Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

6 STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 9 : 1 6 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

PROMEMORIA ÖVER P R E L I M I N Ä R

UTREDNING

RÖRANDE

BEFÄLSREKRYTERINGEN INOM FÖRSVARET UTARBETAD INOM

KUNGL.

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

S T O C K H O L M 19 4 9

Statens offentliga ntredningar 1949 Kronologisk 1. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. Jo. 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra delen. Särskilda utredningar. Idun. 194 s. J o . 3. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 163 s. J o . 4. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. Marcus. 213 B., bil. 1 73 s.. bil. 2 106 s. I. 5. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation m. m. Marcus. 140 s. J u . 7. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. Beckman. 80 s. S. 8. Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. J u . 9. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande angående beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. F i .

förteckning 10. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:17. Kedogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. Beckman. 45 s. K. 11. Betänkande om sinnesslövården. Katalog och Tidskriftstryck. 248 a., 1 karta. I. 12. Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. Idun. 94 s. S. 13. 1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. Beckman. 83 s. Fi. 14. Bilagor till 1942 års järnvägskostnadsutrednings betänkande. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. Promemorior. Av A. Sjöberg. Beckman. 269 s. K. 15. P. M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OBEC:s interimsrapport. Beckman. 23 s. H. 16. Promemoria över preliminär utredning rörande Jbefälsrekrytoringen inom försvaret. Beckman. 75 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = ;ordbr.iksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 9 : 16 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

PROMEMORIA ÖVER P R E L I M I N Ä R

UTREDNING

RÖRANDE

BEFÅLSREKRYTERINGEN INOM FÖRSVARET U T A R B E T A D INOM

KUNGL.

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

STOCKHOLM 1949 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [440 491

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Inledning A.

Underbefälskåren

b

B.

Underofficerskåren

26 C. Officerskåren

i). Förslag till befälsorganisation vid ett infanteriregemente

1. Befälsbehovet för utbildningsarbetet a. Tjänstgöringstid för de värnpliktiga

45 48

Flertalet värnpliktiga

48 Underbefälsvärnpliktiga

53 Befälsvärnpliktiga b. Utbildning av befälsvärnpliktiga till fast anställt befäl c. Utbildningsorganisation

°' 60 "3

Underbefälsvärnpliktiga

"4

Befälsvärnpliktiga

6o

Flertalet värnpliktiga

2. Befälsbehov för stabs- och förvaltningstjänsten

3. Sammanställning av befälsbehovet

69 E. Jämförande redogörelse för befälsstat och kostnader

71 F.

73 Slutord

Denna promemoria är utarbetad år 1946.

Inledning. Liksom i nu rådande utredningsläge hava alltid principiellt olika meningar framträtt, när det gäller att utforma en försvarsordning. Å ena sidan göres gällande, att ett svenskt försvar främst måste baseras på en stark organisation av vissa tekniska stridsmedel, som framför allt under stormakternas krigiska uppgörelser spelat en särskilt framträdande roll. I ett tidsskede har sålunda tyngdpunkten ansetts böra läggas på stridsfartyg av betydande storleksordning; i ett annat på bombflyg, stridsvagnar o. s. v. I nuläget fångas intresset helt naturligt av atombomben och raketvapen av skilda slag. Det visar sig emellertid alltid vara ett ur kostnadssynpunkt hopplöst företag för ett litet land med starkt begränsade ekonomiska resurser att bygga upp ett dylikt försvar. Stundom kommer nyssberörda uppfattning till uttryck i en strävan att kopiera en stormakts försvarsordning. Resultatet bliver en miniiatyrorganisation av allt vad försvarsmedel heter, vilken av brist på ekonomiska resurser måste föra en tynande tillvaro och i verkligheten bliver skäligen kraftlös. Å andra sidan framträder den uppfattningen, att det främst gäller att sätta in folkets hela värnkraft i försvarsorganisationen. Endast därigenom kan ett folks försvarsvilja komma till uttryck. För en aggressiv makt är det just vetskapen om att möta ett folk i vapen, som verkar avskräckande. E t t väl organiserat uppbåd av hela folket till kamp för frihet och självständighet är därför det väsentliga i en svensk försvarsordning. Med den utgångspunkten gäller det sedan att inom ramen av ekonomiska möjligheter på bästa sätt tillgodogöra sig den tekniska utvecklingen. Krigserfarenheten ger ständigt belägg för riktigheten av sistnämnda uppfattning. Vår egen försvarsordnings historia med dess många avsteg från denna grundsats bär ock vittne härom på ett oförtydbart sätt. Enligt den mening, som här företrädes, ger det nu rådande läget icke heller plats för en annan åskådning. Det ligger emellertid i sakens natur, att inom en militär organisation vederbörande målsmän för olika försvarsgrenar och stridsmedel främst arbeta för sina fackområden och deras utveckling. Det fordras därför i varje läge starka ledande krafter för att bemästra alla särintressen och utan hänsyn till dessa framlägga vad ur det helas synpunkt sett erfordras och icke något annat. Eljest bliver resultatet lätt nog kompromisser, vilka sannerligen icke hava sin plats, när det gäller lösningen av en så betydelsefull fråga som den om försvarets organisation. Mot bakgrunden av vad sålunda anförts är frågan om infanteriets organisation av största vikt i en svensk försvarsordning. Blott inom infanteriets

6 ram kan huvuddelen av folkkraften militärt tillgodogöras. Beskaffenheten av dess krigsorganisation, dess befäl och dess värnpliktsutbildning är därför av utslagsgivande betydelse för vårt försvar. Det är allmänt känt, att åtskilliga brister vidlåda den nuvarande befälsorganisationen. Förekomsten av tre befälskårer — officerskåren, uncleroffi cerskåren och det fast anställda manskapet, här benämnt underbefälskåren — anses föga rationell och är dessutom förenad med avsevärda kostnader. Från skilda håll göras erinringar mot det sätt, på vilket värnpliktsutbildningen beclrives. Krav framställas på en avkortad tjänstgöringstid. Det är givet, att frågan om värnpliktsutbildningen nära sammanhänger med befälsfrågan. Vid sådant förhållande kan det vara anledning att upptaga nyssberörda frågor till prövning. Den granskning och de förslag, som här framläggas, avse befälsorganisationen och värnpliktsutbildningen vid infanteriet, de båda grundläggande elementen i dess organisation. Det ligger dock i sakens natur, att vad här sägs enligt vedertagen praxis i tillämpliga delar jämväl har avseende på arméns specialtruppslag. Dessutom bör tilläggas, att de förslag, som framläggas, beröra frågor av sådan svårighetsgrad och äro till sina konsekvenser av sådan storleksordning, att de endast böra betraktas såsom underlag för fortsatta diskussioner. A.

Underbefälskåren.

De tjänstgöringstider, som stadgades i 1901 års värnpliktslag, voro icke av den längd, att de medgåvo utbildning av värnpliktiga för att täcka behovet av underbefäl för krigsorganisationen. Än mindre var det möjligt att tillgodose behovet av manskapsinstruktörer för de värnpliktigas fredsutbildning. För ändamålet kompletterades värnpliktsorganisationen med frivillig anställning av personal i manskapsbefattningar. Resultatet blev en ny form av systemet »stam och beväring», där stammen representerades av den s. k. volontärinstitutionen. Denna baserades på en relativt kortvarig anställning av ynglingar i 18-årsåldern — i regel 3 år. Endast genom en stark omsättning av volontärkadern var det nämligen möjligt att tillgodose krigsorganisationens stora 'underbefälsbehov. Genom förnyad anställning av ett begränsat antal underbefäl — rekapitulation — skulle erforderlig tillgång beredas på mera kvalificerade manskapsinstruktörer för fredsarbetet. Fordringarna för första anställning voro så lågt ställda, som över huvud taget var möjligt. Förutom kraven på tillfredsställande kroppsbeskaffenhet uppställdes som villkor endast att kunna läsa innantill, hjälpligt räkna och skriva samt att hava en god fattningsförmåga. Under första anställningsåret genomgick volontären rekrytskola. Under de återstående båda åren ägde underbefälsutbildning rum vid vintertiden ordnade skolor. Sommartiden tjänstgjorde volontärerna — efterhand befordrade till underbefäl — såsom instruktörer för de värnpliktiga. Därmed var den normala tjänstgöringen som

7 fast anställd avslutad. För rekapitulanter, som önskade ifrågakomma vid rekrytering av det fåtal underofficersbeställningar, som stodo till förfogande, anordnades en 8 månaders underofficersskola. Systemet återspeglar då rådande samhällsförhållanden. Ekonomiskt sett ogynnsamt ställda ynglingar bereddes förmånen att tre år före övriga värnpliktiga fullgöra huvuddelen av sin värnpliktstjänstgöring samt att därunder erhålla bättre avlöning, en militärt inriktad fostran och ytterligare en viss förbättrad allmänbildning. Många lockades även av förmånen att få bära särskilt prydliga uniformer, att efterhand nå befälsställning och i bästa fall vinna befordran till underofficer, en befattning, som på den tiden stod mycket högt i det allmänna medvetandet. För att ernå dessa förmåner ställde den fast anställde tre av sina bästa ungdomsår till försvarets förfogande. Redan vid volontärinstitutionens antagande uttalades från skilda håll betänkligheter mot densamma. Bristerna framträdde även snart nog. Vid den revision av 1901 års härordning, som skedde genom 1914 års försvarsreformer, framhölls sålunda, att organisationen av det fast anställda underbefälet av manskapsklass var synnerligen otillfredsställande. Volontärrekryteringen framför allt vid infanteriet var förenad med stora svårigheter. Ett stort antal vakanser förefunnos inom underbefälsgraderna. För att över huvud taget kunna erhålla något underbefäl hade stundom volontärer antagits, vilka icke hållit måttet i kvalitativt avseende. Till följd härav hade härordningen blivit relativt dyr. Härvid är att märka, att verkningarna av de redan inträdda rekryteringssvårigheterna under tiden närmast efter 1901 avsevärt mildrades av det förhållandet, att behovet av manskapsinstruktörer i väsentlig grad kunde tillgodoses med underbefäl och soldater från det under avvecklingvarande indelningsverket. 1914 års härordning påverkade visserligen tjänstgöringsförhållandena för det fast anställda manskapet med anledning av att de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring förlades till hösten i stället för såsom förut varit fallet till våren. I allt väsentligt bibehölls dock volontärinstitutionen i samma skick som i 1901 års härordning trots den avsevärda förlängning av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga, som stadgades i 1914 års värnpliktslag. Icke blott fredsutbildningen utan även krigsorganisationen ansågs alltjämt påfordra starka kadrar av fast anställt manskap. Det räknades sålunda med ej mindre än 44 furirer, 44 korpraler, 44 vicekorpraler och 60 volontärer vid ett infanteriregemente. För att råda bot på de påtalade rekryteringssvårigheterna ifrågasattes vissa förbättringar i avseende på avlöning, civilanställning, utbildning och befordran. Detta är av särskilt intresse, då det visar att tankarna redan vid denna tid inriktades på att genom stödåtgärder i olika avseenden ge ökad bärkraft åt volontärinstitutionen. Förslagsställarna synas emellertid icke haft någon större tilltro till de ifrågasatta åtgärdernas värde. Det säges nämligen i vederbörlig proposition, att det »icke synes osannolikt», att den särskilt vid infanteriet förefintliga instruktörsbristen skulle kunna fyllas på frivillighetens

8 väg såsom en följd av de ifrågasatta förbättringarna. För säkerhets skull tillägges även att intill dess att det visar sig, att så ej blir förhållandet, synas tvångsåtgärder till bristens täckande icke böra tillgripas. Volontärinstitutionen fortlevde praktiskt taget oförändrad intill tiden för 1925 års härordning. Härunder infriades ingalunda de förhoppningar om rekryteringssvårigheternas hävande, som uttalats i samband med införandet av 1914 års härordning. Läget förvärrades i stället än mera. Betecknande härför är det vittnesbörd, som lämnas av 1920 års sakkunniga, vilka tillkallats för att utreda det med volontärinstitutionens fortbestånd sammankopplade spörsmålet om underbefäls befordran till officer. Den 1 november 1920 uppgick enligt deras utsago antalet vakanser vid armén i dess helhet till omkring 60 %, vid infanteriet till omkring 70 % samt vid ett infanteriregemente till 85 %. De sakkunniga tvekade icke att beteckna »den dåvarande manskapsrekryteringen som i stort sett misslyckad. De fast anställda volontärerna kunde i allmänhet icke ens rekrytera underbefälskårernas olika grader med tillfredsställande element.» Det blev närmast den vid denna tid arbetande försvarsrevisionen, som fick ägna uppmärksamhet åt underbefälsfrågan. Läget gav oförtydbart vid handen, att den på volontärinstitutionen grundade manskapsrekryteringen under det kvartssekel, den ägt bestånd, slagit fullständigt fel icke blott i kvantitativt avseende utan även, vilket var än betänkligare, kvalitativt sett. Principiellt synes även försvarsrevisionen hava varit av den uppfattningen, att nya vägar måste beträdas, om man ville, att den nya försvarsorganisationen skulle bliva fullt effektiv. Denna uppfattning kom emellertid icke till uttryck i några som helst förslag till positiva åtgärder. Volontärinstitutionen bibehölls i stort sett oförändrad. Manskapskadem begränsades något — vid ett infanteriregemente från sammanlagt 192 man till 144 man. Utbildningssystemet skulle anpassas efter den föreslagna omläggningen av utbildningen för de värnpliktiga — vårinryckning i stället för höstinryckning. Volontärskolan blev som förut ettårig. Korprals- och furirsskolorna skulle förläggas till vintern och begränsas till vardera 5 månader. Under tiden mellan dessa skolor skulle skoleleverna fullgöra instruktörstjänstgöring vid de värnpliktigas utbildning. Underofficersskolan slutligen skulle förlängas till 10 månader. I fråga om åtgärder för rekryteringens underlättande gjordes endast vissa allmänna uttalanden. Löneförmånerna, vilka då ansåges Väl avvägda, borde anpassas efter dem, som erbjödes på den civila arbetsmarknaden. Manskapets utbildning måste i första hand ordnas med hänsyn till de rent militära kraven. Revisionen hade dock principiellt intet att erinra mot ett av ovanberörda 1920 års sakkunniga framställt förslag om underofficersskolans organiserande såsom en tvåårig utbildningsanstalt. Civilanställningsfrågan borde göras till föremål för särskild utredning. Slutligen ger försvarsrevisionen uttryck för sin uppfattning angående rekry te ringsmöjligheterna på följande sätt.

9 Genom att anpassa det fast anställda manskapets avlöningsförmåner efter dem, som erbjudas på den civila arbetsmarknaden, ävensom förbättra dess utsikter till framtida försörjning, torde man kunna förvänta, att de med manskapsrekryteringen hittills förenade svårigheterna skulle kunna övervinnas och att det åtminstone under normala tider skulle bliva möjligt att hålla manskapskadern fulltalig. Till stöd för denna sin uppfattning synes revisionen haft det förhållandet, att en förbättring av manskapsrekryteringen verkligen inträdde omkring år 1920, då depressionen på den civila arbetsmarknaden började göra sig gällande. Revisionen tillägger emellertid, att någon säkerhet tydligen icke förelågc för att kunna hålla manskapskadern fulltalig. I tider av starkt uppåtgående konjunkturer kunde det lätt inträffa, att staten i konkurrens med industri, handel och andra näringar komme att ligga under. Det kunde bliva en organisation på papperet, såsom i mångt och mycket var fallet med 1914 års härordning. Då stode ingen annan utväg öppen än lagstadgad rätt till tvångsuttagning av värnpliktiga. Dittills vidtagna åtgärder i avseende på det fast anställda manskapet hade främst tagit sikte på att med så enkla medel som möjligt tillgodose volontärinstitutionens militära syfte att tillhandahålla manskapsunclerbefäl. De tre normala anställningsåren utnyttjades för att i främsta rummet bibringa militära kunskaper och färdigheter och utnyttja det sålunda utbildade manskapet i praktisk instruktörstjänst. Samtidigt sökte man i möjligaste mån beakta kravet på meddelandet av allmänbildande kunskaper. Till utbildningssystemet hörde dessutom en relativt kortvarig underofficersskola — 10 månader —• huvudsakligen avsedd att meddela kompetens för befordran till underofficer. En mångfald utredningar och undersökningar hade bedrivits i syfte att genom särskilda reformer avlägsna de allvarliga rekryteringssvårigheter, som visat sig vidlåda volontärinstitutionen såsom sådan. Några åtgärder i nyssberörda syfte hade dock i stort sett icke vidtagits. Anledningen härtill torde främst hava varit, att man å ena sidan icke kände sig övertygad om åtgärdenias värde i och för sig med hänsyn till därmed avsett syfte, å andra sidan hyste farhågor för med dylika åtgärder förenade kostnader. Det blev 1925 års riksdag, som genomförde ett omfattande förslag till särskilda åtgärder för att främja rekryteringen. Då gällande grunder för det fast anställda manskapets utbildning ansågos väl ägnade att dana för befordran till underofficer lämpat underbefäl. För att möjliggöra en tillfredsställande rekrytering av det fast anställda manskapet måste emellertid volontärinstitutionen utformas med hänsyn till andra mål än blott vinnandet av underofficersbefordran. Därför borde å ena sidan en sådan grad av allmänbildning meddelas att den fast anställde kunde hävda sig på den civila arbetsmarknaden, då han lämnade tjänsten, å andra sidan möjlighet beredas för den fast anställde att vinna befordran till officer på stat. Vidgad undervisning i allmänbildande ämnen skulle meddelas i de lägre manskapsskolorna. Underofficersskolan skulle omfatta dels en förberedande

10 underofficersskola på Vl-i månader med syfte att ge eleverna ett kunskapsmått, motsvarande fordringarna i de viktigare ämnena vid avgång från tredje klassen i allmänt läroverk, dels en 18 månaders underofficersskola, där målet var realskolekompetens. För vinnandet av officersbefordran skulle efter avlagd underofficersskoleexamen en officerselevskola om 8 månader anordnas och därefter inträde ske på krigsskolan, där den slutliga officersutbildningen ägde rum tillsammans med officersaspiranterna. Systemets genomförande medförde givetvis dels en utökning av underbefälsstaterna för att täcka elevbehovet, dels avsevärda utbildningskostnader. Volontärinstitutionen hade härigenom kommit in i ett nytt skede. Dess ursprungliga syfte, nämligen att skapa manskapsunderbefäl och rekrytera underofficerskåren, blev av underordnat intresse. Strävandena att upprätthålla institutionen ledde in densamma på andra banor med nya och högre syften, nämligen att meddela realskoleundervisning och dana officerare på stat. Under åren närmast efter år 1925 genomfördes i allt väsentligt nyssberörda reformer. Efter hand vidtogos även ytterligare åtgärder i enlighet med de år 1925 framlagda riktlinjerna. Det skulle föra för långt att i detalj följa utvecklingen. För det ändamål, som här avses, torde framställningen kunna begränsas till 1942 års beslut i fråga om det fast anställda manskapets rekrytering och utbildning, helst som dessa beslut kunna betecknas som kulmen i det utvecklingsskede, som påbörjades år 1925. Särskild uppmärksamhet ägnades härvid åt en höjning av den allmänna bildningsnivån såsom ett led i rekryteringssvårigheternas avhjälpande. Även den lägre underbefälsundervisningen i allmänbildande ämnen sökte man skilja, från den militära utbildningen, särskilt genom att inleda volontärutbildningen med en sex månaders skola helt ägnad åt undervisning i nyssberörda ämnen. Enligt 1942 års bestämmelser skulle en sådan skola under tiden 1 oktober—1 april genomgås av samtliga nyantagna volontärer, som saknade realskolekompetens. Först därefter skedde anställning som volontär på stat samtidigt med sådana ynglingar, som redan förvärvat berörda kompetens. Som mål för den lägre underbefälsutbildningen sattes ett allmänbildningskrav, motsvarande 3. klassen i 5-årig realskola. Samtidigt vidgades skolutbildningstiden till förfång för trupptjänstgöringen. Undervisningen överflyttades från den militära personalen till civila lärarkrafter, varmed givetvis följde väsentliga kostnader. För budgetåret 1946/47 beräknas dessa kostnader till 525 000 kronor. Än starkare kom allmänbildningskravets tillgodoseende till uttryck vid ordnandet av den högre underbefälsundervisningen. Arméns underofficersskola kombinerades med ett försvarsväsendets eget läroverk. Även här gjordes en bestämd åtskillnad mellan den allmänbildande och militära utbildningen. Det väsentliga synes hava varit att ge största möjliga bredd åt undervisningen i allmänbildande ämnen. Sålunda ordnades bl. a. en utbildningslinje, uteslutande ägnad åt förvärvande av realskolekompetens, samt en utbildnings-

11 linje, helt avsedd att meddela studentexamen. I förbigående må nämnas, att fordringarna vid militärläroverket äro begränsade i förhållande till vad S O m erfordras för motsvarande examina vid de allmänna läroverken. För realskolelinjen avsågs en tid av två år, för studentlinjen en tid av tre år. För tillgodoseende av det syfte, som på sin tid föranlett inrättandet av en arméns underofficersskola, ordnades undervisning i allmänbildande ämnen under sammanlagt 14 månader. Därefter följde en särskild underofficerskurs med praktiskt taget oförändrad omfattning under en tid av 11 månader. Organisationen i fråga var givetvis förenad med avsevärda kostnader. Avlöningsanslaget för fast anställda lärare och betjäningspersonal beräknades till 500 000 kronor. Härtill komma omkostnader med 50 000 kronor samt utgifter för bränsle, lyse och renhållning m. m. En ännu större utgiftspost representerades av avlöningskostnader för eleverna. Antalet beräknades till 720 för försvarsväsendet i dess helhet, för armén till 325. Då avlöningskostnaden för varje elev kan beräknas till i medeltal omkring 5 500 kronor, uppgår sålunda endast elevavlöningen till sammanlagt omkring 4 miljoner kronor respektive 1 800 000 kronor. Den sålunda ordnade utbildningen medförde även konsekvenser i avseende på anställningstid och trupptjänstgöring. Första anställningen utsträcktes från förutvarande 3 år till 4,5 år, nyssberörda 6-månaders allmänbildningsskola inberäknad — ett förhållande, som ur rekryteringssynpunkt är värt särskilt beaktande. Då syftet med volontärinstitutionen är att förse armén med underbefälsinstruktörer är det ock av betydelse att klargöra, i vilken omfattning det tilllämpade systemet ger möjlighet till instruktörstjänstgöring. För sådana volontärer, som antingen avgå efter en första anställningstid av 4 (4,ö) år eller söka inträde vid militärläroverket för befordran till underofficer eller avläggande av realskoleexamen, fullgöres nyttig tjänst som underbefälsinstruktör under en tid av högst 21 månader av 48, d. v. s. under endast 44 %. För volontär, som vinner inträde i studentlinjen för officersbefordran, blir den nyttiga tiden 27 månader av 60, d. v. s. ungefär 45 %. De väsentligt vidgade allniänbildningsmöjligheterna hade emellertid icke blott till syfte att bereda det fast anställda underbefälet konkurrenskraft pä den civila arbetsmarknaden utan även och i överensstämmelse med 1925 års riktlinjer att öppna en bredare väg för nyssberörda underbefäl till anställning såsom officer på stat. Efter fyra års anställning bereddes den fast anställde tillfälle att tillsammans med de värnpliktiga officersaspiranterna genomgå en 6 månaders aspirantskola. Vid placering bland dem, som förklarats lämpliga för fortsatt utbildning till officer på stat, blev den fast anställde berättigad att efter förvärvandet av erforderlig allmänbildningskompetens vid försvarets läroverk vinna inträde vid krigsskolans officerskurs. Genom den vidtagna åtgärden påverkades förvisso icke underbefälsrekryteringen i nämnvärd omfattning. För ändamålet är antalet officersplatser allt-

12 för begränsat i förhållande till den årliga manskapsrekryteringen. Däremot trodde man sig genom åtgärden ge åt officersrekryteringen en demokratisk prägel. Systemet var, som framgår av vad därom sägs i annat sammanhang, även så uppbyggt, att officersrekryteringen med nödvändighet måste hava till följd en stark begränsning av dem, som i egenskap av värnpliktiga med studentexamenskompetens sökte vinna officersanställning. Systemet har därför givit till resultat en allt starkare rekrytering av officerskåren med fast anställt manskap. Innevarande år torde antalet fast anställda, beordrade till höstens krigsskolekurs, komma att uppgå till omkring hälften. Hand i hand med nyssberörda strävanden att höja det fast anställda manskapets allmänna bildningsnivå hava betydelsefulla åtgärder vidtagits för att reglera, civilanställningen. Bestämmelser hava sålunda utfärdats, varigenom underbefälsutbildad sökande till befattning i statens tjänst tillförsäkrats företrädesrätt vid i övrigt lika lämplighet framför sökande, som icke är eller förut varit i statens tjänst. För att underlätta övergången till civilanställ ning hava särskilda kurser ordnats, för vilka årliga anslag ställts till Kungl. Maj:ts förfogande. I samma syfte har rättighet beviljats fast anställt underbefäl med viss anställningstid att över stat kvarstå i tjänst under ett halvt år efter kontraktstidens slut samt avskedspremier tillerkänts manskap med en anställningstid av minst sex år. För civilanställningsverksamheten har särskilt centralt organ inrättats. Slutligen har den offentliga arbetsförmedlingen inriktat sin verksamhet på att jämväl omhänderhava arbetsanställning för det fast anställda underbefälet, I stort sett torde kunna sägas, att även på civilanställningsområdet allt åtgjorts, som över huvud taget kunnat göras. Visserligen har icke det sedan lång tid tillbaka framställda önskemålet att garantera för underbefäl aned vissa tjänsteår fortsatt verksamhet genom av staten ordnad civilanställning förverkligats. En sådan anställningsform har alltid från de civila myndigheternas sida mötts av ett bestämt motstånd och torde icke heller med hänsyn till därmed förenade konsekvenser någonsin vinna statsmakternas gillande. Med de sålunda vidtagna reformerna i syfte att underlätta rekryteringen av det fast anställda manskapet kan ännu ett utvecklingsskede i fråga om volontärinstitutionen sägas vara avslutat. I detta skede befinna vi oss f. n. Man hade kunnat vänta sig, att läget på rekryteringsområdet efter alla dessa omfattande och synnerligen kostsamma åtgärder skulle vara synnerligen gott, då genomförandet av varje särskild åtgärd städse har åtföljts av försäkringar om dess stora betydelse för manskapsrekryteringen. Läget är emellertid f. n. ytterst bekymmersamt. Efter 20 års strävanden att på den år 1925 lagda grunden gjuta nytt liv i volontärinstitutionen, kan om läget sägas detsamma som 1920 års sakkunniga, enligt ovan om den dåvarande manskapsrekryteringen. Varken kvantitativt eller än mindre kvalitativt kan volontär institutionen tillfredsställa behovet av underbefäl vid armén.

13 Misslyckandet i fråga om manskapsrekryteringen, som sålunda ännu en gång kunde konstateras, föranledde volontärinstitutionens förespråkare att föreslå nya reformer. En förutsättning för att ge en god lösning åt manskapsrekryteringen skulle nu vara att bereda det fast anställda manskapsunderbefälet framtidsmöjligheter inom försvaret. Den befordran till underofficer och officer, som ägde rum, vore av ganska ringa betydelse. Det var ju endast ett fåtal, som kunde ifrågakomma för sådan befordran. Det borde i stället ordnas med ordinarie underbefälsbefattningar — överfurirer — vid förbanden. Förklarligt nog ställde sig statsmakterna mycket tveksamma till de först väckta, förhållandevis blygsamma förslagen. Efter verkställda utredningar framlades emellertid inför 1944 års riksdag förslag angående inrättandet av inalles omkring 1000 överfurirsbefattningar vid armén. I samband härmed minskades antalet kontraktsanställda i proportion härtill. Befattningarna skulle uteslutande vara avsedda för omhänderhavandet av vissa enklare göromål inom stabs- och expeditionstjänsten samt yrkestjänstens område, närmast jämförliga med vaktmästare- och förmansbefattningar. Det var sålunda icke alls tal om instruktörsbefattningar för de värnpliktigas utbildning. Såväl vederbörlig utredning som truppförbandscheferna synas hava ansett detta självklart. För anställning i överfurirsbefattning uppställdes som villkor avlagd furirsexamen, 6 års sammanlagd anställningstid samt avsägelse av underofficersbefordran. Avgångsåldern bestämdes till 55 år. Förslaget i fråga, som godkändes av 1944 års riksdag, skulle genomföras under närmast följande femårsperiod med början budgetåret 1944/45. Hittills hade, som framhållits i det föregående, manskapsrekryteriugen haft ett dubbelt syfte, nämligen dels att förse krigsorganisationen med väl utbildat underbefäl, dels att tillhandahålla manskapsinstruktörer för de värnpliktigas fredsutbildning. Det förstnämnda syftet anser man sig med de militära myndigheternas gillande numera kunna bortse ifrån. Anledningen härtill torde vara att söka i de möjligheter till utbildning av värnpliktigt befäl, som bereddes genom 1941 års värnpliktslag. I sak synes icke någon erinran kunna göras mot att vissa lägre befattningar inom det administrativa området vid förbanden besättas med ordinarie personal. Däremot är det principiellt felaktigt att infoga den för administrationen avsedda överfurirsorganisationen i volontärinstitutionen. Flertalet av ifrågavarande befattningar äro nämligen icke av den beskaffenhet, att såsom anställningsvillkor behöver sättas fordran på furirsexamen och sex års anställning som fast anställt manskap. Det är i många fall tillräckligt att hava fullgjort värnpliktstjänstgöring och en kortare kurs för meddelande av erforderlig speciell utbildning. De uppställda villkorern hava till följd, att svårigheter inträda att rekrytera befattningarna i fråga. Detta bestyrkes av redan gjorda erfarenheter. Att ställa högre militära fordringar på befattningshavare än befattningarnas utövande i och för sig berättiga till har självfallet även till följd efter hand stegrade krav på avlöningsförmåner. Systemet har emellertid infogats som ett led i strävandena att under-

14 lätta manskapsrekryteringen och kvarhålla manskapet i tjänst. Ur denna synpunkt måste de konstlade anställningsvillkoren upprätthållas så länge A^olontärinstitutionen består. Det dröjde emellertid icke länge, förrän förslag framställdes att ytterligare utöka antalet lägre manskapsbeställningar på ordinarie stat. I ett under senare delen av år 1945 framlagt betänkande föreslås sålunda, att även behovet av lägre instruktörsbefäl skulle tillgodoses genom inrättandet av ett visst antal ordinarie befattningar i överfurirs grad. Samtliga överfurirer, sålunda även de för ovan berörda administrativa befattningar avsedda, skulle efter anställning såsom sådan fullgöra instruktörstjänst vid den värnpliktiga truppen intill 35—40 års ålder samt först därefter avses för administrativa befattningar intill stadgad pensionsålder — 55 år. Antalet nytillkomna befattningar beräknades till omkring 600. Genom den sålunda föreslagna anordningen kunde självfallet antalet volontärbeställningar vid armén begränsas. Begränsningarna blevo emellertid icke större än att antalet kontraktsanställt manskap i stort sett skulle bliva av samma storleksordning som i samtliga försvarsordningar före den år 1942 fastställda. Volontärinstitutionen måste därför bibehållas i sin nuvarande organisatoriska utformning. Förslaget avhjälper till följd härav icke manskapsrekryteringens svårigheter och brister utan skapar i stället ett nytt rekryteringsproblem, nämligen rekryteringen av överfurirsgraden. Hittills vunna erfarenheter giva nämligen vid handen, att denna rekrytering är förenad med svårigheter icke blott i kvantitativt utan framför allt i kvalitativt avseende. Dessa svårigheter torde icke kunna övervinnas med mindre än att överfurirernas löneförmåner regleras i nivå med vad som är fastställt för underofficerare. Vid sådant förhållande är det emellertid icke längre tal om en manskapsrekrytering. Förslaget förutsätter vidare, enligt vad i det föregående anförts, att samtliga överfurirer skulle intill 35—40 levnadsår tjänstgöra i instruktörsbefattningar och först därefter överflyttas till befattningar, avsedda för stabs- och förvaltningstjänst. Tillvägagångssättet är ofrånkomligt ur synpunkten av instruktörstjänstens tillgodoseende. Däremot måste det anses olämpligt att för befattningar i stabs- och förvaltningstjänst — vilka såsom förut nämnts i och för sig icke fordra av innehavaren mer än värnpliktsutbildning och på tjänsten i fråga inriktad särskild utbildning — uppställa, förutom vad nu är fallet med hänsyn till den nuvarande volontärinstitutionens upprätthållande avlagd furirsexamen och vissa tjänsteår, fordran på omkring 15 års instruktörstjänst. Denna fordran måste leda till att genomförandet av 1944 års riksdagsbeslut i fråga om överfurirer för stabs- och förvaltningstjänst ytterligt försvåras eller helt omöjliggöres. Än allvarligare ter sig det framställda förslaget, om det konfronteras med det ändamål, som avsetts med detsamma. Värnpliktsutbildningen vid vederbörliga kompanier har behov av två befälskategorier, nämligen dels plutonchefer och ställföreträdare för dessa, dels gruppohefer. Den förra katego-

15 rien utgöres av officerare och underofficerare. Den senare kategorien skulle överfurirerna utgöra. Gruppchefstjänsten är mer tröttande, slitande och ansträngande än någon annan befälstjänst vid truppen, om tjänsten bedrives rätt. Det synes fördenskull ganska verklighetsfrämmande att av en överfurir fordra 15—20 års tjänst i denna befattning. Även om överfurirsbefattningama skulle kunna besättas med duglig personal, är det fara värt, att intresset och tjänstbarheten efter hand komma att väsentligt nedgå. Långvarig erfarenhet ger vidare vid handen, att det fast anställda underbefälet i vissa avseenden icke tillgodoser de krav, som ur de värnpliktigas egen syn punkt måste ställas på en gruppchef, vilken i sin tjänsteutövning står närmare den värnpliktige än något annat befäl. Detta förhållande, vilket kommer att närmare beröras i annat sammanhang, framträder än starkare i den organisation, som här avses, då det gäller en mångårig gruppchefstjänst. Det synes fördenskull uppenbart, att det föreslagna infogandet av ett betydande antal ordinarie manskapsbefattningar i volontärinstitutionen kan medföra för framtiden allvarliga konsekvenser. Systemet skulle vidare hava till följd uppkomsten av en överfurirskår, bestående av överfurirer på aktiv stat. Denna skulle rekryteras med furirer, som militärt sett utbildats för kompetens att föra pluton samt dessutom efter hand förvärva en synnerligen god trupprutin, men i albnänbildningsavseende stå på en nivå, motsvarande 3. klass i allmänt läroverk. Den närmast högre ställda underofficerskåren skulle likaledes rekryteras med furirer, vilka militärt sett fostrats för samma uppgift beträffande truppföring som överfurirerna men stå på en något högre allmänbildningsnivå, motsvarande realexamen. D e förra skulle föra grupp år efter år, mången gång underställda de senare, vilka icke avses för lägre förband än pluton. De förra skulle förbliva överfurirer till stadgad pensionsålder, de senare efter hand befordras till fanjunkare och i vissa fall förvaltare. Det torde vara tydligt, att införandet av en dylik överfurirsorganisation vid sidan av den redan befintliga underofficerskåren kommer att medföra väsentligt större svårigheter och slitningar i den praktiska tjänsten än som redan förefinnes i förhållandet mellan underofficerare och officerare. Förslaget förutsätter, som nämnts, att överfuriren icke är användbar såsom instruktör längre än till uppnådda. 35—40 års ålder. Det kan, som förut nämnts, ifrågasättas, huruvida ens detta är möjligt, när det gäller den här avsedda gruppchefstjänsten. Efter nämnda ålder skulle övergång ske till stabs- och förvaltningstjänsten. Det är härvid av intresse, att från underofficershåll och även från vissa, ledande militära myndigheters sida göres gällande, att en underofficer icke kan bestrida plutonchefstjänst längre än till uppnådda 40 levnadsår, samt att han därefter på liknande sätt som överfurir skall överföras till stabs- och förvaltningstjänst. Företrädarna för denna uppfattning vilja även göra gällande, att nämnda tjänst bör bereda erforderligt antal reträttplatser för i utbildningsarbetet enligt deras mening förbrukade överfurirer och underofficerare. Man synes förbise, att ekonomiska fak-

16 torer icke minst under rådande förhållanden och enkannerligen beträffande försvarsväsendet måste tillmätas en synnerlig betydelse. Stabs- och förvalt, ningstjänsten måste ordnas efter rationella grunder och kan därför icke ur försörjningssynpunkt förses med större antal befattningshavare än som erfordras eller med för denna tjänst mindre lämpliga befattningshavare. Den logiska slutledningen för den, som vill få fram ett ekonomiskt och tillika effektivt försvar, torde väl icke kunna bliva annan än den, att felet ligger i det av förslagsställarna framlagda instruktörssystemet samt att just detta i stället bör ordnas efter andra linjer. Nyssberörda under senaste år framlagda förslag om ytterligare stöd åt volontärinstitutionen framträda i sin rätta belysning först i anslutning till det förslag till lönereglering för det fast anställda manskapet, vilket avgivits av särskilda sakkunniga under innevarande år. När volontärinstitutionen tillkom i samband med 1901 års härordning, avlönades det fast anställda manskapet med naturaförmåner, bestående av portion, beklädnad och inkvartering samt med kontantlön. Den sistnämnda var ganska blygsam; för distinktionskorpral omkring 480 kronor och för volontär omkring 185 kronor om året. Detta blandavlöningssysteni, som regelmässigt varit i tillämpning alltsedan volontärsystemets införande, har självfallet vid åtskilliga tillfällen under de gångna åren reviderats i syfte att hålla löneförmånerna i nivå med löneläget i allmänhet. För vissa befattningshavare har systemet modifierats såsom genom hyresbidrag till gift personal o. s. v. För långtjänstbefälet — överfnrir vid armén — har däremot alltsedan organisa tionens tillkomst — vid armén 1944 — tillämpats kontantavlöning. Enligt nyssberörda sakkunnigas förslag måste en allmän löneförbättring äga rum för att säkerställa manskapsrekryteringen. Vidare borde anställningsförhållandena i samma syfte förbättras. Den fast anställde skulle hädanefter avlönas efter brandavlöningssystemet endast under den första 4-åriga anställningstiden. Furirer skulle efter denna tid beredas anställning såsom extra ordinarie 'befattningshavare genom särskilda anställningshandlingar intill den vanliga avgångsåldern — 34 år. Överfurirer, såväl de för administra tionstjänsten som för instruktörstjänsten avsedda, skulle liksom hittills vara ordinarie befattningshavare. I stort sett innebära de framlagda förslagen en årlig löneförbättring för: de blandavlönade volontärerna med de extra ordinarie furirerna överfurirerna

700—1 000 kronor, 1 200—2 000 » 1 600—1 800

Avlöningsförmånerna på I-ort skulle för en furir uppgå till 5 800—6 200 kronor samt för en överfurir till 6 200—7 000 kronor. Som synes föreslås avsevärda löneförbättringar. Dessa sägas vara en förutsättning för att underbefälet över huvud taget skall kunna rekryteras. Samtidigt göres emellertid den reservationen, att i rådande konjunkturläge så dana löner icke kunna föreslås, att manskapsrekryteringen härigenom skall kunna säkerställas.

17 De löneförmåner, som avses för överfurirer, sägas vara anpassade efter de uppgifter och det ansvar, som påvila dessa befattningshavare. Någon redovisning i dessa avseenden lämnas visserligen icke, men överfurirerna. synas närmast likställas med sergeanter. Systemet med en underbefälskår närmast under underofficerskåren i tjänsteställningshänseende fordrar med nödvändighet en viss skillnad även i lönehänseende. Därför göres endast två löneklasser gemensamma med sergeanter. Nödvändigheten att ge överfurirerna tillräckliga avlöningsförmåner medför emellertid en allmän förskjutning uppåt av den löneställning, som efter grundliga utredningar så sent som år 1945 tillerkänts underofficerare och fänrikar. Sålunda föreslås som en konsekvens av överfurirernas infogande i lönesystemet en höjning av löneställningen för sergeanter, fanjunkare och fänrikar med en löneklass. Det ovan anförda ger tydligt vid handen, att någon klar gränsdragning i fråga om uppgifter och ansvar emellan underbefälskåren och underofficerskåren ävensom i förhållande till de lägsta officersgraderna, icke ägt rum. Som framgår av det föregående, torde någon sådan gränsdragning knappast heller kunna göras. Överfurirer bliva i sin tjänst i inånga fall likvärdiga med sergeanter, i vissa fall även med fanjunkare, samt underofficerare i sin ordning med de lägsta officersgraderna. Vid sådant förhållande blir det icke längre hänsyn till uppgifter och ansvar, som i enlighet med i allmänhet tillämpade grundregler inom statsförvaltningen bliva bestämmande för löneställningen. I stället blir löneställningen bestämd med utgångspunkt från rent militära tjänsteställningsförhållanden. I den nuvarande organisationen med en underofficerskår och en officerskår, vilka befattningshavare i vissa fall bestrida enahanda tjänstebefattningar, bestämmes löneställningen efter den enkla regeln, att officeren har högre tjänsteställning och underofficeren den lägre tjänsteställningen principiellt sett. Envar är medveten om vilka komplikationer och stridigheter detta medfört sedan decennier tillbaka. Än påtagligare blir förhållandet, när ytterligare en befälskår växer fram, närmast under underofficerskåren i tjänsteställningshänseende. Vad som föreslagits i fråga om överfurirernas löneställning är fördenskull ytterligare en anledning att i grunden göra befälsindelningen i skilda tjänsteställningskårer till föremål för undersökning. Slutligen torde böra beröras konsekvenserna i kostnadshänseende av den ovan föreslagna åtgärden att genom löneförbättringar söka lägga volontärinstitutionen till rätta. Enligt de sakkunnigas uppgifter skulle ensamt avlöningskostnaderna för det fast anställda manskapet vid försvarsväsendet stiga med 22 miljoner kronor och inalles uppgå till omkring 63 miljoner kronor. Härtill kommer Vt miljon för att som en följd av löneförbättringen för överfurirer höja underofficerslönerna. Vidare tillkommer en mångfald ej redovisade utgifter för anställning, civilanställning, resor, kallortstillägg för att icke nämna högst avsevärda, utbildnings- och underhållskostnader. Till grund för de framtida försvarskostnaderna läggas f. n. som bekant vissa av försvarskommittén framlagda kostnadsalternativ om 900, 750 och 650 miljoner. 2—440 49

18 Det torde vara uppenbart, att en volontärinstitution, som drager sådana, relativt sett, ofantliga kostnader och det oaktat är synnerligen bristfällig, måste ersättas med någonting annat, om det över huvud taget skall bliva möjligt att inom en dylik begränsad kostnadsram åstadkomma ett effektivt försvar. Nyssnämnda förslag angående löneförbättringar för det fäst anställda man skåpet har icke ännu lett till något resultat. Det synes med hänsyn till ovanberörda förhållande vara av särskild vikt ur försvarets synpunkt, att de åtgärder, som nuläget anses påfordra med hänsyn till rådande rekryteringssvårigheter, givas en sådan utformning, att de icke föregripa eller hindra en omläggning av befälsorganisationerna, enkannerligen volontärinstitutionen. Den i det föregående lämnade kronologiska redogörelsen för volontärinstitutionen, dess uppkomst och utveckling under en snart 50-årig tillvaro ger vid handen, att institutionen städse varit föremål för myndigheternas och statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Under hela denna tid hava kommittéer och utredningar i nästan oavbruten följd varit sysselsatta med att utforma lämpliga åtgärder för att avhjälpa organisationens ständigt framträdande urbota brister. Det kan därför vara på sin plats att ge en överblick över karaktären av dessa åtgärder, deras ådagalagda värde för ändamålet i fråga och de möjligheter, som synas föreligga att med dylika åtgärder för framtiden tillgodose behovet av manskapsunderbefäl. Städse har angivits som ett grundvillkor för en god manskapsrekrytering att hålla lönenivån i höjd med den, som tillämpas i den allmänna lönemarknaden. Statsmakterna hava även strävat efter att tillgodose detta villkor. Det ligger emellertid i sakens natur, att då manskapsrekryteringen är starkt konjunkturbetonad, det är förenat med stora svårigheter att ge åt lönesystemet den följsamhet, som för ändamålet erfordras. Icke heller får förbises, att manskapsrekryteringen icke är enbart ett löneproblem. Det har förekommit sådana rekryteringsperioder under den gångna tiden och vi befinna oss f. n. i en sådan, då ynglingar synas hava en viss motvilja mot att taga volontäranställning vid försvaret. Under sådana omständigheter hjälpa icke löneförbättringar, ty även dessa hava självfallet av finansiella skäl sin naturliga begränsning. Det löneförslag, för vilket redogörelse lämnats i det föregående, belyser nyssberörda. förhållande. Där föreslås löneförbättringar av en sådan storleksordning, att de så att säga icke få plats i det normala statliga lönesystemet utan måste skjuta framför sig närmast högre beställningshavare till en eljest icke avsedd högre löneställning. Ändock erkännes, att även dessa löneförbättringar icke giva någon garanti för en tillfredsställande manskapsrekrytering. Härtill kommer att det med volontärinstitutionen samhoriga anställningssystemet ansetts böra i viss omfattning ersättas med ett tjänstemannasystem med därav följande konsekvenser i avlöningshänseende. I det föregående har även framhållits, hurusom föreslagna åtgärder i syfte att förbättra avlöningsförmånerna väsentligt överskridit de gränser, som måste uppställas för att över huvud taget åstadkomma ett effektivt försvar inom

19 avsedd kostnadsram. Det torde fördenskull vara en berättigad slutsats, att det icke längre synes möjligt att genom avlöningsåtgärder säkerställa manskapsrekryteringen. Volontärinstitutionen har visat sig förenad med så väsentliga kostnader, att den hädanefter icke utan allvarligt förfång för försvaret i dess helhet kan tjäna som grund för arméns förseende med manskapsunderbefäl. Utmärkande för volontärinstitutionen har alltid varit en relativt kortvarig anställning vid försvarsväsendet, varefter volontären skulle återgå till det civila förvärvsområdet. För att möjliggöra en sådan återgång skulle ett visst mått av allmänbildning meddelas den fast anställde vid försvarets skolor. Under de båda första decennierna av volontärinstitutionens tillvaro, då rekryteringen huvudsakligen var inriktad på jordbruksbefolkningen, kunde undervisningen i allmänbildande ämnen givas en ganska stark begränsning och trots detta utgöra en lockelse för ynglingar att taga värvning. Undervisningsväsendet, särskilt på landsbygden, stod ju vid denna tid på en ganska låg nivå. Den dåtida uppfattningen om allmänbildningens plats på undervisningsprogrammet kommer tydligt till uttryck i försvarsrevisionens uttalande 1923. Manskapets utbildning måste i första hand ordnas med hänsyn till de rent militära kraven. Detta uteslöte emellertid icke att man — och detta icke minst ur rekryteringssynpunkt — borde sträva efter att, så långt tiden och omständigheterna i övrigt det medgåve, söka bibringa manskapet erforderliga kunskaper jämväl på andra, för det civila livet betydelsefulla områden. Det allmänna undervisningsväsendet har emellertid under de senare decennierna varit föremål för en ständig utveckling. På grund härav ställas allt högre villkor i allmänbildningsavseende för vinnandet av anställning i det civila förvärvslivet. Vid sådant förhållande måste uppenbart, även inom volontärinstitutionen, ges ett väsentligt vidgat utrymme åt den allmänbildande verksamheten. Av den i det föregående lämnade översikten torde framgå, att man alltsedan 1925 även 'hade blicken öppen för att undervisningen i allmänbildande ämnen vid försvarets manskapsskolor måste vidgas. Utvecklingen i detta avseende torde genom 1942 års reformer hava nått fram till vissa slutmål: i de lägre manskapsskolorna med anlitande av civila lärarkrafter en utbildning, motsvarande 3. klass i 5-årig realskola; fortsättningsskolorna omlagda till ett försvarsväsendets läroverk med syfte att ge en begränsad realskole- och studentexamenskompetens. Reformerna i fråga ha, som förut nämnts, betingat avsevärda kostnader utan att leda till avsett resultat. De sålunda vidtagna reformerna hava dessutom, militärt sett, varit förenade med betydande olägenheter. Syftet med volontärinstitutionen har varit och måste vara att tillgodose arméns behov av underbefäl och instruktörer i lägsta instans. Med hänsyn härtill måste även det fast anställda manskapets militära utbildning och dess utnyttjande såsom underbefäl i det militära arbetet vara det väsentliga. Utbildningen i allmänbildande ämnen

20 borde i enlighet härmed endast vara ett hjälpmedel för att i sin mån under lätta rekryteringen. Åt denna borde därför icke ges större utrymme än de militära kraven påkalla. Numera kan undervisningen i allmänbildande ämnen däremot svårligen betraktas såsom ett hjälpmedel i ovan anförd bemärkelse utan dominerar fastmer hela volontärinstitutionen. Den militära utbildningen kan snarare betraktas såsom en bisak. Trots utvecklingen på det militära området är det fast anställda manskapets militära utbildning och användning i militär tjänst av mindre omfattning f. n. än vid volontärinstitutionens tillkomst. Relativt sett framträder detta förhållande med särskild skärpa, då man jämför de allmänbildande skolornas omfattning förr och nu. Den som numera tager fast anställning vid armén torde endast i vissa fäll göra det av intresse för den militära tjänsten och i syfte att bliva ett gott underbefäl, utan i regel för att begagna sig av de allmänna utbildningsmöjligheter, som försvarets läroverk ger. Karakteristiskt är, hurusom 1941 års utbildningskommission visserligen ansåg avlagd realexamen önskvärd för att ett underbefäl skulle kunna anses kompetent att över huvud taget verka såsom instruktör för de värnpliktiga, men en rekrytering med dylika ynglingar icke lämplig, då erfarenheten utvisat, att realskolevolontärer främst inriktade intresset på att snabbast möjligt avlägga studentexamen och därefter lämna tjänsten. I det föregående har redovisning lämnats för de stora kostnader, varmed den sålunda ordnade allmänna utbildningen är förenad. Dessa kunde tillerkännas ett visst berättigande, därest desamma komme armén direkt tillgodo. Så är emellertid ingalunda fallet. Försvarets läroverk har i realiteten blivit en parallellorganisation till det allmänna undervisningsväsendet. Resultatet blir ofta nog att bereda ynglingar möjlighet att genom fäst anställning vid försvarsväsendet vinna sin utkomst inom den civila statsförvaltningen eller det allmänna förvärvslivet. Lämpligheten av en dylik organisa tion kan principiellt sett starkt ifrågasättas. I varje fall måste det anses orimligt att pålägga försvarsväsendet betydande utgifter för nyssberörda ändamål, särskilt då clet som f. n. gäller att ordna ett effektivt försvar inom en begränsad kostnadsram. Sitt egentliga syfte att säkerställa tillgången på ett gott underbefäl har däremot systemet icke kunnat fylla trots cle avsevärda kostnaderna. Med bänsyn till den enorma utveckling av det allmänna skolväsendet, som inom de närmaste åren kan förväntas, begränsas emellertid även möjligheten att med militära läroverkssystem locka ynglingar till att taga fast anställning vid armén. 1946 års manskapsavlöningsutredning ger belägg för riktigheten härav redan i nuvarande läge. Förutsättningarna att rekrytera manskapskadern hade enligt utredningens mening försämrats, då anställning vid försvaret icke längre som förr utgjorde en av cle få utvägarna för mindre bemedlade ynglingar att utöver vad folkskolan erbjöde erhålla kunskaper, vilka beredde möjligheter till bättre utkomst Numera hade varje för studier lämplig och intresserad yngling möjligheter att utan hänsyn till sina eller

21 föräldrarnas inkomstförhållanden få genomgå allmänt läroverk eller yrkesskola genom att stipendier funnes att tillgå, som i viss utsträckning t. o. m. utginge utan behovsprövning. Samhällets ur andra synpunkter fullt motiverade åtgärder att förhjälpa studiebegåvad ungdom till utbildning kunde alltså sägas ha i viss mån minskat försvarets möjligheter att rekrytera manskapskadern. Den omsorg, som statsmakterna med stora kostnader nedlagt på allmänbildningskravets tillgodoseende i det fast anställda manskapets skolor, har huvudsakligen sin grund i den uppfattningen, att därigenom kunde den anställningssökande förespeglas framtidsmöjligheter. Karakteristiskt för volontärinstitutionen har i detta avseende varit, att framtidsmöjligheterna inom försvaret alltid varit och alltjämt äro mycket begränsade. Som framgår av den i det föregående lämnade översikten, hava under senare år vidgade möjligheter beretts det fast anställda manskapet att vinna inträde på officersbanan. Det årliga rekryteringsbehovet för officerskadern är emellertid icke av den storleksordning, att detta i nämnvärd grad kan antalsmässigt påverka volontärrekryteringen. I andra avseenden har däremot möjligheten att på denna väg vinna officersanställning utövat ett ogynnsamt inflytande på volontärinstitutionen såsom sådan. Denna har måst anpassas med hänsyn till ett annat syfte än det med densamma avsedda. Utbildningsvägarna hava omlagts så att den fast anställde, som så önskar, skall på så kort tid som möjligt kunna vinna officersbefordran och tjänsten som underbefäl blivit av underordnad betydelse. I annat sammanhang kommer att beröras frågan om denna rekryteringsväg är lämplig även ur synpunkten av officerskårens rekrytering. Mycket talar för riktigheten av det uttalande, som på sin tid gjordes av svenska underofficersförbundet, nämligen att officerskåren skulle komma att rekryteras med ynglingar, som på grund av bristande begåvning, energi och flit eller andra orsaker icke kunde fullfölja sina studier vid de allmänna undervisningsanstalterna. Icke heller kan rekryteringen av underofficerskåren bereda det fast anställda manskapet några nämnvärda anställningsmöjligheter inom försvarsväsendet. Därtill ar antalet underofficerare för litet. Anmärkningsvärt är, att från underofficershåll gjorts gällande, att nyssberörda befordringsmöjligheter till officer ha till följd, att underofficerskåren kommer att bestå av personal, som väl haft möjlighet men icke förmåga att bliva officer. De framtidsmöjligheter, som kunna beredas det fast anställda manskapet, äro under sådana omständigheter huvudsakligen att söka inom den civila förvaltningen och i det allmänna förvärvslivet. För ändamålet i fråga hava, som framgår av den kronologiska översikten, omfattande åtgärder vidtagits. Däremot har det sedan lång tid tillbaka framförda önskemålet om en särskild garantilag för den fast anställdes framtida försörjning icke förverkligats. Det torde icke kunna bestridas, att en sådan lag skulle utgöra ett synnerligen verksamt medel för det ändamål, som här avses. Enligt framställda förslagskulle fast anställt underbefäl efter 6 års tjänstetid garanteras fortsatt ut-

22 komst genom anställning i försvaret eller i form av civil anställning. Prim cipiellt sett torde emellertid förslaget vara så verklighetsfrämmande, att icke några som helst utsikter för en sådan lags införande torde förefinnas. Det torde nämligen få anses självklart, nu mer än förr, att den som vill ha en framtid inom ett visst yrke eller visst verksamhetsområde regelmässigt bör inrikta sig på detta yrke eller verksamhetsområde från början. E n sexårig militär fostran är en alltför konstlad rekryteringsgrund i berörda avseenden för att över huvud taget kunna upptagas till allvarlig prövning. Det är dock att märka, att mer än en utredning angivit en sådan lags antagande såsom enda möjlighet att säkerställa manskapsrekryteringen. E n sammanfattning av vad ovan anförts ger vid handen, att allt blivit åtgjort, som över huvud taget kunnat göras för att ge bärkraft åt volontärinstitutionen. Resultatet är det för envar kända. Under högkonjunkturer bliver institutionen en organisation på papperet. Under tider av allmän depression ger systemet möjligheter att fylla kadrarna men med element, som i många fall icke äro kompetenta att göra tjänst som instruktörer för de värnpliktiga. Resultatet kan icke heller bliva något annat. Varje yngling torde väl, när han börjar kampen för tillvaron, främst tänka på att bereda sig en framtid. Det förhållandet, att volontärinstitutionen, som icke i sig innesluter några framtidsmöjligheter annat än för ett fåtal, städse har varit förenad med rekryteringssvårigheter, är ett belägg för riktigheten därav. De bristande framtidsmöjligheterna hava på sistone föranlett underbefälets målsmän, liksom vissa militära myndigheter, att framställa mycket vittgående krav på beredandet av fasta platser för underbefäl inom armén. Ovan har påvisats, hurusom förverkligandet av dylika förslag skulle medföra sådana ekonomiska konsekvenser, att detta redan med hänsyn härtill icke låter sig göra. Det har även framhållits, att bildandet av ännu en befälskår skulle ha till följd sådana svårigheter ur tjänste- och lönesynpunkt, att dessförinnan med nödvändighet en omprövning måste ske av befälsorganisationerna över huvud taget. Inrättandet av fasta befälsbeställningar närmast för underbefäl är en fråga, som måste ses i ett vidare sammanhang och icke kan betraktas blott som ett led i volontärinstitutionens utveckling. I det föregående har gjorts gällande, att volontärsystemet rent organisationstekniskt sett icke varit i stånd att vare sig kvantitativt eller kvalitativt tillgodose arméns behov av underbefäl samt att möjligheterna att genom stödåtgärder upprätthålla volontärinstitutionen f. n. äro uttömda. Det är därför all anledning taga under övervägande, huruvida volontärinstitutionen över huvud taget är en lämplig organisationsform för ändamålet i fråga. Syftet med volontärinstitutionen är, som förut framhållits, numera delvis ett annat än förr. Det krigsmässiga behovet av underbefäl, som vid institutionens tillkomst främst skulle tillgodoses genom densamma, har de senaste åren ansetts kunna täckas genom att för ändamålet utbilda värnpliktiga. Syftet är därmed begränsat till att tillhandahålla för de värnplik-

23 I tigas fredsutbildning erforderligt antal instruktörer i lägsta instanser, enkannerligen gruppchefer. Det torde numera vara en allmänt omfattad åsikt icke blott bland truppbefälet utan även bland de värnpliktiga, att det fast anställda underbefälet icke på långt när håller måttet såsom instruktörer, även under sådana perioder, då rekryteringen varit som bäst. Detta sammanhänger med systemet. Institutionen ger större delen av underbefälet en allmänbildningsnivå, motsvarande 1., 2. eller på sin höjd 3. klass i 5-årig realskola. Icke sällan har volontären mycket svårt att själv tillägna sig den meddelade undervisningen, än mindre då förmåga att meddela undervisning åt andra. Det torde icke närmare behöva motiveras, att ett underbefäl måste stå på en högre allmänbildningsnivå, om det över 'huvud taget skall kunna godtagas såsom instruktör i gruppchefsbefattning för de värnpliktiga. För undvikande av varje som helst missförstånd må i detta sammanhang tilläggas, att vad ovan sagts har avseende på det yngre underbefälet, vicekorpraler, korpraler och yngre furirer. Äldre underbefäl torde i allmänhet icke tagas i anspråk såsom gruppchefer i egentlig mening, utan för andra uppgifter med hänsyn till detta underbefäls längre tjänstetid och därunder förvärvade militära duglighet. Vissa administrativa göromål utöva på detta underbefäl en påfallande dragningskraft. Men det är även ett annat utmärkande drag i volontärinstitutionen, som måste beaktas. Den tidiga anställningsåldern samt den isolering, i vilken det fast anställda manskapets utbildning försiggår alltifrån första anställningsdagen, har lätt nog till följd en strävan från den anställdes sida att såväl i som utom tjänsten hålla sig utanför de värnpliktiga för att inför dessa kunna framträda såsom tillhörande en högre ställd militär kategori. Den fast anställde vill icke känna sig som värnpliktig. Han vill vara utrustad på annat sätt, vara förlagd i andra lokaler än den värnpliktige, intaga sina måltider avskild från de värnpliktiga, hava sina egna fritidslokaler o. s. v. Tjänsten fordrar av allt befäl, måhända främst av gruppchefen, ett förtroendefullt samarbete med de värnpliktiga, baserat på ömsesidig förståelse. Volontärinstitutionen skapar icke förutsättningar att ge åt armén dylikt underbefäl. De brister, som enligt ovan vidlåda volontärinstitutionen såsom ett instrument för att tillgodose behovet av instruktörer vid värnpliktsutbildningen, äro i själva verket så stora, att institutionen med nödvändighet måste redan på grund härav ersättas med något annat, om det över huvud taget skall bliva möjligt att ge effekt åt värnpliktsorganisationen. Som förut nämnts tillkom volontärinstitutionen som ett komplement till 1901 års härordning. Där anbefallda tider för de värnpliktigas utbildning räckte icke för att dana underbefäl vare sig för krigs- eller fredsbehovet. Detsamma kan sägas om 1914, 1925 och 1936 års härordningar. Först med 1941 års värnpliktslag gåvos andra möjligheter härutinnan än tillförne. Genom den ettåriga utbildningen av värnpliktiga i allmänhet samt den därpå följande obligatoriska underofficers- och officersutbildningen för särskilt uttagna värn-

24 pliktiga ansågs sålunda behovet av befäl och underbefäl för krigsorganisation nen kunna tillgodoses. Däremot förbisågs möjligheten att med användning av värnpliktiga jämväl täcka behovet av underbefäl för de värnpliktigas fredsutbildning. Det synes, som om volontärinstitutionen från att vara ett komplement till en bristfällig värnpliktsorganisation hade ingått som en ofrånkomlig beståndsdel i varje svensk härordning. E t t särskilt belägg för riktigheten härav ger det förhållandet, att volontärinstitutionen genom 1942 års försvarsbeslut gavs en omfattning som aldrig förr i stället för att följdriktigt begränsas i samband med värnpliktstjänstgöringens utsträckning. Det har gjorts gällande vid åtskilliga tillfällen, alltifrån volontärinstitutionens införande 1901, att det enda system, som kan tillgodose arméns behov av underbefäl även för fredstjänsten, är en rationell tillämpning av den allmänna värnpliktens grundidé. Att dess kvantitativa tillgodoseende endast kan ske genom att för ändamålet taga i anspråk värnpliktiga har erfarenheten till fullo bestyrkt, Att värnpliktskontingenten jämväl i sig innesluter det bästa kvalitativa material, som över huvud taget kan uppbringas, torde även vara obestridligt. Värnpliktsunderbefäl har en allmänbildningsnivå, som ligger väsentligt över den fast anställdes och som dessutom förvärvats vid de allmänna undervisningsanstalterna, Detta förhållande synes böra tillmätas särskilt värde i vår tid. En så förvärvad allmänbildning är något mer i det allmänna medvetandet och för det ändamål, som här avses, samt av mångsidigare och högre klass än den, som kan förvärvas vid de i mångt och mycket isolerade och militärt betonade försvarsskolorna, Psykologiskt sett har underbefäl ur de värnpliktigas egen krets belt andra förutsättningar än det fast anställda att förstå och taga sig an de värnpliktiga samt skapa ett otvunget förhållande mellan befäl och trupp såväl i som utom tjänsten. Det torde icke behöva närmare framhållas, att värnpliktssystemet i och för sig ger möjlighet till högst betydande besparingar, vilka, kunna användas på ett bättre sätt för åstadkommande av effekt i försvaret än genom en för krigsorganisationen relativt sett synnerligen kostsam volontärinstitution. Från många håll kommer givetvis att sägas, att allt detta är gott och väl, men det finnes icke någon möjlighet att utan ytterligare utvidgningar av de värnpliktigas tjänstgöringstider åstadkomma underbefäl, kapabla att tjänstgöra som instruktörer för de värnpliktiga. Detta problem har veterligen icke någonsin varit föremål för målmedveten prövning. Det är emellertid av en sådan vital betydelse för vårt försvar, att en prövning icke bör uppskjutas, så mycket mindre som detsamma har en väsentlig räckvidd. Det ligger nämligen i sakens natur, att volontärinstitutionens ersättande med en värnpliktsorganisation utövar ett väsentligt inflytande på befälsorganisationen över huvud taget vid armén. Det synes ganska meningslöst att vid sådant förhållande stanna vid ovan gjorda allmänt hållna teoretiska överväganden. Endast genom försök att praktiskt åskådliggöra, hur ett dylikt värnpliktssystem lämpligen skulle

25 • k u n n a utformas, samt verkningarna av detsamma inom befälsväsendet i dess helhet, torde det vara möjligt att komma fram till resultat eller åtminstone åstadkomma ett underlag för mera givande diskussioner i ämnet. E t t sådant förslag kommer därför att framläggas i det följande. I detta sammanhang komma endast vissa synpunkter att beröras, vilka varit grundläggande för förslagets utformande. Allt intill tiden före det senaste världskriget har det ansetts och på många håll anses allt fortfarande nästan som ett axiom, att utbildningen av värnpliktigt befäl för att bestrida befattning vid mobiliserad trupp kunde begränsas till vad man kallar truppföring. Sådant befäl behövde däremot icke alls eller åtminstone i endast mycket ringa omfattning bibringas förmåga att utbilda trupp. Den, som skall lära sig att föra trupp, måste emellertid främst beredas tillfälle att utöva avsedd befattning såsom befäl vid värnpliktig trupp. Ett visst mått av teoretisk utbildning, bibringad vid särskilda skolor, I är givetvis en nödvändig förberedelse. Erfarenhet, säkerhet och rutin kan I däremot endast förvärvas genom praktisk tjänstgöring i vederbörlig befattning. Denna kan icke förvärvas vare sig genom att vid befälsskolor anordna konstlade övningar i befälsföring över skolkamrater eller genom att tidvis bereda möjlighet att föra befäl vid till skolorna sammandragen övningstrupp. Den som skall utbildas i truppföring skall i stället föras tillsammans med trupp och där placeras i den befattning, som han skall lära sig att utöva. Då först beredes befälseleven tillfälle att känna sitt ansvar och leva in i truppen och dess verksamhet såväl i som utom tjänsten. En självklar förutsättning för att så skall kunna ske är uppenbarligen, att befälseleven även bibringas förmåga att utbilda trupp. De värnpliktigas tjänstI göring består ju främst av utbildning. Det värnpliktiga befälet måste såI lunda för att över huvud taget kunna lära sig truppföring även utbildas till I instruktörer. Utbildningen i truppföring och i trupputbildning kunna icke I åtskiljas utan måste gå hand i hand. Den gångna beredskapstiden ger i detta avseende rika lärdomar. Det var I sålunda en i ögonen fallande brist vid beredskapsförbanden, att det lägre I befälet icke under fredsarbetet bibringats utbildningsförmåga. Hade så varit fallet, skulle mycket gestaltat sig annorlunda än som skedde. Att så låter sig göra utan större svårigheter framgår delvis av beredskapstidens erI farenhet. Då sammandrogos underbefälsskolor för värnpliktiga med uppgift t att på kort tid utbilda underbefäl. Förhållandena nödvändiggjorde även deras insättande efter relativt kort tid såsom underbefäl vid värnpliktiga utbildningsförband. Det kan här vittnas om, att sådana förband visade sig synnerligen väl utbildade. Särskilt anmärkningsvärt var den synnerligen goda befälsutövning, som det värnpliktiga underbefälet visade sig i stånd att åstadkomma. De i det följande framlagda förslagen förutsätta därför en omläggning av det värnpliktiga underbefälets utbildning på sådant sätt, att denna skall omfatta såväl truppföring som trupputbildning.

26 Den nuvarande utbildningen av fast anställt underbefäl har icke blott till syfte att dana gruppchefer. Tvärtom synes systemet med hänsyn till de allt högre syften, som detsamma efterhand ansetts böra tjäna, sträva efter att utbilda de fast anställda till befattningar såsom plutonchefer och motsvarande befattningar. I enlighet med ovan angivna grunder måste givetvis värnpliktiga, som utbildas för att i krig bestrida plutonchefs- och därmed jämförliga befattningar, beredas på enahanda sätt tillfälle att föra trupp i befattningen i fråga. Tjänstgöringstiden kan emellertid näppeligen ges en sådan utsträckning i fredstid, att det bliver möjligt att skapa ett fullödigt instruktörsbefäl för så pass ansvarsfulla befattningar. Härtill kommer att nyssberörda värnpliktiga gruppchefer givetvis måste ställas under ett väl kvalificerat plutonsbefäl, som kan omhändertaga och leda de värnpliktiga gruppcheferna under deras trupptjänstgöring. Förslaget är därför i fråga om fredsutbildningsarbetet begränsat till att ersätta fast anställda gruppchefer med värnpliktiga. Under sin tjänstgöring i utbildningsarbetet skola dessa regelmässigt stå under väl kvalificerat plutonsbefäl. Då detta bör utgöras av fast anställt befäl — i utbildningshänseende motsvarande sergeanter och löjtnanter — räknar förslaget med en icke oväsentlig utökning av den aktiva befälskadern. Redogörelse för de grunder, efter vilka värnpliktstjänstgöringen utformats, kommer att lämnas i ett särskilt avsnitt. B. Underofficerskären. I en härordning, grundad på allmän värnplikt, anses principiellt icke erforderligt att räkna med en befälskader, som i sig jämväl innesluter en i pensionsberättigade befattningar fast anställd underofficerskår. Detta sammanhänger med krigsorganisationen. Denna förutsätter endast en fredskader för sådana befattningar, vilka icke lämpligen kunna bestridas av värnpliktig personal med hänsyn till de särskilda kvalifikationer, som måste ställas på utövandet av befattningarna i fråga. Dessa befattningar utgöras regelmässigt av officersbefattningar. För övriga befattningar, och till dessa kunna praktiskt sett räknas även underofficersbefattningar, tagas i anspråk värnpliktiga, vilka under sin fredstjänstgöring utbildats för ändamålet i fråga. I en konsekvent uppbyggd värnpliktsarmé finnes därför icke anledning att i fred organisera en särskild underofficerskår. Givet är emellertid att värnpliktstjänstgöringens längd och det sätt, på vilket tjänstgöringen ordnas, kan föranleda väsentliga avsteg från nyssberörda princip. Är tjänstgöringstiden för de värnpliktiga be gränsad eller utbildningen ordnad på ett mindre lämpligt sätt, kan behov inträda att, frånsett därmed förenade kostnader, även upprätthålla fredskadrar av underofficerare och jämväl underbefäl i lägre grad för att giva ökad stadga åt krigsorganisationen. Bibehållandet av en underofficerskår inom vår värnpliktsarmé torde näppeligen betingats av något grundligare bedömande av nyssberörda förhållanden.

27 Traditioner från indelningsverkets dagar gjorde det helt naturligt, att en underofficerskår bibehölls även vid övergången till allmän värnplikt. Det må även villigt erkännas, att denna kår haft och även på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fyllt en ansvarsfull uppgift inom svenska värnpliktshären. Syftet med underofficerskåren synes ursprungligen hava varit av starkt utpräglad fredsmässig karaktär. Den skulle ge en viss stadga och fasthet åt den dåtida ganska lösliga fredsorganisationen. Indelningsverket levde kvar under en långvarig avvecklingsperiod och tiden för de värnpliktigas tjänstgöring var härunder mycket begränsad. Underofficeren avsågs främst för att bestrida sådana fredsbefattningar, som ansågos fordra, mångårig rutin och erfarenhet samt förtrogenhet med tjänsten i allmänhet såsom inom expeditionsoch förvaltningstjänsten. Man torde härvid främst hava åsyftat vissa befattningar inom regementsstaben samt kompaniadjutantsbefattningarna. Särskilt i sistnämnda befattningar, vilka efterhand blevo förenade med en krävande och ansvarsfull förvaltningstjänst, kom underofficerens rutin och vana att hantera materiel samt vaka över ordning och reda i tjänsten väl till sin rätt. I efter varandra följande härordningar räknades alltid med en relativt stark underofficerskår. 1914 års härordning omfattade sålunda omkring 40 underofficersbefattningar vid ett infanteriregemente, avsedda för mera rutinmässiga befattningar. Antalet officersbefattningar utgjorde omkring 50. I 1930 års försvarsordning fanns en regementskader av omkring 50 officerare och 35 underofficerare. F. n. uppgår antalet officers- och underofficersbeställningar vid ett infanteriregemente till omkring 60 respektive 50. Underofficerskårens rekrytering skedde genom volontärinstitutionen. Rekryteringen hade emellertid en annan karaktär förr än nu. Underofficerskåren medverkade själv till att den skulle bliva väl rekryterad. Jordbrukarbefolkningen utgjorde den egentliga rekryteringskällan. De möjligheter, som volontäranställningen då kunde erbjuda ynglingar på landsbygden, voro relativt stora. Det var också något särskilt förnämligt att kunna bliva underofficer. Utbildningen omfattade de lägre manskapsskolorna — volontär- och underbefälsskolor. Efter några års anställning skedde kommendering till en relä tivt kortvarig underofficersskola — 8—10 månader — en skola, som hade ett mycket stort anseende och efter dåtida mått gav en synnerligen god militär utbildning. Efter utnämning till sergeant fullgjorde denne i regel mångårig tjänstgöring såsom troppchef, härvid i allmänhet underställd officer som plutonchef. Först vid äldre år nåddes de högre underofficersbefattningarna — fanjunkarbefattningarna. Betecknande är, att fanjunkarna buro officersuniform. I stort sett torde kunna sägas, att underofficerskåren under 1900-talets båda första decennier var väl rekryterad. I allmänbildningsavseende, om densamma skall enligt numera gängse åskådning mätas efter avlagda skolexamina, stod den givetvis lägre då, men dess allmänna anseende var väl så högt. Underofficerskåren inneslöt i sig personligheter av stora mått. Många kommo att intaga synnerligen bemärkta och ansvarsfulla poster i samhället.

28 Militärt sett var man redan då medveten om, att åldern mången gång tog ut sin rätt till förfång för tjänsten. Fredsorganisationens brister framträdde liksom den gör i våra dagar. Åtskilliga åtgärder ifrågasattes för att råda bot på förhållanden såsom förtidspensionering och befordran till reservofficer, dock utan att leda till nämnvärda resultat. Även väcktes tanken på officersbefordran. Enligt gällande bestämmelser kunde underofficer visserligen efter sex års väl vitsordad tjänst vinna sådan befordran. Bestämmelserna till lämpades emellertid icke. De militära myndigheterna torde icke hava ansett någon anledning förefinnas att öka möjligheten för underofficerare att avlägga studentexamen för att bliva officerare. Det kan även ifrågasättas, om ens från underofficerens sida fanns någon livligare önskan om sådan befordran. Främst tänkte man sig genom studiestipendier bereda väg för sådan befordran. Vid tiden för antagandet av 1914 års härordning började vissa strömningar göra sig gällande med syfte att bereda möjlighet för volontärer och värnpliktiga att nå officersgraden. Dessa avsågo även att öppna väg för underofficerare att vinna befordran till officer. Först några år efter första världskriget gjordes emellertid denna liksom vissa andra för underofficerskåren betydelse fulla frågor till föremål för utredningar. Därmed inleddes ett utredningsskede, som efterhand ledde fram till positiva åtgärder i samband med antagandet av 1925 års härordning. Särskilt anmärkningsvärda äro de förslag, som framlades av de i det föregående berörda. 1920 års sakkunniga angående inråttan det av en 2-årig underofficersskola med syfte att bland annat meddela allmänbildning, motsvarande realskolekompetens, samt organisation av ett militär! läroverk för att bereda jämväl underofficerare möjlighet att avlägga studentexamen och därmed även att vinna befordran till officer. Svenska underofficersförbundet framlade även omfattande reformprogram. En stark kritik rik tades mot officerskåren. Denna vore rekryterad ur befolkningsskikt, vilka stode väsentligt över det stora flertalet i samhället. Officeren hade därför en mycket bristfällig förståelse för de värnpliktigas känslor och tänkesätt och hade under sin tjänsteutövning ringa beröring med truppen, särskilt i den s. k. inre tjänsten. I motsats härtill hade underofficerskåren sina rötter bland den jordbrukande befolkningen och därför helt andra förutsättningar att vara i levande kontakt med de värnpliktiga. Den sålunda framställda kritiken torde, även om den till en viss grad hade sitt berättigande, böra ses mot bakgrunden av den indragning av officers- och underofficersbeställningar, som väntades i samband med det då pågående revisionsarbetet. Det gällde att bevara så stort antal underofficersbeställningar i förhållande till officerskadern som möjligt. I enlighet härmed gingo vissa strävanden ut på att framhäva underofficerens särskilda lämplighet för utbildningsarbetet och nödvändigheten att där bereda vidgad plats för underofficerskårens medlemmar. Det framhölls sålunda, att samtliga plutonchefsbefattningar framdeles borde besättas med underofficerare. Vid 36 års ålder vore han även kompetent att bestrida kompa-

29 mehefsbefattning. För bestridande av här nämnda befattningar vore avlagd studentexamen icke erforderlig. Det vore fullt tillräckligt med realskolekompetens. Kompetensen för dessa befattningar bestämdes icke av en avlagd allmänbilclningsexamen utan främst av rent personliga egenskaper. För trupputbildningen och truppföringen inom de befälsområden, som här avses, vore praktisk tjänsterfarenhet det dominerande. Studentexamen hade sitt berättigande blott som grundval för den högre krigsvetenskapliga bildningen, d. v. s. vid befordran till regementsofficer. Strävandena i fråga ledde visserligen icke till något resultat. 1925 års härordning fördelade beställningarna i fråga mellan underofficers- och officerskår efter i stort sett samma principer som förut. De gjorda uttalandena belysa emellertid förhållandet mellan de olika kårerna och innehålla förvisso mycket att taga vara på, då det gäller att reorganisera befälskårerna. I samband härmed blevo emellertid vissa krav i avseende på allmänbildning och förbättrad tjänsteställning beaktade. Underofficerskårens krav på rcalskolekompetens såsom allmänbildningsmått blev tillgodosett genom 1925 års härordning. Även bereddes, såsom i det föregående anförts, möjlighet att avlägga studentexamen och vinna officersbefordran. Anordningen i fråga stod emellertid icke i överensstämmelse med underofficerskårens dåtida uppfattning. Man befarade att kårens ställning och anseende därigenom skulle tillbakasättas. Tjänsteställningsfrågan blev föremål för en uppmärksamhet, som kanske mer än något annat, åtminstone till det yttre, belyser den ömtåliga ställningen i förhållande till officerskåren. Sergeanter och fanjunkare, som bestredo befattningar med motsvarande och i vissa fall enahanda ansvar som fänrikar och löjtnanter samt, när det gällde reservofficerare, med mången gång väsentligt högre kompetens, kunde med fog fråga sig, varför icke också häremot svarande tjänsteställning och uniformsbeteckning kunde tillerkännas dem. Problemet är självfallet olösligt, så länge befälet principiellt är uppdelat i en högre ställd officerskår och en lägre ställd underofficerskår. Frågans betydelse ur underofficerskårens synpunkt sett har emellertid föranlett en serie av utredningar och framställningar hos Kungl. Maj:t och riksdag, kungl. brev och generalorder under hela 20- och 30-talen, och frågan utgör alltjämt ett irritationsmoment. Det skulle föra för långt att här följa denna frågas skiftande öden. För den, som obunden av tradition ser framåt mot ett effektivt försvar, ge dylika med organisationen samhöriga brister ytterligare belägg för att det måtte vara något fel i organisationen själv, som det gäller att avlägsna. Svenska underofficersförbundet gjorde sig emellertid till tolk för andra strävanden, som i detta sammanhang icke kunna förbigås. Med förebild från den danska arméorganisationen föreslogs, att underofficerskåren skulle ombildas till en administrativ kår, sidoorclnad med officerskåren. Sergeanter skulle ersättas med assistenter (underlöjtnants tjänsteställning), fanjunkare med överassistenter (löjtnants och vid pension eventuellt kaptens tjänsteställning) samt förvaltare med stabsassistenter (löjtnants och vid 50 års ålder kap-

30 tens tjänsteställning). Förslaget blev icke omsatt i positiva åtgärder. Detsamma riktar dock uppmärksamheten på de båda vitt skilda arbetsuppgifter, som tillkomma underofficerskåren, nämligen å ena sidan en befälstjänstgöring vid trupp, närmast jämförlig med den, som åvilar det lägre officersbefälet, ä andra sidan stabs- och förvaltningstjänst i särskilda befattningar. Den förra är i regel en passagetjänstgöring, fullgjord av sergeanter, den senare betecknar det eftersträvansvärda slutmålet, en plats i administrationen för den äldre kadern, fanjunkare och förvaltare. Förhållandet är värt särskilt beaktande vid en reorganisation av befälskårerna. Härmed kan ett utvecklingsskede i fråga om underofficerskåren sägas vara avslutat. Karakteristiskt för detsamma är en tydlig strävan uppåt med vidgade arbetsuppgifter och med hänsyn härtill förbättrade tjänsteställnings- och avlöningsvillkor. Gränsen skulle flyttas långt in på officerskårens traditionsenliga verksamhetsområde. Underofficerskåren skulle vidgas och stärkas, men gränsen mellan kårerna skulle alltjämt upprätthållas. Vid sidan härav började en annan riktning utformas, som enligt dåtida uppfattning hade ett motsatt syfte. De underofficerare, som ville och med anlitande av särskilda undervisningssystem kunde avlägga studentexamen, skulle avskiljas från underofficerskåren och bliva officerare. På senare år har emellertid, som närmare kommer att belysas i ett följande avsnitt, underofficerskåren, på grund av sin mellanställning, fått i sin tur möta liknande strävanden från ett annat håll, nämligen från den närmast lägre underbefälskåren. 1936 års härordning, som utgjorde resultatet av 1930-talets utredningar, gav mycket litet av bestående värde i fråga om de problem, som här avses. Av särskilt intresse äro dock de grunder, efter vilka behovet av fast anställd personal vid kompanierna blev tillgodosett. Kompanichefsbefattningarna skulle besättas med kvalificerade officerare. Därigenom skulle garanti lämnas för att kompaniorganisationen skulle erhålla önskvärd stadga. Kompaniadjutantsbefattning borde besättas med fanjunkare med hänsyn till den inre tjänsten och med befattningen i fråga förenat förvaltningsansvar. För bestridande av plutonchefsbefattning ansågs underofficer fullt kompetent. Med hänsyn härtill förelåg icke något hinder att avse underofficerare för två av de tre befattningar, som tillhörde ett kompani. Då det emellertid ansågs önskvärt att förfoga över unga plutonchefer, räknades i staten endast med en under officer. De båda övriga befattningarna inom kompaniet skulle besättas med officerare. I tillämpningen blev förhållandet dock ett annat. Plutonchefs befattningarna hava i stort sett måst besättas icke blott med ett större antal underofficerare än ovan angivits utan även med furirer. Befattningarna såsom ställföreträdande plutonchefer skulle bestridas till hälften med underofficerare, i övrigt med furirer. Visserligen hade det varit önskvärt att för ändamålet endast räkna med underofficerare. Det ansågs emellertid nödvändigt, att som det hette i 1936 års betänkande bereda plats jämväl åt furirer. I tillämpnin-

31 Igen torde endast ett fåtal underofficerare hava kunnat avses för befattninjgarna i fråga. I flertalet fall hava för ändamålet måst tagas i anspråk furirer. Regelmässigt bör den uppgift och det ansvar, som följa med en befattning, [vara det bestämmande, då denna besattes. Den militära organisationen synes I åtminstone i tillämpningen icke kunna följa en dylik grundregel. Regementscheferna hava i allmänhet icke någon annan möjlighet än att handla efter tillfällets råd och belägenhet. Förhållandet framträder än skarpare i fråga om befattningarna såsom ställföreträdande plutonchefer. Där sträcker sig kvalitetsskalan från underofficer över furirer med eller utan underofficersskola ända ned till korpral. Dock säger 1941 års utbildningskommission angående dessa befattningar, att det är av stor vikt att förfoga över ställföreträdare med plutonchefs kvalifikationer. Endast därigenom är det nämligen möjligt att frigöra plutonchefen i den omfattning, som hans förberedelsearIbete för utbildningstjänsten erfordrar. Allmän enighet torde råda därom att tillgång till kvalificerat truppbefäl är en ofrånkomlig förutsättning för att effekt över huvud taget skall kunna utvinnas ur utbildningsarbetet. Därav följer, att värnpliktstjänstgöringens erforderliga längd är starkt beroende av utbildningsbefälets kvalitet. Vid sådant förhållande är det dålig ekonomi att å ena sidan upprätthålla en lång tjänstgöringstid för de värnpliktiga och å andra sidan av kostnadsskäl begränsa den kvalificerade befälskadern. Så har emellertid skett icke blott som lovan antytts vid antagandet av 1936 års härordning utan även vid utformandet av samtliga härordningar, som föregått eller efterföljt densamma. Detta är desto mer anmärkningsvärt, som riklig tillgång till aktivt befäl särskilt inom officersgraden är av vital betydelse även för krigsorganisationen. Disproportionen mellan värnpliktstjänstgöringens längd och tillgången på kvalificerat befäl har i mycket hög grad påverkats av den befälsorganisation, som sedan gammalt förefunnits inom svenska armén. Volontärinstitutionens anpart i uppkomsten av nyssberörd disproportion har berörts i det föregående. Åstadkommandet av en tillräcklig befälstillgång försvåras även genom förekomsten av tvenne befälskårer — en underofficers- och en officerskår — vilkas äldre medlemmar var för sig måste beredas sysselsättning, då de icke längre besitta den fysiska spänst, som den rörliga trupptjänsten kräver. I det föregående berörda åtgärder i syfte att vidga rekryteringsbasen för | officerskåren fingo sin organisativa utformning i samband med genomföran! det av 1942 års härordning. Dessa komma att närmare beröras i ett följande ; avsnitt. Här må endast erinras om att officersrekryteringen ur de fast an| ställdas led på sin tid ogillades av underofficersförbundet, som ansåg, att I åtgärden kunde menligt påverka underofficerskårens allmänna standard och • anseende. Enligt uppgift utgöres den i höst till Karlberg inryckande officerskursen till mycket stor del av elever, som gått den s. k. långa vägen, d. v. s. genom volontärinstitutionen. Denna har hittills varit underofficerskårens enda rekrytermgskälla. De med volontärrekryteringen förknippade svårigheterna ha

32 omvittnats i det föregående. Av den i sig själv kvalitativt svaga kontingenten finner ofta, som tidigare omnämnts, den sannolikt bästa delen med sin fördel förenligt att efter avlagd studentexamen vid försvarets läroverk lämna den militära tjänsten. Kommer dessutom en avsevärd del att direkt från furirseller underofficersgrad övergå till officersanställning, är det förvisso en berättigad fråga, hur det kommer att gå med underofficerskårens rekrytering. Det äldre skiktet av underofficerskåren bestrider f. n. vissa sedan gammalt till administrationen räknade befattningar. Vissa äro av högre klass såsom förrådsförvaltare och regementskassör, hänförliga till den högsta underofficersgraden. Det stora flertalet utgöres av underofficerare vid regementsstabens särskilda organ samt bataljons- och kompaniadjutanter, samtliga i regel hänförda till fanjunkargraden. Den yngre delen av underofficerskåren utgöres av sergeanter, regelmässigt avsedda för tjänst såsom plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer. I huvudsak tjänstgöra f. n. underofficerarna i vissa mellanbefattningar dels i administrationen, dels i trupptjänsten. I ett föregående avsnitt har redogörelse lämnats för vissa med volontärinstitutionen samhöriga förslag i syfte att jämväl bereda fasta platser för furirer — s. k. överfurirer — dels inom administrationen, dels i trupptjänsten. F. n. är under genomförande inrättandet av ett väsentligt antal beställningar för överfurirer i den administrativa tjänsten. För varje infanteriregemente avses sålunda i regel ej mindre än 17 sådana beställningar. Förslag föreligga även angående tillsättandet vid varje regemente av ett ganska stort antal instruktörsbefattningar för överfurirer. Därmed har jämväl underbefälskåren börjat konkurrensen med underofficerskåren om fasta beställningar vid förbanden. Vad först beträffar de administrativa platserna ligger det i sakens natur, att det för underbefälskåren är av intresse att förfoga över så många dylika platser som möjligt. De representera för underbefälskåren en värdefull försörjningsmöjlighet. Underofficerskåren vill åter självfallet slå vakt om sina positioner inom administrationen. Samtidigt pågår ett rationaliseringsarbete inom truppförbanden genom försorg av statens organisationsnämnd. Resultatet av detta arbete måste inom försvarets liksom inom varje annat område, som göres till föremål för grundliga undersökningar, bliva en begränsningav antalet befattningar till vad som oundgängligen erfordras för en effektiv arbetsorganisation. För ett dylikt arbete måste försörjningstendensen vara främmande, om det över huvud taget skall fylla sin uppgift. Principiellt sett inträder redan härigenom ett motsatsförhållande. R,ationaliseringsarbetet har emellertid inom det område, som här avses, andra betydelsefulla verkningar. Vidtagna rationaliseringsåtgärder kunna sålunda ge en helt annan karaktär åt en befattning än tidigare varit fallet. Den uppgift och det ansvar, som varit förenade med en viss befattning, kunna sålunda förändras. En befattning stiger i värde och bör besättas med mer kvalificerad befattningshavare än tillförne; en annan sjunker däremot i betydelse och kan fördenskull skötas av en lägre ställd arbetskraft än vad förut varit fallet. Exempel härpå saknas icke från det hittills utförda rationaliseringsarbetet vid truppförbanden. Så-

33 lunda ha de betydelsefulla uppgifter med förvaltningsansvar, som förr hörde tillsammans med kompaniadjutantsbefattningen, begränsats till att i stort sett endast omfatta en mycket enkel expeditionstjänst och tillsyn över ordning och skick inom förläggningslokalerna. I konsekvens härmed har befattningen som kompaniadjutant, vilken förut tagit i anspråk en så kvalificerad befattningshavare som en fanjunkare med en furir eller annat underbefäl — t. o. m. överfurir — som biträde, framdeles ansetts på ett fullt tillfredsställande sätt kunna omhänderhavas av endast en överfurir. Åter hava andra befattningar, f. n. besatta med fanjunkare — t, o. m. pensionerade sådana — på grund av rationaliseringen fått en sådan betydelse, att för ändamålet ansetts böra räknas med högre ställd befattningshavare — förvaltare. Alltnog, de vedertagna gränserna mellan befattningar för den ena eller andra personalkategorien förändras. Utvecklingen anger härvid en linje som bör följas, den linje, som tillämpas inom varje modernt organiserat verksamhetsområde. Varje befattning bör besättas med hänsyn till den uppgift och det ansvar, som följer med befattningen i fråga. Tages för vederbörlig befattning i anspråk högre ställd befattningshavare än nödigt är, innebär detta större kostnader än som erfordras samt efterhand även en undervärdering av t, ex. underofficerskåren i dess helhet med därav följande försämrad ställning i den allmänna lönekonkurrensen. Det ligger dock i sakens natur, att starka intressen i det längsta söka försvara de en gång intagna positionerna. Åter är det givet, att överfurirerna måste, om sakskäl över huvud taget skola gälla, beredas den plats, som verkställda undersökningar otvivelaktigt giva vid handen. Ytterligare en anledning att, medan tid är, taga i övervägande, om det icke ligger något fel i den nuvarande befälsorganisationen, som skulle kunna avhjälpas. An starkare kommer konkurrensen om beställningar vid regementena att bliva, därest i ett föregående avsnitt berörda förslag angående inrättandet av instruktörsbeställningar för överfurirer förverkligas. Tvenne för det praktiska utbildningsarbetet i många avseenden likvärdiga personalkategorier skulle infogas i befälsorganisationen, den ena — överfurirskåren — städse underställd den andra — underofficerskåren. Överfuriren skulle tjänstgöra som gruppchef och sergeanten som ställföreträdande plutonchef eller plutonchef. Är det icke sannolikt, att överfuriren kommer att sätta in sina strävanden på att tränga allt längre in på underofficerens verksamhetsområde och därmed förbättra sin befälsställning och sina avlöningsförmåner? överfurirskåren kan stödja sig på samma skäl, som underofficerskåren, enligt vad i det föregående anförts, gentemot officerskåren. Icke kan underofficeren, därför att han avlagt realskoleexamen, vara bättre kvalificerad till plutonchefs- eller ställföreträdande plutonchefsbefattning än överfuriren. De rent personliga egenskaperna böra fälla utslaget. För bestridande av dylika befattningar bör praktisk tjänsteerfarenhet vara det dominerande. Slutligen torde böra nämnas, hurusom en underofficersorganisation är förenad med mycket stora kostnader. Vid ett infanteriregemente uppgår av3 - 440 49

34 löningskostnaden årligen till omkring 300 000 kronor. Häremot vore förvisso intet att erinra, om dessa avsevärda kostnader kunde direkt tjäna krigsorganisationen genom att bereda tillgång till befäl med kompetens att bestrida sådana krigsbefattningar, vilka över huvud taget icke kunna bestridas med värnpliktig befälspersonal. Så är emellertid långt ifrån fallet. Ovanberörda förhållande synes vara värt särskilt beaktande, då det gäller att inom en begränsad kostnadsram få fram ett så effektivt försvar som möjligt. E n sammanfattning av vad i det föregående anförts torde giva vid handen, att behovet av en underofficerskår såsom en särskild befälsorganisation inom vår på allmän värnplikt grundade härordning kan starkt ifrågasättas. Nyss har kostnadsfrågan berörts. Av det anförda har även framgått, att officersoch underofficerskårerna visserligen ståndsmässigt så att säga omsorgsfullt hållas isär, men i avseende på duglighet och användbarhet i den militära tjänsten inom kompaniets verksamhetsområde svårligen kunna annat än med konstlade medel skiljas från varandra, Gränserna äro svåra att uppdraga och i många fall obefintliga, när det gäller att avgöra, om officer eller underofficer är bäst lämpad för en befattning. Enda skillnaden ligger mången gång endast däri, att den förre avlagt studentexamen, den senare endast realskoleexamen. Den militära dugligheten inom kompaniets arbetsfält kan dock icke generellt värdesättas efter en avlagd allmänbildningsexamen, då det som här gäller ett i verklig mening praktiskt arbete. Förhållandet i fråga har inneburit och kommer att innebära irritationsmoment de båda kårerna emellan. Det kan även ifrågasättas, huruvida volontärinstitutionen såsom sådan samt dess på civilanställning och befordran till officer inriktade verksamhet är i stånd att upprätthålla en god rekrytering av underofficerskåren. Genom tillkomsten av en överfurirsgrad får underofficerskåren en ställning mellan två befälskårer, som kan bliva besvärande, Det synes som om starka skäl tala för att just nu, då försvarsfrågan i dess helhet ånyo ligger i stöpsleven, till allvarlig prövning upptaga befälskårernas organisation över huvud taget samt att härvid främst taga sikte på det gemensamma i befälsfrågan som helhet betraktad. C. Officerskåren. Det har sagts: sådan officerskår — sådant försvar. Liksom alla slagord innebär även detta vissa överdrifter. Statsmakterna bestämma nämligen över de resurser, som i varje läge skola avses för försvarsändamål. Så tillvida har dock uttrycket även i berörda avseende sitt berättigande, som en officerskår genom saklig upplysning och tungt vägande inlägg härutinnan kan utöva ett väsentligt inflytande. Men detta förutsätter en officerskår, som med sina rötter är starkt förankrad i alla samhällslager och genom hela sitt uppträdande åtnjuter folkets fulla förtroende. Slagordet ger emellertid även uttryck för en obestridlig sanning. Ansvaret för det försvar, som utformas inom den av statsmakterna givna ramen av främst kostnader och folkkraft, påvilar offi-

35 cerskåren. Organisationen i stort och i detalj är resultatet av officerskårens arbete. Den tillkommer att bygga upp och säkerställa det system, efter vilket ledningen skall utövas i alla instanser och på alla befälsposter. Officerskåren ansvarar för det militära krigsförberedelsearbetet. Hit hör ett mobiliseringsarbete av betydande omfattning. Snabbt och friktionsfritt skall folkets militära kraft kunna ställas på krigsfot. Stridsmedel och för kriget erforderlig utrustning i övrigt skall vara anskaffad och stå till förfogande av fullödig beskaffenhet och i fullständig omfattning. Hela den värnpliktiga folkkraften skall vara utbildad på mest effektiva sätt, rationellt utnyttjad efter sin förmåga och duglighet såsom befäl eller menig samt infogad på sin rätta plats i organisationen. För kriget självt skall försvarets alla behov av tillförsel och underhåll vara väl genomtänkta och i all möjlig utsträckning tillgodosedda. De uppgifter, som staten sålunda pålagt officerskåren, äro av en alldeles särskild storleksordning och beröra snart sagt alla mera betydande verksamheter inom samhället. De värden, som det tillkommer officerskåren att förvalta, representera miljarder. Men främst av allt, det sätt på vilket anförtrodda uppgifter förberedas och lösas kunna bliva avgörande för folkets högsta värde — friheten. Det är därför förvisso en angelägenhet av första ordningen för vårt svenska samhälle, att dess officerskår står på en så hög nivå, som folkets resurser över huvud taget medgiva. Med hänsyn härtill är det av särskild vikt att noga vaka över officerskårens rekrytering, utbildning och befordran. Den officerskår, som tjänade försvaret i början av 1900-talet, var icke blott ur rekryterings- utan även ur många andra synpunkter starkt klassbetonad. Tillträdet till officersbanan var främst förbehållet ynglingar från de högre samhällsskikten. Vid vissa regementen var adelsmärket praktiskt taget ett ofrånkomligt villkor. Vid andra regementen, som icke stodo så högt i kurs, hade även andra ynglingar tillträde men huvudsakligen från präst- och tjänstemannahem, genom släktskap eller annorledes allierade med de högre kretsarna inom samhället. Härkomsten prövades i varje fall med ytterlig omsorg genom officerskårens försorg. Ynglingar från eljest väl så präktiga hem, vilka vågade taga anställning som officersvolontärer, fingo nogsamt pröva förhållandet. Duglighet från genomgångna skolor, dokumenterad med synnerligen förtjänstfulla avgångsbetyg, båtade föga inför en konservativ, traditionsbunden officerskår. Gentemot samhället framstod officerskåren ofta i en föga fördelaktig dager på grund av ståndshögfärd, översitteri mot det civila samt stundom ett föga föredömligt levnadssätt. Samhällets stora breda lager stodo därför mycket främmande för officerskåren. Säkert är, att minnena från denna tids officerskår måhända mer än något annat påverkat försvarsstämningen bland folket så långt fram i tiden som under 1920-talet och ännu längre. Det bör likväl villigt erkännas, att officerskåren i sig inneslöt många dugliga representanter samt att arbetet hölls i helgd. Förhållandet var dock strängt beroende av vederbörande regementschefs personliga egenskaper.

36 Studentexamen som villkor för officersanställning gav på den tiden åt kåren ett allmänt socialt anseende och undervisningen vid de militära skolorna stod på ett relativt högt plan. Officerskåren var förvisso en plikttrogen tjänstemannakår. Det ligger i sakens natur, att vid sådant förhållande frågan om officerskårens rekrytering efterhand blev föremål för särskild uppmärksamhet. Vissa åtgärder, avsedda att utöva ett gynnsamt inflytande på rekryteringen, vidtogos redan i samband med 1914 års härordning. De förutvarande officersvolontärbeställningarna skulle indragas och ersättas med officersaspiranter, i utbildningshänseende likställda med värnpliktiga studenter. Officersaspiranterna skulle vidare icke erhålla fullmakt å officersbeställning omedelbart efter officersexamen utan först konstitueras till fänrikar och såsom sådana under två års tid prövas med hänsyn till sin duglighet och lämplighet för officerskallet. Av större betydelse blevo emellertid vissa vid 1914 års riksdag väckta motioner angående officerskårens rekrytering och riksdagens därav föranledda skrivelse. Syftet med de väckta motionerna var att öppna större möjligheter för manskap att inträda i officerskåren. Vissa motionärer begärde härutinnan utredning med förbehåll att utbildningsnivån icke skulle få sänkas; andra ömmade mest för underofficerarna och önskade att genomgången krigsskolekurs såsom villkor för officersbefordran skulle avskaffas och att särskilda officerskurser för underofficerare skulle anordnas; slutligen framlades mera radikala förslag angående officersrekrytering direkt ur volontärernas och de värnpliktigas led. Riksdagen begärde utredning angående de omständigheter, under vilka personal i underbefäls ställning vid yngre år måtte kunna vinna befordran till officer, samt föreslog i avvaktan på en lösning av frågan inrättandet av studiestipendier, vilka skulle stå öppna för icke blott underofficerare utan även för därav förtjänta furirer av första klassen. De av 1914 års riksdag beslutade åtgärderna torde icke i och för sig hava påverkat officersrekryteringen. Däremot hade redan dessförinnan genom försvarsväsendets reorganisation och icke minst genom förbättrade avlöningsförhållanden officersyrket erhållit en annan karaktär än tillförne. Rekryteringsbasen vidgades för officerskåren i samband med den allmänna utvecklingen inom samhället. 1914 års officerskår, åtminstone de lägre graderna, var därför ur rekryteringssynpunkt delvis en annan än 1901 års officerskår. Omvandlingsprocessen gick dock långsamt, kanske icke minst beroende på det grepp om rekryteringen, som officerskåren själv förfogade över. Så kom tiden efter första världskriget med sin försvarsdepression. Frågan blev ju då närmast, hur man skulle minska officerskårens numerär. Att vid sådant förhållande söka framkalla en förbättrad rekrytering vare sig i ena eller andra avseendet var ganska meningslöst, De av 1914 års riksdag begärda utredningarna togo närmast sikte på att bereda underofficerare och underbefäl större möjligheter att nå officersgraden. Av särskild betydelse blev den i det föregående berörda 1920 års utredning. Några positiva åtgärder kommo emellertid icke till stånd förrän i

37 samband med 1925 års härordning. Organisativa möjligheter skapades för underofficerare och fast anställt underbefäl att avlägga begränsad studentexamen vid arméns underofficersskola och att därefter vinna inträde vid krigsskolan för utbildning till officer. Reformen var principiellt grundad på den uppfattningen, att å ena sidan kraven på allmänbildning måste begränsas för att över huvud taget göra det möjligt för underbefäl att vid rimlig levnadsålder vinna officersbefordran, å andra sidan skulle genom högt ställda militära fordringar endast särskilt förtjänt underbefäl ifrågakomma för dylik befordran. Därför blev antalet underbefäl, som på denna väg erhöll officersanställning till en början ganska ringa och höll sig under det närmaste decenniet inom mycket snäva gränser. Vissa svårigheter uppkommo, när det gällde att bereda plats för detsamma inom den i övrigt med värnpliktiga studenter rekryterade krigsskolekontingenten. Underbefälets högre levnadsålder medförde även vissa påtagliga olägenheter. P å grund av den starka begränsningen påverkades emellertid näppeligen officerskårens rekrytering på något nämnvärt sätt. Vid mitten av trettiotalet synes officersrekryteringen hava nått en viss grad av stadga. Normalt sett skedde rekryteringen efter samma grunder som efter antagandet av 1914 års härordning, d. v. s. genom anställning av värnpliktiga studenter såsom officersaspiranter vid truppförbanden. En breddning av rekryteringsbasen skedde som nämnts i takt med den allmänna utvecklingen inom samhället, Officerskårens traditionsbundna inflytande på rekryteringen verkade dock särskilt vid vissa regementen starkt återhållande. Karakteristiskt för läget torde vara, att den betydelsefulla frågan om officerskårens rekrytering icke vid denna tid gjordes till föremål för några initiativ från de militära myndigheternas sida. Frågan ägnades icke heller någon uppmärksamhet av 1930 års försvarskommission i dess 1936 framlagda förslag. Det var först den s. k. Österströmska utredningen, som åter gjorde rekryteringsfrågan aktuell. Utredningen i fråga var synnerligen märklig, särskilt på grund av dess på en starkt framträdande försvarsvilja grundade strävan att taga upp hela problemet om officerskårens rekrytering. Med skärpa betonar utredningen officerskårens grundläggande ställning och betydelsefulla uppgifter i samhället samt vikten av att vårt försvar förfogade över en moraliskt och tekniskt högt ställd officerskår, omsluten av folkets hela förtroende. Fördenskull måste emellertid officerskårens isolerade ställning i samhället upphöra och hela folket bliva dess rekryteringskälla. Endast genom en dylik demokratisering kunde ett i verklig mening effektivt försvar skapas. Målet skulle nås icke genom att sänka officerskårens kvalitet utan genom att öppna nya vägar för militära begåvningar till officersbanan, stärka kontakten med samhällslivet och skapa ekonomisk rättvisa. I stort sett gjorde sig utredningen till tolk för ett inom riksdagen starkt framträdande demokratiseringskrav. Detta var även det egentliga syftet med utredningen i dess helhet.

38 Nyssberörda syfte ansåg sig utredningen kunna vinna genom att i största möjliga utsträckning grunda officerskårens rekrytering på befordran av fast anställt underbefäl till officerare. Remissbehandlingen av utredningen i fråga föranledde åtskilliga yttranden och förslag av vederbörande myndigheter och personalsammanslutningar. Det skulle föra för långt att närmare ingå på dessa. I stort sett torde kunna sägas, att demokratiseringskravets förverkligande icke mötte någon direkt gensaga dock under förbehåll att officerskårens allmänbildningsnivå därigenom icke fick försämras. Somliga höllo dock före, att demokratiseringen var en naturlig följd av samhällsutvecklingen och efterhand påverkade rekryteringen av officerskåren liksom av andra tjänstemannakårer och därför icke behövde föranleda några särskilda åtgärder. Däremot riktades åtskillig erinran mot det sätt, på vilket utredningen ansåg sig kunna lösa problemet, nämligen genom att göra volontärinstitutio nen till rekryteringskälla för officerskåren. Till dessa erinringar återkommer framställningen i det följande. De förslag rörande volontärinstitutionen som grund för officersrekrytcringen, vilka framlades av den Österströmska utredningen, genomfördes principiellt vid 1942 års riksdag. I stort sett skulle officerskåren rekryteras efter tvenne system: å ena sidan med värnpliktiga studenter, å andra sidan med furirer. De båda systemen hava tvenne skolor gemensamma, nämligen en sex månaders officersaspirantskola — numera benämnd kadettskola — och en ettårig officerskurs vid krigsskolan. Före officersaspirantskolan samt mellan officersaspirantskolan och officerskursen vid krigsskolan gå utbildningsvägarna isär. Grafiskt framgår utbildningslinjen av följande skiss.

11 månader officerskurs

11 månader officerskurs

39 Rekryteringsreformen har den teoretiskt sett bestickande fördelen, att båda kategorierna sammanföras i en gemensam officersaspirantskola. Där få de pröva sina krafter under inbördes tävlan. Resultatet blir bestämmande för den ordning, i vilken de skulle kunna fullfölja sin utbildning till officer. Praktiskt sett ligger det emellertid i sakens natur, att vid en i utbildningshänseende så lågt ställd skola som officersaspirantskolan den under föregående militära tjänstetid förvärvade militära rutinen spelar en mycket stor roll vid konkurrensen. Å ena sidan mötas värnpliktiga med endast IV2 års militär tjänstgöring, å andra sidan furirer med 4 års tjänstetid, därav en relativt långvarig befälstjänstgöring vid trupp. Vid sådant förhållande är det uppenbart, att furiren har ojämförligt mycket större förutsättningar i och för sig att hävda sig i konkurrensen. Följden bliver, att efterhand värnpliktsrekryteringen minskar och furirsrekryteringen till officer ökas. I det föregående har även framhållits, hurusom 1947 års officerskurs till mycket stor del utgöres av furirer. Det är sannolikt, att de värnpliktiga ofta undvika anställning såsom officersaspiranter inför så vanskliga utbildningsförhållanden. Deras kvalitet sjunker, och antalet furirer ökas efterhand ytterligare. Det syfte, som låg till grand för 1925 års i det föregående belysta reform, nämligen att bereda möjlighet för särskilt förtjänta furirer att vinna officersbefordran, har numera blivit ett annat. Officerskårens rekrytering bliver baserad på volontärinstitutionen såsom rekryteringskälla. Med hänsyn till den grundläggande betydelse, som officersrekryteringen har för hela vårt försvarsväsende, synes det vara hög tid att underkasta det nu tillämpade systemet en allvarlig prövning. Härvid bör den frågan besvaras, huruvida volontärinstitutionen såsom rekryteringskälla för officerskåren är ägnad att ge denna en sådan demokratisk prägel, som ur försvarets egen synpunkt sedan lång tid tillbaka ansetts nödvändig. Redan 1914 gav riksdagsman Thorson signalen genom att kräva en folklig sammansättning av officerskåren. Numera äro folket och samhället, partier och riksdag eniga på den punkten. I våra dagar torde icke någon militär myndighet officiellt företräda någon annan mening. Håller det tillämpade systemet icke måttet i berörda avseenden, bör det ersättas med något annat. Det demokratiska samhället med sin grundsyn på människovärde, inbördes förståelse och känsla av samhörighet ger årligen i kraft av värnpliktslagen en betydande del av sig självt åt försvaret. Den värnpliktige ställer upp det rättmätiga kravet att vid sitt inträde i försvarets tjänst och under all sin militära tjänstgöring mötas av samma anda. Han vill se framför sig ett befäl, skickligt och kunnigt, som väl känner sitt yrke, men samtidigt ett befäl, som genom sitt uppträdande och handlande framstår som ett med honom själv. Först därigenom uppkommer det ömsesidiga förtroende, utan vilket den militära utbildningen och försvarsarbetet över huvud blir av föga värde. Det ligger därför i sakens natur, att befäl, som framgått ur de värnpliktigas

40 egna led, ha i och för sig större förutsättningar än andra att bliva ett gott befäl. Häremot kan invändas, att allt befäl ju måste rekryteras bland värnpliktiga eller ynglingar några år före värnpliktsålderns inträde. Detta är riktigt. Det är dock framför allt det sätt, på vilket dessa ynglingar bliva omhändertagna för att föras fram till officersanställning, "som bliver bestämmande för deras lämplighet, Sker utbildningen av officersaspiranterna inom de värnpliktigas egna organisationer, då först kan talas om rekrytering ur de värnpliktigas led. Anställas däremot de blivande officersaspiranterna under särskilda former, avskiljas de från de värnpliktiga och infogas i särskilda skolor under sitt speciella befäl, då föreligger risk för att resultatet bliver ett befäl med en annan grundsyn på samhället än övriga värnpliktiga och efterhand alltmer främmande för de värnpliktiga själva. Mot bakgrunden härav är det av särskilt intresse att granska volontärinsti tutionen som grundval för officersrekryteringen. Främst synes det anmärkningsvärt, att volontären — den blivande officeren — bibringas den erforderliga allmänbildningen alltifrån ett kunskapsmått, likvärdigt med folkskolans och i vissa fall realskolans, till den begränsade studentexamens vid militära skolor och inrättningar. Redan detta förhållande synes vara betänkligt ur de synpunkter, som ovan blivit framlagda. E t t internatsystem, särskilt under militär ledning, har sedan länge ansetts mindre tillfredsställande såsom orga msatorisk form för meddelande av allmänbildning. Den inlevelse i samhället, som man med rätta vill se utvecklas hos den blivande officeren, grundlägges icke vid isolerade militära undervisningsanstalter. Samvaron vid de allmänna undervisningsanstalterna ger blivande officersämnen andra möjligheter att komma i beröring med ungdom ur alla samhällslager och psykologiskt sett vidga sin erfarenhet och sitt omdöme. Härtill kommer, att volontären under de fyra första åren av sin anställning, som i regel påbörjas vid mycket unga år — mellan 17 och 19 år, helt avskiljes från de värnpliktiga i särskilda militära skolor, sommartiden avbruten av tjänstgöring såsom »befäl» över de värnpliktiga. I det föregående har starkt framhållits, hurusom detta förhållande gör volontären mindre lämplig såsom underbefäl för de värnpliktiga. Det främlingsskap för de värnpliktiga, som här grundlägges redan i unga år, är icke någon demokratisk grund att bygga på för officersrekryteringen. Den som gör det tankeexperimentet, att det icke funnes någon volontärinstitution, skulle förvisso aldrig komma på den idén att för rekrytering av landets officerskår bygga upp ett dylikt utbildningssystem, än mindre framställa något förslag om ett dylikt systems inrättande. För rekrytering av officerskåren är ur den synpunkt, som ovan blivit berörd, voloiitärinstitutionen icke lämplig och det tillämpade rekryteringssystemet bör för den skull ersättas med nå^ot annat. Det rekryteringssystem, som skall ersätta det nuvarande, bör vila på samma allmänna grunder, som framlagts i den Österströmska utredningen. Basen för officerskårens rekrytering bör i enlighet härmed vara så bred som möjligt och

därför omfatta alla för officersyrket fysiskt dugliga värnpliktiga. Envar skall äga icke blott möjlighet att anmäla sig såsom officersaspirant utan även samma möjlighet att vinna anställning såsom officer. Någon som helst hänsyn får sålunda icke tagas till officersanställningen i och för sig helt ovidkommande omständigheter. Officerskåren såsom sådan får icke tillerkännas inflytande på urval till officersyrket. Endast förtjänst och skicklighet få bliva bestämmande för yrkets rekrytering. Utbildningen skall vidare förläggas bland de värnpliktiga och tillsammans med de värnpliktiga i all möjlig utsträckning och utbildning vid isolerade militära skolor begränsas till det erforderliga. Allmänbildningskraven för anställning såsom officer skola vidare begränsas till vad som för tjänst i de lägsta graderna erfordras. Den ytterligare allmänbildning, som erfordras för tjänst i högre befattningar, skall icke meddelas vid militära anstalter utan vid de allmänna undervisningsanstalterna. Genom ovan angivna rekryteringsgrunder skapas en första förutsättningför att få fram en demokratisk anda samtidigt som rekryteringsbasen i och för sig ger möjlighet att erhålla en såväl kvantitativt som kvalitativt stark officerskår. Det bör emellertid betonas, att härigenom skapas endast förutsättningar och möjligheter. Det fordras därför mer, för att officerskåren skall bliva, vad den bör vara. I det föregående har framhållits, vilka betydelsefulla uppgifter som åvila officerskåren. Det är därför av vital betydelse, att sådana åtgärder vidtagas, att ynglingar finna med sin fördel förenat att verkligen begagna sig av den breda rekryteringsbasen. Flera omständigheter kunna givetvis utöva ett ofördelaktigt inflytande på tillströmningen till officerskåren. E t t är dock visst, att löneförhållandena härvid spela en avgörande roll. Den, som verkligen vill få fram en demokratisering, måste i likhet med den Österströmska utredningen hålla starkt på kravet om ekonomisk rättvisa. Ynglingen, som söker sin framtid, ser emellertid icke blott på inkomsten, även om den är av synnerligt värde. Han ställer även fram för sig frågan, om yrket ger möjlighet för förtjänst och skicklighet att hjälpa sin man framåt. Att förhållandena i detta avseende förr lämnade mycket övrigt att önska, är nogsamt bekant. Samma i det föregående anförda förhållanden, vilka utövade ett så menligt inflytande på rekryteringen, påverkade också i ej mindre grad befordringsmöjligheterna. Ej utan skäl anförde 1925 års försvarsproposition: »Betydelsen av ett väl ordnat befordringssystem beträffande officerskåren torde icke behöva närmare framhållas. Det är enligt min mening det främsta villkoret för att organisationen skall erhålla nödig effektivitet. I alldeles särskilt hög grad framträder dess betydelse vid besättandet av arméns högre och högsta befälsposter. Den främsta förutsättningen för ett tillfredsställande befordringssystem synes mig vara, att dugligheten utgör den enda grunden för värdesättningen av dem, som kunna ifrågakomma till befordran — framför allt till de högsta befälspostema. Tjänsteåldern bör härvid icke räknas som förtjänst i och för

42 sig utan endast värdesättas med hänsyn till under tjänstetiden förvärvad skicklighet.» Tyvärr kan icke sägas, att befordringsärenden alltid blivit handlagda på ett förtroendegivande sätt. Den militära dugligheten skjutes ofta i skymundan och andra för tjänsten i och för sig ovidkommande omständigheter tillmätas avgörande betydelse. Sådant skapar mer än något annat olust. Denna stannar ingalunda inom försvarets egna råmärken utan skapar inom vida kretsar en för officerskårens rekrytering högst ogynnsam stämning. Det ligger också djupt förborgat i en demokratisk uppfattning, att ett yrke bör ge individen frihet att säga sin mening, att med sin insats bidraga till utveckling och framåtskridande. Även det militära yrket måste giva en sådan frihet. Den individuella åsikts- och tankefriheten får icke beskäras. Det kollektiva tänkandet med höga chefer som tongivande och kontrollerande får icke snöra in den enskilde officeren i en tvångströja. Enhet bör icke bliva en militär clogm, det må gälla större eller mindre ting. Endast under sådana förhållanden kan vår tids ungdom känna tillfredsställelse och trivsel. Truppföring och trupputbildning är officerskårens egentliga arbetsfält, I krig träder clen förra i förgrunden: i fred den senare. Båda höra oupplösligt samman, ty skicklighet i såväl det ena som det andra förutsätter ingående kännedom om soldatmaterialet och en nästan medfödd förmåga att vinna, truppens förtroende. Den direkta personliga kontakten med truppen är härvid i regel begränsad till verksamheten inom kompani och främst dess underavdelningar — pluton och grupp. Vid högre förband får befälsutövningen en indirekt utformning, starkare ju större förbandet är. Men för all befälsutövning — även i fråga om de högre förbanden — är en ingående kännedom och rutinerad erfarenhet om soldat och trupp en ofrånkomlig förutsättning. Detta gäller i lika hög grad den s. k. stabspersonal, som regelmässigt biträder de högre befälhavarna. Det är därför av särskild betydelse, att varje officer beredes tillfälle fullgöra en mångårig tjänst inom kompaniets ram, enkannerligen vid det lägsta av flera enheter organiserade förbandet — plutonen. Det brister mycket i berörda avseenden f. n. Det torde kunna framläggas många exempel på att officerare befordrats till kaptener och högre grader utan att hava fullgjort plutonchefstjänst som officer i annat än mycket blygsam omfattning. Åtskilliga stabsofficerare och även högt ställda officerare torde hava föga personlig erfarenhet av tjänsten inom ett kompani. Den uppmärksamme iakttagaren vid förbanden känner förvisso verkningarna av en dylik utveckling. För försvaret självt finnes skäl till allvarlig oro. Till nyssberörda förhållande har självfallet i betydande grad bidragit den förskjutning nedåt i levnadsålder vid befordran, som utökningen av fredsstaterna på senare tid framkallat. Mot en befordringsålder av 14—15 år till kapten för blott 8—9 år sedan svarar nu en ålder av ofta blott 7—8 år. Den unge officeren hinner knappast med att fullgöra ett eller annat år som plutonchef, förrän det bär i väg till skolor, den ena efter den andra, med därpå följande tjänstgöring i lärar- eller stabstjänst-

43 befattning. Så är tiden inne för befordran till kapten. Det uppställes icke heller fordran på några särskilda truppkvalifikationer för att bestrida en så ansvarsfull befattning som kompanichef. Befordran sker i klump, årsklass efter årsklass. Ur lönesynpunkt är systemet givetvis av största värde för personalen, men icke kan i systemet spåras någon som helst vördnad för trupptjänsten samt för de uppgifter och det ansvar, som följa med befordringarna i fråga. Problemet har givetvis många sidor. I denna framställning skall blott uppmärksamheten riktas på tvenne organisativa spörsmål. Krigsorganisationen har, som framhållits i det föregående, ett mycket stort behov av aktiv officerspersonal. Det framgår redan av det förhållandet, att fredsorganisationen måste svälla ut i mycket betydande omfattning, om folkets hela värnkraft skall kunna som sig bör tagas i anspråk i försvarets tjänst, Med hänsyn härtill har det alltid varit en strävan från de militära myndigheternas sida att upprätthålla en stark officerskader. Åter hava alltid ekonomiska hänsyn framtvingat stora begränsningar. Det kan icke bestridas, att varje härordning i vårt land och i alldeles särskilt hög grad senare tiders härordningar räknat med synnerligen svaga officerskadrar i betraktande av de krigsorganisationer, som varit avsedda att upprättas. Kadrarna hava icke tillgodosett ens fredsbehovet, långt mindre krigsbehovet. Härtill kommer, att behovet av aktivt rutinerat officersbefäl i våra dagar är ojämförligt större än tillförne till följd av krigskonstens utveckling. Det är med hänsyn härtill icke något stort krav, att chefskapet över varje förband fr. o. m. kompani och uppåt samt det stora flertalet militära stabsbefattningar vid de högre förbanden skola bestridas av aktiva officerare. Det framhålles med rätta, att den värnpliktige måste erhålla en god utbildning för att försvaret skall bliva av värde. Det kan måhända med än starkare skäl göras gällande, att värdet av värnpliktsutbildningen aldrig kan komma till sin rätt, om icke värnpliktsförbanden ställas under befäl av dugliga chefer. E t t väl utbildat värnpliktsförband under en mindre duglig chef kan aldrig åstadkomma vad ett mindre väl utbildat värnpliktsförband kan under en skicklig chef. Det kan därför icke nog framhållas vikten av att i fred förfoga över en stark aktiv befälskader, i stånd att fullgöra tjänst såsom kompani- och högre chefer m. m. vid de krigsorganiserade förbanden. Principiellt har officerskaderns storlek alltid blivit bestämd med hänsyn till möjligheten att bereda densamma full sysselsättning även i fred. Mot denna princip torde icke heller någon erinran kunna göras. En aktiv officer måste nämligen för att över huvud taget förtjäna namnet aktiv officer med allt vad detta innebär av militära kvalifikationer vara militärt sysselsatt även i fred. Vid sådant förhållande synes det vara all anledning undersöka, huruvida icke härorganisationen kan utan ökade kostnader bereda sysselsättning i fred för en större befälskader med sådana kvalifikationer, som här avses. Samtliga härordningar hava hittills räknat med tre befälskategorier: officerare, underofficerare och underbefäl. Proportionen mellan dessa tre kategorier kan antalsmässigt i stort sett sägas vara vid ett infanteriregemente:

44 50 officerare; 50 underofficerare och 100 underbefäl (med volontärer). Som framgår av vad i ett föregående avsnitt anförts, är det äldre skiktet mom underofficerskåren — fanjunkarna — i regel placerat i freclsmässiga expeditionsbefattningar. Endast begränsade möjligheter föreligga att effektivt tillgodogöra sig denna personalgrupp i krigsorganisation. Motsvarande befattningar där fordra i regel personal i andra ålderslägen. Det större och yngre skiktet av underofficerskåren användes i fredsarbetet såsom plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer. Även i krigsorganisationen kunna dessa med hänsyn till sin militära utbildning icke bestrida högre befattningar. Givet är att det är synnerligen tacknämligt att såsom plutonchefer i krigsorganisationen förfoga över kvalificerad aktiv underofficerspersonal. E n armé, baserad på en genomförd värnpliktsorganisation, både kan och måste emellertid räkna med för ändamålet utbildade värnpliktiga såsom plutonchefer. I stort sett är sålunda underofficerskårens organisation starkt fredsbetonad. Det råder emellertid icke något tvivel om, att den unge underofficeren har lika stora förutsättningar som den unge officeren att bibringas sådan utbildning, att han kan föras fram till högre befattningar, än som äro honom beskärda i den nuvarande organisationen. Underofficerskåren har själv riktat uppmärksamheten på detta förhållande genom sina i samband med utarbetandet av 1925 års försvarsordning framlagda förslag, för vilka redogörelse lämnats i ett föregående avsnitt. Underofficerskårens ställning såsom en lägre kår än officerskåren har emellertid haft till följd en gränslinje för underofficerarnas utbildning och användning, som icke får överskridas. För ett fördomsfritt öga är det endast ägnat att förvåna att en sådan gränslinje över huvud taget har kunnat upprätthållas under så många decennier. I det föregående har framhållits, hurusom tillfälle till truppföring och trupputbildning inom kompaniets ram, icke minst i plutonchefs- och motsvarande befattning, måste beredas officerskårens män i rikt mått, om de skola bliva vad man fordrar av skickliga yrkesmän. Det har också framhållits, hurusom allt bör göras för att förse krigsorganisationen med talrikt aktivt befäl, i stånd att bekläda sådana befattningar, som över huvud taget icke kunna beklädas med värnpliktig personal. Ekonomiska hänsyn hava hittills åldrigmedgivit en kader av den kvalitet, som här avses, att den närmelsevis täcker det ofrånkomliga behovet. Åter har beträffande underofficerskåren gjorts gällande, att denna kår i sig innesluter en personaltillgång, som om den rätt omhändertages väl kan tillgodose samma ändamål, som för närvarande är förbehållet officerskåren. Det synes vid sådant förhållande vara all anledning att noggrant undersöka, huruvida icke officers- och underofficerskårerna skulle helt enkelt kunna sammanslås till en enda aktiv befälskår. Säkert är att endast genom en sådan åtgärd bliver det möjligt att tillgodose krigsorganisationens obönhörliga krav på aktivt rutinerat befäl i alla befatt-

45 ningar, som icke kunna bestridas av värnpliktiga. Fredstjänsten vid förbanden kommer icke såsom f. n. att bestridas dels av ett officersskikt, som snabbt passerar de lägre befälsbefattningama för att stiga allt högre i ledande befattningar, dels av ett underofficersskikt, som från början är dömt att stanna och verka i lägre befattningar, utan av en enda befälskår inom vilken samtliga hava samma uppgift och samma möjlighet att arbeta sig fram till högre poster. De med skilda kårer förenade olägenheter, som framlagts i ett föregående avsnitt, komma att försvinna.

D.

Förslag till befälsorganisation vid ett infanteriregemente.

Såsom redan inledningsvis framhållits, har vad i det föregående anförts i fråga om de tre befälskårerna — officers-, underofficers- och underbefälskåren — endast haft avseende på armén och dess huvudtruppslag — infanteriet. Det har härvid gjorts gällande: att volontärinstitutionen bör utgå ur organisationen och fredsbehovet av underbefäl tillgodoses med användning av värnpliktiga, samt att det bör tagas under omprövning, huruvida icke officers- och underofficerekårerna böra sammanslås till en enda befälskår. Här framträda organisationsproblem av högst betydande omfattning. Dessa äro svårlösta i och för sig, men svårigheterna stegras därigenom att en lösning innebär en radikal omgestaltning av den bestående ordningen och därmed ock en brytning mot sedan gammalt omfattade åskådningar. Redan på grund härav synes det vara av föga värde att begränsa en framställning sådan som denna till blott allmänna uttalanden om brister och olägenheter i det som är, samt därtill fogade önskemål om något annat, som förmodas vara bättre. Den som vill föra frågan framåt och åtminstone få till stånd en allvarligsaklig diskussion i ämnet, måste fullständiga framställningen med utformade förslag till problemens lösning. Det har härvid synts tillräckligt att belysa frågan genom att närmare undereöka verksamheten vid ett infanteriregemente och framlägga ett därpå grundat förslag till befälsorganisation. Denna bestämmes i stort sett av befälsbehovet för utbildningsarbetet samt för regementets stabs- och förvaltningstjänst. I.

Befälsbehov för utbildningsarbetet.

Vid ett infanteriregemente tages f. n. ett icke oväsentligt antal befäl i anspråk för utbildning av det fast anställda manskapet. Vid varje regemente organiseras sålunda volontärskolor samt korprals- och furirsskolor. I sistnämnda skolor ingå dessutom flertalet underbefäl såsom elever. Enär volontärinstitutionen enligt det här framlagda förslaget är avsedd att utgå ur organisationen, kommer nämnda utbildning att helt bortfalla. I den föreslagna organisationen bliver därför befälsbehovet för utbildningsarbetet uteslutande betingat av det sätt, på vilket fredstjänstgöringen för de värnpliktiga

46 utformas. Det är fördenskull nödvändigt att närmare ingå på vissa med värnplikten sammanhängande frågor. Kravet att samtliga krigstjänstdugliga värnpliktiga i fredstid skola bibringas för omedelbar användning vid krig eller krigsfara erforderlig utbildning anses i här framlagt förslag vara en självklar förutsättning för ett svenskt värnpliktsförsvar. Gjorda avsteg från denna princip i form av kategoriklyvning o. d. ha nämligen visat sig medföra sådana allvarliga verkningar, att de icke ens böra ifrågasättas i en blivande härordning. Förelaget räknar därför med en värnpliktskontingent för infanteriregemente av enahanda, storleksordning som f. n. Närmare styrkeuppgifter komma att lämnas i ett följande avsnitt. Den värnpliktsfråga, som här närmast bör göras till föremål för prövning, är tjänstgöringsskyldigheten i fred. De härordningar, som sett dagen under 1900-talet, ge en skiftande bild av den tjänstgöringstid, som i olika tidslägen ansetts böra stadgas för de värnpliktigas utbildning. En översikt över tjänstgöringstiden för infanteriets värnpliktiga lämnas nedan. Utbildningstider för infanteriets värnpliktiga. Antal 1. tjänst- Rcpetitionsrepetitionsgöring övningar

Summa dagar

Uttagnings procent

1901 Vapenföra värnpliktiga

250 310 minst 400

30 30 30

340 400 485

90 150 minst 230

25 25 25

140 200 260

150 175 260

25 25

175 225 260

360 540 720

30 30 30

420 600 780

1914 Flertalet värnpliktiga Underbefäl och. fackmän Studenter (likställda) 1925 Flertalet till linjetjänst uttagna värn pl iktiga Underbefäl och fackmän Studenter (likställda) 1936 Flertalet värnpliktiga Underbefäl och fackmän Studenter (likställda) 1942 Flertalet värnpliktiga Underofficersvärnpliktig Officersvärnpliktig

högst 8 liögst 4

Som framgår av den lämnade översikten, räknade 1901 års härordning med samma utbildningstid för samtliga värnpliktiga — en rekrytskola om 150 dagar och tre repetitionsövningar om vardera 30 dagar eller sammanlagt 240 dagar. Behovet av befäl i krigsorganisationen tillgodosågs med fast anställd personal. Utbildning av befäl ur de värnpliktigas led var icke förutsedd i

47 organisationen. Med hänsyn härtill var även den avsedda krigsorganisationen starkt begränsad. Först genom 1914 års härordning framträdde strävandena att rationellt uttaga folkkraften. I syfte att tillgodose befälsbehovet organiserades jämväl utbildning av befäl ur de värnpliktigas led. Tjänstgöringstiden bestämdes för olika värnpliktsgrupper med hänsyn till de funktioner, som dessa ansågos kunna och böra fylla i krigsorganisationen. Flertalet värnpliktiga fingo en rekrytskola om 250 dagar, under det till underbefäl och fackmän uttagna värnpliktiga samt studenter och likställda blevo skyldiga att för sin utbildning till befäl fullgöra en längre rekrytskola om 310 respektive 400 dagar. Samma differentiering av utbildningen återfinnes i samtliga därpå följande härordningar. Särskilt framträder denna i 1941 års värnpliktslag, där förutom ettårig rekrytskola stadgades ytterligare 180 respektive 3Ö0 dagars utbildning för värnpliktiga, uttagna till underofficers- och officersutbildning. Enligt de militära myndigheternas uttalanden hade claimed utbildningstiden erhållit en sådan längd, att underbefälsbehovet i krigsorganisationen kunde helt tillgodoses med värnpliktig personal. Det fast anställda underbefälets uppgift kunde begränsas till instruktörstjänst under fredsutbildningen. Det förslag, som nu framlägges, förutsätter även en differentiering av tjänstgöringstiden för olika vämpliktsgrupper. Förslaget räknar nämligen i tjänstgöringsavseende med tre utbildningskategorier. En kategori — befälsvärnpliktiga — omfattar för befälsutbildning särskilt kvalificerade värnpliktiga. Dessa, som närmast motsvara officereutbildningsgruppeii enligt nu gällande bestämmelser, äro avsedda att tillgodose behovet av plutonsbefäl vid de krigsorganiserade förbanden, ävensom att tjäna som rekryteringskälla för det fast anställda befälet, d. v. s. det sammanslagna officers- och underofficersbefälet. En andra kategori •— underbefälsvärnpliktiga —- omfattar för underbefälsutbildning lämpade värnpliktiga. Med dessa värnpliktiga tillgodoses krigsbehovet av gruppchefer. Ovan nämnda båda värnpliktskategorier måste givetvis i likhet med vad nu är fallet och tillämpats alltsedan 1914 års härordning undergå en längre utbildning än övriga värnpliktiga. Dessa utgöra den tredje värnpliktskategorien i tjänstgöringsavseende — flertalet värnpliktiga. Denna principiella indelning av de värnpliktiga i utbildningskategorier alltefter deras kvalifikationer är som förut nämnts icke någon nyhet. Den är en ofrånkomlig förutsättning för att över huvud taget kunna tillgodose krigsorganisationen med erforderligt befäl. I ett grundväsentligt avseende skiljer sig emellertid föreliggande förslag från den nu och även dessförinnan tillämpade organisationen. De såsom befäls- och underbefälsvärnpliktiga utvalda skola nämligen icke blott tillgodose krigsorganisationens befälsbehov utan även fylla behovet av gruppchefer vid fredsutbildningsarbetet och därvid ersätta det nuvarande fast anställda manskapet. I det följande kommer frågan om den tjänstgöringstid, som lämpligen bör avses för envar av de tre ovannämnda värnpliktskategorierna, att närmare avhandlas.

48 a.

Tjänstgöringstid

för de värnpliktiga.

Flertalet värnpliktiga.

Frågan om första tjänstgöringens längd för flertalet värnpliktiga tilldrager sig alltid större intresse än någon annan försvarsfråga. Detta är även naturligt med hänsyn till de offer, som fredstjänstgöringens fullgörande alltid innebär för den enskilde. Härmed äro även förenade avsevärda kostnader. Varje tjänstgöringsdag innebär en direkt utgift för statsverket av omkring 6 kronor och 50 öre. Med en årskontingent av omkring 45 000 värnpliktiga följer sålunda en utgift per dag av omkring 292 500 kronor. Härtill kommer, att en betydande arbetskraft genom värnpliktstjänstgöringen självfallet undandrages näringslivet. Politiskt framträder därför städse ett mycket starkt intresse av att begränsa den första tjänstgöringens längd. Lika naturligt företräda städse de militära myndigheterna i känsla av sitt ansvar långt gående krav på tjänstgöringstidens längd. Dessa sinsemellan stridiga intressen ha i varje svensk härordning givit till resultat en kompromiss. Under tider, då faran för krigiska förvecklingar synts vara avlägsen, hava de återhållande krafterna fått övertaget. 1925 års härordning med den till 90 dagar begränsade företa tjänstgöringen ger ett talande exempel härpå. E t t motsatt förhållande inträdde under världskriget vid antagandet av 1941 års värnpliktslag. Inför det hotande utrikespolitiska läget stadgades den alltjämt gällande årslånga tjänstgöringstiden. För närvarande liksom alltid äro meningarna delade angående sannolikheten av krigiska förvecklingar. Därom torde dock alla vara ense, att det nuvarande läget med nödvändighet fordrar ett effektivt förevar. Vid sådant förhållande måste vid bestämmandet av tjänstgöringstidens längd den fordran tillgodoses, att de värnpliktiga vid mobilisering skola vara fullt användbara för tjänst vid de krigsorganiserade förbanden. Icke heller är det försvarligt att genom provisoriska eftergifter i fråga om utbildningen av vissa årsklasser värnpliktiga medvetet skapa brister i organisationen, vilka icke framdeles kunna med någon som helst säkerhet avhjälpas. Folkförsvaret fordrar, att samtliga, värnpliktiga omedelbart kunna tagas i anspråk vid mobilisering. De gångna krigsåren ha till fullo visat det s. k. elastiska systemets ohållbarhet och vådor. För den som vill ha ett effektivt försvar är det uppenbart, att samtliga värnpliktiga måste i fredstid erhålla sitt för krigsanvändning erforderliga mått av militär utbildning. Det ligger ock i sakens natur, att försvarets fredsorganisation, som strängt taget kan betecknas såsom en skolorganisation, måste kunna räkna med ett konstant utbildningssystem, om utbildningen skall kunna bedrivas med nödig planmässighet och erhålla önskvärd stadga. Med denna utgångspunkt gäller det att bestämma längden av den första tjänstgöring, varmed en härordning av bestående värde bör räkna, Det torde då först böra bemärkas, att en lång tjänstgöringstid icke är det allena saliggörande. Tjänstgöringstidens längd är endast en faktor bland många andra, när det gäller att fostra dugliga soldater. Denna faktor måste

49 därför avvägas i förhållande till andra på utbildningsarbetet inverkande förhållanden. Tillgång på kvalificerat och rutinerat befäl för de värnpliktigas utbildning är sålunda av långt större betydelse än en långvarig utbildningstid. Män i ledningen, som förstå att avskilja från utbildningsarbetet vad som är för tjänsten ovidkommande eller oväsentligt, som behärska utbildningens svåra konst, så att de kunna ge åt det arbetande befälet nödig pedagogisk vägledning vid sina inspektioner och som inse värdet av en fäst utbildningsorganisation, inom vilken det närmast ansvariga befälet kan utveckla själv verksamhet och känna trivsel och arbetsglädje, sådana män kunna göra högst betydande insatser för åstadkommande av ett gott utbildningsresultat inom en ganska begränsad tjänstgöringstid. Alltnog, utbildningsresultatet är icke blott beroende av antalet tjänstgöringsdagar utan framför allt av hur effektivt det bestämda antalet dagar utnyttjas. De betänkanden och utredningar, som vid olika tillfällen avhandlat frågan om tjänstgöringstidens längd, ha ingalunda stått främmande för nyssberörda förhållanden. Till vederbörliga beslut om det anvisade dagantalet fogas städse vissa förutsättningar angående behov av ett fullgott befäl, planmässighet och målsättning i arbetet, begränsning till det väsentliga, befrielse från handräckningsarbetet o. s. v. Genomgående måste dock erkännas, att dessa förutsättningar icke blivit som sig bör beaktade utan ofta nog i tillämpningen blivit tomma fraser. Därom torde förvisso truppofficerare kunna vittna. När det nu gäller att bestämma tjänstgöringstidens längd synes det emellertid vara all anledning att på ett mera effektivt sätt än tillförne tillse, att berörda förutsättningar kunna förverkligas. Vid föreliggande förslags organisatoriska utformning komma nyssberörda faktorer att beaktas. Alltsedan framläggandet av 1875 års härordningsförslag har den ettåriga tjänstgöringen av militära myndigheter betraktats såsom ett axiom. Så är f. n. även förhållandet. Strävar man efter ett effektivt försvar, måste man emellertid värja sig för slagord och i stället inrikta sig på ett klargörande av det verkliga behovet av utbildningstid. Föret torde då böra anmärkas, att man helt kan bortse från beredskapssynpunkter vid bestämmandet av första tjänstgöringens längd. För att ständigt äga tillgång till utbildad trupp vid förbanden räcker det icke med en ettårig utbildningstid. För ändamålet skulle erfordras en väsentligt längre tjänstgöringstid. Beredskapssynpunkterna äro f. n. tillgodosedda dels genom värnpliktslagens stadganden om rätt för Kungl. Maj:t att för beredskapsändamål kvarhålla trupp under längre tid än den för fredsutbildningen avsedda, dels genom den under andra världskriget genomförda omläggningen av rullföringsväsendet, vilken ger tillfredsställande möjligheter till inkallelse av värnpliktiga. Tjänstgöringens längd kan därför helt bestämmas med hänsyn till utbildningens krav. Två gånger under 1900-talet har svenska hären haft en sammanhängande långvarig första tjänstgöring: 1914 med 250 dagar och höstinryckning samt 1941 med 360 dagar och vårinryckning. Båda gångerna befann sig vårt land 4—440 49

50 i ett världskrigs skugga. Situationen var i båda fallen sådan, att det knappast lät sig göra att åstadkomma en allsidigt genomtänkt utbildningsorganisation utan fastmer gällde det att genom för tillfället gripbara åtgärder ge uttryck för folkets orubbliga försvarsvilja. Resultatet har ock i båda fallen blivit detsamma. Enligt allmän uppfattning har försvarsorganisationen icke kunnat effektivt utnyttja den långvariga tjänstgöringstiden. Vad särskilt beträffar nuläget ha förvisso många anledningar bidragit till detta, icke minst för försvarsledningen nedslående resultat. Befälstillgången vid förbanden har varit otillräcklig för åstadkommande av en effektiv utbildning. Särskilt har bristen på underbefäl enligt vad i ett föregående avsnitt framhållits varit skriande. I många fall har befälet icke heller varit kompetent för sin lärargärning. Inspektionsverksamhet har stundom utövats utan förståelse för krigets krav och för nödvändigheten att främst inrikta uppmärk samheten på befälets sätt att bedriva utbildningen i fråga. Resultatet av en så bedriven årslång utbildning bliver lätt nog en allmän-känsla av olust; hos befälet, då det måste inse sin oförmåga att få fram ett verkligt utbyte; hos de värnpliktiga i känsla av att den för dem dyrbara tiden icke bliver effektivt utnyttjad. Till det otillfredsställande resultatet ha jämväl bidragit i icke oväsentlig grad vissa uppenbara organisatoriska felgrepp. Såsom sådana kunna otvivelaktigt hänföras inläggandet av en repetitionsövning för de värn pliktiga, innan deras grundläggande soldatutbildning blivit avslutad; bristande organisation av handräckningsarbetet vid förbanden, varigenom utbildningen blivit tillbakasatt o. s. v.; inläggandet av alltför omfattande civila undervisningsprogram till förfång för det arbete, som värnplikten åsyftar; ordnandet av idrottstävlingar för befäl och civila sammanslutningar, under vilka det militära utbildningsarbetet måst väsentligt eftersättas. Man kan emellertid fråga sig, om det över huvud taget finnes någon möjlighet för en även synnerligen skicklig ledning att åstadkomma en effektiv utbildning för flertalet värnpliktiga under en sammanhängande ettårig tjänstgöringstid. Under ett verksamhetsår måste med nödvändighet även befälet erhålla sin utbildning; skolor och kurser för olika ändamål anordnas; befälsövningar av olika slag äga rum av kortare eller längre varaktighet. Förr, då vinterhalvåret var reserverat för här berörda ändamål, kunde den till sommaren förlagda värnpliktsutbildningen ges en fast och stadgad organisation. Den ettåriga värnpliktsutbildningen ger icke något sådant mellanrum. Därav följa ständiga befälsbyten, ideligen ändrade organisationer och olägliga avbrott i det löpande arbetet. Härtill kommer, att vissa tider av året — november, december och januari — vilka anordningar än vidtagas för utbildningens främjande, äro i och för sig olämpliga för soldatutbildning. All trupperfarenhet ger vidare vid handen, att det är förenat med mycket stora svårigheter att upprätthålla ett levande intresse för det militära utbildningsarbetet bland flertalet värnpliktiga under en längre sammanhängande tid än omkring sex månader och då böra dessa sex utbildningsmånader dessutom vara förlagda till den gynnsamma, årstiden april—oktober. Det är ett psykologiskt faktum r

51 att därefter inträder en ganska förklarlig förslappning. Befälet känner en viss trötthet i arbetet och de värnpliktigas intresse minskas. Det är också ganska naturligt, att så är förhållandet. Inom det civila undervisningsväsendet torde icke finnas någon motsvarighet till en så ordnad utbildning som inom det militära. Alltnog, den sammanhängande ettåriga utbildningen är otvivelaktigt förenad med så väsentliga olägenheter, att det icke torde stå i mänsklig makt att effektivt utnyttja, densamma. Det torde därför även ur militär synpunkt vara ett önskemål att avkorta denna utbildningstid och i stället söka inrikta all kraft på att inom en begränsad tidsram åstadkomma vad alla önska och vad alla anse vara möjligt, en effektiv utbildning. I detta sammanhang må icke förbigås, att även officiellt från militärt håll så sent som i samband med utarbetandet av 1936 års härordning framlagts förslag om en väsentligt kortare första tjänstgöring för de värnpliktiga. Av 1930 års försvarskommission särskilt, tillkallade sakkunniga på det lantmilifära området gjorde sålunda gällande med stöd av, förutom allmän erfarenhet, särskilt verkställda praktiska utbildningsförsök, att en tillfredsställande grundläggande soldatutbildning inom grupp och pluton kunde bibringas på tre månader under vissa gynnsamma betingelser samt att därutöver erfordrades ytterligare två månader för befästande och sammangjutande av de lägsta enheterna till användbara kompani- och bataljonsenheter. Inalles skulle första tjänstgöringen sålunda omfatta en tid av fem månader eller 150 dagar. Till förelaget fogades dock vissa reservationer. Väl skulle under den föreslagna tiden de värnpliktiga, kunna meddelas erforderliga tekniska kunskaper och färdigheter samt fysisk prestationsförmåga. För fostran till plikttrohet, disciplin, beslutsamhet, viljekraft och vaksamhet skulle däremot fordras längre tid. Icke heller kunde de värnpliktiga under tiden i fråga bibringas »önskvärd» allsidig utbildning utan endast utbildning för viss krigsbefattning. Det förslag, som här framlägges, räknar med att varje vapenduglig värnpliktig skall bibringas sådan utbildning, att han vid mobilisering skall kunna fylla sin plats i krigsorganisationen. Härför erfordras såväl sommar- som vinterutbildning. Sommar utbildningen omfattar dels en grundläggande soldatutbildning inom grupp och pluton, dels en fortsatt soldatutbildning i kompani och bataljon. För den förra avses omkring fyra. månader, för den senare omkring två månader. Ändamålet med utbildningen är att fostra den värnpliktige till en beslutsam och viljekraftig soldat samt att lära honom rutinmässigt betjäna sitt vapen och behärska eldstridens och fälttjänstens olika funktioner. Grundlighet skall prägla utbildningsarbetet och detta belt inriktas på den för kriget erforderliga verksamheten. Vinterutbildningen fullständigar den grundläggande soldatutbildningen. Ändamålet är att lära den värnpliktige finna sig till rätta under vinterförhållanden och att bibringa honom de ytterligare färdigheter, som fordras för att bemästra nyssberörda förhållanden. För vinterutbildningen avses två månader. Första tjänstgöringen kommer sålunda att omfatta dels en sommarskola

52 om sex månader, lämpligen förlagd till tiden 1 maj—31 oktober; dels en vinterskola om två månader, lämpligen förlagd till tiden 1 februari—31 mars, d. v. s. inalles 8 månader. Vid förslagets uppgörande har strävan varit att icke taga de värnpliktiga i anspråk under längre tid än som för deras utbildning- ansetts erforderligt. Detta leder fram till en delad första tjänstgöring. Den grundläggande soldat utbildningen måste å ena sidan förläggas till de för ändamålet gynnsamma sommarmånaderna; vinterutbildning är å andra sidan ofrånkomlig och kan självfallet icke meddelas annat än under den härför gynnsamma årstiden. Ur militär synpunkt är den sålunda föreslagna uppdelningen, enligt vad i det föregående1 framhållits, förenad med väsentliga fördelar. För den enskilde torde det utan tvivel vara en avsevärd lättnad att i motsats till vad nu är förhållandet vara fri från militärtjänst dels under april månad, dels under måna derna november—januari. För jordbruksbefolkningen inom stora delar av vårt land torde ledighet under april månad i regel vara av särskilt värde. Inalles innebär det nu framlagda förslaget en minskning av den företa tjänstgöringen med fyra månader i förhållande till den nu stadgade. Från de militära myndigheternas sida kommer därför otvivelaktigt att göras gällande, att en sådan minskning över huvud taget icke kan accepteras. Det bör dock bemärkas, att som närmare framgår av det efterföljande den här föreslagna utbildningsorganisationen säkerställer tillgång till ett fulltaligt och fullgott befäl. E t t beaktande av vad detta betyder för utbildningsarbetet i jämförelse med de härutinnan oefterrättliga förhållanden, som råda f. n., bör dock vara ägnat att mana till eftertanke. Enligt den mening, som här företrädes, bör resultatet av utbildningen under ovan föreslagen begränsad tid bliva väsentligt bättre, än som f. n. är möjligt att åstadkomma under den ettåriga tjänstgöringstiden. Till den sålunda föreslagna första tjänstgöringen måste fogas ett visst antal repetitionsövningar. Behovet härav är så påtagligt dels med hänsyn till att bereda de värnpliktiga tillfälle att repetera sina en gång inlärda färdigheter, dels och i främsta rummet för att bibringa befälet förmåga att föra förband under fältmässiga förhållanden, att någon närmare motivering icke erfordras. Antalet måste även vara så stort, att styrkeförhållanden giva. möjlighet till organisation av högre förband. För ändamålet räknas med två repetitionsövningar. Genom att regelmässigt förlägga repetitionsövningarna till sommarskolans slut eller oktober månad, stå för ändamålet till förfogande tre årsklasser, vilket är tillräckligt. Under denna månad, då skörden är bärgad, äro dessutom förhållandena gynnsamma för ordnandet av övningar i större förband. Enligt 1941 års värnpliktslag fullgöres jämväl en efterutbildningsövning under senare år. I föreliggande framställning har frågan om efterutbildningsövning icke ansetts behöva upptagas till behandling. Den sålunda föreslagna tjänstgöringen för flertalet värnpliktiga framgår av följande utbildningsdiagram.

53 Flertalet 1 /.

Vi

V«

h

Vs

•/e

värnpliktiga. VT

VB

Vo

VlO

i/

Ai

V 12

Första tjänstgöring sommarskola 20.

Första tjänstgöring vinterskola

6 månader = 180 dagar

21.

2 månader 60 dagar

: repetitionsövningar om 30 dagar ;= 60 dagar

Sammanlagda tjänstgöringstiden bliver sålunda, frånsett efterutbildningsövning, 300 dagar, vilket innebär en begränsning med 120 dagar i förhållande till vad nu är stadgat. Underbefälsvärnpliktiga.

Den värnpliktsgrupp, som här avses, inrymmer i sig det antal värnpliktiga, som erfordras för att täcka behovet av gruppchefer såväl i krigs- som fredsorganisationen ävensom det antal, som är behövligt för att gruppen i fråga skall kunna tjäna som rekryteringskälla för ovanberörda, befäls värnpliktiga. 1 fråga om det antal, som sålunda bör uttagas, kommer redogörelse att lämnas i annat sammanhang. I likhet med vad ovan förutsatts beträffande flertalet värnpliktiga, måste utbildningen av de underbefälsvärnpliktiga ges en sådan omfattning och läggning, att de omedelbart vid mobilisering utan komplettering kunna placeras i gruppchefsbefättning. Vidare måste utbildningen anordnas på sådant sätt, att det fredsmässiga behovet av gruppchefer tillgodoses med här berörda värnpliktiga, Detta kräver en väsentlig omläggning av nu tillämpad utbildningsorganisation. Enligt motiven för den nuvarande utbildningsorganisationen skulle för gruppchefsbefattningar avsedda värnpliktiga först undergå en gemensam utbildning med övriga värnpliktiga under sex månader. Först därefter skulle urval ske för utbildning till gruppchef. Denna skulle bedrivas under därpå följande sex månader, då i särskilda skolor. Genom anordningen i fråga skulle de värnpliktiga beredas tillfälle att under den 6 månader gemensamma tjänstgöringen så att säga tävla med varandra för att erhålla förmånen att efter denna tjänstgörings slut utbildas till gruppchefer. Vidare skulle de blivande gruppcheferna under den gemensamma tjänstgöringen förvärva kunskap om truppens mentalitet.

54 Det först anförda skälet torde icke kunna tillmätas den betydelse, de beslutande myndigheterna föreställt sig. Hos de värnpliktiga förefinnes ofta en strävan att undvika befälsställning med hänsyn till därmed följande ansvar och i vissa fall därmed förenad förlängd tjänstgöringstid. Systemet med gemensam tjänstgöring för att främja ett gott urval har därför visat sig förenat med väsentliga olägenheter. Däremot kan otvivelaktigt en gemensam rekrytskola vara värdefull ur truppsykologisk synpunkt. Detta bör dock vägas i förhållande till därmed förenade olägenheter. De för underbefäls- och befälsutbildning bäst lämpade värnpliktiga utgöras i regel av sådana värnpliktiga, som i det civila livet förvärvat ett visst högre mått av allmän eller annan utbildning vid realskolor, kommunala mellanskolor, tekniska skolor, yrkesskolor eller högre skolor. Numera torde genomgången av en dylik skola ge belägg för en viss framåtanda, energi och begåvning hos den värnpliktige. Vid sådant förhållande kan det ur pedagogisk synpunkt icke vara riktigt att under sex månader sammanföra denna grupp i utbildningsavseende med övriga värnpliktiga. Ett rationellt utnyttjande av varje dag av den anslagna utbildningstiden fordrar i stället, att här avsedda värnpliktiga från första dagen inriktas på de uppgifter, de skola fylla i värnpliktshären. Föreliggande förslag räknar för den skull med att uttagningen av underbefäls värnpliktiga sker i samband med inskrivningsförrättningarna. Det råder icke något tvivel om, att de nuvarande inskrivningsnämnderna äro för ändamålet i fråga fullt kompetenta. Till grund för uttagningen lägges kroppsbeskaffenheten, resultatet av psykoteknisk undersökning samt skolunderbygg nad och lämplighet i övrigt. Härigenom erhålla de värnpliktiga även vid inskrivningen kännedom om den utbildning, för vilken de äro avsedda. Som förut nämnts, ligger det i sakens natur, att uttagningen regelmässigt kommer att ske bland dem, som undergått realskola eller innehar däremot svarande kompetens. Oberoende av allmänbildning bör dock envar, som på grund av särskilda omständigheter kan förutses äga kvalifikationer för här avsedd utbildning, vara berättigad att anmäla sig till uttagningen i fråga. Genom den sålunda redan vid inskrivningen verkställda uttagningen kunna de underbefälsvärnpliktiga omedelbart vid inryckningen bilda särskilda utbildningsenheter. Utbildningen bör omfatta dels underbefälsskola, avsedd att göra eleverna dugliga att tjänstgöra såsom gruppchefer vid freds- och krigsförband — skolutbildning — dels tjänstgöring såsom gruppchefer vid förband — befälstjänstgöring — dels repetitionsövningar. Skolutbildningen bör givetvis präglas av samma strävan som i fråga om den förut berörda utbildningen av flertalet värnpliktiga att i alla avseenden inrikta arbetet på det väsentliga. För den grundläggande soldatutbildningen avses en tid av tre månader samt för motsvarande gruppchefsutbildning samma tid. Denna del av utbildningen förlägges till sommarhalvåret, lämpligen under samma tid som för flertalet värnpliktiga, d. v. s. tiden 1 maj—31 oktober. Det är nämligen förenat med avsevärda praktiska fördelar, att påbörjandet av

55 första tjänstgöring kan ske vid samma tidpunkt för samtliga värnpliktskategorier. Ett avsevärt antal här avsedda värnpliktiga — främst studenter — bedriva emellertid vid tiden för värnpliktens inträde alltjämt studier vid vederbörliga skolor, vilka i regel avsluta sitt arbetsår först omkring den 1 juni. Med hänsyn härtill borde inryckningen till första tjänstgöring för här berörda värnpliktiga även ske vid nyssnämnda tidpunkt. Vid antagandet av 1941 års värnpliktslag ansågs det möjligt att omlägga undervisningen vid civila skolor på sådant sätt, att inryckningen kunde ske .samtidigt med övriga värnpliktiga redan clen 1 april. Beslutet härom har emellertid aldrig kunnat genomföras med hänsyn till den avsevärda förskjutning i undervisningsprogrammen, som detta skulle medföra. Föreliggande förelag beaktar i mycket stor utsträckning de invändningar, som av vederbörande skolmyndigheter gjorts mot en så tidig inryckning till militärtjänstgöring som den 1 april, genom att förlägga denna en månad senare, nämligen till den 1 maj. Det synes därför föreligga anledning förutsätta, att den sålunda föreslagna inryckningstiden även skall kunna godtagas av nämnda myndigheter. Den ovan gjorda uppdelningen i soldat- och underbefälsutbildning får icke hindra, att denna i alla de avseenden, där detta är pedagogiskt tidsvinnande, bedrives samtidigt. Likaså bör enligt vad i det föregående framhållits utbildning i truppföring och instruktörsutbildning bedrivas hand i hand med varandra med utgångspunkt från det faktum, att en gruppchef för att över huvud taget kunna föra befäl över en grupp även måste kunna instruktionsmässigt handleda gruppen i fråga. För motsvarande skolutbildning vintertid avses liksom för flertalet värnpliktiga 2 månader under tiden 1 februari—31 mars. Den sammanlagda skolutbildningen får sålunda en omfattning av 8 månader. Denna kan för ett traditionsbundet militärt öga synas vara kort. Det bör dock uppmärksammas, att den sålunda föreslagna utbildningen såväl sommar- som vintertid skall äga rum vid för ändamålet särskilt organiserade skolor under ledning av väl kvalificerat befäl. Som framgår av vad i annat sammanhang anföres, skall vidare den omedelbara utbildningen handhavas av fast anställt befäl, motsvarande i den nuvarande organisationen officersoch underofficersbefäl, så att varje enhet om 12 man kan förses med ett sådant befäl. Åt befälstjänstgöringen har i förslaget ägnats en alldeles särskild uppmärksamhet. Det förhåller sig nämligen så, att ingen, vem det än må vara, har möjlighet, hur långvarig och omsorgsfullt ordnad en skolutbildning än är, att pä ett tillfredsställande sätt göra tjänst såsom truppbefäl, om han icke sättes i tillfälle att under avsevärd tid utöva just det befäl, för vilket han är avsedd. Det är härvid av föga värde, att såsom ofta göres gällande, ställa trupp till förfogande för vederbörliga skolor i syfte att bereda dessas elever tillfälle att

56 tid efter annan rycka in i sin blivande befälsställning. Först genom att anförtro vederbörande det fulla ansvaret för honom ständigt underställd trupp får befälsutbildningen sin rätta karaktär. Med hänsyn härtill räknar förslaget med en befälstjänstgöring såsom gruppchef under en sammanlagd tid av ej mindre än 6 månader, varav 4 under tiden för de värnpliktigas rekrytskola — 3 på sommaren och 1 på vintern — samt 2 under tiden för de värnpliktigas repetitionsövningar. Det ligger i sakens natur, att den sålunda utbildade gruppchefen särskilt under befälstjänstgöringen vid rekrytskolaii är i behov av vägledning. Som framgår av det följande, räknar också förslaget med att under rekrytskolan ett väl kvalificerat plutonsbefäl — motsvarande officer eller underofficer •— skall stå som ledare av utbildningen för liögst två grupper. Utbildniiigsorgain sationen under rekrytskolan bliver vid sådant förhållande i varje fäll väsent ligt starkare än den nuvarande, där en officer eller underofficer skall leda utbildningen vid fyra grupper, vilka var för sig endast äro begåvade med måhända svagt utbildade volontärer. I detta sammanhang må jämväl framhållas, att det stora flertalet av här avsedda värnpliktiga kommer att i det civila livet anförtros arbetsledande uppgifter av större eller mindre omfattning. Vid sådant förhållande bliver även den elementära skolning i befälsutövning, som bibringas under den föreslagna utbildningen till och tjänstgöringen såsom befäl, av synnerligt värde för de värnpliktiga själva. Härigenom kommer här avsedd underbefälstjänstgöring att medföra, ett positivt tillskott till det civila näringslivet, som icke bör underskattas. Vad slutligen beträffar repetitionsövningar har redan i det föregående anförts, att antalet sådana övningar för här berörda värnpliktiga är avsett att vara detsamma som för flertalet värnpliktiga. Vid början av trupptjänstgöringen sker utnämning till korpral. Härmed följer även särskild kontantavlöning, beräknad förslagsvis till 300 kronor i månaden. Närmare redogörelse härför kommer att lämnas i annat samman hang. Den sålunda föreslagna tjänstgöringen för underbefälsvärnpliktiga framgår av diagrammet på nästa sida. Sammanlagt uppgår tjänstgöringstiden för här avsedda värnpliktiga, frånsett efterutbildningsövning, till 14 månader. Den har sålunda samma längd som enligt nu gällande bestämmelser är stadgat för värnpliktiga i allmänhet. Härvid är dock att märka, att cle underbefälsvärnpliktiga under fullgörandet av sin tjänstgöring- jämväl hava att utföra ett positivt befälsarbete för utbildning av värnpliktiga i allmänhet under en tid av fyra månader, för vilket arbete i gällande härordning räknas med fast anställt manskap. Under dessa månader liksom under de båda repetitionsövningarna äga för den skull de underbefälsvärnpliktiga att uppbära en månatlig ersättning, här förslagsvis beräknad till 300 kronor. För de 120 dagar, som de underbefälsvärnpliktiga hava att fullgöra mer än värnpliktiga i allmänhet, utbetalas sålunda en särskild ersättning av sammanlagt 1 800 kronor.

57 Underbefälsvärnpliktiga.

7i

L

/2

Va

i/ v* v

E

Ve

Va

Vio

79 VH

V 12

Underbefälsskola sommarskola 20. 6 månader =

180 dagar

Underbefälsskola \ interskola 21. 2 månader = 60 dagar Betalstjänstgörhu 3 månader alternativt I/5—»I/7 eller 1 / g — ^ / \ 0 Beialstjänstgöring

=5 90 dagar

2;;.

1 m å n a d alternativt 1/2- l / 3 eller 2 /3-31/3 = 30 dagar

24.

25.

Två repetitionsövningar om 30 dagar = 60 dagar

Det kan ock vara berättigat att jämföra den för underbefäls värnpliktiga föreslagna tjänstgöringstiden med vad f. n. är stadgat för värnpliktiga, uttagna för underofficersutbildning. Sistnämnda uttagning utgår nämligen i den föreslagna organisationen. Här inträder en minskning av tjänstgöringstiden med ej mindre än 6 månader.

Befälsvärnpliktiga.

Den värnpliktsgrupp, som här avses, omfattar det antal värnpliktiga, som erfordras för att täcka behovet av plutonchefer och motsvarande chefer vid krigsorganisationen. Med dessa värnpliktiga tillgodoses ytterligare behovet av underbefäl vid utbildning av flertalet värnpliktiga. Slutligen utgör denna värnpliktsgrupp rekryteringskälla för den fast anställda befälskadern, motsvarande den nuvarande officers- och underofficerskadern. Utbildningen måste, liksom för de båda i det föregående berörda värnpliktskategorierna, ges en sådan omfattning och läggning, att de befälsvärnpliktiga omedelbart vid mobilisering utan komplettering kunna placeras i plutonchefs- och motsvarande befattningar. Vidare måste vid utbildningens anordnande hänsyn tagas till nyssberörda tjänstgöring såsom underbefäl vid fredsutbildningsarbetet ävensom till den fortsatta utbildningen av vissa till denna grupp hörande värnpliktiga för anställning såsom befäl på stat,

58 Det ligger i sakens natur, att det näppeligen låter sig göra att, när det gäller att bestämma en värnpliktigs lämplighet för utbildning till en så hög befälsställning, som avses med ifrågavarande värnpliktskategori, förlägga urvalet till inskrivningsförrättningarna. Värnpliktig, som endast genomgått realskola eller äger motsvarande grad av skolutbildning, kan självfallet vara lika eller t. o. m. mer kvalificerad för befälsutbildning än en student eller därmed likställd. Detta hindrar givetvis icke, att envar, som äger erforderliga kvalifikationer, redan vid inskrivning kan få anmäla sig för utbildning såsom befälsvärnpliktig. Förslaget räknar därför med uttagning av befälsvärnpliktiga under tjänstgöringen vid förbanden bland nyssberörda underbefälsvärnpliktiga, Det gäller emellertid att härvid söka i möjligaste mån motverka de i det föregående berörda ölägenheterna med uttagning vid förbanden. Den med underbefälsvärnpliktiga gemensamma tjänstgöringen bör därför avslutas, så snart hänsyn till åstadkommandet av en effektiv utbildning av de befälsvärnpliktiga så fordrar. Detta har ansetts böra ske efter sex månaders gemensam tjänstgöring, d. v. s. vid sommarunderbefälsskolans slut den 31 oktober första värnpliktsåret. Den fortsatta utbildningen av de befälsvärnpliktiga har därefter ur här berörd synpunkt ansetts böra fortgå i en följd. Därigenom kan utbildningen för cle befälsvärnpliktiga avslutas redan 2. året. Slutligen har det befunnits lämpligt, att här berörda värnpliktiga tillerkännas väsentligt, gynnsammare ekonomiska förmåner än övriga värnpliktiga. Kedogörelse för det antal värnpliktiga, som bör uttagas årligen för här avsedd utbildning, lämnas i ett följande avsnitt. Den föreslagna utbildningen för befälsvärnpliktiga framgår av nedanstå ende diagram. Befälsvärnpliktiga.

Vi

l

/2

I/,

»

v«

7r,

Ve

VT

V

/9

V10

Vn

Underbefl ilsskola sommai skola

Vi»

Befiilsviuter-

20. 6 må-

6 månader = 180 dagar skola skola

B e fäl sfcjän s t görin g

21. nåder = 180 dagai

3 månader = 90 dagar

Belälsskola Befälssommarskola: tjänstgöring il månad 2 månader = 60 dagar ; = 30 i 23.

lagarj T y å r e p e t i .

:1 månad: 24. 1 månad

tionsövningar om 30 dagar = 60 dagar

59 För utbildningen vid underbefälsskolan gäller vad därom anförts i det föregående. Efter verkställd uttagning — den 31 oktober — vilken lämpligen bör ske med iakttagande av samma former som f. n. vid uttagning till underofficersutbildning, vidtager befälsskola (vinter) med en varaktighet av sex månader intill början av nästkommande års rekrytskola för flertalet värnpliktiga. Skolans uppgift är att befästa och vidga underbefälets utbildning samt förbereda plutonchefsutbildning. Skolan står under ledning av särskilt dugligt befäl. Befälet utgöres uteslutande av fast anställda befattningshavare, d. v. s. motsvarande officerare och underofficerare. Efter avslutad befälsskola (vinter) följer befälstjänstgöring i befattning såsom gruppchef under de 3 första månaderna av sommarrekrytskolan för flertalet värnpliktiga. Under återstående 3 månader av sommarhalvåret genomgå de befälsvärnpliktiga en 2 månaders befälsskola (sommar) med syfte att avsluta plutonchefsutbildningen, varefter ånyo följer befälstjänstgöring under 1 månad, nu i befattning såsom plutonchef vid värnpliktsförbanden. Slutligen fullgöres ytterligare sådan befälstjänstgöring under tvenne repetitionsövningar. För befälsorganisationen vid nyssberörda befälsskola (sommar) gäller vad ovan sagts i fråga om befälsskolan (vinter). Vid båda skolorna skall utbildningen ges en väsentligt mer praktisk inriktning än vad f. n. är fallet vid motsvarande skolor. Det gemensamma målet bör städse hålla i sikte att lära eleverna föra pluton. Sammanlagda skoltiden uppgår till 8 månader, vilket enligt den mening här företrädes, är fullt tillräcklig för ändamålet i fråga med hänsyn till den starka befälsorganisationen. Principiellt utgår förslaget ifrån att båda skolorna skola förläggas till förbanden. Det finnes icke någon som helst anledning att centralisera skolor av denna art, vilka till hela sin natur äro samhöriga med verksamheten vid vederbörliga truppförband. Befälstjänstgöringen har av skäl, som framlagts i det föregående, erhållit betydande omfattning. Under 3 månader få eleverna pröva sina krafter såsom gruppchefer, och under 3 månader såsom plutonchefer. Sistberörda befälstjänst är i sin helhet förlagd till de föreslagna repetitionsövningarna, då syftet med plutonchefsutbildningen främst är att göra de värnpliktiga dugliga att föra pluton i fält. Den sammanlagda tjänstgöringstiden för de befälsvärnpliktiga, frånsett efterutbildningsövning, uppgår till 20 månader, vilket innebär en avkortning av motsvarande utbildning enligt gällande bestämmelser med 6 månader. Redan härigenom underlättas i väsentlig grad rekryteringen av de befälsvärnpliktiga. Som framgår av det föregående, fortgår även första tjänstgöringen för här avsedda värnpliktiga i en följd och är avslutad redan på hösten 2. året. Härigenom torde det för många värnpliktiga vara till fördel att fullgöra sin första tjänstgöring såsom befälsvärnpliktiga i stället för såsom underbefälsvärnpliktiga, vilka måste fullgöra sin första tjänstgöring i flera omgångar och icke avsluta denna förrän under 4. värnpliktsåret. Slutligen har, som

60 förut nämnts, de befälsvärnpliktiga ansetts böra tillerkännas ett betydande ekonomiskt vederlag för sin utbildning. Förslaget räknar nämligen med att en befälsvärnpliktig redan vid befälsskolans början, d. v. s. efter sex månaders tjänstgöring, skall erhålla en kontantlön av 300 kronor i månaden samt under den fortsatta tjänstgöringen alltifrån den 1 maj 2. värnpliktsåret en kontantlön av 400 kronor i månaden. Inalles kommer vid sådant förhållande en befälsvärnpliktig att uppbära för 14 månaders tjänstgöring en summa av 5 000 kronor. Det synes anledning förmoda att vid sådant förhållande rekryteringen av de befälsvärnpliktiga icke skall behöva möta några större svårigheter.

b. Utbildning av befälsvärnpliktiga till fast anställt befäl. De befälsvärnpliktiga utgöra som nämnts jämväl rekryteringskälla för det fast anställda befälet. Detta består i den föreslagna organisationen av en enda befälskategori. I detta samband synes redogörelse böra lämnas för dennas rekrytering och utbildning. Det fäst anställda befälets uppgift är att såväl i fred som fält bestrida kompani- och högre chefsbefattningar. Dessutom skall behovet av plutonchefer och andra kvalificerade lägre chefer under fredsutbildningsarbetet tillgodoses med fast anställt befäl. F. n. utövas chefskap över pluton dels av officerare med studentexamen. dels av underofficerare med realskolekompetens. Bådande förhållanden ge sålunda vid handen, att för utbildning till plutonchef i fred icke erfordras högre grad av allmänbildning än den för utbildning till underofficer erforderliga, cl. v. s.. realskolekompetens. Fördenskull synes det, såsom Svenska underofficersförbundet framhöll redan i samband med antagandet av 1925 års härordning, icke vara motiverat att för utövandet av plutonchefsbefattning stadga högre villkor i nyssberörda avseende. Förslaget räknar även med realskole- eller däremot svarande allmänbildning som villkor för befordran till fast anställt befäl. Därigenom kan även rekrytering ske direkt ur de befälsvärnpliktigas led. Däremot är förslagsställaren av den bestämda uppfattningen, att den befälhavare, som skall utöva chefskap i fred över kompani eller högre enhet, bör äga ett större mått av allmänbildning än den som realskola eller motsvarande skolor kunna giva. Det synes även självfallet, att ett högre mått av allmänbildning utgör en förutsättning för att utan alltför stor omgång kunna vid militära skolor meddela den krigsvetenskapliga bildning, som är nödvändig för utövandet av högre chefsbefattningar, stabsbefattningar m. m. Fördenskull räknar förslaget med studentexamen som villkor för utövandet av kompani- eller högre chefsbefattning. Visserligen kan det ifrågasättas, huruvida studentexamen är den lämpligaste förberedelsen i allmänbildningsavseende för ändamålet i fråga. Så länge studentexamen intager den ställning inom det allmänna undervisningsväsendet, som den f. n. alltjämt innehar, finnes dock i detta avseende intet annat val.

61 Vad sålunda föreslås medför vissa konsekvenser i avseende på organisationen av det fast anställda befälet. Den värnpliktige, som vinner anställning såsom fast anställt befäl och icke äger högre grad av allmänbildningskompetens än realskole- eller motsvarande examen, måste beredas möjlighet att, om han så önskar, avlägga studentexamen. Eljest är för honom befordran för bestridande av kompanichefs- eller högre befattning utesluten. Det förutses emellertid, såsom framgår av redogörelse i ett följande avsnitt, att vissa befattningar bl. a. inom stabs- och förvaltningstjänstens område med högre ställning inom organisationen än plutonchefsbefattningarna skola avses fotfäst anställt befäl, som icke avlagt studentexamen eller eljest icke böra ifråga komma för befattning såsom kompanichef. Härigenom ges även befordringsmöjligheter på andra vägar. Emellertid bör envar ges sådan möjlighet att avlägga studentexamen, att det uteslutande bliver beroende av honom själv, om han icke begagnar sig av dessa möjligheter. Med hänsyn härtill räknar förelaget med att fast anställd skall med bibehållna avlöningsförmåner beviljas ledighet under erforderlig tid för avläggande av studentexamen. Härmed följer även, att den sålunda beviljade ledigheten skall tillgodoräknas såsom tjänstetid. Under hänvisning till vad därom sagts i ett föregående avsnitt, skall sådan studentexamen avläggas vid det allmänna undervisningsväsendet och några särskilda militära undervisningsanstalter icke organiseras för ändamålet i fråga. I detta sammanhang bör även erinras om, att det system, efter vilket värnpliktsutbildningen ordnats i föreliggande förslag, ger rika möjligheter att utan förfång för den militära tjänsten bereda här avsedd personal erforderlig ledighet för studieändamål. En annan konsekvens av den ovan föreslagna anordningen är, att befordran till ställning såsom kompanichef icke såsom f. n. skall ske efter tur utan efter urval. Enligt den mening, som här företrädes, är det av utomordentlig betydelse för utbildningsarbetets ändamålsenliga bedrivande, att för kompanichefsbefattning icke lämplig befälspersonal utestänges från härmed sammanhängande befordran. När det gäller så ansvarsfulla befattningar som kompanichef, få grundlagens bestämmelser om skicklighet och förtjänst som enda rättesnöre för befordran icke eftersättas. Envar, som i egenskap av befälsvärnpliktig genomgått för sådan värnpliktig stadgad utbildning, d. v. s. ett och ett halvt års utbildning, är berättigad, att, om han så önskar, fullfölja utbildningen för anställning såsom fast anställt befäl. Rekryteringen sker sålunda uteslutande ur de värnpliktigas led och från en så bred bas, som över huvud taget kan påfordras ur demokratisk synpunkt, Alla hava samma förutsättningar att vinna fast anställning. Bakom alla ligger en gemensam värnpliktsutbildning. Rekrytering sker sålunda icke som f. n. dels och huvudsakligen från en militärt organiserad, från samhället i övrigt isolerad volontärlinje, dels från en värnpliktslinje med därav följande komplikationer och slitningar. E t t enhetligt i allo demokratiskt rekryteringssystem träder i stället för ett dualistiskt, från demokratiska synpunkter alltmer avvikande system.

62 Den fortsatta utbildningen föreslås likaledes gemensam för alla. Utgångspunkten för denna utbildning är den genomgångna befälsskolan med syftet att göra cle värnpliktiga dugliga att i fält och under motsvarande förhållanden föra pluton. Den fortsatta utbildningen har till ändamål att meddela de kunskaper och färdigheter, som erfordras för att bestrida tjänst vid vederbörligt förband i lägsta graden som aktivt befäl, d. v. s. som chef for pluton och motsvarande förband. Utbildningen i fråga avses omfatta dels skolutbildning, dels befälstjänstgöring. Sistnämnda utbildning, som utgör en praktisk, pedagogisk och truppsykologisk utbildning, bör förläggas till vederbörliga truppförband. Denna tjänstgöring har ansetts böra omfatta en tid av 6 månader samt fullgöres i plutonchefsbefattning vid den med samma tidslängd föreslagna sommarrekrytskolan för flertalet värnpliktiga. Skolutbildningen har ansetts böra äga rum ett vinterhalvår före och ett vinterhalvår efter nyssberörda. befälstjänstgöring, d. v. s. under en sammanlagd tid av 12 månader. Skolutbildningen förlägges i likhet med vad nu är fallet till krigsskolan. Den sålunda föreslagna särskilda utbildningen till fast anställt befäl framgår av nedanstående diagram.

n Efter avslu- i tad utbildning såsom befäls värnpliktig

V12 Vi Va

Vs

l

A

VB

Ve

i _

i

'8

l

h

Vio Vn

Krigsskola

Befä Is tjäns tg&i • ing

6 månader

6 månader

21.

Krigsskola

23. Utnämning till fast anställt befäl

6 månader

Den sammanlagda tjänstgöringstiden för utbildning till fast anställt befäl uppgår sålunda till: såsom underbefälsvärnpliktig 6 månader. » befälsvärnpliktig 12 för fortsatt utbildning: vid krigsskolan 1" 6 :) under befälstjänstgöring eller inalles 36 månader. Utbildningen under nyssberörda tid fullgöres under 14 månader vid värnpliktsskolor » 3 » såsom gruppchefsbefäl vid värnpliktsutbildning , 7 » » plutonchefsbefäl » s, 12 » vid krigsskolan.

63 Under förutsättning, att den värnpliktige påbörjar sin värnpliktstjänstgöring det år han fyller 20 år, är sålunda utbildningen till fast anställt befäl avslutad våren det år han fyller 23 år och utnämning kan ske till lägsta aktiva befälsgraden. En jämförelse med den nuvarande officersutbildningen ger vid handen, att värnpliktig aspirant har att fullgöra 38 månaders utbildning, varav omkring 9 månader såsom befäl. Utbildningstidens längd är sålunda ungefär densamma som den ovan föreslagna. Vid sidan härav vinnes officersbefordran, som berörts i det föregående, efter en alltmer frekventerad utbildningslinje den s. k. långa vägen. Utbildningstiden omfattar härvid icke mindre än åtta års volontäranställning, varvid endast ett och ett halvt års utbildning sker i gemensamma skolor med ovanberörda värnpliktiga, Till skillnad mot den så anordnade utbildningen ger förslaget en enhetlig utbildning för alla och utnämning kan för alla ske vid enahanda levnadsålder. E n god rekrytering förutsätter även gynnsamma ekonomiska villkor. Därför räknar förslaget med månadsavlöning även under den fortsatta utbildningen med samma belopp som enligt ovan tillerkänts befälsvärnpliktiga eller 400 kronor per månad. Den som anmäler sig till utbildning för fast anställning, kommer därför i åtnjutande av förutom för värnpliktiga i allmänhet utgående förmåner följande särskilda kontanta avlöningsförmåner: under befälsskolan (vinter) för befälsvärnpliktiga; 6 månader ä 300 kronor = 1 800 kronor » 2. värnpliktsåret 8 » » 400 » = 3 200 » 3. » 12 » 400 » = 4 800 4. 4 » » 400 » = 1600 » eller sammanlagt 11 400 kronor. c.

Utbildningsorganisation,

Den för utbildning vid ett infanteriregemente avsedda värnpliktsstyrkan beräknas i föreliggande förslag uppgå till en styrka vid inskrivningen av 875 man. Av denna styrka skall redan vid inskrivningsförrättningarna uttagas erforderligt antal värnpliktiga för att täcka i föregående avsnitt omnämnda befälsbehov, nämligen dels behovet i såväl fred som krig av gruppchefer, dels befälsbehovet i plutonchefs- och motsvarande befattningar i krigsorganisationen, dels slutligen rekryteringsbehovet för det fast anställda befälet. Inalles behöver för nämnda ändamål uttagas 16 % av inskrivningsstyrkan eller för varje särskilt ändamål respektive 10, 5 och 1 %. Samtliga här omförmälda värnpliktiga skola uttagas såsom underbefälsvärnpliktiga. Styrkan av här nämnda värnpliktiga kommer sålunda att uppgå till omkring 140 värnpliktiga. Med denna styrka kommer även att räknas vid utbildningens början. Den återstående värnpliktsstyrkan kommer sålunda att vid inskrivningen uppgå till (875—140 = ) 735 man eller vid inryckningen med en beräknad avgångsprocent av 5 % till omkring 700. Med denna styrka räknas i förslaget vid utbildningens början.

64 I fråga om antalet befäl under utbildningsarbetet räknas med ett grupp chefsbefäl för en värnpliktsstyrka av högst 12 man samt två plutonchef s'motsvarande) befäl för en värnpliktsstyrka av högst 50, d. v. s. ett sådant befäl för praktiskt taget 2 grupper. Högst två plutoner sammanföras alltefter utbildningskraven till ett skolförband (kompani). Chef för skola (kompani) har i förslaget ansetts böra vara regementsofficer eller kapten. Med hänsyn till den betydelse, som bör tillmätas utbildningen av för befäl avsedda värnpliktiga, räknar förslaget i regel med regementsofficer som skolchef för sådan utbildning. Övriga skol-(kompani) chefer bora tillerkännas kaptens ställning. Behovet av plutonchefer, ävensom av nyssberörda skäl, då fråga är om utbildning av för befäl avsedda värnpliktiga, behovet av gruppchefer tillgodoses med fast anställd personal av lägsta befälsgraden, här benämnd löjtnant, Återstående behov av gruppchefer tillgodoses med användning av värnpliktigt befäl. Förslaget räknar även med en ställföreträdande chef vid varje fredsutbildningsenhet av kompanis eller däremot svarande storlek. Sådan enhet kommer sålunda att ständigt förfoga över ytterligare ett kvalificerat befäl utöver det ordinarie truppbefälet. Därigenom kan den dagliga tjänstgöringstiden för nyssberörda befäl begränsas till vad som ur pedagogisk synpunkt bör fordras. Till ställföreträdare kan lämpligen överlämnas ledningen av visst utbildningsarbete ävensom anförtros det närmaste ansvaret för förekommande expeditionsgöromål m. m. I enlighet med vad därom föreslås vid beräkning av befälsbehoven för stabs- och förvaltningstjänsten, har här avsedd befattningshavare tillerkänts en ställning mellan chef för kompani och chef för pluton samt erhållit benämning kaptenlöjtnant. Underbefälsvärnpliktiga. Organisationen under sommarens underbefälsskola bliver, schematiskt utformad, följande: Skohi

Chef

En underboli

» » Summa

Fast anställt befäl StälUorc- 1'ltitouträtlaiide chef chef

Gruppchef

Elever

140 Som framhållits i det föregående, är det av särskild vikt, att befälstilldelningen vid utbildning av ifrågavarande för befälsutövning avsedda värnpliktiga är kvalitativt synnerligen god. Med hänsyn härtill räknas med att befälspersonalen helt utgöres av fast anställt befäl. De tre skolcheferna utgöras av regementsofficerare eller kaptener. Såväl ställföreträdande skol-

65 chefer som pluton- och gruppchefer hava avlagt avgångsexamen från krigsskolan och motsvaras sålunda i nuvarande organisation av officers- eller väl kvalificerat underofficersbefäl. Vid lämplig tidpunkt under ifrågavarande sommarskola och senast vid dess slut avlägsnas från skolan för fortsatt underbefälsutbildning olämpliga elever, vilka överföras till flertalet värnpliktiga. Avgången i fråga beräknas till 5 % eller 7 elever. Vid sommarskolans slut sker, såsom i det föregående omnämnts, även uttagning av befäls värn pliktiga, Enligt ovan angiven uttagningsprocent skall detta antal uppgå till omkring 52 man. Återstoden underbefälsvärnpliktiga skulle vid sådant förhållande uppgå till 81 man. Dessa värnpliktiga skola följande värnpliktsår genomgå en 2 månaders vinterskola, Denna skola organiseras enligt nedanstående diagram.

Skola

Skolchef

En underbefälsskola

> ; Summa

Fast anställt befäl StällförePlutonträdande chef chef

Gruppchef

Elever

•>

8 SI

Befälstilldelningen är gjord efter samma grunder, som ovan tillämpats i fråga om sommarskolan. Under återstoden av sin tjänstgöringstid tjänstgöra sistberörcla underbefälsvärnpliktiga såsom gruppchefer vid utbildningen av flertalet värnpliktiga. Redogörelse härför kommer att lämnas i det följande. Befälsvärnpliktiga.

Vid påbörjandet av de befälsvärnpliktigas utbildning uppgår enligt ovan styrkan till 52. En schematisk utformning av organisationen framgår av nedanstående diagram. Fast anställt befäl Skola

1 Ställ törcträdande chef

Skolchefer

Befäl s s k o l a

1 Summa

1 Gruppchef

Elever

1 1

1 Som framgår av diagrammet, räknas med en än starkare befälstillgång, såväl kvantitativt som kvalitativt, för utbildning av de befälsvärnpliktiga än i det föregående avsetts för utbildningen av de underbefälsvärnpliktiga. Det stora flertalet befäl övergår direkt från sommarens underbefälsskolor till befälsskolan. Härigenom säkerställes kontinuiteten i utbildningsarbetet. 5—410 49

66 Efter vinterns befälsskola — 1 maj 2. värnpliktsåret — tjänstgöra enligt ovan här avsedda värnpliktiga under 3 månader såsom gruppchefer vid utbildningen av värnpliktiga i allmänhet. Redogörelse härför lämnas i det följande. Efter trupptjänstgöringens slut avgå sådana värnpliktiga, vilka visa sig olämpliga för fortsatt befälsutbildning. Avgången beräknas till 5 % eller 3 elever. Av utbildningen i fråga återstår därefter dels en 2 månaders sommarskola, dels befälstjänstgöring under sista månaden av befälsutbildningen och under de båda repetitionsövningarna. Organisationen av sommarskolan är densamma som enligt ovan för vinterns befälsskola, dock att elevantalet på grund av ovanberörda avgång beräknas till omkring 50. Under befälstjänstgöringen inträda de värnpliktiga såsom chefer för pluton eller motsvarande förband. Det fast anställda befäl, som tages i anspråk för utbildning av värnpliktigt underbefäl och värnpliktigt befäl, har givetvis sig ålagd en mycket ansvarsfull och krävande uppgift. Vissa av det fast anställda befälet komma i den förutsatta organisationen att dessutom tagas i anspråk ett år i sträck först vid underbefälsskola under tiden 1 maj—31 oktober och sedan vid befälsskola under tiden 1 november—1 maj samt återigen inrycka till tjänstgöring vid befälsskola den 1 därpå följande augusti. Detta har icke kunnat undvikas med hänsyn till kontinuiteten i utbildningsarbetet. Av skäl, som framlagts i det föregående, är det emellertid av särskild vikt för åstadkommandet av ett gott utbildningsresultat, att befälets behov av avkoppling och vila i ett ansträngande utbildningsarbete väl tillgodoses. Med hänsyn härtill bör exempelvis nyssberörda befäl beviljas oavkortad ledighet under hela mellantiden 1 maj—1 augusti. Även i övrigt bör behov av ledighet för befäl i särskilt krävande utbildningsarbete väl tillgodoses i organisationen. Flertalet värnpliktiga. Den föreslagna organisationen av sommarskolan för utbildning av flertalet värnpliktiga — enligt ovan med en inryckningsstyrka av 700 man — framgår av nedanstående diagram. Värnpliktigt befäl

Kast iinställt befäl

Ställ- BatalElever Korpraler Batal- Kom- företrä- jons- Pluton- Furirer jons- pani- dande adjuchef chef chef V8- 3 1 /l0 Ve-Vi tant chef Tre bataljoner

3 E t t värnpliktskompani

— — —

F e m värnpliktskompanier . . E t t värnpliktskompani Summa

1 ö

.) — ' — — 3

__

__

10 Co

69<>

67 Behovet av plutons- och högre förbandsbefäl täckes med fast anställt befäl, till antalet beräknat enligt i det föregående angivna grunder. Gruppchefsbehovet täckes däremot i sin helhet av värnpliktigt befäl. Till förfogande stå dels befälsvärnpliktiga, som avslutat vinterns befälsskola — enligt föregående beräknat till 49 — dels underbefälsvärnpliktiga, som avslutat sin skolutbildning —• enligt föregående beräknat till 81. De befälsvärnpliktiga, vilka innehava furirs tjänsteställning, skola enligt förslaget fullgöra gruppchefstjänstgöring under tiden 1 maj—1 augusti. De underbefälsvärnpliktiga med korprals tjänsteställning skola enligt förslaget tjänstgöra alternativt under nämnda tremånadereperiod eller under tiden 1 augusti—31 oktober. Under den förra perioden tjänstgör endast det antal, som erfordras för att fullständiga befälsbehovet, under den senare det stora flertalet underbefälsvärnpliktiga. Gruppchefsbehovet utgör under sommarskolan inalles 65, beräknat efter i det föregående angivna grunder med en reserv av ett underbefäl per kompani. Härav framgår, att behovet i sin helhet väl täckes av den beräknade tillgången. För vinterskolan tillämpas enahanda utbildningsorganisation. Det härvid erforderliga behovet av värnpliktigt befäl täckes dock uteslutande med värnpliktigt underbefäl. 2.

Befälsbehov för stabs- och förvaltningstjänsten.

Som nämnts i det föregående, finnes vid ett regemente jämväl behov av befäl för stabs- och förvaltningstjänsten. Sedan numera Kungl. Maj:t i enlighet med av statens organisationsnämnd verkställda undersökningar fastställt det erforderliga personalbehovet för bestridande av nyssberörda tjänst, finnas fasta hållpunkter för ett bedömande av, med vilket antal fast anställt befäl av olika kategorier lämpligen bör räknas för ändamålet i fråga. Uppgift om det militära befäl, som den fastställda personalstaten upptager, lämnas i följande tabell. Militär På aktiv stat Regements- Kapoffice- tener rare Regementsexpeditionen . . Truppavdelningen Mobiliseringsavdelningen o. inskrivningsexpeditionen Tygavdelningen Intendenturavdelningen . . Sjukvårdsavdelningen . . . . Kasernvårdsavdelningen. . Kassaavdelningen Stalltjänst Hundtjänst Bataljonsexpedition Svimma

personal 1 arvodesbefattning

KapFantener junkare Över FörOfficeeller eller Furirer rare löjt- valtare ser- furirer nanter geanter

Under officerare

68 I ovanstående tablå har icke upptagits för lösningen av förevarande befälsfråga ovidkommande civilmilitär och civil personal, ävensom for vapenverkstaden såsom militär redovisad personal. I tablån såsom regementsofficerare, kaptener och kaptener eller löjtnanter redovisad personal upptages i föreliggande förslag såsom regementsofficerare och kaptener. Antalet uppgår sålunda till 2 respektive 5 eller inalles 7. En annan grupp av befattningar utgöres av sådana, som redan i nuvarande organisation äro besatta med personal, vilken i allmänbildningsavseende endast har realskolekompetens. Till denna grupp kunna hänföras dels de b förvaltarbeställningarna, dels 7 befattningar av mera expeditioneli natur, nämligen 3 underofficersbefattningar vid regementsexpeditionen, mobiliseringsavdelningen och intendenturavdelningen, samt 4 sådana befattningar vid truppavdelningen, tygavdelningen, inskrivningsexpeditionen och bataljonsexpeditionen. Till denna grupp kan även räknas mobiliseringsofficerebefattningen. Samtliga här berörda befattningshavare måste äga en mångårig militär "erfarenhet. En befattningshavare intager i den nuvarande organisationen officers tjänsteställning, förvaltare en ställning mellan kapten och löjtnant, övriga i regel fanjunkares ställning. För samtliga här nämnda befattningshavare räknar förslaget med en ställning mellan kapten och löjtnant, i det följande benämnd kaptenlöjtnant. Vidare ingår i stabsorganisationen ett antal överfurirer och furirer. De villkor, som äro stadgade för nämnda befattningshavare, sammanhänga med den nuvarande volontärinstitutionen. I och för sig äro de uppgifter, som följa med befattningarna i fråga icke av sådan svårighetsgrad, att andra villkor behöver uppställas än avslutad första tjänstgöring såsom värnpliktig samt genomgång i vissa fall av särskild på den blivande verksamheten inriktad utbildningskurs av lämplig längd. Till denna grupp hänföras i forslaget överfuriren vid budcentralen, sjukvårdsavdelningen, kasernvårdsavdelningen ävensom för stalltjänst, hundtjänst och skjutbanetjänst erforderliga överfurirer (furir). Inalles uppgå till ifrågavarande grupp hänförda befattningshavare till 7. För denna grupp räknar förslaget med en fast anställd militär befälskategori, i det följande benämnd överfurir. En sammanfattning av vad anförts angående befälsbehovet vid ett infanteriregemente för stabs- och förvaltningstjänst framgår av nedanstående översikt. Regementsofficerare: Kaptener: Kaptenlöjtnanter: Överfurirer:

Överstelöjtnant Major

1 1 5 14 *

69 3.

Sammanställning av befälsbehovet.

Nedan följer en sammanställning av det behov av fast anställt befäl, som enligt den ovan gjorda utredningen erfordras för såväl utbildningsarbetet som istabs- och förvaltningstjänsten vid ett infanteriregemente. Härvid har allt befäl hänförts till ovan berörda tjänstegrader. Behovet har enligt vanliga grunder endast upptagits för sommarhalvåret, d. v. s. den tid, då befälsbehovet är störst. För att vinna erforderligt underlag för i fortsättningen gjorda jämförelser med den nuvarande organisationen, har i sammanställningen jämväl upptagits behovet av här avsett befäl för ett kasernkompani. Av samma skäl har även tillagts ett behov av personal för kommenderingar utom regementet. Självfallet är det icke möjligt annat än att med utgångspunkt från av chefen för armén gjorda beräkningar enligt »alt 900» göra en ungefärlig uppskattning av behovet i fråga. Detta bliver på grund av åtskilliga omständigheter väsentligt mindre än f. n. Särskilda skolor erfordras sålunda icke för underofficerare såsom arméns underofficersskola. Skilda utbildningskurser för officerare och underofficerare enligt gällande ordning behöva icke heller förekomma. All befälsutbildning är givetvis i den föreslagna organisationen gemensam. Det sätt, efter vilket värnpliktsutbildningen är ordnad, gör det vidare möjligt att i större utsträckning än f. n. förlägga befälsutbilclSammanställning av behovet av fast anställt, militärt befäl under sommarhalvåret vid ett infanteriregemente. Överste Regementschef Stabs- och Bataljoner

Överstelöjtnant

Major

Kapten

Kaptenlöjtnant

1 1

5 3

1 5 1

1 5 1

4 20

6 12 53

Löjtnant

Överfurir

1 förvaltningstjänst

Flertalet värnpliktiga e t t kompani . . . fem kompanier . . . ett kompani

—

Underbefäl en skola två skolor

—

Befälsvärnpliktiga

—

en skola

—

—

1 1 1

Samma

1 2 1

25 Kasernkompani

—

7 1

Summa summarum Befäl för fo Befäl beordrat utom regementet

—

—

—

8 Summa

5 % reserv

—

—

—

3 Summa

(i

— 8 8

70 ning till vinterhalvåret, varigenom det särskilda befälsbehovet begränsas. De befälsbehov för försvarsområdena och den frivilliga befälsutbildningen, som f n tillgodoses med kaptenspersonal från infanteriregemente, komma i den föreslagna organisationen att tillgodoses på annat sätt, varför detta behov redovisas särskilt. Slutligen har liksom i nuvarande härordning ett tdlagg gjorts i de särskilda graderna med 5 %. Befälsstaten vid ett infanteriregemente bliver sålunda: 1 överste (regementschef), 2 överstelöjtnanter, 6 majorer, 22 kaptener, 31 kaptenlöjtnanter, 64 löjtnanter och 8 överfurirer. För befattningshavarna i olika grader räknas med följande pensions- och medelbefordringsålder. Löjtnant skall senast vid 35 års ålder befordras till kapten eller kaptenlöjtnant. Befordran till kapten sker efter urval bland härför berättigade. Högst två löjtnanter med en beräknad årsrekrytering av fem torde årligen kunna påräkna sådan befordran. Därigenom säkerställes ett gott urval. ^ For övriga löjtnanter kan vid regemente befordran beredas i beställning såsom kaptenlöjtnant för en å två i varje årskull. Då dessutom kan beräknas befordran av ytterligare en löjtnant årligen för rekrytering av staber m. m., återstår att bereda plats för ytterligare högst en löjtnant. För ändamålet i fråga räknar förslaget med en regementets reserv, avsedd att ersätta den nuvarande såväl reservstaten som i reserven utnämnda officerare. Det ligger i sakens natur, att den föreslagna organisationen medför en omläggning även av dessa f. n. för officerare och underofficerare skilda stater. Det skulle föra för långt att i frågans nuvarande läge ingå på hithörande spörsmål. Det bör endast framhållas, att den här angivna befordringsmöjligheten bör kunna giva full garanti för att envar löjtnant vinner befordran vare sig till kapten eller kaptenlöjtnant senast vid det år, då han fyller 35 år. För kaptensgraden räknas med samma pensionsålder, som f. n., d. v. s. ;)0 års ålder. För befordran till major räknas med synnerligen goda befordringsmöjligheter. Samma är förhållandet med befordran till högre grader, vilken uteslutande är förbehållen kaptenskategorien. För de högre graderna räknas likaledes med samma pensionsålder som f. n. Medelbefordringsåldern är beräknad till major 44 års ålder, till överstelöjtnant 46 års ålder och till överste eller motsvarande befattning 48 års ålder. För kaptenlöjtnant räknas däremot med en högre pensionsålder — 55 levnadsår. Därigenom beredes denna personalgrupp en särskild förmån i förhållande till kaptener. Arten av de uppgifter, som påvila denna befälskate-

71 gon, hindra icke heller en så hög pensionsålder. Det bör även uppmärksammas, att kaptenlöjtnant till skillnad mot kapten icke äger några fortsatta befordringsmöjligheter. Även i fråga om avlöningen är kaptenlöjtnant lägre ställd. Han har nämligen ansetts böra hänföras till en slutlöneklass, som med en löneklass understiger en kaptens. E.

Jämförande redogörelse för befälsstat och kostnader.

Av särskilt intresse torde vara att erhålla en översikt över den enligt ovan föreslagna befälsstaten vid ett infanteriregemente, jämförel med motsvarande stat enligt nu gällande ordning, hänförd till den av chefen för armén föreslagna i »alt. 900». En sådan översikt lämnas nedan. Jämförande översikt mellan befälsstaterna vid ett infanteriregemente enligt gällande ordning (chefens för armén förslag »alt 900») samt här framlagt förslag. Anta B e f ii t t n i n g s h a v a v c

I.

Kvalificerade för tjänst såsom chef för kompani högre förband inom krigsorganisationen Onotsvarande tjänst).J) Överste Överstelöjtnanter Majorer Kaptener Kaptenlöjtnanter Löjtnanter (fänrikar) [

Enligt här framlagt förslag

4 26 33

1 2 6 22 31 64

18 23 2 6 36 50 20 40 198

och

Summa II.

Enligt gällande ordning (chefens för armén förslag, »alt 900»)

Med lägre kvalifikationer.») Förvaltare Fanjunkare Sergeanter Officerare i arvodesbefattning Underofficerare i arvodesbefattning. Överfurirer Furirer Korpraler Vicekorpraler och meniga Summa Summa summarum

ma

134 . P,1 hJS*.. f? rsla S e » kava yi(5*e löjtnanter och fänrikar upptagits, ehuru de sakna för avsett ehetskap tillräcklig truppcrfarenhet; pensionerad personal har i<:ke upptagits. , Under denna rubrik ha även i staten uppförda »arvodister» upptagits, ehuru de tillhöra den pensionerade personalen.

Till den sålunda lämnade översikten må endast fogas tvenne reflexioner. Det är särskilt anmärkningsvärt, att antalet befattningshavare i den föreslagna staten kunnat begränsas från 264 till 134 eller med nära 50 %. Trots

72 detta har, som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, befälsbehovet för utbildningsarbetet tillgodosetts så rikligt både kvantitativt ocn kvalitativt, att någon motsvarighet därtill icke återfinnes i någon svensk härordning För stabs- och förvaltningstjänsten har vidare räknats med det av Kungl Maj-t nyligen fastställda befälsbehovet. Nu nämnda förhållanden aro delvis beroende av den sammanslagning av officers- och underofficerskårerna, som föreslagits, men främst av volontärinstitutionens avskaffande. Av särskild betydelse för krigsorganisationen och därmed även for hela försvarets effektivitet är, att det stora antal befattningshavare med lägre kvalifikationer, som vår nuvarande fredsorganisation innesluter, kunnat nästan helt utgå ur organisationen. Underofficerarna hava tillförts en högt kvalificerad för officerare och underofficerare gemensam befälskår. Det .fast anställda manskapet har i stort sett kunnat ersättas av värnpliktigt befäl. I cengäld har antalet för tjänst såsom chef för kompani och högre kvalificerade befattningshavare kunnat ökas från 66 till 126 eller nästan med 100 %. Det är inom denna befälskategori, som de största och allvarligaste bristerna föreligga vid mobilisering. De lägre befattningarna kunna besättas med värnpliktig personal. . I samband med förslagets utarbetande hava ingående kostnadsberäkningar verkställts. I fråga om dessa har dock framställningen ansetts böra begränsas till ett angivande av resultatet i stort. De gjorda beräkningarna omfatta dels värnpliktskostnaderna vid genomförandet av det här framlagda förslaget i jämförelse med nu gällande värnpliktsordning, dels kostnaden för den föreslagna befälsstaten, jämförd med beräknade kostnader för ovan berörda förslag »alt. 900». Beräkningarna giva vid handen, att värnpliktskostnaderna för det framlagda förslaget innebära en årlig besparing av omkring 313 000 kronor för ett infanteriregemente eller generellt sett för 19 infanteriregementen av sammanlagt omkring 6 miljoner. I avseende å befälsstaten uppgå besparingarna till omkring 330 000 kronor årligen för ett infanteriregemente eller för samtliga infanteriregementen till sammanlagt omkring 6,3 miljoner. Totalt medför sålunda förslagets genomförande vid infanteriet en inbesparing av omkring 12,3 miljoner kronor. Härtill kommer tillskottet i den allmänna produktionen under den tid, som sparats för utbildningen i förhållande till nuvarande utbildningstid. Syftet med de här framlagda förslagen har emellertid icke närmast varit att åstadkomma besparingar utan en rationell organisation. Därför har, där så ansetts erforderligt, i vissa fall räknats med högre kostnader än i gällande organisation. Sålunda kan nämnas, att dagskostnaden för en underbefälsvärnpliktig i det framlagda förslaget beräknats till i medeltal 11 kronor 25 öre, under det att motsvarande kostnader enligt gällande ordning uppgå till blott 7 kronor. På samma sätt räknas i förslaget för befälsvärnpliktiga med en dagskostnad i medeltal av 15 kronor. Motsvarande jämförelsesiffra enligt gällande ordning uppgår blott till 8 kronor 50 öre. Det är därför tyd-

73 ligt, att en strikt jämförelse med det nuvarande skulle påvisa väsentligt större besparingar än de ovan angivna. Det är vidare givet, att åtskilliga med volontärinstitutionen samhöriga utgiftsposter, vilka ligga utanför regementets ram, icke kunnat medtagas i detta sammanhang. Det väsentliga har synts vara att ge läsaren en ungefärlig uppfattning om det framlagda förslagets ekonomiska konsekvenser. F. Slutord. Den föreslagna befälsorganisationen räknar med endast en fast anställd befälskår, enhetligt rekryterad direkt ur de värnpliktigas led. Envar för befälsutbildning över huvud taget kvalificerad värnpliktig äger samma möjlighet att vinna fast befälsanställning. Utbildningen till fast befälsanställning är gemensam för alla och omfattar inalles 3 år. Under endast ett år sker utbildningen vid central skola —• krigsskolan; i övrigt fullgöres all utbildning vid vederbörligt förband inom de värnpliktigas krets. Allt förvärv av allmänbildning är förlagt till de allmänna undervisningsanstalterna. Envar, som icke vid anställningens början avlagt studentexamen, har möjlighet att utan egna kostnader förvärva sådan kompetens. Kraven på allmänbildning hava differentierats med hänsyn till de uppgifter och det ansvar, som följer med cle särskilda befälsbefattningarna. Under utbildningen har trupptjänsten såsom värnpliktig och såsom befäl över värnpliktig väl beaktats i syfte att skapa förtrogenhet med värnpliktig trupp. Förutom väriipliktsavlöningsförmåner i allmänhet utgår särskild avlöningunder hela utbildningen till fast befälsanställning, i förslaget beräknad till 11 400 kronor under 2Vs år. Ekonomiska hinder föreligga sålunda icke för någon att välja befälsbanan. Efter avslutad utbildning kan utnämning till aktivt befäl ske vid samma levnadsålder för alla — i medeltal 23 års ålder. Envar fast anställd äger en militärutbildning, som motsvarar den nuvarande officersutbildningen. Tjänstgöring i plutonchefsbefattning — i vissa fall vid yngre år även i gruppchefsbefattning — äger rum från anställningens början till högst en levnadsålder av 35 år. Därigenom säkerställes en grundlig erfarenhet och kännedom om trupp. Vid nyssberörda levnadsålder är befordran garanterad antingen till kapten eller kaptenlöjtnant; till kapten och kompanichef med fortsatta befordringsmöjligheter efter urval; eljest till kaptenlöjtnant. För envar fast anställd ger sålunda försvaret självt framtidsmöjlighet. Den fast anställda befälskadern har kunnat givas en sådan omfattning, att krigsorganisationens behov av kompani- och högre chefer bör kunna täckas med kvalificerat fast anställt befäl. Den föreslagna organisationen räknar sålunda per infanteriregemente med omkring 125 fast anställt befäl med officerares kvalifikationer, under det att den nuvarande organisationen icke upptager mer än omkring 65 med samma kvalifikationer. Befälstillgången täcker vidare behovet i fredsorganisationen av befäl för samtliga befattningar fr. o. m. plutonchef och i vissa fall även för ett antal gruppchefsbefattningar.

74 Den föreslagna befälskåren ersätter de nuvarande tre befälskåreriia: officerskåren, underofficerskåren och underbefälskåren. Volontärinstitutionen, som i regel icke kunnat på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, utgår helt ur försvarets organisation. Härmed avskaffas även alla de omfattande organisationer, som i form av stödåtgärder för institutionens upprätthållande vuxit fram under tiden för dess 50-åriga tillvaro. Det torde framgå av det föregående, vad det betyder i besparingar och arbetskoiicentration inom försvarsväsendet. Officers- och underofficerskårerna ersättas av en enda befälskår. Detta innebär en förstärkning av befälsorganisationen i såväl krigsorganisatoriskt som fredsorganisatoriskt avseende. Uppgifter och ansvar för de särskilda befattningshavarna bliva enhetligt och konsekvent fördelade. Det torde icke behöva närmare framhållas, vad detta betyder i enkelhet och reda, i försvarsbefälets ställning inåt och utåt, i besparingar och effekt. Befälsorganisationen räknar i övrigt endast med värnpliktigt underbefäl. Härvid bortses från 8 överfurirer, vilka bestrida vissa särskilda befattningar. Det värnpliktiga befälet täcker enligt förslaget dels behovet av pluton- och gruppchefer i krigsorganisationen, dels behovet av gruppchefer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Befälet i fråga är rekryterat bland de värnpliktiga och ur det kvalitativt bästa material, som folket kan uppbringa. Envar äger den allmänbildningsgrund, som av sakkunskapen betraktas såsom minimum för att utöva befäl för utbildning av värnpliktiga — realskole- eller däremot svarande kompetens. Psykologiskt har detta befäl de bästa förutsättningar att omhändertaga värnpliktiga, Det sätt, varpå utbildningen ordnats, gör dem enligt den mening, som här företrädes, militärt sett, fullt skickade att utöva för dem avsett befäl. Utbildningstidens längd för underbefälsvärnpliktiga överskrider icke den nu tillämpade. Sker jämförelse med f. n. till underofficersutbildning- uttagna värnpliktiga, vilken i viss mån kan vara berättigad, är utbildningstiden begränsad med sex månader. Däremot åtnjuta här berörda värnpliktiga en avlöningsförstärkning av 1 800 kronor för de 4 månader, varmed utbildningstiden överstiger den för värnpliktiga i allmänhet föreslagna. Vad beträffar utbildningstidens längd för befälsvärnpliktiga begränsas denna i förhållande till för officersutbildning uttagna värnpliktiga med 6 månader. För dessa avses en ekonomisk särskild gottgörelse av ej mindre än 5 000 kronor för 14 månaders tjänstgöring. För det stora flertalet värnpliktiga begränsas första tjänstgöringen med 4 månader från 12 till 8. Det förslag till värnpliktsutbildningens ordnande, som förslaget upptager, sammanhänger såtillvida med befälsorganisationen, som utbildning av värnpliktiga gruppchefer för fredsanvändning givetvis förutsätter en viss längd av tjänstgöringstiden. Vidare äro befälsberäkningarna beroende av det sätt, på vilket värnplikten utformats. I så måtto utgör givetvis förslaget till värn-

75 pliktsutbildningens ordnande en grund för den föreslagna befälsorganisationen. När ett dylikt förslag här framlagts, har emellertid strävan varit att framlägga ett ur alla synpunkter och icke minst ur militär synpunkt fullt tillfredsställande förslag till värnpliktstjänstgöringens ordnande. Enligt den mening, som här företrädes, och främst beroende av den föreslagna befälsorgtanisationen, äro de framlagda förslagen i fråga om värnpliktsutbildningen så utformade, att alla berörda värnpliktskategorier äro fullt användbara och i varje fall mer användbara än enligt nu gällande ordning för omedelbar tjänst vid mobilisering i krigsorganiserade förband. I fråga om kostnaderna medför den föreslagna befälsorganisationen vid ett infanteriregemente en årsbesparing av omkring 330 000 kronor och för infanteriet i dess helhet omkring 6,3 miljoner kronor, samt den föreslagna omläggningen av värnpliktsutbildningen en årsbesparing av omkring 313 000 kronor för ett infanteriregemente och för infanteriet i dess helhet omkring 6 miljoner kronor.

Stockholm 1949. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.!

Vattenväsen.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. [i] • , , . Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning ang. skyddsarbetets organisation m. m. [6] Betänkande ang. förbättrad insyn i enskilda foretags ekonomiska förhållanden. [8]

Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväseii. Principer och metoder för kostnadsberäkningar yid statens järnvägar. [5] Bilagor. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. [14]

Statens och kommunernas ftnansväsen. 19*4 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande ang. beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. [9]

Bank-, kredit- och penningväsen. 1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. [13]

Foliti.

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. [71 Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. [12] P. M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OBEC:s interimsrapport. [15]

Försäkringsväsen.

Kvrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt

Hälso- ocli sjukvård. Betänkande om sinnesslövården. [11]

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:17. Bedogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. [10]

Försvarsväsen. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. [16]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [1] Andra delen. Särskilda utredningar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Utrikes ärenden.

Stockholm 1949. K. L. Beckmans Boktryckeri. 440 49

Internationell rätt.