med förslag till militärt tjänstepensionsreglemente m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1 Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till militärt tjänstepensionsreglemente m. m.; given Stockholms slott den 8 mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels godkänna härvid fogade förslag till reglemente angående tjänstepension för befattningshavare vid försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet);

dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr 192.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

reglemente angående tjänstepension för befattningshavare vid försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet).

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 $.

1. Detta reglemente skall äga tillämpning å följande beställningshavare:

a) ordinarie innehavare av beställning, vid vilken utgår lön enligt löneplan i avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningsbavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet;

b) marinöverdirektören;

c) beställningshavare vid flottans poliskår; samt

d) innehavare av beställning såsom flaggkorpral eller högbåtsman.

2. Reglementet skall jämväl tillämpas å extra ordinarie tjänsteman samt kvinnlig ekonomipersonal med lön enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan för civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet.

3. Kungl. Majit äger, när särskilda skäl därtill äro, besluta, att reglementet skall i tillämpliga delar bliva gällande jämväl för icke-ordinarie anställningshavare vid försvarsväsendet, som icke avses i 2 mom.

4. Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, är från reglementets tillämpning undantagen befattningshavare, vilken vid statens övertagande av enskilt företag övergått till befattning, som avses i reglementet.

2 $.

Från och med den dag, befattningshavare erhåller pensionsrätt enligt detta reglemente, och intill dess han inträder i pensionsåldern, skall honom tillkommande lön (arvode) minskas med pensionsavdrag i enlighet med bestämmelserna i detta reglemente.

3 i

1. Pension till belopp för år räknat, som framgår av detta reglemente, utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten ägt rum, till och med den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vid tillämpning av detta stadgande iakttages, att det för tiden efter pensionstagarens frånfälle utgående pensionsbeloppet icke må överstiga femhundra kronor.

2. Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit; vederbörande myndighet likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis utbetala återstående pensionsbelopp.

4 §.

1. Varder befattningshavare dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skild från tjänsten, må han ej komma i åtnjutande av pension.

2. Har pensionstagare blivit för förbrytelse i sin tidigare innehavda tjänst dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, må han från och med månaden näst efter den, under vilken utslaget vunnit laga kraft, åtnjuta allenast en tredjedel av pensionen, där ej Kungl. Majit finner skäl tillerkänna pensionstagaren större del, dock ej mera än två tredjedelar av pensionen.

3. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sadant straff, eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast en tredjedel av pensionen.

Har pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av honom, må den myndighet, som beviljat pensionen, kunna medgiva sådan anhörig rätt att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del därav.

5 §.

1. Örn befattningshavare, vilken kommer i åtnjutande av pension för i detta reglemente avsedd tjänst, vid avgång från den tjänsten åtnjuter eller sedermera erhåller lön eller arvode för annan statstjänst eller ock pension för annan tjänst, som avses i detta reglemente, eller pension för annan statsanställning, å vilken civila tjänstepensionsreglementet eller lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension icke äger tillämpning, och de sammanlagda förmånerna uppgå till sådant belopp, att de för år räknat överstiga femtusenfyra kronor, må befattningshavaren, så länge sådan annan förmån åtnjutes, av pensionen enligt detta reglemente uppbära allenast en tredjedel, med iakttagande likväl dels att i förekommande fall därutöver må utgå så mycket av den återstående delen, att vad vederbörande äger behålla ej understiger summan av den större förmånen och en tredjedel av den mindre eller, örn båda äro lika/ den ena av dem ökad med en tredjedel, dels ock att minskning skall ske endast i den mån så erfordras för att förmånernas sammanlagda belopp ej må överstiga femtusenfyra kronor.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid förening av pension enligt detta reglemente med lön eller pension för ieke-statlig anställning, med vilken är förenad delaktighet i statens pensionsanstalt.

2. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. skall i förekommande fall iakttagas, att hänsyn icke tages till lön för gymnastiklärarbefattning, som tillträtts före avgången från den tjänst, för vilken pension enligt detta reglemente åtnjutes, eller till pension, som utgår enligt gällande bestämmelser angående pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal, och ej heller, där icke Kungl. Majit annorlunda förordnar, till i stat upptaget eller av Kungl. Majit fastställt arvode för icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet eller vid sjökarteverket.

6 §.

1. Fråga örn rätt till pension enligt detta reglemente prövas

a) beträffande befattningshavare, som avses i 11 § 3 morn., av Kungl. Majit; samt

b) beträffande annan befattningshavare av statskontoret.

2. Avsked må ej meddelas befattningshavare, innan frågan örn bans rätt till pension, där sådan fråga förekommer, blivit vederbörligen avgjord. Vad nu sagts har dock icke avseende å innehavare av förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen.

3. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade erhålla skriftligt bevis därom.

7 §.

Till ledning vid prövning av befattningshavares pensionsrätt skall bos vederbörande myndigheter föras tjänstematrikel enligt de närmare föreskrifter, som utfärdas av Kungl. Majit.

8 §.

Därest beloppet av pension, som beräknats enligt bestämmelserna i detta reglemente, icke är i belt krontal jämnt delbart med tolv, skall detsamma jämkas till närmast högre sålunda delbara tal.

2 kap.

Ordinarie beställningshavare i allmänhet.

9 §.

Bestämmelserna i detta kapitel skola äga tillämpning å beställningshavare, som avses i 1 § 1 mom. a), c) och d).

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

10 $.

1. I fråga om beställningshavare, som avses i detta kapitel, beräknas tjänstår för tid, under vilken beställningshavaren

a) före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern varit innehavare av beställning, på vilken detta reglemente äger tillämpning;

b) innehaft med pensionsrätt förenad icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet;

c) varit surnumerär officer eller marinintendent; eller

d) efter fyllda 21 år innehaft med pensionsrätt icke förenad fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet; dock att annan beställningshavare än officer (musikdirektör), underofficer (musikunderofficer), flaggkorpral eller högbåtsman må av sådan tid tillgodoräkna endast två tredjedelar.

2. Beställningshavare, som från reservstat övergått till beställning på aktiv stat, må av tid, varunder han tillhört reservstaten, såsom tjänstår tillgodoräkna därunder fullgjord tjänstgöring ävensom så stor del i övrigt, som Kungl. Majit bestämmer.

3. Beställningshavare, som innehaft anställning i reserv vid försvarsväsendet eller såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av andra graden eller marinläkarstipendiat, må såsom tjänstår tillgodoräkna tid, varunder han fullgjort tjänstgöring i sådan anställning.

Beställningshavare, som haft avsked med tillstånd att under viss tid såsom lönlös kvarstå över stat, må såsom tjänstår tillgodoräkna därunder fullgjord tjänstgöring vid försvarsväsendet.

4. Såsom tjänstår må vidare tillgodoräknas tid, under vilken beställningshavare innehaft med pensionsrätt förenad befattning vid den civila statsförvaltningen eller för vilken avgift för tjänstepensionering i civil statlig eller icke-statlig tjänst erlagts till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa eller under vilken beställningshavare haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet för arbetare, allt i den mån sådan tid ej tillgodoräknas jämlikt bestämmelserna i 1—3 mom.

5. Har beställningshavare eljest i eller utom statens tjänst förrättat arbete eller uppdrag, som finnes vara av beskaffenhet, att tid, varunder sådant arbete eller uppdrag förrättats, skäligen bör helt eller delvis tillgodoräknas honom såsom tjänstår, beror på prövning i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, örn och i vad mån dylikt tillgodoräknande må äga rum.

6. Vid tjänstårsberäkning skall iakttagas, att avdrag göres för tid, under vilken beställningshavare undergått straffarbete eller fängelse eller hållits häktad för brott eller varit avstängd från tjänstgöring eller utan giltigt förfall avhållit sig från tjänstgöring. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. a)—c) samt 4 mom. skall avdrag vidare göras för tid omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken beställningshavare åt-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

njutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande eller för enskild angelägenhet.

7. Tid, som tagits i beräkning såsom tjänstår för grundläggande av rätt till pension, må sedermera icke i något avseende ånyo tillgodoräknas såsom tjänstår, såframt icke under nämnda tid fullgjorts annan tjänstgöring än den, på vilken den tidigare tjänstårsberäkningen grundats.

8. Därest vid beräkning av tjänstår den uppkomna slutsumman utvisar del av dag, skall avrundning ske till närmast högre hela dagantal.

11 $.

1. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder för beställningshavare:

a) då han uppnått den för hans beställning stadgade pensionsåldern, den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, likväl obetaget att, då särskilda omständigheter därtill föranleda, låta med avskedet anstå, så länge heställningshavaren är fullt tjänstduglig, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år;

b) då han träffats av olycksfall eller skada i tjänsten och det behörigen styrkes, att han på grund härav är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid försvarsväsendet, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig;

c) då det behörigen styrkes, att han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid försvarsväsendet, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig.

2. Har beställningshavare, för vilken enligt 1 mom. inträtt skyldighet att avgå från tjänsten, underlåtit att söka avsked, ankommer det på den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, att entlediga beställningsha varén.

3. Befinnes beställningshavare urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall för handen, varom i 1 mom. h) eller c) sägs, må Kungl. Majit, därest heställningshavaren uppnått en levnadsålder, som med högst fem år understiger den för hans beställning stadgade pensionsåldern, på därom av vederbörande myndighet gjord framställning, förklara honom skyldig att avgå från tjänsten och entlediga honom.

Framställning, som nyss sagts, må icke avlåtas, utan att beställningshavaren erhållit tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet. Avgives yttrande, skall detsamma åtfölja framställningen till Kungl. Majit.

12 §.

Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension tillkommen

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

a) beställningshavare, som uppnått den för hans beställning stadgade pensionsåldern (ålderspension);

b) beställningshavare, som enligt bestämmelsen i 11 § 1 morn. b) ar skyldig att avgå (invalidpension);

c) beställningshavare, som enligt bestämmelsen i 11 § 1 morn. c) ar skyldig att avgå eller som med tillämpning av bestämmelsen i 11 § 3 mom. förklarats skyldig att avgå (sjukpension).

13 $.

1. Ålderspension bestämmes i förhållande till antalet tjänstår enligt

följande grunder. Kan beställningshavare räkna minst trettio eller, örn han är innehavare av i bilaga A till detta reglemente omförmäld beställning, minst tjugufem tjänstår, utgår hel pension. Är tjänstårens antal mindre än nu sagts, utgår avkortad pension. .

2. Hel pension sammanfaller till beloppet med det för beställningen stadgade pensionsunderlaget; dock att för beställningshavare, som under kortare tid än tre år innehaft den beställning, från vilken avgång äger rum, beloppet av hel pension skall utgöra medeltalet av de högsta pensionsunderlag, vilka varit gällande för honom under vart och ett av de före avgången senast förflutna tre år, under vilka han innehaft med pensionsrätt förenad beställning. För beställningshavare, som inom loppet av de senast förflutna tre åren före avgången haft avsked med tillstånd att kvarstå lönlös över stat, må dock beloppet av hel pension icke överstiga pensionsunderlaget för den beställning, från vilken avgången ager

3. Avkortad pension motsvarar beloppet av hel pension, minskat med ‘/iso eller, där för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med Vice för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio respektive tjugufem.

14 $.

Invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för beställningshavaren vid avgången gällande pensionsunderlaget.

15 $.

Sjukpension bestämmes enligt de i 13 § angivna grunderna men utgår med lägst sjuttiofem procent av hel pension. Beloppet av sjukpension må dock icke överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit beställningshavaren, därest han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i sin beställning till pensionsålderns inträde.

16 $.

1. Beställningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av Kungl. Majit medgivas rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, därest avgången

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

finnes icke vara stridande mot statens intressen samt under förutsättning tillika

a) beträffande beställningshavare, för vilken pensionsåldern bestämts till femtio år, att han innehar minst tjugu tjänstår;

b) beträffande officer (musikdirektör) eller underofficer, för vilken pensionsåldern bestämts till femtiofem år, att han innehar minst tjugufem tjänstår; och

c) beträffande annan beställningshavare att han innehar minst det antal tjänstår, som erfordras för erhållande av hel pension.

2. För beställningshavare, som avses i 1 mom. a), motsvarar förtidspension beloppet av hel ålderspension, minskat med dels Vioo för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger tjugufem, och dels för tiden intill dess beställningshavaren uppnår pensionsåldern med '/iso för varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern.

För beställningshavare, som avses i 1 mom. b), motsvarar förtidspension beloppet av hel ålderspension, minskat med dels V«o för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio, och dels för tiden intill dess beställningshavaren uppnår pensionsåldern med Vibo för varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern.

Förtidspension för annan beställningshavare motsvarar hel ålderspension men skall, för tiden intill dess beställningshavaren uppnår pensionsåldern, för varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern, vara minskad med Vibo, där för hel pension erfordras trettio tjänstår, och med Viro, där för hel pension erfordras tjugufem tjänstår.

3. Varder beställningshavare, vilken innehar förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen, entledigad utan egen ansökning och utan att på grund av bestämmelse i 11 § detta reglemente skyldighet att avgå från tjänsten föreligger, ma han kunna efter Kungl. Maj:ts beprövande komma i åtnjutande av förtidspension. Förtidspension till sådan beställningshavare bestämmes enligt de i 13 § angivna grunderna men utgår med lägst sjuttiofem procent av hel pension.

17 %.

1. Beträffande de i detta kapitel avsedda beställningar, vid vilka utgår lön eller arvode motsvarande lön enligt viss lönegrad i avlöningsreglementet, skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som här nedan för de särskilda lönegraderna angivas:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 9

a) Beställningar, vid vilka lön utgår enligt löneplanen för officerare (O).

b) Beställningar, vid vilka lön utgår enligt löneplanen för underofficerare (Uo).

c) Beställningar, vid vilka lön eller arvode utgår enligt löneplanen för civilmilitär personal

m. fl. (C).

2. För högbåtsman och flaggkorpral skola tillämpas följande pensionsunderlag och pensionsavdrag:

för högbåtsman: pensionsunderlag 1,764 kronor och pensionsavdrag 54 kronor, samt

för flaggkorpral: pensionsunderlag 1,776 kronor och pensionsavdrag 54 kronor.

18 $.

1. Där ej för viss beställning annan pensionsålder angives i den såsom bilaga B till detta reglemente fogade åldersförteckningen, skall såsom pensionsålder gälla nedan angivna levnadsålder:

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

För beställning shav are med lön enligt löneplanen för officerare (O):

beställningshavare, tillhörande lönegraderna 1—3 ................ 50 år

» » »4 och 5 ................ 55 »

» » »6 och 7 ................ 60 »

» » lönegraden 8 ................ 65 » .

För beställningshavare med lön enligt löneplanen för underofficerare

(Vo):

beställningshavare, tillhörande lönegraderna 1—3 ................ 50 år

» » lönegraden 4 ................ 60 ».

För beställningshavare med lön eller arvode enligt löneplanen för civil-

militär personal m. fl. (C):

beställningshavare, tillhörande lönegraderna 1—3 ............ 60 år

» » » 4—14 ............ 63 »

» » » 15 och 16 ............ 65 ».

För högbåtsman .................................................. 55 år.

För flaggkorpral ................................................ 50 år.

2. Pensionsåldern inträder vid utgången av mars månad, där stadgad levnadsålder uppnås under förra halvåret, men eljest vid utgången av september månad.

19 $.

Nedflyttas beställning till lägre lönegrad och sänkes till följd därav det för tjänsten dittills gällande pensionsunderlaget, skall i pensionshänseende icke inträda någon förändring för den, som vid nedflyttningen innehade beställningen.

20 $.

För ordinarie befattningshavare, som är förordnad att innehava sådan i reglementet avsedd icke-ordinarie befattning, för vilken gäller ett högre pensionsunderlag än det för hans ordinarie tjänst fastställda, skola tilllämpas de för icke-ordinarie befattningshavare i reglementet givna bestämmelserna, under iakttagande likväl att han härigenom icke må lida inskränkning i de pensionsförmåner, som tillkomma honom i hans egenskap av ordinarie tjänsteman.

21 $.

1. Beställningshavare, som avgår från tjänsten utan rätt att komma i åtnjutande av pension, är från och med avgången försäkrad till er-

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hållande av uppskjuten livränta till det belopp för år räknat, som enligt försäkringsteknisk beräkning svarar mot den invänta pensionen.

Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en tjänstålder för hel pension av trettio år och en pensionsålder, utgörande 63 år för beställning, beträffande vilken pensionsunderlaget ej överstiger 2,436 kronor, samt 65 år för annan beställning. Därest antalet tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas den intjänta pensionen med två procent för varje felande belt tjänstår. För beställningshavare, vilken blivit dömd till avsättning på grund av förbrytelse i tjänsten eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten, skall emellertid den intjänta pensionen minskas med två tredjedelar, där ej Kungl. Majit finner skäl tillerkänna beställningsbavaren större del, dock ej mera än två tredjedelar av den intjänta pensionen.

2. Beställningshavare skall erhålla skriftligt bevis över honom vid avgång ur statens tjänst tillkommande rätt till uppskjuten livränta.

3. Därest livränteförsäkrad person ånyo tillträder med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller erhåller sådan befattning med pensionsrätt i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa, i vilken tjänstår för pension må räknas för statstjänsten, eller kommer i åtnjutande av pension enligt gällande bestämmelser i fråga örn pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och eivilmilitär personal, upphör hans rätt till livränta. Är jämväl den nya befattningen underkastad bestämmelserna i detta reglemente, skall — där ej föreskrifterna i 1 mom. ånyo träda i tillämpning — vid bestämmande av pension för befattningen hänsyn tagas till den tid, under vilken beställningshavaren förut innehaft sådan anställning, som enligt bestämmelserna i detta reglemente må räknas honom till godo såsom tjänstår för pension.

4. Livränta utbetalas enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit, från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande uppnått den ålder, som tillämpats såsom pensionsålder vid beräkning av intjänt pension, till och med den månad, varunder livräntetagaren avlider.

22 §.

1. Den, som är att hänföra till militär eller civilmilitär personal, är efter avgång från tjänsten med ålderspension eller förtidspension pliktig att inträda i vederbörlig reserv och kvarstå i reserven intill fyllda 70 år, örn han innehaft beställning, för vilken gäller en pensionsålder av 65 år, och i annat fall intill fyllda 65 år, med skyldighet att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar eller säkerhet ävensom vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av arméns, marinens eller flygvapnets krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen eller eljest kan bliva anbefalld.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

2. Har pensionstagare, som i 1 mom. avses, under den tid, då han är skyldig kvarstå i reserv, upphört att vara svensk medborgare eller utan vederbörligt tillstånd ingått i främmande makts krigstjänst, är rätten till pension förverkad från och med månaden näst efter den, varunder han förlorat svenskt medborgarskap eller gått i främmande tjänst.

3 kap.

Ordinarie bestäliningshavarc, som tillsättes genom förordnande på

viss tid.

23 §.

1. Marinöverdirektören är skyldig att efter beslut av Kungl. Majit frånträda sitt förordnande, därest han till följd av sjukdom befinnes oförmögen att i fortsättningen på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

2. I sammanhang med beslut örn förordnandes upphörande, så ock då meddelat förordnande utlöper utan att efterföljas av förnyat förordnande, skall frågan örn marinöverdirektörens rätt till pension, där sådan fråga förekommer, avgöras.

24 §.

1. Har marinöverdirektören under minst tolv år innehaft förordnande å sin beställning eller har han, oavsett tjänstetidens längd, befunnits på grund av olycksfall i tjänsten vara oförmögen att i fortsättningen på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, är han berättigad att vid avgång ur statens tjänst komma i åtnjutande av hel pension, vilken till beloppet motsvarar det för befattningen gällande pensionsunderlaget.

2. Därest marinöverdirektören, innan han under tolv år innehaft förordnande å beställningen, avgår ur statens tjänst antingen på grund av att förordnandet utlöper utan att efterföljas av förnyat förordnande eller på grund därav, att han befunnits vara till följd av sjukdom, som ej föranletts av olycksfall i tjänsten, oförmögen att i fortsättningen på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, så ock därest han eljest dessförinnan utan egen begäran nödgas avgå ur statens tjänst, äger han uppbära avkortad pension till belopp, som med ettusen kronor understiger det för befattningen gällande pensionsunderlaget.

3. Vid tillämpning av vad i 1 och 2 mom. stadgas iakttages, att pensionen för marinöverdirektör, som vid tillträdande av förordnandet innehade tjänst, vilken tillsättes genom fullmakt, konstitutorial eller förordnande på viss tid, icke må beräknas till lägre belopp än den pension, som skulle hava tillkommit honom, örn han intill tiden för avgången kvarstått i sin förra tjänst.

4. Övergår marinöverdirektören vid förordnandes upphörande till an-

13 Kungl. May.ts proposition nr 192.

nan beställning med pensionsrätt enligt detta reglemente, skall i pensionshänseende gälla vad för den beställningen finnes stadgat. Har förordnandet fortgått under minst tolv år, må dock med avseende å pensionsunderlag och pensionsavdrag kunna för honom allt fortfarande tillämpas de stadganden, som gällde vid tiden för frånträdande av förordnandet.

25 $.

För marinöverdirektör skola tillämpas ett pensionsunderlag av 7,500 kronor och ett pensionsavdrag av 450 kronor.

4 kap.

Icke-ordinarie befattningshavare.

26 $.

Icke-ordinarie befattningshavare må såsom tjänstår tillgodoräkna tid, under vilken befattningshavaren före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern innehaft annan med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst än beställning å reservstat vid försvarsväsendet eller haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet för arbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa.

Såsom tjänstår må jämväl tillgodoräknas två tredjedelar av den tid, under vilken befattningshavare efter fyllda 21 år innehaft med pensionsrätt icke förenad fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet.

Vid tjänstårsberäkningen skall avdrag göras för tid, under vilken befattningshavare undergått straffarbete eller fängelse eller hållits häktad för brott eller varit avstängd från tjänstgöring eller utan giltigt förfall avhållit sig från tjänstgöring. Vid tjänstårsberäkning enligt bestämmelserna i första stycket skall vidare avdrag göras för tid, omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken befattningshavare åtnjutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande, för havandeskap eller barnsbörd eller för enskild angelägenhet.

I övrigt skola i fråga örn tjänstårsberäkningen för icke-ordinarie befattningshavare bestämmelserna i 10 § 5, 7 och 8 mom. äga motsvarande tillämpning.

27 $.

Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension tillkommer icke-ordinarie befattningshavare:

a) då befattningshavaren entledigas vid eller efter uppnådd pensionsålder (ålderspension);

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

b) då befattningshavaren entledigas på grund därav, att han till följd av olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande tjänstgöring (invalidpension);

c) då befattningshavaren entledigas på grund därav, att han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande tjänstgöring, dock under förutsättning att han vid avgången kan räkna minst tio tjänstår (sjukpension).

28 §.

I fråga örn beräkning av pension för icke-ordinarie befattningshavare gäller, att

a) ålderspension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 13 §, dock att för hel pension alltid erfordras minst trettio tjänstår;

b) invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för befattningshavaren vid avgången gällande pensionsunderlaget;

c) sjukpension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 13 §, varvid emellertid iakttages, å ena sidan, att pensionen utgår med lägst sjuttiofem procent av hel pension samt, å andra sidan, att sjukpensionen icke må överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit befattningshavaren, därest han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i sin befattning till pensionsålderns inträde.

29 $.

Icke-ordinarie befattningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av Kungl. Majit medgivas rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning att han innehar minst trettio tjänstår samt att avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen.

Förtidspension motsvarar hel ålderspension men skall för tiden intill dess befattningshavaren uppnår pensionsåldern vara minskad med Viso för varje full fjärdedel av år, varmed befattningshavarens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern.

30 §.

1. För sådana extra ordinarie befattningar, vid vilka lön utgår enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan, skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som här nedan för de särskilda lönegraderna angi-

vas:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

15 Lönegrad

1'...

2...

3.. .

4.. .

5.. .

6.. ..

7.. .

8.. .

9...

lo-

ll...

12...

13.. .

14.. . 13 ...

2. För kvinnlig ekonomipersonal med lön enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som här nedan för de särskilda lönegraderna angivas:

3. I fråga örn annan icke-ordinarie befattning än i 1 och 2 mom. sägs äger Kungl. Majit bestämma den lönegrad, till vilken befattningen är att i pensionshänseende hänföra, eller ock fastställa särskilt pensionsunderlag och pensionsavdrag för densamma.

31 §.

1. Där ej Kungl. Majit för viss icke-ordinarie befattning fastställer annan pensionsålder, inträder pensionsåldern vid utgången av den månad, under vilken befattningshavare uppnår nedan angivna levnadsålder:

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

för extra ordinarie befattningshavare, tillhörande lönegraderna

1—12 ........................................................ 60 år

» extra ordinarie befattningshavare, tillhörande lönegraderna

13—30 ...................................................... 65 »

» kvinnlig ekonomipersonal .................................... 60 » .

2. Befattningshavare må icke i något fall bibehållas i tjänst längre tid än två år utöver pensionsåldern.

32 §.

Icke-ordinarie befattningshavare, som avgår från tjänsten utan rätt att komma i åtnjutande av pension, är från och med avgången försäkrad till erhållande av uppskjuten livränta till det belopp för år räknat, som enligt försäkringsteknisk beräkning svarar mot den intjänta pensionen.

Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en tjänstålder för hel pension av trettio år och en pensionsålder, utgörande 63 år för befattning, beträffande vilken pensionsunderlaget ej överstiger 2,436 kronor för man och 2,304 kronor för kvinna, samt 65 år för annan befattning. Därest antalet tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas den intjänta pensionen med två procent för varje felande helt tjänstår. För befattningshavare, vilken blivit dömd till avsättning på grund av förbrytelse i tjänsten eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten, skall emellertid den intjänta pensionen minskas med två tredjedelar.

I övrigt skola beträffande icke-ordinarie befattningshavares rätt till uppskjuten livränta bestämmelserna i 21 § 2—4 mom. äga motsvarande tillämpning, dock att rätt till uppskjuten livränta icke skall upphöra, därest befattningshavare kommer i åtnjutande av pension enligt gällande bestämmelser i fråga örn pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal.

5 kap.

Reglementets tillämplighet m. m.

33 §.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1935, dock med iakttagande av följande begränsningar, nämligen att i fråga örn skyldighet för ordinarie beställningshavare att med ålderspension avgå från tjänsten äldre bestämmelser skola äga tillämpning intill utgången av mars månad 1936, att reglementets stadganden beträffande icke-ordinarie befattningshavare skola träda i kraft först från och med dag, som Kungl. Maj:t bestämmer, samt att för den, som den 30 juni 1935 innehar beställning såsom flagg-

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

korpral eller högbåtsman, så ock för icke-ordinarie befattningshavare, vilken viel nämnda tidpunkt är delägare i flottans pensionskassa, äldre pensionsföreskrifter skola lända till efterrättelse, där befattningshavaren inom viss av Kungl. Majit bestämd tid bos den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, anmäler, att han icke vill vara underkastad reglementets bestämmelser.

I och med reglementets ikraftträdande för befattningshavare, som blir underkastad reglementet, skall vad i författning eller annan av Kungl. Majit utfärdad föreskrift finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphöra att gälla, såvitt angår sådan befattningshavare.

34 $.

De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen av reglementet, meddelas av Kungl. Majit.

Övergångsbestämmelser.

1. I detta reglemente givna stadganden skola jämväl äga tillämpning å beställningshavare, vilken är underkastad föreskrifterna i kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater. Härvid skall dock iakttagas följande.

a) För beställningshavare, vilken frivilligt överförts till övergångsstat, skall, där det för motsvarande beställning på aktiv stat fastställda pensionsunderlaget överstiger det belopp, som jämlikt 7 § 1 mom. nämnda kungörelse skulle hava utgått till beställningshavaren såsom lön vid hans avgång från beställningen, tillämpas ett pensionsunderlag, som är lika med sagda belopp.

b) För löjtnant, underlöjtnant, sergeant eller underofficer av andra eller tredje graden, som vid tiden för överföringen till övergångsstat uppnått högsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad och som jämlikt bestämmelserna i 17 eller 28 § nämnda kungörelse den 23 oktober 1925 (nr 429) vunnit uppflyttning till närmast högre löneklass inom vederbörlig löneplan, skola tillämpas följande pensionsunderlag och pensionsavdragi

för löjtnant i pensionsunderlag 3,444 kronor och pensionsavdrag 108 kronor;

för underlöjtnant i pensionsunderlag 2,076 kronor och pensionsavdrag 54 kronor;

för sergeant och underofficer av andra gradeni pensionsunderlag 2,400 kronor och pensionsavdrag 66 kronor; samt

för underofficer av tredje graden i pensionsunderlag 2,016 kronor och pensionsavdrag 51 kronor.

c) För marinläkare av första graden å övergångsstat utgör pensionsåldern 55 år.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 192-

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

2. Har ordinarie beställningshavare genom reglementets bestämmelser fått den för honom omedelbart före reglementets ikraftträdande gällande pensionsåldern nedsatt med två år eller mera och är han enligt reglementet skyldig att avgå från tjänsten före den 1 juli 1938, skall för honom gälla en pensionsålder, som med följande antal år överstiger den i reglementet stadgade pensionsåldern, nämligen

med ett år, örn den förutvarande pensionsåldern nedsatts med två år, . med två år, örn pensionsåldern nedsatts med tre år,

med tre år, örn pensionsåldern nedsatts med fyra år, samt

med fyra år, örn pensionsåldern nedsatts med fem år eller mera.

Har beställningshavare, som i denna punkt avses, fått pensionsåldern nedsatt med tre år eller mera och är han skyldig att avgå från tjänsten under tiden 1 juli 1938—31 december 1939, skall för honom gälla en pensionsålder, som överstiger den i reglementet stadgade med ett år örn nedsättningen uppgår till tre år, med två år örn nedsättningen uppgår till fyra år samt med tre år örn nedsättningen uppgår till fem år eller mera.

Har beställningshavare fått pensionsåldern nedsatt med fyra år eller mera och är han skyldig att avgå från tjänsten under tiden 1 januari 1940 —30 juni 1941, skall lör honom gälla en pensionsålder, som överstiger den i reglementet stadgade med ett år örn nedsättningen utgör fyra år och med två år örn nedsättningen utgör fem år eller mera.

Har beställningshavare fått pensionsåldern sänkt med fem år eller mera och är han skyldig att avgå från tjänsten under tiden 1 juli 1941— 31 december 1942, skall för honom gälla en pensionsålder, som med ett år överstiger den i reglementet stadgade.

För beställningshavare, som enligt äldre bestämmelser varit berättigad att kvarstå i tjänst utöver den för honom enligt nämnda bestämmelser gällande pensionsåldern, skola föreskrifterna i denna punkt äga motsvarande tillämpning. Därvid skall den levnadsålder, vid vilken enligt de äldre bestämmelserna avgångsskyldighet skolat inträda, anses såsom för honom omedelbart före reglementets ikraftträdande gällande pensionsålder.

Därest vid uträkning av skillnaden mellan å ena sidan den ålder, vid vilken avgångsskyldighet enligt de äldre bestämmelserna skolat inträda, samt å andra sidan den i reglementet bestämda pensionsåldern uppkommer del av år, skall del, som uppgår till sex månader eller mera, räknas såsom helt år men mindre del bortfalla.

Såsom förutsättning för tillämpning av vad i denna punkt stadgas gäller, att beställningshavare före den 1 januari 1936 hos vederbörande myndighet anmält sin önskan att kvarstå i tjänst efter uppnåendet av den i reglementet stadgade pensionsåldern.

3. Beställningshavare, å vilken reglementet med ikraftträdandet erhåller tillämpning, må såsom tjänstår för pension eller uppskjuten livränta tillgodoräkna, förutom tid som i 10 § angives, jämväl två tredjedelar av

19 Kungl. Majlis proposition nr 192.

den tid, varunder iian eljest före reglementets ikraftträdande men efter fyllda 21 år innehaft icke-ordinarie befattning eller arbetaranställning

1 statens tjänst. Motsvarande tillgodoräkningsrätt tillkommer icke-ordinarie befattningshavare, som med reglementets ikraftträdande för sådana befattningshavare blir underkastad reglementets bestämmelser.

Icke-ordinarie befattningshavare, som nu sagts, må, örn han avgår med rätt till pension före den 1 juli 1945 och därvid med tillämpning av de i 26 § och första stycket av denna punkt innefattade bestämmelserna icke kan räkna tjugufem tjänstår, av tid, varunder han innan reglementet blivit å honom tillämpligt men efter fyllda 21 år innehaft icke-ordinarie befattning eller annan statsanställning, såsom tjänstår för pension tillgodoräkna, i den mån så erfordras för att uppbringa antalet tjänstår till tjugufem, fyra femtedelar örn avgången äger rum före den 1 juli 1940 samt tre fjärdedelar örn avgången äger rum under tiden 1 juli 1940—30 juni 1945.

4. För beställningshavare, vilken vid reglementets ikraftträdande till-

hör någon av nedannämnda lönegrader, skall, så länge han kvarstår i samma lönegrad, tillämpas det pensionsunderlag, som här nedan angives: för lönegraden O 1 .......................................................................... 1 872 kronor

» » Uo 1............................................................................ 1 884 »

» » Cl............v.............................................................. 1 872 »

» » C 9.......................................................................... 4 512 »

För den, som den 30 juni 1935 är innehavare av beställningen såsom marinöverdirektör, skall tillämpas ett pensionsunderlag av 7,896 kronor.

5. För den, som omedelbart före reglementets ikraftträdande innehar med pensionsrätt och avgiftsplikt förenad beställning, å vilken reglementet erhåller tillämpning, skall, så länge han kvarstår i den beställningen eller innehar annan beställning i samma eller lägre lönegrad, såsom pensionsavdrag tillämpas det belopp, vilket enligt äldre föreskrifter skulle hava gällt såsom pensionsavgift för honom.

6. Har beställningshavare, för vilken till följd av reglementets bestämmelser skyldighet att med ålderspension avgå från tjänst, som innehafts före reglementets ikraftträdande, inträder tidigare än enligt de omedelbart före ikraftträdandet gällande stadgandena, under kortare tid än tre år innehaft beställningen, skall för honom, utan hinder av vad i 13 §

2 mom. föreskrives, beloppet av hel pension vara lika med det för beställningen stadgade pensionsunderlaget.

Vad i denna punkt stadgas skall dock icke äga tillämpning i fall, där den tidigare avgångsskyldigheten föranletts allenast av vad i 18 § 2 mom. föreskrives angående tidpunkten för pensionsålderns inträde.

7. Därest vid tillämpning av stadgandet i 13 § 2 mom. hänsyn skall tagas till befattningshavares pensionsunderlag eller pension för tid innan reglementet blivit gällande för honom, skall därvid så anses, som örn för befattningshavaren gällt det pensionsunderlag, som vid pensionerings-

20 Kungl. May.ts proposition nr 192.

tillfället är fastställt såsom pensionsunderlag för den tjänst, lian under nämnda tid innehaft, eller för därmed närmast jämförlig tjänst.

8. Örn den, som är berättigad till pension enligt detta reglemente, tilllika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt stadgande i tidigare gällande författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd personal, räknas sistnämnda pension såsom del av den honom enligt detta reglemente tillkommande pensionen, vilken alltså skall minskas med det belopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

21 Bilaga A.

Förteckning

angivande de i 13 § 1 moni. militära tjänstepensionsreglementet avsedda beställningar, beträffande vilka det för hel pension erforderliga antalet tjänstår utgör tjugufem.

Beställningar

1. Armén.

Kapten, annan än vid intendenturkåren Ryttmästare

Löjtnant, annan än vid intendenturkåren

Underlöjtnant

Fänrik

Fanjunkare (styckjunkare)

Musikfanjunkare (musikstyckjunkarei

Sergeant

Musiksergeant

Överfältläkaren

Fältläkare

Regementsläkare

Överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm

Bataljonsläkare

2. Marinen.

Kapten

Löjtnant

Underlöjtnant

Fänrik

Beställningar

Flaggkorpral

Marindirektör av 1. graden Marindirektör av 2. graden Mariningenjör av 1. graden 1. löneklassen Mariningenjör av 1. graden 2. löneklassen Mariningenjör av 2. graden Specialingenjör av 1. graden Specialingenjör av 2. graden Specialingenjör av 3. graden Förste marinläkare Marinläkare av 1. graden

3. Flygvapnet.

Kapten, annan än i intendenturbefattning

Löjtnant, annan än i intendenturbefattning

Underlöjtnant

Fänrik

Fanjunkare

Sergeant

Förste flygläkare Flygläkare av 1. graden

22 Kungl. Marits proposition nr 192.

Bilaga B

Åldersförtecknäng, tillhörande 18 § 1 moni. militära tjänstepensions-

reglementet.

För innehavare av följande beställningar skall såsom pensionsålder gälla

nedan angivna levnadsålder:

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

23 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet fråga örn nya pensionsbestämmelser för personal vid försvarsväsendet och anför därvid.

Inledning.

Behovet av ny pensionslagstiftning. Frågans förberedande behandling.

De grundläggande bestämmelserna örn rätt till pension för militär och civilmilitär personal vid försvarsväsendet innefattas i reglementet för arméns pensionskassa den 26 februari 1904 (nr 9) och reglementet för flottans pensionskassa den 17 november 1899 (nr 92) ävensom i cirkuläret angående grunder för pensioneringen av arméns befäl och underbefäl den 22 juni 1877 (nr 22) samt kungörelsen angående meddelad fastställelse av grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl med

vederlikar den 24 november 1876 (nr 51).

Enligt dessa bestämmelser handhaves den militära pensioneringen av två särskilda pensionskassor. I fråga om pensionsvillkoren gälla för vardera kassan särskilda, från varandra delvis avvikande föreskrifter.

De i nämnda bestämmelser innefattade huvudgrunderna för den militära pensioneringen hava sedan länge med avseende å sin sakliga innebörd ansetts otidsenliga och mindre tillfredsställande. Till sin formella uppställning äro bestämmelserna svåröverskådliga och av invecklad beskaffenhet. Ur båda dessa synpunkter hava bestämmelserna vid skilda tillfällen blivit föremål för kritik. Det har framhållits, bland annat, att föreskrifterna örn den militära pensioneringen borde sammanföras i en gemensam författning för personal vid försvarsväsendets olika grenar, att en utjämning därvid borde ske av olikheterna i pensionsbestämmelser för å ena sidan arméns och å andra sidan flottans personal, att stadgandena borde med avseende å sin principiella innebörd närmare

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

anpassas efter huvudgrunderna i de senare tillkomna pensionsföreskrifterna för civila befattningshavare samt att pensioneringens liandhavande borde avskiljas från de militära pensionskassorna — vilka alltså, såvitt angår tjänstepensioneringen, borde avvecklas, på sätt skett med tidigare befintliga civila pensionskassor — och överföras till en för pensioneringens administration lämpad central statsmyndighet.

Till de brister med avseende å pensioneringsgrundernas innebörd och utformning, som sålunda och i övrigt anmärkts, har sedermera kommit, att pensionsbestämmelserna blivit föråldrade jämväl i förhållande till genomförda organisatoriska ändringar av försvarsväsendet och till beslutade nya avlöningsbestämmelser. Dessa olägenheter hava i avvaktan på en ny pensionslagstiftning för militär personal nödtorftigt avhjälpts genom provisoriska bestämmelser örn pensioneringsgrunder för nytillkomna beställningar samt örn pensionsbeloppens och pensionsavgifternas storlek såväl för dessa beställningar som för tidigare befintliga befattningar. Nu gällande provisoriska föreskrifter i dessa hänseenden innefattas i kungörelsen aen 15 juni 1922 (nr 336) med grunder för pensionsförbättring åt officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare vid armén och marinen och kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 253) med vissa bestämmelser i avseende å den militära pensioneringens provisoriska ordnande. Tillkomsten av dessa provisoriska bestämmelser har dock icke bidragit till förenkling av stadgandena örn den militära pensioneringen utan snarare varit ägnad att ytterligare inveckla pensioneringssystemet samt komplicera det administrativa arbetet med pensioneringens handhavande.

Pa grund av de bristfälligheter beträffande den militära pensioneringens ordnande, som här i korthet antytts, har frågan örn en nyreglering av det militära pensionsväsendet länge stått på dagordningen Olika sakkunnigberedningar hava föreslagit genomgripande omläggningar såväl av pensioneringsgrundernas innebörd som av pensioneringens administration. Bland sådana förslag må här nämnas betänkande den 31 maj 1912 angående förändrat ordnande av det militära pensionsväsendet, avgivet av en för ändamålet den 6 maj 1910 tillsatt kommitté, samt 1921 års pensionskommittés betänkanden den 22 maj 1925 med förslag till militär tjänstepensionslag (statens offentliga utredningar 1925: 24) och den 11 januari 1926 med nytt förslag till militär tjänstepensionslag (statens offentliga utredningar 1926: 3).

Att sistnämnda förslag icke blivit föremål för slutlig prövning från statsmakternas sida har närmast haft sin grund däri, att jämväl ett nyordnande av det civila pensionsväsendet sedan åtskillig tid varit aktuellt och ansetts böra gå före en revision av de militära pensionsbestämmelserna samt att lösningen av den civila pensionsfrågan i sin tur på grund av olika omständigheter blivit uppskjuten.

Sedan förslag till civilt tjänstepensionsreglemente framlagts för 1934

25 Kungl. Majlis proposition nr 192.

års riksdag (prop. nr 222), bemyndigade Kungl. Majit den 23 mars 1934 chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser i fråga örn pension för personal vid försvarsväsendet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 12 april 1934 häradshövdingen A. W. Rundqvist, fanjunkaren vid Svea livgarde A. Almroos, varvschefen i Stockholm, kommendören E. H. Bergmark och dåvarande förste kanslisekreteraren, numera expeditionschefen i finansdepartementet E. A. Westling för att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredning. Tillika uppdrogs åt häradshövdingen Rundqvist att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Sedermera förordnades förste aktuarien i försäkringsinspektionen, filosofie doktorn E. T. Jansson att biträda de sakkunniga med vissa försäkringstekniska utredningar.

Till fullgörande av sitt uppdrag hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1934 års militärpensionssakkunniga, den 5 december 1934 avgivit betänkande med förslag till reglemente angående tjänstepension för befattningshavare vid försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet).1

I årets statsverksproposition (elfte huvudtiteln, punkten 32) anmälde jag nämnda betänkande och framhöll därvid, att man syntes kunna hysa förhoppning örn att förslag i ämnet skulle kunna föreläggas årets riksdag. Anslagen till det militära pensionsväsendet hava i statsverkspropositionen beräknats med hänsyn tagen till den inverkan i budgetavseende, som ett genomförande av sakkunnigförslaget skulle medföra.

Utlåtanden över betänkandet hava sedermera avgivits av arméns fullmäktige och fullmäktige i flottans pensionskassa, arméförvaltningen, marinförvaltningen, cheferna för generalstaben och marinstaben, chefen för flygvapnet och flygstyrelsen, cheferna för samtliga arméfördelningar, militärbefälhavarna för övre Norrland och på Gotland, inspektörerna för infanteriet, kavalleriet, artilleriet, trängen och militärläroverken, cheferna för fortifikationen och intendenturkåren, generalfältläkaren, stationsbefälhavarna vid Karlskrona och Stockholms orlo g sstationer, chefen för kustartilleriet, marinöverdirektören, marinöverintendenten och marinöverläkaren, styrelsen för sjoharteverket ävensom av försvarsväsendets lönenämnd, statskontoret, riksräkenskapsverket och statens pensionsanstalt. Vidare hava direktionen över flottans pensionskassa, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och försäkringsinspektionen yttrat sig beträffande vissa delar av sakkunnigförslaget. Cheferna för södra, västra och norra arméfördelningarna hava vid sina utlåtanden fogat yttranden från underlydande truppförbandschefer. Marinförvaltningen har överlämnat yttranden från chefen för kustflottan, kommendanterna i kustfästningarna, varvscheferna vid Karlskrona och Stockholms örlogsvarv, cheferna för Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen med

1 Statens offentliga utredningar 1934:49.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

flera underlydande myndigheter. Även stationsbefälhavarna vid Karlskrona och Stockholms örlogsstationer hava bilagt yttranden från vissa underordnade myndigheter.

Slutligen hava yttranden avgivits av vissa personalsammanslutningar, nämligen av svenska officers- och underofficersförbunden gemensamt, av försvarsväsendets underbefälsförbund och av marinens civila tjänstemannaförbund.

Sedan myndigheternas utlåtanden sålunda avgivits och ärendets beredning inom finansdepartementet slutförts, anhåller jag nu att få anmäla ärendet i och för avlåtande av proposition till riksdagen.

Nu gällande militära pensionsbestämmelser. I de sakkunnigas betänkande (sid. 8—13) har lämnats en summarisk översikt över innehållet i nu gällande bestämmelser rörande det militära pensionsväsendet. Till denna redogörelse ber jag här att få hänvisa. I det följande komma emellertid att i vederbörligt sammanhang lämnas de redogörelser för innebörden av nu gällande pensioneringsbestämmelser, som på olika punkter kunna erfordras för ståndpunktstagande till föreliggande spörsmål.

De nya pensionsbestämmelserna för civilförvaltningen. Genom det av 1934 års riksdag antagna civila tjänstepensionsreglementet, vilket av Kungl. Majit utfärdats den 30 juni 1934 (Sv. förf.-sami. nr 442), har frågan örn nya pensionsbestämmelser för den civila personalen fått en lösning, vilken innebär fastställande av enhetliga föreskrifter för den del av den civila statsförvaltningen, som inordnats under det från oell med år 1920 införda nya lönesystemet. Pensionsbestämmelserna äro direkt anpassade efter detta lönesystem och medföra därför icke någon förändring av den egentliga pensionsförmånen utan äro väsentligen att betrakta såsom ett ordnande av pensionsvillkoren efter enhetliga grunder, mera rationellt avvägda än tidigare stadganden. I många betydelsefulla avseenden innebära emellertid de nya föreskrifterna en väsentlig omläggning av det äldre civila pensionssystemet. I jämförelse med de ännu gällande militära pensioneringsbestämmelserna, vilka voro föråldrade redan i förhållande till de äldre pensioneringsgrunderna för civilförvaltningen, förete därför de nya civila tjänstepensionsbestämmelserna snart sagt på varje punkt väsentliga avvikelser.

En kortfattad redogörelse torde här böra lämnas för det huvudsakliga innehållet i civila tjänstepensionsreglementet.

Reglementet skall erhålla tillämpning på all den ordinarie personal vid civilförvaltningen, som åtnjuter avlöning enligt det nya lönesystemet. Därjämte har införts pensionsrätt för vissa icke-ordinarie befattningshavare. Sålunda skall reglementet tillämpas på extra ordinarie tjänstemän, och vidare har åt Kungl. Majit lämnats befogenhet att besluta örn reglementets tillämpning dels å andra icke-ordinarie tjänstemän vid nyreglerade verk, dels oek, när särskilda skäl därtill äro, jämväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 27

å anställningshavare vid verk, som icke äro inordnade under det nya lönesystemet.

I fråga örn t jäns får sberäkning för pension Ilar genom reglementet införts den huvudregeln, att tjänstår räknas för tid, varunder tjänstemannen innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet för arbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa. Tjänstårsberäkningen bär sålunda regelmässigt sammankopplats med avgiftsplikten för egen pensionering, vilket möjliggjorts genom den icke-ordinarie personalens medtagande i pensioneringen. Även i vissa andra avseenden innehåller reglementet nyheter i fråga örn tjänstårsberäkningen. Sålunda ma såsom tjänstar icke medräknas tjänstgöringstid efter uppnåendet av pensionsåldern. Däremot hava föreskrifter meddelats, som möjliggöra tillgodoräknande av tid, varunder tjänsteman i eller utom statens tjänst förrättat arbete eller uppdrag, som icke faller under reglementets generella tjänstårsbestämmelser.

Tjänstemännens bidrag till pensionskostnaderna skola enligt reglementet uttagas i form av pensionsavdrag å lönen från och med den dag, då pensionsrätt enligt reglementet vinnes, och intill utgången av den månad, då tjänstemannen uppnår trettio tjänstår eller dessförinnan inträder i pensionsåldern. Pensionsavgift i tidigare bemärkelse förekommer sålunda icke, utan lönerna skola enligt det nya systemet i lönestater och avlöningslistor upptagas med de nettobelopp, som tjänstemännen äga uppbära.

Nu återgivna föreskrifter äro av allmän natur och gälla alla de kategorier av befattningshavare, för vilka tjänstepensionsreglementet blir gällande. Den redogörelse beträffande de speciella bestämmelserna, som i det följande lämnas, kan i huvudsak inskränkas till att omfatta de föreskrifter, vilka avse ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial.

För dessa tjänstemän inträder avgångsskyldighel vid uppnådd pensionsålder. Befogenhet är likväl given den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, att medgiva anstånd med avskedet, därest och så lange tjänstemannen prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. Vidare är tjänstemannen skyldig avgå, då han träffas av olycksfall i tjänsten eller eljest drabbas av sjukdom, vanförhet eller lyte, under förutsättning att det behörigen styrkes, att tjänstemannen är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Med sjukdom såsom avgångsanledning har även likställts nedsatt arbetsförmåga. Någon minimitid, under vilken oförmågan att sköta tjänsten skall hava fortvarit, innan avgångsskyldighet inträder, är — i olikhet mot vad nu är fallet — icke stadgad i reglementet. Vidare kan tjänsteman, som av annan anledning än nu sagts befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

fullgöra sina tjänståligganden, av Kungl. Maj:t förklaras skyldig att avgå från tjänsten, därest lian uppnått en levnadsålder, som med högst fem år understiger pensionsåldern.

Reglerna för beräkning av pensionsförmånen (ålderspension, invalidpension, sjukpension) hava utformats i nära anslutning till de tidigare pensionsbestämmelserna för civilförvaltningen. Antalet tjänstår för hel pension har dock därvid såsom regel bestämts till trettio. För ett fåtal tjänster, vilka upptagits i Bilaga A till reglementet — huvudsakligen sådana, för vilka antingen stadgats en särskilt låg pensionsålder eller utbildningstiden regelmässigt är så lång, att en lägre tjänstålder än den normala ansetts påkallad — gäller emellertid en tjänstålder för hel pension av 25 år.

Innehar tjänstemannen fullt antal tjänstår, utgår vid ålders- och sjukpensionering hel pension (motsvarande pensionsunderlagets belopp); är tjänstårens antal mindre, sker proportionell avkortning av pensionen på sadant sätt, att pensionsbeloppet minskas med 1/i2o eller, där för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med Vigo för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio respektive tjugufem. Beträffande sjukpensionen skall emellertid iakttagas, att denna, oberoende av antalet tjänstår, utgår med lägst 75 procent av hel pension. Invalidpensionen är alltid lika med pensionsunderlaget.

Pensionsunderlagen hava i reglementet bestämts till samma belopp som enligt nu gällande pensionsbestämmelser och utgöra alltså 2U av slutlönen på A-ort för vederbörande befattning; för befattningar i de högsta lönegraderna har viss begränsning ägt rum. Pen stons av dr a g en hava satts till samma belopp som de pensionsavgifter, vilka fastställdes i samband med den nya löneregleringen.

Med avseende å pensionsåldern innebär det civila tjänstepensionsreglementet en fördelning av befattningarna allt efter löneställningen på två pensionsåldersgrupper. Därvid hava tjänster i lönegraderna 1_12 hän-

förts till en lägre åldersgrupp nied en pensionsålder av 60 år och befattningar i högre löneställning till en högre åldersgrupp med en pensionsålder av 65 år. Denna fördelning på åldersgrupper innebär tillika i stort sett en genomgående sänkning av tidigare gällande pensionsåldrar. Från huvudreglerna för fördelningen å åldersgrupper hava emellertid beträffande åtskilliga befattningar eller befattningsgrupper stadgats undantag i såväl sänkande som höjande riktning. För ett stort antal befattningar, som enligt huvudregeln tillhöra den lägre pensionsåldersgruppen, har därvid pensionsåldern fastställts till 63 år.

För tjänsteman, som genom reglementet får sin tidigare pensionsålder nedsatt med två år eller mera och som blir avgångsskyldig under tiden närmast efter reglementets ikraftträdande, hava införts vissa övergångsbestämmelser, som möjliggöra ett kvarstående i tjänst i viss utsträckning efter den nya pensionsålderns inträde. Bestämmelserna hava konstruerats på sådant sätt, att för ifrågavarande befattningshavare skall,

29 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

om vederbörande anmäler sin önskan att kvarstå i tjänst efter uppnående av den i reglementet stadgade pensionsåldern, gälla en högre pensionsålder än den i reglementet fastställda, och vid avvägningen av denna pensionsålder har man förfarit så, att den i tidigare bestämmelser stadgade pensionsåldern nedsättes efter en glidande skala, intill dess avgångsåldern sammanfaller med den i reglementet stadgade pensionsåldern.

I fråga örn möjlighet för befattningshavare, som avgår innan rätt till pension inträtt, att erhålla gottgörelse för erlagda pensionsbidrag och fullgjord tjänstgöring innehåller civila tjänstepensionsreglementet vissa betydelsefulla nyheter, nämligen bestämmelserna örn förtidspension och örn uppskjuten livränta.

Förtidspension må efter prövning av Kungl. Maj:t utgå dels till tjänsteman i allmänhet vid frivillig avgång under vissa förutsättningar, dels ock till innehavare av förtroendeämbete, som entledigas utan egen ansökning. Förtidspension av det förstnämnda slaget må utgå tidigast fem år före pensionsåldern under förutsättning att tjänstemannen innehar minst trettio tjänstår. Denna pension motsvarar hel ålderspension men skall för tiden intill pensionsåldern vara minskad med ‘/iso för varje full fjärdedel av år, varmed tjänstemannens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern. Förtidspension till förtroendeämbetsman bestämmes vid minst tolv tjänstår i befattningen till ett belopp motsvarande pensionsunderlaget men eljest till ett belopp, som med 1,000 kronor understiger pensionsunderlaget.

Kätt till uppskjuten livränta tillkommer envar tjänsteman, som avgår utan rätt till pension, vare sig avgången är frivillig eller tjänstemannen blivit dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skilts från tjänsten. Livränteförmånen, som beräknas försäkringstekniskt, är i princip så avvägd, att den motsvarar icke blott tjänstemannens egna bidrag till pensionskostnaden utan även den del av pensionen, som intjänats enbart genom tjänstgöringen.

För icke-ordinarie tjänstemän gälla enligt reglementet bestämmelser av i huvudsak samma innebörd, som för ordinarie befattningshavare, vilka tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial. Pensionsunderlag och pensionsavdrag äro för extra ordinarie befattningar bestämda i samma relation till slutlönen, som gäller för ordinarie tjänsteman, och alltså i de olika lönegraderna lika med pensionsunderlag och pensionsavdrag för ordinarie tjänsteman i lönegrad med närmast lägre ordningsnummer.

Huvudgrunderna för en revision av de militära pensionsbestämmelserna. I de direktiv, som lämnades 1934 års militärpensionssakkunniga, framhölls bland annat, att utredningen borde bygga på nu rådande organisation av försvarsväsendet samt på gällande avlöningsbestämmelser för personalen. Pensioneringsgrunderna borde anpassas till de be-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stämmelser, som kunde framgå ur riksdagsbehandlingen av förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente. Härvid borde dock iakttagas de avvikelser beträffande pensionsålder och i övrigt, som kunde betingas av särskilda förhållanden med avseende å försvarsväsendets organisation och den militära pensioneringens uppgift. Under de blivande bestämmelserna borde även inordnas den civila och civilmilitära icke-ordinarie tjänstemannapersonal vid försvarsväsendet, som med hänsyn till anställningsformer och avlöningsförhållanden skäligen kunde anses böra erhålla pensionsrätt enligt de grunder, vilka funnes böra gälla för ordinarie tjänstemän.

De sakkunniga. Militärpensionssakkunniga hava — enligt dem sålunda givna direktiv — strävat efter att i möjligaste mån anpassa det militära pensioneringssystemet efter det civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser. Enligt vad de sakkunniga framhålla, har också en dylik anpassning i flertalet hänseenden befunnits möjlig och väl förenlig med ett rationellt ordnande av militärpensioneringen. På vissa betydelsefulla punkter hava de sakkunniga dock ansett avvikelser påkallade. Dessa avvikelser hava i främsta rummet sin grund i de krav, som med hänsyn till tjänstgöringens art och försvarsväsendets organisation göra sig gällande beträffande tiden för de ordinarie beställningshavarnas avgång ur aktiv tjänst. Nämnda förhållanden hava föranlett de sakkunniga att föreslå, att pensionsåldern för flertalet militära och civilmilitära beställningar skulle, liksom hittills varit fallet, sättas lägre, i åtskilliga fall väsentligt lägre, än för civila tjänstemän i allmänhet. Pensionsåldrarnas avvägning har självfallet inverkat även på bestämmandet av antalet tjänstår för hel pension (tjänståldern), vilken för åtskilliga personalgrupper — bland dem de talrikaste personalgrupperna i lägre och mellangrader — måst bestämmas lägre än för det övervägande flertalet befattningshavare, som avses i civila tjänstepensionsreglementet. Bland annat för att kunna uppehålla en undre gräns av tjugufem tjänstår för hel pension hava de sakkunniga vidare varit nödsakade att i sitt förslag i viss mån jämka på civila tjänstepensionsreglementets grunder för tjänstårsberäkningen. De särskilda förhållandena med avseende å pensions- och tjänståldrar hava även ansetts ägnade att beträffande ordinarie beställningshavare inverka på frågan örn tiden för uttagande av pensionsavdrag. Även beträffande pensionsavdragens storlek hava de sakkunniga föreslagit avvikelse från grunderna i civila tjänstepensionsreglementet. Slutligen hava de sakkunniga ansett de i civila tjänstepensionsreglementet innefattade bestämmelserna örn förtidspension icke lämpligen kunna utan jämkning överflyttas till det militära pensioneringsområdet.

Avgivna yttranden. De myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas betänkande, hava nära nog undantagslöst uttalat sin anslutning till huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag samt framhållit, att förslaget vore i stort sett väl lämpat att läggas till grund för ett ordnande

Kungl. May.ts proposition nr 192. 31

av den militära pensioneringen. Ett par myndigheter, nämligen chefen lör intendenturkåren samt chefen för flygvapnet och flygstyrelsen, hava lämnat förslaget i dess helhet utan erinran. Endast tre myndigheter, nämligen chefen för södra arméfördelningen, inspektören för trängen och stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation, hava ansett, att förslaget icke kunde godtagas utan en mera genomgripande omarbetning.

De militära myndigheter, som framställt erinringar mot de sakkunnigas förslag, hava i allmänhet ansett, att de skiljaktigheter, som förefinna» mellan de civila och de militära befattningshavarnas ställning med avseende å avgångsålder m. m., hort i större utsträckning än de sakkunniga föreslagit betinga avvikelser från civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser. Försvarsväsendets lönenämnd, riksräkenskapsverket och statskontoret hava däremot såsom sin uppfattning uttalat, att bestämmelserna i militära tjänstepensionsreglementet borde i vissa avseenden närmare anpassas till grunderna i civila tjänstepensionsreglementet än som skett i de sakkunnigas förslag.

Ur de avgivna utlåtandena torde följande allmänna uttalanden här få återgivas:

Chefen för generalstaben: Mot de allmänna principer, på vilka de sakkunniga grundat sitt förslag, har jag i huvudsak intet att erinra. Ett godkännande av detsamma skulle i många avseenden medföra förbättringar icke blott för den enskilde befattningshavaren utan även i avseende på försvarets effektivitet.

Militärbefälhavaren för övre Norrland: Det föreliggande förslaget, vid vars upprättande de militära kraven på tjänsteduglighetens tillgodoseende i erkännansvärd omfattning beaktats, innebär otvivelaktigt betydelsefulla förbättringar av nuvarande omoderna pensioneringsbestämmelser. Bland dessa förbättringar må särskilt framhållas,. att icke obetydliga fördelar för såväl försvarsväsendet som den enskilde torde vara att förvänta genom de föreslagna bestämmelserna i fråga om förtidspension, att pensionerna blivit något höjda samt att pensionsåldrarna i vissa fall sänkts. Vidare torde rätten att vid avgång utan pension erhålla fördel av uppskjuten livränta få anses tillgodose ett sedan länge föreliggande önskemål. Emellertid utgör förslaget otvivelaktigt en kompromiss mellan önskemålen å ena sidan att tillvarataga de synpunkter, som från militärt håll göra sig gällande för bevarandet av den militära pensioneringens egenart och å andra sidan att söka följa det givna direktivet örn anpassning till det på väsentligt olikartad grundval tillkomna civila pensionsreglementet. Förslaget kännetecknas därför också i stort sett av en viss försiktighet. Härav följer, att förslaget även medför bestämda olägenheter.

Chefen för intendenturkåren: De i förslaget tillämpade, efter civila tjänstepensionsreglementet anpassade grunderna synas ändamålsenliga och riktiga samt väl lämpade jämväl för försvarets del. Därest förslaget vinner statsmakternas godkännande, torde större enkelhet, klarhet och överskådlighet i fråga örn det militära pensionsväsendet komma att vinnas samtidigt som både statens och beställningshavarnas intressen bliva på lämpligt sätt avvägda.

Chefen för marinstaben: I sitt förslag hava de sakkunniga följt enkla

Departementschefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

och raka linjer och därigenom åstadkommit reda och likformighet inom det militära pensionssystemet, ett område där i såväl sakliga som formella hänseenden åtskilliga brister gjort sig gällande.

Chefen för södra arméfördelningen: Det är icke oberättigat antaga, att en lönereglering för försvarsväsendets personal skall komma till stånd, varför det synes föga lämpligt att för tillfället binda pensionerna vid ^e„ Provisoriska lönerna. Då dessutom en ny härordning inom en överskådlig framtid torde antagas, föreligger häruti en ytterligare anledning att låta frågan örn ett tjänstepensionsreglemente för försvarsväsendets personal tills vidare anstå.

Statskontoret: Genom det vid 1934 års riksdag godkända civila tjänsteppnsionsreglernentet har frågan örn tidsenliga regler för tjänstepensioneringen vid civilförvaltningen, i vad angår nyreglerade verk, funnit sin lösning. Pensionsbestämmelserna hava därvid anpassats efter det nya lönesystemet, vilket numera gäller även för beställningshavarna vid försvarsväsendet. Det måste under sådana omständigheter vara av vikt, att jämväl pensionsbestämmelserna göras enhetliga, där ej de särskilda förhållanden, under vilka försvarsväsendets personal arbetar, finnas böra föranleda avvikelse från denna regel. Från dessa utgångspunkter har statskontoret funnit det föreliggande förslaget utgöra en i stort sett lycklig lösning av den militära tjänstepensioneringen. Endast beträffande vissa särskilda spörsmål har ämbetsverket ansett anledning föreligga att framställa erinringar mot vad de sakkunniga föreslagit.

De nuvarande pensionsbestämmelserna för försvarsväsendets ordinarie personal äro, såsom den föregående översikten visar, formellt komplicerade, otidsenliga samt till sitt sakliga innehåll i många avseenden otillfredsställande. Ett rationellt nyordnande av det militära pensionsväsendet har också länge framstått såsom ett viktigt önskemål, för vars realiserande omfattande förarbeten verkställts. Sedan den civila tjänstepensioneringen numera ordnats efter nya principer, bör därför en omdaning av den militära tjänstepensioneringen utan dröjsmål ske. Detta synes angeläget icke blott med hänsyn till behovet i och för sig av en moderniserad tjänstepensionering för försvarsväsendets ordinarie personal utan jämväl för att härigenom skapa grundval för en önskvärd förbättring av familjepensioneringen för denna personal. Att pensionsrätt beredes försvarsväsendets icke-ordinarie befattningshavare med stadigvarande anställning måste även betraktas såsom en angelägen reform.

Att vid ett nyordnande av tjänstepensioneringen för försvarsväsendets personal de för civilförvaltningen fastslagna nya grundsatserna i möjligaste mån vinna tillämpning, synes önskvärt och naturligt med hänsyn till att löneförhållandena för nämnda personal äro ordnade efter samma system som för befattningshavare vid civilförvaltningens nyreglerade verk. Militärpensionssakkunniga hava också uppbyggt sitt förslag med detta mål för ögonen. Ehuru i vissa avseenden avvikelser ansetts påkallade med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda beträffande militärpersonalen, hava också de sakkunniga, i väsentliga delar lyckats vinna en nära anpassning till de civila pensioneringsgrunderna.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Av de avgivna yttrandena över sakkunnigbetänkandet framgår, att de hörda myndigheterna i allmänhet funnit förslaget lämpligt såsom grundval för den avsedda lagstiftningen. Även jag anser, att sakkunnigförslaget i stort sett innefattar en rationell och tillfredsställande revision av de militära pensionsbestämmelserna. Givetvis kunna dock olika meningar göra sig gällande på vissa särskilda punkter av mer eller mindre principiell betydelse. Jag skall i det följande återkomma till de erinringar, som gjorts mot olika delar av förslaget, och därvid även angiva vissa ändringar, som jag för egen del anser mig böra förorda. I det hela synes mig emellertid de sakkunnigas förslag vara väl ägnat att läggas till grund för en lösning av frågan.

Jag övergår nu till att behandla vissa med förslaget sammanhängande huvudfrågor av allmän innebörd.

Vissa allmänna frågor.

Pensioneringens omfattning.

Ordinarie beställningshavare. Enligt gällande pensioneringsgrunder åtnjuter all ordinarie personal vid försvarsväsendet pensionsrätt i arméns pensionskassa eller flottans pensionskassa. Personalens avlöningsförhållanden äro reglerade genom avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet. Till innehavare av beställningar å aktiv stat, vilka tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, utgår lön enligt särskilda i reglementet införda löneplaner för officerare (O), underofficerare (Uo) och civilmilitär personal m. fl. (C). I en vid reglementet fogad tjänsteförteckning angivas de beställningar, vid vilka lön utgår enligt vederbörlig löneplan. Avlöningsreglementet innefattar emellertid bestämmelser jämväl för viss annan ordinarie personal, nämligen bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av andra graden, beställningshavare vid flottans poliskår ävensom marinöverdirektören.

Till flottans polispersonal, vilken tillsättes genom förordnande, utgår arvode motsvarande lön enligt lönegraderna 2—4 i löneplan C. Ifrågavarande personal åtnjuter för närvarande pensionsrätt i flottans pensionskassa efter frivillig anmälan.

Bataljonsläkare vid fältläkarkåren, vilka tillsättas genom fullmakt, åtnjuta årlig lön av 2,400 kronor jämte två ålderstillägg samt härutöver visst dagarvode vid tjänstgöring. Deras tjänstgöringsskyldighet är emellertid begränsad till 75 dagar örn året. Ehuru något beslut örn pensionsrätt icke meddelats, hava ifrågavarande beställningshavare ansetts skyldiga att vara delägare i arméns pensionskassa och berättigade till viss årlig pension.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr l!P>. ‘5

34 Kungl. May.ts proposition nr 192.

Marinläkare av andra graden tillsättas av Kungl. Majit genom förordnande på tio år och äro pliktiga att tjänstgöra i medeltal 90 dagar för år. Avlöning utgår i form av arvode med 2,700 kronor för år räknat jämte förhöjning med 300 kronor efter en tjänstetid av tre år. Beställningshavarna äga efter skriftlig framställning vinna delaktighet i flottans pensionskassa. Hittills har emellertid ingen marinläkare av andra graden begagnat sig av denna rätt.

Marinöverdirektören tillsättes genom förordnande tills vidare samt åtnjuter årligt arvode av 16,000 kronor. Hittills har till marinöverdirektör undantagslöst förordnats innehavare av beställning vid mariningenjörkåren. Enligt gällande bestämmelser äger marinöverdirektören i denna sin egenskap delaktighet i flottans pensionskassa. Någon pensionsförbättring för beställningen är emellertid icke bestämd.

De sakkunniga. Militärpensionssakkunniga hava föreslagit, att samtliga ordinarie innehavare av beställning med lön enligt löneplan skola erhålla pensionsrätt enligt det nya reglementet. Med hänsyn till vad som förutsatts i samband med 1925 års omorganisation av försvarsväsendet har pensionsrätten ansetts böra omfatta även den motsvarande personal, som enligt den nya försvarsorganisationen överförts till övergångsstat.

Även de med arvode förenade ordinarie befattningarna såsom polispersonal vid flottan skulle enligt förslaget omfattas av pensionsrätten.

Däremot hava de sakkunniga föreslagit, att bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av andra graden samt marinöverdirektören skulle undantagas från reglementets tillämpningsområde.

Till stöd för detta ståndpunktstagande hava de sakkunniga, såvitt angår bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av andra graden, anfört följande:

En utsträckning ,av reglementets giltighetsområde till ifrågavarande beställningar — vilka, ehuru formellt ordinarie, äro att betrakta såsom bisysslor — skulle icke stå i överensstämmelse med numera vedertagna pensioneringsgrundsatser. För anställningshavarna själva synes frågan för övrigt icke äga större betydelse, eftersom de så gott som undantagslöst antingen övergå till annan, med pensionsrätt förenad befattning eller vinna inträde i reserven. I sistnämnda fall bliva de jämlikt förordningarna den 23 september 1927 (nr 364) angående befäl och civilmilitär personal i arméns reserver och den 9 juni 1933 (nr 362) angående marinläkarkåren i flottans reserv berättigade att komma i åtnjutande av en årlig pension av 900 kronor. De bataljonsläkare vid fältläkarkåren, som vid reglementets ikraftträdande åtnjuta pensionsrätt, böra däremot givetvis bibehållas vid denna rätt på oförändrade villkor.

Beträffande marinöverdirektörens pensionsförhållanden hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

Ordinarie befattningar inom civilförvaltningen, vilka tillsättas medelst förordnande tillsvidare, äro jämlikt 2 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet undantagna från reglementets tillämpning. Så länge

Kunni. Majds proposition nr 192.

nuvarande anställningsform bibehålles, synes därför marinöverdirektörsbeställningen böra uteslutas från reglementets tillämpningsområde.

Vid bifall härtill uppkommer frågan, huruvida icke anstalter borde vidtagas för ändring av formen för tillsättande av ifrågavarande beställning. Detta spörsmål har betydelse även ur andra synpunkter än de nu berörda. Den, som i succession efter marinöverdirektören uppehåller beställning vid mariningenjörkåren, äger för närvarande åtnjuta pensionsrätt för beställningen under förutsättning att föreskrivna pensionsavgifter erläggas. Att vid nyordnande av den militära pensioneringen bibehålla en sådan rätt torde emellertid icke böra ifrågakomma, Mariningenjörkårens pensionsfråga blir följaktligen i hög grad beroende av, huruvida formen för återbesättande av marin överdirektörsbeställningen ändras eller icke.

De sakkunniga hava omnämnt, att frågan om ändrad anställningsform för marinöverdirektören tidigare vid skilda tillfällen varit föremål för behandling samt att därvid statskontoret, 1921 års pensionskommitté, försvarsväsendets lönenämnd och chefen för marinstaben givit uttryck åt den uppfattningen, att marinöverdirektörsbeställningen borde tillsättas genom förordnande på viss tid med hänsyn till svårigheten att eljest tillfredsställande lösa mariningenjörkårens pensionsfråga. De sakkunniga yttra vidare:

Enligt de sakkunnigas uppfattning måste de från flera håll framförda önskemålen rörande ordnande av pensionsfrågan för mariningenjörkårens personal anses värda beaktande. Otvivelaktigt skulle den enklaste och ur pensionssynpunkt mest tillfredsställande lösningen av frågan stå att vinna, därest formen för tillsättande av marinöverdirektörsbeställningen ändrades. I likhet med 1921 års pensionskommitté hava de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra framlägga direkt förslag i sådant avseende, då sättet för anställningen till övervägande grad måste anses såsom en organisatorisk och löneteknisk fråga, på vilken de sakkunniga icke kunna närmare ingå. De sakkunniga vilja endast framhålla att, örn den ifrågasatta ändringen av anställningsformen genomföres, pensionsfrågan bör, i enlighet med vad chefen för marinstaben föreslagit, lösas efter samma grunder, som i 3 kap. civila tjänstepensionsreglementet stadgats för ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas medelst förordnande på viss tid. Skulle emellertid ändrade bestämmelser rörande tillsättande av beställningen icke komma till stånd före militära tjänstepensionsreglementets ikraftträdande, torde pensionsfrågan för den nuvarande marinöverdirektören och i succession efter denne för närvarande förordnade beställningsliavare böra provisoriskt ordnas genom särskilda bestämmelser vid sidan av reglementet.

De sakkunniga hava slutligen i detta sammanhang berört frågan örn pensionsrätt för cheferna för rikets allmänna kartverk och för sjökarteverket samt därvid anfört:

Enligt gällande instruktion för sjökarteverket förordnar Kungl. Maj:t till chef för verket en officer vid flottan av kommendörs eller kommendörkaptens grad. Befattningen såsom chef för rikets allmänna kartverk bestrides av avdelningschefen vid generalstabens topografiska avdelning. Jämlikt medgivande av 1923 års riksdag utgår till kartverksche-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ferna, då dessa vid generalstaben eller flottan inneliava lägre beställning än såsom överste, respektive kommendör — förutom avlöning å den. militära beställningen —. ett å staten för vederbörande kartverk uppfört arvode av 2,520 kronor. Sammanlagda avlöningsförmånerna till överstelöjtnant eller kommendörkapten av första graden, vilken uppehåller befattningen såsom kartverkschef, uppgå härigenom till samma belopp, som i lön tillkommer överste (kommendör) ävensom överdirektör av lägre grad. Särskilt pensionsunderlag har emellertid icke blivit fastställt för ifrågavarande befattningar.

Till grund för 1923 års riksdags beslut låg ett av försvarsväsendets lönenämnd avgivet yttrande rörande de avlöningsförmåner, som borde tillkomma kartverkscheferna. I yttrandet framhölls, bland annat, hurusom kartverken med hänsyn till organisation, personaluppsättning och arbetsuppgifter syntes kunna jämställas med de civila ämbetsverk, vilkas chefer vore hänförda till den s. k. lägre överdirektörsgraden. Lönenämnden holle före, att det måste anses anmärkningsvärt, att då till chef för rikets allmänna kartverk eller sjökarteverket förordnades officer i lägre ställning än såsom överste respektive kommendör, denne bleve i lönehänseende väsentligt sämre ställd än cheferna för nyssberörda verk.

1921 års pensionskommitté fann de skäl, som av lönenämnden anförts till stöd för att kartverkscheferna i avlöningshänseende borde vara likställda med överdirektör i lägre lönegrad, innebära tillräckliga motiv för att ifrågavarande chefer jämväl i avseende å pensionsunderlagets storlek borde vara likställda med sådan överdirektör.

Med den ståndpunkt, som av de sakkunniga intagits till spörsmålet örn pensionsrätt för marinöverdirektören, lärer det icke böra ifrågakomma, att i förslaget till militärt tjänstepensionsreglemente inrymmas några särbestämmelser vare sig beträffande kartverkscheferna eller för andra beställningshavare, vilka för bestridande av viss befattning äga uppbära särskilt arvode utöver lönen. Härtill kommer, vad angår chefen för rikets allmänna kartverk, att frågan örn en omorganisation av detta verk för närvarande är aktuell.

Avgivna yttranden. De sakkunnigas förslag beträffande reglementets tillämpningsområde med avseende å den ordinarie personalen vid försvarsväsendet har i huvudsak lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna. Vissa myndigheter hava emellertid ansett, att pensionsrätt enligt reglementet borde tillkomma bataljonsläkare vid fältläkarkåren, att de provisoriska bestämmelser vid sidan av reglementet, som föreslagits i fråga örn nuvarande befattningshavare vid mariningenjörkåren, borde erhålla tillämpning även för nytillträdande personal samt att pensionsfrågan för kartverkscheferna borde särskilt regleras i reglementet.

Sålunda har arméförvaltningen gjort gällande, att ett uteslutande av batalj onsläkarna vid fältläkarkåren från pensionsrätt skulle försvåra rekryteringen av fältläkarkåren. Ämbetsverket har vidare erinrat, att pensionsrätt förelåge för personal i arméns reserver, bland andra läkare, med i jämförelse med bataljonsläkare vid fältläkarkåren avsevärt mindre tjänstgöringsskyldighet. Även generalfältläkaren har uttalat sig till för-

37 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

man för pensionsrätt åt bataljonsläkare vid fältläkarkåren. Statskontoret har icke velat förneka, att vissa skäl kunna anföras för beredande av pensionsrätt åt ifrågavarande befattningshavare. Ämbetsverket har dock — trots formen för anställningen — funnit sig icke kunna tillstyrka, att reglementets bestämmelser utsträckas till att avse även beställningar, vilka uppenbarligen äro att hänföra till bisysslor. En dylik utvidgning skulle med all sannolikhet komma att åberopas såsom prejudicerande i andra liknande fall. Icke minst med hänsyn till dessa befarade konsekvenser har statskontoret därför biträtt de sakkunnigas mening i förevarande avseende.

Fullmäktige i flottans pensionskassa hava tillstyrkt, att den ifrågasatta omorganisation, genom vilken marinöverdirektören skulle tillsättas genom förordnande på viss tid, snarast möjligt måtte vidtagas.

Styrelsen för sjökarteverket har framhållit, att det syntes styrelsen vara med rättvisa och billighet överensstämmande att, enär det med befattningen såsom chef för kartverket förenade arvodet utginge såsom lönefyllnad, vid pensionsrättens bestämmande hänsyn jämväl toge? till nämnda arvode. Styrelsen tillägger, att chefen för sjökarteverket varken i fred eller krig uppehölle någon militär befattning samt att han följaktligen beträffande pensioneringsförhållandena icke borde göras beroende av innehavande militär tjänstegrad. Samma uppfattning har uttalats av fullmäktige i flottans pensionskassa och av chefen för marinstaben. I

I likhet med de sakkunniga anser jag, att samtliga ordinarie innehavare Departerrunaiav beställning med lön enligt löneplan i avlöningsreglementet för officerare m. fl. böra erhålla pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet. Av skäl, som de sakkunniga anfört, torde pensionsrätten böra omfatta även personal å övergångsstat,

I fråga örn flottans polispersonal skulle ett bifall till de sakkunnigas förslag såtillvida avvika från de i den civila pensioneringen tillämpade principerna, som polispersonalen, ehuru den tillsättes genom förordnande, skulle erhålla pensionsrätt lika med ordinarie personal, tillsatt medelst fullmakt eller konstitutorial. Av den lämnade redogörelsen framgår emellertid, att ifrågavarande beställningshavare för närvarande liksom övrig ordinarie personal åtnjuta pensionsrätt i flottans pensionskassa — ehuru härför beträffande polispersonalen erfordras ansökning till kassan — och att de i avseende å sin ställning torde vara reellt jämförliga med beställningshavare, tillsatta medelst fullmakt eller konstitutorial. Vid sådant förhållande vill jag icke motsätta mig, att de sakkunnigas förslag på denna punkt godkännes. Det avsteg från eljest vedertagna principer, som förslaget innebär, torde emellertid böra betraktas endast såsom ett provisorium. En förändrad anställningsform för polispersonalen kan nämligen ifrågasättas, och därvid ligger det närmast till hands, att befatt-

38 Kungl. May.ts proposition nr 192.

ningarna tillsättas medelst konstitutorial eller, om denna anställningsform icke anses lämplig, omändras till extra ordinarie. Enligt vad chefen för försvarsdepartementet meddelat, bär han för avsikt att föranstalta örn närmare utredning av denna fråga.

I likhet med de sakkunniga kan jag icke tillstyrka, att pensionsrätt enligt reglementet herodes för bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller marinläkare av andra graden, vilka befattningar, ehuru formellt ordinarie, uppenbarligen äro att anse såsom bisysslor.

Vad marinöverdirektörens pensionsförhållanden angår, innebär de sakkunnigas förslag, att denne beställningshavare, så länge nuvarande anställningsform bibehålies, icke skulle i sådan egenskap erhålla pensionsrätt enligt reglementet. Den av de sakkunniga i detta hänseende uttalade uppfattningen, som överensstämmer med de förutsättningar på vilka avgränsningen av pensionsrätten för förordnade civila chefstjänstemän grundats (jfr propositionen nr 222/1934 sid. 67), kan jag helt biträda. Emellertid må nämnas, att frågan örn förändrad anställningsform för marinöverdirektören numera ånyo bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom framställning av chefen för marinstaben, som därvid i anslutning till militärpensionssakkunnigas uttalanden i ämnet hemställt örn befattningens omändring till en beställning, som tillsättes medelst förordnande på viss tid. I anledning av denna framställning, varöver försvarsväsendets lönenämnd avgivit utlåtande, har Kungl. Majit tidigare i dag på föredragning av chefen för försvarsdepartementet beslutat avlåta proposition till innevarande års riksdag angående ändrad anställningsform för marinöverdirektören. Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till militärt tjänstepensionsreglemente har uppgjorts under antagande att denna omläggning kommer till stånd, och i förslaget hava alltså — på sätt militärpensionssakkunniga under förutsättning av en dylik omläggning ifrågasatt — under ett särskilt kapitel intagits pensionsbestämmelser för marinöverdirektören av samma innebörd som de i 3 kap. av civila tjänstepensionsreglementet meddelade föreskrifterna för ordinarie tjärn steman, vilka tillsättas medelst förordnande på viss tid.

Mot den ståndpunkt, som militärpensionssakkunniga intagit i fråga örn pensionsrätten för cheferna för rikets allmänna kartverk oell för sjökarteverket, har jag intet att erinra.

Manskap. De sakkunniga hava vidare föreslagit, att under militära tjänstepensionsreglementet borde inordnas jämväl vissa beställningshavare, vilkas avlöningsförhållanden reglerats genom avlöningsreglementet för fast anställt manskap vid försvarsväsendet den 11 maj 1928 (nr 128), nämligen flaggkorpraler och högbåtsmän. Efter att hava erinrat, att till dessa beställningshavare jämlikt berörda avlöningsreglemente utgår dels lön enligt fastställd löneplan, som ej upptager ortsgrupperade lönebelopp, dels ock vissa naturaförmåner, yttra de sakkunniga:

39 Kungl. May.ts proposition nr 192.

Flaggkorpraler oell högbåtsman åtnjuta för närvarande endast en mera summariskt ordnad pensionsrätt enligt bestämmelserna rörande pensionering av flottans gemenskap. I proposition nr 50 till 1925 års riksdag angående försvarsväsendets ordnande framhöll emellertid föredragande departementschefen, att flaggkorpralernas möjlighet att grundlägga pensionsoch gratialrätt borde ordnas på ett för dem tillfredsställande sätt, varför denna fråga borde göras till föremål för särskild utredning, ävensom att högbåtsmännen syntes böra bliva delägare i flottans pensionskassa. Med hänsyn till berörda uttalande föreslog 1921 års pensionskommitté i sitt år 1926 avgivna betänkande med nytt förslag till militär tjänstepensionslag, att pensionsrätt skulle beredas nämnda personalgrupper. Sedermera hava jämlikt beslut av 1929 års riksdag (prop. nr 208, R. skr. nr 149, kung. nr 112), i avvaktan på en allmän omdaning av det militära pensioneringssystemet, meddelats bestämmelser angående en provisorisk reglering av pensionsförhållandena för dessa personalgrupper.

Gällande försvarsorganisation förutsätter, att flaggkorpraler och högbåtsmän skola vara berättigade kvarstå i tjänst till en ålder, som motsvarar pensionsåldern för underofficerare. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att — i anslutning till den uppfattning, som kom till uttryck i nyssnämnda proposition till 1925 års riksdag — flaggkorpralernas och högbåtsmännens pensionsfråga löses enligt samma grunder, som föreslås beträffande övrig personal på aktiv stat.

Erinras må, att ifrågavarande beställningshavare numera erhållit gratialrätt i flottans pensionskassa.

Däremot hava de sakkunniga ansett det vara uteslutet att bereda det fast anställda manskapet i övrigt pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet. Orsaken härtill är visserligen, framhålla de sakkunniga, icke att söka i anställningens art. Manskapets anställning kan näppeligen i och för sig anses vara av lösligare beskaffenhet än t. ex. i statens tjänst anställda arbetares. Att det fast anställda manskapet — bortsett från flaggkorpraler och högbåtsmän — måste uteslutas från tjänstepensioneringen, betingas av rent organisatoriska skäl. Organisationen förutsätter nämligen, att det övervägande flertalet ar ifrågavarande manskap lämnar anställningen vid en levnadsålder, då pensionering icke kan ifrågakomma; endast ett synnerligen ringa fåtal, närmare bestämt omkring 4 procent, når sådan beställning, att vederbörande blir berättigad kvarstå i tjänst intill uppnådd pensionsålder.

Avgivna yttranden. De myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas betänkande, hava icke haft något att erinra mot att pensionsrätt enligt reglementet beredes flaggkorpraler och högbåtsmän.

Statskontoret har emellertid funnit tveksamt, huruvida dessa beställningshavare äro skyldiga att underkasta sig reglementets bestämmelser. Ämbetsverket erinrar örn att ifrågavarande personal är berättigad till pension enligt förenämnda kungörelse nr 112/1929 utan skyldighet för dem att härför erlägga några avgifter samt att någon föreskrift icke torde vara meddelad, enligt vilken de skulle vara pliktiga att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande pension. . Statskontoret har därför ifrå-

40 Departements-

chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

gasatt, huruvida icke möjlighet borde stå öppen för flaggkorpral och högbåtsman, som vid reglementets ikraftträdande innehar sådan anställning, att bibehålla nuvarande pensionsrätt. Enahanda uppfattning bär uttalats av försvarsväsendets lönenämnd.

Även försvarsväsendets underbefälsförbund anser, att reglementet bör göras tillämpligt endast å sådana flaggkorpraler och högbåtsmän, suni vilja underkasta sig de nya pensioneringsbestämmelserna. Underbefälsförbundet har vidare uttalat att — även örn tjänstepensionsrätt icke lämpligen kunde beredas allt fast anställt manskap vid försvarsväsendet_det

i varje fall borde övervägas, örn icke tjänstepensionsrätt kunde ordnas för, förutom flaggkorpraler och högbåtsmän, övrigt äldre manskap, förslagsvis underbefäl vid armén, marinen och flygvapnet, som räknade en tjänstetid av över fyra år och uppnått 21 års ålder. Dessa beställningshavare innehade som regel förlängd anställning och hade nästan utan undantag genomgått fullständig underbefälsutbildning, varför de enligt förbundets uppfattning måste anses vara att jämställa med åtminstone extra ordinarie befattningshavare i statens tjänst.

I anslutning till vad statsmakterna i samband med 1925 års försvarsorganisation förutsatt beträffande tjänstepensioneringen för flaggkorpraler och höghåtsmän tillstyrker jag att, såsom militärpensionssakkunniga föreslagit, dessa beställningshavare erhålla pensionsrätt enligt reglementet. Då emellertid tvekan kan råda, huruvida nuvarande innehavare av dylika beställningar enligt gällande bestämmelser äro skyldiga att underkasta sig ändrade föreskrifter rörande pension, torde, i enlighet med vad statskontoret och försvarsväsendets lönenämnd ifrågasatt, reglementet icke höra göras obligatoriskt tillämpligt för den, som tillträtt sådan beställning före reglementets ikraftträdande. Dessa beställningshavare torde höra erhålla rätt att efter anmälan bibehållas vid den summariska tjänstepensionsförmån, som enligt gällande stadganden för närvarande tillkommer dem. Jag återkommer under detaljmotiveringen till denna fråga.

_1 likhet med de sakkunniga finner jag klart, att pensionsrätt icke kan tillerkännas andra anställningshavare tillhörande det fast anställda manskapet än de nu nämnda.

Icke-ordinarie befattningshavare. Den icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, som kan ifrågakomma till omedelbart inordnande under militära tjänstepensionsreglementet, utgöres av extra ordinarie tjänstemän samt kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal.

Avlöningsförhållandena för dessa personalgrupper blevo enhetligt reglerade genom kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet. Jämlikt denna kungörelse utgår till extra ordinarie tjänstemän lön enligt en i kungörelsen intagen löneplan (Eo), vilken över-

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ensstämmer med löneplanen för extra ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen. Kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal åtnjuter fria naturaförmåner — kost, hostad med möbler och sängservis ävensom bränsle, lyse och tvätt — samt, vid sidan därav, icke dyrortsgrupperad kontant lön enligt i kungörelsen likaledes införd löneplan (löneplan K). De personalgrupper, till vilka lön utgår enligt nämnda löneplaner Eo och K, framgå närmare av två vid kungörelsen fogade tjänsteförteckningar (A och B); efter kungörelsens utfärdande hava emellertid vissa befattningar genom särskilda beslut hänförts till tjänsteförteckningarna. Den personal, som finnes uppförd å tjänsteförteckning A eller dit hänförts, utgöres i stort sett av verkmästare, mästare, konstruktörer, laboranter och ritare (ritarhiträden), kontorsskrivare, kontorister, kansli- och kontorsbiträden samt skrivbiträden, kontorsvakter, vaktmästare och portvakter, viss betjäningspersonal, hästskötare och fodermarskar, icke-ordinarie eldare, förrådsman, vissa förmän samt extra poliskonstaplar. Å tjänsteförteckning B, som avser personal med lön enligt löneplanen K, finnas uppförda husmödrar och sjuksköterskor ävensom kokerskor, tvättförestånderskor, vissa köksförestånderskor samt hushållerska vid krigsskolan.

De sakkunniga omnämna inledningsvis, att arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen i avgivna yttranden till de sakkunniga föreslagit, att militära tjänstepensionsreglementet skulle erhålla tillämpning — förutom å befattningshavare, som uppförts å förenämnda tjänsteförteckningar eller genom särskilda beslut dit hänförts — jämväl beträffande åtskilliga icke-ordinarie befattningshavare, vilka icke fått sina anställnings- och avlöningsförhållanden enhetligt reglerade. Då det kunde ifrågasättas, huruvida icke vissa av dessa grupper lämpligen borde uppföras å någon av omförmälda tjänsteförteckningar och därmed omedelbart erhålla pensionsrätt enligt reglementet, hade de sakkunniga i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet ifrågasatt en revision av berörda tjänsteförteckningar. Genom beslut den 20 juli 1934 anbefallde Kungl. Majit arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen att, såvitt anginge respektive förvaltningsområden, efter erforderlig utredning till Kungl. Majit, så snart ske kunde, inkomma med yttrande och förslag rörande den revision av ifrågavarande tjänsteförteckningar, som kunde finnas påkallad.

Efter att vidare hava omförmält, att myndigheternas yttranden och förslag i anledning av berörda beslut sedermera inkommit till försvarsdepartementet och för utlåtande remitterats till försvarsväsendets lönenämnd, som hade ärendet under behandling, hava de sakkunniga framhållit, att pensionsrätt borde beredas endast icke-ordinarie tjänstemannapersonal, som har mera stadigvarande anställning och avses för fullgörande av arbetsuppgifter av fortlöpande natur. Att de extra ordinarie tjänstemännen i stort sett fylla nämnda förutsättningar, hava de sakkun-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

niga funnit vara obestridligt. Beträffande denna personalgrupp yttra de sakkunniga huvudsakligen följande:

I avseende å anställningens varaktighet och arbetsuppgifternas fortlöpande natur torde i själva verket åtskilliga av dessa befattningshavare intaga en ställning, som gör dem mer än civilförvaltningens extra ordinarie tjänstemän jämförliga med ordinarie personal. Arbetsuppgifterna äro nämligen i stor utsträckning sådana, för vilkas fullgörande inom civilförvaltningen åtminstone delvis finnas ordinarie befattningar. Då endast ett ringa fåtal extra ordinarie tjänstemän kan påräkna befordran till ordinarie tjänst, kommer också pensionsfrågans lösning för denna personal att bliva av än större betydelse för befattningshavarna än vad fallet ar beträffande stora grupper av civilförvaltningens extra ordinarie tjänstemän.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett sig böra förorda, att pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet beredes extra ordinarie tjänstemän med avlöning enligt kungörelsen nr 215/ 1928. En och annan i nämnda författning upptagen extra ordinarie befattning kan visserligen med avseende å göromålens art måhända enligt den inom statsförvaltningen i allmänhet vedertagna uppfattningen närmast betraktas såsom arbetaranställning, och ett avförande av dylika befattningar från tjänsteförteckningen kan därför ifrågasättas. Ett sådant förfaringssätt skulle i pensionshänseende medföra, att anställningshavaren bleve pensionsberättigad enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare, vilket _i fråga örn pensionsförmånens storlek i regel skulle innebära en förbättring. Skulle emellertid av organisatoriska eller lönetekniska skäl även dylika befattningar anses böra bibehållas å tjänsteförteckningen, böra även dessa befattningar inordnas under militära tjänstepensionsreglementet, varvid pensionsunderlaget måste avvägas i samma relation till slutlönen, som gäller för andra tjänstemän.

Vederbörande militära förvaltningsmyndigheter hava i yttranden till de sakkunniga föreslagit, att under pensionsreglementet borde inordnas även ett antal befattningshavare, vilka icke för närvarande hava ställning av extra ordinarie befattningshavare. Frågan örn dessa anställningshavares pensionsrätt enligt reglementet bör enligt de sakkunnigas mening i regel bliva beroende av, huruvida deras befattningar vid den nu pågående revisionen av de vid kungörelsen nr 215/1928 fogade tjänsteförteckningarna komma att uppföras å tjänsteförteckning A. För att säkerställa nödig reda och konsekvens i fråga örn beviljande av pensionsrätt lärer det nämligen bliva erforderligt att regelmässigt göra pensionsrätten beroende av anställningsform och avlöningsnormer på sådant sätt, att med en viss anställnings- och avlöningsform följer pensionsrätt och att denna form icke heller kommer till användning i andra fall än då pensionsrätt skäligen bör ifrågakomma. Då i princip samma förutsättningar gälla för erhållande av pensionsrätt som för vinnande av extra ordinarie anställning, synas befattningshavare, som falla utom avlöningskungörelsen, icke heller böra inbegripas under pensionsreglementet, där ej undantagsvis särskilda förhållanden till annat föranleda. Det kommer följaktligen att ligga i Kungl. Maj:ts hand att vid meddelande av beslut i anledning av den igångsatta revisionen av tjänsteförteckningarna skapa grundval för en tillfredsställande avgränsning av reglementets omedelbara tillämpningsområde i fråga örn icke-ordinarie personal. Det torde därför kunna förutsättas, att tjänsteförteckningen efter revisionen kommer att omfatta flertalet mera

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

betydande personalgrupper — däri inbegripet arbetsledande förmän — som med hänsyn till anställnings- och avlöningsförhållanden böra tillerkännas pensionsrätt. .

Tänkbart är emellertid, att en eller annan icke-ordinarie anstallmngshavare eller grupp av sådana anställningshavare av organisatoriska eller andra skäl ej kommer att få sina avlöningsförhållanden författningsenligt ordnade i överensstämmelse med vad som gäller för extra ordinarie tjänstemän, oaktat de i fråga örn arbetsuppgifter och anställningens varaktighet äro fullt jämförliga med dylika tjänstemän. Möjlighet torde böra öppnas att bereda pensionsrätt även för sådana anställningshavare. Att i reglementet närmare reglera pensionsfrågan för dessa personalgrupper lärer icke vara möjligt. I likhet med vad som skett i civila tjänstepensionsreglementet torde därför Kungl. Majit böra erhålla, belogenhet att utsträcka tillämpningen av reglementet till icke-ordinarie anställningshavare, som här avses. Ett utnyttjande av denna befogenhet synes dock icke böra ifrågakomma annat än i undantagsfall och i fråga örn arbetsledande förmanspersonal endast då vederbörande intager en loneställning, som mera avsevärt avviker från yrkesarbetarnas lönevillkor.

Såsom förut nämnts finnes, utom extra ordinarie tjänstemän, ett par personalgrupper, som fått sina anställnings- och avlöningsförhållanden reglerade genom kungörelsen nr 215/1928, nämligen kvinnlig sjukvårdspersonal och kvinnlig ekonomipersonal. De skäl, som tala för att extra ordinarie tjänstemän erhålla pensionsrätt enligt reglementet, hava de sakkunniga ansett i stort sett kunna åberopas även till stöd för att den kvinnliga ekono mi perso nålens pensionsfråga vinner sin lösning i förevarande sammanhang. Aven i fråga örn ekonomipersonalen bör emellertid pensionsrätten regelmässigt begränsas till befattningshavare, som efter avlöningsrevisionens genomförande finnas upptagna å den vid avlöningsförfattningen fogade tjänstelörteckningen B.

Frågan örn den kvinnliga sjukvårdspersonalens inordnande under militära tjänstepensionsreglementet hava de sakkunniga däremot funnit mera tveksam. Denna personal är redan tillförsäkrad pensionsrätt genom statens pensionsanstalt, och de sakkunniga hava därför beträffande denna personal haft att taga ställning till spörsmålet, huruvida personalen lämpligen bör bibehållas vid den nuvarande pensioneringen eller överföras på de föreslagna pensioneringsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet.

De sakkunniga omnämna, att de i denna fråga överlagt med representanter för de militära sjukvårdsmyndigheterna. Därvid hade av generalfältläkaren framhållits bland annat, att det måste anses såsom ett livsvillkor för den militära sjukvården, att sambandet med den civila sjukvården i största möjliga utsträckning vidmakthålles. Så långt sig göra läte. måste därför eftersträvas, att anställning och förmåner följde ensartade linjer men kanske framför allt att pensionsförhållandena vore desamma för alla sjuksköterskor, oberoende av örn de vore anställda i statlig eller kommunal tjänst. Någon ändring av hittillsvarande organisation för pen-

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sioneringen av försvarsväsendets sjuksköterskor borde därför icke ske, i varje fall icke om man inom dess ram kunde nå en åsyftad förbättring av sjuksköterskornas pensionsvilikor. Liknande synpunkter bade framförts av tjänstförrättande marinöverläkaren.

För egen del anföra de sakkunniga i denna fråga huvudsakligen följande:

Några större svårigheter torde icke behöva möta att inordna ifrågavarande sjukvårdspersonal i den militära pensioneringen. Den såsom önskvard betecknade cirkulationen mellan militär och civil anställning torde harvid icke medföra några olägenheter, enär tjänstår, som för pension moanäs enligt det militära pensionsreglementet, skulle få tillgodoräknas enligt reglementet för statens pensionsanstalt och omvänt. Jämför man ole i statens pensionsanstalt gällande pensionsbestämmelserna med de sakkunnigas förslag, finner man, att i vissa grundläggande avseenden huvudsaklig överensstämmelse råder eller kan åvägabringas. Vissa ändringar i pensionsvillkoren skulle dock för sjukvårdspersonalen förorsakas genom en övergång på de militära pensionsbestämmelserna. Rätten att komma i åtnjutande av pension vid avgång på grund av sjukdom skulle sålunda i allmänhet något utvidgas. Pensionsbeloppen skulle i allmänhet bliva något högre än enligt nu gällande bestämmelser, beroende framför allt på att pensionsunderlagen bomme att ställas i mera direkt förhållande till lönerna. Slutligen bomme den årliga pensionsavgiften procentuellt att bliva något lägre än den nuvarande.

De sakkunniga hava visserligen ur rena pensioneringssynpunkter funnit övervägande skäl tala för att de här avhandlade befattningshavarna överflyttas till den militära pensioneringen. Befattningshavarna åtnjuta lön enligt avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, och det kunde då ligga närmast till hands att å dem tillämpa jämväl de militära pensionsbestämmelserna. Med hänsyn till vad representanterna för de militära sjukvårdsmyndigheterna anfört och då, enligt vad de sakkunniga inhämtat, Kungl. Majit genom beslut den 9 november 1934 anbefallt statens pensionsanstalt att verkställa utredning i fråga örn åtgärder för beredande av möjlighet till högre pension för de med pensionsrätt i anstalten förenade sjuksköterskebefattningarna, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att den inom försvarsväsendets sjukvård anställda personalen med delaktighet i statens pensionsanstalt åtminstone tills vidare bibehålies vid denna delaktighet och således undantages från pensionsrätt enligt det militära tjänstepensionsreglementet.

Avgivna yttranden. Vad de sakkunniga anfört och föreslagit i fråga örn reglementets tillämpning å försvarsväsendets icke-ordinarie personal har i huvudsak lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna.

Försvarsväsendets lönenämnd har meddelat, att nämnden ännu icke slutligt behandlat de förut omnämnda remisserna angående revision av de vid kungörelsen nr 215/1928 fogade tjänsteförteckningarna och att nämnden fördenskull icke i förevarande sammanhang kunde taga ståndpunkt till frågan örn den personal, som efter revisionens fullbordande kunde komma att i avlöningshänseende lyda under nyssnämnda kungörelse och därigenom även bliva berättigad till pension. Lönenämnden

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vöre emellertid fullt ense med de sakkunniga därutinnan, att de blivande pensionsbestämmelserna i allmänhet borde vinna tillämpning å den personal, som komme att lyda under berörda kungörelse.

Statskontoret har framhållit, att frågan, i vilken utsträckning icke-ordinarie personal inom försvarsväsendet komme att erhålla pensionsrätt enligt förevarande pensionsreglemente, väsentligen måste bliva beroende av den omfattning, som komme att givas åt kategorien extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet. I fråga örn den kvinnliga sjukvårdspersonalen ansåge statskontoret i likhet med de sakkunniga, att ifrågavarande personal — i avvaktan på resultatet av den genom Kungl. Maj:ts nyss omförmälda beslut den 20 juli 1934 föranstaltade utredningen — tillsvidare borde bibehållas vid delaktighet i statens pensionsanstalt och alltså ej medtagas i reglementet.

I likhet med de sakkunniga och på av dem anförda skäl anser jag, att DeparU.mu>tåden icke-ordinarie militära sjukvårdspersonalen åtminstone tills vidare bör undantagas från reglementets tillämpning och bibehållas vid den pensionsrätt i statens pensionsanstalt, som för närvarande tillkommer denna personal.

Yad den övriga icke-ordinarie personalen angår, bör såsom allmän grundsats uppställas, att pensionsrätt bör tillkomma befattningshavare med full sysselsättning och i mera fast anställning för arbetsuppgifter av fortlöpande natur. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det emellertid för att säkerställa reda och konsekvens i fråga örn beviljande av pensionsrätt bliva nödvändigt att — på sätt förutsatts beträffande pensioneringen av icke-ordinarie personal vid civilförvaltningen (jfr propositionen nr 222/1934 sid. 92) — i regel göra pensionsrätten beroende av anställningsform och avlöningsnormer. Pensionsrätten bör sålunda regelmässigt knytas till en viss anställnings- och avlöningsform, som icke bör komma till användning i andra fall än då sådan rätt skäligen bör beredas. Ur nu angivna synpunkter ansluter jag mig till de sakkunnigas uppfattning, att pensionsrätten i allmänhet bör begränsas till den personal — extra ordinarie tjänstemän samt kvinnlig ekonomipersonal — som efter den pågående revisionen av tjänsteförteckningarna till kungörelsen nr 215/1928 kan komma att uppbära avlöning enligt bestämmelserna i denna kungörelse. Då i princip samma förutsättningar gälla för erhållande av pensionsrätt som för befattningens hänförande under den anställningsform, som avses i nämnda kungörelse, lärer man kunna utgå från att tjänsteförteckningarna efter revisionens avslutande komma att i stort sett omfatta de personalgrupper, däribland även arbetsledande förmansporsonal, som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsförhållanden böra tilldelas pensionsrätt. På sätt de sakkunniga föreslagit bör emellertid, i överensstämmelse med vad som skett i civila tjänstepensionsreglementet, befogenhet lämnas Kungl. Maj:t att genom särskilt beslut göra det mili-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tära tjänstepensionsreglementet tillämpligt även å andra anställningshavare än de nyss angivna. Denna befogenhet bör dock begagnas endast i fall, då anställningshavaren av organisatoriska eller andra skäl anses ej lämpligen kunna erhålla den anställnings- och löneform, som i förberörda kungörelse avses, oaktat han i fråga örn arbetsuppgifter och anställningens varaktighet är jämförlig med befattningshavare, som är underkastad kungörelsens bestämmelser.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har den igångsatta revisionen av tjänsteförteckningarna vid kungörelsen nr 215/1928 ännu icke avslutats. Med hänsyn bland annat till att revisionsarbetet innefattar prövning av frågor ej blott örn hänförande under tjänsteförteckningarna av nya icke-ordinarie befattningar utan även örn avförande frän förteckningarna av befattningar, som närmast äro att betrakta såsom arbetaranställningar, synes det icke vara möjligt att låta pensionsreglementets bestämmelser rörande icke-ordinarie befattningshavare träda i kraft förrän gränserna för reglementets tillämplighet beträffande icke-ordinarie personal efter revisionens slutförande kunna fastställas. På grund härav har jag ansett mig böra föreslå, att pensionsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare sättas i kraft först å dag, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Pensionsunderlag och pensionsavdrag.

Gällande bestämmelser. Tidigare förslag. De sakkunniga hava i sitt betänkande lämnat en ingående redogörelse för tillkomsten av gällande bestämmelser i fråga örn pensionsunderlag och pensionsavgifter ävensom rörande tidigare i ämnet avgivna förslag. Då en översikt över hithörande förhållanden torde vara av betydelse för ståndpunktstagande till frågan örn pensionsavdragens storlek, torde vissa delar av redogörelsen här få i sina huvuddrag återgivas.

De militära pensionsförmånerna utgöras av dels pension från arméns pensionskassa respektive flottans pensionskassa — s. k. kassapensityn — dels fyllnadspension, pensionsförbättring och pensionsförhöjning av statsmedel. Pensionskassornas medel äro emellertid otillräckliga för bestridande av kassapensioneringen, varför även den brist, som härigenom uppkommer, måste täckas av statsmedel.

För arméns vidkommande återfinnas bestämmelserna örn kassapension och fyllnadspension i 1877 års cirkulär (nr 22) angående grunder för pensioneringen av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt i 1904 års reglemente (nr 9) för arméns pensionskassa.

Enligt berörda bestämmelser utgår kassapension jämte fyllnadspension till den, som innehar fast lön på stat, med följande belopp, nämligen:

till innehavare av lön, ej överstigande 1,000 kronor, med lönens hela belopp,

Kungl. May.ts proposition nr 192.

till innehavare av lön, överstigande 1,000 kronor men ej uppgående till 6,000 kronor, med 80 procent av lönen, dock lägst 1,000 kronor; samt

till innehavare av lön till belopp av 6,000 kronor eller däröver med 75 procent av lönen.

Vid marinen utgår enligt 1876 års brev (nr 51) angående meddelad fastställelse av grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar och 1899 års reglemente (nr 92) för flottans pensionskassa kassapension och fyllnadspension med i huvudsak samma belopp som för motsvarande personal vid armén.

Nu angivna bestämmelser tillämpades i huvudsak oförändrade till år 1919. Genom de löneförhöjningar, som kristiden nödvändiggjorde, kommo emellertid de utgående pensionerna att framstå såsom tillfredsställande. Frågan örn beredande av högre pensionsförmåner upptogs i de till 1919 års lagtima riksdag avlåtna propositionerna nr 276 och 302 angående pensionsförbättring för viss personal vid armén respektive marinen. Sedan propositionerna bifallits av riksdagen, utfärdades den 20 och 29 augusti 1919 kungörelser (nr 538 och 569) angående grunder för pensionsförbättring för viss personal vid armén, respektive marinen.

Vid bestämmande av 1919 års pensionsförbättring utgick man från ett pensionsunderlag, som motsvarade den vederbörande beställningshavare tillkommande lönen enligt ett av särskilda sakkunniga framlagt förslag till definitivt avlöningsreglemente för armén och marinen. För att emellertid icke en definitiv pensionsreglering skulle föregripas, blevo härvid de enligt den civila pensionslagens grunder beräknade pensionsbeloppen minskade med 10 procent. Denna jämkning nedåt motiverades även med att pensionsförbättringen icke motsvarades av ökade pensionsavgifter samt att utgående avgifter vore förhållandevis låga. Den sammanlagda pensionen bestämdes sålunda i regel till 90 procent av den del av avlöningen, som i berörda löneregleringsförslag hänförts till lön. Då emellertid i vissa fall nämnda del översteg den i regel gällande proportionen av 70 procent av totalavlöningen, vidtogs tillika den ytterligare begränsningen, att den sammanlagda pensionen i intet fall finge överstiga 63 procent av totalavlöningen, sådan den angivits i omförmälda förslag. Till storleken växlade pensionsförbättringen högst väsentligt inom olika grader.

Sedan 1921 års riksdag beslutat provisorisk lönereglering för ordinarie personal vid armén och marinen samt Kungl. Majit i anslutning därtill den 29 juni 1921 utfijrdat avlöningsreglemente (nr 388) för ifrågavarande personal, framlade Kungl. Majit vid 1922 års riksdag proposition (nr 171) angående pensionsförbättring åt beställningshavare, vilka vid avgången ur tjänst åtnjöte avlöning jämlikt berörda reglemente. Enligt detta förslag skulle den totala pensionsförmånen (kassapension + fyllnadspension + pensionsförbättring) utgå med lika belopp för varje lönegrad, oberoende av vilken löneklass vederbörande tillhörde. Med hänsyn till dels att man icke ville föregripa en definitiv löne- och pensionsreglering för

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ifrågavarande personal och dels att några pensionsavgifter icke erlades ä pensionsförbättringen, ansågs det — enligt vad föredragande departementschefen framhöll — icke möjligt att höja de till den militära personalen utgående pensionerna till samma nivå, som i allmänhet gällde för de civila tjänstinnehavarna.

Efter det propositionen blivit av riksdagen bifallen, utfärdade Kungl, Maj:t den 15 juni 1922 kungörelse i ämnet (nr 336). Denna såsom provisorisk avsedda författning äger fortfarande giltighet och utgör den huvudsakliga grunden för pensionernas bestämmande.

Alltsedan år 1919 har dyrtidstillägg efter glidande skala utgått å pensionsförmånerna. Dyrtidstilläggen beräknades till den 1 juli 1925 efter de grunder, som gällde för f. d. befattningshavare vid oreglerade verk. 1925 års riksdag beslöt emellertid, i samband med förbättring av pensioner enligt äldre bestämmelser, jämväl ändrade grunder för beräkningen av dyrtidstillägg å oreglerade pensioner. Enligt beslutet skulle dyrtidstillägg utgå till samtliga pensionärer enligt de för nyreglerade pensioner' gällande grunderna. För att pensionärer med pension av äldre (oreglerad) typ icke skulle bliva lidande på en sådan anordning beslöts, att dessa skulle erhålla kompensation i form av sådan förhöjning av pensionsförmånerna, att summan av pension och dyrtidstillägg skulle uppgå till samma belopp som enligt förut gällande grunder. Denna kompensation, betecknad förhöjning I, skulle tillkomma icke endast redan dittills pensionerade beställningshavare utan även sedermera avgående personal vid försvarsväsendet.

De pensionsbelopp, som efter pensionsförböjningens bestämmande utgå till avskedade militära befattningshavare med rätt till pensionsförbättring enligt 1922 års bestämmelser, hava angivits i en å sid. 58 intagen sammanställning.

Jämlikt reglementet för arméns pensionskassa bar varje delägare att i årsavgift till pensionskassan utgiva ett belopp svarande mot 4 procent av summan utav pension och fyllnadspension. Därjämte förekomma retroaktivavgifter i vissa fall.

Enligt reglementet för flottans pensionskassa erlägges pensionsavgift med ett belopp, motsvarande 4 procent av summan utav pension och fyllnadspension, från och med den månad, under vilken beställningshavaren tillträtt lön på stat. Även bär förekomma vissa retroaktivavgifter.

Genom 1922 och 1925 års förberörda kungörelser reglerades pensionsförmånerna efter enhetliga, provisoriska grunder. Däremot skedde icke i samband härmed någon reglering av pensionsavgifterna, utan dessa utgingo alltjämt efter de i pensionskassornas reglementen avgivna grunderna, d. v. s. med 4 procent av summan av kassapension och fyllnadspension. För beräkningen av dessa avgifter hade man att utgå från den vid tiden för ikraftträdandet av 1921 års provisoriska lönereglering tillämpa-

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

de lönestaten (1921 års lönestat). Delta nödvändiggjorde i sin tur uppgörande av fiktiva personalstater, avseende vissa beställningars förmodade uppdelning på de enligt lönestaten befintliga löneklasserna. Pensionsavgifterna kommo enligt detta system att förete stora olikbeter inom samma lönegrad, oaktat pensionsförmånen icke varierade inom lönegraden. Efter 1925 års härordning kunde en uppdelning av beställningarna på olika löneklasser enligt tidigare grunder icke vidare verkställas. Detta föranledde beslut år 1926 örn vissa smärre jämkningar i grunderna för pensionsavgifternas beräknande. I anslutning härtill utfärdades den 18 juni 1926 kungörelse (nr 253) med vissa bestämmelser i avseende å den militära pensioneringens provisoriska ordnande. De avgifter, som stadgades genom denna kungörelse, framgå av förut omförmälda sammanställning.

Till grund för beslutet örn jämkningar i pensionsavgifterna låg ett förslag av 1921 års pensionskommitté. Kommittén framhöll, att eftersom pensionsförmånerna enligt 1922 års kungörelse örn pensionsförbättring utginge med lika belopp, anledning saknades att fortfarande hava olika pensionsavgifter för olika beställningar inom samma lönegrader, då omständigheterna nödvändiggjorde en ändxdng i sättet för avgifternas beräknande. Avgiftsbeloppens bestämmande efter lönegrad medförde visserligen i allmänhet någon ökning i tidigare utgående avgifter, särskilt för yngre innehavare av beställningar, som i 1921 års stater varit uppdelade i två löneklasser eller som där varit förenade med ålderstillägg. Kommittén bade emellertid ej funnit den årliga avgiftsökning, som härigenom skulle drabba dessa beställningshavare, vara av den betydelse, att man ej därför skulle kunna genomföra den förenkling, som ett sådant beräkningssätt medförde, desto hellre som detsamma innebure större rättvisa med hänsyn till att pensionsförmånerna fastställts till lika belopp för samma lönegrad. Att däremot vid ett provisoriskt ordnande av frågan böja avgifterna i vidsträcktare mån bade kommittén ej ansett vara lämpligt, utan den böjning av avgifterna, som erfordrades för att bringa dessa i full överensstämmelse med vad civila befattningshavare i motsvarande löneställning erlade, syntes böra genomföras först i samband med en mera definitiv pensionsreglering.

1921 års pensionskommitté föreslog i sitt betänkande år 1925, att pensionsavdragen för försvarsväsendets personal skulle beräknas efter samma grunder, som tillämpades i de civila pensionslagarna. Då man för såväl avlöningarnas som pensionernas storlek valt samma utgångspunkt, som använts vid beräknande av motsvarande förmåner för de civila befattningshavarna, syntes det nämligen kommittén, som om man även beträffande pensionsavgifternas belopp borde följa samma grunder. Enahanda ståndpunkt intog pensionskommittén i sitt förnyade betänkande av år 1926.

4 Bihang till riksdagens protokoll 19,15. 1 sami. Nr 192.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Pensionskommitténs förslag i förevarande del avstyrktes av de flesta militära myndigheter, som hördes i ärendet (se 1934 års militärpensionssakkunnigas betänkande, sid. 47—49). Allmänt framhölls, att den löneminskning, som förslagets genomförande skulle medföra, icke borde genomföras utan kompensation genom löneförhöjning.

Enligt vad av de sakkunnigas betänkande vidare framgår, hava cheferna för generalstaben och marinstaben i yttranden till de sakkunniga beträffande frågan örn pensionsavdragens storlek anslutit sig till den mening, som från de militära myndigheternas sida uttalades i anledning a\r pensionskommitténs förslag. Chefen för generalstaben har sålunda framställt det bestämda kravet, att den militära personalen icke genom höjning av nu gällande pensionsavgifter skulle erhålla lägre nettolön än vad för närvarande vore fallet. Chefen för marinstaben har betonat, att pensionsavdragen icke borde bestämmas till högre belopp än nuvarande pensionsavgifter; därest frågan örn förhöjning av pensionsunderlagen för den militära och civilmilitära personalen skulle göras beroende av en förhöjning av pensionsavdragen till samma belopp, som gällde för civila tjänstemän, kunde chefen för marinstaben icke tillstyrka, att en pensionsreglering för ifrågavarande personal genomfördes förrän i samband med. lönereglering.

Vid överläggningar, som de sakkunniga hållit med olika personalorganisationer bland försvarsväsendets befattningshavare, hava i allmänhet enahanda synpunkter framförts.

De sakkunnigas förslag. Militärpensionssakkunniga hava i fråga örn pensionsunderlagen ansett, att dessa — såsom även 1921 års pensionskommitté föreslagit — böra för de militära beställningshavarna beräknas på. samma sätt som för civila tjänstemän, d. v. s. till två tredjedelar av slutlönen å A-ort, dock med samma jämkning för beställningshavare i de högsta lönegraderna inom löneplanerna O och C, som gäller för civila tjänstemän med samma löneförmåner. Till motivering av sin ståndpunkt härutinnan anföra de sakkunniga:

Såsom chefen för finansdepartementet i propositionen nr 222 år 1934 framhållit, kunna visserligen i fråga örn statstjänstemän i allmänhet skäl anföras till stöd för 1930 års pensionssakkunnigas förslag örn sådan ändring i sättet för pensionsunderlagens beräknande, att lönen för någon högre ortsgrupp än den lägsta skulle tjäna såsom grundval för beräkningen. Beträffande den militära personalen kunde måhända såsom ett särskilt skäl för en dylik gynnsammare beräkningsgrund åberopas den i allmänhet tidigare avgångsåldern. Tillräcklig anledning till avvikelse från de civila pensioneringsgrunderna i förevarande avseende synes dock icke föreligga.

Vidkommande beställningshavarnas bidrag till pensionskostnaderna,, hava de sakkunniga funnit uppenbart, att man härutinnan bör, såsom beslutats för civila tjänstemän, övergå från den nuvarande anordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

med uppbörd oell redovisning av pensionsavgifter till ett system nied pensionsavdrag, vilket innebär, att beställningshavarnas pensionsbidrag direkt avdragas från lönen, som på detta sätt i viss mån får karaktär av nettolön. Vid avlöningslistornas upprättande oell vid avlön ingsanslagens beräknande skulle alltså hänsyn behöva tagas endast till lönernas nettobelopp. Att däremot övergå till ett verkligt nettolönesystem genom löneplanernas omarbetning hava de sakkunniga ansett icke i detta sammanhang kunna ifrågakomma.

Vad härefter angår storleken av de militära beställningshavarnas pensionsavdrag, utvisar den föregående redogörelsen, att någon höjning av de på grundval av äldre pensionsbelopp beräknade pensionsavgifterna icke i samband med vidtagna provisoriska pensionsförhöjningar ägt rum i annan mån än att avgiftsskalan av pensionstekniska skäl jämkats genom 1926 års riksdags beslut örn vissa åtgärder i avseende å den militära pensioneringens provisoriska ordnande. I samband med de skedda pensionsförhöjningarna har man emellertid, såsom framgår av redogörelsen, förutsatt, att en höjning av pensionsavgifterna framdeles skulle äga rum vid en mera definitiv pensionsreglering. Att en viss höjning riu kommer till stånd, hava de sakkunniga funnit ofrånkomligt.

Efter att hava framhållit, att man med hänsyn till de militära beställningshavarnas lägre pensionsålder uppenbarligen icke kan för dessa bebeställningshavare ifrågasätta samma täckningskvot, som antagits för civila tjänstemän — för dessa hava pensionsavdragen beräknats genomsnittligt täcka en tredjedel av pensionskostnaden — och att därmed i själva verket varje tillfredsställande teoretisk grundval för pensionsavdragens fixerande i viss relation till pensionskostnaderna är undanryckt, hava de sakkunniga beträffande pensionsavdragens storlek vidare anfört bland annat:

Enligt de sakkunnigas mening gäller det främst vid avvägande av pensionsavdragen för den militära personalen att söka bestämma dessa till sådana belopp, att de med hänsyn till föreliggande omständigheter kunna ur skilda synpunkter anses lämpliga och skäliga. Härvid bör hänsyn tagas till behandlingen av den militära personalens avlönings- och pensionsfrågor och vad därvid förekommit samt de särskilda förhållanden i övrigt, som föreligga med avseende å denna personal.

Bortser man alltså från täckningsprocenten, kunde det måhända vid pensionsavdragens avvägande synas ligga närmast till hands att bestämma dessa avdrag efter samma grunder som för civila tjänstemän. lin sådan lösning, vilken överensstämmer med vad 1921 års pensionskommitté föreslog, skulle innebära, att de militära beställningshavarna finge uppbära samma nettolön som civila befattningshavare i motsvarande löneställning. Enligt de sakkunnigas uppfattning synes det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida en fullständig överensstämmelse mellan de civila och de militära avdragsreglerna kan anses motiverad eller örn icke snarare i detta avseende avvikelse kan finnas påkallad med hänsyn till militära beställningshavares nödtvungna tidiga avgång från aktiv stat och skyldighet att därefter fortfarande stå till statens förfogande så-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

som reservpersonal. Det synes de sakkunniga ingalunda självfallet att — även vid tillämpning av samma lönesystem •—- samma nettolön bör tilllämpas för å ena sidan en tjänsteman, för vilken avgångsåldern är bestämd till 50 år, och å andra sidan en tjänsteman i motsvarande löneställning, för vilken gäller en pensionsålder av 60 eller 65 år. Uppenbart torde nämligen vara, att vid jämförlig befordringsgång samma ärliga lönebelopp för den sistnämnde tjänstemannen bär ett väsentligt högre värde för bela tjänstetiden än för den förre. De nu berörda särskilda förhållandena för den militära personalen synas giva ett visst stöd för att —■ åtminstone när det gäller en pensionsreglering utan samband med lönereglering — fastställa pensionsavdrag, som ligga under de civila pensionsavdragen.

Oavsett vilken ställning man må intaga till den senast berörda frågan, te sig i varje fall de förhållanden i övrigt, till vilka man enligt de sakkunnigas uppfattning bör taga hänsyn vid pensionsavdragens bestämmande, nu annorlunda än vid tiden för avgivandet av 1921 års pensionskommittés förslag.

Till en början är i sådant hänseende att märka, att en fullständig överensstämmelse mellan de civila och de militära avdragsreglerna överhuvudtaget näppeligen kan erhållas, även örn avdragsheloppen bestämdes efter samma grunder som i civila tjänstepensionsreglementet. Den i detta reglemente genomförda, från kommunikationsverkens pensionslag av år 1920 hämtade regeln örn avdragspliktens begränsning till 30 avdragsår synes nämligen icke lämpligen kunna genomföras beträffande militära beställningshavare. En sådan regel skulle i ett militärt tjänstepensionsreglemente te sig synnerligen irrationell. Flertalet beställningshavare kan nämligen på grund av de låga avgångsåldrarna aldrig nå 30 tjänstår i pensionsberättigande tjänst, och regeln skulle därför, örn man bortser från vissa civilmilitära beställningar, erhålla praktisk betydelse endast för personal i de högsta beställningarna, för vilka gälla högre pensionsåldrar, medan däremot praktiskt taget alla lägre beställningshavare finge vidkännas pensionsavdrag under hela tjänstetiden. Vid nu angivna förhållanden och då regeln örn avdragstidens begränsning bland annat med hänsyn till sina lönetekniska konsekvenser torde kunna anses såsom i och för sig mindre tillfredsställande — de sakkunniga hänvisa härutinnan tili vad chefen för finansdepartementet i propositionen nr 222 år 1934 (sid. 55— 56) uttalat i ämnet — hava de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda, att denna regel införes. Att emellertid utan denna begränsningsregel bestämma samma pensionsavdrag för en militär beställningshavare med samma lön och samma pensionsunderlag som en civil tjänsteman, vilken efter 30 avdragsår blir befriad från vidare bidragsskyldigket, skulle innebära att den militäre beställningshavaren finge i regel gälda väsentligt större bidrag till pensionskostnaden än den civile tjänstinnehavaren, något som knappast torde kunna anses skäligt.

Jämväl i ett annat avseende gestalta sig förhållandena för närvarande annorlunda än vid tiden för avgivandet av 1921 års pensionskommittés förslag. Löneregleringen för försvarsväsendets personal var då tämligen ny och ägde blott provisorisk giltighet. Det är därför förklarligt, att det för kommittén icke kom att framstå såsom någon obillighet gentemot personalen att genomföra avgiftsförhöjningar, som skulle medföra avsevärd minskning av den blott kort tid uppburna högre nettolönen. Revisionen av den militära pensionslagstiftningen har emellertid år efter år uppskjutits, och 13 år hava nu förflutit efter löneregleringens

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ikraftträdande, utan att ännu någon reglering av pensionsavgifterna ägt rum. Under tiden har löneregleringen erhållit definitiv karaktär utan att — såvitt av tillgängliga handlingar kunnat utrönas — uttalanden i samband med löneregleringen gjorts örn att de vid lönesättningen bestämda avlöningsbeloppen förutsattes komma att framdeles minskas genom avsevärt förhöjda pensionsavgifter. Personalen är visserligen på grund av förbehåll i avlöningsreglementet skyldig att underkasta sig den ökning i pensionsavgifter, som statsmakterna kunna komma att bestämma. Men uppenbart torde vara, att beställningshavarna under de många år, som gått efter löneregleringens genomförande, alltmera kommit att betrakta de utgående lönebeloppen såsom dem tillkommande nettolöner. Tages därjämte hänsyn till att efter utarbetandet av 1921 års pensionskommittés förslag beträffande pensionsunderlag och pensionsavgifter tillkommit en ny provisorisk pensionsförbättring genom 1925 års bestämmelser örn pensionsförhöjning och att de totala pensionsförmånerna genom denna förbättring bringats upp till belopp, som endast obetydligt understiga do civila tjänstemännens pensionsunderlag, synes det de sakkunniga förklarligt, örn en avgiftsförliöjning av den storleksordning, som pensionskommitténs förslag avsåg, nu skulle av personalen betraktas såsom alltför hög i förhållande till den förbättring av pensionsförmånen, som genom den nya lagstiftningen skulle vinnas.

Av här anförda skäl hava de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå, att pensionsavdragen för militära beställningshavare nu skulle bestämmas efter samma grunder som för civila tjänstemän.

Även örn de sakkunniga alltså icke vilja, tillstyrka en tillämpning av de civila avdragsgrunderna, lärer, såsom redan förut framhållits, en viss böjning av beställningsbavarnas pensionsbidrag i samband med pensionsregleringen likväl böra äga ruin. Detta synes påkallat såväl med hänsyn till att de nu gällande avgifterna äro mycket låga även i förhållande till nuvarande pensionsförmåner och förutsatts böra böjas vid en definitiv pensionsreglering, som ock på grund av den visserligen i allmänhet ej särdeles betydande ökning i pensionsunderlagen samt den förbättring i pensionsvillkoren i övrigt, som de sakkunnigas förslag skulle medföra.

Såsom i det föregående berörts, saknas en tillfredsställande teoretisk grundval för pensionsavdragens fixerande i förhållande till pensionskostnaderna. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga vid de beräkningar, som ansetts böra verkställas till ledning vid pensionsavdragens fastställande, funnit sig böra undersöka, vilken ökning av personalens bidrag till pensionskostnaden som skulle bliva erforderlig för att dessa bidrag i fråga örn nytillkommande personal skulle helt täcka kostnadsökningen i anledning av föreslagna böjningar av pensionsunderlagen; däremot skulle hänsyn icke tagas till ifrågasatt sänkning av vissa pensionsåldrar. På de sakkunnigas uppdrag har förste aktuarien dr Tim Jansson med dessa utgångspunkter verkställt försäkringstekniska beräkningar rörande pensionsavdragens storlek.

Dessa beräkningar (se bil. 5 vid betänkandet) hava givit vid handen, att för det angivna ändamålet skulle erfordras en genomsnittlig böjning av nuvarande pensionsavgifter med 58.7 procent. Till jämförelse nämna de sakkunniga, att en övergång till de civila avdragsgrunderna skulle innebära en ökning av i genomsnitt omkring 128 procent. De sakkunniga tilllägga, att en böjning av pensionsavdragen av den storleksordning, som

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

de verkställda beräkningarna utvisa, synts vara ur olika synpunkter skälig. De sakkunniga, som alltså tillstyrkt höjning av pensionsavdragen i enlighet med resultatet av de verkställda beräkningarna, hava i den i betänkandet intagna reglementstexten framlagt förslag till en på dessa beräkningar grundad utjämnad pensionsavdragsskala. De föreslagna avdragsbeloppen finnas intagna i förut omförmälda sammanställning (sid. 58).

Vad i det föregående anförts har avseende å ordinarie beställning s h a v a r e, vilka redan äga pensionsrätt med pensionsbelopp, som närma sig do pensionsunderlag, vilka innefattas i reglementsförslaget. För den ieke-ordinarie personal, som enligt de sakkunnigas förslag nu skulle erhålla pensionsrätt, hava de förut anförda skälen för avvikelse från de civila avdragsgrunderna ansetts ej äga giltighet. Anledning saknas enligt de sakkunnigas mening att för den extra ordinarie personal vid försvarsväsendet, som i lönehänseende intager och beträffande pensionsålder kommer att erhålla samma ställning som den civila extra ordinarie personalen, förfara på annat sätt beträffande pensionsunderlag och pensionsavdrag än som skett med sistnämnda personal. För de extra ordinarie tjänstemännen vid försvarsväsendet böra alltså enligt de sakkunnigas uppfattning pensionsunderlag och pensionsavdrag genomgående bestämmas till samma belopp, som enligt civila tjänstepensionsreglementet; likaledes anse de sakkunniga skyldigheten att vidkännas pensionsavdrag för denna personal böra begränsas till 30 år.

En av de sakkunniga, expeditionschefen Westling, har i förevarande hänseende uttalat avvikande mening. Reservanten förordar, dels att pensionsavdragen i militära tjänstepensionsreglementet måtte genomgående beräknas efter samma grunder som i civila tjänstepensionsreglementet, dels ock att bestämmelse örn begränsning av avdragstidens längd icke måtte införas för någon personalgrupp. Till motivering av sin uppfattning anför reservanten i huvudsak följande:

I likhet med majoriteten finner reservanten en höjning av beställningshavarnas pensionsavdrag till att motsvara den täckningsprocent, som beräknats för civila tjänstemän, rimligen ej kunna ifrågakomma. Ej heller är det nödvändigt eller lämpligt att för den militära personalen utgå från någon viss schablon för pensionsavdragens fixerande i relation till pensionskostnaderna. Men örn man anser sig kunna frånfalla krav på en täckningskvot, som skulle medföra en högre avdragsskala än den civila, följer därav ej att man har anledning att gå så långt i avvikelse från de civila avdragsgrunderna, att man stannar vid en lägre avdragsskala än de civila tjänstemännens. Kan ej samma täckningskvot upprätthållas — och för övrigt även oavsett täckningskvoten — synes det naturliga vara, att pensionsavdragen bestämmas i förhållande till lönerna på sådant sätt, att tjänstemän i samma bruttolöneställning också få uppbära samma nettolön. Då lönerna för försvarsväsendets personal reglerats efter samma system och pensionsunderlagen nu skulle fastställas i samma relation till lönerna som för civilförvaltningens tjänstemän, bör konsekvensen bliva,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 55

sitt iiveu pensions»vdragen bestämmas på samma satt som iöi dc civila

tjänstemännen. . ...

I likhet med de sakkunnigas majoritet linner reservanten ej möjligt •eller lämpligt att för militära beställningsliavare stadga begränsning av bidragsskyldigheten till 30 avdragsår. Nämnda begränsningsregel är för övrigt även på det civila området föga rationell. Att döma av propositionen nr 222 till 1934 års riksdag synes regeln hava medtagits i civila tjänstepensionsreglementet väsentligen av den anledningen, att den för stora personalgrupper inneburit en redan tidigare medgiven ekonomisk förmån. För försvarsväsendets vidkommande kunna liknande skäl till förmån för begränsningsregeln icke anföras. Det är uppenbart, att en dylik regel icke är förenlig med ett verkligt nettolönesystem. Då ett sådant system är önskvärt för hela statsförvaltningen och sannolikt måste komma att genomföras vid en kommande lönereglering, bör man snarare räkna med att begränsningsregeln kommer att borttagas för nyreglerade civila verk än med att den införes vid andra förvaltningsgrenar. Det bör för övrigt icke förbises, att bestämmelsen örn en till viss tid begränsad avdragsplikt för civila tjänstemän intimt sammanhänger med den antagna förutsättningen, att dessa tjänstemän genomsnittligt täcka en tredjedel av pensionskostnaden, och avser att under denna förutsättning åstadkomma en viss utjämning av avdragsskyldigheten olika personalgrupper emellan. Där en sådan täckningskvot ej kan upprätthållas, saknar begränsningsregeln varje berättigande.

Av nu antydda skäl kan reservanten ej heller tillstyrka att, såsom majoriteten föreslår, bestämmelse örn bidragsskyldiglietens begränsning införes för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet.

Att bestämmelsen örn bi dragspliktens begränsning till 30 år ej medtages kan enligt reservantens mening icke utgöra något hinder lör att pensionsavdragens belopp både för militära beställningsliavare och öviig i militära tjänstepensionsreglementet avsedd personal bestämmas efter samma grunder som för civil personal. Att bestämma pensionsavdragen olika för skilda grupper av den personal, som avses i militära tjänstepensionsreglementet, synes ej tillfredsställande.

De skäl i övrigt, som av majoriteten anförts till stöd för lägre pensionsavdrag för den militära än för den civila personalen, äro av övervägande psykologisk innebörd. Till följd av det långa uppskovet med en reglering av pensionsavgifterna har personalen vant sig vid att betrakta de nu uppburna lönerna såsom dem tillkommande nettolönebelopp. Under tiden hava också genom provisoriska pensionsregleringar pensionsförmånerna ökats så att de nu ligga endast obetydligt under de nyreglerade civila pensionsunderlagen. Sistnämnda förhållande har icke varit åsyftat; tvärtom har man vid de provisoriska pensionsregleringarna avsett att skapa tillräckliga marginaler för en framtida definitiv reglering. Genom det sätt, varpå de provisoriska förbättringarna genomförts, hava emellertid marginalerna väsentligen försvunnit. Dessa förhållanden göra utgångsläget för en definitiv pensionsreglering ur psykologisk synpunkt sämre än som varit avsett. Att den militära personalen under åtskilliga år fått åtnjuta högre nettolön än som enligt grunderna för löneregleringen bort utgå, kan dock icke få förhindra, att man i samband med en definitiv reglering av pensionsförmånen avväger även pensionsavdragen på samma sätt som för civila tjänstemän skett redan i samband med löneregleringen.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Nämnda omständighet kan däremot tänkas föranleda, att av billighetsskäl vissa övergångsbestämmelser meddelas för att förebygga minskning i utgående nettolöner.

Reservanten framhåller även, att majoritetens förslag synes medföra vissa mindre tilltalande inkonsekvenser, som kunna undvikas, örn avdragen genomgående fastställas på samma sätt som för civila befattningshavaie. Jfajoritetsförsiaget innebär t. ex., att en general med samma avlöning och samma pensionsålder som en med fullmakt tillsatt generaldirektör vid civilförvaltningen skulle fortfarande få uppbära högre nettolön än sistnämnde befattningshavare, ehuru befattningarna vid själva lönesättningen värderats lika. Enahanda förhållande skulle bliva gällande i fråga om de i den civilmilitära löneplanen (löneplan C) inplacerade, beställningshavarna, vilkas bruttolöner sammanfalla med och vilkas pensionsåldrar ej väsentligen avvika från vad som gäller inom civilförvaltningen. Vidare skulle majoritetsförslaget medföra en olikhet i avdragsskalorna för extra ordinarie och ordinarie befattningshavare, sorn, icke har någon grund i löneskalornas konstruktion.

Reservanten Ilar ansett, att utöver här andragna skäl vid avdragsfrågans behandling även en annan omständighet borde beaktas, nämligen sambandet mellan fanste- och familjepensionsvillkoren. Härom anföres i reservationen:

.Sa länge, i anslutning till hittills gängse uppfattning, familjepensioneringen betraktas som en tjänstemännens ensak, vilken staten i princip oj befattar sig med, är det visserligen förklarligt att familjepensionsrätten hålles åtskild från andra med statsanställningen förknippade förmåner, lönen och tjänstepensionen. I själva verket härrör sig dock även familjepensionsiatten ytterst från den med statstjänsten förenade avlöningen, som måste vara avvägd så, att den kan täcka familjepensionskostnadenj även familjepensionen torde därför, liksom tjänstepensionen, i grund och botten kunna betraktas såsom en form av indirekt ersättning vid tjänsten. Örn, såsom redan föreslagits för civilförvaltningens vidkommande, staten skulle övertaga handhavandet av familjepensioneringen och täcka kostnaden Ilai för genom enhetligt bestämda avdrag* å lönerna, bleve nämnda förhållande ytterligare framhävt. Det vore då rimligt, att icke blott tjänstepensionsvillkoren utan även familjepensionsvillkoren i sina huv udd] ag och därvid främst såvitt angår beloppen av pensioner och pensionsavdrag — bestämdes på samma sätt för all personal inom statsförvaltningen, vars löner reglerats elter samma system. Först då kunde * s*n helhet sägas vara enhetligt och likformigt verkställd.

hör den militära personalens vidkommande skulle ett fullföljande av denna tanke innebära att, sedan tjänstepensioneringen ordnats i huvudsaklig överensstämmelse med civila tjänstepensionsreglementet och med avvagmng av pensioner och pensionsavdrag efter samma grunder som i nämnda reglemente, jämväl familjepensioneringen därefter ordnades på samma satt som för civilförvaltningen och med fastställande av samma pensionsbelopp och pensionsavdrag, som bliva bestämda för den civila familjepensioneringen. Familjepensionsavdragen borde därvid såväl för civila som för militära befattningshavare avvägas på sådant sätt, att de genomsnittligt for hela den nyreglerade statsförvaltningen täcka familjepensionskostnaden. Örn tjänstepensionsfrågan för försvarsväsendets personal rinnér sm lösning vid 1935 års riksdag, finnes möjlighet att ordna

57 Kungl. Martts proposition nr 192.

familjepensioneringen för delina personal samtidigt som civilförvaltningens famil jepensionering, eventuellt genom ett gemensamt familjepensionsreglemente för samtliga nyreglerade verk både vid civilförvaltningen och vid försvarsväsendet.

Den anordning, som här antytts, skulle enligt reservantens mening ur statens synpunkt medföra konsekvens och reda i löneförhållandena samt enkelhet i administrativt hänseende. För försvarsväsendets personal skulle den sannolikt innebära fördelar framför en isolerad lösning^ av familjepensionsfrågan. En förutsättning för denna anordning måste emellertid självfallet vara, att tjänstepensionsavdragen bestämmas på samma sätt som skett för civila tjänstemän. Skulle försvarsväsendets personal med avseende å finansieringen av tjänstepensionen behandlas såsom en särgrupp med annan nettolöneställning än de civila befattningshavarna, måste konsekvensen bliva, att även finansieringen av familjepensionen för den militära personalen ordnas isolerat utan de utjämningsmöjligheter, som ett samgående med övriga nyreglerade personalgrupper kan medföra.

Reservanten framhåller slutligen, att det med hänsyn till den icke obetydliga ökning av pensionsavdragen, som förslaget innebär, och i betraktande av den långa tid under vilken avlöningsreglementet varit gällande utan att reglering av pensionsavgifterna ägt rum, synes vara billigt, att de nya avdragsbeloppen icke omedelbart genomföras. I anslutning till de övergångsbestämmelser, som vid avgiftspliktens införande för civilförvaltningens tjänstemän meddelades i 1907 års civila pensionslag, förordar reservanten, att för beställningshavare, som vid reglementets ikraftträdande innehar med pensionsrätt och avgiftsplikt förenad beställning, de nya avdragsbeloppen bliva gällande först då vederbörande vinner befordran eller löneklassuppflyttning.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

De av reservanten föreslagna avdragsbeloppen äro angivna i förut omförmälda sammanställning, som är av följande utseende:

Avgivna yttranden. Vidkommande de sakkunnigas förslag i fråga örn pensions underlagens beräknande hava åtskilliga militära myndigheter — bland dem cheferna för generalstaben och marinstaben — ävensom arméns fullmäktige, fullmäktige i flottans pensionskassa samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. T>9

svenska officers- och nnderofficersförbunden framhållit, att den föreslagna, i allmänhet relativt obetydliga höjningen av pensionsbeloppen icke finge betraktas såsom en definitiv pensionsreglering. Vissa andra militära myndigheter hava gjort direkt framställning om höjning av pensionsunderlagen. Några myndigheter hava därvid yrkat, att pensionsun- <lerlagen måtte beräknas efter B ort, andra hava gjort framställning örn att lönen å D-ort måtte läggas till grund för pensionsunderlagens bestämmande; slutligen har yrkats, att underlagen måtte uträknas efter lönen på E-ort.

Försvarsväsendets lönenämnd bär förklarat sig intet hava att erinra mot de sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsunderlagens storlek. Statskontoret har framhållit, att enligt ämbetsverkets mening tillräcklig anledning icke förelåge att tillämpa andra grunder för beräkning av pensionsunderlag för militär personal än för civila befattningshavare; statskontoret har därför funnit sig böra biträda de sakkunnigas förslag.

I fråga örn storleken av de militära beställningshavarnas pensionsa vära g hava arméns fullmäktige och fullmäktige i flottans pensionskassa, arméförvaltningen, cheferna för generalstaben och marinstaben, chefen för flygvapnet och flygstyrelsen, chefen för östra arméfördelningen, inspektörerna för infanteriet, artilleriet och kavalleriet, chefen för intendenturkåren och sju regementschefer (kårchefer) lämnat utan erinran eller icke velat motsätta sig de sakkunnigas förslag. Ur nämnda myndigheters utlåtanden i ämnet må följande uttalanden här återgivas:

Arméns fullmäktige framhålla, att de skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för att föreslå andra avdragsgrunder än för civila tjänstinnehavare, synts fullmäktige synnerligen beaktansvärda. Fullmäktige ansåge emellertid den höjning, som av de sakkunniga föreslagits, utgöra ett maximum, vilket icke borde överskridas idan en höjning av lönernas storlek. För ordinarie beställningshavare föresloge de sakkunniga ingen begränsning av avgiftstiden. Även detta förhållande talade starkt för skäligheten av lägre avdragsgrunder än för civila tjänstemän. Förslaget i denna del hade förefallit fullmäktige godtagbart endast under denna förutsättning.

Fullmäktige i flottans pensionskassa uttala, att pensionsavdragen i och för sig måste betraktas såsom för personalen fördelaktiga. Trots detta hade det på grund av de låga lönerna varit önskvärt, att pensionsregleringen kunnat genomföras utan minskning av personalens nettolöner. Hedan med de föreslagna pensionsavdragen kornme nettolönerna ner på en nivå, som egentligen icke medgåve någon ytterligare minskning. En sådan minskning bleve emellertid ofrånkomlig, därest den länge uppskjutna och högst nödvändiga regleringen av familjepensionerna skulle kunna genomföras. Härav syntes framgå, att de nu föreslagna pensionsavdragen måste betraktas såsom liggande vid maximigränsen av personalens betalningsförmåga och att en ytterligare höjning av denna anledning icke borde komma i fråga utan samtidig lönereglering.

övriga militära myndigheter, som yttrat sig i frågan, nämligen cheferna för södra, västra och norra arméfördelningarna, militärbefälhavar-

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

na för övre Norrland och på Gotland, chefen för fortifikationen, inspektören för trängen, inspektören för militärläroverken samt stationsbefälhavarna vid Karlskrona och Stockholms örlogs st a t loner ävensom åtskilliga regementschefer (kårchefer), hava avstyrkt varje höjning av nu utgående pensionsavgifter, under åberopande av att detta skulle medföra en sänkning av de redan nu alltför låga nettolönerna.

Även marinförvaltningen anser de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende mindre tillfredsställande. Ämbetsverket anför:

Vid upprepade tillfällen hade marinförvaltningen framhållit synpunktei, vilka enligt ämbetsverkets asikt påkallade en förhöjning av personalens avlöningsförmåner. Någon lönereglering hade dock icke ännu genomforts. Då nu de sakkunniga föreslagit en väsentlig ökning av pensionsavgifterna, skulle detta medföra en ytterligare sänkning av lönenivån, vilket vöre synnerligen betänkligt. Ämbetsverket ville därför ånyo framhålla vikten av att den väntade löneregleringen genomfördes i omedelbar anslutning till utfärdandet av tjänstepensionsreglementet.

husom de sakkunniga anfört, vore den militära pensionen att betrakta mera som beredskapsavlöning än som pension i egentlig mening enär d® ™“ltara heställningshavarna efter pensionsåldern måste i reserven stå till statens förfogande upp till liög ålder. Någon förändring av pensionens belopp före och efter utträdet ur reserven ägde dock icke rum. De militära bestallmngshavarna borde emellertid på något sätt utöver pensionen kompenseras för skyldigheten att efter pensionsåldern stå i beredskap Detta borde lämpligen ske på sådant sätt, att en större del av kostnaderna for pensioneringen än de sakkunniga föreslagit folie å statsverket Med hänsyn härtill borde en förnyad beräkning nedåt av pensionsavdragens storlek vidtagas.

Marinförvaltningen har vidare framhållit, att de sakkunnigas motivering för att ej tillstyrka den i civila tjänstepensionsreglementet genomförda regeln örn avdragspliktens begränsning till 30 avgiftsår icke syntes hållbar. Liknande uttalanden hava gjorts av chefen för marinstaben, inspektören för militärläroverken och marinöverläkaren.

Samtliga militära myndigheter, som i sina utlåtanden berört den av expeditionschefen Westling avgivna reservationen, hava avstyrkt densamma. Svenska officers- och underofficersförbunden hava förklarat, att örn förbunden, ehuru med tvekan, kunde godkänna den ganska betydande avgiftshöjning, som de. sakkunniga förordat, förbunden på det bestämdaste mäste motsätta sig den reservationsvis föreslagna ytterligare höjningen av pensionsavdragen.

Försvar sväsendets lönenämnd har tillstyrkt de sakkunnigas förevarande förslag, såvitt angår den personal, som tillhör de i avlöningsreglementet intagna löneplanerna för officerare och underofficerare. Däremot ar nämnden föreslagit, att övrig ordinarie personal vid försvarsväsendet skulle i fråga örn pensionsavdragens storlek likställas med ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen. Till motivering av sin uppfattning i ämnet har lönenämnden anfört följande:

Kungl. Maj:ls proposition nr 192.

Bl.

Ur principiell synpunkt skulle givetvis det följdriktigaste vara, att då pensionsunderlagen nu föreslagits skola för försvarsväsendets personal fastställas i samma förhållande till utgående löner som för civilförvaltningens tjänstemän, jämväl pensionsavdragen bestämdes på samma sätt som för de civila tjänstemännen. Detta skulle emellertid innebära, bland annat, att även för de militära beställningshavarna skulle stadgas en begränsning av bidragsskyldigheten till 30 år. Med hänsyn till den tidiga levnadsålder, då vissa militära beställningshavare kunna vinna ordinarie anställning, skulle emellertid en sådan bestämmelse stundom komma att medföra egendomliga konsekvenser. De officerare, som uppnå de högsta lönegraderna, skulle nämligen i många fall vara befriade från pensionsavdrag under hela den tid de tillhöra den lönegrad, från vilken de avgå med pension. Å andra sidan skulle, örn de för civila tjänstemän gällande pensionsavdragen tillämpades utan begränsning av avdragstiden till 30 år, en beställningshavare i den högsta militära lönegraden komma att bidraga till sin egen pension i avsevärt högre grad än vad som för civila tjänstemän ansetts skäligt. Med hänsyn till vad sålunda anförts samt med beaktande jämväl av den för militärpersonalen i allmänhet gällande låga pensionsåldern och personalens skyldighet att inträda i reserv för att tillgodose föreliggande mobiliseringsbekov, ville lönenämnden ansluta sig till den av de sakkunnigas majoritet uttalade uppfattningen, att en reglering av pensionsavdragen för de militära beställningshavarna icke lämpligen nu borde genomföras efter samma grunder som de för civila tjänstemän gällande. Lönenämnden hade därför ansett sig kunna tillstyrka, att de sakkunnigas förslag härutinnan måtte godtagas i fråga örn den personal, som tillhörde löneplanerna för officerare och underofficerare.

Beträffande försvarsväsendets ordinarie civilmilitära och civila personal syntes en viss tvekan kunna råda, huruvida densamma, såsom de sakkunniga föreslagit, borde likställas med den rent militära personalen. Bland försvarsväsendets icke-ordinarie personal funnes nämligen ett antal befattningar, t. ex. för ingenjörer, verkmästare, maskinister och eldare, vilkas arbetsuppgifter i huvudsak överensstämde med arbetsuppgifterna för vissa beställningar, avsedda för ordinarie personal. En extra ordinarie befattningshavare, tillhörande någon av dessa kategorier, skulle enligt de sakkunnigas förslag efter befordran till ordinarie beställning få vidkännas lägre pensionsavdrag än såsom extra ordinarie, något som syntes desto mera oegentligt som de för den ordinarie personalen gällande lönebeloppen helt överensstämde med lönerna för ordinarie tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen och alltså lönebeloppen för den extra ordinarie personalen genomgående läge lägre än för motsvarande ordinarie befattningshavare. Med hänsyn till vad sålunda anförts hade lönenämnden ansett sig böra föreslå, att den ordinarie personal vid försvarsväsendet, som tillhör nämnda löneplan, i avseende å pensionsavdragens belopp och tiden för deras utgående måtte likställas med ordinarie tjänstemän inom den allmänna civilförvaltningen. Det syntes dock vara billigt, att viss övergångsbestämmelse meddelades för den tid, de nuvarande beställningshavarna kvarstode i innehavande beställningar. Under denna tid syntes de därför böra vidkännas pensionsavdrag enligt de sakkunnigas förslag.

Två ledamöter av nämnden, kommendörkaptenen Giron och sekreteraren Gartman, hava anmält avvikande mening och tillstyrkt de sakkunni-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

gas förslag oförändrat. Reservanterna hava anfort, att pensionsavdragen syntes böra beräknas på samma sätt för alla enligt officersavlöningsreglementet avlönade beställningshavare.

Riksrökenskapsverket har beträffande pensionsavdragens storlek förordat det i reservationen till sakkunnigbetänkandet intagna förslaget. Med hänsyn till den icke obetydliga ökning av pensionsavdragen, reservantens förslag skulle medföra, tillstyrker ämbetsverket jämväl de av honom föreslagna övergångsbestämmelserna.

Statskontoret anför i denna fråga:

Från den allmänna utgångspunkt, statskontoret anser böra anläggas vid bedömande av det föreliggande förslaget till pensionsreglemente, mäste ämbetsverket finna det i och för sig önskvärt, att även på nu föreliggande område i möjligaste mån enhetliga bestämmelser bliva gällande för olika grupper av statens befattningshavare. Ämbetsverket är för den skull av den uppfattningen, att de militära beställningshavarna — vilka kommit i åtnjutande av de under 1920-talet genomförda pensionsförbättringarna utan motsvarande höjning av pensionsavgifterna — hädanefter böra vidkännas pensionsavdrag enligt samma grunder som civila tjänstemän i enahanda löneställning, därvid det dock genom övergångsbestämmelse bör sörjas för att ingen beställningshavare skall lida minskning i till honom vid tiden för pensionsreglementets ikraftträdande utgående avlöning. Genom ett dylikt bestämmande av pensionsavdragen skulle otvivelaktigt vinnas större reda och konsekvens beträffande tjänstepensioneringen samt ökad enkelhet i administrativt hänseende. Erinras må i detta sammanhang, att i det militära avlöningsreglementet särskilt förbehåll blivit gjort angående skyldighet för personalen att underkasta sig de ändrade bestämmelser i pensionshänseende — och alltså även den ökning i pensionsavgifter — som statsmakterna kunna komma att bestämma.

I anledning av att statskontoret förordar en övergångsbestämmelse av innebörd, att de nya pensionsavdragen skola bliva gällande först då vederbörande vinner befordran eller löneklassuppflyttning, må erinras örn att en dylik övergångsföreskrift skulle överensstämma med vad som vid utfärdandet av 1907 års civila pensionslag föreskrevs beträffande befattningshavare, vilka åtnjöto avlöning enligt lönestat, som fastställts efter den 1 april 1900 men före den 1 januari 1907. Dessa befriades nämligen från i lagen föreskriven avgiftsplikt, intill dess vederbörande genom intjänande av ålderstillägg eller genom befordran erhöll inkomst till högre belopp än som åtnjutits före den 1 januari 1907.

Skulle det anses, att en övergångsbestämmelse av här ifrågasatt inne börd icke är tillfyllest, förmenar statskontoret, att enhetligheten i fråga om pensionsavdragen är så betydelsefull, att det i så fall — hellre än att kravet på denna enhetlighet frånträdes — bär tagas under övervägande att än ytterligare mildra övergången till de högre pensionsavdragen genom att medgiva, att vederbörande beställningshavare icke skall behöva vidkännas högre avdrag förr än efter vunnen befordran.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle den i det civila tjänstepensionsreglementet stadgade, regeln om avdragspliktens begränsning till 30 avdragsår icke införas i den militära pensionslagstiftningen. Statskontoret vill erinra, att ämbetsverket i sitt utlåtande över 1930 års pensionssak-

63 Kungl. Majlis proposition nr 192.

kunnigas förslag till civilt tjänstepensionsreglemente uttalade sig för ett borttagande av nämnda begränsning. Ämbetsverket håller alltjämt före, att lämpligheten av denna begränsningsregel kan ifrågasättas. Å andra sidan låter det sig icke förneka att, sedan regeln numera godtagits förcivilförvaltningens del, dess utelämnande på det militära pensionsväsendets område komme att medföra ett mindre rättvist resultat för personal inom försvarsväsendet med hög pensionsålder i förhållande till motsvarande befattningshavare, å vilka civila pensionsreglemcntet äger tillämpning. Det synes därför statskontoret böra tagas under övervägande, om icke jämväl på denna punkt enhetlighet mellan de båda reglementena bör upprätthållas.

Inom statskontoret har avvikande mening uttalats av en av ämbetsverkets ledamöter, statskommissarien Tottie, tillika ledamot av försvarsväsendets lönenämnd. Reservanten har anfört, att han ansåge sig icke böra tillstyrka, att beträffande den personal, som uppbär avlöning enligt de för officerare och underofficerare gällande löneplanerna, fastställes högre pensionsavdrag iin som föreslagits i det av försvarsväsendets lönenämnd avgivna utlåtandet.

Beträffande pensionsunderlagens storlek torde, såsom de sakkunniga framhållit, anledning icke föreligga till avvikelse från de grunder, som innefattas i civila tjänstepensionsreglementet. Jag tillstyrker därför, att pensionsunderlagen bestämmas i överensstämmelse med de sakkunnigas av flertalet myndigheter biträdda förslag.

Med avseende å tjänstemännens bidrag till pensionskostnaderna böra, på sätt de sakkunniga föreslagit, hittillsvarande pensionsavgifter utbytas mot pensionsavdrag å lönerna. Till frågan om de konsekvenser beträffande avlöningsanslagens beräkning m. m„ som denna anordning för framtiden kommer att medföra, återkommer jag i det följande.

Vad härefter angår frågan örn pensionsavdragens storlek, framgår av den lämnade redogörelsen, att militärpensionssakkunniga sökt att på sådant sätt bestämma den ökning av pensionsbidragen, som enligt deras mening måste komma till stånd i saraband med pensionsregleringen, att någon kostnadsökning för statsverket icke skulle uppkomma i anledning av do förhöjda pensionsunderlagens tillämpning på nytillkommande personal. Vid de beräkningar, som de sakkunniga med denna utgångspunkt låtit verkställa, har framkommit en pensionsavdragsskala, vilken genomsnittligt innebär en höjning med 58.7 procent av nuvarande pensionsavgifter. Denna höjning uppgår icke till fullt hälften av den ökning, som skulle erfordras för pensionsavdragens bestämmande i samma relation till lönen som för civilförvaltningens personal.

Den pensionsavdragsskala, som sålunda förordats av de sakkunniga och som skulle tillämpas utan någon begränsning av avdragstiden, skulle emellertid icke gälla alla de befattningshavare, vilka bliva inordnade under pensionsreglemcntet. Skalan skulle tillämpas endast för deri ordinarie

Departements-

chefen.

64 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 192.

personal, vilken hittills haft pensionsrätt och vilken efter de nuvarande militära pensioneringsgrundernas fastställande kommit i åtnjutande av upprepade provisoriska pensionsförhöjningar utan motsvarande ökning av pensionsavgiften. För den icke-ordinarie personal, som nu skulle beredas pensionsrätt, skulle däremot pensionsavdragen såväl till beloppen som till avdragstidens längd bestämmas helt efter de civila grunderna.

Den anordning, som sålunda föreslagits av de sakkunnigas majoritet, kan jag i likhet med statskontoret och riksräkenskapsverket icke finna tillfredsställande. Anordningen skulle medföra, att — ehuru den militära personalens löner reglerats efter samma system, som gäller för civilförvaltningens befattningshavare, och oaktat att pensionsunderlagen nu skulle fastställas i samma relation till lönerna, som gäller för civilförvaltningen — beställningskavarna vid försvarsväsendet likväl skulle få vidkännas lägre pensionsavdrag och alltså, komma att uppbära högre nettolöner än personal i motsvarande löneställning vid civilförvaltningen. Enligt min mening skulle detta innebära en oegentlighet. Denna bleve särskilt framträdande beträffande beställningar i de lönegrader vid försvarsväsendet, för vilka — såsom fallet är med de högsta lönegraderna inom löneplanen O samt med alla lönegrader inom löneplanen C — lönebeloppen exakt sammanfalla med vissa lönegrader i civilförvaltningens löneplan. Vidare skulle sakkunnigförslaget medföra, att en extra ordinarie befattningshavare, som vinner befordran till motsvarande ordinarie befattning, efter befordringen finge vidkännas pensionsavdrag enligt en lägre avdragsskala än förut. Då bruttolöneskalorna för ordinarie och extra ordinarie personal äro uppbyggda efter samma system, måste det framstå såsom irrationellt att på detta sätt genom tillämpning av olika pensionsavdragsskalor för ordinarie och extra ordinarie befattningshavare åstadkomma ojämnhet i nettolönerna.

Med hänsyn till de invändningar av principiell och praktisk natur, som sålunda kunna riktas mot majoritetsförslaget och som utvecklats i den vid betänkandet fogade reservationen, anser jag mig icke kunna biträda majoritetens förslag. I likhet med reservanten anser jag att, då beträffande försvarsväsendets personal såväl för avlöningarnas som för pensionernas storlek valts samma utgångspunkt, som använts vid beräknande av motsvarande förmåner för de civila befattningshavarna, konsekvensen måste bjuda, att samma grunder följas även vid bestämmande av pensionsavdragens belopp. Endast på detta sätt kan vinnas, att militär och civil personal i samma bruttolöneställning också får uppbära samma nettolön. Vid frågans bedömande kan man för övrigt enligt min mening ej bortse från att, även örn pensionsavdragen bestämmas till samma storlek som för civila tjänstemän, statsverkets kostnader för försvarsväsendets pensionering likväl på grund av de låga militära avgångsåldrarna bliva avsevärt större än för den civila pensioneringen. Ej heller bör förbises, att sakkunnigförslaget, förutom höjning av pensionsunderlagen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

även i vissa andra hänseenden -— icke minst möjligheten till frivillig förtidspension och rätten till uppskjuten livränta — innebär en allmän förbättring av pensionsvillkoren, tili vilken sakkunnigmajoriteten vid sin avvägning av pensionsavdragen icke tagit hänsyn.

En avvägning av pensionsavdragen på det i reservationen angivna sättet skulle överensstämma med vad 1921 års pensionskommitté utan meningsskiljaktighet föreslog i sina år 1925 och 1926 avgivna betänkanden. Mot förslaget att nu genomföra en dylik avvägning har av 1934 års militärpensionssakkunniga och i yttranden från militära myndigheter framhållits bland annat, att den militära personalen under den avsevärda tid, som nu förflutit efter löneregleringens genomförande utan att höjning av pensionsavgifterna ägt rum, hunnit vänja sig vid att betrakta de faktiskt utgående högre lönebeloppen såsom dem tillkommande nettolönebelopp. Ender förutsättning att, såsom reservanten inom militärpensionssakkunniga föreslår, särskilda övergångsbestämmelser beträffande pensionsavdragen meddelas för nuvarande beställningshavare, synes denna invändning emellertid icke böra tillmätas betydelse. Genom dylika övergångsbestämmelser kan och bör enligt min mening — på sätt som skedde, då avgiftsplikt år 1907 infördes för civila befattningshavare — den nuvarande ordinarie personalen vid försvarsväsendet skyddas från minskning av utgående nettolöner, och jag har för avsikt att, såsom jag senare skall angiva, på denna punkt gå ett steg längre i tillgodoseende av personalens intressen än vad reservanten föreslagit. Däremot synes den omständigheten att den nuvarande militära personalen, i avvaktan på en definitiv pensionsreglering, under avsevärd tid fått uppbära högre nettolöner än som enligt grunderna för löneregleringen bort utgå, icke rimligen böra förhindra ett genomförande för framtiden av den ovedersägligen riktiga principen att för militär och civil personal med samma bruttolöneställning och samma pensionsförmåner även nettolönerna böra sammanfalla. Vad nytillträdande beställningshavare angår är det tydligt, att det anförda argumentet över huvud ej är tillämpligt.

Det förslag i förevarande fråga, som framställts av försvarsväsendets lönenämnd, följer en mellanlinje mellan sakkunnigmajoritetens förslag och reservationen. Nämndens förslag innebär, att de av majoriteten ifrågasatta lägre pensionsavdragen skulle gälla för personal tillhörande löneplanerna O och Uo, medan för övrig ordinarie personal samt för ickeordinarie befattningshavare skulle tillämpas de av reservanten föreslagna civila avdragsgrunderna. Detta förslag kan jag icke biträda. Jag delar den uppfattning, som uttalats såväl av reservanten inom militärpensionssakkunniga som av reservanterna inom lönenämnden, att det icke kan anses lämpligt att bestämma pensionsavdragen på olika sätt för olika grupper av personal, lydande under samma avlöningsreglemente. Gränserna mellan militära och civilmilitära beställuingshavare äro för övrigt icke dragna på sådant sätt, att en uppdelning, som följer beställ-

II i Iron g till riksdagars protokoll Ultin. 1 sami. Ar 192-

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ningshavarnas fördelning å avlöningsreglementets olika iöneplaner, skulle medföra rimligt resultat ens beträffande personal med likartade arbetsuppgifter och sammanfallande eller näraliggande avgångsåldrar.

Örn alltså, i enlighet med vad jag här tillstyrkt, pensionsavdragens storlek för försvarsväsendets personal bestämmes i överensstämmelse med de i civila tjänstepensionsreglementet fastslagna grunderna, skulle det givetvis, såsom statskontoret antytt, ligga närmast till hands att jämväl med avseende å avdragstidens längd följa samma princip som i civila tjänstepensionsreglementet och alltså även för försvarsväsendets personal införa den i civila tjänstepensionsreglementet innefattade regeln, att pensionsavdragen skola upphöra efter 30 avdragsår. Av flera skäl torde dock detta, i varje fall för ordinarie personal, knappast kunna eller böra ske. Jag bortser här från att nämnda begränsningsregel med hänsyn till sina lönetekniska konsekvenser måste anses mindre tillfredsställande även beträffande den civila personalen och att de skäl, som föranledde dess medtagande i civila tjänstepensionsreglementet — nämligen att regeln för huvuddelen av den personal, som avsågs i reglementet, innebar en sedan länge medgiven ekonomisk förmån, som man ej ansåg sig böra borttaga — sakna motsvarighet inom försvarsväsendet. Viktigare är ur principiell synpunkt, att regeln på det civila pensionsområdet intimt sammanhänger med antagandet av en viss täckningskvot för tjänstemännens pensionsbidrag. Den har nämligen tillkommit i samband med att pensionsavgifterna beräknats så, att de genomsnittligt för hela personalbeståndet skulle täcka en tredjedel av pensionskostnaden, och den har avsett att rinder denna förutsättning åstadkomma en begränsning av de enskilda tjänstemännens eller de särskilda befattningshavargruppernas bidragsplikt. Där, såsom beträffande det militära pensionsområdet är fallet, en dylik täckningskvot ej alls kan upprätthållas, synes regeln principiellt icke hava något berättigande. Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt 1921 års pensionskommittés beräkningar försvarsväsendets personal med samma pensionsavgifter, som gälla för civilförvaltningen, genomsnittligt skulle täcka 13.r> procent av pensions kostnaden; beträffande särskilda grupper av beställningshavare beräknades, att en fanjunkare skulle täcka 8 procent, en kapten 13.6 procent och en general 44 procent av kostnaden. För en genomsnittlig täckning av samma andel i pensionskostnaden som vid civilförvaltningen beräknade kommittén en höjning av militärpersonalens pensionsavgifter till 2.5 gånger de civila avgifterna vara erforderlig. Dessa beräkningar utgingo från att avgiftsbetalning skulle förekomma under hela tjänstetiden utan begränsning, och vidare förutsatte procentsiffrorna, att de förhöjda avgifterna verkligen erlagts under hela anställningen; de angivna procenttalen skulle alltså kunna uppnås först efter det de höjda avgiftsbeloppen tilllämpats under en personalgeneration.

Undersöker man vidare huru den ifrågasatta begränsningsregeln skulle

Kungl. Maj.-ts proposition nr 192. 67

verka i ett militärt tjänstepensionsreglemente, kan man svårligen undgå att finna att — såsom både 1921 års pensionskommitté och 1934 års militärpensionssakkunniga utan meningsskiljaktighet framhållit — regeln skulle beträffande den militära personalen te sig irrationell. Flertalet beställningshavare kan nämligen på grund av de låga avgångsåldrarna aldrig nå 30 tjänstår i pensionsberättigande tjänst, och regelu skulle därför, om man bortser från vissa civilmilitära beställningar, erhålla praktisk betydelse endast för personal i de högsta beställningarna, för vilka gälla högre pensionsåldrar. Med nuvarande inträdes- och befordringsåldrar skulle bestämmelsen innebära, att samtliga generaler, flaggmän, brigadchefer och likställda samt praktiskt taget samtliga överstar och kommendörer bleve helt befriade från pensionsavdrag i nämnda grader. Även de, som pensioneras såsom överstelöjtnanter, skulle bliva fria från avdrag under största delen av tjänstetiden i denna grad. Majorerna finge visserligen vidkännas avdrag under en avsevärd del av tjänstetiden i graden men bleve befriade från avdrag under de senare åren av tjänstetiden. Praktiskt taget alia lägre beställningshavare finge däremot vidkännas avdrag under hela sin tjänstetid.

För den militära personalen skulle alltså begränsningsregeln i stort sett verka så, att alla befattningshavare i de högsta graderna bleve helt befriade från avdragsplikt i dessa grader, medan ingen befattningshavare i de lägsta graderna någonsin under tjänstetiden kunde uppnå avdragsbefnelse. I civila tjänstepensionsreglementet verkar regeln däremot i stort sett så, att de flesta befattningshavarna både i högre och lägre löneställning få vidkännas avdrag under någon del av tjänstetiden i slutgraden men vinna avdragsbefrielse under en del av tjänstetiden i denna grad.

Nu angivna verkningar av ifrågavarande begränsningsregel skulle enligt min mening göra det mindre tilltalande att medtaga denna i militära tjänstepensionsreglementet. Mot densammas uteslutande ur reglementet synes i själva verket endast kunna anföras ett godtagbart skäl, nämligen att det ur den individuella rättvisans synpunkt ter sig såsom icke fullt tillfredsställande, att en militär beställningshavare, som på grund av pensionsålderns höjd haft tillfälle att erlägga pensionsbidrag under melån 30 år och därigenom —- sedan de nya avdragsbestämmelserna tillräckligt länge varit i tillämpning — personligen täckt en lika stor andel av pensionskostnaden som en motsvarande tjänsteman vid civilförvaltningen, icke kan komma i åtnjutande av den löneförhöjning, som pensionsavdragets bortfallande skulle medföra, medan däremot den civile tjänstemannen erhåller denna faktiska löneökning. Detta skäl är onekligen beaktansvärt, icke minst ur psykologisk synpunkt, och det kan ej nekas att även en sådan lösning av frågan, som innebär begränsningsregelns uteslutande, framstår såsom icke fullt tillfredsställande. Örn man väger argumenten för och emot, synes det mig emellertid kunna ifrågasättas,

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

huruvida dea uyss berörda individuella ojämnheten kan, mot förut anförda principiella och praktiska betänkligheter, tillmätas avgörande betydelse i betraktande av den omständigheten, att iörsvarsväsendets personal kollektivt sett alls icke kan täcka samma andel av pensionskostnaden, som de civila tjänstemännen få bestrida. Det vill därför förefalla, som örn ur olika synpunkter regelns uteslutande skulle vara att föredraga framför dess medtagande.

Till vad nu anlörts kommer, att ett införande av den avsedda begränsningsregeln skulle, vad ordinarie personal beträffar, medföra vissa författningstekniska svårigheter samt administrativa olägenheter i tillämpningen. Utan att närmare ingå på dessa förhållanden vill jag framhålla, att i den militära tjänstepensioneringen för närvarande förekomma retroaktivavgifter i avsevärd utsträckning och att, örn hänsyn skulle tagas till dessa avgifter vid tjänstårsberäkning för avdragstidens längd, detta skulle kunna medföra behov av en omarbetning över huvud taget av grunderna för tjänstårsberäkningen, vilken sannolikt skulle påverka även andra delar av pensionssystemet, ävensom att vid begränsningsregelns införande vissa svårigheter skulle uppstå att tillfredsställande ordna övergången till de nya bestämmelserna örn avdragsbeloppens storlek.

De skäl. som i det föregående andragits mot införandet av en begränsningsregel beträffande avdragstidens längd, hava väsentligen giltighet med avseende å ordinarie beställningshavare. För den ieke-ordinarie personalens vidkommande äga de principiella betänkligheterna mot en sådan regel icke samma berättigande, och ej heller behöva här uppkomma samma författningstekniska och administrativa olägenheter. De sakkunnigas majoritet har också med hänsyn härtill föreslagit, att för den ickeordinarie personalen skulle såväl beträffande avdragens belopp som i fråga örn avdragstidens längd meddelas samma regler som i civila tjänstepensionsreglementet. Reservanten inom de sakkunniga har däremot ansett, att begränsningsregeln ej heller bör införas för denna personal. I denna fråga kan givetvis tvekan råda örn den lämpligaste lösningen. Jag finner dock för min del övervägande skäl tala för att även i denna punkt biträda reservantens förslag. Det synes nämligen vara mindre lämpligt, att i förevarande avseende olika bestämmelser meddelas för olika grupper av den personal, som blir underkastad reglementet.

Av skäl, som här åberopats, vill jag tillstyrka, att pensionsavdragen för försvarsväsendets personal till storleken genomgående bestämmas efter samma grunder som i civila tjänstepensionsreglementet samt att bestämmelse örn begränsning av avdragstidens längd i militära pensionsreglementet icke införes för någon personalgrupp.

Med den ståndpunkt, jag här intagit och som innebär, att enligt min mening såväl nettolönens som tjänstepensionsförmånens storlek bör avvägas på samma sätt för försvarsväsendets som för civilförvaltningens

69 Kungl. May.ts proposition nr 192.

personal, är det naturligt att jag i likhet med reservanten inom militärpensionssakkunniga anser, att även familjepensioneringen för försvarsväsendets personal vid en blivande lösning av sistnämnda fråga såvitt möjligt bör ordnas efter samma grunder som för befattningshavare vid civilförvaltningens nyreglerade verk. Endast på så sätt kan för i lönehänseende likställda tjänstemän åstadkommas en fullt enhetlig avvägning av de med statstjänsten direkt och indirekt förenade förmånerna. Fråf gan örn ett generellt ordnande av familjepensioneringen för statstjänstemännen har länge varit aktuell, och som bekant föreligger för civilförvaltningens vidkommande för närvarande ett av särskilda sakkunniga utarbetat förslag, enligt vilket staten skulle ombesörja en likformig familjepensionering och för bestridande av kostnaden härför uttaga enhetligt bestämda avdrag å lönerna. Därest en lösning av familjepensionsfrågan efter dylika riktlinjer kommer till stånd, är det enligt mm uppfattning önskvärt, att denna lösning kommer att omfatta även försvarsväsendets personal. Örn löner och tjänstepensioner avvägas efter enhetligt system, böra nämligen enligt min mening såväl familjepensionsförmånerna som tjänstemännens vederlag för dessa förmåner, i den mån detta befinnes möjligt, bestämmas på samma sätt för militärpersonalen som för civilförvaltningens nyreglerade befattningshavare. Örn de utgångspunkter godtagas, från vilka sakkunnigförslaget örn familjepensioneringen uppgjorts, böra i detta syfte familjepensionsavdragen för såväl civila som militära befattningshavare avvägas på sådant sätt, att de genomsnittligt för hela den nyreglerade statsförvaltningen täcka familjepensionskostnaden. Det må framhållas, att familjepensioneringens ordnande enligt nu angivna riktlinjer icke blott skulle medföra reda och konsekvens ur ståtens synpunkt utan sannolikt för den militära personalen skulle innebära fördelar framför en isolerad lösning av frågan.

I det föregående har jag framhållit att, örn pensionsavdragen för försvarsväsendets personal i enlighet med mitt förslag bestämmas med tilliämpning av de civila avdragsprinciperna, övergångsbestämmelser till förhindrande av löneminskning böra meddelas för den nuvarande ordinarie personalen. Enligt det förslag, som framlagts i reservationen vid sakkunuigbetänkandet, skulle dessa övergångsbestämmelser avfattas så, att förhöjda pensionsavdrag komme att uttagas först när en beställningshavare genom befordran eller genom löneklassuppflyttning i samma beställning erhölle ökad avlöning. Statskontoret har i sitt utlåtande anfört att, örn dylika övergångsregler ansåges icke i tillräcklig omfattning tillgodose personalens intressen, det för bevarande av den önskvärda enhetligheten i fråga örn pensionsavdragens storlek borde övervägas att än ytterligare mildra övergången till de högre pensionsavdragen genom att medgiva, att beställningshavarna icke skulle behöva vidkännas högre avdrag förr än efter vunnen befordran till högre beställning. Då jag med hänsyn till föreliggande förhållanden finner önskvärt, att den tillstyrkta för-

'(i Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hörningen av beställningshavarnas pensionsbidrag icke medför minskning av dea nettolön i innehavande beställning, varmed beställningshavarna enligt nuvarande pensioneringsgrunder kunnat räkna, har jag ansett mig bora förorda vad statskontoret sålunda ifrågasatt.

I detta sammanhang må framhållas att, då de pensioner, som komma att beviljas med tillämpning av militära tjänstepensionsreglementet, äro att betrakta såsom nyreglerade, föreskrift bör utfärdas därom, att pensionstillägg icke ma utgå å desamma. Beträffande undantag från rätten till pensionsförhöjning enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) torde med kungörelsens avfattning särskild föreskrift ej vara erforderlig Däremm bor i samband med övergång till systemet med pension vdrag meddelas föreskrift av innebord, att med avlöningsbelopp, varå enligt gällande bestämmelser dyrtidstillägg utgår, skall för befattningshavare, som

mentPt r t"f P^ionsavdrag enligt militära tjänstepensionsregle- ?! J®1’. fofstas lönebeloppet minskat med pensionsavdraget. Jag gör i det följande hemställan i nu berörda hänseenden.

I

Detaljmotivering till reglementsförslaget.

Det förslag till militärt tjänstepensionsreglemente, som jag framläe-

r?’ ?I!1r.enS?ämmer på de flesta Punkter med de sakkunnigas förslag i det följande ingår jag på närmare behandling av de sakkunnigas detaijmotivermg endast i den mån gjorda erinringar det föranleda eller Seli skilt uttalande fran min sida eljest ansetts påkallat. I övrigt hänvi

rd fö—154) den 1 sakklmnigbetänkandet ingående detaljmotiveringen

1 §.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, är reglementet avsett att utan särskild prövning av myndighet erhålla tillämpning dels å ordinarie beställningshavare med lön enligt löneplan i militära avlomngsreglementet ävensom å marinöverdirektören, beställningshavare vid flottans poliskår samt flaggkorpraler och högbåtsmän, dels ock å extra ordinarie tjänstemän samt kvinnlig ekonomipersonal med lön enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan.

De sakkunniga hava framhållit, att med den avgränsning av reglementets giltighetsområde, som av dem föreslagits, från reglementets tillämpning skulle komma att uteslutas vissa befattningshavare, vilka icke äro att anse såsom vare sig ordinarie eller extra ordinarie, nämligen förordnade innehavare av beställningar, vilka skola uppehållas medelst förordnande, innan fullmakt å beställningen utfärdas. Detta är fallet exempelvis med beställningar såsom speeialingenjör vid mariningenjörkåren, fabriksingenjör och flygingenjör. Enligt gällande bestämmelser erhålla ifrågavarande befattningshavare vid sin första an-

71 Kungl. Majus proposition nr 192.

ställning förordnande tills vidare, oell först efter två eller tre års tjänstgöring tilldelas de fullmakt å beställningen. De sakkunniga kava föreslagit, att för dessa befattningshavare, vilka, oavsett den angivna anställningsformen, äro innehavare av på stat uppförda beställningar, pensionsförhållandena ordnas så att pensionsrätt beredes befattningshavarna redan under tiden för förordnandet.

De sakkunnigas förslag på denna punkt har föranlett särskilt yttrande endast av statskontoret, som uttalat viss tvekan örn lämpligheten av att i reglementet intaga en föreskrift örn pensionsrätt för befattningshavare, vilka allenast på förordnande av nämnda art uppehålla en befattning. En dylik regel syntes nämligen kunna medföra konsekvenser beträffande andra befattningshavare med likartad anställning. Då emellertid bestämmelsen i fråga allenast avsåge vissa säregna fall, vilka näppeligen torde hava motsvarighet inom andra grenar av statsförvaltningen. ville statskontoret icke motsätta sig förslaget.

Ehuru vissa skäl kunna tala för att nu ifrågavarande befattningsha- Deva£°^nt8' vare erhålla pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet redan från och med det förordnande, som föregår ordinarieblivandet, anser jag mig dock icke böra tillstyrka förslaget i denna del. Det avsteg från eljest tillämpade principer beträffande tjänstepensioneringen, som ett bifall till förslaget skulle innebära, skulle nämligen kunna åberopas till stöd för en icke avsedd utvidgning av pensionsrätten i liknande fall inom andra förvaltningsområden. I departementsförslaget har därför nn berörda bestämmelse uteslutits.

Vad jag i det föregående förordat beträffande marinöverdirektörens pensionsförhållanden föranleder visst tillägg till 1 mom. i de sakkunnigas förslag.

I övrigt avviker departementsförslaget i denna paragraf fran de sakkunnigas förslag endast så till vida, att den under 2 mom. b) av sakkunnigförslaget intagna befogenheten för Kungl. Maj:t att besluta örn reglementets tillämpning å annan icke-ordinarie anställningshavare än extra ordinarie tjänsteman och kvinnlig ekonomipersonal hänförts till ett särskilt moment (3 morn.), avfattat i nära överensstämmelse med 1 § 4 inom. civila tjänstepensionsreglementet.

Av ett par militära myndigheter framställda yrkanden örn pensionsrätt för surnumerär officer och för beställningshavare, som erhållit avsked med tillstånd att kvarstå lönlös över stat, har jag ansett icke böra föranleda ändring i de sakkunnigas förslag.

2 §.

Bestämmelser rörande befattningshavarnas skyldighet att vidkännas pensionsavdrag hava i sakkunnigförslaget intagits dels under 9 § beträffande ordinarie beställningshavare och dels under 22 § i fråga örn

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

den ieke-ordinarie personal, som blir underkastad reglementet. Ett bifall till mitt under den allmänna motiveringen framlagda förslag beträffande pensionsavdragens bestämmande medför, att föreskrifterna härom kunna sammanföras under en gemensam paragraf i 1 kap. Dessa föreskrifter hava upptagits under 2 §.

I anledning härav hava sakkunnigförslagets 2—7 §§ i departementsförslaget erhållit numreringen 3—8 §§.

3 %.

1 mom.

Enligt detta moment, som överensstämmer med 2 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag och med 5 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet, utgår pension till och med den dag, då en månad förflutit från pensionstagarens frånfälle, dock att det för tiden efter frånfället utgående pensionsbeloppet icke må överstiga 500 kronor. Ett av vissa militära myndigheter framfört yrkande, att den, som vid militära tjänstepensionsreglementets ikraftträdande är enligt nu gällande bestämmelser berättigad till begravningshjälp från arméns pensionskassa med större belopp än som enligt förevarande moment skulle utgå såsom pension för tiden efter dödsfallet, genom övergångsbestämmelse skulle bibehållas vid denna rätt, Ilar jag ansett mig icke kunna biträda.

2 mom.

Detta moment inrymmer bestämmelser i fråga örn utbetalning av pension och är av samma lydelse som 2 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag samt 5 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet.

Åtskilliga militära myndigheter hava hemställt örn sådan ändring av ifrågavarande bestämmelse, att efter pensionstagare^ frånfälle återstående pensionsbelopp alltid skulle utbetalas i förskott. Statskontoret har i anledning härav uttalat, att det även med den föreslagna avfattningen av bestämmelsen torde bliva regel, att innestående pensionsbelopp utbetalas, så snart meddelande ingår örn befattningshavarens frånfälle och i varje fall då begäran örn utbetalning framställes.

I likhet med statskontoret finner jag anledning icke förefinnas att i militära tjänstepensionsreglementet meddela annan föreskrift i förevarande avseende än den, som civila tjänstepensionsreglementet innehåller.

5*.

I 4 § av de sakkunnigas förslag hava föreslagits bestämmelser rörande minskning av pensionsbelopp vid förening av pension för i militära tjänstepensionsreglementet avsedd tjänst med lön, arvode eller pension för annan statstjänst. Dessa bestämmelser äro i allt väsentligt av samma innehåll som motsvarande föreskrifter i 7 § civila tjänstepensionsreglementet. Vissa avvikelser hava dock av de sakkunniga ansetts påkallade. Sålunda har reduktionsregeln icke gjorts tillämplig i fråga örn

73 Kungl. Marits proposition nr 192.

sammanträffande pensioner, när den ena av dessa utgår jämlikt bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet eller i 1907 års civila pensionslag, eftersom minskning sker redan enligt stadgandena i dessa författningar. Ej heller har reduktionsregeln gjorts tillämplig vid förening av militär pension med avlöning för gymnastiklärarbefattning eller med arvode för befattning, som är avsedd att uppehållas av pensionerad personal.

Beträffande anledningen till att avlöning för gymnastiklärarbefattning undantagits anföra de sakkunniga bland annat:

I 3 % militära avlöningsreglementet stadgas såsom generell regel, att med ordinarie beställning icke må förenas civil statstjänst. Från denna regel medgives dock det undantaget, att befattningshavare må efter Kungl. Maj:ts medgivande vid sidan av sin beställning på stat innehava gymnastiklärarbefattning. Då vederbörande, så länge han innehar sin militära tjänst, följaktligen är berättigad att uppbära full avlöning för båda befattningarna, måste det för honom framstå såsom obilligt, örn pensionen skulle reduceras, när han efter uppnådd pensionsålder erhåller avsked från sin beställning på stat.

De sakkunniga tillägga, att den föreslagna undantagsbestämmelsen icke kan beräknas erhålla nämnvärd betydelse ur kostnadssynpunkt, alldenstund endast ett ringa fåtal beställningshavare innehava befattning såsom gymnastiklärare.

Avgivna yttranden. Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke reduktion av pensionen jämväl borde äga rum, då pensionär uppbär avlöning från anställning vid statsunderstödd institution, exempelvis hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse, eller statligt monopolföretag, såsom tobaksmonopolet, vin- och spritcentralen, eller från dem underlydande företag, varjämte det borde tagas under övervägande, huruvida icke reduktion av pensionen borde ske, då vederbörande pensionär uppbud avlöning från statsanställning i form av taxeavgifter såsom automobilbesiktningsman och justerare av mått och vikter.

Statskontoret anser de av riksräkenskapsverket anförda synpunkterna böra tagas under övervägande. Avvikande mening har dock på denna punkt uttalats av en av ämbetsverkets ledamöter, nämligen statskommissarien Spilhammar.

Statskontoret finner det vidare knappast motiverat, att icke en beställningshavare, som efter avgången från sin militära tjänst med förtidspension erhållit anställning som gymnastiklärare, i likhet med övriga pensionärer, vilka efter avskcdstagandet komma att uppbära avlöning från annan statsanställning, skall behöva vidkännas viss minskning av sina pensionsförmåner.

Styrelsen för s idkar teverket yrkar, att arvode för befattning vid sjökarteverket måtte undantagas från reduktionsregeln.

Statens pensionsanstalt föreslår inskjutande under 1 mom. av ett tillägg, avseende pension för anställning, å vilken reglementet för ponsiorisanstal-

Depui-tement stfiefen.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ten äger tillämpning; det förekommer nämligen, att t. ex. lasarettsläkare tillika innehava militär läkartjänst, och även i sådana fall måste det anses befogat att använda den föreslagna reduktionsregeln.

Vad riksräkenskapsverket ifrågasatt kan visserligen i och för sig anses värt beaktande. Tillräckliga skäl synas dock icke föreligga till avvikelse från vad i motsvarande hänseende gäller för tjänstemän vid civilförvaltningen. Däremot anser jag den av statens pensionsanstalt föreslagna kompletteringen motiverad. Vidare delar jag statskontorets uppfattning, att det icke bör ifrågakomma, att en beställningshavare, som efter avskedstagandet erhåller gymnastiklärartjänst, skall få uppbära den militära pensionen oavkortad. Avfattningen av paragrafen har jämkats med hänsyn till vad statens pensionsanstalt och statskontoret sålunda ifrågasatt. Enär tvekan synes kunna råda, huruvida uttrycket »försvarsväsendet» i förevarande sammanhang kan anses inbegripa även sjökarteverket, har vidare 2 mom. kompletterats i syfte att tillgodose önskemålet att jämväl arvode för sådan icke-ordinarie befattning vid detta verk, som är avsedd att innehavas av pensionerad personal, må undanta gas från reduktionsregeln. I samband därmed har undantagsbestämmelsen ansetts böra jämkas så, att det lagts i Kungl. Maj:ts hand att besluta, huruvida reduktion skall äga rum vid förening av pension med arvode för icke-ordinarie befattning.

Såsom en följd av den av statens pensionsanstalt föreslagna ändringen av förevarande paragraf bör — i enlighet med vad pensionsanstalten i sitt yttrande ifrågasatt — sådan ändring vidtagas av § 23 mom. 3 i det för anstalten gällande reglementet, att vad i nämnda moment stadgas örn reduk tion av pensionsunderlag vid förening av befattning, som är förbunden med pensionsrätt i anstalten, med befattning som är förenad med pensionsrätt i annan av staten inrättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionsfond, icke skall äga tillämpning i sådana fall, där tjänstepensionen för den senare befattningen regleras med hänsyn till pensionen från statens pensionsanstalt. I detta avseende bör riksdagens beslut inhämtas, varefter bestämmelser i ämnet torde få utfärdas av Kungl. Majit.

I detta sammanhang må omnämnas, att framställning hos Kungl. Majit gjorts örn att redan pensionerad officer och underofficer, som innehar gymnastiklärarbefattning, måtte — i anslutning till vad militärpensionssakkunniga föreslagit för beställningshavare, som avgå efter reglementets ikraftträdande — från och med den 1 juli 1935 befrias från den pensionsminskning, som drabbar dem enligt nuvarande bestämmelser. I överensstämmelse med vad arméförvaltningens civila departement och statskontoret i avgivna utlåtanden uttalat anser jag mig icke kunna biträda detta yrkande örn retroaktiv tillämpning av reglementets stadganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 75

6 $.

Denna paragraf innefattar föreskrifter rörande prövning av frågor om rätt till pension och motsvarar 5 § av de sakkunnigas förslag.

Vid sin behandling av frågan om den militära pensioneringens handhavande (betänkandet, sid. 57—62) hava de sakkunniga uttalat att, sedan pensioneringen ordnats enhetligt och efter i huvudsak enahanda grunder, som tillämpas för övrig statlig pensionering, handhavandet av pensioneringen borde anförtros åt en central statsmyndighet. I likhet med 1921 års pensionskommitté hava de sakkunniga i sådant avseende föreslagit, att bestyret med pensioneringen skulle överflyttas till statskontoret. De sakkunniga omnämna i samband därmed, att statskontoret i yttrande till dc sakkunniga förklarat sig icke hava något att erinra mot en överflyttning till ämbetsverket av den militära tjänstepensioneringen. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga icke funnit anledning att närmare ingå på framförda förslag örn inrättande av en för försvarsväsendet gemensam pensionsstyrelse eller på andra tidigare ifrågasatta alternativ, av vilka intet synts de sakkunniga tillfredsställande.

Avgivna yttranden. Från åtskilliga militära myndigheters sida hava uttalats farhågor, att de säregna organisations- och personalförhållanden, som äro rådande inom försvarsväsendet, icke skulle bliva vederbörligen beaktade, därest den militära tjänstepensioneringen handhades av statskontoret. I varje fall vore det, enligt vad i dessa yttranden framhållits, nödvändigt med sådan förstärkning av ämbetsverkets arbetskrafter, att de militära intressena bleve tillgodosedda vid pensioneringens ombestyrande.

Statskontoret har i anledning härav framhållit, att det, såvitt ämbetsverket kunde bedöma, knappast borde vara förenat med större svårighet att fastställa författningsenligt utgående pensionsbelopp till militära befattningshavare än vad fallet är i fråga örn pension till civila tjänstemän. Statskontoret har i avseende härå fäst uppmärksamheten vid att ämbetsverkets blivande beslut i dessa frågor komma att grunda sig på utlåtanden, som avgivas av militära myndigheter över de olika framställningarna örn pension i samband med dessa framställningars överlämnande till statskontoret för prövning och avgörande. Statskontoret förutsätter, att nämnda myndigheter därvid komma att ej blott förebringa all erforderlig utredning i de särskilda fallen utan därjämte framföra de enligt deras mening betydelsefulla synpunkter i övrigt, som författningsenligt kunna beaktas.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att handhavandet av den militära tjänstepensioneringen hör överflyttas till statskontoret. Såsom de sakkunniga föreslagit, torde detta lämpligen böra komma till direkt uttryck i författningstexten. Av skäl, som statskontoret utvecklat, synes tillräcklig anledning icke föreligga att tillmötesgå de från militärt håll

Depa rttmenhj-

chtikn

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

uttalade önskemålen, att statskontoret för prövning av hithörande frågor skulle tillföras militär sakkunskap.

Ett bifall till de sakkunnigas av mig tillstyrkta förslag beträffande pensioneringens hamlhavande innebär, att arméns och flottans pensionskassors bestyr med tjänstepensionering skulle upphöra. Vid genomförande av detta förslag måste ståndpunkt tagas till frågan örn handhavandet av pensionering enligt äldre bestämmelser av viss personal, som icke blir underkastad reglementets stadganden. Till denna fråga jämte de övriga spörsmål, som stå i samband med avvecklingen av de nuvarande militära pensionskassorna, återkommer jag i annat sammanhang.

9 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag men har blivit erforderlig med hänsyn till den ändrade uppställning av reglementet, som föranledes av mitt förslag rörande marinöverdirektörens pensionsförhållanden och som jämväl påkallar viss ändring av rubriken till reglementets 2 kap.

10 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser angående beräkning av tjänstår beträffande ordinarie beställningshavare, som avses i 2 kap., samt motsvarar 8 § av de sakkunnigas förslag och 3 § civila tjänstepensi onsreglementet.

10 § 1 mom.

Enligt 3 § civila tjänstepensionsregleinentet gäller såsom allmän regel, att tjänstår må beräknas endast för tid, under vilken tjänsteman före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller haft att vidkännas pensionsavdrag jämlikt bestämmelserna i tjänstepensionsregleinentet förarbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa.

De sakkunniga framhålla, att de för att kunna uppehålla ett såsom önskvärt befunnet krav på minst tjugufem tjänstår för hel pension varit nödsakade att beträffande den ordinarie personalen i viss mån jämka de allmänna principer för tjänstårsberäkningen, som kommit till uttryck i civila tjänstepensionsreglementet. Vid bestämmelsernas utformning hava de sakkunniga i stället sökt anknytning till 1921 års pensionskommittés förslag i fråga om tjänstårsberäkning för militära beställningshavare.

De sakkunniga hava till en början funnit självfallet, att tjänstår bör lå beräknas för tid, under vilken befattningshavaren före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern varit innehavare av beställning, varå militära tjänstepensionsreglementet äger tillämpning, eller innehaft med pensionsrätt förenad icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

. Vidare kava de sakkunniga ansett, att innehavare av officers- eller marinintendentsbeställning kör få tillgodoräkna viss tid innan han erhållit befattning såsom fänrik, respektive niarinunderintendent. I överensstämmelse med vad som föreslagits av 1921 års pensionskommitté och marinstabschefen hava de sakkunniga emellertid ansett sig böra begränsa tillgodoräknandet att avse den tid, under vilken beställningshavaren varit surnumerär fänrik, underlöjtnant eller niarinunderintendent och sålunda, efter den grundläggande militärutbildningens avslutande, haft full tjänstgöringsskyldighet. Att — såsom enligt nuvarande militära pensionsbestämmelser är fallet — låta tillgodoräknandet omfatta hela den tid, vederbörande varit i krigstjänst, har synts de sakkunniga icke böra ifrågakomma.

Med hänsyn till att underofficerare (musikunderofficerare), flaggkorpraler och högbåtsmän i allmänhet först efter lång tids tjänstgöring såsom manskap erhålla med pensionsrätt förenad befattning bör vidare enligt de sakkunnigas uppfattning vid tjänstårsberäkningen hänsyn delvis tagas till manskapstiden. Att denna tid skulle, såsom enligt nuvarande bestämmelser, i sin helhet få tillgodoräknas, har likväl synts de sakkunniga principiellt oriktigt, då anställningstiden i sig innefattar förberedande utbildningstid. Efter att hava övervägt olika möjligheter till vinnande av en tillfredsställande avgränsning hava de sakkunniga stannat vid att föreslå bestämmandet av en åldersgräns av 21 år, under vilken tjänstårsberäkning icke må ifrågakomma. Ovan denna gräns skulle anställningstiden i dess helhet få tillgodoräknas. Genom en sådan avgränsning vinnes, framhålla de sakkunniga, förutom enkelhet vid tjänstårsberäkningen, att i allmänhet förberedande utbildningstid icke tillgodoföres vederbörande såsom tjänstår. Även sådan officer, som före anställningen såsom sådan varit underofficer eller underbefäl, ävensom musikdirektör hava ansetts böra erhålla enahanda rätt att tillgodoräkna tjänstgöring i manskapsbeställning. Civilmilitära och civila beställningshavare skulle däremot enligt de sakkunnigas förslag äga tillgodoräkna endast två tredjedelar av anställningstiden i manskapsbeställning efter fyllda 21 år.

Den omständigheten, att extra mariningenjör och marinunderingenjör hava full tjänstgöringsskyldighet, har slutligen föranlett de sakkunniga föreslå, att vid tjänstårsberäkningen hänsyn skulle tagas även till anställningstiden i sådan egenskap. Tillräcklig anledning att ifrågasätta reducering av denna tid har icke synts de sakkunniga föreligga.

Avgivna yttranden. Chefen för generalstaben har förklarat sig icke kunna tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna utgångspunkten för officerarnas tjänstårsberäkning. Till närmare utveckling av skälen härför anför generalstabscliefen bland annat följande:

Antagning till officersaspirant äger i regel rum under det tjugonde levnadsåret. Gällande författningar medgiva dock anställning t. o. m. tjugu-

Departements-

chefen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tredje året. Enär den normala utbildningstiden utgör i runt tal 3 ar, kunna således fall inträffa, då utnämning till officer icke kan ske förrän under det tjugusjätte levnadsåret, varigenom möjligheten att vid 50 år uppnå 25 tjänstår är utesluten. Det synes icke förenligt med rättvisa och billighet att i ett militärt tjänstepensionsreglemente införa så snäva bestämmelser för tjänstårsberäkningen, att beställningshavare med författningsenlig anställning icke kan intjäna hel ålderspension. Lägges härtill, att frågan örn en förlängning av utbildningen till officer är aktuell, synes det vara nödvändigt att för ifrågavarande beställningshavare införa andra beräkningsgrunder än de föreslagna. Att föreliggande fråga är av vital betydelse framgår av det faktum, att för närvarande å officerskurserna 1912—1934 finnas icke mindre än 55 officerare, vilka vid 50 levnadsår komma att innehava mindre än 25 tjänstår och vilka således skulle bliva skyldiga att avgå med avkortad pension.

Enligt generalstabschefens mening kunde en ändamålsenlig lösning av frågan ernås genom att även vid officerarnas tjänstårsberäkning hänsyn foges till tid efter fyllda 21 år, varunder vederbörande före utnämning till officer på stat innehaft anställning såsom officers- (reservofficers-)aspirant eller —- beträffande officer, som utbildats enligt före 1914 års härordning gällande bestämmelser — såsom officers- (reservofficers-)volontär.

Liknande uppfattning har kommit till uttryck i de yttranden, som avgivits av arméns fullmäktige, fullmäktige i flottans pensionskassa, marinförvaltningen, chefen för marinstaben och åtskilliga andra militära myndigheter. Arméns fullmäktige anse, att örn ifrågavarande förslag till gynnsammare tjänstårsberäkning icke vinner beaktande, de beställningshavare, som genom erläggande av retroaktivavgifter förvärvat rätt att tillgodoräkna viss tid, borde bibehållas vid denna rätt. Arméförvaltningen, tre arméfördelning schefer samt vissa andra av försvarsväsendets myndigheter hava däremot lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Statskontoret framhåller, hurusom det med fog synes kunna göras gällande, att förmånen att tillgodoräkna tidigare militärtjänstgöring, i den mån den infaller efter fyllda 21 år, borde tillerkännas jämväl annan officer än sådan, som tidigare haft anställning såsom manskap. Enligt statskontorets uppfattning torde en dylik utvidgning av rätten till tjänstårsberäkning knappast medföra några mera avsevärda statsfinansiella konsekvenser. Statskontoret förordar alltså att förslaget kompletteras med föreskrift i nu angiven riktning.

Slutligen må nämnas, att chefen för generalstaben framhållit önskvärdheten av att överkonstapel och konstapel vid fästningspolisen skulle få tillgodoräkna hela anställningstiden i manskapsbeställning efter fyllda 21 år, då risk eljest skulle förefinnas, att de icke kunde uppnå för hel pension erforderligt antal tjänstår.

Såsom de sakkunniga framhållit, torde det icke vara möjligt att helt ansluta tjänstårsberäkningsbestämmelserna i militära tjänstepensionsreglementet till motsvarande bestämmelser i civila tjänstepensionsreglementet.

Kungl. Maj:ls proposition nr 192.

79 Det sätt, varpå de för militärpersonalen erforderliga särskilda reglerna örn tjänstårsberäkning i de sakkunnigas förslag utformats, synes mig i stort sett lämpligt. Att, såsom från militärt håll påyrkats och jämväl statskontoret ifrågasatt, gynnsammare stadganden örn tjänstårsberäkning skulle meddelas för officerare och för marinintendenturkårens personal anser jag mig icke böra tillstyrka. De sakkunnigas förslag synes mig nämligen i detta avseende liksom i övrigt väl motsvara de krav, som böra uppställas på avvägningen av tjänstårsberäkningsbestämmelserna, nämligen att en beställningshavare vid normala rekryterings- och tjänstgöringsförhållanden skall kunna vid avgången erhålla hel ålderspension. Den omständigheten, att ett i förhållande till kadrernas storlek relativt obetydligt antal officerare kan komma att vid uppnådd pensionsålder brista i det för hel pension erforderliga antalet tjänstår, innebär ingalunda, att den militära personalen blir sämre ställd i pensionshänseende än civila befattningshavare, för vilka gäller att den, som vunnit sin anställning senare än normalt, får vidkännas avkortning i pensionen. Det alldeles övervägande flertalet innehavare av kaptensbeställning kommer med nuvarande förhållanden att kunna räkna mer än 25 tjänstår, och i de undantagsfall, där nämnda antal tjänstår icke uppnås, kommer avkortningen av pensionen att bliva ytterst obetydlig.

Icke heller i övrigt synas i yttrandena gjorda yrkanden örn förbättring i de under 1 mom. avsedda tjänstårsberäkningsreglerna böra vinna beaktande i annan män än att momentet bör erhålla sådan lydelse, att även tjänstetid såsom surnumerär löjtnant och marinintendent får tillgodoräknas såsom tjänstår.

Bortsett från denna jämkning har jag endast i ett avseende ansett mig böra avvika från de sakkunnigas förslag under detta moment. Enligt förslaget skulle såsom tjänstår utan avkortning få tillgodoräknas tid, under vilken beställningshavare innehaft anställning såsom extra mariningenjör eller marinunderingenjör. Då ett dylikt oavkortat tillgodoräknande av rekryteringstjänstgöring i icke pensionsberättigande civilmilitär anställning ej synes väl förenligt med grunderna för den civila tjänstårsberäkningen, har jag ansett mig icke böra biträda förslaget i denna del. Framhållas må, att tillgodoräknande i viss omfattning av tjänstetid i här ifrågavarande anställning lärer kunna efter prövning av Kungl. Majit äga rum nied stöd av de under 10 § 5 mom. föreslagna bestämmelserna. Jag vill vidare^här förutskicka, att jag i det följande kommer att föreslå, att tjänståldern för hel pension för här avsedda beställningshavare inom mariningenjörkåren skall bestämmas till 25 i stället för, såsom de sakkunniga föreslagit, 30 år.

Beträffande innebörden av stadgandet i 1 mom. a) må framhållas, att med orden »beställning, på vilken detta reglemente äger tillämpning» givetvis avses jämväl motsvarande beställningar enligt äldre organisa-

Departements

ehefen.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tionsformer, även om benämningen å en dylik beställning ej överensstämmer med nuvarande benämning.

10 § 2 och 3 mom.

I 8 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag bar intagits stadgande örn att beställningskavare, som innehaft anställning såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av andra graden eller marinläkarstipendiat på stat, må såsom tjänstår tillgodoräkna tid, varunder han fullgjort tjänstgöring i sådan egenskap, ävensom av anställningstiden i övrigt så stor del, som Kungl. Majit bestämmer. Av de sakkunnigas motivering för detta stadgande (se betänkandet, sid. 75) framgår, att bestämmelsen införts i förslaget i syfte att för militärläkarna — i första hand för bataljonsläkare, beträffande vilka de sakkunniga föreslagit en pensionsålder av 55 år — göra det möjligt att vid uppnådd pensionsålder regelmässigt räkna för hel pension erforderligt antal tjänstår.

Enligt 8 § 3 mom. sakkunnigförslaget skulle enahanda bestämmelse gälla beträffande beställningshavare, som från reservstat eller reserv övergått till beställning på aktiv stat.

Vidare har under 8 § 4 mom. sakkunnigförslaget upptagits ett stadgande, enligt vilket beställningshavare, som haft avsked med tillstånd att under viss tid såsom lönlös kvarstå över stat, må såsom tjänstår tillgodoräkna därunder fullgjord tjänstgöring.

Avgivna yttranden. Riksräkenskapsverket erinrar, att enligt förslaget beställningshavare skulle kunna såsom tjänstår få tillgodoräkna anställningstid, varunder han icke fullgjort tjänstgöring, och framhåller det enligt ämbetsverkets mening betänkliga i att för vissa grupper av beställningshavare meddela dylika från de allmänna principerna för tjänstårsberäkningen avvikande särbestämmelser.

Även statskontoret har uttalat sig i samma riktning samt tillagt, att syftet med de sakkunnigas förslag, vad bataljonsläkarna anginge, syntes kunna vinnas genom en höjning av pensionsåldern för dessa beställningshavare från av de sakkunniga föreslagna 55 till 60 år. Med anledning av att från vissa militära myndigheter framställts förslag örn att tjänstgöring såsom marinläkarstipendiat över stat och som fältläkarstipendiat borde få tillgodoräknas, har statskontoret vidare ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke i pensionsavseende hänsyn borde kunna tagas även till sådan tjänstgöring.

Beställning å reservstat är för närvarande förenad med en på avgiftsplikt grundad pensionsrätt enligt särskilda bestämmelser. Vid sådant förhållande och med hänsyn till syftet med reservstatsinstitutionen synes mig befogad erinran icke kunna riktas mot de sakkunnigas förslag, att för pension i militär beställning på aktiv stat anställningstid å reservstat må kunna efter prövning av Kungl. Majit tillgodoräknas även i den mån därunder ej fullgjorts militär tjänstgöring.

81 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I detta sammanhang må erinras, att enligt 3 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet tjänstår för pension enligt detta reglemente må beräknas för tid, under vilken tjänsteman innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst. Efter ordalagen torde denna bestämmelse medgiva oavkortad tjänstårsberäkning för civil pension beträffande anställningstid i beställning å reservstat, oavsett huruvida därunder fullgjorts tjänstgöring eller ej. En sådan tillgodoräkningsrätt lärer icke hava varit avsedd, och sakligt sett torde skäl ej föreligga att för pension enligt civila tjänstepensionsreglementet i allmänhet medgiva tjänstårsberäkning för anställningstid å reservstat, i varje fall icke örn under anställningstiden ej fullgjorts tjänstgöring i statens tjänst. Ehuru med reservstatens nuvarande omfattning det påpekade förhållandet icke torde hava större praktisk betydelse, synes ifrågavarande stadgande i civila tjänstepensionsreglementet böra undergå ändring i syfte att undanröja nuvarande generella rätt till tjänstårsberäkning för omförmäld anställning. Härom gör jag framställning i annat sammanhang. Motsvarande ändring lärer böra vidtagas i sakkunnigförslaget beträffande 26 § militära tjänstepensionsreglementet, vilken paragraf innehåller regler örn tjänstårsberäkning för icke-ordinarie befattningshavare.

Örn jag sålunda ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag beträffande tjänstårsberäkning för pension enligt militära tjänstepensionsreglementet, såvitt angår anställningstid i beställning å reservstat, kan jag däremot i likhet med riksräkenskapsverket och statskontoret icke finna det förenligt med de principer, som eljest tillämpas i fråga örn tjänstårsberäkning för pension, att även anställningstid i reserven eller såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av andra graden eller marinläkarstipendiat skulle få tillgodoräknas, i den mån därunder ej fullgjorts tjänstgöring vid försvarsväsendet. Tilläggas må, att några sakliga skäl att för anställningstid i militärläkartjänst, som icke är förenad med pensionsrätt, ifrågasätta en längre gående tillgodoräkningsrätt än för annan anställning knappast förefinnes, därest — såsom jag i annat sammanhang föreslår — pensionsåldern för bataljonsläkare och flygläkare av första graden höjes till 60 år.

I enlighet med den ståndpunkt, som jag sålunda intagit, hava 2 och 3 mom. av sakkunnigförslaget jämkats. Därvid har anledning icke synts föreligga att beträffande tjänstårsberäkningen upprätthålla skillnad mellan marinläkarstipendiat på stat och marinläkarstipendiat över stat. I samband med den vidtagna jämkningen har den av de sakkunniga under 4 mom. upptagna bestämmelsen, mot vilken jag icke har något att erinra, inarbetats i 3 mom. De följande momenten 5—9 i sakkunnigförslaget hava med anledning härav i departementsförslaget betecknats såsom 4—8 mom.

Såsom arméförvaltningen och statskontoret föreslagit torde även befattningshavare, vilken innehaft anställning som fältläkarstipendiat, böra få tillgodoräkna därunder fullgjord tjänstgöring. Det kunde ifrågasättas att

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 192-

82 Kungl. May.ts proposition nr 192.

i reglementet intaga en övergångsbestämmelse beträffande tjänstårsberäkning för tjänstgöringstid i denna numera upphörda anställningsform. Med hänsyn till den Kungl. Majit enligt 5 mom. tillerkända allmänna tillgodoräkningsrätten lärer särskilt stadgande i detta avseende dock icke vara erforderligt.

10 § i mom.

I detta moment hava vidtagits vissa förtydligande jämkningar i sakkunnigförslaget (5 morn.), avseende bland annat att klargöra, att tillgodoräkningsrätten omfattar även tjänstetid i icke-statlig anställning, för vilken erlagts tjänstepensionsavgift till av staten upprättad eller understödd pensionsinrättning.

10 § 6 mom.

8 § 7 mom. av sakkunnigförslaget innehåller, att vid tjänstårsberäkningen avdrag skall göras bland annat för tid, under vilken beställningsbavare undergått frihetsstraff eller hållits häktad för brott, så ock — med visst undantag — för tid omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken beställningshavare åtnjutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande eller för enskild angelägenhet. Bestämmelsen äger sin motsvarighet i 3 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet.

Åtskilliga militära myndigheter ävensom statskontoret hava förordat att, till förekommande av misstolkning, uttrycket »frihetsstraff» måtte med hänsyn till inom försvarsväsendet förekommande former av disciplinstraff utbytas mot orden »straffarbete eller fängelse». Arméns fullmäktige, fullmäktige i flottans pensionskassa m. fl. hava ansett bestämmelserna i förevarande moment böra så avfattas, att därav framgår, att avdrag icke skall göras för tid, varunder beställningshavare hållits häktad för brott, för vilket han senare blivit frikänd. Slutligen hava arméns fullmäktige och vissa av arméns myndigheter yrkat, att i författningstexten måtte utsägas, att för tid, varunder befattningshavaren utan att tjänstgöra ägt uppbära oavkortad lön, avdrag icke skall göras för tjänstårsberäkningen.

Myndigheternas erinringar hava synts mig icke böra föranleda annan ändring av de i förevarande moment innefattade, med civila tjänstepensionsreglementet överensstämmande föreskrifterna än att uttrycket »frihetsstraff» utbytes mot »straffarbete eller fängelse».

13 i

13 § innefattar bestämmelser angående beräkning av ålderspension samt motsvarar 12 § sakkunnigförslaget och 14 § civila tjänstepensionsreglementet.

Under 2 mom. hava de sakkunniga, i överensstämmelse med vad civila tjänstepensionsreglementet innehåller, föreslagit, att för beställningshavare, som under kortare tid än tre år innehaft den beställning, från vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

avgång med ålderspension äger rum, beloppet av hel pension skall utgöra medeltalet av de högsta pensionsunderlag, vilka under vart och ett av de senast förflutna tre åren före avgången varit gällande för honom. Med anledning av vissa från militärt håll framställda ändringsyrkanden, vilka synas grundade på en missuppfattning av denna bestämmelses innebörd, må påpekas, att det enligt ifrågavarande stadgande icke för erhållande av ålderspension, beräknad efter det för tjänsten gällande pensionsunderlaget, är erforderligt, att beställningshavaren under tre hela år varit innehavare av beställningen, utan att nämnda beräkningsgrund kommer i tillämpning, så snart tjänstetiden i beställningen överstiger två år.

Viss jämkning av ifrågavarande moment har däremot synts påkallad för att reglera beräkningen av ålderspension i fall, då beställningshavare inom de tre sista åren före avgången haft avsked med tillstånd att kvarstå lönlös över stat. Därvid har det ansetts lämpligt föreskriva, att beloppet av hel pension i dylikt fall icke må överstiga pensionsunderlaget för den beställning, från vilken avgång med pension äger rum.

16 §.

16 § 1 och 2 mom.

Enligt 17 § civila tjänstepensionsreglementet — vilken motsvarar förevarande paragraf — må tjänsteman, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, kunna av Kungl. Majit medgivas rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning att han innehar minst 30 tjänstår samt att avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen.

De sakkunniga hava föreslagit en i förhållande till berörda bestämmelse utvidgad möjlighet för försvarsväsendets personal att erhålla förtidspension. Enligt sakkunnigförslaget skulle Kungl. Majit kunna medgiva beställningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, förtidspension, därest avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen samt under förutsättning tillika beträffande beställningshavare, för vilken pensionsåldern bestämts till 50 år, att han innehar minst 20 tjänstår, beträffande officer (musikdirektör) eller underofficer, för vilken pensionsåldern bestämts till 55 år, att han innehar minst 25 tjänstår och beträffande annan beställningshavare att han innehar minst det antal tjänstår, som erfordras för erhållande av hel pension.

Till stöd för de avvikelser i förhållande till motsvarande bestämmelse i civila tjänstepensionsreglementet, som sålunda föreslagits, hava de sakkunniga åberopat dels uttalanden i ämnet av cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet, dels ock av de sakkunniga för egen del anförd utförlig motivering (betänkandet sid. 80—85).

I detta sammanhang hava de sakkunniga erinrat örn att enligt gällande pensioneringsgrunder beställningshavare, som icke uppnått den levnads-

Departements-

chefen.

84 Kungl. May.ts proposition nr 192.

ålder och tjänstetid, som erfordras för erhållande av fyllnadspension i hans innehavande grad, må kunna avgå med sådan pension i den högsta grad, inom vilken han uppfyllt villkoren för erhållande av pension. På anförda skäl (betänkandet sid. 86) hava de sakkunniga avvisat framkommet förslag örn att en motsvarande bestämmelse skulle inflyta i militära tjänstepensionsreglementet.

Avgivna yttranden. Några principiella invändningar mot de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn förtidspension hava icke framställts. Vissa myndigheter hava emellertid föreslagit smärre jämkningar, i allmänhet åsyftande lättnader i villkoren för förtidspension. Sålunda hava arméns fullmäktige och arméförvaltningen ansett, att möjligheterna till förtidsavgång borde ökas för vissa civilmilitära beställningshavare, — t. ex. läkare och veterinärer — av vilka kräves högre teoretisk utbildning och vilka därför i regel ej kunna före pensionsåldern uppnå det antal tjänstår, som av de sakkunniga uppställts såsom förutsättning för möjlighet till förtidspension.

Åtskilliga militära myndigheter hava funnit det vara otillfredsställande, att i reglementsförslaget icke inrymts någon bestämmelse, som medger beställningshavare rätt att avgå med pension i en lägre grad, då han uppfyllt de för pension i denna grad stadgade ålders- och tjänstårsvillkoren. Chefen för generalstaben framhåller sålunda, att de sakkunnigas förslag i detta avseende innebär en väsentlig försämring av nuvarande pensionsvillkor för vissa personalgrupper. Fullmäktige i flottans pensionskassa hava funnit en rätt för beställningshavarna att avgå med pension i lägre grad alltjämt vara för beställningshavarna värdefull utan att några olägenheter för staten därav kunna påvisas. Arméns fullmäktige, arméförvaltningen m. fl. militära myndigheter hava däremot lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Såsom de sakkunniga erinrat, hava militära myndigheter och personalorganisationer inom försvarsväsendet vid upprepade tillfällen tidigare gjort framställningar hos Kungl. Majit örn anordnande av en tillfredsställande frivillig förtidspensionering för försvarsväsendets ordinarie beställningshavare. De sakkunniga hava för egen del funnit ett tillgodoseende i skälig omfattning av önskemålen härom vara motiverat av statliga intressen. Då emellertid till följd av de för de största militära personalgrupperna gällande låga avgångsåldrarna ett oförändrat överflyttande till det militära pensionsområdet av det civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser örn förtidspension skulle medföra, att frivillig förtidsavgång icke skulle kunna ifrågakomma för nämnda personalgrupper, hava de sakkunniga ansett sig böra förorda vissa ej oväsentliga avvikelser från civila tjänstepensionsreglementets regler beträffande förutsättningarna för förtidspension. Enligt sakkunnigförslaget skulle visserligen, liksom enligt civila tjänstepensionsreglementet, förtidspension icke

85 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

kunna ifrågakomma tidigare än fem år före pensionsåldern, men för militära beställningar, för vilka pensionsåldern fastställts till 55 eller 50 år, skulle enligt förslaget förtidspension kunna beviljas under förutsättning att beställningshavaren innehar en tjänstetid, som med högst fem år understiger det för hel ålderspension stadgade antalet tjänstår — d. v. s. 25 respektive 20 tjänstår — under det att enligt civila tjänstepensionsreglementet. för möjlighet till förtidspension alltid fordras 30 tjänstår.

Med hänsyn till de skäl, som anförts till stöd för sakkunnigförslaget — vilket, såsom nämnts, i de avgivna yttrandena lämnats utan principiell erinran — har jag icke velat motsätta mig bifall till förslaget. Icke minst med hänsyn till den ståndpunkt, som jag — på sätt i det följande skall angivas — ansett mig böra intaga till de sakkunnigas förslag beträffande pensionsåldrarna, har jag emellertid i detta sammanhang ansett mig böra särskilt framhålla, att ett genomförande av det tillstyrkta förslaget beträffande förtidspension torde med avseende å den aktiva personalens tjänstbarhet och tillgångarna på reservpersonal kunna medföra en förbättring av försvarsberedskapen, som är ägnad att verka i samma riktning som de av de sakkunniga föreslagna sänkningarna av pensionsåldrarna. Samtidigt kunna de lättnader i fråga örn förutsättningarna för förtidspension, som förslaget innebär i jämförelse med bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet, medföra personliga fördelar för den militära personalen.

De förslag örn ytterligare utökade möjligheter till förtidspension, som framkommit i vissa militära myndigheters yttranden, kan jag icke biträda.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att med bestämmelsernas avfattning åsyftas, att förtidspension icke bör medgivas annat än då förtidsavgång påtagligen icke är stridande mot statens intressen. Frågor örn beviljande av förtidspension för beställningshavare vid försvarsväsendet böra av Kungl. Majit avgöras efter gemensam beredning mellan försvars- och finansdepartementen.

Med avseende å frågan örn rätt för beställningshavare att avgå med pension i lägre grad delar jag de sakkunnigas uppfattning, att en dylik rätt, som icke är förenlig med moderna pensioneringsprinciper, ej vidare bör ifrågakomma. Gentemot vad i vissa yttranden anförts örn önskvärdheten av att bibehålla denna rätt till förtidsavgång vill jag framhålla, att det vid införande av möjlighet till förtidspension efter prövning av Kungl. Majit skulle vara en uppenbar inkonsekvens, örn en beställningshavare, vars avgång med förtidspension i innehavande beställning av Kungl. Majit befunnits strida mot statens intressen, skulle äga möjlighet att detta oaktat efter eget bestämmande avgå med pension i en lägre grad, från vilken han tidigare mottagit befordran till högre beställning.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

16 § 3 mom.

Detta moment överensstämmer med 15 § 3 mom. i de sakkunnigas förslag men företer viss avvikelse i förhållande till motsvarande stadgande i civila tjänstepensionsreglementet (17 § 2 morn.). Beträffande de sakkunnigas motivering till denna avvikelse, mot vilken jag intet har att erinra, torde få hänvisas till betänkandet (sid. 86 och 87).

17 $.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn pensionsunderlag och pensionsavdrag för den personal, som avses i 2 kap.

17 § 1 mom.

Beträffande detta moment torde jag få åberopa vad jag i den allmänna motiveringen anfört i fråga örn pensionsunderlag och pensionsavdrag. Ett av arméförvaltningen framställt förslag örn bestämmande av särskilda förhöjda pensionsunderlag för vissa beställningshavare, till vilka utöver lönen utgå i militära avlöningsreglementet fastställda tilläggsarvoden, nämligen fälttygmästaren och styresmännen vid artilleriets fabriker, kan jag med hänsyn till de konsekvenser inom andra delar av statsförvaltningen, som en dylik bestämmelse skulle kunna medföra, icke biträda.

17 § 2 mom.

Detta moment innehåller bestämmelser örn pensionsunderlag och pensionsavdrag för flaggkorpraler och högbåtsmän. I detta hänseende föreslog 1921 års pensionskommitté, att pensionsunderlagen skulle bestämmas till 1,776 kronor respektive 1,704 kronor. Pensionskommittén grundade sitt förslag på vissa beräkningar rörande storleken av de löneförmåner, som enligt 1921 års manskapsavlöningsreglemente tillkommo flaggkorpraler och högbåtsmän. Dessa beräkningar gåvo till resultat, att sammanlagda värdet av de till nämnda beställningshavare utgående löneförmånerna kunde uppskattas till 2,782 kronor för flaggkorpral och 2,686 kronor för högbåtsman.

De sakkunniga hava erinrat, att avlöningsförmånerna sedermera genom 1928 års manskapsavlöningsreglemente höjts i förhållande till de av pensionskommittén beräknade beloppen. I anledning härav hava de sakkunniga uppskattat värdet av dessa förmåner å E-ort (Karlskrona) till 2,965 kronor för flaggkorpral och 2,941 kronor för högbåtsman eller alltså till 183, respektive 255 kronor mera än enligt pensionskommitténs beräkningar.

Med hänsyn härtill hava de sakkunniga övervägt, huruvida icke pensionsunderlagen för ifrågavarande beställningshavare borde något höjas. De sakkunniga hava emellertid stannat vid att för flaggkorpral föreslå samma pensionsunderlag, 1,776 kronor, som ifrågasattes av 1921 års pen-

87 Kungl. Martts proposition nr 192.

sionskommitté, men förordat ökning av underlaget för högbåtsman till 1,764 kronor. Beträffande skälen för sitt ståndpunktstagande härutinnan hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

En jämförelse med de pensionsunderlag, som fastställts för befattningshavare i motsvarande löneställning vid den civila statsförvaltningen, giver visserligen icke stöd för en höjning av pensionsunderlagen för någondera av beställningarna. För innehavare av civil befattning, tillhörande lönegraden B 5 — vilken i högsta löneklassen å E-ort uppbär en årlig avlöning av 2,916 kronor — är pensionsunderlaget bestämt till 1,644 kronor; för lönegraden B 6 med slutlön å E-ort av 3,060 kronor utgör pensionsunderlaget 1,716 kronor. Vid en avvägning av pensionsunderlagen i motsvarande relation till löneförmånerna borde dessa underlag bestämmas för flaggkorpral till omkring 1,700 kronor och för högbåtsman till obetydligt lägre belopp. Med hänsyn till den låga uppskattning av naturaförmånernas värde, som ligger till grund för de sakkunnigas beräkningar, synes emellertid, så länge nuvarande avlöningsform för beställningshavarna bibehålies, skäl tala för sådan avvikelse från nämnda relation till avlöningsförmånerna, varigenom något högre underlag kunna åstadkommas. Härvidlag torde man dock beträffande flaggkorpral icke kunna gå högre än till det av 1921 års pensionskommitté förordade beloppet av 1,776 kronor. Erinras må, att det för lönegraden Uo 1 — till vilken för närvarande hör underofficer av tredje graden - föreslagna pensionsunderlaget av 1,836 kronor med endast 60 kronor överstiger det som sålunda förordats för flaggkorpral, oaktat att skillnaden i den å E-ort utgående högsta avlöningen beräknats utgöra 299 kronor. Vad däremot angår högbåtsman hava de sakkunniga, med hänsyn till att de sådan beställningshavare tillkommande högsta avlöningsförmånerna i angiven ortsgrupp beräknats med endast 24 kronor understiga vad som utgår till flaggkorpral, ansett sig böra föreslå en höjning av pensionsunderlaget till 1,764 kronor.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att flaggkorpraler och högbåtsmän — vilka för närvarande äro befriade från skyldighet att erlägga pensionsavgifter — skola vara skyldiga att vidkännas pensionsavdrag till belopp, som avvägts i anslutning till vad av de sakkunniga förordats i fråga örn övriga beställningshavare.

Avgivna yttranden. De sakkunnigas förslag med avseende å pensionsunderlag för flaggkorpraler och högbatsmän hava lämnats utan erinran av samtliga myndigheter med undantag av chefen för kustartilleriet, som ansett underlagen vara för låga. För svar sväsendets underbefälsförbund föreslår en höjning av pensionsunderlagen till 1,956 kronor för flaggkorpral och 1,944 kronor för högbåtsman. Förbundet anser nämligen, att de naturaförmåner, som tillkomma beställningshavarna ifråga, bort beräknas till högre värde än enligt de sakkunnigas förslag samt att den kontanta lönen måste anses hänförlig till A-ort.

Fullmäktige i flottans pensionskassa, marinstabschefen m. fl. militära myndigheter ävensom försvarsväsendets underbefäls förbund hava framhållit, att det icke syntes vara möjligt att utan samband med en lönereglering belasta flaggkorpraler och liögbåtsmän — vilka från och med

Departements-

chefen.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

den 1 juli 1934 i familjepensionshänseende anslutits till flottans pensionskassa och därigenom blivit skyldiga att erlägga gratialavgift — med de föreslagna bidragen till tjänstepensioneringen.

De pensionsunderlag, som av de sakkunniga föreslagits för flaggkorpraler och bögbåtsmän, synas mig väl avvägda. Jag kan följaktligen icke biträda underbefälsförbundets yrkande örn böjning av dessa underlag.

Vad därefter angar fragan örn flaggkorpralernas och bögbåtsmännens bidrag till pensioneringskostnaderna anser jag anledning saknas att tillerkänna denna personal pensionsrätt enligt reglementet på andra villkor än övrig personal. Jag tillåter mig erinra att — enligt vad som framgår "äv propositionen nr 50 till 1925 års riksdag — vid behandling av frågan örn försvarsväsendets personalorganisation förutsattes att, därest flaggkorpraler och bögbåtsmän erbölle pensionsrätt enligt samma grunder som marinens personal i övrigt, därmed borde följa skyldighet att erlägga pensionsavgifter. Vidkommande frågan örn pensionsavdragens storlek följer av vad jag under den allmänna motiveringen anfört beträffande pensionsavdragens avvägning, att jag anser dessa avdrag även för ifrågavarande beställningshavare böra bestämmas i enlighet med vad som föreslagits i den vid betänkandet fogade reservationen eller till 54 kronor för såväl flaggkorpraler som högbåtsmän. Detta pensionsavdrag synes blygsamt i förhållande till den betydande ökning av pensionsförmånen, som förslaget innebär. Enligt de för närvarande gällande summariska pensioneringsgrunderna uppgår pensionsbeloppet till 1,404 kronor för flaggkorpral och 1,368 kronor för högbåtsman. Erinras må vidare, att nuvarande innehavare av ifrågavarande beställningar enligt mitt förslag skulle äga frihet att välja, huruvida de vilja underkasta sig reglementets bestämmelser eller kvarbliva vid nuvarande pensioneringsgrunder.

18 §.

Denna paragraf innehåller huvudstadgandena örn pensionsålder för de i 2 kap. avsedda beställningarna.

Gällande bestämmelser. Enligt nuvarande bestämmelser växla pensionsåldrarna för den ordinarie personalen vid försvarsväsendet högst väsentligt.

Vad den militära personalen — utom flygvapnet — angår, utgör pensionsåldern 50 år för de största personalgrupperna, nämligen kompaniofficerare och underofficerare vid armén, med undantag av kaptener vid intendenturkåren, vilka hava en pensionsålder av 55 år, och förvaltare vid intendenturkåren, för vilka pensionsåldern utgör 60 år. En pensionsålder av 50 år gäller även för flaggkorpraler. För regementsofficerare av överstelöjtnants eller majors tjänstegrad ävensom för kaptener, subalternofficerare och underofficerare vid marinen gäller i allmänhet en pen-

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sionsålder av 55 år; dock är pensionsåldern fastställd till 60 år för överstelöjtnanter och majorer vid intendenturkåren. En avgångsålder av 55 år är vidare fastställd för högbåtsman. För överstar (kommendörer) är pensionsåldern med visst undantag bestämd till 60 år. För brigadchefer utgör pensionsåldern 62 år. Förrådsförvaltare vid marinen hava för närvarande en pensionsålder av 63 år. För kavalleriinspektören, kommendanten i Bodens fästning och militärbefälhavaren på Gotland gäller en pensionsålder av 65 år. Även för generalspersoner och flaggmän utgör pensionsåldern 65 år.

I fråga örn den civilmilitära personalen äro pensionsåldrarna icke fullt så skiftande. För det övervägande antalet av dessa beställningshavare gäller en pensionsålder av 60 år. Lägre pensionsålder (55 år) bar bestämts endast för bataljonsläkare och bataljonsveterinär. En högre pensionsålder tillämpas dels för all personal vid marinintendenturkåren och vid flottans poliskår ävensom för förrådsvaktmästare (65 år), dels ock för vissa marinläkare (63 år).

Beträffande de civila beställningsbavarna gäller en pensionsålder av 63 år för de största personalgrupperna, nämligen maskinister och eldare av första klassen.

För flertalet beställningar vid flygvapnet bar någon särskild pensionsålder ännu icke blivit fastställd. I kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 253) med vissa bestämmelser i avseende å den militära pensioneringens provisoriska ordnande stadgas, att personal, som från armén eller marinen övergår till flygvapnet, skall kvarstå såsom delägare i arméns pensionskassa respektive flottans pensionskassa, ävensom att för annan personal vid flygvapnet skola tillämpas arméns pensioneringsgrunder. Dessa bestämmelser medföra, att för skilda innehavare av en och samma beställning olika pensionsåldrar bliva gällande, allteftersom beställningsbavarna övergått från armén eller marinen eller tillträtt första anställning vid flygvapnet. Sålunda gäller för närvarande för kaptener, subalternofficerare och underofficerare vid flygvapnet, som tidigare varit anställda vid marinen, en pensionsålder av 55 år, medan för motsvarande beställningshavare, som erhållit transport från armén eller vunnit sin första anställning vid flygvapnet, gäller en pensionsålder av 50 år.

För vissa beställningar, vilka vid olika försvarsgrenar tillkommit genom 1925 års försvarsorganisation, har pensionsålder ännu ej fastställts.

Enligt civila tjänstepensionsreglementet utgör, såsom förut nämnts, pensionsåldern för flertalet tjänstemän tillhörande lönegraderna 1—12 60 år, medan för befattningshavare i högre löneställning pensionsåldern i allmänhet bestämts till 65 år.

De sakkunnigas förslag. Militärpensionssakkunniga hava till ingående behandling upptagit frågan om lämplig pensionsålder för de olika befattningarna. Inledningsvis framhålla de sakkunniga, att särskilda till den

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

militära pensioneringens uppgift hänförliga förhållanden, som sakna motsvarighet inom den civila statsförvaltningen, i förevarande avseende ansetts påkalla avvikelser från det civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser. För vissa allmänna synpunkter härutinnan har i betänkandet givits följande uttryck:

Den militära tjänstgöringen ställer redan i fredstid nästan genomgående större krav på rörlighet och fysisk spänstighet än vad fallet i allmänhet är beträffande arbetsuppgifterna inom civilförvaltningen, och ett tillfredsställande fullgörande av denna tjänstgöring förutsätter därför en tidigare avgångsålder för flertalet beställningshavare. Men det är icke enbart, och måhända icke främst, kraven på tjänstbarhet under fredsförhållanden, som föranlett och alltjämt påkalla en tidigare avkoppling av den aktiva personalen vid försvarsväsendet än av civilförvaltningens tjänstemän. Otvivelaktigt skulle man åtminstone i vissa fall kunna fixera en högre avgångsålder än som nu anses tillrådlig, örn enhart tjänstgöringsförhållandena i fredstid vore avgörande. Hänsyn måste emellertid även tagas till nödvändigheten av en kontinuerlig föryngring av befälskadrerna med tanke dels på den å aktiv stat befintliga personalens uppgifter vid mobilisering och dels på behovet av att vid mobilisering äga tillgång till en någorlunda tjänstduglig reserv.

De sakkunniga omnämna, att i nära nog samtliga till de sakkunniga avgivna yttrandena den uppfattningen kommit till synes, att under de senare åren fordringarna på tjänstbarhet skärpts samtidigt som behovet av reservpersonal ökats. Chefen för generalstaben har framhållit, att utom nyss angivna synpunkter även andra förhållanden borde inverka på pensionsåldrarnas bestämmande. Sålunda vore minsta möjliga differentiering av pensionsåldrarna eftersträvansvärd. I den mån tjänstens natur eller militära krav icke till annat föranledde, borde därför samma pensionsålder bestämmas för samtliga beställningshavare i en och samma lönegrad.

Med utgångspunkt från nu antydda allmänna synpunkter hava cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet samt flygstyrelsen i yttranden till de sakkunniga framlagt förslag till pensionsåldrar för samtliga beställningar vid försvarsväsendet. Cheferna för generalstaben och marinstaben hava därvid givit uttryck åt den uppfattningen, att de nuvarande pensionsåldrarna i stort sett finge anses väl avvägda; de jämkningar, som av dem föreslagits, åsyfta av nyss angivna skäl en sänkning av dessa åldrar. Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava förordat en sänkning av pensionsåldrarna för nära nog samtliga beställningshavare vid flygvapnet.

De sakkunniga hava, utom beträffande flygvapnets personal, i det övervägande antalet fall följt myndigheternas ifrågavarande förslag samt därvid utförligt motiverat sitt ståndpunktstagande (betänkandet sid. 91— 125).

Sakkunnigförslaget innebär en sänkning av pensionsåldern för följande beställningar, nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vid armén:

för brigadchef från 62 till 60 år;

för inspektören för kavalleriet, kommendanten i Bodens fästning och militärbefälhavarén på Gotland från 65 till 60 år;

för vissa till lönegraderna O 5 eller O 4 hänförda chefer för militära skolor eller för särskilt för sig bestående kårer (cheferna för Gotlands och Norrbottens artillerikårer samt cheferna för krigshögskolan, krigsskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan samt arméns underofficersskola) från 60 till 55 år;

för överstelöjtnant och major vid intendenturkåren från 60 till 55 år;

för kapten vid intendenturkåren från 55 till 50 år;

för överkonstapel och konstapel vid fästningspolisen från 60 till 55 år;

vid marinen:

för kapten, löjtnant, underlöjtnant och fänrik från 55 till 50 år; för förrådsförvaltare från 63 till 60 år;

för underofficerare av andra och tredje graden fran 55 till 50 ar; för förste marinintendent från 65 till 60 år;

för marinintendenter av första och andra graden samt marinunderintendent från 65 till 55 år;

för förste marinläkare och marinläkare av första graden, sjukhusläkare från 63 till 60 år;

för överkonstapel och konstapel vid flottans poliskår fran 65 till 60 år;

för vissa för flera försvarsgrenar gemensamma befattningar:

för musikdirektörer från 60 till 55 år;

för förrådsvaktmästare från 65 till 60 år;

för maskinist och eldare av första klassen från 63 till 60 år.

Höjd pensionsålder har föreslagits endast för redogöraren vid ridskolan, nämligen från 50 till 60 år.

För flygvapnets personal skulle enligt de sakkunnigas förslag fastställas enhetliga pensionsåldrar, i huvudsak överensstämmande med pensionsåldrarna vid armén.

En sammanställning av nu gällande pensionsåldrar, av 1921 års pensionskommitté framlagda förslag, i ämnet hos de sakkunniga framställda yrkanden samt de sakkunnigas eget förslag återfinnes i betänkandet å sid. 224—229.

Under hänvisning till betänkandets mera utförliga redogörelse torde jag i det följande få lämna en kort översikt över de skäl, som föranlett de sakkunnigas förslag till ändringar beträffande vissa pensionsåldrar samt till fastställande av pensionsålder i de fall, då sådan hittills ej bestämts.

Armén. Kavalleriinspektören, kommendanten i Bodens fästning, brigad chefer. Samtliga dessa beställningar tillböra lö-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

negraden 0 7. För förstnämnda båda beställningar har pensionsåldern tidigare utgjort 60 år; först genom beslut av 1923 års riksdag höjdes den till 65 år. Nu gällande pensionsålder för brigadchef fastställdes genom beslut av 1928 års riksdag.

Chefen för generalstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande föreslagit en pensionsålder av 60 år för samtliga dessa beställningar. Därvid har framhållits, att denna sänkning beträffande brigadcheferna vore nödvändig ur befordrings- och placeringssynpunkt. Brigadcheferna utgjorde rekryteringskällan för fördelningschefsbeställningarna. Örn pensionsåldern för brigadchef sattes till 62 år, kunde det inträffa, att fördelningschefen finge innehava sin beställning under endast tre år, något som med hänsyn till fördelningschefens uppgifter icke kunde anses lämpligt. Förhållandet mellan fördelningschef, brigadchef och regementschef vore principiellt detsamma som mellan regementschef, överstelöjtnant och bataljonschef. Nommendanten i Bodens fästning intoge numera samma ställning som brigadchef. De höga krav, som måste ställas å denne beställningshavare liksom å inspektören för kavalleriet, gjorde en återgång till en pensionsålder av 60 år önskvärd.

För egen del anföra de sakkunniga, att den omständigheten, att nu gällande pensionsålder för brigadchefer så sent som år 1928 fastställts till 62 år, måhända kunde tala för att denna ålder för avgångsskyldighetens inträde icke nu rubbades. De sakkunniga hava emellertid funnit vägande skäl vara anförda för en sänkning av pensionsåldern till 60 år och alltså förordat den jämkning nedåt av nuvarande pensionsålder, som föreslagits av generalstabschefen. I fråga örn övriga till lönegraden O 7 hänförda beställningshavare förklara sig de sakkunniga dela de militära myndigheternas uppfattning örn att avgångsåldern hör vara densamma som för brigadchefer.

Militärbefälhavaren på Gotland. De sakkunniga anföra till motivering av sitt förslag örn sänkning av pensionsåldern till 60 år, att militärbefälhavaren numera tillhör samma lönegrad som överste (O 6) och även i fråga örn ställning och åligganden närmast är jämställd med regementschef, i det han för det direkta befälet över Gotlands infanterikår, samt att skäl icke synas föreligga att för denne beställningshavare bestämma annan pensionsålder än för regementschef.

Vissa skol- och kårchefer. För chefen för arméns underofficersskola har pensionsåldern, i avbidan på en definitiv pensionsreglering, år 1931 fastställts till 60 år. För övriga här ifrågavarande beställningar såsom skolchefer (cheferna för krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan samt krigsskolan) har pensionsåldern bestämts före genomförandet av 192o års härordning. I sitt till de sakkunniga avgivna utlåtande har chefen för generalstaben framhållit, att pensionsåldern för omförmälda skolchefer borde bestämmas till vad som eljest gällde för officerare, tillhörande samma lönegrad; härigenom skulle överensstämmelse vinnas med

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vad som för närvarande gäller beträffande cheferna för övriga militära skolor, nämligen chefen för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet samt chefen för ridskolan. Beträffande förenämnda kårchefer (cheferna för Norrbottens och Gotlands artillerikårer) har generalstahschefen föreslagit sänkning av pensionsåldern till 55 år, vilken pensionsålder i allmänhet gäller för lönegraderna O 4 och O 5 och som jämväl är fastställd för övriga chefer för särskilt för sig bestående kårer (kårcheferna vid fortifikationen och trängen).

De sakkunniga ansluta sig till vad chefen för generalstaben föreslagit beträffande pensionsålder för ifrågavarande skolchefer och kårchefer. I likhet med generalstahschefen anse de sakkunniga att, därest icke särskilda skäl till annat föranleda, lika pensionsålder bör gälla för samtliga befattningshavare, tillhörande samma lönegrad.

Överstelöjtnanter, majorer och kaptener vid intendenturkåren. Intill år 1907 utgjorde pensionsåldern för intendenturpersonal av överstes, överstelöjtnants eller majors tjänsteställning 65 år samt för sådan personal av kaptens eller löjtnants tjänsteställning 60 respektive 55 år. 1907 års riksdag beslöt emellertid (prop. nr 62; R. skr. nr 10) en sänkning av pensionsåldern med fem år för samtliga dessa personalkategorier. Redan i detta sammanhang förelåg förslag örn fastställande av samma pensionsåldrar för intendenturkårens personal som för arméns motsvarande befäl i övrigt.

I yttrande till de sakkunniga har generalintendenten instämt i tidigare vid olika tillfällen framförda önskemål örn sänkning av nuvarande pensionsåldrar för intendenturkårens personal samt anfört bland annat följande;

Nödvändigheten av en dylik sänkning gjorde sig särskilt gällande med hänsyn till behovet av att erhålla ökad mobiliseringstillgång å väl kvalificerad f. d. aktiv personal. Önskvärt vore också att vinna ökad tjänstbarhet genom den aktiva personalens föryngring.

Behovet av lägre pensionsålder framträdde med särskild styrka i fråga örn intendenturkårens överstelöjtnants- och majorsbeställningar. De befattningar, i vilka det stora flertalet innehavare av sådana beställningar vid mobilisering skulle utnyttjas, ställde mycket stora krav på vederbörandes såväl fysiska som andliga spänstighet. Vid bestämmandet av pensionsåldern för dessa officerare vore det emellertid även nödvändigt tillse, att befordringarna till regementsofficersgraderna bleve på lämpligt sätt reglerade. Enligt de riktlinjer, som jämlikt statsrådsprotokollet den 12 februari 1926 skulle tjäna till ledning vid uppgörandet av de på 1925 års härordning grundade nya personalstaterna, borde medelbefordringsåldern i regel utgöra för överstelöjtnant 46 år och för major 44 år, motsvarande en medelålder i dessa grader av 50, respektive 48 år. Dessa medelbefordringsåldrar och medelåldrar, vilka utan tvekan måste anses synnerligen lämpliga och eftersträvansvärda, vore icke möjliga att genomföra. Medelåldern för intendenturkårens överstelöjtnanter och majorer hade nämligen redan förskjutits avsevärt uppåt och utgjorde för närvarande 55 år för överstelöjtnanterna samt 50 år för majorerna. Dessa medelåldrar komme att

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

under de närmaste åren undergå ytterligare höjning, om ingen sänkning av pensionsåldrarna komme till stånd. Strävandet att tillämpa de ovannämnda befordringsdirektiven medförde med nuvarande pensionsbestämmelser synnerligen ojämna befordringskonjunkturer inom intendenturkåren. De nuvarande pensionsbestämmelserna för intendenturkårens överstelöjtnanter och majorer vore sålunda ohållbara.

_ Med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena kunde det icke vara lyckligt att, såsom nu vore fallet, för samtliga tre regementsofficersgrader vid intendenturkåren samma pensionsålder vore fastställd. De skäl, som föranlett att inom övriga truppslag pensionsåldern för överstelöjtnanter och majorer satts lägre än för överstar, gällde även beträffande överstelöjtnanter och majorer vid intendenturkåren.

Vad frågan örn pensionsåldern för intendenturkårens kaptener anginge, vore av förut anförda skäl önskvärt, att en sänkning av pensionsåldern skedde till den för övriga kaptener gällande, d. v. s. 50 år.

Chefen för generalstaben har i sitt yttrande till alla delar anslutit sig till vad generalintendenten sålunda anfort.

De sakkunniga anföra för egen del:

Sedan lång tid tillbaka har det varit ett militärt önskemål, att för överstelöjtnanter, majorer och kaptener vid intendenturkåren skulle bestämmas samma pensionsåldrar som för motsvarande beställningshavare vid armén i övrigt. De skäl härför, som vid olika tillfällen anförts, hava synts de sakkunniga övertygande. Det torde vara obestridligt, att intendenturtjänsten numera icke ställer mindre krav på sina utövare än den militära tjänsten i övrigt. De sakkunniga hava med hänsyn härtill funnit sig böra föreslå, att pensionsåldrarna för arméns intendenturoffieerare bestämmas på samma sätt som för övriga officerare i motsvarande grader vid armén.

Redogöraren vid ridskolan, för vilken särskild pensionsålder ännu icke blivit bestämd, åtnjuter lön enligt lönegraden Uo 4 och bör enligt de sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsålder vara likställd med förvaltarna vid intendenturkåren, vilka tillhöra samma lönegrad och för vilka gäller en pensionsålder av 60 år.

Musikdirektörer (även vid marinen). Pensionsåldern för musikdirektörer utgjorde enligt pensioneringsgrunderna ursprungligen 50 år vid armén och 55 år vid marinen. Genom beslut av 1931 års riksdag (prop. nr 116, punkt 2:o; R. skr. nr 100) höjdes emellertid pensionsåldern för dessa beställningshavare, vilka numera i lönehänseende äro jämställda med löjtnant (O 2), till 60 år.

Chefen för generalstaben har i sitt yttrande till de sakkunniga på anförda skäl framhållit, att nu gällande pensionsålder för musikdirektörer vore för hög, samt uttalat önskvärdheten av att återgå till en pensionsålder av 50 år eller att åtminstone sänka densamma till 55 år. Chefen för marinstahen har ansett, att något militärt skäl knappast kunde anföras för nödvändigheten av en sänkning av pensionsåldern i fråga örn musikdirektör vid marinen; chefen för kustartilleriet har däremot uttalat sig för en pensionsålder av 55 år. Även musikaliska akademien har i yttrande till de sakkunniga förordat, att pensionsåldern måtte för ifrå-

95 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

gavarande beställningshavare sänkas till förslagsvis 55 år. Styrelsen för svenska militärmusikdirektörsföreningen har yrkat, att pensionsåldern för musikdirektör måtte bibehållas vid 60 år.

För egen del anföra de sakkunniga bland annat:

Frågan, huruvida ändring bör ske i den nyligen provisoriskt fastställda pensionsåldern för musikdirektörer, kan givetvis vara föremål för tvekan. Enligt de sakkunnigas uppfattning hava emellertid av chefen för generalstaben och musikaliska akademien vägande skäl anförts för en sänkning av denna pensionsålder. Ifrågavarande befattningshavare utöva befälsrätt över och leda undervisningen av musikpersonalen. Det torde i allmänhet icke kunna förutsättas, att de egenskaper, som måste anses önskvärda för fyllande av berörda uppgifter, äro till finnandes intill en ålder av 60 år. Ur flera synpunkter måste det vidare anses mindre tillfredsställande att för framtiden bibehålla en så stor skillnad i avgångsålder, som för närvarande förefinnes mellan å ena sidan musikdirektör och å andra sidan musikunderofficer. Ett dylikt förhållande måste medföra en ojämnhet i befordringsförhållandena, som är ägnad att menligt inverka på rekryteringen. Vad nu sagts har i första hand avseende å musikdirektörer vid armén men äger i huvudsak tillämpning även beträffande motsvarande befattningshavare vid marinen.

På grund av vad sålunda anförts och då, enligt de sakkunnigas mening, den år 1931 vidtagna provisoriska höjningen av pensionsåldern för musikdirektörer från 50 till 60 år varit alltför betydande, hava de sakkunniga stannat vid att föreslå en pensionsålder för musikdirektörer såväl vid armén som vid marinen av 55 år.

Förrådsvaktmästare (även vid flygvapnet). Efter omnämnande, att chefen för generalstaben föreslagit en sänkning av nuvarande pensionsålder — 65 år — till 63 år, hava de sakkunniga beträffande dessa befattningshavares pensionsålder anfört:

En jämförelse med vad i förevarande hänseende gäller för befattningshavare vid den civila statsförvaltningen giver närmast vid handen, att pensionsåldern för förrådsvaktmästare bör bestämmas till 60 år. Avlöningsförmånerna motsvara nämligen vad som utgår till tjänsteman i lönegraden B 7, för vilken avgångsåldern enligt de allmänna bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet utgör 60 år. Visserligen har för förrådsförman vid statens järnvägar eller statens vattenfallsverk, vilken i lönehänseende är jämställd med ifrågavarande beställningshavare, genom civila tjänstepensionsreglementets undantagsbestämmelser fastställts en pensionsålder av 63 år. Det vill dock synas, som örn förrådsvaktmästarnas göromål åtminstone i vissa avseenden vore mera påfrestande, särskilt som deras arbete till största delen är förlagt till dragig^ och kalla, även vintertiden ouppvärmda förrådslokaler. I skrivelse till de sakkunniga har av denna anledning från personalens sida framställts önskemål örn en nedsättning av pensionsåldern med 5 år.

De sakkunniga hava av dessa skäl funnit sig böra föreslå sänkning av den nuvarande pensionsåldern för förrådsvaktmästare till 60 år. Denna avgångsålder skulle gälla även för förrådsvaktmästare vid flygvapnet.

Maskinister och eldare; Övermontör, förste montör och

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

montör vid Bodens fästning (även vid marinen och flygvapnet). De sakkunniga hava erinrat, att för maskinister och eldare av första klassen vid armén och flygvapnet sedan år 1932 gällt en pensionsålder av 63 år; för övriga av nämnda beställningshavare har däremot särskild pensionsålder ännu icke bestämts. Chefen för generalstaben har i sitt yttrande föreslagit, att pensionsåldern måtte bestämmas till 63 år för samtliga ifrågavarande beställningshavare. Även chefen för flygvapnet har förordat denna pensionsålder för maskinister och eldare. Andra militära myndigheter åter, såsom chefen för marinstaben, cheferna för östra, västra och norra arméfördelningarna samt inspektören för trängen, hava ansett, att avgångsskyldigheten för maskinister och eldare borde inträda redan vid 60 års ålder. Sistnämnda pensionsålder har av arméförvaltningens fortifikationsdepartement tillstyrkts för samtliga nu förevarande beställningar med hänsyn till deras krävande natur. Lantförsvarets maskinistförening och arméns eldarförening hava gjort framställning om att avgångsåldern för maskinister och eldare måtte sänkas till 60 år.

För egen del anföra de sakkunniga:

Samtliga ifrågavarande befattningshavare, utom övermaskinisten i Boden, intaga sådan löneställning, att för dem med tillämpning av civila tjänstepensionsreglementets allmänna bestämmelser borde gälla en pensionsålder av 60 år. För eldare vid vissa smärre anstalter har visserligen genom reglementets undantagsbestämmelser fastställts en pensionsålder av 63 år; för eldare av första klass vid statens sinnessjukhus, vilken närmare torde vara att i tjänstgöringsavseende jämställa med eldare av första klass vid truppförband eller sjukhus, är emellertid pensionsåldern enligt reglementet 60 år. Med avseende å montörer har i civila tjänstepensionsreglementet intet undantag stadgats från den normala avgångsåldern. I fråga örn maskinister vid verk eller inrättningar, tillhörande den civila statsförvaltningen, hava fastställts pensionsåldrar av 63 eller 60 år allt efter tjänstgöringens art.

Med stöd av vad sålunda fastställts beträffande jämförlig personal vid civilförvaltningen och i betraktande av de göromål, som åligga eldare och montörer, finna de sakkunniga någon tvekan icke kunna råda därom, att pensionsåldern för dessa befattningshavare bör fastställas till 60 år. Jämväl beträffande övermaskinisten i Boden och maskinisterna hava de sakkunniga — med hänsyn till vad från arméförvaltningens sida och av personalsammanslutningarna anförts rörande tjänstgöringens beskaffenhet — ansett sig böra förorda en pensionsålder av 60 år.

Fä stningspolispersonalen. De sakkunniga omnämna, att den för denna personal gällande pensionsåldern, 60 år, vilken fastställts av 1917 års riksdag, av militära myndigheter länge ansetts vara för hög samt att förslag till sänkning vid flera tillfällen framlagts. Även 1921 års pensionskommitté hade, vad poliskonstapel anginge, funnit en sänkning av pensionsåldern med 5 år påkallad med hänsyn till den rörlighet, som tjänsten krävde. Kommendanten i Bodens fästning hade år 1928 hemställt örn nedsättning av pensionsåldern för all fästningspolispersonal i Boden till 55

97 Kungl. May.ts proposition nr 192.

år och såsom skäl härför anfört, att övervakningen av skyddsområdet, vars ytvidd uppginge till ungefär 16 kvadratmil, krävde förflyttning — vintertid på skidor — icke endast å vägar utan även genom svårframkomlig terräng, ävensom att spanings- och övervakningsarbetet med hänsyn till i Boden rådande klimat ställde stora krav på personalens fysik.

De sakkunniga hava funnit vad i denna fråga förekommit böra föranleda sänkning av pensionsåldern för överkonstapel och konstapel till 55 år. För poliskommissarie däremot anse de sakkunniga en pensionsålder av 60 år utan olägenhet kunna fastställas.

Marinen. Kaptener och subalternofficerare. Under hänvisning till därom av chefen för marinstaben framställt yrkande och under erinran att 1910 års militära pensionskommitté framlagt förslag i samma riktning föreslog 1921 års pensionskommitté, att pensionsåldern för dessa beställningshavare skulle sänkas från 55 till 50 år.

Chefen för marinstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande vidhållit sin mening, att pensionsåldern för officerare av kaptens och lägre grad borde bestämmas till 50 år. Till stöd härför har marinstabschefen anfört huvudsakligen följande:

Av beräkningar, som utförts inom marinstaben, framginge, att en ej oväsentlig brist i mobiliseringsbehovet förefunnes, varför enbart av detta skäl en sänkning av pensionsåldern vore bestämt påkallad. Även andra omständigheter påkallade en sådan sänkning, främst nödvändigheten att genom de särskilda tjänstegraderna emellan väl avvägda bestämmelser rörande avgångsskyldighet vidmakthålla en för den aktiva tjänsten vid marinen nödvändig fysisk och andlig spänstighet inom officerskåren. Erfarenheten visade, att befordran till regementsofficer helst ej borde ske vid högre levnadsålder än 45 år. Med nuvarande avvägning av antalet beställningshavare inom graderna samt en pensionsålder av 55 år komma därvid en alltför stor del av kaptensgradens beställningar (25—30 procent av hela antalet) att utgöras av i följd av ålders- eller andra hänsyn ej befordrade. Då man ej kunde förvänta samma aktivitet och vilja att taga ansvar av dessa senare, syntes det vara uppenbart, att nämnda beställningshavare i regel icke vore lämpliga för de viktiga befälsposter, för vilka kaptener i aktiv tjänst vore avsedda. Även efter den föreslagna sänkningen komme antalet vid befordran förbigångna kaptener att utgöra omkring en femtedel av hela antalet kaptensbeställningar.

De sakkunniga. Med biträdande av den uppfattning, åt vilken marinstabschefen givit uttryck, hava de sakkunniga i likhet med båda de kommittéer, som senast sysslat med den militära pensioneringen, funnit sig böra förorda en sänkning av pensionsåldern för kaptener och subalternofficerare vid marinen till 50 år eller samma avgångsålder som för motsvarande personal vid armén.

Förrådsförvaltare. För denna genom 1925 års härordning nytillkomna beställning har pensionsåldern jämlikt beslut av 1929 års riksdag i avbidan på en allmän omreglering av det militära pensionsväsendet bestämts till 63 år.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 192.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

Då nu ifrågavarande befattningshavare i tjänstgöringsavseende kunna anses fullt jämställda med arméns förvaltare, hava de sakkunniga — som för arméns förvaltare föreslagit bibehållande av nuvarande pensionsålder, 60 år — i överensstämmelse med av marinstabschefen uttalad uppfattning ansett sig böra förorda en sänkning av den provisoriskt fastställda pensionsåldern för förrådsförvaltare vid marinen till 60 år.

Flaggunderofficerare samt underofficerare av andra och tredje graden. För dessa beställningar utgör pensionsåldern enligt gällande bestämmelser 55 år. Med hänsyn till vad chefen för marinstaben anfört och under erinran att även 1910 års militära pensionskommitté framlagt enahanda förslag, förordade 1921 års pensionskommitté en sänkning av pensionsåldern till 50 år för underofficerare av andra och tredje graden.

Marinstabschefen har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande framhållit nödvändigheten av att pensionsåldern för de två lägsta underofficersgraderna fastställes till 50 år. I en till de sakkunniga avgiven promemoria, vilken återgivits å sid. 112—113 i de sakkunnigas betänkande, har marinstabschefen närmare utvecklat skälen härför och därvid framhållit, bland annat, att en bestämd skillnad i tjänstgöringsförhållandena funnes mellan å ena sidan underofficerare av andra graden och å andra sidan flaggunderofficerare.

Svenska underofficer sförbundet har i en till de sakkunniga inkommen skrivelse framhållit vissa olägenheter ur personalens synpunkt, som skulle bliva förknippade med en sänkning av pensionsåldern för underofficerare av andra och tredje graden till 50 år.

De sakkunniga. Med hänsyn till vad chefen för marinstaben anfört angående underofficerarnas av andra och tredje graden tjänståligganden hava de sakkunniga, i likhet med militära pensionskommittén och 1921 års pensionskommitté, funnit sig böra föreslå en sänkning av pensionsåldern för dessa underofficerare till 50 år. En dylik sänkning torde, framhålla de sakkunniga, på grund av de nu rådande befordringsförhållandena komma att medföra, att åtskilliga underofficerare av andra graden icke kunna vinna befordran till flaggunderofficersbeställning. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det emellertid icke möjligt att vid bedömande av frågan örn lämplig pensionsålder för beställningshavarna tillmäta de för närvarande ogynnsamma befordringsförhållandena avgörande betydelse.

En av de sakkunniga, fanjunkaren Almroos, har under åberopande av utförlig motivering (se betänkandet sid. 208—213) reservationsvis förordat bibehållande av nu gällande pensionsåldrar för underofficerare av andra och tredje graden vid marinen. Reservanten anför bland annat, att enligt hans mening de militära skäl, som kunde föreligga för bifall till de sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsålder för ifrågavarande underofficerare, icke vore tillräckligt bärande för att motivera en ur personalens synpunkt så obillig åtgärd, som en sänkning av pensionsåldern skulle inne-

99 Kungl. May.ts proposition nr 192.

bära. Med nuvarande och säkerligen för rätt lång tid framåt rådande ogynnsamma befordringsförhållanden komme ett stort antal underofficerare av andra graden icke i tur till flaggunderofficersbefordran före fyllda 50 år. Dessa underofficerare, vilka hittills normalt kunnat räkna med att erhålla flaggunderofficersbeställning före uppnådd pensionsålder och komma i åtnjutande av för denna beställning utgående pension, skulle sålunda — utan att hava blivit förbigångna vid befordran — på grund av förhållanden, över vilka de själva icke kunnat råda, i icke obetydlig utsträckning nödgas avgå med lägre pension än de tidigare haft anledning påräkna.

Marinintendenturkårens personal. För denna personal gäller för närvarande en pensionsålder av 65 år för samtliga beställningar. I sitt till 1921 års pensionskommitté avgivna yttrande förordade chefen för marinstaben, efter hörande av dåvarande chefen för kåren, bibehållande av nämnda pensionsålder för kårens personal. Detta blev även kommitténs förslag.

Chefen för marinintendenturkåren har nu hos de sakkunniga föreslagit en betydande sänkning av pensionsåldern för kårens befattningshavare och till stöd härför anfört bland annat:

Den nuvarande pensionsåldern vore ett arv från den gamla »flottans civilstat», varav marinintendenturkåren lör 30 år sedan bildats. Tvivelsutan hade det varit riktigt, örn redan vid detta tillfälle — då det gällde att skapa en kår, skickad att utföra jämväl militära uppgifter — pensionsåldern hade sänkts. Delade meningar syntes nu knappast råda örn lämpligheten av en dylik sänkning. Allt eftersom utvecklingen medlört en väsentlig förändring av kårens arbetsuppgifter, hade den nuvarande pensionsåldern visat sig vara alltför hög. De inträdda förändringarna vore huvudsakligen av två slag. Det ena vore, att kåren allt mer tagits i anspråk för rent intendenturella uppgifter, det andra att vissa kamerala uppgifter, vilka tidigare fullgjorts av intendenter, nu utfördes av annan personal.

För fyllande av personalbehovet vid mobilisering vore det av största vikt att hava tillgång till en högt kvalificerad reservpersonal. På grund härav vore en sänkning av pensionsåldern synnerligen önskvärd.

De i stort sett likartade förhållandena inom arméns och marinens intendenturväsenden talade för att pensionsåldern för marinintendenterna sattes lika med pensionsåldern för arméns intendenter. Då emellertid marinintendenterna ännu alltjämt uppehölle en del befattningar av mera civil natur, borde åtminstone för marinintendent av första graden pensionsåldern kunna sättas något högre, förslagsvis till 58 år; för förste marinintendenter borde gälla en pensionsålder av 60 år.

Chefen för marinstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande i allt väsentligt anslutit sig till de av marinöverintendenten uttalade synpunkterna.

Be sakkunniga hava funnit den gällande pensionsåldern med hänsyn till marinintendenturkårens nuvarande organisation och tjänstgörings-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förhållanden vara alltför hög. En sänkning av denna pensionsålder har synts påkallad jämväl med hänsyn till behovet av reservpersonal.

Beträffande omfattningen av en nedsättning i pensionsåldern för marinintendenturkåren hava de sakkunniga — med framhållande att marinöverintendenten i sitt yttrande närmast uttalat sig för samma avgångsåldrar, som komme att bestämmas för arméns intendenturkår — anfört att, enligt vad de sakkunniga inhämtat, de göromål, som åvila marinens intendentur, i viss mån skilde sig från arméintendenturens uppgifter och vore av sådan art, att — såsom även antytts av marinöverintendenten — för marinens intendenturpersonal kunde ifrågasättas något högre pensionsålder än för motsvarande personal vid armén. Skillnaden syntes emellertid icke böra överstiga fem år.

Vid övervägande av antydda synpunkter hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå en sänkning av pensionsåldern till 60 år för förste marinintendenter samt till 55 år för lägre befattningshavare vid kåren.

Marinläkarkåren. Chefen för marinstahen har, i likhet med marinöverläkaren, icke funnit skäl föreligga till frångående av nuvarande pensionsåldrar, utgörande för marinöverläkaren 65 år, för förste marinläkare och marinläkare av första graden, som är sjukhusläkare, 63 år samt för annan marinläkare av första graden 60 år.

De sakkunniga erinra, att innan dessa pensionsåldrar — vilka överensstämma med vad 1921 års pensionskommitté föreslagit — fastställts genom beslut av 1931 års riksdag, gällt betydligt lägre avgångsåldrar för ifrågavarande personal, nämligen för marinöverläkare och förste marinläkare 60 år och för marinläkare av första graden 55 år. Höjningen föranleddes närmast av en framställning från marinöverläkaren, däri denne bland annat erinrade örn att på grund av de låga pensionsåldrarna vissa svårigheter uppkommit att på ett tillfredsställande sätt rekrytera kåren.

De sakkunniga hava icke funnit skäl till annan ändring av nuvarande bestämmelser än att pensionsåldern för förste marinläkare och marinläkare av första graden, sjukhusläkare, synts böra sänkas från 63 till 60 år. Tillräcklig anledning har nämligen icke ansetts föreligga att beträffande marinens sjukhusläkare bibehålla högre pensionsålder än som gäller och av de sakkunniga föreslagits att gälla för regementsläkare, som är sjukhusläkare. Beträffande förste marinläkare giver, yttra de sakkunniga, en jämförelse med vad som i ifrågavarande hänseende förordats i fråga örn fältläkarkårens personal vid handen, att pensionsåldern för förste marinläkare skulle, därest densamma bibehölles oförändrad, komma att bliva tre år högre än för överfältläkaren och fältläkare. Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger ej anledning att för framtiden uppehålla en dylik skillnad.

Flottans poliskår. Med erinran, att för överkonstapel och konstapel vid arméns fästningspolis föreslagits en pensionsålder av 55 år, hava de sakkunniga anfört, att för flottans polispersonal tjänstgöringsförhål-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

landena vore mindre påfrestande samt att en något högre pensionsålder därför utan olägenhet syntes kunna fastställas för denna personal. En sänkning av nu gällande pensionsålder, 65 år, måste emellertid anses påkallad. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra i likhet med 1921 års pensionskommitté och marinförvaltningen förorda, att pensionsåldern för ifrågavarande beställningshavare bestämmes till 60 år.

Flygvapnet. Officerare och underofficerare (med undantag av intendenturpersonal). I sitt till de sakkunniga avgivna yttrande hava chefen för flygvapnet och flygstyrelsen avgivit förslag till enhetliga pensionsåldrar för vapnets beställningar. Såsom förut omnämnts, har i yttrandet tillika på anförda skäl (betänkandet sid. 119) förordats en betydande sänkning av pensionsåldrarna för nära nog samtliga beställningar. Avgångsåldern har sålunda föreslagits till 60 år för chefen för flygvapnet, till 55 år för överste, till 50 år för överstelöjtnant, major och fanjunkare samt till 45 år för kapten, subalternofficer och sergeant.

Med hänsyn till att flygvapnets officers- och underofficerskårer till huvudsaklig del rekryteras från övriga försvarsgrenar samt att möjlighet till återtransport medgivits under vissa förutsättningar, hava de sakkunniga från cheferna för generalstaben och marinstaben inhämtat yttranden över chefens för flygvapnet och flygstyrelsens berörda förslag. Generalstabschefen har därvid anfört bland annat, hurusom det otvivelaktigt vöre önskvärt att i ett gemensamt militärt pensionsreglemente pensionsåldrarna — såvida ovederläggliga militära skäl ej till annat föranledde — vore överensstämmande för motsvarande lönegrader inom de skilda försvarsgrenarna, ett behov som alldeles särskilt framträdde för flygvapnet, som i mycket stor utsträckning rekryterades från övriga försvarsgrenar. Mot sänkningen av pensionsåldrarna talade även det förhållandet, att försvarsväsendet hade att förvänta avsevärda förändringar i en kommande försvarsordning, varför så genomgripande ändringar som de föreslagna i varje fall borde anstå till dess utvecklingen på grund av nya bestämmelser kunde skönjas. Marinstabschefen har framhållit i huvudsak enahanda synpunkter.

De sakkunniga anföra i denna fråga bland annat:

Det torde vara obestridligt, att flygtjänsten är av mera påfrestande och slitande beskaffenhet och i allmänhet ställer större krav på beställningshavarna i olika avseenden än den normalt förekommande tjänstgöringen vid armén och marinen. Det kunde därför — även örn man i detta sammanhang bortser från den vid flygvapnet nu rådande ogynnsamma åldersfördelningen med ty åtföljande olägenheter ur befordringssynpunkt — finnas anledning att ifrågasätta fastställande av lägre avgångsåldrar åtminstone för vissa officerare och underofficerare vid flygvapnet än för motsvarande personal vid övriga försvarsgrenar. Att de sakkunniga det oaktat icke ansett sig böra föreslå dylik åtgärd, beror huvudsakligen på de skäl, som utvecklats av cheferna för generalstaben och marinstaben, och främst därpå, att det torde kunna förväntas, att en ny

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

försvarsordning kommer att medföra avsevärda förändringar beträffande flygvapnet. Då spörsmålet örn pensionsåldrarnas avvägning för flygvapnets personal bör ses i samband med frågan örn vapnets organisation, har det synts de sakkunniga icke vara lämpligt att nu taga ståndpunkt till frågan örn en genomgripande ändring av avgångsåldrarna för vapnets personal.

De sakkunniga hava under föreliggande förhållanden ansett sig böra föreslå, att för de officerare och underofficerare vid flygvapnet, som icke tillhöra intendenturpersonalen, bestämmas samma pensionsåldrar som för motsvarande beställningshavare vid armén. I anslutning till en blivande omorganisation av flygvapnet synes frågan örn lämpliga pensionsåldrar för vapnets personal böra upptagas till förnyat övervägande.

Intendenturpersonalen. Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava på anförda skäl föreslagit, att för denna personal skulle fastställas samma pensionsålder, som av de sakkunniga föreslagits för befattningshavare vid arméns intendenturkår i motsvarande tjänstegrader. Mot detta förslag har generalstabschefen icke haft något att invända. Marinstabschefen har däremot ifrågasatt, örn icke förhållandena för intendenterna vid flygvapnet mera liknade motsvarande förhållanden vid marinen, vilket i så fall skulle medföra, att pensionsåldern borde fastställas till vad som föreslagits för marinens vidkommande.

De sakkunniga. På grund av vad marinstabschefen anfört och införskaffad ytterligare utredning utvisat, hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila intendenturpersonalen vid flygvapnet, äro närmare jämförliga med de göromål, som ankomma på beställninghavare i motsvarande tjänsteställning vid marinintendenturkåren, än med vad som kräves av personal vid arméns intendenturkår. De sakkunniga hava därför ansett sig böra förorda, att de för beställningshavare vid marinintendenturkåren föreslagna pensionsåldrarna tillämpas jämväl för officerare i intendenturbefattning vid flygvapnet och att sålunda pensionsåldern för ifrågavarande personal bestämmes till 60 år för överstelöjtnant och major samt 55 år för kapten och löjtnant.

Övrig personal. För flygvapnets ingenjörspersonal, beträffande vilken pensionsålder ännu icke blivit fastställd, skulle enligt de sakkunnigas förslag tillämpas följande pensionsåldrar, nämligen för flygöveringenjör, förste flygingenjör och flygingenjör av första graden 60 år samt för flygingenjörer av andra och tredje graden 55 år. Beträffande skälen härför torde få hänvisas till de sakkunnigas betänkande, sid. 123 och 124. För förste flygläkare och flygläkare av första graden — vilka beställningshavare före den 1 juli 1934 benämndes regementsläkare, respektive bataljonsläkare och alltjämt tillhöra samma lönegrader som dessa — hava de sakkunniga föreslagit samma pensionsålder som för sistnämnda beställningshavare eller alltså 60, respektive 55 år.

103 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vid den behandling, de sakkunniga ägnat frågan om lämplig pensionsålder för personal vid fältläkar- och fältveterinärkårerna samt vid fabriks-, förråds- och tygstaten, hava de sakkunniga stannat vid att icke föreslå ändring i nu gällande pensionsåldrar. Med hänsyn till vad jag i det följande föreslår beträffande den civilmilitära personalens pensionsålder torde en redogörelse här böra lämnas för de sakkunnigas ståndpunkt i ämnet.

Fältläkarkårens och fältveterinärkårens personal. Generalfältläkaren har föreslagit en höjning av pensionsåldern för överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm från 60 till 63 år och för bataljonsläkare från 55 till 60 år. Chefen för generalstaben har däremot framhållit, att nuvarande bestämmelser i fråga örn pensionsålder för fältläkarkårens personal borde oförändrade ingå i ett blivande militärt pensionsreglemente. Skäl syntes icke vara för handen att för överläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm, vilken åtnjöte lön i lönegraden C 11, fastställa högre pensionsålder än för regementsläkare, som tillhörde samma lönegrad, eller för i lönegraden C 14 upptagen Överfältläkare. Generalstabschefen har ej heller kunnat biträda förslaget örn höjd pensionsålder för bataljonsläkare.

De sakkunniga hava i likhet med generalstabschefen ansett nu gällande pensionsåldrar för fältläkarkårens personal böra bibehållas oförändrade.

Även beträffande fältveterinärkårens personal hava de sakkunniga ansett nuvarande pensionsåldrar väl avvägda.

För flertalet heställningshavare, tillhörande fabriks-, förråds- och tygstaten — nämligen tyg- och fabriksingenjörer, tyg- och fabriksförvaltare, fortifikationskassörer, departementsskrivare, besiktningsrustmästare, tygverkmästare, verkmästare, tygskrivare, fabriksskrivare, tyghantverkare, vapenhantverkare, hantverkare och fortmaskinister — gäller nu en pensionsålder av 60 år.

1921 års pensionskommitté förordade för nu nämnda personalkategorier en höjning av pensionsåldern till 65 år beträffande fortifikationskassörer och departementsskrivare samt till 63 år i fråga örn övriga beställningshavare med undantag av fortmaskinister, för vilka nuvarande pensionsålder skulle bibehållas. I utlåtande över pensionskommitténs förslag framhöll arméförvaltningen beträffande den å artilleriets fabriker och tyganstalter tjänstgörande personalen, att denna personals ordinarie fredstjänstgöring i verkstäder samt i stora, ofta långt från varandra belägna förråd krävde en rörlighet och en vigor, som i regel icke kunde förutsättas hos en person, som överskridit 60-årsåldern. Vid mobilisering komme den å stat anställda personalen på grund av sin tjänstevana att i första hand tagas i anspråk för de mest krävande platserna inom den då i hög grad utvidgade förvaltningsorganisationen. Behovet av en tillräcklig re-

104 Kungl. Martts proposition nr 192.

sery av personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter talade snarare för en sänkning än för en höjning av pensionsåldern.

Chefen för generalstaben har i sin skrivelse till de sakkunniga — i överensstämmelse med förslag av generalfälttygmästaren, chefen för fortifikationen och inspektören för trängen — förordat bibehållande av gällande pensionsåldrar för nu ifrågavarande personal.

De sakkunniga hava för sin del anfört bland annat:

De särskilda skäl, som föranlett, att beträffande övriga personalkategorier vid försvarsväsendet nära nog genomgående föreslagits lägre pensionsåldrar än som bestämts för befattningshavare i annan statstjänst, äga i väsentlig mån giltighet även med avseende å personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter samt å fortmaskinister. Även beträffande fortifikationskassörer tala goda skäl mot en höjning av nuvarande pensionsålder. . Endast beträffande departementsskrivare förefaller frågan tveksam, tillräckliga skäl synas dock knappast föreligga att enbart för denna befattning ifrågasätta höjning av nu gällande pensionsålder.

Då beställningarna såsom elektroingenjör av första eller andra graden, för vilka pensionsåldern ännu icke blivit bestämd, närmast ansetts kunna jämställas med övriga ingenjörsbefattningar vid fabriks- och tygstaten, hava de sakkunniga ansett, att även för dem bör tillämpas den för sistnämnda befattningar gällande och av de sakkunniga föreslagna pensionsåldern av 60 år.

Avgivna yttranden. De sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsålder för försvarsväsendets ordinarie personal har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de militära myndigheterna. Endast beträffande en grupp av beställningshavare, nämligen underofficerare av andra och tredje graden vid marinen, har sakkunnigförslaget mera allmänt framkallat betänkligheter hos dessa myndigheter.

Försvarsväsendets lönenämnd, riksräkenskapsverket och statskontoret hava däremot ställt sig tveksamma till de föreslagna sänkningarna av nuvarande pensionsåldrar samt såsom skäl härför anfört bland annat följande:

_ Försvarsväsendets lönenämnd: Lönenämnden måste ställa sig synner-

ligen tveksam, huruvida de skäl, uteslutande av rent militär art, vilka anförts till stöd för de föreslagna sänkningarna av de för vissa grupper beställningshavare nu gällande pensionsåldrarna, i alla förekommande fall äro tillräckligt bärande för att i förevarande sammanhang motivera bifall till de sakkunnigas förslag. Redan de avsevärda kostnader, förslagets genomförande måste medföra för statsverket, synas böra mana till en viss försiktighet, då det gäller att nedsätta pensionsåldrar, som redan nu i många fall ej obetydligt understiga de för civila befattningshavare i allmänhet gällande. I vissa fall, där de föreslagna sänkningarna med hänsyn till den militära tjänsten befunnits motiverade, har lönenämnden emellertid icke velat ställa sig avvisande mot desamma.

En reservant inom lönenämnden, sekreteraren Curtman, har förklarat

105 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sig biträda de sakkunnigas förslag utom beträffande underofficerare av andra och tredje graden vid marinen.

Riksräkenskapsverket: I anledning av de åt de sakkunniga givna di-

rektiven att anpassa föreskrifterna i det militära pensionsreglementet efter bestämmelserna i motsvarande reglemente för civilförvaltningen vill riksräkenskapsverket framhålla, att i sådana fall, då behovet av reservpersonal icke är ofrånkomligt eller kravet på tjänstbarliet i fysiskt hänseende nödvändiggör tidigare avgång, pensionsåldern i möjligaste mån bör anpassas efter vad som i sådant avseende gäller för civilförvaltningen.

Statskontoret: I anledning av förslaget örn sänkning av pensionsåldrarna vill statskontoret ej underlåta att fästa uppmärksamheten vid den kostnadsökning, vartill en dylik sänkning måste föranleda för statsverket. Tillika kan det vara förtjänt av beaktande, att på detta sätt kostnaderna för upprätthållandet av en mobiliseringsduglig reserv till avsevärd del komma att överföras å elfte huvudtiteln i stället för att belasta fjärde huvudtiteln, varigenom överblicken över totalkostnaderna för^ försvarsväsendet försvåras. Emellertid ligger det i sakens natur, att frågan örn lämpligheten ur militär synpunkt av en sänkning av pensionsåldrarna för försvarsväsendets personal väsentligen undandrager sig statskontorets bedömande. Ämbetsverket vill för den skull beträffande detta spörsmål inskränka sig till att uttala, att en nedsättning av pensionsåldrarna för de olika grupperna av beställningshavare vid försvarsväsendet icke lärer böra vidtagas i vidare mån, än som med hänsyn till försvarets särskilda intressen befinnes vara oundgängligen påkallat, samt att i övrigt pensionsåldrarna böra så långt som möjligt anpassas efter vad som gäller för civilförvaltningen. Sistberörda synpunkt torde framför allt böra beaktas i vad angår den civilmilitära personalen.

Vad angår de särskilda beställningarna hava i huvudsak följande erinringar framställts i de avgivna yttrandena.

Brigadchefer m. fl. beställningar i lönegraden 0 7. Chefen för södra arméfördelningen anser det obehövligt att redan nu ändra tiden för brigadchefernas avgång, innan tillräcklig erfarenhet vunnits örn verkningarna av deras helt nyligen fastställda pensionsålder. Inspektören för kavalleriet framhåller, att en pensionsålder av 60 år för inspektören för kavalleriet icke vore lämplig med hänsyn till nödvändig kontinuitet beträffande tjänsten; av samma skäl syntes de föreslagna pensionsåldrarna för inspektören för militärläroverken och chefen för östra brigaden för låga. Inspektören för militärläroverken anser, att hans beställning bör särskiljas från övriga brigadchefsbefattningar genom att nuvarande pensionsålder bibehålies för inspektören för militärläroverken. Försvarsväsendets lönenämnd anför, att tillräckliga skäl icke syntes anförda för ändring av den så sent som år 1928 för brigadchef fastställda pensionsåldern 62 år. I enlighet med de sakkunnigas uttalande, att samma pensionsålder i allmänhet bör gälla för samtliga beställningshavare i en och samma lönegrad, syntes samma pensionsålder böra bestämmas även för övriga beställningshavare i ifrågavarande lönegrad.

Militärbefälhavaren på Gotland samt vissa skoloch kårchefer. Militärbefälhavaren på Gotland anser, att nuva-

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

varande pensionsålder bör bibehållas för militärbefälhavaren samt för chefen för Gotlands artillerikår. Försvarsväsendets lönenämnd har däremot tillstyrkt de sakkunnigas förslag beträffande nu ifrågavarande befattningshavare.

Intendenturkårens officerare. Riksräkenskapsverket framhåller, att genom ett utnyttjande av den möjlighet, som enligt 10 § 3 mom. sakkunnigförslaget (11 § 3 mom. departementsförslaget) förefinnes att förtidspensionera en beställningshavare, som befinnes urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, behovet att vidmakthålla en kroppslig och andligt spänstig kår i viss mån torde kunna tillgodoses, utan att pensionsåldern för intendenturkårens officerare av detta skäl hålles särskilt låg för hela kåren. Försvarsväsendets lönenämnd framhåller, att de sakkunnigas förslag på denna punkt berör en talrik personal och att förslagets genomförande därför kommer att medföra avsevärda kostnader för statsverket. Under hänvisning till sitt tidigare gjorda allmänna uttalande har lönenämnden velat ifrågasätta nödvändigheten av den föreslagna sänkningen. I varje fall synes det nämnden böra tagas under övervägande, örn ej en nedsättning av den nuvarande pensionsåldern med. förslagsvis 2 år kan anses tillräcklig åtminstone för kaptenerna vid intendenturkåren.

Underofficerare vid armén. Riksräkenskapsverket har, under åberopande av sitt allmänna uttalande, ifrågasatt en höjning av pensionsåldern för förvaltare vid intendenturkåren från 60 till 63 år, enär dessa beställningshavare väsentligen syntes kunna likställas med förrådsmästare vid telegrafverket och statens järnvägar, för vilka pensionsåldern är 63 år. För redogöraren vid ridskolan (i Strömsholm), vilken enligt förslaget skulle bli avgångsskyldig vid 60 år, har riksräkenskapsverket, med hänsyn till att befattningen är en ren expeditionstjänst, ansett pensionsåldern böra sättas till 63 år.

Fältläkarkåren, fältveterinärkåren, marinläkarkåren. Armeförvaltningen anser att pensionsåldern för bataljonsläkare bör höjas till 60 år för att möjliggöra för dem att före uppnådd pensionsålder hinna intjäna tjugufem tjänstår. Samma mening har uttalats av generalfältläkaren. Marinförvaltningen uttalar, att några bärande skäl icke anförts för sänkning av pensionsåldern för förste marinläkare och marinläkare av första graden, sjukhusläkare, samt att det skulle vara ytterst ofördelaktigt, örn denna sänkning genomfördes. Marinöverläkarens utlåtande avspeglar enahanda uppfattning. Försvarsväsendets lönenämnd har inskränkt sig till det uttalandet, att samma pensionsålder syntes böra gälla för jämförlig läkarpersonal vid försvarsväsendets olika grenar. Riksräkenskapsverket uttalar såsom sin uppfattning, att avgångsåldern för överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm bör höjas till 63 år samt att denna pensionsålder bör bibehållas för förste marinläkare och marinläkare av första graden, sjukhusläkare. Ämbetsverket erinrar, att av-

107 Kungl. May.ts proposition nr 192.

gångsåldern för provinsialläkare höjts från 62 till 63 år samt att en pensionsålder av 65 år gäller för läkarpersonalen vid statens sinnessjukhus och för lasarettsläkare.

Civilmilitära beställningshavare, tillhörande fabriks-, förråds- och tygstaten. Riksräkenskapsverket framhåller, att vid 1921 års lönereglering vid försvarsväsendet de särskilda beställningarna hänfördes till de lönegrader i kommunikationsverkens avlöningsreglemente, till vilka med dem jämförbara befattningar vid kommumkationsverken hörde eller vartill de eljest med hänsyn till beställningarnas art ansågos böra hänföras. Med hänsyn härtill och då de särskilda skäl, som beträffande andra militära beställningshavare föranlett fastställandet av en lägre pensionsålder än i allmänhet stadgats, icke ägde samma giltighet för ifrågavarande civilmilitära personal, syntes anledning knappast föreligga att vid bestämmandet av pensionsåldern i förevarande fall tillämpa annan åldersgräns än som fastställts för motsvarande personal vid kommunikationsverken. I anslutning härtill borde exempelvis för tyg- och fabriksförvaltare av första klassen samt fortifikationskassör, vilka i avlöningshänseende likställts med förste bokhållare vid telegrafverket och statens järnvägar, avgångsåldern bestämmas till 63 år. För departementsskrivare, som i avlöningshänseende jämställts med bokhållare vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, borde även samma pensionsålder fastställas.

Officerare vid marinen. Marinförvaltningen föreslår, att pensionsåldern för flaggmans- (generals-) och kommendörs- (överste-) graderna nedsättes till 63, respektive 58 år. För svar sväsendets lönenämnd har för sin del ansett tvekan kunna råda, huruvida de skäl, som föranlett avgångsålderns bestämmande till 50 år för arméns kompaniofficerare, i full utsträckning äga giltighet beträffande kaptener vid marinen. Avvikande mening har på denna punkt anmälts dels, såsom förut nämnts, av sekreteraren emtman, dels ock av kommendörkaptenen Giron. Reservanterna hava yrkat bifall till sakkunnigförslaget.

Underofficerare vid marinen. Fullmäktige i flottans pensionskassa anföra, att den nuvarande organisationen av mannens underofficerskår icke synes vara lämpad för en pensionsålder av 50 år för underofficerare av andra graden, samt belysa de ogynnsamma befordringsförhållanden, vilka skulle bliva rådande vid sänkning av pensionsåldern. Fullmäktige hava ansett nödvändigt att — intill dess i samband med genomförandet av en ny försvarsorganisation proportionen mellan antalet beställningshavare i underofficersgraderna (och i flaggkorpralsgraden) ändras — en övergångsbestämmelse införes, som möjliggör för nuvarande äldre underofficerare av andra graden att komma ifråga till flaggunderofficersbefordran. Liknande yrkande har gjorts av marinförvaltningen. Stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation anser den föreslagna sänkningen av pensionsåldern för underofficerare av andra och tredje

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

graden knappast tillräckligt motiverad. Önskvärdheten att föryngra underofficerskåren och tillgodose behovet av reservpersonal syntes hava tillmätts alltför stor betydelse. Därest emellertid pensionsåldern för denna personalgrupp komme att nedsättas till 50 år, måste befordringsföi hållandena sa ändras, att underofficer av andra graden icke tvingades att avgå, innan han hunne komma i tur till flaggunderofficersbefordran. Chefen för kustartilleriet anser en sänkning av pensionsåldern för underofficerare icke möjlig utan organisatorisk ändring och förordar nied hänsyn härtill, att sänkningen skall träda i kraft vid tidpunkt, som Kungl. Majit bestämmer. Stationsbefälhavaren vid Karlskrona örlogsstation har däremot intet att erinra mot den föreslagna pensionsåldern för underofficerare av andra och tredje graden, då verkställd utredning utvisat att, åtminstone vad Karlskrona örlogsstation beträffar, några betänkliga följder av sänkningen icke torde vara att befara; särskilda övergångsbestämmelser hava emellertid ansetts önskvärda.

Försvarsväsendets lönenämnd finner bärande skäl icke hava anförts för frångående av den hittills undantagslöst tillämpade regeln, att underofficerare i lägre lönegrad än Uo 4 vid varje försvarsgren för sig skola hava samma avgångsålder. Lönenämnden har därför biträtt reservantens yrkande örn bibehållande av den nu gällande pensionsåldern för ifrågavarande underofficerare. Kommendörkaptenen Giron har dock tillstyrkt sakkunnigmajoritetens förslag.

Riksräkenskapsverket har av skäl, som av ämbetsverket anförts beträffande förvaltare vid intendenturkåren, föreslagit bibehållande av nu gällande pensionsålder, 63 år, för förrådsförvaltare vid marinen. Chefen för kustartilleriet och kommendanten i Vaxholms fästning hava yrkat sänkning av pensionsåldern för sistnämnda beställningshavare till 55 år.

Marinintendentur kåren. Mot de föreslagna sänkningarna av pensionsåldern för marinintendenturkårens personal hava invändningar framställts endast av stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation; som ansett, att sänkningen av pensionsåldern för marinintendenter av första graden och lägre grader borde stanna vid 60 år. Marinöverintendenten anför, att han, örn det icke kunde anses lämpligt att bestämma pensionsåldern för marinintendent av första graden till en mellan 55 och 60 år liggande siffra, i valet mellan 55 och närmast högre pensionsålder 60 år obetingat vill lämna sin anslutning till den förstnämnda pensionsåldern. Försvarsväsendets lönenämnd tillstyrker de sakkunnigas förslag örn sänkning av pensionsåldern till 60 år för förste marinintendent. Vad åter angår de personalkategorier, för vilka föreslagits en pensionsålder av 55 år, har lönenämnden med hänsyn till sin tidigare angivna ståndpunkt i fråga örn arméns intendenturpersonal och då enligt nämndens mening förhållandena vid marinen icke torde motivera införande av samma avgångsålder som för motsvarande personal vid armén, velat förorda en pensionsålder av 58 år. Riksräkenskapsverket har i fråga örn pensionsål-

109 Kungl. Majlis proposition nr 192.

deni för marinintendenturkårens personal framhållit samma synpunkter som beträffande arméns intendenturkår.

Flygvapnets personal. Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava icke framställt någon erinran mot de sakkunnigas förslag beträffande ifrågavarande personal, men förutsätta dock, att — i överensstämmelse med vad de sakkunniga uttalat rörande pensionsåldrar för flygande personal — frågan underkastas förnyad prövning i anslutning till en blivande omorganisation av flygvapnet. För svar sväsendets lönenämnd har tillstyrkt förslaget örn en pensionsålder av 55 år för flygingenjörer av andra och tredje graden.

Särskilda frågor. Chefen för intendenturkåren har uttalat, att det för ett rationellt ordnande av befordringarna särskilt inom regementsofficers- och högre befattningar vid försvarsväsendet vore till fördel, om personalens avskedande skedde allenast två gånger årligen, förslagsvis den 1 april och den 1 oktober. Detta gällde särskilt de högre beställningshavarna, för vilka förflyttning från en ort till en annan ofta förekomme. Härigenom skulle vinnas även den fördelen, att de med dessa befordringar förenade flyttningskostnaderna skulle kunna icke obetydligt nedbringas. I huvudsak enahanda förslag hava framkommit i de yttranden, som avgivits av chefen för östra arméfördelningen och inspektören för trängen. Statskontoret har efter erinran härom för sin del framhållit, att det syntes ämbetsverket vara förtjänt att närmare övervägas, huruvida ej bestämmelserna örn avgångsskyldighet borde avfattas i anslutning till berörda förslag.

Med hänsyn till de krav på tjänstbarhet i fysiskt avseende, som måste Departementa-

ställas på personalen vid försvarsväsendet, gälla — såsom redan nämnts chefen.

— för närvarande i fråga örn flertalet militära och civilmilitära beställningar lägre pensionsåldrar än som i allmänhet föreskrivits för tjänster vid civilförvaltningen. Till dessa lägre pensionsåldrar har även behovet av reservpersonal vid mobilisering medverkat.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle nu angivna, av militära förhållanden betingade skiljaktighet mellan den civila och den militära personalens avgångsåldrar i viss omfattning ökas genom ytterligare sänkning av pensionsåldern för en del beställningar vid försvarsväsendet.

Den stegring av kostnaderna för det militära pensionsväsendet, som ett oförändrat genomförande av sakkunnigförslaget i förevarande hänseenden skulle medföra, har väckt betänkligheter hos försvarsväsendets lönenämnd, statskontoret och riksräkenskapsverket. För egen del ansluter jag mig i stort sett till den allmänna uppfattning, som uttalats av dessa myndigheter. Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida de skäl — huvudsakligen av rent militär art — som anförts till stöd för de föreslagna sänkningarna, i alla förekommande fall äro tillräckligt bärande för att motivera bifall till sakkunnigförslaget. Enligt min mening kan en höj-

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ning av pensionsåldrarna i förhållande till de sakkunnigas förslag vara befogad beträffande åtskilliga befattningar, särskilt civilmilitära beställningar. En dylik böjning behöver, med reglementets utformning i övrigt, ingalunda innebära någon försämring av nuvarande möjligheter att tillgodose kraven på tjänstbarket. I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit bar nämligen — i anslutning till civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser — i 11 § 3 mom. intagits ett stadgande, som möjliggör att högst fem år före pensionsålderns inträde med pension avskeda en beställningshavare, som befinnes urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden. Genom denna bestämmelse beredes utväg att vidmakthålla personalens tjänstdugligbet på ett bättre sätt än som kunnat ske med hittills gällande pensioneringsbestämmelser. Även möjligheten till frivillig förtidspensionering torde kunna i någon mån medverka till en tidigare avkoppling av personal, vars intresse för militärtjänsten slappats eller vars tjänstbarhet eljest minskats.

I syfte att erhålla grundval för bedömande av verkningarna ur kostnadssynpunkt av de av de sakkunniga föreslagna sänkningarna av olika pensionsåldrar hava inom finansdepartementet, med bearbetning av de för sakkunnigbetänkandet gjorda kostnadskalkylerna, verkställts summariska beräkningar rörande den utgiftsökning, som av nämnda anledning skulle uppkomma vid övergångstidens utgång, samt rörande utgiftsökningens fördelning på olika beställningar eller grupper av beställningar. Enligt dessa beräkningar skulle den av pensionsåldrarnas sänkning betingade ökningen av kostnaderna vid sagda tidpunkt uppgå till sammanlagt omkring 770,000 kronor per år, därav dock 285,000 kronor belöpa å beställningshavare, som överförts till övergångsstat. Denna utgiftsökning skulle emellertid i viss mån motvägas av en till 370,000 kronor uppskattad minskning i avlöningskostnaderna för beställningshavare på övergångsstat. Nettokostnadsökningen vid angivna tidpunkt skulle sålunda utgöra omkring 400,000 kronor. Siffrorna äro synnerligen approximativa men synas dock mana till en viss försiktighet, när det gäller att sänka avgångsåldrar, vilka redan för närvarande äro avsevärt lägre än pensionsåldern för jämförlig civil personal.

Efter angivande av denna allmänna inställning till de bär föreliggande frågorna går jag att meddela min ståndpunkt till de sakkunnigas förslag beträffande pensionsålder för de särskilda beställningarna.

I fråga örn officerare (musikdirektörer) vid armén har jag funnit mig kunna biträda sakkunnigförslaget utom i vad det avser kaptener vid intendenturkåren. Måhända kan tvekan råda beträffande den föreslagna sänkningen av pensionsåldrarna för brigadchefer och vissa med dem i lönehänseende likställda beställningshavare, detta icke minst med hänsyn till att denna fråga nyligen prövats av statsmakterna. De skäl, som härför åberopats i betänkandet och vilka ytterligare understrukits vid ärendets beredning i samråd med chefen för försvarsdepartementet, hava emeller-

lil

Kungl. May.ts proposition nr 192.

tid föranlett mig att i fråga om dessa beställningar följa de sakkunnigas förslag. Den kostnadsökning, som betingas av de sålunda tillstyrkta sänkningarna av gällande pensionsåldrar för arméns personal, är för övrigt relativt obetydlig. Vad angår kaptenerna vid intendenturkåren må visserligen icke förnekas, att även beträffande dessa beställningshavare militära skäl kunna anföras för en något lägre pensionsålder än den nuvarande (55 år), men det vill synas, som örn de väntade fördelarna av denna nedsättning icke skulle vara tillräckligt stora för att motivera den ganska avsevärda ökning i pensioneringskostnaderna, som därav skulle föranledas. Enligt de inom finansdepartementet verkställda beräkningarna skulle vid bifall till sakkunnigförslaget på denna punkt utgiftsökningen för budgetåret 1943/1944 komma att uppgå till omkring 125,000 kronor, varav endast 9,000 kronor belöpa på beställningshavare å övergångsstat.

Konsekvensen synes bjuda, att pensionsåldern för löjtnanter vid intendenturkåren sättes lika med pensionsåldern för kaptener. Detta innebär en höjning av löjtnanternas nuvarande pensionsålder. En sådan höjningsaknar emellertid praktisk betydelse, då ålderspensionering i denna grad ej förekommer.

För kaptener och subalternofficerare vid marinen hava de sakkunniga föreslagit en sänkning av pensionsåldern från 55 till 50 år. De skäl, som av de sakkunniga åberopats till stöd för denna åtgärd, hava under ärendets beredning understrukits och närmare utvecklats från försvarsdepartementets sida. Av den utredning, som sålunda förebragts, har jag beträffande flottan blivit övertygad såväl örn att den nuvarande pensionsåldern, 55 år, är alltför hög med hänsyn till de stora krav, som sjötjänstgöringen ställer, som ock därom att med nuvarande avgångsålder den personal i kaptensgraden, vilken nått sådan levnadsålder att vidare tjänstgöring till sjöss i regel ej kan ifrågakomma, utgör så stor del av hela antalet beställningar inom graden, att betydande svårigheter föreligga att finna lämplig användning för denna personal. Även för kustartilleriets vidkommande synes av i huvudsak liknande skäl en sänkning av pensionsåldern vara påkallad. Ehuru en sänkning av pensionsåldern för kaptener vid marinen skulle medföra en avsevärd kostnadsökning — denna har för budgetåret 1943/1944 beräknats uppgå till cirka 210,000 kronor, därav för beställningshavare å övergångsstat 20,000 kronor — har jag därför icke velat motsätta mig ett genomförande av de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn avgångsålder för officerare vid flygvapnet föranleder icke erinran från min sida.

Beträffande underofficerare vid de olika försvarsgrenarna har sakkunnigförslaget lämnats utan erinran utom såvitt angår vissa beställningar tillhörande lönegraden Uo 4 (förvaltare vid intendenturkåren, redogöraren vid ridskolan och förrådsförvaltare), samt underofficerare av andra och tredje graden vid marinen. Tillräcklig anledning att frånträda

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sakkunnigförslaget beträffande förstnämnda personalgrupp synes mig icke föreligga. Vad angår underofficerare av andra och tredje graden vid marinen har jag däremot ansett mig icke böra tillstyrka den av de sakkunnigas majoritet föreslagna sänkningen av pensionsåldern. Visserligen hava samtliga de kommittéer, som sedan år 1910 arbetat på den militära tjänstepensionslagstiftningen, ansett den nu gällande avgångsåldern för dessa beställningshavare vara för hög, och de skäl, vilka åberopats i fråga örn marinens kaptener, torde i viss mån äga giltighet jämväl för nu ifrågavarande personalgruppers vidkommande. En sänkning av pensionsåldern skulle i detta fall icke för den närmaste framtiden medföra kostnadsökning för statsverket utan tvärtom — med hänsyn till övergångsstatens stora omfattning — innebära en låt vara successivt avtagande kostnadsbesparing. De olägenheter, som med nuvarande försvarsorganisation skulle uppkomma för personalen vid en sänkning av pensionsåldern till 50 år, har jag emellertid i likhet med reservanten inom militärpensionssakkunniga samt flertalet av marinens myndigheter funnit vara av den art, att det knappast bör ifrågakomma att under rådande förhållanden vidtaga en dylik åtgärd. Då jag av här antydda skäl ansett någon ändring i pensionsåldern för underofficerare av andra och tredje graden vid marinen icke böra för närvarande genomföras, har jag funnit stöd för denna ståndpunkt jämväl däri, att ett bibehållande av nuvarande pensionsålder för dessa beställningshavare enligt inhämtade upplysningar icke torde medföra lika framträdande olägenheter ur tjänstgöringssynpunkt som en oförändrad pensionsålder för kaptener vid marinen skulle innebära.

Vad slutligen angar den civilmilitära och civila personalen, synas mig pensionsåldrarna för denna personal i princip böra i möjligaste mån anpassas efter vad som gäller för befattningshavare vid civilförvaltningen. Från denna utgångspunkt anser jag i likhet med generalfältläkaren, respektive marinöverläkaren, att pensionsåldern bör bestämmas för överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm, förste marinläkare och marinläkare av första graden, som är sjukhusläkare, till 63 år samt för bataljonsläkare och flygläkare av första graden till 60 år. Jag tillstyrker vidare en höjning av pensionsåldern för bataljonsveterinär från 55 till 60 år. Det kuyde måhända ifrågasättas, huruvida icke en höjning av pensionsåldern till 63 år kunde vara befogad för ytterligare en del läkarbeställningar samt för de högre veterinärbeställningarna. Då militära skäl åberopats för ett bibehållande av nuvarande avgångsåldrar för sistberörda personalgrupper, har jag emellertid ansett mig icke böra tillstyrka ett frångående av sakkunnigförslaget beträffande dessa beställningar.

Att, såsom de sakkunniga gjort gällande, den nu fastställda pensionsåldern för marinintendenturkårens personal — med undantag för marinöverintendenten — är alltför hög lärer icke kunna bestridas. En sänkning av pensionsåldern för denna personal torde därför vara befogad. Dock

113 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

synes det mig icke påkallat att härvid gå så långt som de sakkunniga föreslagit i fråga om marinintendenter av första och andra graden samt marinnnderintendenter. Med hänsyn till dessa beställningshavares arbetsuppgifter synes nedsättningen kunna begränsas till fem år och pensionsåldern alltså fastställas till 60 år. Att, såsom från vissa håll påyrkats, för ifrågavarande beställningar skulle bestämmas en eljest icke förekommande pensionsålder av 58 år vill jag icke tillstyrka.

Med avseende å beställningar vid förråds-, fabriks- och tygstaten synes, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, för lönegraderna C 1—3 genomgående böra fastställas en pensionsålder av 60 år. Denna ålder överensstämmer med den enligt civila tjänstepensionsreglementet gällande normala avgångsåldern för personal i motsvarande löneställning. De skäl, som av de sakkunniga åberopats för fortsatt tillämpning av samma pensionsålder, 60 år, beträffande beställningsliavare i lönegraden C 4 och högre lönegrader, synas däremot ej tillräckligt bärande. I likhet med riksräkenskapsverket anser jag, att pensionsåldern i förevarande fall bör anpassas till den åldersgräns, som fastställts för närmast motsvarande personal vid kommunikationsverken. Med hänsyn härtill förordar jag, att pensionsåldern för nu ifrågavarande personal bestämmes till 63 år.

De sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsåldrar för övrig civilmilitär och civil personal föranleder icke annan erinran från min sida än att för flygingenjörer av andra och tredje graden pensionsåldern synes böra bestämmas till 60 år i stället för, såsom do sakkunniga föreslagit, till 55 år. Vidare har jag kommit till den uppfattningen, att för kemist vid marinförvaltningen pensionsåldern utan olägenhet kan höjas till 63 år.

De förslag, som jag här framställt, innebära dels att sänkningar av nu gällande pensionsåldrar icke skulle ske i samma omfattning som de sakkunniga ifrågasatt, dels att höjning skulle vidtagas av nu fastställda avgångsåldrar för viss civilmilitär personal. Ett bifall till mitt förslag är därför givetvis ägnat att reducera den kostnadsökning för statsverket, som skulle föranledas av sakkunnigförslaget. Kostnadsökningen vid bifall till mitt förslag belöper sig enligt de verkställda beräkningarna vid övergångsperiodens utgång till approximativt 280,000 kronor för år, medan besparingen i avlöningskostnader för övergångsstaten skulle uppgå till omkring 20,000 kronor. Nettokostnadsökningen kan alltså uppskattas till omkring 260,000 kronor, medan motsvarande siffra enligt de sakkunnigas förslag beräknats till i runt tal 400,000 kronor.

De av mig förordade ändringarna i de sakkunnigas förslag böra lämpligen föranleda en jämkning i avfattningen av 18 §. I departementsförslagets författningstext har* sålunda för beställningshavare, tillhörande lönegraderna C 4—14, såsom huvudregel angivits en pensionsålder av 63 år. De beställningar inom nämnda lönegrader, för vilka föreslagits lägre pensionsålder, hava i anslutning härtill redovisats å den vid reglementet fogade åldersförteckiiingen (Bilaga B).

Hillring lill riksdagens protokoll 1 sami. Nr 1U5.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Jämväl i ett annat avseende Ilai- jag beträffande förevarande paragraf funnit mig böra förorda avvikelse från de sakkunnigas förslag. Enligt förslaget skulle, i anslutning till motsvarande bestämmelse i civila tjänstepensionsreglementet, gälla, att pensionsåldern inträder vid utgången av den månad, under vilken föreskriven levnadsålder uppnåtts. Såsom av redogörelsen för de avgivna yttrandena framgår, hava emellertid vissa militära myndigheter ävensom statskontoret uttalat, att militärpersonalens avgång lämpligen borde ske halvårsvis och anknytas till de sedvanliga flyttningstiderna. Då detta förslag ur olika synpunkter synts beaktansvärt — icke minst med hänsyn till önskvärdheten att i möjligaste mån begränsa statsverkets kostnader för hyresersättning i anleda liing av de flyttningar, som vid befordran eller transport vid försvarsväsendet förekomma i långt större utsträckning än vid civilförvaltningen -— bär jag låtit jämka författningstexten så, att pensionsåldern skall under det år, då beställningskavaren uppnår stadgad åldersgräns, inträda vid utgången av mars månad, där levnadsåldern uppnås under första halvåret, och vid utgången av september månad, där åldern uppnås under senare halvåret. Den sistnämnda tidpunkten är måhända icke i allo tillfredsställande med hänsyn till att regementsövningarna pågå in i oktober. Denna olägenhet synes dock kunna undanröjas genom kortare anstånd med avsked i de fall, då avgång under övningarnas fortvaro finnes, olämplig, och synes icke böra medföra rubbning av den allmänna avgångsterminen, vilken såvitt möjligt bör under båda halvåren förläggas till halvårets mitt.

För införande av de sålunda ifrågasatta avgångsterminerna har en omformulering av sakkunnigförslagets författningstext ägt rum, varvid bestämmelserna uppdelats på två moment.

20 §.

Ifrågavarande paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag; men är av samma innehåll som 21 § civila tjänstepensionsreglementet.

Enligt sistnämnda författningsrum skall för ordinarie tjänsteman, som är förordnad att innehava sådan i civila tjänstepensionsreglementet avsedd icke-ordinarie befattning, för vilken gäller ett högre pensionsunderlag än det för hans ordinarie tjänst fastställda, tillämpas de för icke-ordinarie befattningshavare i reglementet givna bestämmelserna, under iakttagande likväl att han icke härigenom må lida inskränkning i de pensionsförmåner, som tillkomma honom i hans egenskap av ordinarietjänsteman. Ehuru denna bestämmelse givetvis närmast har avseendeå ordinarie befattningshavare, som äro underkastade civila tjänstepensionsreglementet, torde densamma få tolkas så, att även annan ordinarietjänsteman, som blir innehavare av icke-ordinarie befattning, för vilken reglementet är gällande och för vilken är fastställt högre pensionsunderlag an för hans ordinarie tjänst, blir såsom icke-ordinarie befattnings-

115 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

barare underkastad reglementets bestämmelser, så länge den icke-ordinarie anställningen innehaves. En ordinarie militär eller civilmilitär be* ställningshavare, som inom den nyreglerade civila statsförvaltningen erhåller högre avlönad, extra ordinarie tjänst eller tjänst å extra stat, blir alltså pensionsberättigad enligt civila tjänstepensionsreglementet. Om en civil ordinarie befattningshavare vid reglerat eller oreglerat verk blir innehavare av icke-ordinarie befattning, å vilken militära tjänstepensionsreglementet äger tillämpning och för vilken gäller högre pensions* underlag än för hans ordinarie tjänst, bör denne på samma sätt bliva pensionsberättigad enligt de i militära tjänstepensionsreglementet innefattade bestämmelserna rörande icke-ordinarie befattningshavare. Ehuru detta måhända kan synas självfallet utan särskilt stadgande, har jag emellertid med hänsyn till förekomsten i civila tjänstepensionsreglementet av en särskild paragraf i ämnet ansett lämpligt föreslå, att en motsvarande paragraf införes i militära tjänstepensionsreglementet. Denna paragraf har upptagits såsom 20 §.

21 §.

21 § innefattar bestämmelser örn uppskjuten livränta och är i huvudsak likalydande med 19 § i sakkunnigförslaget. I förhållande till 22 § civila tjänstepensionsreglementet företer paragrafen huvudsakligen endast den avvikelsen, att jämlikt förslaget rätten till uppskjuten livränta skall upphöra, därest vederbörande kommer i åtnjutande av pension enligt gällande bestämmelser i fråga örn pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal. Beträffande de sakkunnigas motivering till förevarande paragraf torde få hänvisas till betänkandet sid, 127—131.

Avgivna yttranden. Bestämmelserna i 1 mom. angående beräkning av intjänt pension hava föranlett erinringar endast från pensionsstyrelsen. Nämnda ämbetsverk ifrågasätter, huruvida icke den uppskjutna livräntan i allmänhet borde utgå från tidigare ålder än de sakkunniga föreslagit. Pensionsstyrelsen finner vidare skäligt, att livräntan ansåges till fullo intjänad under den tid, tjänstgöringsplikten i vederbörande befattning varar, och att sålunda ingen pensionsavgift fingerades utgå sedan den normala pensionsåldern uppnåtts. Slutligen framhåller styrelsen önskvärdheten av att i de fall, då 25 tjänstår krävas för erhållande av lid pension, samma tjänstålder tillämpas även vid livräntans beräknande.

Arméns fullmäktige meddela, att de över de föreslagna bestämmelserna inhämtat yttrande av konsulenten hos arméns nya änke- och pupillkassa, vilken därvid uttalat, att något tekniskt vägande skäl icke kunde anfö^ ras gentemot de sakkunnigas förslag i denna del. I anslutning härtill hava fullmäktige lämnat förslaget utan erinran.

Mot de sakkunnigas förslag i fråga örn livränterättens upphörande, därest den livränteförsäkrade erhåller reservpension, hava invändningar

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements

chefen.

framställts av fullmäktige i flottans pensionskassa samt av marinens myndigheter och pensionsstyrelsen. Fullmäktige i flottans pensionskassa framhålla sålunda, att reservpensionen icke är någon pension i samma mening som tjänstepensionen utan en ersättning för att en person under viss del av sitt liv stått till krigsmaktens förfogande såsom befäl vid mobilisering. Eeservpensionen borde med hänsyn härtill icke hindra vederbörande att komma i åtnjutande av den intjänta livräntan. Fullmäktige befara vidare, att till följd av bestämmelsen åtskilliga förtidsavgångna beställningshavare sannolikt icke komma att inträda i reserven. Pensionsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke i de fall, då livräntan för beställningshavaren vid 55 års ålder representerar ett högre kapitalvärde än reservpensionen, rätt till uppskjuten livränta borde kvarstå till sådant belopp, att dess kapitalvärde vid nämnda ålder motsvarade skillnaden mellan dessa belopp.

I likhet med de sakkunniga finner jag skäl ej föreligga att beträffande grunderna för uppskjuten livränta för militär personal avvika från vad i civila tjänstepensionsreglementet stadgats i fråga om motsvarande förmån för civil personal. Vad pensionsstyrelsen ifrågasatt angående en i vissa avseenden gynnsammare beräkning av livräntan enligt militära tjänstepensionsreglementet kan jag alltså icke biträda. Den omständigheten, att för den militära personalen i stor utsträckning gälla lägre pensionsåldrar än för civila befattningshavare och att i följd härav även tjänståldern för hel pension måst bestämmas lägre, synes icke höra föranleda, att man vid avvägandet av de förmåner, vilka böra tillkomma en beställningshavare, som före pensionsåldern lämnar statstjänsten, anser större del av pensionen intjänad än vad fallet är beträffande en civil tjänsteman, som vid samma ålder och med samma antal tjänstår avgår från tjänsten utan rätt till pension. Det bör för övrigt ej förbises, att även vid civilförvaltningen finnas stora personalgrupper, för vilka gäller en avsevärt lägre pensionsålder än den normala civila avgångsåldern och en tjänstålder för hel pension av 25 år, utan att för dessa grupper i civila tjänstepensionsreglementet medgivits förmånligare beräkning av den uppskjutna livräntan än för övriga tjänstemän.

Även i fråga örn livränteförmånens förhållande till reservpension delar jag de sakkunnigas uppfattning. Då för en beställningshavare, som från aktiv stat övergår till reserv, reservpensionen väsentligen grundar sig på samma tjänstgöring som den, vilken medför rätt till uppskjuten livränta, synes det icke böra ifrågakomma att medgiva båda förmånernas utgående. Enligt de sakkunnigas förslag står det beställningshavaren fritt att, där han anser reservpensionen vara förmånligare, välja denna form av ersättning för den i statsanställningen fullgjorda tjänstgöringen. De av fullmäktige i flottans pensionskassa uttalade farhågorna för att ett bifall till sakkunnigförslaget skulle öva ogynnsam inverkan på till-

117 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

skottet till reserverna torde icke vara tillräckligt grundade. Av betänkandet framgår, att denna fråga varit föremål för övervägande av de sakkunniga samt att förslaget i denna del uppgjorts efter samråd med chefen för generalstaben.

Av vad här anförts framgår, att jag icke funnit anledning att beträffande grunderna för uppskjuten livränta avvika från de sakkunnigas förslag. Endast på en punkt föreslår jag en ändring i sakkunnigförslaget. I tredje stycket av 1 mom. hava de sakkunniga upptagit ett stadgande beträffande tjänstårsberälming för bestämmande av intjänt pension. Detta stadgande har i departementsförslaget uteslutits, enär i civila tjänstepensionsreglementet frågan örn grunderna för beräkning av intjänt pension lämnats öppen för Kungl. Maj:ts avgörande. I denna fråga pågår för närvarande utredning, och vid sådant förhållande synes det icke vara lämpligt att i reglementet fastslå någon regel i detta hänseende. Då huvudprinciperna beträffande den uppskjutna livräntan i reglementsförslaget utformats på samma sätt som enligt civila tjänstepensionsreglementet, böra självfallet även ifrågavarande beräkningsgrunder för försvarsväsendets personal göras överensstämmande med de regler, som kunna bliva meddelade för civilförvaltningens tjänstemän.

22 §.

Denna paragraf, som motvarar 20 § i sakkunnigförslaget, innefattar bestämmelser om skyldighet för militära och civilmilitära beställningshavare, som avgått med ålderspension eller förtidspension, att inträda i reserven.

I 2 mom. stadgas, bland annat, att rätten till pension är förverkad, om pensionstagare, som är pliktig att tillhöra reserven, upphört att vara svensk medborgare.

Statskontoret ifrågasätter, huruvida tillräcklig anledning föreligger för denna avvikelse från föreskrifterna i civila tjänstepensionsreglementet. I

I likhet med de sakkunniga anser jag, att den med rätten till ålders pension eller förtidspension förknippade skyldigheten att tillhöra reserven icke låter sig förena med utländskt medborgarskap. Den, som upphör att tillhöra reserven under den tid, sådan skyldighet föreligger, eftersätter emellertid en förpliktelse, som utgör förutsättning för rätten att åtnjuta pension. Att en tjänsteman, å vilken civila tjänstepensionsreglomentet äger tillämpning, efter avgång med pension i förevarande hänseende intager en annan ställning än en militär beställningshavare, synes mig ligga i sakens natur. I likhet med de sakkunniga finner jag därför påkallat att med avseende å medborgarskap såsom förutsättning för pensions utgående upprätthålla en skillnad mellan befattningshavare vid försvarsväsendet och vid civilförvaltningen. Jag har alltså icke funnit skäl tillstyrka ändring i de sakkunnigas förslag på denna punkt.

Departements-

chefen.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

■ De ändringar i fråga om vissa av de sakkunniga föreslagna pensionsåldrar, som jag i det föregående föreslagit, torde icke behöva föranleda jämkning av de i 22 § 1 mom. angivna åldersgränserna för kvarstående i reserven.

I detta sammanhang må påpekas att, såsom de sakkunniga framhållit, vid genomförande av reglementsförslaget vissa huvudsakligen formella ändringar bliva erforderliga i gällande reservbefälsförordningar. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, efter det riksdagens beslut angående reglementets godkännande meddelats, utfärda erforderliga bestämmelser i nämnda hänseenden.

23—25 §§.

: I den allmänna motiveringen har till behandling upptagits frågan örn m ar inöver di rektor ens pensionsförhållanden. De bestämmelser, som ansetts erforderliga i anledning av ändrad anställningsform för ifrågavarande beställningshavare, återfinnas i förevarande paragrafer, vilka nära ansluta sig till 23—25 §§ civila tjänstepensionsreglementet.

De sakkunniga hava i fråga örn pensionsunderlag för marinöverdirektören framhållit, att det läge närmast till hands att söka jämförelse med vad i sådant hänseende gällde för motsvarande tjänstemän vid den civila statsförvaltningen. En dylik jämförelse gåve vid handen, att för distriktschef vid statens järnvägar, vilken i likhet med marinöverdirektören åtnjuter ett årligt arvode av 16,000 kronor, fastställts ett pensionsunderlag av* 7,000 kronor. För den nuvarande innehavaren av beställningen skulle det emellertid kunna anses innebära en obillighet, örn underlaget bestämdes till detta belopp, särskilt som han haft att erlägga samma pensionsavgifter som flaggman och enligt gällande bestämmelser är berättigad till kassapension och fyllnadspension till enahanda belopp som sådan beställningshavare. Med hänsyn härtill syntes för nuvarande innehavaren av beställningen böra, i enlighet med vad 1921 års pensionskommitté föreslagit, fastställas ett pensionsunderlag av 7,896 kronor eller samma belopp, som gäller för brigadchef.

Avgivna yttranden. Fullmäktige i flottans pensionskassa anse, att marinöverdirektörsbefattingen beträffande ansvar och betydelse vore mera att jämställa med överingenjör eller överdirektör vid statens järnvägar eller överdirektör vid statens vattenfallsverk, för vilka befattningar ett pensionsunderlag av 8,000 kronor fastställts, än med distriktschef vid statens järnvägar. Med nuvarande bestämmelser skulle — trots att någon pensionsförbättring icke bestämts för marinöverdirektören — denne erhålla i kassapension 4,000 kronor, fyllnadspension 2,000 kronor samt pensionsförhöjning I och II 1,332 kronor eller sammanlagt 7,332 kronor. Det av de sakkunniga tillstyrkta pensionsunderlaget för på viss tid förordnad marinöverdirektör vore praktiskt taget lika med det för marindirektör av första graden föreslagna underlaget,

119 Kunni. May.ts proposition nr 192.

6,996 kronor oell följaktligen alldeles för lågt. Eftersom marinöverdi* 5'ektörsbefattningen i allmänhet torde komma att besättas med beställningshavare vid mariningenjörkåren borde enligt fullmäktiges uppfattning föreskrift meddelas, att för marinöverdirektör, som befordrats inom kåren, pensionsunderlaget skulle utgöra 8,000 kronor, därest lian vid avgången innehaft förordnandet i minst 6 år, 7,500 kronor örn förordnandet varat i 3—6 år, samt eljest 7,000 kronor. Det av de sakkunniga flir nuvarande innehavaren av mar inö verdirektörsbeställn ingen föreslagna pensionsunderlaget hava fullmäktige däremot funnit riktigt avvägt. Marinöverdirektören har i sitt yttrande helt anslutit sig till vad fullmäktige i flottans pensionskassa sålunda anfört och föreslagit. Även chefen för marinstaben har ansett det av de sakkunniga föreslagna pensionsunderlaget för på viss tid förordnad marinöverdirektör vara för lågt.

I det utlåtande, som försvar sväsendets lönenämnd avgivit över marinstabschefens tidigare omnämnda framställning örn ändrad anställningsform för marinöverdirektören, har lönenämnden jämväl berört frågan örn pensionsunderlaget för denne. Därvid har nämnden anfört:

Enligt lönenämndens mening synes det för marinöverdirektören av pensionssakkunniga ifrågasatta pensionsunderlaget, 7,000 kronor, knappast motsvara hans löneställning. För de med marinöverdirektören närmast likställda avdelningscheferna i marinförvaltningen, marinöverläkaren och marinöverintendenten, vilkas avlöning utgör 13,020 kronor och alltså avsevärt understiger marinöverdirektörens, har nämligen föreslagits ett pensionsunderlag av 7,296 kronor. För marindirektör av 1. graden har pensionsunderlaget föreslagits till 6,996 kronor eller praktiskt taget samma belopp som för hans närmaste chef, marinöverdirektören. Med avseende å vad sålunda anförts har lönenämnden funnit starka skäl tala för fastställande av marinöverdirektörens pensionsunderlag till samma belopp, som föreslagits av 1921 års pensionskommitté, eller 7,896 kronor, vilket belopp är detsamma, som 1934 års militärpensionssakkunniga föreslagit för den nuvarande innehavaren av befattningen. Nämnda belopp har även fastställts såsom pensionsunderlag för marinöverdirektören vid beräknande av pensionsförhöjning II enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser örn ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer. Lönenämnden får alltså föreslå, att pensionsunderlaget för marinöverdirektören bestämmes till 7,896 kronor.

Lönenämnden har även yttrat sig angående de föreskrifter, som borde meddelas angående förutsättningarna för hel pension för marinöverdirektören, och därvid anfört:

Vad angår frågan örn införande av föreskrifter, liknande i 24 § civila pensionsreglementet intagna, torde häremot intet vara att erinra under förutsättning, att till innehavare av marinöverdirektörsbefattningen utses person utom mariningenjörkåren. Örn däremot nämnda befattning — såsom hittills undantagslöst skett — besättes med en person inom kåren och denne vid tillträdet uppnått en levnadsålder överstigande 53 år, kan han icke vid uppnåendet av den i allmänhet tillämpade pensionsål-

120 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dera, 65 år, hava innehaft förordnandet i 12 år. I enlighet med reglerna 1 24 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet skulle i dylikt talf utgå endast avkortad pension med belopp, som med 1,000 kronor understiger gnällande pensionsunderlag, dock att enligt 3 mom. samma paragraf pensionen icke må beräknas till lägre belopp än den pension, som skulle hava tillkommit vederbörande, därest han intill tiden för avgången kvarstått i sin förra tjänst. En marinöverdirektör, som förut innehaft beställning såsom marindirektör av 1 graden, skulle alltså under ovan angiven förut* sättning komma i åtnjutande av allenast den pension, som skulle hava tillkommit honom, örn han aldrig vunnit befordran till marinöverdirektör, oaktat han måst vidkännas de med nämnda beställning förenade högre pensionsavdragen. Ett oförändrat överflyttande av de i det civila tjänstepensionsreglementet i förevarande avseende givna bestämmelserna till det militära tjänstepensionsreglementet har synts lönenämnden lända till mindre tillfredsställande resultat, varför lönenämnden ansett sig böra lästa uppmärksamheten på detta förhållande.

Möjligen skulle frågan kunna lösas på sådant sätt, att marinöverdirektör, som förut tillhört mariningenjörkåren och vid sin avgång icke kan räkna minst 12 tjänstår såsom marinöverdirektör, i pensionsavseende behandlas såsom fullmaktstjänsteman. Han skulle i sådant fall vid avgången erhålla den pension, som svarade mot hans tjänstetid vid mariningenjörkåren.

■ . I anledning av vad i yttrandena framhållits har jag ansett mig böra tillstyrka en förhöjning av pensionsunderlaget för marinöverdirektören. Dock har jag funnit mig böra stanna vid att förorda ett belopp av 7,500 kronor. Vid bifall härtill bör pensionsavdraget bestämmas till 450 kronor. Anmärkas må att, vid bifall till vad jag i det föregående förordat i fråga örn övergången till de förhöjda pensionsavdragen, för den nuvarande innehavaren av marinöverdirektörsbeställningen kommer att, så länge han kvarstår i beställningen, gälla ett pensionsavdrag motsvarande nuvarande pensionsavgift.

Vad fullmäktige i flottans pensionskassa och marinöverdirektören föreslagit rörande rätt för' innehavare av marinöverdirektörsbeställning, som vunnit befordran inom mariningenjörkåren, att erhålla hel pension redan efter det han innehaft förordnande å sin befattning under sex år kan jag däremot icke biträda, då ett bifall till detta förslag skulle innebära ett principiellt avsteg från de i civila tjänstepensionsreglementet stadgade grunderna för pension åt tjänstemän, som tillsättas medelst förordnande på viss tid. Detsamma gäller örn vad lönenämnden ifrågasatt beträffande pensionsbeloppets bestämmande i vissa fall enligt grunderna för fullmaktstjänstemän. Ett dylikt avsteg torde för övrigt icke vara behövligt för att även för marinöverdirektör, som vunnit befordran inom mariningenjörkåren, i allmänhet säkerställa hel pension vid normal pensionsålder. Jag erinrar i sådant avseende, att den nuvarande innehavaren av beställningen tillträtt sitt förordnande vid 50 års ålder samt att hans närmaste företrädare erhöll förordnandet vid 48 års ålder. Erinras må vidare, att för marinöverdirektör, som tidigare innehaft beställning

121 Kungl. Majlis ‘proposition nr 102.

såsom marindirektör av första graden, pensionen enligt 24 § 3 mom. icke må beräknas till lägre belopp än som skulle utgått, örn han intill tiden för avgången kvarstått i sistnämnda beställning.

Den nuvarande innehavaren av marinöverdirektörsbeställningen, vilken erlagt samma pensionsavgift som flaggman, synes emellertid personligen böra tillförsäkras något högre pensionsunderlag. Det av de sakkunniga i sådant avseende föreslagna beloppet, 7,896 kronor, vill jag tillstyrka. Stadgande örn detta underlag har i departementsförslaget intagits under punkten 4 i övergångsbestämmelserna.

26 i

Förevarande paragraf, ailken innefattar bestämmelser angående tjänstårsberäkningen för icke-ordinarie befattningshavare, överensstämmer med 21 § i sakkunnigförslaget endast med vissa smärre jämkningar. Sålunda har, i enlighet med vad som skett i 10 § 6 morn., uttrycket »frihetsstraff» utbytts mot »straffarbete eller fängelse». Vidare har, såsom redan antytts under 10 § 3 morn., undantag från rätt till tjänstårsberäkning stadgats för tjänstetid i beställning' å reservstat.

30 §.

Bestämmelserna i 1 morn., avseende pensionsunderlag och pensionsavdrag för extra ordinarie tjänstemän, överensstämma med 26 § 1 mom. i sakkunnigförslaget och med 28 § 1 mom. a) civila tjänstepensionsreglementet.

Beträffande pensionsunderlagen för den kvinnliga ekonomipersonalen hava de sakkunniga för bestämmande av dessa underlag ansett uppskattning erforderlig av de naturaförmåner — kost, bostad med möbler och sängservis jämte bränsle, lyse och tvätt — som utgå vid de olika befattningarna. En sådan uppskattning hava de sakkunniga funnit dels böra grundas på naturaförmånernas marknadsvärde å vederbörlig ort och ej på kronans självkostnader för förmånernas utgörande, dels ock utvisa förmånernas lönevärde på A-ort. De sakkunniga hava låtit verkställa närmare utredning rörande värdet av dessa förmåner. Utredningen har i första hand syftat till en uppskattning av naturaförmånerna inom ortsgruppen E. De därvid erhållna värdena framgå av följande tablå:

122 Kungl. Marits proposition nr 192.

Dessa E-ortsvärden, nedbragta med 15 procent, hava synts de sakkunniga kunna anses motsvara naturaförmånernas ungefärliga lönevärden på A-ort. Inberäknat de kontanta slutlönerna hava alltså avlöningsförmånerna på A-ort uppskattats för de olika lönegraderna till följande belopp:

De sakkunniga hava utgått från att pensionsunderlagen i stort sett borde utgöra två tredjedelar av dessa summabelopp samt — i den mån så vore möjligt utan mera betydande avvikelser från de beräknade beloppen —- sammanfalla med pensionsunderlagen för närmast jämförliga kvinnliga extra ordinarie tjänstemän. Underlagen för lönegraderna K 6 och K 7 hava dock ansetts höra jämkas nedåt för att ej komma i -disproportion till pensionsunderlagen för jämförliga befattningar vid civilförvaltningen. Med iakttagande av vad sålunda angivits hava de sakkunniga föreslagit de underlag, som framgå av följande sammanställning. I sammanställningen hava även upptagits av de sakkunniga föreslagna pensionsavdrag för de särskilda lönegraderna; dessa avdrag sammanfalla med de i civila tjänstepensionsreglementet stadgade avdragen för extra ordinarie tjänstemän med motsvarande pensionsunderlag utom för lönegraden K 1, för vilken särskilt avdrag uträknats.

Avgivna yttranden. Försvarsväsendets lönenämnd Ilar anmärkt, att de föreslagna pensionsunderlagen för den kvinnliga ekonomipersonalen läge något högre än pensionsunderlagen för motsvarande personal vid allmänna civilförvaltningen, exempelvis vid statens sinnessjukhus. Anledningen härtill syntes vara att söka i det sätt, på vilket värdet av naturaförmånerna uppskattats. Lönenämnden ifrågasätter, huruvida icke i stället av statens pensionsanstalt tillämpade beräkningsgrunder borde i bär föreliggande fall komma till användning. Även statskonto-

123 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

rot förordar, att frågan om grunderna för naturaförmånernas värdering måtte göras till föremål för närmare övervägande, då det syntes önskvärt, att samma beräkningsgrund komme till användning vid uppskattning av sådana förmåner för fastställande av pensionsunderlag enligt militära tjänstepensionsreglementet och vid statens pensionsanstalt. Socialstyrelsen har däremot förklarat sig icke hava något att erinra mot de sakkunnigas beräkningar rörande naturaförmånernas värde.

I anledning av vad statskontoret och försvarsväsendets lönenämnd an- Departementtfört beträffande pensionsunderlagens storlek för kvinnlig ekonomipersonal har denna fråga varit föremål för närmare övervägande inom finansdepartementet. Därvid har befunnits, att de sakkunnigas förslag, såvitt angår lönegraderna K 1—3, torde få anses väl avvägt såväl vid jämförelse med pensionsunderlagen för civila extra ordinarie tjänstemän som med hänsyn till de belopp, vilka skulle framkomma vid tillämpning av de inom statens pensionsanstalt använda grunderna för beräkning av naturaförmåners värde. Vad däremot angår lönegraderna K 4—7, har en jämkning nedåt av pensionsunderlagen för dessa lönegrader ansetts påkallad särskilt vid jämförelse med de pensionsförmåner, som tillkomma sjukvårds- och ekonomipersonal vid statens sinnessjukhus. I departementsförslaget hava med hänsyn härtill pensionsunderlagen för ifrågavarande lönegrader sänkts till de belopp, som enligt civila tjänstepensionsreglementet gälla för kvinnliga innehavare av extra ordinarie befattningar i lönegraderna 4, G, 7 och 8 eller till respektive 1,404, 1,560,

1,644 och 1,716 kronor. Motsvarande jämkning har ägt rum beträffande pensionsavdragen.

31 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 27 § i sakkunnigförslaget, innehåller bestämmelser angående pensionsåldrar för förvarsväsendets icke-ordinarie personal.

Do sakkunniga hava föreslagit, att i författningstexten endast skulle införas en huvudregel, överensstämmande med huvudregeln rörande pensionsålder i civila tjänstepensionsreglementet, samt att åt Kungl.

Majit skulle överlåtas att för särskilda befattningar i mån av behov besluta örn undantag från denna regel. I syfte att giva underlag för beslut om dylika undantag hava emellertid de sakkunniga framlagt detaljerat förslag till pensionsåldrar för de befattningar, som för närvarande finnas uppförda å de vid kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) fogade tjänsteförteckningarna eller genom särskilda beslut dit hänförts och som enligt de sakkunnigas förslag skulle — i den mån de efter pågående revision av förteckningarna komma att kvarstå å desamma — erhålla pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet (betänkandet sid. 138—143). En sammanställning rörande pensionsåldrarna för nu berörda befattningar återfinnes i betänkandet å sid. 230.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

De hörda myndigheterna hava praktiskt taget helt lämnat de sakkunnigas förslag i denna del utan erinran; marinförvaltningen har emellertid förutsatt, att ämbetsverket skulle erhålla tillfälle att framföra sina synpunkter, innan Kungl. Maj:ts beslut örn undantagsbestämmelser meddelas.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen för lösning av frågan örn pensionsålder för försvarsväsendets icke-ordinarie personal synes mig vara väl motiverad, särskilt som det icke för närvarande kan bedömas, å vilka ieke-ordinarie befattningar reglementet erhåller tillämpning. Då det alitsa skulle ankomma på Kungl Majit att besluta örn undantag fran den i förevarande paragraf innefattade huvudregeln, anser jag mig sakna anledning att nu närmare ingå på de sakkunnigas förslag till pensionsålder för de särskilda befattningarna.

33 §.

Under framhållande, att det ur åtskilliga synpunkter måste anses önskvärt att en ordnad pensionering snarast möjligt genomföres för försvarsväsendets ieke-ordinarie personal samt att enklare och mera tidsenliga bestämmelser vinna tillämpning för den ordinarie personalen, hava de sakkunniga föreslagit, att reglementet skulle träda i kraft den 1 juli 1935.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna hava understrukit önskvärdheten av att reglementet erhåller tillämpning från nämnda tidpunkt. Även jag anser det ur olika synpunkter lämpligt, att den föreslagna omdaningen av tjänstepensioneringen för den ordinarie personalen vid försvarsväsendet genomföres från och med ingången av nästkommande budgetår eller samtidigt som det civila tjänstepensionsreglementet träder i kraft. Beträffande den icke-ordinarie personalen bör däremot reglementet av skäl, som förut angivits, icke träda i tillämpning förrän Kungl. Maj :t därom förordnar. Detta har nödvändiggjort en omformulering av sakkunnigförslaget under förevarande paragraf.

Såsom i annat sammanhang berörts, hava försvarsväsendets lönenämnd, statskontoret och försvarsväsendets underbefälsförbund ansett, att de flaggkorpraler och högbåtsmän, som icke vilja underkasta sig reglementets bestämmelser, böra bibehållas vid sin nuvarande pensionsrätt. Jag delar denna uppfattning och har därför i paragrafen låtit intaga en bestämmelse härom.

Även i ett annat avseende har jag ansett mig böra tillstyrka avvikelse från de sakkunnigas förslag beträffande reglementets ikraftträdande. Med de sänkningar av vissa pensionsåldrar, som i det föregående tillstyrkts, och den ändring i övrigt av gällande regler för avgångsskyldigheten, som departementsförslaget innebär, skulle det vid ett oförändrat genomförande av sakkunnigförslaget på nu förevarande punkt inträffa, att beställningshavare, som genom reglementet blir avgångsskyldig tidi-

123 Kungl. Majlis proposition nr 192.

gare än enligt äldre stadganden och som ej blir underkastad övergångsbestämmelserna, måste avgå från tjänsten omedelbart vid reglementets ikraftträdande den 1 juli 1935. Då den tid, som kommer att ligga mellan reglementets utfärdande och ikraftträdande, synes bliva väl kort såsom frist för beställningshavarna att anpassa sig efter de ändrade avgångsreglerna, bar frågan örn jämkning av sakkunnigförslaget i förevarande del varit föremål för prövning inom finansdepartementet. Därvid bär man även baft att taga hänsyn till den omständigheten, att Kungl. Majit — i enlighet med under senare år tillämpad praxis — redan i början av år 1935 beviljat avsked med pension åt vissa högre beställningsbavare, som enligt gällande pensionsbestämmelser bliva avgångsskyldiga först under senare halvåret 1935 och som, därest annat ej föreskrives, efter den 1 juli 1935 bliva underkastade reglementets bestämmelser såväl beträffande skyldigheten att vid uppnådd åldersgräns avgå från tjänsten som i övriga hänseenden. Vid frågans övervägande ur nu antydda synpunkter och med hänsyn tagen jämväl till vad i det föregående föreslagits beträffande avgångsterminer för ålderspensionerade militära beställningshavare har jag ansett mig böra förorda sådan ändrad avfattning av de sakkunnigas förslag, att i fråga örn skyldighet för ordinarie beställningshavare att med ålderspension avgå från tjänsten äldre bestämmelser skola lända till efterrättelse intill utgången av mars månad 1936. Härigenom vinnes, att under de tre första kvartalen av reglementets giltighetstid ingen beställningshavare behöver avgå med ålderspension tidigare än som skulle varit fallet, örn de nuvarande pensionsbestämmelserna fortfarande varit gällande.

Såsom i annat sammanhang framhållits, kommer reglementet icke att vinna tillämpning å bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller marinläkare av andra graden. Med den avfattning, bestämmelsen angående reglementets ikraftträdande erhållit, skulle sistnämnda båda personalgrupper komma att bibehållas vid sin pensionsrätt enligt nu gällande pensioneringsgrunder. Såsom de sakkunniga framhållit, bör detta också bliva fallet beträffande befattningshavare, som vid ikraftträdandet redan kommit i åtnjutande av pensionsrätt. Däremot böra pensioneringsgrunderna upphöra att gälla för befattningshavare, som efter utgången av juni 1935 tillträda anställning såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller marinläkare av andra graden. I detta avseende torde särskilt beslut böra utverkas av riksdagen.

Körande tillämpningen i övrigt efter reglementets ikraftträdande av äldre pensionsbestämmelser för personal, för vilken det nya reglementet ej blir gällande, hänvisar jag till de sakkunnigas betänkande (sid. 144 och 145).

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Övergångsbestämmelser.

Punkten 1. Denna punkt, som innehåller bestämmelser rörande pensionsrätt för beställningshavare å övergångsstat, överensstämmer med punkten 1 i övergångsbestämmelserna till sakkunnigförslaget. Beträffande de sakkunnigas motivering till förevarande bestämmelser torde få hänvisas till betänkandet sid. 145—148.

I en till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse hava vissa till övergångsstat överförda officerare, vilka jämlikt kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater vunnit uppflyttning i löneklass och å vilka föreskrifterna i punkten 1 b) skulle komma att vinna tillämpning, gjort framställning örn att för dem skulle gälla ett pensionsunderlag, motsvarande medeltalet mellan pensionsunderlagen för löjtnant och kapten.

I anledning av att ifrågavarande officerare hos arméns fullmäktige anhållit, att fullmäktige ville uttala sig för en dylik höjning av det föreslagna pensionsunderlaget, hava fullmäktige berört frågan men därvid biträtt de sakkunnigas förslag på denna punkt. Då den av de sakkunniga föreslagna beräkningsgrunden för pensionsunderlagets avvägning överensstämmer med den, som gäller för beräkning av övriga pensionsunderlag, anser jag i likhet med arméns fullmäktige skill icke föreligga för ett frångående av sakkunnigförslaget.

De pensionsavdrag, som de sakkunniga föreslagit för de i punkten 1 b) omförmälda beställningshavarna, hava avvägts med hänsyn till den avdragsskala, som av de sakkunniga förordats för övriga ordinarie beställningshavare. Med hänsyn till att de beställningshavare, som komma att pensioneras enligt nu ifrågavarande bestämmelser, redan vid reglementets ikraftträdande uppnått sina sluttjänster, kunde det — med den ståndpunkt jag i det föregående intagit i avdragsfrågan — möjligen ligga närmast till hands, att pensionsavdragen sattes till samma belopp som nu utgående pensionsavgifter. Då pensionsunderlagen för dessa beställningshavare höjts i betydligt större omfattning än för övrig personal, har jag emellertid funnit skäligt, att pensionsavdragen något höjas. De sakkunnigas förslag i detta hänseende synes vara lämpligt.

Punkten 2. I övergångsbestämmelserna till civila tjänstepensionsreglementet (punkten 3) stadgas, att för tjänstemän, som fått sin nuvarande pensionsålder nedsatt med två år eller mera och som på grund av nämnda reglementes bestämmelser blir avgångsskyldig före den 1 juli 1938, skall efter anmälan gälla en pensionsålder, som med följande antal år överstiger den nya pensionsåldern, nämligen med ett år örn pensionsåldern nedsatts med två år, nied två år örn pensionsåldern nedsatts med tre år, med tre år örn pensionsåldern nedsatts med fyra år och med fyra år örn pensionsåldern nedsatts med fem år eller mera. Örn avgångsskyldighet enligt civila tjänstepensionsreglementet inträder under tiden 1

127 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

juli 1938—30 juni 1939, skall för tjänstemannen tillämpas en pensionsålder, som överstiger den nya pensionsåldern med ett år om nedsättningen av förutvarande pensionsålder uppgår till tre år, med två år örn nedsättningen uppgår till fyra år oell med tre år örn nedsättningen utgör fem år eller mera. Inträder avgångsskyldigheten under tiden 1 juli 1939-— 30 juni 1940, skall på tjänstemannen tillämpas en pensionsålder, som överstiger den i reglementet stadgade pensionsåldern med ett år örn nedsättningen uppgår till fyra år oell med två år örn nedsättningen utgör fem år eller mera. Inträder slutligen avgångsskyldigheten under tiden 1 juli 1940—30 juni 1941, skall för tjänstemannen gälla en pensionsålder, som överstiger den förutvarande pensionsåldern med ett år örn nedsättningen uppgår till fem år eller mera.

De sakkunniga hava ansett, att bestämmelser av motsvarande innehåll borde införas i militära tjänstepensionsreglementet. Hänsyn bör emellertid enligt de sakkunnigas mening i detta sammanhang tagas till vissa förhållanden, som sakna motsvarighet i nu gällande pension erin gsbestämmelser för civilförvaltningens personal. För militära beställningshavare skulle ändring i avgångsskyldigheten komma att inträda icke blott på grund av nedsättning i pensionsåldern utan även av annan anledning. lie sakkunniga anföra härom:

Militära beställningshavare äro berättigade att kvarstå i tjänst, intill dess de intjänat för hel pension erforderligt antal tjänstår. Denna säregna rättighet har föranlett, att den på grund av uppnådd åldersgräns fastställda avgångstiden (pensionsåldern) i vissa fall framflyttats ända till ett tiotal år. Vidare kvarstå ännu i tjänst åtskilliga beställningshavare, som erhållit fullmakt å innehavande beställning före den 6 maj 1910 och till följd av äldre bestämmelser äro berättigade att åtnjuta s. k. respittid av tre år. Slutligen är enligt hittills gällande bestämmelser den, som vid pensionsålderns inträde icke innehaft sin beställning på stat i två år, berättigad att kvarbliva i tjänst till tvåårsperiodens utgång.

För samtliga nu nämnda kategorier av beställningshavare gäller i själva verket annan avgångsålder än den i pensioneringsbestämmelserna fastställda pensionsåldern. För dessa beställningshavare kommer följaktligen reglementet att medföra en sänkning av den faktiska pensionsåldern, som motsvarar skillnaden mellan den tidigare avgångsåldern och den i reglementet bestämda pensionsåldern. Det har synts de sakkunniga skäligt, att dessa beställningshavare övergångsvis komma i åtnjutande av samma rätt att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder, som föreslås för dem, vilka fått sin pensionsålder nedsatt.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att vissa svårigheter mött, då det gällt att i övergångsbestämmelserna meddela enhetliga stadgamlen för alla nu nämnda kategorier av beställningshavare. Rörande den i betänkandet förordade lösningen av frågan anföra de sakkunniga:

För att även till formen i möjligaste mån ansluta övergångsbestämmelserna till motsvarande stadgande!! i civila tjänstepensionsreglementet havn de sakkunniga, i stället för att anknyta till sänkningen i pensions åldern, ansett sig böra vid bestämmelsernas avfattning utgå från den

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nedsättning i nu för varje särskilt fall faktiskt gällande avgångsålder, som skulle komma att inträda genom reglementets stadganden örn pensionsålder. Gemensamt för alla ifrågavarande kategorier av beställningshavare är nämligen, att deras avgångsskyldighet kommer att inträda tidigare än enligt nuvarande pensioneringsbestämmelser. Då vederbörande emellertid i åtskilliga fall redan vid reglementets ikraftträdande överskridit såväl den i reglementet bestämda pensionsåldern som nu gällande pensionsålder, har det befunnits lämpligt att i dessa fall vid beräkning av nedsättningen utgå fran skillnaden mellan å ena sidan den hittills gällande avgångsåldern och å andra sidan beställningshavarens ålder vid reglementets ikraftträdande. För att i största möjliga mån ernå enhetlighet har samma beräkningsgrund valts även för dem, som vid reglementets ikraftträdande överskridit den i reglementet för honom bestämda pensionsåldern men däremot icke den nu gällande pensionsåldern.

I anslutning till dessa överväganden hava de sakkunniga i första stycket av förevarande punkt föreslagit en bestämmelse av innehåll, att för ordinarie beställningshavare, vilken genom reglementet fått tiden för Qarstående i tjänst nedsatt med två år eller mera och som enligt reglementets bestämmelser skulle bliva skyldig att avgå från tjänsten före den 1 juli 1938, skall gälla en pensionsålder, som överstiger den i reglementet stadgade pensionsåldern eller, örn vederbörande vid reglementets ikraftträdande överskridit denna ålder, hans levnadsålder vid ikraftträdandet med ett år örn tiden för kvarstående i tjänst nedsatts med två år, med två år om nedsättningen uppgår till tre år, med tre år örn nedsättningen uppgår till fyra år och med fyra år örn nedsättningen uppgår till fem år eller mera. Maximitiden för kvarstående i tjänst efter det avgångsskyldighet inträtt enligt militära tjänstepensionsreglementets bestämmelser utgör sålunda liksom i civila tjänstepensionsreglementet fyra år.

Då det mera sällan torde komma att inträffa, att skillnaden mellan levnadsåldern vid ikraftträdandet och den enligt tidigare föreskrifter gällande avgångsåldern motsvarar helt år, hava de sakkunniga ansett nödvändigt, att dessa bestämmelser kompletteras med en föreskrift om, huru vid stadgandets tillämpning skall förfaras med överskjutande tid. De sakkunniga havn därvid föreslagit, att del av år, som uppgår till sex månader eller mera, skall räknas som helt år men mindre del bortfalla. Genom ett stadgande av dylik innebörd skulle övergångsbestämmelserna komma att träda i tillämpning redan örn tiden för kvarstående i tjänst jiedsatts med ett och ett halvt år.

Avgivna yttranden. Flertalet militära myndigheter ävensom svenska officers- och underofficer sförbunden hava funnit billighetsskäl tala för att beställningshavare, som fått sin pensionsålder nedsatt genom reglementet men a vilken den av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelsen icke skulle erhålla tillämpning — d. v. s. beställningshavare, för vilka nedsättningen av tiden för kvarstående i tjänst icke uppgår till .minst ett och ett halvt år — borde berättigas kvarstå i tjänst intill dess

129 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

avgångsskyldighet enligt äldre bestämmelser skolat inträda för honom, dock högst intill den 1 juli 1936. Även statskontoret har funnit rimligt, att beställningshavare, som på grund av reglementets bestämmelser skulle bliva skyldiga att avgå redan den 1 juli 1935, erhölle rätt att någon tid efter sagda dag kvarstå i tjänst.

Vidare hava fullmäktige i flottans pensionskassa ävensom åtskilliga militära myndigheter funnit det ur den militära tjänstens synpunkt mindre tillfredsställande, att de föreslagna övergångsbestämmelserna skulle medföra ungefär samtidig avgång av ett flertal årsklasser vid slutet av övergångsperioden. Fullmäktige och dessa myndigheter hava därför tillstyrkt en utsträckning av övergångsperioden för beställningshavare, som fått pensionsåldern nedsatt med fem år, till utgången av september 1943. De hava vidare anmärkt mot att enligt de sakkunnigas förslag — liksom enligt civila tjänstepensionsreglementet — en yngre beställningshavare i vissa fall skulle bliva skyldig avgå tidigare än en äldre beställningshavare i samma tjänstegrad.

Även statskontoret har tillstyrkt en uppmjukning av förevarande övergångsbestämmelse men har framhållit, att någon mera avsevärd utsträckning av övergångstiden icke syntes vara önskvärd. En viss utjämning av avgången borde dock enligt statskontorets uppfattning vara möjlig att åstadkomma genom att tidpunkterna för avskedet för dem, som enligt förslaget skola avgå under tiden 1 juli 1941—30 juni 1942, uppdelas förslagsvis på en treårsperiod, omfattande tiden 1 juli 1940—30 juni 1943.

Från flera håll har slutligen uttalats, att bestämmelserna vore formulerade på sådant sätt, att deras tolkning och tillämpning skulle bliva förenade med stora svårigheter.

De erinringar, som i förevarande hänseenden framställts mot de sakkunnigas förslag, hava synts mig icke sakna fog.

.Med den förskjutning av tiden för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna angående avgångsskyldighet vid uppnådd åldersgräns, som jag under 33 § föreslagit, torde emellertid syftet med den första av de förut återgivna anmärkningarna mot sakkunnigförslaget få anses tillgodosett. Nämnda ändring medför, såsom redan nämnts, att före den 1 april 1936 ingen beställningshavare behöver avgå med ålderspension tidigare än som skulle varit fallet, örn de nuvarande pensionsbestämmelserna fortfarande varit gällande.

Även de från flera håll framförda betänkligheterna mot att de föreslagna övergångsbestämmelserna skulle medföra ungefär samtidig avgång av ett stort antal årsklasser militära beställningshavare under loppet av året 1 juli 1941—30 juni 1942 synas böra föranleda jämkning av de sakkunnigas förslag. Visserligen kommer även enligt motsvarande övergångsbestämmelse i civila tjänstepensionsreglementet enahanda förhållande att inträda, men olägenheterna härav framträda icke på långt när

Milana lill riksdagens protokoll 1035. i saini. Nr 192-

Departements-

chefen,

130 Kungl. Maj-As proposition nr 192.

i samma grad som beträffande den militära personalen, vars rekrytering och befordringsgång avviker från vad som i allmänhet gäller vid civilförvaltningen. Med hänsyn till nu antydda förhållanden har jag ansett mig böra tillstyrka en utsträckning av tiden för övergångsbestämmelsens giltighet till att avse även beställningshavare, som enligt reglementets huvudbestämmelser skulle bliva pliktiga att avgå under tiden 1 juli 1941 —31 december 1942. Detta skulle — med iakttagande jämväl av de under 18 § föreslagna avgångsbestämmelserna — innebära, att de yngsta beställningshavare, som komma in under övergångsbestämmelsen, bliva avgångsskyldiga med utgången av september 1943. Enligt de sakkunnigas förslag skulle däremot övergångsbestämmelsens verkningar hava upphört redan vid utgången av juni 1942. Att utsträcka övergångstiden längre än som nu förordats torde knappast vara behövligt eller lämpligt.

I en del yttranden har anmärkts, att vid sakkunnigförslagets genomförande i vissa fall yngre beställningshavare komma att bliva avgångsskyldiga något tidigare än sina äldre kamrater. Denna anmärkning är riktig, men de smärre omkastningar i den tidigare avgångsordningen, som bestämmelserna medföra och som uppstå även vid tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet, synas icke behöva vålla nämnvärda olägenheter. Anledning föreligger därför enligt min mening icke att söka konstruera bestämmelsen efter andra grunder än dem, som kommit till användning i civila tjänstepensionsreglementet och som i stort sett torde tillgodose kravet på en någorlunda jämn övergång till den nya avgångsordningen.

Med den avfattning, bestämmelsen i sakkunnigförslaget erhållit och som föranletts av en strävan att giva en enhetlig regel för samtliga fall av nedsättning i tiden för kvarstående i tjänst, har emellertid bestämmelsen formellt blivit svårtolkad. I departementsförslaget har därför punkten omformulerats i närmare anslutning till civila tjänstepensionsreglementets motsvarande föreskrifter, med tillägg att för beställningshavare, som enligt hittills gällande föreskrifter ägt rätt att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder, skall vid övergångsbestämmelsens tillämpning såsom pensionsålder anses den levnadsålder, vid vilken avgångsskyldighet enligt nuvarande föreskrifter skulle hava inträtt.

De sakkunniga hava föreslagit, att beställningshavare, som vill få övergångsbestämmelserna på sig tillämpade, skall göra anmälan därom före utgången av september 1935. Med hänsyn till att reglementets bestämmelser örn pensionsålder icke avses skola träda i kraft förrän den 1 april 1936, synes den tid, inom vilken anmälan skall ske, kunna utsträckas till utgången av år 1935.

Förevarande övergångsbestämmelser hava avseende endast å ordinarie personal. De sakkunniga hava emellertid berört frågan örn visst anstånd med entledigande även beträffande icke-ordinarie personal. Där-

Kungl. May.ts proposition nr 192.

■vid har framhållits, att den icke-ordinarie personalen hittills regelmässigt fått kvarstå i tjänst till uppnådd ålder av 65 år eller längre samt efter framställning till riksdagen erhållit pension. Det syntes därför med visst fog kunna göras gällande, att för personalen gällt en pensionsålder av 65 år. De sakkunniga hava därför ifrågasatt, huruvida icke Kungl. Majit — med stöd av det i reglementet givna bemyndigandet att utfärda närmare föreskrifter rörande reglementets tillämpning — borde i huvudsaklig överensstämmelse med vad som komme att i sådant avseende föreskrivas för vissa arbetare, för vilka tjänstepensionsreglementet för arbetare bleve gällande, medgiva rätt för vederbörande myndighet att bevilja icke-ordinarie befattningshavare, å vilka militära tjänstepensionsreglementet med ikraftträdandet skulle erhålla tillämpning, något anstånd med avsked, med rätt att under anställningstiden tillgodoräkna tjänstår.

I anledning av berörda förslag vill jag erinra, att frågan örn anstånd med avsked för arbetare var föremål för övervägande inom riksdagens bankoutskott vid avgivande av utlåtande över propositionen nr 222/1934. Utskottet uttalade därvid, att anstånd med entledigande borde tillkomma endast sådana anställningshavare, som redan före ikraftträdandet av tjänstepensionsreglementet för arbetare ägde författningsenlig pensionsrätt vid viss levnadsålder, högre än 60 år, och vilka alltså haft anledning räkna med att i normala fall kunna kvarstå i anställningen även efter fyllda 60 år. I anslutning till detta uttalande har Kungl. Majit genom kungörelse den 30 november 1934 (nr 570) berett anståndsmöjlighet beträffande arbetare i statens tjänst, vilka före ikraftträdandet av tjänstepensionsreglementet för arbetare ägt författningsenlig pensionsrätt och genom bestämmelserna i reglementet fått sin tidigare pensionsålder nedsatt. Enligt kungörelsen skola i sådant hänseende enahanda grunder, som stadgats i punkten 3 av övergångsbestämmelserna till civila tjänstepensionsreglementet, vinna tillämpning. För övriga arbetare i statens tjänst har däremot icke lämnats något motsvarande medgivande, oavsett örn för dem i praktiken gällt en senare avgångsålder än som bestämts i de nya pensioneringsgrunderna. Att övergångsvis medgiva försvarsväsendets icke-ordinarie personal möjlighet till anstånd med avsked med rätt att under anståndstiden tillgodoräkna tjänstår — vilket i sak innebär en höjning av den för vederbörande befattningshavare fastställda pensionsåldern — synes vid sådant förhållande icke böra ifrågakomma. Den enda icke-ordinarie personalgrupp, som för närvarande åtnjuter pensionsrätt, nämligen vissa förutvarande månadslönare vid marinen, äger enligt gällande pensionsbestämmelser utbekomma fulla pensionsför måner redan vid uppnådd pensionsålder av 55 år och skulle följaktligen icke få sin pensionsålder nedsatt genom reglementet.

Av skäl, som här anförts, har jag ansett mig icke kunna biträda de sak kunnigas nu berörda förslag.

132 Kungl. Marits proposition nr 192.

Punkten 5. Beträffande bestämmelserna under denna punkt, avseende pensionsavdrag för ordinarie beställningsliavare, å vilka reglementet med ikraftträdandet erhåller tillämpning, torde få åberopas vad jag därom anfört i den allmänna motiveringen. De huvudsakligen formella jämkningar, som vidtagits i det av reservanten inom militärpensionssakkunniga framlagda förslaget, torde ej tarva motivering.

Med anledning av tillkomsten av förevarande övergångsbestämmelse hava punkterna 5—7 i övergångsbestämmelserna till de sakkunnigas förslag erhållit numreringen 6—8 i departementsförslaget.

Bilagor till reglementet.

Bilaga A. Denna bilaga, vilken upptager de i 13 § 1 mom. avsedda beställningar, för vilka det för hel pension erforderliga antalet tjänstår skall utgöra 25 i stället för 30, överensstämmer i stort sett med motsvarande bilaga till de sakkunnigas förslag. En del ändringar hava emellertid ansetts påkallade till följd av att departementsförslaget upptager högre pensionsåldrar för vissa beställningar. Av denna anledning hava sålunda beställningarna såsom kapten vid intendenturkåren, bataljonsveterinär, tygingenjör, fabriksingenjör, elektroingenjör-, underofficer av andra och tredje graden vid marinen ävensom flygingenjör av andra och tredje graden uteslutits från bilagan. Beträffande överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm, bataljonsläkare, förste marinläkare, marinläkare av första graden, som är sjukhusläkare, och flygläkare av första graden, för vilka beställningar pensionsåldern jämväl höjts i förhållande till de sakkunnigas förslag, har jag det oaktat funnit mig icke böra förorda ändring av tjänståldern. Jag erinrar, att för provinsialläkare i civila tjänstepensionsreglementet fastställts en tjänstålder för hel pension av 25 år, oaktat för sistnämnda befattningshavare gäller en pensionsålder av 63 år.

Fullmäktige i flottans pensionskassa och marinöverdirektören hava yrkat, att samtliga mariningenjörsbeställningar måtte uppföras å bilagan A, då det för framtiden knappast kunde beräknas, att ordinarie anställning såsom mariningenjör kunde vinnas vid avsevärt lägre levnadsålder un 35 år. Denna framställning anser jag mig böra biträda, särskilt som det i sakkunnigförslaget intagna medgivandet att såsom tjänstår tillgodoräkna hela anställningstiden såsom extra mariningenjör eller marinunderingenjör uteslutits ur departementsförslaget (10 §).

Ett av arméns fullmäktige framfört förslag örn att tjänståldern för hel pension skulle bestämmas till 25 år även för överkonstapel och konstapel vid arméns fästningspolis finner jag mig däremot icke kunna tillstyrka. I och med att pensionsrätt beredes även extra poliskonstaplar .synes man nämligen kumm räkna med, att polispersonalen utan jämkning

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 133

av den normala tjänståldern för framtiden i allmänhet kan hinna intjäna fulla pensionsförmåner före pensionsålderns inträde.

Bilaga B. Beträffande denna bilaga torde jag få hänvisa till detaljmotiveringen till 18 §.

Ekonomisk innebörd av den föreslagna pensionsregleringen.

Militärpensionssakkunniga hava såsom bilaga 5 vid sitt betänkande fogat en av förste aktuarien i försäkringsinspektionen fil. dr E. T. Jansson verkställd försäkringsteknisk utredning rörande statsverkets kostnader för den militära tjänstepensioneringen linder tidsperioden 1 juli 1935—30 juni 1942 vid fortsatt tillämpning av nu gällande pensioneringsgrunder samt vid bifall till de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att departementsförslaget innefattar från sakkunnigförslaget avvikande bestämmelser rörande pensionsavdragens storlek samt i fråga örn vissa pensionsåldrar ävensom ändrade övergångsbestämmelser har denna utredning icke utan vidare kunnat läggas till grund för beräkning av departementsförslagets ekonomiska innebörd. Jag har fördenskull anmodat dr Jansson att, på grundval av det av de sakkunniga införskaffade uppgiftsmaterialet, låta verkställa den kompletterande utredning, som erfordras för kostnadsfrågans belysning. Resultatet av denna förnyade utredning har av dr Jansson meddelats i en promemoria, varav framgår följande.

I den vid betänkandet fogade kostnadsutredn ingen för sakkunnigförslaget upptagas de årliga bruttopensionsutgifterna per den 1 juli 1942 — eller alltså vid den tidpunkt, då de sakkunnigas förslag angående sänkningen av pensionsåldrarna skulle hava trätt i full tillämpning — för pensioner beviljade efter den 30 juni 1934 till officerare, underofficerare och civilmilitär personal till följande belopp (exkl. dyrtidstillägg):

Den genom sakkunnigförslaget sålunda uppkommande kostnadsökningen för personal med avlöning enligt officersavlöningsreglementet fördelar sig ungefärligen på följande sätt å de särskilda moment, som påverka kostnadernas storlek:1

1 Verkan av höjningen av pensionsunderlagen har beräknats under antagande av oförändrade pensionsåldrar, varefter beräkningarna i fråga om verkningarna av de av de sakkunniga föreslagna sänkningarna i pensionsåldrarna gjorts med utgångspunkt från de höjda pensionsunderlagen.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kostnadsökning på grund av sakkunnigförslaget

1) genom höjning av pensionsunderlaget .................................

2) genom sänkning av pensionsåldrarna...................................

3) genom införande av förtidspensionering samt skärpning av be-

stämmelserna om avgång med sjuk- eller invalidpension ......

Beräkningarna rörande departementsförslagets verkningar Lava verkställts med tillämpning av samma antaganden angående dödlighet samt förtids-, sjuk- och invalidpensionering som de tidigare beräkningarna angående sakkunnigförslaget. Framhållas må, att det i huvudsak är för de ordinarie beställningshavarna, som kostnaderna enligt departementsförslaget skilja sig från kostnaderna enligt sakkunnigförslaget; sålunda får den av\ikelse i förhållande till sakkunnigförslaget, som departementsförslaget innebär i fråga örn icke-ordinarie befattningshavare — nämligen att pensionsavdrag skola utgå till pensionsålderns uppnående — icke betydelse ur kostnadssynpunkt under de närmaste trettio åren. Per den 1 juli 1942 bliva enligt departementsförslaget bruttopensionsutgifterna, vad beträffar pensioner beviljade efter den 30 juni 1934 till officerare, underofficerare och civilmilitär personal, i jämförelse med utgifterna enligt nuvarande pensioneringsgrunder:

För beställningshavare å aktiv stat ... * ’ » övergångsstat

Enligt nuvarande pensioneringsgrunder kr.

4,596,000 . 2,546,000

Enligt

departements-

förslaget

kr.

2.616.000 Kostnadsökning genom departementsförslaget kr.

633,000

70,000

7,142,000 7,846.000 703,000

Kostnadsökningen för nyssnämnda beställningshavare genom departementsförslaget fördelar sig ungefärligen sålunda på olika moment:

Kostnadsökning på grund av departements- Aktiv stat Övergångsstat

förslaget kr kr

1) genom höjning av pensionsunderlaget ................................ 145,000 50 000

2) genom ändring av pensionsåldern (saldo av effekten av sänk-

ning av vissa pensionsåldrar och höjning av vissa andra

pensionsåldrar)............................................................... 88,000 20,000

3) genom införande av förtidspensionering samt skärpning av be-

stämmelserna om avgång med sjuk- eller invalidpension ... 400,000 —

633,000 70,000

Denna beräkning avser, såsom förut nämnts, förhållandena per den 1 juli 1942. övergångsbestämmelserna i departementsförslaget förutsätta emellertid en långsammare övergång till de sänkta pensionsåldrarna än sakkunnigförslaget. Per den 1 oktober 1943, då departementsförslagets be-

135 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stämmelser angående pensionsåldrar trätt helt i tillämpning, kan kostnadsökningen i anledning av sänkningen av pensionsåldrarna i departementsförslaget beräknas till ungefär 260,000 kronor för beställningshavare på aktiv stat oell till omkring 20,000 kronor för beställningshavare å övergångsstat eller tillhopa omkring 280,000 kronor, medan motsvarande kostnadsökning enligt sakkunnigförslaget skulle komma att uppgå till omkring 485,000 kronor, respektive 285,000 kronor eller sammanlagt ungefär

770.000 kronor. Den årliga ökning i pensioneringsutgifterna, som vid bifall till departementsförslaget sålunda skulle uppkomma till följd av ändrade pensionsåldrar, understiger alltså vid nämnda tidpunkt motsvarande kostnadsökning enligt sakkunnigförslaget med ungefär 490,000

kronor. „

Det må emellertid framhållas, att den kostnadsökning för övergångsstatens pensionering, som förorsakas av sänkning av pensionsåldrarna, såväl vid sakkunnigförslaget som vid departementsförslaget endast är skenbar. I verkligheten uppstår nämligen, så länge verkningarna av pensionsålderssänkningen fortfara att göra sig gällande för övergångsstaten, i stället en nettovinst genom att avlöningsanslaget kan beräknas komma att minskas med ett ännu större belopp än ifrågavarande kostnadsökning.

Denna minskning av avlöningskostnaderna skulle, såsom redan i annat sammanhang omnämnts, enligt sakkunnigförslaget per den 1 juli 1942 belöpa sig till omkring 370,000 kronor, medan kostnadsbesparingen enligt departementsförslaget kommer att inskränka sig till omkring 20,000 kronor. Nettokostnadsökningen till följd av sänkningen av pensionsåldrarna skulle följaktligen vid övergångsperiodens slut komma att uppgå enligt sakkunnigförslaget till ungefär 400,000 kronor och enligt departementsförslaget till omkring 260,000 kronor.

Beträffande den kostnadsökning, som beräknas uppkomma genom införande i militära tjänstepensionsreglementet av bestämmelser örn förtidspension samt skärpta föreskrifter angående avgångsskyldighet på grund av sjukdom, må framhållas, att beräkningarna vila på ett antagande, för vilket för närvarande icke kan givas någon statistisk grundval.

De hittills gjorda beräkningarna hava haft avseende endast å de ordinarie beställningshavare, som pensioneras efter den 30 juni 1934. I det följande behandlas de ekonomiska verkningarna av departementsförslaget för hela den personal, som är avsedd att omfattas av det militära tjänstepensionsreglementet, varvid även kostnaderna för tidigare beviljade pensioner medräknats. Härvid antages, att reglementet även för den ickeordinarie personalen träder i kraft den 1 juli 1935. I den mån dyrtidstillägg ingår i beräkningarna, antages detta utgöra 11 procent av tilläggsuuderlaget.

Beträffande sänkningen av vissa pensionsåldrar träder departementsförslaget såsom förut nämnts ej i full kraft förrän den 1 oktober 1943. Då man emellertid kan räkna med att förslaget i sådant avseende nästan helt

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tab. 1. Beräknat bestånd av pensionerade beEaltningsliavare vid

(»Pension» beräknad exkl. dyrtidstillägg; beloppen angivna i tusental kronor; siftrorna

A) Kvarlevande av 50/6 1934 förefintliga

pensionärer ....................................

B) Pensionerade efter 30/6 1934:

j 1) officerare, underofficerare, civilmilitärer :

a) å aktiv stat..............................

b) å övergångsstat ........................

j 2) högbåtsmän, flaggkorpraler ............

3) extra ordinarie personal ..............

Summa

Dyrtidstillägg......................................

Pension + dyrtidstillägg

och hållet är genomfört den 1 april 1943, hava de enligt approximativ metod verkställda beräkningarna för de olika förslagen förts fram till tidpunkten den 1 juli 1943. I tab. 1 meddelas en approximativ beräkning av kostnaderna vid olika tidpunkter enligt departementsförslaget; i tab. 2 göres en jämförelse mellan de olika förslagen. Det bör emellertid understrykas, att speciellt siffrorna för tidpunkten den 1 juli 1943 äro rätt osäkra.

Vad beträffar beräkningen av pensionsutbetalningarna för de olika budgetåren må nämnas, att dessa utbetalningar enligt nuvarande pensioneringsgrunder och enligt de sakkunnigas förslag med tillräcklig noggrannhet kunna beräknas lika med medeltalet av beståndssiffrorna för budgetårets första och sista dag (exempelvis för budgetåret 1939/ 1940 som medeltalet av beståndssiffrorna för den 1 juli 1939 och den 30 juni 1940). Beträffande departementsförslaget skulle det visserligen kunna ifrågasättas, huruvida denna medeltalsregel är tillfredsställande för budgetåren 1935/1936 och 1939/1940-1941/1942 (detsamma gäller för budgetåret 1943/1944). Enligt förslaget sker nämligen fr. o. m. den 1 april 1936 avgång med ålderspension uteslutande den 1 april och den 1 oktober, och en ojämn fördelning av utbetalningarna förekommer därför dels under begynnelsearet 1 juli 1935—30 juni 1936 och dels under de övriga nyss angivna budgetår, då för vissa grupper av beställningshavare på grund av övergångsbestämmelserna vid sänkning av pensionsåldrar antalet avgående beställningshavare är mera avsevärt olika linder förra och under senare budgethalvåret. För dessa år med ojämn fördelning har undersökning verkställts, vilka korrektioner som erfordras för att nå en mera

% 1935

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 192.

lörsvarsväsendet vid olika tidpunkter enligt departementsförslaget. per 1 juli kunna fr. o. m. år 1936 även anses gälla för tidpunkten 30 juni.)

tillförlitlig uppskattning. Det kai- därvid visat sig, att endast små korrektioner skulle bliva påkallade. I det följande (tab. 3) meddelas de beräknade utbetalningsbeloppen (eski. dyr tids tillägg) för samtliga befattningshavare under budgetåren 1935/1936—1942/1943.

Tab. 2. Årligt pensionsbelopp (exkl. dyrtidstillägg) lör f. d. befattningshavare vid lörsvarsväsendet enligt olika alternativ.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tab. 3. Beräknade bruttopensionsutbetalningar (eski. dyrtidstillägg) för f. d. befattningshavare vid försvarsväsendet.

Yad slutligen beträffar pensionsavdragen (pensionsavgifterna) kunna dessas årsbelopp i kronor enligt nuvarande grunder och enligt de båda förslagen beräknas uppgå till:

l/i 1935 Vi 1942

enligt nuvarande grunder ............................ 364,000 308,000

» sakkunnigförslaget ............................ 636,000 553,000

» departementsförslaget .......................... 440,000 635,000.

Nedgången i avdragsbeloppen vid tillämpning av nuvarande pensioneringsgrunder och av sakkunnigförslaget är beroende på övergångsstatens avveckling. Siffrorna äro för tidpunkten den 1 juli 1942 att anse såsom ganska osäkra; detta gäller särskilt beträffande departementsförslaget

Fondering och därmed sammanhängande frågor. Pensionskostnadernas bestridande.

Nu gällande system för den civila tjänstemannapensioneringen bygger på fondering av tjänstemännens pensionsavgifter. Även den av 1934 års riksdag beslutade reformen av det civila pensionsväsendet förutsätter, att fondering fortfarande skall äga rum inom denna del av pensionsväsendet. Beträffande arbetarpensioneringen sker däremot för närvarande fondering endast vid de affärsverk, där en på avgiftsplikt grundad pensionering hittills förekommit. Vid det år 1934 beslutade nyordnandet av arbetarpensioneringen har man utgått från, att fondering för pensionsändamål fortfarande skall äga rum vid nämnda verk, medan samtidigt förutsatts, att någon fondering för arbetarpensioneringen icke skall komma till stånd inom de grenar av statsförvaltningen, där sådan fondering hit-

139 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 192.

tilis icke förekommit. Den ställning, sorn statsmakterna sålunda intagit i fonderingsspörsmålet, innebär, att tills vidare icke skall ske vare sig något avbrytande av pågående fondering eller något påbörjande av avsättningar till nya fonder. Denna ståndpunkt bar motiverats med att frågan örn en fortsatt fondering för pensionsändamål borde göras till föremål för närmare utredning, sedan på dagordningen stående ytterligare spörsmål rörande pensioneringsförhållandena för statstjänstemän i främsta rummet den militära tjänstepensioneringen samt familjepensioneringen — i sina huvudgrunder vunnit en lösning.

Med utgångspunkt från nyssnämnda förutsättningar beträffande fonderingen och med tillämpning av det system, som beslutats med avseende å personalens bidrag till pensionskostnaderna — detta system innebär, att nämnda bidrag skall i form av pensionsavdrag direkt avräknas från lönerna — har beträffande allmänna civilförvaltningens tjänstemannapensionering förutsatts, att vid avlöningsanslagens beräkning hänsyn skall tagas endast till lönernas nettobelopp. Det har vidare avsetts, att för överförande till den civila pensionsfonden av ett belopp motsvarande pensionsavdragen skall uppföras ett särskilt anslag under elfte huvudtiteln; förslag härom har framlagts i 1935 års statsverksproposition. Detta anslag kommer alltså att motsvara den minskning, som med hänsyn till pensionsavdragen vidtages i de olika huvudtitlarnas avlöningsanslag. Till det anslag under elfte huvudtiteln, från vilket pensionskostnaderna bestridas, skall liksom hittills från civila pensionsfonden överföras ett belopp motsvarande det bidrag till pensionskostnaderna, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning kan bestridas av fonden.

Beträffande arbetarpensioneringen, för vilken fondering icke skall äga rum, kommer den förutsatta nettolöneberäkningen att medföra en utgiftsminskning å de arbets-, anskaffnings- eller driftkostnadsanslag, från vilka arbetarlönerna utgå, utan att denna minskning föranleder någon motsvarande medelsanvisning under elfte huvudtiteln för överförande till pensionsfond av belopp motsvarande pensionsavdrag. Å andra sidan få de anslag, som avses för arbetarpensioneringens bestridande, upptagas till belopp, som täcka pensionsutgifterna utan något bidrag från fonderade medel.

För den militära pensioneringens vidkommande saknas för närvarande motsvarighet till den inom det civila pensionsväsendet föreskrivna fonderingen av tjänstemännens pensionsbidrag. Den militära tjänstepensioneringen finansieras sålunda i allt väsentligt genom årliga anslag å budgeten samt genom direkt användning av inflytande pensionsavgifter. Arméns pensionskassas tjänstepensionsfond har sedan 1850-talet hållits oförändrad och utgör omkring 3,750,000 kronor; de från fonden här flytande inkomsterna tagas helt i anspråk för kassans utgifter. Reglementet för flottans pensionskassa innehåller visserligen bestämmelser om en pensionsfond, men rörande fondens ökning stadgas allenast, att 1,500 kronor

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

årligen skola omföras för fondens tillväxt. Denna fond utgör för närvarande omkring 830,000 kronor.

I anslutning till de principer, som kommit till uttryck i nu gällande lagstiftning beträffande den civila pensioneringen, föreslog 1921 års pensionskommitté, att de militära beställningshavarnas pensionsavgifter skulle ingå till en militär pensionsfond, från vilken skulle bestridas sä stor del av pensionskostnaderna, som enligt försäkringstelmisk sannolikhetsberäkning befunnes kunna gäldas av fonden. Detta förslag mötte icke invändning i de över kommitténs förslag avgivna utlåtandena.

Den ståndpunkt, som statsmakterna, på sätt förut omnämnts, numera intagit i fråga örn fondering för pensionsändamål, torde emellertid böra föranleda, att — i avvaktan på utredning örn en enhetlig lösning av fonderingsspörsmålet för den statliga pensioneringen i allmänhet — någon fondering av de militära beställningshavarnas bidrag till pensionskostnaderna tills Andare icke kommer till stånd. På grund härav har jag — i överensstämmelse med den mening, som uttalats av militärpensionssakkunniga — i författningsförslaget icke upptagit någon föreskrift örn fondering av belopp motsvarande pensionsavdrag. Såsom jag i annat sammanhang föreslår, böra däremot de militära pensionskassornas hopsamlade tjänstepensionsmedel överföras till statskontoret för att förvaltas såsom en gemensam militär pensionsfond, vars kapital emellertid icke skall ökas utan vars avkastning skall tagas i anspråk för pensionsutgifterna.

Jag har i det föregående förordat en övergång till ett system med pensionsavdrag i enlighet med \rad som beslutats för civila tjänstemän. En sådan övergång bör medföra, att de för ordinarie beställningsha\rare och icke-ordinarie befattningsha\Tare avsedda avlöningsanslagen Tinder fjärde huvudtiteln för framtiden beräknas med hänsyn tagen endast till nettolönebeloppen. Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, å vilka det nya reglementet skulle erhålla tillämpning, bestridas emellertid icke enbart från egentliga avlöningsanslag utan i Anssa fall från anskaffningsocli underhållsanslag. Så är fallet beträffande icke-ordinarie tjänstemän Aud örlogsvarven, Aud arméns centrala fabriker och verkstäder samt intendenturförråd ävensom vid de centrala flygverkstäderna. I den mån en dylik anordning kan komma att fortfarande tillämpas, böra givetvis även dessa anslag minskas med hänsyn till pensionsavdrag.

De nu avsedda anslagsminskningarna torde dock icke kunna genomföras i riksstaten förrän från och med budgetåret 1936/1937. Under budgetåret 1935/1936 komma utgiftsminskningarna i stället att visa sig i form av besparingar å de efter bruttolöneberäkning uppskattade avlöningsoeh anskaffningsanslagen.

Då enligt vad jag föreslagit fondering icke skall ske, böra — liksom förhållandet är beträffande arbetarpensioneringen — de nu berörda utgiftsminskningarna under fjärde huvudtiteln icke motsvaras av någon

141 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

metlelsanvisning under elfte huvudtiteln för överförande till pensionsfond av pensionsavdrag motsvarande belopp. Å andra sidan måste de under samma huvudtitel uppförda anslagsmedlen för bestridande av pensionsutgifterna enligt militära tjänstepensionsreglementet beräknas till belopp, som täcka nämnda utgifter utan annat bidrag från pensionsfond än som motsvarar den beräknade avkastningen av de militära pensionskassornas t j änstepensionsf onder.

Till frågan örn de anslag, som med tillämpning av här angivna principer erfordras för pensionskostnadernas bestridande under nästkommande budgetår, återkommer jag i annat sammanhang.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen uppläser härefter omförmälda inom finansdepartementet upprättade förslag till reglemente angående tjänstepension för befattningshavare vid- försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet) samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna berörda förslag;

dels besluta, att nu tillämpade grunder för pensionering av bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av andra graden skola från och med den 1 juli 1935 upphöra att gälla utom beträffande beställningsliavare, som vid nämnda tidpunkt åtnjuter pensionsrätt enligt berörda grunder;

dels förklara att, där innehavare av befattning, som är förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt, tillika innehar tjänst, som är förenad med rätt till tjänstepension från annan av staten inrättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionsfond eller av statsmedel, nedsättning av det med den förra befattningen förenade tjänstepensionsunderlaget icke skall äga rum, om pensionen för den andra tjänsten reduceras med hänsyn till pensionen från statens pensionsanstalt;

dels föreskriva, att å pensioner, som beviljas med tillämpning av militära tjänstepensionsreglementet, ej må utgå pensionstillägg;

dels ock förklara, att med avlöningsbelopp, varå enligt gällande bestämmelser dyrtidstillägg utgår, skall för befattningshavare, som har att vidkännas pensionsavdrag jämlikt militära tjänstepensionsreglementet, förstås lönens nettobelopp.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till denna av ^tatsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Kurt Biörklund.

Kungl. Maj:t8 proposition nr 192.

143 Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen........................................................................................................ 1

Förslag till militärt tjänstepensionsreglemente 2

Departementschefens motivering:

Inledning ........................................................................................................ 23

Vissa allmänna frågor:

Pensioneringens omfattning ............................................................... 33

Pensionsunderlag och pensionsavdrag ................................................ 46

Detaljmotivering till reglementsförslaget .................................................... 70

Ekonomisk innebörd av den föreslagna pensionsregleringen.................... 133

Fondering och därmed sammanhängande frågor. Pensionskostnadernas bestridande ................................................................................................ 138

Departementschefens hemställan .................................................................... 141