studiestödets betydelse för att minska den sociala selektionen inom gymnasieskolan och högskolan. I rapporten Studiehjälpens betydelse för eleverna i gymnasieskolan redovisar de ”att var sjunde elev som kommer från lägre socialgrupp och som nu går på en tvåårig linje... troligen...skulle valt en längre linje om bidraget varit större”. l avhandlingen Studiemedel och rekrytering till högskolan av Sven-Eric Reuterberg konstateras att bland födda 1953 var det socialgruppstillhörigheten och studieaspirationen som hade det dominerande inflytandet på vilka som kom att påbörja högskoleutbildning. Reuterberg fann vidare att bland födda 1948 hade tillkomsten av studiemedelssystemet starkt bidragit till att reducera den sociala snedrekryteringen, medan studiemedelssystemet för födda 1953 hade en väsentligt mindre utjämnande effekt. Den troliga förklaringen till detta sammanhänger med att studiemedelssystemet på grund av inflationen blev mindre förmånligt samtidigt som den försämrade arbetsmarknaden för akademiker under början av 1970-talet gjorde återbetalningsdelen i studiemedelssystemet mera avskräckande än den hade varit tidigare. Härigenom har den sociala bakgrunden och studieaspirationerna kommit att få en större betydelse för rekryteringen till högskolan än de hade tidigare, då studiemedelssystemet var mera fördelaktigt.

5.8 Hur eleverna av tillträdesreglerna? påverkas

Lillemor Kim har i sin sista rapport från UHÄ:s tillträdesprojekt,

(UHÄ/FoU Projektrapport 1983:4) Att välja eller väljas, tagit upp hur

SOU l985z57 1977 -

NIIträdesreg/erna efter erfarenheter och förändringar lll

eleverna uppfattar tillträdesreglerna och hur detta bl.a. den

påverkar

sociala rekryteringen. Kim visar att skillnaderna mellan olika sociala grupper i betygsnivå inte är konstant och att skillnaderna tycks ha ökat under 1970-talet. Det starkare sambandet mellan social och bakgrund betyg i kombination med den ökade konkurrensen om nybörjarplatser speciellt bland yngre sökande - ser Kim som en förklaring till att den sociala selektionen har ökat och då främst till de hårt spärrade utbildningarna. l den nyssnämnda rapporten redovisas en intensivstudie av eleverna i fyra gymnasieskolor med avseende på utbildnings- och yrkesval. Genom att samma frågor använts som i två äldre undersökningar kan även jämförelser göras bakåt i tiden i fråga om elevernas planer och attityder. Kim visar att de nya tillträdesreglerna uppenbart har påverkat eleverna att oftare välja tvåårig linje. Intresset för att arbeta efter gymnasieskolan har ökat, bl.a. för att härigenom få poäng för att senare komma in på högskolan. Eleverna har emellertid blivit osäkrare i sitt val av utbildning och yrke i förhållande till vad som konstaterades för jämförbara elevgrupper i äldre undersökningar. De osäkra eleverna kommer främst från hem utan studietraditioner. Intervjuerna med eleverna visade att drygt hälften av eleverna på treåriga linjer och knappt hälften av eleverna på tvååriga studieförberedande linjer hade planer på fortsatt utbildning. Det helt dominerande hindret för att förverkliga dessa planer uppgav de vara poängkraven för antagning till önskad utbildning. På de tvååriga yrkesförberedande linjerna var det bara ca en sjättedel av eleverna som hade utbildningsplaner -

för dessa var behörighets- och antagningspoäng lika ofta redovisade

hinder. Många elever hade både studie- och yrkesplaner som de visste var orealistiska samtidigt som de också hade mera realistiska Kim planer. anser sig ha funnit en tydlig uppdelning av eleverna, dels på en grupp som är målmedvetna och optimistiska om sina framtidsplaner, dels en grupp med osäkra och pessimistiska elever. Denna har ett uppdelning tydligt samband både med elevernas betygsnivå och med den sociala bakgrunden. Den förstnämnda typen av elever var vanligare på den naturvetenskapliga linjen än på övriga linjer. Samtidigt var eleverna i stor utsträckning inriktade på att skaffa sig mera information om betygskrav, och liknande som berörde poäng möjligheterna att bli antagna. Meningarna var markant delade om betygens roll vid urvalet, medan inställningen i stort sett var positiv till värdering av arbetslivserfarenhet. Kim sammanfattar att eleverna har stora problem med sitt studie- och yrkesval och att de samtidigt har dålig kunskap om såväl egna anlag och behov som om krav och belöningar inom olika yrken. Den starka betoningen av betygen vid högskolans antagning medför att högskolans tillträdesregler via betygen påverkar elevernas självkänsla. Därigenom medför betygen en ”självselektion” bland eleverna, som innebär att de anpassar sina planer till vad betygen räcker till. I sammanfattningen skriver Kim vidare: Det svenska antagningssystemet till högre utbildning innebär för de direktsökande ett urval efter betygsgenomsnitt som öppet och entydigt rangordnar elever-

›

1977 - och

ll2 ?illtrâdesreglerna efter erfarenheter förändringar

- till olika utbildningsönskemål. na i gymnasieskolan sinsemellan och i relation Den sammanlagda betygspoängen färgar elevens upplevelse av den egna kapaciteten och de egna önskemålen i en cirkelgång, som kan vara positiv eller negativ. Risken är stor att upplevelsen av egna möjligheter och behov knyts till genomsnittsbetyget och vad som upplevs som rimligt utifrån betygsnivån i stället för till mer - - - - genuina intressen och anlag hos eleven. Betygens kraftiga genomslag i antagningsförfarandet och intrycket av rangord- - - förning såväl av individer som utbildningsalternativ efter betygspoäng stärks ytterligare av själva antagningsförfarandet. De successiva antagningsbeskeden, reservnummerplaceringar, de taktiska hänsyn som krävs vid rangordning av sökalternativ, allt befäster denna rangordning. Listorna över och strykning som publiceras i dagstidningarna och distribueras av UHÄ blir intagningspoäng av central betydelse i studie- och yrkesvägledningen och verkari samma riktning. Det går knappast att skylla detta på syo-konsulenter eller eleverna själva, när verkligheten ser ut som den gör.

av arbetslivserfarenhet har medvetet utformats så att det inte Tillgodoräknande att tjänstgöringstid och spelar någon roll vad man sysslar med under förutsättning anställningsförhållanden tillgodoser uppställda krav. Informationen ger bara en formell och utslätad bild av arbetslivserfarenhet som merit: detaljerade regler för poängberäkning och dokumentation men inte ett ord om varför det är värdefullt med erfarenheter från arbetslivet, vilken typ av arbete som rekommenderas etc. Det är en konsekvens inte bara av det rutinbetonade antagningsförfarandet, som inte medger någon kvalitativ bedömning, utan också av det faktum att arbetslivserfarenheten ursprungligen var tänkt som en kompensation i efterhand åt äldre studerande. Bakgrunden ärju den tidigare försöksverksamheten med 25/5- regeln och önskan att kompensera eftersatta grupper. När det gäller yngre studerande som vill meritera sig för vidare studier på högskolenivå kan man starkt ifrågasätta om antagningsreglerna sänder ut rätta Att all arbetslivserfarenhet är lika värdefull och att värdet framför allt signaler. till kommande studier ger en felaktig bild av verkligheten. För ligger i relationen yngre studerande ger arbetslivserfarenheten kunskaper och erfarenheter i första hand av värde för valet av utbildning och yrke och det kan därför knappast vara arbetslivspoäng” kan egalt vad man sysslar med. Att bara uppmana till att skaffa inte vara ändamålsenligt vare sig ur högskolans eller den enskildes synvinkel. Ofta uppger eleverna själva att de vill ”pröva på” olika arbetsmiljöer eller sysselsättningar och rätt utnyttjat kan detta naturligtvis bidra till ökad självkänsla och bättre insikt i vad man själv är intresserad av och klarar av. Problemet är att det som är värdefullt och utvecklande inte ger mer meriter än sådant som är meningslöst och negativt. För unga människors självkänsla är det sannolikt oerhört viktigt att det man ägnar sig åt upplevs som meningsfullt i förhållande till kommande - särskilt som många samtidigt känner oro inför utsikten att de sysselsättning teoretiska kunskaperna förbleknar under tiden. Till det positiva med allmän arbetslivserfarenhet hör att den slagit igenom helt och fullt och givit ökad ”prestige” åt erfarenheter förvärvade genom arbete och allmän - men det har skett på bekostnad av upplevelsen hos den mognad enskilde att kunna påverka och målmedvetet arbeta för ett utbildnings- och yrkesmål.

5.9 Urval med sikte på yrkeslämplighet

Av avsnitt 3.4 framgår att KU i olika resonemang om behörighet och urval även berörde frågor rörande krav och lämplighet för senare yrkes-

efter

1977 -

Tillträdesreglerna erfarenheter (ich förändringar l 13

verksamhet. Utredningen fann dock ingen lösning på dessa problem. De förslag som senare tillkom på förslag av KK begränsade möjligheterna att föreskriva särskilda behörighetskrav enbart motiverade av senare A yrkesverksamhet. Då och då har det emellertid framförts önskemål att även yrkeslämplighetsaspekten skall beaktas vid behörighetsgranskning och urval. Möjligheterna att vid antagning till lärarutbildning beakta de sökandes lämplighet för läraryrket behandlades av SÖ:s arbetsgrupp för utredning av frågan om betyg i lärarutbildningen (BUL, 1974). Arbetsgruppen fann att det då inte fanns någon urvalsmetod som medgav ett positivt urvalsförfarande, dvs. en rangordning av de sökande med hänsyn till framtida lärarlämplighet. lnte heller ett negativt urvalsförfarande, dvs. att olämpliga sökande utestängdes, ansåg sig arbetsgruppen kunna förorda av brist på lämpliga urvalsinstrument.

l Ul-lÄ-rapporten 1985:5 Året som gick. Verksamhetsberättelse för

högskolan 1983/84, redovisas uttalanden i högskoleenheternas verksamhetsberättelser rörande läkarlinjen och klasslärarutbildningen, som visar att det bland utbildningsansvariga på vissa linjer finns starka önskemål om att lämplighet för senare yrkesverksamhet skall kunna beaktas vid antagningen eller senare under utbildningen i samband med avskiljande. Vi har även fått skrivelser från företrädare för lärarutbildningen som förklarat sig vara intresserade av försöksverksamhet med - Diskussionen nya urvalsmetoder. om möjligheten att vid urvalet ta hänsyn till lämplighet för framtida yrkesverksamhet pågår fortlöpande. Exempelvis berörs i en nyligen framlagd avhandling om relationen mellan läkare och patienter även möjligheten att via urvalsförfarandet till läkarutbildningen få läkare med en positiv attityd till andra männi-

skor(Holm 1985).

S-Tillträde till högskolan

i sou 1985:57 r 115

.Betygen

6 i och

gymnasieskolan

till

antagningen högskolan

6.1 Olika krav i

på betygsystemet gymnasieskolan

Olika förslag till förändringar av betygsystemet i gymnasieskolan har diskuterats under senare tid. Gemensamt för flertalet förslag är att de innebär att man söker minska eller ta bort det relativa i betygsättningen, dvs. jämförelsen mellan de betygsatta individerna, till förmån för en mera målrelaterad betygsättning, där ett betyg inte sätts genom en jämförelse med andra elever utan genom en jämförelse med de uppställda målen för undervisningen. Vi har ingen anledning att i detta sammanhang närmare diskutera hos olika - absoluta egenskaperna betygsystem betyg,_mâlrelaterade betyg, kursrelaterade betyg, relativa betyg; de har för övrigt beskrivits i flera olika sammanhang tidigare. (Se t.ex. SOU 1977:9 Betygen i skolan. Betänkande av 1973 års betygsutredning.) Vi vill emellertid göra vissa kommentarer med utgångspunkt i vär uppgift att föreslå nya regler för tillträde till högskolan. Gymnasieutredningen föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU 1981:96) att de nuvarande relativa betygen i gymnasieskolan skulle avskaffas och ersättas med s.k. kursrelaterade betyg. Utredningens majoritet föreslog att man i de flesta ämnen skulle ge betyg i en tre- eller fyragradig skala, medan en minoritet i utredningen förordade att endast godkänd/icke godkänd skulle ges, såvida inte urvalet till högskolan krävde mera graderade betyg. Det av gymnasieutredningen föreslagna betygsystemet torde - eftersom utredningen avvisade tanken på relativa överväganden vid betygsättningen - bäst kunna karakteriseras som en form av s.k. absoluta betyg. UHÄ redovisade den 15 november 1982 i en skrivelse till regeringen ett uppdrag att belysa konsekvenserna för tillträdet till högskolan av gymnasieutredningens förslag till bl.a. betygsystem. UHÄ konstaterade sammanfattningsvis: D De av gymnasieutredningen föreslagna kursrelaterade betygen är så inriktade på att differentiera mellan godkända och underkända elever att differentieringsförmågan i övrigt (vid urval),blir lidande. ü Jämförbarhet mellan betyg satta av olika lärare är svår att uppnå i det föreslagna betygsystemet. El Betydande svårigheter möter vad gäller spridningen av de olika betygsgraderna i olika ämnen som oavsiktligt får olika ”vikt” för medelbetyget.

till

ll6 Betygen :gymnasieskolan och antagningen högskolan

E] Det krävs ett omfattande utvecklingsarbete för att finna metoder för mål- och kravbeskrivningar för att kraven pådifferentieringsförmåga och jämförbarhet skall tillgodoses. Det torde innebära en central detaljreglering av undervisningen. Dessutom kan betydande inslag av relativ betygsättning bli erforderlig, dvs. betygsgraderna fastställs också med hänsyn till hur stor andel av en viss elevgrupp som uppnår en viss kunskaps- och färdighetsnivå. El En fyragradig betygskala - och ännu mer en tregradig sådan - ger i sig själv, oavsett betygsystemets art i övrigt, en mindre differentiering mellan eleverna och mellan de sökande vid urvalet till högskolan än vad fallet är med den nuvarande femgradiga skalan.

UHÄ konstaterade därför att, om betyg med färre skalsteg än fem och med sämre jämförbarhet och rangordningsmöjligheter än de nuvarande skulle användas för urval, de sökande inte skulle kunna skiljas åt på ett rättvist sätt bara med hjälp av betygen. I så fall måste betygen kompletteras med andra instrument, som också mäter studiefärdighet. - att behandla Det är - som vi tidigare påpekat inte vår uppgift i gymnasieskolan från annan utgångspunkt än frågan om betygsystemet dess betydelse för antagningen till högskolan. Den kartläggning av konsekvenserna av ett mera målrelaterat betygsystem som UHÄ gjort och som vi sammanfattat ovan bör emellertid enligt vår mening beaktas vid fortsatta överväganden i betygsfrågan. De aspekter på betygsystemet som är centrala för att betygen på ett rättvisande sätt skall kunna förutsäga den sökandes studieförutsättningar vill vi sammanfatta under begreppen informationsvärde, differentieringsfärmåga och jämförbarhet. Vi behandlar kort dessa var för sig.

Betygens informationsvärde

De nuvarande relativa betygen har ofta kritiserats för att man inte vet vad ett visst betyg innebär, dvs. ett visst betyg innebär bara en jämförelse med andra elever och motsvarar inte en definierad kunskapsnivå. Målrelaterade/kursrelaterade betyg skall däremot definitionsmässigt motsvara vissa kunskaper och färdigheter. Detta är särskilt viktigt när det gäller kraven för behörighet till högskolan. Med nuvarande betygsystem kan behörighetskraven inte definieras nivåmässigt på annat sätt än att en viss andel av eleverna på resp. kurs i gymnasieskolan uppfyller kraven. En målrelaterad/kursrelaterad betygsättning skulle däremot t.ex. kunna innebära att endast de elever som uppnått en angiven kunskapsnivå får ett visst betyg. Förutsättningarna att formulera lämpliga behörighetskrav i termer av kurser och betyg från gymnasieskolan skulle därmed öka. Särskilt viktig är härvid definitionen av en eventuell godkändgräns. Om inte antalet betyg skall ökas väsentligt jämfört med i dag, så att olika moment inom ett ämne betygsätts separat, är det dock ofrånkomligt att den information som ett betyg i ett ämne ger blir grov. Sammantaget bedömer vi att ett målrelaterat/kursrelaterat betygsystem skulle ge högskolans behörighetskrav en tydligare innebörd. Det måste dock samtidigt noteras attju exaktare kraven anges för olika betyg desto större blir den centrala styrningen av skolans arbete.

Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan 117

Betygens differentieringsförmâga

Betygens differentieringsförmåga, dvs. deras förmåga att skilja de sökande åt, hänger samman med antalet betygsteg och de sökandes fördelning på de olika betygstegen. Från behörighetssynpunkt är det i princip tillräckligt med två betygsteg om gränsen mellan de två betygstegen korrekt anger miniminivån för behörighet. För urval till utbildningar med konkurrens om platserna skulle konsekvensen av en tvågradig betygskala bli att många sökande skulle hamna på samma poäng. Urvalet skulle därför behöva göras med hjälp av ett eller flera andra urvalsinstrument. l princip ökar betygens differentieringsförmåga med antalet skalsteg, men antalet bör givetvis inte göras större än att en skillnad på ett betygsteg också motsvaras av en reell och definierbar skillnad i prestationer, eftersom betygens lämplighet som urvalsinstrument annars minskar. Också fördelningen på de olika betygstegen, dvs. hur många elever _ som får betygen l, 2 etc., är viktig för betygens differentieringsförmåga. Om t.ex. flertalet elever får det högsta betyget och ett fåtal elever delar på de lägre betygen kommer betygens differentieringsförmåga att vara liten även om antalet betygsteg är stort. Utöver förekomsten av flera betygsteg är det således väsentligt att dessa även utnyttjas för en gradering av de studerande. l det nuvarande relativa betygsystemet har elevernas fördelning på de olika betygstegen definierats i förväg. l ett strikt målrelaterat betygsystem skall i stället kraven för olika betyg definieras. Det är därvid i praktiken ofrånkomligt att man relaterar dessa målbeskrivningar till elevgruppens faktiska prestationsnivå, bl.a. för att inte ställa upp orealistiska krav. På detta sätt kan också uppnås en viss kontroll över fördelningen på de olika betygstegen. Kontrollen blir dock inte lika god som med ett relativt betygsystem.

Betygens jämförbarhet

Ett grundläggande krav för att betygen skall vara en rättvisande mätare av studiefärdigheten är att betyg som är satta av olika lärare, vid olika

skolor och vid olika tidpunkter är jämförbara, dvs. att ett visst betyg

betyder samma sak oavsett vid vilken skola eller av vilken lärare det är satt. Jämförbarheten hos de nuvarande relativa betygen upprätthålls bl.a. med hjälp av de centrala proven (se avsnitt 6.2). I ett målrelaterat/ kursrelaterat f betygsystem måste denna jämförbarhet i princip åstadkommas genom mål- och kravbeskrivningar som är så exakta att de ger läraren ett adekvat underlag att avgöra vad som krävs för de olika betygsvärdena. De försök som gjorts med sådana detaljerade mål- och har inte De skulle - för kravbeskrivningar fullföljts. att garantera en - ceninnehållsmässig jämförbarhet hos betygen medföra en starkare tral styrning av undervisningen i gymnasieskolan än den som tillämpas idag. Om en sådan inte anses acceptabel riskerar de målrelaterade/ kursrelaterade betygens jämförbarhet att bli väsentligt mindre än de nuvarande betygens och deras användbarhet för urval till högskolan därmed att bli begränsad.

118 Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan

6.2 i

Betygsättningen i_ gymnasieskolan dag

Huvudprincipen för betygsättningen i gymnasieskolan är att en relativ betygsättning skall tillämpas. Medelbetyget i hela landet i varje ämne/ kurs skall i normalfallet vara 3,0 och betygen skall spridas enligt följande fördelning på de olika betygstegen:

l 2 3 4 5 betyg 7 24 38 24 7 procent

Denna fördelning är avsedd att gälla för hela landet sammantaget, dvs. den behöver inte gälla i en enskild skola eller klass. Nivå och spridning i enskilda skolor/klasser skall avgöras på grundval av hur man bedömer nivå i förhållande till motsvarande elever i hela landet. Att elevgruppens betygsättningen är relativ innebär att det inte finns några definierade krav för de olika betygstegen. Ett visst betyg anger endast elevens nivå i relation till övriga elever. De nuvarande reglerna för antagning till högskolan innebär att elevernas prestationer i gymnasieskolan betyder mer än något annat för elevernas möjligheter att senare antas till en högskoleutbildning. Reglerna för innebär att förkunskapskraven i flertalet fall beskrivs i behörighet termer av kurser och betyg från gymnasieskolan. Det mest betydelsefulla instrumentet för urval bland behöriga .sökande är betygen. Betygsättindirekt en viktig del av antagningen ningen i gymnasieskolan är därför till högskolan. l det följande behandlar vi sådana aspekter på betygsättningen som berör denna antagning. Som hjälpmedel vid betygsättningen tillhandahåller SÖ centrala prov. Dessa skall inte betygen för den enskilda eleven utan primärt avgöra läraren att bedöma klassens nivå i förhållande till andra klasser. hjälpa Proven ges i ett fåtal ämnen men är avsedda att ge lärarna även i andra ämnen en uppfattning om klassens allmänna nivå. På de tre/fyraåriga linjerna utgör det centrala provet i resp. ämne ett av de obligatoriska skriftliga proven. För närvarande ges centrala prov för de tre/fyraåriga linjerna i årskurs 2 i ämnena engelska, tyska/ franska, kemi och fysik samt i årskurs 3 i ämnena matematik och svenska. De allra flesta skolor genomför proven för de tre/fyraåriga linjerna. På de tvååriga där proven för närvarande är frivilliga, deltar en linjerna, väsentligt lägre andel av skolorna i proven, som för närvarande ges i svenska och engelska. Användningen av proven för betygsättning på de tvååriga linjerna försvåras därmed, eftersom en rättvisande bedömning av proven förutsätter att deltagarna är representativa för hela elevgruppen. Den relativa betygsättningen kan synas enkel att tillämpa utifrån läroplanens uppgifter om vilka elever som läser ett visst ämne enligt en viss läroplan, dvs. den grupp elever för vilka reglerna för den relativa betygsättningen skall tillämpas. I praktiken är reglerna dock svåra att tillämpa strikt. Under utbildningens gång avbryter en del elever utbildningen och dessa har ofta haft låga betyg. En konsekvens härav blir

gymnasieskolan

i och antagningen till högskolan 119 Betygen

antingen att kvarvarande elever måste få sänkta betyg eller också att ett

högre betygsmedelvärde än 3,0 måste accepteras. Andra problem kan uppkomma genom att elever från olika linjer ibland samläser enstaka ämnen eller att bara ett litet urval elever - t.ex. särskilt duktiga elever - läser ett visst tillvalsämne. l båda fallen att kan det vara nödvändigt göra avsteg från en strikt tillämpning av reglerna för betygsättning. Olika gymnasieskollinjer rekryterar elever med olika medelbetyg från grundskolan. På vissa linjer kommer alltså eleverna att få högre betyg när de gått över till gymnasieskolan medan på andra linjer eleverna i genomsnitt får lägre betyg. Betygsänkningen var tidigare särskilt stor på den naturvetenskapliga linjen vilket skrämde bort elever från denna linje. Fr.o.m. läsåret 1975/76 skall medelbetyget i matematik, fysik och kemi på naturvetenskaplig och fyraårig teknisk linje vara 3,3 vilket i sin tur indirekt påverkar medelbetyget i andra ämnen på dessa linjer. Statistik från betygsättningen i gymnasieskolan har redovisats av

SCB, senast från läsåret 1983/84 (Statistiska meddelanden U 53 SM

8501). För alla linjer sammantagna redovisas ett medianbetyg i samtliga ämnen på 3,2. De tre/fyraåriga linjerna har en högre betygsnivå än de tvååriga. Den naturvetenskapliga linjen har det högsta medianbetyget, nämligen 3,7 (se tabell 6.1). De faktiska betygens avvikelser från medelbetyget 3,0 får ses som en anpassning av betygsättningsreglerna till vad som uppfattas som rimligt i den praktiska tillämpningen. SCB har också jämfört medelbetygen fr.o.m. läsåret 1972/73 t.0.m. läsåret 1983/84. Som framgår av tabell 6.2 är nivån påfallande stabil för alla linjer sammantagna. En fortlöpande betygsinflation kan dock noteras för de högskoleförberedande linjernas del.

Tabell 6.1 Fördelning av medelbetygen för dem som 1983/84 slutade gymnasieskolan med avgångsbetyg efter slutförd lärokurs.

Uppgifterna avser medelbetyg beräknat för samtliga ämnen på avgångsbetyget. Uppgifterna om percentiler avser procentandel elever som har det angivna eller lägre medelbetyg. P 25 anger således att 25 procent av eleverna har det angivna eller lägre medelbetyg. P 50 motsvarar medianvärdet av medelbetyget.

Linje Percentiler P5 P25 P50 P75 P95

Samtliga linjer 2,2 2,8 3,2 3,6 4,3 därav treårig humanistisk 2,4 3,0 3,4 3,9 4,5 treårig samhällsvetenskaplig 2,5 3,0 3,4 3,9 4,5

Källa: SCB U 53 SM 8501.

120 Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan

Tabell 6.2 Medelbetygen 1972/73-1983/84 efter slutförd lärokurs på tre/fyraåriga linjer samt tvååriga teoretiska linjer i gymnasieskolan.

Uppgifterna avser genomsnittliga medelbetyg beräknat för samtliga ämnen på

“ avgångsbetyget.

tvååriga yrkesförberedande

Källa: SCB, SMU 1984:15 och U 53 SM 8501.

SÖ har redovisat betygstatistik från vårterminen 1981 som bl.a. visar betygens fördelning på de fem betygstegen. I tabell 6.3 redovisas denna för några centrala ämnen på de tre/fyraåriga linjerna. Av tabellen framgår klart övervikten för de högre betygen. Att betygsmedelvärdet är högre än 3,0 kan -- som vi redan redovisat förklaras på flera sätt.

Tabell 6.3 Betygsfördelning i årskurs 3 i vissa ämnen vårterminen 1981 för elever på tre/fyraáriga linjer. Procent.

Ämne Linjer Betyg l 2 3 4 5 Svenska språket, H,S,E,N,T 0 1l 46 33 10 Litteraturkunskap och språklig orientering H,S,E,N,T 0 12 42 35 1l Engelska H,S,E,N,T 2 15 39 31 14 Matematik N,T 2 15 32 31 19 Matematik S,E 4 19 35 29 12

Källa: SÖ, 1983-04-22: Betygen på de 3- och 4-åriga linjerna vt 1981.

SÖ har också redovisat betygstatistik som gör det möjligt att jämföra betygsnivån på olika linjer i gymnasieskolan med betyg från grundskolan. Den relativa betygsättningen medför att alla tre/fyraåriga linjer får sänkningar av betygsnivån jämfört med elevgruppens grundskolebetyg, medan flertalet tvååriga linjer har en högre betygsnivâ än i grundskolan, där hela årskullen bedöms i en gemensam referensgrupp. Om man utgår från grundskolebetygen för betygsjämförelsen kan skillnaden i betygs-

gymnasieskolan

i

Betygen och antagningen till högskolan 121

nivå mellan tvååriga linjer och till omtre/fyraåriga linjer uppskattas kring en halv betygsenhet. Det är ett skäl att undvika direkta jämförelser mellan betyg från två- resp. tre/fyraåriga linjer vid till

antagningen

högskolan. SÖ:s statistik visar också att skillnaden mellan intagnings- och avgångsbetyg för naturvetenskaplig och fyraårig teknisk linje har minskat väsentligt efter den tidigare nämnda höjningen av betygsnivån på dessa linjer. Uppgifterna tyder enligt SÖ inte på att dessa linjer nu är missgynnade vad avser betygsnivån jämfört med övriga tre/fyraåriga linjer. SÖ redovisade för perioden 1976-1981

sammanfattningsvis uppfatt-

ningen att betygsättningen fungerar hyggligt i fråga om stabil nivå och spridning. Däremot finns inget underlag i undersökningen för slutsatser om betygens ”rättvisa, dvs. om samma prestation i ger samma betyg olika klasser och skolor. iakttagelser av gymnasieinspektörerna t.o.m. läsåret 1981/82 tyder dock enligt SÖ på att bedömningen av eleverna i stort sett är likvärdig i olika skolor. (Betygen på de tre- och fyraåriga linjerna vårterminen 1981. SÖ 1983-04-22.) Ansvaret för den löpande uppföljningen av betygsättningen i gymnasieskolan vilar nu på länsskolnämnderna. Mindre än hälften av dessa har enligt uppgift hittills jämfört betygsnivån i olika skolor med resultaten på de centrala proven. Redovisade uppgifter visar att det nu liksom tidigare finns enstaka skolor med en betygsnivå som påtagligt överstiger den nivå som är motiverad utifrån resultaten på de centrala proven. Vi behandlar betygsättningen i komvux, för vilken delvis andra förutsättningar gäller, i avsnitt 9.1 1.

6.3 Betygens roll vid urvalet till i högskolan dag

Vi har ovan redovisat uppgifter om betygsättningen för samtliga elever i gymnasieskolan. Som underlag för en diskussion om betygens funktion vid urvalet till högskolan är det också av intresse att redovisa vilka

medelbetyg de sökande till högskolan har.

”Betygsinflationen” i gymnasieskolan har utmålats som ett hot mot högskolans urvalssystem eller som ett skäl för att skolan måste få ett nytt betygsystem. Sådana uttalanden utgår ofta från den hårda konkurrensen om platser till vissa högskoleutbildningar, som ger intrycket att inte ens toppbetyg räcker för att bli antagen till högskolan och att därför skolan tycks sätta för många höga betyg. Som framgår av tabell 6.4 är det en positivt selegerad grupp av gymnasieelever som söker till högskolan, med högre medelbetyg än genomsnittet bland samtliga från gymnasieskolan. Till kommer I

avgångna detta

att rätten att räkna bort två eller tre betyg vid att antagningen gör medelbetygen vid antagningen blir högre än då medelbetyget räknas på samtliga ämnen. Medianbetyget för samtliga sökande är omkring 3,9 för de tre/fyraåriga linjerna och omkring 3,8 för de tvååriga linjerna. Av de sökande från de tre/fyraåriga har 38 procent linjerna ett medelbetyg över 4,0. Spridningen i medelbetyg bland de bästa sökande är således begränsad, men det är ändock endast ett fåtal sökande som har högsta

122 Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan

fortfarande - är möjliga medelbetyg. Det finns en spridning som dock - som för ett urval. begränsad underlag En viss minskning av antalet sökande med medelbetyget 5,0 har också skett fr.0.m. höstterminen 1984 som resultat av de nya poängberäkningsreglerna. (Betyg i ämne som ingår i kraven för särskild behörighet får inte längre räknas bort.) Som framgår av tabell 6.5 finns även bland sökande till läkarlinjen möjlighet att differentiera mellan de sökande även om medianbetyget är högt. Problemet med sökande som inte antas trots att de har högsta betyg har också nästan helt försvunnit fr.o.m. höstterminen 1984, i första hand som ett resultat av de strängare reglerna för medelbetygsberäkningen.

Tabell 6.4 Betygsfördelning bland sökande höstterminen 1984 till högskolans utbildningslinjer med antagning genom UHÄ. Procent. Medelbetyget är beräknat enligt de regler som gäller vid antagningen.

Medelbetyg Betyg från tre/ Betyg från tvåfyraåriga linjer åriga linjer 5,0 2 l 4,9 2 l 4,5-4,8 13 10 4,1 -4,4 21 20 3,7-4,0 24 25 3,3-3,6 23 26

Källa: UHÄ. Tabell 6.5 Betygsfördelning bland sökande till läkarlinjen höstterminen 1984 från tre/fyraårig linje.

Källa: UHÄ.

Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan 123

Betygsnivån är alltså inte så hög att betygen inte längre kan differentiera mellan eleverna vid urvalet till högskolan. Det finns fortfarande kvar en betygspridning som grund för ett betygsurval. Det torde inte heller vara att drastiskt nedåt - vissa möjligt påverka betygsnivån egenskaper hos det nuvarande relativa betygsystemet driver som tidigare nämnts automatiskt upp nivån. För att gymnasieskolans betyg även på längre sikt skall kunna användas för urval vid antagning till högskolan är det emellertid väsentligt att betygsinflationen bromsas och om möjligt helt upphör. Det är därför väsentligt att skolmyndigheterna även fortsättningsvis tillhandahåller betygsnormerande prov och att användningen av dessa vid betygsättningen följs upp. Vi vill särskilt peka på nödvändigheten av att betygsättningen också på tvååriga linjer ges det stöd som en adekvat användning av betygsnormerande prov ger. Om så inte sker kan de farhågor besannas som framkommit i olika sammanhang - att betygsystemet urholkas allt mera och att man kan förvänta sig en fortsatt betygsinflation. Detta skulle på sikt kunna undanröja grunden för allt urval utifrån betyg.

6.4 Våra och i gymnasieskolan förslag betygen

Våra förslag till nya regler för urval till utbildningslinjer innebär att betygens dominerande roll som mätare av studiefärdighet minskas genom att urvalet baserat på högskoleprov väsentligt utökas jämfört med i dag. Samtidigt kommer emellertid betygen att utgöra den enda urvalsgrunden för en betydande andel av platserna. Kraven på betygen som mätare av studiefärdighet vid urvalet till högskolan kommer därför även fortsättningsvis att vara stora. Genom den ordning vi föreslår kommer dock erfarenheter att vinnas av en utökad användning av högskoleprovet, som till stora delar mäter ungefär samma aspekter på studiefärdighet som medelbetyget. Pâ sikt ökar därigenom möjligheterna att bedöma förutsättningarna att helt eller delvis ersätta betygen som urvalsinstrument med prov. Våra förslag innebär också att mera differentierade urvalsregler, som anpassas till olika högskoleutbildningars särart, kan komma att utvecklas. Även detta kan ge andra förutsättningar för betygens roll vid urvalet. För överblickbar tid kommer emellertid betygen att vara viktiga vid urvalet. Detta talar för att betyg som har de nuvarande relativa betygens jämförbarhet och differentieringsförmåga behålls. Å andra sidan skulle ett mer målrelaterat betygsystem öka möjligheten att utforma högskolans behörighetskrav på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag, eftersom då kraven för olika betyg kunde definieras innehållsligt. Vid sidan av den aspekt på gymnasieskolans betygsystem som det är vår uppgift att behandla användbarheten för tillträde till högskolan - finns givetvis också andra aspekter, som kan tala för en förändring av gymnasieskolans betygsystem. Vår avsikt har emellertid bara varit att belysa förutsättningarna för en sådan förändring med utgångspunkt i reglerna för tillträdet till högskolan.

sou 1985:57 125

7 Allmänna

utgångspunkter

Nuvarande tillträdesregler har utvecklats successivt från 1960-talet med 1977 års högskolereform som den senaste större förändringspunkten. Tillkomsten var nära förknippad med utbildningsväsendets starka kvantitativa expansion under 1960- och 1970-talen. Detta medförde i sin tur behov av breda systemlösningar. Beslutet om den sammanhållna gymnasieskolan fr.o.m. 1970 var tillsammans med 1977 års högskolereform uttryck för en enhetlighetssträvan som skulle gagna de studerande och förenkla administrationen. Drivkraften både för expansionen och för utformningen av de organisatoriska lösningarna var dels allmänna samhällsförändringar och välståndsutvecklingen, dels ideologiska mål rörande social utjämning och allas lika rätt till utbildning. Den stora förändringen av tillträdesreglerna år 1977 speglade främst erfarenheterna av tillträdesfrågorna under l960-talet samt de nyssnämnda utbildningspolitiska strävandena. Den fullständiga översyn av tillträdesreglerna som vi nu föreslår måste utgå från erfarenheterna sedan 1977 och de utbildningspolitiska prioriteringar som gäller i dag. - totalt och avseende Frågor som berör högskolans dimensionering enskilda linjer ligger utanför vårt uppdrag, även om dimensioneringsfrågorna inte helt kan skiljas från behörighets- och urvalsfrågorna. Av skäl som har redovisats i kapitel 4 finner vi det orealistiskt att tro att man någonsin får en sådan dimensionering av högskolan att alla sökande kan antas till den utbildning de helst skulle vilja. Det kommer därför alltid att finnas behov av regler för såväl behörighet som urval, även om den reella betydelsen av dessa regler för olika utbildningar kan skifta över tiden.

Tilltrâdesreglernas syften och funktion

Vi har redan i avsnitt 5.2 redovisat de många olika mål som ställdes upp för de tillträdesregler som infördes år 1977. l våra direktiv påminner utbildningsministern om att ett av målen för högskolereformen var att åstadkomma en jämnare social rekrytering till högskolan och att detta mål, liksom övriga mål för reformen, skall vara en utgångspunkt för översynen av tillträdesreglerna. Ett självklart huvudsyfte med tillträdesreglerna är att de skall garantera att de studerande i högskolan har kunskaper och färdigheter som ger dem goda förutsättningar att fullfölja studierna. I förhållande till vad

i

126 Allmänna utgångspunkter

som uttalades i förarbetena till högskolereformen vill vi för vår del tydligare markera tillträdesreglernas betydelse i detta hänseende och deras betydelse även i övrigt för högskolans inre arbete. För högskoleutbildningens vitalitet är det ofta väsentligt inte bara att rekrytera studerande med så god studieprognos som möjligt utan också att de stude-

rande som rekryteras har skiftande bakgrund och erfarenheter. Högsko-

lans intressen kan sålunda sammanfalla med strävan att bredda den sociala rekryteringen. De arbetsmarknadsmässiga intressena att högskolan skall ge möjligheter till fortsatt utbildning för redan yrkesverksamma talar också för att tillträdesreglerna skall främja en bred rekrytering. Tillträdesreglerna styr vilka som antas till högskolan. De påverkar därigenom också rekryteringen till alla de yrkesområden som helt eller i huvudsak rekryterar högskoleutbildade, däri naturligtvis inbegripet all forskning och högre utbildning. Tillträdesreglernas funktion som gallrings- och sållningssystem är av avgörande betydelse för de enskilda individerna och deras möjligheter att förverkliga olika studie- och yrkesplaner. Härigenom får tillträdesreglerna också en viktig fördelningspolitisk betydelse. - - Tillträdesreglerna har ytterligare en väsentlig och oundviklig funktion, nämligen som ”styrsignalef” till skolväsendet och alla som siktar till senare högskolestudier. Det är väsentligt att redan i gymnasieskolan - eller inför valet av annan behörighetsgivande utbildning w ha god kännedom om de krav på förkunskaper som olika högskoleutbildningar ställer. Det ger möjlighet att under skoltiden skaffa sig sådana kunskaper att de avsedda högskolestudierna underlättas. Denna funktion hos tillträdesreglerna är väsentlig för alla berörda, för såväl de studerande som skolan och högskolan. De positiva effekterna av ”signaler” i detta avseende utesluter emeller-

tid_ inte att även negativa sådana kan förekomma. Exempel på detta är

att de studerande på ett alltför taktiskt sätt anpassar sina förberedelser för högskoleutbildningen till de urvalsregler som gäller och inte till vad som är den bästa förberedelsen för högskolestudierna. Att de enskilda gör taktiska bedömningar i förhållande till tillträdesreglerna torde aldrig kunna undvikas. Det är då viktigt att söka utforma tillträdesreglerna så att effekterna också av taktiska beteenden sammantagna blir så positiva som möjligt och de negativa effekterna så små som möjligt.

Behövs både behörighets- och urvalsregler?

Behörighetskraven skall säkerställa att bara de som har tillräckliga förkunskaper m.m. för att framgångsrikt fullfölja de tänkta studierna antas, - medan urvalsreglerna - tillsammans med behörighetsreglerna - avgör vilka som skall få börja när det är konkurrens om nybörjarplatserna. All erfarenhet från högskoleplaneringen visar att man inte med någon större säkerhet kan förutse efterfrågan på en enskild högskoleutbildning. Däremot kan man, som tidigare nämnts, med stor säkerhet förutse att kommer att förändras efterfrågan för en del utbildningar både öka och minska utan att vi säkert kan ange när och för vilka utbildningsvägar förändringar kommer att inträffa. Man kan utgå från att det blir

Allmänna utgångspunkter 127

svårt att fylla nybörjarplatserna på vissa utbildningar, medan konkurrensen blir hård om platserna på andra. Vi vet emellertid inte i förväg vilka utbildningar som kommer att tillhöra den ena eller den andra kategorin. Vi måste därför föreslå regler för behörighet och urval som fungerar både då efterfrågan på en viss utbildning är låg och då efterfrågan är hög. Tillträdesreglerna skall således ha den inbyggda flexibiliteten att de normalt inte skall behöva ändras enbart därför att efterfrågan ändras. Denna flexibilitet i regelsystemet är angelägen, eftersom efterfrågan kan ändras snabbt och eftersom man av hänsyn till framtida sökande bör undvika snabba ändringar av tillträdesreglerna.

Förändringar av tillträdesreglerna på kort och lång sikt

Som framgår av kapitlen om tillkomsten av nuvarande tillträdesregler och erfarenheterna av dessa är det svenska tillträdessystemet starkt präglat av enhetlighet, centralisering och formalisering. En jämförelse med antagningssystemen i andra länder förstärker detta intryck (se bilaga 4). En viktig del av systemet utgör de för Sverige traditionella reglerna om offentlighet och besvärsmöjligheter i enlighet med svensk rättstradition och allmänhetens krav. Endast vissa typer av meriter beaktas - för flertalet sökande bara gymnasiebetyg och motsvarande samt arbetslivserfarenhet och då på ett strikt formaliserat sätt. För ett mindre antal sökande beaktas vissa andra formella meriter såsom studieomdöme från folkhögskola och genomgånget högskoleprov. Dagens regelsystem ger föga utrymme för individuella bedömningar. Endast för ett begränsat antal utbildningar beaktas mera svârmätbara meriter såsom konstnärliga färdigheter och liknande (se bilagorna 2 och 3). En konsekvens av det nuvarande enhetliga systemet är att tillträdesreglerna inte alltid på ett rimligt sätt svarar mot olika utbildningars och yrkesområdens särart eller mot de sökandes behov och önskemål. Även om den starkt formaliserade, enhetliga och centrala antagningen har fördelar många och på många sätt tycks svara mot allmänhetens föreställningar om hur antagningen bör gå till - måste det ifrågasättas om inte systemet i dag saknar inslag som vore till fördel för både de sökande, högskolan och samhället som helhet. Som exempel kan nämnas att det för vissa utbildningar kan vara angeläget att i huvudsak rekrytera studerande direkt från gymnasieskolan. För vissa utbildningar kan det samtidigt vara angeläget att rekrytera studerande som är äldre och har andra erfarenheter än dem skoltiden ger. Lokal antagning ökar troligen också det lokala engagemanget för vilka studerande som antas och ansvarstagandet för dessas fortsatta studier, samtidigt som det synes lättare att till en helt eller delvis lokalt administrerad antagning knyta sådana moment som speciella antagningsprov, intervjuer och liknande. Vi anser mot denna bakgrund att det finns skäl att till vissa delar ifrågasätta den hittills dominerande synen på hur tillträdet till högskolan bör regleras. Med vårt synsätt bör det finnas större utrymme för variationer och lokalt inflytande och för sådana inslag i meritvärderingen som inte på ett naturligt sätt kan inordnas i dagens system. Vi anser det

i

128 Allmänna utgångspunkter

samtidigt inte möjligt att i ett svep genomföra en systemförändring av denna räckvidd. Större förändringar i den angivna riktningen kräver b1.a. ett omfattande utvecklingsarbete och försöksverksamhet, som måste utgå från de olika högskoleutbildningarnas skilda förutsättningar och bygga på ett aktivt deltagande av företrädare för dessa. Förändringarna måste också bidra till och samspela med en utveckling av den allmänna synen på tillträdesreglerna. Vi vill ge förutsättningar för en utveckling i denna riktning och öppna möjligheter att pröva nya typer av behörighets- och urvalsregler. Våra förslag blir därför av två slag: dels om mera näraliggande förändringar av nuvarande system i syfte att eliminera olika brister och bättre anpassa det till aktuella förhållanden och önskemål, dels mera vittsyftande om att inom systemets ram utveckla och pröva nya rutiner. På längre sikt kan det senare innebära större förändringar av hela antagningssystemet, förutsatt att de nya inslagen fungerar väl och visar sig kunna få bred förankring. Denna långsiktiga utveckling måste få försiggå med olika hastighet och inriktning för olika delar av högskolan, vilket är en naturlig anpassning till högskolans mångfald. Kritiken mot den s.k. högskolebyråkratin brukar b1.a. rikta sig mot ett alltför omfattande och byråkratiskt antagningssystem. Vi anser det självklart att antagningen rent administrativt bör göras så enkel och effektiv som möjligt inom ramen för de överordnade mål som ställts upp. Samtidigt kan det för en del högskoleutbildningar vara angeläget att försöka finna nya former för urvalet. Sådana önskemål måste vägas mot de ökade kostnader det kan medföra.

Avvägningar mellan olika mål och intressen

Det är naturligt att vilja lägga- stor vikt vid de enskilda sökandes utbildningsönskemål och yrkesplaner. Samtidigt är det rimligt att urvalet av sökande i hög grad styrs av de sökandes möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen. Härutöver är det för vissa utbildningar motiverat att - då så är möjligt - även beakta för senare yrkesverksamhet. lämplighet Dessa olika strävanden sammanfaller ofta genom att den enskilde sökandes intresse för en viss utbildning eller ett visst yrkesområde sammanfaller med hans eller hennes lämplighet för den önskade utbildningen och yrket. Så är dock inte alltid fallet. Dimensioneringen av många utbildningar oavsett om den betingas av arbetsmarknadsskäl eller resursskäl - medför under alla förhållanden att alla sökande inte kan antas till sådan utbildning som de har störst intresse och fallenhet för. Det är svårt att finna en lämplig avvägning mellan å ena sidan de enskildas intressen och önskemål och å andra sidan deras formella meriter. Det kompliceras ytterligare av att det är svårt att mäta både de studerandes faktiska intressen och deras förutsättningar för utbildning och för senare yrkesverksamhet. Genom att införa mera differentierade regler för såväl behörighet som urval bör det emellertid vara möjligt att bättre än hittills tillgodose såväl de enskildas som högskolans intresse av att tillträdesreglerna anpassas till resp. utbildning. Samtidigt måste mera

sou |985:57 Allmänna 129

utgångspunkter

differentierade regler vägas mot de nackdelar som är förknippade med ett mera svåröverblickbart system. En genomgång av de skiftande synpunkter på tillträdessystemet som vi har tagit del av visar att kritiken och förslagen om ändringar i många stycken är motsägelsefulla. Som exempel kan nämnas att den utbredda önskan om viktning vid beräkning av medelbetyg står i uppenbar motsats till förväntningarna på att regelsystemet skall förenklas. Även från andra utgångspunkter föreligger motsättningar mellan olika mål. Det finns t.ex. en strävan att vilja anta både unga och äldre sökande och en önskan att prioritera sökande med bästa förutbildning samtidigt som man önskar underlätta för dem som har valt fel studieväg i skolan. Önskan att anta de mest studielämpliga måste vägas mot önskan att garantera olika grupper möjligheter till högskoleutbildning eller att vid antagningen särskilt värdera lämplighet för senare yrkesverksamhet. Ytterligare exempel på motsättningar mellan olika mål skulle kunna anföras. De sökande har mycket varierande meriter och vitt skilda uppfattningar om på vilket sätt hänsyn bör tas till olika sorters meriter. Tillträdesreglerna kan inte utformas så att de på en gång tillgodoser alla mer eller mindre berättigade önskemål. Det är självklart heller inte möjligt att konstruera ett tillträdessystem som i alla avseenden som rättvist. upplevs Strävan måste vara att tillträdessystemet skall innebära bästa möjliga avvägning mellan olika mål och ambitioner som har fastställts på politisk väg. De regler som ställs upp måste vara både principiellt och praktiskt rimliga. Det gäller sedan att sprida kännedom om reglernas

syften och praktiska konsekvenser, så att reglerna också i så stor ut-

sträckning som möjligt accepteras och en eventuell diskussion om dessa vilar på en saklig grund. l den utsträckning som man i tillträdessystemet inför en ökad variation i reglerna för olika utbildningsvägar och samtidigt tar mera hänsyn till speciella meriter måste man också acceptera en ökad grad av subjektivitet. Förväntningar på ett i absolut mening rättvist system måste således dämpas, samtidigt som förändringarna inte får gå så långt att tillträdessystemet upplevs som godtyckligt eller orättvist.

De studerandes förkunskaper

l kapitel 5 har redovisats bl.a. undersökningar om sambandet mellan de studerandes förkunskaper och studieresultat i högskolan. Förkunskaperna har en väsentlig betydelse för senare studieresultat. Det finns emellertid även andra skäl till studieförseningar och studieavbrott än brister i förkunskaperna. Det är inte möjligt att genom högt ställda förkunskapskrav eliminera alla studiemisslyckanden. - liksom Förkunskapskraven övriga krav för behörighet - bör emellertid utformas så att de sökande som antas har goda möjligheter att fullfölja påbörjad utbildning. Det är självklart att gymnasieskolans högskoleförberedande linjer skall ge de baskunskaper som är den naturliga grunden för fortsatta studier inom stora delar av högskolan. Många av högskolans linjer är å andra sidan utformade med sikte på en rekrytering från gymnasieskolans yrkesför-

9-Tillträde till högskolan

130 Allmänna utgångspunkter SOU l985z57

V

beredande linjer. Även i framtiden måste det finnas möjligheter att kunna påbörja högskoleutbildning oberoende av tidigare genomgången Detta förutsätter att det finns goda möjligheter att gymnasieskollinje. genom kompletteringsstudier uppnå den nödvändiga behörigheten. I en del fall är nuvarande förkunskapskrav otillräckliga. Det gäller inte minst de låga kraven i svenska och engelska inom ramen för den allmänna behörigheten som varit för lågt satta. Vi anser att kraven i dessa ämnen måste höjas. De detaljerade särskilda -förkunskapskraven för olika utbildningslinjer måste också fortlöpande prövas av de ansvariga utbildningsmyndigheterna. Även för urval bland behöriga sökande är väsentliga från reglerna förkunskapssynpunkt. I kapitel 9 återkommer vi till förslag som innebär att större hänsyn skall tas till de sökandes studiefärdighet i skolämnen av särskild betydelse för den sökta utbildningen.

De studerandes önskemål och behovet av att motverka taktiska val

Strävan att anpassa systemet till de sökandes varierande meriter rymmer också den svåra balansgången mellan att å ena sidan vid urvalet vilja premiera de elever som i gymnasieskolan skaffat sig den bästa förutbildningen för den sökta högskoleutbildningen och å andra sidan försöka undvika dem som under gymnasieskolåren eller regler som missgynnar därefter byter utbildnings- eller yrkesplaner eller dem som har förutsättningar att klara högskolestudierna fastän deras formella meriter inte är tillräckliga. Vår strävan är att det skall löna sig att i gymnasieskolan skaffa sig bästa möjliga förutbildning för tilltänkt högskoleutbildning utan att det därför får vara alltför svårt för dem som ändrar sina planer att komplettera för att uppnå den eftersträvade behörigheten. Vid en översyn av tillträdesreglerna måste man i en rad avseenden ta hänsyn till de studerandes berättigade krav på dessa. Även om reglerna för behörighet och urval bör kunna variera mera än hittills mellan olika utbildningar är det ändå väsentligt för överblickens skull att bibehålla någon form av enhetlighet. Enhetlighet kan också förenkla de administrativa rutinerna och underlätta för de studerande att byta utbildning under pågående studier. Klagomålen på tillträdessystemet har bl.a. gått ut på att det tas för liten hänsyn till Specialintressen och särskilda kvalifikationer med anknytning till sökt utbildning. Att tillgodose önskemål om sådana förändringar är svårt att förena med krav på att urvalssystemet inte skall locka till en taktisk meritering och att systemet skall vara så öppet och objektivt som möjligt. En lösning på detta dilemma är det förslag om en friare bedömning som redovisas i avsnitt 9.5. Avsikten är att vid antagningen i begränsad omfattning ge utrymme för hänsyn till bl.a. meriter med särskild anknytning till den sökta utbildningen. För de enskilda är det väsentligt att de även sedan de har gått igenom gymnasieskolan kan påverka sina möjligheter att bli antagna till olika utbildningar. De bör kunna komplettera sina meriter för att bli behöriga men också kunna påverka sin situation vid urvalet. Våra förslag i det följande om att samtliga sökande skall kunna antas på grundval av

SOU |985:57 Allmänna utgångspunkter l3l

resultaten på ett högskoleprov ger ökade förutsättningar att tillgodose detta önskemål. Vi bedömer detta vara ett bättre alternativ än om de sökande genom regelsystemet tvingas till omfattande extra studier utöver behörighetskraven endast för att meritera sig för antagning till en eftertraktad högskoleutbildning eller till långvarigt förvärvsarbete enbart för att öka sina chanser att bli antagna till önskad utbildning.

Minskad betygshets i skolan

Enligt våra direktiv skall vi utgå från dagens situation när det gäller gymnasieskolans organisation. Den nyligen inledda försöksverksamheten inom gymnasieskolan kommer först på lång sikt att kunna ge ändrade förutsättningar för tillträdet till högskolan. I direktiven påpekas även att det för arbetet i gymnasieskolan är betydelsefullt att minska gymnasiebetygens betydelse som urvalsinstrument. Vi anser det av flera skäl angeläget att urval grundat på betyg kompletteras med ett urvalsförfarande som är oberoende av skolbetygen. Det skall ge sökande från gymnasieskolan en andra chans att styrka sina studiefärdigheter. Genom en utökad användning av ett högskoleprov kan detta syfte uppnås på ett enkelt sätt.

Hänsyn till senare yrkesverksamhet

Vid antagningen till klart yrkesinriktad utbildning kan det utöver den sökandes förutsättningar för den sökta utbildningen även vara befogat att söka beakta den sökandes lämplighet för senare yrkesverksamhet. Det gäller i första hand utbildningar inom vård- och undervisningsområdena, vilka ofta leder till utbildningsbevis som berättigar till yrkesbehörighet eller legitimation för yrken av stor betydelse för kommande elever eller patienter. Vi anser det önskvärt att ett framtida tillträdessystem ger möjligheter att även väga in yrkeslämplighet i de fall detta är befogat och kan göras på ett försvarbart sätt.

Avvâgningen mellan central och lokal antagning

Nuvarande antagningssystem är i hög grad uppbyggda utifrån krav på en rationell och effektiv administration. Detta har många fördelar, både för de sökande och för högskolan. Samtidigt finns det flera skäl att eftersträva olika former av decentralisering med de fördelar detta kan ge i form av t.ex. direktkontakt mellan de sökande och ansvariga för den sökta utbildningen och möjligheter att anpassa antagningen till olika utbildningars särart. Det är angeläget att utifrån hittillsvarande erfarenheter se över de administrativa rutinerna för att söka finna bästa möjliga avvägning mellan lokala och centrala rutiner. Vi anser det samtidigt väsentligt att behålla rutiner som medför att man i görligaste mån undviker att en sökande samtidigt kan antas till flera utbildningar. Strävan att få mera differentierade tillträdesregler anpassade till de olika utbildningarna bör kombineras med ökade möjligheter till ett

132 Allmänna utgångspunkter

lokalt inflytande på urvalet av studerande. Detta bör kunna ske framför allt vid tillämpningen av urvalsreglerna. På sikt kan en ökad lokal medverkan komma till stånd genom att det för antagningen till vissa utbildningar införs prov eller intervjuer som administreras lokalt. Genom att antagningen tydligare knyts till de olika utbildningarnas särart och genom en ökad lokal medverkan bör det samtidigt vara möjligt att uppnå en bättre koppling mellan antagningen och själva utbildningen. Vi ser flera fördelar med en utveckling i en sådan riktning. Antagningen till enstaka kurser görs redan i dag lokalt. När det i praktiken inte är fråga om något urval bland de sökande bör antagningen här kunna förenklas ytterligare genom att den förläggs till institutionerna (eller motsvarande).

Enkelhet och stabilitet

Det är väsentligt att tillträdesreglerna är lätta att förstå. Det är också viktigt att man kan överblicka konsekvenserna av olika regler. För de enskilda är det för planeringen av de egna studierna väsentligt att i god tid känna till de tillträdesregler som gäller då de senare söker till högskolan. Det är därför önskvärt att tillträdesreglerna till sina huvuddrag är kända redan då eleverna i grundskolan väljer gymnasieskollinje, dvs. helst två och ett halvt till fyra år före högskolestudiernas början. Varje snabb förändring av tillträdesreglerna motverkar den enskildes försök till planering av den egna studiegången. Även om det ibland kan vara nödvändigt att göra snabba förändringar på enskilda punkter talar behovet av tidig information om tillträdesreglerna för att detta helst skall undvikas och för att regelsystemet om möjligt skall utformas så att större förändringar inte behöver göras särskilt ofta. Det vore exempelvis olämpligt om varje majoritetsskifte i riksdagen skulle medföra större ändringar itillträdesreglerna. Vi har mot denna bakgrund eftersträvat att ñnna sådana lösningar på olika problem att de regler som beslutas av statsmakterna med utgångspunkt i våra förslag skall ha goda förutsättningar att kunna tillämpas under en längre period. Våra förslag kan träda i kraft tidigast mot slutet av 1980- talet och blir då styrande för tillträdet till högskolan under 1990-talet. Förändringen av tillträdesreglerna måste därför anknyta till en önskad eller trolig utveckling för högskolans del. Strävan mäste även från denna utgångspunkt vara att försöka göra tillträdesreglerna så på en gång generella och flexibla att de inte onödigtvis kommer i konflikt med i dag oförutsägbara samhällsförändringar.

sou 1985:57 133

8 Behörighet

8.1 Gymnasieskolan som förberedelse för

högskoleutbildning

Genom tillkomsten av gymnasieskolan år 1971 fick utbildningen närmast efter grundskolan en sammanhållen organisation. Denna har det dubbla syftet att dels förbereda för fortsatta studier inom bl.a. högskolan, dels förbereda för senare yrkesverksamhet. Genom gymnasieskollinjernas olika längd och inriktning tillgodoses dessa båda syften i olika hög grad av olika linjer. Tre av gymnasieskolans treåriga linjer kan sägas vara rent studieförberedande, medan många av de tvååriga linjerna helt eller i huvudsak är inriktade mot förberedelse för arbetslivet. Av de tvååriga teoretiska linjerna är i första hand den sociala linjen tänkt som förberedelse för högskolestudier. Högskolan kom genom 1977 års reform på likartat sätt att innefatta utbildningar av olika karaktär med avseende på teoretiskt innehåll och yrkesanknytning. De har i princip alla det gemensamt att de bygger på att eleverna tidigare genomgått gymnasieskolan eller har motsvarande kunskaper och erfarenheter. Sammankopplingen mellan de två systemen - dvs. vilka utbildningar i gymnasieskolan som skall ge behörighet till olika utbildningslinjer i högskolan innefattar en rad principiella och praktiska problem. Det har ansetts naturligt att de som i gymnasieskolan studerat med en viss yrkesinriktning skall kunna gå vidare till likartad utbildning på högskolenivå. Samtidigt har det poängterats att valet av gymnasieskollinje inte alltför hårt får styra valmöjligheterna, dvs. att det bör finnas möjligheter att byta studie- och yrkesinriktning utan omfattande kompletteringsstudier. En tredje utgångspunkt är att gymnasieskolans olika linjer i olika hög grad omfattar sådan teoretisk utbildning som är en nödvändig förutsättning för högskoleutbildning, varför vissa gymnasieskollinjer med nödvändighet ger större möjligheter till senare högskoleutbildning än andra linjer. Dessa tre var för sig rimliga, men delvis motstridiga, utgångspunkter för sambandet mellan gymnasieskolan och högskolan har medfört att reglerna för övergången från gymnasieskolan till högskolan har blivit en kompromiss mellan olika synsätt och principer. l den senaste gymnasieutredningen (SOU 1981:96) och i regeringens proposition 1983/841116 skisserades en utveckling av gymnasieskolan

134 Behörighet

mot ett mera flexibelt studiesystem, som bättre än det nuvarande skall möjliggöra för eleverna att förena yrkesförberedelse och studieförberedelse. På kort sikt är gymnasieskolans linjesystem emellertid givet. Vi måste således utgå från gymnasieskolans nuvarande linjer och jämföra dem med de krav som högskolan ställer. De tre ovan nämnda utgångspunkterna för övergångsmöjligheterna från gymnasieskolan till högskolan gäller fortfarande. Det är väsentligt att olika linjer i gymnasieskolan inte blir återvändsgränder. Men samtidigt måste man enligt vår mening acceptera att kompletteringsstudier oftare än hittills kan bli nödvändiga för dem som från gymnasieskolans tvååriga linjer söker sig till högskolan. De krav som högskolan ställer är av skilda slag; utöver krav på förkunskaper och färdigheter i vissa ämnen som ingår i högskoleutbildningen ställer högskolan även krav på studietekniska färdigheter, kunskaper i svenska och engelska samt god allmänorientering. Kraven på förkunskaper i vissa skolämnen med anknytning till högskoleutbildningen leder till att det för olika högskolelinjer gäller vitt skilda krav. Ett fåtal gymnasieskolämnen förekommer som krav för ett flertal linjer samtidigt som ett stort antal ämnen förekommer som krav för en eller ett par högskolelinjer (se tabell 8.1). l många fall förutsätter detta en övergång från en yrkesinriktad linje i gymnasieskolan till en högskolelinje med motsvarande yrkesinriktning. Kraven på studietekniska färdigheter, språkkunskaper, god allmänorientering och i många fall även goda förkunskaper i bl.a. matematik, fysik och kemi talar samtidigt för att behörighetsreglerna bör stimulera de studerande att i större utsträckning i framtiden utnyttja gymnasieskolans studieförberedande linjer som förberedelse för sådan högskoleutbildning som har mera omfattande krav på förkunskaper från tre- eller fyraåriga linjer. De studietekniska färdigheterna utvecklas inom ramen för de flesta ämnen och blir därför bl.a. beroende av gymnasieskolutbildningens omfattning. En treårig utbildning bör normalt hos de studerande utveckla en större studieteknisk än en tvåårig ett

träning utbildning. Med

sådant synsätt blir det antalet studieår och studiernas inriktning i stort

som är det väsentliga, inte om studierna bedrivits på en viss linje eller i en viss form. När det gäller språk, matematik och naturvetenskap, liksom samhällsorienterande inslag, finns det samtidigt stora skillnader mellan olika gymnasieskollinjer, varvid inte alltid linjens totala längd är avgörande. Antalet veckotimmar i matematik och naturvetenskap är t.ex. större på den tvååriga tekniska linjen än på de treåriga ekonomiska och humanistiska linjerna. Vi anser att man för varje högskolelinje måste beakta kraven på såväl allmänna studiefärdigheter som kunskaper i ”karaktärsämnen” för resp. linje. De erfarenheter av bristfälliga förkunskaper hos de studerande som redovisats i avsnitt 5.3 tyder på att det för många utbildningar är befogat att höja förkunskapskraven. En översyn av behörighetskraven till de mera teoretiskt inriktade högskoleutbildningarna från denna utgångspunkt bör medföra att de treåriga linjerna i större utsträckning än för närvarande blir normalvägar till dessa utbildningar. Kompletteringskraven kan samtidigt antas öka för dem som inte har genomgått den

Behörighet l35

som betraktas som normalvägen. Därmed minskar gymnasieskollinje fördelarna med att av urvalstaktiska skäl välja en tvåårig gymnasieskollinje. En förändring i här skisserad riktning skulle på sikt medföra en väsentligt mindre tillströmning av sökande till i första hand den tvååriga sociala Den nyligen beslutade förändringen av utbildningen av linjen. lärare för (prop. l984/85:l22, UbU l984/85z3l, rskr grundskolan 1984/85:366) kommer att verka i samma riktning. Låg- och mellanstadielärarlinjerna har hittills rekryterat många elever från sociala linjen medan den nya grundskollärarutbildningen kommer att ställa krav på gymnasieskollinjer. Vi är medvetna om betyg i flera ämnen från treåriga att den sociala fyller en funktion för vissa elever, vilka efter linjen är osäkra och framtidsplaner. För att grundskolan på sina intressen inte skall bli en återvändsgränd är det dock väsentligt att de som linjen har gått igenom den ges goda möjligheter att bygga på den med antingen eller studieförberedande påbyggnadsutbildning. l yrkesförberedande avsnitten 8.5 och 8.6 återkommer vi till möjligheterna att komplettera en gymnasieskolutbildning.

8.2 Vägar till allmän behörighet

De tidigare kraven på studentexamen (motsvarande) eller genomgången fackskola för tillträde till universitet och högskolor, liksom dagens krav på genomgången gymnasieskola, återspeglar alla kravet på en fullstän- Avsikten har varit att högskolestuderande skall ha dig skolutbildning. den grundläggande utbildning och den allmänorientering som gymnasieskolan ger. Härigenom har man också velat uppnå att de specialister som högskolan utbildar har motsvarande breda allmänorientering. Även vissa övriga utbildningar ger i dag allmän behörighet på samma sätt som gymnasieskolan. Detta gäller främst .folkhögskolans

komvux,

allmänna kurser och en rad äldre gymnasiala utbildningar.

- såväl i svenska som i främmande språk -- är en Språklig färdighet förutsättning för både högskolestudier och senare yrkesverksamhet. Därför ingår i de nuvarande kraven för allmän behörighet även krav på minst två årskurser svenska och engelska i gymnasieskolan. I förarbetena till nuvarande bestämmelser angav KK att kravet i engelska var i lägsta laget och att det därför var väsentligt att påpeka för de sökande att det i praktiken krävs ytterligare kunskaper i engelska för högskoleutbildningar med engelskspråklig kurslitteratur. De nuvarande allmänna behörighetskraven måste för praktiskt taget alla utbildningar kompletteras med ytterligare krav, som varierar från utbildning till utbildning. Det kan mot denna bakgrund diskuteras om det är meningsfullt att bibehålla uppdelningen på allmän och särskild behörighet. Vi har emellertid funnit att både praktiska och principiella skäl talar för att man även i fortsättningen - i vart fall så länge det finns helt skilda till - skall olika, principiellt vägar högskolan skilja på allmän och särskild behörighet. De för i princip alla högskoleutbildningar gemensamma kraven för allmän behörighet bör liksom hittills beslu-

136 Behörighet

tas av statsmakterna, medan de särskilda behörighetskraven för enskilda linjer med fördel fastställs på myndighetsnivå i anslutning till varje utbildningsplan. På detta sätt kan informationen till de studerande uttryckas enkelt och en enhetligare praxis uppnås när det gäller de för alla utbildningar gemensamma behörighetskraven. Vi föreslår således att det alltjämt skall finnas regler för allmän behörighet gällande för i princip hela högskolan. Den allmänna behörigheten bör alltjämt bygga på genomgången minst tvåårig linje i gymnasieskolan eller motsvarande. Skillnaderna i förkunskapskrav mellan olika högskoleutbildningar tillgodoses enligt vår mening bäst genom de särskilda behörighetskraven, vilka självfallet fortlöpande måste kunna omprövas. Den redan läsåret 1969/70 inledda försöksverksamheten med att låta dem som var 25 år och hade förvärvsarbetat minst fem år få allmän behörighet för att läsa vissa ämnen vid universiteten slog, som tidigare har nämnts, så väl ut att KK år 1974 föreslog att dessa regler skulle gälla generellt för hela högskolan. Rent principiellt motiverades detta med att högskolan bör vara öppen även för dem som inte fullföljt en gymnasieskolutbildning, men som genom en längre tids förvärvsarbete fått en allmän orientering som kan jämställas med genomgången gymnasieskola. Riksdagens beslut år 1975 följde utredningens förslag, varvid dock kravet på fem års arbetslivserfarenhet reducerades till fyra år och minst halvtid. Som arbetslivserfarenhet räknas förutom förvärvsarbete även vård av egna barn under tio år, vård av annan anhörig samt Värnpliktstjänstgöring. Kraven på kunskaper i svenska och engelska motsvarande två årskurser i gymnasieskolan gäller även behöriga enligt 25z4-regeln. De som har svenska som modersmål har ansetts uppfylla kravet i svenska och behöver därför inte uppvisa något skolbetyg eller motsvarande i detta ämne. Som framgår av kapitel 5 varierar studieresultaten för studerande som antagits enligt 25:4-regeln, varvid både mycket goda och markant dåliga studieresultat har noterats. Det dröjer alltjämt länge innan utbyggnaden av den gymnasiala utbildningen slagit igenom i befolkningen som helhet. Samtidigt ligger det i både samhällets och högskolans intresse att det till högskolan kan rekryteras studerande med en varierad erfarenhetsbakgrund. Vi anser det därför motiverat att tills vidare bibehålla nuvarande 25:4-regel. De skärpningar av förkunskapskraven och det urvalssystem som vi föreslår i det följande gör att kraven på studiefärdighet och förkunskaper kommer att skärpas även för denna grupp. Under perioden 1969-1977 krävdes för allmän behörighet att den studerande skulle ha uppnått minst medelbetyget 2,3. Redan år 1972 beslöt riksdagen att detta krav skulle slopas, eftersom det inte bedömdes ha någon praktisk betydelse. Endast undantagsvis förekommer sökande med ett medelbetyg under 2,3. Vi finner inte tillräckligt vägande skäl för att föreslå ett återinförande av krav på ett visst lägsta medelbetyg bl.a. med tanke på det administrativa merarbete detta skulle medföra. I stället föreslår vi i det följande att betyget 3 alltid skall krävas i varje enskilt ämne som krävs för behörighet. Genom högskolereformen år 1977 fördes till högskolan vissa utbildningar för vilka ditintills formellt endast krävts grundskoleutbildning.

SOU [985257 Behörighet 137

För en del av dessa har, som redovisats i avsnitt 5.3, en anpassning till de generella behörighetsreglerna ägt rum. För andra finns det alltjämt särskilda regler, se bilaga 2. Vi utgår från att den utveckling som inletts skall fortsätta. Tills vidare måste det dock finnas undantag från de allmänna behörighetsreglerna för ett antal utbildningar. Enligt 5 kap. l7 § i högskoleförordningen är den allmänt behörig som utom Sverige med godkänt resultat har slutfört en minst elvaårig skolutbildning som normalt avslutas tidigast vid l7 års ålder samt därutöver har kunskaper i svenska och engelska. Vi anser det principiellt tveksamt att allmän behörighet på detta sätt ges på rent kvantitativa grunder. Vi föreslår därför att kraven för allmän behörighet genom utländsk förutbildning formuleras som krav på sådan utbildning som ger behörighet för högskolestudier i hemlandet eller som bedöms likvärdig med genomgången svensk gymnasieskola (se bilaga 5, 5 kap. 15 §.). Sammanfattningsvis föreslår vi att de nuvarande kraven för allmän behörighet bibehålls, dvs. att för allmän behörighet skall krävas genomgången minst tvåårig linje i gymnasieskolan, motsvarande avgångsbetyg från kommunal vuxenutbildning eller högskoleförberedande studier vid folkhögskola (allmänna kurser omfattande minst 60 veckor och som bygger på grundskolan). Vidare bör som hittills allmän behörighet ges den som är 25 år gammal och som har förvärvsarbetat (eller motsvarande) minst fyra år. För sökande med utländsk förutbildning skall gälla motsvarande regler. Kraven härutöver på minst två årskurser svenska och engelska behandlar vi i följande avsnitt.

8.3 Kraven på svenska och engelska för allmän

behörighet

Den allmänna behörigheten innefattar för närvarande krav på två årskurser svenska och engelska utan att något lägsta betyg anges. Utgångspunkten för detta krav var ursprungligen läroplanen för den tvååriga sociala linjen (inom den dåvarande fackskolan). Av avsnitt 5.3 framgår att detta minimikrav i svenska och engelska i många fall har visat sig vara otillräckligt för att garantera de minimikunskaper som behövs för att de studerande skall kunna följa utbildningen. Det gäller främst en del utländska studerande med bristfälliga kunskaper i både svenska och engelska. Samtidigt är det endast för ett fåtal linjer som krav har ställts upp på kunskaper i dessa ämnen utöver kraven för allmän behörighet. (Tre årskurser i svenska krävs för juristlinjen och kulturvetarlinjen och två årskurser krävs för journalistlinjen, förskollärar- och klasslärarlinjerna, medan tre årskurser i engelska endast krävs för ekonomlinjen vid Handelshögskolan och ekonomlinjens internationella gren. Därtill förekommer krav på svenska och engelska för vissa kombinationer inom ämneslärarlinjerna.) Spridningen bland gymnasieskolans elever i fråga om kunskaper i engelska är synnerligen stor. Betygen är erfarenhetsmässigt ett dåligt mått på läsförmågan, vilket belysts i det i avsnitt 5.3 nämnda GUMEprojektet och av den senaste gymnasieutredningen (SOU 1981:96). KK

138 Behörighet SOU [985257

påpekade, som tidigare har nämnts, att kravet på två årskurser utan krav på något lägsta betyg var otillräckligt för många högskoleutbildningar. Det borde därför enligt kommittén påpekas att många utbildningar kräver god förmåga att läsa engelska utöver vad som krävdes för allmän behörighet. Betyget 1 skall i princip tilldelas de 7 procent av eleverna som har de minsta kunskaperna och de sämsta färdigheterna. En elev helt utan kunskaper i det aktuella ämnet skall enligt SÖ:s anvisningar inte ges betyg utan ett kryss (X) på betygsblanketten. Kraven för betyget l kan dock sättas så lågt att det i praktiken ofta upplevs som enbart krav på att vederbörande elev har varit närvarande i undervisningen. Betyget l kan också ges vid särskild prövning och används då på motsvarande sätt som lägsta betyg, eftersom någon godkändgräns inte finns (markeringen X kan dock även användas vid särskild prövning och fyllnadsprövning). Det nuvarande kravet på lägst betyget 1 är således inte kopplat till några större krav på kunskaper eller färdigheter. KKzs förslag om att man vid sidan av behörighetskraven skulle informera om att det i praktiken krävs god läsförståelse i engelska har inte fungerat (ett påpekande härom har dock varje år medtagits i UHÄzs informationsbroschyr). Det är enligt vår mening inte heller rimligt att belasta syo-processen med denna typ av dubbla budskap om å ena sidan formella, å andra sidan reella krav för olika utbildningar. Ett stort antal högskoleutbildningar har engelsk kurslitteratur, vilket således i praktiken ställer krav på bättre engelskkunskaper än vad som för närvarande garanteras genom kraven för allmän behörighet. Studerande som har bristfälliga kunskaper i engelska och som läser linjer eller kurser med omfattande engelsk kurslitteratur är starkt handikappade i studierna. Detta förhållande är ofta omvittnat men tycks vara föga undersökt. Det är enligt vår mening motiverat att skärpa förkunskapskraven i engelska i de fall utbildningens karaktär är sådan att det naturligt förekommer engelsk kurslitteratur. Gymnasieutredningen konstaterade i sitt huvudbetänkande (SOU 1981:96) att det föreligger stora individuella skillnader i fråga om gymnasieelevernas kunskaper i engelska. Utredningen förordade därför en starkt individualiserad undervisning i engelska, med sikte på att varje elev skulle kunna uppnå den funktionella språkfärdighet som krävs för - och därefter kunna avsluta sina studier i just bl.a. högskolestudier detta ämne. För att mäta elevernas färdigheter i engelska förordades ett diagnostiskt prov av det slag som sedan år 1977 tillhandahålls av pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg för dem som t.ex. önskar pröva sina engelskkunskaper på egen hand inför eventuella högskolestudier. (Detta prov kan beställas gratis men utnyttjas för närvarande endast av ett fåtal.) - Vi kan inte för vår del gå in på språkundervisningen i gymnasieskolan, men vi föreslår i avsnitt 8.6 ett behörighetsprov i engelska som kan ses som ett steg i den riktning som gymnasieutredningen förespråkade. Det finns flera tänkbara sätt att höja kraven i ämnet engelska. Man kan för särskild behörighet kräva två årskurser engelska med minst betyget 3 i detta ämne. Sökande med betygen 1 och 2 i engelska från

SOU l985r57 Behörighet 139

Vidare måste tvåårig linje blir då inte längre behöriga. engelskan enligt vårt förslag i det följande - då alltid medtas vid medelbetygsbe- Ytterligare ett steg är att kräva tre årskurser engelska, men mot räkning. det talar bl.a. att engelska av en del elever på tre- och fyraåriga linjer bara läses två år. Ett annat sätt att understryka engelskans betydelse är att ta med engelska bland de ämnen som kan ges en högre vikt vid medelbetygsbe- (se avsnitt 9.8.3). Fördelen med ett sådant förfarande är att man räkning understryker engelskkunskapernas betydelse för högskolestudierna utan att den som har betyget 2 blir formellt obehörig (ett lågt engelskbetyg kan då kompenseras genom höga betyg i andra ämnen). Alla de här nämnda förslagen till skärpning av engelskkraven avser de särskilda behörighetskraven eller urvalsreglerna, vilket innebär att de skulle kunna tillämpas individuellt för olika högskoleutbildningar. Om man däremot önskar höja kravet i engelska generellt för all högskoleutbildning bör kravet i engelska för allmän behörighet skärpas, varvid det närmast till hands att bibehålla kravet på två årskurser men ligger samtidigt höja kravet på lägsta betyg. Svenska studerande kan oftast läsa och tala svenska tillräckligt väl för att klara högskolestudierna. Man förväntar sig emellertid att en högskoleutbildad förutom att kunna tala och läsa svenska även skall kunna skriva svenska väl, vilket ofta är väsentligt i senare yrkesverksamhet. Om än med något annorlunda motivering än för engelska anser vi det därför motiverat att också införa krav på bättre färdigheter i svenska. Härvid aktualiseras samma problem som nyss nämnts för engelska när det gäller att precisera kravens omfattning. Vidare måste beaktas att svenskbetyget fr.o.m. 1985/86 både på de tre/fyraåriga linjerna och på de tvååriga linjerna omfattar två betyg: svenska språket resp. litteraturkunskap och språklig orientering. När kravet på två årskurser i svenska och engelska ursprungligen var utgångspunkten undervisningen på de tvååriga teoretiska föreslogs linjerna, i första hand sociala linjen. Genomförandet av gymnasieskolan år l97l gjorde det möjligt för elever även på övriga tvååriga linjer att läsa dessa ämnen enligt samma läroplan. Genom förändringen av läroplanerna i gymnasieskolan fr.o.m. läsåret 1984/85 har svenska blivit obliämne på samtliga tvååriga linjer. Samma läroplan och timtal gatoriskt gäller för alla de tvååriga linjerna, varför betygsättningen i svenska görs samordnat på alla dessa linjer (samma s.k. referensgrupp). Sammanfattningsvis anser vi det väsentligt att alla studerande i högskolan har sådana kunskaper och färdigheter i engelska och svenska att de kan tillgodogöra sig utbildningen. Det är även väsentligt att de högskoleutbildade inom olika yrkesområden har god färdighet i båda språken. Det är mot denna bakgrund inte möjligt att försvara att det för allmän behörighet endast skall krävas betyget l i svenska och engelska, - som för vilket kraven är så låga att de ofta - om än felaktigt uppfattas blott ett krav på närvaro i undervisningen. Vi föreslår att det för allmän skall krävas minst två årskurser i avslutad kursi dessa ämnen behörighet med minst betyget 3, varvid kravet skall avse båda betygen i svenska. Båda kurserna i engelska bör som hitintills kunna ligga till grund för

l40 Behörighet

allmän behörighet. För högskoleutbildning som är mera direkt beroende

av goda kunskaper i svenska eller engelska blir det naturligt att därutö-

ver införa särskilda behörighetskrav i engelska och svenska, t.ex. i form av krav på tre årskurser med minst betyget 3. Vi är medvetna om att vårt förslag kan mötas av invändningen att det med nuvarande betygsystem inte innebär något exakt kunskapskrav och att samtidigt en relativt stor del av eleverna på tvååriga linjer som har läst svenska och engelska inte klarar denna del av kravet för allmän behörighet. Likaväl som man sedan några år kan kräva betyget 3 i ämnen som ingår i den särskilda behörigheten anser vi emellertid att motsvarande krav måste kunna uppställas för allmän behörighet. Genom de behörighetsprov i svenska och engelska som vi föreslår i avsnitt 8.6 kommer bl.a. de som i gymnasieskolan fått lägre betyg än 3 att senare kunna pröva om de uppnått behörighetsnivån i dessa ämnen. Vi vill i detta sammanhang även peka på de problem som synes vara förknippade med att samma läroplan och timtal gäller för svenska och engelska på alla de tvååriga linjerna. Härigenom har kravet för betyget 3 kommit att bli lägre än vad som skulle varit resultatet ifall man hållit fast vid att låta sociala linjen utgöra riktpunkt för kraven i dessa ämnen för allmän - Vi har erfarit behörighet. att den översyn av de yrkesförberedande linjerna, som görs av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet (ÖGY), kan komma att resultera i förslag till skilda referensgrupper för betygsättningen på de tvååriga linjerna. I så fall är det enligt vår mening naturligt att överväga att på nytt anknyta kraven för allmän behörighet till den sociala linjen. Sökande från tvååriga yrkesförberedande linjer kan då i stället på ett enkelt sätt styrka sin behörighet genom de prov som vi föreslåri avsnitt 8.6. För dem som är allmänt behöriga genom 25:4-regeln gäller för närvarande inte kravet på två årskurser i svenska om de har svenska som modersmål. Med tanke på att kravet på förkunskaper i svenska även skall innefatta skrivfärdighet bör enligt vår mening kravet på betyget 3 i svenska i princip gälla även för de behöriga enligt 25:4-regeln som har svenska som modersmål. Dessa får härigenom samma förutsättningar som övriga studerande att följa utbildningen och att använda sina kunskaper efter genomgången utbildning. Färdigheterna i svenska - inkl. förmågan att skriva svenska - varierar inom vida gränser bland behöriga enligt 25 :4-regeln. Det är angeläget att kravet på två årskurser svenska med betyget 3 inte leder till att de som på andra vägar förvärvat erforderlig kompetens i svenska tvingas till en formell komplettering för att dokumentera färdigheter som de redan har. Även denna grupp av sökande kan på ett enkelt sätt styrka sina kunskaper i svenska genom det behörighetsgivande prov som vi föreslår i avsnitt 8.6. Våra förslag innebär att lägst betyget 3 i svenska och engelska skall krävas av dem som har läst två årskurser. För elever som har läst tre årskurser kan den kunskapsnivå som den allmänna behörigheten avses garantera motsvaras av ett lägre betyg än betyget 3. UHÄ tillämpar för närvarande en praxis som innebär att tre årskurser med betyget 2 i vissa fall bedöms som likvärdigt med två årskurser med betyget 3. Det är

Behörighet l4l

väsentligt att betygskraven i svenska och engelska för studerande som har läst olika kurser klart framgår av informationen till de studerande. UHÄ bör liksom hittills avgöra vilka betygskrav som skall anses motsvara krav på två årskurser med betyget 3. Behovet av goda färdigheter i svenska och engelska är mest uttalat för studerande i längre, sammanhängande yrkesutbildning, dvs. på utbildningslinjer. Kravet på läsförmåga och skrivfärdighet kan däremot vara

olika stort för enstaka kurser. Vi föreslår i avsnitt 10.8 att antagnings-

myndigheten skall kunna medge sökande till vissa enstaka kurser att själva pröva om de uppfyller förkunskapskraven, s.k. självprövningsrätt. Sökande till enstaka kurser bör på detta sätt även kunna ges möjlighet att bedöma sina kunskaper i svenska och engelska i förhållande till kraven för allmän behörighet. För studerande med annat modersmål än svenska måste som hittills gälla krav på kunskaper i svenska oberoende av om de söker till utbildningslinje eller till enstaka kurs. Behörighetsreglerna för enstaka kurser behandlas närmare i kapitel 10. För studerande med annat modersmål än svenska och Övriga nordiska språk (danska, norska, isländska och färöiska) krävs vanligen för behörighet antingen gymnasiebetyg eller genomgången kurs jämte prov som benämns svenska Ill. För utländska studerande som antagits till den nya preparandutbildningen för gäststuderande gäller som nämnts i avsnitt 5.3 särskilda regler (prop. l983/84:1 15, UbU 1983/84:3, rskr 1983/ 84:20). Vi förutsätter att UHÄ och SÖ ser över kraven på kunskaper i svenska för nu berörda grupper så att dessa anpassas till de krav som fortsättningsvis kommer att gälla för svenska studerande.

8.4 De särskilda

förkunskapskraven

De särskilda förkunskapskraven anger de krav som faktiskt ställs på de studerande på olika linjer och kurser. Högskolan omfattar linjer och kurser av så olika slag att förkunskapskraven till art och omfattning måste kunna variera inom vida gränser. En central principfråga är om kraven bör sättas så högt att alla antagna studerande har möjlighet att fullfölja utbildningen eller om de i stället bör sättas relativt lågt för att ge så många som möjligt chansen att pröva om de kan klara utbildningen. Som framgått av kapitel 5 är sambandet mellan förkunskaper och studieresultat som regel inte så tydliga att det går att enkelt och entydigt ange vilka förkunskaper som är nödvändiga i den meningen att de också medför goda utsikter att fullfölja en viss utbildning. Ju högre kraven sätts ju större blir givetvis sannolikheten att de studerande klarar utbildningen. Det måste finnas ett fortlöpande samspel mellan förkunskapskraven, undervisningen och utvärderingen av studieresultaten. Dåliga studieresultat kan naturligtvis inte alltid skyllas på bristande förkunskaper, utan det är många andra förhållanden som också påverkar de studerandes studieresultat. I detta sammanhang är det också viktigt att peka på att det måste finnas en ömsesidig anpassning mellan högskolans formella förkunskapskrav och utbildningens upp-

142 Behörighet

läggning. Samtidigt som man från högskolans sida måste uppställa krav på förkunskaper, vanligen utifrån skolans läroplan, är det också nödvändigt att anpassa undervisningen till de studerandes reella förkunskaper. I den mån konkurrensen om platser medför att flertalet studerande har väsentligt bättre förkunskaper än vad som krävs får detta inte medföra att kraven höjs i undervisningen så att det drabbar andra, formellt behöriga studerande. 1 principfrågan om man bör sätta de särskilda behörighetskraven så lågt som möjligt eller så högt att alla antagna har goda förutsättningar att klara utbildningen förordar vi det senare alternativet. Det är enligt vår mening principiellt fel att genom för låga förkunskapskrav förespegla studerande att de förkunskaper som krävs är tillräckliga för att ge goda chanser att klara en utbildning. Ett studiemisslyckande har ofta allvarliga konsekvenser för den studerandes självförtroende och ekonomi. Kravet på ett effektivt resursutnyttjande talar också - utifrån ett samhällsekonomiskt - för att alla som antas skall perspektiv ha goda förutsättningar att klara den utbildning till vilken de antagits.

Tabell 8.1 Särskilda behörighetskrav i olika gymnasieskolämnen Uppgifterna avser allmänna utbildningslinjer läsåret 1985/86 och anger antal linjer inom olika sektorer som har respektive ämne angivet som särskilt förkunskapskrav. 1 de fall då behörighetskraven angivits med olika alternativa ämnen har samtliga ämnen medräknats. Avsikten med tabellen är att ungefärligt beskriva förekomsten av olika krav på ämneskunskaper från gymnasieskolan. 1 de fall krav ställs på genomgången hel gymnasieskollinje eller högre specialkurs i gymnasieskolan har detta ej medtagits - det gälleri första hand utbildningar inom området jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel.

Ämne Sektor Totalt

Teknisk AES Vård Under- Kultur visning oinformation

Övriga främmande

sou 1985:57 Behörighet 143

Ämne Sektor Totalt

Teknisk AES Vård Under- Kultur visning 0 information

Produktionsteknik l Animalieproduktion Vårdkunskap Anatomi 0 fysiologi Mikrobiologi o hygien Sjukdomslära Farmakologi Várdpraktik Verkstadsteknik Produktionsteknik Social service Barn- 0 ungdomskunskap

Barnkunskap Barnavårdspraktik Stenograñ Maskinskrivning Kontorskunskap Företagsekonomi Distributionskunskap Konsument- 0 varukunskap Social- o familjekunskap Konsumentkunskap Bostads/miljökunskap Idrott Bild Slöjd (Summa) 104 I8 54 ll7 ll 304

Källa: UHÄ:s s.k. sektorsbroschyrer.

Tabell 8.l visar de särskilda förkunskapskraven uttryckta i gymnasieskolans ämnen läsåret 1985/86 för de nuvarande ca 120 allmänna utbildningslinjerna. Som synes intar ämnena matematik, fysik och kemi en särställning bland kraven. Samtidigt visar tabellen att ett betydande antal av gymnasieskolans ämnen förekommer som kunskapskrav på enskilda högskolelinjer. Krav på betyg i svenska och engelska är emellertid, som redan nämnts, förhållandevis ovanliga. Vi anser oss inte ha sakliga eller praktiska förutsättningar för att närmare gå in på frågor om de särskilda förkunskapskraven för enskilda utbildningslinjer. Dessa frågor måste fortlöpande prövas av de utbildningsansvariga organen. l avsnitt 8.l har vi pekat på att det är väsentligt att utnyttja den högskoleförberedande utbildning som ges i gymnasieskolan. Vi har noterat att man inom det tekniska området ofta kräver tre årskurser i tre á fyra matematisk-naturvetenskapliga skolämnen, medan man inom andra områden som regel har varit mera restriktiv när det gällt

att kräva gymnasieskolkunskaper i olika ämnen. Vi har vidare noterat att

man för en rad linjer inom det samhällsvetenskapliga området diskute-

l44 Behörighet

rar bl.a. omfattningen av matematikkraven. För ett par av de medellånga vårdlinjerna pågår diskussioner om sättet för en eventuell höjning av förkunskapskraven i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Det är väsentligt att förkunskapernas betydelse för olika utbildningslinjer fortlöpande utvärderas och att resultaten vid behov föranleder förändringar av de särskilda förkunskapskraven. Vi vill härvid peka på att det enligt vår mening, t.ex. i de nyss berörda exemplen, kan vara befogat att i en del fall höja nuvarande krav från en eller två årskurser till två resp. tre årskurser i karaktärsämnena. Utöver den höjning av kraven på svenska och engelska inom ramen för allmän behörighet som vi har föreslagit ovan är det, som vi tidigare nämnt, också naturligt om det för flera högskolelinjer införs särskilda behörighetskrav i dessa ämnen. För utbildningslinjer med en omfattande kurslitteratur på engelska kan det vara motiverat med krav på tre årskurser i engelska, liksom det även kan finnas flera linjer för vilka kravet på tre årskurser svenska är motiverat. Fr.o.m. år 1977 gällde regeln att de sökande skulle ha uppnått minst medelbetyget 3,0 i de ämnen som ingick i de särskilda behörighetskraven. Detta medförde att sökande med lägre betyg än 3 i väsentliga förkunskapsämnen kunde vara behöriga, förutsatt att de hade högre betyg än 3 i andra ämnen som ingick i behörighetskraven. Fr.o.m. läsåret 1984/85 kan kraven på lägsta betyg i de olika ämnen som ingår i den särskilda vara minst medelbetyget behörigheten 3,0 antingen i samtliga förkunskapsämnen eller i grupper av sådana ämnen. Alternativt kan krävas betyget 3 i vart och ett av ämnena eller i några av dessa. De nuvarande reglerna är svåra att beskriva och informera om. Vi föreslår därför att betyget 3 alltid skall krävas i varje ämne som ingår i de särskilda behörighetskraven. Det bör således i fortsättningen inte vara möjligt att i ämnen som är väsentliga för de fortsatta studierna låta ett lågt betyg i ett ämne kompenseras av ett högt betyg i ett annat ämne. Vi anser att det för behörighet normalt inte bör krävas ett högre betyg än 3. För krav på högre betyg måste det finnas synnerliga skäl. Endast i ett fall har vi funnit att det i dag krävs betyget 4 i ett enskilt behörighetsämne. Det gäller idrottslärarlinjen, där det krävs betyget 4 i idrott eller gymnastik. Av betydelse i detta sammanhang är också de viktningsregler för medelbetygsberäkningen som vi föreslår i avsnitt 9.8.3. De ger ökade möjligheter att vid urvalet premiera dem som har höga betyg i behörighetsämnena. Enligt 5 kap. 21 § högskoleförordningen skall kraven för särskild behörighet anpassas till linjesystemet i gymnasieskolan. Detta innebär att det för varje högskolelinje i princip skall vara möjligt att helt uppfylla de särskilda behörighetskraven på någon linje i gymnasieskolan. Denna regel har i några fall visat sig medföra problem, eftersom många av gymnasieskolans linjer i första hand är yrkesförberedande och inte alltid ger den nödvändiga förberedelsen i vissa ämnen av central betydelse för den eller de högskolelinjer som har motsvarande inriktning. Ett exempel härpå är svårigheterna att inom vårdlinjens två år inrymma tillräcklig förberedelse i matematik och naturvetenskapliga ämnen för fortsatta högskolestudier inom vârdområdet. Vi anser det därför - också med

Behörighet 145

hänvisning till den ökande flexibiliteten i gymnasieskolans studieorganisation nödvändigt att mjuka upp regeln om att det för varje högsko-

lelinjeäskall finnas en helt behörighetsgivande linje i gymnasieskolan.

Givetvis bör det även i fortsättningen finnas ”normalvägañ” till olika linjer. Då så bedöms nödvändigt måste emellertid dessa kunna innefatta också studier som kompletterar resp. gymnasielinje. De särskilda förkunskapskraven i olika ämnen bör som hittills uttryckas i termer av hela årskurser på olika linjer i gymnasieskolan. Att ange kraven på annat sätt skulle medföra väsentligt mera komplicerade regler än för närvarande och i hög grad försvåra såväl informationen till de sökande som bedömningen av merithandlingar vid antagningen. Det har ifrågasätts om sökande med gamla skolbetyg inte borde åläggas att ånyo styrka sina förkunskaper genom aktuella prov. Vi bedömer emellertid att om den sökande en gång inhämtat vissa kunskaper och färdigheter bör han eller hon vid behov mer eller mindre lätt på egen hand kunna på nytt aktualisera dessa kunskaper och färdigheter. Att begränsa betygens giltighet från behörighetssynpunkt skulle medföra att ett stort antal studerande nödgades att ånyo genomgå motsvarande utbildning, t.ex. i komvux. Vi föreslår därför att skolbetygen får obegränsad giltighet från behörighetssynpunkt. I avsnitt 9.3 återkommer vi till betygens giltighet vid urvalet. Sökande med behörighet genom utbildning vid folkhögskola kan styrka sin behörighet i ämnen som ingår i den särskilda behörigheten genom ett intyg från skolan. Vi föreslår ingen ändring härvidlag, men vill

ändock framhålla att det är väsentligt att man vid intygsgivningen upp-

märksammar de skärpningar av förkunskapskraven som vi föreslår, inkl. kraven på en anpassning av betygsättningen i komvux till gymnasieskolans krav.

8.5 Olika kompletteringsmöjligheter

För den som har avgångsbetyg från gymnasieskolan finns vissa möjligheter att bli antagen till annan linje i gymnasieskolan och därigenom bredda sin behörighet. Elev som slutfört lärokurs på tvåårig social linje, ekonomisk linje eller musiklinjen kan av skolans rektor beviljas inträde i årskurs 2 eller högre på treårig linje. Härför krävs dels att den sökande bedöms ha förutsättningar för studierna på den nya studievägen, dels att särskild prövning görs i ämne(n) som avslutats i underliggande årskurser och som skall ingå i avgångsbetyget på den nya studievägen. Prövning behöver inte alltid genomföras före studiernas början på den nya linjen, men måste då göras under de pågående studierna på den nya linjen. Något kompletteringsbehov föreligger inte för elev från social linje som antas till årskurs 2 på samhällsvetenskaplig eller naturvetenskaplig linje. (Undantagsvis kan en elev från social linje börja årskurs 3 på samhälls- vetenskaplig linje, men då krävs omfattande kompletteringsstudier.) Den som genomgått en gymnasieskollinje kan endast i undantagsfall beredas plats i årskurs l på annan linje, eftersom l6-l7-åringar och sökande utan tidigare gymnasial utbildning antas i första hand.

l0›-Tillträde till högskolan

146 Behörighet

De som genomgått de tvååriga yrkesförberedande linjerna har i många fall bara läst ett å två teoretiska ämnen, medan de i stället har en omfattande utbildning inom linjens karaktärsämne(n). I den mån en person från dessa linjer väljer att fortsätta på någon högskolelinje med omfattande krav i teoretiska ämnen blir kompletteringstiden också ett å två års heltidsstudier. Men det finns å andra sidan inom högskolan ett femtontal allmänna linjer - även bortsett från de yrkestekniska linjerna - med särskilda som innebär krav på genomgången behörighetskrav tvåårig yrkesinriktad linje eller motsvarande. Sökande som inte uppfyller dessa krav måste räkna med ett å två års studier för att uppnå denna behörighet. Sammanfattningsvis kan således konstateras att en elev från tvåårig linje som önskar avgångsbetyg från treårig linje i de flesta fall får räkna med två års ytterligare studietid i gymnasieskolan, även i de fall då han eller hon har avgångsbetyg från tvåårig teoretisk linje. Undantagsvis kan en elev gå från social linje till årskurs 3 på samhällsvetenskaplig linje, varvid de kompletterande studierna bara tar ett år. Även de som önskar uppnå behörighet för högskolelinjer som förutsätter genomgången yrkesinriktad tvåårig linje måste räkna med ett å två års kompletterande studier. Den som har allmän behörighet från en tvåårig linje och därefter behöver behörighet i matematik, fysik, kemi och biologi på treårig linje får vid studier i komvux enligt gängse normer räkna med två och en halv termins studier på heltid. Detta är krävande studier för den som inte tidigare läst dessa ämnen i gymnasieskolan eller som inte tidigare uppnått betyget 3. En del elever kan därför behöva längre studietid trots att de har genomgått tvåårig linje. Genom en särskild studieförberedande påbyggnadsutbildning i gymnasieskolan är det redan i dag möjligt för elever från social linje att på ett år läsa in behörighet i matematik, fysik, kemi och biologi motsvarande naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje. Om kravet i matematik till tre årskurser - vilket motbegränsas på samhällsvetenskaplig linje

svarar kravet för bl.a. läkarlinjen - är det lättare att hinna komplettera

på ett år. Skall kompletteringsstudierna även innefatta engelska och svenska måste utbildningen förlängas till ett och ett halvt år. Sammantaget visar dessa exempel att det redan med nu gällande särskilda behörighetskrav krävs omfattande kompletteringsstudier för att de som genomgått tvåårig linje skall uppnå behörighet för högskolelinjer med särskilda behörighetskrav motsvarande kraven i flera ämnen på treåriga gymnasieskollinjer. Med den översyn av behörighetskraven som vi förordar torde behovet av kompletteringsstudier öka ytterligare för denna kategori av sökande. Avsikten med våra förslag i denna del är emellertid att söka påverka blivande sökande till de traditionella delarna av högskolan att i större utsträckning välja högskoleförberedande linjer. Det totala behovet av kompletteringsstudier bör därför inte öka, utan kan t.o.m. tänkas minska något. Om behov att komplettera en ursprunglig gymnasieskolutbildning kommer att öka eller minska blir beroende av i vilken omfattning de enskilda redan inför gymnasieskolan väljer linje i enlighet med sina långsiktiga yrkesplaner, resp. i vilken grad de

SOU l985z57 Behörighet

l47

efter gymnasieskolan kommer att söka till högskoleutbildningar för vilka de redan från början uppnått behörighet. För alla behörighetskrav gäller att de även skall kunna uppfyllas genom annan motsvarande merit. Tolkningen av vad som skall anses vara motsvarande åvilar antagningsmyndigheten. Denna möjlighet att kunna få andra meriter än de formellt angivna tillgodoräknade är väsentlig. Vi har i vårt förslag till nytt 5 kap. i högskoleförordningen formellt sett skärpt kravet på att likvärdiga meriter skall beaktas. Olika frågor rörande värderingen av kompletteringsstudier vid urvalet bland behöriga sökande behandlas i avsnitt 9.8.5.

8.6 i svenska och

Behörighetsprov engelska

Våra förslag i avsnitt 8.3 om att kraven i svenska och engelska för allmän behörighet skall höjas till att avse två årskurser på tvåårig linje med minst betyget 3 berör flera kategorier av sökande. Förutom för de elever från gymnasieskolan som inte uppnått nämnda betyg eller vad UHÄ bedömer som motsvarande - innebär av kraven detta en skärpning för studerande som är behöriga enligt 25:4-regeln och för studerande med utländsk förutbildning. l den mån dessa saknar nödvändiga kunskaper och färdigheter i svenska och engelska måste de komplettera sina kunskaper, normalt inom ramen för komvux. Invandrare och flyktingar har även, i begränsad omfattning, möjlighet att komplettera sina språkfärdigheter genom den tidigare nämnda preparandutbildningen för gäststuderande. En del av dem som inte formellt uppfyller kraven på kunskaper och färdigheter i svenska och engelska för allmän behörighet kan emellertid förutsättas ha motsvarande kunskaper. Dessa kan ha förvärvats t.ex. via yrkesverksamhet, icke behörighetsgivande vuxenutbildning eller - vad gäller engelska - utlandsvistelse. För att de som reellt uppfyller kraven i svenska och/eller engelska inte skall behöva genomgå en formell utbildning föreslår vi att det som ett alternativ skall finnas behörighetsgivande prov i dessa ämnen. Provet i svenska skall främst omfatta skrivfärdighet, men bör utformas så att det samtidigt innebär en kontroll av att den prövande har god läsförmåga och ett tillfredsställande ordförråd. Provet i engelska bör däremot - med hänsyn till den huvudsakliga motiveringen för engelskkravet - helt koncentreras på läsförståelse. För godkänt prov bör i båda fallen ställas krav motsvarande vad som gäller för att uppnå allmän behörighet via gymnasieskolan. Behörighetsproven måste ges minst en gång per termin. Genom att proven skall vara behörighetsgivande kan inte samma prov användas termin efter termin, såvida inte proven kan sekretesskyddas effektivt. Därför måste troligen nya prov utarbetas för varje provtillfälle. Man kan också tänka sig att ett flertal sekretesskyddade prov utarbetas, som används vid olika tillfällen. Vi föreslår att UHÄ och SÖ ges i uppdrag att gemensamt utarbeta förslag beträffande utformning av och organisation för dessa prov. Det är givetvis angeläget att anknyta till prov som redan finns. I första hand

l48 Behörighet

bör sålunda övervägas om proven kan samordnas med de centrala prov som ges i gymnasieskolan eller med provet i svenska i anslutning till nuvarande preparandutbildning för utländska studerande. Beträffande finansieringen av proven förutsätter vi att deltagarna får betala en avgift om 100 å 150 kr., motsvarande administrationskostnaderna för varje deltagare i provet. _ Som ett alternativ till de här föreslagna behörighetsproven i svenska och engelska kan de som önskar uppnå behörighet i dessa ämnen genomgå särskild prövning eller fyllnadsprövning i gymnasieskolan eller komvux - liksom det är möjligt även i andra ämnen som krävs för behörighet (skolförordningen 9 kap. 61 §, SFS 1983:721 jämte SÖ:s anvisningar 1977-07-13). Sådan prövning görs självfallet utifrån kraven i gymnasieskolan eller komvux, vilket medför att någon särskild hänsyn till skrivförmåga resp. läsförståelse inte kan tas på samma sätt som med ett särskilt prov. Särskild prövning och fyllnadsprövning medför inga extra kostnader för statsverket, medan avgiften för de prövande är ungefär densamma som den vi föreslår för de särskilda behörighetsproven. Elever i folkhögskolan föreslås även i fortsättningen kunna styrka sin behörighet i olika skolämnen genom intyg från folkhögskolan. I det tidigare nämnda uppdraget till UHÄ och SÖ att utforma förslag till utformning och organisation av proven bör även ingå att bedöma möjligheterna att låta särskild prövning eller fyllnadsprövning avse sådana färdigheter i svenska och engelska som är av betydelse för senare högskoleutbildning.

8.7 Studiefärdighetsträning för vuxenstuderande

Många problem när det gäller förkunskaper och studieavbrott avser äldre och utländska studerande. För de äldre svenska studerandes del är problembilden komplicerad genom att olika omständigheter ofta griper in i varandra, dvs. det är ofta svårgripbara kombinationer av bristfälliga förkunskaper, brister i studieteknisk träning, glömda tidigare kunskaper, brist på tid för studierna och ekonomiska problem, som orsakar studieavbrotten. Genom höjning av nuvarande förkunskapskrav bör vissa typer av problem med dåliga förkunskaper få mindre omfattning - framförallt vad gäller dåliga kunskaper och färdigheter i engelska och svenska. För att öka chanserna för dem som antas att klara högskolestudierna är det angeläget att också på olika sätt minska riskerna att de antagna har brister i sin allmänna studiefärdighet. Detta uppmärksammades redan av KU, som i sitt huvudbetänkande (SOU 1970:21) föreslog en särskild obligatorisk orienteringskurs för vuxna utan gymnasial utbildning. Kursen skulle ge information om högskoleutbildning, högskolestudier och arbetsmarknad. Den orienteringskurs som anordnades inom komvux fr.o.m. år 1974 var emellertid inte obligatorisk. Studerandegruppen var till övervägande del på en kunskapsnivå motsvarande grundskolan. De som rekryterades inom gruppen blivande högskolestuderande hade

Behörighet 149

knappast behov av kursen, eftersom de redan hade bestämt sin studieinriktning (Bessman, 1976). Vi vill på nytt aktualisera tanken på en orienteringskurs för vuxenstuderande. Kursens syfte skall främst vara att komma till rätta med problemen med bristande förkunskaper och studieovana. Detta innebär att kursen bör ha en väsentligt annorlunda inriktning än den tidigare orienteringskursen. Tonvikten bör ligga på dels studieteknisk träning, dels i centrala diagnos av kunskaper och färdigheter ämnen svenska, engelska och övriga förkunskapsämnen. De ovan föreslagna proven med tyngdpunkt på svensk skrivning resp. på förmåga att läsa engelska bör också kunna ges i anslutning till denna kurs, varvid proven kan användas som både diagnostiska och behörighetsgivande prov. Kursen bör vara en brygga mellan gymnasial och eftergymnasial utbildning med syfte att ge de studerande en adekvat bild av de krav som olika högskoleutbildningar ställer i form av förkunskaper och Studieteknik och av den egna kunskaps- och färdighetsnivån. Studerande med otillräckliga förkunskaper bör i första hand uppmanas att komplettera sina kunskaper inom komvux eller folkhögskola före högskolestudierna. Kursens allmänna syfte att verka som en brygga mellan gymnasial utbildning och högskoleutbildning kan bäst uppfyllas om båda utbildningsformerna deltar i arbetet med kursens uppbyggnad och genomförande. Kursen, som med ovan skisserade uppläggning snarare än orienteringskurs bör benämnas preparandutbildning, kan vara helt frivillig. Den bör främst rekommenderas för alla som har en äldre utbildning eller är behöriga enligt 25:4-regeln och som avser att senare söka till någon högskolelinje. Den bör kunna ges både på kvällstid och på heltid och dagtid. I det senare fallet räknar vi med att kursen skall kunna genomföras på tre å fyra veckor. Vi föreslår att SÖ och UHÃ ges i uppdrag att tillsammans utarbeta förslag till utformning och organisation för en kurs av här antytt slag.

8.8 Krav av annat slag för särskild behörighet

De särskilda behörighetskraven bör i första hand utformas utifrån vad som är rimligt med tanke på högskoleutbildningen. Utbildningens krav är emellertid ofta nära sammanflätade med krav förknippade med den kommande yrkesverksamheten. Eftersom högskoleutbildningar i regel kan leda till många olika yrkesområden måste man alltid vara mera restriktiv med yrkesbetingade behörighetskrav. För många utbildningar finns det vid sidan av det yrkesområde som utbildningen i första hand förbereder för även möjlighet att ägna sig åt undervisning, forskning, administration eller informationsverksamhet. Å andra sidan är det för såväl individ som samhälle väsentligt att den som genomgått en utbildning också har möjlighet och lämplighet att ägna sig åt avsett yrkesområde. Bortsett från att de allmänna behörighetskraven utformats med tanke på även yrkeslivets krav, bl.a. vad gäller kunskaper i svenska och engelska, synes s.k. yrkeslivskrav främst avse andra krav än kunskapskrav. Nuvarande lydelse av högskoleförordningens 5 kap. 20 § har

150 Behörighet

tolkats som ett förbud att låta de särskilda behörighetskraven avse annat än sådana som de studerande behöver för att kunna tillgo-

färdigheter

dogöra sig utbildningen. Vi menar att formuleringen bör ändras så att

det blir tillåtet att vid en bedömning av utbildningens krav även väga in

krav betingade av kommande yrkesverksamhet. Härigenom ges ett större utrymme för bedömningen av vad som bör ingå i behörighetskraven. Vi förutsätter att denna möjlighet bara utnyttjas för utbildningar med en klar anknytning till ett bestämt yrkesområde. Bilaga 2 visar att det utöver de särskilda förkunskapskraven i skolämnen för de allmänna utbildningslinjerna finns en rad andra typer av krav inom ramen för särskild behörighet. Dessa krav kan i grova drag sägas omfatta:

E] krav på viss lägsta ålder E) krav på högsta ålder (endast för läkarlinjen) D krav på annat hemspråk än svenska och vissa minimikunskaper i hemspråket krav på viss tids arbetslivserfarenhet (s.k. ALE) krav på viss tids särskilt relevant arbetslivserfarenhet (s.k. YLE) enbart krav på grundskolebehörighet

DDEJEJEJ

krav på konstnärliga talanger och färdigheter medicinska krav, t.ex. krav på normal hörsel för tillträde till logopedlinjen och hörselvårdsassistentlinjen.

Ett eller flera krav av nyssnämnda slag förekommer för ett betydande antal linjer. Krav av dessa slag har emellertid tidigare varit väsentligt vanligare än för närvarande. Fram till 1960-talet förekom krav på s.k. förpraktik och friskintyg (bl.a. frihet från lyte) för ett flertal vårdutbildningar och lärarutbildningar. Även för övriga utbildningar förekom i några fall krav på förpraktik. Kraven på förpraktik medförde att många ungdomar med stor möda skaffade sig föreskriven praktik och sedan eventuellt inte kom in på - varvid den förvärvade åsyftad utbildning praktiken som regel inte kunde få tillgodoräknas för någon annan utbildning. Kraven på friskintyg ställde ofta överdrivet hårda krav på frihet från lyten etc. Under 1960-talet kom därför en stark reaktion mot såväl praktikkrav som olika slag av friskintyg, varvid man strävade efter att helt avskaffa båda slagen av behörighetskrav. Vid våra kontakter med företrädare för en rad olika utbildningar har det vid ett flertal tillfällen förekommit önskemål om att som behörighetskrav få införa krav på arbetslivserfarenhet antingen av den typ som för närvarande tillgodoräknas vid urvalet eller i form av särskilt relevant sådan. Det har vidare, bl.a. från företrädare för journalistlinjen, framförts önskemål om ett behörighetsprov i svenska språket. Önskemål har även framförts om vissa minimikrav på fysiska färdigheter för att de studerande skall kunna delta i vissa utbildningar. De erfarenheter som ledde till att ett stort antal krav på praktik resp. friskintyg upphävdes bör utgöra en varning mot att åter införa en rad sådana krav. Vi anser emellertid att det kan finnas goda skäl att för vissa

SOU [985157 Behörighet l5l

- främst sådana som är inriktade utbildningar på arbete med människor - eller viss tids uppställa behörighetskrav på viss minimiålder arbetslivserfarenhet. De förslag till urvalsregler som vi redovisari nästa kapitel kommer att delvis tillgodose olika önskemål om hänsyn till särskilt relevant arbetslivserfarenhet. Även behörighetskrav som avser särskilt relevant arbetslivserfarenhet bör enligt vår mening kunna förekomma för flera linjer av berörda slag. När det gäller krav på frihet från olika handikapp som särskilt behörighetskrav bör det enligt vår mening förekomma endast i uppenbara fall, t.ex. i form av krav på vissa fysiska färdigheter för linjer inom vårdomrädet. Kraven bör då anges som behörighetskrav utan att de sökande vid anmälan skall behöva bifoga friskintyg. l stället bör det vara en förutsättning för antagningen att den sökande uppfyller det angivna kravet. I tveksamma fall bör en studerande kontakta antagningsmyndigheten för att diskutera innebörden av kraven och bör då kunna få hänvisning till någon som kan bedöma om den sökande har möjlighet att genomgå utbildningen. Frågor som rör handikappades möjligheter att på olika sätt få hjälp att genomgå högskoleutbildning ligger i princip utanför vårt uppdrag. För att antagning av handikappade studerande skall ge dessa goda möjligheter att fullfölja utbildningen är det emellertid väsentligt att de sökande redan i samband med ansökan anmäler sådana handikapp som kräver extra insatser och att ett smidigt samråd kring de praktiska frågorna (utrustning, handikappanpassade lokaler etc.) kan ske mellan den sökande och berörda högskolemyndigheter. Önskemål har framförts från en del utbildningsföreträdare om att behörighetsreglerna även skall kunna ta hänsyn till lämplighet för det

tillämnade yrkesområdeLDet gäller ofta utbildningar som leder till

yrkesområden med omfattande kontakter med och ansvar för andra människor, dvs. i huvudsak utbildning för vård och undervisning. Sådana yrken kännetecknas också ofta av att den enskilde får ett stort enskilt yrkesansvar omedelbart efter genomgången utbildning. Det är emellertid en gammal erfarenhet att det är mycket svårt att definitivt klassificera människor som lämpliga eller olämpliga för ett visst yrke. Att på mer eller mindre subjektiva grunder utpeka vissa sökande som olämpliga innebär också betydande problem från rättssäkerhetssynpunkt. Å andra sidan är det för vissa yrkesområden väsentligt att även personliga egenskaper som har betydelse för senare yrkesverksamhet kan beaktas. Av nu nämnda skäl anser vi det bättre att man på ett positivt sätt försöker beakta svårbedömbara yrkeslämplighetsaspekter inom ramen för urvalet av sökande. Detta behandlas i avsnitt 9.9. Som nämnts i avsnitt 5.3.3 har linjenämnderna förjournalistlinjen hos UHÄ begärt ett behörighetsprov i svenska för denna linje. Ett förslag till sådant prov har utarbetats på uppdrag av UHÄ och har sänts ut på remiss hösten 1985. Vi har i ett yttrande till UHÄ påpekat problemen med denna typ av behörighetsprov och med hänvisning till våra kommande förslag föreslagit att hänsyn till färdigheter i svenska i första hand skall tas vid urvalet, dvs. att ett urvalsprov är att föredra framför ett behörighetsprov.

152 Behörighet SOU l985z57

Krav på t.ex. god hörsel och syn avser, i de fall de förekommer, såväl utbildningen som senare yrkesverksamhet. Sådana krav går också att på ett objektivt sätt både motivera och kvantifiera. Det finns därför ingen anledning att ifrågasätta dem i behörighetssammanhang. Det är däremot svårt att tänka sig att t.ex. god syn och hörsel skulle beaktas vid urvalet. Som tidigare nämnts finns det för en rad konstnärliga utbildningar krav på viss lägsta ålder. Dessa krav är för närvarande motiverade av att det för dessa utbildningar inte krävs genomgången gymnasieskola. Kraven bör därför tills vidare bibehållas, men en samordning av de varierande kraven för olika linjer synes motiverad. Som nämnts i avsnitt 5.4.4 medförde debatten om åldern bland antagna till läkarutbildningen att fr.0.m. höstterminen 1982 endast sökande som var högst 44 år kunde antas. Som framgår av avsnitt 5.4.5 är det numera så få antagna till linjerna som är äldre än 44 år att det för närvarande enligt vår mening inte är motiverat att införa liknande regler för flera linjer.

8.9 Våra i

förslag sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår vi: D Nuvarande uppdelning på allmän och särskild behörighet bör bibehållas. Beslut om den allmänna behörigheten bör som hittills fattas av statsmakterna. Beslut om den särskilda behörigheten bör som hittills fattas av den myndighet som svarar för beslut om utbildningsplanen. D Nuvarande krav för allmän behörighet bör bibehållas, dock med den skillnaden att kravet på kunskaper i svenska och engelska motsvarande två årskurser på tvåårig linje bör kompletteras med krav på minst betyget 3 i vartdera ämnet. D De som har allmän behörighet genom att de är minst 25 år och har minst fyra års arbetslivserfarenhet bör i framtiden styrka att de har nyssnämnda kunskaper i svenska även om de har svenska som modersmål. D De som har kunskaper i svenska och engelska motsvarande kraven för allmän behörighet utan att de har formella meriter som styrker detta föreslås få genomgå behörighetsgivande prov i svenska och engelska. D Vuxenstuderande som saknar studievana bör frivilligt kunna genomgå en kortare kurs, t.ex. inom komvux eller vid folkhögskola, som ger möjlighet att genomgå diagnostiska prov och att få studieteknisk träning. D Kraven för särskild behörighet i olika gymnasieskolämnen skall normalt alltid avse krav på minst betyget 3 på den kurs som utgör minimikravet. För sökande som har läst en större kurs än den som krävs avgör UHÄ vilket betygskrav som skall gälla. D De särskilda behörighetskraven för olika utbildningar måste regelbundet utvärderas av de myndigheter som ansvarar för resp. utbildning; det synes i flera fall vara befogat att höja nuvarande särskilda

sou |9s5:57 Behörighet 153

r

behörighetskrav för att bättre utnyttja den studieförberedelse som i första hand gymnasieskolans treåriga linjer erbjuder. E] Studerande med utländsk förutbildning bör för att få allmän behörighet antingen vara behörig för högskoleutbildning i sitt hemland eller ha utbildning som är jämförbar med de krav för allmän behörighet som ställs på svenska studerande. För studerande med utländsk förutbildning gäller alltid krav på dokumenterade kunskaper i svenska och engelska, varvid dock studerande med danska, norska, isländska och färöiska inte behöver styrka sina kunskaper i svenska. E] Vid behörighetsbedömning skall alltid tillgodoräknas kunskaper som av antagningsmyndigheten bedöms vara likvärdiga med dem som anges som behörighetskrav. E1 För vissa typer av utbildningar är det befogat att för särskild behörighet även kräva arbetslivserfarenhet, särskilt värdefull arbetslivserfarenhet eller vissa fysiska egenskaper.

sou 1985:57 155

9 Urval till utbildningslinjer

9.1 Utgångspunkter

Vi har i kapitel 7 redovisat de allmänna utgångspunkterna för våra förslag. l det följande utvecklar vi några förutsättningar för våra förslag om ett nytt urvalssystem.

betydelse vid urvalet bör minskas Betygens

I det nu gällande urvalssystemet är betygen det mest avgörande urvalsinstrumentet. Medelbetyget är den enda urvalsgrunden för en tredjedel av platserna och till nästan 60 procent av platserna görs urvalet på grundval av medelbetyget och eventuell arbetslivserfarenhet. Det innebär att betygen är avgörande för urvalet till omkring 90 procent av platserna. Enligt våra direktiv skall vi överväga alternativ som kan komplettera betygen vid urvalet. Den hårda konkurrensen till vissa utbildningslinjer har gjort att pressen blivit hård på eleverna i gymnasieskolan att uppnå höga betyg i nästan alla ämnen. Även om denna strävan att uppnå höga betyg kan ha en positiv effekt på kunskapsinhämtandet i gymnasieskolan anser vi det angeläget att minska den ibland ensidiga inriktningen av studierna på att uppnå ett högt medelbetyg. Inte minst det nuvarande betygsystemets utformning bidrar till att skapa en arbetssituation som riskerar att motverka önskvärda arbetsformer med inslag av samarbete mellan eleverna. l kombination med de nuvarande reglerna för urval till högskolan kan detta också leda till en inriktning av studierna mot sådana kunskaper och färdigheter som lättast får genomslag vid betygsättningen. Ett väsentligt skäl att minska betygens betydelse vid urvalet är att elevernas val av studievägar i gymnasieskolan då i större utsträckning kan styras av olika studievägars värde som förberedelse för högskolestudier och mindre av möjligheten att uppnå höga betyg. Betygens betydelse kan också minskas genom att elever som av olika skäl inte lyckats uppnå så höga betyg i gymnasieskolan, men som senare utvecklar sin studiefärdighet, kan ges en andra chans att bli antagna till högskolan. Om betygens roll vid antagningen till högskolan kan minskas kan också en förändring av betygsystemet i gymnasieskolan underlättas, eftersom då inte så strikta krav behöver ställas på betygsystemet från urvalssynpunkt (jämför vår diskussion i kapitel 6).

156 Urval till

utbildningslinjer SOU 1985 :_57

Betygen är det instrument som hittills visat sig ha det högsta prognosvärdet för framgång i högre studier, dvs. sambandet mellan medelbetyg från gymnasieskolan och studieresultat i högskolan är - om än måttligt stort generellt sett högre än för något annat urvalsinstrument. Användningen av betygen för urval bygger på en lång erfarenhet och är väl etablerad och accepterad. Att med en gång radikalt förändra betygens roll vid urvalet är därför - oavsett om det är önskvärt eller ej - inte realistiskt. Vi måste först få större erfarenheter av andra urvalsinstrument. De svenska erfarenheterna av andra, generellt användbara urvalsinstrument är än så länge begränsade. Valet av urvalsinstrument som kan komplettera eller ersätta betygen när det gäller att mäta generell studiefärdighet bör enligt vår mening utgå från förutsättningen att sådana instrument måste ge ungefär lika goda möjligheter som betygen att förutsäga framgång i högre studier. Det s.k. högskoleprovet, som för närvarande används vid urvalet inom kvotgrupp 4, dvs. främst sökande med 25:4-behörighet, är det urvalsinstrument av vilket det finns omfattande erfarenheter i Sverige och som på relativt kort sikt kan vara en utgångspunkt för utvecklingen av urvalsinstrument som komplement till betygen.

Urvalsregler för en bred rekrytering

Som tidigare behandlats i kapitel 8 om behörighetskraven är det av flera olika skäl väsentligt att eftersträva en bred rekryteringsbas för högskolan. I konsekvens med att man kan bli behörig för högskolestudier på flera olika sätt är det väsentligt att även urvalssystemet utformas så att det inte blir beroende av ett enda urvalsinstrument. Det bör istället finnas olika sätt att avgöra vilka som är mest lämpliga för olika högskolestudier. Även detta är ett skäl för att vid sidan av betygen beakta även studiefärdighetsprov och andra typer av meriter. Förutom att detta bidrar till en lämplig rekrytering för utbildningen kan det även - som belyses i det följande i någon mån motverka den sneda sociala rekryteringen till högskolan.

Direktövergång från gymnasieskolan och värdering av

arbetslivserfarenhet

Det är angeläget att bevara möjligheten att gå direkt från gymnasieskolan till högskolan. Samtidigt anser vi det viktigt att ett nytt urvalssystem utformas så att det markerar värdet av ett kortare studieuppehåll mellan gymnasieskole- och högskolestudierna. Syftet med detta studieuppehåll bör bl.a. vara att underlätta ett mera övertänkt studie- och yrkesval och att ge erfarenheter av annat än studier. Vi menar att erfarenheter från arbetslivet som regel är väsentliga i detta sammanhang. Det är också viktigt att se till att personer med en längre tids erfarenhet av arbetslivet, och som kanske har en annan studiebakgrund än gymnasieskola, får möjlighet att antas. Enligt vår mening finns det skäl att i det framtida urvalssystemet göra en klar åtskillnad mellan de båda, principiellt skilda, skäl för att merit-

l

SOU l985z57 Urval till utbildningslinjer 157

värdera arbetslivserfarenhet vid urval, som vi här antytt. Vi diskuterar värderingen av arbetslivserfarenhet mera i detalj i avsnitt 9.7.

Behov av friare bedömning

De nuvarande reglerna för urval är starkt inriktade på entydiga, kvantiñerbara meriter enligt ett enhetligt regelsystem. Reglerna medger visserligen antagningsmyndigheten att med företräde anta den som ”på grund av handikapp eller annan synnerlig omständighet bör få företräde framför andra sökande (HF 5 kap. 40 §). Bestämmelsen är dock restriktivt formulerad, och omfattningen av denna företrädesantagning har också varit mycket blygsam; mindre än en halv procent av antalet utbildningsplatser har tillsatts med tillämpning av företrädesregeln. Det finns enligt vår bedömning starka skäl för att utöka möjligheten för antagningsmyndigheten att anta sökande som har meriter som inte är direkt mätbara i ett väldefmierat poängberäkningssystem. Detta är naturligt inte minst i ett läge då en förenkling av det formaliserade meritvärderingssystemet är angelägen. Huvudsyftet med en sådan friare prövning bör vara att ta tillvara kompetensen hos dem som av olika anledningar inte kommer till sin rätt med de gängse urvalskriterierna. Även sökande som det finns skäl att anta till en viss utbildning med utgångspunkt i samhällets behov av utbildade med en viss bakgrund bör kunna antas genom en fri prövning, som kan komplettera det formella regelsystemet. Som exempel kan nämnas behovet av tvåspråkiga personer inom utbildningar som förbereder för yrken med kontakter med olika språkliga minoriteter. Vi behandlar reglerna för denna fria prövning mera i detalj i avsnitt 9.9.

Behov av enkla och lättförsrâeliga regler

Det nuvarande tillträdessystemet är på olika sätt komplicerat och svårt att informera om. Detta har flera olika orsaker. De tillträdesregler som i sina huvuddrag gäller sedan år 1977 innebär att sökandegrupper med skilda erfarenheter och utbildningsbakgrund och därmed svårjämförbara meriter skall behandlas i ett regelsystem. Antalet skilda kvotgrupper och regler för att garantera rättvisa mellan de olika grupperna har därmed blivit stort. De olika meriter som kan åberopas har också i sig inneburit att reglerna blivit många. Komplexiteten gäller i första hand det formella regelsystemet. Reglerna i högskoleförordningens 5 kap., som reglerar tillträdet till grundläggande högskoleutbildning, innehåller ll0 huvudregler, 37 undantagsregler och 20 förklaringar. Dessa har inte ansetts vara ett tillräckligt underlag för en likformig handläggning, utan UHÄ har därutöver utfärdat tillämpningsföreskrifter, sammanlagt omkring 100 regler. De negativa effekterna av ett krångligt system berör såväl de enskilda sökande som de myndigheter som har att tillämpa reglerna. Som exempel kan tas de nuvarande reglerna för meritvärdering av arbetslivserfarenhet, där man först behöver definiera vilket arbete som skall tillgodo-

158 Urval till utbildningslinjer

räknas: anställning, praktik (avlönad eller inte), egen firma, författarskap, vård av barn och anhöriga, värnplikt, vapenfri tjänst m.m. Ytterligare avgränsningar behöver göras: endast arbete efter fyllda 16 år, 15 månaders kvalifikationstid, minst tremånadersperioder, högst tre år, samma verksamhet, ej samtidigt med studier i gymnasieskolan, ej arbete som fordras för behörighet, minst halvtid, etc. Den sökande har av naturliga skäl i ett sådant system svårt att överblicka om en viss arbetsperiod kan tillgodoräknas eller inte. Utförliga anvisningar för tillämpningen har måst ges i informationsbroschyrer; anvisningar som ändå inte kan bli fullständiga. För antagningsmyndigheterna krävs en omfattande granskning av arbetsintyg, som ofta är ofullständiga och leder till krav på kompletterande uppgifter. Liknande exempel kan ges för reglerna för poängberäkning av betyg. Utformningen av det nuvarande regelsystemet har enligt vår mening haft negativa effekter som talar för att strävan efter förenkling måste väga tungt vid övervägandena om ett nytt regelsystem. Den enskilde sökande måste kunna överblicka och förstå det regelsystem som kan få ett avgörande inflytande på hans eller hennes möjligheter att bedriva högre studier. Det är självklart att regler som är av så stor betydelse för den enskilde som reglerna för tillträde till högskolan bör utformas så att de blir begripliga för dem de berör. Ett omfattande och svåröverskådligt regelsystem gör antagningsarbetet mera arbetskrävande. Det är angeläget att försöka minska kostnaderna för antagningsverksamheten. Därför måste värdet av vad som upplevs som ökad rättvisa eller ökad hänsyn till någon viss grupp av sökande alltid vägas mot olägenheterna av ytterligare regler. Studie- och yrkesorientering på olika nivåer inom skolväsendet har stor betydelse, b1.a. för att bryta traditionella mönster i studie- och yrkesval och för att stimulera elever att välja utbildning och yrkesinriktning efter intresse och fallenhet. Ett krångligt regelsystem medför att syo-funktionärer måste koncentrera sig på att förklara reglerna för fortsatt utbildning i stället för att hjälpa eleverna i deras studie- och yrkesval. En annan aspekt på enkelhet bör också beaktas, nämligen värdet av att regelsystemet inte förändras från tid till annan. De förändringar som successivt genomförts efter år 1977 har exempelvis -trots omfattande - lett till osäkerhet informationsätgärder hos de utbildningssökande och en ytterligare fokusering på vissa detaljer i regelsystemet. Det är enligt vår mening angeläget - som vi också har berört i kapitel 7 - att ett nytt regelsystem utformas så att det har förutsättningar att kunna tillämpas under en någorlunda lång period.

-

Enhetlighet differentiering

Reglerna för tillträde till högskolan i Sverige är - sedda i ett internationellt - unika perspektiv vad gäller enhetlighet. Utrymmet för individuella bedömningar av de sökandes meriter är mycket litet. ldentiska regler gäller för omkring 60 procent av de allmänna utbildningslinjerna, svarande mot omkring 90 procent av utbildningsplatserna på linjer. Det innebär b1.a. att - oavsett vilken sammansättning sökandegruppen har

sou |985:57 Urval till 159

utbildningslinjer

eller vilka önskemål om studerandegruppens sammansättning som kan finnas från resp. utbildnings ü samma urvalskriterier ansynpunkt vänds, samma garanti för direktövergång från gymnasieskolan tillämpas och samma andel av antalet platser besätts med tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet. När de nuvarande reglerna tillkom anfördes som ett skäl för denna enhetlighet att det saknades tillräckligt hållbara motiveringar för en differentiering av urvalsreglerna mellan olika utbildningar. Man ville också genom att skapa ett enhetligt regelsystem göra det lätt att informera om regelsystemet och lätt för de studerande att ändra sina studieplaner. Enligt vår mening bör ett nytt regelsystem i större utstäckning ge möjlighet att anpassa reglerna till olika högskoleutbildningars krav. Samtidigt är det uppenbart att en viss enhetlighet underlättar för berörda att överblicka och förstå reglerna. I det avseendet har det nuvarande regelsystemet varit fördelaktigt. Vi menar dock att dessa båda önskemål bör kunna förenas genom att man inom ett i huvudsak enhetligt regelsystem får möjlighet att väga samman olika delar på olika sätt för olika utbildningar. Även om de urvalsgrunder som används och reglerna för deras tillämpning är enhetliga kan således enligt vår mening utrymme ges för en större variation (se vidare avsnitt 9.6).

K onkurrenssituatiønen

En stor del av den debatt om tillträdesreglerna som ägt rum alltsedan är 1977 har ägnats åt frågor som rör urvalsreglerna. Bl.a. har fördelningen av platser mellan olika sökandegrupper ifrågasätts. Enligt vår mening är det naturligt att debatten kommit att handla om just urvalsreglerna. Konkurrensen till många utbildningslinjer har varit hård och intresset har därför fokuserats på frågan hur urvalet bland behöriga sökande görs. Som vi försökt belysa i kapitel 4 är det tänkbart att man i framtiden får en radikalt förändrad konkurrenssituation till vissa utbildningar. Man måste dock alltid räkna med att konkurrensen om tillgängliga platser kommer att bli hård till en del utbildningar. Vilka dessa utbildningar är kommer rimligen att variera från tid till annan. Det är därför svårt att dra slutsatsen att urvalets skulle betydelse generellt kunna tonas ned i ett framtida system. Även om urvalsreglernas betydelse kan sägas minska vid en generellt sett minskad konkurrens, där flertalet blir antagna, måste ändå enligt vår mening kravet ställas högt på att urvalsreglerna skall fungera på ett lämpligt sätt. För den enskilde sökande som riskerar att ställas utanför högskolan, liksom för samhället i stort, är det viktigt att urvalsreglerna oberoende av skiftningar i - alla de krav som kan och bör ställas såväl från efterfrågan tillgodoser den enskildes som från en allmän samhällelig utgångspunkt.

Utveckling av nya urvalsregler på kort och lång sikt.

Vår strävan är att utöver en mera omedelbar generell förändring av tillträdesreglerna på olika sätt underlätta den långsiktiga utvecklingen av ett mera flexibelt antagningssystem där reglerna i större utsträckning

160 Urval till SOU 1985 :57

utbildningslinjer

än i dag kan anpassas till olika utbildningars och sökandegruppers särart. Detta förutsätter en utveckling baserad på analyser av olika utbildningars innehåll och krav, bl.a. i förhållande till senare yrkesverksamhet. Nya urvalsinstrument måste prövas ut i begränsad skala för att man successivt skall kunna samla erfarenheter av olika urvalsmetoder. Våra förslag innebär därför att på kort sikt ett generellt regelsystem skapas som i .sig är så flexibelt att det dels ger visst utrymme för att på olika sätt anpassa reglerna till de förutsättningar som gäller för olika högskoleutbildningar, dels gör det möjligt att i mindre skala pröva nya urvalsmetoder och få erfarenhet av deras användning. Detta gör det möjligt att på längre sikt nå en större anpassning av urvalsreglerna till olika högskoleutbildningars särart och därmed ett totalt sett mera differentierat urvalssystem.

9.2 Ett nytt urvalssystem

En väsentlig utgångspunkt för urvalet till en utbildningslinje med platskonkurrens bör vara att i första hand de sökande skall antas som har den största sannolikheten att bedriva framgångsrika studier. Det mått på studiefärdighet som erfarenhetsmässigt uppvisar det högsta sambandet med framgång i högre studier är medelbetyget från gymnasieskolan. Som vi redan nämnt talar starka skäl för att om möjligt komplettera detta mått på studiefärdighet med andra likartade mått så att det ensidiga nuvarande beroendet av ett studieprognosmått minskar. Det generella instrument som det redan finns erfarenheter av är högskoleprovet, som representerar en typ av prov som uppvisar ett nästan lika högt samband med framgång i högre studier som betygen. En annan viktig utgångspunkt är att urvalssystemet måste vara anpassat till att högskolan genom behörighetsreglerna är öppen även för andra av sökande än dem som genomgått gymnasieskolan. Också grupper dessa grupper måste kunna bedömas på ett rättvist sätt i relation till bl.a. sökande från gymnasieskolan. Ett urvalssystem som baseras på både betyg och prov uppfyller detta krav. Betyg från gymnasieskolan och studiefärdighetsprov av det nuvarande högskoleprovets karaktär utgör sålunda de viktigaste urvalsinstrumenten i vårt förslag till nytt generellt urvalssystem. Vårt förslag innebär att elever med avgångsbetyg från gymnasieskolan eller motsvarande får möjlighet att antas dels på sina betyg, dels på sitt provresultat. Det innebär att dejämfört med de nu gällande reglerna får en andra chans”. För att sökande, som fått ett betyg som inte räcker för antagning, skall ges en reell andra chans bör betygs- och provpoängen meritvärderas separat och inte läggas ihop. En allmän utgångspunkt för oss är att det nya urvalssystemet bör präglas av största möjliga enkelhet. Ett sätt att åstadkomma detta är att minska antalet kvotgrupper (enligt nuvarande terminologi); de sökande får då lättare att förstå regelsystemet och att bedöma sina möjligheter att bli antagna. Detta talar för en gemensam rangordning av betyg och prov. Om betyg och prov skall kunna bedömas i en gemensam rangordning

Urval till utbildningslinjer 161

måste poängen för provet ges i en skala som gör att den blir jämförbar med betygen. I den gemensamma rangordningen utgörs då urvalspoängen av poäng för antingen betyg eller prov. För sökande med betyg från gymnasieskolan innebär det att de behöver uppnå ett provresultat, som är högre än medelbetyget, för att förbättra sin konkurrenssituation. En sådan normering av provresultaten är möjlig att genomföra, och man kan genom normeringen påverka möjligheten att uppnå ett högre resultat än medelbetyget. Eftersom betygen från två- resp. tre/ fyraåriga linjer inte ärjämförbara bör emellertid två olika grupper skapas för dessa samt eventuellt ytterligare en grupp för övriga sökande, vilket ökar komplexiteten. Normeringen av provet blir - även om den är tekniskt genomförbar - problematisk, eftersom den innebär att man en gång för alla avgör provets vikt i relation till betygen. Vår sammanfattande bedömning blir därför att betyg och prov bör värderas separat vid urvalet. Vid sidan av dessa formellt reglerade urvalsmetoder finns det, som vi redan nämnt, ett behov av att i enfriprövning kunna väga in bedömningar av meriter som inte låter sig värderas på ett adekvat sätt inom ramen för den vanliga poängberäkningen. Den grundläggande strukturen i det generella urvalssystem vi föreslår blir då följande:

- Betyg - Prov - Fri prövning

Till skillnad från det nuvarande urvalssystemet - som bygger på att de sökande delas in i kvotgrupper efter utbildningsbakgrund beskrivs det nya systemet bäst utifrån de olika sätt som urvalet görs på: betygsurval, provurval och fri prövning. Vi redovisar i fortsättningen mera i detalj hur det nya generella urvalssystemet bör utformas. l avsnitt 9.6 tar vi upp frågor om en mer långsiktig utveckling av utbildningsspeciñka urvalsmetoder.

Betygsurvalet

De två- resp. tre/fyraåriga linjerna i gymnasieskolan utgör olika referensgrupper vid betygsättningen (se kapitel 6). Tillgängliga uppgifter från undersökningar där elever från olika linjer i gymnasieskolan jämförts visar också entydigt att kraven för att få ett visst betyg är så olika på de två- resp. tre/fyraåriga linjerna att betygen från dessa inte kan direkt jämföras med varandra. Även om det vore fördelaktig från förenklingssynpunkt att meritmässigt likställa betygen betraktar vi det därför som nödvändigt att behandla avgångsbetyg från två- resp. tre/fyraåriga linjer separat vid betygsurvalet. Syftet med betygsurvalet bör främst vara att möjliggöra övergång till högskolan för sökande som nyligen eller relativt nyligen avslutat sina studier i gymnasieskolan. Vi anser det angeläget att en betydande del av platserna på berörda utbildningslinjer reserveras för sökande av detta slag. Detta gör det naturligt att försöka utforma reglerna för deltagande

ll -Tillträde till högskolan

162 Urval till utbildningslinjer SOU l985 :57

i betygsurvalet så att främst ungdomar kommer i fråga. Enligt nuvarande regler avsätts en tredjedel av platserna till sökande med högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan. Urvalet inom denna “direktkvot” görs på grundval av betygen. På detta sätt garanteras en viss miniminivå för direktövergång från gymnasieskolan. Den faktiska direktövergången, dvs. andelen av de antagna som gått ut gymnasieskolan för högst tre år sedan, har i realiteten blivit ungefär två tredjedelar av antalet platser. Det beror på att unga sökande antas också i andra kvotgrupper, främst kvotgrupperna l och 2, där betyg och eventuell arbetslivserfarenhet tillgodoräknas. För utbildningslinjerna inom teknisk sektor har den faktiska direktövergången vid de senaste antagningarna varit omkring 75 procent, dvs. tre av fyra antagna har gått ut gymnasieskolan högst tre år innan de påbörjat högskolestudierna. Direktövergången till flertalet andra utbildningslinjer är lägre - så var t.ex. höstterminen l985 andelen antagna till läkarlinjen med högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan 46 procent. (Därutöver hade 13 procent av de antagna högst tre år gamla betyg från komvux.) Det kan alltså finnas anledning att i ett nytt regelsystem ha någon form av direktkvotT l praktiken innebär detta att avgränsa en giltighetstid för betygen för en viss grupp sökande. Vi anser emellertid också att det finns anledning att ifrågasätta betygens generella giltighetstid för urval. Det är enligt vår mening inte helt invändningsfritt att se medelbetyget som ett precist mått på studiefärdighet för obegränsad tid. En individs studiefärdighet är inte en gång för alla given utan äri högsta grad möjlig att påverka. Det faktum att individen förändras talar för att det en gång givna medelbetyget så småningom förlorar i värde som mått på studiefärdighet. Vi har övervägt olika möjligheter att med tiden ge betygen allt mindre vikt vid urvalet samtidigt som studiefärdighetsprovets betydelse skulle öka. Sådana modeller blir dock med nödvändighet komplicerade och vi menar att man i första hand bör överväga att begränsa avgångsbetygens giltighet vid urvalet. Vi har övervägt gränsen sju år, som är en så lång tid att det stora flertalet sökande med goda betyg bör kunna utnyttja dessa för tillträde till högskolan. Gränsen sju år ansluter på ett naturligt sätt till 25 :4-regeln och det förändrade sätt att meritvärdera arbetslivserfarenhet som vi föreslår i avsnitt 9.7. Genom en sådan tidsgräns skulle också något av syftena bakom den nuvarande ”direktkvoten” kunna tillgodoses. Det finns emellertid också skäl som talar mot sådana tidsgränser. Varje tidsgräns för betygens giltighet blir med nödvändighet godtycklig och riskerar att utestänga nägra kvalificerade sökande. Från informationssynpunkt är de också negativa genom att de komplicerar regelsystemet och skapar behov av flera urvalsgrupper. Ett ytterligare skäl är att flertalet sökande med äldre betyg är kvinnor. För dessa skulle en begränsning av betygens giltighetstid riskera att försvåra möjligheten att antas, vilket vore olyckligt, bl.a. eftersom könsfördelningen är mycket ojämn till vissa eftertraktade utbildningar. En generell tidsgräns på sju år skulle - som framgår av tabell 9.1 innebära att l0 procent av de sökande med betyg skulle utestängas från

Urval till utbildningslinjer 163

betygsurvalet. Det skulle samtidigt kunna upplevas som mycket negativt av den enskilde med goda men äldre betyg att inte få utnyttja dessa vid urvalet. Ytterligare 25 procent av de sökande har betyg som är mellan fyra och sju år gamla. Ett alternativ till att skapa en särskild direktkvot, där dessa inte skulle få delta, är att andelen platser vid betygsurvalet görs så stort att man skapar tillräcklig möjlighet för direktövergång även om sökande med äldre betyg får delta i betygsurvalet. På detta sätt uppnår man också att äldre och yngre sökande får konkurrera vid betygsurvalet på lika villkor.

Tabell 9.1 ålder för sökande hösten 1984 till utbildningslinjer med antag-

Betygens

ning genom UHAzs centrala datorbaserade antagningssystem. Procent.

Källa: UHÄ.

Vi föreslår i avsnitt 9.7 att vid betygsurvalet poäng skall ges bara för betyg och inte som i dag för en kombination av betyg och arbetslivserfarenhet. Härigenom ökar andelen platser som blir tillgängliga för sökande som kommer direkt från gymnasieskolan. Vi föreslår i avsnitt 9.5 att andelen platser som skall besättas vid betygsurvalet skall öka jämfört med vad som gäller för direktkvoten i nuvarande regelsystem. Andelen föreslås dessutom kunna variera så att den blir extra hög för utbildningslinjer för vilka det är önskvärt att uppnå en särskilt hög direktövergång från gymnasieskolan. Det finns som framgått ovan skäl som talar både för och emot en begränsning av betygens giltighetstid vid urvalet. Vår sammanfattande bedömning är dock att övervägande skäl - inte minst strävan att göra urvalssystemet så enkelt som möjligt - talar mot en sådan begränsning såväl i en direktkvot som generellt. Vi bedömer att andelen platser i betygsurvalet kan sättas så högt att tillräcklig möjlighet till direktövergång från gymnasieskolan ges. På detta sätt blir reglerna avsevärt enklare än de som gäller idag, eftersom ingen indelning i undergrupper med olika krav på betyg, betygsålder etc. behöver göras. Vi behandlar reglerna för meritvärdering av betyg mera i detalj i ansnitt 9.8.

Våra förslag i sammanfattning

E] Betygsurvalet bör grundas på medelbetyget från gymnasieskolan (motsvarande). E] Betyg från två- resp. tre/fyraåriga linjer bör behandlas separat. E1 Fördelningen av platserna mellan sökande från två- resp. tre/fyraåriga linjer bör göras genom proportionell kvotering.

164 Urval till utbildningslinjer sou 1985:57

9.4 Provurvalet

9.4.1 Allmänt om provurvalet

I provurvalet bör i princip samtliga sökande få delta, såväl sökande som har avgångsbetyg från gymnasieskolan som sökande utan sådana betyg. För sökande med avgångsbetyg från gymnasieskolan kommer provurvalet att fungera som en andra chans. För sökande utan sådana avgångsbetyg blir provurvalet den enda möjligheten att antas - vid sidan av den fria prövningen.

9.4.2 Högskoleprovets tillkomst och utformning

Som tidigare nämnts initierades arbetet med ett svenskt högskoleprov av KU redan i slutet av 1960-talet. Prov av liknande slag har emellertid förekommit i andra länder sedan betydligt längre tid. Särskilt i USA finns sedan länge en omfattande verksamhet med olika prov såväl studiefärdighetsprov av högskoleprovets typ som andra slag av prov. Vid konstruktionen av det svenska provet utnyttjades utländska erfarenheter av hur ett studiefärdighetsprov bör konstrueras för att ge så god prognosförmåga som möjligt och vara så okänsligt som möjligt för träning i förväg. KU föreslog att provet skulle vara obligatoriskt för alla sökande till högskolan och att det skulle räknas tillsammans med betyg eller för de sökande som saknade betyg vara ensam urvalsgrund. Också KK föreslog att provet skulle få generell användning vid urvalet men att det borde vara frivilligt. Riksdagsbeslutet år 1975 innebar dock att provets användning begränsades till nuvarande kvotgrupp 4, dvs. de sökande som är behöriga enligt 25:4-regeln. Samtidigt betonades att det var angeläget att arbetet med konstruktion och utprövning fortsatte och att man inte borde släppa tanken på att i en framtid låta provet gälla även för andra sökandegrupper. Det nuvarandet högskoleprovet är avsett att mäta allmänna studiefärdigheter som är viktiga oavsett vilka högskolestudier man avser att ägna sig åt. Provet återspeglar begåvningsförutsättningar av både verbalt och icke-verbalt slag, färdigheter att tillägna sig information samt kunskaper av allmänorienterande slag. Tyngdpunkten ligger på färdighetsprov, som representeras av prov i läsförståelse, tolkning av diagram, tabeller och kartor samt studietekniska färdigheter. Dessa utgör hälften av delpro-

ven. Övriga delprov är ordkunskap, kvantitativa resonemang samt all-

mänorientering. Totalt omfattar provet således sex delprov. Provet är utformat som ett flervalsprov för att möjliggöra en objektiv och enkel rättning. Det innebär att t.ex. prov i skriftlig produktion (”uppsatsprov”) inte ingår. En närmare presentation av provet, bl.a. med exempel på provuppgifter, finns i rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan. Högskoleprovet har sedan år 1977 genomförts två gånger per år. Totalt har omkring 49 000 prövande deltagit i provet under åren 1977- 1984. Provdeltagarnas genomsnittsålder är drygt 30 år. Deras utbild-

sou 1985:57 Urval till 165

utbildningslinjer

ningsbakgrund varierar en fjärdedel kraftigt. Omkring av de prövande har grundskola, folkskola eller realskola som bakgrund, medan knappt 40 procent har avgångsbetyg från gymnasieskola och drygt en fjärdedel har någon form av eftergymnasial utbildning. Vid varje provtillfälle med högskoleprovet används nya provuppgifter, men provtyperna är de samma. Uppgifterna provas ut i förväg, bl.a. för att garantera en stabil svårighetsnivå. Eventuella mindre skillnader i svårighetsnivå mellan provtillfällena korrigeras i samband med att antalet rätta svar förs över till en s.k. normerad poäng, som tillgodoräknas vid urvalet. Det är alltså lika svårt att uppnå en viss normerad poäng oavsett vid vilket provtillfälle man deltar. l samband med prövningarna har genomförts olika attitydstudier för att belysa provdeltagarnas inställning till provet. Resultaten av dessa studier visar att proven genomgående bedömts positivt av deltagarna. Omkring 80 procent av deltagarna anser att provets svårighetsgrad är lagom. Omkring 70 procent av deltagarna anser att provet borde ha ungefär den utforming det nu har. Inget av de enskilda delproven betraktas som relevant av färre än 60 procent av deltagarna. Proven upplevs alltså som relevanta av flertalet prövande. Till detta torde delvis bidra den omfattande information om provet som alla provdeltagare får före provtillfället.

9.4.3 Provets prognosförmåga

Ett urvalsinstrument som skall kunna komplettera betygen måste liksom betygen ha en god prognosförmåga, dvs. det skall kunna förutsäga framgång i högskolestudierna. Omfattande studier av sambandet mellan olika urvalsinstrument och studieresultat har utförts utomlands, särskilt i USA. Det enskilda urvalsinstrument som oftast uppvisar det högsta sambandet med framgångsrika högskolestudier är medelbetyget. Prov av högskoleprovets typ uppvisar också ett förhållandevis högt samband med framgång i högskolestudier, men sambandet är oftast något lägre än för betygen. I Sverige har undersökningar av sambanden mellan provresultat och framgång i högskolestudier endast gjorts i begränsad omfattning. En studie genomfördes år 1974 och avsåg dels nybörjare på maskinteknikutbildning i Göteborg och Stockholm, dels mellanstadielärarutbildning vid samtliga lärarhögskolor. Totalt ingick 624 personer i studien. Såväl de enskilda delproven som hela provet uppvisade relativt höga sambandsvärden med senare framgång i studierna. Sambandet för hela provet uppgick till ungefär samma värde som medelbetyget erfarenhetsmässigt brukar uppvisa. (Prognosförmåga för ett provbatteri för urval till högskoleutbildning. Pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå. Rapport 1979:14.)

Sten Henrysson m.fl. har i Meritvärdering och studieprognos (Peda-

gogiska institutionen, Universitetet i Umeå, nr 2l, 1985) undersökt effekterna från prognossynpunkt av de nu gällande reglerna för urval till högskolan. I rapporten konstateras att såväl medelbetyg från gymnasie-

166 Urval till sou 1985:57

utbildningslinjer

skolan som poäng på högskoleprov har klart samband med studieframi högskolan. Elevunderlaget när det gäller högskoleprovet är gången dock mycket begränsat i denna studie. De svenska undersökningarna av sambandet mellan resultat på högskoleprovet och studieframgång i högskolan är alltså begränsade och även om det finns omfattande dokumentation av utländska studier som visar ett gott samband mellan prov av denna typ och senare studieframgång i högskolan är det enligt vår mening angeläget att ytterligare studier genomförs utifrån svenska förhållanden. En undersökning som baseras på ett större antal studerande som genomgått högskoleprovet och antagits till olika högskoleutbildningar har nu också påbörjats vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå. Undersökningen beräknas kunna rapporteras inom kort. Med en ökad användning av högskoleprovet behövs en ökad uppföljning kring provets utforming och effekterna av den ökade användningen. I den nämnda rapporten Prov för urval till högskolan (SOU 1985:59) redogörs mera ingående för vissa frågor kring provets användning och utformning.

9.4.4 Prövande med olika utbildningsbakgrund

är konstruerat för att mäta allmänna förutsättningar för Högskoleprovet Innehållet är således varken kopplat till innehållet i högskolestudier. olika högskoleförberedande utbildningar eller till förkunskapskraven för olika högskoleutbildningar. Man har vid konstruktionen sökt tillgodose behovet av ett brett innehåll, bl.a. för att sökande med olika bakgrund skall kunna delta i provet med någorlunda lika förutsättningar. Mot den bakgrunden bedömer vi att provet med nuvarande utformning från innehållslig utgångspunkt kan användas för i princip hela gruppen sökande - nämnts var till högskolan vilket som ovan ursprungligen syftet vid provets konstruktion. För att belysa konsekvenserna av en vidgad provanvändning utfördes hösten 1984 en utprövning av delar av högskoleprovet på drygt l 000 elever i gymnasieskolan och komvux. Provet visade sig vara svårighetsväl avpassat också för denna grupp prövande. För vissa av de mässigt tvååriga linjerna från vilka övergångsfrekvensen till högskolan är låg var väl svårt. Skillnaden i genomsnittliga prestationer mellan de tvåprovet resp. tre/fyraåriga linjerna var markant vid utprövningen. Medelprestationen på alla tre/fyraåriga linjer ligger över den på alla tvååriga linjer för samtliga delprov. Å andra sidan finns enskilda elever på tvååriga linjer som presterar resultat klart över medeltalet på de tre/ fyraåriga linjerna. Elever vid komvux presterar mycket varierande resultat. Bland dessa finns både elever med en mycket god studiefärdighet och elever med en låg studiefärdighet. I undersökningen har också gjorts enjämförelse med folkhögskoleelever som deltagit i de särskilda prov som används för att normera studieomdömena - som föruti folkhögskolan. Jämförelsen sätter att de elever som deltar i dessa prov är representativa för hela - som grupp folkhögskolegruppen tyder på att folkhögskoleeleverna

SOU 1985 :57 Urval till utbildningslinjer 167

Diagram 9.1 Resultat på högskoleprovet för elever med olika studiebakgrund. Procent 26 Tre/fyraåriga gymnasie- T skollinjer 24 4 - - - Tvååriga teoretiska 22 . gymnasieskollinjer 20 _ Tvååriga yrkesförberedande _. -_ gymnasieskollinjer 18 n

i: = - - Komvux

_- 16 - _- . 14 - 12 - 10 - 8 .. 6 .. 4 _ 2 _ 0 0 20 40 60 Provresultat, poäng Källa: SOU 1985:59

presterar ett resultat nivåmässigt mellan de två- resp. de tre/fyraåriga linjerna i gymnasieskolan. l undersökningen redovisas också sambandet mellan medelbetyget och provresultatet. Sambandet är relativt högt, dock inte så högt att de två måtten på studiefärdighet kan ersätta varandra. Resultatet överensstämmer i stort med vad utländska och tidigare svenska studier påvisat. Ett relativt högt samband är givetvis förväntat, eftersom medelbetyget och provresultatet avses mäta till stor del samma förutsättningar hos eleverna. Om provet skall kunna fungera som en andra chans för elever från gymnasieskolan som inte lyckats bli antagna på sina betyg är det å andra sidan nödvändigt att sambandet inte är alltför starkt utan ger utrymme för en viss variation. Undersökningen tyder på att provet kan fungera på detta sätt. Det ganska höga sambandet mellan betyg och prov utesluter inte att det finns elever med väsentligt olika nivå på betyg och prov. De som uppnår förhållandevis bättre resutat på provet än det betyg de har får därmed en andra chans genom provet. Flertalet av dem som uppnått ett bättre resultat på provet än vad som kunde förväntas utifrån deras medelbetyg är män och elever från tre/ fyraåriga linjer dominerar. Vi återkommer till detta i det följande. Ett urvalsinstrument som skall ge ett mått på studiefärdighet får inte missgynna någon grupp. Denna utgångspunkt är lika giltig oavsett om urvalsinstrumentet är betyg, prov eller något annat. Med missgynna” avser vi här att urvalsinstrumentet systematiskt underskattar en individs studiefärdighet på grund av individens kön, ålder, sociala bakgrund, hemspråk etc. Om det däremot finns verkliga skillnader mellan olika grupper ifråga om studiefärdighet måste dessa å andra sidan få slå igenom i provresultatet. Det bör noteras i detta sammanhang att jämfö-

V

168 Urval till utbildningslinjer

relsen mellan provresultat för olika grupper avser deltagare i provet, vilka i sig inte behöver vara representativa för motsvarande grupper i hela befolkningen. De elevgrupper som vid den ovan refererade undersökningen genomgick högskoleprovet är inte heller representativa för dem som faktiskt söker till högskolan. Särskilt bland elever på vissa tvååriga linjer kan man anta att framförallt de som har låga provpoäng inte söker till högskolan. Också bland vuxenstuderande kan man förvän- ta sig att de som har låga provpoäng inte söker eller väntar med att söka tills de har uppnått en bättre studiefärdighet. Vi har mot bakgrund av de betydande skillnaderna i provresultat mellan olika grupper övervägt behovet av särskilda regler för att styra platsfördelningen vid provurvalet mellan olika sökandegrupper. En grundläggande fråga är då om provet kan anses rättvist i den meningen att det inte systematiskt missgynnar någon grupp så att dennas studiefärdighet underskattas. Den redovisning av erfarenheterna av högskoleprovet och av liknande prov som sammanställts vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå tyder dock inte på att provet är behäftat med några större sådana fel. Provet måste bedömas vara väl avpassat till sökande med olika studiebakgrund. En avgörande faktor är därvid att inte är bundet - eller till formen - till en provet vare sig innehållsligt viss utbildning, utan mäter allmän studiefärdighet på ett sätt som inte systematiskt gynnar eller missgynnar någon viss grupp. Prövande från två- resp. tre/fyraåriga linjer i gymnasieskolan uppvisar klara skillnader i genomsnittligt resultat på provet. I praktiken innebär dessa skillnader att urvalet inom provgruppen kan komma att fungera som en andra chans huvudsakligen för sökande från tre/fyraåriga linjer, eftersom dessa har ett högre genomsnittligt provresultat. Denna skillnad - vi - Elever i provresultat är dock menar naturlig: på de tre/fyraåriga linjerna har genomsnittligt en högre betygsnivå i grundskolan, är ett år äldre och har genomgått en längre, högskoleförberedande utbildning, något som rimligen ger bättre allmänna studieförutsättningar. Vi behandlar nedan i avsnitt 9.7 värderingen av arbetslivserfarenhet. Våra förslag innebär att poäng för arbetslivserfarenhet läggs till provpoängen. Elever från tvååriga linjer får på detta sätt - vid samma ålder - - en viss fördel genom att de slutar gymnasieskolan ett år tidigare gentemot elever från tre/fyraåriga linjer. Mot denna bakgrund ser vi skillnaderna mellan eleverna med olika gymnasial bakgrund som naturliga och anser inte att de bör föranleda några speciella fördelningsregler för att minska effekterna av skillnaderna i provresultat. Ett annat förhållande som gör att särskilda fördelningsregler kan behöva övervägas är att vissa sökande kommer att ha provurvalet som en andra chans, medan för andra denna dubbla möjlighet inte finns. Det är i huvudsak två sökandegrupper som inte har denna dubbla möjlighet: dels vuxenstuderande med allmän behörighet bara genom 25:4-regeln, dels sökande med allmän behörighet från folkhögskola. Dessa sökandegrupper är små - vid antagningen till hösten 1984 utgjorde de tillsammans omkring 5 procent av de sökande. De är dock - trots sitt begränsade antal - i rekryviktiga grupper när det gäller att behålla bredden

SOU 1985 :57 Urval till utbildningslinjer 169

teringen till högskolan, och vi ser det som angeläget att inte försämra deras möjligheter att bli antagna. Erfarenheterna av nuvarande regler för fördelning av platserna inom kvotgrupp 4 visar att effekterna av särskilda fördelningsregler ofta är svåra att förutse. Den garanti som innebär att hälften av platserna förbehålls sökande som bara deltar i urvalet inom kvotgrupp 4 har ibland medfört att samtliga sökande som fått del av den garantin blivit antagna, medan konkurrensen samtidigt varit hård bland övriga sökande. Detta har upplevts som orättvist och är inte heller rimligt sett utifrån strävan att i första hand sökande med de bästa studieförutsättningarna skall antas. Regeln har också ofta lett till missförstånd bland de sökande. Vi föreslår i stället sådana regler för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet att 25:4-behöriga med lång arbetslivserfarenhet kommer att få ett rejält poängtillskott som väsentligt ökar deras möjlighet att bli antagna. Enligt vår mening bör man i första hand välja den metoden för att öka 25:4-gruppens möjlighet att antas och därmed också ge en särskild stimulans till alla äldre att påbörja högskoleutbildning. Sökande med allmän behörighet från folkhögskola kommer - under den förutsättningen att de inte samtidigt har avgångsbetyg från gymnasieskolan - också att vara hänvisade endast till provurvalet. Erfarenheterna från hittillsvarande antagningar visar dock att nästan hälften av de folkhögskolebehöriga också har en gymnasial utbildning och alltså även kan delta i betygsurvalet. Mot bakgrund av folkhögskolegruppens relativt höga provresultat och gruppens litenhet anser vi det inte motiverat att införa någon särskild fördelningsregel inom provgruppen för elever med allmän behörighet från folkhögskola. Vi behandlar urvalet bland de sökande med behörighet från folkhögskola mera utförligt i avsnitt 9.12. Sammanfattningsvis föreslår vi alltså att provurvaler baseras på en gemensam rangordning utan någon indelning i undergrupper. Vi anser att detta medför största möjliga rättvisa mellan olika sökandegrupper.

9.4.5 Kön, ålder, social bakgrund och hemspråk

Det finns en liten men klar skillnad i genomsnittlig prestation på provet mellan män och kvinnor till männens fördel. Det är inte klarlagt om denna lilla skillnad speglar någon faktisk skillnad i studiefärdighet bland deltagarna i proven. Vi menar emellertid att denna skillnad bör minskas utan att för den skull provens prognosförmåga minskas. Det bör samtidigt observeras att kvinnor ofta har en något högre betygsnivå än män i relation till prestationer mätta med prov. Detta kan delvis förklara varför det oftare är män som har ett högre provresultat än vad som kunde förväntas utifrån deras betyg. Vi behandlar detta också i avsnitt 9.13. Den undersökning om ålderns inverkan på provresultat som redovisas i rapporten (SQU 1985:59) Prov för urval till högskolan tyder på att prövande i åldersgruppen 25-29 år presterar något högre resultat på provet än övriga åldersgrupper. Undersökningen baseras på den grupp som deltagit i de reguljära proven och som därför är starkt selegerad. Om provet får en vidgad användning är det nödvändigt att ägna ökad upp-

170 Urval till utbildningslinjer

märksamhet åt ålderns inverkan på provresultatet; såväl vid konstruk-

tionen av provuppgifter som när det gäller uppföljningen av resultaten för olika åldersgrupper. Det relativt starka sambandet mellan gymnasiebetyg och resultat på högskoleprovet innebär att man måste utgå från att inte bara betygen utan även poäng på högskoleprovet visar ett tydligt samband med social bakgrund. Det finns dock undersökningar som tyder på att provresultat av den aktuella typen har ett något svagare samband med social bakgrund än betygen. Allan Svensson har t.ex. visat att skolbetygen har ett starkare samband med den sociala bakgrunden än prov som liknar de

uppgifter som ingår i högskoleprovet. (Allan Svensson: Lika begåvning

lika betyg? Rapport från pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg 1972:69). En ökad användning av högskoleprovet som komplement till betygen skulle således vara positiv även som en åtgärd i riktning mot minskad social snedrekrytering till högskolan. I detta sammanhang är det också väsentligt att påpeka att resultatet på högskoleprovet påverkas av olika former av utbildning. Det blir således möjligt att genom högskoleprovet beakta förändringar av en persons studiefärdighet som ett resultat av t.ex. utbildning efter gymnasieskolan. Sökande med annat modersmål än svenska har genom det starka verbala inslaget i provet stora svårigheter att göra sig själva rättvisa på provet. Också provuppgifter som behandlar allmänorientering kan missgynna prövande från andra länder. Det innebär att sökande med annat modersmål än svenska kan ha en väsentligt bättre allmän studiefärdighet än vad deras provresultat visar. Det är inte möjligt vare sig ekonomiskt eller testmetodiskt att konstruera särskilda prov för dessa sökande. Reglerna för urval bör i stället anpassas så att man tar hänsyn till de svårigheter som dessa sökande har att göra sig själva rättvisa på ett prov av detta slag. Den fria prövning av de sökandes meriter, som vi föreslår, kommer att göra detta möjligt.

9.4.6 Testträning

Ett prov som skall kunna mäta studiefärdighet får inte vara känsligt för träning på så sätt att man genom att öva in särskilda lösningsstrategier eller ett för provet specifikt kunskapsinnehåll kan förbättra sitt provresultat. Detta skall garanteras av provets innehåll och av provtypernas utformning. Vi bedömer att det nuvarande högskoleprovet fyller högt ställda krav i detta avseende. Provet mäter färdigheter och kunskaper som är av skilda slag och provtyperna är enkla och lättförståeliga. Alla provdeltagare får dessutom i förväg ett omfattande informationsmaterial med exempel som visar provets utformning, uppläggning etc. Den enskilde kan å andra sidan givetvis påverka sitt provresultat genom att öva de kunskaper och färdigheter som provet avser att mäta. Detta ser vi som positivt. En studie av provdeltagare som deltagit i provet mer än en gång visar på en mycket begränsad genomsnittlig ökning av provresultatet vid senare provtillfällen. Som framgår av redogörelsen i rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan uppgår ökningen mellan första

sou I985:57 Urval till utbildningslinjer

och andra gången en person deltar i provet till i genomsnitt ca 0,l poäng. Det torde vara rimligt att anta att de som deltagit i provet mer än en gång kan öka sina möjligheter att nå ett gott resultat i första hand genom en träning av de studiefärdigheter som provet mäter och som är relevanta för högskolestudier och i andra hand genom en ökad förtrogenhet med provet och provsituationen. Det är en fördel för dem som deltar i högskoleprovet att i förväg ha sett de olika typer av uppgifter som ingår i provet. Den prövande slipper då att under själva provet lägga ned tid på att komma underfund med hur olika typer av uppgifter skall besvaras. Därför finns det ett särskilt övningshäfte med exempel på alla de olika uppgifter som ingår i provet. Alla som anmäler sig till provet får-detta övningshäfte i förväg, så att de i lugn och ro kan sätta sig in i och träna på de olika uppgiftstyperna. Genom denna förträning för alla prövande blir effekten av särskild träning inför provet liten.

9.4.7 När skall få tillgodoräknas?

provresultatet

Ett viktigt syfte med att vidga användningen av högskoleprovet till i princip hela sökandegruppen är att minska betygens betydelse vid urvalet och att därmed bl.a. uppnå en bättre arbetssituation i gymnasieskolan. Det finns emellertid en risk för att en ytterligare stressfaktor kan under sista årskursen uppkomma i gymnasieskolan om nämligen provet får genomföras medan eleverna går i gymnasieskolan. Detta skulle kunna innebära att elever som siktar på att gå vidare till högskolan samtidigt skulle sträva dels mot höga betyg, dels mot att nå ett gott resultat på högskoleprovet. Även om undersökningar enligt ovan tyder på att effekterna av testträning är mycket måttliga kan man inte utesluta att elever - särskilt på linjer där en stor andel av eleverna går vidare till - skulle inför Detta vore högskolan ägna tid åt förberedelser provet. olyckligt och skulle kunna delvis omintetgöra den positiva effekt på arbetssituationen i gymnasieskolan som en minskad betydelse för betygen annars kan få. Vi menar också att det är rimligt att en viss tid får förflyta mellan gymnasieskolan och det tillfälle då eleven ges en andra chans genom högskoleprovet. Samtidigt bör denna tid inte bli så lång att Övergången från gymnasieskola till högskola blir onödigtvis fördröjd. Vi bedömer att ett år bör förflyta mellan det att eleverna avslutat gymnasieskolan och det att de får delta i provurvalet. Det innebär att den som slutar. gymnasieskolan en vårtermin får delta i provurvalet tidigast inför hösten nästföljande år. Den föreslagna begränsningen bör dock inte gälla efter det att den sökande har fyllt 25 år. Regler som direkt förhindrar elever i gymnasieskolan att delta i högskoleprovet riskerar att bli administrativt ohanterliga. De skulle kunna leda till en omfattande kontroll av avgångsbetyg i samband med anmälan till provet. En enklare lösning vore att provresultat uppnådda under gymnasieskoltiden inte skulle vara giltiga vid urvalet. Vi bedömer dock en sådan regel som onödig, eftersom ett provresultat föreslås gälla i högst två år (se nedan). Reglerna för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet i provurvalet (se avsnitt 9.7) gör också att det kommer att vara ointres-

172 Urval till utbildningslinjer

sant för flertalet studerande att delta i provet redan under gymnasieskoltiden, eftersom man måste ha arbetat minst 15 månader för att få poäng för arbetslivserfarenhet. Sammanfattningsvis föreslår vi att den som har allmän behörighet för högskolestudier genom avgångsbetyg från gymnasieskolan och som är under 25 år får delta i urvalet på grundval av högskoleprovet först sedan ett år förflutit efter det att avgångsbetyget utfärdats. För vuxenstuderande finns inte samma behov att begränsa möjligheten att tillgodoräkna sig Elever i komvux - liksom poäng för högskoleprovet. folkhögskoleelever - bör därför få delta i provurvalet direkt efter avslutad behörighetsgivande utbildning.

9.4.8 Poängsättning

Enligt nuvarande regler ges provresultatet i skalan 0,0 - 2,0. Denna skala har hittills givit tillräckliga möjligheter att differentiera mellan de sökande. Resultaten av de utprövningar som gjorts på de nya grupper som med våra förslag kommer att tillgodoräkna sig resultat från provet, visar att det även bland dessa kommer att gå att skilja de sökande åt med denna skala. Den nuvarande skalan bör därför behållas. Enligt nuvarande regler är högskoleprovet en frivillig merit inom kvotgrupp 4. Det innebär att sökande kan antas utan att ha deltagit i provet eller efter att ha deltagit och fått poängen 0. De nya regler som vi föreslår ger dock andra förutsättningar. En förutsättning för att man skall få delta i provurvalet måste givetvis vara att man har deltagit i provet. Ett krav som enbart innebär deltagande är samtidigt knappast meningsfullt. Man bör också ha uppnått en viss lägsta nivå. Denna nivå bör fastställas i samband med normeringen av provresultaten. Provets syfte är emellertid att rangordna de sökande, inte att fastställa någon ”godkäntgräns” och provet är därför inte konstruerat så att man entydigt kan fastställa någon absolut gräns för en lägsta godtagbar nivå. En viss lägsta nivå bör emellertid kunna anges genom att gränsen mellan poängen O och 0,1 sätts så att den motsvarar ett visst antal riktiga svar på varje del av provet. Härvid skall de rätta svar som - genom att provet består av flervalsuppgifter - kan uppnås genom enbart gissningar räknas bort. På detta sätt garanteras en viss lägsta nivå i fråga om studiefärdighet bland de antagna i provurvalet.

9.4.9 Provresultatens giltighet

Ett provresultat är enligt nuvarande regler giltigt vid urval till en utbildning som börjar högst fyra terminer efter provtillfället. Härigenom behöver en sökande inte genomgå provet inför varje ansökningstillfälle. Samtidigt begränsas giltighetstiden, vilket är naturligt eftersom provet mäter sådana färdigheter som är påverkbara och alltså kan förändras över tiden. En begränsning underlättar också en successiv förnyelse av provets innehåll och utformning. Regeln om giltighetstid bör därför bestå. Däremot finns det knappast anledning att maximera det totala antalet gånger som någon får genomgå provet.

Urval till 173

utbildningslinjer

9.4.10 Ett generellt eller flera speciella prov?

Högskoleprovets nuvarande utformning bygger bl.a. på förutsättningen att en stor del av de studiefärdigheter som behövs för högskolestudier är gemensamma för olika högskoleutbildningar. Liksom i fråga om urvalsreglerna i övrigt har från olika håll framförts önskemål om prov som i högre grad än det nuvarande återspeglar de specifika studiefärdigheter eller förkunskapskrav som olika högskoleutbildningar kan förutsätta. Erfarenheter av sådana prov finns från andra länder, t.ex. från USA och Storbritannien. Dessa prov är oftast utformade som kunskapsprov inriktade på de speciella förkunskapskrav som de olika högskoleutbildningarna ställer och liknar till sin utformning ofta äldre svenska studentexamensprov. Ett studiefärdighetsprov kan utformas med tonvikt på de för resp. högskoleutbildning särskilt viktiga studieförutsättningarna utan att för den skull vara bundet till en kontroll av förkunskaperna i enskilda ämnen från gymnasieskolan. Så skulle t.ex. en uppdelning av det nuvarande provets innehåll i en verbal och en matematisk/kvantitativ del göra det möjligt att i olika grad betona dessa delar beroende på vilken högskoleutbildning man söker. Vi har bl.a. diskuterat följande alternativ för provets utformning: l Ett generellt prov motsvarande det nuvarande högskoleprovet 2 Ett prov liknande det nuvarande, men uppdelat på två delar, den ena inriktad på verbala färdigheter och den andra på matematiska/ kvantitativa färdigheter. Delarna ges olika vikt beroende på vilken högskoleutbildning man söker till. 3 Ett generellt prov som kombineras med ett antal speciella prov inriktade på färdigheter och kunskaper av betydelse för olika högskole- , utbildningar. 4 Enbart speciella kunskaps- och färdighetsprov inriktade på särskilda högskoleutbildningar. l rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan redovisas olika aspekter på frågan om studiefärdighetsprovets innehåll. Författarna redovisar sammanfattningsvis slutsatsen att en differentiering av provinnehållet skulle ge ett ganska litet tillskott till möjligheten att bättre förutsäga studieframgången på olika utbildningslinjer. Vi har för vår del dragit slutsatsen att den nuvarande utformningen av högskoleprovet väl svarar mot de förutsättningar som flertalet högskoleutbildningar ställer. Något behov av att radikalt ändra principerna för provets utformning finns enligt vår bedömning inte, i vart fall inte så länge provet inte används som enda urvalsinstrument. När det gäller frågan om provet borde innehålla delar som mera direkt prövar kunskaperna i förkunskapsämnen, dvs. i praktiken prov på gymnasiekunskaperna, har vi uppfattningen att underliggande skolformer själva på ett tillfredsställande sätt kan bedöma de studerandes kunskaper i skolämnena. Den kontroll av förkunskaperna som görs i och med behörighetsgranskningen av de sökandes betygsmeriter anser vi vara tillräcklig. Därtill kommer att reglerna för betygsurvalet, med den vikt-

174 Urval till _

utbildningslinjer

som vi föreslår i avsnitt 9.8.3, utgör ning vid medelbetygsberäkningen, i de särskilda är väsenten signal om att kunskaper förkunskapsämnena liga. Alternativet är att man bygger upp ett omfattande system av regelbundet återkommande kunskapsprov i ett flertal skolämnen. I flera fall måste i samma skolämnen alternativa prov ges med inriktning på olika nivåer eller moment. Kostnaderna för att utveckla nya prov minst två gånger per år skulle bli betydande. Till detta kommer att ett sådant system kan förväntas medföra att många sökande efter gymnasieskolan åt att förbereda - en skulle ägna en eller ett par terminer sig för proven situation som är vanlig i länder där denna typ av prov förekommer. Det kan å andra sidan finnas behov av ett urvalsprov som i större utsträckning än det nuvarande högskoleprovet speglar de särskilda kraven för olika högskoleutbildningar. Vi anser det inte rimligt att man bygger upp ett system som förutsätter en utveckling av specifika prov eller motsvarande för alla högskoleutbildningar. Avgörande för vår syn på provets utformning är den inriktning av våra förslag som innebär att på kort sikt ett regelsystem skapas som bör få relativt generell tillämpöppnar för att successivt göra anpassningar till ning, men som samtidigt olika högskoleutbildningars förutsättningar. På längre sikt kan för allt fler utbildningar komma att tillämpas mer eller mindre ”skräddarsydda” urvalsinstrument, t.ex. speciella prov av olika slag. Erfarenheterna från såväl utländsk provverksamhet som från utarbetandet av utbildningsspecifika urvalsprov i Sverige visar att utvecklandet av nya prov är tids- och kostnadskrävande. De bör därför växa fram som ett resultat av en analys grundad på erfarenheter från resp. utbildning. För vissa utbildningslinjer kommer en sådan analys troligen att leda till önskemål om urvalsinstrument som bör komplettera eller ersätta det nuvarande högskoleprovet. Dessa önskemål får då vägas mot de resurser som fordras för att utarbeta och utnyttja sådana instrument. För flertalet utbildningar anser vi att högskoleprovets nuvarande utformning ger en tillfredsställande grund för urvalet. Vi föreslår alltså att högskoleprovet även i fortsättningen ges en utformning som är avsedd att spegla mera generella studieförutsättningar. Samtidigt förutsätter vi att den möjlighet till differentiering av urvalsreglerna som vi pekar på i avsnitt 9.6 kommer att på sikt innebära en utveckling av mera specifika prov för vissa utbildningslinjer.

9.4.ll Våra förslag i sammanfattning

D Provurvalet bör ge sökande utan betyg från gymnasieskolan (motsvarande) en möjlighet att bli antagna. D Provurvalet bör fungera som en andra chans för sökande med betyg från gymnasieskolan (motsvarande) som inte kunnat antas på sina betyg. D Det nuvarande högskoleprovet bör vara en utgångspunkt för provets utformning. D Alla sökande bör rangordnas gemensamt i provurvalet. D Sökande med gymnasiebetyg, som är under 25 år, bör få delta i provurvalet tidigast ett år efter avslutad gymnasieskola.

i SOU 1985 :57 Urval till 175

utbildningslinjer

El Provresultatet bör uttryckas i skalan 0,0-2,0. EI För att få delta i provurvalet bör krävas ett lägsta provresultat av 0,1. El Ett provresultat bör vara giltigt i två år. CI En individ bör få genomgå provet ett obegränsat antal gånger.

9.5 Fördelning av mellan platserna urvalsgrupperna

De nu gällande reglerna innebär att de sökande delas in i kvotgrupper efter behörighetsgrund. Fördelningen mellan kvotgrupperna görs huvudsakligen genom s.k. proportionell kvotering, dvs. kvotgrupperna tilldelas platser i relation till antalet sökande i resp. kvotgrupp. Urvalet görs sedan inom de olika kvotgrupperna. Undantag från denna princip är tilldelningen av platserna till den s.k. direktkvoten, som innebär att en tredjedel av platserna avsätts för sökande med högst tre är gamla betyg från gymnasieskolan. Denna huvudprincip för platsfördelningen kompliceras av att antalet kvotgrupper är stort - sju - varav två delas upp ytterligare i undergrupper. Flertalet sökande är dessutom dubbelbehöriga, dvs. de deltar i urvalet i fler än en kvotgrupp, vilket fördunklar syftet med den proportionella kvoteringen och ibland får oväntade konsekvenser. Genom att vissa kvotgrupper ofta har få sökande är också utfallet svårt att förutse för dessa. Fördelningen mellan kvotgrupperna har å andra sidan varit påfallande stabil under de senaste åren. Den proportionella kvoteringen innebär dock erfarenhetsmässigt att det aldrig går att i förväg informera om fördelningen av platserna mellan olika sökandegrupper, vilket måste ses som en svaghet från den enskildes synpunkt. Kännetecknande för den proportionella kvoteringen är att platsfördelningen görs utan att några styrande beslut behöver fattas av statsmakterna eller av antagningsmyndigheten. Det faktum att lika stor andel antas från olika sökandegrupper är ett uttryck för en ambition att få en rättvis fördelning av platserna mellan olika grupper av behöriga sökande. l den meningen innebär principen också att olika behörighetsgrunder värderas lika vid antagningen och att sökande med olika behörighet inte skall konkurrera med varandra. I praktiken fungerar dock den proportionella kvoteringen dåligt när vissa kvotgrupper har få sökande, eftersom dessa då kan bli helt utan chans att antas. Mot den passiva proportionella metoden kan ställas andra som innebär att fördelningen av platser mellan olika grupper får påverkas av värderingar av t. ex. vilka sökandegrupper man önskar prioritera vid urvalet. En metod som diskuterades av KU är den s.k. studielämplighetskvoteringen. Den innebär i korthet att man med ett särskilt studielämplighetsprov kan rangordna samtliga sökande. Fördelningen av platserna mellan olika kvotgrupper avgörs sedan av hur stor andel av de sökande inom varje kvotgrupp som ligger över ”antagningsgränsem” på provet.

(Om det finns [00 platser på en utbildning är antagningsgränsen resul-

tatet för den l00:e bästa sökande.) Urvalet inom resp. kvotgrupp kan sedan göras med valfria urvalskriterier. Vi är tveksamma till metoden, bl.a. därför att den förutsätter att samtliga eller en mycket stor del av de

176 Urval till SOU [985157

utbildningslinjer

sökande genomför det prov som avgör kvoteringen. Detta torde förutsätta att provet görs obligatoriskt, vilket är principiellt stötande eftersom skulle komma att sakna direkt för urvalet av det samtidigt betydelse enskilda sökande. Andra metoder för kvotering mellan olika kvotgrupper bygger på mera subjektiva värderingar av vilka sökandegrupper man vill prioritera vid urvalet. fast kvotering är Ett exempel på en sådan förhandsbestämd, den tidigare nämnda s.k. direktkvoten, där en tredjedel av platserna avsätts för sökande med högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan - oavsett dessas andel av de sökande. Det urvalssystem som vi föreslår ger ganska radikalt förändrade förför fördelningen mellan olika sökandegrupper. Vi har valt utsättningar att försöka minska antalet grupper och undergrupper och att i så stor utsträckning som möjligt rangordna de sökande gemensamt. Det nya är också enklast att beskriva utifrån de urvalsinstrument urvalssystemet som används och inte utifrån olika sökandegrupper. Fördelningen av platserna som skall tillsättas i betygsurvalet, provurvalet och i den fria prövningen kan således inte göras på direkt empirisk grund utan måste en värdering av vilken vikt man göras på annat sätt, i första hand utifrån vill ge olika meriter vid urvalet.

Antalet som skall tillsättas vid den fria prövningen kan inte

platser bestämmas i förväg. Den fria prövningen skall ses som en möjlighet för antagningsmyndigheten att besätta en viss andel av platserna efter andra kriterier än de formellt reglerade. Samtidigt måste det vara en skyldighet för antagningsmyndigheten att granska de sökandes meriter och övriga omständigheter för att se vilka sökande som kan komma ifråga för den fria prövningen. Dock bör en övre gräns anges. Vi bedömer att I 5 procent av det totala antalet platser på varje utbildningsalternativ är en lämplig sådan gräns. Normalt bör denna gräns ge tillräckligt utrymme för den fria prövningen. I undantagsfall kan gränsen behöva överskridas. Om synnerliga skäl finns bör därför mer än 15 procent av platserna få besättas på grundval av en fri prövning. I första hand bör detta vara aktuellt om ett stort antal sökande är invandrare utan gymnasiebetyg, som inte kan förväntas prestera ett rättvisande resultat på högskoleprovet. Den fria prövningen är avsedd för sökande med speciella meriter som inte kan tillgodoräknas inom ramen för de formellt reglerade urvalsbestämmelserna. Antagningsmyndigheten måste bedöma vilka sökande som skall delta i den fria prövningen. Det bör klart framgå av informationen till de sökande dels att den som har någon merit som bör beaktas i detta sammanhang måste ange detta i anmälan, dels att det inte föreligger någon rätt för den enskilde att omfattas av den fria prövningen. Sedan den fria prövningen gjorts skall resterande platser, dvs. normalt minst 85 procent av platserna på varje utbildningsalternativ, fördelas mellan betygs- och provurvalen. Betygs- och provurvalen har delvis olika syften. Betygsurvalet är primärt avsett att göra det möjligt att gå mer eller mindre direkt från gymnasieskolan till högskolan, medan i provurvalet sökande utan betygsmeriter kan antas och en andra chans ges för sökande som inte kunde antas på sina betyg. Vid provurvalet tillgodoräknas

sou 1985:57 Urval till utbildningslinjer 177

också arbetslivserfarenhet (se avsnitt 9.7). Syftet med att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet är dels att stimulera till ett kortare studieavbrott med annan sysselsättning än studier mellan gymnasieskola och högskola, dels att underlätta för något äldre sökande med en längre tids arbetslivserfarenhet - - att bli gärna av relevans för den sökta utbildningen antagna. Urvalsreglerna ger möjlighet att prioritera vissa sökandegrupper utan att för den skull andra utestängs. Vid fördelningen av platserna mellan betygs- och provurvalen bör bl.a. beaktas de krav som kan ställas utifrån de olika utbildningarnas syfte och innehåll, men också olika sökandegruppers intresse av resp. utbildning. Härvid är det naturligt att ta hänsyn bl.a. till sökandegruppens sammansättning, t.ex. hur många sökande som har betygs- resp. provmeriter. Så finns det t.ex. i dag Önskemål om att öka andelen antagna som kommer direkt från gymnasieskolan till bl.a. civilingenjörsutbildningarna. Å andra sidan finns önskemål om en ökad andel antagna som är något äldre på utbildningslinjer som ställer större krav på mognad hos de studerande, bl.a. sociala linjen. Vi anser således att andelen platser som besätts vid betygs- resp. provurvalet måste kunna varieras med hänsyn till behovet av att prioritera olika grupper vid urvalet. Vilken andel av platserna som skall besättas genom betygs- resp. provurval bör baseras på en analys av de förutsättningar som gäller för resp. utbildningslinje. Antalet beslut blir därmed stort och bör inte fattas av statsmakterna. Som vi utvecklar närmare i kapitel ll ser vi det som väsentligt att antagningsfrågorna i fortsättningen integreras med övrig utbildningsplanering. Det är därför naturligt att fördelningen på olika utbildningslinjer mellan betygs- och provurvalen beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanerna, dvs. för de allmänna linjerna UHÄ resp. styrelsen för lantbruksuniversitetet. statsmakterna bör fastställa de gränser inom vilka platsfördelningen mellan betygs- och provurvalen normalt får variera. Vi föreslår att av de platser som inte besatts vid den fria prövningen minst en tredjedel av platserna bör besättas utifrån betyg resp. prov. Om det inte finns några särskilda skäl för en annan fördelning bör antalet platser i betygs- och provurvalen vara lika stort. Det kan å andra sidan för enstaka utbildningslinjer vara motiverat att anta en större andel utifrån prov eller betyg än vad nu föreslagna ramar medger. Det bör därför vara möjligt att i undantagsfall tillämpa en annan fördelning mellan urvalen, dvs. anta en större andel än två tredjedelar i betygs- eller provurvalet. Därvid måste dock alltid provurvalet ges sådan omfattning att ”den andra chansen” för sökande med gymnasiebetyg blir en realitet och att sökande som endast kan delta i provurvalet ges rimlig möjlighet att antas. Vid betygsurvalet skall enligt vårt förslag en uppdelning göras mellan sökande från två- resp. tre/fyraâriga linjer. Denna fördelning bör liksom för närvarande göras genom proportionell kvotering. Vi har inte funnit något annat rimligt sätt att fördela platserna mellan dessa två kategorier av behöriga sökande. Även den ordningi vilken antagningen görs är av väsentlig betydelse för vilken vikt olika urvalskriterier får. Av praktiska skäl är det nödvän-

l2-Tilltrâde till högskolan

178 Urval till utbildningslinjer

digt att den fria prövningen görs först. Därefter skall betygsurvalet och sist provurvalet göras. På detta sätt kommeri betygsurvalet att antas de sökande som har de högsta betygen, medan det i provurvalet ges en möjlighet för sökande med lägre betyg att antas med hjälp av provet. Sökande utan betyg, som således endast deltar i provurvalet, behöver således inte konkurrera med de sökande som har de högsta gymnasiebetygen. Liksom i nuvarande regelsystem bör de sökande få delta i urvalet inom alla de urvalsgrupper för vilka de är behöriga. Begränsning av urvalsgrupptillhörigheten grundad på den sökandes behörighet blir med det nya urvalssystemet aktuell bara för betygsurvalet, i vilket endast sökande med behörighetsgivande utbildning i gymnasieskola eller motsvarande utbildning skall få delta. Sökande som har avgångsbetyg från såväl tvåsom tre/fyraårig utbildning bör få delta i urvalet inom båda dessa undergrupper. I provurvalet bör i princip samtliga sökande får delta. Vi föreslår dock en viss begränsning för sökande med gymnasiebakgrund genom att dessa - om de är under 25 år - tidigast får delta i provurvalet ett år efter det att de erhållit avgångsbetyget från gymnasieskolan (se avsnitt 9.4.7).

Våra förslag i sammanfattning

El Högst 15 procent av platserna bör tillsättas genom en fri prövning. E] Andelen bör kunna variera så att platser vid betygs- resp. provurvalet lägst 1/3 och högst 2/3 av de platser som återstår efter den fria prövningen tillsätts i vartdera urvalet. Om det finns starka skäl bör en annan fördelning kunna göras. EI Betygsurvalet bör göras före provurvalet.

9.6 Varierade urvalsregler på kort och lång sikt

De nuvarande reglerna för urval innebär att identiska regler gäller för omkring 90 procent av nybörjarplatserna på de allmänna utbildningslinjerna. De gällande reglerna är också i sig stelbent och detaljerat utformade - de tar t.ex. ingen hänsyn till att olika utbildningslinjers syfte och innehåll kan motivera en variation av urvalsreglernas tillämpning. Ett nytt regelsystem bör ge utrymme för en högre grad av differentiering än för närvarande. En ökad variation av urvalsreglerna kan, som vi berört i det föregående, förverkligas i två, steg. Det generella regelsystemet bör i sig möjliggöra en större variation än vad som gäller i dag. Samtidigt bör man vara öppen för att låta flera utbildningslinjer än i dag tillämpa regler som är direkt anpassade till resp. utbildningslinjes eller områdes förutsättningar, med större eller mindre koppling till det generella regelsystemet. Våra förslag ger flera möjligheter att inom det generella regelsystemet variera urvalsreglerna:

E] möjligheten att variera andelen platser som besätts vid betygs- resp. provurvalet E] den fria prövningen

Urval till utbildningslinjer 179

E] möjligheten att vikta betyg El möjligheten att tillgodoräkna sådan arbetslivserfarenhet som bedöms som särskilt relevant för en viss utbildningslinje

Vi har i avsnitt 9.5 föreslagit att av antalet platser i betygs- och provurvalen lägst en tredjedel och högst två tredjedelar av platserna besätts vid betygsurvalet. Om det finns synnerliga skäl bör en annan fördelning få göras. På detta sätt ges betydande möjligheter till variation av urvalsreglerna samtidigt som en gemensam ram, bl.a. bestående av de urvalsinstrument som används, bör göra det lätt för den enskilde att överblicka och förstå reglerna. De regler som vi behandlat ovan avser det generella regelsystemet, som även fortsättningsvis bör omfatta merparten av högskolans utbildningslinjer. De utbildningar som i dag utnyttjar mera specifika urvalsinstrument (se bilaga 3) finns till största delen inom det konstnärliga området, där bl.a. särskilda antagningsprov förekommer. Särskilda regler förekommer också för vissa lärarutbildningar. Möjligheten att använda särskilda urvalsmetoder, t.ex. särskilda antagningsprov, begränsas framför allt av att arbetet med sådana prov är tids- och kostnadskrävande. Vissa urvalsmetoder behöver också kunna prövas i mindre skala innan de kommer till reguljär användning. Vi anser det väsentligt att det i framtiden ges möjlighet att i ökad utsträckning använda specifika urvalsmetoder, anpassade till olika utbildningar och den yrkesverksamhet de förbereder för. Detta måste då göras efter en analys utifrån de förutsättningar som gäller för resp. utbildningslinje. Innan nya urvalsmetoder kommer till reguljär användning bör det finnas möjligheter att vinna erfarenheter av deras användning i mindre skala. Ett sätt att uppnå detta är att inom ramen för det generella regelsystemet ge möjlighet att som komplement till övriga regler använda speciella urvalsmetoder för en mindre andel, förslagsvis en tredjedel av platserna på en utbildningslinje. Om det finns skäl att tillämpa speciella urvalsmetoder bara på en viss ort eller på en del av de orter där en utbildningslinje förekommer bör detta givetvis få göras. På detta sätt kan lokala initiativ tas till vara utan att samtidigt speciella urvalsmetoder behöver tillämpas på alla orter där en utbildningslinje förekommer. - Den föreslagna ramen en tredjedel av samtliga platser på en utbildningslinje medger i de flesta fall att samtliga platser på en viss ort kan besättas med hjälp av särskilda urvalsmetoder. De generella reglerna bör ha ett betydande inflytande också vid urvalet till dessa platser. Beslut om användning av kompletterande urvalsregler bör fattas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen, dvs. för de allmänna utbildningslinjerna UHÄ resp. styrelsen för lantbruksuniversitetet. På detta sätt kan försöksverksamhet bedrivas utan att beslut av statsmakterna erfordras i det enskilda fallet. Regeringen bör därutöver kunna medge en försöksverksamhet som går utöver dessa ramar, t.ex. om en större andel av platserna skall tillsättas med speciella urvalskriterier. Vi föreslår således att särskilda urvalsmetoder skall få användas som komplement till de generella reglerna för högst en tredjedel av platserna på en utbildningslinje. Urvalsmetoderna skall syfta till att mäta kunska-

180 Urval till utbildningslinjer

per, färdigheter och egenskaper av särskild betydelse för resp. utbildning eller yrkesområde. Vi räknar med att på sikt - allteftersom erfarenheter vinns av andra - ururvalsmetoder fler utbildningslinjer kommer att tillämpa sådana valsmetoder som mera direkt är anpassade till resp. utbildnings krav. Liksom hittills bör statsmakterna besluta vilka utbildningslinjer som skall omfattas av det generella regelsystemet och för vilka speciella regler bör tillämpas, dvs. för vilka linjer avvikande regler får användas för samtliga platser. De linjer för vilka detta för närvarande gäller framgår av bilaga 3. För flertalet allmänna utbildningslinjer inom kultur- och informationssektorn liksom för vissa andra - totalt 50 linjer drygt allmänna - som beslutas utbildningslinjer tillämpas idag urvalsregler av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. För samtliga påbyggnadslinjer fastställs för närvarande urvalsreglerna på samma sätt. För dessa utbildningslinjer tillämpas regler som är anpassade till resp. utbildningslinje. Reglerna varierar därmed mycket men generellt gäller att stor hänsyn tas till längden av och innehållet i den sökandes yrkeserfarenhet. Vi anser för vår del att det för påbyggnadsutbildning, som i första hand syftar till vidareutbildning, är naturligt att stor hänsyn tas till den sökandes yrkeserfarenheter. Hänsyn bör även kunna tas till sådan utbildning och annan erfarenhet som bedöms som värdefull för resp. utbildningslinje.

Våra förslag i sammanfattning

D Möjligheter att anpassa urvalet till olika utbildningars särart bör ges inom ramen för det generella regelsystemet. Anpassningen bör bl.a. kunna avse fördelningen mellan betygs- resp. provurvalet, den fria prövningen, möjlighet till viktning av betyg och tillgodoräknande av särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. D Utveckling av andra urvalsmetoder bör underlättas genom att möjlighet ges att använda sådana metoder som komplement till de generella urvalsinstrumenten. Sådana metoder bör få användas för högst l/3 av platserna på en utbildningslinje efter beslut av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. D Urvalsregler som är mera anpassade till olika utbildningslinjer bör kunna utvecklas på längre sikt i anknytning till utvecklingen av resp. linjes innehåll och organisation.

9.7 av arbetslivserfarenhet

Tillgodoräknande

9.7.1 Motiv för att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet

De nuvarande reglerna för tillgodoräknade av arbetslivserfarenhet vid urvalet redovisas i bilaga 3. I kapitel 8 har vi diskuterat arbetslivserfarenhet i behörighetssammanhang. Värderingen av arbetslivserfarenhet har hört till de mest omdiskuterade inslagen i nuvarande tillträdesregler. Vi ser för vår del två huvudmotiv för att ge arbetslivserfarenhet meritvärde vid urvalet: D Om de studerande gör ett avbrott i studierna mellan gymnasieskola

_ Urval till 181

utbildningslinjer

och högskola breddas deras erfarenheter och därmed underlaget för deras studie- och yrkesval. När de påbörjar sina studier i högskolan medför en tids erfarenhet från arbetslivet att deras referensramar som regel har vidgats, vilket är till fördel såväl för individen själv som i ett vidare perspektiv för högskolan, som tillförs erfarenheter och kunskaper från skilda samhällsområden. El Genom att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet kan man också ta vara på förutsättningarna hos något äldre sökande, som har en längre tids erfarenhet från arbetslivet, och stimulera dem att börja högskolestudier. Om de har tillräckliga förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen är denna möjlighet att senare i livet börja en högskoleutbildning av betydelse både för de enskilda och för samhället. lnte minst bidrar den till en bredare rekrytering till högskoleutbildning. Det är däremot osäkert om rekryteringen av äldre bidrar till en social utjämning föreställde - som nämnts på det sätt som man tidigare sig tidigare är det en stor andel av de äldre som tidigare har högskoleutbildning.

- Ett tredje - och enligt vår mening tveksamt motiv för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet är att man vill kunna erbjuda möjlighet att i efterhand kompensera ett lågt betyg utan att detta leder till en ökad belastning på utbildningssystemet eller medför en extra skuldsättning via studiemedelssystemet.

9.7.2 Arbetslivserfarenhet i nuvarande regelsystem

I de urvalsregler, som började tillämpas är 1977, tillgodoräknades poäng för arbetslivserfarenhet vid urvalet till huvuddelen av platserna; endast 20 procent av platserna bland de sökande med gymnasiebakgrund tillsattes utan att poäng tillgodoräknades för arbetslivserfarenhet. Andelen platser som tillsattes utan poäng för arbetslivserfarenhet har sedan genom beslut av riksdagen år [980 - ökats så att enligt nuvarande regler en tredjedel av platserna tillsätts efter enbart betygspoäng. Samtidigt har poängvärderingen av arbetslivserfareheten minskats något och den tid som maximalt tillgodoräknas har minskats från fem till tre år. Den diskussion om urvalsreglerna som förts sedan år 1977, och som bl.a. resulterat i vissa förändringar av urvalsreglerna, har i första hand gällt avvägningen mellan önskemålen att dels främja direktövergâng från gymnasieskola till högskola, dels ge arbetslivserfarenheten ett meritvärde vid urvalet. Den hårda konkurrensen till vissa utbildningslinjer, som bl.a. berott på de stora ungdomskullarna, har därvid varit en betydelsefull faktor.

9.7.3 Hur bör arbetslivserfarenhet

tillgodoräknas?

En utgångspunkt för våra överväganden om hur arbetslivserfarenhet

skall vid urvalet tillgodoräknas är att de nya reglerna skall göra det möjligt för en betydande grupp att bli antagen mer eller mindre direkt efter gymnasieskolan, samtidigt som det finns starka skäl att även i

Urval till SOU |985:57

182 utbildningslinjer

\ l

fortsättningen ge arbetslivserfarenhet ett meritvärde. Som vi tidigare

berört två huvudsyften med att ge ett meritvärde för kan man urskilja arbetslivserfarenhet: dels att stimulera till en kortare tids ungdomar mellan gymnasieskola och högskola för att därmed yrkesverksamhet bredda deras referensram och bl.a. skapa ett bättre underlag för deras studie- och yrkesval, dels att ta vara på förutsättningarna för högskolestudier hos vuxna med en längre tids verksamhet i arbetslivet och stimulera dem att söka till högskolan. Man kan säga att dessa två syften blandats samman i det nuvarande systemet. I ett nytt regelsystem bör fortfarande båda syftena beaktas, men på ett sådant sätt att vartdera syftet främjas på ett bättre och enklare sätt än i dag. Nuvarande av arbetslivserfarenhet innebär regler för meritvärdering att arbetslivserfarenhet mellan 15 månader och tre år ger poäng i en differentierad skala mellan 1,0 och l,7 (för heltidsarbete). Ett nytt meritvärderingssystem bör tydligare markera de nyssnämnda olika syftena meritvärde och samtidigt undvika att med att ge arbetslivserfarenhet ”väntrumseffektef” som nuvarande regler fört med skapa de olyckliga sig. Arbetslivserfarenhet äri dagens system den enda väg som står till buds om betygspoängen inte är för en sökande att påverka sin situation, och om han/hon inte kan konkurrera i kvottillräcklig för antagning 4. Genom har arbetslivserfarenheten en grupp systemets utformning direkt kompensatorisk effekt gentemot betygen. Värdet av en tids erfarenhet från arbetslivet är emellertid vår mening oberoende av enligt bör tydligare markera vilken betygsnivå man har. Ett nytt regelsystem detta. Vi har därför vid sidan av den gängse metoden med ett poängtillskott för arbetslivserfarenhet övervägt en annan, nämligen att genom av sökande med arbetslivserfarenhet se till att en viss andel av kvotering besätts av sökande med sådan erfarenhet. Genom denna meplatserna tod skulle tydligare kunna markeras att värdet av att skaffa sig arbetslivserfarenhet är lika stort för den som har höga betyg som för andra. Kvoteringsmetoden riskerar dock - liksom andra indelningari under- - att skapa informationsproblem. Den kan också få effekter grupper som är svåra att förutse om sökandegruppens sammansättning förändras. Vi har därför funnit den mindre lämplig. Ett nytt system för meritbör - - vår värdering av arbetslivserfarenhet som framgått enligt också tydligare markera värdet av en längre tids erfarenhet uppfattning att använda kvoteav arbete, något som gör det ytterligare komplicerat ringsmetoden. Vi har mot denna bakgrund stannat för att en viss poäng bör ges för en kortare tids arbetslivserfarenhet, medan ett ytterligare poängtillskott Genom en sådan tvåstegsmodell ges först efter flera års sådan erfarenhet. båda de nämnda dels att bredda ungdomars refetillgodoses syftena: rensram, dels att ta vara på vuxnas förutsättningar för högskolestudier. Samtidigt undviks den ovan påtalade väntrumseffekten. Den nuvarande minimigränsen för tillgodoräknande av poäng för arbetslivserfarenhet, 15 månader, finner vi väl avvägd och den bör därför bestå. Arbetsperioder som är kortare än tre månader bör - liksom hittills inte tillgodoräknas.

Urval till 183

utbildningslinjer

Gränsen för den högre poängen bör sättas så högt att den inte uppmuntrar ungdomar att skaffa sig längre arbetslivserfarenhet endast eller primärt i syfte att meritera sig för högskolestudier. I stället är syftet att ta vara på studieförutsättningarna hos personer med en längre och så att säga naturlig erfarenhet av arbetslivet. Vi har bedömt att gränsen sju år uppfyller dessa krav. Den ansluter också naturligt till 25:4-regeln för sökande som arbetat efter gymnasieskolan. Sökande med allmän behörighet enligt 25 :4-regeln bör få tillgodoräkna sig den behörighetsgivande arbetslivserfarenheten också vid urvalet, dvs. uppnå den högre poängen efter totalt sju års arbete.

9.7.4 Vad skall tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet?

Enligt de regler som nu tilllämpas ges meritvärde åt ett brett spektrum av erfarenheter: arbete i anställning, vård av barn under tio år eller annan anhörig, värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänst, arbete i eget företag och praktik. l diskussionen om arbetslivserfarenhetens innehåll har bl.a. hävdats att den nuvarande definitionen av arbetslivserfarenhet är så vid att den i praktiken är att jämställa med ett rent tidsmått, dvs. man kunde i princip lika gärna meritvärdera hela den tid som förflutit mellan den behörighetsgivande utbildningen och ansökningstillfället. Vi erkänner att en sådan modell skulle vara enklare än den nuvarande att tillämpa. Vi menar dock att syftet trots allt är att de sökande skall få erfarenheter som kan komplettera de rent skolmässiga erfarenheterna och som normalt inhämtas i arbetslivet. Någon avgränsning av vad som skall tillgodoräknas är nödvändig för att markera detta syfte. Vi har diskuterat huruvida vård av egna barn eller andra anhöriga bör tillgodoräknas och bedömt det vara väsentligt att - även om sådan verksamhet inte ger sådana erfarenheter av arbetslivets förhållanden och villkor som arbete i anställning ger - markera verksamhetensjämställdhet med arbete i anställning. Vi menar därför att såväl vård av egna barn som andra anhöriga även i fortsättningen bör tillgodoräknas. Vi har också diskuterat om värnpliktstjänstgöring bör tillgodoräknas. 1983 års värnpliktsutbildningskommitté har i sitt betänkande (SOU 1985:36) Värnplikten i samhället föreslagit att värnpliktsutbildning skall tillgodoräknas som hittills. Vi menar för vår del att det även för denna verksamhet kan hävdas att den inte ger sådan erfarenhet av arbetslivet som vi menar primärt motiverar tillgodoräknandet av arbetslivserfarenhet. Å andra sidan skulle en regel som innebar att värnpliktstjänstgöring inte alls tillgodoräknades kunna medföra att män som väljer att genomföra värnpliktstjänstgöringen före högskolestudierna skulle få ett försämrat konkurrensläge jämfört med andra sökande som skaffat sig meriter som tillgodoräknas. Det är väsentligt att värnpliktstjänstgöringen i betydande omfattning kan genomföras innan en högskoleutbildning påbörjas så att studieavbrott senare undviks. Sammanfattningsvis anser vi att värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst bör tillgodoräknas som hittills.

184 Urval till utbildningslinjer

Vi har övervägt olika värderingar av olika typer av sysselsättningar, så att t.ex. arbete i anställning generellt skulle ge högre poäng än annan verksamhet. Gränsdragningen mellan olika verksamheter kan dock väntas bli svår att göra, och en differentiering av poängvärderingen riskerar också att komplicera regelsystemet i större utsträckning än vad som motiveras av det positiva den kanske kunde föra med sig. Svårigheten för ungdomar att få arbete har ibland tagits som intäkt för att kräva att även arbetslöshet skulle tillgodoräknas som arbete. Även om rättviseskäl kan tala för en sådan tillämpning skulle den strida mot syftet med tillgodoräknandet av arbetslivserfarenhet. Det torde också vara svårt att definiera vem som verkligen varit arbetslös. Man bör därför inte tillgodoräkna arbetslöshet som arbetslivserfarenhet. I diskussionen om arbetslivserfarenhet har ibland hävdats att fängelsevistelse tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet. Detta är felaktigt. Fängelsevistelse ger i dag inte poäng. Sökande kan få tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhetpoäng för arbete under fängelsetid i samband med s.k. frigång och under i övrigt anställningsliknande förhållanden. Regeln har tillämpats endast i ett fåtal fall. Vi finner inte skäl att förorda någon ändring av denna tillämpning. Sammanfattningsvis anser vi alltså att nuvarande regler för vad som skall tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet bör bestå. Även annan verksamhet än vad vi här betecknat som arbetslivserfarenhet kan givetvis bredda den enskildes referensramar och ge betydelsefulla erfarenheter. Så kan t.ex. verksamhet utomlands - även om den formellt inte uppfyller de krav vi angett ovan - ge värdefulla erfarenheter, särskilt om den har anknytning till den aktuella högskoleutbildningen. Vi behandlar i avsnitt 9.9 möjligheten att beakta sådan verksamhet vid den fria prövningen.

9.7.5 Särskilt värdefull arbetslivserfarenhet

De regler vi föreslår för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet innebär att erfarenhet från vitt skilda områden räknas lika. Vid sidan av den betoning som våra förslag innebär av att arbetslivserfarenhet enligt denna vida definition är av värde för all högskoleutbildning kan man också se ett annat syfte med att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet, nämligen att den till sitt innehåll kan vara mer eller mindre relevant i förhållande till den högskoleutbildning som den enskilde är intresserad av. Utformningen av speciella meritvärderingsregler för sådan särskilt värdefull arbetslivserfarenhet har bl.a. diskuterats av KU, KK, 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT) och 1977 års utredning om vissa vårdutbildningar inom högskolan (Vård 77). Medan KU föreslog att tilläggspoäng skulle ges för särskilt värdefull arbetslivserfarenhet menade KK att det är svårt att bedöma vad som skall anses värdefullt för en viss utbildning eller ett visst yrke och att en sådan meritvärdering kan öka risken för social snedrekrytering. KK föreslog därför att all arbetslivserfarenhet skulle värderas lika. LUT föreslog i sitt betänkande (SOU 1978:86) att arbetslivserfarenhet

sou 1985:57 Urval till utbildningslinjer 185

utanför skolväsendet skulle krävas för tillträde till olika lärarutbildningar. Denna princip tillämpas för närvarande vid antagning till studie- och yrkesorienteringslinjen, där det för särskild behörighet krävs minst ett års arbetslivserfarenhet utanför utbildningsväsendet. Förslaget från Vård 77 (SOU 1978:50) att arbetslivserfarenhet från vårdområdet vid urvalet borde ges större tyngd än mera allmänt inriktad arbetslivserfarenhet ledde bl.a. till att regeringen i anslutning till prop. 1978/791197 om vårdutbildning i högskolan uppdrog åt UHÄ att utreda möjligheten att inom vårdområdet ge extra meritvärde för särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. I de utredningar som låg till grund för UHÄs förslag, som redovisades år 1981, konstaterades bl.a. att definitionen av den särskilt värdefulla arbetslivserfarenheten inte bör göras alltför smal utan bör avse allmänt

vårdarbete. (Britt Johansson: Avgränsning och meritvärdering av sär-

skilt värdefull arbetslivserfarenhet i högskolans kortare vårdutbildningar samt Särskilt värdefull arbetslivserfarenhet för läkarutbildning finns den?) Även vissa andra slag av yrkeserfarenhet bedömdes vara av intresse. Samtidigt ifrågasattes möjligheten att avgränsa särskilt värdefull arbetslivserfarenhet för de blivande läkarnas del, dels beroende på den stora variationen i senare verksamhet bland läkarna, dels beroende på att erfarenheter såväl inom som utom vârdområdet borde premieras. UHÄ redovisade en genomgång av olika tekniska alternativ för hur tillgodoräknande kunde ske och rekommenderade metoden att låta särskilt värdefull arbetslivserfarenhet om minst två år fälla utslaget vid urvalet om två sökande fått samma jämförelsetal. Metoden borde enligt UHÄ införas som försöksverksamhet och avse all högskoleutbildning inom vårdområdet. Förslaget har inte realiserats. Hittillsvarande praktiska erfarenheter när det gäller meritvärdering av särskilt relevant arbetslivserfarenhet är begränsade. Förutom de undersökningar inom vårdområdet som redovisats ovan har dock bedrivits en försöksverksamhet på KU:s initiativ vid dåvarande nämnden för socionomutbildning. Vid antagningen till sociala linjen och förvaltningslinjen tillämpades en differentierad poängsättning av arbetslivserfarenhet beroende på dennas innehåll. Erfarenheterna från denna antagning visar på ett omfattande arbete med detaljerade beskrivningar av olika typer av arbeten. Erfarenheterna från UHÄ:s antagning till yrkesteknisk högskoleutbildning, där arbete inom definierade områden tillgodoräknas, visar också att denna typ av bedömningar kan leda till besvärliga avgränsningsproblem. Det ligger emellertid enligt vår mening ett stort värde i att kunna ta hänsyn till erfarenhet som är av särskilt värde för de aktuella högskolestudierna. Det gäller att uppmuntra ungdomar som gör ett kortare avbrott i studierna mellan gymnasieskola och högskola att arbeta i en verksamhet som har anknytning till de tilltänkta högskolestudierna. Vi anser det också _vara väsentligt att kunna premiera sådana sökande som har en lång arbetslivserfarenhet från ett yrkesområde med särskild relevans för den sökta utbildningen. Vi bedömer att de sökande som arbetat i sju år, som enligt våra förslag får ett extra poängtillskott, ofta kommer att ha sådan erfarenhet att deras syfte med de tilltänkta studierna ofta

186 Urval till utbildningslinjer

kommer att vara att utvecklas i sin yrkesroll. Erfarenheterna från de utredningar som tidigare gjorts och från den försöksverksamhet som förekommit visar samtidigt enligt vår mening på svårigheterna att på ett enkelt och entydigt sätt avgränsa vad som skall räknas som särskilt värdefull arbetslivserfarenhet vid urvalet. Detta talar mot gemensamma, klart definierade poängberäkningsregler för särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. De urvalsregler vi föreslår innebär väsentligt utökade möjligheter för antagningsmyndigheten att vid den fria prövningen ta hänsyn till meriter som inte är möjliga att meritvärdera inom ramen för den formella poängberäkningen. En prioritering av sökande med för högskoleutbildningen särskilt relevant erfarenhet bör därför normalt sett kunna göras inom ramen för den fria prövningen. Samtidigt anser vi det vara väsentligt att i större omfattning än vad den fria prövningen medger kunna tillgodoräkna sådan arbetslivserfarenhet som bör ges ett särskilt meritvärde, i den mån man inom ett visst område finner detta möjligt. En sådan tillämpning måste grundas på separata analyser och beslut för enskilda utbildningslinjer, där de speciella krav som kan ställas utifrån de olika utbildningarnas syfte och innehåll vägs in i bedömningen. Vi har övervägt olika modeller för tillgodoräknande av sådan särskilt relevant arbetslivserfarenhet.

l Den av UHÄ tidigare föreslagna modellen, som innebär att vid lika jämförelsetal sökande med särskilt värdefull arbetslivserfarenhet går före andra sökande. Metoden innebär enligt vår mening att alltför låg vikt ges åt denna erfarenhet i relation till bl.a. det administrativa merarbete som tillgodoräknandet medför. 2 Poängen för arbetslivserfarenhet uppnås efter kortare tid om en viss andel utgörs av särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Denna modell har vissa fördelar, bl.a. ger den inget absolut företräde för sökande med särskilt värdefull arbetslivserfarenhet, samtidigt som sökande stimuleras att skaffa sig sådan erfarenhet. Å andra sidan bedömer vi det vara väsentligt att den sökande för att få poäng för arbetslivserfarenhet har arbetat under så lång tid att han hunnit tillgodogöra sig tillräckligt med erfarenheter från arbetslivet. En nedkortning av minimitiden för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet ter sig mot den bakgrunden mindre lämplig. 3 En viss del av den arbetslivserfarenhet som åberopas måste utgöras av särskilt värdefull verksamhet för att poäng för arbetslivserfarenhet skall ges. I praktiken innebär detta att särskilt värdefull arbetslivserfarenhet kan bli obligatorisk för den del av platserna på utbildningslinjer med hög antagningspoäng till vilka arbetslivserfarenhet tillgodoräknas. Detta är enligt vår mening olämpligt som en generell metod. Ordningen kan emellertid vara användbar för utbildningslinjer där det anses särskilt angeläget att de studerande har en relevant arbetslivserfarenhet utan att man för den skull vill ställa krav på att samtliga antagna har sådan erfarenhet. 4 Om särskilt värdefull arbetslivserfarenhet av viss omfattning, förslagsvis sex månader, ingår i den arbetslivserfarenhet som åberopas,

Urval till utbildningslinjer l87

ges tilläggspoäng. Vikten för särskilt värdefull arbetslivserfarenhet blir beroende av poängtillskottets storlek. Fördelen med att ge en tilläggspoäng för så kort tid som sex månader är att ungdomar uppmuntras att söka arbete med anknytning till tilltänkt utbildning, samtidigt som den som byter studieplaner också kan skaffa sig annan relevant erfarenhet utan att behöva arbeta längre än de 15 månader som ger poäng. 5 I avsnitt 9.6 föreslår vi att speciella urvalsinstrument skall kunna användas vid urvalet som komplement till de gängse urvalsreglerna. Denna antagning föreslås omfatta högst en tredjedel av platserna och förutsätta särskilt beslut av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. Det är möjligt att inom ramen för en sådan verksamhet också meritvärdera särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Fördelen med detta alternativ är att man inte i förväg binder sig vid en viss teknisk lösning för hur tillgodoråknandet skall göras, utan formerna kan anpassas till de speciella förutsättningar och önskemål som kan finnas för en särskild utbildningslinje. Vi föreslår därför att särskilt värdefull arbetslivserfarenhet - vid sidan av den fria prövningen och efter särskilt beslut av den myndighet som fastställer utbildningsplanen - skall kunna tillgodoräknas inom ramen för denna bestämmelse. Maximeringen till högst en tredjedel av platserna innebär att antalet platser som berörs av värderingen av särskilt värdefull arbetslivserfarenhet maximeras. Vi bedömer dock att denna andel i de flesta fall är tillräcklig. Om man i något fall önskar tillgodoräkna särskilt relevant arbetslivserfarenhet till en större del av platserna kan detta uppnås efter särskilt beslut av statsmakterna.

Vi föreslår således i första hand modell 5. Beroende på vad som bedöms lämpligt i det enskilda fallet bör också modell 4 kunna tillämpas, dvs. ett poängtillskott ges för minst sex månaders särskilt värdefull arbetslivser- farenhet. Poängtillskottet bör därvid mot bakgrund av våra förslag i övrigt -- vara förhållandevis lågt; vi föreslår O,l poäng. Därutöver bör det vara möjligt att tillämpa modell 3 - dvs. kräva att en viss del av arbetslivserfarenheten skall utgöras av särskilt värdefull arbetslivserfarenhet - för sådana där det bedöms som särskilt utbildningslinjer viktigt att de sökande som antas i provurvalet har erfarenhet som är relevant för resp. utbildningslinje. Våra förslag innebär att möjlighet ges att vid urvalet på flera olika sätt kunna beakta särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Oavsett vilken mo- dell för tillgodoräknande man väljer - utöver den fria prövningen förutsätts att den myndighet som fastställer utbildningsplanen beslutar om vilka regler som skall gälla. Vid sidan av tillgodoråknandet av särskilt värdefull arbetslivserfarenhet vid urvalet bör - som nämnts i avsnitt 8.8 - sådan erfarenhet i framtiden i ökad utsträckning kunna vara ett behörighetskrav för utbildningslinjer där sådana krav är motiverade.

188 Urval till utbildningslinjer

9.7.6 Arbetslivserfarenhet i urvalssystemet

Vårt förslag till nytt urvalssystem innebär att urvalet görs i tre huvudgrupper som definieras efter de urvalsinstrument som används: - Betyg - Prov - Fri prövning

Inplaceringen av arbetslivserfarenheten i detta system är beroende av vilken betydelse man vill ge den vid urvalet. Vi har övervägt två olika alternativ för hur arbetslivserfarenhet bör tillgodoräknas:

Alternativ I betyg Tvåårig gymnasieskola

betyg + arbetslivserfarenhet Betygs_ urva l betyg Tre/ fyraårig

gymnasieskola betyg + arbetslivserfarenhet

prov Provurval prov + arbetslivserfarenhet

Fri prövning

Alternativ 2

tvåårig gymnasieskola, poäng för betyg Betygsurval tre/ fyraårig gymnasieskola, poäng för betyg

Prov- .. .. . poang for prov + arbetslivserfarenhet urval

Fri prövning

Urval till 189

utbildningslinjer

Alternativ 1 innebär att arbetslivserfarenhet räknas såväl i betygs- som i provurvalet. Om det skall finnas möjlighet att gå direkt från gymnasieskola till högskola förutsätter det att betygsurvalet delas in ytterligare så att poäng ges dels enbart för betyg, dels för betyg och arbetslivserfarenhet. Man bör då överväga en indelning också av provurvalet så att poäng ges dels enbart för prov, dels för prov och arbetslivserfarenhet.

Alternativ 2 innebär att poäng för arbetslivserfarenhet (ALE) tillgodoräknas bara i provurvalet.

Alternativ 2 är det från informationssynpunkt klart enklaste alternativet. Erfarenheterna av nuvarande kvotgruppssystem visar klart på nackdelarna med ett komplicerat kvotgruppssystem med många grupper/ undergrupper. Vi bedömer fördelarna från informationssynpunkt med alternativ 2 vara väsentliga. Detta alternativ bidrar också till att markera att huvudsyftet med betygsurvalet är att anta sökande som kommer mer eller mindre direkt från gymnasieskolan (jämför avsnitt 9.3). . Vi föreslår alltså att poäng för arbetslivserfarenhet ges endast i provurvalet. Vårt förslag beträffande fördelning mellan betygs- och provurvalen innebär att den vikt som ges åt arbetslivserfarenheten kan bli väsentligt olika för olika utbildningslinjer. Arbetslivserfarenhetens värde som urvalsinstrument måste också enligt vår mening kunna bedömas olika för olika utbildningar. För vissa utbildningar, t.ex. sådana som leder till yrken med social inriktning, är personlig mognad och livserfarenhet av avgörande betydelse för möjligheten att tillgodogöra sig utbildningen. För andra utbildningar kan däremot värdet av aktuella förkunskaper från gymnasieskolan behöva ges en högre prioritet. För de linjer där inga särskilda skäl talar för en annan fördelning föreslås lika många platser tillsättas i betygs- som i provurvalet. Vi har när vi bedömt vilken betydelse en sådan fördelning kommer att ge åt arbetslivserfarenheten också räknat med att en del av de platser som besätts vid den fria prövningen kommer att besättas av sökande med mera kvalificerade erfarenheter från arbetslivet. Ett av skälen för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet inom nuvarande urvalssystem är att den enskilde sökande därigenom ges möjlighet att påverka sin konkurrenssituation. De regler som vi nu föreslår innebär att i princip samtliga sökande får möjlighet att delta i urvalet med resultat från högskoleprovet. Det får genomföras ett obegränsat antal och mäter gånger studiefärdigheter som är möjliga att påverka genom att tillägna sig ökad studiefärdighet. Det ger de sökande möjligheter att påverka sin konkurrenssituation oavsett värderingen av arbetslivserfarenhet. De möjligheter som våra förslag ger att tillgodoräkna särskilt relevant arbetslivserfarenhet både vid den fria prövningen och på andra sätt - innebär en väsentlig förändring jämfört med dagens situation. Mot den bakgrunden bedömer vi att det, även med en viss minskning av andelen platser till vilka arbetslivserfarenhet ger poäng, sammantaget blir en ungefär oförändrad vikt för arbetslivserfarenheten vid urvalet.

190 Urval till utbildningslinjer

9.7.7 Poängvärdering av arbetslivserfarenhet

Vi har ovan föreslagit att arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas enbart i provurvalet. Poängvärderingen av arbetslivserfarenhet skall därför vägas mot den poäng som högskoleprovet kan ge. Provet ger i dag poäng i skalan 0,0 - 2,0. Som vi redovisat i avsnitt 9.4.8 bör denna skala kunna bibehållas i stort sett oförändrad, eftersom den visat sig väl kunna skilja de sökande åt och en ytterligare differentiering av skalan därmed inte är nödvändig. Vi föreslår dock som nämnts ovan i avsnitt 9.4.8 att det skall krävas minst 0,1 poäng på högskoleprovet för att få delta i provurvalet. Poängvärderingen av arbetslivserfarenhet bör anpassas till denna skala. Detta ger andra förutsättningar än de som gäller i nuvarande regelsyshar sin största betydelse i kombination med tem, där arbetslivserfarenhet som ges i skalan 1,0 - 5,0, och som i praktiken varierar mellan betygen, 3,0 och 5,0 bland de sökande. Poängvärderingen av 15 månaders arbetslivserfarenhet är beroende av om det skall vara möjligt att bli antagen i provurvalet utan att ha någon arbetslivserfarenhet. Vårt förslag till urvalssystem förutsätter vikt vid urvalet dock - för att arbetslivserfarenhet skall ges tillräcklig att denna till i första hand tillgodoses vid möjlighet direktövergång Det bör dock inte göras helt omöjligt för en sökande som betygsurvalet. fått ett lågt betyg men som uppnått ett högt resultat på högskoleprovet att utan poäng för arbetslivserfarenhet kunna antas i provurvalet. Mot den bakgrunden föreslår vi att poängen för de första 15 månaderna sätts till 0,5. Värderingen av de sju års arbetslivserfarenhet som enligt vårt förslag skall krävas för att uppnå ”det andra steget” bör vara sådan att den påtagligt underlättar för äldre sökande att bli antagna, men samtidigt framför inte så hög att dessa ges ett absolut företräde yngre sökande på högskoleprovet. Mot den bakgrunden föreslår vi

oavsett prestation

att de som uppnår sju års arbetslivserfarenhet får ytterligare 0,5 poäng - - för högskoleprovet sammanlagt 1,0 poäng att läggas till poängen i provurvalet.

9.7.8 Heltid - deltid

Nuvarande regler innebär att arbetslivserfarenheten måste omfatta minst halvtid för att tillgodoräknas. Poäng för deltidsarbete omräknas beroende på deltidens omfattning. Så ger t.ex. 15 månader på heltid 1,0 poäng, på halvtid 0,5 poäng och på 75 procent 0,8 poäng. Vi anser att differentieringen av poängberäkningen är tveksam redan i nuvarande regelsystem. De erfarenheter som inhämtas genom deltidsarbete kan ofta nogjämställas med de erfarenheter som heltidsarbete ger. Den differentierade poängsättningen innebär också en inte oväsentlig administrativ belastning på antagningsmyndigheten. Nya anställningsformer, t.ex. den s.k. ungdomslagen, medför vidare gränsdragningsproblem. Det kan finnas skäl att anpassa den nedre gränsen för deltidsarbete till de regler som gäller på arbetsmarknaden. Så är t.ex. för statligt reglerade

Urval till 19l

utbildningslinjer

och kommunala tjänster den nedre gränsen för inrättande av tjänst 40 procent och samma gräns gäller för att uppnå fullständiga sociala förmåner. Inte minst det förhållandet att flertalet personer med deltidsarbete i intervallet 40-50 procent är kvinnor gör en sådan anpassning angelägen. Mot denna bakgrund är det naturligt att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet som omfattar minst 40 procent av heltid. Vi föreslår därför att poäng ges för arbetslivserfarenhet som omfattar minst 40 procent av heltid och att ingen differentiering görs beroende på tjänstgöringsgrad.

9.7.9 Våra i

förslag sammanfattning

E] Arbetslivserfarenhet bör liksom i dag ge poäng vid urvalet. D Samma erfarenheter som i dag bör tillgodoräknas, dvs. även tillsyn av eget barn eller annan anhörig liksom militärtjänst. E] Arbetslivserfarenhet bör tillgodoräknas endast i provurvalet, där poängen adderas till provpoängen. EI Arbetslivserfarenhet på minst 40 procent av heltid bör räknas lika som heltid. 15 månaders arbetslivserfarenhet bör ge 0,5 poäng. Sju års arbetslivserfarenhet bör ge sammanlagt

DEC]

1,0 poäng. Särskilt relevant arbetslivserfarenhet bör normalt tillgodoräknas vid den fria prövningen. Därutöver bör sådan arbetslivserfarenhet efter särskilt beslut - kunna ges extra meritvärde vid urvalet till viss linje, eller vara ett krav för att poäng för arbetslivserfarenhet skall ges.

9.8 för av

Regler meritvärdering betyg

9.8.1 Allmänt

Huvudregeln i nuvarande regelsystem är att betygen i samtliga obligatoriska ämnen i avgångsbetyget räknas, oavsett i vilken årskurs ämnet avslutats. Vi anser denna regel vara väl motiverad. Ett ämnes årskursplacering bör inte vara avgörande för om det skall tillgodoräknas. Även betyg i ämnen som avslutats i tidigare årskurser bör därför räknas. bör därför - liksom i nuvarande - vara att Huvudregeln regelsystem betygen i samtliga obligatoriska ämnen i avgångsbetyget räknas, oavsett i vilken årskurs ämnet avslutats.

9.8.2 Borträknande av de

lägsta betygen

Enligt nuvarande regler får - om avgångsbetyget innehåller fler än tio betyg de tvâ lägsta betygen räknas bort om de inte krävs för särskild behörighet. Möjligheten att räkna bort de lägsta betygen kan motverka

i 192 Urval till .

utbildningslinjer

att få höga betyg i alla ämnen. Denna möjlighet bör pressen på eleverna därför finnas kvar. Det bör påpekas att härutöver den Viktning av vissa ämnesbetyg som vi föreslår i det följande innebär att betygen i de ämnen

som inte ”viktas upp får mindre betydelse.

Speciella regler gäller för närvarande för tillgodoräknande av betyget i idrott med innebörden att detta inte skall kunna sänka medelbetyget. Bakgrunden torde vara en önskan att inte negativt påverka konkurrenssituationen för den som t.ex. på grund av handikapp har fått ett lågt i idrott. Den nuvarande bestämmelsen har - tillsammans med betyg - resulterat Det skulle övriga regler i ett ganska krångligt regelsystem. förenkla informationen om inte idrottsbetyget på detta sätt särbehandlades utan i stället i förekommande fall fick räknas in bland de ospeciñcerade ämnen som får strykas. Med denna lösning kommer elever med avgångsbetyg från linjer med tio eller färre betyg inte att få räkna bort sitt idrottsbetyg. Genom våra förslag kommer flertalet sökande att kunna delta också i provurvalet. Beroendet av gymnasiebetyget minskar därmed och regler som leder till ett enklare system bör kunna accepteras även om de kan vara till nackdel för enstaka sökande. Vi föreslår alltså - - får räknas bort om att de två lägsta betygen inkl. betyget i idrott antalet betyg överstiger tio. För att motverka att de studerande av betygstaktiska” skäl lägger ned mindre intresse på centrala ämnen med många veckotimmar bör bland de ämnen som stryks inte få ingå svenska, engelska och matematik. Vidare bör, som nu gäller, inte heller något av de ämnen som krävs för särskild behörighet få strykas. Detta innebär att betygen i ämnena svensoch matematik alltid bör räknas med vid medelvärdesbeka, engelska Vilka övriga ämnen som alltid skall räknas med kommer att räkning. variera beroende på sökt utbildning. De ämnen som vi här föreslår inte skall få strykas är samma ämnen som enligt vårt förslag nedan också skall kunna ges en högre vikt vid medelbetygsberäkningen.

9.8.3 Viktning av betygen

Eftersom gymnasiebetygen kan omfatta olika många ämnen och betyg att använda som urvalskriterium. I är det inte lämpligt betygsumman stället används medelbetyget, varvid antalet betyg blir oväsentligt samtidigt som medelbetyget speglar den sökandes betygsnivå. Med medelhär en strikt matematisk beräkning av medelbetyget, dvs. betyg förstås ingen hänsyn tas exempelvis till på vilken linje betyget har uppnåtts. kan variera mellan 1,0 och 5,0. Fram till början av Medelbetyget 1970-talet var Viktning av betyg vanligt förekommande vid antagningen till högskolan, varefter av olika skäl metoden med oviktade” medelbetyg infördes (en korrektare beskrivning är att alla betyg som togs med vid medelvärdesberäkningen gavs vikten ett). Ett väsentligt skäl för övervid medelvärdesberäkningen var att gången till lika vikt för alla ämnen man ville motverka att eleverna i gymnasiet koncentrerade sig på vissa ämnen och markera alla ämnens lika betydelse. Genom att två betyg ges i ämnet svenska kan detta ämne dock sägas ha vikten två.

sou l985z57 Urval till utbildningslinjer 193

Erfarenheten har visat att metoden med lika vikt för alla ämnen medfört att det lönar sig för eleverna att koncentrera sina studieinsatser på ämnen med låga timtal framför ämnen som är mera väsentliga för senare högskolestudier och därför givits höga timtal i gymnasieskolan. Under senare år har därför kraven på att åter införa någon form av viktning blivit allt starkare. Rent tekniskt har dessa krav haft två olika utgångspunkter, nämligen önskan att vikta i relation till arbetsinsatserna inom gymnasieskolan resp. i relation till vad som är väsentligt för mot- tagande högskoleutbildning. Utgångspunkten för förslaget om en viktning utifrån arbetsinsatsen i gymnasieskolan är att nuvarande system medför att eleverna lockas att ägna mera tid åt ämnen med låga timtal än åt karaktärsämnena med många veckotimmar. Om man i stället använder skolans veckotimtal som vikter skulle det löna sig för eleverna att prioritera studieinsatser i karaktärsämnena, medan ämnen med låga timtal skulle få den vikt vid medelvärdesberäkningen som svarar mot det utrymme de tilldelats på schemat. Det har också bedömts att detta skulle minska betygshetsen. Nackdelarna med en sådan ordning är dels att veckotimtalen varierar starkt mellan olika ämnen (från l upp till omkring 60), dels att antalet veckotimmar för olika ämnen varierar beroende på läroplansförändringar, försöksverksamhet, linjebyten etc. Om viktning införs utifrån antalet veckotimmar förutsätter det att antalet veckotimmar anges på betygsblanketten, vilket skulle medföra ett väsentligt merarbete för berörda inom skolan. Att strikt låta veckotimtalen utgöra vikter är därför varken rimligt eller praktiskt hanterligt. En viktning utifrån vad som är väsentligt för den mottagande högskoleutbildningen kan också vara svårhanterlig. Om man vill Finna den viktning som ger den bästa studieprognosen så kräver detta omfattande statistiska studier av sambanden mellan betyg och senare studieframgång på olika linjer. Dessa samband kan dessutom antas variera med tiden och resultaten torde ibland leda till mycket stora variationer i de viktningstal som skall ges betyg i olika ämnen. Det skulle också vara svårt att med denna metod bortse från vilken kurs som lästs i gymnasieskolan, något som skulle komplicera det hela ytterligare. Vi anser för vår del att det främsta skälet varför viktning av betygen bör övervägas är den positiva effekt som en sådan skulle kunna få på studierna i de centrala ämnena i gymnasieskolan. Viktningen utgör också en signal om vissa ämnens betydelse för de senare studierna. - vilket vissa undersökningar Därutöver torde tyder på en viktning medföra en viss ökning av medelbetygets prognosvärde, men knappast så stor att den kan bedömas ensam motivera ett från informationssynpunkt komplicerat system för viktning. Med beaktande av de nackdelar som de två nämnda metoderna har ligger det nära till hands att söka finna en tredje viktningsmetod som är rimligare och mera lätthanterlig. Den bör beakta såväl vilka ämnen som är arbetskrävande i gymnasieskolan som vilka ämnen som är väsentliga för senare högskoleutbildning. Erfarenheterna visar också att båda urvalsmetoderna pekar mot ungefär samma ämnen, vilket naturligtvis inte är någon tillfällighet. Det kan vidare noteras att de uppgifter om bristan-

l3 -Tillträde till högskolan

194 Urval till utbildningslinjer sou 1985:57

de förkunskaper som vi tagit del av oftast avser bristande kunskaper och färdigheter i svenska, engelska och matematik samt fysik och kemi. De tre förstnämnda ämnena har höga timtal både i grundskola och gymnasieskola, medan de tre sistnämnda är de oftast förekommande ämnena bland de särskilda behörighetskraven (se tabell 8.1). Även om vissa positiva effekter skulle kunna uppnås genom ett system med viktning av betygen kan det likväl ha nackdelar. Det kan motverka en önskvärd breddning av elevernas arbetsinsatser i gymnasieskolan och det riskerar att skapa ett krångligt regelsystem. Vi avstår därför från att föreslå att viktning skall införas generellt för alla utbildningslinjer. Å andra sidan har bl.a. olika utbildningsföreträdare fört fram starka önskemål om viktade medelbetyg. Vi föreslår därför att viktning skall kunna tillämpas vid urvalet till de utbildningar där man bedömer att positiva effekter kan uppnås härmed. Utgångspunkten för ett sådant viktningssystem bör vara att betygen i alla obligatoriska ämnen i avgångsbetyget skall räknas med i medelbetyget. Dessa bör för enkelhets skull ges vikten ett - bortsett från ämnen som enligt vårt förslag ovan inte skall tas med vid medelbetygsberäkningen. De ämnen som skall viktas bör ges en så hög vikt att de har förutsättningar att väsentligt påverka urvalet samtidigt som vikten inte får vara \ så hög att övriga ämnens betydelse enbart blir marginell. Vi bedömer att vikten tre är lämplig. För att reglerna för viktning skall bli enkla är det rimligt att de ämnen som skall ges högre vikt väljs bland ämnena svenska, engelska och matematik samt de ämnen som ingår i kraven för särskild behörighet. För enkelhetens skull bör endast en vikt utöver ett förekomma, dvs. endast vikterna ett och tre bör förekomma. En väsentlig fråga är vem som skall besluta om viktning och hur många ämnen som skall få viktas upp. För att göra viktningssystemet så enkelt och smidigt som möjligt föreslår vi att föreskrifter om viktning meddelas i utbildningsplanen, dvs. samma viktning bör tillämpas för samma linje över hela landet. Någon maximering av antalet ämnen som får ges vikten tre synes inte motiverad. Vid beslut om viktning bör dock beaktas att om alltför många ämnen viktas upp blir effekterna av viktningen snarast motsatta de önskade, eftersom detta främst leder till en markant låg vikt för de ämnen som inte viktas upp. Vårt förslag innebär att det av statsmakterna fastställda regelsystemet skall möjliggöra viktning av betygen enligt de principer vi nu redovisat. - Beslut om viktning måste dock - för att träda i kraft fattas för varje utbildningslinje av den myndighet som fastställer utbildningsplanen, dvs. för de allmänna utbildningslinjerna av UHÄ resp. styrelsen för lantbruksuniversitetet och för de lokala utbildningslinjerna av resp. högskoleenhet. Denna modell för viktning tillgodoser kraven på att ämnen med höga timtal i gymnasieskolan och ämnen väsentliga för senare högskoleutbildning skall kunna tillmätas större vikt än andra vid medelvärdesberäkningen. Trots att en stor variation kan uppstå mellan olika linjer bibehålls ett enhetligt system för viktningen. Genom att olika elever genom viktningen kan koncentrera sin studier på delvis olika skolämnen bör denna modell för viktning bidra till att något dämpa betygshetsen.

Urval till utbildningslinjer 195

Den föreslagna ordningen för viktning innebär att särskild uppmärksamhet behöver ägnas följande frågor:

EJ Avgångsbetygen från komvux har en avvikande uppbyggnad genom sin etappuppdelning av olika skolämnen, med betyg på varje etapp. l princip bör samma viktningsregler gälla för komvuxbetygen som för gymnasiebetygen. De exakta reglerna bör dock fastställas av UHÄ och SÖ. Cl Vissa gymnasielinjer har betyg i endast ett fåtal ämnen, t.ex. två betyg i svenska (sju veckotimmar), ett betyg i ett yrkesämne (ca 60 veckotimmar), ett eller två betyg i valfritt ämne (tre veckotimmar) samt idrott (fyra veckotimmar). Det är tveksamt om någon ytterligare viktning bör göras av svenskbetyget från dessa linjer. El Den till synes enkla modell för viktning som vi föreslår kan bli mera komplicerad än vad som framgår ovan, nämligen i de fall då det finns flera olika alternativa kombinationer av behörighetskrav. Detta är dock främst ett informationsproblem. EI Viktning av ämnen som ingår i de särskilda behörighetskraven medför att reglerna för värdering av betyg i behörighetskompletterade ämnen blir väsentligare än hittills. Om betyg i behörighetskompletterade ämnen bara sänker och aldrig höjer blir det än svårare att komplettera om sänkningarna multipliceras med vikten tre. Denna skärpning av reglerna för dem som kompletterat kan dock i viss mån uppvägas av att dessa i gengäld har möjlighet att antas via högskoleprovet, oberoende av om de bara har betyget 3 eller högre betyg i förkunskapsämnena.

Om en sökande har flera betyg i ett ämne (t.ex. om det i avgångsbetyget ingår betyg i ett ämne som krävs för behörighet men detta är lägre än 3 och ämnet därför har kompletterats) skall enbart det behörighetsgivande betyget viktas. Det ursprungliga betyget skall dock alltid ingå i medelvärdesberäkningen, men med vikten ett.

Tillgodoräknande av kompletteringsbetyg behandlas närmare i avsnitt 9.8.5.

Bland de invändningar som kan resas mot vårt förslag om viktning är att detta skulle innebära en återgång till de viktningssystem som tillämpades på 1960-talet och som man då fann anledning att frångå. De gamla Viktningssystemen var emellertid som regel mera extrema än det här skisserade förslaget; många ämnen fick vikten noll samtidigt som andra ämnen i en del fall hade högre vikter än tre. Viktningssystemen var också svåröverskådliga eftersom tekniskt sett olika regler för viktning använ- des för olika utbildningar. Det system som vi föreslår är således både enklare och mindre extremt än de tidigare kritiserade systemen. Erfarenheterna har också visat att ett s.k. oviktat medelbetyg har nackdelar som från början knappast förutsågs. Införandet av viktning gynnar de elever som redan i gymnasiet vet vilka högskoleutbildningar som de senare avser att söka. De som är osäkra kan dock alltid vinnlägga sig om goda studieresultat i svenska,

l96 Urval till utbildningslinjer

engelska och matematik, eftersom dessa ämnen ofta kommer att få högre vikt än ett och samtidigt alltid är till nytta för senare studieruDe elever som efter gymnasieskolan finner att de har satsat på fel ämnen har ändå kvar chansen att kunna konkurrera genom högskoleprovet, oberoende av gymnasiebetygets nivå och profil. För att bl.a. de olika tekniska detaljer som vi nämnt ovan skall kunna belysas ytterligare föreslår vi att SÖ och UHÄ får i uppdrag att utarbeta förslag till regler för viktning i enlighet med vad vi har skisserat. l den allmänna debatten har ofta framförts mer eller mindre tydliga förslag om en annan sorts viktning av betygen, som innebär att betyg från olika gymnasieskollinjer skulle räknas på olika sätt. Detta är i strikt mening inte en fråga om beräkning av viktade medelbetyg, utan innebär i praktiken förslag om att ge olika poäng för betyg från olika linjer, bl.a. att kunna ge olika poäng för samma betyg i samma ämne på olika linjer. Vi bedömer både av principiella och praktiska skäl ett sådant förfarande som mindre lämpligt. Vi anser det t.ex. vara svårt att rangordna och poängvärdera betyg i samma ämne på olika linjer. Att samma kunskaper och färdigheteri ett ämne kan ge olika betyg på olika linjer är en naturlig konsekvens av olika läroplaner och av det relativa betygsystemet. Att vissa linjer är svårare eller mera arbetskrävande måste accepteras även om skillnaderna ibland kan synas väl stora - men till en del kompenseras detta av skillnader i medelbetygsnivån (se kapitel 6). Genom vårt förslag att en stor del av platserna skall besättas utifrån resultatet på högskoleprovet kommer för övrigt sökande med god studiefärdighet, men som inte fått så högt gymnasiebetyg, att få goda möjligheter att antas.

9.8.4 Meritvärdering av gymnasieskolbetyg med få ämnen

Enligt timplanerna för gymnasieskolan varierar antalet betyg i obligatoriska ämnen på olika linjer inom vida gränser. Tabell 9.2 ger en ungefärlig bild av detta.

Tabell 9.2 Antal betyg i obligatoriska ämnen på olika linjer enligt gymnasieskolans läroplan. Varje gymnasieskollinje har räknats en gång, antalet betyg kan variera mellan olika grenar på samma linje. Antalet obligatoriska ämnen kan också variera beroende på om samma eller olika tillvalsämnen lästs i årskurs l och 2.

Antalbetyg 5-6 9-10 10-12 13-16 18- Antal linjer 8 3 5 8 l

Betyg från samtliga studieförberedande linjer omfattar minst tio ämnen. Linjer med fem-sex betyg omfattar två betyg i svenska, ett yrkesförberedande s.k. blockämne, idrott samt ett å två av ämnena engelska, B-språk, C-språk, religionskunskap, psykologi, samhällskunskap, kon-

sumentkunskap, matematik eller bild och musik. Övergången till hög-

skolan från sistnämnda linjer är mycket låg och dessa studerande måste

alltid komplettera minst ett ämne för att uppnå allmän behörighet. För

Urval till utbildningslinjer 197

att dessutom uppfylla kraven på särskild behörighet måste sådana sökande som regel komplettera med ytterligare ett par ämnen. Vi föreslår att samma regler skall gälla för dessa sökande som för övriga sökande vid betygsurval.

9.8.5 Meritvärdering av kompletteringsbetyg

En utgångspunkt för våra förslag är att reglerna bör vara sådana att de studerande som vill ändra sin studieinriktning också skall kunna göra detta och att den utbildning de redan har skall tillgodoräknas. De som t.ex. gått igenom en tvåårig utbildning i gymnasieskolan och vill påbörja en högskoleutbildning som kräver förkunskaper som ges bara på tre/ fyraåriga linjer bör genom kompletteringsstudier i komvux eller på annat sätt kunna bli behöriga. Meritvärderingsreglerna vid urvalet bör vara utformade så att de tar tillvara den information som bedöms vara mest relevant från prognossynpunkt. De bör också vara sådana att de inte stimulerar till ”taktiskt” beteende på så sätt att det upplevs som lättare att bli antagen genom att t.ex. gå en tvåårig gymnasieutbildning och därefter komplettera förkunskapsämnena i stället för att gå en treårig utbildning som direkt ger den avsedda behörigheten. Det kan visserligen te sig naturligt att den som genom kompletteringsstudier förbättrar sina kunskaper i ämnen som är av särskild betydelse för den högskoleutbildning han eller hon avser att söka också skulle kunna förbättra sin urvalspoäng genom sådana studier. Frågan om tillgodoräknade av andra utbildningsmeriter än medelbetyg är dock komplicerad. Det är uppenbart att såväl betyg från behörighetskompletteringar som andra utbildningsmeriter ofta innebär att den studerande har väsentliga kunskaper utöver vad som framgår av medelbetyget. Ett tillgodoräknande av sådana meriter skulle även kunna innebära en möjlighet för den enskilde att påverka sin konkurrenssituation genom att skaffa sig bättre förkunskaper. Tre väsentliga generella invändningar kan emellertid anföras mot tillgodoräknande av betyg från denna typ av studier: CI Tilläggsmeriter av det nyssnämnda slaget kan ofta uppnås på en godtyckligt utdragen tid, vilket innebär att de inte har samma prognosvärde som medelbetyget från gymnasieskolan, som mäter studieprestationen under en begränsad tidsperiod. Tillgodoräknande av kompletteringsbetyg strider således mot önskemålet att meriteringen skall ske på lika villkor. E] Möjligheten att tillgodoräkna kompletteringsbetyg påverkar naturligtvis också de studerandes beteende, så att en del anpassar sina studier till kompletteringsmöjligheterna. Detta kan motverka andra grundläggande syften med tillträdesreglerna, t.ex. att stimulera eleverna att välja en linje i gymnasieskolan som direkt förbereder för den högskoleutbildning de är intresserade av. Konkurrenskompletteringsmöjligheter torde också kunna bidra till att förstärka den sociala selektionen. D Tillgodoräknande av kompletteringsbetyg kan - på samma sätt som nuvarande regler för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet -leda

198 Urval till utbildningslinjer

till en ”väntrumseffekt” genom möjligheten att ackumulera poäng. Vid urvalet till eftertraktade utbildningar kan kompletteringsstudier i ett eller flera ämnen bli obligatoriska för alla som inte har toppbetyg, vilket skulle försena övergången till högskolan. Vi har ovan föreslagit regler för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet som skall förhindra en sådan effekt, och vi finner det angeläget att reglerna för meritvärdering av betyg utformas med samma syfte.

Som stöd för våra konstateranden kan vi t.ex. åberopa ett uttalande av professorerna Sten Henrysson och Ingemar Wedman vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå, vilka på uppdrag av UHÄ i en rapport 1982 har kommenterat gymnasieutredningens förslag till nytt betygsystem för gymnasieskolan och därvid även allmänt kommenterat betygens prognosvärde. De konstaterar där bl.a. att - tenderar att försämra kompletteringar (av gymnasiebetyget) prognosvärdet konkurrenskomplettering gynnar den som har god ekonomi och stöd och uppmuntran från hemmet - vissa elever som till varje pris vill komma in på vissa utbildningar söker utnyttja alla luckor och möjligheter för att uppnå maximala betygsummor och medelbetyg.

Under 1960-talet och tidigare fanns det olika regler för tillgodoräknande av studiemeriter som i praktiken medförde att en studerande kunde komma in även på eftertraktade utbildningar trots ett dåligt studentbetyg. Det fanns både möjligheter att höja studentbetyget och att få extra poäng genom akademiska studier. Detta medförde kompletteringsstudier av betydande omfattning, antingen i form av ett mindre eller större antal akademiska betyg eller i form av en hel examen som enbart syftade till att bli antagen till en mera åtråvärd utbildning. Till fördelarna hörde en mindre betygshets än i dagens skola och att en del nybörjare hade väsentligt bättre förkunskaper än vad enbart gymnasieutbildnin gen gav. Till nackdelarna hörde att många studerande ägnade flera års studier enbart åt att skaffa sig kompletteringsmeriter, utan hänsyn till studiernas användbarhet för senare yrkesverksamhet. Detta blev ett problem för de många som efter mer eller mindre framgångsrika kompletteringsstudier inte blev antagna till tilltänkt utbildning. De omfattande kompletteringsstudierna var vidare en ekonomisk belastning för såväl de enskilda som samhället. Undersökningar visade att konkurrenskompletteringen inte generellt medförde bättre studeranderekrytering till de eftertraktade utbildningutan det fanns - arna, helt naturligt en tendens till att ju mera omfattande konkurrenskompletteringen varit, desto sämre var studentbetyget. I den tidigare nämnda rapporten Antagning till spärrade ämnen inom filosofisk fakultet m.m. (UKÄ 1965) redovisades t.ex. tre undersökningar av studentbetygens prognosvärde, vilka samtliga visade att andra urvalskriterier än originalstudentbetyget hade sämre prognosvärde för de senare högskolestudierna. Mot denna bakgrund tog man successivt bort möjligheten att höja poängen genom konkurrenskomplettering.

SOU l985 :57 Urval till utbildningslinjer 199

I l Finland och Norge tillämpas för närvarande regler som medför omfattande konkurrenskomplettering, i Norge bl.a. genom att man i efterhand får tentera om enskilda gymnasieämnen och i Finland genom att-man har inträdesprov på gymnasiekunskaperna. Detta medför att det i dessa länder är ett stort antal ungdomar som använder ett eller flera år efter gymnasiet till att repetera gymnasiekurserna med sikte på senare antagning till högskoleutbildning. (Se bilaga 4.) Trots att studier för att höja betygen utöver vad som krävs för behörigheten eller för att på annat sätt förbättra sin konkurrensförmåga för urvalet medför att den enskilda studerande som regel har bättre kunskaper anser vi att sådana studier normalt inte bör tillgodoräknas vid urvalet. Skälen är de ovan anförda, nämligen att konkurrenskomplettering som regel inte bidrar till ett bättre urval av studerande, att den tenderar att bidra till ökad social selektion vid urvalet och att den medför ökade kostnader såväl för den studerande som för samhället. Vi har diskuterat tre olika alternativ för tillgodoräknande av kompletteringsbetyg:

Alternativ A innebär att kompletteringsbetygen inte alls påverkar betygs- Detta alternativ överensstämmer med de av KU och KK poängen. som gällde åren 1977-1983. Regeln är enkel att föreslagna reglerna informera om, men innebär att betygen i de för resp. högskoleutbildning särskilt relevanta ämnena - de som kompletterats för behörighet - inte alls meritvärderas. Vår allmänna strävan att stärka de centrala färdighetsämnenas betydelse talar mot detta alternativ, liksom den möjlighet till viktning av betygen som vi föreslår. Alternativ B innebär att kompletteringsbetygen räknas till sitt fulla värde, dvs. kan såväl sänka som höja betygspoängen. Detta alternativ innebär att man öppnar möjligheten till s.k. konkurrenskomplettering. Det kan visserligen vara tilltalande att de sökande skulle kunna förbättra sitt konkurrensläge genom att öka sin kunskap i de för resp. högskoleutbildning mest relevanta ämnena, men erfarenheterna av sådana regler har också klart negativa aspekter. Så måste t.ex. slutsatserna av erfarenheterna från Norge, där man vid urvalet till bl.a. läkarlinjen tillåter konkurrenskomplettering, bli att man vid urvalet till utbildningar med härd platskonkurrens riskerar att skapa en situation som innebär krav för flertalet sökande att läsa om flera ämnen i avgångsbetyget. Vi anser därför, som redan nämnts, att konkurrenskomplettering inte bör få förekomma. Å andra sidan är det rimligt att en sökande som på gmnd av särskilt intresse framgångsrikt studerat ämnen med särskild betydelse för den högskoleutbildning han söker skall kunna tillgodoräkna sig detta vid urvalet. Om detta sker inom ramen för de formella meritvärderingsreglerna riskerar man dock att få en situation som den ovan beskrivna, där i praktiken flertalet sökande till vissa utbildningar tvingas läsa om äm- nen. Lösningen bör i stället vara att sådan utbildning på samma sätt som särskilt relevant arbetslivserfarenhet - inom ramen tillgodoräknas för den fria prövningen. Därigenom bör det vara möjligt att ta hänsyn till olikartade - extraordinära - av uppenbart värde utbildningsmeriter

200 Urval till utbildningslinjer

för den sökta utbildningen. Eftersom den fria prövningen inte styrs av detaljerade regler riskerar den inte heller att på samma sätt styra de sökandes beteende på ett oönskat sätt. Tillgodoräknandet av olika ”tilläggsmeriter bör ske i så begränsad omfattning och i sådan form att taktiskt betingade kompletteringsstudier inte blir vanligt förekommande. Våra förslag till urvalsregler innebär också att den enskilde genom provurvalet får en möjlighet som inte finns i dag att visa förbättrade studiefärdigheter. Vi menar att denna möjlighet är ett bättre och mera ekonomiskt alternativ än generella möjligheter till konkurrenskomplettering. Alternativ Cinnebär att kompletteringsbetyg kan sänka men inte höja betygspoängen. Denna regel gäller för närvarande. Även detta alternativ har nackdelar; det har skapat informationsproblem och det innebär särskilt i kombination med viktning «- att det ställs hårda krav på kompletterande sökande med medelbetyg över 4,0. l flertalet fall måste dessa läsa in betyget 5 i kompletteringsämnena om dessa inte skall sänka betygspoängen. I övrigt stämmer dock detta alternativ bäst överens med vår strävan att ge möjlighet till kompletteringsstudier utan att inbjuda till oönskat taktiskt studieplanerande. Möjligheten att antas via högskoleprovet minskar de negativa effekterna av ett eventuellt sänkt medelbetyg. Vi föreslår mot denna bakgrund att den nuvarande regeln består, dvs. betyg i ämnen som kompletterats för behörighet bör kunna sänka men inte höja betygspoängen. Vi har prövat också andra styrmedel vid utformningen av meritvärderingsreglerna för att stimulera elever att välja en sådan linje i gymnasieskolan som direkt ger behörighet för den högskoleutbildning man är intresserad av. Ett sådant styrmedel skulle kunna vara att vid urvalet till utbildningslinjer, som kräver kunskaper i ämnen som läses bara på tre/fyraåriga linjer, inte låta sökande från tvååriga linjer i gymnasieskolan delta i betygsurvalet. Syftet med en sådan regel skulle vara att klart markera att sökande till sådana utbildningslinjer i högskolan som kräver kunskaper som kan inhämtas bara på tre/fyraåriga linjer också förväntas gå en tre/fyraårig linje i gymnasieskolan som direkt ger den avsedda behörigheten. Genom att elever från tvååriga linjer endast skulle kunna konkurrera i provurvalet skulle detta explicit framhävas. Vi har dock funnit en sådan metod vara mindre lämplig. Den skulle innebära att bedömningen av elevernas studieprestationer under två är i gymnasieskolan inte alls skulle påverka urvalet. Den ökande flexibiliteten i gymnasieskolan vad gäller ämnens placering i årskurser/linjer talar också mot detta alternativ. För flera linjer i högskolan kommer det även i framtiden att vara mest naturligt att ha gått en tvåårig linje i gymnasieskolan. Ett annat alternativ, avsett att förhindra alltför omfattande kompletteringar, är att maximera det antal kompletteringsbetyg som tillåts vid - oavsett från vilken betygsurvalet linje i gymnasiekolan avgångsbetyget är. Överskrids detta antal skulle betyget inte meritvärderas vid urvalet, utan den sökande skulle hänvisas till provurvalet. Även detta alternativ syftar till att motverka att sökande väljer en gymnasieutbildning

sou l985:57 Urval till utbildningslinjer 201

där det är förhållandevis enkelt att få höga betyg för att därefter komplettera ett eller flera behörighetsämnen. Vi bedömer att en rimlig gräns för antalet kompletteringsbetyg är tre. Sökande med flera än tre kompletteringsbetyg skulle enligt detta alternativ inte få delta i betygsurvalet. Antalet sökande med fler än tre kompletteringsbetyg är dock mycket begränsat i dag. Även om antalet ämnen som krävs för särskild behörighet kommer att öka torde en regel med avsedd innebörd endast komma att beröra ett fåtal sökande. Från informationssynpunkt är regeln också komplicerad. Sökande med kompletteringsbetyg kan komma att för vissa utbildningslinjer de sökt få konkurrera på sina betyg, för andra inte. Man kan också ifrågasätta om antalet kompletteringsbetyg är ett relevant mått på hur ”taktiskt” man valt i gymnasieskolan. Flertalet sökande med kompletteringsbetyg från komvux bedöms enligt de kontakter vi haft med företrädare för komvux -- vara sådana som inte valt ”taktiskt” utan som faktiskt förändrat sina studieplaner. Gränsen för antalet tillåtna kompletteringsbetyg måste också bli godtycklig. Vi bedömer därför att nackdelarna med metoden inte uppvägs av de fördelar den kanha genom att förmå elever att välja en adekvat linje i gymnasieskolan. Vår sammanfattande bedömning är alltså att även denna metod är olämplig. Vi föreslår därför att sökande får delta i betygsurvalet oavsett antalet kompletteringsbetyg. En viktig förutsättning är dock att betyg från komvux blir likvärdiga med betyg från gymnasieskolan (jämför avsnitt 9.1 l).

9.8.6 Betyg i frivilligt ämne (utökad studiekurs)

Betyg i ämne som lästs som frivilligt ämne(utökad studiekurs) räknas för närvarande med vid medelvärdesberäkningen bara om ämnet krävs för särskild behörighet och kan då såväl sänka som höja medelbetyget. Den nuvarande regeln har tillkommit för att elever skall kunna läsa ett extra ämne utan att riskera att deras konkurrenssituation försämras. Samtidigt ställs högre krav på prestationer i ämnet om man söker en utbildning som kräver ämnet för särskild behörighet. Till skillnad mot betyg i ämnen som kompletterats kan betyg i utökad studiekurs också höja medelbetyget. Med tanke på den annorlunda och mera krävande studiesituation som det innebär att läsa ett extra ämne parallellt med övriga ämnen i gymnasieskolan jämfört med att läsa in ämnet i komvux finner vi dock detta motiverat. Eventuella förändringar av regeln för tillgodoräknande av betyg i frivilliga ämnen bör syfta till att ytterligare stimulera elever att läsa frivilliga ämnen. Särskilt har framhållits att elever på fyraårig teknisk linje bör uppmuntras att läsa biologi som utökad studiekurs. Olika förändringar är tänkbara. En lösning är att betyget i frivilliga ämnen över huvud taget inte skall påverka medelbetyget. Å andra sidan är det rimligt att betyget i ett ämne som lästs som utökad studiekurs räknas med om ämnet krävs för särskild behörighet. Det har emellertid visat sig att elever avstår från att läsa frivilliga ämnen på grund av att betygsmedelvärdet kan sänkas. Ett sätt att stimulera elever att läsa frivilligt ämne kan vara att betyg i frivilligt ämne enbart kan höja betygsmedelvärdet. Vi har

202 till

,Urval

utbildningslinjer

övervägt att alla frivilliga ämnen, oberoende av om de krävs för behörighet eller ej, skall få medräknas i medelbetyget om de höjer medelvärdet. Vi kan emellertid inte utesluta att en sådan möjlighet skulle kunna leda till taktiska val av ämnen av liten relevans för de fortsatta studierna, eftersom frivilliga ämnen kan väljas bland samtliga ämnen i gymnasieskolan. Endast betyg i sådana frivilliga ämnen som har relevans för den sökta högskoleutbildningen bör därför få tillgodoräknas. Vi föreslår en ändring av regeln med innebörden att betyg i frivilligt ämne bara medräknas vid medelvärdesberäkningen om det krävs för särskild behörighet och att det då bara skall kunna höja medelbetyget. En sådan regel leder visserligen till att regelsystemet blir mera komplicerat, eftersom andra regler gäller för betyg som i efterhand kompletterats för behörighet. Dessa skall enligt våra förslag bara kunna sänka betygsmedelvärdet. Denna nackdel från informationssynpunkt uppvägs dock enligt vår mening av att det vi föreslår kan stimulera flera elever att läsa frivilliga ämnen i gymnasieskolan.

9.8.7 Meritvärdering av betyg från påbyggnadsutbildning i

gymnasieskolan

Våra överväganden om meritvärderingen av kompletteringsbetyg har bl.a. utgått från den speciella studiesituation som karakteriserar kompletteringsstudier inom komvux, som innebär att den studerande i princip kan lägga ned den tid som erfordras för att uppnå ett visst betyg. l detta avseende bedrivs studierna inom en påbyggnadsutbildning, t.ex. den nuvarande ettåriga vårdinriktade kompletteringskursen (vårdklossen”), med andra förutsättningar. Studietakten är bestämd och även i övrigt bedrivs studierna under former som mera liknar gymnasieskolans. Vi finner därför skäl att överväga om andra regler bör gälla vid meritvärdering av betyg från en sådan påbyggnadsutbildning än för betyg som kompletterats på gängse sätt. En tänkbar förändring vore att meritvärderingen skulle baseras enbart på betygen från påbyggnadsutbildningen, eftersom denna är speciellt inriktad på den aktuella högskoleutbildningen. Detta förutsätter emellertid att ämnesutbudet inom påbyggnadsutbildningarna är relativt brett och antalet betyg därmed inte alltför begränsat. Att döma av det arbete som pågår inom SÖ torde dock ämnena inom påbyggnadsutbildningarna - bl.a. av tidsskäl - åtminstone inledningsvis komma att bli enbart de som krävs för särskild behörighet till resp. högskoleutbildning. Antalet betygsatta ämnen blir med denna utformning alltför litet för att urvalet skall kunna baseras enbart på dessa. Vi har därför kommit till slutsatsen att betygen från påbyggnadsutbildningen bör läggas ihop med betygen i avgångsbetyget från gymnasieskolan vid meritvärderingen. De bör därvid kunna såväl höja som sänka betygspoängen. Erfarenheterna av betygsättningen på den ettåriga vårdinriktade kompletteringskursen och meritvärderingen av dessa betyg vid urvalet till högskolan är att eleverna på grund av konkurrensen vid urvalet till högskolan anser sig vara pressade att skaffa sig höga betyg på två utbildningar, dels på den ursprungliga gymnasieutbildningen, dels på

SOU 1985 :57 Urval till utbildningslinjer 203

kompletteringskursen. Vi finner det angeläget att principerna för betygsättning av eleverna på påbyggnadsutbildningar anpassas så att hänsyn tas till den selektion som skett vid intagningen till dessa. Så borde t.ex. mycket av nuvarande problem med betygsättningen inom den vårdinriktade kompletteringskursen kunna avhjälpas om man vid betygsättningen tog hänsyn till att elevgruppen ofta har en högre kunskapsnivå än genomsnittet. Eftersom utbildningen i princip följer samma kursplan som vårdlinjen bör betygskraven vara jämförbara med kraven på vårdlinjen (samma referensgrupp).

9.8.8 Våra förslag i sammanfattning

D Vid beräkning av betygsmedelvärdet bör betygen i obligatoriska ämnen i avgångsbetyget medräknas. D De två lägsta betygen bör få räknas bort - dock inte betyg i svenska, engelska, matematik och ämnen som krävs för särskild behörighet. D Viktning av betyg bör få tillämpas. Endast vikterna ett och tre bör användas. Ämnen som ges vikten tre bör väljas bland svenska, engelska, matematik samt de ämnen som krävs för särskild behörighet. D Betyg i ämne som kompletterats för behörighet bör kunna sänka men inte höja betygsmedelvärdet. D Betyg i frivilligt ämne som krävs för behörighet bör kunna höja men inte sänka betygsmedelvärdet. D Betyg från påbyggnadsutbildningar i gymnasieskolan bör vid beräkning av betygsmedelvärdet läggas ihop med avgångsbetyget från gymnasieskolan.

9.9 Den fria prövningen

9.9.1 Bakgrund

l tidigare regelsystem (1967 års behörighetskungörelse, SFS 1967:450) har funnits en fri kvot, där de sökande prövats på allsidiga grunder. Även i dagens system för urval till gymnasieskolan finns en fri kvot som är till för sökande som av någon anledning måste bedömas individuellt. KU föreslog en fri kvot med i huvudsak samma syfte och utformning som den tidigare gällande. Utredningen framhöll sammanfattningsvis att ”... normer och regler inom den fria kvoten under inga förhållanden får bli så stela och fasta att syftet förfelas. Hur förfinat ett behörighetsoch meritvärderingssystem än görs, måste man räkna med förekomsten av ett antal sökande med så ovanlig erfarenhets- och utbildningsbakgrund att endast en bedömning efter fritt skön kan leda till även objektivt sett vanlig rättvisa. KK menade däremot att behovet av en fri kvot hade bortfallit i och med att den sökandegrupp, som tidigare endast bedömdes inom fri kvot, fick allmän behörighet och genom att det nya urvalssystemet tog hänsyn till också andra meriter än betyg. Däremot ansåg kommittén att det fanns ett behov av att göra en friare bedömning av vissa sökande så att en

204 Urval till utbildningslinjer sou 1935:57

person skulle kunna antas före sökande med poängmässigt bättre meriter. KK föreslog således att man med förtur skulle kunna anta sökande med sådana handikapp m.m. som motiverar att särskild hänsyn tas till sökandes behov av utbildning. Detta resulterade i nuvarande regel som innebär att antagningsmyndigheten får anta sökande som på grund av handikapp eller annan synnerlig omständighet bör erhålla företräde framför andra sökande i samma kvotgrupp (HF 5 kap. 40 §).

9.9.2 Behov av och syfte med en fri prövning

De nu gällande reglerna ger, som nämnts, små möjligheter för antagningsmyndigheten att anta sökande på grund av meriter som inte går att direkt värdera i de olika kvotgrupperna. Omfattningen av företrädesantagningen har också varit begränsad: mindre än en halv procent av platserna har tillsatts enligt företrädesbestämmelsen. Flertalet av dem som antagits med företräde har varit handikappade eller tvåspråkiga med minoritetsspråk som modersmål. Den ram som vi föreslår för den fria prövningen högst l5 procent av platserna på varje utbildnings- - utökade alternativ ger väsentligt möjligheter för antagningsmyndigheterna att väga in bedömningar av meriter som inte går att poängvärdera inom ramen för de formella meritvärderingsreglerna. Erfarenheterna från tillämpningen av tidigare regler, där en friare prövning gjorts inom en fri kvot, får sägas vara i princip positiva när det gäller den möjlighet reglerna gav att bedöma meriter som inte gått att passa in i det formella poängberäkningssystemet. Möjligheten att göra individuella helhetsbedömningar utan någon högre grad av formalisering blev dock begränsade i och med att mängden sökande som skulle prövas inom den fria kvoten ökade. En betydande del av dem som bedömdes inom den fria kvoten var sökande med olika typer av äldre förutbildning som inte gick att direkt jämföra med nyare gymnasieutbildning. När de nya tillträdesreglerna infördes år 1977 fördes dessa sökande i stället till kvotgrupp 4, där de fick meritera sig med hjälp av högskoleprovet, som fungerade som ett gemensamt rangordningsinstrument för sökande med varierande studiebakgrund. De nu gällande reglerna har kritiserats för att leda till en alltför formell, rutinbetonad och opersonlig bedömning av de sökande. Det är naturligtvis ofrånkomligt att en procedur som t.ex. för UHÄ:s del omfattar omkring 60 000 anmälningar enligt regler, som detaljerat anger hur rangordningen av de sökande skall göras, och som präglas av en hög grad av formell ”rättvisa” och rättssäkerhet, kan uppfattas som överdrivet formell och opersonlig. Erfarenheter från tillämpningen av tidigare frikvotsbestämmelser visar samtidigt klart att en fri prövning inte automatiskt ger antagningsmyndigheten möjlighet till en mera informell och ”personlig” behandling av ansökningarna. En första förutsättning är att mängden ansökningar, som skall prövas på ett friare sätt, begränsas. Man riskerar annars administrativa problem när det gäller möjligheterna till en ingående granskning av mångfalden av olika meriter. Ett alltför stort antal ansökningar tvingar automatiskt fram en formalisering för att behandlingen av ansökningarna över huvud taget skall bli

sou 1985:57 Urval till utbildningslinjer 205

hanterbar, något som i praktiken riskerar att omintetgöra syftet med den fria prövningen. En begränsning av antalet ansökningar som skall behandlas vid den fria prövningen är därför nödvändig. Den kan åstadkommas på flera sätt. Det viktigaste instrumentet torde vara att man anger de huvudsakliga syftena med och kriterierna för den fria prövningen, så att sökande utan speciella meriter eller förhållanden inte regelmässigt behöver bedömas vid den fria prövningen. Eftersom även de sökandes intresse för den sökta utbildningen bör vägas in i bedömningen vid den fria prövningen är det också naturligt att man där i första hand prövar sökande till utbildningsalternativ som de prioriterat högt i sin ansökan. En spridning av arbetet med meritvärderingen så att företrädare för resp. utbildning deltar i arbetet kan också innebära en större möjlighet att göra mera individuella bedömningar med utgångspunkt i de förutsättningar som den sökta utbildningen ger (se även kapitel ll). Om förutsättningarna för urvalet vid den fria prövningen anges entydigt på förhand ökar också möjligheterna för den enskilde att förutse sina egna möjligheter att antas, vilket är väsentligt. De grundläggande förutsättningarna för urvalet vid den fria prövningen är dock sådana att nâgra exakta kvantifieringar eller rangordningar inte kommer att kunna och inte heller bör - göras, allra minst i förväg. Huvudsyftet med den fria prövningen bör vara att ta till vara kompetensen hos dem som av olika anledningar inte kommer till sin rätt med de formella kriterierna, men som ändå kan bedömas ha särskild fallenhet och intresse för de avsedda studierna eller som bör antas med utgångspunkt i samhälleliga behov av utbildade med viss bakgrund, om inte hänsyn till detta har tagits på annat sätt inom regelsystemets ram. Nedan ger vi exempel på några sökandegrupper som enligt vår bedömning bör vara aktuella vid den fria prövningen.

Sökande med särskilt relevanta erfarenheter m.m.

Som vi påpekat i avsnitt 9.7.5 bör särskilt relevant arbetslivserfarenhet normalt kunna tillgodoräknas inom ramen för den fria prövningen. Även annan särskilt relevant verksamhet, t.ex. tidigare högskoleutbildning, bör kunna tillgodoräknas, liksom i annan form visat starkt intresse för en viss utbildning. l detta sammanhang bör också särskilt kvalificerat uppdrag inom föreningsverksamhet eller liknande kunna vara meriterande. Företrädare för resp. utbildning bör ha inflytande på bedömningarna i dessa frågor.

Samhällets behov av utbildade med viss bakgrund

För vissa utbildningslinjer finns särskilda samhälleliga behov av att sökande med viss utbildningsbakgrund kan antas. I den mån detta inte kommer till uttryck i särskilda sökalternativ bör det kunna beaktas vid den fria prövningen. Som exempel kan nämnas sökande till klasslärarutbildning som gått naturvetenskaplig eller teknisk linje i gymnasieskolan. Sådana sökande ges i dag visst företräde vid antagningen inom ramen för de generella företrädesbestämmelserna. Ett annat exempel är

206 Urval till

utbildningslinjer

sökande som behärskar språk, som talas av en större minorietet i Sverige, i första hand finska, vilka liksom i dag bör kunna antas med hänvisning till samhällets behov av utbildade inom områden med särskilt behov av tvåspråkig personal, t.ex. inom vårdyrken.

Handikappade sökande

Sökande med olika typer av handikapp kan ofta inte bedömas på ett rimligt sätt med gängse kriterier. En friare total bedömning av dessa sökandes möjlighet att fullfölja en utbildning bör därför göras vid den fria prövningen. Hänsyn skall givetvis också tas till den enskilde sökandes speciella behov av en viss utbildning eller av att få utbildning på en viss ort, t.ex. beroende på behov av särskilda hjälpmedel. Antagningen bör göras i nära samarbete med resp. utbildningsanordnare, bl.a. för att bedöma behov av särskilda förberedelser liksom av den sökandes möjligheter att fullfölja utbildningen och möjligheter till framtida yrkesutovnmg.

Sökande som missgynnats av urvalsreglerna

Sökande som trots goda meriter inte kan antas på grund av urvalssystemets konstruktion bör i framtiden kunna antas vid den fria prövningen. Det kan t.ex. gälla sökande som gått en tvåårig linje i gymnasieskolan och som trots höga betyg inte kan antas genom att den proportionella kvoteringen ger få eller inga platser till de sökande från tvååriga linjer vid betygsurvalet. Till denna kategori bör också räknas sökande som inte antagits trots att de uppnått maximal poäng. Här kan särskilt framhållas att sökande med särskilt goda meriter från folkhögskola, som inte kunnat antas i betygs- eller provurvalet, bör kunna antas vid den fria prövningen.

Övriga sökande

Även andra sökandegrupper än de ovan angivna bör kunna bedömas och antas vid den fria prövningen om särskilda skäl föreligger som motiverar en speciell behandling. Förutsättningen bör vara att den sökande har speciella meriter som inte går att bedöma med de formella reglerna, att antagningsmyndigheten bedömer att den sökande har särskilda förutsättningar för den sökta utbildningen eller att det i övrigt finns särskilda skäl att anta den sökande. l den fria prövningen bör också särskild hänsyn kunna tas till att vissa sökande av olika skäl kan vara bundna till en viss ort. Detta har nämnts ovan när det gäller handikappade. Det kan t.ex. också gälla de ovan nämnda tvåspråkiga sökande på grund av att språkexpertis kan finnas enbart på vissa orter. Även för elitidrottare kan det finnas behov att samla utövare av en viss idrott på en viss ort för att underlätta samordningen av studier och träning. Här bör dock endast sådana sökande antas som uppfyller kraven på lägsta antagningspoäng för resp. utbildningslinje på någon ort.

sou 1985:57 Urval till utbildningslinjer 207

Speciella urvalskriterier

Den fria prövningen bör också kunna göra det möjligt att inom ramen för det utrymme som den ger, dvs. maximalt 15 procent av platserna, använda speciella urvalskriterier. Detta bör vara värdefullt särskilt i de fall man anser att en användning av de gängse reglerna inte i tillräcklig omfattning medför att de rätta sökande antas och därför är beredd att låta en mindre andel av platserna tillsättas med hjälp av helt andra kriterier, t.ex. intervjuer. För de fall man önskar anta en större andel sökande utifrån särskilda meriter finns det möjligheter härtill inom ramen för vårt förslag i avsnitt 9.6 att upp till en tredjedel av platserna skall kunna besättas utifrån kompletterande meriter.

Utländsk utbildning

Sökande med utländsk utbildning bör prövas inom ramen för den fria prövningen (se avsnitt 9. l 0 nedan). Även sådana erfarenheter som svenska studerande förvärvat genom studier eller annan verksamhet utomlands bör beaktas. l detta sammanhang kan särskilt nämnas IB (International Baccalaureat). Också andra erfarenheter som kan vara betydelsefulla i ett internationaliseringsperspektiv bör kunna beaktas, t.ex. verksamhet som leder till ökad förståelse för andra kulturer och levnadsvillkor.

9.9.3 Våra förslag i sammanfattning

D Den fria prövningen bör syfta till att ta till vara kompetensen hos sökande som inte kommer till sin rätt med de formellt reglerade urvalsbestämmelserna. D Vid den fria prövningen bör bl.a. beaktas sådana kunskaper eller erfarenheter som är särskilt relevanta för resp. utbildningslinje, samt det förhållandet att vissa sökande kan missgynnas av reglerna för betygs- eller provurvalet. D Särskild hänsyn bör tas till handikappade. D samhälleliga behov av utbildade med viss bakgrund bör kunna beaktas.

9.10 Sökande med utländsk

förutbildning

9.l0.1 Bakgrund

De före år 1977 gällande reglerna innebar att sökande med utländsk förutbildning kunde antas om de avlagt utländsk examen som gav tillträde till högre utbildning i resp. land. Urvalet gjordes inom den fria kvoten. UHÄ tillämpade bestämmelserna så att man i princip bara antog invandrare. En skönsmässig, samlad bedömning av de sökandes meriter gjordes, liknande den för svenska sökande utan formell behörighet. Fram till mitten av 1970-talet var konkurrensen måttlig och antalet

208 Urval till sou 1985:57

utbildningslinjer

sökande med utländsk behörighet var omkring 800 per år. Vid mitten av 1970-talet ökade dock antalet märkbart. KU ansåg att invandrare i princip borde vara jämställda med svenska sökande och att alltså samma villkor för behörighet borde gälla för dessa grupper. Gäststuderande borde enligt utredningen bedömas efter sitt hemlands behörighetsregler, dvs. den som var behörig i hemlandet borde vara behörig även i Sverige. Vid urvalet borde enligt utredningen sökande med utländsk utbildning bedömas inom den fria kvoten. KK föreslog bedömning av sökande med utländsk behörighet i en särskild grupp, med maximalt 10 procent av platserna. Kommittén ansåg också att invandrare och svenskar med utländsk utbildning borde så långt möjligt behandlas som övriga svenska sökande och föreslog därför att de skulle få välja om de i stället ville konkurrera med högskoleprovspoäng och arbetslivserfarenhet (kvotgrupp 4). Vid urvalet inom utlänningskvoten borde enligt KK alla meriter beaktas. Man borde söka bedöma standarden på det behörighetsgivande betyget i förhållande till resp. lands betygsnormer. Även arbetslivserfarenhet borde beaktas vid bedömningen. I det nu gällande regelsystemet behandlas sökande med utländsk förutbildning i huvudsak enligt KK:s förslag. Urvalet görs i en särskild grupp vid sidan av det reguljära kvotgruppssystemet. Maximalt l0 procent av platserna på varje utbildningsalternativ besätts i denna grupp. Om inget urval behövs gäller inte tioprocentsregeln och andelen antagna med utländsk utbildning kan då överstiga 10 procent. Reglerna om dubbelbehörighet tillämpas inte för sökande med utländsk utbildning. Det innebär att sökande som har någon ytterligare behörighetsgrund inte får ingå i ”utlänningsgruppew”. Rangordningen inom ”utlänningsgruppen görs på grundval av betyg från den behörighetsgivande utbildningen och arbetslivserfarenhet. Arbetslivserfarenhet tillgodoräknas enligt samma principer som för sökande med svensk utbildning. Riksdagen har år 1984 beslutat om en ny ordning för antagning av utomnordiska gäststuderande (prop 1983/84:ll5, UbU 1984/85:3, rskr

l984/85 220), grundad bl.a. på gäststuderandekommitténs betänkade (Ds

U 1981:8) Utländsk studerande i Sverige. Regeringen har meddelat bestämmelser i förordningen (1985:682) om antagningen av utomnordiska gäststuderande och invandrarstuderande m.m. I samband med det har bestämmelserna för antagningen av sökande med utländsk utbild-

ning ändrats. Ändringarna skall tillämpas första gången vid antagningen

till utbildning som börjar höstterminen 1986. l ”utlänningsgruppen” ingår samma kategorier sökande som tidigare med undantag för utomnordiska gäststuderande. Det nya fr.o.m. höstterminen 1986 är att svenskar och invandrare med utländsk utbildning inte längre själva behöver välja mellan ”utlänningsgruppen” och kvotgrupp 4 utan automatiskt ingår i båda. Sökande som ingår i utlänningsgrup-

pen och som är behöriga också genom annan utbildning kommer att få

konkurrera i alla kvotgrupper i vilka de är behöriga. Som en följd av ändringarna har UHÄ infört nya regler för urvalet i ”utlänningsgruppemi Urvalet grundas primärt på de sökandes betyg.

sou 1985:57 Urval till utbildningslinjer 209

Detta kompletteras med att arbetslivserfarenhet kan tillgodoräknas i enskilda fall. Tillgodoräknandet av arbetslivserfarenhet generellt har således avskaffats. De flesta sökande inom ”utlänningsgruppew” kompenseras för detta genom att de ingår i kvotgrupp 4. De grupper som inte kan göra sig själva rättvisa genom högskoleprovet har dock begränsad nytta av att tillhöra kvotgrupp 4. Detta kommer att kompenseras i individuella fall genom att arbetslivserfarenhet kan ligga till grund för antagning med företräde. De nya urvalsreglerna gäller också vid antagningen av utomnordiska gäststuderande som från och med antagningen inför läsåret 1985/86 ligger helt vid sidan av det övriga antagningssystemet. Behandlingen av uppehållstillstånd och antagning till en ny preparandutbildning samordnas. Preparandutbildningen, som ges på de sex universitetsorterna, omfattar tvâ terminer och 300 platser per år för gäststuderande. Också maximalt 300 invandrare och flyktingar kan antas till preparandutbildningens etapp 2. De 600 platserna per år avser såväl utbildningslinjer som enstaka kurser. Högst 20 procent av platserna på en viss utbildning får besättas med studerande från ett och samma land. UHÄ har utfärdat närmare föreskrifter för antagningen, t.ex. beträffande exakt vilka grupper som skall få del av preparandutbildningen liksom beträffande kopplingen mellan antagning till preparandutbildning och antagning till viss utbildning i högskolan. Antalet sökande med utländsk förutbildning har vid antagningen till höstterminerna under perioden l977-l984 varierat mellan l 500 och 3 000. Andelen gäststuderande har i allmänhet varit något över hälften av det totala antalet sökande med utländsk förutbildning. De sökande representerar omkring 90 länder. Sökande från Finland var den största gruppen i slutet av l970-talet. Sökande från Norge är nu den största gruppen. Av utomnordiska sökande dominerar Iran, USA, Grekland och Polen. Fördelningen av de sökande vid UHÄ:s antagning till höstterminen 1984 var följande: Totalt antal sökande med utländsk förutbildning 2 981 varav behöriga 2 ll4 Antal behöriga invandrare, flyktingar samt svenska medborgare 777 Antal behöriga gäststuderande, totalt l 337 Antal behöriga nordiska gäststuderande l 154 varav från Danmark 7 Finland 50l Island 40 Norge 606

sökande med utländsk - Många utbildning är obehöriga vid de senaste antagningarna omkring en tredjedel av de sökande. Andelen antagna i ”utlänningskvoten” har de senaste åren varit omkring 3 procent av det totala antalet antagna. På enstaka utbildningslinjer, som varit svåra att besätta med svenska sökande, har dock andelen vid några tillfällen varit väsentligt högre än 10 procent.

ll4-Tillträde till högskolan

210 Urval till utbildningslinjer

9.lO.2 överväganden och förslag

I och med att riksdagen nyligen beslutat om antagningsordningen för utomnordiska gäststuderande finns det inte anledning för oss att i våra förslag behandla denna sökandegrupp.

Övriga sökandegrupper med utländsk förutbildning kan indelas i

följande kategorier: D Invandrarstuderande: utländska medborgare som kommer till Sverige för att bosätta sig här, huvudsakligen i annat syfte än att bedriva studier. Utomnordiska medborgare behöver uppehållstillstånd. Flyktingar bör i detta sammanhang behandlas som invandrare. E] Svenska medborgare med utländsk utbildning, t.ex. utlandsboende svenskars barn som fått sin behörighetsgivande utbildning utomlands. D Nordiska gäststuderande. Medborgare i de nordiska länderna som kommer till Sverige för att studera. Nordiska gäststuderande har rätt att stanna kvar i landet efter avslutad utbildning. Den nuvarande maximigränsen för andelen utländska studerande (10 procent) ansluter till Europarådets rekommendation från 1976 (Equivalence of Diplomas leading to Admission to Universities). Som framgått i ovan kommer i fortsättningen utomnordiska gäststuderande att antas i särskild ordning till ett antal som styrs av dimensioneringen av preparandutbildningen. Om antagningen av övriga sökande med utländsk förutbildning i fortsättningen görs inom ramen för den fria prövningen, som skall omfatta maximalt l5 procent av platserna, synes det inte nödvändigt med någon ytterligare maximigräns för antagna med utländsk utbildning. Invandrare, flyktingar och svenskar med utländsk utbildning bör så långt möjligtjämställas med sökande med svensk utbildning och det bör därför vara i princip lika lätt för dessa gruppper att antas som för sökande med svensk utbildning. Detta kan tolkas som att lika stor andel skall antas bland sökande med utländsk utbildning. Ett rimligare alternativ är att försöka dra gränsen för antagning med hänsyn till möjligheten att genomföra utbildningen och att härvid även göra en jämförelse .med de krav som ställs på svenska studerande för att de skall kunna antas. Att Sverige även i fortsättningen skall ta emot studerande från de nordiska länderna och därför även måste finna lämpliga former för att anta sådana studerande är självklart. Samtidigt måste givetvis en avvägning göras mellan denna princip och behovet av att se till att sökande med svensk utbildning inte får sina utbildningsmöjligheter minskade t.ex. på grund av dimensioneringsminskningar av den högre utbildningen i de övriga nordiska länderna, som i sin tur kan leda till en ökad efterfrågan på svensk högskoleutbildning från sökande från dessa länder. Tillströmningen av gäststuderande från de nordiska länderna till - liksom svenska studerandes behov av utbildning i de övriga Sverige nordiska länderna - bör därför och vid behov följas uppmärksamt behandlas inom ramen för det nordiska regeringssamarbetet. Vid platstilldelningen för nordiska gäststuderande bör tills vidare den platsfördelning som en proportionell kvotering ger ses som en övre gräns.

\ sou 1985:57 Urval till 211

utbildningslinjer

De sökande med utländsk utbildning bör också få konkurrera i provurvalet med högskoleprov och eventuell arbetslivserfarenhet. För sökande som inte har svenska som modersmål och inte heller har vistats länge i Sverige är högskoleprovet som redan berörts i avsnitt 9.4.5 - mindre som urvalsinstrument lämpligt och en översättning av provet är inte meningsfull. En bedömning av en sökandes eventuella prestation på högskoleprovet, där även språksvårigheter beaktas, torde dock kunna ingå i den samlade bedömningen vid den fria prövningen. Reglerna för urvalet inom utlänningsgruppen görs i dag enligt föreskrifter som utfärdats av UHÄ. Företrädet bestäms med hänsyn till resultatet av den behörighetsgivande utbildningen. Arbetslivserfarenhet tillmäts betydelse i enskilda fall. Att bedöma och jämföra och från betyg satta enligt olika betygsregler olika är givetvis behörighetsgivande utbildningar svårt och kan aldrig göras exakt. UHÄ har dock byggt upp en samlad om olika kunskap utländska utbildningssystem och om betygsättningen i olika länder som bör utnyttjas när ett urval behöver göras mellan flera sökande, även om dessa har utbildningsmeriter från olika länder och med olika principer för betygsättning. Arbetslivserfarenhet har hittills tillgodoräknats enligt samma principer som för sökande med svensk utbildning. Det finns dock skäl att ifrågasätta om arbetslivserfarenhet utomlands skall tillgodoräknas på samma sätt som arbetslivserfarenhet från Sverige. Dokumentationen av arbetslivserfarenhet från annat land är mycket svår att kontrollera och de sökande har ofta svårt att få fram korrekta som veriñerar intyg arbetslivserfarenheten. Önskemålet om en varierad av sammansättning studerandegruppen, bl.a. med syftet att man inte enbart skall anta sökande med ensidig studiebakgrund, är mindre väsentligt när det gäller sökande med utländsk studiebakgrund. Ett formellt av tillgodoräknande arbetslivserfarenhet enligt de gängse reglerna bör mot denna bakgrund undvikas. l den samlade bedömningen av de sökandes meriter bör dock givetvis såväl allmän arbetslivserfarenhet som särskilt relevant yrkeslivserfarenhet ingå som en del, dock utan att några exakta regler för poängvärderingen anges. Det bör emellertid vara möjligt att bli antagen också för den som helt saknar arbetslivserfarenhet, detta i analogi med betygsurvalet för sökande med svensk utbildning.

9.l0.3 Våra förslag i sammanfattning

El Sökande med utländsk utbildning bör bedömas vid den fria prövningen. E] Invandrare, flyktingar och svenskar med utländsk utbildning bör i med sökande princip jämställas med svensk utbildning. Det bör vara i princip lika lätt eller svårt för dessa grupper att antas som för sökande med svensk utbildning. El En samlad bedömning av de sökandes meriter bör göras. El Sökande med utländsk utbildning bör också kunna antas i provurvalet och - om de har avgångsbetyg från svensk gymnasieskola i betygsurvalet.

212 Urval till

utbiIdnings/injer

9.1 1 Sökande med avgångsbetyg från kommunal

vuxenutbildning

Betygsättningen inom den kommunala vuxenutbildningen skiljer sig på väsentliga punkter från gymnasieskolans. Enligt läroplanens (LVux 82) bestämmelser eleverna inom komvux en egen referensgrupp vid utgör betygsättningen och regler för betygens fördelning saknas. Betygsnormerande prov finns för närvarande inte. Det synes vara en utbredd uppfattning att betygsnivån ligger högt jämfört med gymnasieskolans om man jämför betygen för elever med samma kunskaper. Denna bristande - liksom skillnader i Iäro- och kursjämförbarhet innehåll planernas gör att det är tveksamt om elever med avgångsbetyg från komvux bör jämföras med sökande från gymnasieskolan vid urvalet. Ett alternativ kunde därför vara att elever med avgångsbetyg från komvux skulle delta enbart i provurvalet. Betygen skulle därvid inte alls poängvärderas utan enbart vara behörighetsgrundande. Vi har övervägt detta alternativ också med syftet att undvika att elever hoppar av gymnasieskolan och avslutar sina studier inom komvux för att där nå höga betyg. Det finns emellertid samtidigt starka skäl för att man vid urvalet inte bör avstå från att ta tillvara den information om elevernas studiefärdighet som avgångsbetyget från komvux innehåller. En förutsättning är dock att betygens jämförbarhet såväl inbördes som med gymnasiebetygen ökar jämfört med i dag. Läroplanens anvisningar för betygsättning, som i dag innebär dels att komvuxeleverna skall utgöra en egen jämförelsegrupp vid betygsättningen, dels att betygsnivån skall motsvara prestationerna inom gymnasieskolan, är enligt vår mening motstridiga och bör därför ändras så att det klart framgår att betygsnivån i ämnen och kurser som i behörighetshänseende motsvarar gymnasieskolans också skall ha en med gymnasieskolan jämförbar betygsnivå. Ett hjälpmedel för att uppnåjämförbarhet mellan de två skolformernas betygsättning är centrala prov i de viktigaste färdighetsämnena. I prop. l984/85:l0O bil. 10 uttalade utbildningsministern att det är väsentligt att prov utformas för att uppnå jämförbarhet mellan betyg i komvux och betyg i gymnasieskolan. SÖ har nu påbörjat konstruktionen av sådana prov. Vi vill understryka vikten av att dessa snart kommer till användning och att åtgärder vidtas för att bl.a. genom dem nå jämförbarhet med betygen i gymnasieskolan. I annat fall måste komvuxbetygens användbarhet vid urvalet ifrågasättas och förslaget att elever med avgångsbetyg från komvux hänvisas enbart till provurvalet aktualiseras. Reglerna för utfärdande av avgångsbetyg från komvux är för närvarande - av studierna - så utformade att genom etappuppbyggnaden det enligt uppgifter från UHÄ blivit allt vanligare att sökande med avgångsbetyg 3 också uppvisar ett avgångsbetyg 2. Därmed har dessa sökande dubbla möjligheter att bli antagna på betyg, en möjlighet som inte finns för elever i gymnasieskolan. Avgångsbetygen har ofta utfärdats samtidigt. Vi anser detta förhållande klart olämpligt och föreslår att SÖ och UHÄ får i uppdrag att se över effekterna av nuvarande regler vid antagningen och vid behov föreslå åtgärder. Ett alternativ som bör

sou 1985:57 Urvál till 213

utbildningslinjer

övervägas är därvid att för vissa sökande endast tillgodoräkna avgångsbetyg från den längre studiegången.

Våra förslag i sammanfattning

El Betygen från komvux bör normeras så att de blir jämförbara med betyg från gymnasieskolan.

9.12 Sökande med allmän studier

behörighet genom vid folkhögskola

9.l2.l Allmänt

Frågan om hur urvalet bland elever från folkhögskola skall göras har varit föremål för en livlig debatt under de senaste åren. Vi gör därför en relativt grundlig genomgång också av nuvarande reglers framväxt och av frågans tidigare behandling.

9. l 2.2 Nuvarande regler

Elever med allmän studier behörighet genom vid folkhögskola hänförs vid urvalet till en särskild där urvalet kvotgrupp, baseras på poäng för studieomdöme och arbetslivserfarenhet. KK ansåg att studieomdömena från folkhögskolan inte var lämpliga som urvalsinstrument, eftersom de inte uppfyllde nödvändiga krav på jämförbarhet. En förutsättning för att studieomdömena skulle kunna tillgodoräknas var också - konstaterade kommittén - att folkhögskoleeleverna bedömdes i en särskild kvotgrupp vid urvalet. Eftersom gruppen var så liten riskerade den dock enligt kommittén att missgynnas. Mot denna bakgrund föreslog kommittén att folkhögskolegruppen skulle bedömas tillsammans med 25z4-behöriga och få poäng för högskoleprovet och arbetslivserfarenhet. En remissopinion, företrädd av Svenska Folkhögskolans Lärarförbund (SFHL), Sveriges Folhögskoleelevers

Förbund (SFEF) och 1972 års folkhögskoleutredning hävdade dock att

studieomdömena även i fortsättningen borde vara vid meritgivande urvalet till fortsatta studier. I prop 1975:9 om reformering av högskoleutbildningen anförde föredragande statsrådet, med hänvisning till remissinstansernas synpunkter, att meritvärderingssystemet borde utformas så att sökande med behörighet från folkhögskola fick tillgodoräkna sig studieomdömet. Den centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75) föreslog en egen kvotgrupp för sökande med allmän behörighet genom folkhögskolestudier. H 75 menade att studieomdömena inte är jämförbara med betyg eller högskoleprov och att det torde gå att eliminera de olägenheter som hänger samman med gruppens litenhet. Regeringen beslutade enligt H 75:s förslag. l prop 1979/80:l59 om ändringar i reglerna för tillträde till högskoleutbildning anfördes att eftersom få sökande hänförs till kvotgrupp 3 dessa riskerar att missgynnas vid urvalet om de inte är behöriga i flera

2 l 4 Urval till utbildningslinjer

kvotgrupper. Regeringen uppdrog därför åt UHÄ att utreda om

kvot-

grupp 3 kunde utgå ur antagningssystemet. En förutsättning skulle dock vara att sökande med studieomdöme från folkhögskola skulle få tillgodoräkna sig detta på annat sätt. UHÄ konstaterade i sin redovisning av uppdraget att kvotgrupp 3 behövde bibehållas om studieomdöme från folkhögskola även i fortsättningen skulle ge poäng vid urvalet. UHÄ påpekade samtidigt att den lösning som innebär att sökande från folkhögskolan förs till kvotgrupp 4 skulle ha klart positiva effekter vid urvalet vad gäller möjligheterna att fördela platserna rättvist såväl mel-

lan olika sökandegrupper som inom folkhögskolegruppen. (UHÄ:s skri-

velse 1981-02-02). I prop l980/8l :184 om ändringar i reglerna för tillträde till högskoleutbildning m.m. föreslog föredragande statsrådet att mot bakgrund av Ul-lÄ:s redovisning gällande ordning borde bestå. I motioner i riksdagen yrkades på dels en förutsättningslös översyn av studieomdömet som urvalsgrund, dels att studieomdömena skulle avskaffas. Riksdagen anslöt sig till motionen om en förutsättningslös översyn av studieomdömet som urvalsgrund. Den därefter tillsatta utredningen om folkhögskolans studieomdömen föreslog i sitt betänkande (Ds U l982zl l) Folkhögskolans studieomdömen att D studier vid folkhögskola även i fortsättningen skall ge allmän behörighet för högskolestudier D sökande med studieomdöme även i fortsättningen hänförs till kvotgrupp 3, där urval sker med hjälp av poäng för studieomdöme och arbetslivserfarenhet D normeringsprovet genomförs som grupprov med två provtillfällen varje vårtermin D omdömesskalan även i fortsättningen blir fyragradig och att den procentuella fördelningen 15-45-35-5 tillämpas på omdömesgraderna fyra - ett samt D sökande med behörighet genom folkhögskolestudier som saknar studieomdöme hänförs till kvotgrupp 4, med urval efter högskoleprov och arbetslivserfarenhet.

Utredningen beräknade kostnaden för normeringsprovet till mellan 620 000 och 890 000 kronor per år. Utredningen remissbehandlades, varvid bl.a. SÖ, UHÄ, Landstingsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation (RIO), SA- C0/ SR och Svenska Folkhögskolans Lärarförbund (SFHL) ställde sig bakom utredningens förslag om åtgärder för att öka studieomdömenas jämförbarhet om dessa skall tillgodoräknas vid urvalet. Flertalet remissinstanser tillstyrkte också utredningens förslag att studieomdömena också i fortsättningen bör tillgodoräknas vid urvalet och att den särskilda kvotgruppen bör bestå. UHÄ menade däremot att flera skäl - kvotgruppens litenhet, det faktum att flertalet sökande även med normering av omdömena kommer att ha höga omdömen och därmed inte går att skilja åt vid urvalet samt kostnadsskäl - talar för att en ändring av urvalsreglerna i enlighet med det tidigare av UHÄ aktualiserade alternativet

Urval till utbildningslinjer 215

borde övervägas. Behovet av normering av studieomdömena skulle därmed bortfalla. Sveriges Folkhögskoleelevers Förbund (SFEF), Elevorganisationen i Sverige och SSU avvisade utredningens förslag om att använda studieomdöme som urvalsinstrument. SFEF presenterade också ett alternativ där poäng ges för folkhögskolestudier, arbetslivserfarenhet, föreningsmeriter, underrepresenterat kön samt upprepad ansökan.

9.l2.3 överväganden och förslag

Sökande med allmän behörighet genom folkhögskolestudier utgör en förhållandevis liten grupp bland de sökande till flertalet utbildningslinjer. Totalt sett utgör gruppen omkring 3 procent av de sökande. Flertalet av de sökande som genomgått folkhögskola har också en annan behörighetsbakgrund: gymnasieskola eller 25:4-behörighet. Andelen som endast är behöriga genom folkhögskolesrudier utgör mindre än 1 procent av samtliga sökande. Våra överväganden om ett nytt urvalssystem måste primärt grunda sig på situationen för de stora sökandegrupperna. Inte desto mindre anser vi det viktigt att noggrant analysera effekterna av urvalsreglerna för de sökande från folkhögskola, bl.a. mot bakgrund av den betydelse skolformen har för rekryteringen av högskolestuderande med en annan bakgrund än den traditionella. Våra förslag till urvalsregler innebär att den nu gällande principen om indelning av de sökande i kvotgrupper efter utbildningsbakgrund och med en i huvudsak proportionell kvotering mellan dessa grupper, I stället föreslår överges. vi en indelning i tre urvalsgrupper, efter de urvalsinstrument som används: betyg, prov resp. fri prövning, där platserna fördelas på förhand. Folkhögskolegruppens litenhet har tidigare berörts. Den innnebär bl.a. att gruppen blir utan platser till utbildningsalternativ även om det finns meriterade sökande med maximal poäng för såväl studieomdöme som arbetslivserfarenhet. Vid antagningen till hösten 1984 blev således kvotgruppen utan plats till omkring vart femte utbildningsalternativ där det fanns sökande i kvotgruppen. l00 sökande Drygt med behörighet från folkhögskola antogs inte trots att de hade maximal poäng för studieomdöme och arbetslivserfarenhet. Denna siuation gör det utomordentligt svårt för den studerande att avgöra sina faktiska möjligheter att bli antagen, speciellt till utbildningslinjer med få sökande från folkhögskola. De problem som en liten folkhögskolekvot innebär i det nuvarande urvalssystemet skulle uppstå också om det nya urvalssystemet skulle kompletteras med en särskild folkhögskolegrupp, något som är en förutsättning för att studieomdömena skall kunna tillgodoräknas vid urvalet. Också andra problem med nuvarande regler talar emellertid för en förändring av reglerna för folkhögskolegruppen. En stor andel av de sökande från folkhögskola är också allmänt behöriga på annat sätt än genom folkhögskolestudierna, vilket är en av anledningarna till att de som grupp inte missgynnas av nuvarande urvalsregler, eftersom de antas även i andra kvotgrupper. Vid UHÄ:s antag-

ning inför hösten 1984 var hälften av de sökande i folkhögskolegruppen

216 Urval till utbildningslinjer sou 1985:57

behöriga också genom gymnasial utbildning och kunde därmed konkurrera också i motsvarande kvotgrupper. Vi menar att detta förhållande gör det ytterligare svårare att motivera en egen urvalsgrupp för sökande från folkhögskola, eftersom syftet ju måste vara att tillgodose utbildningsbehoven hos sökande utan annan behörighetsgivande utbildning. Studieomdömenas användbarhet i urvalssammanhang hänger bl.a. samman med deras jämförbarhet mellan olika skolor och från år till år. Vi delar den bedömning som utredningen om folkhögskolans studieomdömen gjorde, nämligen att omdömenas jämförbarhet behöver ökas om de skall användas för urval. Deras användning för urval är emellertid inte problemfri. Som tidigare konstaterats är inte omdömenajämförbara med andra urvalskriterier och deras användning förutsätter därmed i en särskild bedömning grupp de problem detta för med sig har vi redan behandlat. Studieomdömena ges också i en skala som gör att de i liten utsträckning skiljer de sökande åt vid urvalet. Vid antagningen till hösten 1984 hade mer än 90 procent av de sökande något av de två högsta omdömena. Studieomdömets förmåga att skilja de sökande åt vid urvalet är därför under nuvarande förhållanden starkt begränsad. Ett förslag som förts fram är att studieomdömena skulle ges i en femgradig skala och göras jämförbara med betygen vid urvalet. Detta alternativ är emellertid inte realistiskt; frånvaron av kursplaner som är jämförbara med gymnasieskolans är ett skäl, ett annat är att ett studieomdöme inte kanjämföras med ett medelbetyg som är ett medelvärde av oftast mer än tio ämnesbetyg. En jämförelse med betygen skulle också - vid sidan av andra krav - förutsätta att omdömet gavs i en skala från 1,0 - 5,0, dvs. inte i fem utan i 4l steg, vilket är helt orealistiskt. Vi tror även att en ökad detaljstyrning av studieomdömena skulle mötas av bestämda protester från dem som är verksamma inom folkhögskolan. Vi anser därför sammanfattningsvis att starka skäl talar mot bedömning av folkhögskoleeleverna i en särskild grupp, där urval görs på grundval av i första hand studieomdömet. Vårt förslag innebär i stället att de folkhögskolebehöriga får delta i provurvalet, vilket eliminerar problemen med gruppens litenhet och med studieomdömenas bristande förmåga att skilja de sökande åt. Därmed blir det också den enskilde sökandes studiefärdighet som avgör antagningen och inte som idag, då det i första hand är antalet sökande i folkhögskolegruppen som avgör möjligheten att antas. Olika företrädare för folkhögskolan har befarat att en sådan ordning skulle innebära att rekryteringen till de allmänna kurserna inom folkhögskolan skulle minska radikalt. Det är svårt att finna belägg för dessa farhågor de uppgifter vi redovisat ovan talar knappast för att betydelsen av en separat kvotgrupp kan vara så avgörande. Vi kan dock inte utesluta att våra förslag kan få negativa konsekvenser för rekryteringen till folkhögskolans allmänna kurser som ger behörighet för högskolestudier. Dessa eventuella konsekvenser kan dock enligt vår mening inte ensidigt få styra utformningen av reglerna för urval till hela högskolan. Vår strävan har varit att åstadkomma ett urvalssystem där de sökande i så stor utsträckning som möjligt rangordnas efter gemensamma kriterier i stället för att delas in i kvotgrupper efter utbildningsbakgrund. Ett

sou 1985:57 Urval till utbildningslinjer 217

av motiven är att man på så sätt kan undvika att urvalsgrupperna blir så små att de tilldelas få eller inga platser till vissa utbildningar. Från den enskildes utgångspunkt är detta en väsentlig fördel. Det ligger också i linje med vår strävan att urvalet i första hand skall grundas på den enskilde sökandens studieförutsättningar och inte i första hand på en fördelning av utbildningsplatserna mellan sökande med olika utbildningsbakgrund. Det urvalssystem vi föreslår är också enklare att överblicka och förstå för den enskilde sökande som vill bedöma sina möjligheter att bli antagen. Samtidigt minskar ett sådant urvalssystem möjligheten att direkt styra fördelningen av platser mellan sökande med olika utbildningsbakgrund. Jämfört med dagens regler saknas särskilda urvalsgrupper för direktövergång från gymnasieskolan, för folkhögskoleelever och för 25:4-behöriga. Vi har av samma skäl bedömt det vara olämpligt med en särskild urvalsgrupp för sökande med avgångsbetyg från komvux. Folkhögskolan utgör å andra sidan en särskilt viktig skolform genom den möjlighet den ger till bl.a. högskoleförberedande studier för personer från miljöer utan studietradition. Folkhögskolan har också visat sig vara väl anpassad till personer som misslyckats i andra skolformer. Det finns enligt vår mening inget i de undersökningsresultat som presenterats (jämför avsnitt 9.4) som visar att högskoleprovets utformning skulle systematiskt missgynna folkhögskoleeleverna. Tvärtom visar folkhögskoleelevernas prestationer på högskoleprovet att de bör kunna hävda sig väl i konkurrensen med övriga prövandegrupper. Vår sammanfattande bedömning är därför att folkhögskoleeleverna bör nå sådana resultat på högskoleprovet att de kommer att totalt få minst en andel av platserna som motsvaras av deras andel av de sökande (dvs. den andel som skulle blivit resultatet av en proportionell kvotering). Om det mot förmodan skulle visa sig att någon sökandegrupp skulle systematiskt missgynnas genom utformningen av provet, bör provet förändras. Detta kan dock inte göras med omedelbar verkan. På kort sikt finns dock möjlighet att kompensera för sådana oönskade effekter genom antagning inom ramen för den fria prövningen. Mot bakgrund av den vikt vi anser att man bör ge folkhögskolan som högskoleförberedande skolform och med hänsyn till de farhågor för rekryteringen till folkhögskolan som vi redovisat ovan bör man därvid kunna ta särskild hänsyn till elever från folkhögskola. Härvid är det naturligt att särskilt beakta sökande

med framstående studieresultat. Övergångsvis skulle det därför vara

möjligt att genom den fria prövningen se till att gruppen totalt sett inte missgynnas jämfört med en proportionell kvotering. Vi vill dock stryka under vår bedömning att detta inte kommer att bli nödvändigt, eftersom inget tyder på att folkhögskoleeleverna skulle missgynnas vid provurvalet jämfört med andra sökandegrupper.

9.12.4 Våra förslag i

sammanfattning

EJ Sökande från folkhögskola bör antas i provurvalet. E] Möjlighet finns att ta särskild hänsyn till folkhögskolemeriter vid den fria prövningen.

2 l 8 Urval till utbildningslinjer

v9. l 3 Urvalsreglerna och snedfördelningen mellan män

och kvinnor i högskolan

9.l3.l Allmänt

Andelen kvinnor på olika linjer och nivåer i högskolan har redovisats i många olika sammanhang de senaste åren och i samband därmed har

också olika förslag presenterats som syftat till en jämnare könsfördel-

ning bland de studerande. Vi inskränker oss därför till att exempliñera sådana förhållanden som har direkt samband med tillträdesfrägorna.

Diagram 9.2 Andelen män och kvinnor i högskolan. Nybörjare i grundutbildning läsåret 1982/83.

MÄN KVINNOR % Antal 100 80 60 40 20 0 20 40 60 80 100 | | I I | | | I n l | nyböüare

72 000 (netto)

7 600 Teknisk sektor 10400 AES›sektorn 29200 2 400 11 700 11 000

500 300 590 Elektroteknuklinjen Dalateknnkllnjen 230 Maskintekmklinjen 860 5°° Systemvetenskapliga lumen 520 2 000 240 Journalnsllinjen 740 Forvaltnmgslinjen 820 Mellansladnelararlimen Beteendevetenskapl lumen 510 540 240 1100 450 1 300 000 Halso- o sjukvårdslimen 3 700 3 300 Forskollararlnnien 660 Lågstadielararlnmen

540 L Vårdlararlinjen

I l l | I n l l I 1 OO 80 60 40 20 O 20 40 60 80 1 00 °/o °/o

Källa: SCB, Siffror om högskolan 1984:4

SOU 1985 :57 Urval till utbildningslinjer 219

Andelen kvinnor i högskolan har ökat stadigt under hela 1900-talet. Andelen torde komma att öka även i fortsättningen. I en undersökning våren 1983 tillfrågades ca 10 000 tjugoåringar om de tänkte satsa på en högskoleutbildning. Betydligt fler kvinnor (26 procent) än män (17 procent) tänkte gå vidare till högskolestudier. Detta kan tolkas som att andelen kvinnor kommer att öka ytterligare. (Allan Svensson: Högskolestudier - attraktivare för kvinnor? UHÄ Projektrapport 1985:1.) Flera olika typer av åtgärder krävs för att ändra det traditionella könsmönstret vid valet av högskoleutbildning. Urvalsreglerna kan här bara spela en mindre roll. De viktigaste åtgärderna måste sikta på att minska de traditionella valen. Flera sådana åtgärder har också vidtagits under de senaste åren. Så har t.ex. - som ett led i arbetsmarknadsdepartementets ”Fler kvinnor till industrin kampanj många insatser gjorts för att öka andelen kvinnor på tekniska utbildningar både i gymnasieskolan och högskolan. En ökning av andelen kvinnor på de tekniska

utbildningarna har också skett de senaste åren. Ökningen är dock lång-

sam. Inom vårdsektorn är flertalet utbildningar starkt kvinnodominerade och andelen män har dessutom minskat sedan l977. Vid sidan av de åtgärder som rör val av utbildning och antagning till utbildning vill vi peka på betydelsen av åtgärder i form av förändring av befintliga utbildningars innehåll och utformning för att påverka mäns och kvinnors val av utbildning. Våra förslag rör dock endast frågor om urvalet till högskolan.

9.l3.2 -

Betyg prov

Betygsnivån för män och kvinnor uppvisar inte några stora systematiska skillnader. En viss tendens till högre betyg för kvinnor än för män vid lika prestationsnivå mätt med prov har noterats i en del undersökningar. Högskoleprovet uppvisar å andra sidan en liten men tydlig medelvärdesskillnad till männens fördel (omkring 0,2 normerade poäng). Vi menar att det fortsatta arbetet med provkonstruktion bör vara inriktat på att söka eliminera denna skillnad. Samtidigt måste man se till att inte provets prognosvärde försämras.

9.13.3 Direktkvot - arbetslivserfarenhet

Från bl.a. de tekniska högskolorna har hävdats att en ökning av direktkvotens storlek skulle verka befrämjande på rekryteringen av kvinnor till längre högskoleutbildningar, eftersom dessa efter familjebildning uppvisar en mindre benägenhet än männen att påbörja längre högskolestudier. Direktkvotens storlek har hittills bestämts från andra utgångspunkter än fördelningen av nybörjarplatser på män och kvinnor. Vårt förslag att fördelningen mellan betygs- och provurvalet skall kunna variera mellan olika utbildningslinjer gör det dock möjligt att öka andelen antagna som går direkt från gymnasieskolan till t.ex. de tekniska utbildningslinjer där kvinnorna i dag är underrepresenterade.

220 Urval till utbildningslinjer sou 1985:57

9.l3.4 Kvotering

I anslutning till proposition 1978/79: 197 om vårdutbildning i högskolan fick UHÄ i uppdrag att lämna förslag hur en utjämning mellan män och kvinnor kunde ske på utbildningar med mycket ojämn könsfördelning. UHÄ föreslog en försöksverksamhet med kvotering mellan könen, kombinerad med vissa spärrar för att förhindra att kvoteringen medförde alltför stora skillnader i antagningspoäng mellan könen. UHÄ:s förslag har inte realiserats. Tidigare har kvotering - med en delvis annan metod - använts vid antagning till förskollärarlinjen. som metod - oavsett hur den utformas Könskvoteringen i detalj innebär att man vid antagningen ställer lägre krav på det underrepresenterade könet. Vi anser inte att detta är lämpligt, bl.a. eftersom det kan medföra en negativ attityd till den grupp som på detta sätt antas på andras bekostnad. Sådana attityder riskerar då att verka i motsatt riktning mot den utjämning man vill åstadkomma. Vi avvisar därför könskvotering som generell metod. För vissa utbildningar kan det dock vara motiverat att använda denna metod för utjämning mellan könen. Så tillämpas t.ex. i dag könskvotering vid antagning till idrottslärarlinjen, där hälften av platserna besätts med män och hälften med kvinnor med hänvisning till arbetsmarknadens behov. Vi föreslår därför att könskvotering skall tillämpas endast till utbildningar där särskilda behov kan identifieras. I praktiken torde detta bli aktuellt bara i nâgra få fall. Beslut om könskvotering bör med hänsyn till frågans principiella vikt fattas av statsmakterna.

9.13.5 Kön som urvalsgrund vid lika poängtal

Jämställdhetskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1983:4) att könstillhörighet skulle avgöra rangordningen vid lika poängtal. Detta innebär en prioritering av det underrepresenterade könet utan att sökande med bättre meriter får sina möjligheter att antas försämrade. Vi bedömer denna metod vara den som i första hand bör väljas för att via urvalsreglerna söka utjämna fördelningen mellan könen på utbildningar där ettdera könet är underrepresenterat. Regeln bör tillämpas endast vid urvalet till utbildningar som tidigare haft en ojämn könsfördelning bland de antagna. Gränsen för underrepresentation bör sättas till 30 procent. En sådan gräns innebär att - med nuvarande mellan könen fördelning regeln skulle tillämpas vid antagningen till hälften av de utbildningslinjer där de generella urvalsreglerna gäller. Drygt en fjärdedel av linjerna har mindre än 30 procent kvinnor och knappt en fjärdedel har mindre än 30 procent män bland de antagna. De kvantitativa effekterna blir i normalfallet begränsade, även om det vid urvalet är regel snarare än undantag att flera sökande har samma poäng som minimipoängen för antagning. Det vi föreslår innebär dock att mycket stora omkastningar av könsfördelningen kan ske vid urvalet till mycket eftertraktade utbildningar (teoretiskt kan samtliga platser

Urval till 221

utbildningslinjer

besättas av det tidigare underrepresenterade könet). Högst hälften av platserna bör därför besättas i denna ordning. Vi föreslår att regeln om prioritering av underrepresenterat kön vid lika poängtal skall tillämpas generellt, dvs. inga särskilda beslut utöver bestämmelserna i högskoleförordningen skall behöva fattas av statsmakterna eller antagningsmyndigheten.

9.l3.6 Våra förslag i sammanfattning

EI Om andelen män eller kvinnor bland de sökande understiger 30 procent bör det underrepresenterade könet ha företräde om flera sökande till en utbildningslinje har samma poäng.

9.14 Urval vid lika

poängtal

De nuvarande reglerna innebär att den prioritet som den sökande givit ett sökalternativ avgör vid lika poängtal. Det innebär att den som angivit ett visst utbildningsalternativ (utbildningslinje på en viss ort) som sitt första alternativ går före den som sökt i andra hand etc. Om prioritetsordningen inte kan skilja de sökande åt används lottning. Ett skäl att använda prioriteten som urvalsgrund är att den kan anses spegla de sökandes intresse för den sökta utbildningen. Å andra sidan visar statistik från UHÄ att en betydande andel av dem som lämnar återbud har antagits till sina förstahandsalternativ. Detta tyder på att den prioritet som de sökande i sin anmälan givit ett alternativ är ett ganska dåligt mått på den sökandes intresse för utbildningen. Tvärtom synes valprocessen för den enskilde fortsätta efter det att ansökan ingivits och alltså pågå parallellt med antagningsprocessen. Ett annat skäl mot att använda prioritet som urvalsgrund är att den kan användas bara i ett samordnat antagningssystem där den sökande kan söka flera utbildningar samtidigt. Den sökande kan också tvingas till taktiska överväganden om rangordningen av utbildningsalternativ kan påverka urvalet. Medelbetyget anges i dag med en decimal. Vi har övervägt att vid urvalet ange medelbetyget med två decimaler. Detta skulle minska omfattningen av lottning vid betygsurvalet. Det skulle emellertid samtidigt medföra att en större vikt fästes vid små och oväsentliga skillnader mellan olika sökande. Vi vill därför inte föreslå att urvalet i betygsgruppen grundas på en uträkning av medelbetyget med två decimaler. Det vore å andra sidan otillfredsställande om inslaget av lottning skulle öka påtagligt genom att man - i enlighet med vårt förslag - inte längre tar hänsyn till prioritering vid lika poängtal. Vi har ovan föreslagit att vid urvalet till sådana utbildningslinjer som har en ojämn fördelning mellan könen vid lika poängtal i första hand sökande från det underrepresenterade könet skall antas. Med nuvarande fördelning mellan könen kommer denna ordning att tillämpas vid urvalet till omkring hälften av de allmänna utbildningslinjerna. För övriga utbildningslinjer och som urvalsgrund om könstillhörigheten inte räcker för att skilja de sökande åt -behövs en kompletterande urvalsmetod.

i

222 Urval till utbildningslinjer sou 1985:57

I dessa fall bör lottning kunna användas för att avgöra vem eller vilka av flera sökande med samma poängtal som skall antas. Det har förekommit att sökande inte kunnat antas trots att de uppnått maximal poäng. I nuvarande regelsystem finns en speciell regel som innebär att sökande som vid två tillfällen inte antagits, trots högsta möjliga poäng, skall antas med företräde den tredje gången vid ansökan till samma utbildningslinje (HF 5 kap. 29§). Företeelsen var tidigare koncentrerad till sökande utan arbetslivserfarenhet som hade högsta möjliga medelbetyg från gymnasieskolan. Problemet har minskat vid de senaste årens antagningar, och för närvarande finns ingen ”kö” av sökande med högsta medelbetyg som inte kunnat antas. Däremot finns sökande i folkhögskolekvoten som inte kunnat antas trots att de haft högsta poäng (högsta poäng för studieomdöme och arbetslivserfarenhet). Våra förslag innebär att andelen platser som tillsätts utifrån poäng för medelbetyg ökar, och att studieomdömena, som för närvarande inte i tillräcklig utsträckning skiljer de sökande åt, inte skall ge poäng vid urvalet. Vi räknar därför inte med att man i någon stor utsträckning kommer att få problem med att sökande inte har antagits vid upprepade tillfällen, trots att de har högsta möjliga poäng. Den fria prövningen gör det möjligt att beakta sökande som inte kunnat antas trots att* de har högsta poäng. Högskoleprovet poängsätts så att en mycket liten del av de sökande får högsta poäng. Det bör därför bli ovanligt att sökande med högsta poäng i provurvalet inte kan antas. l den mån det inträffar bör dock dessa på samma sätt kunna antas vid den fria prövningen.

Våra förslag i sammanfattning:

EI Vid urval till utbildningslinjer där andelen män eller kvinnor är lägre än 30 procent bör vid lika poängtal sökande från det underrepresenterade könet antas i första hand. I övrigt bör lottning avgöra vid lika poängtal.

sou 1985:57 223

10 Enstaka kurser

Inledning

Det studieorganisatoriska begreppet enstaka kurs infördes i samband med högskolereformen år [977 som en sammanfattande benämning på studier som skulle tillgodose andra utbildningsbehov än sådana som motiveras av fullständiga, yrkesinriktade utbildningslinjer. Bland dessa kan särskilt fortbildning och vidareutbildning nämnas. De enstaka kurserna har emellertid kommit att tillgodose även andra syften, t.ex. sammanhängande studier som alternativ till linjestudier och kompletterande utbildning för att ge särskild behörighet för forskarutbildning. Även om begreppet enstaka kurs är nytt innefattar studieformen en typ av studier som funnits lång tid tillbaka. Linjer med klar yrkesinriktning hade funnits sedan länge inom områden av den högre utbildningen, t.ex. civilingenjörsutbildningarna och inom vårdsektorn (läkarutbildning, sjuksköterskeutbildning). Det traditionella studiemönstret inom de filosofiska fakulteterna innebar däremot att ett antal kurser, motsvarande många av dagens enstaka kurser, kombinerades till en examen. Högskolereformen innebar en strävan till en klarare yrkesinriktning även av sådana universitetsstudier genom att ett antal linjer inrättades. Reformen innebar således en viss uppdelning av de tidigare kursvisa studierna inom filosofisk fakultet, på så sätt att en del av den utbildning inom universiteten som svarade mot fullständig yrkesutbildning över-_ fördes till utbildningslinjerna. Fortbildnings- och vidareutbildningskaraktären blev därmed mera uttalad för den kvarvarande delen, dvs. de enstaka kurserna. Reformen medförde också en relativt snabb uppbyggnad av olika enstaka kurser inom områden som tidigare i stor utsträckning saknat sådana, t.ex. i anslutning till civilingenjörsutbildningen. Återkommande utbildning är ett av målen för planeringen och utvecklingen av högskoleutbildningen. De enstaka kurserna är ett väsentligt instrument härför. Människor från arbetslivet skall kunna komma till högskolan för kortare eller längre studier i syfte att förbättra sina förutsättningar att arbeta inom det yrkesområde de valt eller för att gå vidare till andra arbetsuppgifter. Återkommande utbildning kan också bidra till en bredare social rekrytering till högskolan och till en bättre anpassning mellan utbildning och arbetsmarknad.

224 Enstaka kurser sou 1985:57

l högskoleförordningen beskrivs de enstaka kursernas syfte på följande sätt (4 kap. l §). Kurserna skall

E] tillgodose behovet av fortbildning och vidareutbildning på högskolenivå av grundläggande inom äm- D tillgodose behovet högskoleutbildning nen och ämnesområden där detta behov ej tillgodoses av befintliga linjer EI tillgodose behovet av kompletterande utbildning för studerande som önskar men som ej uppfyller villkoren gå över till forskarutbildning för särskild behörighet att antas till sådan utbildning.

Enstaka kurser utgör en betydelsefull del av högskolans utbildning. De omfattar mer än en fjärdedel av antalet utnyttjade årsstudieplatser inom högskolan. Behörighet och urval till enstaka kurser spelar mot bakgrund härav en stor roll för rekryteringen till högskolan. En sammanställning av utbildningskapaciteten på enstaka kurser läsåret 1982/83 ges i tabell 10.1.

Tabell 10.1 Omfattningen av enstaka kurser läsåret 1982/83.

Källa: UHÄ-rapport 1984:10.

10.2 Olika slag av enstaka kurser

Som framgår av tabell 10.1 återfinns mer än 80 procent av kursplatserna vid universiteten. Enstaka kurser finns framförallt inom de f.d. filosofiska fakulteterna och en jämförelse med utbildningen på linjer visar att inom naturvetenskap sker ca 30 procent av den totala utbildningen på enstaka kurser, inom samhällsvetenskap ca 40 procent och inom humaniora ca 80 procent. Majoriteten av utbildningen inom det humanistiska ämnesområdet består av enstaka kurser. Sistnämnda kurser tillgodoser självklart inte bara fortbildnings- och vidareutbildningsbehov utan även behov av grundläggande ämnesutbildning inom berörda ämnen. Kursutbudets fördelning på olika huvudämnesgrupper framgår av tabell 10.2. Studerandeantalet är störst inom samhällsvetenskap, språk, beteendevetenskap och humaniora, dvs. områden inom de förutvarande filosofiska fakulteterna. Antalet kurser inom teknik och medicin är väsentligt lägre.

sou 1985:57 Enstaka kurser 225 Tabell 10.2 Registrerade studerande på enstaka kurser höstterminen 1983.

Källa: SCB, opublicerat material.

Enstaka kurser finns på alla nivåer inom den grundläggande högskoleutbildningen, från orienteringskurser utan andra krav än allmän behörighet till kurser på forskarutbildningsnivå. Som framgår av tabell 10.3 kräver en majoritet av de erbjudna kurserna högre förkunskaper än enbart allmän behörighet för högskoleutbildning, i flertalet fall tidigare högskolestudier.

Tabell 10.3 Enstaka kurser läsåret 1980/81 fördelade på förkunskapskrav. Hela riket. Procent. Tabellen avser kurser (s. k. sökalternativ). En fördelning av de studerande på motsvarande kategorier skulle ge en annorlunda fördelning eftersom påbyggnadskurser (med krav på tidigare högskoleutbildning) i genomsnitt har färre studerande än kurser på grundnivå. Jfr. tabell 10.5.

lnga särskilda förkunskapskrav utöver de allmänna behörighetsvillkoren 24 % Särskilda förkunskapskrav i form av gymnasiebetyg i ett eller flera ämnen 15 % Särskilda förkunskapskrav i form av ett antal högskolepoäng eller viss högskoleutbildning 60 % Särskilda förkunskapskrav av annan art, t. ex. praktik eller viss erfarenhet 1 % Summa 100 % Källa: UHÄ-rapport 1983:22.

En betydande del av utbildningen på enstaka kurser sker i från linjeutbildningen avvikande form. Långsam studietakt, kvälls- och distansundervisning utgör således en stor del av utbudet, varvid stora variationer föreligger mellan högskoleenheterna. De enstaka kurserna består till ungefär hälften av kurser med en annan studieform än heltidsstudier.

15-Tillträde till högskolan

226 Enstaka kurser

10.3 Studerande

Studerande på enstaka kurser är i medeltal något äldre än linjestuderande. Medianåldern var höstterminen 1983 enligt SCB 31 år (för samtliga studerande i högskolan var den 26 år). Kvinnorna är något äldre än männen (33 år resp. 30 år). Andelen kvinnor ökade från höstterminen 1977, då könsfördelningen var helt jämn, till 58 procent höstterminen 1983. Trots att könsfördelningen totalt sett är relativt jämn föreligger stora skillnader mellan olika ålders- och ämnesgrupper. Inom åldersintervallet 40 - 64 år är exempelvis antalet kvinnor dubbelt så stort som antalet män. SCB redovisari Statistiska meddelanden U 1983:12 en undersökning av nybörjare på enstaka kurs (för första gången registrerade på enstaka kurs) höstterminen 1979. Följande uppgifter är hämtade ur denna undersökning. El Nästan hälften av nybörjarna hade någon form av eftergymnasial utbildning innan de började på enstaka kurs. Av dem som var äldre än 35 år hade 70 procent sådan utbildning. Ca 6 procent av samtliga nybörjare på enstaka kurs hade grundskola (motsvarande) som högsta utbildning. El Mer än hälften (60 procent) av nybörjarna hade förvärvsarbetat mer än fyra år. El Som skäl till att påbörja studierna angav drygt 40 procent att kursen var ett komplement till tidigare utbildning och att kunskaperna behövdes i arbetet. Av övriga behövde 27 procent poäng/intyg från högskolestudier som merit och 20 procent angav att de ville pröva hur det är att läsa på högskolan. E] Ca 14 procent hade fått nya arbetsuppgifter eller bytt yrke som följd av studierna. El Flertalet (65 procent) av samtliga nybörjare på någon enstaka kurs började endast en kurs under de fyra terminer som undersökningen omfattar. Av alla nybörjare började senare 9 procent på en utbildningslinje. Av dem som kom direkt från gymnasieskolan började dock 25 procent senare på någon gymnasielinje.

Utifrån sysselsättning och studiesituation har SCB sökt avgränsa olika enstaka kurs studerande. Fördelningen mellan grupperna och ”typiska” utmärkande drag inom grupperna framgår av tabell 10.4.

Mot bakgrund av att SCB :s undersökning redovisar förhållanden endast två år efter reformen bör uppgifterna tolkas med en viss försiktighet.

Enstaka kurser 227

Tabell 10.4 Nybörjare på enstaka kurser höstterminen l979. _ Nybörjare: första gången registrerade på enstaka kurs enligt SCB:s register.

Grupp Antal Andel Utmärkande för gruppen

Färvärvsarbetsgruppen - förvärvsarbetande vårterminen 7 966 53 % - Flertalet (ca 85 %) var äldre än 25 år l979 som fortsatte att arbeta höst- - Majoriteten läste på kvällstid och halvfart terminen l979 Tjänstledighetsgruppen förvärvsarbetande vårterminen 2 275 15 % - Flertalet (ca 74 %) var äldre än 25 år 1979 men helt tjänstledig från ar- - Omkring 70 % var kvinnor - De flesta läste på dagtid betet höstterminen l979 Hägskolegruppen - - Flertalet (ca 85 %) var yngre än 35 år högskolestuderande vårtermi- 1 509 l0 % nen 19723 - Ca hälften läste på kvällstid och halvfan G ymnasiegruppen - gymnasiestuderande vårtermi- l 484 10 % - Omkring 80 °/0var under 25 år nen 19793 - hälften Knappt läste på kvällstid och halvfart Övriga - annan l 291 huvudsaklig sysselsätt- 9 % l gruppen ingår bl. a. personer som gjorde ning vårterminen l979 värnplikt, hemarbetande m. m. vårterminen l979 lnkl. personer som redovisat förvärvsarbete och annan huvudsyssla vårterminen l979. 3 lnkl. personer som redovisat studier och förvärvsarbete vårterminen l979.

Källa: Statistiska meddelanden, SCB U 1983:12.

Tillströmningen

Efterfrågan på utbildningsplatser inom enstaka kurser varierar kraftigt mellan olika ämnesområden. Till ämneskurser på fortsättnings- eller påbyggnadsnivå är det i många fall, särskilt inom det humanistiska området, svårt att rekrytera studerande. I fråga om andra kurser, t.ex. ADB och företagsekonomi, liksom för distanskurser, efterfråöverstiger gan i hög grad utbudet. En sammanställning av omfattningen av urval vid elva högskoleenheter redovisas i tabell 10.5.

Tabell 10.5 Antagningens omfattning vid elva högskoleenheter höstterminen 1980höstterminen 1981. Uppgifterna avser samtliga sökalternativ vid de elva statliga högskoleenheter som utnyttjar UHA:s gemensamma ADB-system för lokal antagning, LANT. 1 underlaget ingår ca 90 procent av det totala antalet kursplatser i landet.

ht 1980 vt 1981 ht 1981 Sökalternativ totalt 2 938 2 288 2 827 därav med urval, procent 36 27 42 Förstahandssökande totalt 77 494 47 334 84 539 därav till sökalternativ med urval, procent 73 62 77

Källa: UHÄ-rapport 1983:22.

228 Enstaka kurser

Mera aktuella - -men inte lika fullständiga uppgifter som sammanställts av en arbetsgrupp inom UHÄ (Antagningen till enstaka kurser, UHÄ april 1985) ger en likartad bild. Vid antagningen inför höstterminen 1984 varierade andelen sökalternativ med urval från 24 procent (universitetet i Uppsala) till 70 procent (högskolorna i Karlstad och Skövde). Konkurrensen om platser är som regel störst vid de mindre högskoleenheterna, bl.a. beroende på ett mer begränsat och efterfrågestyrt utbud. Till påbyggnadskurser behövde urval göras i mycket begränsad omfattning. För 143 av 150 sådana sökalternativ vid universitetet i Göteborg erfordrades vid samma tillfälle inget urval. Sammanfattningsvis behövs inget urval till en majoritet av kurserna. Däremot söker majoriteten av de sökande till kurser med urval. Sett över en flerársperiod varierar sökandetrycket. För närvarande tycks antalet sökande per utbildningsplats Öka något för de mest efterfrågade kurserna. Universitetet i Göteborg redovisade inför vårterminen 1985 24 kurser med fler än 100 reserver. Fem kurser hade mer än tio gånger så många reserver som utbildningsplatser. Befintliga uppgifter innefattar inte den slutliga reservantagningen. Den görs vid institutionerna och statistik saknas i stor utsträckning härom. Vissa uppgifter som framtagits om reservantagningen pekar emellertid på att bortfallet efter den första antagningen ofta är betydande, dvs. behovet av urval är mindre än det redovisade. Framförallt gäller detta universitetens stora utbud av kurser.

10.5 Genomströmningen

Examinationen, i form av antalet avlagda kurspoäng, är ett uttryckt mått på studieresultaten. l jämförelse med linjestuderande är det grovt en låg andel av de studerande på enstaka kurser som fullföljer kurserna.

Tabell 10.6 Planerad och utnyttjad utbildningskapacitet läsåret 1982/83 mätt i årsstudieplatser Tillhandahållna platser avser i princip den utbildningskapacitet som högskoleenheterna får resurser för. Med helársprestationer avses helt godkända kurser.

Årsstudieplatser Helårsprestationer i procent av antalet ârsstudieplatser

Tillhanda- Utnytt- Tillhanda- Utnyttjade hållna jade, hållna platser procent Totalt för grundläggan- 124 800 88 68 77 de högskoleutbildning Enstaka kurser 35 700 89 47 52 Linjeutbildning 89 100 88 76 87 Källa: UHÄ-rapport 1984: 10.

Enstaka kurser 229

Antalet studieavbrott är stort för studerande på enstaka kurser. Tillgänglig statistik visar att mer än hälften av samtliga studerande på enstaka kurser aldrig formellt slutför kursen, dvs. tenterar på kursen med godkänt resultat. l vilken utsträckning detta är ett avsiktligt studiebeteende eller studiemisslyckanden kan inte avgöras utifrån befintlig statistik.

10.6 Nuvarande system för urval

10.6.l Bakgrund

Tillträdet till enstaka kurser ägnades i förhållande till antagning och urval till utbildningslinjerna relativt ringa uppmärksamhet i förarbetena till högskolereformen. KK föreslog beträffande urval till enstaka kurser följande riktlinjer:

Förtursantagning av sökande som har den aktuella kursen som enda eller första alternativ borde göras på grundval av en individuell bedömning av den sökande. Andelen förtursantagna borde kunna variera från kurs till kurs. En riktpunkt borde kunna vara att upp till 50 procent av platserna normalt tillsätts efter förtursbedömning. Efter förtursantagningen indelas kvarvarande sökande i tre kvotgrupper och återstående platser fördelas proportionellt på de tre grupperna. Inom varje grupp rangordnas de studerande enbart efter den prioritetsordning i vilken de valt den aktuella kursen. I den mån antalet platser understiger antalet sökande som har kursen i en och samma prioritetsordning företas lottning mellan dessa sökande.

De av kommittén angivna kvotgrupperna var: D sökande med minst tvåårig högskoleutbildning utöver behörighetsgivande utbildning (grupp l) D sökande utan utbildning enligt första punkten och med minst 15 månaders arbetslivserfarenhet (grupp 2) D sökande utan utbildning enligt första punkten och med mindre än l5 månaders arbetslivserfarenhet (grupp 3).

Utbildningsministern biträdde i proposition 1975:9 i allt väsentligt KK:s förslag. Mot bakgrund av svårigheten att förutsäga sökandegruppens sammansättning betonades i propositionen att antagningsmyndigheten borde få viss frihet vid tillämpningen av centralt utformade riktlinjer. Riksdagen godtog utan erinringar detta.

10.6.2 Dagens regelsystem i praktisk tillämpning

Högskoleförordningens föreskrift om möjligheterna att tillämpa förtur på grundval av enskilda sökandes behov, arbetslivserfarenheter eller tidigare utbildning har utnyttjats i varierande utsträckning av högskoleenheterna. Fördelningen av de antagna på de ovan angivna kvotgrupperna höstterminen 1981 framgår av tabell 10.7. Uppgifterna baserar sig

230 Enstaka kurser sou 1985:57

på samtliga sökande till kurser med urval i det s.k. LANT-systemet (ADB-system för lokal antagning som omfattar elva högskoleenheter med ca 90 procent av det totala utbudet).

Tabell 10.7 Översikt över antagningen vid elva universitet och högskolor höstterminen 1981. Procent. Uppgifterna avser samtliga sökande i de lokala samordnade antagningssystemen som använde det s. k. LANT-systemet och resultatet av denna antagning före institutionernas reservantagning.

Procent Antagna med förtur 9 Antagna i grupp I (sökande med minst tvåårig högskoleutbildning) 10 Antagna i grupp 2 (sökande med IS månaders arbetslivserfarenhet l0 som inte ingår i grupp l)

Källa: UHÄ-rapport 1983:22.

K votgruppsindelningen

Eftersom antalet kursplatser på enstaka kurs fördelas proportionellt på de tre kvotgrupperna och samma regler används vid urvalet i alla grupperna får inte kvotgruppsindelningen något nämnvärt inflytande över urvalet. Den förmår inte heller garantera att de antagna fördelar sig på kvotgrupper på samma sätt som de sökande eftersom förtursantagningen görs före kvotgruppsindelningen. I allmänhet kommer flertalet förtursantagna från kvotgrupperna l och 2, varför grupp 3 normalt utgör en mindre andel av de antagna än av de sökande. Till detta kommer att kvotgruppsindelningen innebär administrativt merarbete, eftersom den medför att antagningsmyndigheterna måste arbeta med flera reservlisstor.

Den UHÄ-grupp som bearbetat frågan om antagning till enstaka

kurser föreslog att ”Kvotgrupperna i nuvarande form bör försvinna eftersom de i huvudsak är meningslösa. De är dessutom svårtolkade och kvaliteten på uppgifterna i nuvarande register är dålig. Det finns däremot inget som hindrar att begreppet kvotgrupp finns kvar, men då bör det vara entydigt identifierat så att man kan ge viss kvotgrupp visst antal platser”.

Förtur

Förtursmöjligheten gör att högskoleenheterna kan påverka urvalet och prioritera olika kategorier av sökande, när man finner detta motiverat. Som framgår av redovisningen i tabell 10.7 har denna möjlighet i allmän-

Enstaka kurser 231

het utnyttjats i relativt liten utsträckning. Variationen är dock stor. Vissa högskoleenheter antar en betydligt större andel av de studerande på grundval av olika slag av förturskriterier än andra. Mot bakgrund av den kritik mot urvalsreglerna som förekommit i olika sammanhang, inte minst från högskoleenheterna själva, är det förvånande att förtursreglerna inte kommit till mer omfattande användning. En förklaring kan vara att förtur uppfattas mer som en undantagsmöjlighet än som ett reguljärt inslag i urvalet. En jämförelse kan här göras med KK:s uttalande om att ca 50 procent av platserna borde tillsättas efter förtursbedömning. Någon sådan föreskrift ñnns emellertid inte i högskoleförordningen. Ett annat skäl är att nuvarande kvotgruppsregler är relativt enkla att tillämpa i det praktiska arbetet genom ett av UHÄ tillhandahållet datorprogram (det s.k. LANT-systemet). För universiteten, som har ett mycket stort antal ansökningar, är naturligtvis enkelheten i regelsystem och rutiner en väsentlig fördel. Förtursantagning kräver omfattande individuell granskning av ansökningarna, vilket är svårhanterligt vid enheter med många sökande och brett utbud. Vissa högskoleenheter har - i avsikt att styra urvalet och ändå bibehålla ett enkelt - utvecklat system olika generella förtursregler. Sådan förtur kan innebära generell förtur till vissa kurser för sökande som är 25 år och äldre och som har minst fyra års yrkeslivserfarenhet. Sökande som uppnått viss poängsumma genom andra kurser kan också ges förtur till vissa kurser (s.k. poängförtur). Datorstöd finns utarbetat till sådana förtursregler. Universitetet i Umeå utnyttjar således ett lokalt system som rangordnar sökande i olika förtursgrupper. UHÄ har, bl.a. i anslutning till ett regeringsuppdrag, utrett frågan om effekterna av reglerna för tillträde till enstaka kurser. En sammanfattning av det utförda arbetet redovisas i UHÄ- rapport 1983:22, Antagkurser ning till enstaka Fem rapporter och en konferens. l rapporten redovisas bl.a. i vilken utsträckning urvalsreglerna bidrar till att rekrytera studerande i enlighet med de enstaka kursernas mål. Det undersökta materialet, som rör sökalternativ med urval höstterminen 1980, vårterminen 1981 och höstterminen 1981, visade att andelen ungdomsstuderande var större på kurser som i huvudsak var avsedda för fortbildning och vidareutbildning än på kurser som utgjorde alternativ till linjer. I rapporten dras utgående härifrån följande slutsats: ”Det kan med fog ifrågasättas om nuvarande urvalssystem - förtur kombinerad med kvotering av resterande platser proportionellt mot resterande antal sökande ide tre grupperna - har förmått ge avsedd rekrytering till de här berörda kurserna.”

10.7 Allmänna för ett förändrat

utgångspunkter regelsystem

De enstaka kurserna är nära förknippade med flera av de grundläggande målen i 1977 års högskolereform. Högskolans roll för en kvalificerad fortbildning och vidareutbildning för personer i yrkeslivet kan nämnas som ett exempel. Rekrytering av äldre studerande är ett annat. Samtidigt

232 Enstaka kurser

utgör de enstaka kurserna stommen i högskoleutbildningen inom ämnesområden som saknas eller är svagt representerade inom linjesystemet. Detta är i första hand fallet inom det humanistiska området. Enstaka kurser är bl.a. här basen för rekryteringen till forskarutbildning inom en rad ämnesområden. Mot bakgrund av att kurserna har vitt skilda syften och/eller vänder sig till olika kategorier av studerande är det enligt vår mening inte ändamålsenligt att ha samma urvalsregler för alla kurser. Regelsystemet för tillträde till enstaka kurser bör differentieras så att hänsyn kan tas till olika kursers karaktär och nivå och till vilken eller vilka kategorier av studerande som kursen främst vänder sig till. Samtidigt måste man vara medveten om att det inte finns något sätt att entydigt klassificera enstaka kurser efter t.ex. syfte; en och samma kurs kan fylla olika funktioner för olika studerande. Statsmakternas beslut rörande enstaka kurser begränsas i huvudsak till regionala ramar för medel och årsstudieplatser. Regionala och lokala avvägningar är således avgörande för kursutbudets inriktning och utformning i olika avseenden. Dock har UHÄ fått i uppdrag att redovisa underlag m.m. för en förändrad planeringsordning för enstaka kurser. I första hand avser detta uppdrag övergripande planering på nationell nivå av ämnen, vilkas utveckling och fortlevnad inte i tillräcklig utsträckning garanteras av att de ingår i linjeutbildning. Frågor rörande antagning till enstaka kurser bör mot denna bakgrund liksom hittills i huvudsak handläggas lokalt. En differentiering av urvalsreglerna bör naturligen kombineras med en annan arbetsfördelning inom än den nuvarande, högskoleenheterna där antagningen vanligen hålls samman centralt. Institutioner (motsvarande) och linjenämnder bör således i ökad utsträckning medverka vid utformningen av detaljer i regelsystemet och i den praktiska tillämpningen. Högskolereformen och det ökade samspelet mellan högskolan och arbetslivet har medfört ökade krav på planering och framförhållning i högskolans arbete. Detta ställer särskilda krav på berörda högskolemyndigheter, i första hand regionstyrelser, högskolestyrelser (motsvarande) och linjenämnder. Regionstyrelser och högskolestyrelser har ofta utarbetat särskilda handlingsprogram för enstaka kurser. Urvalsfrågorna har emellertid ägnats ringa eller ingen uppmärksamhet i dessa. Ett mer differentierat system torde komma att kräva ett utökat engagemang i dessa frågor även vid planeringen av kursutbudet. Mer differentierade antagningsregler för enstaka kurser gör det t.ex. naturligt att regionstyrelserna i ökad utsträckning klargör syftena med sina medelsanvisningar till enstaka kurser som en grund för lokala beslut om antagningsregler för den enskilda kursen. Det torde också krävas en ökad lokal uppföljning och utvärdering av det givna kursutbudet, där de faktiskt antagna studerande (ålder, bakgrund, studiesyfte) jämförs med avsedd målgrupp. Nuvarande regelsystem för antagning till enstaka kurser innehåller, som framgått, ingen anpassning till kursernas varierande mål inom det generella regelsystemet. Denna anpassning är i stället avsedd att uppnås genom förtursantagningen. Genom en övergång till mer differentierade

Enstaka kurser 233

urvalsregler tillgodoses således en del av förtursantagningens syften. Eventuell förtu rsantagning kan då tydligare inriktas på att tillgodose individuella eller kollektiva behov som inte kan beaktas inom ramen för det generella regelsystemet. Andra krav som måste ställas på ett regelsystem är att det skall vara begripligt för den sökande, innehålla ett rimligt mått av förutsägbarhet - vilket lottning inte gör - och vara enkelt att tillämpa för antagningsmyndigheten. Kravet på enkelhet kan innebära att man måste ställa något lägre krav vad gäller exakthet och rättvisa vid urvalet, dvs. en viss schablonisering kan bli nödvändig. Dagens urvalssystem är i praktiken ofta utomordentligt enkelt genom

att lotten ofta avgör vilka som antas. Övergången till urvalsregler som är

bättre till olika kursers anpassade syften medför således mera komplicerade regler. Samtidigt ser vi emellertid en förenklad för antagning kurser med få sökande som önskvärd. Vi har ovan visat att detta är möjligt att införa för en stor del av kursutbudet vid främst universiteten. En sådan förenkling ger förutsättningar för att koncentrera resurserna på en mer differentierad urvalsprocess i de fall ett urval måste göras. Våra förslag utgår från de delvis motstridande målen enkelhet och differentiering. Högskoleenheterna bör själva få ansvaret för hur avvägningen skall göras i enskilda fall.

Sammanfattningsvis bör tillträdesreglerna för enstaka kurser utformas enligt följande riktlinjer: t] Hänsyn bör tas till kursernas olika karaktär och nivå och till de studerandes olika syften med studierna. D Det lokala inflytandet över urvalsreglerna bör ökas. l] Antagningsrutinerna inom den lokala bör förenklas. organisationen

10.8 Behörighet

Behörighetskraven är huvudinstrumentet för att garantera att de sökande som antas har rimliga förutsättningar att kunna fullfölja avsedd utbildning. Enstaka kurser måste härvidlag behandlas på samma sätt som linjeutbildning. Vi hänvisar här till de principer vi redovisat i kapitel 8. Vi vill till detta foga följande. Som framgår av tabell 10.3 är det bland de enstaka kurser som inte förutsätter tidigare högskoleutbildning vanligt att förkunskapskravet endast avser allmän behörighet. Härigenom spelar allmän behörighet genom ålder och yrkesverksamhet (den s.k. 25:4-regeln) en särskilt stor roll för rekryteringen till enstaka kurser, inte minst för fortbildning och vidareutbildning. Kravet på engelskkunskaper motsvarande minst två årskurser på någon linje i gymnasieskolan utgör emellertid ett hinder för många sökande. Till skillnad mot vad som gäller för linjeutbildningen är det relativt vanligt att en enstaka kurs i praktiken inte ställer några krav på kunskaper i engelska. Antagningsmyndigheten bör enligt vår mening, liksom i dag, kunna bevilja generell dispens från engelskkraven för en

234 Enstaka kurser

viss kurs när det är motiverat. Detta bör i första hand bli aktuellt för kurser av fortbildningskaraktär. I övrigt bör individuell dispens kunna medges när särskilda skäl föreligger. Nuvarande behörighetsregler ger genom den s.k. självprövningen sökande som är 25 år eller äldre och har minst fyra års arbetslivserfarenhet möjlighet att själv bedöma om han eller hon uppfyller kraven för särskild behörighet i vad avser krav på gymnasiebetyg i olika ämnen. Denna självprövningsrätt skall inte uppfattas som en form av dispens från behörighetskraven, utan är en frihet för den sökande att på eget ansvar bedöma om de egna förkunskaperna motsvarar de uppställda kraven. Principiellt utgör denna rätt ett avvikande inslag i den i övrigt noggranna granskning som görs av de sökandes meriter. Det kan också synas egendomligt att olika krav på dokumentation gäller för olika sökande till samma kurs. l den i det föregående nämnda rapporten

(UHÄ-rapport 1983:22) har UHÄ emellertid på grundval av uppgifter

från en enkät till berörda högskoleenheter redovisat övervägande goda erfarenheter av självprövningsrätten. I förarbetena till högskolereformen (se exempelvis KK:s betänkande SOU 1974:71) betonas att förkunskapskraven i första hand bör ha en informerande funktion vid urval och

antagning av äldre studerande till högskoleutbildning som i första hand

tillgodoser behov av fortbildning och vidareutbildning. Enstaka kurser har emellertid - i större än vad man räknade med vid utsträckning reformen kommit att tillgodose även andra behov, t.ex. av Iinjealternativ och forskarrekryterande utbildning. l vissa fall kan det enligt vår mening vara aktuellt att öka möjligheterna till en förenklad behörighetskontroll. Det kan exempelvis gälla kortare kurser av fortbildningskaraktär, där antagningsmyndigheten skulle kunna få besluta om självprövningsrätt också för andra sökande än 25:4-behöriga. I kapitel 8 har vi likaså redan föreslagit att självprövningsrätten skall kunna avse även kraven på svenska och engelska för allmän behörighet. I andra fall, t.ex. vad avser mer krävande ämneskurser, kan det å andra sidan vara naturligt att begränsa självprövningsrätten. Vi föreslår mot denna bakgrund att den nuvarande generella självprövningsrätten för 25z4-behöriga ersätts med att antagningsmyndigheten skall kunna besluta om självprövningsrätt för viss kurs och/eller viss studerandegrupp. Denna självprövningsrätt kan avse såväl kraven på kunskaper i svenska och engelska för allmän behörighet som olika krav

för särskild behörighet. Vi anser emellertid att självprövningsrätten inte

skall innefatta kunskaper i svenska för dem som inte har svenska som modersmål. Det innebär att det för studerande som saknar allmän behörighet genom svensk gymnasieskolutbildning (eller motsvarande) och som inte har svenska som modersmål alltid skall krävas dokumenterade kunskaper i svenska motsvarande kravet för allmän behörighet. Undantag måste dock kunna göras för eventuella enstaka kurser som t.ex. ges på engelska med enbart engelsk kurslitteratur. Vi har i avsnitt 8.6 föreslagit att behörighetsprov för allmän behörighet i svenska och engelska bör utarbetas. Vi vill ånyo framhålla att en självprövningsrätt inte är liktydig med en dispens från berörda behörighetskrav. Högskolan måste i sin informa-

SOU l985t57 Enstaka kurser 235

tion betona att undervisningen bygger på att den som antas har motsvarande kunskaper och färdigheter. Om vissa förkunskaper, t.ex. kunskaper i engelska, inte erfordras kan antagningsmyndigheten, i enlighet med vad som sagts ovan, bevilja dispens för individuella sökande. För kurser av fortbildnings- och vidareutbildningskaraktär bör även generell dispens kunna ges. Vi förutsätter att antagningsmyndighetens beslut grundas pâ de erfarenheter som kursansvariga institutioner (motsvarande) och linjenämnder redovisar. En konsekvens av det lokala inflytandet på behörighetsreglerna är att skilda att gälla för likartade regler kan komma kurser vid olika högskoleenheter, bl.a. beroende förekomst på varierande av engelsk kurslitteratur. Den föreskrift som ger en sökande rätt att få ett behörighetsbevis gällande antagning till viss grundläggande utbildning vid varje läroanstalt där den meddelas (HF 5 kap. 58 §) bör mot denna bakgrund inte tillämpas vad gäller antagning till enstaka kurser. Den torde i praktiken inte heller tidigare ha fyllt någon väsentlig roll. Krav för särskild behörighet för kurser som ingår i linjer kan naturligen anknytas till kraven för motsvarande linje (HF 5 kap. 23 §). l många fall har dock olika kurser på en linje inte lika höga krav som formellt gäller för linjen i dess helhet. Behörighetskraven för en enstaka kurs, som också ingår i linje, kan då sättas lägre än vad som gäller för linjen som helhet. Vi föreslår därför att den formella koppling mellan behörighetskraven som i dag finns i högskoleförordningen, tas bort.

10.9 Urval

l0.9.1 Allmänt

Utbudet av enstaka kurser tar oftast sin utgångspunkt i lokala och regionala förhållanden och planerings- och resursfördelningsansvaret ligger i hög grad på regionala och lokala högskolemyndigheter. Det är då enligt vår mening naturligt att de lokala myndigheterna tar ett större ansvar också för urvalsreglerna. Vad vi föreslår i fråga om urvalsregler skall ses som ramar och riktlinjer, vilkas praktiska tillämpning bör åvila berörda lokala högskolemyndigheter. Vi har ovan visat att det till flertalet sökalternativ vid universiteten inte erfordras något urval. En stor del av de enstaka kurserna kan således genomföras utan urvalsförfarande på grund av att antalet sökande understiger platsantalet. Detta innebär exempelvis att en senare tidpunkt kan sättas för sista anmälningsdag, vilket bör leda till färre återbud och större möjligheter att antas för sökande som inte fått någon plats i den centrala antagningsprocessen. Det innebär också att de sökande kan garanteras plats, vilket gör det onödigt för dem att söka flera alternativ. Därigenom kan den totala hanteringen av anmälningarna förenklas. Ett sådant förfarande - här benämnt förenklat antagningsförfarande tillämpas redan i dag av flera högskoleenheter.

236 Enstaka kurser SOU [985257

För de enstaka kurserna har vi i det föregående angivit tre huvudsyften:

E] fortbildning och vidareutbildning D linjealternativ utbildning El påbyggnadsutbildning.

Varje enstaka kurs rekryterar studerande med ett eller flera av dessa En kurs med ett givet innehåll kan, bl.a. beroende på studiesyften. genomförandeform (heltid, deltid, extern kurs, distanskurs), vända sig till studerande med olika studiesyften. För kurser som vänder sig till olika kategorier av sökande bör olika tillämpas. I vissa fall kan en kurs entydigt hänföras till en urvalsregler kan då utformas med hänsyn härtill. I andra viss kategori och reglerna fall vänder kursen sig till flera kategorier och det bör då vara möjligt att anta studerande enligt olika urvalsregler. I det följande kommer vi att redovisa huvudkriterier för när olika urvalsregler bör tillämpas. Vi kommer också att ge exempel på hur urvalet bör kunna gå till inom de olika grupperna. Högskolestyrelsen (motsvarande) bör alltid få bestämma urvalsreglerna för den enskilda kursen. Urvalet av sökande till fortbildnings- och vidareutbildningskurser bör i princip styras av den enskildes intresse för och behov av utbildningen för aktuell eller framtida yrkesverksamhet. Ett mått på detta kan vara den sökandes arbetslivserfarenhet. Därutöver bör också behovet av utbildför andra syften än yrkesverksamhet (t.ex. facklig verksamhet ningen eller annan föreningsverksamhet) kunna beaktas. Urvalet till linjealternativ utbildning bör i princip följa samma urvalsregler som linjerna, dvs.. urval på grundval av betyg eller högskoleprov och arbetslivserfarenhet. Detta skulle dock innebära att den lokala an- tagningen blir mer komplicerad genom att i motsats till vad som i dag - och arbetslivserfarenhet skall värderas. Det bör gäller betyg, prov - med bibehållande enligt vår mening av de grundläggande principerna från linjeurvalet - vara möjligt att göra vissa förenklingar av urvalet till enstaka kurser. Vi beskriver detta närmare i avsnitt l0.9.5. För påbyggnads- och forskarrekryrerande utbildning anser vi att studieresultaten i tidigare högskoleutbildning bör ha stor betydelse vid urvalet.

Antagning genom fri prövning mäste härutöver kunna tillämpas på i

princip samma grunder som vid antagning till utbildningslinjer. Den differentiering av regelsystemet som beskrivits innebär att själva urvalet blir mer komplicerat än i nuvarande system. Detta är emellertid oundvikligt om hänsyn till kursernas varierande syften ska kunna tas på ett meningsfullt sätt. Antagning utan urval kan samtidigt enligt vår bedömning tillämpas i ökad utsträckning. l första hand gäller det universiteten. Dessa svarar för den kvantitativt dominerande delen av verksamheten. Härigenom bör antagningsresurserna i högre grad än i dag kunna koncentreras på de kurser, där urval erfordras.

Enstaka kurser 237

l0.9.2 Förenklat antagningsförfarande

Vid förenklat antagningsförfarande måste samtliga behöriga sökande som anmält sig före en av antagningsmyndigheten fastställd tidpunkt antas. Detta innebär att metoden bara kan användas för kurser, där man mot bakgrund av tidigare tillströmning vågar förutsäga att antalet sökande inte kommer att överstiga det tillgängliga antalet nybörjarplatser. Vi har inte funnit någon tillfredsställande metod att i efterhand begränsa det antal sökande som kan tas in. Om antalet sökande vid anmälningstidens utgång skulle överstiga det planerade antalet kursplatser måste således högskolestyrelsen utöka antalet utbildningsplatser så att alla kan erbjudas plats. Metoden förutsätter därför att högskolestyrelsen, t.ex. genom en medelsreserv, kan klara en ökning av antalet nybörjarplatser. Varje högskoleenhet (motsvarande) måste på grundval av lokala förhållanden själv utforma sina rutiner i detta avseende och ta ansvaret för antagningen inom ramen för tillgängliga resurser. Inga hinder finns exempelvis mot att återinföra någon form av inskrivningsförfarande för att underlätta bl.a. kontrollen av den allmänna behörigheten hos sökande som antas genom förenklad antagning. Diskussionen om förenklad antagning berör främst universiteten. Övriga högskoleenheter har som regel fler sökande per nybörjarplats och kan inte tillämpa förenklad antagning i nämnvärd utsträckning. Antalet kurser och nybörjarplatser är dessutom väsentligt lägre, vilket innebär att urvalsprocessen ändå kan genomföras enklare, med enklare rutiner

och med mera kontakt med lärare och institutioner. Behovet av föränd-

ringar är således mindre. Stor brist på utbildningsplatser i förhållande till efterfrågan finns inom vissa områden, i första hand företagsekonomi, ADB och många laborativa ämnen, samt i anknytning till vissa distributionsformer, t.ex. distansundervisning. Mot bakgrund av att sökandeantalet inom andra områden understiger platsantalet skulle det formellt sett vara möjligt att genom omfördelningar inom befintliga ramar tillgodose områden med bristfällig kapacitet genom att föra över resurser från områden med svag tillströmning. Utbudet inom vissa områden betingas emellertid ofta av den fasta lärarstaben eller representerar en miniminivå för att säkerställa rekryteringen till i första hand forskarutbildningen. Arbetsmarknadens efterfrågan måste också beaktas när dimensioneringen fastställes. Alla möjligheter till en bättre resursavvägning måste emellertid tas till vara genom en fortlöpande planering av dimensioneringen. Planeringen i syfte att anpassa utbudet till efterfrågan behöver säkert i många fall förbättras och aktiva åtgärder måste vidtas för att förbättra rekryteringen där det med hänsyn till behovet av utbildade är för låg tillströmning. Om en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan uppnås fmns förutsättningar för att i ökad utsträckning tillämpa antagning utan urval. Det lokala regelsystemet skulle i så fall kunna utformas så att samtliga sökande till enstaka kurser skall antas, om högskolestyrelsen inte för viss kurs beslutar om antagningsbegränsning. Sådana undantag kommer emellertid med säkerhet att under överskådlig tid vara nödvändiga inom vissa områden, t.ex. för kurser i företagsekonomi och ADB.

238 Enstaka kurser

10.9.3 Urvalskriterier

Nuvarande urvalssystem innebär, som ovan nämnts, att för samtliga enstaka kurser kvotgruppsindelning, de sökandes prioritering samt lottning tillämpas på samma sätt. Vi föreslår i avsnitt l0.9.l ett regelsystem som tar hänsyn till olika kursers skilda karaktär genom att olika urvalskriterier tillämpas för olika kurser. Vi har ovan angivit urvalskriterierna arbetslivsmeriter, betyg/prov resp. högskolemeriter för de tre olika kategorierna fortbildnings- och vidareutbildningskurser, linjealternativa kurser och påbyggnadskurser. Regelsystemens uppbyggnad beskrivs närmare i avsnitten l0.9.4 - l0.9.6. En enkel kategorisering av enstaka kurser är som vi framhållit inte möjlig. Dels beror en kurs syfte inte enbart av kursens innehåll enligt fastställd kursplan, utan även formen för kursens genomförande spelar stor roll. Dels har olika studerande på samma kurs ibland olika syften med sina studier. På en och samma kurs återfinns oftast både studerande som behöver kunskaperna i sin yrkesverksamhet, studerande som läser av allmänt intresse för ämnet och studerande som läser kursen som en del i en grundutbildning. Benämningarna fortbildnings- och vidareutbildningskurser, linjealternativa kurser resp. påbyggnadskurser måste mot denna bakgrund bara uppfattas som ett sätt att ange resp. kurs mest framträdande mål. Vi beskriver därför i det följande urvalet till enstaka kurser inte i dessa termer utan i termer av urvalsgrupper baserade på arbetslivsmeriter, betyg/ prov och högskolemeriter. Trots den flexibilitet som måste finnas också inom de olika urvalsgrupperna (främst gäller detta arbetslivsurvalet) kan en kurs, som nämnts ovan, ha flera syften och olika urvalskriterier därför behöva tillämpas. Antagningsmyndigheten bör normalt då i förväg ange hur stor andel av platserna som skall avsättas för urval enligt resp. urvalsmetod. Platsfördelningen bör också kunna anpassas till andelen sökande med olika bakgrund. I praktiken torde endast kombinationer av två metoder, nämligen arbetslivsmeriter i kombination med antingen betyg/prov eller högskolemeriter bli aktuella.

l0.9.4 Urval på grundval av arbetslivsmeriter

Urval till kurser som utnyttjas för fortbildning och vidareutbildning bör i princip bygga på den sökandes intresse för och behov av utbildningen. Det är givetvis i praktiken omöjligt att enkelt och adekvat mäta den sökandes intresse och behov. Om man vill undvika svåra och arbetskrävande individuella bedömningar för samtliga sökande är det enda generella kriterium, som vi funnit det praktiskt möjligt att tillämpa, innehållet i och längden av arbetslivserfarenheten. Denna urvalsgrund bör komma till användning vid urvalet till många kurser som normalt inte kan byggas på med fortsatta studier utan utgör fristående delar av utbudet. Även många kurser som ges i långsam studietakt eller på kvällstid kommer troligen att tillämpa denna urvalsgrund. Huvuddelen av utbudet av enstaka kurser utanför de förutvarande filosofiska fakulteterna torde vidare normalt tillhöra denna grupp.

SOU l985z57 Enstaka kurser 239

Kurser som avser personalutbildning för skolväsendets behov hör också hit. Dessa kurser intar emellertid i en rad avseenden en särställning, bl.a. vad gäller urvalet. En särskild översyn av personalfortbildningen i skolväsendet pågår (se prop. 1984/851100 bil. 10 avsnitt 6.3), varför antagningen till dessa kurser inte innefattas i våra överväganden. Olika kurser vänder sig också till olika slag av sökande. Somliga kurser är tänkta för personer inom breda yrkesområden eller intresseområden och oberoende av de sökandes tidigare utbildning, medan andra kurser vänder sig till starkt avgränsade som i vissa fall grupper också förutsätts ha tidigare högskoleutbildning. Målgruppen för en kurs kan således vara mer eller mindre väl avgränsad i termer av tidigare yrkeserfarenhet och utbildning. Man måste beakta att fortbildnings- och vidareutbildningskurser kan spela en viktig roll också för personer som önskar byta yrke eller komplettera sin tidigare utbildning. Till kurser av detta slag kan även söka personer med helt annan inriktning än den i första hand tänkta målgruppen. Även sådana måste kunna antas. Antagningsmyndigheten bör få avgöra hur längd och innehåll i arbetslivserfarenheten skall tillgodoräknas. Särskilt relevant arbetslivserfarenhet bör där så är motiverat tillmätas särskild vikt. Utifrån dessa principer måste antagningsmyndigheten ges stor frihet att utforma urvalsreglerna. Det finns emellertid anledning att med ett konkret exempel visa hur ett urvalssystem enligt vårt förslag skulle kunna utformas.

På grundval av arbetslivserfarenheterna fördelas de sökande på tre grupper, en grupp med särskilt relevant arbetslivserfarenhet av viss längd (YLE-grupp), en grupp med arbetslivsmeriter i övrigt av viss längd (ALE-grupp) och en övrig grupp. Urvalet inom resp. grupp bör göras på ett enkelt sätt, t.ex. lottning. Om enbart längden av arbetslivserfarenheten vore urvalsgrund skulle sökande med hög levnadsålder gynnas. Det skulle dessutom innebära en hel del arbete med att exakt beräkna omfattningen av erfarenheten. En uppdelning på några få grupper och därefter lottning inom gruppen bör därför i normalfallet vara en bättre metod. Det bör också vara möjligt - i de fall antagningsmyndigheten bedömer det vara lämpligt - att rangordna sökande inom gruppen genom någon form av kösystem. För många kurser - särskilt kurser med ett mer allmänt innehåll - kan det vara svårt att definiera vad som skall vara särskilt relevant arbetslivserfarenhet. l dessa fall bör all arbetslivserfarenhet ges samma betydelse, vilket innebär att ingen YLE-grupp ingår i urvalet. Till YLE-gruppen förs i förekommande fall sökande med minst fyra års arbetslivserfarenhet varav förslagsvisgminst ett år bör vara särskilt relevant arbetslivserfarenhet. Till ALE-gruppen förs sökande med minst fyra års arbetslivserfarenhet men som inte uppfyller kravet på särskilt relevant arbetslivserfarenhet. Till gruppen övriga förs återstående behöriga sökande. Antagningsmyndigheten beslutar om fördelningen av antalet kursplatser mellan de tre grupperna. Denna fördelning måste utgå från kursens art. För kurser med speciell inriktning mot yrkesverksamma inom bestämda områden kan YLEgruppen tilldelas samtliga platser. För kurser som vänder sig till bredare grupper av yrkesverksamma kan ALE-gruppen få alla eller flertalet kursplatser. För kurser där ingen avgränsad målgrupp kan anges kan gruppen övriga tilldelas samtliga platser. Om antagningsmyndigheten inte fastställt andra regler bör lottning kunna användas vid urvalet inom var och en av ovanstående grupper. Antagning görs först inom YLE-gruppen. lcke antagna överförs till ALE-gruppen. Därefter görs

i 240 Enstaka kurser

antagning i denna grupp. Slutligen fördelas resterande platser mellan samtliga återstående behöriga sökande. Genom detta förfarande ges sökande med i första hand YLE och i andra hand ALE ett visst företräde före övriga sökande. Platsfördelningen mellan grupperna blir avgörande för styrkan i prioriteringen. Som en riktpunkt bör två tredjedelar av platserna på en kurs tillfalla sökande med minst fyra års arbetslivserfarenhet. Antagningsmyndigheten bör dock i enlighet med vad som sagts ovan fritt kunna avgöra fördelningen.

Här skisserad procedur innebär en relativt lättadministrerad antagning som prioriterar sökande med arbetslivsmeriter. Det är dessutom enkelt att bygga upp ett ADB-baserat system för urvalet. Kravet på minst fyra års arbetslivserfarenhet ansluter vidare naturligt till 25:4-regeln för allmän behörighet. Lottning som enda urvalsgrund bör vara aktuell endast när det med hänsyn till kursens art inte är möjligt att definiera en eller flera mer preciserade målgrupper eller urvalskriterier. Som exempel på sådana kurser kan nämnas korta introduktionskurser som kan studeras både som komplement till linjestudier eller andra studier och som fortbildkarakteriseras således av en bred rekrytering. Indining. Dessa kurser viduella behov av utbildningen kan i enlighet med vad som sagts ovan även då tillgodoses genom antagning genom fri prövning.

10.9.5 Urval på grundval av betyg eller prov

Enstaka kurser utgör i många fall ett alternativ till linjestudier. Det gäller i första hand inom ämnesområden inom de tidigare filosofiska fakulteterna som inte i mera påtaglig utsträckning täcks av linjesystemet. Det gäller också för vissa studerande som vill individuellt kombinera ett antal kurser, ofta från olika ämnesområden en längre utbildnings-

till.

gång. Det senare studiemönstret avsågs i högskolereformen tillgodoses av individuella utbildningslinjer. Olika problem i samband med dessa har dock lett till att de inte kommit att utnyttjas i mer än i en marginell omfattning. Bl.a. med tanke på den diskussion som den senaste tiden förts om i första hand de humanistiska ämnenas ställning i studieorganisationen är det angeläget att utforma urvalsreglerna till enstaka kurser så att sammanhängande studiegångar av detta slag underlättas. Vi hänvisar här till vad UHÄ anfört i dessa frågor i sin anslagsframställning för budgetåret 1986/87. UHÄ:s förslag innebär bl.a. att begreppet individuell linje vidgas så att det inte behöver avse ett fixerat studieprogram. Urvalet till linjealternativa kurser innehåller två delproblem. Dels bör regler som liknar linjereglerna tillämpas, dels bör - av skäl som nyss nämnts - studerande med längre studieprogram på något sätt tillförsäkras en platsgaranti, som ger dem möjlighet att planera studierna pâ ungefär samma sätt som linjestuderande. Linjealternativa kurser blir främst aktuella inom områden där linjesystemet inte tillgodoser efterfrågan pá utbildning och behovet av utbildade med hänsyn till arbetsmarknadens och forskarutbildningens krav. Urval till dessa kurser bör göras på grundval av poäng från betyg i

Enstaka kurser 241

gymnasieskolan eller högskoleprov. Antalet platser fördelas mellan betygs- och provgrupp antingen på motsvarande sätt som för jämförbara linjer eller - ide fall det inte finns någon grund för att styra fördelningen - proportionellt mot antalet sökande i vardera gruppen. Vid tillgodoräknande av betyg bör regler som anknyter till någon jämförbar linje tillämpas. Eventuell viktning av betyg bör således kunna göras på likartat sätt. Mot bakgrund av att enkelhet i rutinerna torde vara ännu mer eftersträvansvärt vid antagning till enstaka kurser än vid linjeantagning föreslår vi att antagningsmyndigheten får göra vissa förenklingar. Urvalet i provgruppen bör exempelvis få göras utan att arbetslivsmeriter tillgodoräknas. Hänsyn till dessa kan i stället tas dels -såvitt gäller fortbildnings- och vidareutbildningsaspekter -genom tillämpning av urvalsprinciper enligt föregående avsnitt för en del av platserna på resp. kurs, dels inom ramen för den fria prövningen. Vid urval mellan sökande från två- resp tre/fyraåriga linjer i gymnasieskolan kan vidare en proportionell eller - vilket är enklare - en antingen kvotering gemensam kvotgrupp tänkas. Urval baserat på betyg från gymnasieskola eller på högskoleprov utgör en principiell nyhet i den lokala antagningen. UHÄ bör därför få i uppdrag att inom ramen för sitt utvecklingsarbete på ADB-området utveckla rutiner som kan utnyttjas lokalt vid meritvärdering och urval. I allmänhet torde denna meritvärdering inte medföra några större problem. I de fall där meritvärderingen är komplicerad bör UHÄ på lämpligt sätt kunna bistå enheterna även med underlag för den individuella meritvärderingen. Vi har ovan berört angelägenheten av att underlätta sammanhängande studier på enstaka kurser inom de f.d. filosofiska fakulteterna. Nuvarande system innebär dels att studerande som önskar läsa fler enstaka kurser måste söka på nytt inför varje termin, dels att urvalet görs på ett sätt som inte ger den sökande någon möjlighet att påverka sin situation. Konsekvensen av detta är en osäkerhet som inte stimulerar till studier inom ämnesområden där utbildningsbehovet helt elleri huvudsak måste tillgodoses genom enstaka kurser. Samtidigt nar individuella linjer, som tillkom i syfte att möjliggöra friare studieval, inte motsvarat de studerandes önskemål om successiva val av studieväg. Sådana har därför -- och av högskoleadministrativa skäl - inte inrättats i avsedd omfattning. UHÄ:s nämnda förslag i anslagsframställningen syftar bl.a. till att möjliggöra successiva val inom individuella linjer. Urvalet till dessa individuella linjer kan göras på det sätt vi här angivit eller genom någon form av lokal förtursantagning. Förtursantagning kan genomföras redan enligt nuvarande ordning men är - i de fall antalet sökande väsentligt överskrider antalet tillgängliga utbildningsplatser - förenad med praktiska och principiella svårigheter. Införande av urval på grundval av betyg/prov enligt våra förslag innebär förbättrade möjligheter att rekrytera studerande med goda studiefärdigheter. Den studerande som framgångsrikt genomför enstaka kurser om minst 40 poäng inom ett ämnesområde har därigenom också visat en studieförmåga, som kan motivera viss förtur till fortsatta studier. Antagningsmyndigheten bör kunna ge förtur till förslagsvis högst hälf-

l6-Tillträde till högskolan

242 Enstaka kurser SOU l985:57

ten av antagningsplatserna på påbyggbara ämneskurser inom de filosofiska fakulteternas område åt studerande som uppfyllt detta krav. Till distanskurser, decentraliserade kurser och kvällskurser med deltidsundervisning bör normalt inte sådan förtur ges. Förtur av detta slag bör förutsätta avslutade enstaka kurser som bygger på varandra. Minst 20 poäng av de 40 måste således vara studier på fortsättningsnivå (20 40 poäng). Mot bakgrund av det övergripande behovet av att stimulera sammanhängande och mer djupgående studier inom berörda ämnesområden bör vissa allmänna riktlinjer ges av regeringen. Det bör dock ankomma på varje högskoleenhet att besluta om den närmare utformningen av regelsystemet. Det skisserade systemet bygger på successiva val, dvs. den studerande behöver inte vid studiernas början bestämma vilka kurser som skall ingå. Härigenom uppnås en flexibilitet i studieplaneringen som delvis saknas i linjesystemet och som efterlysts inom de tidigare filosofiska fakulteterna. Den studerande får samtidigt förbättrade förutsättningar att planera

sina studier genom en “platsgaranti” som är jämförbar med vad som

gäller för de linjestuderande. Vi vill påpeka att den ordning vi beskrivit går att förverkliga redan inom nuvarande regelsystem. Liknande system har således införts vid universiteten i Lund och Stockholm. Erfarenheter från dessa bör kunna ge vägledning för detaljutformningen av studieorganisationen. En rad praktiska problem behöver fortfarande lösas, t.ex. möjlighet att komplettera meriter efter ansökningstidens utgång (tentamen på höstterminens studier ligger normalt efter ansökningstidens utgång inför påföljande vårtermin). Förbättringar av studiedokumentationssystemet och utnyttjande av institutionsplacerade terminaler bör ge förutsättningar för att lösa sådana problem.

10.9.6 Urval på grundval av högskolemeriter

Denna urvalsgrund bör i första hand utnyttjas för kurser som leder till behörighet att antas till forskarutbildning i något visst ämne. Inom de förutvarande filosofiska fakulteterna berörs i första hand kurser omfattande nivån 60 - 80 poäng (påbyggnadskurser). Undantagsvis bör även andra kurser, t.ex. fortsättningskurser (40 - 60 poäng), kunna föras till gruppen. Kurser som förutsätter högskoleexamen och som inte primärt är inriktade mot fortbildning och vidareutbildning bör även kunna tillhöra denna grupp. Urvalet bör baseras på tidigare högskoleutbildning. Detta innebär att antagning normalt görs till samtliga kursplatser på grundval av högskolemeriter. Många påbyggnadskurser tillgodoser samtidigt behov av fortbildning och vidareutbildning. Detta gäller t.ex. kurser som utnyttjas av personer i arbetslivet som efter genomgången behörighetsgivande högskoleutbildning ytterligare förbättrat sin reella kompetens genom kvalificerad verksamhet i arbetslivet under lång tid. Kurser som ges på kvällstid eller med reducerad studietakt torde i många fall främst vända sig till sådana sökande. I vissa fall torde det därför vara aktuellt att avsätta en

Enstaka kurser 243

andel av kursplatserna för sökande som antas på grundval av arbetslivsmeriter enligt de riktlinjer som angivits i avsnitt l0.9.4. Liksom för övriga kursgrupper bör antagningsmyndigheten fastställa regelsystemet utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall. Vi skisserar nedan en enkel modell.

De sökande indelas med utgångspunkt i omfattning och innehåll av tidigare högskoleutbildning i ett antal grupper med angiven rangordning. Vissa genomgångna kurser liksom kvalitetsbetyg på vissa kurser eller delmoment bör kunna vara särskilt meriterande och innebära en högre rangordning än andra. Sökande i en högre prioritetsgrupp antas före sökande i en lägre grupp. Om antalet sökande i en prioritetsgrupp överstiger det tillgängliga antalet utbildningsplatser bör urval göras inom gruppen genom lottning.

Rangordning enbart baserad på antal avlagda poäng inom högskoleutbildning innebär en ren studietidsprioritering, som i allmänhet inte bör förekomma. Prioritetsgrupperna bör heller inte få konstrueras så att sökande med goda men annorlunda meriter diskrimineras. Det kan t.ex gälla sökande som önskar utnyttja vissa kurser som överbryggande utbildning till forskarutbildning. Vid urvalet måste också beaktas den rätt som studerande som har gått igenom en allmän eller lokal utbildningslinje har att delta i ytterligare grundläggande högskoleutbildning om sammanlagt högst 40 poäng (HF, 6 kap. 5 §).

10.10 Fri

prövning

Fri prövning bör kunna tillämpas vid antagningen till enstaka kurser på i princip samma grunder som vid antagningen till linjer (se avsnitt 9.9). Skäl till antagning efter fri prövning kan vara handikapp, sådana meriter av särskild betydelse för den sökta utbildningen, som inte kan beaktas inom ramen för den reguljära antagningen, dokumenterat stort behov av den sökta utbildningen eller annan omstänmghet av särskild betydelse. Fri prövning bör också kunna utnyttjas för att anta studerande på grundval av intervjuer, prov etc. Prövningen bör kunna vara individuell eller avse en grupp sökande. I det förra fallet bör den bygga på att en enskild sökande i sina ansökningshandlingar dokumenterat ett eller flera av ovanstående skäl. I det senare fallet bör exempelvis antagning på grundval av bostadsort kunna göras till decentraliserade kurser. Normalt bör ungefär samma bedömningar och samma förfarande som vid antagning genom fri prövning till linjer kunna tillämpas. Det finns dock inget skäl att begränsa omfattningen av fri prövning till en viss andel av samtliga utbildningsplatser. Våra förslag innebär att de nuvarande enhetliga reglerna ersätts med urvalsregler som varierar mellan olika kurser (sökalternativ). Detta ställer väsentligt högre krav på informationen om tillträdesreglerna i t.ex. de lokala kurskatalogerna. Informationen måste också upplysa om när bostadsort eller viss yrkesverksamhet kan vara grund för antagning genom fri prövning.

244 Enstaka kurser

10.1 1 Våra i sammanfattning förslag

Sammanfattningsvis föreslår vi: D Den generella självprövningsrätten för sökande med 25 :4-behörighet bör ersättas med att antagningsmyndigheten beslutar om när självprövning skall få förekomma och vilka sökande som skall ha denna rätt. Självprövningsrätten skall också kunna omfatta kraven i svenska och engelska för allmän behörighet. Urvalsförfarandet bör ersättas med ett enkelt registreringsförfarande för alla kurser som erfarenhetsmässigt inte bedöms få fler sökande än kursplatser. Olika urvalskriterier bör användas för olika kurser beroende på kursens huvudsakliga syfte. Vi anger tre huvudsyften: fortbildning och vidareutbildning linjealternativ utbildning påbyggnadsutbildning. Urvalet till fortbildning och vidareutbildning bör göras på grundval av arbetslivsmeriter. Urvalet till linjealternativ utbildning bör göras på i princip samma sätt som urvalet till utbildningslinjer. Vissa förenklingar måste dock vara möjliga. Urvalet till påbyggnadsutbildning bör göras på grundval av högskolemeriter. Fri prövning bör kunna användas på i princip samma grunder som urval till utbildningslinjer. Antagningen till enstaka kurser bör vara lokal och högskolestyrelsen (motsvarande), bör få besluta när och i vilken omfattning de angivna urvalsprinciperna skall utnyttjas. bör - - Antagningen efter beslut av högskolestyrelsen kunna decentraliseras inom högskoleenheten (motsvarande). Institutioner och linjenämnder bör i ökad utsträckning medverka i utformningen av regelsystemet och i genomförandet av antagningen.

ll

Antagningens organisation

l 1.1 Allmänt

Enligt våra direktiv skall vi pröva principerna för antagningens organisation. Våra förslag till ändrade behörighets- och urvalsregler är härvid en utgångspunkt, liksom de krav på enkelhet och rationalitet som bör prägla också organisationen av antagningen. Antagningen till flertalet allmänna utbildningslinjer görs i dag genom två stora centrala antagningssystem. UHÄ svarar därvid för antagningen till statlig högskoleutbildning motsvarande cirka 70 procent av det totala antalet nybörjarplatser. Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning (LFA) svarar för antagningen till landstingskommunal högskoleutbildning motsvarande omkring 20 procent av det totala antalet nybörjarplatser. Omkring l0 procent av nybörjarplatserna på utbildningslinjer besätts genom lokal antagning vid universitet och högskolor - det gäller främst lokala linjer, pâbyggnadslinjer och konstnärliga högskoleutbildningar. Antagningen till ADB-linjen (kommunal högskoleutbildning) görs av intagningsnämnden i Göteborg. En mer utförlig beskrivning av det nuvarande antagningssystemet ges i avsnitt 5.5. Antagningen till lokala utbildningslinjer görs lokalt eller, om UHÄ efter framställning av lokal högskolemyndighet åtagit sig detta, centralt. För närvarande görs antagningen till 78 procent av nybörjarplatserna på lokala linjer genom UHÄ (läsåret 1984/85). Antagningen till enstaka kurser görs, som framgått i kapitel 10, helt lokalt.

11.2 Erfarenheterna av de administrativa systemen för

tillträde till högskolan

Som redan har framgått av kapitel 3 var det bristen på administrativ samordning mellan antagningen till olika utbildningar på 1960-talet som ledde fram till tillkomsten av det centrala datorbaserade antagningssystemet vid dåvarande UKÄ, numera UHÄ. De administrativa antagningsproblemen fr.o.m. 1960-talet torde vara bl.a. en effekt av det starkt ökade antalet sökande till följd av utbildningsexpansionen. Spärrkommitténs förslag 1965 om ett samordnat datorbaserat antagningssystem utgick som tidigare nämnts från de dåvarande problemen

246 Antagningens organisation

med att många antagna uteblev från utbildningen på grund av att de samtidigt antagits till någon annan högskoleutbildning. Datorer blev härigenom ett nödvändigt hjälpmedel för antagningen. Vidare föreslog KU kvoteringsregler för att lösa urvalsproblemen i samband med att man fr.o.m. år 1969 hade sökande med både bokstavs- och sifferbetyg. De kvoteringsregler som trädde i kraft fr.o.m. år 1977 har gjort antagningen i än högre grad beroende av datorstöd. Vår uppfattning är att olika antagningssystem - såväl de stora centrala ADB-systemen som olika mindre, som regel manuella, antagningssystem - har fungerat relativt väl rent tekniskt-administrativt. En del introduktionsproblem klarades av redan före reformen år 1977.

Tre huvudinvändningar mot nuvarande centrala system förekommer i den allmänna debatten: EJ den centrala datorbaserade antagningen är för mekanisk, krånglig, opersonlig, etc. E! trots den omfattande tekniska apparaten lyckas man ofta inte anta sökande som verkligen påbörjar utbildningen, utan ca en fjärdedel av platserna måste besättas genom lokal reservantagning El antagningen tar för lång tid; de sökande tvingas söka så tidigt att de ofta inte har hunnit bestämma sig och besked ges ibland så sent att de inte kan utnyttja erbjuden plats.

Vi har i avsnitt 5.5 diskuterat dessa tre typer av kritik. I det följande redovisar vi sammanfattningsvis de aspekter som är särskilt väsentliga när en organisation som baseras på våra förslag skall utformas. Det stora antal anmälningar som under en begränsad tid skall behandlas i den centrala antagningsproceduren har gjort det nödvändigt att anpassa anmälningsblanketter m.m. till dataregistrering. Också beskeden till de sökande är utformade så att de kan skrivas ut med hjälp av ADB. Även om omfattande insatser har gjorts för att utforma blanketter etc. så att de skall vara enkla att förstå och fylla i är det ofrånkomligt att de kan upplevas som opersonliga och mera anpassade till ADB än till den enskilde sökandens behov. Också regelsystemets komplexitet och den hårda konkurrensen till många utbildningar har medfört att de sökande måste lämna detaljerade uppgifter som i sin tur förutsätter detaljerad information till de sökande. Påståendena om att antagningssystemet - såväl regler som blanketter är för krångligt har framförts av såväl elever och föräldrar som andra som kommit i kontakt med systemet. Det har också framkommit vid en granskning som förvaltningsutredningen gjorde år 1978 (L. Jansson). Det stora antalet regler och regeltolkningar med antagsammanhänger ningssystemets generella uppläggning - det skall passa för många olika utbildningar och alla slag av sökande - och att den stora omfattningen medfört att även det stora antalet tillämpningsregler formaliserats och gjorts allmänt tillgängliga. Blankettsystemets utformning avspeglar i första hand kapaciteten i regelsystemet och kan således inte förenklas på något avgörande sätt utan motsvarande förändringar av regelsystemet. Den andra invändningen mot dagens administrativa system är att de

. Antagningens organisation 247

inte på ett tillfredsställande sätt klarar att fördela tillgängliga platser bland sökande som verkligen avser att påbörja utbildningen. Detta gäller såväl de stora centrala datorbaserade antagningssystemen som större lokala system för antagning till enstaka kurser. UHÄzs uppföljningar av det centrala datorbaserade systemet visar att det efter två centrala antagningsomgångar är ca en fjärdedel av platserna som måste besättas genom lokal antagning. Vid antagningen till enstaka kurser förekommer det att fler än hälften av de antagna inte infinner sig vid kursstarten. Detta är onekligen en brist i nuvarande ordning. Det är emellertid tveksamt om man kan komma tillrätta med den genom förändringar i själva antagningsorganisationen. Någon enkel förklaring till det stora bortfallet av studerande kan inte ges. Detta beror på ett flertal samverkande omständigheter. En huvudorsak är, som har nämnts i kapitel 5, de sökandes egen osäkerhet inför valet av utbildning och yrke. Kravet på att ansökan skall lämnas upp till ett halvt år före terminsstarten bidrar till att många sökande särskilt bland de yngre - inte står fast vid sin ansökan. Många förefaller att ha ändrat studie- och yrkesplaner när de så småningom får besked om antagning. UHÄ:s undersökning av återbudsfrekvensen visar att återbud (“avhopp“) är nästan lika vanliga bland dem som antagits till sitt förstahandsalternativ som bland antagna till lägre prioriterade alternativ. Detta tyder på att valet av studie- och yrkesinriktning är svårt för många studerande och att detta bidrar till en stor del av återbuden. Möjligheten att genom förändrade anmälningstider påverka detta diskuteras närmare i avsnitt 11.8. Många sökande, främst ungdomar, söker inom flera oberoende antagningssystem både till högskoleutbildning (UHÄ, LFA, utbildningar med lokal antagning) och till högre specialkurser inom gymnasieskolan. Sökande med goda meriter blir då ofta antagna på flera ställen. Så länge inte all antagning är samordnad måste man räkna med bortfall på grund av antagning till annan utbildning. En annan orsak till bortfall är svårigheterna att få arbete. Att söka högskoleutbildning blir ibland en gardering för den händelse man inte lyckas få arbete - eller omvänt: ett erbjudande om ett bra arbete kan upplevas som mera attraktivt än att börja en utbildning med osäker arbetsmarknad. Möjligheterna att tillgodoräkna sig poäng för arbetslivserfarenhet bidrar också till att sökande som inte antagits till sitt förstahandsval kan välja att börja arbeta i stället för att ta en erbjuden plats på ett lägre prioriterat alternativ. Även andra aktiviteter, såsom utlandsresor, lockar ungdomar som nyligen har slutat skolan. Ytterligare en orsak till återbuden är att många sökande får erbjudande om plats sent. De som inte antagits vid den första antagningsomgången i juli och inte tror sig ha goda chanser att få en plats senare börjar rimligen planera för att göra något annat i stället. Om de sedan erbjuds plats kan eller vill de då ofta inte ta den. Den tredje typen av kritik avser den långa tid som åtgår för själva antagningen. Som redan har nämnts måste anmälan inges upp till ett halvåri förväg. Besked om antagning kommer ofta sent, särskilt för den som får plats först efter det att en *eller flera andra sökande avstått från

248 Antagningens organisation SOU I985:57

erbjuden plats. Särskilt för den som har arbete och skall begära tjänstledigt för studier och för den som har barn och måste ordna barntillsyn är det önskvärt med tidiga besked. Riksrevisionsverket har nyligen i en rapport, Långa handläggningstider i offentlig verksamhet, Dnr 1984:695, P 1985:3, pekat på möjligheterna till en snabbare handläggning. l rapporten berörs möjligheten att dela upp handläggningsrutinerna i två ”produktionsled, dvs. en förenklad handläggning av ansökningar som inte kräver någon meritbedömning utöver behörighetsprövningen och en decentralisering av handläggningen till högskolorna eller till studiemedelsnämnderna. Det har ansetts att äldre sökande skulle vara betjänta av en tidig ansökningstidpunkt för att i gengäld kunna få ett tidigt besked. Yngre sökande torde däremot ofta föredra en senare sista anmälningsdag, men de är liksom äldre sökande angelägna om ett snabbt besked när väl ansökan har lämnats. För att bättre tillgodose dessa skilda önskemål har det av och till diskuterats om antagningen borde delas upp på en tidig omgång för i första hand äldre sökande och en senare omgång för sökande som kommer direkt från gymnasiet. KK diskuterade exempelvis en sådan lösning men avvisade den med hänvisning till det merarbete som skulle uppstå.

l 1.3 Utgångspunkter för en förändrad organisation

Våra förslag till nya regler för urval innebär sammanfattningsvis D en förenkling av de generella reglerna för antagning till utbildningslinjer D antagningssystemet görs mindre enhetligt genom större möjligheter till anpassning till skilda utbildningslinjers krav D vissa beslut rörande tillämpning av principer för urval till sådana linjer som statsmakterna inrättar överförs till UHÄ D ökade möjligheter till decentralisering av handläggningen av tillträdesfrågor: dels från UHÄ till lokala antagningsmyndigheter, dels inom de lokala högskolemyndigheterna (främst vad gäller enstaka kurser) D antagningsmyndigheterna ges större frihet att vid antagning till utbildningslinje göra individuella bedömningar inom ramen för en fri prövning D olika urvalsregler tillämpas vid antagning till enstaka kurs beroende på kursens syfte och målgrupp.

Liksom tillträdesreglerna i stort måste den administrativa organisationen bidra till att målen för högskolan uppfylls. En bred rekrytering av sökande lämpade för högskolestudier förutsätter således att organisationen underlättar för personer med tillräckliga förkunskaper - från skola eller arbetsliv -att söka till högskoleutbildning. Antagningsorganisationen bör ses som en servicefunktion för de utbildningssökande. Det är viktigt att de sökande får god information, att antalet kontakter den sökande behöver ha inför antagningen begränsas

Antagningens organisation

och att organisationen ger förutsättningar för en korrekt handläggning oberoende av vilken utbildning eller utbildningsort som söks. Antagningsprocessen måste dessutom genomföras snabbt och i god tid ge de sökande erforderliga besked. Samma krav på service ställs av de utbildningsansvariga. Organisationen måste därjämte vara effektiv, dvs. kräva minsta möjliga kostnad och leda till att tillgängliga utbildningsplatser blir maximalt utnyttjade. Dagens system karakteriseras av en hög servicenivå gentemot de sökande, hög rättvisa i relation till gällande regler samt exakthet och objektivitet i handläggningen. Det har samtidigt, som nämnts, kritiserats för opersonlighet, bristande hänsynstagande till icke-kvantiñerbara meriter samt en byråkratisk organisation. Kritiken har i många fall efterlyst ett mer människonära system, t.ex. i form av tidig kontakt mellan den sökande och sökt utbildning. De enhetliga och exakta reglerna har vidare lett till att högskolans utbildningsansvariga organ, t.ex. linjenämnder, upplevt sig sakna ansvar för antagningen. En ny organisation måste utformas med beaktande av dessa synpunkter.

11.4 Lokal eller central antagning?

Vi har övervägt möjligheterna att helt eller delvis upphöra med central antagning. En sådan förändring har av och till förespråkats i debatten. Vinsterna har bl.a. hävdats vara att de sökande får direktkontakt med företrädare för de utbildningar eller högskolor till vilka de söker. Det har förutsatts att detta bl.a. skulle minska osäkerheten i de sökandes utbildningsval och härigenom minska antalet återbud. Vi anser att det finns klara fördelar med en ökad kontakt mellan de sökande och resp. utbildning/högskola redan i samband med antagningen. Inte minst anser vi det väsentligt att företrädare för berörda utbildningar får insyn i och kontakt med själva antagningsproceduren. I de fall då det är motiverat att införa urvalsinstrument utbildningsspecifika såsom prov eller intervjuer enligt våra förslag i avsnitt 9.6 är det naturligtvis nödvändigt att företrädare för resp. utbildning i en eller annan form medverkar. En generellt genomförd decentralisering av antagningen skulle emellertid, så länge enskilda personer söker till flera högskoleenheter (motsvarande), medföra ett betydande merarbete både för den enskilde och för berörda myndigheter. Den sökande måste inge separata ansökningshandlingar till samtliga utbildningsanstalter han/ hon söker till. Framför allt ungdomssökande, som ofta är osäkra om framtida utbildningsväg och om möjligheterna att antas till sökta utbildningar, kommer att söka till många utbildningar och högskolor. Detta merarbete kan visserligen komma att minska antalet ”okynnesansökningar”, men det kan ifrågasättas om man genom administrativa åtgärder av detta slag skall försvåra för dem som har ett stort intresse för en viss utbildning, oberoende av ort. - . Sökande med goda meriter kommer i ett helt decentraliserat system att antas till många utbildningar samtidigt (dubbelantagning), vilket erfarenhetsmässigt leder till en omfattande reservantagning i ett sent skede

250 Antagningens organisation

med åtföljande svårigheter att besätta samtliga utbildningsplatser. Risken är uppenbar att många sökande inte kommer att kunna påbörja sökt utbildning trots att utbildningsplatser finns tillgängliga. Även antagningsmyndigheterna kommer som nämnts att få ett omfattande merarbete. En och samma sökandes handlingar skall granskas och bedömas på flera ställen, varvid eventuellt medelbetyget måste beräknas flera gånger. Vid brister i ansökan måste kompletteringar göras av flera antagningsmyndigheter. Åtminstone en del av detta arbete skulle vid högskoleenheterna behöva göras under ferietid. Vi bedömer inte att värdet av den ökade närheten mellan den enskilde och resp. utbildningsanordnare i antagningsproceduren, som en helt lokal antagning skulle innebära, uppväger de nackdelar i form av merarbete för de sökande och för utbildningsmyndigheterna och därmed ökade totala kostnader som en sådan ordning skulle innebära. En ökad ”närhet” bör i stället åstadkommas genom andra åtgärder, t.ex. i samband med själva ansökan och efter antagningen. Den centrala antagningen infördes för att eliminera dubbelantagning. Trots nuvarande betydande problem med dubbelantagning och återbud från redan antagna anser vi detta skäl fortfarande vara giltigt. I annat fall kan problemen med dubbelantagning förväntas bli av väsentligt större än för närvarande. omfattning Som framgår av bilaga 4 har man i både Danmark och England infört ett system med central datorbaserad samordning av den för övrigt helt lokala antagningen. Vi ser det som ett stöd för vår uppfattning att man inte kan undvara en central samordning i syfte att eliminera dubbelantagning. I annat fall riskerar man, som nämnts ovan, att sökande med de bästa meriterna kommer att antas på ett flertal ställen och att övriga sökande får besked om reservantagning ännu senare än i dag. En centralt baserad antagningsorganisation utesluter inte ett betydande inslag av lokal medverkan. En sådan bör kunna växa fram successivt och parallellt med den utveckling av regelsystemet som vi beskrivit i det föregående. Vi anser också att det i dag -med hänsyn till den tekniska utvecklingen vad gäller datanät och terminaler - finns väsentligt bättre möjligheter än när det nuvarande systemet konstruerades, att genomföra antagningen i nära samverkan mellan lokala och centrala antagningsmyndigheter. I allmänhet bör den lokala medverkan vara ett led i beredningsprocessen inför antagningsbeslut som fattas av UHÄ. [vissa fall torde det vara ändamålsenligt att även delegera beslut till lokal antagningsmyndighet. Detta kan innebära att samtliga eller vissa antagningsplatser tillsätts genom lokala beslut. Det förra fallet innebär i praktiken en helt lokal antagning samordnad med den centrala. Normalt är det emellertid av värde - även för utbildningar med få sökande - att ingå i den centrala antagningen. Informationen om utbildningen blir härigenom mer spridd, samtidigt som berörda högskoleenheter avlastas ett administrativt arbete. Som exempel kan nämnas att antagningen till flertalet lokala linjer i dag görs centralt på begäran av berörda högskoleenheter. Ett centralt system måste mot denna bakgrund utformas så att det kan hantera alla utbildningslinjen Lokal antagning är självklar när den

“

Antagningens organisation

motiveras av särskilda skäl, t.ex. tillträdesregler som avviker från det generella regelsystemet. Andra exempel på när lokal medverkan är m0tiverad är: E] utnyttjande av speciella urvalsinstrument som komplement till övriga regler E] fri prövning i vissa fall El lokal studievägledning som komplement till centralt producerad skriftlig information E] aktiva rekryteringsåtgärder när man befarar att nybörjarplatser kan komma att bli outnyttjade El teknisk medverkan, t.ex. kontakt mellan och centralt högskoleenhet system via terminal med möjlighet till fördelning av arbetsuppgifter och informationsutbyte.

Vi föreslår mot denna bakgrund att ett centralt system för antagning till utbildningslinjer bibehålls, men att inom ramen för detta system möjligheterna till lokal medverkan fortlöpande skall beaktas och stimuleras. Den centrala antagningen görs i dag genom tre fristående organisationer, som alla arbetar utifrån samma regelsystem. Detta har mer utförligt beskrivits ovan. De tre systemen har helt olika omfattning. UHÄ:s centrala antagning omfattar 70 procent av antalet nybörjarplatser på linjer i högskolan medan intagningsnämnden i Göteborg endast antar till en utbildningslinje (ADB-linjen).

Ändamâlsenligheten i att arbeta med tre organisationer kan givetvis

diskuteras. Ett relativt stort antal sökande återfinns i fler än ett av systemen. Undersökningar visar att cirka en tredjedel av de sökande till vårdutbildning, med antagning genom LFA, också har sökt utbildningar som ingår i UHÃts centrala antagning. En sammanslagning skulle således reducera antalet ansökningar att hantera med drygt 10 procent. Berörda sökande skulle också bara behöva inge en ansökan i stället för som i dag två och problemen med dubbelantagning skulle minska. De kommunala högskoleutbildningarna inom vârdområdet utgör i olika avseenden en homogen grupp i förhållande till andra högskoleutbildningar. Rekrytering, arbetsmarknad och utbildningsorganisation är således i hög grad gemensamma. Landstingen har i egenskap av huvudmän för både gymnasieskola och högskola och som dominerande arbetsgivare för de utbildade ett helhetsansvar för både utbildning och arbetsmarknad, vilket saknar motsvarighet inom högskolan i övrigt. Nuvarande organisation ger goda förutsättningar för en ändamålsenlig samplanering av vård- och utbildningsplanering. Vi bedömer de effektivitetsvinster som kan göras vid ett överförande av antagningsorganisationen för de kommunala högskoleutbildningarna inom vårdområdet till UHÄ som små. Hanteringskostnaderna, t.ex. uttryckta som kostnad per ansökan eller per antagen, är jämförbara.

Övervägande skäl talar därför för ett bibehållande av LFA med i princip

oförändrade arbetsuppgifter. Vi kommer nedan att föreslå vissa åtgärder för att säkerställa det nära samarbete som redan förekommer mellan UHÄ och LFA. ADB-linjens ställning inom högskolan har diskuterats bl.a. i prop.

252 A ntagningens organisation

1983/842100, bil. 12 och ett eventuellt återförande till gymnasieskolan har aktualiserats. Om detta genomförs bortfaller frågan om samordnad från högskolans synpunkt. Om så inte blir fallet torde man antagning kunna räkna med en sådan utveckling inom högskolan att en Överföring av antagningsansvaret till UHÄ blir aktuell. Vi finner för vår del ingen anledning att nu aktualisera någon förändring.

11.5 UHÄ:s roll m.m.

UHÄ har en nyckelroll genom sin ställning som central myndighet för all högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets område med ansvar för antagningen också till de längre utbildningslinjerna vid Sveriges lantbruksuniversitet. Våra förslag stärker banden mellan å ena sidan antagningen och å andra sidan utvecklingen av utbildningens innehåll och organisation, bl.a. genom en ökad anpassning av både behörighets- och urvalsregler till förhållandena för de enskilda utbildningarna. Mot denna bakgrund är det självklart att UHÄ med sitt ansvar för den centrala utbildningsplaneringen bör ha ett sammanhållande ansvar även för antagningsorganisationen. Vi finner således ingen anledning att diskutera lösningar där antagningen genomförs fristående från UHÄ, t.ex. av en separat myndighet eller kopplad till annan förvaltningsmyndighet. Vi vill i sammanhanget peka på att en betydande fördel med dagens organisation för antagningen är att ingen separat basorganisation behöver byggas upp för personal-, budget- och ekonomifrågor, eftersom antagningen kan repliera på UHÄ:s samlade organisation. Möjligheterna att vid hög arbetsbelastning utnyttja personal även från andra enheter inom UHÄ i antagningsarbetet ger dessutom en stor flexibilitet i verksamheten och minskar de totala kostnaderna för antagningen. Våra förslag innebär en vidgad användning av högskoleprovet. UHÄ är för närvarande huvudman för verksamheten med detta prov. Provkonstruktion m.m. fullgörs på UHÄ:s uppdrag av pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå. Universitet och högskolor svarar för genomförandet av provet. Organisationen har enligt vår bedömning fungerat väl. En vidgad användning av provet motiverar dock en mer permanent organisation. Denna kan med fördel baseras på nuvarande kompetens och resurser. Särskilt viktigt är att man bibehåller sambandet med forskning inom området. En fortsatt koppling av provverksamheten till UHÄ är en naturlig konsekvens av vår syn att UHÄ bör ha ett övergripande nationellt ansvar för samtliga antagningsfrågor. Härmed bör också den närmare utformningen av provorganisationen i första hand vara en fråga för UHÄ. Särskilt betydelsefullt är att åstadkomma permanenta former för vetenskapligt samråd, uppföljning, utvärdering och styrning som garanterar ett utnyttjande av nationella och internationella erfarenheter och vetenskapliga rön. Samtidigt bör ett inflytande för verksamhetensintressenter och avnämare säkerställas.

Antagningens organisation 253

UHÄ har i samarbete med de forskare i Umeå som .ansvarar för provverksamheten inrättat en informell referensgrupp med forskningsföreträdare. Denna bör genom en mer permanent organisation och vidgad sammansättning kunna omvandlas till ett vetenskapligt råd för provverksamheten. UHÄ bör också överväga utformningen av organisationen för provkonstruktion och provgenomförande. UHÄ bör få i uppdrag att i samband med sitt remissyttrande över våra förslag redovisa sin syn på denna fråga och eventuella förslag. En antagningsnämnd inom UHÄ inrättades år 1977 med uppgift att följa arbetet och att behandla frågor av allmän eller principiell karaktär i anslutning till tillträdesfrågorna. Nämnden innehåller bl.a. företrädare för allmänna intressen. Antagningsnämnden har en något oklar ställ-

ning i förhållande till UHÄzs styrelse, verksledning och kansli. Övergri-

pande frågor har i allmänhet behandlats av styrelsen och mer rutinmässiga frågor handläggs av verksledningen eller på byrånivå. Tillämpningsföreskrifter till kapitel 5 i högskoleförordningen har fastställts av nämnden. Erfarenheterna av hittillsvarande arbete synes vara att nämnden har haft svårt att finna en aktiv roll. UHÄ har för sin del i anslagsframställningen för budgetåret 1986/87 föreslagit att antagningsnämnden avskaffas. Vi ansluter oss till detta förslag, vars förverkligande bör stimulera att tillträdesfrågorna i större utsträckning än hittills integreras med arbetet med utbildningsplaner m.m. inom UHÄ. Förutsättningarna för antagningsarbetet avviker i vissa delar från förutsättningarna för UHÄ:s övriga verksamhet. Antagningsreglerna, som i huvudsak fastställs av statsmakterna, bestämmer sålunda behovet av resurser för behandlingen av enskilda ansökningar. Antalet ansökningar varierar över tiden och påverkar självfallet den faktiska arbetsvolymen. Det är således svårt för UHÄ att i förväg styra och beräkna kostnaderna. Vi har mot denna bakgrund övervägt att föreslå att medel för antagningsverksamheten anvisas särskilt. En sådan åtgärd skulle emellertid strida mot vår strävan att så långt möjligt se tillträdesfrågorna som en del av UHÃ:s arbete med planeringen för den grundläggande högskoleutbildningen. Vi föreslår därför inte någon anslagsteknisk förändring utan förutsätter att antagningsverksamhetens särart beaktas vid fastställande av UHÄ:s framtida medelsramar.

l 1.6 Samverkan med

studiestödsorganisationen

Majoriteten av dem som söker till högskolan söker ungefär samtidigt studiemedel. Den sökande måste alltså i detta fall lämna två olika ansökningar till olika myndigheter, eftersom studiemedlen hanteras i ett från högskolan fristående administrativt system. Centrala studiestödsnämnden (CSN) är central förvaltningsmyndighet för ärenden om studiesocial verksamhet. I CSN:s ansvarsområde ingår förutom högskolan även studiehjälp i gymnasieskolan och olika former av vuxenstudiestöd. Frågor om studiemedel till högskolestuderande utgör den kvantitativt största delen av CSN:s arbetsuppgifter.

254 SOU l985:57 A ntagningens organisation

Under CSN finns sex studiemedelsnämnder, som var och en i sin region beslutar om studiemedel. . Studiemedelsorganisationen är för sitt arbete beroende av uppgifter från högskolan rörande antagning, registrering och studieresultat. En närmare samverkan skulle kunna innebära administrativa rationaliseför berörda myndigheter och förenklingar för de sökande. ringar De punkter som främst kan vara aktuella för ökad samverkan är: E1 information E] gemensam eller samordnad ansökan El uppföljning av registrering och studieresultat.

En analys av förutsättningar samt för- och nackdelar med en utökad samverkan mellan studiestöd, studiedokumentation och antagning går utanför vad som kan göras inom ramen för vårt arbete. Vi föreslår därför att regeringen uppdrar åt UHÄ och CSN att gemensamt göra en sådan. Samverkan kan innebära ett utökat utbyte av personuppgifter mellan de stora datoriserade system som berörs. Integritets- och sårbarhetsaspekter måste därför Studien måste också på lämpligt sätt noga prövas i arbetet. samordnas med den förstudie till nytt ADB-system för antagningen som vi föreslår skall ingå som ett led i genomförandet (se avsnitt 14.9). UHÄ och CSN bör i arbetet samråda med Statskontoret, LFA och berörda studerandeorganisationer. att föra över delar av ansvaret för antagningsarbetet till Möjligheterna exempelvis studiemedelsnämnderna har aktualiserats i olika samman- (RRV) tidigare omnämnda rapport om hang, t.ex. i riksrevisionsverkets handläggningstiderna i offentlig verksamhet. Våra förslag innebär emellertid, som vi ovan redovisat, ökade krav på samverkan mellan tillämpav tillträdesreglerna och högskoleutbildningens planering och ningen utveckling. Mot denna bakgrund anser vi det inte lämpligt att separera

ansvaret för antagningen från högskoleorganisationen.

11.7 De sökandes valmöjligheter

Den sökande har möjlighet att ange tolv rangordnade önskemål om utbildningslinje och utbildningsort (en linje eller motsvarande på en ort är ett sökalternativ). I medeltal anger de sökande fem alternativ. Efter den första urvalsomgången får sökande som inte antagits till sitt förstahandsalternativ kvarstå som sökande till högst ett sökt alternativ med än det alternativ han/hon eventuellt antagits till. högre prioritet I stora drag överensstämmer de rutiner som tillämpas av LFA med den ovan beskrivna. LFA tillämpar dock en något avvikande definition av sökalternativen. UHÄ:s antagning baseras på sökalternativ som består av utbildningslinje och högskoleenhet. LFA:s antagning baseras på sökt utbildningslinje, varefter nämnden fördelar de sökande på utbildningsorter med hänsyn till bostadsort och platsantal. Båda metoderna ryms inom gällande bestämmelser. Vi finner ingen anledning att i detta sammanhang ta ställning till denna typ av tekniska detaljer. Vi utgår emellertid från att berörda myndigheter i samband med utvecklingen av de

i

Antagningens organisation 255

nya rutiner som erfordras strävar efter att åstadkomma enhetlighet på de punkter där det är motiverat. De sökande bör så långt möjligt kunna följa samma mönster oavsett om de söker till kommunal eller statlig högskoleutbildning (t.ex. jämförbara blanketter och detaljregler). Vi har i det föregående redovisat att de sökande i UHÄ:s antagningssystem kan ange tolv olika rangordnade sökalternativ i den första urvalsomgången. Det har i debatten ibland antytts att en begränsning av valfriheten på denna punkt skulle innebära färre problem med bl.a. återbud (se avsnitt 5.5. Flertalet sökande utnyttjar emellertid inte alla möjligheter, samtidigt som det för vissa sökande, som har ett mycket stort intresse för en viss utbildning oavsett sökalterort, åtgår ett flertal nativ för denna enda utbildning (för en ansökan till läkarlinjen på samtliga orter i landet måste sex sökalternativ anges). Andelen återbud tycks också i stort sett vara oberoende av om den sökande kommit in på högre eller lägre prioriterat alternativ (Kim, 1979). Vi ser därför ingen anledning att föreslå att UHÄ skall minska antalet möjliga sökalternativ vid ansökan. Däremot kan den i avsnitt 5.4 nämnda från minskningen tolv till två sökalternativ i den andra som urvalsomgången upplevas drastisk. UHÄ bör överväga om det finns förändra antalet anledning alternativ till förslagsvis tre. Antagning innebär inte att den enskilde fritt förfogar över tilldelad plats. Antagningen avser en viss utbildning med början en viss termin. Den antagne kan således inte på egen hand besluta att senarelägga studiestarten eller att byta eller sälja utbildningsplatsen. Varje beslut om antagning gäller normalt ett bestämt ansökningstillfälle och är således beroende inte bara av den antagnes val och meriter utan också av övriga sökandes antal, utbildningsval, meriter etc. vid detta tillfälle. Beslut om att medge den sökande uppskov med att påbörja utbildningen eller att få byta studieort kan mot denna bakgrund vara orättvist gentemot andra sökande, t.ex. om någon tillåts byta till en utbildningsplats till vilken vederbörande inte hade tillräckliga meriter för att bli antagen på normalt sätt. Å andra sidan finns en rad omständigheter under vilka det kan vara motiverat med byte av studieort eller uppskov. föränd- Betydelsefulla ringar av personliga förhållanden som inträffat efter ansökningstidens kan nämnas som exempel. utgång Självfallet bör antagningsmyndigheten liksom hittills kunna medge byten i de fall då den sökande har goda skäl för ett byte och detta inte medför uppenbar orättvisa i förhållande till andra sökande. Antagningsmyndigheterna tillämpar i dag en restriktiv praxis även när det gäller att bevilja uppskov med utnyttjandet av en studieplats till vilken man antagits. Detta beror på att uppskov är besvärliga att rent hantera praktiskt många antagna som får uppskov väljer senare att avstå från platsen - samtidigt som uppskov kan användas av enskilda sökande för att totalt sett öka deras chanser att bli antagna till önskad utbildning. Vi finner ingen anledning att föreslå av någon förändring nuvarande restriktiva praxis med uppskov beträffande till antagning utbildningslinjer. När det gäller antagningen till enstaka kurser för fortbildning och vidareutbildning kan vi dock tänka oss det undantaget att

SOU l985z57

256 Antagningens organisation

av anstånd för att underlätta för någon form eller kösystem tillämpas att planera för tjänstledighet som förvärvsarbetande och arbetsgivare möjliggör deltagande i utbildningen. över- Regeringen har genom beslut den 29 mars 1984 till utredningen lämnat en skrivelse från värnpliktsverket till chefen för försvarsdepartementet. har i skrivelsen hemställt om att värnpliktiga Vârnpliktsverket och som inkallas till grundutbildning eller som antagits till högskolan under viss del av året erhåller någon form av repetitionsutbildning så att de ifrågavarande studierna kan påbörjas så nära platsgaranti”, den militära slut som utbildningsplaner och terminsindelutbildningens ning medger. Överbefälhavaren och UHÄ har yttrat sig över framställningen. Vi anser att värnpliktstjänstgöring kan utgöra skäl för uppskov, t.ex. i de fall inkallelsen skett efter ansökningstidens utgång. Detta torde dock endast inträffa undantagsvis. Att generellt medge uppskov med för sökande som inkallats till militärtjänstgöring är högskoleutbildning förenat med stora och principiella problem. Förutom den praktiska orättvisa gentemot övriga sökande som kan uppstå uppmuntrar en generös praxis till olika slag av taktiskt beteende. Ansökningar om uppskov bör prövas individuellt inom ramen för den restriktiva praxis, som vi kortfattat beskrivit i det föregående.

1 1.8 Anmälningstider

l 1.8.1 Nuvarande regler

För utbildningslinjer med antagning genom UHÄ skall, enligt föreskrifter som UHÄ meddelat, anmälan inges till UHÄ senast den 1 april inför höstterminen och den 1 oktober inför vårterminen. Inför höstterminen 1985 behandlades cirka 60 000 ansökningar till 19 500 platser på utbildningslinjer som UHÄ sköter antagningen till. Efter dataregistrering av ansökningarna har de sökande viss tid för att komplettera dessa (inför en hösttermin till den 15 juni). En stor del av inför en hösttermin (omkring en fjärdedel) kommer från ansökningarna sökande som inte avslutat sina gymnasiestudier vid tiden för ansökan. Samtliga dessa måste således komplettera sin ansökan med avgångsbe- Antalet kompletteringar är därför särskilt stort tyg från gymnasieskolan. inför en hösttermin. När samtliga kompletteringar dataregistrerats görs ett första urval bland behöriga sökande. Detta äger inför en hösttermin rum i början av juli. Resultatet av antagningen sänds därefter ut till de sökande, som en svarsblankett senast den l augusti till UHÄ skall bekräfta sin genom önskan att utnyttja tilldelad plats och/eller anmäla att de vill kvarstå som sökande till någon av de sökta utbildningsalternativen. Ett andra urval av augusti. Därefter överlämnar UHÄ ansvaret för görs i början antagningen till de lokala högskolemyndigheterna. Dessa gör därefter en reservantagning till de platser som friställs genom återbud. Denna antagning bygger på reservlistor från UHÄ, vilka anger reserver uppdelade på kvotgrupper, så att ledigbliven plats i första hand skall tillsättas med reserv tillhörande samma kvotgrupp.

Antagningens organisation 257

Antagningen till enstaka kurser genomförs i sin helhet högskoleen-

av

heterna. Universiteten och de större högskolorna har särskilda antagningsenheter inom förvaltningarna. Ansökan till enstaka kurs skall inges senast den 15 maj (inför höstterminen) resp. den l november (inför vårterminen). Urvalet görs vid samtliga större enheter och vissa mindre

med ett av UHÄ utarbetat datorprogram, LANT. Övriga enheter (mind-

re statliga högskoleenheter och kommunala högskolor) gör urvalet manuellt eller med egna datorsystem.

11.82 Sen anmälan, tidig antagning?

De mer eller mindre motstridiga krav som kan ställas på det administrativa systemet gör att tidpunkten för anmälan och antagning har diskuterats ofta under den tid som förflutit sedan högskolereformen år 1977. Många sökande, troligen främst ungdomar, bestämmer sig sent för utbildningsväg och är därför betjänta av en sen sista anmälningstidpunkt. Andra sökande behöver för sin planering (av exempelvis tjänstledighet) ett antagningsbeslut i god tid, vilket förutsätter en tidig anmälningstidpunkt. Även för högskolan är en tidig antagning att föredra eftersom det ger möjlighet att kunna fördela antagningsarbetet över en - detta längre tidsperiod och att få ett planeringsunderlag tidigare förutsätter emellertid att de sökande som antas tidigt också utnyttjar tilldelad plats. Under perioden 1977-1980 var den 15 juni sista ansökningsdag för allmänna utbildningslinjer inom statlig högskoleutbildning inför höstermin och den 1 november sista ansökningsdag inför vårtermin. Efter

förslag av en UHÄ-utredning (UHÄ-rapport 1979:28) tidigarelades an-

mälningstiderna år 1981. Tidigareläggningen motiverades av önskemål om att dels sprida arbetsbelastningen för antagningsenheterna, dels 1 kunna ge de sökande ett första antagningsbesked tidigare. Följande tidsschema för antagningen gäller för närvarande.

Tabell 11.1 Tider för antagningen Ansökningstider inför vårterminen redovisas inom parentes. Tidpunkter för antagningsbesked kan variera något från år till år.

Allmänna ut- Enstaka kurser bildningslinjer Sista anmälningsdag l/4(l/l0) 15/5 (l/ll) Sista dag för komplettering 15/6 (12/12) 15/6 Första antagningsbesked 10/7 (19/12) 10/7 Andra antagningsbesked 14/8 (10/1) Utbildningen börjar ca 1/9 (20/1) 1/9 (20/1)

Diskussionen om högskolans anmälningstider har väl belyst skälen för

tidig resp. sen anmälningstid (se t.ex. nyssnämnda UHÄ-rapport). Vi går

därför inte in på någon mera detaljerad diskussion av dessa frågor. Våra

17 »Tillträde till högskolan

258 Antagningens organisation

principiella utgångspunkter är att hänsynen till de sökande kräver dels en snabb handläggning, dvs. en kort tid mellan sista ansökningsdag och dels - för flertalet sökande antagningsbesked, att sista anmälningstidpunkten ligger så nära utbildningens start som möjligt. Vissa sökande har å andra sidan väl grundade önskemål om antagningsbesked i god tid. I ett internationellt perspektiv ligger inte de svenska anmälningstiderna särskilt tidigt (se bilaga 4). Å andra sidan vet man, t.ex. mot bakgrund av det stora antalet återbud och byten i anslutning till terminsstarten, att många studerande inte bestämmer sig för utbildningsväg förrän mycket sent. En anmälningstid som ligger nära terminsstart ger således högskoleenheterna mera realistiska uppgifter om vilka och hur många sökande som avser att påbörja den utbildning de antagits till. Planeringstiden för såväl de antagna som högskolan blir i motsvarande mån kortare. Detta kan leda till att en väsentlig del av högskolans förberedelser måste utföras utan kännedom om antalet sökande. Vissa åtgärder, t.ex. utsändning av information till antagna, kan över huvud taget inte vidtas förrän man har uppgifter om de antagna. Om antagning har skett tidigt, men uppgifterna sett från högskolans synpunkt är mycket otillförlitliga, uppstår en analog situation. Högskolans förberedelser måste även i detta fall bygga på erfarenheter från tidigare antagningsomgångar, t.ex. antaganden om hur många reserver som måste kallas. Som påpekats ovan är antalet sökande som lämnar återbud under olika skeden av antagningen stort, speciellt för enstaka kurser. Det förekommer att bara en minoritet av de ursprungligen antagna verkligen påbörjar utbildningen i fråga och att en stor andel av de studerande inte ens fanns med bland de ursprungliga sökandena. En allmän erfarenhet synes vara att andelen okomplicerade ansökningar, som kräver relativt kort handläggningstid, ökar år från år. Detta beror bl.a. på att antalet sökande med ovanliga meriter, t.ex. äldre studentbetyg, minskar. De förslag till regler för urval till utbildningslinjer som vi lämnat i kapitel 9 innebär också sammantaget en viss förenkling av antagningsarbetet, främst vad gäller värderingen av arbetslivserfarenheten. Detta talar för att en senarelagd sista ansökningsdag är möjlig, i varje fall för enkla ansökningar. Mot bakgrund av att ett mycket stort antal ansökningar till höstterminen kommer från gymnasiestuderande som senare måste komplettera sin ansökan med betyg, skulle en sista ansökningsdag efter skolans avslutning, t.ex. den 15 juni, väsentligt reducera antalet kompletteringar. Handläggningen av dessa ansökningar skulle därigenom bli mera direkt, eftersom arbetet med betygskompletteringar bortfaller. En möjlighet att tillgodose de olika önskemål som finns om dels en sen anmälan, dels tidiga antagningsbesked, skulle kunna vara att tillämpa olika anmälningstider för olika kategorier av sökande. Så kunde t.ex. äldre sökande som behöver tidiga besked för sin planering anmäla sig tidigt, medan sökande från gymnasieskolan kunde vänta med sin anmälan till efter skolavslutningen, dvs. till mitten av juni inför en hösttermin. Principiellt kan en differentiering av anmälningstiderna innebära antingen olika anmälningstid och gemensamt urval (uppdelad anmälan) eller både olika anmälningstid och separata urval (uppdelad antagning).

SOU l98S:57 Antagningens organisation 259

Det senare alternativet innebär en mer långtgående men

differentiering,

är givetvis en förutsättning för att sökande med behov härav får ett tidigare besked. Det förra alternativet tillgodoser i första hand sökande som bestämmer sig för utbildningsväg sent. En förutsättning för att en uppdelad antagning skall innebära några väsentliga fördelar är att sökande med tidig sista ansökningstidpunkt också får besked om antagning tidigare. Detta skulle bl.a. underlätta tjänstledighetsplanering etc. Det är sannolikt att många sökande med behov av ett tidigt besked finns i provgruppen. På motsvarande sätt innefattar betygsgruppen många ungdomar som i stället är betjänta av att kunna välja utbildningsväg så nära terminsstarten som möjligt. Nuvarande regler för urval till utbildningslinje förutsätter en proportionell kvotering mellan olika sökandegrupper, vilken måste göras vid en tidpunkt. Våra förslag ger principiella förutsättningar för en uppdelad antagning, eftersom en i förväg fastställd platsfördelning mellan provurval och betygsurval skall tillämpas. En sådan uppdelning är emellertid förknippad med väsentliga problem. De sökande som kan behöva tidiga besked är svåra att identifiera i förväg och överensstämmer inte med någon urvalsgrupp vid antagningen. Så torde t.ex. flertalet sökande vid en eventuell tidig antagning ha resultat från högskoleprovet och därmed delta i provurvalet. Vissa av dessa sökande kan ha behov av tidiga besked men de kan vid urvalet inte separeras från andra sökande som genomgått provet. Att göra provurvalet tidigare än betygsurvalet strider också mot den utformning av urvalsreglerna som vi föreslagit ovan, som innebär att betygsurvalet skall göras före provurvalet så att provurvalets karaktär av andra chans för dem som inte fått så höga betyg betonas. Om provurvalet skulle tidsmässigt förläggas före betygsurvalet skulle resultatet av det tidigare provurvalet komma att förändras vid det senare urvalet, då många antagna i provurvalet i stället kan antas på sina betyg och därmed lämna plats för andra sökande i provurvalet. Värdet av ett tidigt provurval blir därmed begränsat. En annan möjlighet är att tillämpa olika anmälningstider men gemensam antagning för olika sökandekategorier (uppdelad anmälan). En senare ansökningstidpunkt för sökande med enbart betygsmeriter skulle inte innebära några mer väsentliga förändringar för antagningsmyndigheten, eftersom dessa ansökningar är lätta att handlägga. Som nämnts är redan i dag en betydande del av arbetet med ansökningar från elever som vid ansökningstillfället går kvar i gymnasieskolan senarelagt, eftersom både behörighetskontrollen och betygsmedelvärdesberäkningen inte kan göras förrän efter skolavslutningen. En sen sista anmälningstidpunkt bör innebära ett säkrare utbildningsval, dvs. färre avhopp och återbud vid kursstart. I första hand gäller detta direktsökande från gymnasieskolan \ som före terminsavslutningen och innan de fått betygen ofta är mycket osäkra om val av utbildningsväg i högskolan. Om man väljer att ha olika anmälningstider för olika sökande uppstår problemet att avgöra vilka som måste söka tidigt och vilka som kan få söka senare. En möjlighet är att begränsa den senare anmälningstiden till

i

Antagningens organisation

enbart sökande från gymnasieskolan. Mot bakgrund av att flertalet

betygsansökningar kan förväntas vara enkla att handlägga synes inte en

sådan begränsning nödvändig. En annan möjlighet är att alla sökande som bara åberopar betygshandlingar (avgångsbetyg och kompletteringsbetyg) skall kunna utnyttja en senare sista anmälningstidpunkt - förslagsvis den l5juni - inför en hösttermin. Samtliga sökande som åberopar prov, arbetslivserfarenhet och andra meriter skulle däremot söka vid en tidigare tidpunkt som beslutas av UHÄ. En senareläggning av anmälningstiden för sökande med enbart betygshandlingar medför att handläggningen av dessa anmälningar måste ske snabbt. Detta medför i sin tur att det blir ont om tid för kompletteringar för de sökande som insänt ofullständiga handlingar. Det är emellertid ett ”pris” som måste betalas för att möjliggöra en sen antagningstidpunkt för en stor grupp. Sammanfattningsvis finner vi det motiverat att anmälningstiderna ånyo ses över. Målet måste därvid vara att åstadkomma en kort handläggningstid och en sista anmälningstidpunkt som ligger så nära utbildningens start som möjligt. Om möjligt bör också önskemålet om antagningsbesked i god tid till vissa sökande beaktas. En närmare analys utifrån ovanstående skiss bör göras av UHÄ, som även i fortsättningen bör fastställa de anmälningstider som skall tillämpas generellt i högskolan. De lokala högskolemyndigheterna bör dock ges en vidsträckt möjlighet att tillämpa en senare ansökningstid för utbildningar med lokal antagning, t.ex. enstaka kurser.

11.9 Uppföljning och utvärdering

Vi har tidigare redogjort för erfarenheterna av tillträdesreglerna efter år 1977. De har åskådliggjort betydelsen av att reformer av detta slag utvärderas. De har även visat vikten av att man inom högskolan regelbundet utvärderar utbildningsprocessen, inkl. rekryteringen av studerande. Samtidigt har vi kunnat konstatera att det finns utbildningar som brottas som kan ha ett samband med rekryteringen, men med problem där man ännu inte klarlagt sambanden mellan rekrytering och studieresultat. Det är enligt vår mening väsentligt att en uppföljning och utvärdering görs av olika utbildningar. Härvid bör bl.a. rekryteringen regelbundet och tillträdesreglernas effekter beaktas. Därigenom erhålles det nödvändiga underlaget för en eventuell översyn, såväl av utbildningens uppläggning som av tillträdesreglerna. Ansvaret för denna typ av utvärderingar måste primärt åvila berörda linjenämnder och institutioner. Överordnade bör på olika sätt stödja lokala utvärderingar och vid organ behov även medverka till samordning av utvärderingen vid flera högskoleenheter. Det är även angeläget att UHÄ medverkar till informationsoch metodutveckling när det gäller sådan utvärdering. UHÄ:s utbyte av tillträdessystemet bör fortsätta; de är övergripande utvärderingar enligt vår mening en viktig del av den centrala utbildningsplaneringen.

Antagningens organisation 261

Den Ökade användningen av högskoleprovet motiverar att ökad uppmärksamhet ägnas åt att följa hur provet fungerar som urvalsinstrument. Pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå har hitintills gjort olika - detta redovisas i rapporten SOU 1985:59 uppföljningsstudier Prov för urval till högskolan. Provets ökade betydelse för urvalet motiverar att utvärderingen intensifieras och även planeras på längre sikt. Detta bör finansieras genom anslaget för högskoleprovet. Vi har i det föregående föreslagit att ett vetenskapligt råd bör inrättas för att följa verksamheten med högskoleprovet. Det är lämpligt att rådet ges ett särskilt ansvar även för frågor som rör uppföljning och utvärdering av den vidgade användningen av provet. Våra förslag innebär också att det inom ramen för det generella regelsystemet finns möjligheter att variera urvalsreglerna, bl.a. genom att använda särskilda urvalsinstrument som komplement till de reguljära urvalsreglerna. Det är väsentligt att denna verksamhet noga följs och utvärderas. Det är därvid naturligt att utnyttja den expertis som finns i rådet.

11.10 Våra i sammanfattning förslag

Sammanfattningsvis föreslår vi: D Antagningen till utbildningslinjer bör även i fortsättningen bygga på central antagning (UHÄ, LFA), men inom ramen för denna antagning måste möjligheterna till lokal medverkan fortlöpande beaktas och stimuleras. D UHÄ bör utforma en permanent organisation för konstruktion och genomförande av högskoleprovet. Ett vetenskapligt råd bör inrättas för att följa verksamheten med provet och andra prov som utnyttjas i samband med antagning till högskolan. D UHÄ bör se över möjligheterna till en uppdelning av anmälningstiderna för olika sökandegrupper, t.ex. genom att sökande med enbart betygsmeriter ges möjlighet till en senare sista anmälningsdag. D UHÄ och CSN bör gemensamt se över möjligheterna till ökad samverkan vad gäller information, ansökan och studiedokumentation. D UHÄ:s antagningsnämnd bör avskaffas som ett led i en större integrering av arbetet med tillträdesfrågor och arbetet med utbildningsplaner m.m. inom UHÄ. D En restriktiv praxis när det gäller uppskov med utnyttjande av studieplats och byte av studieort bör även i fortsättningen tillämpas.

sou |9s5:57 263 v

12 Besvär i

tillträdesfrågor

12.1 Allmänna utgångspunkter för besvärsrätt

I våra direktiv framhålls att ett nytt antagningssystem skall tillgodose rimliga krav på rättvisa och rättssäkerhet. Frågan om besvärsrätt i antagningsärenden är väsentlig i detta sammanhang. En viktig princip i förvaltningsförfarandet, som kommit att allt mer betonas på senare tid, gäller det s.k. förstainstanstänkandet, dvs. att så långt möjligt se till att ärenden förs till slut i första instans. Myndigheternas möjligheter att utan ett traditionellt besvärsförfarande ompröva och ändra sina beslut har härvid kommit i förgrunden för diskussionerna. Regeringen har i lagrådsremiss den 3 oktober 1985 lagt fram förslag till ny förvaltningslag. En proposition till riksdagen i ärendet kommer senare under hösten 1985. Förslaget är ett led i strävandena att fördjupa och stärka rättssäkerheten och förbättra servicen i förvaltningen. Viktiga inslag i förslaget är bl.a. nya regler om enklare och effektivare former för omprövning av felaktiga beslut. Ett sätt att åstadkomma en förskjutning av tyngdpunkten i förvaltningsförfarandet mot första instans är enligt förslaget att myndigheterna i ökad utsträckning själva omprövar sina beslut när det är lämpligt. På så sätt kan man ofta undvika den tidsutdräkt och fördyring som en prövning i högre instans medför. I förslaget konstateras att myndigheterna i dag inte alltid känner till sina möjligheter att ändra egna beslut och därför inte utnyttjar dessa i önskvärd utsträckning. Ett lagfästande av de principer som har utbildats i praxis och som bl.a. har tillämpats av de flesta antagningsmyndigheterna inom högskolan föreslås därför. Om en myndighet finner att ett beslut, som den har meddelat i första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall myndigheten enligt förslaget ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Det är också viktigt att studera frågan om besvärsrätt på angränsande områden. Inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde är besvärsrätten numera borttagen, bl.a. vad gäller beslut om intagning till

grundskoleanknutna studievägar i gymnasieskolan (SFS 1984:624).

264 Besvär i tillträdesfrâgor sou 1985:57

Intagningen till de grundskoleanknutna studievägarna i gymnasieskolan grundar sig på poäng för betyg, underrepresenterat kön, intresse för sökt utbildning, verksamhet utöver grundskoleutbildningen (t.ex. arbetslivserfarenhet och ytterligare utbildning) samt på en bedömning av särskilda omständigheter inom ramen för en s.k. fri kvot. Från kortsiktig rättssäkerhetssynpunkt kan det verka naturligt att ha en så vid besvärsrätt som möjligt. Men det är viktigt att då bedöma vilka följder detta får. Vilka reella möjligheter har högre instanser att fatta bättre beslut i sakfrågan, hur lång tid kommer besvärsprövningen att ta och vilka konsekvenser får det för andra kategorier av ärenden i form av förseningar? Långa väntetider på beslut i högre instanser kan leda till att den enskilde inte alltid kan utnyttja resultatet av besvärsprövningen. Därmed uppnås inte den rättssäkerhet som man vill åstadkomma med besvärsrätten. När man bedömer frågan om rättssäkerheten för den enskilde bör man vidare beakta att det också finns andra garantier för detta intresse än besvärsmöjligheten. Som exempel på sådana garantier kan nämnas den enskildes rätt att få del av och bemöta det material som myndigheten i första instans (beslutsmyndigheten) lägger till grund för sitt beslut, beslutsmyndighetens möjligheter att själv ompröva beslutet enligt regeringens förslag samt den tillsyn som utövas av riksdagens ombudsmän (JO) och justitiekanslern (JK). I det följande utvecklar vi, efter en genomgång av nuvarande besvärsordning, förutsättningarna för en framtida rätt att överklaga beslut om tillträde till grundläggande högskoleutbildning.

12.2 Nuvarande regler för anförande av besvär

För närvarande kan en antagningsmyndighets beslut i regel överklagas. Ett beslut av en lokal antagningsmyndighet som står under tillsyn av UHÄ kan överklagas hos UHÄ. Talan mot beslut av central antagnings- - UHÄ eller LFA - förs hos besvärsnämnden myndighet för högskoleutbildning som inrättades år 1982. Motivet för inrättandet av nämnden var det på den tiden stora antalet besvärsärenden och den arbetsbelastning som det medförde för regeringskansliet. Nämnden prövar besvär över sådana beslut om antagning till grundläggande högskoleutbildning som har fattats av UHÄ eller LFA. Mot beslut av besvärsnämnden får talan inte föras. Inte heller får beslut av UHÄ i anledning av besvär över en lokal antagningsmyndighets beslut överklagas. Flera sakliga inskränkningar i rätten att anföra besvär finns. Mot beslut om antagning till enstaka kurs får sålunda inte talan föras. Detta grundar sig på förslag från den centrala organisationskommittén för högskolereformen (H75). I sitt författningsförslag Ds U 1975:19, anfördes att H75, med hänvisning bl.a. till den generella rätt att anta sökande med förtur som kommer att finnas i fråga om enstaka kurs, funnit det möjligt att begränsa besvärsrätten när det gäller antagning till sådan kurs”. Tolkningen av ordet antagning i denna kommentar har inneburit

Besvär i tillträdesfrâgor 265

att besvär beträffande andra komponenter i regelsystemet om tillträde än urvalsförfarandet har ansetts tillåtna. Sålunda prövas besvär över beslut som innebär att en sökande inte antagits på grund av bristande behörighet. Mot beslut om antagning till utbildning för vilken prov avgör antagningen får inte heller talan föras. Detsamma gäller beträffande sådana behörighetsbesked som avser huruvida en viss person uppfyller villkoren för behörighet att antas till viss utbildning eller uppfyller villkoren för allmän behörighet.

12.3 Förekommande besvärsärenden

Besvärsärendena i fråga om tillträde till utbildningslinjer gäller för närvarande frågor om behörighet, kvotgruppsplacering, meritvärdering i form av poäng för betyg och arbetslivserfarenhet samt företräde till utbildningsplats. I fråga om tillträde till enstaka kurser gäller besvärsärendena nästan enbart frågor om behörighet eftersom besvärsrätten, som tidigare nämnts, inte omfattar urval till sådan kurs. Utöver dessa ärenden förekommer ett mindre antal ärenden med yrkande om att för sent inkommen anmälan skall tas upp till prövning, om att få ändra s.k. sökalternativ sedan antagning skett samt om att få anstånd med påbörjande av högskoleutbildningen. Under perioden 1982-1984 prövade besvärsnämnden årligen ca 500 besvärsärenden. Trots ökningen av antalet anmälningar har antalet besvärsärenden inte ökat. Endast 0,7 procent av de sökande som inte antogs av UHÄ genom det centrala datorbaserade antagningssystemet under 1984 överklagade hos besvärsnämnden. Antalet besvär över lokala antagningsbeslut, vilka prövas av UHÄ, har under de senaste åren uppgått till ca 600 per år. Huvuddelen avser dispensärenden som rör kravet på kunskaper i engelska för allmän behörighet. För att närmare belysa förhållandena har vi valt att redovisa besvärsärendena vid antagningen höstterminen 1984 i UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem. Uppgifterna bygger på statistik från UHÄ. Det totala antalet sökande i det nämnda systemet höstterminen 1984 uppgick till drygt 58 000. Av dessa anförde 270 besvär hos besvärsnämnden, vilket innebär 0,4 procent av samtliga sökande. Besvärsnämnden avslogi 166 fall de anförda besvären. I 68 fall lämnades de klagandes framställningar utan åtgärd. I vissa fall hade UHÄ här självt rättat sitt tidigare beslut. I andra fall hade sökanden blivit antagen i det reguljära urvalet under besvärsprocessens gång. Det sammanlagda antalet bifall uppgick till 36. Av dessa bifall gällde 15 frågor om behörighet och kvotgruppsplacering, fyra ärenden rörde antagning med företräde och sju ärenden gällde det administrativa antagningsförfarandet. Återstående tio ärenden gällde meritvärderingen “ av arbetslivserfarenhet.

266 Besvär i tillträdesfrâgor

Vid sidan av det centrala datorbaserade antagningssystemet svarar UHÄ också för antagningen till vissa utbildningar (främst lärarlinjer) med speciella antagningsregler. Antalet sökande till dessa utbildningar har under senare år minskat kraftigt. Till följd härav har även antalet överklagningsärenden minskat. Höstterminen 1984 förekom ca 100 be- , svär varav omkring en tiondel ledde till bifall, huvudsakligen i ärenden som gällde behörighetsbedömningar. Även vid antagningen till linjer inom den kommunala högskolan förekommer få överklaganden. Höstterminen l984 uppgick antalet besvärsärenden som rörde antagningen genom LFA till 37. Antalet bifall var sju. Beträffande antagningen till ADB-linjen genom intagningsnämnden i Göteborg förekom sju besvärsärenden höstterminen l984. Inget av ärendena bifölls av besvärsnämnden. Sammanfattningsvis kan således konstateras att antalet bifall är mycket litet. Genomgående gäller att besvär i fråga om antagningen till linjer i de flesta fall avslås. Detta gäller mellan 85 och 90 procent av samtliga besvär. Samtidigt ställer hela besvärsprocessen anspråk på betydande resurser i samband med de olika leden i hantering, t.ex. yttranden och s.k. kommunikation m.m.

12.4 Besvärsrätten i ett nytt system för antagning

I kapitlen 8, 9 och 10 har vi föreslagit nya regler för antagning till utbildningslinjer och enstaka kurser. I det följande utvecklar vi vad dessa ändringar får för konsekvenser för besvärsrätten. Meritvärderingen och urvalet till allmänna och lokala utbildningslinjer kommer enligt våra förslag att bygga på dels en värdering av betyg och prov, dels en fri prövning. Betyg och prov kommer att tillgodoräknas enligt strikt formella regler. Även tillgodoräknandet av arbetslivser- -- tillsammans - kommer farenheten med högskoleprovet att göras på ett enklare sätt än vad som nu gäller. Den fria prövningen kommer att präglas av individuella bedömningar i princip utan formalisering. Våra förslag om antagning till enstaka kurser innebär bl.a. att de nuvarande kvotgrupperna ersätts av en ordning där olika regler kommer att gälla för olika kurser med hänsyn till deras syfte, ett regelsystem som i stor utsträckning kommer att styras av lokala beslut. Vidare föreslår vi att möjligheter öppnas till ett förenklat antagningsförfarande utan urval och meritvärdering, som sannolikt kommer att bli vanligt. Slutligen föreslår vi en fri prövning, som nära ansluter till den nuvarande förtursprövningen. Vad beträffar behörighetsbedömningen ger inte våra förslag några nya förutsättningar för behandlingen av frågan om besvärsrätt. Vägledande vid reformer inom förvaltningen bör vara att man verkar för att skjuta tyngdpunkten nedåt i förvaltningsförfarandets instanskedja. Man bör så långt möjligt avlasta besvärsmyndigheterna genom att se till att framför allt okomplicerade ärenden avgörs slutligt i första instans. En sådan strävan är till fördel både för myndigheterna och de enskilda genom att man sparar tid och arbete i handläggningen. Möjligheterna till

Besvär i 267

rillträdesfrâgor

omprövning av beslut i första instans enligt den kommande ändringen i förvaltningslagen hänger samman med detta. Som framgår av kapitel 9 kommer meritvärderingen och urvalet till utbildningslinjer i huvudsak att göras enligt strikt formaliserade regler, nämligen på grundval av betygspoäng och poäng på högskoleprovet samt en enkel beräkning av arbetslivserfarenhet i två steg. Nuvarande komplicerade regler med olika kvotgrupper och skilda garantiregler för vissa sökandegrupper med tillhörande dispensbestämmelser försvinner. De mycket krångliga föreskrifterna för antagning av studerande med utländsk förutbildning tas även bort. Vidare det invecklade upphör tillgodoräknandet av arbetslivserfarenhet med poängtillägg i ett flertal steg. Samtidigt införs den fria prövningen med starka individuella inslag och syftande till att möjliggöra hänsyn till olika förhållanden som inte kan beaktas inom ramen för det reguljära systemet. Vi anser det angeläget från den enskildes synpunkt att antagningsmyndigheten är skyldig att företa en omprövning av sina beslut för att rätta eventuella felaktigheter. På så vis erhålls en dubbelprövning som i huvudsak kan jämställas med en besvärsprövning.

För den enskilde sökanden bör det i detta läge normalt inte finnas

anledning att överklaga beräkningen av betygs- och högskoleprovspoäng eller arbetslivserfarenheten. Eventuellt förekommande fel skall kunna rättas av antagningsmyndigheten Den fria genom omprövning. prövningen är inte av den arten att det finns förutsättningar för högre instans att fatta juridiskt bättre beslut än antagningsmyndigheten. I kapitel 10 har vi föreslagit regler för urval till enstaka kurser som tar hänsyn till olika kursers skilda karaktär genom att olika urvalskriterier skall tillämpas för olika kurser. De lokala högskolemyndigheterna ges härigenom stor frihet att utforma urvalsreglerna. Detta innebär att reglerna kan komma att variera mellan högskoleenheterna. Denna utveckling är ett led i vår strävan att öka det lokala inflytandet och att anpassa urvalsreglerna till de förhållanden som gäller i varje särskilt fall. Vi föreslår dessutom att en fri prövning skall kunna göras vid antagningen till enstaka kurser i likhet med vad vi föreslagit för antagningen till utbildningslinjer. Med hänvisning till den fria prövningen och ansvaret hos högskoleenheterna att själva utforma övriga regler för urvalet till enstaka kurser saknas enligt vår mening möjligheter för en besvärsmyndighet att fatta bättre beslut i sakfrågan än antagningsmyndigheten. skall Samtidigt dock antagningsmyndigheterna även vid antagningen till enstaka kurser vara skyldiga att ompröva sina beslut i likhet med vad vi föreslagit för utbildningslinjerna. Sammantaget bedömer vi att den ordning för tillträdet till grundläggande högskoleutbildning som vi föreslår förändrar förutsättningarna för besvärsmöjligheten så väsentligt att någon överklagningsrätt inte är motiverad vad gäller urvalet till högskoleutbildning som berörs av våra förslag. Vi föreslår således att talan inte skall få föras mot beslut om urval till linjer och enstaka kurser. Enligt våra förslag kommer behörighetsprövningen i huvudsak att göras enligt nuvarande principer, där dispensavgörandena utgör ett

268 Besvär i tillträdesfrzigor

viktigt inslag och där anledning finns att bibehålla en viss likformighet i bedömningarna över hela landet. Vi föreslår med anledning härav att besvärsrätt skall föreligga rörande beslut om behörighet vid antagning till linjer och enstaka kurser. Att ett beslut i ett antagningsärende skall få överklagas endast om det grundas på bristande behörighet hos sökande kan från rättslig synpunkt i och för sig diskuteras. Man kan hävda att ett antagningsbeslut som sådant bör kunna överklagas eller inte. Grunden för beslutsmyndighetens ställningstagande skall vid ett sådant synsätt inte få fälla avgörandet om det föreligger besvärsrätt. En rätt att överklaga enbart i fråga om behörighet medför därför att antagningsmyndigheten bör fatta separata beslut om dels behörigheten, dels själva urvalet. Vi föreslår att sådana regler införs. Vi föreslår också att nuvarande förbud mot att överklaga de s.k. behörighetsbesked, som antagningsmyndighet kan meddela efter framställan från presumtiva sökande, tas bort. Enligt vår mening finns det inte anledning att från besvärssynpunkt skilja på beslut om behörighet som har meddelats i det reguljära antagningsförfarandet och beslut som har meddelats separat efter särskild framställan. Beslut av det sistnämnda slaget utgör ofta grund för kompletteringsstudier och har därför avgörande betydelse för den enskilde sökandens planering av framtida studier och yrkesval. Slutligen bör nämnas att besvärsrätt liksom hittills kommer att finnas kvar i fråga om beslut som gäller tid och ordning för anmälan och antagning, dvs. beslut rörande för sent inkommen anmälan, kompletteoch besvarande av antagningserbjudanden m.m. samt ring av anmälan för beslut som gäller tillämpningen av reglerna i förvaltningslagen. Efter det att besvärsnämnden för högskoleutbildning inrättades har antalet överklagningsärenden minskat. Våra förslag till nya urvalsregler bör väsentligt minska behovet att anföra besvär. Förslagen till begränsningar av överklagningsmöjligheterna kommer att innebära att antalet ärenden minskar ytterligare. Riksdagen har nyligen godkänt vissa riktlinjer för en systematisk översyn av möjligheterna att överklaga myndighetsbeslut till regeringen (prop 1983/84:l20). I propositionen sägs bl.a. att översynen skall leda till kortare handläggningstider, enhetligare instansordning och färre besvärsärenden hos regeringen utan att rättssäkerheten eller effektivite-

ten i förvaltningen minskar. Översynen väntas också medföra besparing-

ar. Riktlinjerna skall också vara vägledande när man utformar besvärsregler i nya ärendegrupper. Ett riktmärke skall vara att regeringen i möjligaste mån befrias från ärenden som inte kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ. Att regeringen är besvärsinstans kan vara ändamålsenligt när man vill styra utvecklingen av praxis, ge praxis en viss profil eller länka utvecklingen i viss riktning. I riktlinjerna pekas också på möjligheten att inrätta en särskild nämnd och låta den överta regeringens uppgift att pröva en eller flera grupper av besvärsärenden. Som ett alternativ till besvärsprövning anges också möjligheten av överlämnande av särskilt viktiga ärenden till regeringen. Därmed

sou 193 5 ;57 Besvär i tillträdeskâgor 269

skulle man enligt riktlinjerna uppnå den fördelen att regeringens krafter inriktas på ärenden som är viktiga för utveckligen i praxis, medan andra ärenden stannar i lägre instans. En förutsättning för detta alternativ bör dock normalt vara att de ärenden som stannar under regeringsnivån kan prövas i två instanser, vilket inte skulle kunna bli fallet med nuvarande ansvarsfördelning i fråga om central antagning. När det gäller instansfrågan vid överklagande av beslut om tillträde (främst behörighetsfrågor) står valet således mellan att bibehålla ordningen med besvärsnämnden för högskoleutbildning och att återgå till att ha regeringen som slutlig besvärsinstans. Enligtjustitieministerns mening i prop. 1983/84: l20 måste, för att det skall löna sig att inrätta en besvärsnämnd, den eller de ärendegrupper som det gäller vara ganska stora. Annars kan det bli så att fördelarna av att regeringen befrias från besvärsprövningen inte står i rimlig proportion till kostnaderna för den nya organisationen. Det sistnämnda påpekandet är enligt vår uppfattning relevant för högskoleantagningens del. Vid beaktande av den minskning av antalet överklagningsärenden som blir en följd av våra förslag anser vi att praktiska skäl talar mot en helt separat besvärsinstans. Det kommer att röra sig om en förhållandevis liten ärendegrupp som t.ex. inte torde motivera egna kansliresurser. Besvärsnämnden för högskoleutbildning, liksom värnpliktsnämnden som tillkom år 1966, är hittills de enda exemplen på särskilda besvärsnämnder i svensk förvaltning. Vanligtvis är det regeringen som i betydande fortfarande omfattning fungerar som högsta administrativa instans. Vi anser också att det finns principiella skäl för att regeringen åter blir besvärsinstans för besvär över central antagningsmyndighets beslut. Vi anser det sålunda olyckligt om en separat praxis i tillträdesfrågor utvecklas vid sidan av såväl regeringen som högskolemyndigheterna. I den som utvecklats hos besvärsnämnden praxis för högskoleutbildning har vi funnit vissa inslag som antyder en sådan utveckling. Behörighetsfrågornas lösning har därtill en avgörande betydelse för kvaliteten i högskolan. Dessa ärenden bör enligt vår mening prövas av regeringen som politiskt organ. Betydelsen av en riksnormering av behörighetsbedömningarna är också av väsentlig betydelse, liksom återkopplingen av erfarenheter av regeltillämpningen direkt till regeringen. Vi föreslår mot denna bakgrund att regeringen på nytt blir besvärsinstans för besvär över central antagningsmyndighets beslut.

270 Besvär i SOU l985z57

tillträdesfrâgor

12.5 Våra förslag i sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår vi: D Behörighetsbedömning i samband med antagning bör även i fortsättningen kunna överklagas. D Beslut i s.k. behörighetsbesked bör kunna överklagas. D Besvärsrätt bör liksom hittills inte finnas när det gäller urval till enstaka kurser. Besvärsrätt bör i fortsättningen inte heller finnas när det gäller urvalet till linjer. Regeringen bör bli besvärsinstans för kvarvarande ärenden som rör av central myndighets beslut om antagning; den säröverklaganden skilda besvärsnämnden bör alltså avskaffas.

Information och syo 271

13 Information och

syo

13.1 Allmänt

Information om utbildning och yrkesliv är en nödvändig förutsättning för att de enskilda skall kunna välja en utbildning som svarar mot personliga förutsättningar och intressen. En sådan information ges bl.a. i den studieoch yrkesorientering som både skolan och högskolan anordnar. I informationen räknar vi då också in den kvalificerade personliga vägledning som i första hand studie- och yrkesvägledare kan ge. Strävan efter en bred rekrytering till högskolan innebär också att informationen måste vara allmänt tillgänglig även i samhället utanför skolan. Informationen om tillträdesreglerna är av väsentlig betydelse för att ge kunskap om vilka krav på bl.a. förkunskaper som högskolan ställer. Informationen således som ett betydelsefullt ingår led i det tidigare nämnda ”signalsystem” som erfordras för att stimulera människor att söka till högskolan och att förbereda sig på rätt sätt för kommande högskolestudier. Informationen om tillträdesreglerna måste sätt på ett Iättbegripligt förmedla den kunskap som olika personer behöver om dessa regler. Om informationen skall kunna påverka den enskildes förberedelser för högskolestudier måste den ges i god tid, i vissa delar helst flera år innan eventuella Studerande högskolestudier påbörjas. som väljer studieväg i gymnasieskola, komvux eller folkhögskola bör således kunna överblicka de huvudsakliga konsekvenserna av olika val för eventuella senare högskolestudier. Informationen skall även ge mer kortsiktiga och tekniska upplysningar om hur och när man söker till högskolan. I detta ingår information om anmälningstider, urvalsförfarande och antagning. Den sökande bör helst även kunna bedöma sin chans att komma in på sökt utbildning. Denna information måste finnas tillgänglig vid en tidpunkt när den enskilde konkretiserat sina utbildningsplaner, dvs. inför ansökan till högskolan. Informationen har olika målgrupper och dess innehåll måste variera med hänsyn härtill. Principiellt kan fyra olika målgrupper identifieras: personal som arbetar med studie- och t.ex. syo-

yrkesvägledningsfrågor,

konsulenter och studievägledare, personal som i sitt arbete berörs av tillträdesreglerna, Lex. lärare i högskolan, gymnasieskolan och grundskolans enskilda högstadium, som står i begrepp att eller planerar att

272 Information och syo p

söka till högskolan, t.ex. många gymnasiestuderande och elever i grund-

skolans avgångsklasser, samt människor i arbetslivet som kan tänkas i en framtid söka högskoleutbildning. Härutöver finns behov av en allmän information till föräldrar, myndigheter, företag och organisationer. Nuvarande information är i hög grad baserad på tryckt material. Det t.ex. UHÄ:s s.k. sektorsbroschyrer med grundläggande informagäller tion om högskolestudier och antagningsregler samt lokala utbildnings- Detta material måste även i framtiden utgöra grunden för kataloger. informationen, även om också en mer personlig och muntlig kontakt med de sökande är angelägen. Vi anser att man i stor utsträckning bör eftersträva en lokal och direkt information från utbildningsanordnarna till olika sökandegrupper. Ett som enskilda har bra exempel är de informationsdagar högskoleenheter anordnat, där bl.a. gymnasiestuderande direkt kan komma i kontakt med olika högskoleutbildningar. Det är också vanligt att studievägledare medverkar i informationen Om och andra från högskolan på skolorna. den sökande får möjlighet att, senast i samband med ansökan, etablera en direkt kontakt med företrädare för sökt utbildning, bör en mer konkret och värdefull information kunna ges. Om informationen i större än hittills innehåller information om tillträdesreglerna inutsträckning nebär detta ett bättre utnyttjande av kontakttillfällena. Om kontakterna skall leda till att exempelvis gymnasiestuderande förbereder sig på ett bättre sätt för kommande högskolestudier måste informationen även omfatta studerande i gymnasieskolans lägre årskurser samt högstadiets avslutningsklasser. Detta betonar ytterligare angelägenheten av att gymnasieskolans lärare, som för dessa elever är den främsta informationskällan, har aktuella kunskaper om tillträdesreglerna. ett sätt att förbättra den lokala kontakten mellan utbild- Ytterligare och utbildningsanordnare skulle kunna vara att ansökan ningssökande t.ex. till den högskoleenhet till till högskolan inges lokalt, (motsvarande) vilken den sökande anmäler sig i första hand. Detta skulle emellertid med nuvarande rutiner - leda till ett inte oväsentligt merarbete för den sökande. Vi har därför avstått från att föreslå en sådan förändring. Det bör dock - under förutsättning av förbättrad teknik - vara möjligt att pröva en sådan ordning. Den hittillsvarande informationen om tillträdesreglerna har i allmänhet varit inriktad på tekniska frågor, t.ex. kvotgruppssystemets uppbyggnad. Även om information av detta slag är nödvändig bör, enligt vår i fortsättningen syftet med olika regler betonas i större omfattmening, måste exempelvis mer än hittills betona sambandet ning. Informationen mellan behörighetsregler och vad som krävs för studieframgång.

13.2 Målgrupper

Vi har ovan angivit fyra huvudmålgrupper för informationen. Syofunktionärer i skolväsendet och högskolan behöver givetvis den mest detaljerade informationen. UHÄ och SÖ mäste liksom hittills bära huvudansvaret för denna. Mot bakgrund av att tillträdesreglerna, även

Information och syo 273

efter genomförandet av våra förslag, utgör ett relativt svåröverskådligt

område erfordras både i högskola och skola specialister som överblickar hela systemet och som har tid och kunskaper för att ge en allmän vägledning. Högskolan har i allmänhet studievägledare både centralt och vid institutionerna. Den centrala studievägledningen utgör den naturliga kontaktpunkten för studerande som är osäkra inför sitt val av studieväg i högskolan. Den differentiering av urvalsreglerna som våra förslag innebär, t.ex. för urvalet till enstaka kurser, medför också ett ökat behov av personer som överblickar hela det lokala systemet och som kan bistå såväl enskilda sökande som linjenämnder och institutioner. Lärare och övrig personal i skola och högskola utgör den andra huvudmålgruppen för information om tillträdesreglerna. Våra förslag förutsätter i många fall en ökad medverkan av lokala högskoleföreträdare, t.ex. lärare, i utformning, uppföljning och genomförande av antagningen. Den nya lärartjänstorganisationen i högskolan har vidgat möjligheterna att utnyttja lärarpersonal i detta slag av arbetsuppgifter. Vi ser det som rimligt, i varje fall i samband med reformens genomförande, att alla lärare i berörda skolformer ges tillfälle till minst en fortbildningsdag kring dessa frågor. Gymnasiestuderande i sista årskursen utgör en väsentlig del av den tredje målgruppen, personer som står i begrepp att söka till högskolan. Många som väljer att ägna sig åt annan verksamhet mellan gymnasieskola och högskola torde också i hög grad utgå från den information de fick i skolan när de senare söker till högskoleutbildning. Informationen till högstadie- och gymnasiestuderande som avser att söka till högskolan måste liksom i dag i hög grad bygga på syo-personal och lärare samt på UHÄ:s skriftliga material. Vi har ovan pekat på värdet av lokala kontakter mellan högskola och skola. Härutöver måste antagningsinformationen, t.ex. uppgifter om betygskrav från tidigare antagningsomgångar, byggas ut. Aktuell och korrekt information måste löpande spridas till berörda, bl.a. skolor och massmedia. Dessa uppgifter måste så långt möjligt bygga på den sista lokala reservantagningen. Uppgifter som bygger på betygskraven vid Ul-lÄ:s första antagningsomgång i juli ger i allmänhet en för de sökande alltför ogynnsam bild. Framför allt för den stora grupp utbildningslinjer som inte har det allra högsta sökandetrycket, t.ex. många utbildningar inom de f.d. filosofiska fakulteterna, ger den statistik som i dag publiceras en helt missvisande bild, som bl.a. ökar betygshetsen i skolan. UHÄ samlar redan i dag in detaljerade uppgifter också om den avslutande lokala reservantagningen och publicerar dessa i den löpande antagningsstatistiken. Det är angeläget att dessa uppgifter i fortsättningen sprids mer allmänt så att ingen på felaktiga grunder avstår från att söka en högskoleutbildning. Vi berör nedan kortfattat möjligheterna att använda ADB-teknik för denna information. Den fjärde målgruppen för högskoleinformation utgörs av människor i arbetslivet som kan tänkas i en framtid söka högskoleutbildning. Vår allmänna bedömning är att man i relativt stor utsträckning lyckats nå denna målgrupp med information. Det stora antalet äldre sökande till både enstaka kurser och linjer är ett mått på detta. Personer utan tidigare

iii-Tillträde till högskolan

274 och syo

Information

gymnasie- eller högskoleutbildning torde här vara den grupp som är svårast att nå. I allmänhet behöver dessa komplettera sin utbildning och/eller genomgå det behörighetsgivande prov i svenska eller engelska som vi föreslagit. Komvux, folkhögskola och andra utbildningsformer som vänder sig till vuxna är den naturliga rekryteringsbasen för enskilda som söker till längre högskoleutbildningar, Lex. linjer. Information om högskolan kan för dessa förmedlas av syo-personal och lärare i dessa skolformer. I och med att man påbörjat studier som ger högskolebehörighet nås man lätt av högskoleinformation. Betydligt svårare torde vara att nå dem som över huvud taget inte uppmärksammat möjligheterna till högskolestudier trots personliga förutsättningar och intresse. Sådana personer skulle kunna nås genom informationsaktiviteter i samarbete med fackliga organisationer eller arbetsmarknadsmyndigheter. Det är också viktigt att informationen om den preparandutbildning vi föreslagit i avsnitt 8.6 sprids och att utbildningen organiseras på ett sådant sätt att den blir lättillgänglig. Information om de behörighetsgrundande språkfärdighetsproven i svenska och engelska bör också spridas på motsvarande sätt (se avsnitt 8.5).

13.3 Lokala kontakter

Det kan finnas anledning att överväga flera former av kontakter och information mellan högskoleenheterna och de utbildningsanordnare i högskoleregionen som lämnar studerande till högskolan. Formerna för sådana kontakter kan variera. En möjlighet är gemensamma studiedagar, regionala informationsblad, utbytestjänstgöring etc. Högskolestyrelser och skolstyrelser bör vid planeringen av det lokala utvecklingsoch fortbildningsarbetet ge hög prioritet åt utvecklings- och fortbildningsarbete kring behörighets- och urvalsfrågor. Som vi tidigare framhållit bör alla lärare i berörda skolformer ges tillfälle till minst en fortbildningsdag kring dessa frågor. Ett sätt att stimulera kontakterna lokalt eller regionalt mellan skola och högskola skulle kunna vara att bilda särskilda högskolekontaktgrupper på berörda skolor. Dessa grupper bör ha till uppgift att verka för att underlätta övergången mellan skolformer, där eleverna i stor utsträckning fortsätter sina studier på högskolenivå, och högskolan. Grupperna bör exempelvis kunna ansvara för informationsaktiviteter i skolan, information om skolan till linjenämnder, lärarfortbildning m.m. Större gymnasieskolor skulle kunna ansvara för att sådana grupper bildas. En lokal grupp skulle exempelvis kunna bestå av skolledare från gymnasieskolan, några företrädare för lärare och syo-personal i skolan samt för berörd högskoleenhet eller motsvarande. Dessa senare skulle kunna representera studievägledning samt någon eller några linjenämnder. Eventuellt kan även formerna för samverkan på regional nivå behöva ses över. Vi föreslår att UHÄ och SÖ får i uppdrag att initiera försöksverksamhet med olika former för kontakter mellan skola och högskola, där syo- och tillträdesaspekter särskilt beaktas. Vi har ovan nämnt kontaktgrupper och studiedagar som möjliga aktiviteter.

Information och syo 275

Vi har övervägt i vilken utsträckning modern teknik kan komma till användning för information om tillträdesregler och urval. Redan i dag sker en stor del av kontakterna med de sökande via datorproducerad information, t.ex. besked om antagning. Vi har ovan framhållit att vi ser det som angeläget att bygga ut mer personliga kontakter mellan de sökande och högskolan. Det stora antalet sökande gör det dock nödvändigt att utnyttja modern teknik för att över huvud taget hinna behandla alla ansökningar på den jämförelsevis korta tid som står till buds. På motsvarande sätt måste informationen i hög utsträckning bygga på tryckt eller datorproducerad text. En möjlig utveckling är att gymnasieskolor, bibliotek och arbetsförmedlingar via terminal får tillgång till aktuell information om högskolans utbildningar. Denna bör exempelvis innehålla grundläggande uppgifter om olika utbildningars inriktning, lokalisering och arbetsmarknad samt om behörighetskrav, urvalsregler och antagningspoäng. Om aktuella uppgifter ges om lägsta antagningspoäng vid sista reservantagning får en presumtiv sökande en rimlig chans bedöma sin möjlighet att bli antagen. Användandet av modern teknik på det sätt som skisserats kan naturligtvis komma i konflikt med den mer personliga kontakt vi ovan förespråkat. ADB-baserad information kan aldrig ersätta personliga kontakter. Däremot kan den utgöra ett komplement, främst vad gäller enklare och mer rutinmässig information. En väl avvägd användning bör ge studieinformatörerna mer tid för personlig vägledning. Det i bilaga 4 presenterade antagningssystemet till universiteten i Storbritannien är ett exempel på hur en omfattande personlig kontakt med de sökande kan kombineras med ett stort datorsystem för att samordna och effektivisera antagningsförfarandet. Vi har, bl.a. genom kontakter med syo-funktionärer, fått intrycket att äldre sökande numera i många fall är mer välinformerade om högskolans tillträdesregler än direktsökande från gymnasieskolan. De är också - helt naturligt mer målmedvetna i sitt studieval. En slutsats härav

skulle kunna vara att man nu bör särskilt uppmärksamma de insatser

som behöver Om antalet återbud göras för ungdomssökande. och byten av utbildning på detta sätt kan minskas är det självklart av stort värde både för de sökande och för högskolan. Vi tror dock inte att man genom några enkla lösningar kan uppnå sådana förbättringar. Sammanfattningsvis ser vi information och studievägledning som centrala inslag i högskolans och skolans verksamhet. Information om tillträdesregler måste på ett naturligt sätt ingå i alla de kontakter som tas med enskilda som kan tänkas ha intresse för och behov av högskolestudier. Därför måste all berörd personal i högskola och skola ha de kunskaper om tillträdesreglerna som behövs för att kunna ge grundläggande information. Inte bara olika syo-specialister utan även lärare måste medverka i informations- och vägledningsarbetet. Information och fortbildning av personal är särskilt inför viktig genomförandet av så pass genomgripande förändringar som det här är fråga om. Lokala och centrala myndigheter måste uppmärksamma detta, t.ex. genom att tidigt utarbeta genomförandeplaner, där information och fortbildning ges stor plats.

276 SOU l985z57

Information och syo

13.4 Våra förslag i sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår vi: El Den lokala och direkta kontakten mellan högskola och skola bör utvecklas. D Även lärare i skola och högskola bör delta i information och vägledning till elever och sökande till högskolan. Fortbildning om de nya tillträdesreglerna måste anordnas för dessa grupper liksom för ledamöter i linjenämnder och andra berörda grupper. Antagningsstatistiken med uppgifter om lägsta antagningspoäng m.m. bör byggas ut och ges större spridning. Särskilda högskolekontaktgrupper i gymnasieskolor m.m. kan bildas. UHÄ och SÖ bör initiera försöksverksamhet med olika former för bl.a. sådana kontakter. Det bör undersökas om gymnasieskolor, bibliotek och arbetsförmedlingar kan utnyttja modern teknik (terminaler) för att kunna förmedla aktuell information om högskolans utbildningar, inkl. tillträdesregler och antagningspoäng.

14 Genomförande .

14.1 Inledning

Vi har i det föregående starkt betonat vikten av att tillträdesreglerna kan överblickas av de sökande och är någorlunda stabila över tiden. Framtida sökande kan härigenom förbereda sig för kommande högskolestudier på ett ändamålsenligt sätt och högskolemyndigheterna får ett underlag för sin långsiktiga planering. Dessa utgångspunkter är väsentliga också när det gäller själva genomförandet av våra förslag. Förändringarna måste sålunda genomföras på ett sådant sätt att framtida högskolestuderande som i dag befinner sig i skolväsendet eller arbetslivet får förutsättningar, vad gäller både omställningstid och innehåll i förberedelserna, att anpassa sig till de nya kraven. Det är samtidigt givetvis nödvändigt att de som byggt sina förberedelser på nuvarande tillträdesregler får möjlighet att under en övergångstid antas till högskolan på grundval av de förutsättningar som nu gäller. Slutligen behöver högskoleorganisationen en viss tid för den rent administrativa omställningsproceduren. Genomförandet av nya regler för tillträdet till högskolan innehåller en rad delmoment. Vi kommer nedan att diskutera följande:

beslut på grundval av våra förslag förberedelsetid för sökande

DDDDEI

förberedelsetid för högskolan information successivt genomförande av förändringar.

Våra förslag innebär en övergång till ett mer flexibelt och differentierat antagningssystem med anpassning till skilda utbildningars särskilda förhållanden. Alla de förändringar som detta synsätt leder till kan inte genomföras omedelbart eller ens vid en gemensam tidpunkt. I denna mening kommer således genomförandet av våra förslag att bli successivt. En stor del av de generella förändringar som vi föreslår måste likväl av praktiska skäl koncentreras till en tidpunkt. Det nuvarande systemet för urval till utbildningslinjer måste t.ex. vid en bestämd tidpunkt ersättas av det nya systemet med färre urvalsgrupper och delvis nya urvalsmetoder. Kravet på förberedelsetid för de sökande talar för en generöst tilltagen genomförandetid. Önskemålet att snabbt komma tillrätta med olägen-

278 Genomförande

heter i nuvarande regelsystem talar å andra sidan för ett snabbt genomförande. Hänsyn till de sökande innebär emellertid inte bara att dessa skall få en väl tillmätt tid att anpassa sin meritering till nya regler och krav. Den innebär t.ex. också att man när så är befogat - bör höja förkunskapskraven för att undvika studieavbrott, långa studietider och därmed allvarliga problem för den enskilde. Sådana åtgärder bör det givetvis vara naturligt att vidta så fort som möjligt, oavsett förändringar i tillträdessystemet i övrigt. Eftersom högskolans tillträdesregler i hög grad påverkar de studerandes val av gymnasieskollinje är det enligt vår mening rimligt att den som skall göra sitt val av linje i gymnasieskolan känner till vilka tillträdesregler som kommer att gälla vid den tidpunkt när han eller hon skall söka till högskolan. Detta ger en viktig utgångspunkt för bedömning av genomförandefrågan. Vi kommer i det följande att närmare diskutera vilken tid som erfordras för genomförandet av våra förslag. Endast mer principiella förändringar behandlas därvid. Härutöver fordras ett stort antal tillämpningsföreskrifter, ändringar i utbildningsplaner m.m., vilka även de erfordrar en relativt lång genomförandetid. En allmän bedömning är att praktiskt taget inga förändringar kan genomföras med en kortare ställtid än ett år från beslut till genomförande. I flertalet fall innebär kravet på information, t.ex. i kataloger och i UHÄ:s broschyrer med allmän information om olika utbildningslinjer, att två år är den kortaste tänkbara genomförandetiden.

14.2 Beslut på grundval av våra förslag

Vårt betänkande bör kunna remitteras kring årsskiftet 1985/86. Om remisstiden utgår i juni 1986 bör en proposition kunna föreläggas riksdagen under senhösten 1986. Ett riksdagsbeslut bör då kunna fattas i början av år 1987. Propositionen bör innehålla förslag om principerna för tillträdessystemet. En rad beslut måste därutöver fattas av regeringen eller - i flertalet fall - UHÄ. Sådana beslut kan inte fattas innan beslut riksdagens föreligger. Det är dock angeläget att främst UHÄ så tidigt som möjligt börjar förbereda övergången till de nya reglerna. Betydelsefulla frågor för UHÄ blir bl.a.: El översyn av särskilda behörighetskrav för enskilda linjer El mellan platsfördelning urvalsgrupperna för de utbildningslinjer som omfattas av det generella regelsystemet El regler för viktning av betyg D organisation för högskoleprovet.

I vissa fall måste dessa beslut fattas i nära samråd med andra centrala myndigheter, t.ex. SÖ, eller efter hörande av berörda lokala högskolemyndigheter. Detta ökar kraven på framförhållning i UHÄ:s planering.

Genomförande 279

14.3 Vad påverkar de studerandes förberedelser?

Vi har, som utgångspunkt för en diskussion om den förberedelsetid de sökande behöver, sökt peka ut olika beslut som påverkar resp. inte påverkar de sökandes förberedelser. I första hand diskuterar vi åtgärder som leder till att de sökande får bättre förkunskaper och studiefärdigheter. Bland de förändringar som särskilt kan förväntas påverka de sökandes förberedelser finns följande:

Behörighet D Krav på betyget 3 i svenska och engelska för allmän behörighet. D Krav på betyg eller genomgånget prov i svenska för 25:4-behöriga såvitt gäller utbildningslinjer och en del enstaka kurser.

Urval D Inget tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet i betygsgruppen. D Möjlighet att utnyttja högskoleprovet som en andra chans. D Maximal ”kort arbetslivserfarenhet erhålles efter l5 månader och ”lång” efter 7 år. D Krav på genomgånget högskoleprov för bl.a. 25:4-behöriga och folkhögskolebehöriga. D Differentiering av urvalsreglerna för enstaka kurser efter kursens syfte. D Förbättrade möjligheter att med hjälp av enstaka kurser bygga upp längre studieprogram inom områden där linjesystemet inte tillgodoser behoven.

14.4 Förberedelsetid för sökande

Information om högskolans tillträdesregler bör om möjligt föreligga redan när blivande högskolestuderande söker till gymnasieskolan. Ett riksdagsbeslut i början av år 1987 innebär att sökande till gymnasieskolan inför höstterminen 1987 i vart fall utifrån propositionen kan informeras om kommande regler för antagning till högskolan. Dessa sökande uppnår högskolebehörighet höstterminen 1990 (från treåriga linjer) eller höstterminen 1989 (från tvååriga linjer). Med denna utgångspunkt är det naturligt att förorda att våra förslag genomförs först ca tre år efter riksdagsbeslutet, dvs. inför höstterminen 1990. Det är emellertid enligt vår mening också möjligt att låta förslagen genomföras redan två år efter riksdagsbeslutet, dvs. inför höstterminen 1989. Våra förslag kommer att vara kända redan under år l986 och torde därigenom påverka valen i gymnasieskolan i avsedd riktning redan innan riksdagsbeslutet är fattat. Vi anser vidare att det för dem som valt en treårig linje bör räcka att få kännedom om de nya reglerna när de går i årskurs l. För sökande med arbetslivserfarenhet innebär de nya reglerna att enbart arbetslivserfarenhet inte längre kan kompensera ett lågt betyg,

eftersom denna endast tillgodoräknas tillsammans med resultat på hög-

280 Genomförande

skoleprov. Sökande som i avsikt att förbättra sin meritering arbetat längre tid än vad som erfordras för att få maximal ”kort” arbetslivserfarenhet i det nya systemet (15 månader) men inte uppnått maximal arbetslivspoäng i det gamla urvalssystemet (36 månader) bör få en möjlighet att söka till högskolan enligt nuvarande regler. En förvarningstid om två år är enligt vår mening tillräcklig för detta. Kvotgruppen för folkhögskolesökande försvinner i de nya förenklade reglerna. Folkhögskolestudier i syfte att uppnå behörighet och/eller få en förbättrad reell kompetens för högskolestudier kommer även i fortsättningen att vara en bra förberedelse för högskolestudier. Vi bedömer således inte förändringarna för folkhögskolesökande vara av den arten att någon längre förberedelsetid erfordras. Vissa sökande som valt folkhögskola av i huvudsak ”taktiska skäl kan komma att känna sig lurade” om den särskilda kvotgruppen för folkhögskolesökande avskaffas. Med den ordning för hantering av folkhögskolebehöriga inom ramen för den fria prövningen, som vi förordar, bör emellertid inga olägenheter uppstå för denna grupp.

14.5 Förberedelsetid för högskolan

Ett nytt regelsystem ställer högskolan inför två olika planeringsproblem. Dels erfordras principiella ställningstaganden i en rad frågor, dels krävs praktiskt förberedelsearbete för att de nya reglerna skall kunna tillämpas. UHÄ bör redan under år 1986 kunna ta initiativ till en dialog med de lokala högskolemyndigheterna om behörighetsfrâgor, urvalsregler etc. på grundval av våra förslag. Härutöver fordras administrativa och organisatoriska förberedelser, t.ex. konstruktion av ADB-system samt nya blanketter och anvisningar för antagningen. Nya centrala system måste utvecklas av UHÄ och LFA i samråd. Vi har räknat med att minst ett år erfordras för systemarbetet och för programmeringen. Detta bör dessutom, vilket behandlas mer utförligt i avsnitt 14.9, föregås av en relativt förutsättningslös förstudie. Utöver nya centrala system för antagning till utbildningslinjer behöver nya ADB-system för den lokala antagningen till enstaka kurser utvecklas. Detta kan med fördel göras inom ramen för det s.k. LADOK-arbetet parallellt med arbetet med det centrala systemet. Högskolans förberedelser innefattar, förutom personalutbildning, principiella ställningstaganden och administrativa förberedelser, även åtgärder för att informera om förändringarna. l viss utsträckning kan de olika stegen genomföras parallellt. Trots detta måste man räkna med att minst ett halvt år, ofta mer, åtgår för att nå ut med erforderlig information. Sammanfattningsvis är, även från högskolans synpunkt, en genomförandetid av två till tre år för huvuddelen av våra förslag motiverad. En rad åtgärder, som innebär en utveckling i linje med våra förslag, kan genomföras redan inom ramen för nuvarande regelsystem. Som ett exempel kan nämnas en översyn av de särskilda behörighetskraven till

Genomförande 281

olika utbildningar. Ett annat exempel är antagningen till enstaka kurser där man med hjälp av förtursantagning kan ta hänsyn till olika meriter. Vi behandlar detta närmare i avsnitt 14.7. Det är angeläget att sådana möjligheter till förändringar i enlighet med andan i våra förslag utnyttjas av högskolemyndigheterna.

14.6 Information

Omfattande informationsinsatser måste genomföras så snart propositionen och sedermera riksdagens beslut föreligger. Ytterligare information krävs efter hand som regeringen, UHÄ och lokala myndigheter beslutar om olika tillämpningar av de nya principerna. Informationen bör genomföras i flera steg. I det första steget bör informationen till högskoleenheterna (motsvarande), främst antagnings- och studievägledningspersonal, och till gymnasieskolans syo-funktionärer prioriteras. I det andra steget bör målgruppen vara gymnasieskolans, högskolans och högstadiets lärare. Syftet är att med stöd av ovanstående grupper så effektivt som möjligt nå dem som primärt berörs, nämligen blivande sökande till högskolan. Utöver de nämnda grupperna måste informationen också nå föräldrar till skolelever och personal- och utbildningsansvariga i organisationer, företag och förvaltning. Våra förslag innebär dels en betoning av antagningens samband med utbildningsplaneringen, dels ett ökat lokalt ansvarstagande för delar av regelsystemet. Detta ställer särskilda krav på informationens utformning. Alla som verkar i högskolan och gymnasieskolan och alla andra som berörs av högskoleantagningen måste få kunskap om motiven bakom och syftena med olika inslag i tillträdesreglerna. Det är därför angeläget att informationen lägger tonvikten inte enbart vid tekniska detaljer utan också vid de allmänna syftena. Berörda lokala högskolemyndigheter måste också genom information ges reella förutsättningar att klara sina nya uppgifter. I dag sysslar t.ex. linjenämnderna i liten utsträckning med tillträdesfrâgor. I framtiden kan de få ett betydande inflytande på exempelvis den fria prövningen vid antagning till utbildningslinjer och på antagningen till enstaka kurser. Från informationssynpunkt är det väsentligt att de nya bestämmelserna i högskoleförordningen blir kända i sådan tid att de lokala myndigheterna hinner förbereda sig för att utnyttja de möjligheter de får. Vi har i kapitel 13 diskuterat frågor som rör information och studievägledning från en mer generell utgångspunkt. Information och studievägledning är också betydelsefulla för att ge det nya regelsystemet en god start. Bland särskilda insatser i samband med genomförandet som bör övervägas är: El fortbildningsprogram för syo-funktionärer i högskolan, gymnasieskolan och grundskolan El studiedagar för lärarpersonal i högskola och skola kring tillträdesfrâgor E] särskilda informationsaktiviteter för linjenämnder i högskolan

Genomförande

E] informationsaktiviteter tillsammans med riksförbundet Hem och Skola för att nå föräldrar.

Som underlag för ovanstående åtgärder måste olika slag av arbets- och studiematerial utarbetas. UHÄ bör - i förekommande fall i samråd med SÖ - ansvara för detta. Varje högskoleenhet (motsvarande) måste ta initiativ till genomförande av lokala utbildningsprogram. Gymnasieskola, komvux och folkhögskola måste på ett tidigt stadium i informationsverksamheten. Vi har i avsnitt 13.3 diskuterat engageras kan åstadkommas hur en dialog kring nödvändiga förkunskapskrav genom bildande av olika kontaktgrupper. Om dessa börjar arbeta direkt efter statsmakternas beslut med anledning av våra förslag kan deras första uppgift bli att medverka i informationen inför genomförandet av nya tillträdesregler. Sammanfattningsvis ger genomförandet av våra förslag ett naturligt tillfälle att uppmärksamma behovet av nära kontakter mellan högskolan och avlämnande skolformer, där bl.a. vikten av goda förkunskaper för studieframgång i högskolan betonas. Diskussionen kring utbildningens kvalitet - både i högskolan och i de förberedande skolformerna - kan vitaliseras och resultatet kan bli positiva effekter för både skola och högskola.

14.7 Slutsatser och förslag

Flertalet i det föregående leder till att väsentliga delar av bedömningar våra förslag bör genomföras antingen inför höstterminen 1989 eller inför höstterminen 1990. Detta gäller främst systemet för urval till utbildningsoch allt som sammanhänger härmed, Lex. platsfördelningen mellinjer lan urvalsgrupperna och det ökade utnyttjandet av högskoleprovet. Vi ser båda dessa alternativ som möjliga. Valet mellan dem bör träffas först sedan UHÄ i samband med sitt yttrande över våra förslag redovisat de praktiska förutsättningarna för genomförandet i olika avseenden. I praktiken behöver inte skillnaden mellan de två genomförandetidpunkterna bli av avgörande betydelse, eftersom delar av våra förslag kan genomföras oberoende av de angivna tidpunkterna. Förslagen innebär dessutom en successiv utveckling av regelsystemet även efter tidpunkten för en större, samlad förändring. Ett mjukt genomförande bör bidra till ett smidigt införande av de nya tillträdesreglerna. Mot detta måste ställas att koncentrerade förändringar underlättar informationen till de berörda. Vi har övervägt vilka delar av våra förslag som kan genomföras oberoende av den tidpunkt som sätts för huvuddelen av förslagen. l första hand behandlar vi förslag som kan genomföras tidigare, därför att förvarningstid inte är nödvändig, därför att man därigenom någon snabbt kan rätta till olägenheter i nuvarande system eller därför att ett tidigare genomförande bidrar till ett mjukt genomförande av det nya regelsystemet.

Åtgärder som kan vidtas utan förändring av gällande regler i stort är:

Genomförande

D den löpande översyn av kraven för särskild behörighet som görs av utbildningsplaneansvariga myndigheter (se avsnitt 8.4) D försöksverksamhet med linjespecifika urvalskriterier (se avsnitt 9.9.2) D anpassning av urvalsreglerna för enstaka kurser genom utnyttjande av förtursregeln (se avsnitt l0.6.2) D användning av frivilliga diagnostiska prov i svenska och engelska för bl.a. 25z4-sökande (se avsnitt 8.7).

Åtgärder som kan genomföras med mindre förändringar av bestämmel-

serna är: D förenklade regler för meritvärdering av arbetslivserfarenhet, i första hand jämställande av heltids- och halvtidsarbete (se avsnitt 9.7.3) D förändrade regler för värdering av vissa betyg, t.ex. i frivilligt ämne i gymnasieskolan (se avsnitt 9.8.6).

Här berörda kan genomföras av UHÄ åtgärder och regeringen inom ramen för nuvarande regelsystem och med en genomförandetid av ett eller - i flertalet fall - två år. Om genomförandetiden för våra huvudförslag sätts till tre år och detta kombineras med ett tidigare genomförande av vissa av ovan uppräknade åtgärder, blir olägenheten med tidsutdräkten inte så stor, samtidigt som risken minskar att vissa sökande som baserat sina förberedelser på nuvarande Om regelsystem missgynnas. genomförandetiden för huvudförslagen sätts till två år innebär detta å andra sidan en mer fullständig förändring vid ett och samma tillfälle. Nackdelarna i nuvarande system skulle därmed också snabbare elimineras. Vi hari det föregående pekat på betydelsen av att högskolestuderande har goda förkunskaper i svenska och engelska. Vi har därför föreslagit (kapitel 8) att för allmän behörighet för högskolestudier skall krävas minst två årskurser med betyget 3 i dessa ämnen. I de fall där man i dag upplever särskilt stora problem med bristande i svenska och/ kunskaper eller engelska kan det vara naturligt att vidta åtgärder inom ramen för

utbildningsmyndigheternas löpande översyn av behörighetskraven. I

avvaktan på genomförande av våra förslag beträffande allmän behörighet kan svenska eller engelska eller båda tas upp bland de ämnen som krävs för särskild behörighet. Ett nytt regelsystem för enstaka kurser skulle i och för sig kunna träda i kraft relativt snabbt. Någon motiverad av de studelång övergångstid randes planering erfordras inte. Det föreslagna regelsystemet ger inga klara nackdelar för några identiñerbara sökandegrupper. Däremot ger högskoleenheternas behov av förberedelser, t.ex. genom att nya ADBbaserade urvalssystem i vissa fall erfordras, praktiska begränsningar. Omläggningen måste vidare föregås av överväganden på linje- och institutionsnivå (motsvarande), där t.ex. de urvalskriterier som bör komma till användning för olika kurser preciseras. Tid måste också finnas för information om de nya reglerna i kurskataloger och motsvarande. Detta kan åstadkommas med en förberedelsetid av två år. Ett genomförande som inte samordnades med införandet av nya urvalsregler för utbildningslinjer skulle emellertid innebära antingen att man fick tilläm-

Genomförande

pa olika regler för värdering av betyg, prov och arbetslivserfarenhet för enstaka kurser och linjer eller att man fick ändra reglerna för enstaka kurser på nytt när nya regler genomförs för linjeurvalet. Ett tidigare av nya regler för antagningen till enstaka kurser är sålegenomförande des möjligt men förenat med olägenheter. Våra kontakter med lokala visar att man i många fall är angelägen om att högskolemyndigheter snabbt få till stånd ett bättre urvalssystem än dagens. Vi föreslår därför att lokala högskolemyndigheter och UHÄ i samband med remissbehandlingen av värt betänkande redovisar sin syn på om nya regler för tillträdet till enstaka kurs av administrativa skäl bör införas samtidigt med våra huvudförslag (alternativ l) eller om ett tidigare genomförande är önskvärt (alternativ 2). I det förstnämnda fallet blir förändringar aktuella höstterminen 1989 eller 1990 och i det senare fallet höstterminen 1988. För att snabbt komma tillrätta med olika problem vid urvalet till enstaka kurs är det angeläget att man under mellantiden utnyttjar de möjligheter som nuvarande förtursregel ger och i vissa avseenden vidgar kriterierna förtillämpning av denna regel. Detta är enligt vår mening särskilt viktigt om man väljer alternativ l. Genom nuvarande generella möjligheter till förtur vid antagningen till enstaka kurser (se kapitel 10) finns förutsättningar för att även inom nuvarande genomföra många av de förändringar som vi regelsystem föreslår. Förenklad antagning innebärande en överföring av ansvaret för antagning till vissa kurser till institutioner kan också införas omedelbart. Vi har nyss berört användningen av förtur. Vissa högskoleenheter har redan vidtagit förändringar som står i överensstämmelse med våra förslag. Hit hör exempelvis förtursantagning som tar hänsyn till arbetslivs-, betygs- eller högskolemeriter, förenklad antagning samt regler för antagning till längre studieprogram. Införandet av nya regler behöver således vad gäller enstaka kurser. Geinte bli någon omvälvande förändring nomförandet kan med fördel ske i två steg, först anpassningar inom nuvarande regelsystem, därefter en fortsatt utveckling av antagningsrutinerna inom ramen för nya bestämmelser. Det första steget styrs inte av centrala beslut. UHÄ bör dock för att stimulera till olika åtgärder kunna ta initiativ till överläggningar med lokala högskolemyndigheter kring erfarenheter av och olika modeller för förtursantagning och förenklad till enstaka kurser. Många högskoleenheter har redan i dag antagning erfarenheter av både olika principmodeller för förtursantagning och decentralisering inom resp. enhet. Genomförandet av nya tillträdesregler enligt våra förslag kan och bör således sammanfattningsvis ske i flera separata steg. I det första steget genomförs vissa förändringar inom ramen för nuvarande regler. l det andra steget genomförs vissa delförslag och i det tredje steget genomförs våra huvudförslag beträffande linjer. I ett fjärde steg slutligen sker en successiv utveckling av regelsystemet innebärande en fortsatt anpasssärskilda krav. Denna utveckling kan tänkas ning till olika utbildningars ske under lång tid och utnyttja de erfarenheter som successivt erhålls av ett mera differentierat system. Den ordning som vi i det föregående skisserat för genomförande innebär att sökande i god tid får information om dels de behörighets- och

Genomförande 285

urvalsregler som kommer att gälla, dels de tidpunkter vilka de nya

från

bestämmelserna skall gälla. Härigenom finns inte behov av några särskilda övergångsbestämmelser. I samband med beslut med anledning av våra förslag bör det klargöras att nu gällande regler för behörighet och urval skall gälla för en tid av två år (genomförande höstterminen 1989) eller tre år (genomförande höstterminen 1990) från det att riksdagsbeslutet är fattat. Regeringen bör tillkännage detta på lämpligt sätt t.ex. genom att utfärda de nya bestämmelserna snarast möjligt efter riksdagens beslut.

14.8 för

Tidsplan genomförandet

Den analys av förutsättningarna som redovisats ovan har lett till följande tentativa tidsplan för genomförandet av nya tillträdesregler för grundläggande högskoleutbildning:

dec 1985 vårt betänkande remitteras jun l986 remisstiden utgår nov l986 proposition föreläggs riksdagen feb 1987 riksdagsbeslut om nya tillträdesregler 1987 och 1988 planering, information, systemarbete 1988 och 1989 vissa förändringar inom ramen för nuvarande regelsystem 1989 eller 1990 nya generella tillträdesregler träder i kraft 1990 och framåt successiv utveckling av tillträdesreglerna, t.ex. utnyttjande av speciella urvalsinstrument.

ADB-frågor

Våra förslag ställer krav på en omfattande förändring av de ADB-system

som används för antagningen. Detta gäller både antagningen till utbildningslinjer och antagningen till enstaka kurser. Som exempel på de många förändringar som måste genomföras kan följande nämnas: nu- 1 varande proportionella kvotgrupper vid linjeantagningen ersätts med nya, fasta urvalsgrupper, viktning av betyg införs, betygsurval införs i vissa fall även vid antagningen till enstaka kurser. Vi vill också vidga möjligheterna till en dialog med lokala högskolemyndigheter rörande olika inslag i ordningen för urval till allmänna utbildningslinjer. Mot denna bakgrund torde det inte vara rimligt att enbart utgå från nuvarande system vid UHÄ och LFA. Även om ett nytt system måste bygga på den kunskap och de erfarenheter som vunnits inom ramen för dessa system måste vid konstruktionen av ett nytt system en förutsättningslös studie göras av de möjligheter som dagens teknik erbjuder. Vi föreslår därför att UHÄ ges i uppdrag att i samråd med Statskontoret göra en förstudie till ett nytt ADB-system för antagningen till högskolan. Kontakter bör också tas med CSN, LFA m.fl. Resultatet av förstudien bör föreligga under år l986 för att kunna utgöra grund för beslut om

Genomförande

fortsatt systemarbete. Förstudien bör också ge vissa utgångspunkter för

den analys av samverkan mellan studiestödsorganisationen och högsko-

leantagningen som vi föreslagit i avsnitt 11.6. Bland de frågor som särskilt bör belysas i en sådan förstudie finns följande: D samverkan mellan systemen för antagning till statlig resp. kommunal högskoleutbildning

D möjligheterna för lokala högskolemyndigheteratt erhålla eller lämna

information ur det centrala systemet via terminal D möjligheterna att delegera vissa uppgifter eller beslut till lokala högskolemyndigheter D samordningen med andra system som berörs D behovet av centrala insatser för att understöjda den lokala antagningen till enstaka kurser D samordningen mellan antagningssystemet och informationen om högskoleutbildning, t.ex. möjligheterna att via terminaler på skolor, bibliotek etc. få vissa uppgifter ur systemet D säkerhetsfrågor och frågor om personlig integritet.

14.10 Behov av kompletterande utredningsarbete

En reform av tillträdesreglerna innebär förutom en rad principiella ställningstaganden en stor mängd tekniska och administrativa förändringar. Vi har inte inom ramen för våra resurser och tidsramar haft möjlighet att belysa alla sådana frågor mer i detalj. Våra förslag förutsätter således ett kompletterande utredningsarbete på en rad punkter. Detta arbete bör utföras av berörda centrala myndigheter. Av naturliga skäl faller flertalet uppdrag inom UHÄ:s ansvarsområde. En utförligare beskrivning av uppgifterna har givits i resp. avsnitt. Nedanstående sammanställning syftar endast till att sammanfatta de uppdrag vi föreslår.

Uppdrag bör ges till se avsnitt Utredning av de systemtekniska förutsätt- UHÄ i samråd med 14.9 ningarna för ADB-system för antagning på Statskontoret grundval av våra förslag Förslag till organisation för högskoleprovet UHÄ l 1.5 Analys av samverkansmöjligheter studiestöd UHÄ och CSN ll.6 - högskoleantagning i samråd Översyn av anmälningstider UHÄ l 1.7.2 Normering av betyg i komvux SÖ 9.1 l Utfärdande av avgångsbetyg i komvux 9.ll SÖ i samråd med UHA Förslag till detaljregler för viktning av betyg SÖ och UHÄ 9.8.3 i samråd Beräkning av resursbehov för den centrala an- UHÄ l 5.2.2 tagningsverksamheten Utveckling av behörighetsgivande prov i SÖ och UHÄ 8.6 svenska och engelska i samråd

SOU l985z57 287

Genomförande

genomförande av våra förslag

14.11 Våra i

förslag sammanfattning

Vi föreslår sammanfattningsvis: El UHÄ och lokala högskolemyndigheter bör redan inom ramen för nuvarande vidta de åtgärder regelsystem som är möjliga i linje med

våra förslag. Ett ökat utnyttjande av förtursantagning till enstaka

kurser är ett exempel. El Våra huvudförslag bör genomföras tidigast inför höstterminen 1989. D Nya regler för antagningen till enstaka kurser kan antingen samordnas med genomförandet av våra huvudförslag eller införas tidigare. Tidigaste möjliga tidpunkt är inför höstterminen 1988. E] I samband med beslut med anledning av våra huvudförslag bör klargöras att nu gällande tillträdesregler skall upphöra att gälla vid den tidpunkt när huvudförslagen genomförs. E] En förstudie till nytt ADB-system för antagningen bör genomföras under år l986. l denna bör samverkans- och

decentraliseringsmöjlig-

heter belysas bl.a. med hänsyn till de möjligheter som dagens och morgondagens teknik erbjuder.

i sou 1985:57 _ 289

15 Kostnader

15.1 Allmänt

Vi behandlar i detta kapitel effekterna av våra förslag på kostnaderna för den direkta antagningsverksamheten, såväl engångskostnaderna för genomförandet som driftkostnaderna. Antagningen har för budgetåret 1984/85 beräknats kosta omkring 40 milj. kr., vilket motsvarar ca l procent av de statliga kostnaderna för grundläggande högskoleutbildning exkl. studiesociala kostnader. Kostnaderna för själva antagningsverksamheten är samtidigt bara en mindre del av de kostnader som kan komma att påverkas av våra förslag. Genom sin styrande effekt på bl.a. rekryteringen till högskolan och på behovet av högskoleförberedande utbildning i såväl gymnasieskolan som i andra skolformer har tillträdesreglerna betydelse också för de totala utbildningskostnaderna i samhället. Vi berör därför även denna kostnadsaspekt.

15.2 Genomförandekostnader

l5.2.l Syo- och informationsåtgärder

Våra förslag innebär genomgripande förändringar av framför allt urvalsreglerna. En förutsättning för att förändringarna skall kunna genomföras utan alltför långa övergångstider mellan beslut och genomförande är att omfattande åtgärder vidtas för att omgående informera alla berörda om de nya reglerna. I kapitel 14 har vi redovisat våra synpunkter på hur denna verksamhet i stort bör bedrivas. Kostnader för bl.a. framställning av tryckt informationsmaterial är numera så stora att det torde vara uteslutet för berörda - UHÄ och SÖ - att bekosta all extra informationsverkmyndigheter samhet i samband med reformen inom ramen för ordinarie anslag. Vi har inte bedömt det som meningsfullt att göra några direkta kostnadsberäkningar i denna del, eftersom kostnaderna delvis avgörs av hur informationen kan samordnas med annan information till olika målgrupper. Det bör uppdras åt berörda myndigheter att i samband med remissbehandlingen av våra förslag beräkna medelsbehovet för informationsändamál.

l9-Tilllräde till högskolan

290 Kostnader

15.2.2 Antagningen till

utbildningslinjer

Den dominerande initialkostnaden när det gäller antagningen till utbildningslinjer är utvecklingen av ADB-systemen vid UHÄ och LFA. Det är erfarenhetsmässigt svårt att beräkna kostnaderna för denna typ av utvecklingsarbete. De hittills genomförda förändringarna av det centrala ADB-baserade antagningssystemet vid UHÃ, liksom av aidra ADBbaserade antagningssystem inom UHÄ, kan dock tjäna som xiss ledning. Således uppgick kostnaderna för de år 1982 genomförda förändringarna av antagningssystemen vid UHÄ och LFA till omkring 2 mlj. kr. Jämfört med de förändringar vi nu föreslår var 1982 års ändringar tämligen små. Å andra sidan torde grundstrukturen i vissa delar av ADB-systemet kunna utnyttjas också i ett nytt system. Jämfört med situationen inför reformen år 1977 finns idag en större kompetens och erfarenheter inom berörda myndigheter, något som bör kunna bidra till att hålla nere kostnaderna. Faktorer som också påverkar kostnaderna är t.ex. ambition vad gäller information till de sökande, flexibilitet vad gäller resultatredovisning samt möjlighet till anslutning till lokala system vid högskoleenheterna. Likaså kommer krav på systemets flexibilitet vad beträffar möjligheten att inrymma utbildningslinjer med delvis olikartade regler 1tt påverka utvecklingskostnaden. Det är självklart väsentligt att det centraliserade antagningssystem som vi föreslår byggs upp så att samordningsvinsterna verkligen utnyttjas. Detta innebär att systemet måste klara en samordning även av utbildningslinjer med skilda regler. Vissa kostnader kommer också att uppstå för att utveckla rutiner för högskoleprovet med ett större antal prövande än i dag. Så behöver t.ex. andra registreringsmetoder än för närvarande övervägas. Det bör också understrykas att det nuvarande ADB-systemet vid tidpunkten för de nya reglernas ikraftträdande kommer att : sin grundstruktur vara omkring femton år gammalt. Erfarenhetsmässigt är detta en ovanligt lång ”livslängd” för ett system av detta slag. Systemet har också successivt förändrats bl.a. genom de regeländringar som genomförts efter år 1977. Detta innebär att det finns ett behov av en genomgripande systemöversyn oavsett våra förslag. Mot denna bakgrund är det uppenbart att en kostnadsuppskattning med nuvarande underlag måste bli grov. Vi har, bl.a. efter kontakter med UHÄ, beräknat att utvecklingskostnaden för ett system med ungefär nuvarande flexibilitet och resultatredovisning kommer att ligga i storleksordningen 4-5 milj. kr. I den förstudie av de systemtekniska förutsättningarna för genomförandet av våra förslag som vi förordat i kapitel 14 bör bLa. ingå kostnadsberäkningar relaterade till olika ambitionsnivåer. Denna förstudie kommer alltså att ge ett bredare underlag för en kostnadsberäkning än vad som nu varit möjligt att åstadkomma. Utvecklingen av ADB-systemet utgör en del av de förändringar som de nya reglerna medför. Systemutvecklingen behöver integreras med utarbetande av tillämpningsföreskrifter, arbetsrutiner, informationsåtgärder m.m. Det är naturligt att därvid utnyttja den kompetens som finns inom berörda myndigheter och att bedriva arbetet i projektform. Det

Kostnader 291

torde inte vara möjligt att bedriva detta arbete utan ett tillfälligt resurstillskott. Ett nytt system för LFA bör utvecklas i nära samarbete med UHÄ:s utvecklingsarbete och torde i betydande utsträckning kunna utnyttja resultaten av detta. Vissa kostnader torde dock uppstå för LFA. Dessa kostnader bör -- i enlighet med tidigare överenskommelse - täckas av staten.

l5.2.3 Antagningen till enstaka kurser

Också reglerna för urval till enstaka kurser förändras genomgripande, främst vad gäller meritvärderingen. Den från kostnadssynpunkt mest betydelsefulla förändringen av de formella meritvärderingsreglerna torde vara att betygen i vissa fall skall meritvärderas, dvs. ett medelbetyg skall uträknas på i princip samma sätt som för antagningen till utbildningslinjer. I denna del bör dock UHÄ:s system för urval till utbildningslinjer i tillämpliga delar kunna utnyttjas. I övrigt är utvecklingskostnaderna beroende av i vad mån arbetet kan integreras med den fortsatta utvecklingen av LADOK-systemet. Också detta får belysas närmare inom ramen för den föreslagna förstudien.

15.3 Driftkostnader

l5.3.l Allmänt

Kostnaderna för antagningsverksamheten är relaterade dels till kostnaden per behandlad anmälan, dels till antalet anmälningar. Den senare faktorn påverkas knappast av våra förslag. Kostnaden per anmälan är i sin tur beroende av reglernas komplexitet - särskilt vad gäller behovet av bedömningar som inte kan utföras med av ADB - och av ambitionen hjälp bl.a. i fråga om noggrannhet och service gentemot de sökande. Det måste anses väsentligt att inte sänka denna ambition jämfört med i dag. Hur reglernas utformning påverkar kostnaderna behandlas i avsnitten l5.3.3 - l5.3.4. Vi har i det föregående argumenterat för att antagningsfrågorna i ökad utsträckning bör integreras med övriga frågor som rör planering och utveckling av utbildningen på såväl central som lokal nivå. l den nya arbets- och tjänsteorganisationen för lärare inom den statliga högskolan kan arbete i samband med antagning ingå i lärartjänstgöringen. På lokal nivå kan detta ge bättre förutsättningar än tidigare att integrera antagningsfrågorna med övriga utbildningsfrågor och också att väga in antagningsuppgifterna i de samlade prioriteringarna av hur tillgängliga resurser skall användas.

15.32 Nuvarande kostnader

Regeringen uppdrog år 1983 åt UHÄ att belysa förutsättningarna för att införa en avgift för anmälan till grundläggande högskoleutbildning. I

292 Kostnader

anslutning till sin redovisning av uppdraget beräknade UHÄ kostnaderna för antagningsverksamheten inom tre olika antagningssystem. Dessa kostnadsberäkningar har därefter i vissa fall aktualiserats.

(A) Antagningen till utbildningslinjer centrala

genom_ _det

datorbaserade antagningssystemet vid UHA

Inför läsåret 1982/83 inkom 79 000 anmälningar till utbildningslinjer med antagning genom detta system. 25 000 sökande antogs. Den totala - inkluderande ADB-

kostnaden per anmälan personalkostnader,

kostnader, kostnader för anmälningshandlingar samt del av UHÄ:s gemensamma administration, expenser och lokalkostnader - beräknades till 175 kr. per anmälan. UHÄ har senare beräknat kostnaden under budgetåret 1984/85 till 200 kr. per anmälan. Kostnaden för högskoleprovet, som finansieras över en särskild anslagspost, ingår inte i dessa beräkningar.

(B) Antagningen till kommunal högskoleutbildning vid LFA

Den av LFA beräknade kostnaden för kalenderåret 1983 var 140 kr. per anmälan. Då innefattas såväl grundutbildning som påbyggnadsutbildning. Kostnader för högskoleprovet ingår inte. För kalenderåret 1984 har LFA i sin ärsberättelse redovisat en genomsnittlig kostnad av 195 kr. per anmälan.

(C) Antagningen till enstaka kurser vid universitet och högskolor

Antagningen till enstaka kurser omfattade under budgetåret 1982/83 behandling av omkring 120 000 anmälningar. (Här ingår inte sådana kurser som är avsedda för fortbildning eller vidareutbildning av personal inom skolväsendet.) Kostnaderna för denna verksamhet kunde inte beräknas på samma detaljerade sätt som för den centrala antagningen till utbildningslinjer. Personalkostnaden beräknades till mellan 41 och 48 kr. per behandlad anmälan. För det stora flertalet högskoleenheter som använder ADB vid antagningsarbetet beräknades kostnaden för databehandling till omkring 20 kr. per anmälan. Den totala kostnaden, inkl. bl.a. gemensam administration och andra samkostnader beräknades av UHÄ till omkring 100 kr. per anmälan. Någon senare beräkning av kostnaderna för antagningen till enstaka kurser har inte gjorts.

15.3.3 Antagningen till utbildningslinjer

De förändringar av urvalsreglerna som kan få störst effekt på kostnaderna är förslagen om meritvärdering av arbetslivserfarenhet och relevant yrkeslivserfarenhet, den fria prövningen, reglerna för meritvärdering av betyg, den vidgade användningen av högskoleprovet samt differentieringen av reglerna, som på längre sikt kan bli betydande.

* K osmader 293

A rbetsli vserfa renh et

De förenklingar av reglerna för meritvärdering av arbetslivserfarenhet, som vi föreslår, kan beräknas medföra väsentligt lägre kostnader beroende på den minskade differentieringen av poängen genom tid och tjänstgöringsgrad. Vi har efter studier av det nuvarande granskningsarbetet bedömt att en besparing motsvarande fyra personår inom UHÄ är möjlig.

Meritvärdering av betyg

De nya reglerna för meritvärdering av betyg, främst viktningen, är mer komplicerade än dagens system. Eftersom poängberäkningen görs med hjälp av ADB torde dock inte detta nämnvärt påverka driftkostnaderna.

Relevant

arbetslivsetfarenhet

Våra förslag innebär att möjligheter öppnas att för de utbildningar där det anses möjligt och värdefullt tillgodoräkna särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Bedömning av sådan erfarenhet är komplicerad. De kostnader ett tillgodoräknande för med sig måste vägas mot de fördelar av annat slag som det medför. Vi bedömer att åtminstone initialt ett mindre antal utbildningslinjer kommer att regelmässigt tillämpa värdering av relevant arbetslivserfarenhet utöver vad som möjliggörs inom ramen för den fria prövningen (se nedan). Vi räknar därför inte med någon mera påtaglig kostnadseffekt inledningsvis.

Den fria prövningen

Också den fria prövningen kommer att medföra ökade kostnader. Om den skall få avsedd effekt förutsätts att ett omfattande och ofta kvalificerat arbete läggs ned på denna del av antagningsprocessen. Den ökade kostnaden för UHÄ har vi beräknat motsvara omkring två personår. Till denna skall läggas kostnaderna för den lokala medverkan i bedömningsarbetet som kan bli aktuell (jämför avsnitt l5.3.l ovan om lärares medverkan i antagningsarbetet).

Högskoleprovet

Avgörande för de framtida kostnaderna för högskoleprovet blir dels utformningen av provet, dels antalet provdeltagare. Vi har i kapitel 9 föreslagit att provet inledningsvis skall ha ungefär samma utformning som nuvarande högskoleprov. De nuvarande kostnaderna torde därför kunna ligga till grund för en uppskattning av de framtida kostnaderna. De nuvarande kostnaderna för provverksamheten med omkring lO 000 deltagare per år är omkring 4 milj. kr., varav omkring 3 milj. kr. utgörs av ett särskilt anslag och resterande kostnader täcks av anmälningsavgiften, för närvarande 100 kr. per prövande. Under förutsättning att provet skall ha ungefär samma utformning som hittills bör inte den ökade användningen av provet medföra några väsentligt ökade kostna-

294 Kostnader SOU l985z57

der vad gäller konstruktionsarbetet. Inte heller den av oss föreslagna fastare organisationen av provkonstruktionsverksamheten böri sig förorsaka några nämnvärt ökade kostnader. En viss kostnadsökning, beroende b1.a. på ökade krav på granskningsarbetet, är dock ofrånkomlig. Likaså motiverar den ökade betydelse proven kommer att få en viss förstärkning av resurserna för forskning kring proven och deras användning och effekter. En förstärkning av den administrativa kompetensen i anslutning till provkonstruktionen bör också eftersträvas. Hur denna skall åstadkommas blir beroende av vilken organisatorisk lösning som väljs för provkonstruktionsverksamheten (jämför kapitel ll). Kostnaderna för det vetenskapliga rådet kan beräknas till omkring 50 000 kr. per år. Sammantaget beräknar vi ett ökat medelsbehov i storleksordningen 300 000 kr. per år. En ökning av antalet provdeltagare till omkring fyra gånger det antal som nu varje år genomgår provet innebär att kostnaderna för tryck, distribution och ADB ökar med omkring 2 milj. kr. Dessa kostnader täcks inte av anmälningsavgiften, som under innevarande budgetår motsvarar kostnaden för genomförandet av prövningarna (provledararvoden m.m.). Det ökade medelsbehovet kan mötas antingen genom en ökning av anslaget eller genom en höjning av anmälningsavgiften från 100 till 150 kr., vilket skulle ge motsvarande intäkt. Vi behandlar nedan (avsnitt 15.4) frågan om avgiftsfmansiering mera principiellt.

Behörighetsprov i svenska och engelska

Vi har i kapitel 8 föreslagit att de kunskaper i svenska och engelska som skall krävas för den allmänna behörigheten skall kunna dokumenteras genom behörighetsgivande prov. Kostnaderna för dessa prov är av två slag: dels för utarbetande av proven, dels för själva genomförandet av prövningarna. Kostnaderna för utarbetande av proven är i hög grad beroende av möjligheten att utnyttja befintliga prov, t.ex. centrala prov för gymnasieskolan och komvux samt det diagnostiska provet i engelska för högskolestuderande. Kostnaderna påverkas också av om nya prov skall utarbetas för varje nytt provtillfälle eller om proven kan sekretessbeläggas och användas vid upprepade tillfällen, vilket skulle minska kostnaderna väsentligt. Det är mot denna bakgrund och innan konkreta förslag till utformning av proven tagits fram knappast meningsfullt att beräkna kostnaderna för utarbetande av proven. Som viss vägledning för bedömningarna kan tas kostnaden för de av SÖ utarbetade centrala proven. SÖ räknar överslagsmässigt med en årlig kostnad på omkring 300 000 kr. för varje centralt prov i svenska. I denna kostnad ingår konstruktion och utarbetande av bedömningsanvisningar, men inte tryckkostnader. Kostnaden för centrala prov i moderna språk, som innefattar en omfattande konstruktions- och utprövningsverksamhet, beräknas av SÖ ligga i storleksordningen 450 000 kr. per prov. Det torde mot denna bakgrund och med beaktande av att en sannolikt relativt liten grupp kommer att genomgå proven vara nödvändigt att på olika sätt begränsa kostnaderna. Som vi redovisat i kapitel 8 kan det för

Kostnader 295

vissa sökande vara ett alternativ att dokumentera sina kunskaper genom särskild prövning eller fyllnadsprövning. Våra förslag i kapitel 14 innebär att SÖ och UHÄ bör få i uppdrag att utarbeta förslag till prov och till rutiner för genomförande. Därvid bör givetvis också kostnaderna beräknas. Kostnaderna för genomförandet av prövningarna avser tryckning och distribution av provmateriel, lönekostnader för provledare m.m. Dessa kostnader blir beroende av hur proven utformas och hur prövningarna organiseras. Med beaktande av krav på kontroll m.m. torde dessa kostnader bli jämförbara med motsvarande kostnader för högskoleprovet, dvs. i storleksordningen 100 - 150 kr. per prövande. Också dessa kostnader bör beräknas av SÖ och UHÄ.

Ändrad ordning för överklagande

Vi har i kapitel 12 föreslagit en förändrad ordning för besvär över beslut i tillträdesfrågor som bl.a. innebär att beslut i urvalsfrågor inte skall kunna överklagas. Besvär i sådana tillträdesfrågor där vi föreslår att besvärsrätt skall finnas skall kunna anföras hos regeringen. Besvärsnämnden för högskoleutbildning avskaffas som en följd härav. Kostnaderna för besvärsnämnden uppgick under 1984/85 till omkring 880 000 kr. Av dessa avser omkring 680000 kr. kostnader för kanslipersonal, medan resten avser nämndens resor, arvoden etc. Vi beräknar att våra förslag till ändrad ordning för överklagande innebär en årlig besparing motsvarande hälften av kostnaden för kanslipersonalen vid den nuvarande besvärsnämnden. Därtill bortfaller vid en återföring av besvärshandläggningen till regeringskansliet kostnaderna för nämndens sammanträden m.m. Totalt räknar vi med en besparing på omkring (340 000 + 200 000=) 540 000 kr.

l5.3.4 Antagningen till enstaka kurser

De regler för urval till enstaka kurser som vi föreslår innebär att högskoleenheterna ges stora möjligheter att påverka utformningen av urvalet. Ett ökat inslag av urval som kräver en värdering av de sökandes meriter, t.ex. beräkning av betygsmedelvärde, innebär självfallet en större arbetsinsats vid själva antagningen än nuvarande prioriterings- och lottningsförfarande. Också omfattningen av den fria prövningen av de sökandes meriter blir avgörande för kostnaderna. Högskoleenheterna får enligt våra förslag stor frihet att själva avgöra omfattningen och utformningen av antagningen och därmed ett stort inflytande också på kostnaderna. En ökad tillämpning av antagning utan urval bör leda till minskade kostnader för antagningsarbetet för de kurser där den kan tillämpas, bör kunna minskas. Vi räknar bl.a. genom att antalet återbud därigenom dock med att våra förslag sammantagna leder till ökade kostnader för antagningen till enstaka kurser. Vi har inte bedömt det som möjligt att göra några exakta beräkningar av kostnaderna, bl.a. på grund av den stora lokala friheten att besluta om reglernas närmare utformning. Också de skilda förutsättningar för val av administrativa lösningar som gäller

296 Kostnader SOU l985z57

vid olika högskoleenheter gör det svårt att göra några direkta kostnadsberäkningar. Vi menar dock att den ökning av kostnaderna för den direkta antagningsverksamheten som våra förslag sannolikt led er till väl kan försvaras med tanke på behovet att förändra de nuvarande reglerna, som visserligen är enkla och billiga att tillämpa men samtidigt innebär schabloniseringar som det knappast ligger i varken högskolans eller den enskildes intresse att behålla. Vi räknar inte heller med att kostnadsökningen blir större än att den ligger inom ramen för vad ett fortlöpande omprioriterings- och rationaliseringsarbete kan möta.

15.4 för anmälan?

Avgift

Kostnaderna för antagningsverksamheten är betydande. Med ledning av de kostnadsberäkningar vi redovisat i avsnitt 15.3 kan kostnaderna för antagningen till utbildningslinjer beräknas till omkring 25 milj. kr. årligen. Kostnaderna för antagningen till enstaka kurser är omkring 15 milj. kr. årligen. Möjligheten att helt eller delvis finansiera antagningsverksamheten med avgifter har då och då diskuterats. I den redovisning som UHÄ hösten 1983 gjorde på regeringens uppdrag för att belysa förutsättningarna att införa en avgift för anmälan till högskolan anförde UHÄ sammanfattningsvis att: D det är tekniskt och administrativt möjligt att avgiftsbelägga anmälan till högskolan. Betydande belopp skulle därvid kunna tillföras statskassan, D en sådan avgift - speciellt om den även skulle omfatta enstaka kurser - dock kan få konsekvenser vad gäller rekryteringen av olika studerandegrupper och därmed den sociala utjämningen. Den medför också försämringar i de studerandes ekonomi, D ett möjligt alternativ till en ren anmälningsavgift kan - på grund av den hårda konkurrenssituationen - vara en avgift för registrering till antagningsplats i kombination med en lägre anmälningsavgift,

men att

D besparingar i antagningsverksamheten i första hand bör eftersträvas genom utredning av möjligheterna till enklare antagningsregler och i anslutning därtill en förändrad antagningsorganisation.

Frågan om en anmälningsavgift har därefter inte aktualiserats. Vi har i det föregående nödgats konstatera att våra förslag inte innebär några väsentligt lägre kostnader för antagningsverksamheten totalt sett. Vi delar samtidigt de farhågor om effekterna av en generell avgift som UHÄ givit uttryck för. Vi menar därför att generella avgifter från de utbildningssökande inte är någon lämplig ordning för att täcka kostnaderna för antagningsverksamheten. Vid anmälan till högskoleprovet tas för närvarande ut en avgift på 100 kr., som täcker kostnaderna för den lokala administrationen av provet.

Vi har i det föregående konstaterat att den vidgade användningen av

Kostnader

provet medför en merkostnad som motsvaras av en höjning av avgiften till l50 kr. Vi menar att avgiften så länge den är av denna storlek kan försvaras, bl.a. med hänvisning till att den prövande faktiskt ”får ut” något av sin anmälan och sitt deltagande i provet, nämligen en diagnos av studiefärdigheten. En anmälan till en högskoleutbildning med platskonkurrens medför däremot ofta inte något besked av motsvarande positivt slag för den sökande. Vi har i det föregående behandlat kostnaderna för behörighetsproven i svenska och engelska och därvid räknat med kostnader för själva genomförandet av prövningarna på 100-150 kr. per prövande. Den möjlighet att dokumentera kunskaper i svenska och engelska som behörighetsproven ger kan jämföras med möjligheten att gå upp i särskild prövning i gymnasieskolan. För en sådan prövning uttas normalt en avgift. Vi menar därför att en avgift bör kunna tas ut även för att täcka kostnaderna för genomförandet av prövningarna.

15.5 Kostnadsutveckling och vissa anslagsfrågor

De kostnader för genomförande av våra förslag som vi redovisat i avsnitt 15.2 innebär att betydande belopp kommer att erfordras under genomförandefasen för att de nya reglerna skall kunna införas enligt den tidplan vi anser önskvärd. Endast en begränsad del av dessa kostnader torde kunna bestridas genom omdisponeringar inom befintliga anslag. Särskilda medel av engångskaraktär kommer därför att erfordras för genomförandefasen.

Vi har i det föregående redovisat att driftkostnaderna för antagningen

till utbildningslinjer bör kunna minskas något ijämförelse med dagens system. Den möjlighet som våra förslag innebär att på något längre sikt komplettera de generella reglerna med andra, som är mera direkt anpassade till resp. utbildnings speciella förutsättningar, kan givetvis innebära att kostnaden för själva antagningsverksamheten ökar. Vi menar emellertid vi förordar samtidigt att de förändringar såväl på kort som på längre sikt - bör medföra att det till högskolan kommer att rekryteras studerande med bättre förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Resultaten bör bli färre studiemisslyckanden och kortare studietider i högskolan. Att beräkna dessa effekter i kvantitativa termer är knappast möjligt. Det finns emellertid talrika exempel på att man från högskolans sida bedömt att låg genomströmning till inte ringa del hänger samman med sådana faktorer som berörs av våra förslag. Att betrakta kostnaderna för antagningsverksamheten separat utan hänsyn till tillträdessystemets påverkan på högskolans totala utbildningskostnader är enligt vår mening missvisande. Vi menar - som vi också betonati kapitel l l -

att

man i fortsättningen bör se på antagningen mera som en integrerad del av utbildningsverksamheten i högskolan. Med detta synsätt måste linjeeller områdesspecifika urvalsmetoder ses som kvalitativa förbättringar inom resp. utbildning och kostnaderna för dem vägas mot kostnaderna för andra ändamål inom ramen för de resurser som står till förfogande för utbildningen i fråga.

Reservationer

l Av Peter

Egardt

Utgångspunkter

Utgångspunkten för mitt arbete i utredningen har varit att försöka medverka till att skapa ett systern för tillträde till högskolan som i största mån beaktar de sökandes faktiska möjliga kunskaper. Det är för mig självklart att tillträdesreglernas syfte skall vara att genom behörighetsreg- [erna garantera att de som antas också har tillräckliga förkunskaper för att klara av de tilltänkta studierna. Lika självklart är det att urvalsreglerna utformas så att de studerande som har de bästa förkunskaperna och den bästa studieprognosen den största sannolikheten för att med gott resultat klara av studierna antas. Behörighets- och urvalsreglerna skall inte användas som ”fördelningspolitiska” instrument. Detta är - vilket erfarenheterna av nuvarande system klart dokumenterat - dömt att Det är dessutom - vilket är värre misslyckas. cyniskt mot de studerande som antas utan att ha tillräckliga förutsättningar för att klara av studierna som det innebär samtidigt att vi i Sverige inte tillvaratar våra personella och materiella resurser om vi på det sätt som är nödvändigt även framgent skall kunna bibehålla och vidareutveckla vårt välstånd. Utredningsmajoriteten har tyvärr valt att låta s.k. fördelningspolitiska skäl i alltför hög grad styra utformningen av förslaget till nytt tillträdessystem. Mina krav på systemen för behörighet och urval har därför endast delvis tillgodosetts. Utredningens förslag undanröjer inte de negativa konsekvenser som är en följd av dagens system: taktikläsandet i gymnasieskolan, otillräckliga förkunskaper hos de högskolestuderande och ”väntrumseffektef” mellan gymnasieskola och högskola.

Behörighet

Utredningen är enig om att de tre- och fyraåriga linjerna inom gymnasieskolan skall vara normalvägen till utbildning inom en stor del av högskolan. Vi är också eniga om att det inte är rimligt att kräva fullt så mycket för andra utbildningslinjer inom den numera vittomfattande mycket högskolan. Tillträdessystemet får inte heller skapa återvändsgränder för dem som valt ”fel” linje i gymnasiet. Lika eniga är vi om att taktiska val av tvåårig linje för att få bättre betyg och därmed uppnå en bättre konkurrenssituation vid urvalet till eftertraktad högskoleutbildning måste motverkas. Majoriteten försöker emellertid lösa detta problem i huvudsak genom att påtala att de ansvariga

300 Reservationer SOU l985z57

myndigheterna i åtskilliga fall måste sätta upp fler skolämnen som särskilda förkunskapskrav än vad som i dag är fallet. Detta är enligt min mening otillräckligt. Behörighetskraven har en viktig signalfunktion” gentemot presumtiva högskolestuderande. Om man anser att det normalt krävs genomgången minst treårig gymnasieutbildning för att klara av en viss högskoleutbör detta också vara ett behörighetskrav. Det är självklart också bildning så att en treårig gymnasieutbildning ger en bredare och ofta nödvändig kunskapsbas för högre studier. En språkstuderande utan historiekunskaper får t. ex. svårt att tillgodogöra sig de språkhistoriska sammanhangen. Att i ett system med ett antal ämnen uppräknade i de särskilda förkunskapskraven även ta med historia för språkstudier torde emellertid inte bli vanligt förekommande. Majoritetens förslag kommer ändå att leda till en svåröverskådlig snårskog av särskilda förkunskapskrav för de olika högskoleutbildningarna. Kanske kommer viss utbildning att kräva förkunskaper i sex-sju skolämnen, som alltså måste kompletteras av dem som läst fel linje i gymnasieskolan. Majoritetens förslag leder trots detta till att taktiktänkandet kan bestå, så att elever väljer att gå tvåårig linje för att därmed få bättre betyg. För att få högsta betyg kompletterar de sedan i lugn och ro de ämnen som behövs för att söka till högskolan. Därmed kan de konkurrera ut dem som följt uppmaningen att som bästa förberedelse för högre studier läsa på en treårig högskoleförberedande linje, men som inte lyckats uppnå samma höga medelbetyg. Enligt min mening skall det vara möjligt att för längre och mer krävande högskoleutbildning kräva genomgången minst treårig gymnasieutbildning. För dem som valt tvåårig linje - eller ”fel” treårig - skall det finnas goda möjligheter till sammanhållen kompletterande påbyggnadsutbildning. Den nu existerande ”vårdklossen kan tjäna som modell för sådan påbyggnad. De som inte får tillräckligt konkurrenskraftiga betyg för att antas till högskolan på grundval av dessa får ändå en så god att de - efter eventuell förkovran - klarar kunskapsgrund ytterligare det föreslagna högskoleprovet med gott resultat. De ges därmed en reell andra chans att bli antagna till eftertraktad högskoleutbildning.

Självprövningsrätren Majoriteten anser att högskolemyndigheterna skall kunna besluta om att alla eller vissa av de sökande till skilda enstaka kurser själva skall få avgöra om de uppfyller behörighetskraven eller ej. Denna självprövningsrätt gäller i dag generellt för behöriga enligt 25 :4-regln. Förslaget är ett steg i rätt riktning, men det är fortfarande otillräckligt. Det kan, enligt min mening, inte finnas någon grund för att t.ex. låta ”25z4-or” själva få avgöra sin behörighet medan de som är ett år yngre tvingas att redovisa sin formella behörighet. Självprövningen vad gäller svenska och engelska för både allmän och särskild behörighet är särskilt märklig med tanke föreslagna behörighetsgivande proven ijust dessa pä de av utredningen ämnen. . Jag kan av förenklingsskäl acceptera s.k. självprövningsrätt för vissa enstaka kurser, t.ex. vissa fort- och vidareutbildningskurser. I sådana fall skall emellertiddenna rätt ges generellt till samtliga sökande.

sou |9s5:57 Reservationer 301

Urval

Majoritetens fördelningspolitiska ambitioner framträder tydligast i förslagen till nya urvalsregler och då vad gäller meritvärderingen av s.k. arbetslivserfarenhet. Majoriteten tycks fortfarande tro att den sociala snedrekryteringen till högskolan kan motverkas med hjälp av tillträdesreglerna, trots att erfarenheterna från det system som infördes 1977 knappast kan vara uppmuntrande. Under senare år har den sociala snedrekryteringen snarast förstärkts, trots meritvärdering av arbetslivserfarenhet och föreningsverksamhet, indelning av de sökande i grupper och proportionell kvotering mellan grupperna osv. Jag tror inte det är möjligt att i positiv riktning förändra den sociala rekryteringen till högskolan med hjälp av tillträdesreglerna. Positiva förändringar kan emellertid åstadkommas insatser av föräldrar och genom påverkan på eleverna i de underliggande skolsystemen. Om skolundervisningen utformas så att man försöker ta tillvara elevs varje enskild förutsättningar på bästa sätt, om man försöker att utveckla varje elevs begåvningsproñl maximalt, kommer också rekryteringen till högskolan att förändras. anser emellertid Majoriteten att sämre kunskaper skall kunna s.k. arbetslivserfarenhet. kompenseras genom Detta gör man väl medveten om att sambandet mellan arbetslivserfarenhet och framgång i högre studier är obefintligt eller t.o.m. negativt, vilket visats bl.a. i studier som utförts av professor Sten Henrysson m.fl. vid pedagogiska institutionen vid Umeå universitet. Det ligger nära till hands att misstänka att förslaget bottnar i en bristande tilltro till s.k. arbetarbarns intellektuella att förmåga. Jag vägrar acceptera ett sådant synsätt. Stor betydelse för rekryteringen till högskolan har utformningen av studiemedelssystem, arbetsmarknadsutsikterna och lönepolitiken. Om man seriöst önskar förändra den sociala snedrekryteringen till högskolan torde det viktigaste instrumentet vara att tillse att det blir även en ekonomiskt lönsam investering att satsa på högre utbildning. anför två motiv Majoriteten för sitt förslag till meritvärdering av arbetslivserfarenhet:

D uppmuntra till arbetslivserfarenhet mellan gymnasieskola och högskola El stimulera äldre sökande som har en längre tids erfarenhet från arbetslivet att börja högskolestudier.

Majoriteten tycks vara ovetande om att flertalet regymnasieungdomar dan i dag under skoltiden har skaffat sig erfarenheter från arbetslivet genom feriearbete, m.m. Den tycks dessutom anse att det är särskilt flickorna som skall tvingas till ett femton månaders uppehåll mellan gymnasieskola och högskola. Pojkarna kan ju tillgodoräkna värnpliktstjänstgöringen som arbetslivserfarenhet. Risken är därmed stor att flickor från mindre studiemotiverade hem kommer att välja fortsatt förvärvsarbete, med de ekonomiska fördelar det innebär, i stället för högskolestudier. Pojkar som inte får påbörja värnplikten omedelbart efter gymnasieskolan kommer att anse sig orättvist behandlade.

302 Reservationer SOJ 1985:57

Motivet att premiera dem som skaffat sig en längre tids arbetslivserfarenhet genom att ge dessa extra meritpoäng när de söker till utbildningslinjer är lika ogenomtänkt. Utbildningslinjerna är ju oftast i första hand avsedda för yngre studerande som vill skaffa sig en längre sammanhållen högskoleutbildning. Äldre människor stimuleras inte heller nämnvärt att påbörja högre utbildning av favörer i antagningssystemet. Viktigt år att de inte missgynnas. innebär också att

emellertid Utredningens förslag

om de sökande genom en längre tids arbetslivserfarenhet har skaffat sig sådana reella - om än icke formella - kunskaper som är av betydelse för den sökta utbildningen detta också kommer att ge utslag i resultatet på högskoleprovet, varför majoritetens önskemål härmed redan är tillgodosett. Effekterna - om de genomfördes - bli av majoritetens förslag skulle ödesdigra för många presumtiva studerande. För mycket eftersökt utbildning kommer andelen som tas in på enbart sina betyg att normalt variera mellan som mest 56,6 % och som minst 28,3 % av antalet platser (förutsatt att de maximalt angivna 15 % för den fria prövningen utnyttjas). Bland dessa kommer även sökande som har både betyg och arbetslivserfarenhet att finnas. Många som har mycket höga betyg från sin gymnasieutbildning kommer därmed att finna att deras betyg trots allt inte räcker till. De blir då hänvisade till att konkurrera om den åtrådda högskoleplatsen bland dem som tar högskoleprovet. Av dessa kommer att ha arbetslivserfarenhet. För flertalet blir det därför nödvänmånga digt att skaffa sig den arbetslivserfarenhet som ger extra meritpoäng. Att de förbättrar sina kunskaper genom studier av skilda slag har ingen betydetta inte skall ge några meritpoäng. Det kallas för kondelse, eftersom kurrenskomplettering och anses inte fint. Konkurrenskomplettering med hjälp av arbetslivserfarenhet är däremot fint. Och arbetslivserfarenhet är i stort sett allting utom att studera, vara arbetslös eller hemarbetande utan egna barn under sexton år! Majoritetens inställning är således i detta hänseende också ologisk. Om däremot meritvärdering av arbetslivserfarenhet inte gjordes skulle konkurrenskomplettering med betyg bli mindre angelägen, eftersom kunskaper som förvärvats efter gymnasieutbildningen - oavsett om de förvärvats studier eller på annat sätt - kommer att resultera i genom bättre resultat på högskoleprovet. Detta prov skulle då fungera som en reell ”andra chans” för dem som misslyckats i gymnasieskolan och för dem som inhämtat sina kunskaper på annat sätt. förslag medför att en s.k. väntrumseffekt uppstår. De Majoritetens som inte kommer in med hjälp av sina betyg tvingas att skaffa sig någon form av arbetslivserfarenhet, i bästa fall under enbart femton månader. För mycket eftertraktad utbildning kommer det att bli nödvändigt med den maximala poängen för arbetslivserfarenhet. Denna uppnås efter sju år. Att många studerande skulle vara beredda att vänta så lång tid på den sökta utbildningsplatsen visar erfarenheterna från nuvarande system, i vilket den maximala tiden för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet tidigare var fem år. Den förhoppningsfulle studeranden kan alltså i majoritetens system tvingas att syssla med allt annat än studier under sju år

Reservationer

för att till slut kanske erhålla den eftertraktade Under

utbildningsplatsen.

tiden kommer han också att ta arbete från andra som inte har samma ambitioner. Att sådana effekter dessutom kan skada forskarallvarligt rekryteringen till vissa ämnen samt därutöver utgör ett stort samhällsekonomiskt slöseri torde få kunna bestrida. Jag kan alltså inte acceptera majoritetens förslag att s.k. arbetslivserfarenhet skall ges meritpoäng vid ansökan till Fördehögskoleutbildning. len med är emellertid utredningens förslag att det funger utmärkt även om detta inslag i systemet tas bort. Det finns för vilken utbildning, det anses nödvändigt att de studerande har erfarenheter av visst slag från arbetslivet - s.k. yrkeslivserfarenhet. Detta skall givetvis beaktas. Det skall emellertid inte göras inom ramen för urvalet. Om yrkeslivserfarenhet är nödvändig för att de studerande skall kunna tillgodogöra skall sådan sig utbildningen erfarenhet utgöra ett särskilt förkunskapskrav. Som redovisats i betänkandet är detta redan i dag fallet för flera utbildningslinjer.

2 Av Bertil

Fiskegö

Antagningen till högre utbildning och standarden på denna utbildning inte enbart av de formella påverkas givetvis regler som gäller för behörighet och urval. En viktig faktor är gymnasieskolans inriktning och organisation. Även om det inte ankommit att särskilt på tillträdesutredningen syssla med dessa frågor kommer utredningsförslagen, om de förverkligas, att få en indirekt effekt här beröra på gymnasieskolan. Jag skall en aspekt. Tvåårig gymnasielinje kommer enligt förslaget även fortsättningsvis att ge allmän behörighet för högskolestudier. Genom de särskilda behörighetskraven och den skärpning av dessa som utredningen föreslår, kommer det dock för flertalet högskoleutbildningar att krävas omfattande kompletteringar för dem som gått tvåårig gymnasielinje för att få reell behörighet. _ Jag anser att de skärpningar som utredningen föreslår är väl befogade. Förslagen understryker emellertid hur viktigt det är att satsa på de treåriga teoretiska gymnasielinjerna som de i egentlig mening högskoleförberedande samt att för ungdomar och föräldrar att ungdomarna göra klart gör klokt i att välja någon av dessa linjer om de har för avsikt att gå vidare till blir högskolan. Tvåårig linje en olämplig och tidsödande omväg. Det kan också om det ifrågasättas är meningsfullt att alls ha kvar tvååriga teoretiska linjer på gymnasiet. Om de skall vara kvar krävs att målsättningen för dessa linjer noga anges och att de möjligheter till fortsatt utbildning eller direkt yrkesverksamhet som dessa linjer ger klarläggs. Till saken hör att en mera i avseenhetlig gymnasieorganisation värd grad skulle förenkla antagningssystemet. De betygsregler som gäller i gymnasiet är allmänt av stor betydelse, men de påverkar också i hög grad merit- och urvalssystemet för antagtill min ning högskolan. Enligt mening är den femgradiga skalan otill-

304 Reservationer SOU l985z57

för betygsurval för högskolestudier. En fredställande, bl.a. som underlag mera differentierad skala, Lex. från l- l0, skulle göra betygen mera rättvisande och ge ett bättre underlag för urvalet till högre utbildning. Dessutom skulle behovet av lottning minska. På en punkt har jag avvikande mening från utredningsmajoriteten. Det gäller tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet. motivet för att arbetslivserfarenhet infördes som Det grundläggande merit vid antagning till högskola var, att man därmed skulle få en bredd- Denna förhoppning har inte infriats. Arning av rekryteringsunderlaget. betslivserfarenheten har i huvudsak blivit en slags meritkomplettering för ungdomar vars betyg inte räckt till för omedelbar antagning av det skälet att tidigare ungdomskullar kunnat uppvisa arbetslivserfarenhet. Effekten är således en successiv fördröjning av starten för högskolestudier. för att bibehålla merit- Utredningens majoritet anger nu som ett motiv värdering av arbetslivserfarenhet, att det är angeläget att stimulera ungdomar till ett studieuppehåll mellan skola och högskola. Ett sådant uppehåll kan naturligtvis ibland vara nyttigt. Det bör dock enligt min mening vara den enskilde individen som själv avgör detta. Det bör inte framinte särskilt tvingas på det sätt som nu sker för många och det bör således premieras vid antagningen. Som ett andra motiv anger utredningen, att man med arbetslivserfarenhet som merit bättre kan ta till vara intresse och förutsättningar för hos dem som arbetat en längre tid. Det avgörande för högskolestudier den enskilde måste enligt min mening vara, om förutsättningarna är sådana att hon eller han har goda möjligheter att på ett framgångsrikt sätt Det är tänkt att arbetslivserfarenhet skall fullfölja högskolestudierna. vid urval genom högskoleprov. Man får tillgodoräknas som tilläggsmerit dock förutsätta att arbetslivserfarenhet som Ökar studieförutsättningarna ger utslag just i högskoleprovet som sådant. Det innebär således att relevant arbetslivserfarenhet ökar möjligheterna till antagning utan att det ges separata poäng för Ospecificerad yrkesverksamhet. som särskild - Ett slopande av arbetslivserfarenhet meriteringsgrund vilket jag således förordar - kommer att avsevärt förenkla meritvärderings- och antagningsprocessen, vilket är ett värde i sig. Jag vill i detta sammanhang tillägga att det effektivaste sättet att bredda rekryteringen är ett generösare studiestöd. till högre studier enligt min uppfattning

SOU l985z57 -

Särskilda

yttranden

l Av Mats Alendal

Ett nytt antagningssystem måste vara mera överblickbart, upplevas som mer rättvist och ha kortare handläggningstider än det nuvarande. Det måste också ta hänsyn till de skiftande krav på antagningssystemet som olika linjer/sektorer ställer. Mycket viktigt är också att det ger en reell ”andra chans till dem som ej har erhållit bra betyg, och att det säkerställer en kunskapsnivå som är tillräcklig för att tillgodogöra sig studierna vid högskolan. Att använda ett prov som komplement till betygen som bas för en ”andra chans är tilltalande, speciellt som ett prov av de flesta tycks upplevas som ett någorlunda rimligt och rättvist urvalsinstrument. Det finns de facto skiljaktliga meningar om de flesta faktorerna i - bl.a. beroende antagningssystemet på vilken utbildningslinje/sektor man diskuterar. Kraven på arbetslivserfarenhet (ALE), ålder, viktning av betyg m.m. är ofta motstridiga. Det nya systemet bör därför tillåta en differentiering i dessa avseenden, så att de olika kraven bättre kan tillgodoses. Det gäller då för olika förespråkare också att hysa en förståelse för andra linjers/sektorers krav på antagningssystemet. En differentiering skall dock ske på ett sådant sätt att antagningssystemet tillämpas uniformt för linjer på olika orter. DeCa utesluter dock inte att högskoleenheterna bör få delta i antagningen i större utsträckning än i dag. De förkunskapskrav som i dag gäller måste i många fall skärpas, både vad gäller allmänna och särskilda krav, vilket i vissa fall bör innebära en organiserad påbyggnadsutbildning för dem med otillräcklig gymnasieutbildning. Slutligen bör noteras att utredningen konstaterat att antagningssystemet i realiteten har liten inverkan på den sociala snedrekryteringen till högskolan. Det är säkert riktigt att snedrekryteringen grundläggs mycket tidigare än vid antagningen till högskolan och förstärks av ett otillräckligt studiemedelssystem mer än det har sin orsak i antagningssystemet.

2 Av Aina Daléus

De tvååriga linjerna i gymnasieskolan ger i dag allmän behörighet för högskolestudier och föreslås göra så även i fortsättningen. Utredningens

ZO-Tillträde till högskolan

Särskilda sou 1985:57

306 yttranden

när det gäller de särskilda behörighetskraven liksom förslagen till förslag urvalsbestämmelser kan emellertid allvarligt försvåra för elever från de tvååriga linjerna att komma in på olika utbildningar i högskolan. En sådan effekt vore olycklig. skall UHÃ (motsvarande) fastställa de särskilda för- Enligt förslagen kunskapskraven för varje linje. De ramar utredningen ger för detta i betänkandet att arbete är mycket vida. Det framhålls på flera ställen av förkunskapskraven till att gälla tre årskurser kan bli aktuhöjningar ella. Likaså kan antalet ämnen som ingår i den särskilda behörigheten komma att öka. Erfarenheten från de senaste åren visar att förkunskapskraven till en del linjer sattes för lågt i samband med högskolereformen 1977. Höjningar av de särskilda förkunskapskraven är därför befogade i vissa fall. Lika viktigt är emellertid att pendeln nu inte svänger för långt åt andra hållet och att man uppställer särskilda behörighetskrav som innebär att det i realiteten krävs treårig gymnasielinje för större delen av högskoleutbild- Om så blir fallet tvingas elever från de tvååriga linjerna till ningarna. omfattande kompletteringar. Resultatet blir sannolikt att elever som valt fel linje i gymnasieskolan i förhållande till den önskade högskoleutbildningen inte bryr sig om att söka till högskolan. Vi skapar på det sättet återvändsgränder. Jag anser därför att UHÃ (motsvarande) i sitt arbete med att fastställa de särskilda behörighetskraven även i fortsättningen bör åläggas en viss restriktivitet. På samma sätt anser jag att utredningens förslag om en viktning av med stor försiktighet. Viktningsinstrumentet bör bara betyg bör hanteras användas för ett fåtal linjer och då inte avse alltför många ämnen. Om så inte blir fallet finns det risk att ämnen i gymnasieskolan som inte viktas, men som ändå är av stor betydelse för både det kommande och för fortsatta studier, helt kommer i bakgrunden och kanyrkeslivet ske på sikt utarmas. Ett viktningssystem är dessutom svårt att överblicka för de sökande och innebär ett klart avsteg från kraven på ett förenklat antagningssystem. Urvalet av studerande till linjer skall, enligt utredningens förslag, / Modellen innebär göras genom betygsurval, provurval och fri prövning. en förenkling i förhållande till nuvarande system och är därför att föredra. Jag delar däremot inte utredningens syn på hur fördelning av platserna mellan urvalsgrupperna skall ske. Enligt min mening bör provgruppen garanteras en något större andel av platserna än vad utredningen föreslår. Det finns framför allt tre skäl till varför provgruppen bör vara relativt omfattande. För det första kan elever med allmän behörighet från folkhögskola och enligt 25:4-regeln enbart antas i provgruppen. För det andra tillgodoräknas arbetslivserfarenhet inte längre i betygsgruppen utan sökande som vill åberopa denna merit är hänvisad till provgruppen eller till fri prövning. För det tredje skall provgruppen utgöra en andra chans för elever som inte kommit in på sina betyg och därmed bidra till att minska betygshetsen i gymnasieskolan. Mot denna bakgrund anser jag att den procentuella fördelningen av platser mellan betygsgruppen och provgruppen bör vara 50 - 50, efter det att högst 15 procent tillsatts genom fri prövning. Denna fördelning bör gälla för de

Särskilda 307

yttranden

allra flesta utbildningar. Om särskilda skäl finns bör gruppernas storlek kunna variera mellan 40 och 60 procent. mellan de olika Fördelningen grupperna bör göras med utgångspunkt i att vi även i fortsättningen skall sträva efter en bred rekrytering till högskolan.

3 Av

Örjan

Edström

De förslag till ändrade behörighets- och urvalsregler som utredningen lägger fram innebär att elever från gymnasieskolans tvååriga linjer kan få försämrade möjligheter att antas till högskolan. Utgångspunkten bör vara att alla studerande skall ha förutsättningar att klara den sökta utbildningen. Samtidigt får man inte bortse från att alltför omfattande krav på särskild behörighet riskerar att utestänga studerande från de tvååriga linjerna i gymnasieskolan med i realiteten goda studieförutsättningar. Kraven på särskild behörighet måste därför noga prövas för varje utbildning för att inte dessa studerande skall stängas ute. Utredningen föreslår riktlinjer för fördelningen av antalet utbildningsplatser på de olika urvalsgrupperna för antagning till utbildningslinjer. Betygs- resp. provurval föreslås ligga till grund för besättandet av sammanlagt 85 procent av platserna. Om det inte finns särskilda skäl skall antalet platser fördelas jämnt i betygs- resp. provurvalet. Detta är enligt min mening en för hög andel för betygsurvalet. En riktlinje bör vara att minst 50 procent av utbildningsplatserna skall tillsättas genom provurval. Den andel som tillsätts genom betygsurval bör minskas i motsvarande utsträckning. Därmed skulle fler sökande med goda studiefärdigheter kunna antas oberoende av om studiefärdigheten tränats i gymnasieskolan eller på annat sätt. Vi kan dessutom i framtiden vänta oss förändrade rekryteringsmönster till högskolan med ett ökat antal äldre sökande till följd av ett ökat utbildningsbehov bland yrkesverksamma. Mycket talar också för att betygens roll som urvalsinstrument i framtiden kommer att vara svår att upprätthålla till följd av förändringar av gymnasieskolans kurs- och betygssystem. Förslag i den riktningen diskuteras för närvarande i utbildningsdepartementets arbetsgrupp för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY). Tillträdesutredningen har inte haft till uppgift att utgå från dessa eventuella förändringar. Detta innebär att utredningens modell i en relativt snar framtid måste justeras för att inte utgöra ett hinder för en positiv utveckling av gymnasieskolan. Provet bör ges vid fler tidpunkter än för närvarande. De ökade kostnader ytterligare provtillfällen skulle medföra måste accepteras för att undvika de negativa konsekvenserna av ett alltför begränsat antal prov. Folkhögskolan utgör en värdefull del av utbildningssystemet som är viktig att slå vakt om för framtiden. Utredningens förslag rörande urvalssystemet innebär inte att folkhögskolans funktion som en god förberedelse för högskoleutbildning försvagas eller att studerande från folkhögskolan i framtiden skulle få försämrade möjligheter att antas till högskoleutbildning. Det är därför angeläget att informationen till syo-

308 Särskilda yttranden

konsulenter, studievägledare, studerande m.fl. om utredningens förslag utformas så att detta klart framgår. I utredningen framförs flera skäl för att markera vikten av vissa ämnens särskilda betydelse för en viss utbildning. Två metoder för en sådan markering förespråkas, dels införandet av krav på lägsta betyg i dessa ämnen för behörighet att söka till den tänkta utbildningen, dels en viktning av betygen i särskilt relevanta ämnen. Enligt min uppfattning bör viktning av betyg inte införas av följande skäl. För det första är en markering av ett ämnes betydelse genom ett krav på en viss betygsnivå tillräcklig för att nå det uttalade syftet. För det andra måste den som har ett högt betygsgenomsnitt och kompletterar sitt betyg för att uppnå behörighet i ett viktat ämne skaffa sig ett mycket högt betyg, eftersom kompletteringsbetyg endast kan sänka -- inte höja - medelbetyget. Detta är en följd av att s.k. konkurrenskomplettering inte är tillåten i utredningens modell. Jag delar utredningens negativa inställning på den punkten, men anser att effekten av viktning blir orimlig då en eventuell sänkning multipliceras med vikten 3. För det tredje innebär viktning att antagningssystemet blir mer komplicerat. Vad som vid ansökan till högskolan räknas som arbetslivserfarenhet (ALE) har efter hand vidgats till att avse i princip allt utom studier och arbetslöshet. Utredningen borde ha prövat en modell där betydelsen av verklig arbetslivserfarenhet av .anställning (inkl.jämförbara arbetsmarknadspolitiska åtgärder) särskilt markeras. I princip skulle detta kunna åstadkommas genom att för en period om 15 månader ge poäng för verklig arbetslivserfarenhet. Därutöver skulle ytterligare poäng ges efter sju år, varav l5 månader alltså skulle vara verklig arbetslivserfarenhet och resten ospecificerade erfarenheter. Full poäng skulle således alltid sju år efter avslutad gymnasieskola, förutsatt att 15 månader av uppnås dessa sju år utgörs av verklig arbetslivserfarenhet. Det förutsätts att individen under denna tid förvärvat erfarenheter och insikter som är av värde för utbildningen. Genom en sådan konstruktion skulle två fördelar uppnås. För det första betonas värdet av verklig arbetslivserfarenhet och ungdomar stimuleras att skaffa sig sådan erfarenhet som ett understudieval. För det andra blir en förenkling av lag för ett mera övervägt antagningssystemet möjlig, genom att kontroll inte krävs av arbetslivsmeriter utöver l5 månader. Detta serjag som angeläget mot bakgrund av att en huvuduppgift för utredningen varit att föreslå förenklingar. Utredningen föreslår förändringar av antagningens organisation. Mot bakgrund av att den fria kvoten utgör en så stor andel av den totala urvalsgruppen, vill jag särskilt betona att intressen utanför högskolan måste ges goda möjligheter att påverka riktlinjerna för urvalet, t.ex. via representanter i linjenämnderna.

4 Av Peter Egardt

Enligt direktiven har utredningen haft att utgå från nuvarande organisation och förhållanden i övrigt vad gäller gymnasieskolan. Jag beklagar att så varit fallet. min mening har gymnasieskolans relativa be- Enligt

sou 193557 Särskilda yttranden 309

tygssystem stora negativa konsekvenser för bl.a. tillträdet till högskolan. Mycket hade varit att vinna på att ersätta det relativa betygssystemet med mer kunskapsrelaterade betyg. Antalet betygssteg borde också vara fler än i dagens system.

5 Av John Hassler

För allmän krävs bl.a. två årskurser behörighet i svenska och engelska. Utredningen föreslår att minst betyget 3 skall krävas i dessa ämnen för att sökande skall få allmän I förhållande behörighet. till högskolans behörighetskrav ålägger man därmed gymnasieskolan att underkänna cirka en tredjedel av eleverna oavsett deras faktiska kunskaper. Jag anser inte att det är acceptabelt att på detta sätt ”bakvägen” förändra gymnasieskolans mål. Visserligen finns, som utredningen påpekar, redan krav på betyget 3 när det gäller särskild behörighet. Jag anser dock att argumenten mot denna regel bör få väga tyngre när det gäller den allmänna behörigheten. Jag håller med om att bristande förkunskaper i engelska och svenska är ett problem för många utbildningar. Problemet med bristfälliga förkunskaper i svenska och engelska omfattar dock en betydligt större grupp av de antagna än den lilla grupp som har betyget l eller 2 i dessa ämnen. Problemet löses därför inte genom det utredningen föreslår. l stället bör man se över undervisningen i gymnasieskolan. Vad gäller engelska kan det finnas motiv för att öka träningen i läsförståelse. Dessutom måste informationen om högskolans krav förbättras. Detta kan t.ex. ske genom att ett diagnostiskt prov utarbetas även i svenska. De diagnostiska proven i både svenska och engelska kan sedan användas i den ordinarie undervisningen i gymnasieskolan. Det bör också vara möjligt att beställa detta prov genom att kryssa i en ruta på ansökan till högskolan. För sökande, som ej genomgått minst tvåårig gymnasielinje, kan man tänka sig ett obligatoriskt behörighetsgivande prov i engelska och svenska. Jag menar också att utredningens resonemang om höjda krav för särskild behörighet bör modereras. Självfallet kan det för vissa utbildningar vara befogat att höja de särskilda behörighetskraven. Detta får dock inte leda till alltför många höjningar av dessa. l så fall skulle den negativa effekten i form av försvårat tillträde kunna effekten i uppväga form av förbättrade genomsnittliga studieresultat. föreslår beträffande Utredningen urvalsfrågor att den myndighet som fastställer utbildningsplanen skall ha möjlighet att själv fastställa hur stor andel av de utbildningsplatser som återstår efter den fria prövningen som skall tillsättas genom provurval Eftersom resp. betygsurval. provurvalet innehåller sökandegrupper som det är extra viktigt att slå vakt om får inte konkurrensen i provurvalet utan starka skäl tillåtas bli hårdare än i betygsurvalet. Jag menar också att endast regeringen bör kunna besluta om större variationer i fördelningen mellan prov- och betygsur-

valet än en tredjedel resp. två tredjedelar.

Jag anser vidare att man även i betygsurvalet bör ge poäng för arbets-

310 Särskilda yttranden sou l98S:57

livserfarenhet enligt de regler som föreslås gälla för provurvalet. Eftersom det första steget, 0,5 poäng, uppnås efter så kort tid som 15 månader anser jag inte att detta medför att en särskild direktkvot därmed måste finnas. Utredningen föreslår att betyget i idrott inte skall särbehandlas när det gäller beräkning av medelbetyget. Utredningen påpekar att detta är till nackdel för elever med dåligt idrottsbetyg som genomgått gymnasieslinjer med färre än tio betyg. Även för övriga elever med dåligt idrottsbetyg är detta till nackdel, eftersom de då måste utnyttja rätten att räkna bort de två sämsta betygen för idrottsbetyget. I dag kan dessa elever räkna bort idrottsbetyget plus de två sämsta av de övriga betygen. Med tanke på idrottsämnets särskilda karaktär bör enligt min mening inte idrottsbetyget alls medräknas i medelbetyget utom då idrott krävs för särskild behörighet. Utredningen föreslår att viktning av gymnasiebetygen skall införas. Syftet är här inte främst att påverka urvalet utan att gentemot framtida sökande kunna markera vilka ämnen som är av särskild betydelse för högskolestudierna. Jag menar dock att utredningen inte tillräckligt tagit hänsyn till att förslaget kan få vissa negativa konsekvenser, även inom de ramar som utredningen anger för viktningssystemet. Om t.ex. endast ett ämne ges vikten 3 kommer ett betygssteg i det viktade ämnet att kunna motsvara tre tiondelar på medelbetyget när det gäller linjer med tolv eller färre ämnen samt på grund av avrundningsfel ibland även på linjer med flera ämnen. Denna ”trappstegseffekt” kommer sannolikt att upplevas som en ökning av orättvisan i betygsystemet. Om i stället ett stort antal ämnen viktas kan detta leda till att ett betygssteg i ett oviktat ämne inte påverkar det avrundade medelbetyget över huvud taget. Frågan är därför om inte vikten i systemet bör sättas till ett lägre tal än 3 och/eller ett högsta resp. minsta antal viktade ämnen bör anges. Alternativet till detta är att avstå helt från viktning. Skälen för att införa ett viktningssystem, vilka främst är av psykologisk natur, förefaller enligt min mening inte vara särskilt starka. Utredningen föreslår att betyg i frivilliga ämnen som läses under gymnasietiden i syfte att ge särskild behörighet endast skall kunna höja medelbetyget. Ämnen som kompletteringsläses efter gymnasiet skall dock enbart kunna sänka medelbetyget. Detta kommer att leda till att många elever känner sig tvingade att kompletteringsläsa under gymnasietiden. Detta medför en mycket stor arbetsbörda som kan leda till försämrade kunskaper i övriga ämnen och till en ökning av antalet studieavbrott. Utredningen borde ha utrett hur dessa risker skall kunna minimeras.

6 Av Torsten

Lundgren

Allmän behörighet

Utredningen föreslår att lägst betyget 3 efter två års studier i svenska och engelska skall krävas för erhållande av allmän behörighet. Detta bedöms

sou l985z57 Särskilda yttranden 311

motsvara lägst betyget 2 efter tre års studier i dessa ämnen. Det är en önskvärd förstärkning av de högskolestuderandes baskunskaper, även om betyget 2 efter tre års studier är ett väl lågt krav. Jag är emellertid tveksam till om krav på kunskaper i svenska och engelska bör ingå i den allmänna behörigheten. Skälet härtill är att finna i högskolans utvidgade roll i samhället. Universiteten och högskolorna erbjuder linjer och kurser med stor variation i längd och innehåll. Att kunna hitta en lämplig nivå för de minimikunskaper i svenska och engelska som samtliga linjer och kurser kräver och som samtidigt lätt kan relateras till de sökandes tidigare studieprestationer är därför svårt. Jag tror t.0.m. det kan vara olämpligt att låta eleverna på de tvååriga yrkestekniska linjerna läsa så att säga ”universitetsförberedande” svenska och engelska. Kurserna där bör vara anpassade till resp. linjes behov och elevernas verkliga förkunskaper från grundskolan. På vissa linjer i gymnasieskolan är förkunskaperna så låga att det vore ohederligt mot eleverna att pressa dem genom för krävande kurser i svenska och engelska. Ett sätt att lösa problemet är att behoven av förkunskaper i svenska och engelska uttrycks i form av krav på särskild behörighet. På högskolelinjer som bygger direkt på genomgången tvåårig yrkesteknisk linje i gymnasieskolan bör man dessutom kunna införa såväl svenska som engelska för att tillgodose yrkeslivets krav på kunskaper inom dessa ämnen. För erhållande av behörighet till andra linjer eller enstakakurser bör kompletterande klossar eller komvuxstudier kunna erbjudas.

Tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet

I förslaget till urvalsregler för linjer kan man i en urvalsgrupp få tillgodoräkna sig summan av poäng på högskoleprovet och poäng för arbetslivserfarenhet. Man får 0,5 poäng för 15 månaders arbetslivserfarenhet efter gymnasieskolan och ytterligare 0,5 poäng om arbetslivserfarenheten uppgår till sju år. Utredningens förslag med ett högskoleprov som en andra chans att komma in i högskolan stödjerjag helt. Högskoleprovet mäter emellertid inte endast de studiefärdigheter den prövande erhållit i tidigare skolutbildningar utan också mycket av den prövandes allmänna livserfarenhet. Jag menar därför att den erfarenhet som fås genom arbete bättre mäts genom högskoleprovet än genom arbetslivspoäng för olika långa tidsperioder. Som förslaget nu är utformat premieras arbetslivserfarenheten både med provpoäng och med arbetslivspoäng. De höga poängvärden, 0,5 + 0,5 poäng, som åsatts arbetslivserfarenheten i förhållande till de l,0 poäng (medelvärde), som går att få på högskoleprovet, innebär i klartext att endast personer som har minst 15 månaders arbetslivserfarenhet har chans att komma in i urvalsgruppen med högskoleprov om antalet sökande är väsentligt fler än antalet platser. De som har sju års arbetslivserfarenhet premieras ytterligare. Jag finner inte någon anledning att premiera arbetslivserfarenheten så kraftigt som utredningens förslag gör. l stället vill jag inte minst för att

nå en rationaliseringseffekt föreslå en modell där man inte ger något

312 Särskilda yttranden

extra poängtillskott för arbetslivserfarenheten. l provurvalet bör intagningen därför göras endast med utgångspunkt i den poäng som den sökande erhållit på högskoleprovet. Den poängen avspeglar den studievana och den kunskap som man kan ha förvärvat på flera olika sätt. Ett sådant antagningsförfarande, där man slipper att granska en mängd arbetsintyg, har också fördelen att bli enklare, billigare och snabbare. Beträffande den av utredningsmajoriteten förslagna modellen anser jag att den undre gränsen (15 månader) differentierar för lite, alla måste ju uppenbarligen ha 15 månader för att kunna konkurrera. Att ge 0,5 + 0,5 poäng är dessutom ett för stort poängtillskott i relation till högskoleprovets 1,0 poäng (medelvärde). För att fylla någon funktion bör den undre gränsen i en sådan modell flyttas till tre år och poängtillskotten bör maximalt uppgå till 0,2 + 0,2 poäng.

Gymnasieskolans bedömningssystem

Till sist vill jag beklaga att utredningen genom direktiven varit tvungen att utforma ett förslag som grundar sig på den relativa betygsskalan i gymnasieskolan. Olägenheterna med relativa betyg har åtskilliga gånger under utredningens arbete kommit i dagen, framför allt när diskussionerna gällt vilka kunskapskrav man kan ställa på dem som skall studera i högskolan och när det gällt att jämföra betyg avgivna på tvååriga och treåriga linjer i gymnasieskolan. Enligt min mening måste det relativa betygsystemet snarast överges och begreppet godkänd återinföras i gymnasieskolan och grundskolan. Att vara godkänd skulle innebära att man har tillräckliga kunskaper inom ett ämne för att gå vidare - antingen till högskolan eller till någon yrkesverksamhet. Om begreppet godkänd i gymnasieskolans avgångsbetyg definierades med hänsyn till högskolans krav på kunskaper skulle det gå lättare för våra studenter att få tillträde såväl till svenska som till utländska högskolor.

7 Av Lillemor Mundebo

Det är en i sak skarp och berättigad kritik som utredningen riktar mot nuvarande system för tillträde till högre utbildning. Man konstaterar att antagningsreglerna är krångliga och har svåröverskådliga och oönskade effekter. Nuvarande behörighetskrav är i många fall enligt utredningen för lågt satta. Medelåldern för de antagna har stigit mer än för de sökande. Reglernas utformning gynnar taktikval i gymnasieskolan. Någon ökad social utjämning i rekryteringen till högskolan har inte åstadkommits, trots att detta var ett av huvudmålen för 1977 års högskolereform och för det tillträdessystem som var en del av denna reform. Utredningen föreslår en rad förändringar, bl.a. skärpta krav för behörighet och urval, ökad användning av prov för urval, möjlighet att vikta betyg och att införa kompletterande urvalsmetoder samt rättvisare regler

sou |9s5;57 Särskilda

yttranden 3 l 3

för antagning till enstaka kurser. l dessa avseenden innebär utredningsförslaget steg i rätt riktning. Mot bakgrund av att antagningssystemet har så många negativa konsekvenser och att målen för reformen inte uppnåtts, borde utredningen emellertid ha gått mer förutsättningslöst till väga i sin översyn av tillträdesreglerna. Enligt min mening räcker det inte med att ändra i nuvarande regler. Högskolan behöver ett helt nytt, moderniserat antagningssystem för 1990-talets behov. Ett sådant system skall garantera kvaliteten

i högskolans verksamhet genom att kräva tillräckliga förkunskaper och

god studielämplighet hos de studerande. Nu innebär att grundvalarna förslaget för dagens system ligger fast. Utredningen ifrågasätter inte strukturen i det system som i sina huvuddrag utformades redan i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet med

utgångspunkt i de förutsättningar och behov som då fanns.

Det betyder att uppdelningen i allmän och särskild behörighet är oförändrad, att meritvärderingen av allmän arbetslivserfarenhet vid urvalet skall vara kvar (med dagens mycket vida tolkning av vad som skall få räknas som arbetslivserfarenhet) och att andelen antagna på grundval av betyg kan bli så låg som under 30 procent av det totala antalet platser på en utbildning. I ett avseende innebär förslaget en återgång till ett för några år sedan avskaffat - verksamhet inom inslag i tillträdessystemet föreningslivet skall på nytt kunna meritvärderas vid urvalet inom ramen för den s.k. fria prövningen.

Behörighet

Utredningen betonar upprepade gånger de studieförberedande gymnasielinjernas betydelse som normalvägar till högskolan. Man framhåller vikten av att stimulera eleverna att genomgå den högskoleförberedande utbildning som gymnasieskolan ger. Jag vill understryka detta. Men högskolans tillträdesregler bör då också tydligare än nu ge denna signal till eleverna. Utredningen anser det motiverat att även i fortsättningen skilja mellan allmän och särskild behörighet. utan Jag delar inte den uppfattningen, anser att uppdelningen i allmän och särskild behörighet bör slopas. Med nuvarande mycket vida definition av allmän behörighet måste det ifrågasättas om denna anger någon gemensam kunskapsnivå eller ger någon kvalitetsgaranti. Utredningens förslag om krav på minst betyget 3 i svenska och engelska för allmän behörighet innebär visserligen en nivåhöjning, men gör samtidigt behörighetsreglerna mer komplicerade. Ett sätt att markera betydelsen av att skaffa sig en god högskoleförberedelse är att för behörighet kräva eller i vissa genomgången treårig fall tvåårig gymnasieutbildning. Sökande utan gymnasiekompetens bör kunna få behörighet ett prov, genom som samtidigt kan tjäna som urvalsinstrument.

Kompletteringsmöjligheter skall finnas, bl.a. genom

en påbyggnad inom gymnasieskolan för dem som gått en tvåårig linje och vill bygga på den till en treårig. Ett enda skulle dessutom avsevärt förenkla

behörighetsbegrepp infor-

mationen till de sökande.

314 Särskilda yttranden sou l985z57

Tillgodoräknande av arbetslivsetfarenhet

Två motiv för meritvärdering av arbetslivserfarenhet anges av utredningen: E1 att stimulera ungdomar till ett studieuppehåll mellan skola och högskola E! att ta vara på intresse och förutsättningar för högskolestudier hos dem som arbetat en längre tid.

Enligt min uppfattning bör högskolans antagningssystem inte premiera studieuppehåll. Så gott som alla studerande skaffar sig i dag erfarenhet av arbetslivet genom att arbeta under skoltiden, efter avslutad gymnasieskola och under högskolestudierna. Att arbeta före och under studietiden är numera ett allmänt mönster och kräver inga speciella bestämmelser eller stimulanser. Dessutom kommer med utredningens förslag resultat på högskoleprov inte att få tillgodoräknas vid urval till högskoleutbildning förrän tidigast ett år efter avslutade gymnasiestudier. Som stimulans till studieuppehåll torde detta vara tillräckligt. Självfallet skall det finnas möjligheter för dem, som arbetat en tid och som kanske saknar gymnasieutbildning, att söka till högskolan. Men med ett tillträdessystem där prov är ett alternativ till betyg i urvalet kan förutsättningarna hos denna grupp tas tillvara utan någon kompensation i form av poäng för arbetslivserfarenhet. Som utredningen själv påpekar är det dock tveksamt om dessa äldre sökande bidrar till någon bredare rekrytering till högskolan, eftersom en stor andel av dem är personer med en tidigare högskoleutbildning. Kontroll och poängberäkning av arbetslivserfarenhet är för den ansvariga myndigheten en mycket tids- och arbetskrävande del av antagningsprocessen. Om meritvärderingen av arbetslivserfarenhet vid urval skulle den i dag ca fem månader långa behandlingstiden för slopas, ansökningarna till högskolan kunna förkortas betydligt.

Prov

Enligt utredningens förslag skall det nuvarande högskoleprovet användas för urval inom den s.k. provgruppen. Provet mäter allmänna förutsättningar för högskolestudier men inte kunskaper i olika ämnen. Högskoleprovet är med nuvarande utformning enligt min mening inte ett tillräckligt effektivt urvalsinstrument. Jag anser att ett högskoleprov bör bestå av två delar: ett allmänt studielämplighetsprov och ett prov som mäter förkunskaper som krävs för studier på olika utbildningslinjer eller sektorer i högskolan. Med en sådan konstruktion skulle provet kunna användas både som behörighets- och urvalsinstrument. De fyra-fem år som enligt utredningen måste förflyta innan de nya tillträdesreglerna kan börja tillämpas skulle räcka för att utveckla denna typ av förkunskapsprov.

sou 1985:57 Särskilda 315

yttranden

Fördelning av platser i urvalet

Andelen sökande som antas på grundval av betyg bör enligt min uppfattning vara större än vad utredningen föreslår. Enligt förslaget skall först högst l5 procent av platserna tillsättas på grundval av fri prövning. Därefter skall platserna fördelas mellan betygsgrupp och provgrupp så att ingen grupp får mindre än en tredjedel eller mer än två tredjedelar av platserna. Detta innebär - om ”frikvotsgruppen” tar i anspråk maximal andel av platserna att betygsgruppen kan få högst ca 57 procent och på vissa utbildningar så litet som 28 procent. Jag vill återigen påminna om utredningens påpekanden om betydelsen av att stimulera studieintresserade elever att söka till gymnasieskolans högskoleförberedande linjer. Om detta skall bli verklighet krävs emellertid som gör att eleverna upplever åtgärder det som gynnsamt att välja en sådan utbildning, bl.a. genom att den andel sökande som antas på grundval av betyg är tillräckligt hög. Andelen antagna i betygsgruppen bör inte understiga hälften av det totala antalet antagna. För vissa utbildningar bör med utredningens urvalssystem andelen vara högre.

8 Av Sven Nilsson

Det är med beklagande jag kan konstatera att utredningens direktiv utformats så pass snävt att tillträdesfrågorna inte kunnat kopplas till det framtida behovet av högskoleutbildningar och dimensioneringen av dessa. Då kraven på en högre kompetensnivå inom stora delar av samhället ökar år från år bör detta också vägas in i en samlad bedömning av tillträdesfrågorna. Redan i dag har stora delar av landets industri en skriande brist på bl.a. ingenjörer och tekniker. Ökar t.ex. inte dimensioneringen av de utbildningar som utgör underlag för en växande industrisektor riskerar landets konkurrensläge att te sig mycket bekymmersamt. Utbudet av den eftergymnasiala utbildningen kommer under 1990talet förmodligen att behöva täcka upp till 75 procent av en årskull. Tyvärr kan jag inte finna att utredningens förslag i tillräcklig grad tar hänsyn till de krav på en utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen som aviserats från olika intressenter. Det kan nämligen inte förnekas att urvalet till högskolans olika utbildningslinjer till stor del påverkas av hur

många platser det finns att konkurrera om.

Vad som dock bör vara viktigt är att behörigheten - både den allmänna och den särskilda - även framledes utgör signaler till de presumtiva studerandena om minimikraven för studier på de olika linjerna eller ämnesområdena. I vissa fall kan det vara befogat att ytterligare skärpa kraven för särskild behörighet för vissa utbildningar genom krav på t.ex. relevant yrkeslivserfarenhet eller allmän arbetslivserfarenhet. I behörighetsfrågan kan jag dock inte acceptera utredningens förslag att ta bort den generella självprövningsrätten” i svenska för dem som är behöriga enligt 25 :4-regeln. Det finns mig veterligt inget belägg för att

316 Särskilda sou 1985:57

yttranden

de som antagits enligt denna regel och som har svenska som modersmål av detta skäl har klarat sina studier sämre än genomsnittet. Det är inte utan att misstanken finns att utredningen anser att 25:4-gruppen har för få formella krav på sig, varför krav på kompletteringsstudier för betyget 3 i svenska eller ett behörighetsgivande språkfärdighetsprov som alternativ föreslagits. Det är en självklarhet att självprövningsrätten i svenska för 25:4-studerande även i framtiden skall gälla såväl linjer som enstaka kurser. Det medges att det kan vara svårt att finna lösningar som är enkla och samtidigt uppfyller kraven på rättvis behandling av de sökande. Ambitionenborde dock ha varit att anpassa tillträdesreglerna till det behov samhället kommer att ha av välutbildade medborgare. I urvalsfrågan är det viktigt att finna en lösning som är både enkel och ger alla sökande samma utgångsläge. Enligt min mening behövs endast två urvalsgrupper, nämligen den fria prövningen samt provurval. Utredningen borde ha arbetat efter linjen att om möjligt utforma ett så flexibelt urvalssystem att det också är tillämpbart under andra planeringsförutsättningar än de nu rådande. Redan i dag befinner sig åtskilliga utbildningar i den situationen att antalet sökande och utbildningsplatser harmonierar med varandra, varför urvalsfrågan när det gäller dessa utbildningar synes ointressant. Då dessutom ca 27 procent av platserna tillsätts vid reservantagningen, ofta direkt vid de olika högskolorna, borde enligt min mening en stor del av antagningen ske decentraliserat. En lokal, men centralt samordnad, antagning via högskolorna bör därför kunna prövas för de utbildningar som täcker en stor arbetsmarknad och som kommer att finnas vid flertalet högskolor. I många fall behövs utan endast en behörighetskontroll i samband med inget urval anmälan. Detta kräver givetvis också att dimensioneringen av utbildningarna inom vissa totalramar skall ske lokalt. Den centrala antagningen skulle då förbehållas de utbildningar som finns på ett fåtal platser och som har behov av en central antagning. Dessutom kan till den centrala antagningen föras de utbildningar där sökandetrycket av olika skäl är högt. Till de utbildningar där urval måste ske bör urvalskriterierna vara högskoleprov, kompletterat med ett prov mot den sökta sektorn (t.ex.

naturvetenskap, teknik. ekonomi, språk etc.) och ide fall där så erfordras.

intervjuer. En utgångspunkt bör nämligen vara att till högskolans utbildningar rekrytera studerande med både skiftande bakgrund och erfarenheter och med en god studie- och yrkeslämplighetsprognos. Själva urvalet blir mer avdramatiserat om alla sökande ställs inför samma uppgift oavsett om de kommer direkt från gymnasieskolan, komvux eller folkhögskolan och valt att arbeta ett antal år efter den grundläggande utbildningen. spekulationer i betygspoäng, arbetslivspoäng, komvux-betyg eller studieomdömen blir genom ett provurval helt eliminerade. Möjligen skulle detta urvalsförfarande kunna bli både överskådligare och mindre byråkratiskt, ja, kanske t.o.m. mindre kostnadskrävande. En

huvudprincip vid dimensioneringen bör i framtiden vara att när antalet

sou 1985:57 Särskilda yttranden 317

sökande ökar till en utbildning så skall platsantalet också öka för att därigenom minska bristen på arbetsmarknaden och antalet avvisade i studerande. Om man däremot väljer utredningens förslag till urval för de olika utbildningarna kan jag inte se någon rimlig anledning att utesluta folkhögskolan från att få en egen urvalsgrupp, då denna utbildningsform också ger allmän behörighet. Även om det totala antalet sökande från folkhögskolan utgör en mindre del, så visar det sig vid ett närmare studium att andelen sökande med folkhögskoleutbildning i hög grad varierar mellan de olika utbildningarna. Utredningen föreslår att andelen platser skall kunna variera mellan urvalsgrupperna beroende t.ex. på för vilka utbildningar det är angeläget att premiera betygsurvalet. (I motsats till dagens proportionella kvotering.) Därför kan det enligt min mening inte föreligga något hinder för att även folkhögskolegruppen erhåller sin andel av platser till utbildningar som är attraktiva för de folkhögskolestuderande eller där folkhögskolan kan anses vara en lämplig studieförberedande skolform.

1 Bilaga

Kommittédirektiv

tillträde till

Översyn

av för

reglerna grundläggande högskoleutbildning

Dir. 1983:58

Beslut vid regeringssammanträde 1983-08-18.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Lena Hjelm-Wallén, anför.

1. Bakgrund

Reglerna om behörighet och urval till grundläggande högskoleutbildning grundas på riksdagens beslut våren 1975 (prop. 1975:9, UbU 1975:17, rskr 1975:179) om reformering av högskoleutbildningen m.m. och började tillämpas den l juli 1977. Bakom regeringens förslag låg ett omfattande utredningsarbete, senast av kompetenskommittén i betänkandet (SOU 1974:71) Om behörighet och antagning till högskolan. Kompetenskommitténs förslag byggde i sin tur på 1972 års principbeslut om gymnasieskolans kompetensvärde m.m. (prop. 1972:84, UbU 1972:3 l, rskr 1972:240). Till grund för denna proposition låg förslag av den år 1965 tillkallade kompetensutredningen i betänkandet (SOU 1970:21) Vägar till högre utbildning I. Riksdagen och regeringen har vid ett par tillfällen under de senaste åren fattat beslut om vissa förändringar av tillträdesreglerna (prop. 1979/802158, UbU 1979/8038, rskr 1979/802424 och prop. 1980/ 812184, UbU 1980/81:39, rskr1980/81:418). När de nuvarande tillträdesreglerna infördes framhölls att utvecklingen borde följas med uppmärksamhet och att det kunde finnas anledning till ändrade ställningstaganden i skilda frågor om erfarenheterna gav anledning härtill. Frågor om tillträde till högskoleutbildning har också debatterats livligt under en längre tid och krav på förändringar i skilda avseenden har

320 1

Bilaga

förts fram. För att det skall vara möjligt att ta ställning till olika förslag

om förändringar är det bl.a. nödvändigt att bedöma inte bara konse-

kvenserna av varje förändring för sig utan även de sammantagna konsekvenserna för tillträdessystemet i stort av olika förändringar. En bedömning av olika frågor inom systemet måste därför göras i ett sammanhang. De erfarenheter som hittills har vunnits och de tankar och förslag som har förts fram i debatten bör enligt min mening nu prövas inom ramen för en samlad översyn av tillträdesreglerna. En kommitté bör tillkallas för denna uppgift. I det följande tar jag upp de frågor kommittén bör behandla.

2. Allmänna utgångspunkter

Ett av målen för högskolereformen var att åstadkomma en jämnare social rekrytering till högskolan, Tillträdesreglerna har utformats bl.a. med hänsyn härtill. Detta mål liksom de övriga mål för högskolan som lades fast i samband med högskolereformen skall vara en utgångspunkt för översynsarbetet. De tillträdesregler som blev resultatet av reformarbetet är förhållandevis komplicerade. Kommittén bör i sitt arbete sträva efter att förenkla reglerna och göra det lättare för den enskilde att överblicka och förstå dem. Den administrativa hanteringen av antagningen till högskolan bör vara så enkel och rationell som möjligt samtidigt som rimliga krav på rättvisa och rättssäkerhet bör tillgodoses. Jag vill också anmäla att jag avser att föreslå regeringen att till nästa riksmöte lägga fram en proposition med riktlinjer för utvecklingen av den gymnasiala utbildningen. Eftersom det kan ta lång tid innan större generella förändringar av gymnasieskolans struktur genomförs bygger mina överväganden och förslag i det följande på den organisation av gymnasieskolan som vi har i dag.

3. Behörighet till

högskoleutbildning

Allmän behörighet för högre studier har den som genomgått minst tvåårig linje med fullständig studiekurs i gymnasieskolan och har minst två årskurser i vardera svenska och engelska eller har motsvarande utbildning. Även den som uppnått 25 års ålder och varit verksam i arbetslivet i minst fyra år har allmän behörighet under förutsättning av att kunskaperna i engelska motsvarar två årskurser i gymnasieskolan. För ett mindre antal utbildningar, t.ex. konstnärliga utbildningar och vissa lärarutbildningar, gäller dock inte krav på utbildning i gymnasieskolan. Utöver de allmänna behörighetskraven finns särskilda förkunskapskrav som bestäms särskilt för varje allmän utbildningslinje av universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) resp. styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet och för annan utbildning av styrelsen för utbildningen. De allmänna behörighetskraven och de särskilda förkunskapskraven avses

Bilaga 1 321

tillsammans uttrycka vad som krävs för att högskolestudierna skall kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt. De nuvarande behörighetsreglerna kom, som jag redan nämnt, till efter ett omfattande utredningsarbete genom ett principbeslut vid 1972 års riksdag. De fogades in i det utbildningspolitiska reformarbetet. Jag anser grunderna för detta beslut alltjämt giltiga. Kommande ställningstaganden till gymnasieutredningens förslag kan emellertid ge nya förutsättningar för lösning av behörighetsfrågornma. Tills vidare får dock dessa frågor prövas med utgångspunkt i vad som nu gäller om gymnasieskolans kompetensvärde. Kommittén bör ta del av de studier som gjorts och de erfarenheter som finns av hur nuvarande behörighetsregler har tillämpats och vad denna tillämpning har inneburit för högskoleutbildningen, för de studerandes framgång i studierna och för rekryteringen till olika utbildningar. Kommittén bör också kunna initiera studier inom dessa områden. Med beaktande härav och mot bakgrund av att högskolereformens mål skall ligga fast bör kommittén pröva om några förändringar i behörighetsreglerna eller andra åtgärder i detta avseende är påkallade. Villkor för särskild behörighet skall enligt nuvarande regler avse krav på kunskaper eller andra villkor som betingas av utbildningen. Kommittén bör undersöka om det finns anledning att i detta sammanhang beakta jämväl krav på erfarenhet eller kunskaper som är värdefulla för verksamhet inom det yrkesområde till vilket utbildningen avses leda.

4. Urval till allmänna och lokala

utbildningslinjer

4.1 Kvotering m.m.

När antalet behöriga sökande till en linje på en ort är större än antalet platser görs ett urval. En tredjedel av platserna avsätts till sökande som har högst tre år gamla avgångsbetyg från gymnasieskolan, den s.k. garantin för direktövergång eller direktkvoten. Därefter fördelas återstående platser på fyra olika kvotgrupper i förhållande till antalet kvarstående sökande inom dessa. Till kvotgrupp I förs sökande med tre- eller fyraårig utbildning från gymnasieskolan, till kvotgrupp II sökande med tvåårig utbildning från gymnasieskolan, till kvotgrupp III sökande med folkhögskoleutbildning samt till kvotgrupp IV sökande som uppnått 25 års ålder och varit verksamma i arbetslivet minst fyra år samt övriga sökande som inte förts till de tre första grupperna. Utanför kvotgrupperna avsätts en viss andel av platserna, normalt högst 10 procent, för sökande med utländsk förutbildning. Genom att fördelningen av platserna mellan kvotgrupperna utanför direktkvoten är proportionell mot antalet behöriga sökande i resp. kvotgrupp går det inte att i förväg avgöra hur stor andel sökande med en viss bakgrund som kommer att antas. En sökande kan dessutom vara behörig i flera kvotgrupper, i t.ex. kvotgrupp I eller ll och kvotgrupp IV, en annan sökande kan vara behörig i kvotgrupp I eller II och samtidigt ingå i direktkvoten.

Zl -Tillträde till högskolan

322 Bilaga 1

Kommittén bör pröva om det finns anledning att renodla kvotgruppsindelningen eller om det även fortsättningsvis bör vara så att en sökande kan tillhöra mer än en kvotgrupp. Kommittén bör vidare pröva om det finns skäl att överge den proportionella kvoteringen och ersätta den med fasta kvoter. Därigenom skulle det bli lättare att fördela utbildningsplatserna efter bestämda syften, t.ex. att garantera ett viss utrymme inte bara för sökande inom direktkvoten utan också för sökande med annan bakgrund. Kommittén bör också belysa förutsättningarna för att låta fasta kvoter variera mellan olika utbildningar eller grupper av utbildningar. Det är enligt min mening angeläget att ungdomar garanteras viss företrädesrätt till högskoleutbildning på linjer även fortsättningsvis. Det är emellertid också viktigt att möjligheterna till sådan högskoleutbildning bevaras för sökande som har betyg från gymnasieskolan som är äldre än tre år och för sökande med annan utbildnings- och erfarenhetsbakgrund. Kommittén bör pröva frågan om direktkvotens storlek från dessa utgångspunkter och därvid undersöka om det finns anledning att låta direktkvoten variera mellan olika utbildningslinjer eller orter. Även frågan om hur direktkvoten skall definieras bör behandlas. En övre åldersgräns för antagning till grundläggande högskoleutbildning gäller såvitt avser läkarlinjen. UHÄ har i uppdrag att utreda frågan om en övre åldersgräns för antagning till längre grundläggande högskoleutbildning. Frågan om en sådan åldersgräns bör ingå i kommitténs överväganden varför kommittén bör ta del av det material som UHÄ hittills tagit fram. Jag vill slutligen stryka under att kommittén bör vara oförhindrad att från de utgångspunkter jag angivit pröva frågan om kvotgruppsindelningen. l detta sammanhang vill jag anmäla att frågan om användningen av studieomdömen från folkhögskola som urvalsgrund vid antagning till högskoleutbildning har utretts. Utredningen (U 1981:16) har avlämnat betänkandet (Ds U 1982:11) Folkhögskolans studieomdömen. Utredaren anser att det finns skäl som talar för en förändring av urvalsreglerna för sökande med utbildning från folkhögskola men att denna fråga bör prövas i ett vidare sammanhang. Kommittén bör mot denna bakgrund behandla frågan om sökande med folkhögskoleutbildning även fortsättningsvis skall utgöra en särskild kvotgrupp eller om de kan hänföras till en annan grupp.

4.2 Urval inom kvotgrupperna

4.2.1 Nuvarande regler

Som urvalsinstrument används i allmänhet betyg, högskoleprov och arbetslivserfarenhet. Betygspoäng beräknas i huvudsak såsom medelvärdet av de betyg som ingår i sökandens avgångsbetyg. Den maximala betygspoängen är 5. Högskoleprovet är frivilligt och ger högst 2,0 poäng. Arbetslivserfarenheten skall, för att ge poäng, omfatta minst 15 måna-

1 323

Bilaga

der. Högst tre års arbetslivserfarenhet får tillgodoräknas. De 15 första månaderna ger l poäng och övriga 21 månader 0,7 poäng. Tre års arbetslivserfarenhet ger alltså sammanlagt 1,7 poäng. Inom direktkvoten görs urvalet på enbart betygspoäng. Inom kvotgrupperna l och II görs urvalet på den sammanlagda poängen för betyg och arbetslivserfarenhet. Den sammanlagda poängen för studieomdöme från folkhögskola och arbetslivserfarenhet ligger till grund för urvalet inom kvotgrupp III. Urvalet i kvotgrupp IV görs på den sammanlagda poängen för högskoleprov och arbetslivserfarenhet. Till 50 procent av utbildningsplatserna i kvotgrupp IV har sökande som är behöriga endast i denna grupp företräde. Om flera sökande inte kan skiljas åt genom poängtal eller genom att hänsyn tas till den prioritering av utbildning som sökanden gjort, sker lottning. Den som vid två antagningstillfällen efter lottning på högsta möjliga jämförelsetal inte har antagits till en utbildningslinje skall därefter ha visst företräde till en plats på linjen.

4.2.2 Betyg som urvalsinstrument

- liksom - används som urvalsinstrument för att Betyg högskoleprov mäta den förväntade lämpligheten för högskolestudier eller studieframgången. Betygen har hittills visat sig vara det bästa enskilda instrumentet när det gäller att förutsäga framgång i studier, även om detta samband enligt hittills redovisade undersökningar har visat sig vara måttligt. Kompetensutredningen (KU) anförde i det förut nämnda betänkandet att skolbetygen som urvalsinstrument måste kompletteras med andra instrument och metoder. En anledning härtill var, ansåg KU, att bristande motivation för studier under en del av gymnasietiden inte skulle få vara avgörande för den enskildes framtid. KU förde fram, förutom arbetslivserfarenhet, studielämplighetsprov som ett obligatoriskt kompletterande urvalsinstrument. Kompetenskommittén (KK) ansåg däremot några år senare att studielämplighetsprovet skulle vara en frivillig merit. KK lade också fram förslag om hur provresultatet skulle meritvärderas för att fungera som en ”andra chans” för de sökande. Studielämplighetsprovet, eller högskoleprovet som det sedermera kom att kallas, infördes i samband med högskolereformen som en frivillig merit för sökande i kvotgrupp IV.

Föredraganden uttalade emellertid i prop. 1975:9 att tanken på att i en

framtid införa studielämplighetsprövning även för sökande i övriga kvotgrupper inte borde överges och att det var angeläget att ge betygen en mindre avgörande roll vid antagningen. Den ökade konkurrensen till högskoleutbildningen har medfört att urvalet till flera utbildningslinjeri högskolan nu görs på grundval av små skillnader i betygspoäng och att lottning måste användas i viss utsträckning för att fördela platserna mellan de sökande. Betygen är i många urvalssituationer det enda avgörande urvalsinstrumentet. Detta är olyckligt. Dessutom är det, vilket redan KU och KK framhöll, angeläget att ge dem som gått igenom gymnasieskolan och inte lyckats så väl i sina studier en andra chans vid urval till högskoleutbildning. Det är även för

324 Bilaga 1

arbetet i gymnasieskolan betydelsefullt att betygen som urvalsinstrument kan avdramatiseras. Det är därför väsentligt att finna kompletterande vägar att skilja de sökande åt i en urvalssituation. Kommittén bör mot denna bakgrund pröva frågan vilka urvalsinstrument som kan användas för att komplettera betygen vid urval till högskoleutbildning. Högskoleprovet har använts under ett antal år och erfarenheter av dess funktion finns nu att tillgå. Erfarenheter av inträdesprov o.d. finns från urval till bl.a. de konstnärliga utbildningslinjerna. Ytterligare ett antal urvalsinstrument har diskuterats i skilda sammanhang, såsom tester av olika slag samt intervjuer. Kommittén bör ta del av erfarenheterna av och debatten kring sådana instrument, så långt möjligt även i andra länder. Med beaktande av såväl principiella som praktiskt administrativa och ekonomiska argument bör kommittén pröva frågan om kompletterande urvalsinstrument bör införas för samtliga eller för vissa sökande och om de bör användas generellt eller endast vid urval till vissa linjer. I urvalssammanhang har hittills använts ett medelvärde av de ämnesbetyg som ingår i den sökandes avgångsbetyg. Frågan om ämnesbetyg skall ges olika värde vid urval till olika utbildningar, s.k. viktning, diskuterades redan av KU och KK men avvisades av båda utredningarna. Den s.k. Andrénska kommittén förordade i sitt betänkande (SOU 1981:29) Forskningens framtid att medelbetyget skall beräknas utifrån ett ämnes timantal i gymnasieskolan. Kommittén bör pröva frågan om viktning av betyg vid urval. Kommittén bör analysera och beakta de konsekvenser olika modeller för viktning kan få för studierna i gymnasieskolan och för de mål som gäller för utbildningen där. Vidare bör kommittén analysera vilken roll viktning kan spela för val av högskoleutbildning och för att förbättra prognoserna beträffande studieframgång.

4.2.3 som urvalsinstrument

Arbetslivserfarenhet

Meritvärderingen av arbetslivserfarenhet avses främja en varierad erfa-

renhetsbakgrund bland de studerande samt ge dem som av olika skäl inte

lyckats uppnå tillräckligt höga betyg i gymnasieskolan möjlighet att ändå få tillträde till önskad utbildning. Arbetslivserfarenh et bör därför finnas kvar som en urvalsgrund vid antagning till högskoleutbildning. Kommittén bör emellertid pröva värderingen av den i förhållande till andra urvalsgrunder, särskilt i syfte att underlätta differentiieringen mellan sökande. som anses vara särskilt relevant Frågan om sådan arbetslivserfarenhet för en viss utbildning eller en viss yrkesutövning skall väraderas särskilt KK avvisade en sådan ordning med háänvisning till bör också prövas. att avgränsa sådan arbetslivserfarenhet. UHÄ lnar emellertid svårigheten beträffande utbildningarna inom vårdsektorn arbetat mead frågan om och även - efter att ha undersökt förutsättningarna för en avgränsning försöksverksamhet - i skrivelse till regeringen i februari 1981 föreslagit en sådan.

SOU I98S:57 Bilaga 1 325

4.2.4 Vissa Övergripande urvalsfrâgor

Som jag nämnde inledningsvis var ett av målen för högskolereformen att åstadkomma en jämnare social rekrytering till högskolan. Kommittén bör studera nuvarande tillträdesregler från denna utgångspunkt och pröva hur förändringar av reglerna bl.a. i de avseenden som jag har berört i det föregående är ägnade att bidra till en bättre måluppfyllelse. Vid antagning till utbildning på linjer inom statlig högskoleutbildning höstterminen 1982 var könsfördelningen bland samtliga antagna relativt jämn men varierade starkt mellan olika yrkesutbildningssektorer och linjer. UHÃ redovisade i skrivelse i februari 1981 ett uppdrag om positiv särbehandling av underrepresenterat kön och föreslog försöksverksamhet med kvotering vid antagning. Jämställdhetskommittén (JU 1976:08) föreslår i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1983:4) Om hälften vore kvinnor att tidsbestämda mål förjämställdhet vid antagning till högskoleutbildning fastställs och att kön i stället för lott skall vara avgörande i valet mellan kvinnlig och manlig sökande. Kommittén bör i sitt arbete överväga UHÄzs och jämställdhetskommitténs förslag men är oförhindrad att föreslå andra åtgärder för att vid antagningen till olika utbildningar öka andelen av det underrepresenterade könet. Antagningsmyndighet får i dag ge företräde åt sökande på grund av handikapp eller annan synnerlig omständighet. Kommittén bör pröva frågan om behovet av och villkoren för en utvidgad rätt för antagningsmyndigheten att i viss utsträckning göra en friare bedömning av vilka som skall antas till en utbildning. Härvid bör såväl den enskildes behov av och förutsättningar för den sökta utbildningen som arbetslivets behov av utbildade med viss bakgrund kunna beaktas. Gäststuderandekommitténs betänkande (Ds U 1981 28) Utländsk studerande i Sverige bereds f.n. inom regeringskansliet. Kommittén bör avvakta resultatet av denna beredning innan den behandlar urvalsfrågor som rör sökande med utländsk förutbildning. Jag förutsätter att kommittén i här berörda avseenden beaktar också invandrarnas situation.

5. Urval till enstaka kurser

Särskilda Reglerna har formuregler gäller för urval till enstaka kurser. av att kurserna i första hand skall tillgodose behov lerats mot bakgrund av och önskemål om fortbildning och vidareutbildning. Antagningsmyndigheten får med förtur anta behöriga sökande efter bedömning av varje sökandes behov av utbildningen, tidigare utbildning och yrkesverksamhet. Myndigheten bestämmer hur många sökande som Därefter fördelas de behöriga sökande i tre skall antas i denna ordning. grupper, nämligen: behöriga sökande som har minst tvåårig högskoleutbildning, behöriga sökande som inte har minst tvåårig högskoleutbildning men som har minst 15 månaders arbetslivserfarenhet samt övriga sökande. fördelas mellan grupperna i behöriga Utbildningsplatserna förhållande till antalet behöriga sökande i varje grupp. Vid fördelning av

326 Bilaga I

utbildningsplatserna inom en grupp bestäms företräder mellan de sökande på sådant sätt att man i första hand antar den sökande som antingen har ansökt om plats endast på ifrågavarande kurs eller som i sin ansökan har angivit kursen som det första av två eller flera alternativ. Därefter antas den sökande som i sin ansökan har angivit kursen som ett tidigare alternativ än övriga sökande har gjort. Om sökande inte kan särskiljas på detta sätt får lotten bli avgörande. Regeringen uppdrog i juli 1980 åt UHÄ att utreda huruvida olika tillträdesregler bör gälla för olika kategorier av enstaka kurser. UHÄ skall enligt uppdraget bedriva försöksverksamhet med regler för antagning .till enstaka kurser, t.ex. med användning av den antagningsordning som gäller för allmänna utbildningslinjer. UHÄ har inte redovisat sitt uppdrag. Det är enligt min mening naturligt att i det aktuella utredningsarbetet behandla också frågor om urval till enstaka kurser. Kommittén bör ta del av UHÄzs utredningsmaterial och lägga det till grund för sina samlade överväganden om tillträdesreglerna.

6. Antagningens organisation

1975 års riksdagsbeslut innebar i fråga om antagningens organisation att antagningen till flertalet allmänna utbildningslinjer görs centralt vid UHÄ, såvitt avser statlig högskoleutbildning, och vid Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning, såvitt avser kommunal högskoleutbildning. Antagningen till enstaka kurser görs lokalt. Motivet bakom beslutet var för den centrala antagningens del att behörighetskontroll och rangordning av sökande kunde göras enligt riksgiltiga kriterier. En central ordning ansågs också underlätta den enskildes kommunkation med högskoleorganisationen och garantera ett samband mellan olika läroanstalter. Med en sådan ordning ansågs också förutsättningarna att effektivt utnyttja utbildningsplatserna bli goda. Med hänvisning till att vissa sökande till utbildning som skulle ingå i den centrala antagningen också söker till utbildning med lokal antagning förutsattes att frågan om kommunikation mellan de båda nivåerna skulle ägnas uppmärksamhet i ett fortsatt planeringsarbete. En helt lokal antagning ansågs ställa alltför stora krav på lokala system och resurser, samtidigt som det ansågs lägga en stor börda på den enskilde som i många fall skullebehöva ha kontakt med flera högskoleenheter. Antagningsorganisationens omfattning har ökat både centralt och lokalt. Sammantaget tar dessa organisationer i anspråk betydande resurser. Frågan om graden av samordning och enhetlighet i själva antagningsförfarandet hänger naturligtvis samman med hur behörighets- och urvalsreglerna för olika utbildningar utformas. Med utgångspunkt i sina ställningstaganden till dessa frågor och med beaktande av det inledningsvis nämnda kravet på enkelhet och rationalitet bör kommittén också pröva principerna för antagningens organisation.

SOU l985t57 Bilaga l 327

7. Utredningsarbetet

Flera myndigheter och organisationer berörs av de frågor kommittén skall behandla. Det är inte möjligt att ge dessa representation i kommittén. Jag förutsätter att till kommittén i stället kommer att knytas en referensgrupp med företrädare för berörda myndigheter och organisationer. Jag erinrar om regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer (Dir. 1980:20). Arbetet inom kommittén bör bedrivas i sådan takt att det kan avslutas före utgången av år 1985.

8. Hemställan

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att se över reglerna för tillträde till högskoleutbildning, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Utbildningsdepartementet)

sou 1985:57 329

2 Bilaga

Nuvarande

behörighetskrav

l Allmänt

För tillträde till grundläggande högskoleutbildning gäller dels krav på allmän behörighet, dels för nästan alla utbildningslinjer krav på särskild behörighet. Den allmänna behörigheten är gemensam för de flesta av högskolans utbildningar. Den särskilda behörigheten innebär krav på speciella förkunskaper för en viss utbildningslinje eller enstaka kurs.

2 Allmän

behörighet

Kraven för allmän behörighet beslutas av statsmakterna. Kraven finns i högskoleförordningens 5 kap. 14-17 §§. I högskoleförordningens bilaga 5 förtecknas de utbildningslinjer för vilka kraven pâ allmän behörighet gäller. Allmän behörighet har den som

D genomgått en fullständig minst tvåårig utbildning i gymnasieskolan eller annan likvärdig utbildning (Till utbildningar som bedöms som

likvärdiga hör bl.a. motsvarande utbildning i komvux och sådan tvåårig utbildning i folkhögskola som bygger på genomgången grundskola.) och D har kunskaper i svenska och engelska som motsvarar slutförd lärokurs om minst två årskurser i gymnasieskolan

eller D är minst 25 år och har minst fyra års arbetslivserfarenhet och D har kunskaper i engelska som motsvarar slutförd lärokurs om minst två årskurser i gymnasieskolan och D är svensk medborgare eller är bosatt i Sverige och har bosatt sig här i annat syfte än att studera

eller D har minst 11-årig avslutad utländsk skolutbildning som normalt slutförs tidigast vid 17 års ålder, eller på annat vis är behörig för högskolestudier i det land där han/hon fått skolutbildning och

330 Bilaga 2 SOU l985z57

El har kunskaper i engelska som motsvarar slutförd lärokurs om minst tvâ årskurser i gymnasieskolan och E] har vissa kunskaper i svenska (fastställs av UHÄ).

För vissa av de nya vårdutbildningarna gäller t.o.m. läsåret 1985/86 inte kravet på kunskaper i engelska för dem som är behöriga enligt 25:4-regeln.

3 Särskild behörighet

Föreskrifter om krav för särskild behörighet anges i utbildningsplanen för resp. utbildningslinje och beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. Kraven får (högskoleförordningen 5 kap. 20 §) utformas endast med utgångspunkt i vad som betingas av utbildningen. Det vanligaste är att förkunskapskraven avser ämnen och årskurser i gymnasieskolan. Om kraven avser endast ett ämne skall den sökande ha lägst betyget 3 i detta ämne. Om kraven avser flera ämnen kan krävas antingen lägst betyget 3 i varje ämne eller lägst medelbetyget 3,0 av två eller flera ämnen. Förkunskapskraven innefattar för vissa utbildningslinjer andra krav: arbetslivserfarenhet, lägsta eller högsta ålder (för läkarlinjen gäller en högsta ålder, 44 år) eller t.ex. krav på normal syn. När sökande har andra meriter än dem som formellt anges som krav bedömer antagningsmyndigheten om kunskaperna motsvarar de formellt angivna (motsvarandebedömning). Antagningsmyndigheten kan också besluta om dispens från något eller några behörighetskrav. Sökande till enstaka kurser på grundnivå som är behöriga enligt 25:4-regeln behöver inte dokumentera förkunskaper som krävs för särskild behörighet och som avser kunskaper i ämnen från gymnasieskolan. De får själva avgöra om de har de erforderliga förkunskaperna (den s.k. självprövningsrätten).

4 med andra

Utbildningslinjer regler

Regler för behörighet och urval för pâbyggnadslinjer beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. För en rad allmänna utbildningslinjer gäller också att regler för behörighet och urval beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. För dessa gäller som regel av olika skäl inte kravet på allmän behörighet. Bland dessa ingår yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH), några förkortade varianter av vissa linjer samt flertalet konstnärligt inriktade utbildningslinjer. Dessa utbildningslinjer är förtecknade i högskoleförordningens bilaga 6 a. Ytterligare utbildningslinjer för vilka gäller att behörighetsreglerna beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen förtecknas i högskoleförordningens bilaga 6. För närvarande omfattar bilaga 6 bl.a. kortare utbildningslinjer inom områdena lantbruk, skogsbruk och träd-

SOU l985z57 2 331

Bilaga

gård samt några lärarutbildningar. Flera av dessa utbildningslinjer var tidigare baserade på grundskola och behörighetskraven höjdes inte generellt för dessa genom reformen år 1977. Allt fler utbildningslinjer har dock kommit att omfattas av de generella reglerna. Av de utbildningslinjer som för närvarande förtecknas i bilaga 6 har mer än hälften krav på allmän behörighet.

5 för tabell l

Läsanvisning

I tabell l har samtliga allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer förtecknats. I tabellen vilka anges för varje utbildningslinje enligt bestämmelser reglerna är fastställda. Av kolumn vilka utbildningslinjer Zframgår som följer ”normalreglerna” för behörighet som beslutats av statsmakterna (5 kap. högskoleförordningen 14-23 §§). Av kolumn 3 och 4 framgår för vilka utbildningslinjer särskilda regler för behörighet och urval gäller. Dessa fastställs av den myndighet som fastställer utbildningsplanen för resp. utbildningslinje. Av kolumn 5framgâr vilka utbildningslinjer som följer ”normalreglerna” för urval (5 kap. högskoleförordningen 24-41 §§). Kolumn 6 anger vilka utbildningslinjer som följer särskilda regler för urval. Kolumn 7anger vilken myndighet som svarar för antagningen till resp. utbildning. UHÄ 1 avser antagning genom det centrala datorbaserade antagningssystemet vid UHÃ, medan UHÄ 2 avser övrig antagning genom UHÄ. Kolumn 8 anger krav på lägsta/högsta ålder. I kolumn 9 anges förekommande krav på arbetslivserfarenhet (ALE) och i kolumn I 0 anges krav på relevant yrkeslivserfarenhet Totalt (YLE). är det närmare 30 linjer - huvudsakligen - till vilka påbyggnadslinjer krävs relevant yrkeslivserfarenhet. Krav på Ospecificerad arbetslivserfarenhet förekommer endast för fyra utbildningslinjer.

l kolumn l1 har övriga krav angivits:

= krav på allmän behörighet enligt beslut av den myndighet A som fastställer utbildningsplanen G = krav på genomgången grundskola S = krav på behörighet i ämnen från gymnasieskolan (motsvarande) för utbildningslinjer utan krav på allmän behörighet.

Vidare framgår att ett par linjer har krav på normal syn eller god hörsel samt att ett par utbildningslinjer har krav på god/lämplig fysik.

332 2 sou l985z57

Bilaga

Tabell l Översikt över behörighetskrav och urvalsregler läsåret 1985/86.

Se f.ö. kommentarer i texten och förkla- Hänvisningar till kapitel och paragrafer avser högskoleförordningen.

ringar efter tabellen.

Sektor BehörighetBehörighetochurval Urval Antagning Läg- Krav på Behörighet I4-23 §§ 46-48 §§ 49a§ 25-4l §§ 24:2§ görsav sta ochurval, Linje Bilaga6a Bilaga7 Bilaga8 Bilaga9 ålder ALE YLE särskilda Bilaga5 Bilaga6 regler

(I) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (3) (9) (10) (l 1)

I Sektorn för utbildning

för tekniska yrken

Allmän linje

x x UHÄ l Agronomlinjen x x UHÄ l Arkitektlinjen x x UHÄ l Biologlinjen

Byggnadsindustrilinjen x UHÄ 2 4 år s (YTH) x x UHÄ l Datatekniklinjen linjen x x UHÄ l Datavetenskapliga x x UHÄ l Driftteknikerlinjen x x UHÄ l Elektrotekniklinjen

Elektronikindustrilinjen x UHÄ 2 4 år s (YTH) x x UHÄ l Farkosttekniklinjen x x UHÄ l Fiskevårdslinjen

Fordonstekniklinjen x UHÄ 2 4 år s (YTH) Fysikerlinjen x x UHÄ l

x x UHÄ l Geoteknologilinjen x x UHÄ l Geovetarlinjen Grafisk industri-linjen x UHÄ 2 4 år s (YTH) x x UHÄ l Hortonomlinjen Industriell arbetsmiljöx x UHÄ l linjen Industriell x x UHÄ l ekonomi-linjen x x UHÄ 1 Jägmästarlinjen x x UHÄ I Kemistlinjen x x UHÄ l Kemitekniklinjen x x UHÄ l Landskapsarkitektlinjen x Lokal 6 m. A. S Lantmästarlinjen x x UHÄ 1 Lantmäterilinjen

Livsmedelsindustrilinjen x UHÄ 2 4 år s (YTH) x x Lokal l år Maskinteknikerlinjen x x UHÄ l Maskintekniklinjen x x UHÄ l Matematikerlinjen x x UHÄ l Materialtekniklinjen Miljö- och hälsoskyddslinx x UHÄ l jen Plast- och gummix UHÄ 2 4 år S / industrilinjen (YTH)

Pappers- och pappers-

masseindustrilinjen x UHÄ 2 4 år s (YTl-l)

Processindustrilinjen x UHÄ 2 4 år s (YTH)

sou 1985:57 Bilaga 2 333

Sektor Urval BehörighetBehörighetochurval Antagning Läg- Krav ga Behörighet Linje 14-23 §§ 46-48 §§ 49a§ 25-41 §§ 24:2§ görsav sta ochurval, Bilaga5 Bilaga6 Bilaga6a Bilaga7 Bilaga8 Bilaga9 ålder ALE YLE särskilda regler (l) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) (9) (10) (l l)

Radiokommunikationslinjen x x Lokal 4 år S Samhällsbyggnads- _ tekniklinjen x x UHÄ l Skogsmästarlinjen x Lokal 2 år A, S Skogsteknikerlinjen x Lokal l år A, S Styrmanslinjen x x Lokal l år Syn Styr- och reglertekniklinjen (YTH) x UHÄ 2 4 år S Stålindustrilinjen (YTH) x UHÄ 2 4 år S Sågverksindustrilinjen (YTH) x UHÄ 2 4 år S Teknisk fysik-linjen x x UHÄ l Teknisk fysik- och elektrotekniklinjen x x UHÄ l Textilingenjörslinjen x x UHÄI Textil- och konfektionsindustrilinjen (YTH) x UHÄ 2 4 år S Textil- och konfektionstekniklinjen x x” x” UHÄ l Trädgårdsteknikerlinjen x Lokal 6 m. A, S Träindustrilinjen (YTH) x UHÄ 2 4 år S Verkstadsindustrilinjen (YTH) x UHÄ 2 4 år s Väg- och vattenbyggnadslinjen x x UHÄ l

Pâbyggnadslinjer Biotekniklinjen Lokal Driftingenjörslinjen Lokal Sjöingenjörslinjen Lokal Sjökaptenslinjen Lokal Syn Yrkeshygienikerlinjen Lokal

ll Sektorn för utbildning för administrativa. ekonomiska och sociala yrken Allmän linje ADB-linjen x x Göteborg Ekonomlinjen” x x UHÄ 1 Förvaltningslinjen x x UHÄ 1 Handels- och distributionslinjen (YTH) x UHÄ 2 4 år S Juristlinjen x x UHÄ l Linjen för kost och näringsekonomi x x UHÄ l Linjen för personal- och arbetslivsfrågor x x UHÄ l l år Psykologlinjen x x UHÄ l 1 år Samhällsvetarlinjen x x UHÄ l Sociala linjen x x UHÄ l Systemvetenskapliga linjen x x UHÄ l

334 Bilaga 2

Sektor BehörighetBehörighetochurval Urval Antagning Läg- Krav på Behörighet Linje 14-23 §§ 46-48 §§ 49a§ 25-41 §§ 24:2§ görsav sta ochurval, Bilaga5 Bilaga6a Bilaga7 Bilaga8 Bilaga9 alder ALE YLE särskilda regler

(l) (2) (4) (5) (6) (7) (3) (9) (10) (ll)

Pâbyggnadslinjer Fortbildning i socialt behandlingsarbete Lokal Psykologutbildning efter grundutbildning Lokal Utbildning i kostadministration Lokal Utbildning i kostterapi Lokal

lll Sektorn för utbildning för vârdyrken Allmän linje Apotekarlinjen x x UHÄ l Lokal 5 Djursjukvardarlinjen A, S Hälso- och sjukvårdslinjen x x LFA Hörselvárdslinjen x x LFA H Logopedlinjen x x UHÄ l H h., x x UHÄ 1

540351 Läkarlinjen x x LFA ) Laboratorieassistentlinjen Ortopedtekniska linjen x x LFA Receptarielinjen x X4) x UHÄ l Rehabiliteringslinjen x x LFA Sociala omsorgslinjen x x LFA Tandhygienistlinjen LFA 2 år G, S, Hä Tandläkarlinjen x x UHÄ l Veterinärlinjen x x UHÄ 1

Pâbyggnadslinjer Påbyggnadslinjer till hälsooch sjukvárdslinjen och medicinska servicelinjen samt vidareutbildning av sjuksköterskor LFA Utbildning i psykoterapi Lokal 3 år

IV Sektorn för utbildning för undervisningsyrken Allmän linje Barnavárdslärarlinjen x x UHÄ l Bildlärarlinjen x x UHÄ l AP Folkhögskollärarlinjen x Lokal (5 år)° Fritidspedagoglinjen x x x UHÄ l (4 ár)°l A, S Förskollärarlinjen x x” x X3* UHÄ l (4 år)°l A, S Handels- och kontorslärarlinjen UHÄ 2 3 år S Hemspråkslärarlinjen x x UHÄ 2 A, P Historisk-samhällsvetenskapliga ämneslärarlinjen x x UHÄ 1 Hushållslärarlinjen x x UHÄ 2 Idrottslärarlinjen x x x°l UHÄ l

sou 1935:57 2

Bilaga 335

Sektor BehörighetBehörighetochurval Urval A _, g Läg- Krav på Behörighet Linje 14-23 §§ 46-48 §5 49a§ 25-41 §§ 24:2§ görsav sta ochurval, Bilaga5 Bilaga6 Bilaga7 Bilaga8 Bilaga9 ålder ALE YLE särskilda regler (I) (2) (3) (5) (6) (7) (8) (9) (10) (11)

lndustri- och hantverks- SW (5 el lärarlinjen x UHÄ 2 7 ár)° Lágstadielärarlinjen x x xlm UHÄ 1 Matematisk-naturvetenskapliga ämneslärarlinjen x x UHÄ l Mellanstadielärarlinjen x x xm UHÄ l Musiklärarlinjen x x Lokal P Slöjdlärarlinjen x Lokal 20” (l år)°A, SW,Om Språkvetenskapliga ämneslärarlinjen x x UHÄ l Studie- och yrkesorienteringslinjen x x UHÄ 1 3 år Textillärarlinjen x x UHÄ 1 Vårdlärarlinjen x UHÄ 2 2 år A, 8

Pâbyggnadslinjer Lärarlinjen för jordbruk, skogsbruk och trädgárdsskötsel Lokal Pedag0gik/met0diklärarlinjen UHÄ 2 Speciallärarlinjen UHÄ 2

V Sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken Allmän linje Allmänpraktiska medielinjen Lokal G, 1 Bibliotekarielinjen x x Lokal (2 ár)° Danslinjen Lokal 18 G, P°* Designlinjen Lokal 18 G, AP Fotograflinjen x x Lokal P, AP, l Grafiska linjen x x Lokal 6 m. Journalistlinjen x x UHÄ l Konservatorslinjen x Lokal 1 år AP, l, S Konsthantverkslinjen Lokal 18 G, AP Kulturvetarlinjen x x UHÄ 1 _ Kyrkomusikerlinjen x Lokal A; S, P Linjen för bild och miljö Lokal 18 G, AP Linjen för fri konst Lokal 18 G, AP Linjen för grafisk formgivning/illustration Lokal 18 G, AP Linjen för industridesign Lokal 18 G, AP Linjen för inredningsarkitektur Lokal 18 G, AP Linjen för textil konst och formgivning Lokal 18 G, AP Linjen för tredimensionell gestaltning Lokal 18 G, AP

E sou 1985:57

336 Bilaga

Sektor BehörighetBehörighetochurval Urval Antagning Lâg- Krav på Behörighet 14-23 §§ 46-48 §§ 49a§ 25-41 §§ 24:2§ görsav sta och urval. Linje Bilaga5 Bilaga6 Bilaga6a Bilaga7 Bilaga8 Bilaga9 ålder ALE YLE särskilda regler _ (l) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (3) (9) (10) (l l)

Medielinjen för film/TV, radio och teater x Lokal x” x”* G, l, AP, P x Lokal 18 G, Pm Mimlinjen Musikdramatiska x Lokal 20 G, P linjen x Lokal G, P Musikerlinjen Reklam- och kommunikax x Lokal 6 m. tionslinjen Religionsvetenskapliga _ x x UHÅ l linjen x Lokal 19 G, P Skådespelarlinjen x x Lokal I, P Tolklinjen

Påbyggnadslinjer: Lokal Dokumentalistutbildning Konsthögskolans arkitekturskola Lokal musikstudier Lokal Fördjupade

A = krav på allmän behörighet S = krav på särskild behörighet i gymnasieskolämnen (el. motsv.) utan krav på allmän behörighet G = krav på grundskolebehörighet - hälsokrav: Hä fri från sjukdom och handikapp H = krav på dokumenterad god hörsel = Syn krav på normal syn l = urval på grundval av (bl. a.) intervju P = urval på grundval av (bl. a.) prov AP = urval på grundval av (bl. a.) arbetsprov

l Inriktning mot produktutformning. 3) Inriktning mot tillverkningsteknik. J* För tillträde till utbildning vid Handelshögskolan i Stockholm gäller regeringens förordning 1977-02-24. För utbildningen krävs allmän behörighet samt de krav på allmän behörighet som lärarrådet beslutar. Antagning görs av lärarrådet men är samordnad med UHÄ:s datorbaserade system. “l avser 40-poängsutbildning. i 5*alt. l minst 2 år, alt. 2 minst 3 år alt. 3 minst 4 år °l antal år inom parentes innebär att kravet gäller variant av utbildningen 7*avser antagning till SO-poängsutbildning “l i ” utbildning för tvåspråkiga förskollärare 9* särskild av specialidrottslärare utbildning “ Avser antagning till särskild utbildning av lågstadielärare med finska som modersmål l ” ” ” mellanstadielärare J ” ett-ämnesutbildning 3 ” två-ämnesutbildning ”l legitimation som sjuksköterska/sjukskötare m.m. “l för vissa yrkesgrupper erfordras utbildningscertiñkat m.m. ° krav på lämplig fysik ”l tid ej specificerad “ll krav på god fysik

sou 1985:57 337

3 Bilaga

Nuvarande urvalsregler

Vi har behandlat tillkomst och erfarenheter av de nuvarande reglerna i kapitlen 3 och 5. De nuvarande reglerna för urval återfinns i högskole- 5 kap. UHÄ har utfärdat tillämpningsföreskrifter till förordningens dessa (UHÄ-FS 1977:10-ll, senaste ändring i UHÄ-FS 1985:1). l det följande beskrivs urvalsreglerna i mera lättillgänglig form i huvudsak på samma sätt som i UHÄ:s anmälningsbroschyr.

1 Urval till utbildningslinjer enligt normalreglerna

Reglerna beskriver urvalet till utbildningslinjer som tillämpar ”normalreglerna för urvalet. På dessa utbildningslinjer återfinns för närvarande omkring 90 procent av utbildningsplatserna på de allmänna utbildningslinjerna. Vilka utbildningslinjer som tillämpar dessa regler framgår av tabellen i bilaga 2, kolumn 5. Om det finns fler behöriga sökande än antal tillgängliga platser till en viss utbildningslinje, måste ett urval göras. De sökande delas in i kvotgrupper efter utbildningsmeriter och arbetslivserfarenhet. Varje sökande får vid meritvärderingen en poängsumma. Dk sökande inom varje kvotgrupp rangordnas efter poängsummans storlek.

K votgrupperna

Dl Sökande med högst tre år gamla betyg från tre- eller fyraårig linjei gymnasieskolan. Poäng ges för betyg. Maximal poäng 5,0.

D2 Sökande med högst tre år gamla betyg från tvåårig linje eller specialkurs i gymnasieskolan. Poäng ges för betyg. Maximal poäng 5,0.

l Sökande från tre- eller fyraårig linje i gymnasieskolan eller motsvarande svensk utbildning (samtliga i grupp Dl ingår också i denna grupp). Poäng ges för betyg och eventuell arbetslivserfarenhet. Maximal poäng 5,0 + 1,7 = 6,7.

2 Sökande från tvåårig linje eller specialkurs i gymnasieskolan eller motsvarande svensk utbildning (samtliga i grupp D2 ingår också i

22-Tillträde till högskolan

338 3

Bilaga

denna grupp). Poäng ges för betyg och eventuell arbetslivserfarenhet. Maximal poäng 5,0 + 1,7 = 6,7.

3 Sökande som har allmän behörighet genom utbildning vid folkhögskola. Poäng ges för studieomdöme och eventuell arbetslivserfarenhet. Maximal poäng 4,0 + 1,7 = 5,7.

4 Övriga behöriga sökande, främst de som har allmän behörighet

genom ålder och yrkesverksamhet (25:4-regeln). Hit förs även sökande vilkas behörighetsgivande utbildning har betyg som inte går att poängberäkna i grupperna 1-3 (t.ex. betyg med 2- eller 3-gradig betygskala). Även vissa sökande med utländsk utbildning kan tillhöra kvotgrupp 4. Poäng ges för högskoleprovet och arbetslivserfarenhet. Maximal poäng 2,0 + 1,7 = 3,7.

4A Hälften av platserna i kvotgrupp 4 fördelas bland dem som enbart tillhör kvotgrupp 4.

4B Hälften av platserna i kvotgrupp 4 fördelas bland samtliga sökande i kvotgrupp 4.

Utl. Sökande med utländsk förutbildning och som är behöriga endast Hänsyn tas till betyg och eventuell arbetsgenom denna utbildning. livserfarenhet.

Fördelning av platserna mellan de olika kvotgrupperna

Vid urvalet avsätts först en tredjedel av till varje utbildningslinje/ort platserna till kvotgrupperna Dl och D2 (sökande med högst tre år gamla betyg). Platserna fördelas proportionellt mellan sökande från tre/ fyraårig och tvåårig gymnasieskola. Därefter fördelas resterande platser mellan kvotgrupperna l-4 proportionellt efter antalet sökande i resp. kvotgrupp.

Behörighet i flera kvotgrupper

En del sökande har behörighet i mer än en kvotgrupp. Sådana sökande konkurrerar i samtliga dessa grupper (gäller inte för sökande med utländsk förutbildning, som måste välja mellan att delta i utlänningsgruppen eller att söka inom kvotgrupperna l-4). Alla i kvotgrupperna D1 och D2 ingår också i någon av kvotgrupperna l och 2. Man får delta i urvalet inom ”direktkvoten” (D1 och D2) om man har ett avgångsbetyg som är utfärdat högst sju terminer före den termin man skall börja på högskolan. Vid antagningen till höstterminen 1985 får betyget vara tidigast från vårterminen 1982. Man kan delta i ”direktkvoten även om man har arbetslivserfarenhet. Sökande med avgångsbetyg från komvux får sedan höstterminen 1984 inte delta i direktkvoten. De som har avgångsbetyg från gymnasieskolan som är äldre än tre år eller avgångsbetyg från komvux, kan i vissa fall ändå få tillhöra ”direktkvoten”. Det gäller t.ex. dem som varit långvarigt sjuka eller som har andra speciella skäl.

Bilaga 3 339

Värdering av betyg i kvotgrupperna I och 2

Poäng för betyg ges för samtliga betyg i obligatoriska ämnen, oavsett i vilken årskurs ämnet avslutats. Bokstavsbetyg räknas om till sifferbetyg: A, a = 5, AB = 4, Ba = 3, B = 2, Bc, C = l. Betyg i frivilligt ämne (utökad studiekurs) räknas med om det krävs för särskild behörighet. Om avgångsbetyget omfattar fler än tio betyg enligt detta sätt att räkna får de två lägsta betygen räknas bort. Betyg i ämnen som krävs för särskild behörighet får dock inte räknas bort. Betyg i idrott/ gymnastik får räknas bort om det är lägre än medelbetyget. Betyg i ämnen som kompletterats för behörighet kan sänka, men inte höja medelbetyget. Poängen anges med en decimal.

Värdering av studieømdöme i kvotgrupp 3

Studieomdömet från folkhögskolan omräknas till siffervärden enligt följande: Utmärkt = 4, Mycket god = 3, God = 2, Mindre god = l. Om det finns fler än ett studieomdöme i intyget från folkhögskolan, räknas medelvärdet av dem (med en decimal).

Värdering av högskoleprovet i kvotgrupp 4

Högsta poäng för provet är 2,0. Man får delta i provet hur många gånger som helst. Det bästa resultatet räknas. Ett provresultat är giltigt vid anmälan till studier som börjar senast fyra terminer efter provet.

Värdering av arbetslivserfarenhet

För att få poäng måste man ha arbetat (minst på halvtid) i sammanlagt 15 månader. (För den som är behörig enligt inte 25:4-regeln gäller 15-månaderskravet.) Endast arbete efter fyllda 16 år räknas. Kortare arbetsperiod än tre månader i samma anställning (med minst halvtid) räknas inte. Arbete parallellt med studier i gymnasieskolan eller annan motsvarande skola får inte räknas. Den som studerat i kommunal eller statlig vuxenutbildning eller vid folkhögskola får dock räkna arbete parallellt med studier. Som arbetslivserfarenhet räknas bl.a. arbete i anställning, vård av barn (yngre än tio år) eller annan anhörig, värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänst, arbete i eget företag och praktik. Arbete utomlands får räknas enligt samma regler.

För poängberäkningen gäller följande regler: D Arbete som krävs för behörighet ger aldrig poäng. D Deltid räknas om till motsvarande kortare tid på heltid (sex månader på halvtid motsvarar tre månader på heltid). All tid läggs ihop, inte enbart jämna tremånadersperioder. D För tid upp till 15 månader ges 0,2 poäng per tremånadersperiod. D För tid utöver 15 månader ges 0,1 poäng per tremånadersperiod.

340 3 SOU 1935:57

Bilaga

Maximalt ges 1,7 poäng, vilket motsvarar tre års arbete på heltid. (Om

man t.ex. arbetat halvtid får man maximal poäng efter sex års arbete.)

Utländsk förutbildning

Sökande som är behöriga endast genom utländsk förutbildning kan antas i en särskild grupp, den s.k. utlänningsgruppen. Den gruppen får normalt omfatta högst tio procent av platserna på en viss utbildning på en viss ort. Om det inte är konkurrens om platserna kan dock andelen bli högre. Vid bedömningen inom denna grupp sker en granskning av gymnasiebetyg (motsvarande) och arbetslivserfarenhet. Något poängvärde anges inte. Gäststuderande tillhör alltid endast den s.k. utlänningsgruppen. Svenska medborgare, invandrare och politiska flyktingar kan prövas också i andra kvotgrupper. De tvingas då välja om de vill tillhöra utlänningsgruppen eller övriga kvotgrupper. Utomnordiska gäststuderande som inte befinner sig i Sverige antas fr.o.m. höstterminen 1985 enligt en särskild ordning med tidigarelagd anmälningstid och anmälan från utlandet. Antagningen samordnas med ansökan om uppehållstillstånd. Studierna börjar med en särskild preparandutbildning. Varje år reserveras 300 platser för utomnordiska gäststuderande. Också invandrare kan antas till preparandutbildningens etapp 2.

Urval vid lika poängtal

Om två eller flera sökande till ett utbildningsalternativ har samma poängsumma i en kvotgrupp avgörs rangordningen i första hand efter hur de har prioriterat alternativet. Den som har alternativet som sitt förstahandsval (eller enda val) går alltså före den som valt alternativet i andra hand osv. Om de sökande inte kan skiljas åt genom den rangordning de angivit för alternativet i sin anmälan tillgrips lottning.

Lottningsgaranti vid maximal poäng.

Till vissa mycket eftertraktade utbildningar kan det hända att man inte blir antagen trots att man har maximal poäng (antingen högsta betyg eller högsta poäng för betyg/studieomdöme/högskoleprov jämte arbetslivserfarenhet). Om man på detta sätt blir utan utbildningsplats (”bortlottad”) vid två anmälningstillfällen till samma utbildningslinje har man företräde vid det tredje anmälningstillfället. Garantiregeln gäller bara inom resp. kvotgrupp, dvs. den påverkar inte fördelningen av platser mellan kvotgrupperna. Det innebär att sökande i kvotgrupper som tilldelas få eller inga platser på en utbildningslinje kan bli utan plats även om de uppfyller kraven på s.k. lottningsgaranti.

Företräde

Man kan få företräde till utbildningsplats på grund av starka medicinska

Bilaga 3 341

eller sociala skäl eller på grund av annan synnerlig omständighet. Sökande som har något av de stora invandrarspråken som modersmål kan få företräde till utbildningslinjer som förbereder för yrkesverksamhet inom samhällsfunktioner med särskilt behov av tvåspråkig personal. Sökande till läg- och mellanstadielärarlinjerna kan få företräde till högst 15 procent av platserna per utbildning och ort om de genomgått treårig naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje i gymnasieskolan.

2 Urval till utbildningslinjer enligt andra regler

2.1 Allmänt

Urvalsregler för de utbildningslinjer som inte följer ”normalreglerna” för urval beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen, dvs. för flertalet allmänna utbildningslinjer av UHÄ.

2.2 Sektorn för utbildning för tekniska yrken

Inom den tekniska sektorn är det framför allt urvalet till de yrkestekniska högskoleutbildningarna (YTH) som följer andra regler. Urvalet till dessa bestäms av innehållet i och längden av den sökandes arbetslivserfarenhet. På detta sätt prioriteras sökande med relevanta erfarenheter från resp. yrkesområde. Lantmästarlinjen, skogsteknikerlinjen och trädgårdsteknikerlinjen följer regler som fastställts av lantbruksuniversitetet. Dessa följer i huvudsak normalreglerna. Vid urval till skogsmästarlinjen tillämpas andra regler, varvid såväl yrkesverksamhet inom området som allmän arbetslivserfarenhet tillgodoräknas.

2.3 Sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken (AES-sektorn)

Av de allmänna utbildningslinjerna inom AES-sektorn följer samtliga utom handels- och distributionslinjen (YTH) de normala urvalsreglerna. Vid urvalet till ekonomlinjen vid Handelshögskolan i Stockholm används ”normalreglerna för tre fjärdedelar av platserna. För omkring en fjärdedel av platserna används särskilda prov vid sidan av normalreglerna. Proven differentierar mellan sökande som väljs ut enligt normalreglerna, dvs. en grovgallring sker först med dessa regler. Proven mäter logisk, spatial och numerisk förmåga.

2.4 Sektorn för utbildning för vårdyrken

Av de allmänna utbildningslinjerna inom vårdsektorn följer aljursjukvârdarlinjen och tandhygienistlinjen andra regler än normalreglerna. Också receptarielinjen 40 poäng har egna regler för urvalet.

342 Bilaga 3

2.5 Sektorn för utbildning för undervisningsyrken

Flera allmänna utbildningslinjer inom undervisningssektorn tillämpar särskilda regler för urval. Vi ger exempel från några utbildningslinjer. Vid urval till handels- och kontorslârarlinjen ges poäng för utbildningsmeriter (gymnasiebetyg) enligt ”normalreglerna”. Därutöver tillgodoräknas yrkesverksamhet inom området. Vid urval till industri- och hantverkslärarlinjen ges poäng för yrkesverksamhet med inriktning på lärartjänstens ämnen, yrkesutbildning, högskolestudier (vissa ämnen), lärartjänstgöring samt arbetslivserfarenhet. Vid urval till musiklärarlinjen görs urvalet efter särskilda antagningsprov. Urvalet till vårdlärarlinjen bestäms av de sökandes yrkesverksamhet inom området, allmän arbetslivserfarenhet samt högskoleutbildning. Särskilda urvalsregler tillämpas också för folkhögskollârarlinjen, specialidrottslârarutbildning (alternativ inom idrottslärarlinjen) samt för fritidspedagog- och förskøllärarlinjernas 50-p0ängsutbildningar. Vid antagning till hemspråkslärarlinjen, fritidspedagog- och förskollärarlinjerna för två-språkiga samt lâg- och mellanstadielärarlinjerna för finskspråkiga tillämpas urvalsregler som fastställs av UHÄ. Dessa regler överensstämmer i stort med normalreglerna, men kompletteras med språkprov som formellt används som behörighetskrav.

2.6 Sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken

Flertalet allmänna utbildningslinjer inom kultur- och informationssektorn tillämpar särskilda regler för urval. Endast vid urval till kulturvetarlinjen och religionsvetenskapliga linjen tillämpas normalreglerna. Vid urval till journalistlinjen tillämpas normalreglerna men med dubbel vikt för arbetslivserfarenhet. Stor hänsyn tas till de sökandes förutsättningar och förberedelser för den kommande högskoleutbildningen och på flera av de konstnärliga högskolorna ingår intervjuer och rådgivning som ett led i antagningsproceduren. Vid antagningen görs ofta ingen strikt uppdelning i behörighets- och urvalsfrågor. Vanligen används prov etc. för urvalet av sökande. I vissa fall används prov även för behörighetskontroll. Totalt antas omkring 600 personer per år till utbildningslinjer inom kultur- och informationssektorn som tillämpar särskilda urvalsregler. Av tabell 1 framgår vilka utbildningslinjer som använder antagningsprov, intervjuer eller arbetsprov vid urvalet.

Exempel på bedömning och urval inom kultur- och

informationssektorn

Till medielinjen vid dramatiska institutet antas elever till teater- och regiutbildningar på våren och till utbildningar i film/TV och radio på hösten. Antagning sker dock inte varje år till samtliga utbildningar. Varje år brukar mellan 400 och 500 söka till ca 20 platser.

Bilaga 3 343

Tabell l Utbildningslinjer inom kultur- och informationssektorn som vid urvalet använder antagningsprov, intervjuer och arbetsprov.

Allmän utbildningslinje Antagningsprov Intervjuer Arbetsprov

Allmänpraktiska medielinjen x Danslinjen › Designlinjen Fotograflinjen x

XXXX

Konsthantverkslinjen Konservatorslinjen x Kyrkomusikerlinjen Linjen för bild och miljö X Linjen för fri konst › Linjen för grafisk formgivning och illustration Linjen för industridesign x Linjen för inredningsarkitektur x Linjen för textil konst och formgivning x Linjen för tredimensionell gestaltning x Medielinjen för film/tv, radio och teater Mimlinjen Musikdramatiska linjen

XXXXXX

Musikerlinjen Skådespelarlinjen Tolklinjen

Sista ansökningsdag varierar år från år men brukar för teater/regielever vara i slutet av september. Bedömningarna är klara i slutet av november. Sista ansökningsdag för ñlm/TV-utbildningen är i mitten av december och bedömningarna är klara i slutet av maj/början av juni. De som inte antas får successivt besked om detta under gallringens gång. För varje utbildning finns en antagningsgrupp, som består av rektor, huvudläraren, en-två elever och en representant från resp. yrkesområde. Antagningen sker i tre steg. Den första gallringen sker efter ansökningshandlingarna som också innehåller arbetsprov. De kvarvarande sökande kallas därefter till två prov i kombination med en intervju. Det sista provet omfattar en halv till fyra dagar beroende på utbildningens inriktning. Till detta slutliga prov brukar dubbelt så många kallas som de slutligen antagna. Vid dramatiska institutet finns också en allmänpraktisk medielinje som vänder sig till redan yrkesverksamma personer, t.ex. lärare, ungdomsle-

344 Bilaga 3

dare, terapeuter och bibliotekspersonal. Urvalsprocessen är där miniire

komplicerad och inskränker sig till att de sökande får skriva en självbiografi samt eventuellt intervjuas. Urvalet till konservatorslinjen baseras på insända handlingar, intervjuer och arbetsprover samt på resultat från högskoleprovet. Efter en första gallring väljs ca 30 sökande ut till ytterligare prov. Dessa pågår under en dag och omfattar fortsatta arbetsprover och intervjuer. Det slutliga urvalet görs utifrån resultaten på dessa sista antagningsprov, varvid tio sökande antas och ett mindre antal reserver utses. De första eleverna på konservatorslinjen började hösten 1985.

Antagning till konstfackskolans konstindustrilinjer grundas framför

allt på inlämnade arbetsprover. De sökande skall lämna in sin anmälan senast den l april. Arbetsprover lämnas in på konstfackskolan i Stockholm den l l och 12 april eller sänds in per post. Arbetsproverna bedöms av en grupp, som i allmänhet består av tre lärare och tre elever från linjen samt en lärare (i färg och form). l vissa fall deltar också en representant för resp. yrkesorganisation. Besked om antagning ges under senare delen av maj. Till läsåret 1984/85 anmälde sig l 080 personer. Sammanlagt antogs 95 personer. Prov till kyrkomusikerlinjen sker i slutet av mars och pågår under en vecka. Utbildningen finns i Göteborg, Malmö och Stockholm. Proven får göras vid valfri musikhögskola. Proven ligger till grund för urvalet bland behöriga sökande. Samtliga sökande rangordnas efter provresultat på en riksgiltig lista. Fördelningen av utbildningsplatser sker sedan i den ordning de sökande placerat sig och efter val av utbildningsort. Godkända sökande som inte antagits kvarstår som reserver och kan kallas till utbildning om studieplats blir ledig. Prov till musikerlinjen sker i februari i Göteborg, Malmö och Stockholm och pågår under en vecka på vartdera stället. Proven i musiklära, gehör och satslära är gemensamma för de tre skolorna. Den som söker till mer än en ort gör därför dessa prov bara en gång. l övrigt är inte proven riksgiltiga. Genom att proven förläggs till tre på varandra följande veckor har de sökande möjlighet att resa runt och pröva på flera ställen. Vid antagningen uttas även reserver, som kan kallas till utbildning om studieplats blir ledig. Musikdramatiska Iinjernai Göteborg och Stockholm har en gemensam sista anmälningstid som år 1985 utgick den 18 mars. Proven är också gemensamma och pågår under fyra dagar omkring en månad efter sista anmälningsdag. Antagningen är lokal. Bedömningen görs av rektor, ett antal lärare, en elev samt någon person utifrån. Tre ackompanjatörer finns tillgängliga för eleverna under de fyra dagarna. År 1985 var antalet sökande 146, varav 125 infann sig till proven. Varje sökande får första dagen sjunga en aria, varefter den första gallringen sker (där faller många bort). Därefter gallras eleverna dag från dag till dess de åtta (Stockholm) resp. fyra (Göteborg) som antas återstår. Prov till skådespelarlinjen anordnas av teaterhögskolan i Stockholm samt vid institutionen för skådespelarutbildning i Malmö/Lund och vid scenskolan vid universitetet i Göteborg. Antagningsgruppen består på varje ort av rektor, resp. utbildningsledare, ett antal lärare, en elevrepre-

SOU l985z57 Bilaga 3 345

sentant samt några personer utifrån (olika år från år). Gallring bland de sökande sker successivt under provens gång. Sista dag för anmälan till teaterhögskolan i Stockholm var år 1985 den l3 mars. Proven pågick under tre veckor från den l maj. Eleverna fick besked om resultatet i början av juni. År 1985 sökte ca 950 personer, varav 560 prövades. Provet omfattade fyra delar. Första och andra provet gjordes under en dag, tredje provet under en dag och det sista provet under tre dagar, med successiv gallring bland de sökande. Till det sista provet kallades 24 personer. Tolv studerande antogs. Anmälningstiden till scenskolan i Göteborg brukar utgå i slutet av september/ början av oktober. Proven börjar en månad senare och eleverna får besked om resultaten sista provdagens kväll. Till Göteborg sökte år 1985 ca 400 personer. Provet omfattade tre delar. Det första provet gjordes under en dag, det andra provet under två dagar och det tredje under tre dagar, med successiv gallring bland de sökande. Till det sista provet kallades ca 20 personer. Åtta studerande antogs. Till skådespelarutbildningen i Malmö var sista dag för anmälan år 1985 i mitten av maj. Proven pågår från mitten av augusti till början av september och omfattar fyra etapper. Prov ett och två görs samma dag, prov tre pågår under en dag och det fjärde provet under fem dagar, med successiv gallring bland de sökande. Drygt 500 sökande anmälde sig, 398 prövades och tolv antogs.

Kommentar För flertalet konstnärliga utbildningar gäller att konkurrensen om platserna är hård. Den första grovgallringen - huruvida den sökande uppfyller kravet på genomgången gymnasieskola, resp. grundskola och i förekommande fall kravet - snabbt. Att på minimiålder går relativt sedan bedöma arbetsprov, uppspel och ibland intervjuer etc. är tidsödande och resurskrävande. Vid kontakter med företrädare för de utbildningar där antagningsprov inför en jury” tillämpas har det framhållits att fastän detta är ett dyrbart och tidskrävande förfarande så anses inget alternativ finnas. En blivande skådespelare eller dansare eller musiker måste få tillfälle att personligen visa sitt kunnande och bli bedömd på grundval av detta. Vid antagningsproven deltar lärarna i det omfattande arbetet med förberedelser och genomförande. Generellt gäller för de sökande som kallas till prov att de själva får ordna och bekosta resor och uppehälle under provdagarna. \

3 Lokala utbildningslinjer

Urvalsreglerna för lokala utbildningslinjer följer normalreglerna för urval.

Påbyggnadslinjer

Urvalsreglerna för påbyggnadslinjer fastställs linje för linje av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. Reglerna varierar mycket, men

346 3

Bilaga

generellt gäller att stor hänsyn tas till längden av och innehållet i den sökandes yrkeserfarenhet från det yrkesområde som utbildningen förbereder för. Betygsmeriter tillgodoräknas inte.

5 Urval till enstaka kurser

Vid urvalet till enstaka kurser får sökande antas med förtur efter en bedömning av varje sökandes behov av utbildningen, tidigare utbildning och yrkesverksamhet. Omfattningen av förtursantagningen är inte begränsad. De sökande som inte antagits enligt förtursregeln fördelas på följande grupper:

Grupp 1 Sökande med minst tvåårig högskoleutbildning Grupp 2 Sökande som inte har minst tvåårig högskoleutbildning men som har minst 15 månaders arbetslivserfarenhet

Grupp 3 Övriga sökande

De utbildningsplatser som inte tillsatts med företräde fördelas mellan grupperna 1-3 i förhållande till antalet sökande i varje grupp (”proportionell kvotering”). Urvalet inom varje grupp avgörs av hur den sökande prioriterat utbildningsalternativet, dvs. i första hand antas förstahandssökande, sedan andrahandssökande etc. I sista hand tillgrips lottning. Sökande får normalt antas till kurser motsvarande högst 30 poäng per termin eller 60 poäng per läsår.

sou I985:57 347

4 Bilaga

till i

Antagningen högskoleutbildning nâgra

andra länder

Nedan lämnas kortfattade redogörelser för antagningen till högre utbildning i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien. Syftet är att exempliñera skillnaderna mellan olika länder när det gäller såväl regelsystemen som administrativa lösningar för antagningen. Många problem är gemensamma, men har lösts på olika sätt.

Antagning till högre utbildning i Danmark

Genom beslut år 1976 infördes fr.o.m. år 1977 en totaldimensionering av de långa och medellånga högskoleutbildningarna i Danmark. Totalramen om ca 20 000 nybörjarplatser bedömdes motsvara efterfrågan. lnom denna ram gör utbildningsdepartementet varje år en fördelning av nybörjarplatserna på olika utbildningar (grupper av utbildningar) och högskoleenheter. För behörighet krävs antingen studieförberedande treårigt gymnasium eller minst tvåårig yrkesinriktad gymnasial utbildning (s.k. HF-examen). Även andra typer av utbildning kan få tillgodoräknas, men någon generell regel liknande den svenska 25z4-regeln finns inte. För flertalet utbildningar (sökalternativ) fördelas nybörjarplatserna på tre grupper

Grupp I Sökande med behörighetsgivande gymnasieutbildning (gymnasium, HF eller högre handelsexamen). Urval enbart på grundval av betygspoäng (vid lika poäng sker urval efter ålder).

Grupp II Sökande som har behörighetsgivande gymnasieutbildning och minst nio månaders arbetslivserfarenhet. Urval på grundval av betyg och arbetslivserfarenhet (vid lika poäng sker urval efter ålder).

Grupp III Sökande som a har fått dispens från behörighetskraven b har annan behörighetsgivande utbildning än i grupp I

348 4

Bilaga

c har utländsk behörighetsgivande examen d har fyllt 25 år och uppfyller behörighetskraven men inte har antagits i grupperna I eller ll.

Urval sker efter en bedömning, som görs av den enskilda högskoleenheten. Centralt fastställda regler styr dock största delen av arbetet. Antagningen sker först i grupp l och därefter i grupperna ll och lll. För varje utbildning fördelas platserna i förväg av utbildningsdepartementet på grupperna I-III. Grupp I omfattar 50-70 procent av platserna för flertalet utbildningar, men bara 20 procent för vissa tekniska utbildningar. Grupp II omfattar 20-40 procent av platserna för flertalet utbildningar, men 70 procent för vissa tekniska utbildningar. Grupp Ill omfattar 10-20 procent av platserna.

Betygsmedelvärdet räknas på samtliga betyg och finns angivet på av-

gångsbetyget. För flertalet utbildningar får den sökande tillgodoräkna sig mellan 9 och 18 månaders arbetslivserfarenhet. Som arbetslivserfarenhet räknas avlönat arbete om minst 30 timmari veckan. Även arbete i eget företag, värnplikt, kortare tids arbetslöshet och havandeskapsledighet får tillgodoräknas. För arbetsgivarintyg används en särskild blankett i kombination med besked om betald källskatt. Arbetslivserfarenhet före 20 års ålder, parallellt med gymnasieskola räknas inte. Sökande som åberopar arbetslivserfarenhet måste få dessa meriter prövade och poängsatta på något av universiteten före den l juni det år de söker. Poängberäkningen för arbetslivserfarenhet sker genom att betygsmedelvärdet multipliceras med en faktor enligt följande skala: 1,09 för 9-l l månaders arbetslivserfarenhet l,l2förl2-l4 ” ” 1,15 för l5-l7 ” l,l8förl8

Detta innebär att den som har ett högt medelbetyg får en större höjning av poängen än den som har samma tids arbetslivserfarenhet men ett lägre medelbetyg. Utöver krav pá ”allmän behörighet har olika utbildningar också krav på betyg i vissa gymnasieämnen, på arbetslivserfarenhet eller på relevant yrkeslivserfarenhet. För en del utbildningar tillämpas andra urvalsregler än dem som gäller för flertalet utbildningar. Bl.a. får relevant arbetslivserfarenhet tillgodoräknas för lärarutbildning och tekniska utbildningar. En rad utbildningar har emellertid avvikande urvalsregler. Det gäller bl.a. utbildningarna för arkitekter, barnmorskor, journalister, arbetsteklasslärare rapeuter, sjukgymnaster, förskollärare, samt psykologer vilka dock samtliga ingår i det nedan beskrivna koordinerade antagningssystemet. För flera utbildningar gäller krav på arbetslivserfarenhet och poängvärdering av arbetslivserfarenhet vid urvalet. Ansökan skall för flertalet utbildningar sändas direkt till resp. högskoleenhet. För olika utbildningar och högskolor används olika blanketter. Eleverna i skolans avgångsklasser samt andra som planerar att söka får

Bilaga 4 349

ett helt häfte med ca 50 olika ansökningsblanketter som de kan riva ut och använda. Den sökande får söka upp till åtta olika sökalternativ (viss utbildning på viss ort), varvid dock för de utbildningar som finns på ett stort antal orter gäller att en och samma utbildning får sökas på högst tre orter (gäller klasslärarutbildning, förskollärarutbildning, fritidspedagogutbildning samt sjuksköterskeutbildning). Den sökande skall ange de sökta utbildningsalternativen i prioritetsordning på en särskild blankett, vilken skall bifogas ansökan till den i första hand sökta utbildningen. För att undvika att en sökande antas till många utbildningar har man sedan år 1977 en central koordinering av antagningen, Tillmeldingssekretariatet, TMS som lyder direkt under Utbildningsdepartementet men ingår organisatoriskt i studievägledningsavdelningen vid universitetet i Köpenhamn. Antagningsproceduren inför en hösttermin har ungefär följande tidsschema

1 juli Sista dag för ansökan till de lokala högskoleenheterna. Blanketter med uppgifter om personnummer och sökta utbildningar i prioritetsordning vidarebefordras omedelbart till TMS i Köpenhamn.

10 juli Första omgång av lokal antagning skall vara klar och resultaten rappori teras till TMS.

13 juli TMS har med hjälp av ADB sammanställt uppgifter om prioritetsordning och första omgångens antagningar och rapporterar tillbaka till de lokala högskoleenheterna om vilka som är antagna till högre prioriterat alternativ.

14-26 juli Ytterligare två omgångar av lokal antagning och central kontroll av att ingen sökande antas till mer än en utbildning.

1 augusti Varje högskola sänder ut meddelanden om vilka som har antagits. TMS sänder brev till dem som ej har antagits med upplysningar om på vilka utbildningar det finns platser över och uppmaning att kontakta studievägledning.

10 augusti - utbildningens början Lokal antagning till eventuella tomma platser, varvid sökande behöriga antas i den ordning de har anmält sig. De som anmält sig lokalt före 10 augusti antas i åldersordning.

Totalt omfattar den antagning som koordineras via TMS inför en hösttermin knappt 20 000 nybörjarplatser fördelade på över 200 sökalternativ, ca 140 högskoleenheter (seminarier etc.) och drygt 20 000 sökande. Antagningen innefattar även antagning till utbildning som börjar på

350 Bilaga 4

vårterminen. Konkurrensen är hård om platser på vissa utbildningar; hösten 1983 gällde det bl.a. läkarutbildning, logopedutbildning, veterinärutbildning och informatörsutbildning. Samtidigt var det hösten 1983 ett stort antal utbildningar som den 1 augusti hade obesatta platser. Totalt var ca 1 500 platser obesatta efter den centrala antagningen. Samtliga sökande till journalistutbildningen intervjuas, varför ansökan till denna utbildning måste inlämnas den 1 juni. Sökande som fått dispens från behörighetskrav samt sökande med utländsk utbildning skall lämna ansökan senast den 15 mars. Den ovan nämnda begränsningen, att varje sökande blott får söka vissa utbildningar på tre orter, medför att de sökande utifrån föregående års poängkrav bedömer var de har chans att bli antagna. Detta medför ibland ”svängningar” i kraven, dvs. där det är låga krav ett år kan kraven bli väsentligt högre påföljande år och tvärtom. Förutsättningen för det snabba danska antagningssystemet är att meritvärderingen är förenklad genom att alla medelbetyg finns angivna på betygsblanketterna och att arbetslivserfarenhet bedöms och poängvärderas i förväg. Det innebär alltså att mycket av antagningsarbetet faktiskt utförs under en avsevärt längre tidsperiod än själva antagningen. Även dispensprövningar och bedömning av utländska meriter görs i förväg. Det totala antagningsarbetet görs av den lokala högskolepersonalen. Universitetet i Köpenhamn svarar för den centrala arbetsinsatsen med koordineringen av antagningen. Den centrala koordineringsfunktionen (TMS) har endast två fast anställda handläggare. Under det korta intensiva samordningsskedet varje sommar medverkar personal från universitetsförvaltningen och extra personal. Själva samordningen görs med universitetets egna datorer. Den sökande kan till sin förstahandsansökan foga en särskild ansökan om antagningsgaranti, som innebär att den sökande kan garanteras antagning påföljande år förutsatt att han tills dess uppnått ytterligare nio månaders arbetslivserfarenhet. Antagningsgaranti ges bara till dem som har ett poängtal nära årets antagningskrav. Den som får platsgaranti avstår samtidigt från att eventuellt antas till lägre prioriterade sökalternativ. Sökande som anser sig ha blivit felaktigt behandlade vid antagningen uppmanas att i första hand kontakta den högskoleenhet som har svarat för antagningen. Härvid kan fel rättas snabbt och smidigt. I andra hand kan besvär anföras hos utbildningsdepartementet.

Antagning till högre utbildning i Finland

Högskolans omfattning regleras genom en lag om utbyggnaden av högskoleväsendet under åren 1967-1986. Lagstiftningen omfattar fyra universitet och 13 övriga högskolor. Därutöver finns det ytterligare fyra högskolor, tre för konstnärlig utbildning och en social- och kommunalhögskola. Totalt uppgår antalet nybörjarplatser till ca 12 000. För behörighet för högskoleutbildning krävs examen från teoretiskt gymnasium. Genom beslut år 1984 kan även elever från tre- och fyraåri-

SOU 1985:5; 4 351

Bilaga

ga yrkesskolor bli behöriga för högskoleutbildning efter komplettering av vissa gymnasieämnen. Undervisningsministeriet anger ramar för antalet nybörjarplatser och rekommendationer för urvalsförfarandet. Högskolestyrelsen fastställer antalet nybörjarplatser och urvalsreglerna. Antagning sker en gång per år och handhas av en urvalskommission. kan Undervisningsministeriet besluta om att urval skall göras för flera högskolor gemensamt av en gemensam kommission. Sådan samordnad antagning tillämpas för teknisk och medicinsk utbildning. Även urvalsförfarandet för klasslärarutbildning är gemensam. Trots stora möjligheter för högskoleenheterna att utforma olika urvalsregler tillämpas relativt likartade regler vid olika högskolor. För flertalet utbildningar bortsett från lärarutbildningar sker ett första urval på grundval av gymnasiebetyg och betyg på studentskrivningarna i finska, svenska, matematik och ett främmande språk. På gymnasiebetyget medräknas alla betyg utom gymnastik, musik och teckning. Någon viktning av betygen förekommer inte. Efter urval på grundval av gymnasiebetyget och studentskrivningarna kallas sökande till inträdesprov. Proven, som är kunskapsprov, avläggs efter inläsning av viss i förväg given litteratur i det sökta ämnet (studieområdet). Det eftersträvas att svårighetsgraden i innehållet i denna litteratur skall ligga på både gymnasie- och högskolenivå. l första hand skall provet vara en del i urvalsförfarandet, men det har också en syofunktion. Genom att de blivande studerande får en inblick i vad studierna på den sökta utbildningen kräver, ges den sökande möjlighet att stå fast vid sitt val, att byta ämnesområde eller också att dra tillbaka sin ansökan. Till de ca 12 000 nybörjarplatser som står till år förfogande varje brukar närmare 90 000 anmälningar från ca 25 000 sökande komma in. Ungefär två tredjedelar av de sökande kallas till inträdesproven. Gymnasiebetygen, studentexamensskrivningarna och inträdesproven skall normalt tillmätas lika stor vikt vid det slutliga urvalet. I praktiken anses dock inträdesproven vara utslagsgivande för dem som kallats till sådana prov. Det är vanligt att sökande till med hård utbildningar konkurrens ett á två år till förberedelse ägnar för intagningsproven innan de eventuellt kan påbörja högskoleutbildningen. Urval till klasslärarutbildningen sker på ett annorlunda sätt. 1973 års Lärarutbildningskommission föreslog i ett betänkande år 1975 ett urvalsförfarande som tog hänsyn till dels den sökandes personliga förutsättningar att bli en ”bra” lärare, dels den sökandes förmåga att tillgodogöra sig utbildningen på bästa sätt. Den nedan redovisade urvalsmetoden har använts sedan år 1979.

Den sökande får anmäla sig till högst tre olika högskolor. Ett första urval bland de sökande sker, grundat på EI medelvärdet på avgångsbetyg från gymnasiet D resultat från studentskrivningar (samma obligatoriska ämnen som nämnts ovan) El relevant yrkeserfarenhet; till sådan räknas arbete lärartjänstgöring, inom barnomsorg samt konstnärlig verksamhet.

352 4

Bilaga

Vart och ett av de tre momenten bedöms efter en poängskala, 0-5 poäng (totalt 15 poäng). Viss hänsyn kan tas också till den sökandes prioritering av högskola och regionens behov av lärare. Härefter kallas de med högsta poäng till prov som består av två moment. Till proven kallas ca 3-4 gånger fler än antalet tillgängliga platser. Provet äger rum vid en övningsskola, ansluten till en högskola med klasslärarutbildning. Provdelen består av I] ett simuleringsmoment; den sökande får dels planera och genomföra en lektion i ett givet ämnesområde, dels delta i ett rollspel, i vilket bl.a. samarbetsförmåga studeras. El ett intervjumoment; i detta moment försöker man bl.a. kartlägga den sökandes intresse och personliga lämplighet för studierna och den kommande yrkesverksamheten. Ett skattningsschema för poängsättning (3-15 poäng) av de prövande används som underlag för bedömning. Vidare ges även tilläggspoäng för deltagande i frivilliga färdighetsprov i musik och teckning (0-4 poäng totalt). , Sammanlagt kan således maximalt 19 poäng tilldelas genom proven, dvs. 4 poäng mer än vad som kan erhållas i det första skedet. l och med att de flesta som kallats till prövningen har höga poäng blir proven utslagsgivande vid urvalet, även om man försöker väga de olika momenten mot varandra.

till högre utbildning i Norge Antagning

I Norge ges högskoleutbildning vid fyra universitet, elva vetenskapliga högskolor samt vid ca 140 fristående enheter. Dessa senare ingår i ett regionalt högskolesystem fördelat på 19 regioner (fylken). Inom detta system har de s.k. distriktshögskolorna (14 st inkl. Trondheims ekonomiska högskola och Agders ingenjörs- och distriktshögskola) en särskild betydelse. Dessa erbjuder yrkesinriktade utbildningar för i första hand den egna regionens behov. I allmänhet omfattar utbildningarna två till tre års studier. Vid distriktshögskolorna erbjuds också möjlighet till deltidsstudier. Av samtliga enheter med högre utbildning är 65 statliga, medan resten är kommunala eller privata. Kraven för allmän behörighet är fastställda i lag. Det vanligaste sättet att nå allmän behörighet är genom teoretiskt gymnasium. Det finns dock ytterligare tre vägar, nämligen: E] utbildning från vissa särskilt angivna skolor, främst handelsgymnasier och tekniska institut jämte komplettering i norska, samhällskunskap, naturkunskap samt moderna språk, EI viss annan utbildning omfattande tolv års skolgång, dvs. nio års grundskola plus tre års frivillig påbyggnadsutbildning, E] ålder och arbetslivserfarenhet (motsvarande den svenska 25:4-regeln). Kraven för särskild behörighet fastställs lokalt. Den varierar mellan olika utbildningar och ibland även för samma utbildning vid olika

Bilaga 4 353

högskolor. De särskilda behörighetskraven innebär bl.a. att det vid universiteten och de s.k. vetenskapliga högskolorna är i det närmaste omöjligt för andra att bli antagna än dem som genomgått teoretiskt gymnasium. Behöriga genom ålder och förvärvsarbete hänvisas som regel till studier vid de regionala högskolorna. För distriktshögskolornas vidkommande finns behörighetsregler som fungerar som en ram, inom vilken varje högskola utarbetar egna bestämmelser om tillträde. Bestämmelserna anpassas till de olika utbildningsprogrammens mål och innehåll. För att få tillträde till heltidsstudier krävs i allmänhet treårig påbyggnadsutbildning efter den nioåriga grundskolan. Kortare teoretisk utbildning kan också godtas, under förutsättning att den sökande uppvisar praktiska/teoretiska färdigheter som anses vara relevanta för sökt utbildning. För antagna med ofullständig behörighet anordnas förberedande kurser. Regeringen beslutar om antalet nybörjarplatser per fakultet eller högskola och antagning sker på motsvarande sätt till fakultet. Detta medför att man vid universiteten ibland har problem med att fördela de antagna till fakulteten på studieinriktningen inom fakulteten. Vissa ämnen kan t.ex. få för få studerande. Till juridiska och teologiska studier är tillträdet fritt, medan all övrig utbildning är spärrad. Vissa andra utbildningar har så få sökande att man normalt kan anta samtliga sökande; om antalet sökande skulle överstiga antalet platser sker urval genom lottning. Urval till grundläggande högskoleutbildning görs lokalt. Någon samordning av antagningen mellan olika högskolor ñnns inte, utom för medicinsk utbildning samt för vissa lärarutbildningar. Något enhetligt urvalsförfarande för de olika högskolorna tillämpas inte, eftersom varje högskola har utarbetat egna regler och modeller. Dessa fastställs dock till sina huvuddrag av utbildningsdepartementet. Efter en kvotgruppsindelning med avseende på behörighetsgrund rangordnas de sökande efter: ü jämförelsetal, betygspoäng från gymnasieskola jämte tilläggspoäng eller El lottning.

Tilläggspoängen varierar såväl vad avser möjliga poäng som vad som ger poäng. De flesta högskolor ger dock tilläggspoäng för viss utbildning och praktik. Några exempel på meriter som kan ge tilläggspoäng:

alla former av ”extra” utbildning relevant utbildning (främst annan högskoleutbildning) relevant utbildning med laud (betyget berömlig) komplettering av gymnasieutbildning

EIEJEJDEIDDDD

kön ålder arbetslivserfarenhet relevant arbetslivserfarenhet verksamhet inom hälso- och sjukvården (i första hand för hälso- och sjukvârdsutbildning, men också för vissa lärarutbildningar).

23 -Tillträde till högskolan

354 4

Bilaga

Vissa högskolor ger tilläggspoäng enbart för arbetslivserfarenhet, andra bara för utbildning. De högskolor som använder kvotgruppsindelning vid urvalet använder i allmänhet en modell enligt vilken de sökande fördelas på följande sex grupper: a) sökande som har betyg från treårigt gymnasium, b) sökande som har betyg enligt äldre betygsskala från treårigt gymnasium, c) sökande som har examen från s.k. vidaregående skolor, dvs. en ny gymnasieform, d) sökande som har utländsk studentexamen, e) norska sökande med annan behörighet, f) utländska sökande.

Den lokala antagningskommittén fastställer i förväg hur många som skall antas från varje grupp. Beslutet grundar sig på tidigare erfarenheter av antalet sökande i de olika grupperna. I grupperna a, b och c sker urvalet utifrån medelbetyg och eventuella tilläggspoäng. Urvalet i övriga grupper sker individuellt, men i praktiken enligt vissa informella regler. Medelbetyget bygger på en 6-gradig sifferskala där 6 är det högsta och ett sällsynt betyg. Medelbetyget multipliceras med 20. Man kan få tilläggspoäng för högskoleexamina, varvid examen ñlosofikum (ettårig) ger 2 poäng, s.k. grundfagsexamen 4 poäng, mellomfagsexamen 6 poäng och huvudfagsexamen 12 poäng. Därutöver ger avslutande utbildning av minst ett års varaktighet 2 poäng för varje år. Ingen sökande kan få mer än 12 tilläggspoäng på detta sätt. Arbetslivserfarenheten ger 2 poäng för vart år under fem år. Dessutom kan hemarbete ge 2 poäng och likaså värnplikt. Totalt kan man få högst IO sådana tilläggspoäng. Utöver detta kan också individuella hänsyn tas till bl.a. sociala svårigheter.

Anmälningstider är lokalt fastställda. Anmälningstiden för Norges

tekniska högskola utgår den l juni för sökande med äldre betyg och den 25 juni för sökande med avgångsbetyg från samma år de söker. För universitetet i Tromsö utgår tiden för ansökan till höstterminen den l juli, men den som önskar tillgodoräkna sig tilläggspoäng av något slag skall anmäla sig senast den l maj och får komplettera med studentbetyg (motsvarande) i efterhand. Antagningsbesked inför höstterminen meddelas i regel de sökande den första veckan i augusti. Man kan söka till flera universitet eller högskolor och fakulteter samtidigt och bli antagen på flera ställen. Antalet sökande som tilldelas plats grundas på tidigare erfarenhet av det bortfall som brukar ske. Vissa högskolor har också ett kvoteringssystem för att gynna det egna upptagningsområdet. Vid medicinarutbildningen i Tromsö tilldelas hälften av platserna sökande från Nordnorge. Komplettering för att höja gymnasiebetygen är tillåten. Sålunda förekommer att de studerande repeterar sista årskursen, eller delar därav, för att höja sina betyg. För antagning till läkarutbildningen tillämpas särskilda regler, bl.a. beroende på den hårda konkurrensen. Reglerna varierar något mellan Oslo, Bergen och Tromsö. Fr.o.m. år 1985 tillämpas delvis nya regler, som i huvuddrag innebär följande:

SOU l985z57 Bilaga 4 355

Urvalet sker i två grupper l Skolepoäng (max 6.0) och tilläggspoäng 2 Speciell värdering.

statsmakterna fastställer ovanstående urvalskriterier, varefter resp. universitet beslutar om gruppernas storlek och

poängsfáttning.

S kolepoängen

Skolepoängen består av ett oviktat medelvärde av betygen från gymnasiet (max 6.0). Det är tillåtet att konkurrenskomplettera, dvs. alla ämnesbetyg i avgångsbetyget får förbättras genom att eleven går upp i särskild prövning (motsvarande). Formellt får varje ämnesbetyg förbättras bara en gång, vilket dock har visat sig svårt att kontrollera.

Möjligheten till konkurrenskomplettering har på grund av den hårda

konkurrenssituationen medfört att en mycket stor andel av de antagna har läst om något ämne. Omkring 90 procent av de antagna i Tromsö har läst om minst ett ämne. l Oslo har nästan alla läst om minst ett ämne och nästan hälften av de antagna har gått ett helt extra år på en privat gymnasieskola i Oslo och därefter tenterat om alla ämnen i examen (enligt en opublicerad undersökning utförd av studentkåren i Oslo).

Tilläggspoäng

Tilläggspoäng, som adderas till skolepoängen, ges för arbetslivserfarenhet eller för högre studier”. Tidigare har vårdarbete värderats högre än annan arbetslivserfarenhet men med hänvisning till svårigheterna för studenterna att få arbete inom sjukvården och därmed sammanhängande risker för social snedrekrytering kommer man fr.o.m. 1985 inte längre att värdera vårdarbete högre än annat arbete. Poäng ges med 0.1 - 0.2 per år. Maximalt 0.2 - 0.4 poäng (olika för olika universitet), alltså en måttlig värdering jämfört med svenska förhållanden.

Antagning till i Storbritannien högre utbildning

Det engelska skolsystemet präglas av uppdelningen på många olika privata skolor samt ett allmänt skolsystem med flera typer av gymnasial utbildning. I samarbete med universiteten administreras två examinationssystem som syftar till en enhetlig examination som avslutning på det

starkt varierande skolsystemet. The General Certificate of Education

(GCE) kan avläggas på två nivåer, s.k. O-level vid 16 år och s.k. A-level

vid 18 år. The Certifcate of Secondary Education (CSE) är en allmän

avgångsexamen för gymnasial utbildning. Även det engelska universitets- och högskolesystemet är mångformigt med dels självständiga, statsfinansierade universitet, dels lärarutbildningsanstalter och s.k. polytechnics med en lokal förankring. Karakteristiskt för det engelska högskolesystemet är bl.a. den höga andelen unga

356 Bilaga 4

nybörjare (78 procent var under 21 år läsåret 1982/83). Andelen av alla ungdomar som börjar högskoleutbildning är, i jämförelse med andra industriländer, förhållandevis låg (ca 13 procent). Selektionen sker främst inom skolväsendet, medan selektionen vid övergången till högskolestudier är mindre framträdande (flertalet behöriga sökande kan beredas plats). En växande andel ungdomar uppnår emellertid behörighet för högskolestudier. För behörighet för universitetsutbildning krävs att man i gymnasial utbildning i minst två ämnen uppnått s.k. A-level. Studerande som är minst 23 år bedöms dock efter delvis andra regler. Äldre studerande antas emellertid främst vid polytechnics. För varje högskoleutbildning finns särskilda behörighetskrav, vilka som regel anges i form av krav på O-level och A-level i olika ämnen. Varje engelskt universitet, college och motsvarande fastställer självt sina behörighetskrav och sina urvalskriterier och gör självt sitt urval av sökande. Behörighetskraven är som regel uttryckta i A- och O-leveltermer. Vid urvalet till universiteten använder man sig i allmänhet av följande kriterier (deras inbördes vikt varierar starkt mellan olika universitet). Cl Betyg från GCE A-level De flesta elever tar betyg i bara två eller tre ämnen. Betygen ges i skalan A-E. Jämfört med våra gymnasiebetyg som oftast ges i tolv eller flera ämnen blir variationsvidden liten och betygens användbarhet i urvalet därmed begränsad. El Omdöme från skolan. Rektor eller lärare vid den avlämnande skolan avger ett omdöme om elevens studieprestationer och studieprognos, som bifogas ansökan. EI Intervju. Användningen av intervjuer är mycket omfattande. Deras utformning skiftar mellan olika universitet/institutioner/intervjuare. Cl inträdesprov. Särskilda inträdesprov används i Oxford och Cambridge. Dessa är utformade som kunskapsprov i olika ämnen starkt påminnande om de svenska studentexamensproven. El Tester. Olika typer av tester, främst inriktade på studiefärdigheter, används vid vissa universitet, men i begränsad omfattning.

Ett uttryck för universitetens autonoma ställning är att de själva väljer sina studerande. BLa. som en följd härav finns ingen rätt att överklaga beslut över antagning. Den grundläggande synen på antagningen kan sägas innebära att det inte är en rättighet utan en förmån att bli antagen vid ett engelskt universitet. Ansökan lämnas vanligen innan den sökande avslutat den gymnasiala utbildningen och därmed uppnått behörighet. Universitetet eller motsvarande granskning utifrån omdömen från skolan och gör en första kallar därefter sökande till intervjuer. De sökande kan antingen antas direkt eller antas under förutsättning av att den sökande senare uppnår visst resultat på A-level-proven. Problem på 1950-talet med att de duktigaste studerande samtidigt antogs till flera universitet ledde till att universiteten år 1961 gemensamt startade The Universities Central Council on Admissions (UCCA). Detta fick ett samordningsansvar för antagningen, medan universiteten själva fortfarande svarar för själva antagningen. Bl.a. polytechnics ingår

SOU l985z57 Bilaga 4 357

inte i UCCA- systemet, varför man nu diskuterar en liknande samordning även för högskoleutbildning vid sidan av universiteten. Anmälan till universiteten måste lämnas på hösten året före studiernas början. Sista anmälningsdag är den l5 december; för Oxford och Cambridge redan den 15 oktober. UCCA tillhandahåller ansökningsformulär, men detaljinformation om olika utbildningar måste den sökande rekvirera från resp. universitet. Ansökan får uppta högst fem sökalternativ. Till ansökan hör ett konfidentiellt studieomdöme som rektor sänder direkt till UCCA och som den sökande inte har rätt att få del av. UCCA översänder kopior av ansökan till de universitet som ansökan avser. Därefter vidtar universitetens arbete med antagningen. Man granskar ansökan, tar del av det konfidentiella studieomdömet och kallar oftast den sökande till personlig intervju. I en del fall förekommer även tester. Oxford och Cambridge har en särskild inträdesexamen för sina sökande. Universitetens problem är att i denna fas av antagningsproceduren, när de flesta sökande ännu inte avlagt sin A-level-examen och dessutom sökt flera alternativ, erbjuda platser till ett lagom antal sökande. Det gäller att fylla alla platser, att varken överskrida eller underskrida uppsatta planeringstal. Detta underlättas av att sökandemönstret är tämligen lika från år till år. En begränsad del av de sökande får redan tidigt under vintern ett definitivt erbjudande om plats, men flertalet sökande får ett ”villkorligt” erbjudande, dvs. erbjuds plats under förutsättning att i examen ha uppnått viss nivå. Ett antal sökande får redan tidigt ett definitivt avslag på sin ansökan. Den sökande som får ett erbjudande om plats, vare sig detta är ”villkorligt” eller ”ovillkorligt”, måste inom två veckor besvara detta. Han kan då definitivt acceptera ett erbjudande och tills vidare acceptera ett annat. Samtidigt får han inte hålla mer än två erbjudna platser. Får han ett tredje erbjudande - han harju haft fem sökmöjligheter - måste han välja och tacka nej till ett av erbjudandena och eventuellt ändra sina prioriteringar. Ett stort antal sökande får inga erbjudanden alls, samtidigt som andra sökanden får fler erbjudanden. I praktiken innebär detta att det kan bli tomma platser när sökande tackat nej till erbjudanden. Underjanuari maj pågår därför en fortlöpande antagning (continuing application procedure, CAP). UCCA ger sökande som inte erbjudits någon plats möjlighet att söka ytterligare alternativ och försöker genom kontakter med universiteten sammanföra sökande med de universitet som nu kan ta emot ytterligare sökande. I augusti föreligger examensresultaten. Dessa översänds omgående till UCCA, som t.0.m. får resultaten några dagar före de examinerade. Därför kan UCCA skicka slutgiltigt erbjudande om utbildningsplats till de sökande samtidigt som dessa får resultatet av GCE från sin skola. Nu måste de sökande definitivt bestämma sig. Sedan alla som har erbjudits plats har svarat vidtar den sista fasen i antagningsproceduren, s.k. clearing. Denna sker under september månad och är öppen för alla sökande som inte har fått plats. De sökande får detaljerade instruktioner från UCCA om hur de skall förfara om de vill

358 Bilaga 4

delta i denna clearing. Syftet är att fylla vakanta platser. lnför höstterminen 1983 deltog ca 29 000 sökande (av ursprungligen ca l73 000 sökande) i clearing till ca 6000 tomma platser (av totalt ca 75 000 tillgängliga platser). De sista sökande via clearing tas ofta inte in förrän sent i september. Samtidigt börjar anmälningar för kommande läsår strömma in. UCCA:s arbete är delvis datoriserat. Man bygger upp en databas med vissa uppgifter om den sökande som framför allt skall ge möjlighet att följa den sökande genom antagningsproceduren. Med datorns hjälp överför man beslut och information mellan universitet, sökande och UCCA. Bl.a. skickas varje år ca 1,5 miljoner brev till sökande med meddelanden om platserbjudande, beslut, ansökans status etc. På terminaleri UCCA:s kontor kan man snabbt få fram de aktuella uppgifterna om en sökandes ställning, vilket bl.a. underlättar arbetet under clearing-perioden i september. Under år |984 utvecklades ett s.k. on line med universiteten system som bl.a. skall ge dem tillgång till UCCA:s databas och ökade möjligheter att snabbt överföra information om sökande mellan UCCA och universiteten (UCCA:s databas innehåller inte några uppgifter om sökandes utbildningsbakgrund eller andra liknande uppgifter). UCCA publicerar varje är statistik över sin verksamhet. Sedan 1968 har UCCA fått ett vidare ansvar för statistikuppgifter. UCCA har ett heltäckande register över studerande och anställda vid universiteten. En gång om året lämnar universiteten uppgifter om bl.a. studieresultat till UCCA. UCCA har ca 100 fast anställda och 30 personer tillfälligt anställda vid arbetstoppar. För att finansiera UCCA:s verksamhet måste varje sökande betala en anmälningsavgift om 4 pund. Detta täcker ca en tredjedel av kostnaderna. Resten finansieras av de enskilda universiteten.

sou 1985:57 359

5 Bilaga

Förslag till ny lydelse av 5 kap.

högskoleförordningen

m.m.

5 kap. Tillträde till

grundläggande högskoleutbildning

Allmänna föreskrifter

l §. Enligt 10 § högskolelagen (1977:218) har den som uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor rätt att bli antagen som studerande i grundläggande högskoleutbildning, om inte annat följer av l. sådant beslut enligt 1l § första stycket högskolelagen i vilket riksdagen bestämmer hur många studerande som högst får antas till viss grundläggande högskoleutbildning, 2. sådan föreskrift enligt 11 § andra stycket högskolelagen, som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser, och som avser begränsning av antalet studerande vid annan grundläggande högskoleutbildning än som avses under 1, 3. sådan föreskrift enligt 12 § högskolelagen, som meddelas av regeringen och som avser antagning som studerande av sådan utlänning, som inte är bosatt i landet eller som har bosatt sig här i huvudsakligt syfte att få utbildning, 4. sådan föreskrift enligt 13 § högskolelagen, som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser, och som avser företrädet mellan sökande när plats inte finns för alla sökande till viss grundläggande högskoleutbildning.

2 §. Sådana föreskrifter om behörighetsvillkor som avses i 10 § högskolelagen (1977:218) finns nedan i 12-22, 43, 47 och 49 §§ i detta kapitel.

3 §. Sådant beslut enligt 11 § första stycket högskolelagen (1977:218) i vilket riksdagen bestämmer hur många studerande som högst får antas till viss grundläggande högskoleutbildning meddelas särskilt.

Ändrad paragrafnumrering i förhållande till nuvarande 5 kap.

360 Bilaga 5

4 §. Sådana föreskrifter enligt ll § andra stycket högskolelagen (1977:218) som avser begränsning av antalet studerande vid grundläggande högskoleutbildning får meddelas av styrelsen för utbildningen.

5 §. Som sådana föreskrifter av regeringen enligt 12 § högskolelagen (1977:218) som avser antagning som studerande av utlänning som inte är bosatt i landet eller som har bosatt sig här i huvudsakligt syfte att få utbildning skall gälla vad som föreskrives om övriga sökande enligt detta kapitel med de avvikelser som framgår av förordningen (1985:682) om antagning av utomnordiska gäststuderande och invandrarstuderande till grundläggande högskoleutbildning m.m.

6 §. Föreskrifter av regeringen om urval enligt 13 § första stycket högskolelagen (1977:218) finns nedan i 23-42 §§ samt 44- 48 §§ i detta kapitel. Föreskrifter av regeringen om urval enligt 13 § andra stycket högskolelagen finns nedan i 49 § i detta kapitel.

7 §. Föreskrifterna nedan i detta kapitel gäller inte tillträde till grundläggande högskoleutbildning som enligt föreskrifter av regeringen meddelas försöksvis. I fråga om tillträde till sådan utbildning meddelas särskilda föreskrifter av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

8 §. När studerande antas till grundläggande högskoleutbildning skall antagningen avse l. en allmän utbildningslinje, . en lokal utbildningslinje,

mpwm

. en individuell utbildningslinje, en enstaka kurs eller . en påbyggnadslinje. Sökande får vid ett och samma tillfälle antas till enstaka kurser motsvarande högst 30 poäng per termin eller högst 60 poäng per läsår. Om särskilda skäl föreligger får viss sökande antas till utbildning av större omfattning.

9 §. Villkor för behörighet att antas till en utbildning som avses i 8 § första stycket omfattar dels villkor för allmän behörighet, dels villkor för särskild behörighet.

10 §. Om särskilda skäl föreligger, får antagningsmyndigheten föreskriva att visst behörighetsvillkor inte skall gälla vid antagning av studerande till viss utbildning som avses i 8 § första stycket. Om särskilda skäl föreligger, får antagningsmyndigheten medge viss sökande befrielse f rån ett eller flera behörighetsvillkor.

Om behörighet och urval till grundläggande högskoleutbildning

som avses i 11 §

11 §. l 12-22 §§ meddelas föreskrifter om behörighet att antas till l. en allmän utbildningslinje, som anges i bilaga 5, kolumn l,

SOU [985257 5 36l

Bifaga

2. en lokal utbildningslinje som inte avses i 3 kap 25 a §, 3. en individuell utbildningslinje eller 4. en enstaka kurs med undantag för en sådan enstaka kurs som motsvarar en kurs inom en allmän utbildningslinje som anges i bilaga 5, kolumn 2 eller 3 och en sådan enstaka kurs som anges i 49 §.

Villkor för allmän behörighet

12 §. Allmän behörighet att antas till utbildning som avses i ll § har den som uppfyller de villkor som anges i följande fyra punkter, nämligen l. att han i gymnasieskolan har gått igenom en tvåårig linje eller en treårig linje eller de tre första årskurserna av den fyraåriga tekniska linjen eller sådan specialkurs som avses i andra stycket, 2. att han därvid har följt en sådan fullständig studiekurs som avses i 8 kap. 4 § skolförordningen, 3. att han fått betyg i alla de ämnen i den fullständiga studiekursen i vilka betyg sätts, 4. att han har kunskaper i svenska och engelska som motsvarar två årskurser på tvåårig linje i gymnasieskolan med lägst betyget 3 i varje ämne. Genomgång av en specialkurs som bygger direkt på grundskolan tillgodoräknas, om den är minst tvåårig. En specialkurs, som bygger på

högre utbildning än grundskolan eller på praktik efter genomgången

grundskola, skall tillgodoräknas, om genomgång av specialkursen leder fram till samma allmänna förutsättningar att tillgodogöra sig grundläg-

gande högskoleutbildning som genomgång av en minst tvåårig linje i

gymnasieskolan. Föreskrifter om vilka specialkurser som uppfyller detta krav meddelas av skolöverstyrelsen.

13 §. Allmän behörighet har även den som l. har sådana betyg enligt föreskrifterna om prövning i gymnasieskolan som visar att han har den utbildning som fordras för allmän behörighet enligt 12 §, 2. har avgångsbetyg 2 eller 3 enligt föreskrifterna om kommunal och statlig vuxenutbildning eller 3. har annan utbildning inom gymnasieskolan, kommunal och statlig vuxenutbildning, folkhögskola eller annan nuvarande eller tidigare svensk skola eller läroanstalt, om utbildningen är i huvudsak av samma slag och omfattning som den utbildning som fordras för allmän behörighet enligt l2 §. Närmare föreskrifter om vilken utbildning som ger allmän behörighet enligt första stycket 3 meddelas av skolöverstyrelsen och universitetsoch högskoleämbetet i samråd.

14 §. Allmän behörighet har även den som uppfyller de villkor som anges i följande fyra punkter, nämligen l. att han fyller 25 år senast under det kalenderår då den utbildning, som han önskar gå igenom, börjar, 2. att han har varit yrkesverksam minst fyra år före det kalenderhalvår

362 5

Bilaga

då utbildningen börjar eller på annat sätt har förvärvat motsvarande erfarenhet, 3. att han har kunskaper i svenska och engelska som motsvarar två årskurser på tvåårig linje i gymnasieskolan med lägst betyget 3 i varje ämne, 4. att han är svensk medborgare eller om han inte är svensk medbori Sverige och har bosatt sig här huvudsakligen i gare att han är bosatt annat syfte än att studera här. Verksamhet enligt första stycket 2 skall avse en eller flera perioder om vardera minst tre månader. Varje sådan period skall omfatta sysselsättning som uppgår till minst fyrtio procent av heltid samt avse samma anställning eller verksamhet. Verksamhet som en studerande i gymnasieskolan eller i motsvarande skola under terminstid har utövat vid sidan av sina studier får inte tillgodoräknas som yrkesverksamhet. Detta gäller dock inte verksamhet som har utövats vid sidan av studier inom folkhögskolan eller inom statlig eller kommunal vuxenutbildning. Vid tillämpningen av lO § första stycket får antagningsmyndigheten föreskriva att kravet på kunskaper i engelska enligt första stycket 3 ej skall gälla för personer som uppfyller villkoren enligt första stycket l och 2 eller att kravet för sådana personer skall avse endast kunskaper som motsvarar en slutförd lärokurs om minst en årskurs på någon linje i gymnasieskolan. För att allmän behörighet enligt denna paragraf skall tillkomma den som har annat modersmål än svenska, danska, norska, isländska eller färöiska krävs, utöver vad som följer av första och tredje styckena, att han har sådana kunskaper i svenska som anges i föreskrifter av universitets- och högskoleämbetet.

har även den som uppfyller de villkor som 15 §. Allmän behörighet anges i följande tre punkter, nämligen l. att han utom resultat har slutfört en utbild- Sverige med godkänt är av samma slag och omfattning som den utbildning som i huvudsak ning som fordras för allmän behörighet enligt 12 §, eller att han på annan att bedriva högskolestudier eller motsvarande studier grund är behörig i det land, där han gått igenom sin skolutbildning, 2. att han har kunskaper i engelska som motsvarar två årskurser på tvåårig linje i gymnasieskolan med lägst betyget 3, 3. att han har de kunskaper i övrigt som avses i andra resp. tredje stycket. danska isländska eller färöiska som Den som har svenska, , norska, modersmål skall antingen i sista årskursen av den utbildning som avses i första stycket ha fått betyg i det språk som har använts vid denna utbildning eller i svenska som motsvarar slutförd lärokurs om ha kunskaper minst två årskurser på någon linje i gymnasieskolan med lägst betyget 3. Den som har annat modersmål än svenska, danska, norska, isländska eller färöiska skall ha sådana kunskaper i svenska som anges i föreskrif-

ter av universitets- och högskoleämbetet.

Bilaga 5 363

I 4 § förordningen (1985:652) om antagning av utomnordiska gäststuderande och invandrarstuderande till grundläggande högskoleutbildning m.m. finns föreskrifter om undantag från kravet i på kunskaper engelska.

16 §. Föreskrifter om vilken utbildning i svenska och engelska inom annan utbildning i gymnasieskolan eller inom en annan nuvarande eller tidigare svensk skola eller läroanstalt än gymnasieskolan som skall anses ge de kunskaper i de ämnen som enligt 12-15 §§ krävs för allmän behörighet meddelas av skolöverstyrelsen och universitets- och högskoleämbetet i samråd.

17 §. Antagningsmyndigheten skall godta praktisk erfarenhet och annan utbildning än utbildning vid de skolor och läroanstalter, som uttryckligen anges i denna förordning eller i föreskrift som meddelas med stöd av förordningen, som visar att en viss sökande har de kunskaper i svenska och engelska som fordras för allmän behörighet.

Villkor för särskild behörighet

18 §. Föreskrifter med villkor för särskild behörighet att antas till utbildning som avses i l l § skall meddelas i utbildningsplan och kursplan, om inte regeringen föreskriver annat.

19 §. Föreskrift med villkor för särskild behörighet som meddelas med stöd av 18 § skall avse krav på sådana förkunskaperi ämne eller ämnen som fordras för att de studerande skall kunna tillgodogöra sig utbildningen samt de andra villkor som betingas av utbildningen. Om särskilda skäl föreligger får krav eller villkor uppställas som avser kunskaper, färdigheter eller egenskaper av betydelse för verksamhet inom det yrkesområde som utbildningen förbereder för.

20 §. När en myndighet i utbildningsplan eller kursplan föreskriver krav på förkunskaper i ämne, skall kravet utformas som krav på sådana kunskaper i ämnet som motsvarar en eller flera årskurser linje på någon i gymnasieskolan. Om särskilda skäl föranleder krav på ytterligare utbildning i ämnet, får dock krav på sådan utbildning i ämnet föreskrivas. Krav som avser kunskaper i ämne eller ämnen motsvarande en eller flera årskurser i gymnasieskolan skall utformas som krav på lägst betyget 3 i ämnet eller i vart och ett av ämnena från gymnasieskolan. Om synnerliga skäl föreligger får i utbildningsplan eller kursplan föreskrivas krav på högre betyg. Sätts betyg i ämne eller ämnen som avses i tredje stycket enligt en annan betygsskala än skalan l-5 omräknas ett sådant betyg till skalan l-5 enligt föreskrifter som meddelas av skolöverstyrelsen och universitetsoch högskoleämbetet i samråd.

21 §. När en myndighet enligt 20 § föreskriver krav på kunskaperi ämne som motsvarar en eller flera årskurser på någon linje i gymnasieskolan

364 5

Bilaga

skall den i utbildningsplanen eller kursplanen ange att kravet kan uppfyllas även av från annan nuvarande eller tidigare svensk den som har kunskaper skola eller läroanstalt enligt de föreskrifter som skolöverstyrelsen och universitets- och högskoleämbetet meddelar i samråd eller den som inom eller utom landet har förvärvat motsvarande kunskaper eller erfarenheter.

22 §. Antagningsmyndigheten skall godta praktisk erfarenhet och anän utbildning vid de skolor och läroanstalter, som utnan utbildning eller i föreskrift som meddelas med tryckligen anges i denna förordning stöd av förordningen, som visar att en viss sökande har de förkunskaper som fordras för särskild behörighet.

Urval till allmänna och lokala utbildningslinjer

23 §. l 24-37 §§ meddelas sådana föreskrifter om urval enligt 13 § hög- (1977:218) som kan behövas vid antagning av studerande till skolelagen en allmän utbildningslinje, som anges i bilaga 5 kolumn 4 samt till en lokal utbildningslinje. Den myndighet som fastställer utbildningsplan meddelar särskilda föreskrifter om det urval som enligt l3 § högskolelagen kan behövas vid antagning av studerande till en allmän utbildningslinje som anges i bilaga 5 kolumn 5.

24 §. Om inte annat följer av 27-28 §§ fördelas utbildningsplatserna genom dels ett urval på grundval av betyg (betygsurval), dels ett urval på grundval av sådant prov, som avses i 29 § andra stycket, och arbetslivserfarenhet (provurval).

25 §. Vid urvalet enligt 24 § deltar behöriga sökande enligt följande, nämligen i betygsurvalet: Behöriga sökande som har gått igenom en treårig linje eller de tre första årskurserna av den fyraåriga tekniska linjen i gymnasieskolan. Andra behöriga sökande som har betyg över motsvarande utbildning. Behöriga sökande som har gått igenom en tvåårig linje i gymnasieskolan eller en sådan specialkurs i gymnasieskolan som avses i 12 § andra stycket. Andra behöriga sökande som har betyg över motsvarande svensk utbildning; i provurvalet: Samtliga behöriga sökande som har genomgått ett sådant prov som avses i 29 § andra stycket med lägst poängtalet 0,1. Behöriga sökande enligt 12 § får delta i provurvalet tidigast ett år efter det att den behörighetsgivande utbildningen avslutats.

26 §. Den myndighet som fastställer utbildningsplan för en viss utbildningslinje bestämmer fördelningen av utbildningsplatserna mellan be-

5 365

Bilaga

tygsurvalet och provurvalet. Härvid skall lägst en tredjedel av platserna tillsättas genom betygsurvalet resp. provurvalet. Om synnerliga skäl föreligger får dock en annan fördelning av platserna göras. I betygsurvalet fördelas utbildningsplatserna i förhållande till antalet behöriga sökande som har gått igenom en treårig linje eller de tre första årskurserna av den fyraåriga tekniska linjen eller har betyg över motsvarande utbildning och de sökande som gått igenom en tvåårig linje i gymnasieskolan eller en sådan specialkurs i gymnasieskolan som avses i l2 § andra stycket eller har betyg över motsvarande utbildning. I provurvalet ingår inte de sökande som erhållit utbildningsplatser i betygsurvalet.

27 §. Den myndighet som fastställer utbildningsplan får föreskriva att till högst en tredjedel av platserna på en linje får antas sökande efter särskilt urvalsförfarande. Närmare föreskrifter meddelas i utbildningsplanen.

28 §. Antagningsmyndigheten får anta behöriga sökande efter en fri prövning. Vid denna prövning skall hänsyn tas till sådana omständigheter som inte kan beaktas vid betygsurvalet resp. provurvalet, men som kan utgöra grund för att den sökande skall antas. Vid prövningen skall beaktas sökandes kunskaper, erfarenheter eller andra särskilda förutsättningar av betydelse för den sökta utbildningen. Särskild hänsyn skall tas till handikappade. Behöriga sökande med utländsk utbildning enligt 15 § deltar alltid i prövningen. Antagningsmyndigheten bestämmer hur många utbildningsplatser vid en viss linje på en ort som skall tillsättas med tillämpning av denna paragraf. Detta antal platser får överstiga femton procent av tillgängliga platser, endast om synnerliga skäl föreligger.

29 §. Företrädet mellan de sökande som deltar i betygsurvalet bestäms efter ett jämförelsetal som utgörs av sökandes poäng för betyg. Företrädet mellan de sökande som deltar i provurvalet bestäms av ett jämförelsetal som består av summan av sökandes poäng för sådant prov som har fastställts av universitets- och högskoleämbetet för användning i samband med urval till grundläggande högskoleutbildning (högskoleprovet) samt sökandes poäng för arbetslivserfarenhet.

30 §. Har två eller flera sökande till en utbildningslinje som avses i ll § vid viss läroanstalt samma jämfönlsetal och kan inte samtliga dessa sökande beredas plats, bestäms företrädet mellan dem på följande sätt. Om ettdera könet utgör en andel av de sökande till utbildningen som är mindre än 30 procent (underrepresenterat kön) skall i första hand antas sökande som tillhör detta kön. Högst hälften av utbildningsplatserna får tillsättas på detta sätt. Om de sökande inte kan särskiljas med tillämpning av föreskrifterna i andra stycket, antas de efter lottning.

366 Bilaga 5

31 §. Alla poängtal anges med en decimal. Om den andra decimalen är fem eller högre skall den första decimalen höjas till närmast högre tal.

32 §. Om inte annat följer av andra eller tredje stycket eller av 33 §, utgöres poängen för betyg av medelvärdet av de betyg som ingår i sökandes avgångsbetyg från sådan studieväg i gymnasieskolan som avses i 12 § eller medelvärdet av de betyg som avses i 13 § första stycket l och 2 eller medelvärdet av de betyg som avser utbildning enligt 13 § första stycket 3 och som ger allmän behörighet. Betyg i frivilligt ämne inom ramen för utökad studiekurs i gymnasieskolan eller motsvarande tidigare skolform medräknas vid bestämmande av medelvärdet endast om ämnet krävs för särskild behörighet och endast om betyget är högre än medelvärdet av de betyg i avgångsbetyget som avser obligatoriska ämnen. Om en sökande har fler än tio betyg som skall medräknas enligt första och andra styckena skall medelvärdet bestämmas utan att hänsyn tas till de två lägsta betygen i ämnen som inte krävs för särskild behörighet. Betyg i ämnena svenska, engelska och matematik skall dock alltid medräknas i den mån de ingår i avgångsbetyget. Vid bestämmande av poängen för betyg enligt första stycket skall även medräknas betyget i sådant ämne som har kompletterats för behörighet, om detta är lägre än medelvärdet av de betyg som skall medräknas enligt första-tredje styckena. Betyg som har satts enligt annan betygsskala än skalan 1-5 omräknas enligt föreskrifter som meddelas av skolöverstyrelsen och universitets- och högskoleämbetet i samråd.

33 §. Myndighet som fastställer utbildningsplan får besluta att betyg i visst ämne eller vissa ämnen skall ges vikten 3 vid beräkning av betygsmedelvärdet enligt 32 §. Närmare föreskrifter om detta meddelas i utbildningsplanen.

34 §. Poäng för sådant prov som avses i 29 § bestäms till högst 2,0 poäng enligt de närmare föreskrifter som universitets- och högskoleämbetet meddelar.

35 §. Poäng ges för arbetslivserfarenhet som har förvärvats genom följande slag av verksamhet, nämligen l. arbete i en eller flera anställningar, 2. arbete i eget företag, 3. arbete i eget hem med vård av barn under tio år, 4. arbete i eget hem med vård av en eller flera personer som på grund av sjukdom, ålder eller handikapp är i behov av särskild omvårdnad samt 5. värnpliktstjänstgöring, militär grundutbildning för kvinnor och vapenfri tjänst. Sådant arbete som avses i första stycket 4 får även tillgodoräknas om det utförs i den eller de vårdades hem.

36 §. När företräde bestäms mellan de sökande som deltar i provurvalet ges sökande poäng för den arbetslivserfarenhet, som han har förvärvat

Bilaga 5 367

efter det att han fyllt 16 år, enligt vad som föreskrivs nedan i denna paragraf. För att sökande skall ges poäng för sådan arbetslivserfarenhet som avser verksamhet enligt 35 § fordras att verksamheten avser en eller flera perioder om vardera minst tre månader. Varje sådan period skall omfatta sysselsättning som uppgår till minst fyrtio procent av heltid samt avse samma anställning eller verksamhet. Vid tillämpningen av andra stycket medräknas inte tid för sådan verksamhet som en sökande har bedrivit under terminstid såvitt avser studier i gymnasieskolan eller i motsvarande skola. Den verksamhet som en sökande har bedrivit vid sidan av studier inom folkhögskolan eller inom statlig eller kommunal vuxenutbildning får dock medräknas.

37 §. En sökandes poäng för sådan arbetslivserfarenhet som avser verksamhet enligt 35 § bestäms med utgångspunkt i den tid för vilken sökanden skall ges poäng enligt 36 §. För de första 15 månaderna ges 0,5 poäng. För sammanlagt sju års arbetslivserfarenhet ges sökande 1,0 poäng. Inom ramen för den tid för vilken sökanden ges poäng enligt andra stycket kan sökanden som meddelas enligt föreskrifter i utbildningsplanen för en utbildningslinje ges tilläggspoäng med 0,1 poäng för tid, som uppgår till minst sex månader, för arbetslivserfarenhet som är av särskild betydelse för studierna på linjen. som fastställer Myndighet utbildningsplan får för viss utbildningslinje föreskriva att poäng för arbetslivserfarenhet enligt andra stycket ges endast under förutsättning av att viss del av arbetslivserfarenheten avser verksamhet av särskild betydelse för studierna på linjen.

Urval till enstaka kurs

38 §. l 39-42 §§ meddelas sådana föreskrifter om urval enligt 13 § högskolelagen (1977:218) som kan behövas vid antagning av studerande till en enstaka kurs med undantag för en sådan enstaka kurs som motsvarar en kurs inom allmän utbildningslinje som anges i bilaga 5 kolumn 2 eller 3 och sådan enstaka kurs som anges i 49 §.

39 §. Om inte annat följer av 42§ görs urvalet till utbildningsplatser enligt en eller flera av följande urvalsgrunder:

l. längden av och innehållet i arbetslivserfarenhet, 2. poäng för betyg eller poäng för högskoleprovet och, om styrelsen för utbildningen så bestämmer, poäng för arbetslivserfarenhet, 3. innehållet i och omfattningen av högskoleutbildning.

40 §. Styrelsen för utbildningen bestämmer för varje kurs på grundval av kursens syfte vilken eller vilka av de i 39 § angivna urvalsgrunderna som skall tillämpas samt hur fördelningen av platser skall göras.

41 §. Om de sökande inte kan särskiljas enligt föreskrifterna i 39 § antas de sökande efter lottning.

368 Bilaga 5

42 §. Vid urval till enstaka kurs får antagningsmyndigheten till det antal som myndigheten bestämmer anta behöriga sökande efter en fri prövning. Vid denna prövning skall hänsyn tas till sådana omständigheter som inte kan beaktas vid tillämpningen av föreskrifterna i 39-41 §§, men som kan utgöra grund för att den sökande skall antas. Vid prövningen skall beaktas sökandes kunskaper, erfarenheter eller andra särskilda förutsättningar av betydelse för den sökta kursen. Särskild hänsyn skall tas till handikappade. Behöriga sökande med utländsk utbildning enligt 15 § deltar alltid i prövningen.

Om behörighet och urval till grundläggande högskoleutbildning

som avses i 43 §

Villkor för behörighet att antas till allmän utbildningslinje och enstaka kurs

43 §. I fråga om de allmänna utbildningslinjer som anges i bilaga 5 kolumn 2 meddelas föreskrifter om behörighet av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. Sådan myndighet har härvid att utgå från de regler om behörighet som omedelbart före den 1 juli 1977 gällde för motsvarande utbildning, i den mån annat inte följer av föreskrift som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser. I fråga om enstaka kurs som svarar mot kurs inom allmän utbildningslinje, som anges i bilaga 5 kolumn 2 skall föreskrifterna i första stycket äga motsvarande tillämpning.

Urval till allmänna utbildningslinjer

44 §. l fråga om allmän utbildningslinje som avses i 43 § och för vilken inte gäller krav på högre skolunderbyggnad än grundskolan meddelar regeringen särskilda föreskrifter om urval.

45 §. l fråga om allmän utbildningslinje som avses i 43 § och för vilken gäller krav på högre skolunderbyggnad än grundskola meddelas föreskrifter om urval av den eller de myndigheter som fastställer utbildningsplanen.

Urval till enstaka kurs

46 §. l fråga om urval till sådan enstaka kurs som motsvarar kurs inom allmän utbildningslinje som avses i 43 § äger föreskrifterna i 39-42 §§ motsvarande tillämpning.

Om behörighet och urval till grundläggande högskoleutbildning

som avses i 47 §.

47 §. Om behörighet att antas till allmän utbildningslinje som avses i bilaga 5 kolumn 3 samt om urval till sådan linje meddelas föreskrifter av myndighet som fastställer utbildningsplanen.

Bilaga 5 369

ifråga om enstaka kurs som svarar mot kurs inom allmän utbildningslinje, som anges i bilaga 5 kolumn 3 skall föreskrifterna i första stycket tillämpas.

Om behörighet och urval till påbyggnadslinje samt lokal utbildningslinje som avses i 3 kap. 25 a §

48 §. Om behörighet att antas till påbyggnadslinje samt lokal utbildningslinje som avses i 3 kap. 25 a § samt om urval till sådan linje meddelas föreskrifter i utbildningsplan, om inte regeringen föreskriver annat

Om behörighet och urval till enstaka kurs som avses i 49 §

49 §. Om behörighet att antas till enstaka kurs för fortbildning eller vidareutbildning av personal inom skolväsendet meddelas föreskrifter av den myndighet som fastställer kursplanen. Om urval till sådan kurs meddelas föreskrifter av universitets- och högskoleämbetet.

Antagningsförfarandet

50 §. Den som vill delta i grundläggande högskoleutbildning skall anmäla detta till den myndighet som enligt 53-55 §§ avgör fråga om antagning till utbildningen inom den tid och i den ordning som universitetsoch högskoleämbetet eller, efter ämbetets bemyndigande, antagningsmyndigheten föreskriver. Antagningsmyndighet får anta behörig sökande som har anmält sig för sent, om särskilda skäl föreligger.

51 §. Styrelsen för utbildningen får för viss enstaka kurs besluta att samtliga sökande eller sökande med viss bakgrund helt eller delvis själva har att pröva om de uppfyller kraven på kunskaper i svenska och engelska för allmän behörighet samt villkoren för särskild behörighet att antas till kursen. Sökande som avses i första stycket skall ha svenska som modersmål för att få pröva om de uppfyller kraven på kunskaper i svenska.

52 §. Antagning till grundläggande högskoleutbildning görs i två steg, nämligen l. behörighetsprövning, 2. urval och tilldelning av utbildningsplats. Antagningsmyndigheten meddelar skilda beslut enligt punkterna l och 2.

53 §. Fråga om antagning avgöres i fråga om allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer l. för de allmänna utbildningslinjer som anges i bilaga 5 kolumn 5 samt för de påbyggnadslinjer som regeringen föreskriver särskilt av universitets- och högskoleämbetet eller, efter dess bemyndigande, av

24-Tillträde till högskolan

370 Bilaga 5

styrelsen för utbildningen eller det organ som styrelsen utser, 2. för allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer i kommunal högskoleutbildning inom sektorn för utbildning för vårdyrken och för statlig sjukgymnastutbildning av Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning, 3. för allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer i övrigt i statlig högskoleutbildning av styrelsen för utbildningen eller det organ som styrelsen utser, 4. för allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer i övrigt i kommunal högskoleutbildning antingen av sådan intagningsnämnd som avses i 9 kap. 23 § skolförordningen (l97l 2235) eller av annan myndighet som styrelsen för utbildningen utser.

54 §. Frågor om antagning avgörs i fråga om lokala och individuella utbildningslinjer l. för lokala linjer i statlig högskoleutbildning av styrelsen för utbildningen eller om universitets- och högskoleämbetet efter framställning av styrelsen så medger, av ämbetet, 2. för lokala linjer i kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet av styrelsen för utbildningen eller, om Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning efter framställning av styrelsen så medger, av nämnden, 3. för lokala linjer i övrigt i kommunal högskoleutbildning av sådan intagningsnämnd som avses i 9 kap. 23 § skolförordningen (1971:235) eller av annan myndighet som styrelsen för utbildningen utser, 4. för individuella utbildningslinjer av styrelsen för utbildningen eller det organ som styrelsen utser.

55 §. Frågor om antagning avgörs i fråga om enstaka kurser l. för enstaka kurser i statlig högskoleutbildning och för enstaka kurser i kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet av styrelsen för utbildningen eller det organ som styrelsen utser, 2. för enstaka kurser i övrigt i kommunal högskoleutbildning av sådan intagningsnämnd som avses i 9 kap. 23 § skolförordningen (1971:235) eller av annan myndighet som styrelsen för utbildningen utser.

56 §. När sådan intagningsnämnd som avses i 9 kap. 23 § skolförordningen (1971:235) avgör frågor om antagning till grundläggande högskoleutbildning, skall i fråga om nämndens sammansättning gälla följande utöver vad som föreskrivs i skolförordningen, nämligen att i nämnden skall ingå l. högst tre lärare som tjänstgör inom grundläggande högskoleutbildmng, 2. högst två företrädare för de studerande om de studerande eller sammanslutning av de studerande som berörs begär det, 3. högst två företrädare för de anställda om arbetstagarorganisation som har en eller flera medlemmar bland den personal berörs begär

som

det.

Bilaga 5 371

De lärare som avses i första stycket skall utses av länsskolnämnden för högst tre år. Företrädare som avses i första stycket 2 utses för högst ett år av de studerande eller av den eller de sammanslutningar för studerande som berörs. Företrädare som avses i första stycket 3 utses av länsskolnämnden efter förslag av den eller de arbetstagarorganisationer som har en eller flera medlemmar bland den personal som berörs. De utses för högst tre år.

57 §. l Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning skall företrädare för de studerande och de anställda som berörs av utbildningen ha rätt att ingå.

Särskilda föreskrifter

58 §. Antagningsmyndigheten skall på begäran av viss person lämna skriftligt besked om denne uppfyller villkoren för behörighet att antas

till viss grundläggande högskoleutbildning. Åberopar personen i fråga

till stöd för att han har allmän behörighet enligt 12-15 §§ utbildning eller kunskaper som är svárbedömda, bör annan antagningsmyndighet än universitets- och högskoleämbetet samråda med ämbetet, innan myndigheten lämnar besked om att personen har allmän behörighet enligt 12-15 §§. Besked om att en person är behörig att antas till en allmän utbildningslinje är bindande vid senare antagning till sådan utbildning vid varje läroanstalt där den meddelas. Utöver vad som följer av första stycket är universitets- och högskoleämbetet skyldigt att på begäran av viss person lämna skriftligt besked huruvida denne uppfyller villkoren för allmän behörighet enligt 12-15 §§. Besked om att person uppfyller villkoren för allmän behörighet enligt 12-15 §§ är bindande vid antagning till grundläggande högskoleutbildning.

59 §. Närmare föreskrifter för tillämpningen av detta kapitel meddelas av universitets- och högskoleämbetet eller, efter bemyndigande av ämbetet, av annan myndighet. Innan ämbetet meddelar föreskrift enligt första stycket skall ämbetet samråda med skolöverstyrelsen eller styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet i frågor som berör myndighetens verksamhetsområde.

25 kap.

7 §. Talan mot beslut, som har meddelats enligt denna förordning eller

enligt föreskrift som avses i förordningen, av en lokal högskolemyndig-

het, som står under tillsyn av universitets- och högskoleämbetet, förs, om inte annat följer av 2 eller av 11-13 §§ eller annan föreskrift, genom besvär hos ämbetet.

l Utöver här angivna ändringar föreslås att 10 och 14 §§ upphör att gälla.

372 Bilaga 5

7 a §. Talan mot beslut, som har meddelats enligt denna förordning eller enligt föreskrift som avses i förordningen, av en lokal myndighet, som står under tillsyn av skolöverstyrelsen, förs, om inte annat följer av 2, 9 a eller l l-l3 §§ eller annan föreskrift, genom besvär hos universitets- och högskoleämbetet. 8§. Talan mot beslut, som har meddelats av universitets- och högskoleämbetet enligt denna förordning eller enligt föreskrifter som avses i denna förordning förs, om inte annat följer av 9, 11-13 och 15 §§ eller annan föreskrift, genom besvär hos regeringen.

9 §. Talan mot beslut, som har meddelats av universitets- och högskoleämbetet såsom första instans eller Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning om antagning av studerande till grundläggande högskoleutbildning enligt denna förordning eller enligt föreskrifter som avses i förordningen, förs genom besvär hos regeringen.

9 a §. Talan mot beslut som har meddelats av en lokal myndighet om antagning av studerande till allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer enligt 5 kap. 53 § 4 förs genom besvär hos regeringen.

12 §. Mot beslut om urval vid antagning till enstaka kurs får talan ej föras.

12 a §. Mot beslut om urval vid antagning enligt föreskrifterna i 5 kap 24-37 §§ till allmänna och lokala linjer får talan ej föras.

Specialmotivering

Författningsförslaget innehåller grundläggande ändringar i nuvarande lydelse av 5 kap. högskoleförordningen. Den yttre strukturen med nuvarande indelning av kapitlet i olika avsnitt har dock av praktiska skäl bibehâllits. Någon allmän översyn av samtliga paragrafer i kapitlet har inte gjorts. En sådan genomgång och modernisering av bestämmelserna är dock i hög grad motiverad och bör genomföras innan de nu föreslagna ändrade bestämmelserna utfärdas. Bestämmelserna har i många fall en ramkaraktär som kan komma att fordra särskilda tillämpningsföreskrifter. En allmän utgångspunkt för UHÄ och de lokala högskolemyndigheterna bör dock vara att försöka hålla nere behovet av att meddela egna föreskrifter. Hänvisning kan här göras till den proposition som antagits av riksdagen om förenkling av myndigheternas föreskrifter, anvisningar och råd (prop. 1983/84:1 19). De nuvarande bilagorna 5-9 till högskoleförordningen har slagits samman till en gemensam bilaga med olika underavdelningar (kolumner). Därmed uppnås en större överskådlighet och en förenkling vid tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna. I författningsförslaget redovisas ett utkast till hur en första sida av en sådan samlad bilaga kan utformas. Författningsförslaget innehåller också vissa ändringar i 25 kap. högskoleförordningen med anledning av utredningens förslag rörande besvär i tillträdesfrågor.

Bilaga 5 373

5 kap.

l-l0

Bestämmelserna motsvarar i huvudsak nuvarande föreskrifter i 1-12 §§. Begreppet inledande studieprogram som är gemensamt för två eller flera allmänna eller lokala utbildningslinjer i nuvarande 8 § har slopats då det visat sig sakna aktualitet. Som följd härav har ändringar gjorts även i andra paragrafer i 5 kap. Motsvarande ändring måste också göras i 3 kap. 23 § högskoleförordningen.

12-17 §§

Bestämmelserna motsvaras i betänkandet av avsnitt 8.2 och 8.3. Kraven på kunskaper i svenska motsvarande två årskurser på tvåårig linje i gymnasieskolan gäller även för sökande med behörighet genom ålder och yrkesverksamhet. För alla sökande gäller dessutom krav på lägst betyget 3 i svenska och engelska. Liksom för närvarande åligger det UHÄ och SÖ att meddela närmare föreskrifter om vilken annan utbildning som ger de kunskaper i svenska och engelska som krävs för allmän behörighet. Omfattningen av yrkesverksamheten i 14 § 2. har preciserats jämfört med motsvarande bestämmelse i nuvarande lydelse av högskoleförordningen. Motsvarande föreskrifter för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet återfinns i 36§ i förslaget. Bestämmelsen i 15 § l. innebär att utländsk skolutbildning bör, för att kunna ge behörighet, kunnajämställas med tvåårig linje i gymnasieskolan. Se avsnitt 8.2. Den nuvarande bestämmelsen om att antagningsmyndigheten utöver vad som meddelats genom föreskrifter även kan godta annan motsvarande merit som dokumentation över behörighet har förtydligats genom en uppdelning av den nuvarande bestämmelsen i 52 § både under avsnitten för allmän och särskild behörighet i författningsförslaget. I förslaget till 17 § återfinns bestämmelsen i fråga om de allmänna behörighetsvillkoren. Motsvarande föreskrift för särskild behörighet finns i 22 §.

18-22 §§

Bestämmelserna motsvaras i betänkandet av avsnitt 8.4. Genom 19 § ges större utrymme än för närvarande vid bedömningen av vad som bör ingå i behörighetskraven. Hindret mot att låta de särskilda behörighetskraven avse annat än sådana färdigheter som de studerande behöver för att kunna tillgodogöra sig utbildningen har tagits bort. Myndigheten som fastställer utbildningsplan eller kursplan får meddela föreskrifter om krav som hänför sig till kommande yrkesverksamhet om särskilda skäl för detta föreligger. Bestämmelsen i 20 § andra stycket innebär att betyget 3 skall krävas i varje ämne som ingår i förkunskapskraven. Undantagsvis kan dock högre betygskrav ställas. Mot bakgrund av svårigheterna att inom en och samma linje i gym-

374 Bilaga 5

nasieskolan inrymma tillräcklig förberedelse för en viss utbildningslinje

inom högskolan finns i 20 § inget som anger att det för varje högskolelinje skall vara möjligt att helt uppfylla förkunskapskraven på någon linje i gymnasieskolan. Normalt bör det dock även i fortsättningen vara möjligt för en studerande att uppfylla behörighetsvillkoren på en linje i gymnasieskolan. Enligt nuvarande lydelse av 5 kap. 23 § skall föreskrift med villkor för särskild behörighet att antas till bl.a. lokal utbildningslinje och enstaka kurs i tillämpliga delar huvudsakligen stämma överens med motsvarande föreskrift för likartad allmän utbildningslinje resp. likartad kurs som ingår i en allmän utbildningslinje. l författningsförslaget ingår inte någon sådan tvingande bestämmelse. Beträffande 22 § hänvisas till kommentaren till l7 §.

23-37 §§

Bestämmelserna motsvaras i betänkandet av kapitel 9. I 26 § finns bestämmelser hur platsfördelningen skall göras vid betygsurvalet och provurvalet. Av de tillgängliga platserna skall minst en tredjedel besättas utifrån betyg resp. prov. Om det inte finns några särskilda skäl för en annan fördelning bör antalet platser i betygs- resp. provurvalet vara lika stort. Det kan dock för enstaka utbildningslinjer finnas skäl att anta en större andel utifrån prov eller betyg än vad som eljest gäller. En annan fördelning av platserna mellan betygs- resp. provurvalen får göras för viss utbildningslinje om synnerliga skäl föreligger. Bestämmelsen i 27 § innebär att speciella urvalsmetoder syftande till att mäta kunskaper, färdigheter eller egenskaper av särskild betydelse för en utbildning eller ett yrkesområde får användas som komplement till de generella urvalskriterierna. De generella reglerna förutsätts dock ha ett betydande inflytande också vid urvalet enligt denna bestämmelse. Huvudsyftet med den fria prövningen enligt 28 § är att beakta kompetensen hos de sökande som av olika anledningar inte kommer till sin rätt genom övriga urvalsregler, men som ändå kan bedömas ha särskild fallenhet och intresse för de avsedda studierna eller som bör antas med utgångspunkt i samhälleliga behov av utbildade med viss bakgrund. Se avsnitt 9.9. De grundläggande förutsättningarna för urvalet vid den fria prövningen talar mot att göra nâgra exakta avgränsningar utöver den föreslagna ramen på högst 15 procent av utbildningsplatserna. Vid tungt vägande skäl kan antagningsmyndigheten i enstaka fall få gå utöver den normala gränsen för antalet platser. Se avsnitt 9.5. Bestämmelsen i 30 § innebär att företrädet mellan sökande vid lika jämförelsetal avgörs genom prioritering av underrepresenterat kön och i sista hand genom lottning. Den nuvarande bestämmelsen om rangordningen av utbildningsalternativ som urvalsgrund har tagits bort. Bestämmelserna i 32 och 33 §§ motsvaras av avsnitt 9.8 i betänkandet. Bestämmelserna i 36 och 37 §§ innebär bl.a. att sökande med behörighet enligt den s.k. 25:4-regeln får inräkna de fyra år som fordras för att

Bilaga 5 375

det allmänna i den sammanlagda tiden uppfylla behörighetsvillkoret som ger meritpoäng för arbetslivserfarenhet.

38-42 §§

Bestämmelserna motsvaras i betänkandet av avsnitt 10.9. Bestämmelserna i 39 och 40 §§ innebär att olika urvalskriterier kan för olika kurser med hänsyn till kursernas skilda karaktär. En tillämpas kan därför tillämviss kurs kan ha flera syften och olika urvalskriterier Antagningsmyndigheten får bestämma hur stor del av pas för kursen. som skall tillsättas enligt resp. urvalskriterium. Urvalet på platserna än motsvarande grundval av betyg eller prov kan göras något enklare t.ex. genom att arbetslivserfarenhet värderas på annat sätt linjeurvalet, än tillsammans med provet. Se avsnitt l0.9.5. bestämmelserna i 42 § skall i huvudsak samma bedömningar Enligt göras som vid urvalet till utbildningslinjer enligt 28 §. Det skall också att anta sökande med hänsyn till eller vara möjligt yrkesverksamhet bostadsort. I 42 § finns dock inte någon begränsning av andelen platser till vilken antagning kan ske.

43-50 §§

Bestämmelserna motsvarar nuvarande föreskrifter i 46-51 §§.

51 §

Bestämmelserna motsvaras i betänkandet av avsnitt 10.8.

52 §

innebär att antagningsmyndigheten skall fatta se- Utredningens förslag beslut om dels behörigheten, dels själva urvalet och att besvär parata endast kan anföras mot beslut som avser behörigheten. Se kapitel 12.

53-57 §§

Bestämmelserna motsvarar nuvarande föreskrifter i 53-57 §§.

58 §

Bestämmelsen i 58 § innebär att antagningsmyndigheten är skyldig att på begäran lämna besked om en viss person uppfyller behörighetsvillkoren. Sådant besked är vid senare antagning vad avser en allmän

bindande

utbildningslinje.

25 kap.

De ändrade bestämmelserna motsvaras i betänkandet av kapitel 12.

376 Bilaga 5

Högskoleförordningen Bilaga 5

Förteckning över allmänna utbildningslinjer med gällande föreskrifter om behörighet och urval m.m.

Allmänna Allmänna Allmänna Allmänna Allmänna Allmänna ututbild- utbild- utbild- utbild- utbildbildningslinningslinjer ningslinjer ningslinjer ningslinjer ningslinjer jer till vilka för vilka för vilka för vilka för vilka för vilka studerande föreskrif- föreskrif- föreskrifenligt 5 enligt 5 antages av terna om terna om kap. 47 § terna om kap. 23 § universitetsbehörighet behörighet föreskrifter urval i 5 andra och högskolei 5 kap. och urval i om behö- kap. 23- stycket sär- ämbetet eller, Sektor l2-22 §§ 5 kap. 43righet och 27 §§ gäller skilda före- efter bemyn- Linje gäller 45 §§ gäller urval med- skrifter om av digande delas av urval med- ämbetet, av myndighet delas av styrelsen för som fastmyndighet utbildningen ställer ut- som fasteller myndigbildnings- ställer het som styplan för utbildnings- relsen utser linjen plan för linjen

l 2 3 4 5 6

Sektorn för utbildning för tekniska yrken

Agronomlinjen x x x Arkitektlinjen x x x Biologlinjen x x x Byggnadsindustrilinjen x x Datatekniklinjen x x x Datavetenskapliga linjen x x x Driftteknikerlinjen x x x Elektrotekniklinjen x x x Farkosttekniklinjen x x x Fiskevårdslinjen x x x Fordonstekniklinjen x x Fysikerlinjen x x x OSV.

sou 1985:57 377 _

6 Bilaga

Litteraturf örtecknin g

I litteraturförteckningen har ej medtagits riksdagstryck och myndighetsskrivelser. -

Ojfentliga utredningar utgivna i serierna Statens offentliga utredningar (SOU) och Departementsserien,

utbildningsdepartementet (Ds U).

SOU 1935:52, Tillströmningen till de intellektuella yrkena av Sven Wiksell och Tor Jerneman. SOU 1952:29, Vidgat tillträde till högre studier. av Folke Utredning Schmidt. SOU Universitetens 1963:9, och högskolornas organisation och förvaltning. Betänkande av 1955 års universitetsutredning. SOU 1963:42, Ett nytt gymnasium. Betänkande av 1960 års gymnasieutredning. SOU 1968:25, Studieprognos och studieframgâng av Sixten Marklund, Sten Henrysson och Rolf Paulin. Betänkande avgivet av kompetensutredningen III. SOU 1970:20, Behörighet Meritvärdering Studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. Betänkande avgivet av kompetensutredningen, V. SOU 1970:21, och urval. Betän- Vägar till högre utbildning. Behörighet kande av kompetensutredningen, V1:l. SOU 1970:55, Vägar till högre utbildning. Organisation och information. Betänkande av kompetensutredningen, V1:2. SOU 1973:2, Högskolan. Betänkande av 1968 års utbildningsutredning. SOU 1974:71, Om behörighet och antagning till högskolan. Betänkande av kompetenskommittén. SOU 1975:25, A jour. Om journalistutbildning. Betänkande av journa-

listutbildningsutredningen.

SOU 1977:9, Betygen i skolan. Betänkande av 1973 års betygsutredning. SOU 1977:31, Studiestöd. Alternativa utvecklingslinjer. Betänkande av studiestödsutredningen. SOU 1978:50, Ny vârdutbildning. Betänkande av utredningen om vissa

vårdutbildningar inom högskolan/VÅRD 77.

378 6

Bilaga

SOU 1978:86, Lärare för skola i utveckling. Betänkande av 1974 års lärarutbildningsutredning. SOU 1979:80, Prognoser och arbetsmarknadsstatistik för högskolan. Betänkande av utredningen om studiedokumentation och statistik för högskolan. SOU 1980:30, Den sociala selektionen till gymnasiestadiet. En forskningsrapport från 1976 års gymnasieutredning av Kjell Härnqvist och Allan Svensson. SOU 1981:29, Forskningens framtid. Betänkande av utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan.

SOU 1981:96, En reformerad gymnasieskola. Ett principbetänkande av

1976 års gymnasieutredning. SOU 1981:98, Studieorganisation och elevströmmar. En Forskningsrapport från 1976 års gymnasieutredning av Mats Myrberg. SOU 1983:4, Om hälften vore kvinnor Jämställdhetskommittens betänkande om kvinnorna i forskningen. SOU 1983:73, Nyförvaltningslag. Betänkande av förvaltningsrättsutredningen. SOU 1985:36, Värnplikten isamhället. Betänkande av 1983 års värnpliktskommitté.

DsU 1975: 19, Hägskolelag och andra författningar för högskolan. Utkast från den centrala organisationskommittén för högskolereformen, december 1975. DsU 1981 18, Utländsk studerande i Sverige. Betänkande av gäststuderandekommittén. DsU 1982:1 1, Folkhögskolans studieomdömen. Betänkande av utredningen om folkhögskolans studieomdömen.

källor för vilka i första hand författarnamn och i

Övriga angivits

andra hand myndighetsbenämning.

Abrahamsson, Kenneth (red.), Vad är den goda erfarenheten värd? UHÄ-rapport 1982:12. Abrahamsson, Kenneth, Prior Life Experience in Higher Education. The International Encyclopedia of Education, Vol. 7, Pergamon Press

1985. Adlercreutz, Karin, Utvärdering av juristlinjen. UHÄ- rapport 1985:3. Albinsson, Per, Fortsatt uppföljning av förkunskapstest i statskunskap . hätterminen 1979 - vårterminen 1982. Statsvetenskapliga institutionen vid universitetet i Lund. Aldén, Karl Inge, Sunnerheim-Sjöberg, Kärstin och Wiksell, Eva, Studieresultaten i matematik och kemi i relation till gymnasiekunskaperna. Elementa nr 1984:2. AMS, Student -60. Yrken och utbildningsvägar för studenter utgiven av Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen 1959 (även tidigare och senare årgångar av denna skrift har citerats).

Bilaga 6 379

- Bessman, Mona och Olofsson, Kay, Studiemisslyckanden i högskolan något av ett problem. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, 1980. Bessman, Mona Orienteringskurs för vuxenstuderande. Slutrapport från verksamheten 1974-1976. Pedagogiska institutionen, Universitet i Stockholm, 1976. Bladh, Agneta, Enstaka kurser i högskolan -utvecklingslinjer 1977-1980.

UHÄ-rapport 1981:26.

Bladh, Agneta, De studerande och studieorganisationen. Uppföljningsundersökningar l977-l982. UHÄ-FoU Projektrapport 1983:2. Bäckström, Anders, Utredning och undersökning av genomströmning vid

religionsvetenskaplig linje i Uppsala- Stockholm. UHÄ-rapport

1984:27. Dominique, Elisabeth, Sjuksköterskor i förkortad lökarutbildning. De tre första studieåren. Rapport nr 32 från Nämnden för pedagogisk utveckling, karolinska institutet, mars 1982. Dominique, Elisabeth, Medicine studerande vid Kl - Studerandeprojektet del II. Rapport nr 42 från institutionen för medicinsk undervisning, karolinska institutet, oktober 1985 (i manus). Ecklesiastikdepartementet 1966: 13, Tillträde till postgymnasiala studier. Förslag till provisoriska bestämmelser. Kompetensutredningen I. Ecklesiastikdepartementet 1967:8, Urval till högre utbildning. Förslag till provisoriska bestämmelser. Kompetensutredningen II. Emanuelsson, Ingemar och Svensson, Allan, Sjunker intelligensnivân? En jämförelse mellan trettonâringar testade 1961, 1966 och 1980. Publ. 1984:02 från institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet. Forsberg, Barbro, Genomströmning i sjukgymnast- och laboratorieassistentutbildningen. Arbetsrapport från pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsala nr 1983/75. Grau, Helena, Utländska studenters studiesituation i Lund. Rapport från en intervjuundersökning 1977. Utbildningsbyrån vid Lunds univer- Sltet. Henrysson, Sten och Wedman, Ingemar, Gymnasieutredningens förslag och urvalet till högskolan. Betyg, högskoleprov och andra instrument. Pedagogiska institutionen, Umeå universitet, september 1982. Henrysson, Sten, Kriström, Monika och Lexelius, Anders, Meritvärdering och studieprognos. Några undersökningar av antagningssyste-

mets effekter. Preliminär version: UHÄ-rapport 1984:23. Slutlig ver-

sion: Arbetsrapport från pedagogiska institutionen, Umeå universitet, 1985:21. Henrysson, Sten, Prognos av framgång i högre studier, metoder och problem. Arbetsrapport från pedagogiska institutionen, Umeå universitet, 1984:12. Henrysson, Sten, Studenterna och antagningen till högskolan. Intervjuer med lärare inom grundutbildningen. Arbetsrapport från pedagogiska institutionen, Umeå universitet, 1984:13.

380 Bilaga 6 SOU |985:57

Henrysson, Sara och Henrysson, Sten, Poängsättning av relevant arbetslivserfarenhet. En rapport inom projektet Antagningssystemets elfektivitet och prognosförmåga. Arbetsrapport från pedagogiska institutionen, Umeå universitet, nr 18, 1984. Holm, Ulla, Empatiiläkar-patientrelationen. Uppsala Studies in Education 24 (1985). Håstad, Matts, Matematikutbildningen från grundskola till teknisk hög- - skola igår idag imorgon. Rapport TRITA-EDU- 016, Pedagogisk utveckling vid KTH. Jansson, Lars, Rapport till förvaltningsutredningen. 1978.

Johansson, Britt, Särskilt värdefull arbetslivserfarenhet före läkarutbild-

ning -finns den? 1981. Johansson, Britt, Avgränsning och meritvärdering av särskilt värdefull

arbetslivserfarenhet i högskolans kortare vârdutbildningar. Jönsson, Bodil, Arbetslivserfarenhet som en resurs i högskolan. UHÄ-

rapport 1982:12. Kihlbaum, Elisabeth, Studiesituationen för utländska studerande vid KTH. Centrum för pedagogisk utveckling vid KTH 1978:27. Kim, Lillemor och Simon, Dorothée, Tillträde till högskolan. Första delrapporten: Urvalsreglernas effekter på rekryteringen till spärrad högskoleutbildning hösten 1977. UHÄ- rapport 1978:6. Kim, Lillemor, Det danska tillträdessystemet sett med svenska ögon. Arbets-PM nr 3 i UHÄ:s tillträdesprojekt, 1978. Kim, Lillemor, Tillträde till högskolan. Andra delrapporten: Försöksverksamheten med vidgat tillträde (25:5-regeln).

UHÄ-rapport

1978:18.

Kim, Lillemor, Två års erfarenheter av de nya tillträdesreglerna till högskoleutbildning. UHÃ-rapport 1979:13.

Kim, Lillemor, Varför hoppar de sökande av? Enkätsvar från sökande i den centrala antagningen hösten 1980. Arbetsrapport nr 9 i UHÄ:s tillträdesprojekt, 1982. Kim, Lillemor, Hur blev det?Om snedrekryteringen till högskolan efter

reformen. UHÄ-FoU, Arbetsrapport 1983:1.

Kim, Lillemor, Att välja eller väljas. En studie av tillträdesreglerna och

övergången från gymnasieskola till högskola. UHÄ-FoU, Projektrap-

port 1983:4.

Kim, Lillemor, Testdebatten i USA. UHÄ-FoU, Arbetsrapport 1984:1.

Kungl. tekniska högskolan, K TH:s insatser i arbetsmarknadsdepartementets kampanj Fler kvinnor till industrin och uppföljningsplaner för berörda i Stockholms län l 984/85. Informationssekretariatet, KTH. Lexelius, Anders m.fl., Prognosförmåga för ett provbatteri för urval till högskoleutbildning. Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet. Rapport 1979:14. LFA, Orsaker till den höga âterbudsfrekvensen inom kommunal högskoleutbildning. Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning 1984. Lindblad, Torsten, Blivande klasslärares ingângskunskaper i matematik. Rapport nr 81, 1978, institutionen för praktisk pedagogik, Göteborgs universitet.

Bilaga 6 . 381

Lindblad, Torsten, Klasslärarkandidaters basfärdighet i svenska vid utbildningens början. Rapport nr 85, 1979, institutionen för praktisk pedagogik, Göteborgs universitet.

Linné, Agneta, Arbetslivserfarenhet och klasslärarutbildning. En fallbe-

skrivning. Rapport 19 frán Forskningsgruppen för läroplansteori och kulturreproduktion, Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, institutionen för pedagogik, 1982. Lunds tekniska Studerande 1970 och 1971 vid LTH högskola, intagna genomströmning i relation till gymnasiebetyg av Bertram Broberg. Lundkvist, Leif, Nya studerandegrupper vid elektrotekniklinjen. En undersökning av nya studerandekategoriers studieresultat och studieförhållanden för elever antagna vid Elektrotekniklinjen vid Chalmers tekniska högskola 1979. Modig, Jan-Otto, Alternativ journalistutbildning. UHÄ- rapport 1983:21.

Mählck, Lars, Choice of Post-Secondary Studies in a Stratified System of

Education, 1980. Persson, Bodil, De nyantagnas bakgrund vid medicinska servicelinjen i Malmö vårterminen 1984. Kommunala högskolan i Malmö 1984. (Likartad rapport finns för nyantagna 1983.) Reuterberg, Sven-Eric, Studiemedel och rekrytering till högskolan. lnstitutionen för pedagogik, Göteborgs universitet, 1984. Reuterberg, Sven-Eric och Svensson, Allan, Studiehjålpens betydelse för eleverna i gymnasieskolan. Rapport nr 1985:02, institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet. Riksrevisionsverket, Långa handläggningstider i offentlig verksamhet. Huvudrapport resp. Kartläggning. 1985. Stage, Christina, Några aspekter på rättvisa vid användning av test. Pedagogisk rapport nr 65 1978, Umeå universitet. Stage, Christina, Gruppskillnader i provresultat. Pedagogiska institutionen, Umeå universitet, 1985.

Svanfeldt, Göran, Mätproblem och informationsbehov för att belysa efter-

frågan på utbildning... Nordisk statistisk skriftserie 17. Oslo 1970.

Svensson, Allan, Lika begåvning - lika beIygPEn studie av s.k. relativa

skolprestationer bland pojkar och flickor med skiftande hembakgrund. Rapport nr 69, februari 1972, från pedagogiska institutionen, Göteborgs universitet. Jämlikhet -

Svensson, Allan, i högskolan fiktion eller realitet? Den

sociala rekryteringen till högre utbildning före och efter högskolere-

formen. UHÃ-rapport 1981:25. Svensson, Allan, Högskolestudier - attraktivare för kvinnor?UHÄ-FoU,

Projektrapport 1985:1. SCB, Högskolan. Nybörjare på enstaka kurs höstterminen 1979 - studiesituation och sysselsättning under perioden 1979-1981. SMU 1983: 12.

SCB, Siffror om högskolan 4. Kvinnor och män i högskolan. Sveriges

officiella statistik 1984. SCB, Betygsättningen i gymnasieskolan läsåret 1983/84. SMU 53SM 8501. - lPF 1985:2. SCB, Trender och prognoser inför 90-talet.

382 Bilaga 6

SÖ, Betyg i lärarutbildningen. Arbetsgruppen för utredning av frågan om betyg i lärarutbildningen (BUL). 1974. SÖ, Betygen på de 3- och 4-åriga linjerna. Vårterminen 1981. En statistik undersökning. Dnr 482283-1096. SÖ, Intagning till gymnasieskolan. Utvärdering av kompletterande urvalsgrunder. Rapport 1983, dnr 435-82-737. SÖ, Vägledningsprov i engelska för hägskolestuderande. Rapport och förslag 1976, dnr A 7525387 - SÖ, N-linjen en linje i kris? N-linjens utveckling under 80-ta1et. Rapport 1985-04-01. Thorén, Birger m.fl., Studentexamen 100 år. 1963. Universitetskanslerämbetet, Antagning till spärrade ämnen inom filoso-

fiskfakultet m.m. 1965. Rapport från spärrkommittén. UHÄ-rapport 1979:28, Anmälningstiderna i högskolan. Rapport från

anmälningstidsgruppen.

UHÃ-rapport 1983:4, Ändrade urvalsregler höstterminen 1982 - inten-

tioner och utfall.

UHÃ-rapport 1983:22, Antagning till enstaka kurser. Fem rapporter (av

Einar Lauritzen) och en konferens.

UHÃ-rapport 1984:8, En decentraliserad utbildningsplanering. UHÃ-rapport 1984: 10, Åretsom gick. Verksamhetsberättelse för högsko-

lan 1982/83.

UHÃ-rapport 1984:1 l, Antagning till grundläggande högre utbildning i

Storbritannien. Rapport från en studieresa i mars 1984.

UHÃ-rapport 1984:15, Högskolan, Anslagsframställning för budgetåret

1985/86.

UHÄ-rapport 1984:19, Fem år med nya tillträdesregler. En statistisk

redovisning av UHÄ:s antagning till utbildningslinjer höstterminen 1977 - höstterminen 1981.

UHÃ-rapport 1984:26, Civilingenjörsutbildning. Rekrytering. Antagning. UHÄ-rapport 1984:28, Högskoleutbildning för storhushåll, interna! och

kostterapeutisk verksamhet. Förslag om revidering och förlängning av linjen för kost och näringsekonomi samt om yrkesteknisk högskoleutbildning för storhushåll och restaurang.

UHÃ-rapport 1985:5, Året som gick. Verksamhetsberättelse för högsko-

lan 1983/ 84.

UHÄ-rapport 1985:15, Civilingenjärsutbildning i kris - resurser och kva-

litet. UHÄ, Antagningen till enstaka kurser. Rapport från en arbetsgrupp. April 1985. Utbildningsdepartementet 1968:10, Amerikanska kompetensfrâgor. Rapport över studium i USA februari 1968 av urvalet till högre utbildning. Kompetensutredningen IV.

Statens offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

Församlingar i samverkan. C. 54. Översyn av arbetsskadeförsäkringen. S. Livsmedelsforskning ll. Jo. 55. Musiken i svenska kyrkan. C. Leva som äldre. S. 56. Sveriges musikråd. U. Rättshjâlp. Ju. 57. Tillträde till högskolan. U.

?PPFPFPPNF

Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. Ju. Förköp av bostadsrätter. B. Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. Beredskapsarbete i AMS-regi. A. Kulturarbetsförmedling. A. 10. Pantsättning av patent. Ju. 11. Ny räntelag. Ju. 12. Skolbarnsomsorgen. S. 13. Fornlämningar och exploatering. U. 14. Den barn› och ungdomspsykiatriska verksamheten. S. 15. Handel med alkoholdrycker. S. 16. Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. C. 17, Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym 2. C, 18. Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. C. 19. Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C. 20. sammanhållen skatteförvaltning, Fi. 21. Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. S. 22. Förskola - skola. U. 23. Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. Fö. 24. Ordningslag m. m. Ju, 25, Kunskap för kemikaliekontroll, Jo. 26. JO-ämbetet. R. 27, Gripen anhållen häktad, Ju. 28, Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. C. 29. Principer för ny kommunallag. C, 30. Skola för delaktighet, C. 31. Dagens äldre. S. 32. Hushållning för välfärd. Fi. 33. Några barn- och ungdomsfrågor 1982-1985. SB. 34. Gruppförsâkring, Fi. 35. Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. Fö. 36. Värnplikten i samhället. Fö. 37, Om smittskydd. S. 38, Reavinstuppskov fastigheter. Del 1, Fi. 39, Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. Fi. 40, Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. C. 41, Affärsverken och deras företag. C. 42. Förenklad taxering. Fi. 43. Med sikte på nedrustning. Ud. 44. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 6, C. Veckans och kyrkoårets bönegudstiänster. 45. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 7. C. Vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar. 46. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 8. C. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Kyrkliga handlingar, 47, Svenska kyrkans gudstjänst. Band 9. C. Musik. 48, Svenska kyrkans gudstjänst, Bilaga 6. C. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunionaktuella liturgiska utvecklingslinjer. 49. Svenska Kyrkans gudstjänst, Bilaga 7. C. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunionaktuella liturgiska utvecklingslinjer. 50. Bred datautbildning. C. 51. Upphovsrätt och datorteknik. Ju. 52. Översyn av valutaregleringen. Fi. 53. Sverige och den europeiska patentorganisationen. I.

u, _ -ç .-= .. . \

,êtatens offentligauutredninglar

1985 Systematisk

_-. förteckning

i: A Hikädagen lndustridepartementet

«. :lqiämbem [26] Sverigeoch den europeiskapatentorganisationen.[53]

Statisrådsberedningen Civildepartementet

lagra barnoch ungdomsfrågor1982-1985.[33] Församlingari samverkan.[1] Densvenskapsalmboken.Texter och melodier.Volym l. [16] - Justitiedepartementet Densvenskapsalmboken.Historik,principer,motiveringar.Vo- Råttshjålp.[4] Iym2. [17] i › Barngenombefruktningutanförkroppenm. m. [5] Densvenskapsalmboken.Text och musikkommentarer.Volym Pantsättningav patent.[10] 3. [18] Ny ränteleg.[11] Densvenskapsalmboken.Ackompanjemang.Volym 4. [19] ordnlngslag m. m. [24] Aktivt folkstyrei kommuneroch landsting.[28] Gripenanhållenhäktad.[27] Principerför en ny kommunallag.[29] . - yppliovsrätt och datateknik.[51] Skolaför delaktighet.[30] Regeringen,myndigheternaoch myndigheternasledning. [40]

Utrikesdepartementet Affársvarkenoch derasföretag.[41]

, Med sikte på nedrustning.[43] Svenskakyrkansgudstjänst.Band6. [44] Veckansoch kyrkoåretsbönegudstjänster. “ Försvarsdepartementet Svenskakyrkansgudstjänst.Band7. [45] _Svenák säkerhetspolitikinför 90-talet.[23] Vignings-,mottagnings-och invigningshandlingar. - Svenskakyrkansgudstjänst.Band8. [46] i Ersättningaroch*förmånerinomfrivilligförsvaret.[35] j Värnplikteni samhället.[36] Huvudgudstjänster ochövrigagudstjänster.Kyrkligahandlingar. Svenskakyrkansgudstjänst.Band9. [47] Musik. aSocialdepartementet Svenskakyrkansgudstjänst.Bilaga6. [48] ;i yeya§om äldre.[3] Vägenin i kyrkan.Dop,konfirmetion,kommunionaktuellalitur- Skolqarnsomsorgen.[12] giskautvecklingslinjer. Denbårn- och ungdomspsykiatriska verksamheten[14] ” Svenskakyrkansgudstjänst.Bilaga7. [49] Handel»medalkoholdrycker[15] Vågenin i kyrkan.Dop,konfirmation,kommunionaktuellalitur- VOkatiörtroendemannainflytande i försäkringskassorna.[21] üagehs äldre. [31] giska utvecklingslinjer. Breddatautbildning.[50] :om sinittskydd.[37] Musiken i svenskakyrkan. Framtidaorganisationoch utbild- Översynev arbetsskadeförsäkringen. [54] ning. [55] - Finansdepartementet sammanhållenskatteförvaltning[20] l-lushållningför välfärd.[32] ._§ruppförsåkring.[34] _Keavinstuppskovfastigheter.Del 1.[38] Reavinstupps -vfastigheter.Del2. [39] Eárenkladtaxering.[42] _ Översynavvalutareglaringen.[52]

Utbildningsdepartementet . Fornlämningaroch exploatering.[13] Förskola- skola[22] Sverigesmusikråd.[56]

*.-Till ana :in högskolan.[57]

_

Jordbruksdepartementet

ivsntedelsforskningll, [2] Kunskapför kemikaliekontroll,[25]

Arbetsmarknadsdepartementet Åjrbetsmedcnadsverkets ansvarsområde.[7] l Betedskapsarbetei AMS-regi.[B] Kulturarbetstörmedling.[9] I

Åpstadsdepartementet

förlitar: av bostadsrätter.[6]

, ;Ånmisiffrorna inom klammerbetecknarutredningensnummeri denkronologiskaförteckningen.

KUNGL. blsL_

vr..

1035-01-07 i p_

STOCKHnr M l

ISBN 91-38-O9049-X Allmänna

Förlaget

ISSN 0375 -25OX