Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. : förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

j KUNGl

BiBL-

^S öu STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961:29 Socialdepartementet

FÖRTIDSPENSIONERING OCH SJUKPENNINGFÖRSÄKRING M. M. FÖRSLAG AVGIVET AV 1958 ÅRS S O C I A L F Ö R S Ä K R I N G S K O M M I T T É

Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961 Kronologisk förteckning

1. T o t a l i s a t o r v e r k s a m h e t e n . I d u n . 140 s. J o . 2. S p a r s t i m u l e r a n d e å t g ä r d e r . I d u n . 121 s. Fl. 3. E f f e k t i v a r e p r i s ö v e r v a k n i n g . I d u n . 177 s. H. 4. A u t o m a t i s k d a t a b e h a n d l i n g i n o m f o l k b o k f ö r i n g s och u p p b ö r d s v ä s e n d e t . I d u n . 230 s. F i . 5. B e g r a v n i n g s p l a t s e r och g r a v a r . N o r s t e d t & Sön e r . 188 s. J u . 6. U n d e r r ä t t e r n a . I d u n . 339 s. J u . 7. E n h e t l i g l e d n i n g a v k r i g s m a k t e n . B e c k m a n . 120 s. F ö . 8. O m l ä k a r b e h o v o c h l ä k a r t i l l g å n g . I d u n . 228 s. I. 9. P r i n c i p e r för e n n y k o m m u n i n d e l n i n g . B e c k m a n . 248 s. I. 10. P r e l i m i n ä r n a t i o n a l b u d g e t för å r 1961. M a r c u s . V + 105 s. F i . 11. D e n a l l m ä n n a b r o t t s r e g i s t r e r i n g e n . K i h l s t r ö m . 318 s. J u . 12. Statliga b e l a s t n i n g s b e s t ä m m e l s e r a v å r 1960 för b y g g n a d s v e r k . I d u n . 50 s. K. 13. L a n t b r u k e t s y r k e s s k o l o r . K i h l s t r ö m . 206 s. J o . 14. P e n s i o n s s t i f t e l s e r . I. M a r c u s . 184 s. J u . 15. P o l i s e n s b r o t t s b e k ä m p a n d e v e r k s a m h e t . I d u n . 251 S. 4~ 2 s. ill. I. 16. K r i m i n a l v å r d i f r i h e t . I d u n . 137 s. J u . 17. H j ä l p m e d e l i s k o l a r b e t e t . I d u n . 244 s. + 12 s. ill. E. 18. T o t a l f ö r s v a r e t s u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t . K i h l s t r ö m . 90 s. F ö . 19. B y g g n a d s i n d u s t r i n s a r b e t s k r a f t . I d u n . 150 s. S. 20. Vissa f r å g o r r ö r a n d e a l l m ä n n a v a l . I d u n . 173 s. J u . 21. F ö r f a t t n i n g s u t r e d n i n g e n . V. O r g a n i s a t i o n e r . B e s l u t s t e k n i k . V a l s y s t e m . I d u n . 362 s. J u . 22. D e n s v e n s k a u t v e c k l i n g s h j ä l p e n s a d m i n i s t r a t i o n . K i h l s t r ö m . 74 s. U. 23. S v e n s k t r a f i k p o l i t i k . I. I d u n . 387 s. K . 24. S v e n s k t r a f i k p o l i t i k . II. I d u n . 163 s. K . 25. F l y g b u l l e r s o m s a m h ä l l s p r o b l e m . I d u n . 200 s. F ö . 26. R e v i d e r a d n a t i o n a l b u d g e t f ö r å r 1961. M a r c u s . V + 87 s. F i . 27. S k i f f e r o l j e f r å g a n . N o r s t e d t & S ö n e r . 144 s. H . 28. K u n g l . T e a t e r n . V e r k s a m h e t o c h e k o n o m i . M a r c u s . 320 s. E. 29. F ö r t i d s p e n s i o n e r i n g och s j u k p e n n i n g f ö r s ä k r i n g m. m . I d u n . 341 s. S.

A n m . O m s ä r s k i l d t r y c k o r t e j angives, ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m .

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 6 1 : 2 9 Socialdepartementet

FÖRTIDSPENSIONERING OCH SJUKPENNINGFÖRSÄKRING M. M. FÖRSLAG AVGIVET AV 1958 ÅRS SOCIALFÖRSÄKRINGSKOMMITTÉ

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE STOCKHOLM 1961

Innehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet . . .

7 Sammanfattning av socialförsäkringskommitténs förslag

9 Kapitel

1. Utredningsuppdraget m. m Utredningsdirektiven Till kommittén överlämnade eller inkomna handlingar . . . . Allmänt om utredningsarbetet

22 22 23 24

Kapitel

2. Nuvarande lagstiftning m. m (Folkpensioneringen m. m. sid. 27. Tilläggspensioneringen sid. 32. Sjukförsäkringen m. m. sid. 34. Yrkesskadeförsäkringen m. m. sid. 40. Förslag om samordning av socialförsäkringens administration sid. 45.)

27 Kapitel

3. Invalidpensioneringen i de nordiska grannländerna (Danmark sid. 48. Finland sid. 49. Norge sid. 51.)

48 Kapitel

4. Invaliditetsbegrepp och invaliditetsbedömning Allmänt om begreppet invaliditet Invaliditetsbegrepp och metoder för invaliditetsbedömning

53 53 53

. .

(Folkpensioneringen sid. 53. Yrkesskadeförsäkringen sid. 55. Den statliga och kommunala pensioneringen sid. 57. SPP-försäkringen sid. 60. Pensionsutredningens förslag sid. 61.)

Kommitténs synpunkter och förslag

63 Kapitel

5. Invaliditetsgraderingen Lägsta invaliditetsgrad för r ä t t till invalidpension Invalidpensionens gradering Den relativa kompensationsgraden Folkpensionsbeloppen för makar vid partiell invalidpension . . Kommunalt bostadstillägg till partiell invalidpension . . . .

76 76 78 83 84 86

Kapitel

6. Invaliditetens varaktighet m. m Allmän översikt av gällande bestämmelser Kommitténs synpunkter och förslag Omräkning av invalidpensioner (sjukbidrag)

88 88 93 98

Kapitel

7. Särskilda förmåner från folkpensioneringen Särskilda pensionsförmåner till de blinda Särskilda pensionsförmåner till andra svårt invalidiserade . . Fråga om särskild lytesersättning till andra än blinda . . . .

100 100 104 109

4 Kapitel

8. Barntillägg från folkpensioneringen Gällande bestämmelser om särskilda barnbidrag m. m Kommitténs synpunkter och förslag

114 114 116

Kapitel

9. Hustrutillägg Gällande bestämmelser m. m Kommitténs synpunkter och förslag

121 121 124

Kapitel 10. Inkomstprövning och avdragsregler Gällande bestämmelser m. m Kommitténs synpunkter och förslag

129 129 132

Kapitel 11. Individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen m. m. . Allmän översikt Kommitténs synpunkter och förslag (Individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen sid. 141. Möjligheterna för vissa yrkesgrupper att erhålla oreducerad ålderspension före 67 år sid. 144.)

137 137 141

Kapitel 12. Vissa rehabiliteringsfrågor Den medicinska rehabiliteringen Arbetsvärden Socialförsäkringen och rehabiliteringen (Folkpensioneringen sid. 153 .Sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna sid. 155.) Kommitténs synpunkter och förslag (Socialförsäkringens behov av rehabiliteringsanordningar sid. 158. Rätten till rehabilitering och skyldigheten att underkasta sig rehabilitering sid. 161. Skyldighet för socialförsäkringen att taga initiativ till rehabiliteringsåtgärder sid. 162. Bidrag till rehabiliteringsinstitutioner sid. 163. Bidrag till försäkrad under tiden för rehabilitering sid. 165. Åtgärder för samordning av rehabiliteringsverksamheten sid. 169.)

148 148 149 152

Kapitel 13. Vissa frågor beträffande pensionspoäng och pensionsgrundande år inom tilläggspensioneringen Inledning Kommitténs synpunkter och förslag Kapitel 14. Folkpensionskostnaderna och deras fördelning mellan stat och kommun Folkpensionskostnaderna Folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och k o m m u n . (Gällande kostnadsfördelningsregler m. m. sid. 191. Framställningar i kostnadsfördelningsfrågan m. m. efter år 1952 sid. 193. Vissa statistiska uppgifter sid. 199.) Kommitténs synpunkter och förslag Kapitel 15. Vissa särskilda frågor A. Folkpension m. m. åt särskolelever B. Befrielse för vissa folkpensionärer från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift C. Sammanträffande mellan egen- och efterlevandepension m. m D. Maximering av familjepensioner E. Pensionsärendenas handläggning i sjukkassorna

172 172 177 189 189 191

201 207 207 212 215 217 220

5 Kapitel 16. Frågor vid samordning av sjukförsäkring och pensionering

. . .

225 Kapitel 17. Grundsjukpenningförsäkringen Gällande bestämmelser m. m Kommitténs synpunkter och förslag

228 228 235

Kapitel 18. Tilläggssjukpenningförsäkringen m. m Gällande bestämmelser m. m Vissa statistiska uppgifter angående den frivilliga sjukpenningförsäkringen för företagare m. m Kommitténs synpunkter och förslag 1. Företagarnas sjukpenningförsäkring (Obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring sid. 253. Karenstid sid. 259. Rätt till undantagande från och återinträde i tilläggssjukpenningförsäkringen sid. 261. Finansieringen av företagarnas tilläggssjukpenningförsäkring sid. 263). 2. Hemmafruarnas sjukpenningförsäkring 3. Sjukpenningskalan

240 240

264 266

Kapitel 19. Sjukhjälpstid och andra frågor om samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering Gällande bestämmelser m. m Kommitténs synpunkter och förslag

275 275 278

Kapitel 20. Finansierings- och kostnadsfrågor m. m. inom sjukförsäkringen . 1. Finansierings- och kostnadsfrågor Gällande bestämmelser m. m Kommitténs synpunkter och förslag 2. Beskattningsfrågor sammanhängande med sjukförsäkringen.

292 292 292 295 305

3. Viss fonderingsfråga

251 253 253

307 Kapitel 21. Karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

309 Kapitel 22. Samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, samt yrkesskadeförsäkringen m. m., å andra sidan . . . . Gällande bestämmelser Kommitténs synpunkter och förslag Reservationer och särskilda yttranden

314 314 318 333

Vissa

förkortningar

F P L Lagen om folkpensionering TPL Lagen om försäkring för allmän tilläggspension SFL Lagen om allmän sjukförsäkring YFL Lagen om yrkesskadeförsäkring M E F Militärersättningsförordningen

Till Herr Statsrådet

och Chef en för Kungl.

Socialdepartementet

Genom beslut den 9 maj 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla sex utredningsmän för att utreda vissa i statsrådsprotokollet för samma dag angivna frågor rörande invalid- och familjepensioneringen. Med stöd av bemyndigandet har departementschefen såsom utredningsmän tillkallat förste vice talmannen i riksdagens första kammare, riksgäldsfullmäktigen Axel Strand, ordförande, överdirektören Rolf Broberg samt ledamöterna av riksdagens andra kammare Alvar Andersson, Ingemund Bengtsson, Rolf Eliasson och Ture Königson. Sedan Königson begärt entledigande från uppdraget förordnade departementschefen den 9 januari 1961 i hans ställe ledamoten av riksdagens andra kammare Henning Gustafsson. Utredningsmännen har antagit benämningen 1958 års socialförsäkringskommitté. T. f. byråchefen i pensionsstyrelsen Carl Björhammar har förordnats att vara sekreterare åt kommittén och förste byråsekreteraren hos försäkringsrådet Lars Dahlström att vara biträdande sekreterare. Byråcheferna i riksförsäkringsanstalten Allan Lundberg och Gösta Skogsberg, byrådirektören hos pensionsstyrelsen Åke Kjellström och förste byråsekreteraren hos arbetsmarknadsstyrelsen Emil Hellström har tillkallats att såsom experter biträda kommittén. Den 10 oktober 1958 har kommittén till departementschefen avlämnat förslag angående förbättrade grundpensionsförmåner m. in. (stencilerat) och den 9 oktober 1959 förslag om förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen m. m. (SOU 1959: 32). På grund av särskilda remisser har kommittén avgivit utlåtanden till Kungl. Maj :t

8 dels den 19 februari 1960 över ett i december 1959 avgivet betänkande med förslag rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet och dels den 21 september 1960 över en av särskild utredningsman avgiven promemoria med förslag rörande folkpensioneringens finansiering. Kommittén får härmed vördsamt överlämna betänkande angående förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. Reservationer har avgivits av herrar Andersson, Bengtsson, Eliasson och Gustafsson samt särskilda yttranden av herrar Andersson, Broberg, Eliasson och experten Lundberg. Kommitténs utredningsuppdrag är härmed slutfört. Stockholm i maj 1961.

Alvar Andersson Rolf Eliasson

Axel

Strand

Ingemund

Bengtsson

Rolf Henning

I Carl Björhammar

Broberg

Gustafsson Lars

Dahlström

S a m m a n f a t t n i n g a v s o c i a l f ö r s ä k r i n g s k o m m i t t é n s förslag

Socialförsäkringskommitténs förslag avser i första hand en omdaning av folkpensioneringens invalidpensionering och den allmänna tilläggspensioneringens förtidspensionering. Härvid har beaktats att folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen skall utgöra delar av ett och samma pensionssystem — den allmänna pensioneringen. Kommittén förordar att den inom tilläggspensioneringen använda beteckningen förtidspension skall inom folkpensioneringen ersätta beteckningen invalidpension (sjukbidrag). Med den utformning av förtidspensioneringen, som kommittén föreslår i fråga om såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen, blir en intim samordning nödvändig mellan förtidspensioneringen och sjukpenningförsäkringen inom den allmänna sjukförsäkringen. Förslagen avser därför även en genomgripande förändring och utbyggnad av sjukpenningförsäkringen. Reformerna av pensioneringen och sjukpenningförsäkringen aktualiserar frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning. Denna fråga bör bli föremål för utredning i särskild ordning. I avvaktan härpå framlägger kommittén förslag till provisoriska regler om samordningen mellan sjukpenningförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, samt yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan. Kommitténs förslag aktualiserar viktiga samordningsproblem i lagtekniskt hänseende mellan folkpensioneringen, tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen. För en rationell lösning av dessa problem framstår det som ändamålsenligt att reglerna för dessa socialförsäkringsgrenar sammanföres i en gemensam lagstiftning. Arbetet härmed har bedrivits inom socialdepartementet jämsides med kommitténs utredningsarbete. Detta betänkande innefattar därför inte några författningsförslag. I kapitel 4 behandlar kommittén invaliditetsbegreppet och invaliditetsbedömningen. F r å n sin utgångspunkt att folk- och tilläggspensioneringen skall utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem finner kommittén det naturligt att förutsättningarna för rätt till förtidspension i möjlig m å n är desamma i pensioneringens båda delar. Kommittén framhåller att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte k a n komma i tillämpning inom den allmänna pensioneringen. Orsaken till invaliditet bör emellertid — liksom inom den nuvarande folkpensione-

10 ringen — utgöras av medicinska faktorer. Därutöver bör fordras att dessa faktorer medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan. Det invaliditetsbegrepp, som bör tillämpas inom den allmänna pensioneringen, innefattar alltså att en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer skall föreligga. Vid invaliditetsbedömningen bör enligt kommitténs mening hänsyn tagas till samtliga faktorer — medicinska såväl som andra — som för vederbörande är ägnade att belysa de medicinska faktorernas inverkan på vederbörandes förmåga att utföra arbete. Kommittén understryker vidare det nära sambandet mellan rehabiliteringsverksamheten och invaliditetsbedömningen. I kapitel 5 behandlas invaliditetsgraderingen. Det nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan för rätt till invalidförmån föreslås mildrat till minst hälften. Kommittén föreslår vidare att inkomstprövningen avskaffas och att graderingen av förtidspensionerna skall ske under beaktande enbart av vederbörandes förmåga att utföra arbete och att utnyttja den arbetsförmåga han har kvar. Kommittén anser att någon exakt gradering av invaliditeten inte kan komma i fråga och förordar därför att de förtidspensionsberättigade fördelas på tre grupper. Till grupp I hänföres de vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst fem sjättedelar. Till grupp II hänföres sådana svårare partiellt invalidiserade, vilkas arbetsförlaga nedsatts med mindre än som fordras i grupp I men som likväl kan anses ha fått arbetsförmågan nedsatt med minst två tredjedelar. Till grupp III föres övriga förtidspensionsberättigade, dvs. sådana vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst hälften men ej till två tredjedelar. Kommitténs förslag i fråga om förtidspensioneringen beräknas medföra att antalet pensionstagare med förtidspension — nu omkring 140 000 — kommer att stiga till i runt tal 170 000. Av dessa antages omkring 130 000 komma att tillhöra grupp I, 15 000 grupp II och 25 000 grupp III. Invaliderna i grupp I förutsattes skola erhålla hel förtidspension, vilken till storleken överensstämmer med ålderspensionen. Invaliderna i grupp II föreslås skola erhålla två tredjedelar och invaliderna i grupp III en tredjedel av hel förtidspension. F r å n folkpensioneringen kan vid invaliditet utgå invalidpension eller sjukbidrag. Invalidpension utgår tills vidare, om invaliditeten är varaktig, medan sjukbidrag fastställes att utgå för viss tid, om invaliditeten är eller kan antagas vara av övergående natur. I kapitel 6 uttalar kommittén att utformningen av förtidspensionsbestämmelserna inom den allmänna pensioneringen bör i de hänseenden varom här är fråga väsentligen ske med utgångspunkt från nu gällande regler. Kommittén föreslår, att såsom förutsättning för rätt till tills vidare utgående förtidspension stadgas att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Är nedsättningen av arbetsförmågan inte att anse såsom varaktig bör förtidspensionen kunna fast-

11 ställas att utgå för viss tid under förutsättning att arbetsförmågans nedsättning antages bestå avsevärd tid, varmed bör avses en tid inte understigande ett år. Folkpensioneringens särskilda förmåner till de blinda och andra svårt invalidiserade behandlas i kapitel 7. Kommittén föreslår en ändrad konstruktion av den nuvarande blindförmånen. Sålunda skall blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som förutsattes för rätt till förtidspension, i fortsättningen inte få förtidspension jämte blindtillägg utan i stället blindhetsersättning, övriga blinda skall fortfarande jämte folkpension erhålla blindtillägg. Rätten till blindförmånerna utsträckes enligt kommitténs förslag genom att den åldersgräns före vilken blindheten skall ha inträtt höjes från 60 till 63 år. Blindhetsersättningen föreslås skola utgöra 1 800 kr. om året. Blindtillläggets storlek bibehålles vid nuvarande belopp 1 200 kr. Beträffande det nuvarande vårdtillägget föreslår kommittén ingen a n n a n ändring än att åldersgränsen för vårdbehovets inträde höjes till 63 år. Härigenom utsträckes möjligheten att erhålla vårdtillägg. Vårdtillägget föreslås kompletterat med en ny hjälpform, betecknad hjälptillägg, som avses skola utgå då vårdbehovet inte är så stort, som förutsattes för rätt till vårdtillägg. För att erhålla hjälptillägg bör fordras att vederbörande är ur stånd att reda sig själv och att han på grund härav är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan. Ifrågavarande hjälpbehov skall ha uppkommit före fyllda 63 år. Kommittén föreslår att hjälptillägget utgår med 800 kr. I kapitel 7 föreslår kommittén slutligen införande av en särskild lytesersättning till vissa vanföra personer. Förslaget har följande innebörd. Lider försäkrad, som fyllt 16 men ej 67 år, av höggradig nedsättning i rörelseeller stödorganens funktion men är hans förmåga att genom arbete bereda sig inkomst likväl sådan, att han är utesluten från rätt till förtidspension, äger han, därest han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete, rätt till vanföreersättning med för år räknat 1 200 kr. Är den försäkrade visserligen inte utesluten från rätt till förtidspension men erhåller han med hänsyn till storleken av den inkomst som han förskaffar sig genom hjälpmedlen en lägre sådan pension än eljest skulle ha utgått, har han rätt till vanföretillägg till pensionen med för år räknat 800 kr. Storleken av de i kapitel 7 behandlade förmånerna har angivits i 1957 års penningvärde. Kommittén utgår ifrån att dessa förmåner skall indexregleras i framtiden.

12 Kapitel 8 upptager förslag om barntillägg från folkpensioneringen. Barntillägget, som avses skola ersätta de nuvarande särskilda barnbidragen, utformas tekniskt såsom ett tillägg till försörj arens folkpension (i regel förtidspension men i undantagsfall ålderspension). Det kommer i huvudsak att utgå i fall motsvarande dem där barnbidrag utgår för närvarande. Barntilläggets belopp bör i princip motsvara den nuvarande barnpensionen enligt lagen om barnpensioner och alltså utgöra 1 000 kr. Eftersom försörj arens folkpension skall utgå utan den nuvarande inkomstprövningen, anser kommittén det naturligt att också barntillägget utgår utan inkomstprövning av nuvarande slag. Till förhindrande av överförsäkring förordar kommittén dock en reduktionsregel, som anknyter till storleken av den pension från tilläggspensioneringen, som försörj aren åtnjuter. Kommittén föreslår, att barntillägget skall minskas med hälften av nämnda pension i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet. Frågan om hustrutillägg behandlas i kapitel 9. Kommittén anser att det under avsevärd tid framåt föreligger behov av hustrutillägg och föreslår att sådana tillägg alltjämt skall finnas. Såväl av principiella skäl som med hänsyn till kostnaderna finner kommittén det ofrånkomligt att bibehålla inkomstprövningen av hustrutilläggen. I fråga om hustrutilläggets tekniska konstruktion förordar kommittén viss ändring. Kommittén föreslår att storleken av mannens pension skall vara oberoende av huruvida hustrutillägg utgår eller inte. Den föreslagna konstruktionen medför inte någon ändring i det sammanlagda pensionsbelopp, som tillkommer makarna. Hustrutilläggets maximibelopp föreslås nämligen utgöra skillnaden mellan två makars sammanlagda folkpensioner och den folkpension, som tillkommer en ensamstående pensionär. Frågan om inkomstprövning och avdragsregler behandlas i kapitel 10. På närmare anförda skäl finner kommittén att en uppmjukning av avdragsreglerna inte bör komma i fråga annat än i två avseenden, i vilka särskilt starka skäl kan åberopas härför. Kommittén anser således att regeln för den s. k. skärpningen vid innehav av förmögenhet bör uppmjukas samt att verkningarna av inkomstprövningen av änkepensionen i övergångsfallen — bortsett från kommunalt bostadstillägg — bör mildras. Kommittén föreslår att skärpningsprocenten sänkes från 20 till 10. Beträffande änkepensionen i övergångsfallen föreslår kommittén att avdrag med hänsyn till förefintliga inkomster skall i alla inkomstlägen utgöra en tredjedel av inkomsten i vad den överstiger 1 000 kr. I kapitel 11 behandlas dels frågan om en individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen och dels frågan om möjligheterna för yrkesgrup-

13 per med tungt och hälsofarligt arbete att från folkpensioneringen och tillläggs pensioneringen erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder. Inom tilläggspensioneringen finnes individuell valfrihet att taga ut ålderspension före eller efter den generella pensionsåldern 67 år. Ålderspension må dock uppbäras tidigast fr. o. m. den månad, då den försäkrade uppnår 63 års ålder. Om ålderspension uttages före eller efter den generella pensionsåldern, minskas respektive ökas pensionen med 0,6 procent för varje månad som, då pensionen börjat utgå, återstår till respektive förflutit från den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. Hänsyn tages dock därvid ej till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år. Kommittén föreslår att motsvarande regler införes inom folkpensioneringen. Försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension, bör emellertid medgivas rätt till förtida uttag av ålderspension endast såframt framställningen avser såväl folkpension som tilläggspension. Motsvarande bör gälla i fråga om uppskjutet pensionsuttag. I frågan om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att erhålla oreducerad ålderspension före 67 år anför kommittén bl. a. att det ligger i sakens natur, att en generell pensionsålder av 67 år i en hela folket omfattande pensionering inte helt kan tillgodose pensionsbehovet för alla som omfattas av försäkringen. Kommittén har vid sina överväganden kommit till den uppfattningen att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning. Det ifrågavarande behovet bör i stället kunna tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. I kapitel 12 upptager kommittén till behandling vissa rehabiliteringsfrågor. Kommittén framhåller att de ökade förmånerna från socialförsäkringen och främst från pensioneringen aktualiserar en kvantitativ och kvalitativ upprustning av rehabiliteringsresurserna. Det framhålles vidare att invaliditetsbedömningen och graderingen av förtidspensionens storlek gör det nödvändigt att pensionsorganen har tillgång till väl utrustade sjukhus för erforderliga undersökningar samt möjlighet att utnyttja arbetsvårdsresurserna. Kommittén understryker, att envar försäkrad som så önskar och är i behov av rehabilitering bör äga rätt att få behovet tillgodosett. I det sammanhanget behandlar kommittén även frågan om försäkrads skyldighet att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder. I frågan om skyldighet för socialförsäkringen att taga initiativ till rehabiliteringsåtgärder framhåller kommittén, att det är av vikt, att socialför-

14 säkringen verkar för att rehabiliteringsbehovet prövas på ett så tidigt stadium som möjligt. Kommittén understryker betydelsen av att under tiden för rehabilitering utgår ekonomiskt stöd till den som är föremål för rehabilitering, så att hans och hans ev. familjs försörjning blir tryggad. Den föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen bör enligt kommitténs mening kunna — vid sidan av sjukpenningförsäkringen — bli en lämplig och användbar form för ekonomiskt stöd under rehabiliteringstid. På anförda skäl anser kommittén att spörsmålet om socialförsäkringens bidrag till rehabiliteringsinstitutioner lämpligen bör lösas först i samband med att frågan om socialförsäkringens finansiering omprövas. Slutligen föreslår kommittén att det tillskapas ett centralt samordningsorgan, benämnt centrala rehabiliteringsberedningen, i vilken företrädare för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen skall ingå. Vissa frågor beträffande pensionspoäng och pensionsgrundande år inom tilläggspensioneringen behandlas i kapitel 13. Här avses det förhållandet att en rad anledningar — såsom utbildning, värnpliktstjänstgöring, sjukdom, havandeskap och barnsbörd, arbetslöshet och viss vistelse utomlands — kan medföra att pensionsgrundande inkomst enligt TPL och därav föranledd pensionspoäng inte kommer att fastställas för vederbörande för visst eller vissa år (bortfall av poängår) eller att poängen blir särskilt låg (bortfall av poängdel). Kommittén föreslår den ändringen i 16 § TPL att antagandepoäng skall beräknas, om den försäkrade vid pensionsfallets inträffande tillhör lägst den sjukpenningklass, vilken han skulle ha tillhört om hans förvärvsinkomst uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller om han tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre av de fyra år, som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade. Bestämmelsen om beräkning av antagandepoängens storlek föreslås kompletterad på det sättet att — om pensionen därigenom blir större — antagandepoängen skall motsvara medeltalet av de poäng, vilka tillgodoräknats den försäkrade under de år varunder han varit omfattad av försäkringen enligt TPL. Vid beräkningen av medeltalet skall bortses från de år, intill ett antal av hälften, för vilka poängtalet är lägst eller för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats. Som följd av nu angivna ändringar av 16 § TPL kommer invaliditetsoch dödsfallsskyddet att kunna inträda redan efter ett poängår, medan sådant skydd enligt nuvarande bestämmelser inte kan föreligga förrän efter minst två poängår. I fråga om bortfallsanledningarna studier och värnpliktstjänstgöring föreslår kommittén dessutom ett system med gratispoäng, som har karaktären av en garanterad minimipoäng.

15 Kommittén föreslår vidare — med tanke på övergångsgenerationen, som har ingen eller ringa nytta av de s. k. 30- och 15-årsreglerna — särskilda regler om beräkningen av ålderspension till den, som inte dessförinnan uppburit förtidspension, och av familjepension efter den, som åtnjöt sådan ålderspension, i fall då långvarig sjukdom förorsakat bortfall av poängår eller av poängdel. I kapitel 15 föreslår kommittén bl. a. sådan ändring i 43 § TPL att, om någon för samma tid är berättigad till såväl egenpension (ålders- eller förtidspension) som familjepension (änke- eller barnpension), båda dessa pensioner skall utgå samtidigt. I samma kapitel föreslår kommittén till förhindrande av överförsäkring en maximeringsregel för familjepensioner, vilken regel dock skall tillämpas endast då tilläggspension utgår. Regeln innebär att den sammanlagda familj epensionen från folk- och tilläggspensioneringen maximeras till 90 procent av den egenpension (hel förtidspension eller ålderspension vid fyllda 67 å r ) , som den avlidne uppbar eller skulle ha varit berättigad till, om han blivit invalid vid tiden för dödsfallet. Den reduktion av familjepensionerna, som kan bli föranledd av maximeringsregeln, skall i sin helhet ske å tilläggspensionsdelen. För undvikande av att regeln skall leda till att små tilläggspensioner bortfaller helt föreslås, att vid tillämpning av regeln skall iakttagas att minskning ej skall ske, om tilläggspensionen därigenom skulle komma att understiga 10 procent av full änkepension från folkpensioneringen eller eventuellt av basbeloppet. Den sålunda föreslagna maximeringsregeln onödiggör den nuvarande maximeringsregeln i 27 § TPL, vilken regel därför föreslås bli avskaffad. I kapitel 15 berör kommittén även vissa spörsmål rörande pensioneringens lokala organisation, främst i vad avser handläggningen av de inkomstprövade tilläggsförmånerna. I kapitlen 17 och 18 behandlar kommittén frågor rörande sjukpenningförsäkringen. Kommittén föreslår att grundsjukpenningen höjes från 3 till 4 kr. om dagen. I samband härmed föreslås att för de förvärvsarbetandes del det gränsbelopp, vid vilket tillhörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skall inträda, fastställes till 1 800 kr. årsinkomst av förvärvsarbete mot för närvarande 1 200 kr. Sålunda skall de sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete av minst 1 800 kr., omfattas av den obligatoriska grundsjukpenningförsäkringen. Detsamma skall liksom för närvarande gälla vissa inte förvärvsarbetande kvinnliga sjukkassemedlemmar, s. k. hemmafruar. Kvinna som har barn under tio år i hemmet erhåller för närvarande under tid för sjukhusvård ett särskilt barntillägg om 2 kr. per dag, varjämte gäl-

16 ler att hennes hempenning inte får vara lägre än 3 kr. för dag. Kommittén föreslår att rätten till det särskilda barntillägget skall utsträckas att gälla även vid sjukdom som ej påkallar vård å sjukhus samt att sjukpenningen under tid för sjukhusvård inte får understiga 4 kr. om dagen. Sådan kvinna får alltså under sjukdom i hemmet en sammanlagd sjukpenningersättning av minst 6 kr. mot 3 kr. för närvarande samt under sjukhusvistelse minst 6 kr. mot 5 kr. för närvarande. Grundsjukpenningen från moderskapsförsäkringen föreslås höjd från vid enkelbörd 270 kr. och vid flerbörd 405 kr. till 360 respektive 540 kr. Kommittén föreslår att de sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete av minst 2 400 kr. (för närvarande medlemmar med 1 800 kr. inkomst av anställning) skall vara obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning. Förslaget innebär att tilläggssjukpenningförsäkringen utsträckes att omfatta inte blott de anställda utan även företagarna. Vissa särskilda regler föreslås för företagarnas tilläggssjukpenningförsäkring. De beredes sålunda viss valfrihet beträffande karenstiden. Som huvudregel skall gälla samma karenstid om tre dagar för företagare som för anställda, men företagare skall efter särskild framställning kunna få karenstiden förlängd med 30 eller 90 dagar eller sålunda till 33 eller 93 dagar. Som villkor för rätt till övergång från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid skall gälla, att företagaren inte fyllt 55 år och att h a n har god hälsa. Företagare, som efter det h a n fyllt 40 år övergår från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid, skall årligen erlägga ett särskilt avgiftstillägg. Företagare äger vidare rätt att göra anmälan om undantagande från tillläggssjukpenningförsäkringen men endast såvida anmälan samtidigt avser undantagande från tilläggspensioneringen. Företagare som kvarstår i tillläggspensioneringen skall alltså tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen. Återkallelse av anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen medför att företagaren automatiskt blir återansluten till tilläggssjukpenningförsäkringen. Återanslutning skall avse försäkring med 93 dagars karenstid men med rätt för den försäkrade att, om h a n ej fyllt 55 år och har god hälsa samt i förekommande fall är villig att erlägga förut berört avgiftstillägg, i stället välja försäkring med 33 eller 3 dagars karenstid. Det förutsattes inte något hälsovillkor för att företagare i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande skall inträda i tilläggssjukpenningförsäkringen. Företagare som före lagstiftningens ikraftträdande fyllt 67 år skall ej som företagare omfattas av tilläggssjukpenningförsäkringen. Han äger i stället rätt att, om han tidigare har frivillig försäkring hos allmän sjukkassa, behålla sådan försäkring. Möjligheterna till frivillig försäkring hos allmän sjukkassa upphör i övrigt beträffande företagare. Kommittén har inte funnit skäl föreslå obligatorisk tilläggssjukpenning-

17 försäkring för hemmafruar. I stället har föreslagits de förbättringar av hemmafruarnas grundsjukpenningförsäkring, för vilka nyss redogjorts och vilka blir särskilt betydelsefulla för kvinnor med små barn i hemmet. Vidare förordar kommittén att hemmafruarna beredes möjlighet att frivilligt försäkra sig för ett sjukpenningtillägg om 6 kr. mot för närvarande 5 kr. Härigenom kan således en hemmafru uppbära sjukpenning med, förutom barntillägg, högst 10 kr. om dagen mot för närvarande högst 8 kr. Beträffande sjukpenningskalan föreslår kommittén att den nuvarande reduktionen av tilläggssjukpenningen efter 180 dagar skall upphöra samt att skalan påbygges med nya sjukpenningklasser. Tilläggssjukpenningen varierar mellan 1 och 24 kr. Den högsta sammanlagda sjukpenningen blir alltså 28 kr. Nämnda sjukpenning utgår då årsinkomsten av förvärvsarbete är minst 21 000 kr. Det föreslås att, då försäkrad är intagen på sjukvårdsanstalt, hans sjukpenning skall minskas med 5 kr., dock med högst hälften av den sjukpenning som eljest skolat utgå. För kvinna, som har barn under tio år i hemmet, får såsom förut berörts sjukpenningen dock inte understiga 4 kr. under tiden för sjukhusvistelse. De föreslagna ändringarna i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen skall i tillämpliga delar gälla även beträffande moderskapsförsäkringens tilläggspenning.

I kapitel 19 behandlar kommittén sjukhjälpstiden och andra frågor samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering.

om

Kommittén föreslår att de nuvarande bestämmelserna om sjukhjälpstid och om sammanläggning av sjukperioder skall slopas. Därigenom möjliggöres en bättre samordning av skyddet vid sjukdom och invaliditet och vinnes att sjukkassorna befrias från de mycket arbetskrävande och svårbedömbara sammanläggningsfallen. Beträffande samordningen av sjukförsäkringen och förtidspensioneringen föreslår kommittén i huvudsak följande. Någon till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid för sjukpenning skall inte gälla för tid före den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år eller dessförinnan börjar uppbära ålderspension eller hel förtidspension. Sjukhjälpstiden skall i stället regleras på så sätt att sjukkassas skyldighet att utgiva sjukhjälp bortfaller eller begränsas fr. o. m. månaden näst efter den under vilken beslut fattats om beviljande av förtidspension. Om den försäkrade är berättigad till förtidspension men inte gör ansökan därom, skall pensionsorganet ha rätt att ersätta sjukpenningen med förtidspension utan hinder av att ansökan om pension inte gjorts. Principen är alltså den, att sjukhjälpstiden inte skall upphöra förrän den sjuke får pension. 2—103073

18 Beträffande sådana kvinnliga sjukkassemedlemmar — s. k. hemmafruar — som är sjukpenningförsäkrade, ehuru de inte har någon förvärvsinkomst, förordas, att sjukpenningförsäkringen skall upphöra endast om hel förtidspension beviljas. Sjukhjälpstiden löper nu gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård. Kommittén finner inte skäl föreligga att ändra de nuvarande principerna i denna del. Sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård föreslås skola utgöra högst 180 dagar för den som beviljats hel förtidspension. I fråga om samordningen av sjukförsäkringen och ålderspensioneringen föreslås att för förvärvsarbetande, som fyllt 67 år eller dessförinnan uttagit ålderspension, skall tillämpas samma regler i fråga om tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen som gäller för övriga förvärvsarbetande, dock med det undantaget att den som åtnjuter hel förtidspension under månaden närmast före den månad, då h a n fyller 67 år, inte får vara sjukpenningförsäkrad fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås. Till ålderspensionär skall ersättning för sjukhusvård respektive — om han är sjukpenningförsäkrad — sjukpenning kunna utgå för högst 180 dagar. Frågan om karenstiden inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna behandlas i kapitel 21. Kommittén kan inte förorda att karenstiden inom sjukförsäkringen slopas eller förkortas. Ej heller k a n kommittén förorda att karenstiden inom sjukförsäkringen ändras från att vara ovillkorlig till att vara villkorlig. Med hänsyn till samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen kan kommittén slutligen inte förorda att särskilda karenstidsbestämmelser skall gälla för yrkesskadefall. Samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering, å ena sidan, samt yrkesskadeförsäkring m. m., å andra sidan, behandlas i kapitel 22. Kommittén har inte ansett möjligt att — redan vid den tidpunkt då förslag senast måste föreligga i fråga om invalidpensionsreformen och den därmed sammanhängande revisionen av sjukförsäkringen — framlägga förslag till en definitiv lösning av alla de problem, som samordningen medför. Kommittén föreslår emellertid i detta kapitel vissa samordningsregler avsedda att för yrkesskador och en del andra skador gälla under några år framöver till dess en mera definitiv lösning av hithörande problem k a n ernås. Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen samt den obligatoriska och den frivilliga försäkringen enligt YFL anser kommittén, att varken de reformer av sjukförsäkringen, som kommittén i övrigt föreslår, eller andra omständigheter nödvändiggör någon ändring av nuvarande samordningsregler i 31 § SFL samt 11 och 47 §§ YFL. Kommittén föreslår endast

19 den ändringen i YFL att bestämmelserna om hempenning och om barntilllägg får i sak samma ändrade innehåll, som kommittén föreslår beträffande s j ukför säkringen. För att undvika dubbelersättning, när pensionsförmån från folk- och tillläggspensioneringen sammanträffar med yrkesskadeersättning erfordras vissa nya reduktionsregler. Kommittén föreslår att reduktion göres på pensionssidan enligt följande. Invalidpension och ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den försäkrade för samma tid tillkommande sjukpenning jämte barntillägg eller livränta. Folkpension i form av barnpension, änkepension eller ålderspension ävensom tilläggspension i form av barnpension eller änkepension minskas med tre fjärdedelar av den försäkrade för samma tid tillkommande livränta såsom efterlevande. Folkpension skall alltid minst utgå med en fjärdedel av barnpension och invalidpension, hälften av änkepension samt tre fjärdedelar av ålderspension, som eljest skolat utgå. Andra tillägg till folkpension än barntillägg skall ej tagas i betraktande. Sjukpenning jämte barntillägg därå eller livränta skall, i den mån ersättningen skall minska folkpension, inte räknas som inkomst vid tillämpning av bestämmelserna om inkomstprövning av kommunala bostadstillägg och hustrutillägg. Angivna regler om minskning av folkpension i form av änkepension skall inte gälla om dödsfallet inträffat före den 1 juli 1960. Vad slutligen beträffar samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, och vissa med den nuvarande yrkesskadeförsäkringen jämställda ersättningssystem, å andra sidan, föreslås, såvitt avser samordningen med sjukförsäkringen, att nuvarande regler bibehålles i sak oförändrade. De följdändringar, som föreslagna ändringar av sjukförsäkringen ansetts böra medföra i YFL, bör avse nya skador av även här aktuell art. I fråga om samordningen med pensioneringen skall för sjukpenning och livränta gälla detsamma som vid motsvarande ersättning för yrkesskada. Vissa kostnads- och finansieringsfrågor rörande folkpensioneringen och sjukförsäkringen behandlas i kapitlen lk och 20. Nettokostnaderna för de av kommittén föreslagna förbättringarna av folkpensioneringen uppskattas till omkring 66 milj. kr. för år räknat vid tiden för reformens genomförande. I frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan stat och kommun uttalar kommittén att kommunerna i princip bör bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och att staten bör svara för övriga folkpensionskostnader. En sådan lösning kan emellertid inte åstadkommas innan statsmakterna tagit ställning till frågan om folkpensioneringens finansiering i stort och till vissa skatteutjämningsproblem, som är föremål för utredning i särskild ordning. Kommittén anser därför att de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen mellan stat och k o m m u n

20 inte bör tills vidare rubbas i mera avsevärd mån. Kommunernas bidragsskyldighet bör dock förskjutas så att bidraget ökar till de kommunala bostadstilläggen och minskar beträffande övriga förmåner till vilkas finansiering kommunerna bidrager. Kommunbidrag föreslås skola utgå till förtidspensioner med därtill knutna barntillägg, änkepensioner i övergångsfallen, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner skall enligt förslaget bestridas helt av staten. Kommittén förordar att det nuvarande underlaget för beräkning av kommunernas bidrag, dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen, skall bibehållas. I fråga om kommunbidragens beräkning i övrigt föreslås såvitt angår förtidspensioner jämte barntillägg, änkepensioner i övergångsfallen samt hustrutillägg att den kommunala bidragsandelen i kostnaderna för de inom kommunen utbetalade förmånerna sänkes från 1,5 procent för varje skattekrona till en procent. Maximibidraget får dock ej överstiga 60 procent av kostnaderna för nämnda förmåner. Den kommunala bidragsandelen i kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen bör liksom för närvarande vara 2 procent för varje skattekrona. Bidragets maximum föreslås däremot höjt från 60 till 80 procent av kostnaderna för tilläggen. Det sammanlagda kommunbidraget till folkpensionerna för år 1963 uppskattas till omkring 520 milj. kr. De totala kostnaderna för folkpensioneringen för nämnda år beräknas med utgångspunkt från att kommitténs förslag då skulle vara genomförda till omkring 3 380 milj. kr. Med avdrag för de ovan angivna kommunbidragen skulle den på staten belöpande kostnadsandelen utgöra omkring (3 380 — 5 2 0 = ) 2 860 milj. kr. I detta sammanhang må nämnas att kommittén (i kapitel 15) upptagit frågan om när avgiftsbefrielse från folkpensionsavgifter bör medgivas. Kommittén förordar bl. a. att vad nu gäller om avgiftsbefrielse för den som ägt uppbära invalidpension (sjukbidrag), i fortsättningen skall gälla förtidspension (hel eller partiell). Kostnaderna för förbättringen av sjukpenningförsäkringen enligt kommitténs förslag uppskattas till omkring 143 milj. kr. för år räknat. Härtill kommer kostnaderna för företagarnas tilläggssjukpenningförsäkring. Kostnaderna för en företagares obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkring föreslås skola helt bestridas genom egenavgifter. Arbetsgivarbidraget är redan nu otillräckligt för att det skall täcka den avsedda andelen av kostnaderna för de anställdas försäkring för tilläggssjukpenning (tilläggspenning). På grund härav och med hänsyn till kostnaderna för de föreslagna förbättringarna av denna försäkring föreslår kommittén dels att bidragsprocenten höjes från 1,14 till 1,25 och dels att

21 bidraget, som nu beräknas å lönebelopp inte överstigande 15 000 kr., i fortsättningen skall beräknas å löner upp till det belopp, som beaktas vid fastställandet av den pensionsgrundande inkomsten inom tilläggspensioneringen, dvs. 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. Ökningen av statsbidragskostnaden för sjukförsäkringen beräknas kunna begränsas till 11 å 13 milj. kr. under förutsättning att procenttalet i fråga om statsbidraget till utgifterna för grundsjukpenningen sänkes från 50 till 40. Kommitténs kostnadsberäkningar har utarbetats med utgångspunkt från att besluten i anledning av de framlagda förslagen fattas i sådan tid att de kan träda i kraft den 1 januari 1963. Mot kommitténs förslag har följande reservationer anförts. Herr Andersson föreslår att grundsjukpenningen skall höjas från 3 till 5 kr. om dagen samt att kommunbidrag ej skall utgå till folkpensionsförmåner som ej är inkomstprövade. Herrar Andersson, Eliasson och Gustafsson föreslår att villkoren i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen för företagare bör utformas så att de kan vara med eller utträda u r densamma, oavsett om de kvarstår i tillläggspensioneringen eller ej. Herr Bengtsson föreslår att någon höjning ej bör ske i fråga om sjukpenningavdraget vid sjukhusvård. Herrar Eliasson och Gustafsson föreslår att kommunerna befrias från att deltaga i kostnaderna för förtidspensioneringen samt att kommunernas bidrag till hustrutilläggen och de inkomstprövade änkepensionerna höjes något i jämförelse med kommittémajoritetens förslag. Särskilda yttranden har avgivits av herr Andersson rörande finansieringen av folkpensioneringen och sjukförsäkringen, av herr Broberg rörande hustrutillägget samt av herr Eliasson beträffande maximibeloppet för beräkning av arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen. Särskilt yttrande har vidare avgivits av experten Lundberg rörande den tidsbegränsade förtidspensionen och hustrutillägget.

KAPITEL 1

Utredningsuppdraget m. m.

Utredningsdirektiven

I yttrande till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 9 m a j 1958 a n f ö r d e c h e f e n för sociald e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Nilsson, bl. a. f ö l j a n d e . Frågan om en allmän pensionsreform förelades 1958 års riksdag genom Kungl. Maj :ts proposition nr 55. I propositionen angavs principerna för en dylik reform. Reformen skulle innefatta förbättringar av folkpensioneringen samt införande av en lagfäst tilläggspensionering. Det nya pensionssystemet skulle bereda ålders-, invalid- och familjeskydd. I propositionen förutsattes, att ytterligare utredning skulle ske beträffande olika spörsmål, främst r ö r a n d e invalid- och familjepemsioneringen, innan detaljerade förslag kunde framläggas. Riksdagens beslut i anledning av propositionen innebar, att riksdagen tog principiell ståndpunkt till utformningen i stort av folkpensioneringen, medan däremot frågan om tilläggspensioneringen icke vann sin principiella lösning. Riksdagsbeslutet innefattade en rad uttalanden beträffande det fortsatta utredningsarbetet, vilka uttalanden återfinnes i det av riksdagen i nu angivna hänseenden godkända utlåtandet från riksdagens särskilda utskott (nr 1). Riksdagen föreslog sålunda, att invalidpensioneringens problem skulle utredas snarast möjligt. Utredningen, som enligt riksdagens uppfattning borde vara parlamentariskt sammansatt, borde bedriva sitt arbete i princip förutsättningslöst Emellertid förordades, att utredningsarbetet skulle bedrivas med utgångspunkt från att den nuvarande inkomstprövningen om möjligt slopades. Därvid uttalades, att storleken av invalidpensionen i det enskilda fallet i stället torde böra bestämmas på grundval av en uppskattning av vederbörandes eventuellt kvarstående arbetsförmåga. Frågan om att mildra det inom folkpensioneringen nu tillämpade kravet p å minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan for ratt till invalidförmån borde också övervägas av utredningen. Likaså borde undersökas olika åtgärder för att åstadkomma ökade möjligheter för vissa grupper att få pension tore 67 år varvid bland annat frågan om rätt att uttaga ålderspension fore nämnda ålder borde bli föremål för fortsatt utredning. I samband därmed borde utredas de spörsmål som sammanhänger med frågan om uppskjutet pensionsuttag. Beträffande invalidpensioneringen framhöll riksdagen vidare, att rehabiliteringen borde spela en dominerande roll vid invaliditetsbedömningen, och erinrade därvid om att en särskild kommitté, nämligen utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning, behandlat frågan om rehabiliteringsåtgärder i anslutning till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Riksdagen fann det vara angelaget, att frågorna om rehabiliteringsverksamheten och socialförsäkringen i stort upptoges till prövning. Frågan om barntillägg till barn vars försörjare uppbär folkp

i regel

23 invalidpension - borde enligt riksdagens mening prövas i samband med den föreslagna utredningen om invalidpensioneringen m. m. Riksdagen uttalade att under utredningsarbetet borde up^ag^sTråTaiTom ^n~ långt gående samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast, varvid enhetlighet även i fråga om finansiering och administration borde eftersträvas. Vidare hemställde riksdagen om skyndsam utredning av frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen For egen del anser jag det vara synnerligen viktigt att ifrågavarande utredningsarbete kommer till stånd utan dröjsmål. I propositionen rörande pensionsfrågan toreslogs, att det administrativa utredningsarbetet skulle anförtros åt en särskild nämnd. Mot inrättande av en sådan nämnd har riksdagen inte gjort erinran Jag ämnar i annat sammanhang förorda, att en sådan nämnd inrättas. Utredningsarbetet torde, i den mån det inte skall ankomma på denna nämnd, böra anförtros åt en utredning inom socialdepartementet. Utredningen bör erhålla parlamentarisk sammansättning, och jag föreslår att särskilda utredningsmän nu utses. Det utredningsarbete som skall ankomma på utredningsmännen bör omfatta de frågor, rörande vilka riksdagen enligt vad nu sagts förutsatt att utredning verkstalles, i den mån dessa frågor inte avser administrationen. Utredningen bör börja med de mera brådskande uppgifterna rörande familje- och invalidpensionerna mom folkpensioneringen. Rörande frågan om kommunernas finansiella medverkan bör utredningen hålla kontakt med 1958 års skatteutjämningskommitté.

Till kommittén överlämnade eller inkomna handlingar

För övervägande vid fullgörande av det åt kommittén givna uppdraget h a r Kungl. Maj:t till kommittén överlämnat den 15 augusti 1958 fyra vid 1954 års riksdag väckta motioner angående utredning om fördelningen av folkpensioneringskostnaderna mellan staten och kommunerna jämte sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande n r 1 över ifrågavarande motioner, den 28 maj 1959 avskrift av riksdagens skrivelse den 27 maj 1959, nr 269, j ä m t e särskilda utskottets utlåtande n r 1 samt memorial nr 2 i anledning av propositionen n r 100 med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension m. m. och i ämnet väckta motioner, den 5 maj 1960 avskrift av riksdagens skrivelse den 5 maj 1960, nr 175, jämte andra lagutskottets utlåtande nr 20 samt memorial n r 37 i anledning av dels propositionen n r 75 med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner, den 3 juni 1960 två vid 1960 års riksdag väckta motioner om utredning angående tilläggssjukpenning för småföretagare och husmödrar jämte andra lagutskottets utlåtande nr 38 över ifrågavarande motioner ävensom en vid samma riksdag väckt motion om viss ändring av 29 § sjukförsäkringslagen jämte andra lagutskottets utlåtande n r 42 över ifrågavarande motion, och

24 den 15 september 1960 riksdagens skrivelse den 24 april 1959, nr 178, jämte andra lagutskottets utlåtande nr 17 i anledning av väckta motioner om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för företagare. Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat den 7 juli 1958 en av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund den 18 december 1956 gjord framställning angående fördelningen av folkpensioneringskostnaderna mellan staten och kommunerna jämte därvid fogade remissyttranden, den 15 juli 1958 en av Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund den 12 november 1957 ingiven framställning angående beaktande av de hemarbetandes problem vid utformningen av ett nytt pensionssystem, den 24 oktober 1958 transumt av skrivelse den 16 oktober 1958 från Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation angående bl. a. invalidpensioneringen och de kommunala bostadstilläggen, den 23 november 1959 en av riksförsäkringsanstalten den 23 juli 1959 gjord framställning angående utredning av frågan om ändring av sammanläggningsreglerna i 29 § sjukförsäkringslagen, den 25 oktober 1960 en av Svenska byggnadsarbetareförbundet den 18 i samma månad gjord framställning om utredning rörande bl. a. möjligheterna att slopa bestämmelsen att sjukpenning ej må utgivas för de tre första dagarna i varje sjukperiod, den 28 november 1960 en av Möllerkommittén för åldringsfrågor den 22 i samma månad gjord framställning rörande inkomstprövningen och avdragsbestämmelserna i folkpensioneringen, samt den 4 februari 1961 dels en av Svenska fabriksarbetareförbundet den 31 januari 1958 gjord framställning angående karenstiden för rätt till ersättning vid yrkesskada, dels en från Svenska gruvindustriarbetareförbundet den 13 januari 1959 inkommen hemställan om oreducerad allmän tilläggspension vid lägre pensionsålder än 67 år, och dels en från agronom Tore Lindström den 7 april 1959 inkommen skrivelse rörande vissa ändringar i sjukförsäkringslagen. Chefen för inrikesdepartementet har den 6 februari 1959 till kommittén överlämnat en av skolöverstyrelsen den 24 oktober 1958 gjord hemställan om utredning rörande ändrade bestämmelser om folkpension m. m. åt särskolelever jämte därvid fogat remissyttrande från pensionsstyrelsen. Från organisationer och enskilda har till kommittén inkommit vissa skrivelser rörande pensionering och sjukförsäkring. Allmänt om utredningsarbetet

Den 10 oktober 1958 avgav kommittén ett delbetänkande med förslag om förbättrade grundpensionsförmåner m. m. (stencilerat). Ett på grundval härav utarbetat förslag har genom proposition nr 29 förelagts och antagits av 1959 års riksdag.

25 Den 9 oktober 1959 avgav kommittén ett andra delbetänkande med förslag till förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen m. m. (SOU 1959: 32). Ett på grundval härav utarbetat förslag har genom proposition n r 75 förelagts och med vissa ändringar antagits av 1960 års riksdag. Kommitténs nu förevarande utredningsarbete avser i första hand utformningen av de materiella bestämmelserna om invalidpensioneringen inom såväl folkpensioneringen som den allmänna tilläggspensioneringen. Dessa båda grenar inom pensioneringen är avsedda att utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem — den allmänna pensioneringen. Med denna utgångsp u n k t har kommittén utarbetat förslag avsedda att ingå i en för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen gemensam lagstiftning. Kommittén behandlar jämväl frågan om en samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som ligger varandra närmast, nämligen pensioneringen, sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. I fråga om sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen genomfördes en relativt långt gående samordning från år 1955. Mellan pensioneringen å ena sidan samt sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen å andra sidan finnes vissa samordningsregler, som emellertid uttryckligen angivits vara provisoriska. De senaste årens utbyggnad av förmånerna inom socialförsäkringen fordrar dock en längre gående och mera rationell samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna. En sådan samordning nödvändiggör betydande ändringar beträffande den allmänna sjukförsäkringen. Kommittén framlägger förslag härom. Vid utarbetande av förslagen har kommittén beaktat även andra bestämmelser i SFL än sådana som aktualiseras genom samordningen. Reformerna av pensioneringen och sjukförsäkringen aktualiserar hela frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning. Främst av tidsskäl har kommittén funnit sig sakna möjlighet att nu till närmare övervägande upptaga denna fråga utan förordar att den blir föremål för utredning i särskild ordning. Kommittén framlägger emellertid förslag till provisoriska regler om samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, samt yrkesskadeförsäkringen och vissa därtill a n k n u t n a ersättningssystem, å andra sidan, att gälla i avbidan på resultatet av n ä m n d a utredning. Kommittén ingår vidare på vissa spörsmål rörande rehabiliteringsverksamheten och dess betydelse för socialförsäkringen. Rehabiliteringen är visserligen enligt kommitténs uppfattning en uppgift, som i första hand åvilar de sjukvårdande organen och arbetsvärden, men den är å andra sidan redan nu av sådan betydelse för socialförsäkringen, att det blir en angelägen uppgift för denna att främja en effektivisering av verksamheten. Den blir än mer betydelsefull sedan socialförsäkringen — i första hand pensioneringen — utbyggts enligt vad som redan beslutats och av kommittén föreslås.

26 Bland övriga frågor, som kommittén upptager till behandling i betänkandet, må nämnas spörsmålet om möjligheterna till en lägre pensionsålder än 67 år för vissa grupper. Kommittén behandlar i samband därmed också frågan om förtida och uppskjutet uttag av ålderspension från folkpensioneringen. Även efter ett genomförande av kommitténs föreliggande förslag kommer inkomstprövningen att kvarstå inom folkpensioneringen beträffande vissa förmåner. Kommittén framlägger förslag till en begränsad uppmjukning av de regler, som skall tillämpas vid denna inkomstprövning. Kommittén framlägger slutligen vissa förslag om en temporär lösning av frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen. I denna fråga har kommittén haft kontakt med 1958 års skatteutjämningskommitté. Kostnadsberäkningarna har utarbetats med utgångspunkt från att de beslut som fattas kan träda i kraft den 1 januari 1963. Uppenbart är dock att tiden för besluts fattande och erforderliga förberedelsearbetens utförande kan bli så knapp att ikraftträdandet kan ske först vid en senare tidpunkt.

KAPITEL 2 N u v a r a n d e lagstiftning m . m.

Folkpensioneringen m. m.

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947, 527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953, 134/1954, 394/1955, 400/1955, 265/1956, 168/1957, 172/1957, 192/1958, 66/1959 och 99/1960) skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter 67 års ålder, samt å andra sidan invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för tid dessförinnan (3 §). Genom lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner m. m. (nr 264; ändr. 193/1958, 68/1959 och 100/1960) har dessa förmåner förhöjts med s. k. standardtilllägg. Dessa utgör för närvarande 455 kr. om året för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 600 kr. för annan pensionsberättigad. Enligt F P L förhöj es pensionsförmånerna vidare genom indextillägg, vilkas antal för närvarande är tio. Ålderspension är icke inkomstprövad och utgår för närvarande med följande belopp för år räknat. För gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag), vari ingår tillläggspension, eller vars hustru uppbär hustrutillägg, utgår pensionen med 1 360 kr. i grundbelopp jämte 455 kr. i standardtillägg och 400 kr. i indextillägg (tio tillägg å 40 kr.) eller sammanlagt 2 215 kr. För gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som utgöres av enbart grundpensionsförmån, utgår 1 700 kr. i grundbelopp ökat med 455 kr. i standardtillägg och 400 kr. i indextillägg (tio tillägg å 40 kr.) eller tillhopa 2 555 kr. För annan pensionsberättigad slutligen utgår 1 700 kr. i grundbelopp jämte 600 kr. i standardtillägg och 500 kr. i indextillägg (tio tillägg å 50 kr.) eller sammanlagt 2 800 kr. (4 §). Invalidpension utgår för tid efter fyllda 16 men före 67 år till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses som varaktig. Den som är blind skall alltid anses lida av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som berättigar till invalidpension. Till den, som oavbrutet under minst sex månader lidit

28 av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som erfordras för erhållande av invalidpension, utgår i stället sjukbidrag, om nedsättningen av arbetsförmågan inte kan anses som varaktig men kan antagas bestå ytterligare avsevärd tid (3 §). Såväl invalidpensionen som sjukbidraget består av grundpension och tilläggspension. Grundpensionen förhöjes med indextillägg och tilläggspensionen med standardtillägg. Grundpensionen, som utgår utan hänsyn till vederbörandes inkomst och förmögenhet, utgör för närvarande 600 kr. (varav 400 kr. i indextillägg) om året för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, och 700 kr. (varav 500 kr. i indextillägg) för annan pensionsberättigad. Tilläggspensionen däremot är inkomstprövad och utgör för närvarande för år räknat högst 1 615 kr. (varav 455 kr. i standardtillägg) för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, högst 1 955 kr. (varav 455 kr. i standardtilllägg) för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter enbart grundpensionsförmån, samt högst 2 100 kr. (varav 600 kr. i standardtillägg) för annan pensionsberättigad (4 §). Full änkepension utgår under förutsättning att änkan antingen uppnått 50 år vid mannens död och varit gift med honom minst fem år eller hai vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i m a k a r n a s hem eller hos änkan, eller ock fyllt 50 år senast vid den tidpunkt då barn, som förut sagts, uppnådde 16 års ålder eller eljest upphörde att påverka rätten till eller storleken av änkans pension. Full änkepension utgår med samma belopp som ålderspensionen till en ensam pensionär eller sålunda för närvarande med sammanlagt 2 800 kr. För änka, som ej fyllt 50 år vid mannens död eller då barnet fyllde 16 år eller barnet eljest upphörde att påverka rätten till eller storleken av änkans pension, utgår änkepension med belopp motsvarande full änkepension minskad med en femtondel för varje år, varmed änkans ålder vid den avgörande tidpunkten understiger 50 år. Till kvinna, som blivit änka efter utgången av juni 1960, utgives änkepensionen utan inkomstprövning, medan inkomstprövning tillämpas beträffande pensionen till änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli 1960. Om mannens dödsfall inträffat under tiden den 1 juli 1959—den 30 j u n i 1960 eller den 1 juli 1958—den 30 juni 1959, skall dock alltid utgå — såsom ett garantibelopp utan inkomstprövning — i förra fallet två tredjedelar och i senare fallet en tredjedel av änkepensionen. Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder därtill, kan hustrutillägg utgå även om hustrun är under 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet är inkomstprövat, utgår för närvarande med högst 1 360 kr. i grundbelopp

29 jämte 455 kr. i standardtillägg och 400 kr. i indextillägg eller sammanlagt högst 2 215 kr. Hustrutillägg utgår inte till hustru, som själv åtnjuter folkpension, och utgår endast om det överstiger belopp, varmed mannens folkpension skall minskas, då hustrutillägg beviljas (5 §). Vid tillämpningen av F P L skall gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make, likställas med ogift pensionsberättigad, där ej särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad likställes pensionsberättigad, som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken den pensionsberättigade varit gift eller har eller har haft barn (12 §). I fråga om indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkställa beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj:t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhållande. Sålunda fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat — såsom framgår av det föregående — 40 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel mångfald av tre, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av tre (6 §). Pensionspristalet har för maj 1961 fastställts till 131. Utöver den egentliga folkpensionen utgår i vissa fall blindtillägg till den som är blind och vård tillägg till den som eljest är ur stånd att reda sig själv och på grund härav är i behov av ständig tillsyn och vård. Dessa tillägg, som vart och ett uppgår till 1 200 kr. om året, utgår utan inkomstprövning (10 §). Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg skall utgå till den som uppbär folkpensionsförmån. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets storlek som grunderna i övrigt för beräkningen. I sistnämnda hänseende gäller dock vissa begränsningar, bl. a. att inkomstprövning av tillägget skall ske enligt F P L : s regler (7 §). Inkomstprövningen innebär, att tilläggspension, änkepension i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 och hustrutillägg jämte de index- och standardtillägg, som m å utgå å dessa förmåner, ävensom kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av den del av den pensionsberättigades årsinkomst som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr. och med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad är motsvarande gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr. Rörande beräkningen av vederbörandes års-

30 inkomst skall blott nämnas, att folkpension, allmänt barnbidrag samt sjukhjälp från allmän sjukkassa i motsats till sjukpenning och livränta enligt YFL inte räknas såsom inkomst, att förmögenhet överstigande 20 000 kr. (för gift pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning av årsinkomsten med 20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger nämnda gränsbelopp, samt att gift pensionsberättigads årsinkomst och förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst resp. förmögenhet (8 och 13 §§). I vissa fall kan dispens medgivas från inkomstprövningen för helt arbetsoförmögen gift invalidpensionär eller sjukbidragsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension. Ehuru inkomstprövningen skulle föranleda att tillläggspensionen bleve ringa eller ingen må, när särskilda skäl föranleder därtill, likväl i sådan pension — bortsett från standardtillägg — utgivas upp till 1 100 kr. om året, s. k. hjälplöshetstillägg (9 §). Folkpensioneringen kompletteras med vissa förmåner, bl. a. med barnpension, om vilken bestämmelser finnes i lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner (nr 102/1960). Enligt denna lag utgår barnpension till barn, vars fader eller moder eller båda föräldrar avlidit. Barnpension utgår t. o. m. den månad, under vilken barnet fyller 16 år. Barnpension utgår u t a n inkomstprövning och utgör för år räknat 1 400 kr. för barn, vars båda föräldrar avlidit, och 1 000 kr. för annat barn. En annan bidragsform är de särskilda barnbidragen, om vilka bestämmelser återfinnes i lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag (nr 530; ändr. 399/1952, 105/1953, 69/1954, 401/1955, 174/1957 och 103/1960). Bidra. gen utgår till vissa folkpensionärers barn längst t. o. m. den månad, varunder barnet fyller 16 år. De utgör högst 996 kr. per barn och år och reduceras på visst sätt med hänsyn till barnets och försörj arens inkomst. Kostnaderna för folkpensionerna liksom för barnpensionerna bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår vissa förmåner. Staten tillgodogör sig vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna skatterna, samt den årliga avkastningen av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till lostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952, 135/1954, 67/1959 och 101/1960). Enligt denna lag skall k o m m u n för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepenskner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960, hustrutillägg och vårdtillagg ävensom för indextillägg till grundpensioner, ifrågavarande änkepensimer och hustrutillägg, som under året utbetalats för inom kommunen manialsskrivna pensionsberättigade, med en andel som motsvarar s/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen (dvs. 1,5 procent för

31 varje skattekrona per invånare), dock högst 60 procent av nämnda kostnader. Beträffande kostnaderna för kommunala bostadstillägg gäller motsvarande, dock att procentsatsen här i stället är Va procent för varje fullt tiotal skatteören (dvs. 2 procent för varje skattekrona) och att även en minimigräns satts för kommunens delaktighet i kostnaden, nämligen 25 procent av hela kostnaden. Standardtilläggen finansieras på samma sätt som den pensionsförmån som förhöjts genom tillägget. Kostnaderna för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna efter i stort sett samma grunder som kostnaderna för andra inkomstprövade folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen. Såsom bidrag till statens kostnader för de i folkpensioneringslagen stadgade förmånerna skall i princip varje svensk medborgare i åldern 18—66 år erlägga pensionsavgift för varje år då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Den som under året näst före taxeringsåret inte varit mantalsskriven i Sverige eller som för december månad året näst före taxeringsåret ägt uppbära invalidpension eller sjukbidrag eller som avlidit före årets ingång är befriad från pensionsavgift. Avgiftsbefrielse gäller också för den för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten inte uppgår till 1 200 kr. eller, om han är gift och skall taxeras enligt för sådan skattskyldig gällande bestämmelser samt andre maken inte är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift, makarnas till statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomster sammanlagt inte uppgår till minst 1 200 kr. (19 §). Pensionsavgiften är fr. o. m. den 1 januari 1959 4 procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som båda är avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall erlägga avgift med sammanlagt högst 600 kr. Därvid skall iakttagas att, om vardera makens taxerade inkomst överstiger 7 500 kr., envar påföres pensionsavgift med 300 kr. Om endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 7 500 kr., minskas i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger 600 kr. Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med högst 600 kr. Av de angivna avgiftsmaxima framgår, att avgift i princip beräknas å högst 15 000 kr. taxerad inkomst såväl för ogift och därmed jämställd som för makar gemensamt. Folkpensioneringsfondens behållning uppgår till 1337 milj. kr., som beräknas giva en årlig avkastning av omkring 56 milj. kr. De totala kostnaderna för folkpensionerna, barnpensionerna och de särskilda barnbidragen under budgetåret 1961/62 beräknas vid tio indextilllägg till 2 977,6 milj. kr. Av totalkostnaderna antages 2 496 milj. kr. belöpa på staten och 481,6 milj. kr. på kommunerna. Av statens kostnader beräknas drygt 1 100 milj. kr. täckas av inflytande folkpensionsavgifter.

32 Antalet personer med nedan angivna förmåner beräknas i januari 1962 utgöra: Ålderspension Invalidpension eller sjukbidrag Änkepension Hustrutillägg Blindtillägg Vårdtillägg Barnpension Särskilda barnbidrag

769 000 145 000 70 000 37 000 3 800 3 100 60 000 11 700

Kommunalt bostadstillägg beräknas utgå till omkring 575 000 pensionärer. Ärenden angående folkpension, barnpension samt särskilda barnbidrag handlägges centralt av pensionsstyrelsen och lokalt av pensionsnämnderna, vid vilkas sammanträden ortsombud för pensionsstyrelsen i regel skall närvara. Ärendena — dock ej ansökningar om barnpension och i regel ej heller ansökningar om enbart allmän ålderspension — prövas av pensionsnämnderna. Avser ärende invalidpension, sjukbidrag, blindtillägg, vårdtillägg eller hjälplöshetstillägg skall detsamma av pensionsnämnderna underställas pensionsstyrelsen, som granskar och beslutar i alla dylika ärenden. Pensionsstyrelsens befattning med pensionsnämndernas beslut i övriga ärenden inskränkes, därest besvär ej anförts, i huvudsak till en kontroll av beräkningen av pensionsbeloppet samt utbetalning av pensionen.

Tilläggspensioneringen

Lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspension (nr 291) trädde i kraft den 1 januari 1960. Tilläggspensioner skall börja utgivas år 1963. Tillsammans med folkpensioneringen tillförsäkrar tilläggspensioneringen alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd avvägt i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten. Rätt till tilläggspension kan förvärvas av svensk medborgare och av här mantalsskriven utlänning. Tillläggspensionen grundas på arbetsinkomst, som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning är regeln, att det belopp som överskjuter 8 000 kr. räknas som pensionsgrundande till två tredjedelar. Den pensionsgrundande inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt. I likhet med folkpensionen är tilläggspensionen värdebeständig. Även de nämnda inkomstgränserna följer ändringarna i prisnivån.

33 Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för tid efter det år, då anmälan gjordes, h ä n s y n inte tagas till inkomst av annat förvärvsarbete. Anmälan må återkallas sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Rätt till ålderspension föreligger fr. o. m. den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre eller, i fråga om utlänning, minst tio år (11 §). Ålderspensionen utgör 60 procent av produkten av basbeloppet för den månad, som pensionen avser, och medeltalet av de pensionspoäng, som tillgodoräknats den försäkrade. Om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, skall medeltalet beräknas på de 15 bästa åren. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än 30 år, reduceras pensionen med Vso för varje år, som fattas i detta antal (12 §). Individuell valfrihet finnes att taga ut ålderspensionen före eller efter den ovan angivna generella pensionsåldern. Ålderspensionen får dock uppbäras tidigast fr. o. m. den månad, då den försäkrade uppnår 63 års ålder. Om ålderspensionen uttages före eller efter den generella pensionsåldern, minskas respektive ökas pensionen med 0,6 procent för varje månad som, då pensionen börjar utgå, återstår till respektive förflutit från den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. Hänsyn tages dock därvid ej till tid efter den månad, u n d e r vilken den försäkrade fyllt 70 år (13 §). Förtidspension utgår till försäkrad, som på grund av nedsättning i arbetsförmågan som inträffat efter det han blev försäkrad enligt TPL åtnjuter folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag, dock icke invalidpension som u t g å r allenast på grund av blindhet. Beträffande utlänning förutsattes tillika att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem år (14 §). Är nedsättningen av arbetsförmågan fullständig utgives hel förtidspension. I annat fall utgives 60 procent av hel förtidspension (15 §). Om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år, som n ä r m a s t föregått det år då folkpensionen började utgå, skall hel förtidspension utgå med samma belopp, vartill ålderspensionen skulle uppgå, därest den försäkrade fyllt 67 år och för varje år fr. o. m. det, då förtidspensionen börjar utgå, t. o. m. det, då han fyller 65 år, antages h a tillgodoräknats pensionspoäng, motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under n ä m n d a fyraårsperiod (16 §). Har den försäkrade inte rätt till förtidspension enligt de grunder, som i föregående stycke angivits, men skulle han ha varit berättigad till ålderspension, om han uppnått 67 års ålder den månad då folkpensionen började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp, motsvarande vad den försäkrade skulle h a erhållit i ålderspension, om denna börjat utgå fr. o. m. nämnda månad (17 §). 3—103073

34 Familjepension utgår i form av änkepension och barnpension. Änkepension utgår till änka, om hon ingått äktenskap med den försäkrade innan h a n fyllde 60 år och äktenskapet varat minst fem år. Hade makarna vid mannens död gemensamma barn, utgår änkepension även om dessa villkor ej är uppfyllda (23 §). Barnpension utgår till den försäkrades barn under 19 år (25 §). Om endast en efterlevande finnes, som har rätt till familjepension, utgör familjepensionen 40 procent av den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade uppbar vid dödsfallet, eller av den förtidspension, vartill han skulle ha varit berättigad vid total förlust av arbetsförmågan. För två sådana efterlevande utgör familjepensionernas sammanlagda belopp 50 procent, för tre 60 procent, för fyra 70 procent och för fem eller flera 80 procent av ålders- eller förtidspensionen (24, 26 och 27 §§). Finansieringen av försäkringen sker genom avgifter, som erlägges av arbetsgivaren, då det gäller inkomst av anställning, och av den försäkrade själv för inkomst av annat förvärvsarbete (31, 33 och 34 §§). Enligt lagens övergångsbestämmelser äger försäkrad, som är svensk medborgare och fyller 67 år under år 1963, rätt till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år. Kravet på 30 pensionsgrundande år för rätt till full ålderspension nedsättes i inledningsskedet till att avse blott 20 år för att under en period av tio år därefter successivt höjas till 30 år (57 §). Vid tillkomsten av TPL har förutsatts att den nya lagstiftningen kommer att kompletteras på en del punkter, främst beträffande förtids- och familjepensionerna. Ifrågavarande kompletteringar, som delvis sammanhänger med socialförsäkringskommitténs utredningsarbete, avses skola ske innan förmåner börjar utgivas från tilläggspensioneringen. Sjukförsäkringen m. m.

Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring (nr 1; ändr. 733/1948, 621/1950, 569/1953, 244/1954, 267/1954, 518/1954, 397/1955, 402/1955, 74/1956, 627/1956, 457/1958, 560/1959, 585/1959, 106/1960 och 179/1960) avser, att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i form av ersättning för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels i form av för dag beräknad ersättning i penningar (sjukpenningförsäkring). Försäkringen är dels obligatorisk, dels frivillig (1 §). P å grund av den obligatoriska försäkringen utgives även moderskapshjälp enligt vad därom är stadgat i lagen om moderskapshjälp. Försäkringen sker i allmänna sjukkassor (2 §). Dessa är av två slag, centralsjukkassor och lokalsjukkassor (3 §). Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna.

35 Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringen bör följande nämnas i detta sammanhang. I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, skall fr. o. m. ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt 16 år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt lagen. Detsamma gäller för utlänning, som är bosatt och mantalsskriven i riket. Undantagna från försäkringsplikt är bl. a. de som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhusvård därefter pågår. Annan än försäkringspliktig får ej vara medlem i allmän sjukkassa (5 §). Försäkring sker i sjukkassa för den kommun, där vederbörande är mantalsskriven. Medlem i lokalsjukkassa är genom dess anslutning till centralsjukkassa även medlem i den senare (9 §). Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårds försäkrad. Medlemmens sjukvårdsförsäkring omfattar i regel även hans här i riket bosatta barn under 16 år (6 §). Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres i huvudsak av ersättning i viss omfattning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård och i samband därmed företagna resor (13 §). Sjukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr. (7 § 1 st.). Dessutom är på grund av de särskilda bestämmelserna om den s. k. hemmafruförsäkringen kvinnlig sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgår till n ä m n d a belopp, sjukpenningförsäkrad, såframt hon a) är gift och sammanlever med sin man eller b) i annat fall än under a) sägs, sammanlever med barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller ock, där kvinnan tidigare sammanlevt med sin man, var sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller maken vid tiden för sammanlevnadens upphörande (7 § 2 st.). Försäkring som nu nämnts gäller inte för längre tid än t. o. m. den månad, varunder kvinnan fyller 67 år, och inte heller för tid efter utgången av den månad, varunder hon börjat uppbära invalidpension eller sjukbidrag, så länge sådan förmån åtnjutes (7 § 3 st.). Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete som make utför i hemmet räknas ej som förvärvsarbete. Sådan inkomst av förvärvsarbete, som arbetstagare kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst, benämnes i lagen årsinkomst av tjänst (8 §). Beträffande förutsättningarna för erhållande av sjukpenning gäller, att vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, utgår hel sjukpenning. Vid sjukdom, som inte medför förlust av arbetsförmågan men nedsättning av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning. Såsom sjukdom skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller ned-

satt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid bedömande av frågan om förlust av arbetsförmåga föreligger skall, därest sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas, huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest långvarig skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas huruvida den försäkrade i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Om den försäkrade är i stånd därtill, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen (21 §). Om försäkrad utan giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska sjukdomens följder och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, kan sjukpenning helt eller delvis tills vidare förvägras honom under förutsättning att h a n erinrats om denna påföljd (27 §). Sjukpenning utgår ej för tid, då försäkrad fullgör tjänstgöring som värnpliktig eller i vissa angivna fall tagits i förvar på det allmännas bekostnad och ej heller då försäkrad efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning (23 §). Varje sjukpenningförsäkrad medlem är tillförsäkrad grundsjukpenning med 3 kr. om dagen (22 § 1 st.). Till grundsjukpenningen utgår i förekommande fall barntillägg. Barntillägg till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn, allt för dag. Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av nämnda belopp (24 §). Medlemmar, vilkas årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., är därjämte försäkrade för tilläggssjukpenning som utgår med varierande belopp, beroende på vilken sjukpenningklass medlemmen placerats i på grund av den för honom beräknade årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjukpenning är 17 kr. och lägsta en krona. Efter 180 dagars sjukdom sker viss nedsättning av tilläggssjukpenningen, dock inte om den är 2 kr. eller lägre (22 §). Av följande i 22 § SFL intagna tabell framgår sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning i varje sjukpenningklass. Såsom sjukperiod anses tid, varunder försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom, som avses i 21 § (22 §). För tid då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård utbytes sjukpenningen mot hempenning. Denna motsvarar sjukpenningen minskad med 3 kr., dock med högst hälften av sjukpenningen. För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen utgöra minst 3 kr. per dag. Sådan medlem skall tillika äga uppbära barntillägg till hem-

37 Sjukpenning klass nr

Årsinkomsten av tjänst uppgår

De första 180 dagarna av en sjukperiod för vilka sjukpenning utgår

Följande dagar av sjukperioden

Grund- Tilläggs- Summa sjuksjukpenpenning ning kr kr kr

Grund- Tilläggs- Summa sjukpensjukning penning kr kr kr

till

men ej till

kr

kr

kol. 1

kol. 2

kol. 3

kol. 4

kol. 5

kol. 6

kol. 7

kol. 8

kol. 9

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

1 800 2 400 3 000 3 600 4 200 5 000 5 800 6 800 8 400 10 200 12 000 14 000

1 800 2 400 3 000 3 600 4 200 5 000 5 800 6 800 8 400 10 200 12 000 14 000

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

1 2 3 4 5 6 7 9 11 13 15 17

3 4 5 6 7 8 9 10 12 14 16 18 20

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

1 2 2 3 3 4 4 5 6 7 8 9

3 4 5 5 6 6 7 7 8 9 10 11 12

penning med 2 kr., såframt hon ej enligt 24 § är berättigad till barntillägg med högre belopp (25 §). Det ankommer på vederbörande sjukkassa att besluta huruvida medlem skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes påkallat, placera honom i den sjukpenningklass han skall tillhöra. Kassan skall också, när det kommit till dess kännedom, att medlems årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete undergått förändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela det beslut, som härav påkallas. Beslut härom träder i kraft tidigast vid nästa månadsskifte. Ändring av klassplacering får dock ej ske under pågående sjukdom, såvida inte sjukhjälpstiden utgått eller, då fråga är om yrkesskada, den s. k. samordningstiden gått till ända. Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han upphör att vara sjukpenningförsäkrad eller kommer att tillhöra lägre sjukpenningklass än den han tillhörde då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen började (11 §). För de tre första dagarna under en sjukperiod — den s. k. karenstiden — utgår i regel ingen sjukpenning (hempenning) (26 §). Sjukhjälpstiden, dvs. den längsta tid under vilken sjukpenning (hempenning) eller ersättning för sjukhusvård utgives, omfattar som regel 730 dagar. Den som är utförsäkrad i fråga om sjukpenning och ersättning för sjukhusvård vid en sjukdom får räkna ny sjukhjälpstid för en annan sjukdom, såvida denna inte inträffar under tid, för vilken sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgives för den tidigare sjukdomen (29 §).

38 Sjukförsäkringen är samordnad med yrkesskadeförsäkringen och i vissa avseenden jämväl med folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringens förtidspension. Samordningen med yrkesskadeförsäkringen behandlas i kapitel 22. Beträffande sjukförsäkringen och folkpensioneringen har vissa bestämmelser om samordning av förmånerna upptagits i F P L och i lagen om särskilda barnbidrag samt i SFL. Sålunda gäller särskilda regler som i allmänhet ytterligare begränsar sjukhjälpstiden för folkpensionärer. Den som fyllt 67 år eller åtnjuter folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag äger nämligen för tid efter utgången av den månad, då han uppnått nämnda ålder eller börjat uppbära folkpensionen, vid varje sjukdom uppbära sjukpenning för högst 90 dagar; ersättning för sjukhusvård kan under sådan tid utgå för högst 180 dagar. Om den, som uppbär invalidpension eller sjukbidrag och som på grund av förvärvsarbete är placerad i sjukpenningklass, insjuknar i en ny sjukdom, gäller emellertid i fråga om den sjukdomen en sjukhjälpstid av 730 dagar, såvida inte folkpensionen under tiden höjes till följd av ändrade inkomstförhållanden. Sker sådan höjning, tillämpas den nyss angivna begränsade sjukhjälpstiden efter utgången av den månad, varunder den försäkrade börjat uppbära den högre folkpensionsförmånen. I fråga om sjukdom, som inträffat innan invalidpension eller sjukbidrag börjat utgå, gäller alltid den begränsade sjukhjälpstiden efter utgången av den månad, då pensionen börjat utgå (29 §). En närmare redogörelse för bestämmelserna om samordning av förmånerna från sjukförsäkringen samt folkpensioneringen och tilläggspensioneringen lämnas i kapitel 19. Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag. Medlem i allmän sjukkassa har att erlägga avgifter för sjukvårdsförsäkringen, för försäkringen för grundsjukpenning och för försäkringen för tilläggssjukpenning (33 § 1 st.). Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst — vid taxering året näst efter det år avgiften avser — bestämts till minst 1 200 kr. Den som vid utgången av sistnämnda år upphört att vara medlem eller fyllt 67 år eller ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag är dock icke skyldig att erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen (33 § 2 st.). Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem som har förenämnda taxerade inkomst och vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning (33 § 3 st.). Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som under den månad eller del därav som avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning (33 § 4 st.).

39 Avgifterna fastställes av tillsynsmyndigheten efter vederbörande kassas hörande. Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar i kassan samt beräknas för kalenderår. Avgifterna för försäkringen för tilläggssjukpenning skall beräknas för kalendermånad och vara lika stora för de medlemmar i kassan, som tillhör samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid, samt skall vara avvägda i förhållande till storleken av tilläggssjukpenningen inom varje sjukpenningklass (34 §). Den sammanlagda avgiften för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning får icke överstiga två procent av den taxerade inkomsten (35 §). Sjukförsäkringsavgifterna upptages i samband med uppbörden av de allmänna skatterna (36 §). Arbetsgivarna bidrager till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen 0,25 procent och beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning 0,85 procent, allt av den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare, vilka är obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Vid bidragsberäkningen tages inte hänsyn till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till 300 kr., och ej heller till arbetstagares lön i vad denna överstiger 15 000 kr. för år räknat (38 §). Statsbidrag utgår till de allmänna sjukkassorna i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag (40—44 §§). Dessa statsbidragsformer beröres utförligare i kapitel 20. Den frivilliga försäkringen enligt SFL innebär, att medlem, som är obligatoriskt försäkrad för grundsjukpenning och som åtnjuter inkomst av annat förvärvsarbete än tjänst, beredes möjlighet att frivilligt försäkra sig i allmän sjukkassa för erhållande av sjukpenningtillägg. Detta tillägg får uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tillägget motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass, som medlemmen skulle h a tillhört om årsinkomsten varit inkomst av tjänst (47 § 1 st.). Vidare får sådan kvinnlig sjukkassemedlem, som avses i 7 § 2 st., utöka sitt försäkringsskydd genom frivillig försäkring, så att hon erhåller ett sjukpenningtillägg på lägst en krona och högst 5 kr. för dag. Den sammanlagda sjukpenningen får dock inte överstiga 8 kr. (47 § 2 st.). Frivillig försäkring för sjukpenningtillägg kan tecknas med 3, 18, 33 eller 93 dagars karenstid (47 § 3 st.). Slutligen kan studerande under vissa förutsättningar teckna frivillig försäkring för erhållande av viss sjukpenning och barntillägg (48 §). Frivillig försäkring får i allmänhet meddelas endast om medlemmen ej fyllt 55 år och h a r god hälsa (49 §).

40 Avgifterna för den frivilliga försäkringen skall vara så avvägda, att de i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser ävensom till erforderlig fondbildning. Avgifterna får inte utgå med oli^a belopp för olika medlemmar i centralsjukkassan i vidare mån än som fcranledes av skillnad mellan medlemmarna i fråga om deras ålder och sjukhjälpens omfattning (52 §). Till den frivilliga försäkringen utgår statsbidrag med 20 procent för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt med 75 procent för barntillägg åt studerande (53 §). Åtskilliga stadganden rörande den obligatoriska försäkringen skall i tilllämpliga delar lända till efterrättelse även för den frivilliga försäkringen (54 §). Enligt lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/1955, 458/1958 och 561/1959) äger kvinna, som ä r försäkrad jämlikt SFL, på grund av den obligatoriska försäkringen enligt n ä m n d a lag erhålla moderskapshjälp (1 §). Moderskapshjalpen utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moderskapspenning (2 §). Moderskapspenningen består av grundpennir.g, vilken i vissa fall förhöj es genom barn tillägg, samt av tilläggspennir.g, vilken i regel utgår till kvinnor, som är försäkrade för tilläggssjukpennhg enligt SFL. Grundpenningen utgör vid enkelbörd 270 kr. och vid flerbörd 405 kr. Tilläggspenningen utgår med samma belopp, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för de första 180 dagarna av en och samma sjukperiod. Moderskapsförsäkringens förmåner beräknas i huvudsak på s a m n a sätt som motsvarande förmåner inom sjukförsäkringen (3—10 §§). Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift till allmän sjukkassa skill avgift för sjukvårdsförsäkringen avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter, avgift för försäkringen för grundsjukpenning avse jämväl grurdpenning med barntillägg samt avgift för försäkringen för tilläggssjukpmning avse jämväl tilläggspenning (11 §). Till kostnaderna för tilläggspenning utgår bidrag från arbetsgivare med 0,04 procent av den lön, som arbetsgivaren under året utgivit till hos h o n a n anställda arbetstagare. I övrigt skall beträffande bidraget tillämpas vid som gäller om arbetsgivarbidrag till försäkringen för tilläggssjukpenniig enligt SFL (12 §). Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen och moderskapshj alpen uppgår till sammanlagt (0,25 + 0,85 + 0,04 = ) 1,14 procait på de anställdas löner med tillämpning av förut nämnda beloppsgrans'.r. Till vissa av de allmänna sjukkassornas utgifter för moderskapshj ilp utgår statsbidrag (13 §). Yrkesskadeförsäkringen m. m .

Försäkring enligt lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring (nr 243; ändr. 399/1955, 75/1956, 586/1959 och 180/1960) är dels obligatorisk och dds

41 frivillig (1 §). Den obligatoriska försäkringen bekostas av arbetsgivarna och omfattar i princip alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst samt dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer (3 §). Försäkringen bedrives av riksförsäkringsanstalten och vissa för sådant ändamål bildade ömsesidiga försäkringsbolag (1 §). Besvär och ansökningar prövas av försäkringsrådet (2 §). Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen avser yrkesskador, dvs. skador till följd av olycksfall i arbetet — varmed likställes vissa olycksfall vid färd till eller från arbetsstället — samt dessutom vissa andra av arbetet orsakade sjukdomar, framför allt s. k. yrkessjukdomar (6 §). Försäkringsförmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser m. m. (12 §). Ytterligare förmåner är sjukpenning, hempenning, barntillägg, vårdbidrag och livränta till invalid och efterlevande samt begravningshjälp. Förutsättning för att sjukpenning och invalidlivränta skall utgå är förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna, beträffande sjukpenning med minst hälften och beträffande livränta med minst en tiondel (13—19 §§). Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete, utan också på hans förmåga att utöva sitt yrke. Var den skadade vid skadans inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas härtill. Om den skadade undergår arbetsprövning eller sådan yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbildningen beaktas i vad mån verksamheten medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning efter avslutad yrkesutbildning må, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas härtill (10 §). Yrkesskadeförsäkringen är såsom tidigare nämnts samordnad med sjukförsäkringen (11 §). E n närmare redogörelse för reglerna på denna punkt lämnas i kapitel 22. Såväl livräntorna som sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen är till storleken beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst, varmed i normalfallen avses den beräknade årsinkomsten av förvärvsarbete vid skadetillfället. Till skillnad mot vad som gäller vid klassplaceringen för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen inom sjukförsäkringen räknar man inom yrkesskadeförsäkringen även med inkomst av förvärvsarbete för egen räkning. Sådan inkomst får dock ej beräknas högre än som motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning. För unga skadade skall arbetsförtjänsten på visst sätt uppräknas vid bestämmandet av framtida ersättningar. Ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från

42 fyllda 25 år skall nämligen beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade med hänsyn till arten av sin sysselsättning vid tiden för skadans inträffande skäligen kan antagas ha uppnått vid resp. 18, 21 och 25 års ålder, därest skadan ej inträffat. Efterlevandelivränta efter någon, som vid skadans inträffande ej fyllt 25 år, skall utgå efter den arbetsinkomst, som den skadade skäligen kunnat påräkna vid nämnda ålder, om skadan inte inträffat. Undergår försäkrad vid skadetillfället yrkesutbildning, får den årliga arbetsförtjänsten inte bestämmas till lägre belopp än det, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas ha uppgått, om han, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Uppgår den årliga arbetsförtjänsten inte till 1 200 kr., skall den beräknas till detta belopp, överstiger arbetsförtjänsten 15 000 kr., tages överskjutande belopp inte i beräkning (9 §). Sjukpenningens belopp bestämmes i regel av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra. Yrkesskadeförsäkringens sjukpenningtabell motsvarar för tid t. o. m. den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år, kol. 1—3 samt 6 i den förut återgivna sjukpenningtabellen i 22 § SFL och för tid därefter kol. 1—3 samt 9 i sjukförsäkringens tabell. Sjukpenningen k a n vara hel eller halv, allt eftersom av yrkesskada förorsakad sjukdom medför förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst hälften. Sjukpenningen får inte i något fall utgå efter lägre sjukpenningklass än den, till vilken den skadade hör enligt 22 § SFL, och ej heller med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från sjukkassan, om skadan ej utgjort yrkesskada (13 §). Sjukförsäkringens regler om barntillägg och hempenning har överförts till YFL (14—15 §§). Om efter sjukdomstillståndets upphörande föreligger förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, utgives från yrkesskadeförsäkringen — såsom förut nämnts — livränta till den skadale. Livräntan beräknas på grundval av det s. k. ersättningsunderlaget. Vid fastställande av detta medräknas årlig arbetsförtjänst, som inte överstiger 7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger 10 800 kr., till hälften. Vid förlust av arbetsförmågan utgör livräntan tt/is av ersättningsunderlaget. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 30 procent utgör livräntan en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med V12 av detta; och vid nedsättning n e d mindre än 30 procent den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget som svarar mot graden av nedsättningen. För tid efter månadsskiftet efter det skadad fyllt 67 år utgör livräntan *U av nyss angivna belopp. Högsta ersättningsunderlaget utgör 12 000 kr.; högsta årslivräntan är för helinvdid under 67 år 11 000 kr. och för sådan invalid över 67 år 8 250 kr. (16 §).

43 Om den skadade till följd av yrkesskada är under längre tid ur stånd att reda sig själv och han inte vårdas på sjukhus för skadan, förhöjes sjukpenningen eller livräntan med ett särskilt vårdbidrag om högst 5 kr. om dagen resp. 1 800 kr. om året. Vid bidragets bestämmande skall hänsyn tagas bl. a. till förmån, som den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter från folkpensioneringen (17 §). Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, utgår begravningshjälp om 600 kr. Vidare utgår livräntor till vissa efterlevande (19 §). Efterlevandelivränta utgår till änka och vissa därmed jämställda ogifta kvinnor, så länge de lever ogifta. Årsbeloppet av livräntan motsvarar för tid t. o. m. den månad, under vilken kvinnan fyller 67 år, 7a och för tid därefter 74 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Högsta änkelivränta är således före 67 år 5 000 kr. och efter 67 år 3 750 kr. om året. Änkling har inte liksom änka en ovillkorlig livränterätt. För hans del kräves nämligen att han genom dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll. Inom de för änka angivna yttergränserna bestämmes änklingslivränta efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Även frånskild make k a n i vissa fall få efterlevandelivränta (20 §). Till avlidens barn utgår livränta till dess barnet fyllt 16 år med 7e av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Högsta barnlivränta är således 2 500 kr. per år. I händelse av bristande försörjningsförmåga på grund av sjukdom e. d. kan livräntan utgå upp till 21 års ålder (21 §). Avlidens fader, moder eller adoptant äger under vissa förutsättningar rätt till livränta (22 §). Vissa konkurrens- och jämkningsregler finnes för fall av livräntor till flera efterlevande. Skulle enligt i 20—22 §§ angivna beräkningsgrunder samtliga livräntor överstiga 5/e av ersättningsunderlaget, skall livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgår till nyssnämnda andel av ersättningsunderlaget; dock skall livräntor till efterlevande, som avses i 20 och 21 §§, utgå före livräntor till sådana efterlevande, som namnes i 22 § (23 §). Vissa bestämmelser finnes om avdrag från ersättningen enligt YFL, då den ersättningsberättigade genom avlönings- eller pensionsbestämmelser e. d. är tillförsäkrad annat understöd av motsvarande slag. Avdrag får dock inte göras för folkpension (25 §). Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift, som givits av försäkringsinrättningen, arbetsgivaren eller läkare i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest hindra menliga följder av skadan och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig nedsättning av arbetsförmågan, k a n skälig nedsättning ske av sjukpenning jämte barntillägg samt livränta till den skadade (28 §). Jämkning i beslutad ersättning kan äga rum, därest väsentlig ändring in-

44 trätt i de förhållanden, som var avgörande för beslut om ersättning till skadad. Ersättning för förfluten tid kan dock ej minskas eller indragas (35 §). Frivillig försäkring enligt YFL kan tecknas av envar, antingen enskilt eller kollektivt, genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller utbildningsanstalt (45 §). Avtalsfrihet har stadgats rörande försäkringsförmånernas storlek inom den ram, som skulle gällt vid yrkesskada. Åtskilliga för den obligatoriska försäkringen meddelade bestämmelser länder i tillämpliga delar till efterrättelse beträffande den frivilliga (48 §). YFL trädde ikraft den 1 januari 1955. På skadefall, som inträffat dessförinnan, äger den äldre lagstiftningen — 1901 års olycksfallsersättningslag, 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag — som regel tillämpning även efter utgången av år 1954. Nämnda äldre lagstiftning har ändrats ett flertal gånger. De vid varje tidpunkt gällande bestämmelserna är tillämpliga på de då inträffade skadorna. Angående ersättningsförmånerna enligt den äldre lagstiftningen må här nämnas följande om de regler, som gällde efter ändringar år 1948 av olycksfallsförsäkringslagen. Den högsta årliga arbetsförtjänsten, som kunde ligga till grund för livräntorna, utgjorde 7 200 kr. Något särskilt ersättningsunderlag begagnades inte. Enligt huvudregeln utgjorde invalidlivräntan vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande 2/s av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 10 procent den del av nämnda belopp, som svarade mot graden av nedsättningen. Emellertid hade genom 1948 års lagändringar införts den nyheten att livräntan till den som förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med minst 30 procent skulle förhöjas för tid fr. o. m. månaden näst efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan motsvarade per år vid förlust av arbetsförmågan " / « av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med 7i2 av denna. Högsta invalidlivräntan utgjorde således före 67 år 6 600 kr. och efter 67 år 4 800 kr. Änkelivräntans belopp och änklingslivräntans maximibelopp utgjorde alltid 73 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dvs. högst 2 400 kr. för år. Genom den s. k. omregleringslagstiftningen beslöts vid 1955 års riksdag förhöjning av vissa livräntor enligt den före YFL gällande lagstiftningen. Principen för omregleringen var att den för livräntan gällande ursprungliga årliga arbetsförtjänsten skulle räknas upp till nivå med arbetsförtjänsterna för nya fall, varefter YFL:s regler om kompensationsgrader skulle tillämpas på den uppräknade arbetsförtjänsten. Denna skulle i intet fall få uppräknas till högre belopp än 7 920 kr.; högsta ersättningsunderlaget blev därvid 7 740 kr. Omregleringen avsåg i första hand invalider under 67 år med en

45 invaliditetsgrad av minst 30 procent, efterlevande make under 67 år samt efterlevande barn. Även i vissa andra invalid- och efterlevandefall skedde en omreglering ehuru av mindre omfattning. Efter omregleringen utgör i skadefall före år 1955 högsta livräntan till 100-procentsinvalider 7 095 kr. före 67 år och 4 800 kr. efter 67 år, högsta änkelivräntan 2 640 kr. före 67 år och 2 400 kr. efter 67 år och högsta barnlivräntan 1 320 kr. Till den nu gällande liksom till den tidigare yrkesskadeförsäkringslagstiftningen har anknutits särskilda ersättningsbestämmelser avseende speciella kategorier. Såsom exempel på nyare sådana bestämmelser k a n nämnas förordningen den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (MEF) (nr 261; ändr. 256/1953, 672/1953, 460/1954, 362/1955, 587/1959 och 181/1960), förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, och förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. (nr 250; ändr. 228/1956 och 102/1958). Jämväl de enligt specialförfattningarna utgående ersättningarna vid äldre skadefall har blivit föremål för uppräkning genom beslut av statsmakterna vid 1955 års riksdag om omreglering. Förslag om samordning av socialförsäkringens administration m . m.

Socialförsäkringens administrationsnämnd har i oktober 1960 lagt fram förslag till enhetlig organisation av sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen (SOU 1960:35). Förslaget innebär att lokalsjukkassorna avskaffas som självständiga förvaltningsenheter, att centralsjukkassorna blir regionalt organiserade lokalorgan för såväl sjukförsäkring som pensionering, till vilka även avgörandet av invalidpensionsärendena förlägges, att riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen förenas till ett ämbetsverk och att prövningen i sista instans av besvär i sjukförsäkrings-, pensions- och yrkesskadeförsäkringsmål anförtros en nybildad högsta socialförsäkringsdomstol. Enligt nämndens förslag skall ämbetsverken sammanslås och den nya domstolen inrättas den 1 juli 1961, medan organisationen av de allmänna sjukkassorna sker i två etapper den 1 januari 1962 och den 1 juli samma år. P å grundval av administrationsnämndens betänkande har Kungl. Maj :t i proposition nr 45 till 1961 års riksdag lagt fram förslag rörande organisationsfrågor inom socialförsäkringen m. m. Beträffande sjukförsäkringens lokala organisation innebär förslaget bl. a. följande. För närvarande bedrives sjukförsäkringen i de landstingsfria städerna och några andra städer enbart av en centralsjukkassa, medan i landet i övrigt de försäkrade är medlemmar i såväl en lokalsjukkassa som en cen-

46 tralsjukkassa. Det nuvarande dubbelkassesystemet föreslås skola upphöra och ersättas med ett enkassesystem. För att avskaffandet av lokalsjukkassorna inte skall leda till någon försämrad service för allmänheten föreslås att de nuvarande lokalsjukkassorna ombildas till lokalkontor för centralsjukkassorna. Lokalsjukkassornas styrelser ersattes av lokala nämnder, i allmänhet en för varje kommun. De föreslagna nämnderna, vilka kallas försäkringsnämnder, bör finnas i såväl stadscentralsjukkassa som länscentralsjukkassa, och det bör vara vederbörande kommun eller kommuner som utser samtliga ledamöter i nämnderna. Antalet ledamöter i varje nämnd bör vara minst fem cch högst sju. Omorganisationen av sjukkassorna föreslås träda i kraft den 1 j a n m r i 1962. Sina uppgifter inom pensioneringen bör dock försäkringsnämndema inte få förrän den 1 januari 1963. Varje sjukkassa skall stå under ledning av en styrelse om sju ledamöter. Av dessa utses ordförande av Kungl. Maj:t, fyra ledamöter av landstinget eller stadsfullmäktige, en av medicinalstyrelsen och en av länsstyrelsen. Beträffande pensioneringens lokala organisation framhålles i propositionen att de största anspråken kommer att ställas vid handläggningen av ärenden rörande invalidpension. Härom uttalas i propositionen bl. a. följanle. Den framtida invalidpensioneringen kan väntas komma att stå i ett nära samband med sjukförsäkringen. Det måste anses som ett huvudvillkor för en effektivt verkande sjukförsäkring och invalidpensionering att åtgärder så snabbt som nöjligt vidtages för att förhindra att nedsättningen i den sjukes arbetsförmåga Hir varaktig eller för att begränsa nedsättningens omfattning. Sjukförsäkringen iör svara för den sjukes försörjning intill dess pension börjar utgå, och pensionen hör avlösa sjukförsäkringsförmånerna, så snart förutsättningarna för pension föreligger. Allt detta kräver en långtgående samverkan dels mellan sjukförsäkring (ch pensionering, dels mellan socialförsäkringen och rehabiliteringsverksamheten. Vidare bör man sträva efter att så långt möjligt decentralisera förvaltningsuppgif er, som inte nödvändigtvis kräver en central handläggning. Mot denna bakgrund förordar jag en lokal eller snarare regional handläggning av ärenden rörande invaidpension. Handhavandet av dessa ärenden bör anförtros åt centralsjukkassorna. Handläggningen av invalidpensionsärenden föreslås skola ske i ett sirskilt från sjukkassestyrelsen fristående organ i kassorna, kallat pensioisdelegation, med en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande. Ordförandepostei i sjukkassans styrelse och i delegationen skall beklädas av en och samma pärson. I en sjukkassa kan förekomma mer än en pensionsdelegation. P;nsionsdelegation skall utöver ordföranden som ledamöter ha två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två medborgarrepresentanter, utsedda av landstinget eller staden. Särskild expertis i fråga om arbetsmarknadsförhållanden och rehabilteringsverksamhet tillföres delegationen genom att en representant för läis-

47 arbetsnämnden deltager i överläggningarna men ej i besluten. Även sjukkassans verkställande tjänsteman har rätt att deltaga i överläggningarna. Uppgiften att förbereda och föredraga de till pensionsdelegationens prövning hörande ärendena skall handhavas av en särskild tjänsteman, pensionsföredragande. Denne bör tillika vara chef för en pensionsavdelning inom sjukkassan. Ärenden rörande ålderspension, barnpension och icke inkomstprövad änkepension skall handläggas av tjänstemän på pensionsavdelningarna. Prövningen av ärenden rörande inkomstprövade folkpensionsförmåner, dvs. kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och änkepension till kvinnor, som blivit änkor före den 1 juli 1960, skall handhavas av de lokalt organiserade försäkringsnämnderna. Detta innebär att de nuvarande pensionsnämnderna avskaffas samt att anordningen med pensionsstyrelsens ombud avvecklas. Utbetalningen av pensionerna förutsattes skola ske centralt. Bestämmelser om pensionsprövning h a r inte influtit i de lagförslag som framlägges i propositionen. Avsikten är att lagförslag i denna del skall föreläggas 1962 års riksdag. I samband med att sjukkassorna även blir pensionsorgan synes de enligt uttalande i propositionen böra få ändrad benämning och förslagsvis kallas allmänna försäkringskassor. I fråga om den centrala förvaltningen av socialförsäkringen föreslås att riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen sammanslås till ett ämbetsverk fr. o. m. den 1 juli 1961. Det nya ämbetsverket föreslås få namnet riksförsäkringsverke t. Slutligen föreslås inrättandet av en gemensam högsta prövningsinstans för socialförsäkringen, kallad försäkringsdomstolen. Förslag till omläggning av administrationen av yrkesskadeförsäkringen framlägges inte nu utan denna fråga får anstå i avbidan på utredning av frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och beskaffenhet. Vidare föreslås i propositionen att bestämmelserna om beräkning av pensionsgrundande inkomst i T P L skall ändras, så att samma regler skall gälla för sådan beräkning, vare sig inkomsten härrör av anställning eller av annat förvärvsarbete.

KAPITEL 3 Invalidpensioneringen i de nordiska grannländerna

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för invalidpensioneringen i Danmark, Finland och Norge.

Danmark

Lagen om invalide- och folkepension den 10 juni 1960, som ersätter lagen den 20 maj 1933 om folkeforsikring, skiljer mellan invalidpension och folkpension, vilken senare i regel utgår endast till personer över 67 år. Berättigade till invalid pension är personer i åldern 15-—67 år, vilkas förvärvsförmåga genom beslut av invalidförsäkringsrätten kan anses vara avsevärt nedsatt. Sådan nedsättning anses föreligga, när vederbörandes förvärvsinkomst vid en till hans krafter och färdigheter svarande sysselsättning, vilken med skälig hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet kan begäras av honom, kan förväntas ligga avsevärt under den, som kroppsligen och andligen friska personer med liknande utbildning och på samma trakt brukar förtjäna genom arbete. Utgångspunkten vid bedömningen härav skall vara, huruvida vederbörandes förvärvsförmåga är nedsatt till 73 eller därunder, varvid tillika skall beaktas den försäkrades ålder, ställning, boningsort och arbetsmöjligheter samt utsikten till eventuell förbättring eller försämring av invaliditeten ävensom till andra omständigheter, som lämpligen finnes kunna tillmätas vikt vid bedömningen av om det föreligger en så stor nedsättning av arbetsförmågan, att denna vid den samlade värderingen kan bedömas ligga omkring 73 eller därunder. En avsevärd nedsättning av arbetsförmågan skall också anses kunna föreligga, när invaliditeten medför en nedsättning av förvärvsinkomsten till ett belopp, som motsvarar storleken av invalidpensionen. Är förvärvsförmågan avsevärt nedsatt, men föreligger det möjligheter att genom olika åtgärder varaktigt höja arbetsförmågan så att den icke längre är avsevärt nedsatt, föreligger icke rätt till invalidpension. Ensamstående kvinnor i åldern 62—67 år, som icke uppbär invalidpension, är berättigade till inkomstprövad folkpension utan någon prövning av förvärvsförmågans nedsättning. Sådan pension utgår vidare till kvinnor i åldern 62—67 år, som icke uppbär invalidpension, om maken uppbär invalidpension eller folkpension. Slutligen kan genom en dispensbestämmelse in-

49 komstprövad folkpension i särskild ordning utgå redan från 60 år, när »svigtende helbred eller andre ganske saerlige omstamdigheder» talar därför. För den som uppfyller det för rätt till invalidpension uppställda kravet om nedsättning av förvärvsförmågan sker inte någon gradering av pensionen efter den växlande storleken av den resterande förvärvsförmågan. En viss gradering med hänsyn härtill åstadkommes emellertid — liksom enligt motsvarande svenska lagstiftning — genom inkomstprövning. Vid denna medräknas såväl invalidens egen inkomst av arbete som annan hans inkomst och ev. makes inkomst. Invalidpensionen består av ett grundbelopp, som är detsamma som för folkpensionen, samt ett mindre tillägg för invaliditet. Dessutom kan utgå barntillägg och maketillägg. Om invaliditeten medför att invaliden stadigvarande behöver personligt bistånd av annan eller stadigvarande bistånd till nödvändig skötsel av hushållet eller om invaliditeten föranledes av blindhet eller stark synnedsättning tillkommer ett »bistandstillxg». Kräver den invalidiserade vård eller tillsyn, som nödvändiggör annans stadigvarande närvaro, utgives i stället för sistnämnda tillägg ett »plejetillseg». Genom inkomstprövningen får invalidpensionen jämte nämnda tillägg inte nedsättas under 73 av grundbeloppet. Personer, vilkas hälsotillstånd föranleder sådant behov av bistånd eller vård som förutsattes för bistandstillaeg eller plejetillaeg men som inte kan få invalidpension, enär förvärvsförmågan inte kan anses avsevärt nedsatt, kan få »bistandsydelse» resp. »plejeydelse». Personer, vilkas hälsotillstånd väl icke kräver sådant behov av bistånd eller vård som nyss sagts, men som dock har en allvarlig medicinsk invaliditet, och som kunde antagas vara berättigade till invalidpension, om de icke utövade förvärvsarbete, är berättigade till »invaliditetsydelse». Slutligen må här nämnas den danska lagen om revalidering av den 29 april 1960. De i lagen intagna bestämmelserna avser att avhjälpa eller begränsa följderna av invaliditet eller sjukdom. Lagen innehåller sålunda regler om individuell hjälp, dvs. bidrag till anskaffande av olika hjälpmedel till invalider, hjälp till särskild sjukbehandling, till arbetsprövning, träning, undervisning eller yrkesutbildning, till anskaffande av maskiner och verktyg och till uppnående av självständig verksamhet ävensom bestämmelser om hjälp till underhåll av vederbörande och hans familj under tiden för revalidering. Vidare upptager lagen regler om stöd till etablering och drift av institutioner, som driver revalideringsverksamhet, samt om stöd till startande av skyddad sysselsättning och om företrädesrätt till arbete för invalider.

Finland

Enligt 1956 års folkpensionslag utgår invaliditetspension åt varaktigt arbetsoförmögen, som fyllt 16 men icke 65 år. Varaktigt arbetsoförmögen an4—103073

50 ses den vara, som till följd av sjukdom, lyte eller kroppsskada är varaktigt ur stånd att draga försorg om sig genom arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Såsom varaktigt arbetsoförmögen anses alltid den, som är blind eller oförmögen att röra sig, liksom annan person, som till följd av sjukdom, lyte eller kroppsskada varaktigt befinner sig i sådant tillstånd av hjälplöshet, att han icke kan komma till rätta utan annan persons hjälp. Enligt en ändring, som trädde i kraft den 1 januari 1960, har folkpensionslagen kompletterats med ett stadgande om sjukpension. Sådan pension utgår för viss tid till försäkrad, vars arbetsförmåga under en tid av sex månader varit så nedsatt som i föregående stycke säges och vars arbetsoförmåga kan antagas förbli så höggradig under en avsevärt lång tid, ehuru den icke kan betecknas som varaktig. Angående sjukpension gäller i övrigt i tilllämpliga delar vad i lagen är stadgat om invaliditetspension. Innan en försäkrad enligt folkpensionslagen kan anses berättigad till invaliditetspension, bör således konstateras, dels att den försäkrade har en så svår sjukdom eller kroppsskada, att den hindrar honom att försörja sig såväl med sitt tidigare arbete som med något annat arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, och dels att hans arbetsoförmåga är varaktig. I allmänhet anses en person oförmögen att försörja sig genom arbete, ifall arbetsförmågan nedgått med minst två tredjedelar. Lagen innehåller dock icke någon bestämmelse härom. En försäkrad kan nämligen i undantagsfall anses arbetsför även om hans invaliditet medicinskt sett är 100 procent, därest han förmår försörja sig genom eget arbete. Å andra sidan kan en försäkrad, som icke kan beredas något lämpligt arbete på sin boningsort, anses arbetsoförmögen även om hans arbetsförmåga skulle ha nedgått med endast hälften. Vid bedömandet i övrigt låter man enligt praxis en rad faktorer få inverka såsom sökandens yrke och yrkesskicklighet, hans ålder, kön, familjeförhållanden och miljön där han lever. Arbetsoförmågan anses varaktig, därest det är sannolikt, att sökanden åtminstone under två år icke förmår försörja sig själv genom arbete och tillfrisknande är osäkert. Invaliditetspension kan sålunda icke beviljas så länge det är sannolikt, att sjukdomen eller skadan blir botad utan att medföra kvarstående arbetsoförmåga med en varaktighet minst av den längd som nyss sagts. För erhållande av sjukpension fordras icke sådan varaktighet av arbetsoförmågan. Har arbetsoförmågan varat sex månader och kan den beräknas fortgå ytterligare »en avsevärt lång tid», föreligger rätt till sjukpension. Hur lång tid i månader eller år räknat som härmed avses är ännu oklart. Sjukpension torde dock ej beviljas, ifall icke den återstående tiden för arbetsoförmågan kan bedömas vara ytterligare minst 6—9 månader. Pensionen består av en grunddel och en understödsdel, vilken senare är graderad med hänsyn till sökandens och ev. makes inkomster. Pensionen kan kompletteras med barntillägg och hustrutillägg.

51 Som en invalidpensionsf orm kan betraktas det s. k. ålderdomsstöd — med belopp motsvarande nyssnämnda understödsdel — som utgår till 60—64årig ensamstående kvinna, som inte åtnjuter invaliditetspension. Förutsättning för ålderdomsstöd är att kvinnan, om hon varit pensionstagare, skulle vara berättigad till pensionens understödsdel.

Norge

I Norge har tidigare inte funnits någon allmän och enhetlig lagstiftning om invalidpensionering. Genom lagar av den 22 januari 1960 infördes emellertid en sådan pensionering, vilken i huvudsak trädde i kraft den 1 januari 1961. Den nya lagstiftningen består av en lag om »uf0retrygd» och en lag om »attf0ringshjelp». Samtidigt vidtogs vissa ändringar i sjukförsäkringslagen. I den proposition, som ligger till grund för den nya lagstiftningen, framhålles att målsättningen för en uföretrygd bör vara att säkerställa det ekonomiska underlaget för genomförande av medicinsk behandling kombinerad med träning och attföring (i huvudsak detsamma som det svenska begreppet arbetsvärd) i syfte att alla möjligheter prövas för att hjälpa en patient med hotande invaliditet till den största möjliga normala anpassning och till arbete. Medan detta pågår bör invalidpension inte beviljas. Allt bör läggas till rätta för att patienten skall uppfatta sig som sjuk och under behandling med sikte på så hög grad av hälsa att en oberoende tillvaro blir möjlig. För att säkra ekonomien medan nämnda behandling och attföring pågår har införts en ny ersättningsform »attf0ringspenger». Endast om de nu nämnda försöken inte ger önskat resultat bör »uf0repensjon» givas. På grundval av det anförda h a r det ansetts ändamålsenligt med en tredelning av socialförsäkringsåtgärderna vid arbetsoförmåga, nämligen sjukförsäkring, attföringshjälp och uförepension. Sjukförsäkringens uppgift angives därvid vara att giva patienten kurativ behandling (läkarvård, sjukhusvård, fysikalisk behandling o. d.), så länge detta erfordras, samt att giva sjukpenning till dem som är sjukpenningförsäkrade. Den maximala sjukhjälpstiden för sjukpenning har bestämts till 104 veckor för samma sjukdom. Rörande attföringsmöjligheterna har framhållits att de bör undersökas så tidigt som möjligt och senast när den kurativa behandlingen n ä r m a r sig sitt slut. Under tiden för attföring utgår attföringshjälp i form av 1) uppehälle och behandling i godkänt attföringsinstitut eller annan form av attföring och 2) attf öringspengar, vilka utgår med samma belopp till alla — 8 kr. om dagen för alla veckodagar med undantag av söndagar, dock lägst sjukpenningens belopp — jämte vissa tillägg för familjeförsörjare. Attföringspengar utgår till försäkrad, som antingen uppburit sjukpenning i 52 veckor, under förutsättning att arbetsoförmågan kvarstår och fortsatt behandling kan antagas medföra förbättring av arbetsförmågan, eller är

52 föremål för attf öringsåtgärder. Även icke sjukpenningförsäkrad kan få motsvarande förmån, varvid villkoret om sjukpenning i 52 veckor ersatts med krav på 52 veckors sammanhängande arbetsoförmåga. Uförepension kan utgå till personer i åldern 18—70 år. För rätt till uförepension fordras först och främst att vederbörande uppfyller det medicinska villkoret för uförhet. Han skall sålunda efter att ha genomgått ändamålsenlig behandling förete allvarliga och varaktiga, objektivt registrerbara symtom på sjukdom, skada eller lyte. Vidare skall han uppfylla kravet om förvärvsmässig uförhet, vilket innebär att han på grund av uförhet inte kan anses vara i stånd att prestera mer än en tredjedel av normal arbetsinsats på ett område som lämpar sig för honom. Uförepension skall i princip beviljas först när det, efter att sökanden genomgått ändamålsenlig arbetsträning, yrkesutbildning eller annan form av attföring, fastslagits att sökanden uppfyller ovan angivna villkor. Det förutsattes att beviljad uförepension utan omprövning skall utgå som definitiv pension, dvs. till dess vederbörande avlider eller får ålderspension. Vid väsentlig förändring av de förhållanden, som låg till grund för pensionsbeslutet, kan dock pensionsfrågan prövas på nytt. Enligt lagen om uföretrygd kan till personer, som uppfyller det medicinska villkoret om uförhet, utgå vissa andra förmåner. Sålunda kan »grunnst0nad» om 600 kr. per år utgå till den som fyllt 15 år och som på grund av uförhet har extrautgifter av betydelse. Om särskilda skäl gör det motiverat, kan grunnstönaden höjas till 900 kr. Den som på grund av uförhet behöver särskild tillsyn och vård eller hjälp i hemmet har rätt till »hjelpest0nad» med 720 kr. om året. Nu nämnda förmåner k a n utgå samtidigt eller var för sig och kan förekomma som tillägg till uförepension eller till attföringspengar. Till uför kan vidare utgå hjälp till självhjälp i form av lån eller bidrag till flyttning, transportmedel, arbetsredskap m. m.

KAPITEL 4 I n v a l i d i t e t s b e g r e p p och i n v a l i d i t e t s b e d ö m n i n g

Allmänt om begreppet invaliditet

Begreppet invaliditet är inte ett klart och entydigt begrepp. I det allmänna språkbruket säges en person som t. ex. förlorat en lem vara invalid även om förlusten icke medfört någon minskning av hans förvärvsförmåga. Man b r u k a r säga att det i ett sådant fall föreligger invaliditet i fysisk eller medicinsk men inte i ekonomisk bemärkelse. Inom socialförsäkringen menar man med invaliditet i ekonomisk bemärkelse att arbets- eller förvärvsförmågan minskats eller förlorats. Invaliditet i ekonomisk mening benämnes ibland arbetsinvaliditet och man brukar därvid skilja mellan allmän ekonomisk invaliditet och yrkesinvaliditet. Den allmänna ekonomiska invaliditeten hänför sig till skadans betydelse för den skadades förmåga att över huvud taget utföra förvärvsarbete. Med yrkesinvaliditet avses skadans inverkan på den skadades förmåga att i fortsättningen utöva sitt yrke eller sitt tidigare förvärvsarbete.

Invaliditetsbegrepp och metoder för invaliditetsbedömning

Nedan skall lämnas en kort redogörelse för invaliditetsbedömningen och det invaliditetsbegrepp, som kommit till användning inom folkpensioneringen, yrkesskadeförsäkringen, den statliga och kommunala tjänstepensioneringen samt inom tjänstepensioneringen hos Svenska Personal-Pensionskassan ( S P P ) . I sammanhanget beröres också invaliditetsbedömningen och invaliditetsbegreppet enligt pensionsutredningens tidigare förslag. Folkpensioneringen Enligt F P L skall som invalid anses den som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är u r stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. En blind skall enligt uttryckligt stadgande i FPL alltid anses som invalid i lagens mening. Av den återgivna definitionen följer att arbetsoförmåga i och för sig inte utgör grund för invaliditet i F P L : s mening. Orsaken till arbetsoförmågan skall nämligen vara medicinsk. Krav om fullständig arbetsoför-

54 måga föreligger inte. Det räcker med att arbetsförmågan är så nedsatt att vederbörande ej är i stånd att försörja sig. Det är uppenbart, att svårigheter föreligger att avgöra när arbetsförmågan reducerats i sådan grad, att den är otillräcklig för egen försörjning. Enligt praxis anses emellertid invaliditet i lagens mening föreligga, då arbetsförmågan nedsatts med två tredjedelar eller mera av den för fullt arbetsför person normala arbetsförmågan. Även om så är fallet, är det emellertid icke utan vidare klart att rätt till invalidpension föreligger. F P L : s krav på att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig genom arbete anses nämligen i praxis inte uppfyllt om hans arbetsinkomst överstiger ett förhållandevis lågt belopp. Vid bedömande av frågan om en person är att anse såsom invalid i lagens mening är det av betydelse, huruvida han kan försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. En person, som blivit oförmögen att fortsätta i sitt tidigare yrke, men måste anses vara i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning, är icke att anse såsom invalid i F P L : s mening. Vid bedömande av invaliditeten är det därför av betydelse om vederbörande genom yrkesutbildning eller annan åtgärd i rehabiliteringssyfte kan inpassas i lämpligt arbete. För rätt till invalid pension fordras vidare att arbetsoförmågan är varaktig. Detta begrepp har icke tolkats så att arbetsoförmågan måste vara livsvarig. I praxis har varaktig arbetsoförmåga ansetts föreligga, om det kunnat antagas att densamma skulle komma att bestå åtskilliga år framåt i tiden. För tillgodoseende av hjälpbehovet vid mera övergående invaliditet finnes inom folkpensioneringen en annan förmånsform, nämligen sjukbidraget, vilket är att betrakta som en tidsbegränsad invalidpension. Bidraget tillkommer den som oavbrutet under minst sex månader lidit av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som erfordras för erhållande av invalidpension. Nedsättningen skall emellertid inte vara varaktig. Det kräves i stället att den kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid (i regel ett å r ) . Sjukbidraget skiljer sig från invalidpension, utom i fråga om den nyss angivna förutsättningen för dess erhållande, genom att viss tidpunkt skall fastställas intill vilken bidraget längst m å utgå. Sjukbidraget har motiverats med att det inte är lämpligt att bevilja invalidpension i de fall, då förbättring av arbetsförmågan kan väntas. Invalidpensionens och sjukbidragets storlek är inte graderad med hänsyn till vederbörandes eventuellt kvarstående arbetsförmåga på annat sätt än genom inkomstprövningen, vid vilken emellertid beaktas inte blott vederbörandes inkomst av arbete utan även andra hans inkomster, såsom inkomst av fastighet, kapital, livränta m. m., och om han är gift jämväl makens inkomster, ö k a s den pensionsberättigades (eller makens) inkomst i avsevärd mån sedan pensionen blivit beviljad, kan pensionsbeloppet när som helst jämkas nedåt med hänsyn härtill. Om arbetsförmågan inte längre

55 är så nedsatt, som förutsattes för rätt till invalidpension eller sjukbidrag, skall förmånen indragas. Sammanfattningsvis k a n sägas att invaliditetsbegreppet inom den nuvarande folkpensioneringen är utformat som en arbets- eller förvärvsinvaliditet, grundad på medicinska faktorer. Vid invaliditetsbedömningen tager man hänsyn till samtliga följder av ett sjukdomstillstånd, men också till möjligheterna att häva dessa följder genom olika rehabiliteringsåtgärder.

Yrkesskadeförsäkringen Medan man i FPL använder uttrycket kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte för att angiva orsaken till invaliditeten, begagnar m a n i YFL i motsvarande hänseende uttrycket yrkesskada eller inverkan, som avses i 6 § YFL. För rätt till livränta enligt YFL förutsattes förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel. Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan skall enligt 10 § YFL hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig försörjning utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Nämnda regel gäller inte blott beträffande livränta utan även när fråga är om sjukpenning. Vid bestämmande av sjukpenning vid kort tids sjukskrivning kan man dock inte i samma grad som när det gäller livränta r ä k n a med övergång till annan sysselsättning, varför man i dessa fall främst får taga hänsyn till skadans inverkan på den skadades förmåga att fullgöra sitt tidigare arbete. Vid tillämpningen av den före YFL gällande olycksfallsförsäkringslagen hade s. k. invaliditetstabeller upptagande de vanligen förekommande invaliditetsgraderna vid olika slags skador — framför allt amputationsskador och skador medförande stelhet i led ävensom synskador — erhållit stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. Tabellerna hade utgjort en stomme, vars invaliditetsgrader ansetts direkt tillämpliga i vissa typiska fall och i övrigt tjänat till ledning vid bedömningen. Ömhet, smärttillstånd o. d. kunde giva anledning till höjning av invaliditetsgraden utöver normalsatsen. Vissa avvikelser från normalsatsen hade även gjorts med hänsyn till de skadades yrken. Karakteristiskt för tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen var, att avseende främst fästes vid den fysiska invaliditeten och endast i tämligen ringa mån vid skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet för den skadades förvärvsförmåga, den ekonomiska invaliditeten. Detta gällde dock inte generellt. Följdverkningarna av en del skador — t. ex. psykiska störningar efter huvudskador — är av sådan art att de inte låter inrangera sig under tabellernas system av preciserade procentsatser. I dessa fall har där-

för invaliditetsbedömningen i högre grad än eljest gjorts beroende av den skadades individuella förhållanden. Vid tillkomsten av YFL lämnades vissa anvisningar för tillämpningen av den nya lagen, vilka avsåg att åstadkomma en ganska väsentlig ändring av praxis. Föredragande departementschefen anförde i proposition nr 60 till 1954 års riksdag i sådant hänseende bl. a. följande. Det torde vara ofrånkomligt, att invaliditetsersättningen baseras på en uppskattning av skadans framtida betydelse för den skadades förvärvsförmåga. Man torde vara hänvisad till att röra sig med vissa standardtal för invaliditetsgraderna; och tabeller i en eller annan form synes vara behövliga för att ge stadga åt praxis. Uppenbart är att tabellernas utformning liksom hittills måste vara en tillämpnings- och inte en lagstiftningsfråga. Socialvårdskommittén har framhållit det angelägna i att möjligheterna till en mindre tabellbunden bedömning noga överväges. Under remissbehandlingen har också från skilda håll framhållits, att en förskjutning av praxis i riktning mot en mindre tabellbunden bedömning vore önskvärd. För egen del anser jag det synnerligen viktigt, att invaliditetsbedömningen inte inskränkes till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats, under vilken skadan anatomiskt sett är att hänföra. Erforderlig hänsyn måste tagas till de övriga faktorer, som för den skadade är ägnade att öka eller minska skadans inverkan på hans möjligheter att förskaffa sig arbetsinkomst. Det torde ligga i sakens natur, att lagbestämmelserna om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning endast kan innehålla allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen. Emellertid har det framkommit yrkande om att det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn också skall tagas till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. För egen del kan jag inte biträda detta yrkande. Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas till ett flertal icke närmare angivna omständigheter, bland dem inkomstminskning. Att särskilt omnämna hänsyn till minskning i arbetsinkomst kan befaras leda till att ifrågavarande faktor får en allt för dominerande betydelse, vilket skulle vara till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den strävsamme och ambitiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reservkraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna. Givetvis bör avseende fästas vid behandlingsläkarens och arbetsledningens omdöme. Att så sker i större utsträckning än hittills uppgivits vara fallet, är en konsekvens av den ökade betydelse för invaliditetsbedömningen, som enligt min mening bör tilläggas den faktiska invaliditeten. En viss försiktighet bör iakttagas såvitt gäller yrkesfaktorn. Såsom försäkringsrådet påpekat innebär nämligen ett huvudsakligt hänsynstagande till denna faktor en avvägning av sådana svårbestämbara och variabla faktorer som t. ex. fluktuationer på arbetsmarknaden, den skadades arbetsvilja, hans levnadsförhållanden och civilstånd, bundenhet till viss ort genom fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete inom yrket. Vid tillkomsten av 1954 års lag var frågan i vad mån och h u r man vid invaliditetsbedömningen skulle taga hänsyn till invalidernas anpassningssvårigheter (tillvänjningssvårigheter) ett särskilt problem. Härvidlag ha-

57 de framförts tanken om en särskild ersättningsform eller ett efter vissa schematiskt bestämda regler utmätt tillägg under en tillvänjningstid. Departementschefen fann det naturligt att tillvänjningsfrågan beaktades vid invaliditetsbedömningen. Något särskilt stadgande härom syntes ej erforderligt. Sedermera h a r försäkringsrådet den 5 januari 1955 fastställt vissa grunder för tillvänjningsersättning. Rådet förklarade härvid att ett mera markerat hänsynstagande än dittills till de skadades anpassningssvårigheter borde ske genom en förhöjd livränta i regel vid invaliditetstillståndets inträdande. Ersättningen skulle utgivas efter prövning i varje särskilt fall, om och i vilken grad samt under vilken tid svårigheter föreligger för den skadade att anpassa sig efter skadans verkningar. I 10 § YFL har införts ett stadgande om invaliditetsbedömningen under pågående arbetsprövning eller yrkesutbildning. Om den skadade undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall sålunda vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbildningen beaktas i vad mån verksamheten medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning efter avslutad yrkesutbildning må, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas härtill. I YFL saknas motsvarighet till bestämmelsen i FPL om skyldighet för invalid i vissa fall att underkasta sig yrkesutbildning vid äventyr av förlust eller nedsättning av pension. Däremot finnes såväl i YFL som i F P L föreskrift om skyldighet för skadad att undergå läkarbehandling vid dylikt äventyr. Enär invaliditetstillstånd ofta undergår betydande förändringar, är det inom yrkesskadeförsäkringen vanligt att invaliditetsgraden fastställes för begränsad tid och därefter omprövas en eller flera gånger. Under den tid som sålunda bestämts kan invaliditetsgraden ej ändras utan att väsentlig ändring inträtt i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Detsamma gäller i fall då invaliditetsersättning bestämts att utgå utan tidsbegränsning.

Den statliga och kommunala

pensioneringen

Enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente kan anställningshavare på grund av sjukdom förklaras skyldig att avgå och erhålla rätt till sjukpension under väsentligen två alternativa förutsättningar, nämligen om anställningshavaren a) befinnes till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan

58 vara för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete eller b) till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan under en tid av 24 månader i följd antingen icke tjänstgjort eller tjänstgjort allenast försöksvis kortare tid och det tillika enligt medicinalstyrelsens bedömande föreligger såväl sannolikhet för att han icke kan återinträda i arbete inom ytterligare 12 månader som ovisshet angående vidare utveckling av arbetsförmågan. Om något av ovanstående förhållanden föreligger, är anställningshavaren dock icke skyldig att avgå före pensionsåldern med mindre m a n bedömt att han icke kan överföras till annan med statlig pensionsrätt förenad anställning. Beträffande graden av arbetsoförmåga kräves i fall som avses under a) här ovan endast att vederbörande bedömes vara urståndsatt att fullgöra arbetsuppgifterna på tillfredsställande sätt. I fråga om förutsättningarna för sjukpension i vad avser grunden till arbetsoförmågan har den statliga sjukpensionen vidsträckt innebörd; arbetsoförmågan kan vara föranledd av yrkesskada eller av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte i annat fall. Det kan anmärkas, att avgångsskyldighet och rätt till pension inte inträder enbart på grund av att de angivna kriterierna beträffande arbetsoförmågan är för handen. Det avgörande är, att dessutom vederbörande myndighet finner pensionering av anställningshavaren inte lämpligen kunna undvikas och därför förklarar honom avgångsskyldig. Tidigare har inom den statliga personalpensioneringen inte förekommit någon motsvarighet till villkoret under b) här ovan, och det har då varit en ovillkorlig förutsättning för avgångsskyldighet och pensionsrätt att arbetsoförmågan bedömts vara för framtiden bestående, vilket varit en följd av att rätten till beviljad sjukpension varit definitiv. Pensionstagaren har sålunda fått fortsätta att uppbära pensionen även om han tillfrisknat och kanske skaffat sig nytt arbete. Enligt numera gällande bestämmelser kan emellertid beviljad sjukpension indragas eller ändras. Om pensionären nämligen antingen vägrar undergå läkarundersökning (i det fall pensionsmyndigheten ansett anledning till sådan undersökning föreligga) eller inte antager erbjudande om ny anställning som motsvarar hans krafter och färdigheter, skall det bero på Kungl. Maj :ts prövning om pensionen skall upphöra att utgå eller nedsättas eller utbytas mot förtidspension. Den erbjudna anställningen skall likväl i sistnämnda fall vara sådan, att löneförmånerna inte understiger dem som kan beräknas h a tillkommit pensionstagaren, om han kvarstått i den anställning han innehade vid tiden för pensioneringen; och för den som var ordinarie tjänsteman skall som förutsättning jämväl gälla att han vid tiden för pensioneringen varit pliktig att taga förflyttning till den erbjudna nya anställningen.

59 Sjukpensionen skall i princip utgöra samma belopp som den ålderspension som skulle h a utgått, om den avgångne hade stått kvar till pensioneringsperiodens övre gräns. Partiell sjukpension (vid partiell invaliditet) finnes ej utom i nyss berörda fall, då redan utgående pension kan nedsättas, t. ex. för den som vägrar antaga erbjudande om ny anställning. I detta sammanhang kan nämnas en pensionsart, som förekommer inom den statliga pensioneringen, nämligen förtidspension. Sådan pension kan efter beslut av Kungl. Maj :t utgå från tidigast fem år före pensionsåldern i de fall anställningshavaren vid avgången har förvärvat minst 20 tjänstår eller under minst 20 år varit underkastad statliga personalpensionsbestämmelser och avgången inte strider mot statens intressen. För anställningshavare hos landstingskommuner gäller i stort sett samma regler som för statsanställda. De normalpensionsreglementen som gäller för kommunalanställda i städer och landskommuner är sinsemellan identiska i fråga om bestämmelserna om sjukpension. Avgång u r tjänst på grund av arbetsoförmåga förekommer väsentligen under två alternativa förutsättningar, nämligen om arbetstagaren a) befinnes till följd av förlorad eller nedsatt arbetsförmåga för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt fullgöra sitt arbete eller b) har till följd av förlorad eller nedsatt arbetsförmåga varit tjänstledig fortlöpande under minst 24 månader och ej kan förväntas återinträda i tjänst inom 12 månader eller kort tid därefter. Om något av ovanstående förhållanden föreligger, får dock en pensionering ej tillgripas med mindre att man från kommunens sida konstaterat, att arbetstagaren ej lämpligen kan förflyttas till annat arbete hos kommunen. Punkten b) ovan kompletteras med en bestämmelse, som innebär, att om arbetstagaren varit tjänstledig på grund av arbetsoförmåga under flera perioder, så skall ledigheten i alla fall anses som fortlöpande till den del densamma överskjuter mellanliggande tjänstgöringsperioder. Sjukpensionen är vid fullständig arbetsoförmåga till beloppet lika med ålderspensionen (i princip 62 procent av lönen) och vid partiell arbetsoförmåga så stor del därav, som svarar mot den föreliggande invaliditetsgraden. Den lägsta invaliditetsgrad vid vilken sjukpension utgår är 30 procent. Invaliditetsgraden bedömes efter den minskning i arbetsförmågan, som med hänsyn till förefintliga objektiva symtom kan anses föreligga. Härvid skall beaktas ej blott arbetstagarens vanliga arbete utan även annat arbete, som kan anses motsvara hans krafter och färdigheter. Om en förändring av arbetstagarens verksamhet är erforderlig för totalt eller partiellt återställande av arbetsförmågan, skall under skälig övergångstid invaliditetsgraden bestämmas med hänsyn till hans förmåga att utföra sitt vanliga arbete.

60 Normalpensionsreglementena i städer och landskommuner innehåller en pensionsart, som saknar motsvarighet inom andra pensionssystem i Sverige, nämligen s. k. garantipension. Garantipensionen ifrågakommer för den som vid avgången varit anställd viss minsta tid. Den kompletterar sjukpensionen vid partiell arbetsoförmåga, som uppgår till minst 30 procent, och ersätter helt sjukpensionen då graden av arbetsoförmåga understiger 30 procent. I förstnämnda fallet utgör garantipensionen i princip skillnaden mellan den invalidpension, som skulle ha kommit i fråga om arbetstagaren varit helt oförmögen till allt arbete, och den invalidpension, som utgår sedan hänsyn tagits till invaliditetsgraderingsregeln. Garantipensionen är till sin storlek vidare beroende av om arbetstagaren kan utnyttja sin behållna arbetsförmåga till att skaffa sig arbetsinkomst. Under tid, då garantipensionstagaren har arbetsinkomst, reduceras garantipensionen, dock ej med hela arbetsinkomsten utan endast med del därav. Bestämmelserna om garantipension innehåller även stadganden om skyldighet för pensionstagaren att antaga anbud om återanställning hos kommunen eller hos företag, vari kommunen h a r ett väsentligt intresse. Det erbjudna arbetet måste dock i sådant fall uppfylla vissa krav i fråga om lönesättning samt motsvara pensionstagarens krafter och färdigheter. Vägran att antaga sådant anbud medför förlust för all framtid av rätten till garantipension. För förhindrande av missbruk innehåller reglementena bestämmelse om att rätten till garantipension för all framtid kan fråntagas även den, som exempelvis genom falsk rapportering av arbetsinkomst förfar bedrägligt mot kommunen. Garantipensionen är icke försäkringsbar med hänsyn till de synnerligen svåruppskattade riskförhållanden, som föreligger i fråga om denna pensionsart. Kostnaderna för garantipensionen debiteras därför vederbörande kommun. Som av det föregående framgår aktualiseras sjukpensionering enligt de statliga och kommunala pensionsreglementena under vissa alternativa omständigheter. Intet krav reses emellertid på att en viss bestämd karenstid måste ha förflutit för att invalidpension skall k u n n a utgivas. Sådana krav har tidigare förekommit inom den statliga pensioneringen. Enligt alternativ a) kan man tänka sig fall, där avgångsskyldighet föreligger för arbetstagaren omedelbart eller i varje fall sedan en mycket kort tid förflutit från arbetsoförmågans inträde. Enligt alternativ b) däremot ställes krav på en mycket lång sjukskrivningstid — minst 24 månader — för att en pensionering skall kunna ske. SPP-försäkringen Enligt de allmänna försäkringsvillkoren för SPP-försäkrade tillkommer sjuk- och invalidpension aktiv medlem, som före pensionsåldern drabbats av arbetsoförmåga. Rätten till pension inträder, om medlemmen är till

61 minst 50 procent arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall och sådan arbetsoförmåga under de senaste 12 månaderna förelegat mer än 90 dagar, antingen i en följd eller i perioder av minst 30 dagars varaktighet. För att pension skall utgå vid återfall i arbetsoförmåga erfordras härjämte, att denna varar minst 30 dagar. Graden av arbetsoförmåga (invaliditetsgraden) skall bedömas efter den minskning i medlemmens arbetsförmåga, som sjukdomen eller olycksfallet med hänsyn till förefintliga objektiva symtom kan anses ha framkallat. Härvid skall beaktas ej blott hans vanliga arbete utan förvärvsarbete över huvud. I den händelse en förändring av hans verksamhet är erforderlig för totalt eller partiellt återställande av arbetsförmågan, skall dock under skälig övergångstid beaktas i vad mån han förmår utföra sitt vanliga arbete. Vid invaliditetsbedömningen i SPP tager man i praxis stor hänsyn till de speciella förhållanden beträffande yrkestillhörighet, levnadsålder och miljö som föreligger i de enskilda fallen. En skada som för en yngre person endast medför omskolningsbidrag under en övergångstid kan t. ex. för en äldre person, som inte eller endast med svårighet kan förflyttas eller omskolas, medföra invalidpension ända fram till pensionsåldern. Bedömningen sker sålunda inte endast efter en medicinsk schablon. Vid prövningen söker man att så mycket som möjligt beakta faktiskt föreliggande omständigheter. Medlem, som gör anspråk på eller uppbär sjuk- och invalidpension, är skyldig bl. a. att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter angående behandling av läkare, vård på sjukvårdsanstalt, yrkesutbildning (omskolning) e. d., som SPP meddelar i syfte att genom dessa åtgärder arbetsoförmågan skall förekommas eller hävas. Sjuk- och invalidpension beviljas i SPP, så länge arbetsoförmågan ej bedömes bli bestående för livet, i perioder från en månad till ett par år, beroende på sjukdomens natur och på prognosen. Under tid då pensionen utgår hålles fortlöpande kontakt med fallen. Rätt till sjuk- och invalidpension upphör, när medlemmen uppnår pensionsåldern eller graden av arbetsoförmåga understiger 50 procent. Pensionsutredningens

förslag

Pensionsutredningen fann i sitt principbetänkande (SOU 1950:33), att mycket stora fördelar av praktisk art stod att vinna, om invaliditetsprövningen i folkpensioneringen och i pensionsförsäkringen samordnades. En administrativ samordning ansågs förutsätta, att ett gemensamt invaliditetsbegrepp tillämpades. Då det inom folkpensioneringen tillämpade invaliditetsbegreppet emellertid inte var lämpat inom en försäkring, vars förmåner skulle vara skäligt avvägda i förhållande till den försäkrades villkor såsom aktiv, föreslog utredningen vissa modifikationer av folkpen-

62 sioneringens invaliditetsbegrepp. Förslaget innebar att rätt till folkpensioneringens invalidpension resp. sjukbidrag med grundbelopp, som föreslogs höjt, skulle föreligga oberoende av storleken av den arbetsinkomst som en person med mer än två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan kunde uppbära. Från pensionsförsäkringen skulle utgå full pension till alla försäkrade, vilkas arbetsförmåga var nedsatt med minst två tredjedelar; personer med mindre nedsättning av arbetsförmågan skulle ej vara berättigade till pension. I anslutning till vad som anförts i vissa remissyttranden uppdrogs sedermera åt utredningen att undersöka, huruvida det var möjligt att inom pensionsförsäkringen införa en invalidpensionering som gav olika stora pensioner allt efter invaliditetens grad. Vid de nya övervägandena ansåg sig utredningen inte böra gå in på spörsmålet om eventuell ändring av sättet för invaliditetsbedömningen inom folkpensioneringen utan diskuterade invaliditetsgraderingen enbart med hänsyn till de uppgifter pensionsförsäkringen hade att fylla. Pensionsutredningens slutliga förslag (SOU 1955:32) till invalidpensioneringens anordnande innebar beträffande invaliditetsbedömningen i huvudsak följande. På därom närmare anförda skäl fann utredningen, att man vid invaliditetsbedömningen inom pensionsförsäkringen icke kunde tillägga invalidernas faktiska inkomst samma dominerande betydelse, som man enligt utredningen gjorde inom folkpensioneringen. Det syntes sålunda ej vara möjligt eller lämpligt att fullt ut arbeta med en på inkomst jämförelse grundad individuell invaliditetsprövning; man borde nöja sig med en mera genomsnittlig. Härvid kunde och borde emellertid inkomstbortfallsprincipen vara vägledande. Utredningen förordade såsom allmän riktlinje för invaliditetsbedömningen, att graden av nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas med hänsyn till det inkomstbortfall som kan antagas vanligen följa av den fysiska invaliditet varom fråga är för en person med den bedömdes förutsättningar med avseende å ålder, krafter, utbildning, yrke o. d. Utredningen anförde i denna del dessutom följande. Utredningen har vid uppställandet av nämnda allmänna riktlinje ingalunda förbisett, att inom en allmän pensionsförsäkring i stor utsträckning kommer att finnas fall av sådan beskaffenhet, att någon genomsnittsbedömning av invaliditetsgraden inte kan äga rum. I dylika fall torde man ofta bli nödsakad att använda arbetsinkomsten som mätare av invaliditetsgraden. Det bör emellertid inskärpas, att denna »inkomstprövning» inte får bli övervägande mekanisk. Även här bör generositet visas mot den som genom särskild anspänning av kropps- eller själskrafter skaffar sig inkomster som ligger över de vanliga i liknande fall. Över huvud taget låter sig med den angivna riktlinjen väl förena att konstaterbart faktiskt inkomstbortfall, med iakttagande av vad förut yttrats, användes som ett hjälpmedel vid fastställandet av invaliditetsgraden. Jämväl faktiska omständigheter av beskaffenhet att påverka invalidens förmåga att utföra förvärvsarbete bör beaktas.

63 Kommitténs synpunkter och förslag

Folkpensioneringen skall tillsammans med tilläggspensioneringen utgöra delar av ett och samma pensionssystem — den allmänna pensioneringen. Detta system avses i framtiden skola regleras i en och samma lagstiftning. Fördenskull behöver reglerna om folkpensionen och tilläggspensionen inte i alla avseenden överensstämma. Det synes dock naturligt om förutsättningarna för rätt till invalidpension i princip är desamma. Syftet med den allmänna pensioneringens invalidpension är i princip att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbets- eller förvärvsförmågan. Invalidpensioneringen åsyftar således inte att utgiva ersättning för sjukdom eller kroppsskada eller härav orsakade följdtillstånd i och för sig, dvs. utan hänsyn till hur försörjningsförmågan påverkas. Pensionen avses med andra ord inte att vara en lytesersättning utan en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av en sjukdom eller skada. Dessa konsekvenser varierar starkt från fall till fall beroende på en mängd skiftande omständigheter och de kan dessutom i större eller mindre grad påverkas genom olika åtgärder för att höja arbetsförmågan eller för att vederbörande skall helt eller delvis kunna utnyttja den återstående arbetsförmågan. Inom en allmän pensionering som den svenska blir med nödvändighet klientelet synnerligen heterogent. J u mera heterogent klientelet är, desto mera sannolikt är det att medicinskt samma sjukdom eller skada medför olika inverkan på skilda invaliders arbetsförmåga. Detta gäller redan vid okomplicerade anatomiska defekter men framför allt i fråga om psykiska sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Inom den nuvarande invalidpensioneringen spelar de psykiska sjukdomarna jämte de invärtes sjukdomarna med mera diffusa och skiftande symtom den helt dominerande rollen som invaliditetsorsak. Enbart sjukdomar i nervsystemet, främst psykoser och imbecillitet, utgör invaliditetsorsaken för omkring hälften av det nuvarande beståndet av invalidpensionärer och sjukbidragstagare. Det är för övrigt mycket vanligt att i läkarutlåtandena angives flera diagnoser, därvid ofta både »fysisk» och »psykisk» diagnos. Vidare må framhållas att det näppeligen är möjligt att konstruera en objektiv måttstock för att åsätta enskilda organ och funktioner en koefficient eller ett procenttal, som motsvarar deras betydelse för den mänskliga kroppens prestationsförmåga. Även om det vore möjligt att fastställa sådana tal, skulle de inte ge uttryck för den ekonomiska skadan för individen, då som nyss berördes medicinskt likvärdiga åkommor medför olika ekonomiska konsekvenser i det enskilda fallet allt efter bl. a. skiftande ålder, utbildning, tidigare yrke och bosättning. En rent medicinsk bedömning tillåter endast sällan hänsynstagande till rehabiliteringsåtgärder. Om samhället eller socialförsäkringen genom me-

64 dicinsk och/eller annan rehabilitering ombesörjer att den, som på grund av en sjukdom eller skada blivit oförmögen att fortsätta i sitt tidigare yrke, kan utföra och får ett annat arbete med samma eller nästan samma arbetsinkomst, synes det orimligt att detta inte skall få beaktas vid invaliditetsbedömningen. Vad nu anförts ger vid handen att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan komma i fråga för tillämpning inom den allmänna pensioneringen. Orsaken till invaliditeten bör emellertid — liksom i den nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska faktorer. Därutöver bör fordras att den medicinska defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan. Det rör sig alltså begreppsmässigt om en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer. Vid invaliditetsbedömningen bör hänsyn tagas till samtliga faktorer — medicinska såväl som andra — som för vederbörande är ägnade att belysa den ifrågavarande fysiska och/eller psykiska faktorns inverkan på hans arbetsmöjligheter. Härvid ingår den viktiga frågan om rehabilitering som ett naturligt och betydelsefullt led i invaliditetsbedömningen. Den närmare utformningen av bestämmelserna om invaliditetsbegreppet och invaliditetsbedömningen måste ske med utgångspunkt från nu angivna förutsättningar. Först skall här något beröras innebörden av uttrycket »medicinska» faktorer. Som en primär förutsättning för rätt till invalidförmån från folkpensioneringen gäller nu, såsom förut nämnts, att invaliditeten hänför sig till medicinska orsaker. Dessa kan vara av fysisk eller psykisk art och anges nu i lagen med orden »kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte». Ordalagen anses täcka även sådana faktorer som exempelvis förtida åldersförändringar, psykopatisk konstitution och alkoholism. Såväl inom den nya folkpensioneringen som inom tilläggspensioneringen bör man vid bedömande av frågan, huruvida invaliditet föreligger utgå från medicinska faktorer av nyss angiven innebörd. Skäl torde inte föreligga att för den allmänna pensioneringen ifrågasätta annan ändring av beskrivningen av det medicinska momentet i invaliditetsbegreppet än att orden »kropps- eller sinnessjukdom» utbytes mot ordet »sjukdom» samt att ordet »sinnesslöhet» utbytes mot orden »psykisk efterblivenhet», vilken term nu allmänt inom lagstiftningen användes som beteckning för sinnesslö. Dessa ändringar, vilka förordas av kommittén, är uteslutande av terminologisk natur. Vad så beträffar utformningen i övrigt av invaliditetsbegreppet, dvs. det ekonomiska momentet, må framhållas följande. I många fall är det av vad i pensionsärendet blivit upplyst rörande vederbörandes medicinska status m. m. uppenbart att arbetsförmåga sak-

65 nas eller att denna är så ringa, att den saknar praktisk betydelse. Sådana fall torde i allmänhet inte medföra några problem vid utformningen av invaliditetsbegreppet och vid invaliditetsbedömningen. Svårigheterna uppkommer genom att man måste beakta de många fall, då trots medicinsk invaliditet viss arbetsförmåga förefinnes eller kan uppnås genom olika åtgärder. Invaliditetsbegreppet måste utformas så att därav framgår vilken högsta arbetsförmåga vederbörande får ha och likväl vara berättigad till invalidpension. Varierande metoder k a n tänkas för att ange denna arbetsförmåga, exempelvis de olika metoder som nu tillämpas inom folkpensioneringen resp. skilda personalpensionssystem och yrkesskadeförsäkringen. Vad först beträffar den nuvarande folkpensioneringens metod må erinras om att enligt praxis en person med minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan äger rätt till invalidpension, om han är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. Oberoende av vilken nedsättning av arbetsförmågan som än föreligger utgår emellertid icke invalidpension — utom då det gäller blindhet — om vederbörande genom utnyttjande av sin återstående arbetskraft kan försörja sig, varmed förstås försörjning på en relativt låg nivå. Den nya folkpensioneringen skall liksom den nuvarande garantera alla en viss minimiförsörjning ehuru på en betydligt förhöjd nivå, men den skall dessutom tillsammans med tilläggspensioneringen tillförsäkra alla förvärvsarbetande rätt till ett pensionsskydd avvägt i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten. Det skulle strida mot syftet med den allmänna pensioneringen, om för rätt till invalidpension från denna skulle krävas att den försäkrade inte genom arbete kunde försörja sig. Folkpensioneringens nuvarande anknytning av invaliditetsbegreppet till minimiförsörjningsprincipen kan således inte användas för den kombinerade folk- och tilläggspensioneringen. Inom en pensionering för begränsade, relativt homogena persongrupper, t. ex. de hos stat och k o m m u n anställda tjänstemännen, är det naturligt att som en primär förutsättning för rätt till invalidpension kräva att vederbörande av medicinska skäl är för »framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete» eller något liknande. Inom den allmänna pensioneringen kan förutsättningarna för rätt till invalidpension inte utformas på ett dylikt sätt. En sådan pensionering omfattar nämligen dels många inom kategorien anställda, som har tillfälliga arbeten av skiftande natur hos olika arbetsgivare efter varandra, dels egna företagare och hemmafruar, vilka i vissa fall tidigare varit anställda och i andra fall inte, och dels personer, vilkas arbetsförmåga nedsatts eller förlorats redan i barndomen eller eljest före inträdet i förvärvslivet. Invalilitetsbegreppet i den nya pensioneringen måste utformas så att det är tilllämpligt i alla fall. Även med ett sålunda utformat invaliditetsbegrepp kan 5—103073

66 det emellertid vara av väsentlig betydelse för invaliditetsbedömningen inom stora grupper, om vederbörande är oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete. I stället för att bygga på förmågan att över huvud försörja sig eller förmågan att fullgöra de med den tidigare tjänsten förenade arbetsuppgifterna måste man, om man skall k u n n a använda ett och samma invaliditetsbegrepp inom pensioneringens båda delar, generellt gå på den relativa arbets- eller förvärvsförmågan, dvs. att den försäkrade har kvar eller förlorat viss kvotdel av »full» arbetsförmåga. Frågan är då vad man skall mena med »full» arbetsförmåga och om man skall tillämpa något slag av genomsnittsbedömning, exempelvis använda ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen, eller om man skall ha en mer individuell bedömning. Beträffande yrkesskadeförsäkringen m å framhållas, att det klientel som kommer under bedömande inom försäkringen är relativt homogent. Det omfattar nämligen i princip endast anställda (arbetare och tjänstemän) ehuru inom alla verksamhetsområden. Stora grupper står således utanför försäkringen. De invalidiserande yrkesskadorna drabbar dessutom vanligen den grupp av de yrkesskadeförsäkrade, som utgöres av de kroppsarbetande. De inom yrkesskadeförsäkringen dominerande olycksfallsskadorna — okomplicerade yttre kroppsskador — är vidare betydligt enklare att bedöma och klassificera än de sjuklighetstillstånd som det gäller att pröva inom en allmän pensionering. Det har därför i praktiken vanligen blivit så, att samma anatomiska yrkesskada lett till i stort sett samma grad avekonomisk invaliditet för olika skadade. Vid sådant förhållande har det varit naturligt att inom yrkesskadeförsäkringen tillämpa en genomsnittsbedömning med begagnande av tabellsatser. Annorlunda ligger det till inom den allmänna pensioneringen med hänsyn till den personkrets och de invaliditetsorsaker, som där är aktuella. Till vad som i det föregående anförts om ifrågavarande personkrets och invaliditetsorsaker må här endast tilläggas, att sådana slag av invaliditetsorsaker, som är de vanliga inom yrkesskadeförsäkringen, kan antagas spela endast en försvinnande liten roll inom den allmänna pensioneringen. De försörjningsekonomiska följderna av en sjukdom eller skada liksom medicinska och arbetsmässiga åtgärder för att förbättra eller återställa arbetsförmågan bör slutligen tillmätas vida större betydelse inom pensioneringen än som åtminstone hittills varit fallet inom yrkesskadeförsäkringen. Av det anförda torde framgå att yrkesskadeförsäkringens invaliditetsbegrepp och metoder för invaliditetsbedömningen inte utan väsentliga modifikationer är lämpade inom en allmän pensionering. Pensionsutredningen fann i sitt slutbetänkande, att man vid invaliditetsbedömningen inom den av utredningen föreslagna pensionsförsäkringen

67 inte kunde tillägga invalidernas faktiska inkomst samma dominerande betydelse, som man enligt utredningen gjorde inom folkpensioneringen. Det syntes sålunda ej vara möjligt eller lämpligt att fullt ut arbeta med en på inkomstjämförelse grundad individuell invaliditetsprövning; man borde nöja sig med en mera genomsnittlig. Härvid kunde och borde emellertid inkomstbortfallsprincipen vara vägledande. Utredningen förordade såsom allmän riktlinje för invaliditetsbedömningen, att graden av nedsättning av arbetsförmågan skall bedömas främst med hänsyn till det inkomstbortfall som kan antagas vanligen följa av den fysiska invaliditet varom fråga är för en person med den försäkrades ålder och hans förutsättningar med avseende å krafter, utbildning, yrke o. d. Modifikationer eller kompletteringar av denna generella regel föreslogs för särskilda fall. Denna metod för invaliditetsbedömningen möttes av stark kritik vid remissbehandlingen av betänkandet. Det framhölls bl. a. att det inte kunde vara tillfredsställande med en genomsnittlig bedömningsgrund. Prövningen borde i stället inriktas direkt på individen. Beträffande frågan om bedömningen av inkomstbortfallets storlek framhöll pensionsstyrelsen i sitt remissyttrande, att inkomstbortfallet enligt styrelsens erfarenhet endast undantagsvis stod i relation till invaliditetsgraden. Som regel torde arbetsinkomsten framför allt i början av ett invaliditetstillstånd vara betydligt mera reducerad än som motsvarar den medicinska invaliditeten för att sedermera ibland stiga så att inkomstminskningen blir tämligen obetydlig, ehuru invaliditeten i övrigt måste anses relativt oförändrad. Därtill kommer — fortsatte pensionsstyrelsen — att därest inkomstbortfallet skall användas såsom ett led i invaliditetsbedömningen, detta kräver en tämligen god kännedom såväl om den arbetsinkomst som invaliden i varje särskilt fall bör kunna bereda sig som om den arbetsinkomst han vid varje tidpunkt skulle kunnat förskaffa sig, om han icke varit invalid. Redan att bereda sig kännedom om förstnämnda arbetsinkomst erbjuder icke ringa svårigheter bl. a. av den anledningen att invaliden av olika skäl ofta icke utför arbete i sådan utsträckning som h a n s krafter och färdigheter medgiver. Understundom utnyttjar den invalidiserade icke den arbetsförmåga som finnes kvar utan undviker, t. ex. av rädsla att försämra sitt hälsotillstånd, att arbeta efter måttet av sina krafter och färdigheter eller underlåter han av oföretagsamhet att själv eller genom vederbörande arbetsberedningsorgan söka erhålla lämpligt arbete. Beträffande den arbetsinkomst slutligen, som invaliden vid varje tidpunkt skulle kunnat förskaffa sig om han inte varit invalid, syntes det enligt styrelsen utan vidare kunna fastslås, att det i stort sett torde vara praktiskt taget ogörligt att med någon grad av säkerhet individuellt bestämma en sådan inkomst. Pensionsstyrelsen fann, att man av det anförda borde draga den slutsatsen att den faktor, som förlust av arbetsinkomst alltid utgör i en invaliditetsbedömning, inte bör infogas i invaliditetsbedöm-

68 ningen på det sätt och tilläggas den utslagsgivande betydelse som pensionsutredningen föreslagit. Kommittén anser, att invaliditetsbegreppet bör utformas så att invaliditetsbedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade. I första hand måste man bedöma den försäkrades medicinska status och därjämte beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar hans möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom hans ålder och förutsättningar med avseende å krafter, utbildning, yrke o. d. Vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning måste vidare hänsyn tagas till storleken av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade kan antagas uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan hans arbetsinkomst som frisk. I sistnämnda hänseende har man att beakta vilken inkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens inträde, och den inkomst som han, om han ej drabbats av invaliditet, under den tid därefter som kan överblickas antagligen hade kunnat förskaffa sig. Det m å framhållas, att den åsyftade jämförelsen mellan de båda inkomstnivåerna aldrig kan och aldrig får vara någon exakt eller mekanisk mätare av invaliditeten. Detta följer bl. a. därav att alltid den ena och ofta båda jämförelseinkomsterna måste bygga på uppskattning. För övrigt torde det, om de pensionsberättigade — såsom föreslås i nästa kapitel — uppdelas i några få grupper efter invaliditetens storlek, inte bli erforderligt med någon fingradering av invaliditeten. Det ligger i sakens natur, att ställningstagandet i frågor, som påverkar invaliditetsprövningen, i betydande mån får karaktären av en skälighetsbedömning, som förutsätter en noggrann och fullständig utredning i varje enskilt fall. En sådan jämförelse mellan två inkomstnivåer som nyss nämndes vållar särskilda problem då fråga är om personer, som är födda invalider eller som blivit invalider innan de fyllt 16 år eller genomgått en första yrkesutbildning eller trätt ut i förvärvslivet. I de förstnämnda fallen är det uteslutet och i de senare är det ofta svårt eller omöjligt att beräkna den arbetsinkomst, som vederbörande skulle ha kunnat uppnå om han inte drabbats av invaliditeten. Erforderliga hållpunkter för en sådan uppskattning saknas nämligen. I sådana fall måste man i regel utgå från arbetsförtjänsten i orten för en icke yrkesutbildad person. En annan fråga, som uppkommer vid den ovan förordade jämförelsen mellan två inkomstnivåer är den, vilken skyldighet pensionssökanden bör anses ha att underkasta sig ombyte till annat arbete. Frågan är alltså om vid uppskattningen av den arbetsinkomst, som vederbörande k a n bereda sig som invalid, hänsyn skall tagas endast till det yrke eller den näringsgren, som han tidigare tillhörde. Frågan hänger samman med den, vilken skyldighet att underkasta sig olika rehabiliteringsåtgärder som bör föreligga. Sistnämnda fråga behandlas närmare i kapitel 12 vartill hänvisas.

69 Här må dock något beröras frågan i vilken omfattning sådan arbetsinkomst, som en person bereder sig efter olika rehabiliteringsåtgärder, skall tillmätas betydelse vid invaliditetsbedömningen. Samhällets och socialförsäkringens intresse att bekosta eller bidraga till rehabiliteringsåtgärder kan knappast undgå att påverkas av möjligheten resp. omöjligheten att låta ett lyckat resultat av sådana åtgärder inverka på frågorna om pension skall utgå efter högre eller lägre invaliditetsgrad. Principiellt bör gälla att personer, som genom rehabilitering helt eller delvis återvunnit sin arbetsförmåga, får sin fråga om rätt till invalidpension bedömd med hänsyn härtill. Detta kan inte innebära någon orättvisa mot dem som genom åtgärder från samhällets eller socialförsäkringens sida försatts i en så lycklig situation, att de trots medicinsk invaliditet är i stånd att bereda sig arbetsinkomst av betydenhet. Viss skyldighet att byta arbete och verksamhetsområde bör givetvis föreligga. Men det kan inte vara rimligt att vid beaktande av de förvärvsmöjligheter, som står den invalidiserade till buds, reservationslöst utgå från arbetsmarknaden i dess helhet. Hänsyn bör tagas främst till förvärvsmöjligheterna på den del av arbetsmarknaden, som faller inom ramen för sökandens yrkesutbildning, tidigare sysselsättning och ställning i yrke och samhälle. Svaret på de uppställda frågorna synes böra vara att vid den aktuella jämförelsen skall beaktas inte hela arbetsmarknaden utan den del därav som är rimlig med hänsyn till sökandens tidigare utbildning och verksamhet samt sådant yrke för vilket han utbildats eller omskolats i anledning av den hotande eller inträdda invaliditeten. Med »tidigare verksamhet» avses inte enbart den som sökanden hade omedelbart före invaliditetsfallet utan även tidigare sysselsättning av annat slag. Hänsyn bör tagas till varaktigheten och omfattningen av olika slag av tidigare utbildning och yrke. Vid nyssnämnda beräkning av förtjänstnivån spelar arbetsmarknadsläget en väsentlig roll. Numera torde man i allmänhet ansluta sig till den uppfattningen att det är orätt att för en invalid beräkna en viss resterande arbetsförmåga, som han trots bästa arbetsvilja och allvarliga försök att skaffa sig ett arbete inte kan utnyttja, enär arbetsmarknadsläget inte gör det möjligt. Men arbetsmarknadsläget kan ju växla från tid till annan. I anslutning till vad som sägs i kapitel 6 om invaliditetens varaktighet synes det vara riktigast att inte låta det för tillfället aktuella läget vid kortvarigare konjunkturförskjutningar inverka vid invaliditetsbedömningen. Man torde dock inte kunna undvika utan därför få acceptera att konjunkturläget vid tidpunkten för beslutet att tillerkänna invalidpension i praktiken kommer att något överbetonas, om det är ett dåligt läge. Att man inte skall gå på förtjänstmöjligheterna vid ett exceptionellt gott arbetsmarknadsläge synes uppenbart. En senare konjunkturväxling torde i allmänhet inte böra i och för sig vara anledning till jämkning i ena eller

70 andra riktningen av en utgående invalidpension. Ett bifall till vad i kapitel 5 föreslås om invaliditetsgradering och -gruppering torde dock k u n n a begränsa aktualiteten av dessa problem för tillämpningen. Det är givet att det lokala arbetsmarknadsläget i åtskilliga fall måste inverka på invaliditetsbedömningen. På orter med differentierat näringsliv finnes i allmänhet större möjligheter att inpassa en invalid i förvärvslivet än på orter med föga utvecklat näringsliv. Detta gör att frågan om flyttningsskyldighet för den försäkrade aktualiseras i vissa fall. Frågan när flyttning bör ske får bli beroende av en skälighetsbedömning. I fall då en flyttning med hänsyn till den försäkrades ålder, familjeförhållanden, fastighetsinnehav eller andra omständigheter inte gärna kan ifrågasättas, torde den försäkrades arbetsförmåga och arbetsmöjligheter böra bedömas med hänsyn till förhållandena på bostadsorten. # De självständiga företagarna vållar särskilda svårigheter vid jämförelsen mellan arbetsinkomsterna. Att på förhand uppställa särskilda regler för denna grupp synes knappast möjligt eller lämpligt. Invaliditetsprövningen måste även här bli en skälighetsbedömning. Värdet av det arbete den invalidiserade företagaren kan utföra får bedömas med ledning av vad han måste betala en annan för att få arbetet utfört av denne. Vid beaktande av rörelseinkomster får inte förbises att dessa i mycket skiftande utsträckning kan vara att anse som kapitalavkastning. Vidare måste beaktas att rörelseinkomster kan vara starkt konjunkturkänsliga och i vissa yrken, såsom jordbruket, vara beroende av förhållanden utanför företagarens kontroll, t. ex. väderleken. Gifta kvinnor vållar också särskilda problem inom invalidpensioneringen. Har den gifta kvinnan på grund av invaliditet måst lämna förvärvsarbete utom hemmet, som hon varit sysselsatt med under normal arbetstid, synes hon böra i princip bedömas på samma sätt som andra förvärvsarbetande. Har kvinnan delvis ägnat sig åt förvärvsarbete, måste beaktas de samlade arbetsprestationer hon kan antagas ha varit i stånd att mera kontinuerligt prestera, om hon inte drabbats av invaliditet. Motsvarande bör gälla om kvinnan tidigare i väsentlig omfattning hjälpt mannen i dennes verksamhet, t. ex. jordbruk eller annan rörelse. Har den gifta kvinnan däremot uteslutande varit sysselsatt med hushållsarbete i hemmet, bör hennes arbets- eller förvärvsförmåga bedömas med hänsyn till hennes förmåga att utföra sådant arbete. Vid den ekonomiska värderingen av en husmors arbete har man inte som för den invalidiserade löntagaren någon ledning av den inkomst hon uppbär. Man får därför, på grundval av en undersökning och bedömning av vilket hushållsarbete den invalidiserade husmodern kan utföra, söka fastställa h u r u stor andel av det arbete hon tidigare utfört, som hon alltjämt kan utföra. Hänsyn torde också böra tagas till de nödvändiga kostnader för lejd hemhjälp som förorsakats av invaliditeten. Här må vidare beröras frågan om de ovan förordade reglerna bör k u n n a

leda till att invalidpension utgår även om den invalidiserade kan förskaffa sig en arbetsförtjänst, som långt överstiger vad de flesta förvärvsarbetande k a n förtjäna. Som exempel kan nämnas att vederbörande skulle kunna antagas ha uppnått en arbetsinkomst av 50 000 kr. om invaliditeten ej inträffat och att hans arbetsinkomst visserligen kraftigt sjunker till följd av invaliditeten men likväl uppgår till närmare 25 000 kr. Det förutsattes i exemplet att invaliditetsgränsen — såsom föreslås i kapitel 5 — sättes till 50 procent. Det kan ifrågasättas, om det är motiverat, att en socialförsäkring skall träda in i ett sådant fall. Då fråga är om mycket höga arbetsinkomster föreligger ofta särskilt stora svårigheter att göra en ens något så när tillförlitlig uppskattning av inkomsternas storlek och varaktighet. Enligt kommitténs mening är det inte möjligt att vid invaliditetsbedömningen utgå från h u r stora inkomster som helst. Inkomstdelar, som ligger över ett visst maximibelopp, bör sålunda inte tagas i beaktande vid bedömande av vad invaliden kunnat förtjäna som frisk. Frågan var en sådan maximigräns skall dragas är tydligen ett a w ä g ningsspörsmål. Med hänsyn till att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen utgör delar av samma pensionssystem är det naturligt att samma maximigräns tillämpas inom båda försäkringarna. Det är enligt kommitténs mening rimligt att vid invaliditetsbedömningen som regel bortse från inkomst i vad den överstiger det högsta inkomstbelopp, som k a n ligga till grund vid beräkning av pensionsgrundande inkomst inom tillläggspensioneringen, dvs. 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av invaliditetsgränsen eller den lägsta invaliditetsgrad som förutsattes för rätt till invalidpension. Denna fråga behandlas i kapitel 5. I kapitel 6 behandlas bl. a. frågan om det i invaliditetsbegreppet ingående varaktighetsvillkoret. I sistnämnda hänseende må här endast understrykas att det ur olika synpunkter — den enskildes, försäkringens och samhällets — är synnerligen angeläget att allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra den försäkrades arbetsförmåga också blir gjort, att det göres så tidigt som möjligt och helst i god tid innan pensionsfrågan blir aktuell. Rätt till invalidpension — om m a n bortser från den i kapitel 6 behandlade tidsbegränsade pensionsformer) — bör inte föreligga förrän man gjort vad som rimligen k a n komma i fråga i det enskilda fallet i rehabiliteringshänseende. Detta bör alltså ingå som ett led i det nya svenska invaliditetsbegreppet på samma sätt som skett i 1960 års norska och danska lagstiftning om invalidpension. Härigenom kominer redan i själva invaliditetsbegreppet att i praktiken ligga ett visst krav på varaktighet av den invaliditet, som skall berättiga till invalidpension i egentlig mening. Vad i det föregående förordats i fråga om invaliditetsbegrepp och invaliditetsbedömning har närmast avsett vad nyss kallats invalidpension i

72 egentlig mening. Kommittén anser emellertid att — bortsett från varaktighetsrekvisitet — samma invaliditetsbegrepp och samma regler för invaliditetsbedömningen i princip bör gälla även den tidsbegränsade pensionsformen. Det torde dock ligga i sakens natur att man vid avvägningen av skilda faktorers inbördes betydelse vid invaliditetsbedömningen i vissa fall bör komma till olika resultat beroende på om frågan avser den tidsbegränsade eller den egentliga invalidpensionen. Exempelvis bör sålunda vid en tidsbegränsad ersättning rimligen väsentlig betydelse tillmätas sökandens möjlighet att fortsätta sitt tidigare arbete, medan vid en varaktig ersättning bör beaktas även omskolning till annat yrke. Den tidsbegränsade pensionen avses, såsom närmare framgår av kapitel 6, kunna utgå bl. a. under tid för arbetsvärd. Även om vederbörande har kvar så stor arbetsförmåga att han, om frågan gällt invalidpension i egentlig mening, skulle ha tillerkänts endast partiell pension, bör han vara berättigad till tidsbegränsad pension som helinvalid, ifall arbetsvårdsåtgärden hindrar honom från att bereda sig inkomst genom utnyttjande av den eljest kvarstående arbetsförmågan. På samma sätt som gäller inom yrkesskadeförsäkringen bör vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för viss arbetsvärd beaktas i vad mån vårdåtgärden medför hinder för vederbörande att utföra förvärvsarbete.

Som torde framgå av vad som anförts i det föregående bör enligt kommitténs mening ett och samma invaliditetsbegrepp med en och samma invaliditetsbedömning tillämpas inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen. I vissa hänseenden är det emellertid nödvändigt att utforma förutsättningarna för rätt till invalidpension olika för de båda pensionsgrenarna. Härom må i detta sammanhang anföras följande. Enligt den nuvarande folkpensioneringen är det för rätt till invalidpension likgiltigt vid vilken tidpunkt (före 67 år) invaliditetstillståndet inträtt. Pensionen utgår även om invaliditeten är medfödd. Kommittén har inte funnit anledning överväga ändrade regler på denna punkt. När det gäller bottenpensionen i det nya allmänna pensionssystemet bör således förutsättningarna för rätt till invalidpension anges så, att därav framgår att pensionsrätten inte är beroende av att invaliditeten uppkommit efter viss tidpunkt. Annorlunda ligger det till i fråga om tilläggspensioneringen. Med hänsyn till denna pensionerings syfte torde det vara självklart att invalidpension från densamma inte bör utgå, om invaliditeten inträtt innan vederbörande blev försäkrad enligt TPL. I enlighet härmed kräves för rätt till förtidspension enligt 14 § TPL, att den försäkrade »på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat efter det han blev försäkrad enligt denna lag», åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt F P L .

73 Angående innebörden av bestämmelsen att nedsättningen av arbetsförmågan skall ha inträtt efter det vederbörande blev försäkrad enligt TPL uttalas i förarbetena till lagen (prop, nr 100/1959) att den avgörande tidpunkten är den, då nedsättningen av arbetsförmågan nått sådan grad att nedsättningen motsvarar minst två tredjedelar. Även om arbetsförmågan var nedsatt redan när vederbörande blev omfattad av försäkringen för allmän tilläggspension kan, anförde departementschefen, rätt till förtidspension inträda, såvida nedsättningen först efter det han blev försäkrad gått så långt, att den kan anses motsvara två tredjedelar. Det sagda inrymmer två frågeställningar. I första hand gäller det frågan om tidpunkten för början av ett successivt invalidiserande. Vidare gäller det tidpunkten då invalidiserandet — vare sig fråga är om successivt eller mera plötsligt invalidiserande — nått den grad efter vilken den pension, vartill rätt kan föreligga, skall utgå. Det kan visserligen göras gällande att inom tilläggspensioneringen i princip bör beaktas endast sådant invalidiserande, som ägt rum efter det vederbörande blev försäkrad enligt TPL, dvs. man skall bortse från invalidiserandet till den del det pågått innan vederbörande blev försäkrad enligt TPL. Förtidspensionen borde nämligen ge kompensation endast för nedsättning av den arbetsförmåga eller, med andra ord, av den arbetsinkomst som kunnat föranleda intjänande av pensionspoäng. Bl. a. av praktiska skäl synes det emellertid olämpligt med en sådan utformning av rätten till förtidspension. Vidare må framhållas att förtidspension inte kan utgå förrän från den tidpunkt då vederbörande uppfyller visst minimikrav i fråga om pensionspoäng samt att endast arbetsinkomster (eller vissa andra i kapitel 13 angivna omständigheter) efter det vederbörande blev försäkrad enligt TPL kan föranleda tillgodoräknande av pensionspoäng och därigenom bli avgörande för tilläggspensionens storlek. Det sistnämnda får anses vara det väsentliga ur principiell synpunkt. Med hänsyn till det anförda förordar kommittén en sådan utformning av förutsättningarna för rätt till tilläggspension, att — i likhet med vad som gäller och bör gälla för bottenpensionen — rätten skall vara oberoende av när invalidiserandet kan sägas ha börjat. För rätt till tilläggspension skall dock krävas att, efter det vederbörande intjänat pensionspoäng för det minsta antal år som kräves för att tilläggspension skall utgå, en (ytterligare) försämring av arbetsförmågan inträtt så att h a n därigenom passerat antingen den av kommittén i kapitel 5 föreslagna invaliditetsgränsen eller där föreslagen gräns mellan invalidgrupper. Vad här förordats synes endast innebära ett fullföljande av den tankegång, som kommit till uttryck i det nyss refererade departementschefsyttrandet. Här må tilläggas att vid bifall till kommitténs förslag i kapitel 13 det nyssnämnda minimiantalet år i regel sänkes från två till ett. Kommittén har emellertid inte funnit anledning att till bedömande upptaga frågan om det

74 nu gällande villkoret om minst fem års pensionspoäng för icke svenska medborgare. Enligt 14 § TPL är förutsättningarna för rätt till tilläggspension och folkpension gemensamma på det sättet, att förtidspension kan utgå endast till den som åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt F P L (av annan anledning än presumtionsregeln för blinda). Med hänsyn till folkpensioneringens syfte och till det för denna pensionering gällande finansieringssystemet är det naturligt att rätt till folkpension i princip föreligger endast för i Sverige mantalsskrivna svenska medborgare och för sådana här i landet mantalsskrivna utlänningar, vilka Sverige genom konvention medgivit likställighet med svenskar. Försäkrad enligt TPL är emellertid svensk medborgare även om han inte är mantalsskriven i Sverige. Och utlänning är — även utan konvention — försäkrad enligt TPL, om han är mantalsskriven i Sverige. Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt TPL är dessutom försäkrad enligt denna lag och kan få tilläggspension, även om han vid pensionsfallets inträffande inte längre uppfyller förutsättningarna om svenskt medborgarskap eller mantalsskrivning i Sverige. Genom att förtidspension inte kan utgå till annan än den som åtnjuter motsvarande folkpensionsförmån, utestänges många från förtidspension och familjepension, trots att erforderligt antal år med pensionspoäng föreligger och pensionsavgifter vederbörligen erlagts. Någon motsvarande begränsning gäller inte för ålderspension enligt TPL. Denna skillnad inom tilläggspensioneringen synes ej hållbar. Med hänsyn härtill samt till tillläggspensioneringens karaktär av tjänstepension och det för densamma gällande finansieringssystemet förordar kommittén att rätt till invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen inte längre skall utgöra förutsättning för rätt till förtidspension och därmed indirekt i många fall för rätt till familjepension från försäkringen för tilläggspension. Slutligen skall här beröras vissa praktiska spörsmål rörande invaliditetsbedömningen. I kapitel 2 har omnämnts ett av socialförsäkringens administrationsnämnd i oktober 1960 framlagt betänkande med förslag till ändrad organisation för socialförsäkringen. I betänkandet förutsattes att det pensionsbeviljande organet behöver ha tillgång till läkarexpertis. Sådan expertis synes inte kunna ställas till förfogande för de nuvarande pensionsnämnderna, vilkas antal för närvarande uppgår till drygt 1 100. Invaliditetsprövningen måste vidare förutsätta att pensioneringens organ nära samarbetar med arbetsvärden och de sjukvårdande organen. Administrationsnämnden har bl. a. av dessa skäl föreslagit att pensioneringens lokala organisation skall omdanas så att den blir lämpad att omhänderha invaliditetsprövningen i det nya läget. Som i kapitel 2 anförts har Kungl. Maj :ts proposition nr 45

75 till 1961 års riksdag rörande organisationsfrågor inom socialförsäkringen utformats på grundval av nämndens förslag. Till grund för bedömning av invaliditeten skall alltjämt ligga ett läkarutlåtande, vilket emellertid i vissa avseenden bör få en annan utformning ä n det nuvarande läkarutlåtandet för ansökning om folkpension. Detta nödvändiggöres särskilt med hänsyn till invaliditetsgraderingen och den betydelse som rehabiliterings verksamheten måste tillmätas inom den nya invalidpensioneringen. Utformningen av formuläret till det nya läkarutlåtandet torde få ankomma på riksförsäkringsverket efter samråd med bl. a. medicinalstyrelsen. Kommittén vill emellertid framhålla, att det inte torde vara lämpligt att den intygsutfärdande läkaren liksom nu är fallet i utlåtandet uttalar sig i frågan om storleken av nedsättningen av vederbörandes arbetsförmåga. Denna fråga är icke endast av medicinsk natur och den intygsutfärdande läkaren torde ofta ha otillräckligt material för bedömande av frågan. En fullständig och tillförlitlig bedömning av vederbörandes arbets- eller förvärvsförmåga torde i allmänhet förutsätta tillgång till det samlade materialet rörande såväl de medicinska som de arbetsmässiga och sociala faktorerna i varje enskilt fall. Av vikt är att av läkarutlåtandet framgår exempelvis om sjukdomen eller lytet är bestående eller kan antagas undergå förändringar i ena eller andra riktningen, om vederbörande med hänsyn till risk för försämring bör avhålla sig från allt arbete trots viss arbetsförmåga eller från vissa arter av arbete och om vederbörande på grund av sjukdomens eller lytets natur inte k a n utföra vissa slag av arbetsprestationer.

KAPITEL 5 Invaliditetsgraderingen

Lägsta invaliditetsgrad för rätt till invalidpension

Såsom förutsättning för rätt till invalidpension från folkpensioneringen gäller enligt praxis att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst två tredjedelar. Enligt SFL äger sjukpenningförsäkrad rätt till hel sjukpenning vid sjukdom som medför förlust av arbetsförmågan. Vid sjukdom, som utan att medföra total förlust av arbetsförmågan medför nedsättning av denna med minst hälften, skall utgå halv sjukpenning. Motsvarande gäller enligt YFL i fråga om ersättning vid sjukdom. Har yrkesskada, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår livränta. Nedsättningen av arbetsförmågan måste för att medföra rätt till livränta motsvara minst en tiondel. Enligt pensionsreglementena för kommunerna utgår icke sjukpension, om invaliditetsgraden understiger 30 procent. Här bortses från de särskilda förutsättningarna för rätt till s. k. garantipension. Inom den av SPP bedrivna tjänstepensioneringen gäller såsom förutsättning för rätt till sjuk- och invalidpension att arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften. Pensionsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande, att invalidpension från den av utredningen föreslagna allmänna pensionsförsäkringen skulle utgå om arbetsförmågan blivit nedsatt med minst hälften, medan för invalidpension från folkpensioneringen förutsattes att den nuvarande gränsen bibehölls. I sin motivering för förslaget hänvisade utredningen bl. a. till det förhållandet att sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen liksom invalidpension från SPP utgår om arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften. Under remissbehandlingen godtogs i allmänhet utredningens förslag på denna punkt. Pensionsstyrelsen förordade emellertid att den lägsta invaliditetsgrad, vid vilken invalidpension skulle utgå, bestämdes till 60 procent, varigenom det enligt styrelsen skulle bli lättare att ernå en samordning mellan folkpensioneringens och pensionsförsäkringens invaliditetsbegrepp. I de flesta pensionssystem, där invaliditetsgränsen satts vid två tredjedelar eller ännu högre, torde gränsen innebära, att ingen pension utgår om invaliditeten är lägre än gränsen, men att hel pension utgår om invaliditeten upp-

77 går till eller är högre än gränsen. Invaliditetsgränsen innebär då en kraftig tröskel. Undantag härifrån har skett bl. a. i Danmark och Finland, där liksom i Sverige beloppet av hel pension efter vissa regler reduceras med hänsyn till föreliggande inkomster bl. a. av arbete. Enligt direktiven har kommittén att överväga frågan om en mildring av det inom folkpensioneringen nu gällande kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan för rätt till invalidförmån. Utredningsarbetet rörande invalidpensioneringen borde vidare bedrivas med utgångspunkt från att den nuvarande inkomstprövningen om möjligt slopas. Sistnämnda fråga återkommer kommittén till senare i detta kapitel. Kommittén förordar där, att den ifrågavarande inkomstprövningen avskaffas inom invalidpensioneringen. Inkomstprövningen bör där ersättas med en gradering på grundval av invalidens eventuellt kvarstående arbetsförmåga. Även om man därvid tilllämpar en med fallande invaliditetsgrad regressiv och alltså ej proportionell kompensationsgrad för pensionsbeloppet, uppkommer det vid invaliditetsgränsen ett tröskelproblem, som i realiteten blir större ju högre invaliditetsgränsen sättes. Om man sänker den nuvarande tvåtredjedelsgränsen blir detta problem mindre. En sänkning av den nuvarande gränsen inom folkpensioneringen medför en ökning av antalet invalidpensionärer. Även utan någon sänkning av invaliditetsgränsen k a n man utgå ifrån att det i vart fall för de närmaste åren efter pensionsreformens ikraftträdande kommer att föreligga betydande svårigheter för den nya socialförsäkringsadministrationen att bemästra de olika arbetsuppgifterna. J u lägre invaliditetsgränsen sättes i desto fler grupper behöver pensionärerna indelas efter invaliditetsgrader för att reducera tröskelproblemen och desto fler blir därigenom de svårbedömbara gränsfallen. Det är vidare sannolikt att man vid en mera radikal sänkning av inyaliditetsgränsen i ett mycket stort antal fall skulle ställas inför hart när oöverstigliga svårigheter vid bedömning av invaliditetsgraden. Det kan sålunda inte komma i fråga att inom den nya invalidpensioneringen bestämma en så låg gräns för rätt till invalidpension som den inom yrkesskadeförsäkringen nu gällande för rätt till livränta (10 procents invaliditet). Försiktighetshänsyn kunde tala för en sänkning av tvåtredjedelsgränsen endast till 60 procent. Å andra sidan kan skäl tala för en något lägre gräns. Som ovan framhållits förordade pensionsutredningen, att invalidpension från den av utredningen föreslagna allmänna pensionsförsäkringen skulle utgå om arbetsförmågan blivit nedsatt med minst hälften, ett förslag som i allmänhet godtogs vid remissbehandlingen. Genom en sådan gränsdragning erhålles överensstämmelser med den regel, som nu finnes beträffande rätten till sjukpenning i den allmänna sjukförsäkringen. Gränsen överensstämmer även med den som tillämpas av SPP. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att rätt till invalidpension skall föreligga, om arbetsförmågan nedsatts med minst hälften.

78 Invalidpensionens gradering

Vid en mycket hög invaliditetsgräns synes det rimligt att betrakta alla, vilkas invaliditet uppgår till eller överstiger nämnda gräns, som helinvalider och alltså tillerkänna dem hel invalidpension. Den som faller på den pensionsberättigande sidan om gränsen kominer därigenom ofta i en ekonomiskt bättre ställning än den vars invaliditet ligger omedelbart under gränsen. Detta är ett förhållande som icke kan undvikas var man än drager gränsen. Men resultatet blir orimligt om pensionsbeloppen är höga. Detta blir fallet sedan tilläggspensioneringen trätt i kraft på förmånssidan. Ifrågavarande tröskelproblem blir inte mindre enbart genom en sänkning av invaliditetsgränsen. För att problemet skall kunna lösas måste uppenbarligen såväl en sänkning av invaliditetsgränsen ske som en lämplig avvägning av pensionens storlek efter invaliditetsgraden föreskrivas. Av den föregående framställningen h a r framgått att invalidpensionsförmånerna nu till väsentlig del är inkomstprövade, varigenom erhålles en viss gradering av förmånernas storlek med hänsyn till bl. a. den arbetsinkomst som kan påräknas. Inkomstprövningsreglerna innebär emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst av arbete, som invaliden kan förskaffa sig, utan även till hans inkomst av förmögenhet m. m. ävensom till ev. makes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. I proposition nr 55 till 1958 års A-riksdag, vilken innehöll principerna för en pensionsreform, framhöll föredragande departementschefen, att ett bibehållande av inkomstprövningen i dess nuvarande form uppenbarligen inte låter sig förena med den uppbyggnad av pensionssystemet, som i princip utgår från att det är den bortfallna arbetsinkomsten som skall kompenseras genom folkpensionen. I anslutning till vad departementschefen sålunda anfört uttalade riksdagen, att reformarbetet inom invalidpensioneringen borde bedrivas från den utgångspunkten att nuvarande inkomstprövning om möjligt slopas och ersättes med en uppskattning av vederbörandes eventuellt kvarstående arbetsförmåga. Härefter har tilläggspensioneringen genomförts och där förekommer ingen inkomstprövning, varjämte 1960 års riksdag — på förslag av socialförsäkringskommittén — beslutat att folkpensioneringens familj ef örmåner i princip skall utgå utan inkomstprövning. Kommittén delar uppfattningen att inkomstprövningen i dess nuvarande form inte bör komma till användning inom folkpensioneringens invalidpension utan förordar att den ersattes med en gradering av förmånerna efter andra grunder. Vid denna gradering bör man taga hänsyn såväl till medicinska överväganden som till en bedömning av vederbörandes möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha kvar. Enligt pensionsutredningens slutliga förslag borde invalidpensionen från pensionsförsäkringen vid partiell invaliditet om minst 50 procent utgå med så stor del av pensionen vid total invaliditet, som svarade mot invaliditetsgraden. För hel pension skulle tydligen förutsättas 100 procents invaliditet.

79 Vid 50 procents invaliditet skulle utgå halv pension och vid exempelvis 75 procents invaliditet tre fjärdedels pension. Utredningen omnämnde att inom yrkesskadeförsäkringen tillämpades följande invaliditetsgrader (de under 50 procent utelämnade), nämligen 50, 55, 60, 65, 662/s, 70, 75, 80, 90 och 100, medan inom SPP-försäkringen tillämpades endast följande gradtal: 50, 60, 662/3, 75 och 100. Enligt utredningens mening borde inte i författning eller i direktiv därtill föreskrivas h u r gradsättningen skulle äga rum inom pensionsförsäkringen. Riktlinjer härför syntes böra utformas i praxis. Med hänsyn till arten av den invaliditet, som företrädesvis komme under bedömande, torde det enligt utredningens mening inte r i r a möjligt eller ens lämpligt att arbeta med så små intervall, som tillämpades inom yrkesskadeförsäkringen. Beträffande det av pensionsutredningen förordade och inom yrkesskadeförsäkringen samt SPP-försäkringen tillämpade systemet med ersättning i relation till exakta procenttal kan anföras följande. Systemet förutsätter att man kan på objektiva grunder fastställa en exakt invaliditetsgrad i det enskilda fallet. Detta stöter ofta på stora svårigheter redan inom yrkesskadeförsäkringen, trots att m a n där i de flesta fall har att bedöma storleken av invaliditetsgraden på grund av en händelse, som föranlett exempelvis förlust av lem eller rörelseinskränkning i en eller flera leder hos en förut fullt arbetsför eller i stort sett fullt arbetsför löntagare. Svårigheterna ökas givetvis väsentligt om invaliditetsorsaken är en psykisk sjukdom eller en invärtesmedicinsk åkomma eller en blandning av fysiska och psykiska moment samt i den mån invaliditeten inte uppkommit genom en enda händelse utan som resullat av flera händelser eller av en successivt fortgående process, exempelvis åldrande. Att SPP-pensioneringen begagnar ett mindre fingraderat system än yrkesskadeförsäkringen är därför naturligt. Vid en pensionering, som täcker hela folket oberoende av om vederbörande är eller varit yrkesverksam och oberoende av om den invaliditetsgrundande faktorn är medfödd eller förvärvad på det ena eller det andra sättet, är bedömningssvårigheterna givetvis ännu större. Det måste betraktas som en illusion att man inom en i fråga om både personkrets och invaliditetsorsak allmän pensionering kan objektivt riktigt i det enskilda fallet fastställa invaliditetsgraden till ett ens tillnärmelsevis exakt procenttal. Ett system, som förutsätter exakt beräkning av vederbörandes ekonomiska invaliditet, har även den nackdelen, att det kan verka återhållande på invalidens lust att genom träning eller på annat sätt söka öka sin prestationsförmåga. Ett sådant system kan för övrigt av nyss anförda skäl inte ifrågakomma inom den allmänna pensioneringen. Där synes lämpligast att begagna ett intervallsystem som inte förutsätter en allt för noggrann gradering av invaliditeten. Invaliditetsgraderna måste sålunda bli mycket få. Ett sådant intervallsystem med få intervaller förutsätter inte samma exakthet i invaliditetsgradsättningen och kräver i genomsnitt en större ändring av arbetsförmågan för att pensionen skall ändras eller dragas in än ett mera fin-

80 graderat system. Frågan är då hur många intervall eller grupper som man lämpligen bör ha. Problemet om hur många grupper man bör ha kan även sägas hänga samman med spörsmålet om var gränserna lämpligen bör dragas. I 15 § TPL stadgas att om nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga är fullständig, utgives hel förtidspension. I annat fall utgives 60 procent av hel förtidspension. Av motiveringen i propositionen nr 100 till 1959 års riksdag framgår att för att fullständig nedsättning av arbetsförmågan i den mening som avses i det återgivna stadgandet skall anses föreligga inte erfordras att den försäkrade är ur stånd att utföra något som helst arbete. Meningen är att uttrycka att hans arbetsförmåga skall vara så nedsatt, att han inte med dess hjälp skall kunna förskaffa sig någon inkomst av praktisk betydelse för sin försörjning. Att en förtidspensionär t. ex. kan förfärdiga och avyttra alster av handaslöjd till obetydligt värde hindrar således inte att hel förtidspension utgår. Bestämmelserna om förtidspension i TPL har visserligen angivits vara i stor utsträckning provisoriska i avbidan på resultatet av socialförsäkringskommitténs utredningsarbete, men den nyss angivna ståndpunkten att för hel pension inte bör krävas att den försäkrade är ur stånd att utföra något som helst arbete synes böra vidhållas. Den har än större skäl för sig, när det gäller sådana, som har rätt till invalidpension enbart från folkpensioneringen och alltså inte rätt till tilläggspension. Hur stora arbetsinkomster man bör kunna godtaga utan att den försäkrades status som helinvalid i pensionshänseende upphör kan diskuteras. En anknytning till SFL:s regler om den minsta förvärvsinkomst som medför skyldighet att tillhöra sjukpenningförsäkringen synes vara en utväg att lösa problemet. Kommittén förordar i kapitel 17, att denna inkomst, som nu är 1 200 kr., höjes till 1 800 kr. Det kan inte anses rimligt att man samtidigt åtnjuter invalidpension som helinvalid och är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad i egenskap av förvärvsarbetande. En u r samordningssynpunkt riktig och skälig samt ur tillämpningssynpunkt praktisk regel vore att stadga, att hel invalidpension utgår till den som bedömes inte kunna genom arbete bereda sig så stor inkomst, som enligt SFL gäller för tillhörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Mot den nu skisserade till visst fixt belopp bestämda inkomstgränsen kan invändas, att den inte medgiver att en person, som under sin aktiva tid haft en inkomst av exempelvis mellan 20 000—30 000 kr., betraktas som helinvalid, om han efter försäkringsfallets inträffande genom arbete förskaffar sig en inkomst som överstiger 1 800 kr. En annan lösning innebär, att man har en sådan bedömningsregel, att till den helinvalida gruppen hänföres alla invalider, vilkas arbetsinkomst beräknas inte överstiga en viss kvotdel, förslagsvis en sjättedel, av arbetsinkomsten såsom frisk. Till nämnda grupp kan jämväl hänföras invalider, vilkas arbetsinkomst understiger den inkomstgräns som enligt SFL gäller för till-

81 hörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, även om inkomsten överstiger sagda kvotdel. En sådan i princip proportionell regel medför exempelvis, att två personer som under sin aktiva tid haft arbetsinkomster å exempelvis 30 000 resp. 12 000 kr., kan betraktas som helinvalider även om de med sin återstående arbetsförmåga är i stånd att förskaffa sig arbetsinkomster upp till ungefär 5 000 resp. 2 000 kr. Kommittén förordar en regel av denna innebörd. Vid denna lösning bör u r samordningssynpunkt stadgas att den som åtnjuter hel invalidpension inte får vara sjukpenningförsäkrad oavsett storleken av hans beräknade arbetsförtjänst. Genom den nyss förordade regeln hänföres de svårast invalidiserade, dvs. de vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst fem sjättedelar, till den helinvalida gruppen. De återstående invalidpensionsberättigade synes lämpligen böra uppdelas i två grupper. Enligt F P L tillämpas nu i allmänhet en gräns vid två tredjedelar, övergången till de nya bestämmelserna underlättas väsentligen om detta kvottal begagnas för att angiva den undre gränsen i en grupp. P å grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén en tregruppsindelning, varvid till helinvaliderna (grupp I) hänföres de, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst fem sjättedelar, till en mellangrupp (svårare partiellt invalidiserade, grupp 11) de, vilkas invaliditet är mindre än nu nämnts men uppgår till minst två tredjedelar, och till den lägsta gruppen (lättare partiellt invalidiserade, grupp III) de, vilkas invaliditet uppskattas till minst hälften men ej till två tredjedelar. Reglerna om invaliditetsbedömningen bör vara så utformade, att den omständigheten att en försäkrad förtjänar något mer än en sjättedel av den inkomst han kunde antagas ha haft, om invaliditeten inte inträffat, inte hindrar att han hänföres till grupp I under förutsättning att inkomsten av förvärvsarbete inte överstiger 1 800 kr., motsvarande den föreslagna inkomstgränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. Hur de invalidpensionsberättigade kan komma att fördela sig på de tre invalidgrupperna är det inte möjligt att uttala sig om med någon större grad av bestämdhet. Man nödgas därför nöja sig med mycket grova antaganden och uppskattningar. För närvarande utgår invalidpension (sjukbidrag) enligt F P L till i runt tal 140 000 personer. Dessa fördelar sig i stort sett på följande sätt. Antal

%

Fulla inkomstprövade förmåner Reducerade inkomstprövade förmåner . . . . Inga inkomstprövade förmåner

105 000 24 000 11 000

75 17 8

Summa

140 000

100 Vid den av kommittén förordade gruppindelningen av de invalidpensionsberättigade torde till grupp I k u n n a hänföras i första hand nämnda antal 6—103073

82 av 105 000. Beträffande de återstående tillhopa omkring 35 000 pensionärerna är det ej möjligt att på grundval av tillgängligt material med säkerhet bedöma h u r u många, som kan antagas inte ha kvar mera än en sjättedel av arbetsförmågan. Man torde dock gissningsvis k u n n a antaga att denna grupp inte uppgår till mera än omkring 25 000. Av det nuvarande invalidpensionsbeståndet skulle således omkring 130 000 komma att tillhöra grupp I och omkring 10 000 grupp II. Huru många pensionärer, som tillkommer genom sänkningen av invaliditetsgränsen till 50 procent och som därvid hänföres till grupp III, är omöjligt att säga med någon större grad av säkerhet. Gruppen torde inte bli så överväldigande stor. Förmodligen blir den dock betydligt större än grupp II. Det förefaller inte osannolikt att grupp III blir av storleksordningen 25 000 personer. Det är vidare inte osannolikt, att en del som nu uppfyller kraven för rätt till invalidpension — främst gifta kvinnor — underlåtit att söka sådan pension med hänsyn till det belopp, som skulle ha utgått på grund av nuvarande inkomstprövningsregler. F r å n dessa personer torde man ha att emotse invalidpensionsansökningar, om invalidpensionen utgår utan inkomstprövning. Huru många det rör sig om torde vara omöjligt att på förhand bedöma. Vidare torde det finnas ett antal personer, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst två tredjedelar men vilka nu inte är berättigade till pension med hänsyn till storleken av sin arbetsinkomst. Grovt räknat kommer antalet personer inom båda grupperna måhända att uppgå till omkring 5 000. Det antages här att det övervägande antalet av dessa kommer att hänföras till grupp II. I detta sammanhang må nämnas att pensionsstyrelsen i sin petitaframställning för budgetåret 1961/62 uppskattat antalet invalidpensionärer (sjukbidragstagare) till sammanlagt 145 000, varav 13 000 beräknas ha endast grundpension jämte indextillägg. P å grund av det anförda kan antalet invalidpensionärer och deras fördelning på invalidgrupper antagas bli följande de närmaste åren efter pensionsreformens ikraftträdande. Grupp I Grupp II

Grupp III Summa

Antal

%

130 000 15 000

77 9

25 000 170 000

14 100

Det är möjligt att antalet invalidpensionärer ökar något på längre sikt. Å andra sidan torde dock en effektivisering av rehabiliteringsorganisationen verka i motsatt riktning. Trots den osäkerhet, som vidlåder de anförda siffrorna, kan man utgå från att de allra flesta — sannolikt mellan 3A och 5/e — av de invalidpen-

83 sionsberättigade kommer att hänföras till grupp I. Det är särskild anledning att understryka detta förhållande, enär de fall då vederbörande är helt eller praktiskt taget helt arbetsoförmögen vållar de minsta svårigheterna vid utformningen av invalidpensionssystemet och tillämpningen av bestämmelserna. Den relativa kompensationsgraden

Vid den gruppindelning av de invalidpensionsberättigade som kommittén ovan förordat är det uppenbart, att de invalider, vilka hänföres till grupp I, skall ha hel invalidpension. Frågan om vissa tillägg därutöver till dem som är i behov av tillsyn, hjälp eller vård behandlas i kapitel 7. Rörande pensionens storlek till invaliderna inom övriga invalidgrupper eller den relativa kompensationsgraden må framhållas följande. Inom den kommunala tjänstepensioneringen och i SPP-försäkringen utgår sjuk- och invalidpension vid partiell arbetsförmåga med så stor del av fullt belopp, som svarar mot graden av arbetsoförmågan. Pensionen är således proportionell mot invaliditetsgraden och kompensationsgraden är relativt sett lika stor i alla pensionsberättigande invaliditetsgrader. Samma system skulle gälla inom den av pensionsutredningen föreslagna allmänna pensionsförsäkringen. Inom yrkesskadeförsäkringen har man sedan år 1949 tillämpat ett regressivt system för invaliditetsgrader överstigande 25 procent och ett proportionellt system för lägre invaliditetsgrader. Kompensationsgraden är vid ett regressivt system relativt sett lägre vid lägre invaliditetsgrader. Inom tilläggspensioneringen har man provisoriskt lagfäst ett regressivt kompensationssystem; 66 2 /3-procentsinvaliden får nämligen en mindre andel av hel förtidspension än som motsvarar invaliditetsgraden. Ett väsentligen proportionellt system inom den allmänna pensioneringen skulle innebära, att invaliderna i grupp II finge 8/4 och invaliderna i grupp III V* av full pension. Ett i huvudsak regressivt system skulle k u n n a utformas så, att invaliderna i grupp II finge 2/3 och invaliderna i grupp III Va av hel pension. Vid det förstnämnda systemet blir skillnaden i belopp de olika pensionsberättigade grupperna emellan mindre än vid det sistnämnda systemet, medan vid detta tröskeln vid invaliditetsgränsen blir mindre än vid det förstnämnda. Det förstnämnda systemet kan sägas vara lämpligast med hänsyn till två trösklar — trösklarna mellan grupperna I och II samt mellan grupperna II och III — medan det sistnämnda systemet är lämpligast med hänsyn till den tredje tröskeln. Denna tröskel är otvivelaktigt den mest betydelsefulla, eftersom dess överskridande gör att vederbörande bedömes såsom invalid, medan dess underskridande utesluter från rätt till invalidpension. Vid ökad arbetsförmåga kan en pensionär sålunda upphöra att vara invalid och därmed förlora hela den pension han uppburit.

84 Med hänsyn till vad nyss sagts om den tredje tröskelns stora betydelse är det angeläget att den inte göres större än vad som är nödvändigt med hänsyn till pensioneringens effektivitet. Kommittén förordar därför det regressiva systemet och föreslår att invaliderna i grupp II erhåller två tredjedelar och invaliderna i grupp III en tredjedel av hel pension. Det må nämnas att invaliderna med full pension blir en överväldigande majoritet och att invaliderna i grupp III inte kan få någon pension enligt den gällande folkpensioneringen. Det bör vidare påpekas att kommittén i kapitel 15 föreslår att den som beviljats invalidpension skall slippa betala folkpensionsavgift och detta oberoende av invaliditetsgraden. Detta förhållande medför att kompensationsgraden i grupperna II och III blir något högre än vad pensionsberäkningen anger. Det må framhållas att det blir vissa trösklar mellan de olika invalidgrupperna i fråga om de sammanlagda belopp (arbetsinkomst + pension) som står till vederbörandes förfogande för försörjningen. Med en grov gradering av invalidpensionen och med så höga pensionsbelopp, som förutsattes vid full invaliditet, kan detta dock ej undvikas. Skulle denna olägenhet reduceras, synes det kunna ske endast genom införandet av flera invalidgrupper. Emellertid medför, såsom framgår av det ovan anförda, en mera fingraderad invaliditetsskala sådana svårigheter vid invaliditetsbedömningen att de knappast skulle k u n n a praktiskt bemästras.

Folkpensionsbeloppen för makar vid partiell invalidpension

Enligt riksdagens ställningstagande vid 1958 års riksdag skall den årliga folkpensionen successivt höjas så att den, beräknad i 1957 års penningvärde, år 1968 uppgår till sammanlagt (2 700 + 2 700 = ) 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för pensionär, som ä r ensamstående eller vars make inte uppbär folkpension. Makar erhåller alltså en sammanlagd pension, som är 50 procent högre än som tillkommer ensamstående. Denna makeavvägning av pensionerna medför vissa problem, då fråga är om partiell invalidpension från folkpensioneringen. Enligt den av kommittén ovan förordade graderingen av invalidpensionen utgår vid hel invaliditet (grupp I) hel invalidpension och vid partiell invaliditet (grupp II eller III) två tredjedelar resp. en tredjedel av hel pension. Härav följer att pensionsbeloppen vid hel och partiell invalidpension för ogift pensionär eller gift pensionär, vars make ej är pensionsberättigad, skall under i föregående stycke angivna förutsättningar utgöra 3 600, 2 400 och 1 200 kr. år 1968. För envar av två makar, vilka båda är berättigade till hel invalidpension, utgör pensionen därvid 2 700 kr. Har endera maken ålderspension eller hel invalidpension och den andra maken partiell invalidpension eller har båda m a k a r n a partiell invalidpension, uppkommer varierande kombinationsmöjligheter beträffande pensions-

85 beloppen. Om enbart ena maken uppbär ålderspension eller invalidpension i grupp I utgår pension i båda fallen med 3 600 kr. Blir därefter andra maken invalidiserad och tillerkännes invalidpension exempelvis enligt grupp III skulle, därest ej kompletterande regler infördes, invalidpensionen till denne make utgå med 900 kr., men samtidigt skulle den förstnämnde makens pension minskas med samma belopp. Det förhållandet att andra maken blivit invalidiserad och beviljats invalidpension skulle sålunda inte öka familjens pensionsinkomst. Här bortses från de jämkningar som kan föranledas av reglerna om kommunala bostadstillägg. Även i andra kombinationer blir makarnas sammanlagda pensioner eller fördelningen mellan m a k a r n a otillfredsställande enligt nuvarande makefördelningsregler. Kommittén förordar därför att reglerna om makeawägningen får följande innebörd. Åtnjuter båda makarna folkpension, skall för vardera maken den för ensamstående beräknade pensionen minskas med en fjärdedel, därest den andra maken uppbär ålderspension eller hel förtidspension, med en sjättedel, därest den andra maken uppbär två tredjedelar av hel förtidspension, samt med en tolftedel, därest den andra maken uppbär en tredjedel av hel förtidspension. Tillämpningen av de nu förordade reglerna under förutsättning av de ovan angivna pensionsbeloppen framgår av nedanstående tablå. Beteckningen I angiver att ena maken är berättigad till ålderspension eller hel invalidpension samt beteckningarna II och III att make är berättigad till två tredjedelar resp. en tredjedel av hel invalidpension. Kombination

I—III I—II II—III II—II III—III

Familjens pension

4 200 4 800 3 200 4 000 2 200

Pensionens fördelning mellan makarna

3 300 3 000 2 200 2 000 1 100

900 1800 1000 2 000 1100

I det föregående har förutsatts att ålderspensionen uttages vid den normala pensionsåldern, dvs. 67 år. Särskilda problem uppkommer emellertid vid bifall till förslaget i kapitel 11 att i folkpensioneringen införa rätt till förtida resp. uppskjutet uttag av ålderspension med reduktion resp. ökning av pensionsbeloppen i likhet med vad som redan beslutats i fråga om tillläggspensioneringen. Kommittén förordar för sådana fall, att man beträffande make, som fyllt 67 år, presumerar, att ålderspension utgår — vare sig så är fallet eller inte — samt att make, som ej fyllt 67 år men uppbär förtida ålderspension, skall betraktas som ålderspensionär.

86 Kommunalt bostadstillägg till partiell invalidpension

Kommitténs förslag att invaliderna i grupp II och grupp III bör erhålla 2/3 resp. Vs av hel invalidpension aktualiserar frågan om dessa invaliders rätt till kommunalt bostadstillägg. Enligt 7 § F P L bestämmes storleken av dessa tillägg och grunderna för utgivandet av desamma, med vissa i lagen angivna begränsningar (de är sålunda alltid inkomstprövade), av vederbörande kommun. Nu uppkommer frågan om man skall överlåta åt kommunerna att avgöra, huruvida en person med partiell invalidpension skall få också det kommunala bostadstillägget reducerat i motsvarande mån (vilket innebär att bostadstillägget utgår med fullt belopp om ej annat stadgas i vederbörande kommuns grunder), eller om man skall överväga införandet av för kommunen tvingande reduktionsregler i FPL. Kommittén behandlade ett i viss mån likartat spörsmål i betänkandet om förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen m. m. (SOU 1959:32). Frågan gällde där, huruvida bostadstillägget borde reduceras, när minskning av änkepensionen på grund av änkans ålder skulle ske med tillämpning av den s. k. femtondelsregeln. Kommittén uttalade därvid, att det enligt kommitténs mening inte förelåg något praktiskt behov av en i lag fastslagen reduktionsregel beträffande de kommunala bostadstilläggen. En bestämmelse av sådan art kunde för övrigt anses innebära ett intrång i kommunernas principiella rätt att själva få utforma grunderna för ifrågavarande tillägg. I proposition n r 75 till 1960 års riksdag anförde föredragande departementschefen i denna fråga följande. Lämpligheten av att kommunernas handlingsfrihet på detta sätt lämnas obeskuren har inte bestritts i remissyttrandena, och jag ansluter mig till kommitténs uppfattning. Kommunernas nuvarande grunder för kommunala bostadstillägg är uppenbarligen inte utformade med tanke på att reglera i vad mån tillägg skall utgivas till änkepensioner av den typ, som de på grund av femtondelsregeln reducerade änkepensionerna utgör exempel på. Det synes därför lämpligt att kommunerna snarast tar ställning till det läge, som uppkommer vid genomförande av de nu förordade änkepensionsreglerna. Mot detta uttalande gjorde riksdagen icke någon erinran. Kommittén anser, att frågan om rätt till kommunalt bostadstillägg till partiell invalidpension bör bedömas på enahanda sätt som skett i fråga om de nyss nämnda änkepensionerna. Denna fråga bör sålunda regleras i de av kommunerna fastställda grunderna för tilläggen. Det bör jämväl framhållas, att den omständigheten att partiell invalidpension utgår regelmässigt innebär, att vederbörande har kvar större eller mindre del av sin arbetsförmåga, vilket i sin tur bör komma till uttryck i beräkningen av hans inkomster och sålunda ofta medföra, att bostadstillägget reduceras eller försvinner genom inkomstprövningen. Frågorna om barntillägg och hustrutillägg till partiell invalidpension behandlas i kapitlen 8 och 9.

87 Sammanfattningsvis förordar kommittén att rätt till invalidpension från den allmänna pensioneringen skall föreligga, om arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Beträffande invaliditetsgraderingen förordar kommittén att de invalidpensionsberättigade fördelas på tre grupper. Till grupp I hänföres de svårast invalidiserade, dvs. de vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst Ve. Till grupp II hänföres de svårare partiellt invalidiserade eller de, vilkas invaliditet är mindre än nu nämnts men uppgår till minst 2/3, och till grupp III de lättare partiellt invalidiserade eller de, vilkas invaliditet uppskattas till minst V2 men ej till 2/3. I fråga om invalidpensionens storlek förordar kommittén att invaliderna inom grupp I erhåller hel invalidpension. Invaliderna i grupp II bör erhålla 2/3 och invaliderna i grupp III Vs av hel invalidpension. Kommittén h a r i detta sammanhang tagit upp frågan om pensionsbeloppen för m a k a r vid partiell invalidpension. Kommittén förordar beträffande makeavvägningen att, om båda m a k a r n a åtnjuter folkpension, den för ensamstående beräknade pensionen skall för vardera maken minskas med V4, därest den andra maken uppbär ålderspension eller hel invalidpension, med Ve, därest den andra maken uppbär 2/3 av hel förtidspension, samt med V12, därest den andra maken uppbär Vs av hel förtidspension. Vad slutligen angår frågan om rätt till kommunalt bostadstillägg till partiell invalidpension uttalar kommittén, att denna fråga bör regleras i de av kommunerna fastställda grunderna för tilläggen.

KAPITEL 6 Invaliditetens varaktighet m. m.

Allmän översikt av gällande bestämmelser

Inom den nuvarande folkpensioneringen gäller i de hänseenden varom här är fråga följande. För rätt till invalidpension förutsattes att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Detta innebär inte att invaliditeten behöver vara livsvarig. I praxis anses i regel varaktig invaliditet föreligga, om det kan antagas att invaliditeten sannolikt kommer att bestå åtskilliga år framåt i tiden. Kan ett sådant antagande göras, är invaliden berättigad till invalidpension från invaliditetens uppkomst. Dock utgår pension inte för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas ha förvärvats tidigare. Någon karenstid vid varaktig invaliditet gäller således inte. Beviljad invalidpension utgår tills vidare och längst till dess invaliden fyller 67 år. Även om man vid beviljandet av invalidpension utgår från det antagandet att invaliditeten får anses vara varaktig, utesluter detta icke att förutsättningarna för den framtida rätten till pension kan bortfalla eller förändras. Vederbörande lider t. ex. av en sjukdom, som sannolikt är bestående och gör honom oförmögen till arbete, men det ligger inom möjligheternas gräns att han kan bli helt eller delvis arbetsför igen. När pensionsstyrelsen i dylika fall beviljar pension, sättes ärendet i regel på observation, vilket innebär att en viss tid bestämmes, då förnyad undersökning skall verkställas beträffande rätten till fortsatt pension. Sådan undersökning kan leda till att pensionen skall indragas eller minskas eller att den skall fortfara att utgå enligt oförändrade grunder. Många gånger antecknas sådant ärende för ny observation efter viss tid. Nämnda s. k. observationsförfarande innebär sålunda att pensionsstyrelsen håller fortlöpande kontakt med pensionärer, beträffande vilka det kan tänkas att förändringar inträder bl. a. rörande arbetsförmågan. Det må vidare i detta sammanhang nämnas, att vederbörande pensionstagare själv har skyldighet att utan oskäligt dröjsmål anmäla, om hans arbetsförmåga väsentligt förbättrats. Här m å också nämnas att det enligt Kungl. Maj:ts instruktion för pensionsnämnderna åligger pensionsnämnden, dess ordförande och ledamöter

89 att tillse att folkpensionen minskas eller indrages, om anledning därtill visas föreligga. Om invaliditeten inte är i ovan angiven mening varaktig, kan i stället för invalidpension utgå sjukbidrag under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan varit oavbrutet bestående sex månader och att den, utan att anses varaktig, kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid. Rörande tolkningen av denna bestämmelse har i förarbetena uttalats att rätt till sjukbidrag skall föreligga endast om invaliditeten k a n antagas bestå sammanlagt minst ett och ett halvt år, av vilken tid sex månader eller möjligen något mera får avse tid före ansökningstillfället. I motsats till invalidpension kan sjukbidrag alltså ej utgå redan från invaliditetens uppkomst, utan för sjukbidraget tillämpas en karenstid av sex månader. En annan skillnad mellan de båda pensionsformerna är att invalidpension utgår tills vidare, längst till dess invaliden fyller 67 år, medan i samband med beslut om sjukbidrag bestämmes viss tidpunkt intill vilken bidraget längst m å utgå. Rörande villkoren för erhållande av sjukbidrag må h ä r erinras om vad socialvårdskommittén anförde därom i sitt betänkande om folkpensioneringen (SOU 1945: 46), vilket betänkande ligger till grund för bland annat sjukbidraget. Kommittén fann, att det ibland uppenbarligen kunde förhålla sig så att, därest en person sökte folkpension i början av ett invaliditetstillstånd, nedsättningen av hans arbetsförmåga kunde bedömas bli så långvarig, att han borde äga rätt till invalidpension, under det att bedömandet skulle bli ett annat, därest han väntade två år med att söka pension, dvs. till dess sjukhjälpstiden från sjukkassan gått till ända. I sistnämnda fall kanske den återstående tiden av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga bedömdes till allenast ett år eller ännu kortare tid. Den omständigheten, att vederbörande väntade med att söka folkpension till dess sjukhjälpstiden gått till ända, borde dock icke försätta honom i ett sämre läge, än det h a n skulle ha varit i, därest han tidigare sökt pension. Kommittén föreslog, att i dylika fall en tidsbegränsad pension, benämnd sjukbidrag, skulle k u n n a utgå. Sådant bidrag borde även k u n n a utgå i andra fall, där nedsättningen av arbetsförmågan visserligen kunde antagas bli relativt långvarig men där den ej kunde anses såsom varaktig eller det vore ovisst huruvida den vore sådan. Emellertid borde enligt kommitténs mening tämligen stränga fordringar uppställas i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning även för utgivande av sjukbidrag. Enligt socialvårdskommitténs mening kunde det icke vara lämpligt att för utgivande av hjälp under allenast en eller annan månad verkställa den ingående prövning, som bör erfordras för beviljande av folkpension. Om sjukbidrag beviljades vid kortare tids nedsättning av arbetsförmågan än ett par år, skulle folkpensioneringen vidare komma att i viss mån tjänst-

90 göra såsom en sjukförsäkring vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Särskild risk härför skulle föreligga, om folkpensionen kunde utgå redan från början av tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, vilka icke kunde anses såsom varaktiga. I dylika fall beredde det ofta avsevärd svårighet att bedöma huru länge arbetsförmågans nedsättning kunde antagas komina att bestå, förrän densamma varat viss tid. Kommittén föreslog därför såsom villkor för rätt till sjukbidrag bl. a. att nedsättningen av arbetsförmågan vid ansökningstillfället varit oavbrutet bestående minst ett år, vilket förslag godtogs av statsmakterna. I en vid 1951 års riksdag av h e r r a r Jonsson i Järvsand och Andersson i Alfredshem väckt motion (II: 18) yrkades bl. a., att sjukbidrag skulle kunna utgå redan från början av tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, vilka utan att kunna anses varaktiga dock kunde antagas bestå minst ett år. I yttrande över motionen förordade pensionsstyrelsen en sänkning av karenstiden från ett år till sex månader och anförde därvid bl. a. följande. En mycket stor del av dem som söka sjukbidrag torde vara personer lidande av olika slag av tuberkulos, främst då lungtuberkulos. Med de nya behandlingsmetoderna på detta område torde det vara synnerligen svårt, i många fall till och med ogörligt, att redan i början av sjukdomsförloppet, innan vård och behandling påbörjats eller resultaten därav hunnit visa sig, uttala sig om huru länge den höggradiga nedsättningen av arbetsförmågan kommer att bestå. Sedan ansökningen bifallits och sjukbidraget börjat utbetalas, tillfrisknar måhända pensionstagaren rätt snart och börjar arbeta — vården och behandlingen, som kanske påbörjats först efter det att läkarutlåtandet utfärdades, visa sig måhända ha haft ett gynnsammare resultat än vad man vid insjuknandet beräknade. Arbetsförmågan visar sig då efteråt ha varit höggradigt nedsatt under måhända blott 5—6 månader eller ännu kortare tid, vadan sjukbidrag ej alls skulle ha utgått. Vad nu anförts angående tuberkulosfallen, torde i ej ringa utsträckning vara tillämpligt även på andra sjukdomstyper, som föranleda sjukbidragsansökningar. Fall av ovan beskriven art kunna givetvis inträffa någon gång även med nuvarande utformning av sjukbidragsbestämmelserna, men det är sannolikt, att antalet sådana fall kommer att högst avsevärt öka, om motionärernas förslag om att slopa hela karenstiden genomföres. Likaledes torde man då kunna vänta sig en ej oväsentlig ökning av antalet avslagna sjukbidragsansökningar. Sjukbidrag torde nämligen ofta komma att sökas på tämligen lösa grunder för varjehanda rätt snart övergående sjukdomar. Antingen sjukbidrag, på sätt nyss nämnts, felaktigt beviljas med ty åtföljande förluster för stat och kommun eller sjukbidragsansökningar i vidgad omfattning avslås, ökas för övrigt pensionsstyrelsens arbetsbörda utan att någon motsvarande samhällsvinst göres. Med hänsyn härtill anser sig pensionsstyrelsen ej kunna förorda det av motionärerna föreslagna borttagandet av hela karenstiden. Däremot anser styrelsen skäl föreligga för att minska densamma från nuvarande ett år till sex månader. När sex månader med höggradig nedsättning av arbetsförmågan förflutit, torde man vanligtvis med rätt stor säkerhet kunna förutsäga, huru länge nedsättningen av arbetsförmågan kommer att vara; den sjuke har då i regel erhållit vård och behandling under en ej alltför kort tid, så att resultatet därav har hunnit visa sig. Rätt till sjukbidrag skulle alltså föreligga, när en höggradig nedsättning av

91 arbetsförmågan kunde antagas bestå minst ett år och sex månader, av vilken tid sex månader eller möjligen något mera finge avse tid före ansökningstillfället. Andra lagutskottet, som behandlade motionen, fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 24), att bestämmelserna om rätt till sjukbidrag blivit förenade med vissa icke helt tillfredsställande verkningar på grund av att SFL icke — såsom ursprungligen avsågs — trädde i kraft vid samma tidpunkt som F P L . Starka skäl talade enligt utskottets mening för en uppmjukning av de tämligen stränga villkor, som uppställts i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning. P å de av pensionsstyrelsen angivna skälen avstyrkte utskottet emellertid att karenstiden helt slopades men förordade en begränsning av tiden till sex månader. Spörsmålet om en sådan begränsning borde enligt utskottets mening upptagas till prövning av Kungl. Maj :t. P å förslag av Kungl. Maj:t (prop, nr 215) beslöt 1952 års riksdag, att karenstiden skulle minskas från ett år till sex månader. Med den utformning som givits sjukbidragen borde dessa enligt socialvårdskommittén utgöra en god hjälpform för den, som under längre tid lidit av lungtuberkulos utan att kunna anses vara för framtiden arbetsoförmögen. Detsamma gäller vid fall av ben- och ledtuberkulos samt en del sinnessjukdomar och vissa former av njursjukdomar m. fl. sjukdomar. Detta uttalande torde bestyrkas av den stora praktiska användning som sjukbidragen fått inom folkpensioneringen. Sjukbidragsfrekvensen framgår av följande tablå rörande antalet nybeviljade invalidpensioner och sjukbidrag under åren 1951—1959. År 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959

Invalidpensioner

Sjukbidrag

Summa

10 849 10 928 9 711 11572 11634 8 942 10 924 10 825 11511

3 833 4 294 4 884 6 026 5 822 3 944 4 774 4 799 5 362

14 682 15 222 14 595 17 598 17 456 12 886 15 698 15 624 16 873

Av tablån framgår att antalet nybeviljade sjukbidrag i runt tal motsvarar en tredjedel av totala antalet årligen nybeviljade invalidpensioner och sjukbidrag. Sjukbidragen beviljas i regel för en tid av ett, två eller tre år, i undantagsfall för något längre tid. Tidens längd bedömes i varje enskilt fall med hänsyn till sjukdomens art och sannolika varaktighet. I samband med beviljandet underrättas vederbörande om den tidpunkt, intill vilken sjuk-

92 bidraget längst må utgå, samt om vad h a n har att iakttaga, om han efter bidragstidens utgång vill få frågan om fortsatt sjukbidrag prövad. Ett en gång beviljat sjukbidrag kan efter ny ansökan och ny prövning förlängas en eller flera gånger eller ersättas med invalidpension, när den i ett visst fall fastställda tiden gått till ända. I de ovan lämnade uppgifterna ingår icke antalet förlängda eller med invalidpension ersatta sjukbidrag. Sådana sjukbidrag redovisas icke särskilt inom pensionsstyrelsen utan tillsammans med ärenden om »jämkningar», dvs. ändringar av olika slag i förut beviljade pensionsförmåner. Säkra uppgifter om antalet ifrågavarande sjukbidrag har därför icke kunnat erhållas, men det torde kunna antagas, att de uppgår till mellan 5 000 och 6 000 om året. Beträffande de lämnade antalsuppgifterna m å i övrigt nämnas, att den relativt kraftiga ökningen av antalet nybeviljade invalidförmåner åren 1954 och 1955 torde äga samband med de fr. o. m. den 1 januari 1954 gällande förmånligare avdragsreglerna vid inkomstprövningen. Nedgången år 1956 torde sammanhänga med den från detta år reviderade samordningen mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen. Till ökningen år 1959 torde ha bidragit den av socialförsäkringskommittén föreslagna och av statsmakterna godkända förbättringen av grundpensionen, vilken förbättring trädde i kraft den 1 juli 1959. Sjukbidragen utgår efter samma grunder som invalidpensionen och kan förhöjas med bl. a. kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg. Dessutom kan särskilt barnbidrag utgå för barn under 16 år, vars fader och i vissa fall moder åtnjuter sjukbidrag. I detta sammanhang aktuella regler inom tilläggspensioneringen har — i avbidan på ett slutligt ställningstagande till invalidpensionsspörsmålen inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen — knutits till folkpensioneringens regler på det sättet, att rätten till förtidspension gjorts beroende av huruvida den försäkrade åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt F P L . För att möjliggöra, att besluten rörande förtidspension med avseende å sin tillämplighet i tiden skall ansluta sig till vad som i varje enskilt fall gäller om den utgående folkpensionsförmånen, har i 19 § TPL stadgats, att förtidspension efter omständigheterna må bestämmas att utgå under viss tid eller tills vidare. Erhållande av invalidpension (sjukbidrag) från folkpensioneringen förutsätter ansökan därom. Motsvarande gäller inom den allmänna tilläggspensioneringen. Ansökan kräves inte blott n ä r det gäller att få ut pension första gången utan även när det gäller att k o m m a i åtnjutande av en senare inträdd rätt till höjning av utgående pension. Vad angår sjukbidrag må dessutom nämnas att för beslut om förlängt sjukbidrag jämväl fordras ansökan, även om bidraget skall utgå enligt oförändrade grunder.

93 Kommitténs synpunkter och förslag

Av den föregående redogörelsen framgår att folkpensioneringens ersättningsformer vid invaliditet är uppdelade i invalidpension och sjukbidrag. Invalidpension utgår tills vidare, om invaliditeten är varaktig, medan sjukbidrag fastställes att utgå för viss tid, om invaliditeten är eller kan antagas vara av övergående natur. Sjukbidraget är i realiteten att betrakta som en tidsbegränsad invalidpension. Utformningen av invalidpensionsbestämmelserna inom den allmänna pensioneringen bör enligt kommitténs mening i de hänseenden varom här ä r fråga väsentligen ske med utgångspunkt från nu gällande regler. Kommittén föreslår, att såsom förutsättning för rätt till invalidpension tills vidare, invalidpension i egentlig mening, stadgas — i likhet med vad som nu gäller enligt F P L — att nedsättningen av arbetsförmågan k a n anses varaktig. Är nedsättningen av arbetsförmågan icke att anse såsom varaktig, bör invalidpensionen fastställas att utgå under viss tid. Vid tillämpning av varaktighetsbegreppet bör i fråga om invalidpension som avses utgå tills vidare tjäna till ledning den praxis som nu förekommer inom folkpensioneringen. Enligt denna kräves inte att invaliditeten skall vara livsvarig. Varaktig invaliditet anses i regel föreligga, om man kan antaga, att invaliditeten sannolikt kommer att bestå åtskilliga år framåt i tiden. Som framhållits i kapitel 4 bör invalidpension tills vidare beviljas först sedan tillgängliga rehabiliteringsanordningar utnyttjats i den mån så är möjligt och ändamålsenligt. Är nedsättningen av arbetsförmågan icke i nu angiven mening att anse såsom varaktig eller är det inte möjligt att med större grad av säkerhet bedöma huruvida så är fallet, bör invalidpension fastställas att utgå under viss på förhand bestämd tid. Sådan pension bör emellertid inte utgå vid alltför kortvariga behov. Dessa bör liksom nu tillgodoses genom sjukförsäkringen. Utformningen av varaktighetsbegreppet torde böra ske efter mönster från sjukbidragen enligt F P L . Vissa modifikationer bör dock övervägas. Sjukbidrag utgår till den som oavbrutet under minst sex månader lidit av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som erfordras för erhållande av invalidpension. Nedsättningen behöver emellertid inte vara varaktig. Det räcker med att den kan antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid. Villkoret om ytterligare avsevärd tid anses vara uppfyllt, om arbetsförmågans nedsättning k a n antagas bli bestående ungefär ett år framåt. Av det sagda följer att arbetsförmågans nedsättning måste antagas vara bestående sammanlagt minst ett och ett halvt år, samt att sjukbidraget ej kan börja utgå förrän nedsättningen varat minst sex månader. Nämnda tid om sex månader brukar benämnas karenstid för rätt till sjukbidrag. Som framgår av det föregående var karenstiden ursprungligen ett år

94 men den nedsattes år 1952 till sex månader. Kravet på viss karenstid torde få ses mot bakgrunden av att det redan i början av ett sjukdomsförlopp, som kan antagas vara övergående, ofta är svårt att med någon grad av säkerhet bedöma varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning. I regel torde detta k u n n a ske först efter någon tid. Därav torde dock inte oundvikligen böra följa, att pension — sedan varaktighetsvillkoret i vad avser tiden framåt anses uppfyllt — inte kan börja utgå förrän arbetsförmågans nedsättning varit bestående under viss lagstadgad tid. Sedan tilläggspensioneringen genomförts, kommer den allmänna pensioneringen att i stor omfattning fungera såsom en »tjänstepensionering». Det blir därför än mera angeläget än för närvarande att pension kan utgå utan dröjsmål, när behov av pension föreligger. I den mån vederbörande h a r rätt till en sjukpenning, som är avpassad efter den upphörda arbetsinkomsten, inträder i regel inte pensionsbehovet omedelbart efter det invaliditet uppkommit. I vissa fall kan dock sjukpenningen vara avsevärt mindre än motsvarande pensionsförmån. Där så är fallet bör enligt kommitténs mening pension kunna utgivas så snart det blivit styrkt att invaliditeten är av sådan varaktighet, som förutsattes för att invalidpension skall k u n n a utgå. Enligt kommitténs mening föreligger inte heller längre tillräckliga skäl att bibehålla det gällande karensvillkoret. Genom den föreslagna samordningen av organisationen för sjukförsäkringen och pensioneringen skapas goda förutsättningar för en bedömning av frågan, huruvida sjukpenning eller pension bör utgå. För övrigt torde det i praktiken vanligen förflyta en eller flera månader efter början av ett sjukdomstillstånd, innan pensionsfrågan aktualiseras. Slopas kravet på viss karenstid, uppkommer frågan vilket varaktighetsvillkor som bör uppställas. Det nuvarande villkoret, att arbetsförmågans nedsättning måste bestå sammanlagt minst ett och ett halvt år synes utan olägenhet kunna mildras något. Enligt kommitténs mening bör det vara tillräckligt, att arbetsförmågans nedsättning kan, utan att anses varaktig, antagas bestå ytterligare avsevärd tid. Med uttrycket avsevärd tid torde böra avses en tid inte understigande ett år. Den n u behandlade tidsbegränsade pensionen avser väsentligen att täcka de försörjningsbehov, som nu tillgodoses genom sjukbidragen. Kommittén har därför övervägt att till det nya pensionssystemet överföra benämningen sjukbidrag, men anser den inte helt tillfredsställande, eftersom förmånen är avsedd att k u n n a utgå även efter det att sjukdomstillståndet upphört, exempelvis under rehabiliteringstid. Kommittén har i samband härmed upptagit frågan huruvida beteckningen invalidpension över huvud taget är lämplig. I proposition nr 55 till 1958 års riksdag föreslogs benämningen förtids-

95 pension för såväl folkpensioneringens som tilläggspensioneringens vidkommande. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen föreslogs i stället benämningen sjukpension. Särskilda utskottet fann i utlåtande (nr 1) det önskvärt att m a n kunde finna en lämpligare benämning än invalidpension men var ej berett att taga ställning till namnfrågan utan förutsatte att den skulle komma att prövas av den föreslagna utredningen rörande invalidpensioneringen m. m. Riksdagen hade inte någon erinran häremot. I proposition n r 100 till 1959 års riksdag med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension behölls termen förtidspension, vilken godkändes av riksdagen. I propositionen framhölls att terminologien torde få omprövas i samband med att en enhetlig pensionslagstiftning utarbetas. Kommittén föreslår, att den i T P L förekommande beteckningen förtidspension skall ersätta beteckningen invalidpension även för folkpensioneringens del. Den tidsbegränsade pensionsförmånen vid förtida nedsättning av arbetsförmågan föreslås i anslutning härtill erhålla beteckningen tidsbegränsad förtidspension. Frågan för h u r u lång tid framåt tidsbegränsad förtidspension bör beviljas, ett år eller mera, får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Beviljad tidsbegränsad förtidspension bör i likhet med vad nu är fallet med sjukbidragen k u n n a förlängas en eller flera gånger, om arbetsförmågans nedsättning består efter den bestämda tidens utgång. Därvid bör inte uppställas något visst krav på nedsättningens varaktighet. Tidsbegränsad pension bör också kunna ersättas av varaktig förtidspension, om förutsättningar därför visas föreligga. Bortsett från varaktighetskravet bör för den tidsbegränsade förtidspensionen — såsom redan framhållits i kapitel 4 — i princip gälla samma invaliditetsbegrepp och samma regler för invaliditetsbedömningen som för förtidspension i egentlig mening. Det ligger dock i sakens natur att man vid avvägningen av skilda faktorers inbördes betydelse vid invaliditetsbedömningen i vissa fall bör komina till olika resultat beroende på om frågan avser tidsbegränsad förtidspension eller annan förtidspension. Som exempel må nämnas att vid en tidsbegränsad ersättning väsentlig betydelse måste tillmätas vederbörandes möjlighet att fortsätta sitt tidigare yrke, medan vid en varaktig ersättning bör beaktas även möjligheten att eventuellt efter särskild vård eller utbildning övergå till annat yrke. Under tid av övergående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan torde en försäkrad många gånger vara föremål för olika åtgärder för att återställa arbetsförmågan, dvs. rehabiliteringsåtgärder. Rehabiliteringsverksamhetens utbyggnad och effektivisering är av en utomordentlig betydelse i det nya pensionssystemet. Dessa frågor behandlas särskilt i kapitel 12. Redan i detta sammanhang må emellertid framhållas vikten av att socialförsäk-

96 ringen aktivt medverkar i rehabiliteringsverksamheten. Detta kan ske på olika sätt. Här må endast framhållas betydelsen av att pensioneringen stöder rehabiliteringssträvandena genom att bidraga till vederbörandes försörjning under tid för rehabilitering. Kommittén, som diskuterat olika åtgärder för att lösa detta problem, anser att den ovan förordade tidsbegränsade pensionen bör k u n n a bli ett lämpligt och användbart ekonomiskt stöd under den tid en försäkrad är föremål för rehabiliteringsåtgärder. Den tid under vilken tidsbegränsad förtidspension bör utgå till försäkrad, som är föremål för eller kan antagas bli föremål för rehabiliteringsåtgärder, torde få anpassas till den beräknade tiden för rehabiliteringsåtgärdernas slutförande. Härvid bör dock iakttagas att de allmänna förutsättningarna för rätt till sådan pension föreligger. Beträffande frågan huruvida tidsbegränsad förtidspension under tid för rehabiliteringsåtgärder bör utgå såsom hel eller partiell förtidspension bör i princip gälla, att pensionen utgår som hel invalidpension, ifall åtgärder av sjuk- eller arbetsvårdande slag hindrar honom från att bereda sig inkomst genom utnyttjande av sin återstående arbetsförmåga. P å samma sätt som gäller inom yrkesskadeförsäkringen bör sålunda vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för arbetsvärd beaktas i vad mån arbetsvårdsåtgärderna medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Enligt nu gällande bestämmelser i F P L och TPL utgår pension fr. o. m. den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket, där ej rätten visas ha tidigare varit för handen, anses ha skett vid den tid, då pensionen söktes. Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas ha förvärvats tidigare. Denna s. k. retroaktivtid h a r ursprungligen varit avsevärt längre. Retroaktivtiden har motiverats bl. a. med att det i många fall kan inträffa, att en pensionsberättigad på grund av sjukdom eller annat giltigt förfall inte kan vara i stånd att omedelbart tillvarataga sin rätt. Mången gång kan det även vara svårt, att innan en viss tid förflutit från arbetsoförmågans inträdande, bestämt avgöra, huruvida arbetsoförmågan kan anses varaktig, vilket kunde föranleda ett uppskov med ansökans ingivande. Framför allt genom tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen har dessa motiv för retroaktivtiden avtagit i styrka. Kommittén anser inte tillräckliga skäl föreligga att bibehålla de nuvarande bestämmelserna om retroaktivtid inom förtidspensioneringen. Kommittén föreslår därför sådan ändring i dessa bestämmelser, att förtidspension utgår tidigast fr. o. m. den månad, då pensionen söktes. Vad angår sättet för förtidspensioneringsfrågornas aktualisering må erinras om att invalidpension (sjukbidrag) enligt F P L för närvarande inte

97 kan beviljas utan att ansökan därom föreligger. TPL innehåller motsvarande bestämmelser rörande förtidspension. Kommittén anser, att vad i fråga om ansökningskravet nu gäller inom de båda pensioneringarna i princip bör gälla även inom den allmänna pensioneringen. Ett par frågor aktualiseras emellertid i detta sammanhang. Den ena frågan har samband med kommitténs förslag senare i detta betänkande, att sjukhjälpstiden i princip göres obegränsad för tid före det rätten till förtidspension inträder. En på så sätt fastställd sjukhjälpstid skulle k u n n a innebära, att förtidspensioneringen i vissa fall överflyttades från pensioneringen till sjukförsäkringen. Detta är givetvis inte meningen. Genomföres kommitténs ovannämnda förslag synes därför böra stadgas, att pensionsmyndigheten må bevilja den försäkrade förtidspension utan hinder av att han inte gjort ansökan därom. Det ligger i sakens n a t u r att sjukhjälp inte kan ersättas av förtidspension, såvida inte förutsättningarna för sådan pension är uppfyllda i fråga om såväl nedsättningens grad som dess varaktighet. Sålunda beviljad pension bör utgå fr. o. m. månaden näst efter den, under vilken beslut om pension meddelats och samtidigt bör sjukpenning enligt den dittillsvarande sjukpenningklassen upphöra att utgå. Den andra frågan gäller om fortsatt tidsbegränsad pension må kunna beviljas utan ny ansökan därom. Enligt vad kommittén erfarit inträffar det nu inte sällan, att det till pensionsstyrelsen inkommer ett separat läkarutlåtande för ansökning om folkpension. Det kan komma från sjukvårdsanstalt eller från enskild person utan angivande av för vilket ändamål utlåtandet insänts. Vid närmare undersökning visar det sig, att det ofta är fråga om fall, där sjukbidrag nyss upphört eller skall upphöra inom den närmaste framtiden. Utlåtandet översändes i sådant fall av pensionsstyrelsen till vederbörande pensionsnämndsordförande, som anmodas att sätta sig i förbindelse med den person utlåtandet avser och att ombesörja att ansökan om fortsatt sjukbidrag upprättas och prövas. Ett dröjsmål uppkommer härigenom i fråga om prövningen av ärendet om fortsatt sjukbidrag, varigenom en lucka i utbetalningen kan uppstå. Ifrågavarande spörsmål kommer i ett delvis nytt läge om den föreslagna nya organisationen genomföres. Likväl synes en uppmjukning av nu förekommande praxis böra övervägas. F r a m g å r det av läkarutlåtande och av vad eljest är känt eller kan inhämtas, att vederbörande är berättigad till fortsatt tidsbegränsad pension enligt oförändrade grunder, bör vederbörande myndighet äga rätt att besluta därom utan formell ansökan. Nyss föreslagna stadgande att myndigheten må bevilja den försäkrade förtidspension utan hinder av att han inte gjort ansökan därom, bör därför få sådan generell utformning att det täcker även nu diskuterade fall. Även om det vid beviljande av förtidspension antagits att nedsättningen av arbetsförmågan är varaktig, kan det inträffa att vederbörandes hälso7—103073

98 tillstånd och arbetsförmåga förbättras väsentligt och varaktigt, så att han kan återgå till sitt förutvarande förvärvsarbete eller ägna sig åt annat förvärvsarbete. I sådant fall bör frågan om minskning (omvandling av hel förtidspension till partiell förtidspension) eller indragning av pensionen upptagas till prövning. I 14 § 1 mom. 1 st. F P L stadgas att, om arbetsförmågan hos den som åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag inte längre befinnes vara så nedsatt som i 3 § 2 eller 3 mom. F P L sagts, hans folkpension skall indragas. Enligt 19 § 2 st. TPL gäller att, därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, pensionen skall indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan. Kommittén föreslår, att i FPL och TPL intages likartade bestämmelser av innebörd att, därest den försäkrades arbetsförmåga väsentligt förbättras, pensionen skall indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan. Utformningen av närmare riktlinjer för tillämpning av dessa bestämmelser torde få ankomma på lagtillämpningen. I detta sammanhang får kommittén erinra om att inom sjukkassorna föres såväl ett medlemsregister avseende sjukförsäkringen som ett pensionsregister avseende tilläggspensioneringen. Till dessa register inflyter uppgifter dels fortlöpande från folkbokföringens länsbyråer rörande civilståndsändringar, flyttningar m. m., och dels årligen från de lokala skattemyndigheterna om fastställda pensionsgrundande inkomster. Vidare må nämnas att arbetsgivare med vissa undantag är skyldiga att lämna kassorna uppgifter om nyanställningar och upphörande av anställningar. Uppgifter av nu angivet slag ligger till grund för kassornas kontroll av de försäkrades placering i sjukpenningklass. Av det nu anförda torde framgå, att sjukkassorna har tillgång till uppgifter, som kan vara till god ledning för en effektiv efterkontroll av beviljade förtidspensioner. Det bör ankomma på kassorna att verkställa erforderlig efterkontroll.

Omräkning av invalidpensioner (sjukbidrag)

Kommittén föreslår att vid den nya lagstiftningens ikraftträdande utgående invalidpensioner och sjukbidrag — de torde kunna uppskattas till i runt tal 145 000 — omräknas av riksförsäkringsverket till förtidspensioner enligt den nya lagstiftningen. Omräkningen förutsattes i regel skola ske med ledning av uppgifter som finnes tillgängliga hos riksförsäkringsverket och alltså utan särskild ansökan. I de fall pensionstagarna enligt dessa uppgifter saknar inkomst av förvärvsarbete eller har relativt små sådana inkomster blir det endast fråga om en mekanisk omräkning av de utgående förmånerna till hel förtidspension. Sannolikt torde över 90 procent av pensionerna vara av denna art. Befinnes däremot förvärvsinkomsten vara så stor att det kan vara tveksamt, huruvida vederbörande i fortsättningen är berättigad till

99 hel förtidspension, torde en individuell prövning få ske. Därvid kan utredning om vederbörandes hälsotillstånd och arbetsförmåga bli erforderlig. I vissa fall torde det visa sig lämpligt att förtidspension utgives provisoriskt enligt reglerna för grupp II i avvaktan på det slutliga ställningstagandet till frågan om pensionens storlek.

KAPITEL 7 Särskilda f ö r m å n e r från folkpensioneringen

Folkpensionen till blinda och andra svårt invalidiserade kan nu i vissa fall förhöjas med tillägg, vilka också de anses såsom folkpension. Sådana tilllägg är blindtillägg, vårdtillägg och det s. k. hjälplöshetstillägget. Trots förbättringen av folkpensionen och tillkomsten av den allmänna tilläggspensionen torde det även framdeles föreligga behov att i särskilda fall komplettera de generella pensionsförmånerna från folkpensioneringen med särskilda förmåner. Ifrågavarande problem behandlas i det följande. Särskilda pensionsförmåner till de blinda

Ett särskilt ekonomiskt stöd — en lytesersättning — till de blinda har funnits sedan omkring 25 år tillbaka. Under åren 1935—1947 var det reglerat i en särskild författning och kallades då blindhetsersättning. Sedan år 1948 återfinnes bestämmelserna härom i FPL, där ersättningen benämnes blindtillägg. Dessa bestämmelser innebär följande. Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att h a n saknar ledsyn, äger utöver honom eljest tillkommande folkpension uppbära blindtillägg. En förutsättning är dock, att vederbörande blivit blind före fyllda 60 år. Blindtillägget utgör 1 200 kr. om året och är till storleken oberoende av den blindes inkomst och förmögenhet. Blindtillägg utgår ej till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning är skolpliktig. De blinda intager enligt ett särskilt stadgande i F P L en särställning såtillvida att de alltid — även om de försörjer sig genom eget arbete — skall anses lida av så höggradig nedsättning av arbetsförmågan som i övriga fall kräves för rätt till invalidpension (sjukbidrag). Inom folkpensioneringen förekommer således inte någon invaliditetsprövning beträffande de blinda. En blind i åldern 16—66 år är alltid berättigad till grundpensionen 200 kr. om året jämte indextillägg. Folkpensionen till en ogift blind utgår vid nuvarande pensionspristal, om blindheten inträtt före fyllda 60 år, med lägst (1 200 + 200 + 500 = ) 1 900 kr. om året så länge den blinde är under 67 år. Har blindheten inträtt efter fyllda 60 år — blindtillägg k a n då ej utgå — utgör hans folkpension lägst (200 + 500 = ) 700 kr. Motsvarande belopp för gift, vars make jämväl åtnjuter ålderspension eller invalidpension, utgör 1 800 resp. 600 kr. Efter fyllda 67 år utgår blindtillägget såsom tillägg till

101 ålderspensionen, givetvis under förutsättning att blindheten inträtt före fyllda 60 år. I TPL intager de blinda inte en motsvarande särställning. Vissa specialregler för de blinda har därför införts i denna lag. Dessa innebär att en blind invalidpensionär inte är berättigad till förtidspension enbart på grund av att han har invalidpension enligt F P L såsom blind, utan det fordras också att hans arbetsförmåga är nedsatt med minst två tredjedelar. I motsats till vad som är fallet inom folkpensioneringen slipper man alltså inte invaliditetsprövning för de blinda inom tilläggspensioneringen. I det totala pensionstagarebeståndet i januari 1959 ingick 3 692 blinda med blindtillägg. 904 av dem var ålderspensionärer, medan 2 788 uppbar invalidpension eller sjukbidrag. Av dessa åtnjöt 784 enbart grundpension, vilket torde ha berott på att de varit uteslutna från inkomstprövade förmåner till följd av egen och/eller makes inkomst. Omvandlingen av blindhetsersättningen till blindtillägg tillkom på förslag av socialvårdskommittén i dess förslag till ny folkpensioneringslag (SOU 1945:46). Som motivering anförde kommittén, att det ur samordningssynpunkt var riktigast, att blindhetsersättningarna ersattes med särskilda blindtillägg inom folkpensioneringen. En stor del av dem som uppbar blindhetsersättning var emellertid inte folkpensionärer. De borde inte utestängas från blindtillägg. Kommittén föreslog därför, att personer vilka led av sådan blindhet som dittills berättigat till blindhetsersättning, skulle anses vara invalider i F P L : s mening. De blev härigenom berättigade till såväl folkpension som, om blindheten inträtt före 60 års ålder, blindtilllägg. Genom denna anordning vanns att pensionsmyndigheterna befriades från den svåra uppgiften att avgöra, huruvida en blind skulle anses såsom invalid eller inte. Kommitténs förslag ligger till grund för de nuvarande bestämmelserna om blindtillägg i FPL. Socialförsäkringskommittén har vid sina överväganden utgått ifrån att vissa specialbestämmelser beträffande de blinda bör finnas inom folkpensioneringen även i fortsättningen. I fråga om bestämmelsernas utformning får kommittén anföra följande. Vad först angår definitionen av begreppet blind ifrågasätter kommittén inte någon ändring i nu gällande bestämmelser. Beträffande blindförmånens konstruktion har kommittén övervägt en lösning, som innebär att m a n tager bort den nuvarande specialbestämmelsen i FPL, att den som är blind alltid skall anses lida av så höggradig nedsättning av arbetsförmågan som förutsattes för rätt till invalidpension. För de blinda skulle alltså i F P L — liksom nu i TPL — gälla samma förutsätt-

102 ning för rätt till invalidförmån som för övriga. Härigenom skulle man undgå att behöva beteckna förvärvsarbetande blinda såsom invalider. De av socialvårdskommittén enligt det föregående åberopade svårigheterna att bedöma invaliditeten hos en blind torde visserligen kvarstå oförändrade. Dessa olägenheter torde emellertid kunna bemästras och måste bemästras med hänsyn till tilläggspensioneringen. De blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som förutsattes för rätt till förtidspension, skulle i fortsättningen inte få blind tillägg jämte förtidspension, utan någon annan form av lytesersättning från folkpensioneringen. För denna förmån kunde lämpligen användas den tidigare beteckningen blindhetsersättning, övriga blinda skulle jämte folkpensionen erhålla blindtillägg. I fråga om åldersgränsen för blindhetens inträde — nu 60 år — vill kommittén erinra om föredragande departementschefens uttalande i denna del i proposition nr 79 till 1934 års riksdag, vilken proposition upptog förslag om blindhetsersättning. Departementschefen anförde, att det var en betydande skillnad mellan dem, som hade att framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda, och dem som drabbades av blindheten först på ålderdomen. Ehuru olika meningar naturligtvis kunde föreligga om lämpligheten av att sätta gränsen vid 60 år, hade departementschefen med hänsyn till de statsekonomiska konsekvenserna ej ansett sig böra förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse i detta avseende. I samband med att blindhetsersättningen vid 1946 års riksdag omvandlades till blindtillägg yrkades i en motion, att blindtillägget skulle tillerkännas alla blinda oberoende av tidpunkten för blindhetens inträde. I första särskilda utskottets utlåtande (nr 1) anfördes att ett borttagande av åldersgränsen skulle medföra att ytterligare mera än 2 000 personer blev berättigade till blindtillägg. Av dessa kunde ett ganska betydande antal antagas åtnjuta vård å allmänna anstalter och således inte vara i behov av blindtillägg. Skulle blindtillägg utgå även till dem som vid mycket hög ålder blivit blinda, torde vidare vissa tillämpningssvårigheter uppkomma, varjämte blindtillägget i många fall endast skulle komma att utgå för kort tid. Emellertid, fortsatte utskottet, torde inte utan vidare k u n n a göras gällande att en höjning av den ålder, före vilken blindheten skall ha inträtt för att berättiga till blindtillägg, skulle vara obefogad. Utskottet fann dock övervägande skäl tala för att i det sammanhanget inte vidtaga ändring av åldersgränsen och tillstyrkte därför att departementsförslaget i denna del godtogs av riksdagen. Kommittén anser, att en viss åldersgräns, före vilken blindheten skall ha inträtt för att berättiga till särskild blindförmån, bör finnas även framdeles. En höjning av gränsen synes dock skälig. Kommittén förordar aft åldersgränsen sättes vid 63 år.

103 Det kunde övervägas att inskränka tillämpningen av den nya åldersgränsen så att den blir gällande endast för personer, som vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande ännu inte fyllt 63 år. För äldre personer skulle man i så fall icke nu behöva pröva frågan om rätt till blindförmåner, där blindheten inträffat i åldern 60—63 år, vilket givetvis vore en fördel ur administrativ synpunkt. Kommittén har emellertid icke velat förorda en sådan begränsning utan anser att den nya åldersgränsen bör gälla i alla fall, där blindheten inträffat före fyllda 63 år, oberoende av vederbörandes nuvarande ålder. Blindtillägg utgår ej till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning är skolpliktig. Motsvarande inskränkning bör gälla beträffande blindhetsersättning. I fråga om storleken av blindhetsersättningen och blindtillägget synes man böra utgå ifrån att den särskilda blindhetsersättningen bör vara större än blindtillägget. Blindhetsersättningen bör bestämmas till ett belopp som nära ansluter sig till det belopp som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande lägst utgår i invalidpension och blindtillägg till en ogift pensionär. Detta belopp utgör nu 1 900 kr. Kommittén föreslår att blindhetsersättningen skall utgå med 1 800 kr. om året. Blindtilläggets storlek bör lämpligen bibehållas vid nuvarande belopp 1 200 kr., vilket motsvarar två tredjedelar av den föreslagna blindhetsersättningens belopp. Den i det föregående skisserade lösningen resulterar visserligen i att en person som blivit blind i åldern 63—67 år, i motsats till vad nu är fallet, inte kan erhålla någon invalidförmån utan att arbetsförmågan är nedsatt enligt vanliga regler. Det torde dock k u n n a antagas, att den som blivit blind i sagda ålder h a r arbetsförmågan nedsatt i så hög grad, att h a n åtminstone uppfyller kravet för rätt till förtidspension enligt reglerna för grupp III, således en tredjedel av hel förtidspension. Eftersom pensionen för grupp III kan antagas bli större än den folkpension, vilken enligt gällande regler utgår till en sådan blind som nu avses, torde någon försämring i de blindas förmåner inte vara att befara vid den angivna lösningen. I fråga om förmånerna från och förpliktelserna, dvs. avgiftsskyldigheten, till den allmänna sjukförsäkringen synes för blinda med blindhetsersättning böra gälla samma bestämmelser som för övriga arbetsföra personer. Motsvarande bör gälla beträffande skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift. Det är inte möjligt att med någon större grad av säkerhet bedöma h u r u många som blir berättigade till blindförmåner enligt de ovan förordade reglerna. Som ovan framhållits utgick blindtillägg år 1959 till 3 692 personer. Enligt pensionsstyrelsens beräkningar i petitan för budgetåret 1961/62 uppskattas antalet blindtillägg i januari 1962 till 3 800, därvid åldersgrän-

104 sen för blindhetens inträde förutsattes vara 60 år. Höjningen av åldersgränsen från 60 till 63 år torde resultera i att ytterligare ett antal blinda torde erhålla rätt till blindförmåner. Reformen medför sålunda en viss kostnadsökning. Den omständigheten att vissa blinda erhåller blindhetsersättning i stället för blindtillägg innebär också en ökning av kostnaderna för blindförmånerna men den motsvaras av en minskning av kostnaderna för invalidpensioner. Vad kommittén i det föregående anfört innebär sammanfattningsvis i huvudsak följande. Det ekonomiska stödet från folkpensioneringen till de blinda utformas så, att blind, som åtnjuter annan folkpensionsförmån, erhåller rätt till blindtillägg å 1 200 kr., medan blind, som icke åtnjuter folkpensionsförmån, erhåller blindhetsersättning å 1 800 kr. Den ålder, före vilken blindheten skall ha inträtt för att berättiga till blindtillägg eller blindhetsersättning, bestämmes till 63 år. Särskilda pensionsförmåner till andra svårt invalidiserade

Till pensionsberättigad, som är ur stånd att reda sig själv och på grund härav är i behov av ständig tillsyn och vård, utgår nu utöver a n n a n folkpension vårdtillägg, om behovet därav uppkommit före fyllda 60 år. Vårdtillägget utgör nu 1 200 kr. om året oberoende av inkomst och förmögenhet. Ifrågavarande tillägg k a n ej utgå till den som är berättigad till blindtillägg. Tillägget utgår ej heller till den som stadigvarande vårdas å anstalt tillhörande staten eller k o m m u n eller å enskild anstalt, till vars drift utgår statsbidrag, eller ock genom anstaltens försorg utom densamma. Beträffande kravet på att den pensionsberättigade skall vara ur stånd att reda sig själv framgår av förarbetena (prop, n r 66/1954) i huvudsak följande. För att den pensionsberättigade skall kunna få vårdtillägg kräves att han är i behov av hjälp från andra för vården om sin person och den dagliga livsföringen. Invaliditeten måste vara av kvalificerad art. Den som skall tillerkännas vårdtillägg, bör sålunda vara i behov av ständig tillsyn och vård. Enbart den omständigheten att h a n tarvar hjälp vid av- och påklädnad, vid måltider eller vissa förflyttningar kan icke anses tillfyllest. Invaliditeten bör vara så svårartad, att den nödvändiggör mera fortlöpande tillsyn och vård, vilket dock icke bör tolkas så strängt att behov skulle föreligga av annan persons oavbrutna närvaro. Rätt till tillägg bör anses föreligga även i de fall den vårdade för kortare stunder och tillfälligtvis kan lämnas utan tillsyn. Det är inte någon ovillkorlig förutsättning, att den vårdade kräver ständigt sängläge. I fråga om de olika slag av sjukdomar och lyten som kan utgöra orsaken till det invalidiserade tillståndet har i en inom pensionsstyrelsen utarbetad

i juli 1959 utgiven lagbroschyr med kommentarer rörande folkpensioneringen lämnats följande uppgifter. Då det gäller fall av kroppsliga defekter, är invalidens förmåga att använda sina armar och ben av avgörande betydelse. I allmänhet har rätt till vårdtillägg ansetts föreligga endast om vederbörande varit ur stånd att utan hjälp av annan person gående förflytta sig inomhus eller om han visserligen varit i stånd till kortare sådana förflyttningar men förflyttningen skett med stor svårighet och påtaglig risk för att han skulle falla omkull utan att kunna komma upp igen. I dessa senare fall har som regel ej blott benen utan även armarna varit angripna, vilket försvårat användningen av käppar, kryckor o. d. Härvid har det givetvis praktiskt taget varit omöjligt för invaliden att sköta sig personligen. Även i fall, där invaliditeten endast hänfört sig till armarna och händerna och den pensionsberättigade sålunda kunnat röra sig fritt både inne och ute, har rätt till vårdtillägg ansetts föreligga om mycket svår invaliditet varit för handen, t. ex. ena armen saknats och den andra varit allenast rudimentär eller där svåra armförlamningar förekommit och vederbörande till följd härav i huvudsak varit ur stånd att sköta sig personligen. Bland de kroppssjukdomar eller följdtillstånd därav som kan föranleda en så pass kvalificerad invaliditet som förutsattes för rätt till vårdtillägg märkes främst å ena sidan den långt gångna ledgångsreumatismen och de svårartade organiska nervsjukdomarna samt å andra sidan förlamningstillstånd efter polio, hjärnblödning eller blodpropp i hjärnan. I fråga om de sistnämnda grupperna av sjukdomstillstånd bör emellertid observeras att förbättring av tillståndet kan inträda åtminstone något eller några år efter insjuknandet. Därjämte kan den sjuke så småningom bli allmänt starkare och uthålligare samt vänja sig vid sitt tillstånd och därigenom bli i stånd att mer och mer klara sig själv. Invärtes sjukdomar (dock givetvis ej akuta), som under lång tid tvingar till sängläge, kan medföra rätt till vårdtillägg. Pensionsstyrelsen har sålunda beviljat vårdtillägg vid några fall av allvarliga hjärt- och njursjukdomar. Även vid mentala rubbningar har vårdtillägg beviljats vid fall av höggradig imbecillitet eller idioti, där visserligen möjligheter funnits för den pensionsberättigade att tidvis klara sig själv men risk ansetts föreligga att han utan tillsyn skulle kunna skada sig själv eller annan, åstadkomma eldsvåda el. dyl. Vid sinnessjukdom (psykos) torde en så omfattande tillsyn och vård som förutsatts för rätt till vårdtillägg i regel nödvändiggöra intagning å sinnessjukhus. Har sökanden trots allt vårdats utanför sinnessjukhus, har emellertid vårdtillägg beviljats även i sådana fall. I det totala pensionstagarbeståndet i januari 1959 ingick 2 723 vårdtillläggstagare. Av dessa uppbar 2 493 invalidpension och 230 ålderspension. Bestämmelserna om det s. k. hjälplöshetstillägget innebär följande. Tillläggspension enligt F P L k a n i särskilda fall beviljas gift pensionär med högst 1 100 kr. om året j ä m t e standardtillägg, även om enligt reglerna för inkomstprövningen ingen eller lägre tilläggspension skulle utgå. I sådana fall utgående tilläggspension kan endast tillkomma gift pensionär, vars make ej åtnjuter folkpension och förutsätter att pensionären blivit helt oförmögen till arbete före 60 års ålder och att särskilda skäl föranleder till utgivande av tillägget. Erhåller sedermera jämväl pensionärens make folkpen-

106 sion, kan hjälplöshetstillägget utgå i viss omfattning, nämligen i den m å n så behöves för att förhindra att m a k a r n a tillsammans får lägre pension än vad den först pensionsberättigade förut haft ensam. Bestämmelserna avser enligt förarbetena huvudsakligen det fall att en arbetsförmögen mans hustru vid relativt ung ålder drabbas av en sådan sjukdom att därigenom uppkommer en svår belastning av makarnas ekonomi. Tillägget skall vidare enligt förarbetena komina till användning framför allt i de fall då en pensionsberättigad, som före fyllda 60 år blivit helt oförmögen till arbete, på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd själv är i behov av tillsyn och hjälp. Till skillnad mot vad som gäller i fråga om vårdtillägget kräves dock inte ett mera ständigt behov av tillsyn och hjälp. Däremot fordras att vederbörande är helt oförmögen till arbete, således även till hushållsarbete. I detta hänseende är kraven för erhållande av hjälplöshetstillägg strängare än vad som gäller för vårdtillägg. En person är nämligen inte utesluten från vårdtillägg enbart därför att han kan utföra arbete i någon omfattning. Hjälplöshetstillägg kan ej utgå till den som uppbär blindtillägg eller vårdtillägg. Hjälplöshetstillägget kan upphöra av flera anledningar, som ej har med hjälplösheten att skaffa, och det upphör alltid då pensionstagaren eller maken fyller 67 år. Dylika begränsningar gäller inte för vårdtillägget. Av den nu lämnade redogörelsen framgår att vårdtillägget tekniskt sett är konstruerat som en förhöjning av folkpensionen, medan hjälplöshetstilllägget innebär möjlighet att dispensera från de vanliga reglerna om inkomstprövning. Vid bifall till kommitténs förslag att den nuvarande inkomstprövningen inom invalidpensioneringen slopas, bortfaller grunden för hjälplöshetstillägget. Envar som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande uppbär nämnda tillägg torde därefter bli berättigad till invalidpension enligt reglerna för grupp I, alltså hel invalidpension, vilken alltid är större än det belopp som nu sammanlagt högst kan utgå till den som är berättigad till hjälplöshetstillägg. Därutöver torde vederbörande efter särskild ansökning i många fall kunna få ettdera av de av kommittén i det följande förordade tilläggen. Pensionsreformen innebär således för ifrågavarande grupp pensionärer en icke oväsentlig förbättring. Någon särskild ersättningsform med hänsyn till de nuvarande specialbestämmelserna i F P L om hjälplöshetstillägg erfordras inte. Bestämmelserna om det nuvarande vårdtillägget trädde i kraft den 1 januari 1955. Pensionsstyrelsen hade av Kungl. Maj :t fått i uppdrag att utarbeta ett förslag om att bereda andra svårt invalidiserade än blinda ett tillägg från folkpensioneringen. Styrelsen fann i sitt förslag, att det icke gick att med utgångspunkt från lytets art göra en avgränsning av den personkrets, som borde komma i fråga för tillägget. Ej heller kunde man en-

107 ligt styrelsens mening draga gränsen vid viss medicinsk invaliditetsgrad. I stället måste man utgå från graden av invalidens behov av hjälp och vård från andra. Pensionsstyrelsen föreslog att för andra svårt invalidiserade än blinda skulle — i stället för hjälplöshetstillägget — införas två nya hjälpformer, betecknade hjälptillägg och vårdtillägg, om 1 000 resp. 1 500 kr. per år. För rätt till hjälptillägg uppställdes den förutsättningen, att invaliden skulle för tillsyn och vård dagligen vara i oundgängligt behov av upprepad personlig hjälp. I fråga om vårdtillägget var denna förutsättning skärpt sålunda, att behovet av tillsyn och vård skulle kräva annan persons ständiga närvaro. Beträffande båda tilläggen skulle vidare såsom villkor gälla, att vederbörande var berättigad till invalidpension eller ålderspension samt att hjälp- eller vårdbehovet inträtt före det vederbörande fyllt 60 år. Förslaget gav emellertid möjlighet till viss dispens från de sålunda uppställda villkoren. När synnerliga skäl föranledde därtill, skulle nämligen ett med hänsyn till omständigheterna avpassat hjälp- eller vårdtillägg, dock högst ovan angivna belopp, k u n n a utgå, därest behovet av personlig hjälp var betydande även om detsamma inte var så omfattande som förut sagts. I sådana fall skulle tillägg kunna utgivas också, därest rätt till folkpension ej förelåg. I en del remissyttranden anmärktes mot förslaget bl. a., att förutsättningarna för tilläggen ej gjorts tillräckligt klara och att de gav rum för en alltför stor skälighetsprövning. På grundval av pensionsstyrelsens utredning framlade Kungl. Maj :t i proposition nr 66 till 1954 års riksdag förslag till bestämmelser om vårdtillägg, vilket förslag oförändrat antogs av riksdagen. De nuvarande i det föregående återgivna bestämmelserna rörande vårdtillägget överensstämmer med de ursprungliga, dock att tilläggets belopp från början var 1 000 kr. I sitt utlåtande (nr 13) över propositionen framhöll andra lagutskottet bl. a., att det hade varit önskvärt, att hjälpen kunnat få en vidare omfattning, men svårigheterna att då finna en tillfredsställande gränsdragning var emellertid uppenbara. Enligt utskottet syntes det därför vara att anbefalla, att reformen från början begränsades på sätt som föreslagits i propositionen. I fråga om åldersgränsen 60 år fann sig utskottet också k u n n a acceptera propositionens förslag men framhöll, att en omprövning kunde ifrågakomma sedan erfarenhet av reformens verkningar vunnits. Utskottet framhöll i detta sammanhang att spörsmålet om vilka hjälpformer, som borde komm a i fråga vid de under högre ålder inträffande hjälplöshetstillstånden, hörde nära samman med åldrings- och kronikervårdsfrågan över huvud. Kommittén hyser den uppfattningen, att det nuvarande vårdtillägget är ett mycket betydelsefullt tillskott till folkpensionen för den som är i

108 behov av ständig tillsyn och vård. Enligt vad kommittén erfarit betraktas emellertid de nu gällande villkoren för erhållande av tillägget såsom alltför stränga. Inom kommittén har därför övervägts vissa modifikationer beträffande åldersgränsen och villkoren i övrigt, varigenom hjälpen skulle kunna få en något vidare omfattning än som nu är fallet. Vad först beträffar åldersgränsen för vårdbehovets inträde — nu 60 år — må erinras om att kommittén nyss förordat, att motsvarande åldersgräns för de blinda höjes till 63 år. Bl. a. av detta skäl förordar kommittén, att den ålder, före vilken vårdbehovet skall ha inträtt för att berättiga till vårdtillägg, likaledes höjes till 63 år. I analogi med vad som förut förordats beträffande blindförmånerna bör den nya åldersgränsen gälla i alla fall, där vårdbehovet inträffat före fyllda 63 år, oberoende av vederbörandes nuvarande ålder. Förutsättningarna i övrigt för rätt till vårdtillägg synes böra bibehållas oförändrade. Kommittén har vidare undersökt möjligheterna att införa ett nytt tillägg, som skulle kunna utgå i vissa fall, där vårdtillägg nu icke kan ifrågakomma, men där det uppenbarligen föreligger ett avsevärt behov av mera stadigvarande hjälp. Ett sådant tillägg skulle lämpligen kunna betecknas hjälptillägg. Svårigheterna att därvid skapa en tillfredsställande gränsdragning är uppenbara. Skillnaden i förutsättningarna jämfört med vårdtillägget bör avse intensiteten i hjälp- eller vårdbehovet. För att begränsa personkretsen måste emellertid hjälpbehovet också i dessa fall vara relativt kvalificerat. Såsom framgår av det ovanstående kräves för rätt till vårdtillägg, dels att den pensionsberättigade är ur stånd att reda sig själv och dels att han på grund härav är i behov av ständig tillsyn och vård. Beträffande hjälptillägget skulle det senare ledet kunna mildras så att vederbörande är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person. Med en sådan bestämning skulle hjälptillägg kunna utgå i fall, där hjälpbehovet är relativt betydande och där det avser dagligen återkommande åtgärder som hjälp med av- och påklädnad, med att stiga upp eller gå till sängs, att intaga föda, att förflytta sig etc. Exemplifieringen får inte betraktas såsom uttömmande. Det bör ankomma på de pensionsbeviljande organen att, med beaktande av de sålunda angivna riktlinjerna, i varje särskilt fall avgöra, om förutsättningar för hjälptillägg föreligger. Att tillämpningen av reglerna om hjälptillägg måste medföra ett visst merarbete för pensionsmyndigheterna är uppenbart. Å andra sidan kan man vid prövning av hithörande frågor få viss ledning av de erfarenheter som vunnits vid handläggningen av ärenden om vårdtillägg. Kommittén förordar, att ett tillägg, kallat hjälptillägg, i enlighet med vad ovan skisserats, införes vid sidan om vårdtillägget. Beträffande förutsätt-

109 ningarna för r ä t t till hjälptillägget utöver vad ovan anförts bör gälla samma villkor som nu gäller eller ovan föreslagits för vårdtillägget. Beträffande storleken av vårdtillägget och hjälptillägget förordar kommittén, att vårdtillägget bibehålles vid nuvarande belopp 1 200 kr. Hjälptilläggets storlek är en avvägningsfråga. Det bör emellertid vara något lägre än vårdtillägget. Kommittén förordar, att hjälptillägget utgår med 800 kr., vilket belopp motsvarar två tredjedelar av vårdtillägget. År 1959 utgick vårdtillägg till i runt tal 2 700 personer. Enligt pensionsstyrelsens beräkningar uppskattas antalet vårdtilläggsberättigade i januari 1962 till 3 100, därvid åldersgränsen för vårdbehovets inträde förutsatts vara 60 år. Den ovan förordade höjningen av åldersgränsen medför en ytterligare höjning av antalet vårdtillägg, vilken höjning det dock är svårt att med säkerhet uttala sig om. Det är vidare ytterst vanskligt att bedöma huru många personer som k a n antagas bli berättigade till det nya hjälptillägget. Möjligen k a n antalet hjälptilläggsberättigade uppskattas till ett par tusen personer. Uppskattningen är emellertid mycket osäker. Vad här föreslagits kan sammanfattas sålunda. Pensionsberättigad, som ä r ur stånd att reda sig själv äger, om han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan och behovet därav uppkommit innan han fyllt 63 år, rätt till hjälptillägg. Föreligger behov av ständig tillsyn och vård, vilket uppkommit å tid som nyss sagts, utgår i stället vårdtillägg. Hjälptillägget utgår för år räknat med 800 kr. Vårdtillägget utgår liksom nu med 1 200 kr. Fråga om särskild lytesersättning till andra än blinda

I kapitel 4 har förordats att invaliditetsbegreppet i den reformerade invalidpensioneringen skall vara utformat som en arbets- eller förvärvsinvaliditet, grundad på medicinska faktorer. Vid ett sålunda utformat invaliditetsbegrepp kan det inträffa att vederbörande trots synnerligen betydande medicinska defekter inte är berättigad till förtidspension, nämligen om hans arbetsinkomst är relativt sett särskilt hög. Anledningen till att han har så stor inkomst kan vara att han besitter en osedvanligt stor arbetsvilja. Mången gång k a n det vara så att förvärvandet av arbetsinkomsten möjliggöres genom att vederbörande får hjälp av anhöriga eller andra för att kunna taga sig till eller från arbetsplatsen eller får rent personligt bistånd av annan i arbetet eller skaffat sig särskilda hjälpmedel för färderna eller för arbetets utförande. Ibland kan detta bistånd eller dessa hjälpmedel förorsaka honom stora utgifter. I sådana fall som de nu åsyftade är det angeläget att samhället vidtager särskilda åtgärder för att u p p m u n t r a till arbete. Om så inte sker, förelig-

110 ger risk för minskad arbetsvilja och minskat intresse för att vidtaga de arrangemang och draga på sig de utgifter, som nyss berördes. Det kan också pekas på den bitterhet åtskilliga invalider, särskilt de som inte k a n få någon pension, känner över sitt öde framför allt om samhället visar ett enligt deras mening bristande intresse för detta. Om sålunda ett påtagligt behov av vad man skulle kunna kalla »stimulansåtgärder» får anses föreligga, är mera tveksamt hur detta behov skall tillgodoses. Den meningen kan framföras att behovet får tillgodoses inom ramen för reglerna om invaliditetsbedömningen. Det kan också göras gällande att ifrågavarande behov blir tillräckligt tillgodosett genom en sänkning av invaliditetsgränsen från två tredjedelar till hälften och utgivandet av partiell pension, så snart den lägre gränsen uppnåtts. Vid invaliditetsbedömningen med tillämpning av det avsedda invaliditetsbegreppet skall ju beaktas såväl storleken av den medicinska defekten som storleken av arbetsinkomsten. Emellertid är det väl så, att inte ens de nya reglerna om invaliditetsbedömningen och en sänkning av invaliditetsgränsen medgiver utgivande av en stimulansersättning — en lytesersättning i form av partiell förtidspension — i alla de fall där en sådan kan anses motiverad. Även den lägsta partiella förtidspensionen kan vidare uppgå till rätt betydande belopp. Det kan då vara en fördel att i vissa svårbedömda fall inte vara hänvisad enbart till val mellan en relativt hög partiell pension och ingen pension alls utan ha möjlighet att giva en särskild lytesersättning. För vederbörande kan det dessutom ibland vara en fördel att få en lytesersättning i annan form än förtidspension. Vidare må anföras att rena rättvisesynpunkter talar för införande av en mera allmän lytesersättning. Sedan gammalt utgives nämligen en sådan ersättning till en grupp höggradigt medicinskt invalidiserade, nämligen de blinda. Det må vidare erinras om att man — enligt vad närmare framgår av kapitel 3 — i Danmark har olika former av särskilda invaliditetsersättningar till medicinskt höggradigt invalidiserade, som har för hög arbetsinkomst för att kunna få invalidpension. I den förra året antagna norska lagen om uföretrygd har man infört en särskild hjälpform, benämnd grunnstönad, som kan utgå antingen som tillägg till invalidpensionen eller som en särskild invalidförmån i sådana fall, då allvarlig sjukdom, skada eller lyte medför extrautgifter av betydelse för exempelvis klädslitage och kommunikationsmedel. Det synes alltså föreligga starka skäl för att i folkpensioneringen införa en särskild lytesersättning även för andra än blinda. Svårigheten att utforma och tillämpa regler om en sådan lytesersättning framträder emellertid omedelbart. Det är ingen annan grupp svårt medicinskt invalidiserade som kan avgränsas lika klart och naturligt som de blinda. Denna svårighet liksom

Ill det förhållandet att det är en ny förmånsform talar för att stor försiktighet iakttages redan vid angivandet av den personkrets, som bör komma i fråga för lytesersättningen. Den invalidgrupp, som det synes ligga närmast till att jämställa med de blinda, omfattar personer som lider av höggradiga rubbningar i rörelseoch stödorganens funktion. Denna grupp torde vara lättare att avgränsa än sådana grupper, där vederbörande lider av andra sjukdomar. För bedömning av storleken av det medicinska menet kan man beträffande de rörelsehindrade — men knappast i fråga om dem som lider av andra sjukdomar — hämta viss ledning från de inom yrkesskadeförsäkringen använda s. k. invaliditetstabellerna. Som villkor för rätt till den särskilda lytesersättningen torde böra krävas att vederbörande lider av höggradig nedsättning i rörelse- och stödorganens funktion. Vidare bör fordras att han trots denna funktionsnedsättning genom arbete bereder sig sådan försörjning, att han därigenom uteslutes från rätt till förtidspension. Fråga uppkommer huruvida härmed bör jämställas det fall att vederbörande på grund av inkomstens storlek blir berättigad till en lägre förtidspension än eljest. Det kan ju vara exempelvis så, att vederbörande med hänsyn till sin faktiska arbetsförtjänst bör bedömas som partiell invalid i grupp III, men att han, om han inte hade velat eller kunnat ordna så att han varit i stånd att fullgöra ifrågavarande arbete, hade bort bedömas som partiell invalid i grupp II eller som helinvalid. Det synes kommittén skäligt och möjligt att jakande besvara nämnda fråga. Ytterligare bör enligt kommitténs mening krävas att funktionsnedsättningen föranleder ett påtagligt behov av bistånd eller hjälpmedel för att arbetet skall k u n n a utföras. Nödgas vederbörande ådraga sig väsentliga merutgifter för att k u n n a taga sig till och från arbetsplatsen eller för särskilda arbetsredskap eller andra anordningar i arbetet, torde sådant hjälpbehov få anses föreligga. Man synes dock inte böra begränsa rätten till fall med sådana merutgifter. Biståndet kanske erhålles genom stor uppoffring av anhöriga eller andra, som inte har rätt till eller inte vill begära ersättning härför. Med väsentliga merutgifter synes därför böra jämställas dagligt (fortlöpande) behov av personligt bistånd av annan i avsevärd omfattning. Rekvisitet för rätt till den särskilda ersättningen vid vanförhet bör givetvis föreligga mera varaktigt. Detta torde dock inte behöva sägas ut särskilt i lagtexten utan följer av inkomstrekvisitet. För att arbetsinkomsten skall medföra att ingen pension kan utgå eller att pensionen blir lägre än eljest får nämligen inkomsten inte vara av tillfällig natur. Vanförhetsersättningen är avsedd att vara en stimulans för förvärvsarbetande — en lytesersättning — som ersätter förtidspension eller en sådan pension efter högre invaliditetsgrad. Den bör alltså ej utgå när vederbörande upphör med förvärvsarbete eller när han får pension som helinvalid. Ålderspension utgår med samma belopp som hel förtidspension. På grund

112 härav och med hänsyn till de svårigheter att utforma och tillämpa en regel om ifrågavarande ersättning, som eljest skulle föreligga, torde ersättningen böra upphöra att utgå när den försäkrade fyller 67 år eller dessförinnan börjar uppbära ålderspension (se kap. 11). Någon motsvarighet till den förordade 63-årsgränsen för blindhetsersättning synes inte erfordras i fråga om vanförhetsersättningen. Kommittén förordar att i den nya folkpensioneringen införes en särskild hjälpform för vanföra att utgå under de förutsättningar som ovan angivits. Vad härefter beträffar beloppet av vanförhetsersättningen må anföras följande. För att det skall vara någon mening med ersättningen får den inte vara mycket låg. Å andra sidan talar de förut omnämnda försiktighetshänsynen för stor återhållsamhet vid beloppets bestämmande. Vidare bör beaktas att för de vanföra nu finnes möjligheter att få bidrag från olika håll till anskaffande och drift av invalidfordon. Dessa möjligheter bör tills vidare bibehållas. Dessutom må framhållas att tillämpningssvårigheterna måste bli särskilt stora om vederbörande pensionsorgan har att — utan stöd av i lagen angivna klara regler för olika fall (enär sådana inte kan givas) •— välja beloppet inom vida gränser. En lämplig avvägning med hänsyn till dessa synpunkter torde vara att ge den, som inte kan få förtidspension, ett bidrag — förslagsvis benämnt vanföreersättning —- med 1 200 kr. om året och den, som får partiell sådan pension, ett bidrag — förslagsvis benämnt vanföretillägg — med 800 kr. om året. Innebörden av kommitténs förslag att komplettera folkpensioneringen med särskild hjälp åt vissa vanföra kan sammanfattas på följande sätt. Lider försäkrad, som fyllt 16 men ej fyllt 67 år eller före sistnämnda tidpunkt börjat uppbära ålderspension, av höggradig nedsättning i rörelseoch stödorganens funktion men är hans förmåga att genom arbete bereda sig inkomst likväl sådan, att han uteslutes från rätt till förtidspension, äger han, om han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete, rätt till vanföreersättning med för år räknat 1 200 kr. Är den försäkrade visserligen inte utesluten från rätt till förtidspension men erhåller h a n en lägre sådan pension än eljest skulle ha utgått, äger han i stället rätt till vanföretillägg till pensionen med för år räknat 800 kr. Det synes inte vara möjligt att med rimlig grad av säkerhet k u n n a angiva hur många personer, som skulle bli berättigade till den särskilda ersättningen för vanföra enligt ovan angivna regler. Med all sannolikhet kan det inte bli fråga om något större antal — måhända några hundratal. Kommitténs förslag vad angår storleken av de i detta kapitel behandlade särskilda pensionsförmånerna framgår närmare av följande uppställning.

113 Förmån

Blindhetsersättning Blindtillägg Vårdtillägg Hjälptillägg Vanföreersättning Vanföretillägg

Årsbelopp i kronor

1 800 1 200 1 200 800 1 200 800

Beloppen i uppställningen är angivna med utgångspunkt från 1957 års penningvärde. Blindtillägg och vårdtillägg utgår för närvarande med fixa belopp. Kommittén anser det naturligt och riktigt att beloppen av de ovan angivna förmånerna anpassas efter det vid varje tidpunkt gällande penningvärdet. Enligt vad kommittén erfarit är det inte sannolikt att de tekniska resurserna för genomförande av en enhetlig indexreglering av hela det allmänna pensionssystemet kommer att föreligga redan då kommitténs förslag anses böra träda i kraft. I avvaktan på genomförandet av en sådan indexreglering bör de ovan behandlade särskilda folkpensionsförmånerna utgå med de i uppställningen angivna pensionsbeloppen. För undvikande av en temporär nedsättning av förmånerna till den som omedelbart före de nya bestämmelsernas ikraftträdande åtnjöt blindtillägg men som enligt de föreslagna bestämmelserna skall vara berättigad till blindhetsersättning erfordras en övergångsbestämmelse. I sådant fall bör blindhetsersättning utgå med lägst det belopp, som motsvarar s u m m a n av vad den försäkrade vid nämnda tidpunkt uppbar i grundpension, indextillägg och blindtillägg.

8—103073

KAPITEL 8 B a r n t i l l ä g g från folkpensioneringen

Gällande bestämmelser om särskilda barnbidrag m. m.

Enligt lagen om särskilda barnbidrag kan i vissa fall utöver allmänt barnbidrag utgå särskilt barnbidrag. Bidragsberättigade är följande barnkategorier: 1) barn vars fader åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag enligt F P L ; 2) barn vars moder åtnjuter sådan folkpension, då föräldrarna ej sammanlever samt modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet; samt 3) barn vars moder är gift med a n n a n än barnets fader, då styvfadern åtnjuter folkpension samt modern h a r vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet. Särskilt barnbidrag utgår längst t. o. m. den månad, under vilken barnet fyller 16 år. Barnbidrag utgår icke för barn, som är berättigat till barnpension enligt lagen om barnpensioner. Särskilt barnbidrag utgår med ett maximibelopp av 996 kr. för b a r n och år. De särskilda barnbidragen reduceras på visst sätt med hänsyn till försörj arens och barnets inkomst. Såsom försörj are anses i fråga om de nyss under punkt 2) och 3) angivna fallen barnets moder samt i fråga om b a r n enligt punkt 1) barnets fader eller, därest barnet stadigvarande vistas hos modern, denna eller, om barnet ej stadigvarande vistas hos någon av föräldrarna, den av dem som har eller senast haft vårdnaden om barnet. Avdrag på grund av försörj arens inkomst sker efter två i vissa avseenden skiljaktiga skalor; vilken av dem som skall tillämpas beror av försörj arens rätt till folkpension. Om försörj aren åtnjuter folkpension eller uppbär hustrutillägg eller skulle ägt erhålla sådan förmån, därest hans årsinkomst ej uteslutit honom från rätten därtill, skall vad i F P L är stadgat rörande minskning på grund av den pensionsberättigades årsinkomst gälla även i fråga om minskning av särskilt barnbidrag, men inkomstavdrag sker då endast för inkomst över den inkomstgräns, vid vilken försörj arens rätt till den inkomstprövade folkpensionsförmånen inberäknat kommunalt bostadstillägg upphör. Denna inkomstgräns, som alltså betecknar det för rätt till barnbidrag avdragsfria inkomstbeloppet, växlar med hänsyn till storleken av den ifrågavarande inkomstprövade förmånen. Då kommunerna bestämt bostadstillägget till mycket olika belopp, är det omöjligt att generellt angiva barnbidragets storlek

115 vid olika årsinkomster hos försörjaren. Av det sagda framgår dock att, om försörj aren uppbär en inkomstprövad pensionsförmån, barnbidraget utgår med oavkortat belopp, såvida ej avdrag skall ske för barnets egen inkomst. Om försörjaren ej uppbär inkomstprövad folkpension och ej heller vid lägre inkomst skulle vara berättigad därtill, minskas det särskilda barnbidraget — då försörjaren är ensamstående — med en tredjedel av dennes årsinkomst i vad den överstiger 2 400 kr. och med ytterligare en tredjedel i vad den överstiger 3 300 kr. Är försörjaren gift och sammanlever med sin make, minskas barnbidraget med en tredjedel av makarnas sammanlagda årsinkomst i vad den överstiger 3 000 kr. och med ytterligare en tredjedel i vad den överstiger 4 200 kr. Finnes flera till särskilt barnbidrag berättigade barn, sker minskningen med hänsyn till försörj arens inkomst å barnbidragets sammanlagda belopp med lika stort belopp för varje barn. Sedan särskilt barnbidrag fastställts med hänsyn till försörj arens inkomst, skall varje barns andel minskas med hänsyn till den årsinkomst barnet eventuellt åtnjuter. Underhållsbidrag samt bidragsförskott avdrages därvid med hela beloppet. Annan barnets inkomst, dock ej arbetsinkomst som alltid är avdragsfri, avdrages i den mån den överstiger 200 kr. för år. Särskilt barnbidrag till adoptivbarn utgår efter i huvudsak samma regler som övriga barnbidrag, dock med hänsyn till adoptivföräldrarnas i stället för de naturliga föräldrarnas förhållanden. Antalet barn, till vilka särskilt barnbidrag utgick i oktober 1960, utgjorde enligt en inom pensionsstyrelsen verkställd undersökning rörande det löpande beståndet barnbidrag 10 366. Huru dessa fördelade sig på de ovan angivna barnkategorierna ävensom i vad mån barnbidragen utgick med fullt eller med reducerat belopp framgår av följande tablå. Antal barnbidrag med fullt belopp reducerat belopp

Kategori

Totala antalet barnbidrag

1 2 3

10 246 93 27

9 598 19 5

648 74 22

10 366

9 622

744 Antalet särskilda barnbidrag i januari 1962 har av pensionsstyrelsen uppskattats till 11 700 och medelbeloppet till 960 kr. Kostnaderna för budgetåret 1961/62 beräknas uppgå till 11,3 milj. kr., varav 5,8 milj. kr. faller på staten och 5,5 milj. kr. på kommunerna. Inom sjukförsäkringen gäller att, om den sjukpenningförsäkrade har hemmavarande barn under 16 år, barntillägg utgår till grundsjukpenningen. Barntillägget utgör per dag en krona för den som har ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn. Utgår halv sjukpenning minskas även barntillägget till hälften.

116 Barntillägg enligt SFL kan utgå endast vid endera makens sjukdom. Som regel skall barnet vara sjukvårdsförsäkrat som barn till m a n n e n . Barntillägg skall då utgå vid mannens sjukdom men ej vid h u s t r u n s . Är barnet genom särskilt beslut av sjukkassan sjukvårdsförsäkrat som b a r n till hustrun — vilket förutsätter att hustruns inkomst av förvärvsarbete överstiger mannens — utgår barntillägg vid hustruns men ej vid m a n n e n s sjukdom. Kan hustrun inte erhålla barntillägg enligt dessa bestämmelser, får hon dock sådant tillägg om 2 kr. (oberoende av antalet barn) under förutsättning att hon ligger på sjukhus samt att hon har hemmavarande barn under tio år. Från yrkesskadeförsäkringen utgår barntillägg till sjukpenningen efter samma grunder som gäller inom sjukförsäkringen men däremot ej till livräntorna. Från arbetslöshetsförsäkringen utgives understöd dels i form av daghjälp och dels i form av två familjetillägg, nämligen barntillägg och maketillägg. Barntillägget är 2 kr. om dagen för varje barn och utgår till de barn under 16 år, som den arbetslöse försörjer. Slutligen må nämnas att ålders- och invalidpensionerna från tilläggspensioneringen inte är kompletterade med barnbidrag eller barntillägg.

Kommitténs synpunkter och förslag

De särskilda barnbidrag som nu utgår till vissa folkpensionärers b a r n h a r karaktären av tillägg till försörj arens folkpension. Skälen till att folkpensionen sålunda kompletterats med denna tilläggsförmån kan generellt sägas vara, att pensionärens förmåga att draga försorg om sin familj betraktas såsom otillräcklig. För att tillgodose pensioneringens effektivitet har det därför varit naturligt och nödvändigt att komplettera försörj arens pension. Samtidigt som folkpensionen successivt förbättrats har också de särskilda tilläggsförmånerna till folkpensionärer med barn förbättrats, senast från den 1 juli 1960. Ytterligare förbättringar av folkpensionen planeras och dessutom kommer fr. o. m. den 1 januari 1963 att utgivas pensioner från den allmänna tilläggspensioneringen. De nya allmänna pensionerna, vilka motsvarar summan av folkpension och tilläggspension, kommer i stort sett att få samma utformning och storlek som nu utgående pensioner i allmän och enskild tjänst. Sådana pensioner är regelmässigt inte förenade med särskilda tillägg för försörj arens barn och detta är ej heller fallet med livräntorna från yrkesskadeförsäkringen. Under sådana omständigheter kan det ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att bibehålla ett system med kompletterande försörjningsbidrag för barn i en utbyggd folkpensionering, som är avsedd att tillsammans med pensioner från tilläggspensioneringen giva en god kompensation för av sjukdom eller ålderdom föi»-

117 orsakat inkomstbortfall. I varje fall torde det vara uppenbart, att behovet av tillägg för barn kommer att minska. Beträffande pensionerna från tilläggspensioneringen gäller att de under en övergångstid i ett stort antal fall kommer att vara reducerade i anledning av att vederbörande inte har eller kan uppnå tillräckligt antal år för full pension. Sådan reduktion kommer dock företrädesvis att drabba pensionärer, som vid pensionsfallet är komna till en högre ålder och som mera sällan har minderåriga barn att försörja. Skulle de ha sådana barn, k a n det dock inte uteslutas, att pensionen behöver kompletteras med tilllägg för barnen. Vidare m å framhållas att, om vederbörandes pensionsgrundande inkomst varit låg, tilläggspensionen blir relativt liten. Slutligen k a n nämnas att tilläggspension inte utgår till den som redan nu uppbär ålderspension eller invalidpension. Man torde alltså k u n n a utgå ifrån att det alltjämt kommer att föreligga behov av ett ekonomiskt stöd till vissa barnfamiljer motsvarande de n u varande särskilda barnbidragen. Kommittén föreslår, att detta stöd tekniskt utformas såsom ett tillägg till försörj arens folkpension, benämnt barntillägg. Bestämmelserna h ä r o m bör inarbetas i den nya folkpensionslagstiftningen. Rörande lagstiftningens utformning får kommittén anföra följande. Såsom framgår av den föregående redogörelsen utgår särskilt barnbidrag för barn, vars fader (styvfader) eller i vissa fall moder uppbär invalidpension (sjukbidrag) eller ålderspension. Kommittén finner ej skäl föreslå någon principiell ändring beträffande den barntilläggsberättigade kretsen. Såsom villkor för rätt till särskilt barnbidrag i fall då barnets moder eller styvfader åtnjuter folkpension föreskrives i nu gällande lagstiftning att modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet. Härigenom begränsas bidragsrätten till de fall då den pensionsberättigade regelmässigt har utgifter för barnets försörjning. När det gäller rätten till särskilt barnbidrag för barn, vars fader åtnjuter folkpension, uppställes inte motsvarande krav. Detta har kunnat underlåtas med hänsyn till att en fader, som inte har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet, praktiskt taget alltid är skyldig att utgiva bidrag till dess underhåll. Även om så inte skulle vara fallet, möter det knappast betänkligheter att utgiva särskilt barnbidrag, vilket tillkommer barnet självt och som är inkomstprövat. När de särskilda barnbidragen ersattes med tillägg till den pensionsberättigades egen pension synes det dock inte böra komma ifråga att utgiva sådant tillägg för barn, till vars försörjning den pensionsberättigade inte bidrager. Som villkor för rätten till barntillägg bör därför i samtliga fall gälla att den pensionsberättigade har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet eller ock enligt dom eller avtal ä r skyldig att utgiva underhållsbidrag till barnet. Den nuvarande högsta åldersgränsen för rätt till barnbidrag — 16 år

118 bör bibehållas för barntilläggen. Dessutom bör liksom nu i fråga om barnbidrag gälla att barntillägg icke utgår för barn, som är berättigat till barnpension enligt lagen om barnpensioner. Beträffande barntilläggets belopp anser kommittén, att det i princip bör motsvara storleken av de nyss nämnda barnpensionerna, alltså 1 000 kr. Barntillägget bör vara indexreglerat liksom folkpensionen i övrigt. Förtidspension skall enligt kommitténs förslag graderas med hänsyn till vederbörandes kvarstående arbetsförmåga. Fråga uppkommer därvid, om barntillägget bör graderas efter samma regler som förtidspensionen. Om så inte sker, kommer i flerbarnsfamiljer avvägningen av pensionens storlek efter arbetsförmågans nedsättning att i väsentlig grad elimineras genom barntillägget. Tröskelproblemet skulle också förstoras vid gränsen mellan lägsta pensionsberättigande invaliditet och de fall som är uteslutna från pensionsrätt. Det k a n här erinras om att barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av helt barntillägg. På anförda skäl förordar kommittén, att barntillägget följer huvudförmånens regler i detta avseende. Barntillägg till hel förtidspension eller ålderspension bör sålunda utgå med fullt belopp. Utgår två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, bör barntillägget utgöra motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension. Vid övervägande av frågan om inkomstprövning av barntilläggen bör beaktas, att de har karaktär av tillägg till försörj arens folkpension. Denna utgår utan inkomstprövning. Det synes vara naturligt, att den del av pensionen som barntillägget i realiteten utgör följer huvudförmånens regler. Även den omständigheten att den barnpension som skulle utgå om försörjaren avled inte är inkomstprövad talar för en sådan utformning av barntillägget. Kommittén förordar, att barntilläggen utgår utan inkomstprövning av nuvarande slag. På skäl som i det följande anföres, torde dock erfordras vissa andra regler för att begränsa utgivandet av barntillägg. Kommittén vill här framhålla, att de allmänna pensionerna — alltså summan av folkpensionen och tilläggspensionen — beräknas giva en relativt god kompensation för av invaliditet eller ålderdom förorsakat inkomstbortfall. Om pensionen förhöjes med barntillägg, k a n det sammanlagda pensionsbeloppet befaras bli så stort, att s. k. överförsäkring kan anses föreligga. I de lägsta inkomstskikten, där pensionen i vart fall inte ger mer än en blygsam försörjning, synes detta förhållande inte behöva föranleda betänkligheter. Till förhindrande av överförsäkring i övriga fall torde en reduktionsregel böra införas. Denna synes lämpligen kunna anknytas till storleken av den tilläggspension, som försörjaren åtnjuter. Kommittén har funnit, att om barntillägget minskas med hälften av tilläggspensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet, vinnes godtagbart resultat och föreslår att en sådan regel införes. Innebörden av regeln belyses genom följande exempel varvid förutsät-

119 tes, att full förtidspension utgör 3 600 kr., att barntillägget för ett barn är 1 000 kr., att basbeloppet är 4 000 kr. samt att tilläggspensionen ej är reducerad på grund av bristande antal år. Exempel 1. Pensionstagare med ett barn under 16 år och tilläggspension grundad på en medellön av 10 000 kr. Tilläggspensionen blir då 3 600 kr., varför barntillägget skall minskas med

/360°—200Q

\

kr

Summan av den försäkrades pensionsförmåner blir alltså: folkpension 3 600 + barntillägg (1 000 — 800 = ) 200 + tilläggspension 3 600 = 7 400 kr. Exempel 2. Pensionstagare med två barn under 16 år och tilläggspension grundad på en medellön av 15 000 kr. Tilläggspensionen blir 6 600 kr., varför barntillägget, 2 000 kr., skall minskas med / 6 6 0 Q — 2 0 Q Q

\

2^QQ

kr. Barntillägg kan sålunda inte utgå. Är antalet barn under 16 år i stället tre, utgör det sammanlagda barntillägget 3 000 kr., efter reducering alltså (3 000 — 2 3 0 0 = ) 700 kr. Summan av den försäkrades förmåner skulle då bli: folkpension 3 600 + barntillägg (3 000 — 2 300 = ) 700 + tilläggspension 6 600 = 10 900 kr. Enligt lagen om särskilda barnbidrag skall sådant bidrag minskas med bidragsförskott, som tillkommer barnet. Jämväl det föreslagna barntillägget bör minskas med bidragsförskott. För adoptivbarn utgår särskilt barnbidrag i huvudsak enligt samma regler som för egna barn. Dock gäller enligt ett stadgande i 7 § sista stycket barnbidragslagen att, om rätt till barnbidrag skulle föreligga på grund av att adoptanten eller adoptantens make åtnjuter folkpension, bidrag icke skall utgå om pensionen sökts inom två år efter adoptionen. F r å n denna regel kan pensionsmyndigheterna dock dispensera då särskilda skäl föreligger. Stadgandet har ringa praktisk betydelse. Kommittén anser det icke erforderligt att bibehålla ett motsvarande stadgande i den nya lagstiftningen. Beträffande adoptivbarns rätt till barntillägg bör sålunda i princip gälla samma regler som för egna barn. På skäl som anförts i kapitel 9 om hustrutillägg anser kommittén, att barntillägg till ålderspension må utgå endast därest pensionstagaren fyllt 67 år. Har ålderspensionsuttaget uppskjutits, bör den rätt till förhöjd ålderspension som är förenad därmed inte gälla barntillägget. Enligt 14 § 1 mom. F P L skall invalidpension resp. sjukbidrag indragas, då arbetsförmågan hos den som åtnjuter förmånen befinnes icke längre vara så nedsatt att förutsättning för erhållande av folkpension föreligger. Om folkpensionären har barn och särskilt barnbidrag utgått på grund av invaliditeten, kan på grund av ett stadgande i 10 § lagen om särskilda barnbidrag barnbidraget fortsätta att utgå under en övergångstid med efter hand nedsatt belopp. Meningen med detta stadgande är att underlätta anpassningen till den nya situation som uppstått, då familjen måste leva på familje-

120 medlemmarnas egna inkomster. Anordningen torde ha haft ringa praktisk betydelse och är ej förenlig med barntilläggets konstruktion som en förhöjning av försörj arens invalidförmån. Enligt kommitténs mening bör barntillägg ej utgå, då huvudförmånen upphör. Antalet särskilda barnbidrag i januari 1962 har — såsom förut nämnts — av pensionsstyrelsen uppskattats till 11 700. Det är inte möjligt att med någon större grad av säkerhet bedöma antalet barntillägg. Det torde emellertid överstiga antalet särskilda barnbidrag. Kommittén uppskattar antalet barntillägg till i runt tal 14 000. Det övervägande antalet kommer att utgå till pensionstagare med hel förtidspension. Vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande utgående särskilda barnbidrag torde av riksförsäkringsverket böra omräknas till barntillägg enligt den nya lagstiftningen. Omräkningen förutsattes i regel skola ske med ledning av uppgifter som finnes tillgängliga hos riksförsäkringsverket och alltså utan särskild ansökan.

KAPITEL 9 Hustrutillägg

Gällande bestämmelser m. m.

Socialvårdskommitténs år 1945 framlagda förslag till ny folkpensioneringslag upptog en del nya pensionsförmåner, bland dem hustrutillägget. Denna förmån motiverades med att i olika sammanhang mot folkpensioneringen anmärkts att, då en av två m a k a r tillerkänts folkpension men den andra maken icke erhållit pension, m a k a r n a ofta blev hänvisade att båda försörja sig på en pension, som var avsedd blott för den ena maken. Detta missförhållande hade framträtt särskilt starkt, då den icke pensionsberättigade maken — i regel h u s t r u n — på grund av relativt hög ålder inte kunde ägna sig åt förvärvsarbete. Utan bestämmelser om hustrutillägg i dylika fall skulle den av kommittén föreslagna pensionsreformen i ett betydande antal fall ha förfelat sitt syfte att bereda en dräglig försörjning. Föredragande departementschefen, som fann förslaget om hustrutillägg vara välgrundat, framhöll i proposition nr 220 till 1946 års riksdag, att det icke syntes rimligt att två åldriga m a k a r skulle vara hänvisade att leva på en pension, som var beräknad för mannen ensam. Även om h u s t r u n inte var så arbetsoförmögen, att hon var berättigad till invalidpension, torde hennes arbetsförmåga dock ofta vara avsevärt nedsatt. Omvänt gällde att om hustrun genom förvärvsarbete förmådde bidraga till makarnas försörjning, hennes årsinkomst skulle komma att verka minskande på hustrutillägget. Bestämmelserna om hustrutillägg godtogs av riksdagen. Med beaktande av sedermera vidtagna lagändringar gäller nu i förevarande avseende följande. Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon fyllt 60 år och m a k a r n a varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder därtill, kan hustrutillägg utgå även om h u s t r u n inte fyllt 60 år eller mak a r n a varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget är i sin helhet inkomstprövat och utgår för närvarande med högst 2 215 kr. om året, vartill kan komma kommunalt bostadstillägg. Då hustrutillägg utgår, blir emellertid mannens egen pension mindre än eljest, enär han då erhåller pension motsvarande vad som utgår till envar av två pensionsberättigade m a k a r — högst 2 215 kr. — i stället för den högre pensionen för ensamstående eller högst 2 800 kr. För m a k a r n a sammanlagt medför beviljande av hustrutillägg sålunda en förbättring, bortsett från bostadstillägg å hustrutillägget, å högst 1 630 kr. ( = 2 X 2 215 — 2 800).

122 Hustrutillägg utgår inte till hustru, som själv åtnjuter folkpension, och utgår endast om det överstiger belopp, varmed mannens pension skall minskas, då hustrutillägg beviljas. Då hustru som uppbär hustrutillägg fyller 67 år, omräknas hustrutillägget automatiskt till ålderspension. Dispens från huvudregeln att hustrun skall ha fyllt 60 år medgives enligt praxis huvudsakligen i följande fall: 1) då mannen stadigvarande vårdas i hemmet och hans tillstånd är sådant att hustrun ej mera än tillfälligt kan lämna honom utan hjälp och tillsyn, 2) då hustrun på grund av egen sjuklighet — utan att arbetsförmågan är så nedsatt att rätt till invalidpension eller sjukbidrag föreligger — är ur stånd att utföra förvärvsarbete av någon betydenhet ( i regel fordras omkring 50 procents nedsättning av arbetsförmågan) samt 3) då hustrun med hänsyn till förekomsten i hemmet av små barn är ur stånd att utföra förvärvsarbete av någon betydenhet. I fråga om hustrur i relativt ung ålder bör enligt uttalande i förarbetena dispensregeln tillämpas mera restriktivt än med avseende å äldre h u s t r u r . I fallen 1 och 3 tillmätes emellertid hustruns ålder inte alltför stor betydelse, enär hon ju då oavsett åldern som regel är ur stånd att utföra nämnvärt förvärvsarbete utom hemmet. I fallet 2 fästes däremot stor vikt vid åldern, därvid man i praxis icke torde gå lägre än 50 år. I fallet 3 iakttages den gränsdragningen att endast barn under 12 år anses vara små. Vidare beaktas mannens eller annan hemmavarande familjemedlems möjligheter att öva tillsyn över barnen. Hustrutillägg i fallet 3 torde inte beviljas med stöd av undantagsbestämmelsen, om endast ett barn under 12 år finnes som redan inom något år skall uppnå denna ålder. Hustrutillägget är tekniskt konstruerat som ett tillägg till mannens folkpension (ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag), vilket tillägg dock utbetalas till hustrun. Det var ursprungligen utformat så att mannens pension, hustrutillägget inberäknat, blev något lägre än den sammanlagda pension, som skulle ha tillkommit makarna, om jämväl hustrun varit pensionsberättigad. I samband med höjningen av änkepensionen vid 1955 års riksdag höjdes också hustrutillägget så att det motsvarar det belopp, som hustrun skulle ha erhållit i invalidpension, om hennes arbetsförmåga hade varit höggradigt nedsatt. Denna höjning ansågs ej böra ingiva betänkligheter, eftersom hustrutillägget är inkomstprövat och hustruns arbetsinkomst därför kommer att inverka reducerande på hustrutillägget. Effekten av denna lagändring torde ha blivit att hustrutillägget i åtskilliga fall ersatt invalidpension till hustrun. Antalet hustrutillägg har stigit oavbrutet sedan år 1953 och uppskattas för januari 1962 till 37 000. I det totala pensionstagarbeståndet i januari 1959 ingick 31 710 hustru-

123 tilläggstagare, varav 25 509 hustrur, vilkas män hade ålderspension, och 6 201 hustrur, vilkas män hade invalidpension eller sjukbidrag. Totalantalet hustrutillägg, 31 710, fördelade sig med hänsyn till hustruns ålder så, att 29 587 utgick till hustrur över 60 år och 2 123 till hustrur under 60 år. Ifrågavarande 2 123 hustrutillägg fördelade sig med hänsyn till hustruns ålder sålunda: Hustruns ålder Antal hustrutillägg

20—30 35

30—40 186

40—50 275

50—60 1 627

Medelåldern hos de hustrur som uppbar hustrutillägg utgjorde 63,1 år. Yngsta h u s t r u n med hustrutillägg var 21 år. Under år 1959 nybeviljades 9 462 hustrutillägg. Drygt hälften av dessa utgick med högsta belopp; makarnas årsinkomst översteg sålunda ej 1 500 kr. Enligt pensionsstyrelsens beräkningar i petitan för budgetåret 1961/62 uppskattas kostnaderna för hustrutilläggen till 75 milj. kr. och kostnaderna för de i samband med hustrutilläggen utgående kommunala bostadstillläggen till 11,1 milj. kr. Kostnaderna för hustrutillägg och därå belöpande kommunala bostadstillägg fördelas mellan staten och kommunerna. Av kostnaderna för hustrutilläggen beräknas 33,6 milj. kr. falla på staten och 41,4 milj. kr. på kommunerna. Av kostnaderna för ifrågavarande bostadstillägg beräknas 4,4 milj. kr. falla på staten och 6,7 milj. kr. på kommunerna. I samband med inkomstprövningsfrågan behandlades hustrutilläggen av allmänna pensionsberedningen (SOU 1957:7), som framhöll följande. Vad angår hustrutilläggen, så kan dessa sägas innebära att gifta kvinnor i pensionshänseende behandlas gynnsammare än ogifta kvinnor. Detta har med hänsyn till tilläggens allmänna syfte hittills accepterats med den storlek tilläggen och mannens egen folkpension f. n. har och eftersom tilläggen är inkomstprövade. I avsnittet om familjepensioneringens utformning anförde beredningen vidare följande. Med den höjning av mannens pensionsnivå som beredningen förordar minskar behovet av hustrutillägg. Att behov av sådant tillägg likväl kvarstår är emellertid uppenbart. Genom inkomstprövningen blir detta tillägg nu förbehållet de familjer, vilkas behov därav är särskilt framträdande. Det allmänna önskemålet om inkomstprövningens avskaffande omfattar om ock i mindre mån även hustrutillägget, men att nu slopa inkomstprövningen bör med hänsyn till vad nyss sagts inte komma i fråga. Skulle man i samband med de av beredningen förutsatta undersökningarna rörande invalidpensioneringen finna att inkomstprövningen kan avvecklas inom övriga delar av folkpensioneringen, kan dock ifrågasättas huruvida tillräckliga skäl finnes att bibehålla hustrutillägget såsom den enda inkomstprövade förmånen. Beredningen finner på grund av det anförda, att inkomstprövningen av hustrutilllägget bör kvarstå, i varje fall tills resultatet av nämnda undersökningar föreligger. För att inte försvåra den avveckling eller ändring av hustrutillägget som

124 då kan befinnas erforderlig bör vidare enligt beredningens mening tillägget bibehållas vid det maximibelopp som följer av nuvarande regler, f. n. 1 720 kr. De pensionärsfamiljer som nu är i fråga erhåller likväl den förbättring i samband med reformens genomförande, som den förordade höjningen av mannens förmån utgör. — Av det förut sagda följer, att i samband med 1958 års standardhöjning inte bör ske någon uppräkning av hustrutillägget. I proposition nr 55 till 1958 års A-riksdag föreslog föredragande departementschefen — med frångående av vad beredningen förordat — att h u s t r u tilläggen den 1 juli 1958 skulle standardhöjas med 120 kr., dvs. med s a m m a belopp som pensionen höjdes för var och en av två pensionsberättigade makar. I de likalydande motionerna I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson m. fl. yrkades avslag på nämnda förslag. Motionärerna framhöll, att hustrutilläggen inte borde höjas med standardtillägg förrän den av pensionsberedningen föreslagna utredningen om hustrutilläggets framtida utformning kommit till stånd. Riksdagen beslöt i enlighet m e d departementschefens förslag. I proposition nr 75 till 1960 års riksdag, vilken proposition bl. a. upptog förslag om standardhöjning av folkpensionerna från den 1 juli 1960, föreslog departementschefen, att hustrutilläggen liksom vid 1958 års standardhöjning borde höjas med samma belopp som pensionen för envar av två makar. Höjningen borde utgöra 175 kr. I de likalydande motionerna I: 577 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 718 av herr Hjalmarson m. fl. yrkades jämväl nu avslag å förslaget om standardhöjning av hustrutillägget. Riksdagen beslöt emellertid i enlighet med departementschefens förslag. Kommitténs synpunkter och förslag

De hittillsvarande erfarenheterna av hustrutillägget torde giva vid handen, att tillägget är ett mycket värdefullt komplement till ålders- och invalidpensionen genom det ekonomiska stöd det lämnar två makar, av vilka blott mannen är pensionsberättigad. Därjämte kan framhållas, att tillvaron av hustrutillägg många gånger underlättat prövningen av ansökningar om invalidpension till gifta kvinnor främst i åldern 60—67 år. Om mannen i sådana fall uppburit folkpension, har man nämligen icke sällan, då hustruns invaliditet icke varit styrkt eller frågan därom varit tveksam, k u n n a t i stället för den sökta invalidpensionen bevilja hustrutillägg med samma belopp som invalidpensionen. I det nya allmänna pensionssystemet, som nära motsvarar nuvarande tjänstepensionssystem för stats- och kommunalanställda, blir läget annorlunda än i den hittillsvarande folkpensioneringen. I de n ä m n d a pensionssystemen förekommer inte någon anordning motsvarande hustrutilläggen. Detta är inte heller fallet inom SPP-försäkringen eller inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Behovet av hustrutillägg torde uppenbarligen minska i den mån folkpensionsbeloppen stiger och tilläggspensioneringen blir effek-

125 tiv. Hustrutillägg torde också bli mindre behövliga än eljest vid bifall till kommitténs förslag att sänka det inom folkpensioneringen för rätt till invalidpension nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan till minst halv nedsättning. Principiellt och på längre sikt skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att bibehålla anordningen med hustrutillägg. Bedömes frågan om behovet av hustrutillägg på något kortare sikt eller under den allmänna tilläggspensioneringens utbyggnadsskede, är det enligt kommitténs mening uppenbart, att ett relativt stort antal familjer har behov av hustrutillägg eller motsvarande förhöjning av mannens pension. Så torde vara fallet i fråga om de familjer, i vilka mannens enda eller huvudsakliga inkomst är folkpensionen och i vilka hustrun saknar möjlighet att i större mån bidraga till försörjningen. I första hand faller härvid tanken på de familjer, till vilka hustrutillägg redan utgår vid tiden för ikraftträdandet av en ny lagstiftning. För de familjer åter, där mannen kommer i åtnjutande av såväl folkpension som allmän tilläggspension, gäller att tilläggspensionerna under en övergångstid i ett stort antal fall kommer att vara reducerade i anledning av att vederbörande inte har eller kan uppnå tillräckligt antal år för full pension. Så blir företrädesvis förhållandet i fråga om ålderspensionärer samt övriga försäkrade, som vid pensionsfallets inträffande är komna till en högre ålder, alltså i många fall gifta män med h u s t r u r i åldern 60—67 år. Även i dessa fall torde presumtionen tala för att det inte sällan föreligger behov av att komplettera mannens pension med hustrutillägg. Kommittén anser sålunda, att det under avsevärd tid framåt föreligger behov av hustrutillägg, samt föreslår att sådana tillägg alltjämt skall finnas. Angående den närmare utformningen av tilläggen m å framhållas följande. Kommittén finner inte anledning ifrågasätta ändring i de nu gällande bestämmelserna, att hustrutillägg utgår till pensionsberättigads hustru, som själv ej åtnjuter folkpension, därest h u s t r u n fyllt 60 år och m a k a r n a varit gifta minst fem år samt att, när särskilda skäl föreligger, hustrutillägg kan utgå oaktat dessa förutsättningar ej är uppfyllda. Av den förut lämnade redogörelsen för nuvarande praxis framgår bl. a., att hustrutillägg till hustru under 60 år kan utgå, då h u s t r u n på grund av egen sjuklighet är u r stånd att utföra förvärvsarbete av någon betydenhet. Den av kommittén tidigare i detta betänkande förordade sänkningen av kravet på arbetsförmågans nedsättning för rätt till förtidspension torde få till följd, att hustruns sjuklighet icke såsom enda omständighet kommer att motivera undantag från 60-årsregeln. Kommitténs undersökningar och överväganden rörande invalidpensioneringens framtida utformning h a r — såsom framgår av det föregående — lett till att den nuvarande inkomstprövningen av förtidspensionen bör av-

126 vecklas. Vid bifall till kommitténs förslag härutinnan återstår såsom inkomstprövade pensionsförmåner hustrutilläggen, änkepensionerna i de s. k. övergångsfallen samt de kommunala bostadstilläggen. Kommittén utgår ifrån att nämnda änkepensioner fortfarande skall vara inkomstprövade samt att inkomstprövningen skall gälla även bostadstilläggen. Vid bedömande av frågan om hustrutilläggen och deras utformning torde man sålunda kunna förutsätta, att ett bibehållande av inkomstprövningen av hustrutillägget inte resulterar i att detta tillägg blir den enda inkomstprövade förmånen. Även i fråga om hustrutilläggen fullgör inkomstprövningen den funktionen att från rätt till förmånen uteslutes de, som inte kan antagas ha behov av densamma. Att en sådan begränsning sker är av särskild betydelse då det gäller hustrutilläggen. Om dessa kunde utgå från exempelvis 60 års ålder till alla gifta kvinnor, vilkas män är folkpensionärer, skulle detta i realiteten innebära att pensionsåldern sänktes för flertalet gifta kvinnor, något som enligt kommitténs mening inte skulle kunna godtagas ur vare sig rättvise- eller behovssynpunkter. Jämväl de ekonomiska konsekvenserna av att slopa inkomstprövningen i fråga om hustrutilläggen skulle bli avsevärda. Med ledning av uppgifter i 1950 års folkräkning — de senast tillgängliga — har antalet män i åldern över 67 år, gifta med kvinnor i åldern 60—67 år, uppskattats till mellan 45 000 och 50 000. Antalet sådana gifta manliga ålderspensionärer har emellertid ökat från år 1950 och torde nu k u n n a uppskattas till närmare 60 000. Hustrurna till samtliga dessa ävensom invalidpensionärernas hustrur i motsvarande ålder skulle bli berättigade till hustrutillägg med oreducerat belopp, om inkomstprövning inte förekom. P å grund av det anförda finner kommittén, att det såväl av principiella skäl som med hänsyn till kostnaderna är ofrånkomligt att bibehålla inkomstprövningen. Till frågan om inkomstprövningens utformning återkommer kommittén i kapitel 10. Som framgår av den föregående redogörelsen är hustrutillägget nu tekniskt konstruerat som en förhöjning av mannens folkpension, vilken förhöjning dock utbetalas till hustrun. Samtidigt som hustrutillägg beviljas reduceras mannens pension från det belopp, som tillkommer ensamstående pensionär, till det belopp, som utgår till envar av två pensionsberättigade makar. I hustrutillägget kan alltså sägas ingå en del av det pensionsbelopp, som skulle ha utgått till mannen, därest hustrutilllägg icke skolat utgå. Summan av mannens egen pension och hustrutilllägget motsvarar den sammanlagda pension, som skulle ha tillkommit makarna, om jämväl hustrun varit pensionsberättigad. Enligt kommitténs mening bör storleken av mannens pension vara oteroende av huruvida hustrutillägg utgår eller inte. Hustrutillägget bör aktså konstrueras såsom en fristående förmån. En sådan ändrad konstruktion

127 behöver inte medföra någon förändring i det sammanlagda högsta pensionsbelopp, som tillkommer makarna, eftersom hustrutilläggets belopp kan bestämmas till skillnaden mellan två makars sammanlagda folkpensioner och den folkpension, som tillkommer en ensamstående pensionär. Under antagande att ålderspension (hel förtidspension) till två makar sammanlagt utgör 5 400 kr. och motsvarande pension till en ensamstående 3 600 kr., bör sålunda hustrutilläggets maximibelopp utgöra 1 800 kr. Kommittén föreslår, att hustrutillägget utformas på nu angivet sätt. Kommittén har i kapitel 5 föreslagit, att förtidspensionen skall graderas med hänsyn till vederbörandes kvarstående arbets- eller förvärvsförmåga. Förtidspensionen kan sålunda utgöra hel förtidspension eller partiell förtidspension, vilken motsvarar antingen två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension. Fråga uppkommer nu dels huruvida rätt till hustrutillägg bör föreligga, därest mannen åtnjuter partiell förtidspension, och dels huruvida hustrutilläggets maximibelopp bör graderas på motsvarande sätt som mannens pension. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att hustrutillägg bör utgå enligt samma grunder vid partiell förtidspension som vid hel sådan pension. Den omständigheten att partiell förtidspension utgår till mannen innebär regelmässigt, att han har kvar viss del av sin arbetsförmåga, vilket i sin tur bör komma till uttryck i beräkningen av hans inkomster och sålunda ofta medföra, att hustrutillägget reduceras eller försvinner genom inkomstprövningen. Till sist må här behandlas ett par spörsmål rörande hustrutillägg, som sammanhänger med kommitténs förslag i kapitel 11 att inom folkpensioneringen införa motsvarande bestämmelser om förtida resp. uppskjutet uttag av ålderspension, som redan finnes inom tilläggspensioneringen. Sådant uttag medför enligt förslaget att den ålderspension, som skulle utgå vid fyllda 67 år, minskas respektive ökas med 0,6 procent för varje månad, som ålderspensionsuttaget föregripes eller uppskjutes i förhållande till månaden för 67-årsålderns inträde. Den ifrågavarande minskningen eller ökningen sker på grundval av vissa beräkningar, som gjorts med utgångspunkt från gängse ränte- och dödlighetsantaganden. Syftet med minsknings- och ökningsregeln är att schablonmässigt avväga ålderspensionen vid förtida respektive uppskjutet uttag så, att kapitalvärdet av den försäkrades ålderspension blir detsamma som om han gått i pension vid fyllda 67 år. Skulle hustrutillägg k u n n a utgå efter vanliga regler i de fall mannen börjar lyfta sin ålderspension före 67 års ålder, blev uppenbarligen grunden för pensionsberäkningen rubbad. Kommittén föreslår därför att hustrutillägg till ålderspension må utgå endast därest mannen fyllt 67 år. Vad angår uppskjutet pensionsuttag anser kommittén, att anledning saknas att utsträcka den rätt till förhöjd pension, som är förenad med sådant uttag, till att avse hustrutilläggen. Man torde nämligen kunna förutsätta att den. som vid 67 års ålder underlåter att taga ut sin ålderspension, inte

128 är i behov av hustrutillägg. Uppkommer behovet av hustrutillägget först senare, saknas anledning att ge någon kompensation för att hustrutillägg ej uttagits tidigare, eftersom rätt till sådant tillägg då sannolikt inte skulle ha förelegat även om mannen uppburit sin pension. Vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande utgående hustrutilllägg torde av riksförsäkringsverket böra omräknas till hustrutillägg enligt den nya lagstiftningen. Omräkningen förutsattes i regel skola ske med ledning av uppgifter som finnes tillgängliga hos riksförsäkringsverket och alltså utan särskild ansökan.

KAPITEL 10 I n k o m s t p r ö v n i n g och a v d r a g s r e g l e r

Gällande bestämmelser m . m .

Den allmänna ålderspensionen, den i invalidpensionen och sjukbidraget ingående grundpensionen, änkepension i anledning av dödsfall efter den 30 juni 1960 (huvudfall), blindtillägget och vårdtillägget är samtliga till storleken oberoende av pensionstagarens eller, i förekommande fall, hans makes inkomst och förmögenhet. Index- och standardtillägg å ålderspension samt änkepensioner, som nyss sagts, ävensom indextillägg å grundpension utgår likaledes utan inkomstprövning. Däremot är den i invalidpensionen och sjukbidraget ingående tilläggspensionen, änkepension i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 (övergångsfall), hustrutillägget, det särskilda barnbidraget och det kommunala bostadstillägget till storleken beroende av inkomstprövning. Index- och standardtilläggen å de sistnämnda änkepensionerna och hustrutilläggen samt standardtilläggen å tilläggspensionerna utgår jämväl efter inkomstprövning. Huvudbestämmelserna angående beräkningen av den årsinkomst, som skall beaktas vid inkomstprövningen, återfinnes i 13 § F P L . Beträffande uppskattning av värdet av naturaförmåner lämnas vissa bestämmelser i ett kungl. brev den 18 juli 1952. Med årsinkomst skall enligt nyssnämnda lagrum i F P L förstås all den inkomst, för år räknat, som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste framtiden åtnjuta. De vanligast förekommande inkomsterna är inkomst av fastighet (kontant och in n a t u r a ) , av lönearbete, rörelse eller yrke, av kapital samt av arbetsgivarpension, annan pension eller livränta. Såsom inkomst räknas ej folkpensionsförmån, allmänt barnbidrag, sjukhjälp från allmän sjukkassa eller understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag m å vara föranledd att utgiva. Enligt nämnda kungl. brev skall med vissa avvikelser värdet av naturaförmåner som folkpensionär åtnjuter uppskattas enligt de grunder som tillämpas vid taxering till statlig inkomstskatt. För innehavare av förmögenhet gäller särskilda regler, de s. k. skärpningsreglerna. De innebär, att förmögenhetens beräknade avkastning ökas med 20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift 15 000 kr. (för m a k a r sammanlagt 30 000 kr.) och för annan pensionsberättigad 20 000 kr. 9—103073

130 I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet. Avdragsreglerna, vilka återfinnes i 8 § FPL, innebär följande. Inkomstbelopp, som ej överstiger för ensamstående person 1 000 kr. samt för envar av makar 750 kr. (för makar sammanlagt 1 500 kr.) föranleder ej minskning av de inkomstprövade pensionsförmånerna, överstiger inkomsten 1 000 kr. för ensamstående, minskas pensionsförmånerna med en tredjedel av inkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr., och med två tredjedelar av inkomst utöver 1 400 kr. Överstiger inkomsten 750 kr. för gift, minskas pensionen med en tredjedel av inkomst, som ligger mellan 750 och 1 050 kr., och med två tredjedelar av inkomst utöver 1 050 kr. Avdragsreglerna har sålunda den effekten, att pensionen minskas med viss kvotdel av inkomsten, till den del denna överstiger ett visst gränsbelopp; vid ytterligare en, något högre upp på inkomstskalan placerad gräns, fördubblas den kvotdel, varmed avdrag sker. Nämnda regler för inkomstprövning och avdrag är gemensamma för alla inkomstprövade folkpensionsförmåner och således även för de kommunala bostadstilläggen. För änkepensioner i övergångsfallen gäller visst undantag från inkomstprövningsreglerna. Om mannens dödsfall inträffat under tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960 eller den 1 juli 1958—den 30 juni 1959 skall sålunda alltid utgå — såsom ett garantibelopp utan inkomstprövning — i förra fallet minst 2/s och i senare fallet minst V3 av änkepensionen. För änkepensioner i huvudfallen gäller en specialregel beträffande inverkan av yrkesskadelivräntor. Beträffande inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen gäller vissa speciella regler (se härom kap. 8 ) . Det inkomstavdrag, som föranledes av inkomstprövningen, sker först å det kommunala bostadstillägget och därefter å eventuell ytterligare inkomstprövad förmån. Av den lämnade redogörelsen framgår att det är två omständigheter, som påverkar storleken av inkomstprövade pensionsförmåner, nämligen den avdragsfria inkomsten och den andel varmed inkomst som överskjuter den avdragsfria verkar reducerande å förmånerna, eller den s. k. avdragsfaktorn. De nuvarande bestämmelserna om storleken av den avdragsfria inkomsten och om avdragsfaktorn h a r tillkommit genom lagändringar år 1952, vilka trädde i kraft den 1 januari 1954, medan föreskrifterna angående förmögenhetsskärpningen gällt sedan den 1 juli 1957. Folkpensionsreformen år 1952 innebar bl. a., att den avdragsfria inkomsten höjdes från 400 till 1 000 kr. för ogift och från 300 till 750 kr. för gift samt att avdrags faktorn ändrades från V2 i alla inkomstskikt till Vs i lägre och 2/3 i högre inkomstskikt. Reglerna om skärpning på grund

131 av förmögenhetsinnehav ändrades från den 1 juli 1957 så att de skärpningsfria förmögenhetsbeloppen höjdes från 10 000 till 20 000 kr. för ogift och från 7 500 kr. till 15 000 kr. för gift (sammanlagt 30 000 kr. för m a k a r ) . Samtidigt ökades emellertid skärpningsprocenten från 10 till 20. Ändringen av skärpningsreglerna motiverades bl. a. med de vid 1957 års allmänna fastighetstaxering höjda taxeringsvärdena. I anslutning till proposition nr 75 till 1960 års riksdag, vilken proposition bl. a. upptog förslag om förbättrade änkepensioner, väcktes i riksdagen åtskilliga motioner i inkomstprövningsfrågan. Rörande vad som därvid förekom må här hänvisas till följande sammanfattning och uttalande i andra lagutskottets utlåtande nr 20. I motionerna 1:575 och 11:713, motionerna 1:576 och 11:719 samt motionen II: 711 har framställts yrkande om mindre restriktiva regler vid inkomstprövningen. I de fyra förstnämnda motionerna framhålles särskilt de s. k. skärpningsreglerna, dvs. reglerna om att viss del av förmögenheten skall anses som inkomst, såsom hårda. Den medför, heter det, att en ensam skuldfri pensionär, som äger ett till 40 000 kr. taxerat egnahem, får sina pensionsförmåner reducerade med cirka 2 000 kr. Är egnahemmet taxerat till 50 000 kr., upphör förmånerna helt. I motionerna I: 575 och II: 713 begäres skyndsam utredning i ämnet. Motionerna I: 576 och II: 719 innehåller förslag om en omedelbar höjning av gränsbeloppen med 1 000 kr. I motionen II: 711 hemställes om en översyn av reglerna för inkomstprövningen. Denna översyn bör, enligt vad som framgår av motionen, avse endast änkepensionerna, vilka enligt motionärerna fortfarande bör vara inkomstprövade. I motionen begäres vidare förslag i ämnet till nästa års riksdag. Såsom utskottet framhållit vid behandlingen av frågan om slopande av inkomstprövningen inom änkepensioneringen medför inkomstprövningen vissa ogynnsamma verkningar. Den föreslagna övergången till icke inkomstprövade änkepensioner för dem som blir änkor efter den 1 juli 1960 kan medföra stora skillnader i pensionsförmånerna för olika änkor. En uppmjukning av reglerna för inkomstprövningen skulle otvivelaktigt i båda fallen verka mildrande. På grund härav anser utskottet det motiverat att reglerna om inkomstprövning blir föremål för översyn. Denna synes lämpligen kunna ske inom 1958 års socialförsäkringskommitté. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Kungl. Maj :t har den 5 maj 1960 uppdragit åt kommittén att överse reglerna om inkomstprövningen inom folkpensioneringen. I detta sammanhang må jämväl nämnas att statsrådet och chefen för socialdepartementet den 28 november 1960 för beaktande till kommittén överlämnat en framställning från Möllerkommittén för åldringsfrågor angående inkomstprövade pensionsförmåner. I framställningen framhålles bl. a. att de nuvarande avdragsbestämmelserna i F P L direkt motverkar åldringarnas intresse av att kvarstanna i arbete eller att söka skaffa sig nytt arbete. Det hemställes därför om en undersökning av förutsättningarna för en ändring av ifrågavarande bestämmelser. I framställningen anföres slutligen följande: »Om ett fullständigt slopande av inkomstpröv-

132 ningen icke anses möjligt att genomföra torde som ett steg i önskvärd riktning kunna övervägas att hänföra åldringarnas arbetsinkomst till en privilegierad inkomstgrupp utan reducerande verkan på eljest inkomstprövade pensionsförmåner eller också att väsentligt höja gränsen för avdragsfria belopp, t. ex. för ensamstående pensionär från 1 000 till 3 000 kr. samt för makar från 1 500 till 5 000 kr.» Antalet änkepensioner i övergångsfallen torde i januari 1963 kunna uppskattas till omkring 50 000. Antalet sådana pensioner sjunker emellertid snabbt och beräknas enligt kommitténs betänkande om förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen m. m. (SOU 1959:32) utgöra 23 600 vid årsskiftet 1968/69. Tio år senare beräknas antalet utgöra blott drygt 5 000. Antalet hustrutillägg har för januari 1962 beräknats utgöra 37 000. Då tendensen under en följd av år utvisat en ökning av dessa tillägg, torde man kunna räkna med att antalet i början av år 1963 utgör närmare 40 000. Vad angår antalet kommunala bostadstillägg kan erinras om att omkring 575 000 personer beräknas uppbära sådant tillägg för januari 1962. Det är inte osannolikt, att antalet i början av år 1963 uppgår till i runt tal 600 000.

Kommitténs synpunkter och förslag

Utvecklingen inom folkpensioneringen har lett till att allt färre förmåner är beroende av inkomstprövning. Vid bifall till kommitténs i detta betänkande framlagda förslag nedgår antalet sådana förmåner ytterligare genom att invalidpensionerna och de till barntillägg omvandlade särskilda barnbidragen befrias från den nuvarande inkomstprövningen. Inkomstprövningen bibehålles allenast beträffande de tre folkpensionsförmånerna änkepension i övergångsfallen, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Den omständigheten att inkomstprövningen i fortsättningen begränsas till de nyss nämnda förmånerna kunde måhända giva fog för den uppfattningen att frågan om inkomstprövningen numera vore av mindre vikt. Så är emellertid ej fallet. Även om antalet inkomstprövade förmånsslag är ringa, så är det dock ett mycket stort antal personer, som kan beräknas komma att uppbära inkomstprövade förmåner. Som ovan nämnts beräknas enbart antalet kommunala bostadstillägg till omkring 600 000 vid tiden för ifrågavarande pensionsreforms genomförande. önskemålen om en ändring av inkomstprövningsreglerna avser som framgår av det förestående att åstadkomma en uppmjukning av dels skärpningsbestämmelserna och dels inkomstprövningsreglerna i övrigt i syfte främst att utjämna skillnaderna mellan änkepensionen i huvudfallen resp. övergångsfallen ävensom att stimulera åldringarna att kvarstanna i arbete eller söka skaffa sig nytt arbete.

133 Då man har att bedöma frågan om ändring av avdragsreglerna bör inte allenast tagas i beaktande de skäl, som talar för en uppmjukning av dessa regler, utan även de skäl, som talar för att de nuvarande reglerna inte ändras. Mot en uppmjukning av de nuvarande avdragsreglerna torde kunna anföras följande skäl. Genom att göra vissa förmåner beroende av inkomstprövning kan man vinna, att de utgår endast till personer, som kan antagas behöva dem, och att förmånerna, i de fall de utgår, blir till storleken anpassade efter behovet. De gällande avdragsreglerna är konstruerade i syfte att ernå de nu angivna resultaten. Om avdragsreglerna uppmjukas blir tydligen flera personer berättigade till inkomstprövade förmåner och dessa förmåner kommer att i många fall utgå med större belopp än eljest. Det kan på goda grunder ifrågasättas, huruvida det är erforderligt att öka de inkomstprövade förmånernas omfattning i ett läge, där folkpensionärernas standard successivt förbättras genom att folkpensionsförmånerna höjes och — beträffande många nytillkommande pensionärer — allmän tilläggspension kommer att utgivas utöver folkpensionen. Genom en uppmjukning av avdragsreglerna skulle också önskemålen att i möjlig mån inskränka inkomstprövningen inom pensionssystemet direkt motarbetas. En uppmjukning av avdragsreglerna gynnar endast pensionärer, som har så stora inkomster att dessa enligt de nu gällande reglerna verkar reducerande på de ifrågavarande pensionsförmånerna. Åtgärden skulle alltså väsentligen tillgodose de ekonomiskt bäst ställda pensionärerna. Såsom ett skäl för uppmjukning har åberopats att pensionärernas arbetsvilja h ä m m a s genom inkomstprövningen. Härom m å framhållas att stränga avdragsregler minskar bredden av det inkomstskikt, inom vilket avdragsreglerna medför att ökad inkomst minskar pensionen. För den som kommit över detta skikt blir avdragsreglerna betydelselösa och upphör således att verka dämpande å arbetsviljan. Genom en uppmjukning av avdragsreglerna kan dessa verkningar bli märkbara även för personer, som har betydande inkomster vid sidan av sin folkpension. I vissa fall kan alltså en uppmjukning av avdragsreglerna ha motsatt effekt mot den som åsyftas ur synpunkten att stimulera till arbetsinsatser. Kommittén utgår ifrån att den allmänna tilläggspensionen skall liksom tjänstepension anses utgöra inkomst vid tillämpning av avdragsreglerna. I den m å n tilläggspensionen utgår kommer den sålunda att helt eller delvis taga i anspråk det s. k. avdragsfria beloppet. Skulle i dylika fall utformningen av avdragsreglerna medföra någon stimulerande effekt å arbetsviljan, måste avdragsreglerna uppenbarligen mildras i mycket hög grad. Detta skulle få till resultat att även personer, som har så stor icke inkomstprövad allmän pension, att de rimligen inte behöver inkomstprövade förmåner, skulle komma att få sådana förmåner. Varje uppmjukning av avdragsreglerna leder till en ökning av folkpen-

134 sionskostnaderna. Eftersom kommittén utgår ifrån att kommunerna i betydande mån skall bidraga till finansieringen av de inkomstprövade förmånerna kommer — även vid oförändrade kostnadsfördelningsregler — en sådan kostnadsökning att innebära ökad belastning å kommunernas ekonomi. För statens del uppkommer främst genom folkpensionens ökade storlek så stora kostnadsökningar i fråga om folkpensioneringen att mindre nödvändiga ytterligare kostnadsstegringar i möjlig mån bör undvikas. De angivna skälen mot en uppmjukning av avdragsreglerna är enligt kommitténs mening så vägande att en sådan ändring inte bör k o m m a i fråga annat än i två avseenden, i vilka särskilt starka skäl kan åberopas därför. Kommittén anser således att inkomstprövningen av änkepensionen — bortsett från kommunalt bostadstillägg — i de s. k. övergångsfallen bör mildras och att även den s. k. skärpningen i fråga om förmögenhet bör uppmjukas. Vad angår övergångsänkorna bör deras pensionsrätt ses i relation till att de kvinnor, som blir änkor efter den 30 juni 1960, får sin änkepension helt utan inkomstprövning. Därest man åsyftar att minska skillnaden mellan de båda änkekategoriernas pensionsrätt är det uppenbart, att en uppmjukning av inkomstprövningen blir nödvändig i fråga om pensionen till övergångsänkorna. 1960 års riksdag har också uttalat sig för att så bör ske. Det har emellertid under kommitténs utredningsarbete framkommit att uppmjukningen måste begränsas till själva änkepensionen. Skulle den avse även det kommunala bostadstillägget kunde nämligen resultatet bli att många övergångsänkor skulle komma i bättre läge än de kvinnor, som blivit änkor efter den 30 juni 1960. Det blir alltså nödvändigt att åtminstone i något avseende ha olika avdragsregler i fråga om de båda inkomstprövade delarna av övergångsänkornas folkpension. Vill man undvika att beräkningen av denna pension blir alltför invecklad, synes det knappast låta sig göra att tillämpa olika stor avdragsfri inkomst för de båda pensionsdelarna. Uppmjukningen bör således avse avdragsfaktorn. Denna är nu Va i lägre inkomstlägen över det avdragsfria beloppet och 2/3 i högre inkomstlägen. Kommittén förordar att beträffande själva änkepensionen tillämpas endast den lägre avdragsfaktorn. Förslaget att den lägre avdragsfaktorn skall tillämpas i alla inkomstlägen beträffande själva änkepensionen får den effekten, att den årsinkomst (sidoinkomst), som helt utesluter från rätt till änkepension, ökar med i regel 5 040 kr., förutsatt att änkepensionen före avdrag för inkomst är 3 600 kr. Vid vilken inkomstgräns änkepensionen helt upphör att utgå, blir i varje särskilt fall beroende på storleken av det kommunala bostadstillägget. Förslaget innebär vidare, att det inkomstavdrag, som föranledes av inkomstprövningen, blir blott hälften så stort som enligt nuvarande regler. Medan en ökning av sidoinkomsten exempelvis från 4 000 till 5 000 kr. nu

135 medför ett avdrag å änkepensionen med 667 kr., skulle motsvarande avdrag i framtiden bli blott 333 kr. Att uppskatta den kostnadsökning som uppkommer genom den nu förordade förbättringen av änkepensionerna i övergångsfallen är förenat med betydande svårigheter. Dels skall kostnadsökningen beräknas för dem som vid reformens ikraftträdande redan har inkomstprövad änkepension och erhåller förhöjd pension och dels skall antalet änkor, som på grund av inkomstprövningen faller utanför inkomstgränserna och som kan påräkna pension med de nya avdragsreglerna, uppskattas och deras pensionsförmåner beräknas. I båda fallen erfordras kännedom om änkornas inkomstförhållanden. I brist på tillräckligt statistiskt underlag anser kommittén att kostnadsökningen kan grovt räknat antagas uppgå till omkring 5 milj. kr. Skärpningsreglerna ändrades så sent som år 1957. Då vidtagna ändringar avsåg huvudsakligen att eliminera verkningarna av de genom 1957 års allmänna fastighetstaxering höjda taxeringsvärdena. Ny allmän fastighetstaxering äger r u m år 1964. Vilka ändringar som då kan komma att vidtagas kan icke nu förutses. Då önskemål framföres om en jämkning av de nuvarande reglerna, brukar man oftast åberopa deras verkningar för folkpensionärer som äger egnahemsfastigheter. Eventuell ändring av reglerna torde emellertid inte böra begränsas till fastighet. Det ligger i reglernas n a t u r att de tillför förmögenhetsinnehavaren en fiktiv inkomst. Syftet med dem har varit att förhindra att personer, som äger en efter ortens förhållanden god ekonomi, kommer i åtnjutande av inkomstprövade pensionsförmåner. Det kan nämnas, att ogift person nu — under förutsättning av en ränteavkastning å 4,5 procent — kan ha en nettoförmögenhet å omkring 20 400 kr. och m a k a r tillhopa omkring 30 600 kr. utan att någon reduktion sker å de inkomstprövade pensionsförmånerna. Härvid har förutsatts att den enda inkomsten är förmögenhetsavkastningen. Vid större förmögenhetsinnehav sker en relativt kraftig minskning av sådan pensionsförmån. Den höga skärpningsprocenten verkar otvivelaktigt synnerligen hårt, något som särskilt skulle framträda, om taxeringsvärdena å egnahemsfastigheter skulle höjas mera avsevärt. Kommittén föreslår därför, att skärpningsprocenten sänkes från nuvarande 20 till 10. Däremot bör enligt kommitténs mening de gränsbelopp, där verkningarna inträder — 20 000 kr. för ogift och sammanlagt 30 000 kr. för makar — kvarstå oförändrade. Den sålunda föreslagna mildringen av de förevarande bestämmelserna medför viss ökning av folkpensionskostnaderna, vilken ökning det är ytterst vanskligt att n ä r m a r e angiva. Kostnadsökningen torde dock vara så ringa, att den saknar större betydelse för de totala pensionskostnaderna. Vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande utgående änkepensioner i övergångsfallen torde av riksförsäkringsverket böra omräknas i den

136 mån de av kommittén föreslagna nya avdragsreglerna medför att änkepensionen bör utgå med högre belopp än enligt äldre regler. Omräkningen torde ske utan ansökan, ökning av folkpension på grund av den förordade ändringen av skärpningsregeln torde av tekniska skäl kräva ansökan. Till sist får kommittén beröra frågan om beskattningen av folkpension. Det marginalavdrag, som avdragsreglerna medför, kan nämligen öka genom beskattningen, vilket stundom åberopas såsom ett argument mot avdragsreglernas utformning. Folkpension är i princip skattepliktig inkomst. Skattelagstiftningen innehåller emellertid bestämmelser om rätt för skattskyldig att i vissa fall utöver det vanliga ortsavdraget åtnjuta ett extra avdrag för nedsatt skatteförmåga om högst 3 000 kr. För folkpensionär gäller vissa särskilda föreskrifter beträffande rätten att komma i åtnjutande av det extra avdraget. I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen, vartill förordningen om statlig inkomstskatt hänvisar, stadgas sålunda att skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension, skall anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga som berättigar till det extra avdraget, såvida inte särskilda omständigheter till annat föranleder. I anvisningarna till lagrummet utvecklas närmare h u r regeln bör tillämpas. Där föreskrives bl. a. att om skattskyldig åtnjutit även annan inkomst än folkpension men pensionen likväl utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, den skattskyldige regelmässigt bör medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Har folkpensionen ej uppgått till hälften av den skattskyldiges sammanlagda inkomst, bör avdrag medgivas endast då särskilda skäl därtill föranleder. I detta sammanhang kan nämnas att Möllerkommittén för åldringsfrågor, samtidigt med den förut nämnda framställningen, hos statsrådet och chefen för finansdepartementet hemställt om undersökning, huruvida icke åldringarnas skattebörda kunde lättas genom ett generellt förvärvsavdrag. Kungl. Maj:t har ännu inte tagit ställning till Möllerkommitténs sist berörda hemställan. Vissa spörsmål, som sammanhänger med beskattningen av folkpensionsförmåner, har upptagits till behandling i ett den 31 januari 1961 dagtecknat betänkande rörande formerna för skatteavdrag å allmän tilläggspension m. m. (stencilerat). Då således frågan om beskattningen av ifrågavarande förmåner redan är föremål för Kungl. Maj :ts prövning, saknar kommittén anledning att i annan mån än som nu skett beröra densamma.

KAPITEL 11 I n d i v i d u e l l t rörlig p e n s i o n s å l d e r i n o m folkpensioneringen m . m .

Lllmän översikt

Enligt utredningsdirektiven har kommittén att undersöka huruvida det inom den allmänna pensioneringen kan beredas möjligheter för vissa grupper att få pension före 67 år, varvid bl. a. frågan om rätt att taga ut ålderspension före n ä m n d a ålder bör bli föremål för fortsatt utredning. I samband därmed bör utredas de spörsmål som sammanhänger med frågan om uppskjutet pensionsuttag. Till en början m å erinras om allmänna pensionsberedningens förslag att man inom folkpensioneringen skulle bibehålla pensionsåldern vid 67 år. Den pensionsberättigade borde dock beredas tillfälle att uppskjuta pensionsuttaget, dock högst intill 72 år, och i gengäld erhålla en pensionsförhöjning med VJ procent för varje månad varmed uppskov ägde rum. Beredningen ansåg sig inte böra föreslå rätt att taga ut ålderspension i förtid. Som skäl häremot anförde beredningen att om pensionen tages ut i förtid dennas årsbelopp måste reduceras, och denna lägre pension kommer sedan att utgå under pensionärens hela återstående livstid. Detta kan medföra att han vid högre ålder behöver samhällelig hjälp i annan form. Vidare anfördes att en anordning med förtida pension i betydande m å n skulle försvåra samordningen med övriga socialförsäkringar och andra pensionsanordningar. I det avsnitt i beredningens betänkande, som upptog förslag om en författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen, framhölls att det syntes naturligt, att samma pensionsålder tillämpades i den obligatoriska tilläggspensioneringen som i bottenpensioneringen. Den av beredningen förordade möjligheten att uppskjuta pensionsuttaget borde föreligga även inom tilläggspensioneringen, varvid den totala pensionen borde höjas enligt ovan angivna grunder. I proposition n r 55 till 1958 års A-riksdag uttalade föredragande departementschefen — under erinran om att man i diskussionen i pensionsfrågan i stort sett varit ense om att den generella pensionsåldern bör vara 67 år — att han biträdde denna mening. Departementschefen anförde vidare följande. Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att man utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda som har

138 behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen av särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen måste stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man inom ramen för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer inom vissa arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet, skall få pension från det nya pensionssystemet före 67 års ålder. Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalid- och familjepensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt förskottsuttag tas upp. Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag väl värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. F r å g o r n a o m p e n s i o n s å l d e r n för v i s s a y r k e s a r b e t a r e , o m p e n s i o n s å l d e r n o c h d e s s a n k n y t n i n g till i n v a l i d i t e t s b e g r e p p e t s a m t o m p e n s i o n s å l d e r n s r ö r l i g h e t u p p å t och n e d å t b e h a n d l a d e s j ä m v ä l i ett a n t a l m o t i o n e r . S ä r s k i l d a u t s k o t t e t f r a m h ö l l i sitt u t l å t a n d e ( n r 1 ) , a t t u t s k o t t e t delade u p p f a t t n i n g e n a t t d e n g e n e r e l l a p e n s i o n s å l d e r n b ö r v a r a 67 å r . I u t l å t a n d e t f r a m h ö l l s v i d a r e bl. a. f ö l j a n d e . Emellertid kan det för den enskilde, som har sin arbetsförmåga i behåll efter uppnådda 67 år, vara av betydelse att själv få avgöra huruvida pensionen skall utgå omedelbart vid pensionsålderns inträde eller från någon senare tidpunkt. Ett så utformat pensionssystem kan bidraga till en mjuk övergång från den aktiva tiden till pensionärsstadiet. Genom att kvarstå i arbetslivet kan den enskilde vidare förbättra sin egen ekonomi och bidraga till en ökning av den totala produktionen inom samhället. För sådana fall uppkommer fråga om uppskjutet pensionsuttag. Samtliga de tre utredningar som under det senaste årtiondet förberett pensionsreformen har också ägnat uppmärksamhet åt denna fråga. Den har även upptagits i de likalydande motionerna 1:326 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:417 av h e r r Hjalmarson m. fl. I nämnda motioner föreslås ett omedelbart genomförande av en uppåt rörlig pensionsålder utan begränsning till viss övre ålder. Utskottet anser i likhet med departementschefen en anordning med uppskjutet pensionsuttag vara väl värd att genomföra. Utskottet är emellertid icke berett att nu taga ställning till de olika spörsmål som uppkommer vid en sådan anordnirg. Den närmare utformningen bör därför bli föremål för ytterligare överväganden i den utredning som utskottet i det följande föreslår skola ske beträffande bl. a. invalidpensioneringen. Utskottet utgår från att vid dessa överväganden fortsatt uppmärksamhet ägnas även åt frågan om storleken av den pensionshöjning scm bör ifrågakomma vid uppskjutet pensionsuttag. Av utskottets ställningstaganie följer att utskottet ej kan tillstyrka motionsyrkandet att en uppåt rörlig pensionsålder genomföres nu. — — — Frågan om en nedåt rörlig pensionsålder eller rätt till förtida pensionsutiag har upptagits i flera motioner. I detta sammanhang behandlar utskottet endast yrkandena i de likalydande motionerna 1:328 av herr Olofsson, Per, och herr Svedberg, Lage, och I I : 423 av h e r r Nilsson i Östersund m. fl. samt de likalydande

139 motionerna I: 329 av herrar Nyström och Grym och II: 414 av herr Fredriksson m. fl. De förra motionerna avser frågan om förtida pensionsuttag för skogsarbetarkåren och de senare frågan om sådant uttag för gruvarbetare som arbetar under jord. Att utskottet ovan anslutit sig till förslaget om en generell pensionsålder av 67 år, innebär ej att utskottet utesluter möjligheten av ett förtida pensionsuttag av ålderspension. Det är emellertid icke möjligt att nu taga ställning till de olika frågor som därvid uppkommer, utan dessa frågor bör liksom frågan om uppskjutet pensionsuttag bli föremål för fortsatt utredning. I anledning av de tre motionsparen — I: 323 och II: 419, I: 325 och II: 421 samt I: 326 och II: 417 — ävensom de likalydande motionerna I: 316 och 11:407 anförde utskottet slutligen bl. a. följande. Utskottet har i det föregående berört en åtgärd för att åstadkomma ökade möjligheter för vissa grupper att få pension före 67 års ålder, nämligen genom förtida uttag av ålderspension. En annan metod att öka ifrågavarande möjligheter är den nyss berörda att mildra kravet på arbetsförmågans nedsättning vid bedömandet av rätten till invalidförmåner. Utskottet vill vidare i detta sammanhang peka på möjligheten att tillgodose de framförda önskemålen genom en lämplig utformning av reglerna för bedömningen av graden av invaliditet i det enskilda fallet. Utskottet förutsätter att den omprövning av invaliditetsbegreppet, som nödvändiggöres genom borttagandet av den nuvarande inkomstprövningen och tillgodoseende av de nu framförda önskemålen i övrigt, sker genom den nyssnämnda utredningen och att därvid undersökes bl. a. de olika möjligheter att i ökad utsträckning bereda rätt till pension före 67 år, som utskottet berört. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt. I proposition n r 100 till 1959 års riksdag med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension m. m. framhöll föredragande departementschefen, att han tagit sin i princippropositionen redovisade inställning beträffande pensionsåldern under förnyat övervägande. Den generella pensionsåldern inom tilläggspensioneringen skulle visserligen utgöra 67 år men dessutom föreslogs en individuellt rörlig pensionsålder, dvs. att valfrihet skall föreligga att taga ut ålderspension från tilläggspensioneringen före eller efter 67-årsåldern. Detta förslag syftade främst till att i rimlig utsträckning gå till mötes önskemål om att var och en skall k u n n a välja att taga ut sin ålderspension när han anser sig behöva den. Förslaget innebar, att den försäkrade skulle äga rätt att börja uppbära ålderspension tidigast från 63 års ålder. Därvid skulle pensionen minskas med 0,6 procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till 67-årsåldern. För en försäkrad, som går i pension så tidigt som möjligt, skulle ålderspensionen således bli 71,2 procent av den pension han skulle h a fått, om han väntat till den månad varunder han fyllde 67 år. Om å andra sidan någon dröjde med att taga ut ålderspension, skulle pensionen ökas med 0,6 procent för varje månad som ålderspensionsuttaget uppsköts i förhållande till månaden för 67-årsålderns inträde. Vid höjning skulle dock bortses från tid efter den månad, varunder den försäkrade fyllt 70 år.

140 Högsta uppskjuten ålderspension blev alltså 121,6 procent av den pension, som kunnat börja utgå fr. o. m. den månad då den försäkrade uppnådde 67 års ålder. I propositionen gjorde departementschefen vidare det uttalandet att frågan om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlades i lagförslaget — kan bereda personer, som måste draga sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse, torde få hänskjutas till socialförsäkringskommittén. Förevarande spörsmål upptogs jämväl vid denna riksdag i några motioner. I de likalydande motionerna I: 428 av herr Grym m. fl. och II: 524 av herr Fredriksson m. fl. föreslogs att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag till lag om sänkt pensionsålder för gruvarbetare förelägges riksdagen snarast möjligt samt att pensionsåldern därvid fastställes till 63 år vid 30 års arbete under jord eller i dagbrott norr om polcirkeln. I de likalydande motionerna 1:430 av herr ö h m a n och herr Persson, Helmer, samt II: 525 av herr Senander m. fl. yrkades, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville uttala, att den av departementschefen i propositionen ifrågasatta utredningen i syfte att klarlägga frågan om en ytterligare sänkning av pensionsåldern i vissa fall skulle arbeta så skyndsamt att förslag till sänkt pensionsålder för gruvarbetare och andra i tungt och hälsofarligt arbete kunde framläggas redan år 1960 samt därefter jämväl utreda frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern från 67 år till 65 år och när det gäller kvinnliga folkpensionärer till 60 år. I en vid särskilda utskottets utlåtande (nr 1) fogad och av riksdagen godkänd reservation anfördes i förevarande fråga bl. a. följande. Det föreliggande lagförslaget innehåller i fråga om pensionsåldern en nyhet jämfört med princippropositionen förra året så till vida att en i viss mån rörlig pensionsålder införts. Möjlighet ges enligt förslaget att ta ut ålderspension före den allmänna pensionsåldern — 67 år — varvid dock pensionens belopp reduceras med hänsyn till det tidigare uttaget. Tidigast kan ålderspension på detta sätt uttagas från 63 års ålder. Möjlighet ges också att genom att uppskjuta pensionsuttagets början till efter 67-årsåldern i viss utsträckning erhålla förhöjd pension från den senare tidpunkt, då densamma börjar utgå. Motionärerna anser nu att möjligheter bör tillskapas att medge vissa yrkesgrupper möjlighet att taga ut sin pension vid lägre ålder än 67 år men ändock erhålla oreducerad pension. I motionerna 1:430 och 11:525 framhålles därjämte att strävandena bör inriktas på en allmän sänkning av pensionsåldern. Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bl. a. möjlighet för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att komma i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde. Utskottet har emellertid förståelse för de önskemål som framförts — bl. a. i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas för yrkesgrupper som har behov därav att

141 komma i åtnjutande av oreducerad ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare utredning bör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget — kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet förordar en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder. Däremot finner sig utskottet — av bl. a. samhällsekonomiska skäl — icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning av pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna 1:430 och 11:525. I anledning av vad riksdagen sålunda anfört har Kungl. Maj :t genom beslut den 28 maj 1959 till socialförsäkringskommittén överlämnat avskrift av riksdagens skrivelse den 27 maj 1959, nr 269, jämte därvid fogade utskottsutlåtande och memorial. Därjämte har chefen för socialdepartementet den 4 februari 1961 till kommittén överlämnat en från Svenska gruvindustriarbetareförbundet inkommen skrivelse i frågan om pensionsåldern. Kommitténs synpunkter och förslag

Av den föregående redogörelsen framgår att kommitténs utredningsuppdrag beträffande pensionsåldern avser två huvudfrågor, nämligen dels frågan om en individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen och dels frågan om möjligheterna för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder. Utredningsuppdraget avser däremot icke frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern.

Individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen Frågan om en individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen innefattar frågan om möjligheterna att å ena sidan taga ut ålderspension efter 67-årsåldern — uppskjutet pensionsuttag — och å andra sidan att taga ut ålderspension före 67-årsåldern — förtida pensionsuttag. Båda möjligheterna föreligger såsom framgår av det föregående inom tilläggspensioneringen. Anordningen med en individuellt rörlig pensionsålder inom tilläggspensioneringen syftar främst till att i rimlig utsträckning gå till mötes önskemål om att var och en skall kunna välja att taga ut sin ålderspension när han anser sig behöva den. Vid bedömandet av frågan om en motsvarande anordning bör finnas inom folkpensioneringen kan man inte bortse ifrån att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem. Fördenskull behöver reglerna om folkpensionen

142 och tilläggspensionen emellertid inte i alla avseenden svara mot varandra. Å andra sidan kan det synas naturligt att såvitt möjligt likartade bestämmelser beträffande förtida och uppskjutet pensionsuttag gäller för pensionssystemets båda delar. Vad först angår frågan om uppskjutet pensionsuttag kan erinras om att föredragande departementschefen i proposition nr 55 till 1958 års A-riksdag funnit en sådan anordning väl värd att genomföra. Riksdagen delade denna uppfattning men var icke beredd att då taga ställning till detaljutformningen. Sedermera har 1959 års riksdag antagit bestämmelser beträffande uppskjutet uttag av ålderspension från tilläggspensioneringen. Kommittén förordar, att inom folkpensioneringen införes bestämmelser om uppskjutet uttag av ålderspension motsvarande dem, som redan finnes inom tilläggspensioneringen. Dock bör gälla att ålderspensionen inte bör förhöjas för den som flyttar in i landet först efter fyllda 67 år. Frågan om förtida uttag av ålderspension var enligt pensionsberedningen betydligt mera svårlöst än nyssnämnda spörsmål om uppskjutet uttag. På anförda skäl ansåg sig beredningen inte kunna förorda, att möjlighet infördes att taga ut en reducerad ålderspension före 67 års ålder. Som skäl mot en sådan anordning åberopades främst, att den i förtid uttagna pensionens årsbelopp måste reduceras och denna lägre pension sedan komme att utgå under pensionärens hela återstående livstid, vilket kunde medföra att h a n vid högre ålder behövde samhällelig hjälp i annan form. I ovannämnda proposition nr 55 uttalade departementschefen bl. a. att den omständigheten att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år inte innebär, att m a n utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda som har behov därav. Vid ställningstagandet till denna fråga — fortsatte departementschefen — blir emellertid utformningen av invalidpensioneringen av särskild betydelse. Först då invalidpensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt förskottsuttag tagas upp. 1958 års A-riksdag var av samma mening. Kommittén har tidigare behandlat frågan om förtidspensioneringens utformning och därvid stannat för riktlinjer, som innebär ökade möjligheter att erhålla förtidspension. Även om lagstiftningen utformas enligt dessa riktlinjer, kan det föreligga önskemål om och behov av förtida uttag av reducerad ålderspension från folkpensioneringen. Man torde nämligen böra räkna med att också framdeles ett betydande antal förvärvsarbetande av ett eller annat skäl måste lämna sin anställning eller upphöra med sitt yrke vid lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga blivit så nelsatt, som erfordras för att rätt till förtidspension skall föreligga. Enligt departementschefens uttalande i proposition n r 100 till 1959 års riksdag syftar anordningen med förtida uttag av ålderspension från t i l läggspensioneringen främst till att i rimlig utsträckning gå till mötes önske-

143 mål om att var och en skall k u n n a välja att taga ut sin ålderspension »när han anser sig behöva den». Någon prövning av frågan om behovet har dock inte förutsatts utan avgörandet härom tillkommer uteslutande den försäkrade. Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålderspensionen från folkpensioneringen måste bedömas även ur andra synpunkter än dem, som varit vägledande vid den avgiftsfinansierade tilläggspensioneringens utformning. Förut har redovisats vissa av allmänna pensionsberedningen befarade olägenheter med ett förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen. Dessa olägenheter kvarstår i viss mån även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen. Risken för att en i förtid uttagen reducerad ålderspension blir otillräcklig för den framtida försörjningen blir dock mindre i den mån folkpensionen kompletteras med tilläggspension. Anledning kan likväl finnas att hysa betänkligheter mot införande av rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen. Risk torde således komina att föreligga, att sådant uttag mången gång kommer att ske, ehuru något behov därav inte föreligger. Vidare kan det antagas att den som av någon anledning tror, att han har blott kort tid kvar att leva, söker utnyttja möjligheten att erhålla pension tidigare än eljest, även om han är helt arbetsför. Arbetsovilliga personer, som utgår från att det allmänna under alla omständigheter skall försörja dem på ålderdomen, kan förutsättas i stor utsträckning söka pension så snart som möjligt. Ett förtida uttag kan slutligen försvåra samordningen mellan folkpensionerna och sådana pensionsförmåner, som utgår på grund av anställning. Vissa inte obetydliga olägenheter kan således vara förenade med rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen. Emellertid måste folk- och tilläggspensioneringarna ses såsom delar av ett enhetligt pensionssystem, vilket bl. a. innebär att reglerna om förutsättningarna för förmånernas utgivande i största möjliga utsträckning bör vara lika. Då det, såsom förut framhållits, i ett avsevärt antal fall föreligger behov av möjlighet till förtida pensionsuttag, finner kommittén att övervägande skäl talar för att i folkpensioneringen införes bestämmelser om förtida uttag av ålderspension motsvarande dem som nu finnes inom tilläggspensioneringen. Kommittén föreslår därför, att rätt till uttag av reducerad ålderspension även inom folkpensioneringen skall föreligga från 63 års ålder. Därest sådan rätt till förtida pensionsuttag genomföres, bör föreskrivas, att änkepension från folkpensioneringen inte får utgå, om ä n k a n tagit ut förtida ålderspension. I fråga om barntillägg har kommittén i kapitel 8 föreslagit, att sådant tillägg till ålderspension får utgå endast om pensionstagaren fyllt 67 år. Motsvarande regel har i kapitel 9 förordats beträffande hustrutillägg till ålderspension, vilket får utgå blott om mannen fyllt 67 år. Rätten till kommunalt bostadstillägg vid förtida pensionsuttag bör enligt

144 kommitténs mening icke regleras lagstiftningsvägen utan torde få bli beroende av de kommunala grunderna för tillägget. I analogi med vad som gäller inom tilläggspensioneringen bör inom folkpensioneringen stadgas, att förtidspension inte kan utgivas för tid efter d e n tidpunkt då ålderspension börjat utgå. Slutligen återstår frågan, huruvida den som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension må medgivas rätt till förtida uttag resp. a t t uppskjuta uttaget av den ena pensionsdelen men icke av den andra. Det synes tveksamt om en sådan valfrihet skulle motsvara något verkligt behov. Ett medgivande att i förtid taga ut endast den ena pensionsdelen skulle dessutom komplicera bedömningen av rätten till invalidpension från den andra. Det är vidare uppenbart att en valfrihet skulle förorsaka ökat administrativt besvär för pensionsmyndigheterna. Enligt kommitténs mening bör därför försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension, icke medgivas rätt till förtida uttag av ålderspension med mindre framställningen avser såväl folkpension som tilläggspension. Motsvarande bör gälla ifråga om uppskjutet pensionsuttag. Möjligheterna före 67 år

för vissa yrkesgrupper

att erhålla oreducerad

ålderspension

Inledningsvis vill kommittén erinra om det remissyttrande, som 1951 års pensionsutredning (majoriteten) avgav över pensionsutredningens förslag till allmän pensionsförsäkring. I yttrandet framhölls bl. a., att vid en samhällelig pensionering de medelålders och äldre människorna i vad beror på pensioneringsförhållandena har full frihet att när som helst byta verksamhetsområde och ställning, medan de vid en icke samhällelig pensionering ofta just på grund av denna pensionering får sin rörelsefrihet starkt beskuren. Vidare anfördes i yttrandet bl. a. följande. Även om den allmänna pensioneringen förutom ålderspensionering innefattar invalidpensionering, måste kompletteringsanordningar förutsättas bli erforderliga för utfyllande av luckor mellan den allmänna pensionsåldern och ofrånkomliga lägre avgångsåldrar. Dylika kompletteringsanordningar torde böra etableras utan samhällets medverkan — t. ex. genom vederbörande arbetsgivares försorg — bl. a. av det skälet, att kostnaderna lämpligen synas böra i princip belasta ifrågavarande verksamhetsgrenar och icke slås ut på andra sektorer. Svårigheterna med erforderliga kompletteringsanordningar av dylik art torde i allmänhet vara överkomliga, eftersom fråga merendels är om att under förhållandevis begränsad tid och högst fram till 67 års ålder sörja för försörjningsbehovets tillgodoseende. Schablonmässigheten i fråga om pensionsåldern inom en allmän pensionsförsäkring medför icke så märkbara olägenheter som man vid ett ytligt betraktande av problemet kunde vara böjd att antaga. Det bör nämligen icke förbises, att det vid en allmän pensionsförsäkring föreligger särskilt goda möjligheter för den, som så önskar, att vid högre ålder byta anställning och därvid uppnå en anpassning efter den faktiska arbetsförmågan. För det fall, att vederbörande lämnar

145 förvärvsarbetet helt eller delvis före pensionsåldern utan att invalidpensionsfall föreligger, bli verkningarna i pensionshänsende därav inom en allmän pensionering avsevärt mindre än vid förtidsavgång inom en personalpensionering. I samband med pensionsfrågans behandling vid 1958 och 1959 års riksdagar framhölls att arbetet inom vissa yrken ställer sådana krav på kroppskrafter och uthållighet, att många arbetstagare av denna anledning tvingas lämna sin anställning innan de uppnått 67 års ålder. En lägre pensionsålder än 67 år skulle därför vara påkallad inom dylika arbetsområden. I förut n ä m n d a motioner yrkades sålunda, att skogsarbetare och vissa gruvarbetare skulle tillförsäkras rätt till en lägre pensionsålder än angivna 67 år. Som motivering härför angavs den snabbare förslitningen i dessa arbeten. 1959 års riksdag förordade en utredning beträffande möjligheterna för »yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete» att erhålla oreducerad ålderspension före 67 år. Det ligger i sakens natur, att en generell pensionsålder av 67 år i en allmän hela folket omfattande pensionering inte helt kan tillgodose pensionsbehovet för alla som omfattas av försäkringen. Pensionsbehovet är nämligen varierande med hänsyn till såväl sysselsättning som hälsotillstånd. Ålderspensioneringen är därför kompletterad med en förtidspensionering främst med sikte på att tillgodose pensionsbehovet för dem som på grund av inträffad arbetsoförmåga icke är i stånd att fortsätta med förvärvsarbetet intill 67-årsåldern. Även om därvid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller skada kommer i förgrunden, så har förtidspensioneringens utformning ändock sin betydelse vid bedömande av behovet av en lägre pensionsålder, om inte för hela grupper av anställda, så i varje fall för alla som helt eller delvis förlorat arbetsförmågan före 67 års ålder. Kommitténs förslag beträffande förtidspensioneringens utformning innebär bl. a., att det nuvarande kravet på nedsättning av arbetsförmågan med två tredjedelar skall sänkas till hälften inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen. Reglerna för bedömningen av graden av invaliditet i det enskilda fallet torde giva pensionsorganen vidgade möjligheter att bevilja förtidspension även vid sådan nedsättning av arbetsförmågan, som har samband med åldrandet. Sålunda kan den, som på grund av tungt arbete är utsliten när han några år före den generella pensionsåldern uppnår den inom yrket vanligen tillämpade avgångsåldern, förutsättas vara berättigad till förtidspension. Av viss betydelse för frågan om behovet av en lägre pensionsålder är den möjlighet till förtida uttag av ålderspension, som föreligger inom tillläggspensioneringen. Kommittén har i det föregående förordat, att denna rätt till förtida uttag av ålderspension införes jämväl inom folkpensioneringen. I de fall, då arbetsinkomsten sjunker under åren närmast före 67-årsåldern, kan, om kommitténs förslag bifalles, den vikande inkomsten fyllas ut genom förtida uttag av folkpension och tilläggspension. 10—103073

146 Behovet av en lägre pensionsålder än 67 år kan dock icke lösas för hela arbetsområden genom den föreslagna reformerade förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida uttag av reducerad ålderspension. P å grund av de motionsvis framförda yrkandena om lägre pensionsålder för skogsarbetare och vissa gruvarbetare, har som nämnts 1959 års riksdag förordat en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad pension före 67 års ålder. Problemet om en lägre pensionsålder inom den allmänna pensioneringen är emellertid aktuellt även för anställda i andra yrken såväl på grund av arbetets natur som på grund av redan genomförd praxis. Sålunda tillämpas inom kontorsbranschen i allmänhet en avgångsålder av 60, 63 eller 65 år. Inom handeln är exempelvis butiksarbetet ofta mycket pressande både fysiskt och psykiskt. Detta gäller särskilt den kvinnliga arbetskraften. På de anställda ställes även krav som ofta gör att vederbörande inte kan kvarstå i tjänst intill uppnådda 67 år. Man synes sålunda knappast k u n n a motivera en generell lägre pensionsålder för vissa grupper enbart med hänvisning till att arbetet är tungt och hälsofarligt. Även andra faktorer kan med vägande skäl åberopas som stöd för en sänkning. Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa de olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett och samma yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbetstagarna skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte sällan förekomma att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller utom yrket. Man kan vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna reagerar individuellt mycket olika inför arbetslivets påfrestningar. De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall k a n erhållas från förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag föreligger för både h ä r nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall erfordras en kompletterande försörjning i en eller a n n a n form för utfyllande av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid fullgjort arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan om-

147 fattning, att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan framhållas, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering som folkpensioneringen giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd. Om för vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för övriga medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna. En sådan k a n inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och svårligen inom tilläggspensioneringen. Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning. Det nu diskuterade pensionsbehovet bör dock kunna tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Ett exempel på en sådan lösning är den mellan Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska industritjänstemannaförbundet och Sveriges arbetsledareförbund sommaren 1960 träffade uppgörelsen om anpassning av tjänstepensionerna till den allmänna pensioneringen, genom vilken uppgörelse bl. a. regleras pensionsförhållandena för tid mellan avgången ur tjänst och 67-årsålderns inträde. Möjlighet till komplettering av pensionsskyddet i detta avseende föreligger jämväl genom försäkringsinrättning eller genom den frivilliga statliga pensionsförsäkringen hos pensionsstyrelsen. Sistnämnda försäkring är föremål för utredning och i utredningsdirektiven har framhållits, att försäkringen i vissa avseenden bör effektiviseras, så att den kan motsvara de anspråk, som måste ställas på en kompletteringsförsäkring till den allm ä n n a pensioneringen. Enligt direktiven bör möjligheter föreligga att försäkra sig för en ålderspension, som är begränsad till åren mellan en frivilligt vald pensionsålder och den inom det allmänna pensionssystemet gällande.

KAPITEL 12 Vissa rehabiliteringsfrågor

Rehabilitering omfattar i vidsträckt mening alla åtgärder som kan vidtagas i syfte att återställa den fysiska och psykiska funktionsförmågan hos sjuka eller skadade människor eller för att hjälpa dem att övervinna kvarstående invaliditet och i görlig mån bli oberoende och självförsörjande medborgare i samhället. Kommittén behandlar i det följande i huvudsak sådana spörsmål i fråga om rehabilitering, som har nära anknytning till socialförsäkringen. Först lämnas en kort allmän orientering om den nuvarande rehabiliteringsverksamheten. Därefter följer en redogörelse för rehabiliteringsverksamheten inom folkpensioneringen samt för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas medverkan i rehabiliteringen. Inom rehabiliteringsverksamheten göres åtskillnad mellan den medicinska och den yrkesbetonade rehabiliteringen. Den senare benämnes vanligen arbetsvärd. Den medicinska rehabiliteringen

Utöver den egentliga sjukvården hänföres till den medicinska rehabiliteringen vissa undersöknings- och behandlingsformer, av vilka de viktigaste är sjukgymnastik, sysselsättnings- och arbetsterapi, fysikalisk behandling, tillhandahållande av ortopediska hjälpmedel (t. ex. invalidvagnar, rullstolar och proteser) och undervisning i deras nyttjande samt social rådgivning och sociala stödåtgärder (kuratorsverksamhet) ävensom funktionsprövning. Den medicinska rehabiliteringen handhaves i huvudsak av landstingen och de landstingsfria städerna. Såväl de tekniska som de personella resurserna har dock varit otillräckliga för det snabbt ökande behovet. I promemoria den 2 mars 1954 förordade medicinalstyrelsen en lasarettsansluten rehabiliteringsorganisation av generell medicinsk karaktär och i nära kontakt med arbets- och socialvården. En då företagen inventering visade, att landstingen och städerna utanför landsting icke sällan förfogade över arbetsträningsinstitut och andra resurser för rehabiliteringsuppgifter, med vilka från sjukvårdens sida samordning borde sökas. Inom centrallasaretten borde enligt ovannämnda promemoria tillkomma en särskild lasarettsläkare för rehabilitering, vilken borde disponera en självständig vårdavdelning. Dessutom borde laboratoriekurser för arbetsfysiologi och psykologi utbyggas liksom också kuratorsverksamheten.

149 Kungl. Maj:t har inte tagit ställning till medicinalstyrelsens förslag. På grundval av medicinalstyrelsens i nämnda promemoria utformade principprogram har dock rehabiliteringsverksamheten börjat växa fram vid centrallasaretten. Sålunda har enligt en av medicinalstyrelsen verkställd sammanställning — grundad på uppgifter från sjukvårdshuvudmännen våren 1960 — rehabiliteringskliniker inrättats i anslutning till kroppssjukvården vid lasaretten i Borås, Danderyd och Västerås samt vid epidemisjukhuset i Göteborg. Ytterligare dylika kliniker är under planering vid lasaretten i Eskilstuna, Jönköping, Växjö, Visby, Kristianstad, Lund, Karlstad, Örebro, Falun och Boden samt vid Södersjukhuset i Stockholm, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och vid Malmö allmänna sjukhus. Även inom mentalsjukvården pågår en upprustning av rehabiliteringsresurserna. Vid sidan av och fristående från övrig sjukvård har sedan gammalt funnits speciella anstalter — Eugeniahemmet och vanföreanstalterna för handikappade personer, som på grund av fel i rörelse- och stödjeorganen påkallar särskilda åtgärder från samhällets sida. Förutom ortopedisk sjukvård förekommer vid dessa anstalter skolundervisning och yrkesutbildning. Vidare må nämnas de s. k. kustsanatorierna för behandling av kirurgisk tuberkulos samt instituten för blinda och döva. Beträffande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet lämnas redogörelse senare i detta avsnitt. Beträffande den medicinska rehabiliteringen gäller i fråga om den slutna vården, att vad som i det föregående redovisats, med undantag av arbetsterapi och ortopediska hjälpmedel, står till patienternas förfogande utan särskilda kostnader utöver sedvanlig vårdavgift. I samband med arbetsterapi har patienten att som regel ersätta materialkostnaderna, i den mån h a n för avyttring eller för egen del förvärvar den färdiga produkten. I fråga om kostnaderna för ortopediska hjälpmedel gäller särskilda regler gemensamma för den slutna och den öppna vården. Enligt dessa erhåller vederbörande sjukvårdsinrättning (främst vanföreanstalter, kustsanatorier och ortopediska lasarettsavdelningar), som tillhandahåller stödjebandage, proteser och invalidvagnar m. m., efter rekvisition från medicinalstyrelsen statsbidrag härför. Detta bidrag utgår med »/« av de totala kostnaderna under förutsättning att patienten beredes motsvarande förmån, dock att denne själv skall svara för ett belopp av lägst 3 kr. Inom den öppna vården kan förutom kostnader för ortopediska hjälpmedel m. m. för den enskilde tillkomma kostnader — utöver läkarvårdskostnader — exempelvis för sjukgymnastik, arbetsterapi, annan fysikalisk terapi, talpedagogik, funktionsprövning och psykoterapeutisk behandling. Arbetsvärden

Till arbetsvärden hänföres alla icke medicinska åtgärder av förberedande eller direkt natur, som är erforderliga för att inlemma partiellt arbetsföra

150 i produktionen. Exempel på arbetsvårdande åtgärder är arbetsprövning, arbetsträning, arbetsberedning, yrkesutbildning, s. k. skyddad sysselsättning och näringshjälp, dvs. bidrag till igångsättande av självständig verksamhet. Arbetsprövning sker vid statens arbetsklinik i Stockholm. Arbetsträning, liksom skyddad sysselsättning, meddelas i huvudsak vid av landsting, komm u n e r m. fl. härför särskilt inrättade verkstäder. Yrkesutbildning insattes med utnyttjande av förefintliga utbildningsmöjligheter inom det ordinarie utbildningsväsendet, inom näringslivet samt vid kurser i överstyrelsens för yrkesutbildning regi eller under dess tillsyn. Uppgiften som samlande organ för arbetsvärden åvilar arbetsmarknadsverket. Centralt organ är sålunda arbetsmarknadsstyrelsen, inom vilket ämbetsverk inrättats en särskild arbetsvårdsbyrå. Regionalt svarar länsarbetsnämnderna för arbetsvärden genom särskilda arbetsvårdsexpeditioner vid arbetsförmedlingens huvudkontor och vid vissa avdelningskontor. Inom landstingen och vissa primärkommuner verkar särskilda arbetsvårdsstyrelser eller -nämnder, som i samråd med de statliga arbetsvårdsorganen bedriver varierande former av arbetsvärd. Behovet av medicinsk expertis inom arbetsvärden har tillgodosetts genom särskilda läkare, som är k n u t n a till länsarbetsnämnderna. Dessa läkare h a r till uppgift att svara för den medicinska undersökningen av enskilda fall, granskning av intyg, utfärdade av andra läkare, samt upplysning i de fall, som inte kräver förnyad läkarundersökning, men där läkarens synpunkter ändå erfordras för en bedömning av arbetsvårdsfrågan. Medicinsk sakkunskap är knuten även till de olika institutionerna för arbetsvärd. Arbetsprövningsverksamheten vid statens arbetsklinik ledes sålunda av läkare, och även vid institutionerna för arbetsträning och skyddad sysselsättning finnes tillgång till läkare. Trots att den medicinska rehabiliteringen och arbetsvärden administrativt sorterar under olika huvudmän, är rehabiliteringen som sådan att bet r a k t a som en sammanhängande process. Med hänsyn härtill h a r olika åtgärder vidtagits i syfte att samordna rehabiliteringen. Centralt har sålunda en delegation i arbetsvårdsfrågor knutits till arbetsmarknadsstyrelsen. I denna ingår dels representanter för de av arbetsvårdsåtgärderna närmast berörda myndigheterna, nämligen medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, dels representanter för de partiellt arbetsföras organisationer. Vidare är Svenska vanförevårdens centralkommitté företrädd i delegationen. Något motsvarande organ finnes icke på den medicinska rehabiliteringens område. Lokalt har åtgärderna främst inriktats på att åstadkomma en samordning av rehabiliteringen i det enskilda fallet. För att åstadkomma kontinuitet i åtgärderna förekommer mellan sjukvårdsinrättningarna och arbetsvårdsorganen ofta ett direkt samarbete, som på vissa håll tagit formen av regelbundna kontaktbesök på sjukhuset av arbetsvårdstjänstemän. Vid

151 de särskilda rehabiliteringsklinikerna är avsikten, att företrädare för arbetsvården kontinuerligt skall deltaga i planeringen av rehabiliteringsåtgärderna och i förekommande fall förbereda övergången till de arbetsvårdsåtgärder, som anses böra följa på den medicinska rehabiliteringen. Inom arbetsvärden bestrides kostnaderna för den egentliga arbetsförmedlingsverksamheten, läkarundersökningar m. m. av staten. För arbetsträningen har vanligen landstingen och de utanför landstingen stående städerna påtagit sig huvudmannaskapet. Staten bidrager till vissa driftkostnader och fr. o. m. budgetåret 1960/61 även till en del investeringskostnader. Vid yrkesutbildning svarar staten för undervisningskostnaderna. Till den skyddade verksamheten, för vilken i huvudsak kommuner står som huvudmän, utgår statsunderstöd i princip efter samma regler, som gäller för arbetsträningsverksamheten. Till kommuner och andra, som anordnar lättare arbeten för partiellt arbetsföra, kan genom arbetsmarknadsstyrelsen utgå statsbidrag. Näringshjälpen slutligen finansieras i samverkan mellan staten, landsting och kommuner. Statens bidrag är högst 5 000 kr. i varje särskilt fall. I detta sammanhang kan även nämnas, att 1960 års vårriksdag för budgetåret 1960/61 ställt 100 000 kr. till De vanföras riksförbunds förfogande för bidrag till inköp och distribution av hjälpmedel för underlättande av den dagliga livsföringen för rörelsehindrade och andra handikappade ävensom hjälpmedel för handikappade husmödrar. Ifrågavarande hjälpmedel kan tilldelas personer, som efter individuell prövning befinnes vara i behov därav. Som ett led i arbetsvärden ingår åtgärder för tryggande av vederbörandes och hans familjs försörjning under tiden för arbetsvärd. Beträffande partiellt arbetsföra, som genom arbetsmarknadsstyrelsen eller dess organs förmedling blir föremål för arbetsvårdande verksamhet i form av yrkesutbildning eller arbetsprövning, tillämpas av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser angående utbildningsbidrag åt vissa arbetslösa (kungl. brev den 4 juni 1954 med senare ändringar jämte kungl. brev den 27 j u n i 1957). Utbildningsbidrag beviljas av arbetsmarknadsstyrelsen eller, om styrelsen så bestämmer, av länsarbetsnämnd. Bidraget, som inte är skattepliktig inkomst, utgöres av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och särskilt bidrag. Utbildningsbidrag beviljas under förutsättning att vederbörande k o m m u n eller annan åtager sig att till 25 procent ersätta kostnaderna för de tre förstnämnda formerna av bidrag ävensom med utbildningen eventuellt förenad timpenning. Bidrag kan efter individuell behovsprövning utgå med högst följande belopp för månad. Grundbidrag utgår såsom bidrag till kostnaderna för den utbildades uppehälle med högst 410 kr. Vid utbildning i hemorten utgår hyresbidrag a) till familjeförsörjare

152 högst med belopp motsvarande den faktiska hyreskostnaden och b) till annan med ett belopp av högst 70 kr. i ortsgrupp 2, 85 kr. i ortsgrupperna 3 och 4 samt 100 kr. i ortsgrupp 5. Vid utbildning å annan ort än hemorten kan dessutom utgå till familjeförsörjare bidrag till egen bostad med belopp, som angives ovan under b ) , samt, när särskilda skäl föreligger, till annan bidrag till fast bostad i hemorten med belopp, som angives ovan under a ) . Familjetillägg kan utgå bl. a. för make med högst 55 kr. vid utbildning i hemorten, med högst 140 kr. vid utbildning utom hemorten samt för barn under 16 år med högst 45 kr. för varje barn. Särskilt bidrag kan utgå i samband med utredning om yrkesutbildning samt i anslutning till beviljad yrkesutbildning och avse bl. a. resekostnadsersättning och traktamente vid vissa resor mellan hemorten och utbildningsorten, dagliga resor mellan bostaden och utbildningsplatsen, kursavgifter, undervisningsmateriel samt viss utrustning av arbetskläder. Utbildningsbidrag skall, om ej särskilda skäl till annat föranleder, minskas med hela beloppet av bidragstagaren tillkommande pension (dock ej blindtillägg och vårdtillägg samt i samband med dessa tillägg utgående grundpension), sjukpenning eller annan försäkringsersättning samt timpenning eller annan med utbildningen förenad inkomst. Grundbidrag, hyresbidrag och familjetillägg må utgå vid avbrott i utbildningen på grund av sjukdom under högst 15 dagar av ett och samma kalenderår ävensom vid kortare ledighet, som erfordras på grund av svag hälsa hos den utbildade e. d., därvid gottgörelse i förekommande fall även må lämnas för sådan med utbildningen förenad inkomst, som vederbörande på grund av sjukdomen eller ledigheten går miste om. Vid arbetsvärd i form av arbetsträning och skyddad sysselsättning varierar grunderna för ersättning. Gemensamt är dock, att lön utgår för arbete och att lönen kompletteras med försörjningsbidrag från landstingen eller av socialhjälp. I flertalet fall svarar vederbörande hemortskommun i sista hand även för de av landstinget utbetalade försörjningsbidragen.

Socialförsäkringen och rehabiliteringen

Socialförsäkringen i vårt land har som regel ej byggt upp egna institutioner för rehabiliteringsverksamhet utan har utnyttjat de anordningar härför, som finnes tillgängliga inom den allmänna sjukvården och arbetsvärden. Undantag från denna princip är pensionsstyrelsens i det följande berörda sjukhus och lasarettsavdelningar samt sjukkassornas konvalescenthem. Socialförsäkringen medverkar dock, i den m å n det anses lämpligt, såväl administrativt som ekonomiskt i rehabiliteringen. Denna medverkan berör huvudsakligen två områden, nämligen fastställandet av rehabiliteringsbehovet och genomförandet av rehabiliteringsåtgärderna.

153 Folkpensioneringen Pensionsstyrelsens rehabiliteringsverksamhet omfattar dels individuell verksamhet, dvs. behandling, vård, yrkesutbildning, näringshjälp m. m. åt personer, vilka kan väntas genom dylika åtgärder återvinna eller bibehålla arbetsförmågan, dels annan verksamhet, som avser att i folkpensioneringens intresse förebygga arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan. Enligt de nuvarande bestämmelserna för verksamheten gäller främst två förutsättningar för att en person skall beredas invaliditetsförebyggande åtgärd av något slag genom pensionsstyrelsens försorg. Dessa är dels att den ifrågavarande åtgärden inte kan komma till stånd utan pensionsstyrelsens medverkan och dels att utsikter kan anses föreligga att genom åtgärderna förebygga eller helt eller delvis häva förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Sedan mer än 40 år tillbaka bedriver pensionsstyrelsen sjukvårdande verksamhet vid egna anstalter i invaliditetsförebyggande syfte. Dessa anstalter utgör dels fristående sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Åre och dels centrallasarettsanslutna reumatikeravdelningar i Boden, Lidköping, Lund, Norrköping, Umeå och Vänersborg. Denna verksamhet åsyftar främst att bereda sjukvård åt personer, som lider av ledgångsreumatism, psykoneuros och astma. Ursprungligen var avsikten att patienterna på pensionsstyrelsens sjukhus uteslutande skulle erhålla fysikalisk terapi (kortvåg, ultraljus, sjukgymnastik, medicinska bad m. m . ) . Utvecklingen har emellertid medfört, att den rent medicinska terapin erhållit allt större utrymme. På en del av styrelsens sjukhus finnes möjligheter till såväl vård som viss rehabilitering. Vid sjukhuset i Tranås har sålunda på försök inrättats en rehabiliteringsavdelning omfattande bl. a. industriell arbetsterapi, där styrelsen i samband med sjukhusmässig vård kan få till stånd såväl viss prövning och träning som bedömning av tveksamma invaliditetsfall. Pensionsstyrelsen bestrider numera hela vårdkostnaden med undantag för den s. k. dagavgiften om 5 kr., vilken som regel erlägges av vederbörande sjukkassa. Till pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet räknas också den vård som styrelsen erbjuder på de s. k. sommarkurorterna. Till dessa hänvisar styrelsen varje sommar huvudsakligen patienter med sjukdomar som kräver fysikalisk terapi eller allmänt stärkande behandling. Frågan om pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet har på Kungl. Maj:ts uppdrag utretts av särskilda utredningsmän. Utredningen avlämnade i december 1959 betänkande med förslag rörande nämnda verksamhet (stencilerat). I betänkandet föreslås bl. a. att huvuddelen av styrelsens sjukvårdande verksamhet successivt överföres till landstingen i nära anslutning till regleringen av regionsjukvården. Sjukhusen i Nynäshamn,

154 Tranås och Åre bör dock enligt utredningen alltjämt drivas av styrelsen eller annan socialförsäkringsmyndighet. Kungl. Maj :t har ännu inte tagit ställning till utredningens förslag. Vid handläggningen av ansökningar om invalidpension (sjukbidrag) utgör invaliditets prövningen ett betydelsefullt moment, ty avgörandet av frågan om en sökande h a r sin arbetsförmåga varaktigt eller för ytterligare avsevärd tid i så hög grad nedsatt, som förutsattes för rätt till invalidpension eller sjukbidrag, är komplicerat. Prövningen avser icke blott att fastställa om invalidpension (sjukbidrag) skall utgå eller icke, utan av särskild vikt är att avgöra — framför allt i fråga om yngre eller medelålders människor — huruvida det är möjligt att genom åtgärder av något slag återställa eller förbättra den sökandes arbetsförmåga, så att han på nytt kan återföras till produktionen. Erforderliga utredningar för att allsidigt belysa den sökandes situation måste ske i samråd med läkare och socialarbetare samt med företrädare för arbetsvårdsorganen. Pensionsstyrelsen har genom en särskild föreskrift i 36 § 3 st. F P L m ö j lighet att i samband med invaliditetsprövningen föranstalta om ytterligare läkarundersökning för att erhålla en säkrare grund för bedömningen. De kostnader som föranledes av styrelsens nu nämnda beslut bestrides av styrelsen. Därest pensionsstyrelsen i samband med invaliditetsbedömningen finner vård erforderlig, hänvisar styrelsen, om detta med hänsyn till sjukdomens beskaffenhet o. d. lämpar sig, den sökande till någon av styrelsens sjukvårdsanstalter för vård. Som förut nämnts finnes å en del av dessa jämväl vissa rehabiliteringsmöjligheter. Enligt 16 § 4 st. F P L må under vissa förutsättningar folkpension, helt eller delvis, tills vidare förvägras person, som utan giltig anledning vägrar underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel. För att bereda en person, som är behäftad med vanförhet eller lyte eller som av annan orsak är partiellt arbetsför, möjlighet till försörjning i ett med hänsyn till hans krafter och färdigheter lämpligt arbete ombesörjer pensionsstyrelsen näringshjälp och yrkesutbildning, om vederbörande har folkpension eller ansökt om sådan förmån. Näringshjälpen utgöres av bidrag eller lån för igångsättande av självständig verksamhet, t. ex. för inköp av maskiner och verktyg eller mindre affärsrörelse (kiosk eller verkstad) eller för anskaffande av motorfordon. Anslaget för budgetåret 1960/61 utgör 1,5 milj. kr. Arbetsmarknadsstyrelsen har bemyndigats att av anslaget disponera 450 000 kr. eller det högre belopp, som arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen gemensamt äger bestämma för att inom ramen för den av arbetsmarknadsverket bedrivna arbetsvärdsverksamheten utgiva bidrag för igångsättande av självständig verksamhet.

155 I statsverkspropositionen till 1961 års riksdag föreslås att anslaget ökas med 0,5 milj. kr. Bidrag utgår i regel med högst 3A av kostnaderna och får — som tidigare nämnts — inte överstiga 5 000 kr. Beträffande bidrag till motorfordon beviljas dylikt endast om fordonen är nödvändiga för förvärvsarbete och endast till sökande över 22 år. Yngre sökande hänvisas till bidrag ur allmänna arvsfonden, som lämnar bidrag upp till 5 000 kr. Landsting, kommuner och enskilda organisationer lämnar i regel bidrag till näringshjälp som komplement till det statliga bidraget. Sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna Vad angår den medicinska rehabiliteringen må erinras om att centralsjukkassornas förtroendeläkare enligt 90 § SFL skall biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkassans verksamhetsområde samt i övrigt tillhandagå sjukkassorna i frågor, vilka kräver medicinsk sakkunskap. Givet är att förtroendeläkarna i denna sin verksamhet har att beakta rehabiliteringssynpunkter. Även till riksförsäkringsanstalten och socialförsäkringsbolagen knutna läkare har stora möjligheter att avgöra, huruvida genom rehabiliteringsanordningar inom den medicinska sektorn ytterligare förbättring av hälsotillståndet k a n vinnas, och, därest så är fallet, påkalla sådana åtgärder, exempelvis genom remiss till specialistundersökning eller till rehabiliteringsavdelning vid lasarett. I fråga om arbetsvärden har viss samverkan etablerats mellan arbetsvärdens organ och vissa socialförsäkringsinstitutioner. Beträffande riksförsäkringsanstalten gäller sedan år 1945, då arbetsvärden för militärskadade påbörjades, att anstalten för utredning underställer arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnderna alla långvariga militärersättningsfall. I någon mån tillämpas ett sådant förfaringssätt även i fråga om vissa yrkesskadeförsäkringsfall. I fråga om sjukförsäkringen har ett allt intimare samarbete inletts mellan centralsjukkassorna och arbetsvårdsorganen. På grundval av viss försöksverksamhet föreslog utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning i sitt år 1958 avlämnade betänkande (SOU 1958: 17), att ett organiserat samarbete borde komma till stånd mellan sjukkassorna och arbetsvårdsorganen för att möjliggöra ett tidigt uppmärksammande av behovet av arbetsvärd. Inom varje centralsjukkasseområde borde enligt utredningens mening finnas ett samarbetslag, bestående av representanter för centralsjukkassan och länsarbetsnämnden. Till detta samarbetslag skulle sjukkassan inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av arbetsvärdsbehovet. I princip borde beträffande samtliga sjukskrivna prövning påkallas senast då sjukhjälp utgått under tre månader. Vidare borde arbetsvårdsorganen erhålla del av hos sjukkassorna tillgängliga uppgifter, som

156 behövdes för bedömning av arbetsvårdsbehovet. Slutligen skulle sjukkontrollanterna hos kassorna vid sidan av sjukkontrollen få till uppgift att för arbetsvårdsorganens räkning insamla utredningsmaterial i fråga om sjukförsäkringsklientelet. I nu berörda frågor uttalade föredragande departementschefen i proposition nr 161 till 1959 års riksdag, mot vilket uttalande riksdagen icke hade något att erinra, att de i betänkandet framlagda förslagen till samarbete syntes kunna medföra, att en smidig och kontinuerlig samverkan skapades till fromma för rehabiliteringsverksamheten. Departementschefen utgick därför ifrån, att de rekommendationer, som gjorts i betänkandet, uppmärksammades av de berörda organen. Inom ett flertal sjukkasseområden har det nu berörda samarbetet redan igångsatts. Inom andra områden befinner det sig ännu i uppbyggnadsstadiet. Ekonomiskt stöd åt institutioner som bedriver rehabiliteringsverksamhet lämnas icke av sjuk- eller yrkesskadeförsäkringarna. I fråga om ekonomiskt stöd från socialförsäkringen åt den enskilde vid rehabilitering må nämnas följande. Vid medicinsk rehabilitering i samband med sluten vård ersätter sjukförsäkringen kostnaden för vårdavgift på allmän sal (med vissa begränsningar i fråga om sjukhjälpstiden). I öppen vård lämnas ersättning i viss omfattning för den försäkrades kostnader för sådan vård, däri inbegripet sjukgymnastik och viss annan fysikalisk behandling. Sjukförsäkringen ersätter även i viss omfattning resekostnader till och från läkare och sjukvårdsinrättning. Jämlikt 18 § SFL må sjukkassa, med riksförsäkringsanstaltens medgivande och enligt de närmare föreskrifter som meddelas av anstalten, besluta, att ersättning skall utgå för försäkrads kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård. I sådant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta även förmån, som avses med beslutet. Samtliga sjukkassor har infört bestämmelser om ifrågavarande ersättningsförmåner. I YFL och MEF finnes bestämmelser om ersättning för såväl öppen som sluten vård, vilka bestämmelser giver större försäkringsskydd än motsvarande regler i SFL. Erforderliga kostnader för lakar-, tandläkar- eller sjukhusvård ävensom nödiga resor ersattes sålunda helt och utan tidsgräns. Ersättning utgår också för kostnader för särskilda hjälpmedel till lindrande av menliga följder av skada såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Yrkesskadeförsäkringen lämnar i regel ej ersättning för vård under den s. k. samordningstiden, dvs. den tid under vilken sjukförsäkringen har att svara för försäkringsskyddet även vid yrkesskada.

157 Under tid, då den sjuke eller skadade är föremål för arbetsvårdande åtgärder, föreligger som regel behov av ekonomiskt stöd för egen eller familjens försörjning. I viss utsträckning svarar sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna för försörjningen genom utgivande av sjukpenning eller livränta. I detta sammanhang må särskilt erinras om att i 10 § sista stycket YFL (liksom i 8 § sista stycket MEF) stadgas följande. Därest den skadade undergår arbetsprövning eller sådan yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbildningen beaktas i vad mån verksamheten medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning efter avslutad yrkesutbildning må, om utbildningen kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas härtill. Bestämmelsen innebär möjlighet att under tiden för arbetsprövning eller yrkesutbildning höja den sjukpenning och livränta, som eljest skulle utgå, till 100 procent. I detta sammanhang må även erinras om stadgandet i 21 § 4 st. SFL, enligt vilket den försäkrade, om han i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning än sin vanliga eller därmed jämförligt arbete, ej vidare må anses arbetsoförmögen. I 27 § sista stycket SFL finnes vidare vissa bestämmelser om påföljd för vägran att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska sjukdomens följder och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel. Sjukpenning kan i sådant fall helt eller delvis förvägras. En motsvarande bestämmelse, ehuru av mera allmänt innehåll, återfinnes i 28 § 2 st. YFL och 12 § 2 mom. 2 st. MEF. Här må i övrigt erinras om ett par stadganden i SFL rörande sjukpenning till försäkrad som efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår vissa former av arbetsvärd, nämligen arbetsprövning och yrkesutbildning. Enligt äldre bestämmelser kunde under sådan tid ekonomiskt stöd utgå från två håll, dels sjukpenning från sjukkassan och dels utbildningsbidrag av allmänna medel genom arbetsvårdsorganen, vilka bidrag dock reducerades med sjukpenningen. En försäkrad riskerade att hans försäkringsskydd i fråga om rätten till sjukpenning förlorades eller försämrades medan vården pågick. Detta förhållande kunde utgöra ett avhållande moment, när den försäkrade skulle taga ställning till huruvida han skulle underkasta sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. För att stimulera de försäkrade till nu berörda arbetsvårdsåtgärder har fr. o. m. den 1 januari 1960 vidtagits två ändringar i SFL. 11 § 4 st. har ändrats så att den försäkrades sjukpenningförsäkring inte skall få upphöra eller ändras så att han

158 placeras i lägre sjukpenningklass, medan han undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning. I 23 § 1 st. f) har intagits en bestämmelse om att sjukpenning inte utgår vid de båda nämnda formerna av arbetsvärd. Sjukpenningförsäkringen skall med andra ord vara vilande under denna tid.

Kommitténs synpunkter och förslag

Socialförsäkringens behov av rehabiliteringsanordningar Behovet och värdet av rehabiliteringsanordningar är uppenbara. Det ligger nämligen i allas intresse, den enskildes, samhällets och socialförsäkringens, att en person som insjuknat eller skadats, så snart som möjligt återföres till hälsa så att h a n k a n återinträda i förvärvslivet. Det primära ur socialpolitisk synpunkt är att ett sådant återförande sker och inte att pension för försörjningen k a n utgå. Socialförsäkringen skall sörja för att den som drabbats av arbetsoförmåga erhåller bidrag till sin försörjning genom sjukhjälp, pension eller livränta såsom ersättning för den bortfallna arbetsinkomsten. Det är givetvis med hänsyn till försäkringens ekonomi betydelsefullt, att den som insjuknat eller skadats så snart som möjligt återfår sin tidigare arbetsförmåga och därmed möjlighet att återtaga sitt förvärvsarbete. Det sagda gäller vare sig försäkringen helt eller delvis finansieras av statsmedel eller genom bidrag eller avgifter från de försäkrade eller andra. Rehabiliteringsverksamheten är därför av utomordentlig betydelse för socialförsäkringen. Under senare år vidtagna eller planerade reformer inom socialförsäkringen medför ett trängande behov av att en utbyggnad och effektivisering av rehabiliteringsverksamheten kommer till stånd. Detta förhållande har kraftigt understrukits i samband med pensionsfrågornas behandling vid 1958 och 1959 års riksdagar. Sålunda m å nämnas att föredragande departementschefen i proposition n r 55 till 1958 års A-riksdag angående principerna för en allmän pensionsreform uttalade bl. a. följande. För att man skall kunna effektivt bedöma rätten till invalidpension och åstadkomma en lämplig gradering av pensionerna måste rehabiliteringsorganisationen vara väl utbyggd. Detta är nödvändigt för att en tillförlitlig bedömning av en pensionssökandes försörjningsförmåga skall kunna ske utan dröjsmål. Vid denna prövning måste både medicinens och arbetsvärdens synpunkter få göra sig gällande. En effektiv rehabiliteringsorganisation är emellertid nödvändig inte endast för prövningen av pensionsrätten utan i ännu högre grad för att man genom lämpliga åtgärder skall kunna minska behovet av invalidpension. Allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra vederbörandes försörjningsförmåga bör göras — och detta helst innan invalidpension beviljas. Ur den enskildes synpunkt måste det alltid vara av betydande värde, att han kan helt eller delvis försörja sig själv genom arbete. Också för pensioneringens ekonomi är en väl utbyggd rehabilitering av stor betydelse. Jag förutsätter därför, att den blivande pensionsreformen förknippas med en utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen.

159 I sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande (nr 1) över nämnda proposition framhöll särskilda utskottet bl. a. att en av de faktorer, som enligt utskottets mening borde spela en dominerande roll vid invaliditetsbedömningen var rehabiliteringen. Utskottet underströk därför i likhet med departementschefen och flera motionärer vikten av en utbyggd rehabiliteringsorganisation. Jämväl i proposition nr 100 till 1959 års riksdag med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension har framhållits, att förtidspensioneringen borde förenas med en effektiv rehabiliteringsverksamhet, ett uttalande som understrukits i en av riksdagen godkänd reservation till särskilda utskottets utlåtande (nr 1). Verkningarna av den allmänna pensioneringen och de därav föranledda rehabiliteringsbehoven kan av naturliga skäl ännu inte statistiskt belysas och det torde inte med någon grad av tillförlitlighet låta sig göra att särskilja socialförsäkringens behov av rehabiliteringsanordningar från det behov därav, som föreligger helt oberoende av socialförsäkringens existens eller utformning. En specialundersökning skulle, om den över huvud taget kunde utföras, bli mycket tidsödande och kostnadskrävande. Kommittén h a r därför inte ansett sig böra företaga en dylik undersökning. Man torde — utan att ha stöd i utredningsmaterial — våga göra det påståendet, att det verkliga rehabiliteringsbehovet aldrig kan på förhand fixeras. Det växlar med befolkningens sociala och ekonomiska villkor, utvisar avvikelser mellan stad och land och är beroende av många andra förhållanden. Rehabiliteringsbehovet är exempelvis större i Norrland med dess mindre differentierade näringsliv än i övriga delar av landet. Arbetsmarknadsläget utövar också ett starkt inflytande på rehabiliteringsbehovet. Den ständigt ökande frekvensen av trafikolycksfall får ej heller förglömmas. Kommittén vill erinra om att ett särskilt utredningsorgan — socialpolitiska kommittén — vid sin översyn av socialpolitiken skall ägna särskild uppmärksamhet åt personer med olika slag av arbetshinder, t. ex. syn- och hörselskadade, rörelsehindrade och personer med åkommor på de psykiska sjukdomarnas och närliggande områden. Med den beslutade och planerade pensionsreformen kan socialförsäkringen sägas ha ingått i ett nytt skede, kännetecknat framför allt av ökade prestationer. Socialförsäkringskommittén föreslår nu väsentliga förbättringar också i fråga om förmånerna från sjukförsäkringen. Det är emellertid icke enbart de ökade förmånerna från socialförsäkringen och därvid främst från pensioneringen som nu aktualiserar en kvantitativ och kvalitativ upprustning av rehabiliteringsresurserna. Andra omständigheter av minst lika stor betydelse är utformningen av invaliditetsbegreppet, grunderna för invaliditetsbedömningen, etc. Såväl för invaliditetsbedömningen som för graderingen av pensionens storlek är det nödvändigt, att pensionsmyndigheterna har tillgång till väl utrustade sjukhus

160 för erforderliga undersökningar samt möjlighet att utnyttja arbetsvärdens resurser. I avsaknad härav torde det mången gång vara förenat med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt handlägga pensionsärendena. Vad härefter angår frågan vilken kapacitet sjukvården och arbetsvärden bör ha för att k u n n a tillgodose socialförsäkringens behov, så är det som redan framhållits omöjligt att med någon bestämdhet uttala sig härom. Det torde emellertid icke råda någon tvekan om att de nuvarande resurserna är otillräckliga. En god grund finnes dock att bygga vidare på och det är uppenbart att en idealisk rehabiliteringsverksamhet inte med ens kan organiseras. Den måste växa fram på grundval av erfarenheterna samt med beaktande av finansiella, personella och andra resurser. Särskilda medicinska rehabiliteringsavdelningar har på senaste tiden vuxit fram vid vissa centrallasarett. Kommittén inser väl att de möjligheter, som nu och för den närmaste framtiden står sjukvårdshuvudmännen till buds är begränsade, men alla åtgärder måste detta till trots vidtagas för att snabbt och effektivt bygga ut de medicinska rehabiliteringsanordningarna, därvid uppmärksamhet bör ägnas även åt öppen vård av ifrågavarande slag. I detta sammanhang må nämnas att föredragande departementschefen i proposition (nr 159) till 1960 års riksdag med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande m. m. framhållit vikten av att medicinska rehabiliteringsavdelningar av generell karaktär snarast kommer till stånd samt att dessa bör anordnas i anslutning till lasaretten på länsplanet. Inom arbetsvärden pågår likaledes en upprustning av rehabiliteringsinstitutionerna. Emellertid är behovet långt ifrån täckt. Sålunda torde tarvas en avsevärd utbyggnad i fråga om anordningar för såväl arbetsprövning och arbetsträning som skyddad sysselsättning. Länsarbetsnämndernas personella och övriga resurser torde också vara otillräckliga. I den mån verksamhetens utbyggnad är beroende på anslag från statsmakterna torde det få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att i framställningar till Kungl. Maj :t närmare precisera sina önskemål och behov. Den i pensionsstyrelsens regi bedrivna verksamheten för sjukvård och rehabilitering tillkom på en tid, då samhällets allmänna resurser på ifrågavarande område var mycket begränsade, och det torde inte råda delade meningar om att verksamheten fyllt en stor uppgift. Som framgår av den föregående redogörelsen har pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet nyligen varit föremål för särskild utredning. I yttrande över utredningens förslag har kommittén framhållit bl. a. att kommittén delar utredningens uppfattning, att samhällets normala verksamhet för sjukvård och arbetsvärd i första hand bör utnyttjas för rehabiliteringen. Detta utesluter emellertid icke att socialförsäkringen själv bör ha vissa resurser att i försäkringens intresse pröva rehabiliteringsmöjligheterna och graden av ned-

161 sättningen av arbetsförmågan. Kommittén anförde vidare, att man icke torde kunna räkna med att den allmänna rehabiliteringsorganisationen tillräckligt snabbt blir utbyggd och att socialförsäkringen — i varje fall under en övergångstid — hade behov av egna sjukhus. Kommittén tillstyrkte därför utredningens förslag, att pensionsstyrelsens tre särskilda sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Åre alltjämt skulle drivas av pensionsstyrelsen eller annan socialförsäkringsmyndighet, varvid tillika förutsattes att sjukhusen blev så utrustade, att de snabbt och effektivt kunde tjäna socialförsäkringens krav. Kungl. Maj :t har som förut nämnts ännu icke tagit ställning till utredningens förslag. Rätten till rehabilitering och skyldigheten att underkasta sig rehabilitering Den omständigheten att rehabiliteringsorganisationen för närvarande saknar resurser för tillgodoseende av rehabiliteringsbehovet måste leda till att många sjuka eller skadade ej blir föremål för den rehabilitering som vore önskvärd. Envar försäkrad som så önskar och är i behov av rehabilitering bör emellertid äga rätt att få behovet tillgodosett. För den enskilde är det av utomordentlig vikt att återvinna förlorad arbetsförmåga, eller, om detta icke är möjligt, att ernå sådan förbättring att han kan i personligt avseende klara sig själv. Spörsmålet angående i vilken omfattning en försäkrad skall vara skyldig att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder, måste enligt kommitténs mening bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Är det fråga om omskolning måste i första hand beaktas, om det nya yrket (arbetet) är lämpligt med hänsyn till den medicinska orsaken till nedsättningen av arbetsförmågan. Vidare bör hänsyn tagas till vederbörandes ålder, kön, bostadsförhållanden, familjeförhållanden m. m. Man kan knappast kräva, att exempelvis en äldre man, som under hela sin tid ägnat sig åt att bruka sin jordbruksfastighet men som förlorat större delen av sin förmåga att fortsätta med detta arbete, skall underkasta sig omskolning och flyttning för att kunna sköta ett arbete vid en maskin eller ett skrivbord. Den ensamstående har väsentligt större möjlighet och bör därför ha större skyldighet att taga arbete på annan ort än en gift man, som bor i egen fastighet tillsammans med sin hustru; i synnerhet gäller detta om hustrun har ett arbete, som möjligen icke står till buds på annan ort. J u långvarigare yrkesutbildning eller annan arbetsvårdsåtgärd som kräves, desto svårare blir det att ställa oeftergivliga krav på att vederbörande underkastar sig dylika åtgärder. Skyldigheten att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder måste motsvaras av en skyldighet för det allmänna att under tiden för rehabiliteringen på ett skäligt sätt sörja för den försäkrades försörjning. Rehabiliteringsåtgärderna är för övrigt i regel av den natur, att ett positivt resultat endast 11—103063

162 kan förväntas, om vederbörande själv är besjälad av en önskan att nå det åsyftade målet och villig att underkasta sig de erforderliga åtgärderna. Hans inställning till dessa kommer givetvis att i hög grad vara beroende av huruvida han kan erhålla sådant ekonomiskt stöd, att han icke behöver ha ekonomiska bekymmer för sig och sin familj under rehabiliteringstiden. Till denna fråga återkommer kommittén i ett följande avsnitt. Socialförsäkringen måste även ha vissa andra möjligheter att direkt påverka den försäkrades intresse att medverka i olika rehabiliteringsåtgärder. I socialförsäkringslagstiftningen stadgas nu särskilda påföljder av vägran att underkasta sig vissa åtgärder. Sålunda stadgas i 27 § sista stycket SFL, att om försäkrad utan giltig anledning vägrar underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska skadans följder och vartill bidrag erbjudes honom av allmänna medel, sjukpenningen må helt eller delvis förvägras honom under förutsättning att han erinrats om denna påföljd. I sak likartade bestämmelser finnes i 16 § 4 st. F P L och 20 § TPL. Motsvarande stadganden, ehuru av mera allmänt innehåll, återfinnes i 28 § 2 st. YFL och 12 § 2 mom. 2 st. MEF. Påföljderna enligt SFL, FPL och TPL är begränsade såtillvida, att de inträder vid vägran att underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning. Begreppet sjukvård torde få anses täcka även de medicinska rehabiliteringsåtgärderna. Begreppet yrkesutbildning däremot täcker icke alla åtgärder av direkt eller förberedande art som kan befinnas erforderliga för vederbörandes inordnande i lämpligt arbete. För att de ifrågavarande bestämmelserna skall fylla sitt ändamål bör enligt kommitténs mening ordet arbetsvärd ersätta ordet yrkesutbildning. Skyldighet för socialförsäkringen att taga initiativ till rehabiliteringsåtgärder En fråga av största vikt i samband med rehabiliteringen är när och h u r behovet av rehabiliteringsåtgärder uppmärksammas. För närvarande aktualiseras icke sällan frågan om vidtagande av medicinska och arbetsvårdande åtgärder först i samband med ansökan om pension eller annat ekonomiskt stöd från samhället. Verkningarna av sjukdomen eller skadan kan då ha fortskridit så långt, att nämnda åtgärder inte får åsyftad verkan. Den enskildes intresse och vilja att positivt medverka i rehabiliteringen kan också antagas vara mindre i det ögonblick han räknar med att få sin försörjning tryggad genom pensioneringen. Av stort värde för att nå det med rehabiliteringsåtgärderna avsedda målet är sålunda, att de överväges och utföres på ett så tidigt stadium som möjligt och att sådan invaliditet, som berättigar till förtidspension i egentlig mening, inte får anses föreligga dessförinnan. Önskemålet att rehabiliteringsbehovet i det enskilda fallet prövas så tidigt som möjligt kan tillgodoses på skilda sätt. Den sjuke själv k a n under

163 tiden för den egentliga sjukvården väcka frågan härom. Som framhållits i det föregående avsnittet bör hans önskemål i görlig mån villfaras, såvitt det finnes rimlig anledning antaga, att förbättring kan ernås. Man torde dock i allmänhet icke kunna förutsätta, att den enskilde från början är medveten om behovet och värdet av rehabiliteringsåtgärder. Företrädarna för den medicinska vården bör ha ett fortlöpande och smidigt samarbete med representanter för arbetsvärden i de fall rehabilitering är aktuell. Att göra upp och realisera ett för varje patient tillrättalagt rehabiliteringsprogram förutsätter nämligen en nära samverkan mellan företrädarna för rehabiliteringens olika sidor. De olika stadierna i rehabiliteringen griper över i varandra i sådan grad, att en samordning är oundgängligen nödvändig. Den socialförsäkringsgren, som de sjuka och skadade först kommer i kontakt med, är i regel sjukförsäkringen. Enligt kommitténs mening bör det därför i första hand ankomma på sjukförsäkringen att uppmärksamt följa utvecklingen i de sjuka medlemmarnas hälsotillstånd och, där så är påkallat, taga kontakt med rehabiliteringsorganen. För att nå detta syfte har de förut berörda samarbetslagen tillkommit. I princip skall sjukkassan till samarbetslagen inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av rehabiliteringsbehovet senast då sjukhjälp utgått under tre månader. Kommittén betraktar dessa samarbetslag som värdefulla och nödvändiga instrument i en strävan att på ett tidigt stadium identifiera och aktualisera rehabiliteringsbehovet. Kommittén anser att sjukkassa, om ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning utgivits för 90 dagar i följd eller det eljest föreligger skälig anledning därtill, skall ha att enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av riksförsäkringsverket, undersöka huruvida särskilda åtgärder bör vidtagas för att förkorta sjukdomstiden eller för att eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan samt att, där så erfordras, tillse att lämpliga åtgärder vidtages. Bidrag till

rehabiliteringsinstitutioner

Av den föregående redogörelsen framgår att rehabiliteringsverksamheten i princip sker genom utnyttjande av samhällets normala sjukvårdande och arbetsvårdande verksamhet. Kostnaderna för verksamheten bestrides huvudsakligen av staten, landstingen och primärkommunerna. Den effektivisering av rehabiliteringsverksamheten, som påkallas av socialförsäkringens utbyggnad, aktualiserar frågan, om socialförsäkringen bör ekonomiskt medverka i rehabiliteringen genom att lämna stöd exempelvis i form av lån, investeringsbidrag eller driftbidrag åt organ, som svarar för rehabiliteringsverksamheten. Denna fråga h a r tidigare berörts av utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning (SOU 1958: 17). Utredningen konstaterade till en början, att gällande socialförsäkringslagstiftning inte förutser, att försäkringen

164 som sådan skall k u n n a giva ekonomiskt stöd av här ifrågasatt slag åt institutioner stående utanför försäkringen. Utredningen påpekade i det sammanhanget, att den av pensionsstyrelsen bedrivna invaliditetsförebyggande verksamheten, vilken tidigare bedrivits såsom ett led i en försäkringsverksamhet, numera helt finansieras med skattemedel. Utredningen framhöll vidare bl. a. följande. Vid bedömandet av hithörande problem har man därför i första hand att utgå ifrån att socialförsäkringen inte skall driva eller bidraga till institutioner för rehabilitering. I den mån socialförsäkringens kontantförmåner stiger, kan det dock ej bortses från att det blir alltmer nödvändigt för socialförsäkringen, att rehabiliteringsanordningar finnes. Socialförsäkringen har jämväl intresse av att nedsättning av arbetsförmågan förebygges; ofta är gränsdragningen mellan förebyggande och återställande åtgärder svår att göra. Vid prövningen av försäkringsfallen framstår ofta rehabiliteringsåtgärder som brådskande, varför det är angeläget att rehabiliteringsinstitutionerna är rustade att snabbt taga hand om uppkommande fall. Skulle det således visa sig, att rehabiliteringsanordningar, som socialförsäkringen behöver ha tillgång till, inte i erforderlig utsträckning kommer till stånd och ej erhåller nödig kapacitet, måste tydligen frågan om insatser på detta område från socialförsäkringens sida upptagas till övervägande. Skulle en pensionsreform genomföras och en budget för pensionssystemet uppläggas vid sidan av statsbudgeten på det sätt, den allmänna pensionsberedningen ifrågasatt, synes möjlighet böra föreligga att i denna budget upptaga för rehabiliteringsändamål erforderliga medel. Utredningen anförde vidare, att det kunde ifrågasättas, om inte kostnaden för rehabiliteringsanordningarna under alla förhållanden borde i princip belasta socialförsäkringen i proportion till anordningarnas utnyttjande för de försäkrades räkning. En sådan anordning skulle dock innebära ett radikalt frångående av tidigare tillämpade principer för kostnadernas täckande inom bl. a. sjukvården med återverkningar även på ansvarsfördelningen. Frågan rymde många aspekter och krävde för ett bedömande ingående undersökningar. Enligt utredningen torde kostnaderna för rehabiliteringsverksamheten sakna större betydelse för staten och landstingen. Däremot skulle bidrag från socialförsäkringen måhända spela större roll för kommunerna, vilka i vissa fall torde hysa ekonomiska betänkligheter, när det gäller t. ex. igångsättandet av skyddad verksamhet, som är mest aktuell för dessa huvudmän. I den mån kommunerna kunde behöva ytterligare stimulans till åtgärder på området, torde detta enligt utredningen bäst ske genom en förbättring av förefintliga statsbidragsmöjligheter. Utredningens övervägande utmynnade i ett uttalande att det då saknades anledning påfordra direkt ekonomiskt stöd från socialförsäkringen åt institutioner för rehabilitering. Frågan ansågs emellertid böra bli föremål för prövning vid en eventuell framtida översyn av socialförsäkringen. Sedan ovannämnda utredning avslutade sitt arbete, har frågan om ekonomisk medverkan i rehabiliteringen från socialförsäkringens sida kommit

165 i ett delvis annat läge. Sålunda har tilläggspensioneringen tillkommit och förslag framlägges nu om en reformerad invalidpensionering, vilken ställer ökade krav på socialförsäkringens behov av rehabiliteringsanordningar. Därjämte har förslag framlagts om en närmare administrativ samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna. Mot denna bakgrund kunde tiden nu synas vara inne att taga ställning till frågan om socialförsäkringens ekonomiska medverkan i rehabiliteringen. Här må också erinras om att 1959 års riksdag godkände ett i reservation till särskilda utskottets utlåtande (nr 1) gjort uttalande enligt vilket, i den mån rehabiliteringsåtgärderna kunde anses leda till minskning av försäkringens utgifter för utbetalning av pensioner, försäkringens medel borde kunna användas till finansiering av rehabiliteringsverksamheten. Kommittén är av den uppfattningen, att det principiellt icke bör möta något hinder att socialförsäkringen ekonomiskt stöder rehabiliteringsverksamheten i den mån denna utnyttjas i socialförsäkringens tjänst. Emellertid förefaller det inte lämpligt att nu taga ställning till frågan, beroende på att finansieringen av socialförsäkringens olika grenar är oenhetlig. Föredragande departementschefen uttalade i proposition (nr 75) till 1960 års riksdag, att finansieringsfrågorna utgör ett fält för rationalisering och omprövning. Kommittén förutsätter därför att frågan om socialförsäkringens finansiering blir föremål för en sådan omprövning och anser att spörsmålet om socialförsäkringens bidrag till rehabiliteringsinstitutioner lämpligen bör lösas i ett sådant sammanhang. Bidrag till försäkrad

under tiden för

rehabilitering

Tidigare har framhållits att rehabiliteringsåtgärderna i regel är av sådan natur, att ett positivt resultat kan väntas endast om vederbörande själv är besjälad av en önskan att nå det åsyftade målet samt att det därför är av betydelse, att under tiden för rehabilitering utgår ekonomiskt stöd så att den som är föremål för rehabilitering icke har ekonomiska bekymmer för sig och sin familj. Under tid då en person undergår rehabilitering kan han vara berättigad till förmåner från socialförsäkringen (sjukpenning, livränta eller pension) eller från det allmänna (exempelvis utbildningsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen eller försörjningsbidrag från vederbörande k o m m u n ) . Han kan också vid vissa former av arbetsvärd (arbetsträning och skyddad sysselsättning) erhålla ersättning för utfört arbete enligt mycket skiftande beräkningsgrunder. Förut har omnämnts en bestämmelse i 23 § 1 st. f) SFL enligt vilken sjukpenning fr. o. m. den 1 januari 1960 ej utgår för tid då försäkrad undergår av arbetsvårdsorgan förmedlad arbetsprövning eller yrkesutbildning. Sjukpenningförsäkringen är med andra ord vilande under denna tid. Bestämmelsen tillkom på förslag av utredningen om socialförsäkring och arbets-

166 anpassning och dess syfte var att undanröja olägenheterna av att en försäkrad som undergick arbetsvärd — särskilt mera tidskrävande sådan — riskerade att försäkringsskyddet i fråga om rätten till sjukpenning förlorades medan denna vård pågick. Detta förhållande kunde utgöra ett avhållande moment, när den försäkrade skulle taga ställning till huruvida han skulle underkasta sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. Genom lagändringen vanns den fördelen, att en försäkrad, som undergår ifrågavarande former av arbetsvärd, bibehåller det försäkringsskydd, som han har då arbetsvärden påbörjas, så att detta vid senare uppkommande behov kan tagas i anspråk. Under tiden för arbetsvärden får han uppbära de från arbetsvårdsorganen utgående utbildningsbidragen och behåller sitt försäkringsskydd oförändrat. Det ifrågavarande motivet för lagändringen föreligger icke längre vid bifall till kommitténs senare i detta betänkande framlagda förslag, att sjukpenningförsäkrad, som icke uppnått 67 års ålder, skall i princip äga rätt till sjukpenning utan någon till visst antal dagar stadgad begränsning av sjukhjälpstiden. På grund härav förordar kommittén att det nuvarande stadgandet i 23 § 1 st. f) SFL utgår ur lagstiftningen. Bestämmelsen i 11 § 4 st. SFL att sjukpenningförsäkring ej må ändras under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, bör bibehållas i princip. I den mån tidsbegränsad förtidspension beviljas under pågående arbetsvärd, bör dock givetvis omprövning av sjukpennnigklassen ske enligt de i kapitel 19 föreslagna allmänna reglerna för sådan omprövning då rätt till pension inträder. Ifrågavarande bestämmelse bör vidare utvidgas till att omfatta jämväl sådan arbetsträning, som kommittén i det följande föreslår skall berättiga till de statliga utbildningsbidragen. Motsvarande utvidgning bör vidtagas i 10 § 3 st. YFL och 8 § 3 st. MEF. Liksom redan nu är fallet vid arbetsprövning och yrkesutbildning bör sålunda höjning av sjukpenning eller livränta till 100 procent k u n n a ske under tid för arbetsträning. Kommittén förordar att nu berörda ändringar vidtages. I 14 § 1 mom. 2 st. F P L stadgas att folkpension med hänsyn till omständigheterna må helt indragas eller nedsättas, därest pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning till förebyggande eller hävande av höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Bestämmelsen kompletteras med en anvisning att nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av pensionen, må medgivas att under samma tid uppbära pensionen eller del därav. Bestämmelsen om indragning torde ha tillkommit närmast för att förhindra, att den försäkrade under tid för sjukvård eller yrkesutbildning uppbär förmåner, som sammanlagt överstiger vad som kan anses rimligt. Något motsvarande stadgande finnes icke i TPL. I kapitel 6 har kommittén framhållit betydelsen av att pensioneringen stöder rehabiliteringssträvandena genom att bidraga till vederbörandes för-

167 sörj ning under tid för rehabilitering. Kommittén har också uttalat, att den föreslagna tidsbegränsade pensionen bör kunna bli en lämplig och användbar form för ekonomiskt stöd under rehabilitering. Utbildningsbidrag som utges från arbetsmarknadsstyrelsen vid viss rehabilitering — arbetsprövning eller yrkesutbildning — är maximibelopp, som utgår efter individuell behovsprövning. Det skall, om ej särskilda skäl föranleder till annat, minskas med bl. a. hela beloppet av bidragstagaren tillkommande pension. Vid sammanträffande av utbildningsbidrag och pension finnes alltså garantier för att den försäkrades förmåner inte kominer att överstiga vad som är skäligt. På grund härav föreslår kommittén, att ovannämnda stadgande i 14 § F P L utgår u r lagstiftningen. Som framgår av föregående redogörelse för de partiellt arbetsföras försörjning under arbetsvärd förekommer olika ersättning vid skilda former av arbetsvärd. Vid yrkesutbildning och arbetsprövning utges statliga utbildningsbidrag. Vid arbetsträning däremot utgår genom huvudmannen för verksamheten ersättning i form av arbetslön kombinerad med försörjningsbidrag av högst varierande storlek. I vissa fall utgår genom huvudmannen endast arbetslön, varför den partiellt arbetsföre vid behov av kompletterande bidrag är hänvisad direkt till hemkommunens socialvård. I fråga om familjens försörjning är detta regel. Arbetsträning är som arbetsvårdsåtgärd jämförbar med arbetsprövning och yrkesutbildning. I likhet med sistnämnda arbetsvårdsformer är arbetsträningen ett viktigt och ofta nödvändigt led i anpassningen till ett arbete. Arbetsträningen insattes av arbetsvårdsorganen, som disponerar platserna vid träningsverkstäderna. Med hänsyn till dessa omständigheter framstår det som otillfredsställande, att de partiellt arbetsföra under arbetsträning — i motsats till vad som är fallet under arbetsprövning och yrkesutbildning — skall vara hänvisade till socialvård för sin och familjens försörjning, i den mån arbetslönen och eventuell ersättning från socialförsäkringen i form av sjukpenning, livränta etc. är otillräcklig. Till detta kommer att de ekonomiska förmånerna under arbetsträning i regel blir väsentligt lägre. I många fall är detta en omständighet som försvårar insättande av arbetsträning. Kommittén vill fördenskull föreslå, att de statliga utbildningsbidragen utgår även vid arbetsträning förmedlad genom arbetsvårdsorganen. Det synes emellertid nödvändigt att i detta fall införa en tidsbegränsning för att härigenom avgränsa arbetsträningen från skyddad sysselsättning. Enligt uppgift uppgår den genomsnittliga träningstiden till 4 å 5 månader. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att utbildningsbidrag vid arbetsträning, som förmedlats genom arbetsvårdsorgan, skall k u n n a utgå under högst 6 månader. I fråga om utbildningsbidragen gäller nu, att pension i form av blindtillägg och vårdtillägg samt i samband med dessa tillägg utgående grundpension icke skall räknas såsom inkomst vid utgivande av utbildnings-

168 bidragen. I den av kommittén föreslagna nya lagstiftningen försvinner begreppet »grundpension» varjämte de nämnda tilläggen kompletteras med vissa andra förmåner från folkpensioneringen, nämligen blindhetsersättning, hjälptillägg, vanföreersättning och vanföretillägg. Vid bifall till kommitténs förslag bör föreskrivas att blindhetsersättning, blindtillägg, vårdtillägg, hjälptillägg, vanföreersättning och vanföretillägg inte skall r ä k n a s såsom inkomst vid bestämmande av utbildningsbidrag. Enligt Kungl. Maj :ts bestämmelser kan, som tidigare nämnts, utbildningsbidrag utgå i vissa fall av ledighet från utbildning. Grundbidrag, hyresbidrag och familjetillägg kan sålunda utgå vid avbrott i utbildningen på grund av sjukdom under högst 15 dagar av ett och samma kalenderår ävensom vid kortare ledighet, som erfordras till följd av svag hälsa hos den utbildade e. d., varvid gottgörelse i förekommande fall även må lämnas för sådan med utbildningen förenad inkomst, som vederbörande på grund av sjukdomen eller ledigheten går miste om. Arbetsmarknadsstyrelsen har för sin del utfärdat detaljbestämmelser, enligt vilka ledighet med bibehållna förmåner vid styrkt sjukdom må medgivas med D/4 dag för månad av den beviljade utbildningstiden och beträffande övrig ledighet, som erfordras för svag hälsa e t c , med högst en dag för månad vid kortare utbildning än ett år och eljest med IV2 dag för månad. I praktiken inträffar ofta att de bidragsberättigade 15 sjukdagarna förbrukas redan under en första sjukperiod. Inträffar denna ledighet i början av utbildningen, indrages utbildningsbidraget omedelbart vid ny sjukledighet, även om denna begränsas till endast ett fåtal dagar. Detta orsakar problem för såväl den enskilde som för arbetsvårdsorganet. Enligt kommitténs uppfattning bör »avbrott i utbildningen på grund av sjukdom» icke anses föreligga, därest sjukdomen är av övergående natur och grundad anledning finnes till antagande att vederbörande skall återupptaga utbildningen inom några veckor. Kommittén förordar att ändring av nu angiven innebörd vidtages i de gällande bestämmelserna för utbildningsbidragen. Kommittén har även uppmärksammat att utbildningsbidrag ej utgår vid sådan ledighet exempelvis i samband med jul- och nyårshelgerna, som sträcker sig utöver själva helgdagarna, vilket är fallet vid skolor och undervisningsanstalter, där undervisningen pågår terminsvis. Vid ledighet, som infaller under termin i samband med helger och därmed jämställda ledighetsdagar liksom allmänna lovdagar i anslutning till dessa, utgår däremot bidragen oavkortade. Enligt kommitténs mening bör sistnämnda ordning gälla även i förstnämnda fall liksom över huvud vid kortare ledighet, som orsakas genom beslut av skol- eller kursledning. Slutligen vill kommittén fästa uppmärksamheten på att det nu är ett brokigt mönster av bidrag till näringshjälp och tekniska hjälpmedel. Flera statsorgan, landsting och kommuner m. fl. är engagerade för dessa upp-

169 gifter. Den enskilde vet ofta inte vart h a n skall vända sig och mången gång måste h a n söka bidrag från flera håll. Samhällets hjälpformer på detta område borde kunna utformas mera enhetligt och rationellt. Kommittén saknar emellertid anledning att gå närmare in på denna fråga men vill ändock understryka angelägenheten av en rationalisering.

Åtgärder för samordning av rehabiliteringsverksamheten En viktig förutsättning för rehabiliteringsverksamhetens effektivisering är att den medicinska rehabiliteringen och arbetsvärden samordnas. Redan tidigare har framhållits, att de olika stadierna i rehabiliteringen griper över varandra i sådan grad, att varje boskillnad dem emellan verkar hämmande och försvårande. Planeringen av rehabiliteringsverksamheten i stort och i det enskilda fallet, centralt och lokalt — måste därför ske under nära samverkan från rehabiliteringens båda sidor. Dessutom är det betydelsefullt, att organ som har behov av att utnyttja verksamheten eller i egenskap av huvudmän eller eljest beröres av densamma, kan få lämna sin medverkan i planeringen och vid genomförandet av rehabiliteringsåtgärderna. Rehabiliteringsverksamheten står nu på det centrala planet under huvudsaklig ledning eller tillsyn av medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Någon samordning av verksamheten finnes inte, bortsett från den tidigare omnämnda rådgivande arbetsvårdsdelegationen, som är knuten till arbetsmarknadsstyrelsen. Med hänsyn till den synnerliga vikt, som måste tillmätas samordningen, är detta förhållande otillfredsställande. En brist är det även, att det nu inte finnes något forum, där alla av rehabiliteringsverksamheten berörda myndigheter och organ har möjligheter att gemensamt diskutera och överväga olika åtgärder för planering och utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen. Socialförsäkringens intresse av en rationell och effektiv rehabiliteringsverksamhet motiverar, att den inte ställes utan inflytande på utvecklingen. Företrädare för landsting, städer och landskommuner, som svarar för viktiga delar av rehabiliteringsanordningarna, torde också ha behov av gemensamma överläggningar. Eftersom verksamheten ytterst syftar till att återföra sjuka och skadade till arbetslivet, beröres slutligen även arbetsmarknadens parter. Mot bakgrunden av det anförda finner kommittén det angeläget, att ett särskilt centralt samordningsorgan tillskapas, där företrädare för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen kan överlägga om gemensamma problem och utarbeta förslag till lösning av dessa. Kommittén föreslår därför att ett sådant organ, förslagsvis benämnt centrala rehabiliteringsberedningen, inrättas. En sådan beredning bör få en så allsidig och representativ sammansättning som möjligt. Enligt kommitténs mening bör

170 den föreslagna rehabiliteringsberedningen lyda direkt under Kungl. Maj:t och stå under ledning av en av Kungl. Maj :t utsedd styrelse, bestående av ordförande och ett lämpligt antal ledamöter. Av styrelseledamöterna bör en förordnas efter förslag av envar av medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, riksförsäkringsverket, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Rikskommittén för partiellt arbetsföra. Vidare bör i beredningen ingå representanter för arbetsmarknadens intresseorganisationer. Rehabiliteringsberedningen bör upptaga frågor av mera allmän natur rörande rehabiliteringen, verkställa erforderliga utredningar på området samt medverka vid planläggning av rehabiliteringsverksamhetens utformning. Slutligen bör beredningen sprida upplysning i rehabiliteringsfrågor. Vid bifall till kommitténs förevarande förslag synes den till arbetsmarknadsstyrelsen knutna rådgivande delegationen i arbetsvårdsfrågor icke längre vara erforderlig. Erfarenheterna torde få utvisa i vilken omfattning rehabiliteringsberedningen är i behov av särskild sekretariatspersonal och expertis. Kostnaderna för beredningen — uppskattningsvis torde de icke överstiga 75 000 kr. för år torde i varje fall till en början böra bestridas från kommittéanslaget. Beträffande samordningen av rehabiliteringsåtgärderna på det regionala planet har kommittén tidigare berört samarbetslagen, bestående av representanter för centralsjukkassorna och arbetsvårdsorganen. Vidare får kommittén här erinra om att man vid sammansättningen av de organ, pensionsdelegationerna, som regionalt skall handlägga invalidpensionsärendena, sökt tillgodose behovet av samordning på förevarande område. I varje delegation skall sålunda bl. a. ingå två läkare. Särskild expertis i fråga om arbetsmarknadsförhållanden och rehabiliteringsverksamhet tillföres delegationerna genom att en representant för länsarbetsnämnden deltager i överläggningarna ehuru ej i besluten. Vad kommittén i det föregående anfört innebär sammanfattningsvis i huvudsak följande. De ökade förmånerna från socialförsäkringen och främst från pensioneringen aktualiserar enligt kommittén en kvantitativ och kvalitativ upprustning av rehabiliteringsresurserna. Kommittén framhåller vidare, att invaliditetsbedömningen och graderingen av förtidspensionens storlek gör det nödvändigt, att pensionsmyndigheten har tillgång till väl utrustade sjukhus för erforderliga undersökningar samt möjlighet att utnyttja arbetsvärdsresurserna. Kommittén understryker, att envar försäkrad som så önskar och är i behov av rehabilitering bör äga rätt att få behovet tillgodosett. Därefter behandlar kommittén frågan om en försäkrads skyldighet att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder. I det sammanhanget föreslår kommittén, att i

171 27 § sista stycket SFL, 16 § 4 st. F P L och 20 § TPL vidtages den ändringen, att ordet yrkesutbildning utbytes mot ordet arbetsvärd. I frågan om skyldighet för socialförsäkringen att taga initiativ till rehabiliteringsåtgärder uttalar kommittén, att det är av vikt, att socialförsäkringen verkar för att rehabiliteringsbehovet prövas på ett så tidigt stadium som möjligt. Kommittén betraktar de s. k. samarbetslagen som värdefulla och nödvändiga instrument i en strävan att på ett tidigt stadium identifiera rehabiliteringsbehovet. Kommittén anser att sjukkassa, om ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning utgivits för 90 dagar i följd eller det eljest föreligger anledning därtill, skall ha att undersöka huruvida särskilda åtgärder bör vidtagas för att förkorta sjukdomstiden eller för att eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av arbetsförmågan samt att, där så erfordras, tillse att lämpliga åtgärder vidtages. Kommittén är av den uppfattningen, att det principiellt inte bör möta något hinder att socialförsäkringen ekonomiskt stöder rehabiliteringsverksamheten i den mån denna utnyttjas i socialförsäkringens tjänst. Kommittén anser emellertid på anförda skäl, att spörsmålet om socialförsäkringens bidrag till rehabiliteringsinstitutioner lämpligen bör lösas först i samband med att frågan om socialförsäkringens finansiering omprövas. Kommittén understryker betydelsen av att under tiden för rehabilitering utgår ekonomiskt stöd, så att den som är föremål för rehabilitering inte har ekonomiska bekymmer för sig och sin familj. Den av kommittén i annat sammanhang föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen bör — vid sidan av sjukförsäkringen — kunna bli en lämplig och användbar form för ekonomiskt stöd under rehabilitering. Det föreslås, att stadgandet i 14 § 1 mom. 2 st. F P L att folkpension med hänsyn till omständigheterna helt må indragas eller nedsättas, därest pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning, skall utgå. Stadgandet i 23 § 1 st. f) SFL att sjukpenning ej utgår för tid då försäkrad undergår av arbetsvårdsorgan förmedlad arbetsprövning eller yrkesutbildning föreslås skola utgå. Bestämmelsen i 11 § 4 st. SFL att sjukpenningförsäkring ej må ändras under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning anses böra bibehållas med viss ändring och utvidgas att omfatta jämväl arbetsträning. Motsvarande utvidgning föreslås skola ske i 10 § 3 st. YFL och 8 § 3 st. MEF. Vidare föreslås vissa ändringar i bestämmelserna om rätt till utbildningsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen. Slutligen föreslår kommittén, att det tillskapas ett centralt samordningsorgan, centrala rehabiliteringsberedningen, där företrädare för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen kan överlägga om gemensamma problem.

K A P I T E L 13 Vissa frågor b e t r ä f f a n d e p e n s i o n s p o ä n g och p e n s i o n s g r u n d a n d e å r i n o m tilläggspensioneringen

Inledning

Till en början må erinras om några för rätt till tilläggspension och för pensionens storlek grundläggande stadganden i TPL. Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete, som förvärvas i åldern 16—65 år, dock endast i vad den årliga arbetsförtjänsten överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet men icke sju och en halv gånger detta belopp. För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom på grundval av nämnda inkomst. Pensionens storlek beror av storleken av intjänade pensionspoäng och det antal år, under vilka poängförvärv ägt rum. För rätt till ålderspension förutsattes att pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år (här bortses från specialregler för icke svenska medborgare). För den som fyller 67 år under år 1963 kräves dock pensionspoäng endast för två år. För full ålderspension kräves att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för 30 år; denna bestämmelse benämnes i det följande 30-årsregeln. För försäkrade, som är födda under något av åren 1896—1914, förutsattes dock endast 20 år för full pension. Sistnämnda antal år höjes med ett för varje efterföljande årsklass, så att talet 30 gäller för dem, som är födda 1924 eller senare. Pensionen reduceras med Vso för varje felande poängår, om för full pension kräves 30 år, och med V29 för varje felande poängår, om för full pension fordras 29 år, etc. Full ålderspension utgör som regel för år räknat 60 procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng, som tillgodoräknats den försäkrade, eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mera än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen. Sistnämnda stadgande benämnes i det följande 15-årsregeln. En rad anledningar — såsom utbildning, värnpliktstjänstgöring, sjukdom, invaliditet, havandeskap och barnsbörd, arbetslöshet och viss vistelse utomlands — kan medföra att pensionsgrundande inkomst och därav föranledd pensionspoäng inte kommer att fastställas för vederbörande för visst

173 eller vissa år (bortfall av poängår) eller att poängen blir särskilt låg för visst eller vissa år (bortfall av poängdel). Vad angår ålderspension till den, som inte dessförinnan uppburit förtidspension, torde — sedan pensioneringens fullfunktionsstadium uppnåtts — den ogynnsamma effekten av bortfallsanledningarna vara eliminerade genom 30- och 15-årsreglerna i all den utsträckning som rimligen kan komma i fråga inom det allmänna pensionssystemet. Under tiden före fullfunktionsstadiet har sådana bortfallsanledningar som utbildning, värnpliktstjänstgöring, havandeskap och barnsbörd ingen eller obetydlig aktualitet för ålderspension utan föregående förtidspension. Övriga bortfallsanledningar såsom sjukdom, invaliditet, arbetslöshet och vistelse utom riket kommer under tiden före fullfunktionsstadiet att ofta påverka rätten till ålderspension. Är det fråga om invaliditet, som medfört rätt till förtidspension, gäller att tilläggspensionen skall efter fyllda 67 år utgå med samma belopp som förtidspensionen utgjort i händelse av hel invaliditet. Detta följer av stadgandena i 9 § 3 st. samt 16 och 17 §§ TPL. I 9 § 3 st. stadgas att den försäkrade för år, under vilket han åtnjutit tilläggspension enligt 16 §, skall tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under den fyraårsperiod som närmast föregått det år, då invalidpension eller sjukbidrag började utgå till honom. Pensionspoäng enligt dessa bestämmelser må ej tillgodoräknas försäkrad för tid efter det år, under vilket han fyllt 65 år. För storleken av ålderspension, som avlöser förtidspension, är alltså avgörande, vilka regler i fråga om poängberäkningen som gäller för förtidspensionen. Efterlevandepension efter den som vid sin död åtnjöt ålderspension är beroende av ålderspensionens storlek. Efterlevandepension efter den som vid dödsfallet hade förtidspension eller skulle ha fått sådan om han inte avlidit utan blivit invalid är beroende av den förtidspension, som han uppbar resp. skulle ha kommit i åtnjutande av. Även här blir således bestämmelserna om bortfallsanledningarna i fråga om förtidspensionen avgörande. Såvitt gäller förtidspensionen kan generellt sägas, att bortfallsanledningarna har en väsentlig betydelse, om invalidiserandet sker i unga år, medan deras betydelse på grund av 30- och 15-årsreglerna är mindre om invalidiserandet sker vid högre ålder. Under tiden före fullfunktionsstadiet kan dock — såsom kommittén närmare redovisar nedan — vissa av ifrågavarande bortfallsanledningar ha stor betydelse, även då förtidspensionsrätten inträder vid högre ålder. Såväl under fullfunktionsstadiet som dessförinnan blir pensionsrätten i det enskilda fallet beroende av huruvida 16 eller 17 § TPL eller ingendera av dessa paragrafer är tillämplig. 16 § TPL är tillämplig då den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år då invalidpensiön

174 eller sjukbidrag enligt F P L började utgå till honom. Enligt 16 § TPL gottskrives den försäkrade pensionspoäng (i det följande benämnda antagandepoäng), som motsvarar medeltalet av de två högsta poängtalen under nyssnämnda fyraårsperiod, för varje år fr. o. m. det, varunder förtidspensionen börjar utgå, t. o. m. det, då han uppnår 65 års ålder. Med utgångspunkt från de pensionspoäng, som den försäkrade faktiskt tillgodoräknats, och de antagandepoäng, som gottskrives honom, uträknas den ålderspension, till vilken han skulle vara berättigad fr. o. m. den månad, under vilken h a n fyller 67 år. Det sålunda famkomna pensionsbeloppet utgör beloppet för hel förtidspension. Hel förtidspension avses enligt denna beräkningsgrund bli lika stor som den ålderspension den försäkrade kan antagas ha intjänat, om han inte drabbats av nedsättningen av arbetsförmågan. 16 §-beräkning får ej ske, om den försäkrade inte kan komma i åtnjutande av ålderspension. Vissa specialregler gäller vid undantagande enligt 36 eller 37 § TPL. 17 § TPL är tillämplig i de fall, då 16 §-beräkning inte kan ifrågakomma men den försäkrade intjänat pensionspoäng i vart fall för det minimiantal år som kräves för ålderspension. 17 §-beräkningen innebär att förtidspensionen skall utgå med samma belopp som ålderspensionen skulle ha utgjort, om den försäkrade uppnått 67 års ålder under den månad, då invalidpensionen eller sjukbidraget började utgå. Vid 17 §-beräkningen gottskrives den försäkrade inte några pensionspoäng utöver de faktiskt förvärvade. Metoden ger därför regelmässigt sämre resultat för den försäkrade än 16 §-beräkningen. I anslutning till 16 § anförde departementschefen i proposition n r 100 till 1959 års riksdag, att hel förtidspension principiellt skulle motsvara den ålderspension, som den försäkrade skolat bli berättigad till, om han börjat åtnjuta sådan pension med den månad varunder han uppnår 67 års ålder. Departementschefen anförde vidare bl. a. följande. Storleken av sådan ålderspension är emellertid i princip beroende på poängförvärvet ända fram till och med det år då den försäkrade fyller 65 år. En försäkrad som blir berättigad till förtidspension har i flertalet fall inte uppnått 65 års ålder, och många gånger har han lång tid kvar till dess. I regel kan det dock antagas att en sådan försäkrad, om han inte drabbats av arbetsoförmåga, skulle ha fortsatt att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram till och med det år då han fyller 65 år. Bestämmelserna i denna paragraf vilar på en sådan presumtion. Enligt dessa bestämmelser skall det sålunda antagas, att pensionspoäng av viss storlek tillgodoräknats den försäkrade för varje år från och med det då förtidspensionen skall börja utgå till och med det då han fyller 65 år. På detta vis kan reglerna för beräknande av ålderspension få motsvarande tillämpning för förtidspensionens del, varigenom överensstämmelse i storlekshänseende mellan de båda pensionerna uppnås. Ett antagande om framtida poängförvärv enligt vad nyss sagts får inte motsägas av de faktiska förhållandena. Därest en försäkrad, som blir invalidiserad, redan dessförinnan dragit sig tillbaka från förvärvsarbete, skulle han såvitt man kan bedöma inte ha förvärvat pensionspoäng under tiden därefter, även om han

.

175 med hänsyn till sitt hälsotillstånd varit oförhindrad att åtaga sig förvärvsarbete. Det bör därför krävas viss sannolikhet för att inte den försäkrade redan lämnat förvärvslivet. Har han under en icke alltför kort tidrymd saknat inkomst av förvärvsarbete eller har inkomsten varit så låg, att den inte överstigit basbeloppet, synes det finnas mindre skäl för antagande om poängförvärv i framtiden. Hållpunkter saknas också för att bestämma storleken av dylika antagna poäng. Som villkor för antagande om framtida poängförvärv enligt denna paragraf gäller sålunda, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år som närmast föregått det år, varunder folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå till honom. Att de avsedda två poängåren inte kräves förlagda omedelbart före året för försäkringsfallet sammanhänger även med att den försäkrade under de sista åren kanhända saknat eller haft ringa inkomst just på grund av de första yttringarna av vad som sedan utvecklat sig till invaliditet. Den föreslagna regeln innebär bl. a., att den försäkrade kan ha varit borta från förvärvslivet i två år och ändå får tillgodoräkna sig poäng för framtiden enligt denna paragraf. Förutsättningen är blott att två poängår ligger inom den förutnämnda fyraårsperioden. Efter a t t h a b e r ö r t b e r ä k n i n g e n a v f ö r t i d s p e n s i o n e n vid u n d a n t a g a n d e f r å n t i l l ä g g s p e n s i o n e r i n g e n enligt 36 o c h 37 §§ f o r t s a t t e d e p a r t e m e n t s chefen : Hittills har endast redogjorts för förutsättningarna för att poängantagande för framtiden skall få göras. Vad angår det poängvärde som antagandet skall avse bör reglerna vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som möjligt med utgångspunkt från den försäkrades dittillsvarande faktiska poängförvärv. Eftersom poängantagandet utgår från att full arbetsförmåga skulle ha förelegat om inte försäkringsfallet inträffat, bör det antagna poängvärdet inte påverkas av att poängvärdena under tiden närmast före försäkringsfallet måhända varit låga just på grund av en begynnande ehuru inte fullt utbildad invaliditet. I pensionsutredningens förslag hade detta problem lösts så, att antagandet skulle avse ett årligt poängtal motsvarande det högsta under de fyra år som närmast föregick det varunder försäkringfallet inträffade. Det är uppenbart att en sådan bestämmelse i alltför hög grad lämnar fältet fritt för tillfälligheternas spel, och regeln väckte därför kritik under remissbehandlingen av förslaget. I förevarande paragraf stadgas i stället, att poängantagandet skall avse medelpoängen för två år, nämligen de som uppvisar de högsta poängtalen under den fyraårsperiod som enligt vad förut sagts är avgörande för om förevarande paragraf över huvud skall få tillämpas. I a n s l u t n i n g till 17 § f r a m h ö l l d e p a r t e m e n t s c h e f e n , a t t b e s t ä m m e l s e r n a o m p e n s i o n s b e r ä k n i n g p å g r u n d v a l j ä m v ä l a v p o ä n g a n t a g a n d e n för f r a m t i d e n enligt 16 § f ö r u t s ä t t e r a t t p e n s i o n s p o ä n g föreligger för m i n s t t v å a v d e fyra å r s o m n ä r m a s t f ö r e g å t t å r e t för f ö r s ä k r i n g s f a l l e t . D e p a r t e m e n t s c h e fen y t t r a d e v i d a r e . Är inte detta villkor uppfyllt är den n ä m n d a beräkningsmetoden inte tillämplig, även om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för ett stort antal år. Det är emellertid inte avsikten att göra rätten till förtidspension över huvud taget beroende av att pensionspoäng förvärvats för två år inom den nämnda fyraårsperioden. De pensionspoäng, som en försäkrad vid en viss tidpunkt förvärvat, bör i varje fall ge honom samma utbyte, om han då får sin arbetsförmåga full-

ständigt nedsatt utan att han är berättigad till ålderspension, som om han hade uppnått pensionsåldern vid tidpunkten i fråga. I enlighet härmed upptages i förevarande paragraf bestämmelse om rätt till förtidspension motsvarande vad han skulle ha erhållit i ålderspension, om han uppnått 67 års ålder och ålderspension tillika börjat utgå vid den tidpunkt, då han kom i åtnjutande av invalidförmån från folkpensioneringen. Detta innebär, att bestämmelserna i 12 § tillämpas, varvid den försäkrade antages ha fyllt 67 år vid den tidpunkt då rätten till folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag inträdde. Sålunda gäller bl. a., att förtidspension kan utgå, om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år (för utlänning tio år), och att oavkortad pension utgives om antalet poänggivande år är minst 30. När varken 16 eller 17 § är tillämplig, exempelvis då den försäkrade på grund av studier och värnpliktstjänstgöring inte före pensionsfallets inträffande varit i stånd att förvärva pensionspoäng antingen för två år under den sista fyraårsperioden (16 §) eller för tre år under hela den tid h a n varit försäkrad (17 §), utgår ingen som helst förtidspension från tilläggspensioneringen. De nuvarande bestämmelserna i TPL om förtidspension har av statsmakterna förutsatts vara provisoriska i avbidan främst på resultatet av socialförsäkringskommitténs utredningsarbete. Här må särskilt erinras om att departementschefen såväl i propositionen nr 55 till 1958 års riksdag som i propositionen nr 100 till 1959 års riksdag framhöll, att uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om en gynnsam pensionsberäkning för dem som blir invalider i unga år. Vidare må erinras om att hithörande frågor berördes även i den av 1959 års riksdag godkända reservationen till särskilda utskottets utlåtande nr 1. Där framhölls bl. a. att det vid beräkning av förtidspension som regel är av avgörande betydelse huruvida den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år som närmast föregått pensionsfallet. Därefter anfördes bl. a. följande. Har den försäkrade inte poäng i nämnd utsträckning kommer hans pension regelmässigt att beräknas efter mindre förmånliga grunder. I de fall avsaknad av poäng under fyraårsperioden beror på att den försäkrade dragit sig tillbaka från förvärvslivet, är väl intet att invända mot en sådan ordning. Pension skall ju i princip ersätta utebliven förvärvsinkomst. Annorlunda ter det sig emellertid i de fall, då avsaknad av poäng beror på sjukdom — kanske en begynnande invalidiserande sjukdom — eller arbetslöshet. Utskottet finner för sin del att det bör vara angeläget att hithörande regler utformas så, att det riskskydd försäkringen skänker den försäkrade och dennes familjemedlemmar icke förringas eller äventyras till följd av den försäkrades sjukdom eller oförvållade arbetslöshet. Under det fortsatta utredningsarbetet synes därför böra undersökas möjligheterna att ge berörda regler en sådan utformning att nu angivna konsekvenser undvikes. I detta sammanhang vill utskottet även fästa uppmärksamheten på ett spörsmål som bl. a. aktualiserats i den till utskottet inkomna skrivelsen från TCO. Det gäller här frågan om möjlighet att förvärva pensionspoäng — och därmed pen-

177 sionsrätt — under sjukdom eller arbetslöshet. Den omständigheten att en försäkrad drabbas av sjukdom eller arbetslöshet bör enligt utskottets mening inte rimligen påverka hans rätt till pension. Visserligen kan den i lagförslaget intagna 30-årsregeln — mot bakgrunden av att den försäkrades förvärvsverksamma tid normalt omfattar mer än 30 år — i viss mån sägas innebära en garanti för att sjukdom och arbetslöshet normalt inte skall komma att — i varje fall inte i någon mera väsentlig mån — påverka den enskildes pensionsrätt. Fall kan dock tänkas, där förhållandet blir ett annat. Det må här framhållas, att för de försäkrade som är födda 1924 eller tidigare avsaknad av pensionspoäng för ett år oundvikligen motsvaras av en sänkning av den pension som eljest skulle utgå. Utskottet är väl medvetet om att lösningen av här sist berörda problem stöter på många och stora vanskligheter. Detta oaktat vill utskottet dock förorda att spörsmålet göres till föremål för utredning med syfte att ernå en mera tillfredsställande lösning i de hänseenden varom här är fråga. Kommitténs synpunkter och förslag

Vid kommitténs undersökningar och överväganden har det inte framkommit någon metod, som innebär en helt tillfredsställande lösning i här aktuella hänseenden av vartenda enskilt fall, som kan uppkomma. En sådan målsättning torde för övrigt få betraktas som orealistisk i ett med avseende på personkretsen helt allmänt (hela befolkningen över 15 år täckande) pensionssystem. En relativt stor schablonisering är nödvändig i ett sådant system. Kommittén har emellertid funnit det möjligt att — även med schablonregler — i långt större utsträckning än nuvarande lagbestämmelser medger ernå en rimlig och rättvis eliminering av bortfallsanledningarnas betydelse. Såsom framgår av den föregående redogörelsen avsågs antagandepoäng enligt 16 § TPL skola tillgodoräknas försäkrad, som — om han inte drabbats av arbetsoförmåga — kunde antagas ha fortsatt att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram t. o. m. det år då han fyller 65 år. Eftersom pensionen i princip skall ersätta utebliven förvärvsinkomst, ansågs däremot anledning ej finnas att räkna antagandepoäng för den som dragit sig tillbaka från förvärvslivet före pensionsfallets inträffande. För att antagandepoäng skulle få tillgodoräknas borde krävas viss sannolikhet för att inte den försäkrade redan lämnat förvärvslivet. Som kriterium på att han inte lämnat förvärvslivet lagfästes det villkoret, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år, varunder pensionsfallet inträffade. Med ifrågavarande kriterium kommer tillgodoräknande av antagandepoäng mången gång att ske i fall, då den försäkrade ostridigt har lämnat förvärvslivet. Pensionen kommer vidare, vilket torde få betraktas som en större olägenhet, att beräknas utan tillgodoräknande av antagandepoäng i många fall då vederbörande ostridigt är förvärvsarbetande vid tidpunkten för pensionsfallets inträffande och sannolikt skulle ha varit kvar i förvärvsarbete, om invaliditeten ej inträtt. I åtskilliga sådana fall som sist 12—103073

178 angivits kommer inte att utgå någon tilläggspension alls, .enär varken 16 eller 17 § TPL är tillämplig. Riskskyddet inträder nämligen aldrig förrän 2 poängår intjänats. Det må även nämnas, att det nuvarande villkoret innebär ett icke motiverat gynnande av sådana anställda, som under sjukdom uppbär sjuklön, och sådana företagare, som kan åtnjuta rörelseinkomst även under sjukdom. När TPL antogs, fanns knappast någon annan möjlighet att ange förutsättningen för tillgodoräknande av antagandepoäng än den valda metoden, om man inte ville draga på sig de utrednings- och bedömningssvårigheter som skulle föranledas av ett stadgande, enligt vilket i varje enskilt fall skulle prövas om vederbörande var förvärvsarbetande eller ej. Förutsättningar för en annan och bättre lösning föreligger emellertid, därest kommitténs i kapitel 18 framlagda förslag rörande sjukförsäkringen blir genomförda. Skulle så bli fallet — och kommittén anser sig böra i detta sammanhang utgå härifrån — kommer inkomst av tjänst och inkomst av annat förvärvsarbete att få samma betydelse, när det gäller placering i viss sjukpenningklass, i vart fall i de inkomstlägen som är aktuella i detta sammanhang, dvs. inkomster som åtminstone något överstiger basbeloppet. Det förhållandet att vederbörande vid pensionsfallet är sjukpenningförsäkrad på grundval av en arbetsinkomst överstigande basbeloppet, torde i de allra flesta fall utgöra ett tillräckligt bevis för att h a n då var förvärvsarbetande och att han, om han ej drabbats av invaliditet, skulle ha fortsatt i förvärsvarbete och därigenom tjänat in pensionspoäng. Om rätten att tillgodoräkna antagandepoäng grundas på tillhörigheten till en viss lägsta sjukpenningklass vid pensionsfallets inträffande, torde en långt bättre anknytning till de faktiska förhållandena vinnas än om man bygger på det förhållandet att vederbörande vilka två år som helst under en viss förfluten fyraårsperiod tillgodoräknats pensionspoäng. Sjukpenningförsäkringen är konstruerad efter ett intervallsystem, varför man ej kan säga att placering i viss sjukpenningklass innebär att man beräknas ha den eller den exakta arbetsförtjänsten. En bestämmelse av nyss antytt slag torde med hänsyn härtill kunna utformas så, att vederbörande skall vara placerad lägst i den sjukpenningklass, vilken han skulle ha tillhört, om hans inkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet. Villkoret skall givetvis vara uppfyllt vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande, varmed bör förstås den tidpunkt från vilken förtidspensionen (även den tidsbegränsade formen) enligt TPL börjar utgå. Emellertid är även en regel av innebörd att beräkningen av antagandepoäng är knuten till sjukpenningklasstillhörigheten vid pensionsfallets inträffande behäftad med vissa olägenheter. Sålunda kommer en sådan regel att göra sjukpenningklassplaceringen mycket betydelsefull jämväl u r pen-

179 sionssynpunkt. En felaktig eller utebliven klassplacering kan resultera i att pension ej alls utgår eller att pensionens beräkning skall grundas på tillämpning av 17 §, varigenom pensionen kan komma att bestämmas till avsevärt lägre belopp än som rimligen bort utgå. Med hänsyn till att pensionen oftast utgår under många år kan verkningarna av ett klassplaceringsfel bli av långt större betydelse ur pensionssynpunkt än ur sjukförsäkringssynpunkt i fall då invaliditet inträffat. Regeln verkar också hårt i sådana fall, där vederbörande, utan att ha lämnat förvärvsarbetet, för en tid fått sin arbetsinkomst reducerad och på grund därav blivit placerad i en låg sjukpenningklass. Så kan exempelvis inträffa om en kvinna för något eller några år övergår till deltidsarbete för att få tillfälle att sköta ett spädbarn, eller då en försäkrad mera tillfälligt lämnat landet för att tjänstgöra i internationellt hjälparbete. Regeln synes därför böra kompletteras med en regel liknande den som nu finnes i 16 §. En sådan kompletteringsregel kan dock göras mera restriktiv än nyssnämnda regel, eftersom den nya huvudregeln verkar mindre restriktivt än nämnda regel i ett mycket stort antal fall. De nu uppställda kraven på pensionspoäng för två av de sista fyra åren bör sålunda kunna skärpas till att avse tre av dessa år. Härigenom tillgodoses önskemålet att en rimlig sannolikhet skall föreligga att vederbörande inte lämnat förvärvsarbetet. Sammanfattningsvis förordar sålunda kommittén, att antagandepoäng skall få beräknas, om den försäkrade vid den tidpunkt då pensionsfallet inträffar är placerad lägst i den sjukpenningklass, vilken han skulle ha tillhört om hans inkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller om han tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre av de fyra år, som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade. Vad härefter angår det poängvärde, som antagandet enligt 16 § skall avse, bör — såsom framhölls i proposition nr 100 till 1959 års riksdag — reglerna vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som möjligt med utgångspunkt från den försäkrades dittillsvarande faktiska poängförvärv. Med nuvarande villkor för tillämpning av 16 § var det naturligt att låta poängantagandet avse medelpoängen för de två år, som uppvisar de högsta poängtalen under den fyraårsperiod som är avgörande för att 16 § skall tillämpas. Även med de ovan förordade alternativa förutsättningarna för tillämpning av 16 § torde det vanligen bli ett rimligt resultat, om antagandet skall avse medelpoängen under den bästa hälften av fyraårsperioden före året för pensionsfallets inträffande. För vissa kategorier skulle den nyssnämnda regeln dock ibland giva mindre tillfredsställande resultat. Detta gäller främst sådana förvärvsarbetande, som på grund av värnplikt, havandeskap, barnsbörd och vård om småbarn inte har två poängår under den aktuella fyraårstiden eller som på grund av sjukdom (begynnande invaliditet) eller arbetslöshet eller någon av nyss angivna omständigheter har en lägre poäng under ifrågavarande

180 år än tidigare. För att tillgodose dessa kategorier synes man böra överväga att komplettera regeln med en alternativ regel, därvid den regel skall tilllämpas som ger högst pension. Vid utformningen av en sådan alternativ regel torde man kunna anknyta till det förhållandet att fyraårsregeln innebär att den bästa hälften av åren beaktas. 15-årsregeln kan också — i vart fall i viss mån — sägas giva uttryck för samma princip, nämligen att den bästa hälften av åren skall vara avgörande. Med hänsyn härtill synes naturligt att låta den alternativa regeln innebära att antagandet skall avse medelpoängen under samtliga de år vederbörande varit försäkrad enligt T P L med frånräknande av de år intill ett antal av hälften, för vilka poängtalet är lägst. År utan poäng medräknas härvid, ehuru deras poängvärde då blir noll. På anförda skäl förordar kommittén en regel av följande innehåll. Den försäkrade skall för varje år fr. o. m. det då pensionsfallet inträffar t. o. m. det då han uppnår 65 års ålder antagas ha tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de pensionspoäng, vilka tillgodoräknats honom under de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade eller, därest pensionen därigenom blir större, under de år varunder han varit omfattad av försäkringen enligt TPL. Vid beräkningen av nämnda medeltal skall i båda fallen bortses från de år intill ett antal av hälften, för vilka poängtalet är lägst eller för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade. Det må särskilt framhållas, att den förordade nya förutsättningen för tillgodoräknande av antagandepoäng i kombination med den föreslagna alternativa regeln för beräkning av antagandepoängens storlek medför, att det nuvarande minimikravet i fråga om intjänade poängår för rätt till förtidspension sänkes från två till ett år. Invaliditets- och dödsfallsskyddet beredes härigenom från en tidigare tidpunkt än enligt nu gällande bestämmelser. De i det föregående förordade nya bestämmelserna medför ibland en rimligare pensionsberäkning än nuvarande regler även vid bortfallsanledningarna studier och värnpliktstjänstgöring. De kan emellertid inte anses tillfyllest vid dessa bortfallsanledningar framför allt inte med tanke på dem, som av dessa anledningar inte hunnit förvärva pensionspoäng för något år innan de drabbas av försäkringsfallet. En lämplig lösning på förevarande problem synes vara att för ifrågavarande försäkrade införa ett system med »gralispoäng» av följande innebörd. För år då den försäkrade på grund av studier eller annan utbildning eller fullgörande av värnplikt eller av mer än en av dessa anledningar under hela eller större delen av året varit förhindrad att bereda sig inkomst av förvärvsarbete, skall han likväl tillgodoräknas viss poäng. Denna har karaktären av minimipoäng. Skulle nämligen någon under den återstående delen

181 av året kunna tjäna så mycket, att han enligt vanliga regler om beräknande av pensionspoäng får en större poäng, skall naturligtvis denna gälla. Det synes ej föreligga tillräcklig anledning att giva gratispoäng vid här åsyftade bortfallsanledningar, om de skulle föreligga vid högre ålder (t. ex. i medelåldern). Här får de vanliga reglerna — 30- och 15-årsreglerna samt bestämmelserna om antagandepoäng — anses tillfyllest. Det är de som drabbas av invaliditet i ungdomen, som behöver tillgodoses genom en särskild bestämmelse. Eftersom den som direkt efter skolpliktens slut går ut i förvärvsarbete i regel inte kan intjäna någon pensionspoäng under det 16 :e levnadsåret, synes gratispoäng böra beräknas först fr. o. m. det 17 :e levnadsåret. Gratispoäng synes vidare böra kunna komma i fråga högst t. o. m. det 28 :e levnadsåret. Vad angår gratispoängens storlek anser kommittén det skäligt, att den försäkrade tillgodoräknas en pensionspoäng om året. Detta motsvarar vid det basbelopp, som gäller under år 1961, en genomsnittlig inkomst av förvärvsarbete å 8 600 kr. Det synes rimligt att antaga att den som blir invalid då han efter 16 års ålder bedriver studier eller fullgör värnplikt, skulle ha kunnat uppnå minst nämnda arbetsinkomst om invaliditeten ej inträffat. Gratispoäng bör inte få tillgodoräknas helt oberoende av när pensionsfallet inträffar. De bör sålunda inte få tillgodoräknas, om pensionsfallet inträffar vid högre ålder. Har den försäkrade, efter det att bortfallsanledningen upphörde, fortlöpande varit i förvärvsarbete ett större antal år, har han intet behov av gratispoängen. Skulle han under hela den långa mellantiden ej alls ha varit i förvärvsarbete, finnes ingen anledning att gynna honom med gratispoäng på grund av studier, vilkas resultat inte kommit till nytta i förvärvslivet. Skulle den försäkrade åter under mellantiden ha pensionspoäng på grund av förvärvsarbete några år men sakna poäng för andra år på grund av exempelvis havandeskap, barnsbörd och vård om småbarn eller sjukdom, arbetslöshet eller verksamhet utomlands, kunde möjligen vara motiverat att — utöver den förbättring som följer av vad ovan föreslagits — låta vederbörande få tillgodoräkna gratispoäng för studietiden i ungdomen. Detta kan dock inte förordas främst av administrativa skäl. Ett system, som medgav tillgodoräknande av gratispoängen även om pensionsfallet inträffar i högre ålder, skulle nämligen innebära en mycket betydande administrativ merbelastning. Det skulle kräva att man varje år i åtskilligt mer än 100 000 fall prövade huruvida gratispoäng borde tillgodoräknas. Uppgiftsskyldighet måste införas. Lämnade uppgifter måste ofta kompletteras med utredning. Många svårbedömda fall måste avgöras. Registrering av gratispoäng måste ske. Men resultatet av allt detta arbete skulle komma till användning endast i ett fåtal fall. En väsentlig begränsning är sålunda påkallad. En lämplig lösning synes vara att kräva att pensionsfallet inträffat medan bortfallsanledningen före'åg eller i n ä r a anslutning härtill. Med hänsyn bl. a. till den ovannämnda

182 fyraårsregeln för beräkning av antagandepoängens storlek synes böra krävas att pensionsfallet inträffat senast under tredje året efter det år, för vilket ifrågavarande bortfallsanledning senast förelåg. Vid denna lösning behöver prövning av frågan om tillgodoräknande av gratispoäng årligen ske blott beträffande ett fåtal av dem, som drabbas av invaliditet i yngre år. För det stora flertalet försäkrade, som ej drabbas av invaliditet eller som drabbas av invaliditet vid sådan tidpunkt att 30- och 15-årsreglerna ävensom reglerna om antagandepoäng helt eliminerar betydelsen av poängbortfallet på grund av studier och värnpliktstjänstgöring, slipper man att pröva frågan om gratispoäng. Reglerna om gratispoäng torde kunna sammanfattas på följande sätt. Vid tillämpning av TPL skall den försäkrade för tid från och med det år varunder han fyller sjutton år till och med det varunder han fyller tjuguåtta år tillgodoräknas lägst en pensionspoäng för varje år, då han på grund av studier eller annan utbildning eller tjänstgöring såsom värnpliktig under större delen av året varit förhindrad att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Detta skall dock gälla endast såframt pensionsfallet inträffat senast under tredje året efter det, för vilket angivna hinder sist förelåg. Den som får pension med tillgodoräknande av gratispoäng bör även ha möjlighet att få antagandepoäng i enlighet med det ovan förordade systemet. Detta bör gälla även den som på grund av studierna och/eller värnpliktstjänstgöringen ännu inte hunnit bli så sjukpenningförsäkrad, som enligt förslaget ovan kräves för att få tillgodoräkna antagandepoäng, eller hunnit få tre poängår under de närmast föregående fyra åren. Sådan poäng bör därför få tillgodoräknas, dvs. 16 § vara tillämplig även under förutsättning att pensionsfallet inträffat antingen under år, beträffande vilket ifrågavarande bortfallsanledning förelåg, eller året därefter. Den föreslagna anordningen med gratispoäng aktualiserar frågan om finansieringen av pensionsförmåner på grund av sådana poäng. Dessa poäng representerar ett betydande ekonomiskt värde för dem som kommer i åtnjutande av dem. Pensioneringens merutgifter på grund av gratispoängen torde emellertid motsvara en så ytterst ringa del av pensioneringens totalutgifter, att man i det närmaste kan bortse från dem, i vart fall under de närmaste åren. Avgifterna till tilläggspensioneringen från staten som arbetsgivare skall enligt nu gällande grunder beräknas schablonmässigt på grundval av särskild lönestatistik från de statliga myndigheterna. Varje år skall Kungl. Maj :t bestämma de avgiftsbelopp som skall utgå. Särskilda belopp skall härvid bestämmas för å ena sidan vart och ett av de affärsdrivande verken samt riksbanken och riksgäldskontoret och å andra sidan statsförvaltningen i övrigt. För beloppet från statsförvaltningen i övrigt har i riksstaten under tolfte huvudtiteln uppförts ett särskilt anslag, benämnt Ar-

183 betsgivaravgift till den allmänna tilläggspensioneringen. Anslaget har i statsverkspropositionen för budgetåret 1961/62 uppförts med 80 milj. kr. Gratispoäng skall enligt vad nyss föreslagits tillgodoräknas försäkrad, som på grund av studier eller annan utbildning eller tjänstgöring såsom värnpliktig varit förhindrad att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Med hänsyn till det allmänna samhällsintresse som är knutet till nämnda verksamheter synes staten böra svara för de merkostnader, som uppkommer för försäkringen genom att gratispoäng får tillgodoräknas. Vid bestämmandet av ovannämnda statsanslag torde förhandenvaron av gratispoängberäkningen tills vidare få beaktas vid beräkningen av ovannämnda särskilda anslag. Kommittén förordar en sådan lösning av finansieringsfrågan. De ovan i detta kapitel framlagda förslagen avser endast fall då fråga är om förtidspension eller om familjepension efter den, som uppbar förtidspension eller skulle ha fått sådan om han inte avlidit, eller om sådan ålderspension som avlöst förtidspension. Förslagen berör således inte beräkningen av ålderspension till den, som inte dessförinnan uppburit förtidspension, och inte heller beräkningen av familjepension efter den, som åtnjöt sådan ålderspension. Även sistnämnda båda situationer omfattas emellertid av den ovan citerade, av 1959 års riksdag godkända reservationen till särskilda utskottets utlåtande nr 1 och den i reservationen nämnda skrivelsen från TCO. Beträffande dessa situationer får kommittén anföra följande. Till en början må erinras om att 30-årsregeln bl. a. avser att tillgodose sådana personer, som på grund av sjukdom eller arbetslöshet tvingas att vara borta från förvärvsarbetet längre tid och för vilka därför inträder bortfall av poängår. 30-årsregeln kan emellertid hjälpa endast sådana, som är födda år 1925 eller senare och som således inte på grund av sin ålder vid TPL:s ikraftträdande är uteslutna från möjligheten att förvärva poäng för mer än 30 år. För försäkrade, som är födda år 1924 eller tidigare, medför däremot bortfall av poängår oundvikligen en sänkning av den pension som eljest skulle utgå. Även 15-årsregeln tillgodoser sådana försäkrade, som på grund av sjukdom eller arbetslöshet tvingas att vara borta från förvärvslivet längre tid, ehuru dess funktion därvid blir att kompensera för bortfall av poängdel. 15årsregeln kan emellertid hjälpa endast sådana, som tillgodoräknats pensionspoäng för mer än 15 år. Den är därför utan intresse för dem som är födda år 1909 eller tidigare. De förutnämnda förslagen till revision av 16 § TPL får en mera begränsad verkan i fråga om sådana försäkrade, som vid lagens ikraftträdande uppnått högre ålder, än för yngre åldersgrupper. Av det anförda torde framgå att problemet om ytterligare åtgärder för att motverka effekten av bortfall av poängår eller poängdel i anledning av

184 sjukdom eller arbetslöshet framför allt berör de årsklasser, som skall h a ålderspension under de närmaste tre decennierna. Dessa årsklasser k a n visserligen få oavkortad pension, trots att de inte har 30 poängår. Enligt 57 § TPL har sålunda för de första 19 årsklasserna av ålderspensionärer kravet på 30 poängår minskats till 20, vilket sistnämnda tal ökas med ett för varje ny åldersklass intill dess talet 30 nås (för dem som är födda år 1924). »överkompensationen» till följd av 57 § TPL kan sägas i viss m å n kompensera de äldre årsklasserna för att de inte får åtnjuta fördelarna av 30- och 15-årsreglerna. Men kvar står i alla händelser den av bortfall av poängår eller poängdel föranledda skillnaden i pension mellan de försäkrade av samma, litet äldre åldersklass. Jämnåriga kamrater på samma arbetsplats med samma lönevillkor kan enligt nuvarande regler få olika ålderspension enligt TPL om den ene varit frisk och den andre varit sjukskriven längre eller kortare perioder. Med den nuvarande utformningen av T P L privilegieras sådana anställda, som uppbär sjuklön under sjukdom. Som motiv och förebild för lösningarna i TPL har i åtskilliga hänseenden åberopats de förmånligaste tidigare gällande personalpensionssystemen, i första hand tjänstepensionsbestämmelserna för statstjänstemän. Enligt de för dessa tjänstemän gällande bestämmelserna inverkar tjänstledighet på grund av sjukdom i allmänhet inte på storleken av pensionen. Tjanstår för pension får sålunda vanligen beräknas även för tid för sådan tjänstledighet. Och pensionen beräknas på grundval av lönebeloppet i vederbörlig lönegrad (löneklass), även om den lön som tjänstemannen uppburit varit lägre på grund av löneavdrag vid sjukledighet. Här kan sålunda sägas att bortfallsanledningen sjukdom eliminerats som pensionssänkande faktor. Bestämmelser i sådant syfte finnes även inom andra personalpensionssystem, exempelvis för kommunaltjänstemän. Det ligger ingenting märkligt i om man även på denna punkt strävar efter att i TPL införa samma förmåner som inom de bästa personalpensionssystemen. Man måste emellertid hålla i minnet att sådana förmåner och sådana lösningar, som är naturliga och möjliga inom ett begränsat personalpensionssystem, inte alltid är naturliga och möjliga inom en helt allmän tjänstepensionering som ATP. De ovan berörda reglerna i vissa personalpensionssystem avser sådana personer som är stadigvarande anställda hos en och samma arbetsgivare. Pensioneringen enligt TPL gäller de förvärvsarbetande oberoende av om de är anställda eller företagare eller båda delarna och i anställningsfall oberoende av vem som är arbetsgivare och om det gäller en eller flera arbetsgivare. Här har man därför inte alls samma möjligheter som i ett begränsat personalpensionssystem att utgå från att vederbörande skulle ha haft den eller den arbetsinkomsten, om han inte drabbats av sjukdom. Och man får inte glömma att pensionen enligt TPL i princip avser att vid invaliditet, ålderdom och dödsfall ge en pension i visst förhållande till den arbetsinkomst, som den försäkrade faktiskt haft under

185 sin aktiva tid. Endast när särskilt starka skäl därtill föreligger, bör man kunna grunda pensionsrätt inte på en faktisk utan på en »utebliven» arbetsinkomst. Vidare bör observeras att när det gäller pensioneringen enligt TPL särskilda problem möter i fråga om finansieringen av specialförmåner i förevarande hänseende. Över huvud taget synes man böra vara mycket försiktig, när det gäller att inom ATP införa pensionsförmåner, som ej har någon motsvarighet i avgifter. Härigenom kan nämligen rubbas förutsättningarna för de kostnadsberäkningar man utgick ifrån vid beslutet att införa tilläggspensioneringen. Att bygga ut tilläggspensioneringen med regler om pensionsrätt på grundval av »utebliven» förvärvsinkomst i den ena situationen efter den andra innebär en komplikation av lagstiftningen och måste medföra en ökning av det administrativa besvär, som man begär att organisationen skall klara av. Emellertid har kommittén funnit det vara motiverat att undersöka om man kan tillgodose de framförda önskemålen på detta område på sätt och i en omfattning att de nyss anförda invändningarna inte har allt för stor bärkraft. Efter övervägande av olika alternativa lösningar i sådant syfte har kommittén i fråga om bortfallsanledningen sjukdom stannat för att förorda följande. I TPL införes en bestämmelse av innebörd att bortfallet poängår skall räknas med, när det gäller att få ihop det antal år som för vederbörande ger maximal pension, men inte, när det gäller att fastställa den medelpoäng som ligger till grund för pensionens storlek. År med bortfall av poängdel skall givetvis medräknas som nu, när det gäller att få ihop det antal år som kräves för maximal pension, men sådant år skall inte inverka på medeitalsberäkningen för det fall att medelpoängen därigenom sänkes. Visar det sig exempelvis när ålderspension sökes av den, som är född 1904 och som alltså kunnat intjäna pensionspoäng för högst 10 år, att han på grund av sjukskrivning fick 0 poäng under 59 :e och 60 :e levnadsåren men 3 poäng för ett vart av de övriga åren, skall hans pension beräknas med utgångspunkt från 10 (i stället för 8) pensionsgrundande år och en 8x3 medelpoäng av 3 (ej -j^-). Detsamma skall gälla om hans pensionspoäng de ifrågavarande båda åren på grund av sjukskrivning blev lägre än de övriga åren. Även ett år med stort bortfall av poängdel kan vara värdefullare vid medeltalsberäkningen än ett annat år, som är dåligt av annan anledning, t. ex. arbetslöshet eller för en företagare förlustbringande rörelse. I sådant fall bör sjukdomsåret givetvis inte borträknas vid medeltalsberäkningen. Bestämmelsen bör vara tillämplig endast om sannolika skäl talar för att vederbörande under året skulle ha varit förvärvsarbetande med normal inkomst, om bortfallsanledningen sjukdom inte mellankommit. I sådant hänseende bör som förutsättning stadgas en motsvarighet till vad som skall

186 gälla enligt kommitténs förslag till ny förutsättning för tillämpning av 16 § TPL, nämligen att vederbörande under sjukskrivningen uppburit sjukpenning efter lägst den sjukpenningklass, vilken han skulle ha tillhört om hans inkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet. Företagarinkomst måste alltså minst till detta inkomstläge vara jämställd med löneinkomst, när det gäller placeringen i sjukpenningklass, för att företagarna skall få nytta av förevarande bestämmelse. Av ovan angivna principiella, finansiella och administrativa skäl bör den åsyftade bestämmelsen vara tillämplig endast i fall då bortfallsanledningen förelegat en avsevärd tid under året, i en följd eller sammanlagt. På denna punkt förordar kommittén att såsom villkor lagfästes att vederbörande under året uppburit sjukpenning enligt SFL och/eller YFL under mer än 90 dagar. Kortare tidskrav bör under inga omständigheter ifrågakomma. Det nära sambandet mellan sjukpenning och moder skåps penning aktualiserar frågan om att i här förevarande hänseende jämställa dessa båda sjukkasseersättningar. Detsamma gäller ersättning från sjukkassa till tillfällig smittbärare, vilken sistnämnda ersättning liksom tilläggspenningen från moderskapsförsäkringen utgår för högst 90 dagar. Det synes skäligt att jämställa moderskapspenning och ersättning till tillfällig smittbärare med sjukpenning. Enligt kommitténs mening kan det inte vara motiverat att en försäkrad skall enligt den ifrågavarande bestämmelsen få tillgodoräkna mer än några få år som pensionsgrundande utan att dessa år kan inverka sänkande på medelpoängen. Kommittén förordar att sådant tillgodoräknande får ske för högst tre år, dock högst hälften av det antal år för vilka vederbörande med hänsyn till sin ålder vid T P L : s ikraftträdande maximalt kunnat förvärva pensionspoäng. Bestämmelsen bör inte avse sådant år då förtidspension enligt 16 § TPL utgår. För dylika fall bör gälla 9 § 3 st. samt — med nedan föreslagen jämkning 4 § 1 st. 2 p. TPL. Bestämmelsen i fråga bör rimligtvis inte heller vara tillämplig beträffande år, för vilket undantagande enligt 36 eller 37 § T P L ägt giltighet för den försäkrade. Eftersom behovet av ifrågavarande specialbestämmelse i första hand föreligger för övergångsgenerationen och då av ovan anförda skäl bestämmelsens räckvidd bör vara begränsad, synes naturligt att — om högst tre å r skall få den förordade särställningen — bestämmelsen skall gälla endast dem som är födda år 1927 eller tidigare. De som är födda år 1928 eller senare kan nämligen alltid trots tre bortfallna poängår få oavkortad pension. Ur administrativ synpunkt må framhållas följande. Vederbörande sjukkassa h a r både medlemskortet för sjukförsäkringen jämte sjukkortet med anteckning om utbetald sjukpenning och medlemmens pensionskort. Någon särskild anmälningsskyldighet e. d. behöver därför inte införas för att

187 sjukkassan skall kunna konstatera att förutsättningarna för tillämpning av den förordade specialbestämmelsen föreligger. Sjukkassan skall h a att ex officio beakta bestämmelsen. Medlemskortet och pensionskortet följs åt om medlemmen flyttar. Sjukkassan skall fatta beslut om pensionen när pensionsfall inträffar. Beslut om tillämpning av specialbestämmelsen behöver inte fattas förrän vid pensionsfallet. Emellertid torde det vara praktiskt om redan vid registreringen av pensionspoängen för visst år på något sätt på pensionskortet markerades att vederbörande för året uppfyller förutsättningarna för tillämpning av bestämmelsen på grund av viss utgiven sjukkasseersättning. I yrkesskadefall där sjukpenning utgivits av yrkesskadeförsäkringsinrättning till skadad i berörda åldersgrupper, bör inrättningen ha att lämna vederbörande sjukkassa uppgift härom. Med hänsyn till att ifrågavarande specialbestämmelse skulle införas främst med tanke på övergångsgenerationen är önskvärt, att bestämmelsen ges retroaktiv verkan fr. o. m. år 1960. En sådan anordning torde inte vara så betungande för sjukkassorna att man på grund härav måste avstå från retroaktivitet. Vad härefter beträffar frågan om att tillgodose önskemålen vid anledningen arbetslöshet må anföras följande.

bortfalls-

Vid denna bortfallsanledning kan ej som när det gäller sjukdom som motiv åberopas vad som gäller enligt de statliga och de kommunala pensionssystemen. Vidare bör bemärkas att arbetslöshetsförsäkringen inte som sjukpenningförsäkringen är obligatorisk för de förvärvsarbetande. Den omfattar inte på långt när alla anställda och företagarna står helt utanför arbetslöshetsförsäkringen. Möjligen skulle man dock kunna tänka sig att vid bortfallsanledningen arbetslöshet ersätta den vid bortfallsanledningen sjukdom naturliga anknytningen till sjukpenningförsäkringen inte med en anknytning till arbetslöshetsförsäkringen utan till det förhållandet att vederbörande stått anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen, dvs. förgäves stått till arbetsmarknadens förfogande. Dessutom må framhållas att arbetslöshet i detta sammanhang vållar andra och svårare problem än sjukdom. Det finnes ingen anledning att räkna upp säsongarbetarens arbetsförtjänst och en gång i framtiden ge honom en tilläggspension på grundval av en högre arbetsinkomst än han kanske någonsin haft. Säsongarbetaren är mången gång kompenserad så, att hans arbetsinkomst under säsongen ligger över helårsarbetarens inkomst för samma tid. För stora grupper av företagare är arbetet mer eller mindre säsongbetonat. Det finnes inte heller anledning att via något slag av gratispoäng vid arbetslöshet låta pensionspoäng tillgodoräknas sådana, som med hänsyn till rådande praxis på arbetsmarknaden pensioneras från sin arbetsgivare vid exempelvis 60, 62, 63 eller 65 års ålder och som därefter

188 står till arbetsmarknadens förfogande men inte kan få något nämnvärt förvärvsarbete. Som torde framgå av det föregående har man anledning att känna tveksamhet inför att införa en anordning med tanke på sjukdom. När det gäller arbetslöshet är det motiverat att hysa långt större betänkligheter. I vart fall bör man avvakta en längre tids erfarenhet av en lösning i fråga om bortfallsanledningen sjukdom och vidare avvakta resultatet av pågående utredningar om arbetslöshetsförsäkringen, innan man till närmare övervägande tager upp frågan om förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet. Det må dock här erinras om att den av kommittén föreslagna reformen av 16 § TPL innebär väsentliga förbättringar även vid arbetslöshet. Oavsett vilken ställning som intages till de i det föregående behandlade problemen, bör enligt kommitténs mening ske en jämkning av 4 § 1 st. 2 p. TPL. Där stadgas att beräkning av pensionsgrundande inkomst på grundval av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete inte skall göras för år då den försäkrade avlidit eller för år, varunder han åtnjutit ålderspension jämlikt TPL eller invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock icke invalidpension som utgår allenast på grund av presumtionsregeln i sistnämnda lag om blinda. Det är bestämmelsen om invalidpension eller sjukbidrag enligt F P L som bör jämkas. Den nuvarande konstruktionen av 4 § 1 st. TPL på denna punkt k a n inte bibehållas vid bifall till kommitténs förslag om nytt invaliditetsbegrepp och om graderade förtidspensioner. Partiell förtidspension kommer nämligen enligt förslaget att kunna utgå trots att den försäkrade har arbetsinkomst överstigande basbeloppet. Utgår förtidspensionen enligt 16 § TPL, sker tillgodoräknande av pensionspoäng enligt 9 § 3 st. TPL, varför beräkning av pensionsgrundande inkomst då ej är aktuell. Sistnämnda stadgande är ej tillämpligt för den som åtnjuter förtidspension enligt 17 § TPL. Skulle h a n bli förvärvsarbetande, aktualiseras frågan om pensionspoäng. Särskilt under en övergångstid kommer dessutom åtskilliga förvärvsarbetande att tillerkännas partiell förtidspension enbart från folkpensioneringen. Dessa båda grupper bör rimligen ha möjlighet att få pensionsgrundande inkomst beräknad för sig. Kommittén förordar därför sådan jämkning av 4 § 1 st. TPL att det blir förtidspension enligt 16 § TPL i stället för sådan pension enligt FPL, som utesluter från beräkning av pensionsgrundande inkomst.

KAPITEL 14 Folkpensionskostnaderna och deras fördelning mellan stat och k o m m u n

Folkpensionskostnaderna

Folkpensionskostnaderna kommer att under avsevärd tid framåt successivt öka. Det sagda gäller särskilt under 1960-talet, då höjningar av folkpensionerna i form av ytterligare standardtillägg måste inkalkyleras, dvs. budgetåren 1962/63, 1964/65 etc. Kostnadsökningar uppkommer vidare genom reformeringen av invalidpensioneringen samt till följd av befolkningsförskjutningen mot högre åldersgrupper och ökat antal inte inkomstprövade änkepensioner. För att på längre sikt bedöma kostnadsutvecklingen skulle således erfordras kostnadsberäkningar under en följd av år, därvid olika antaganden finge göras rörande förutsättningarna för beräkningarna. Kommittén har inte ansett sig böra utföra så omfattande kostnadskalkyler, eftersom frågan om folkpensioneringens finansiering i stort inte ankommer på kommittén. Kommittén har därför begränsat sina beräkningar till att avse det närmaste året efter den föreslagna reformens ikraftträdande. Kommittén, som förutsätter att den nya lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januari 1963, har sålunda beräknat folkpensionskostnaderna för kalenderåret 1963. Till jämförelse har kostnadsberäkningar också uppgjorts för sagda år utan hänsynstagande till kommitténs förslag. Rörande grunderna för kostnadsberäkningarna får kommittén framhålla följande. Det h a r förutsatts att folkpensionerna från den 1 juli 1962 höjts med standardtillägg å 250 kr. för ensamstående pensionär och 340 kr. tillsammans för två pensionsberättigade makar, samt att indextilläggens antal är tio liksom för närvarande. Ålderspensionens storlek antages alltså utgöra 3 050 kr. för ensamstående och sammanlagt 4 770 kr. för makar. Förtidspension beräknas enligt kommitténs förslag utgå till 130 000 pensionärer i grupp I (hel förtidspension), till 15 000 pensionärer i grupp II (högre partiell förtidspension) och till 25 000 pensionärer i grupp III (lägre partiell förtidspension). Hel förtidspension motsvarar storleken av ålderspensionen. De partiella förtidspensionerna i grupperna II och III utgår med belopp motsvarande 2/3 resp. V« av hel förtidspension. För gift man med hustrutillägg antages ålderspension och hel förtids-

190 pension enligt kommitténs förslag utgöra 3 050 kr. och hustrutillägget högst (4 770—3 0 5 0 = ) 1720 kr. Full änkepension antages utgöra 3 050 kr. Kostnaderna för förmånerna till de blinda (blindhetsersättning och blindtillägg) beräknas enligt kommitténs förslag till 4,9 milj. kr. Kostnaderna för vårdtillägg och hjälptillägg uppskattas till 4,8 milj. kr. Kostnaderna för vanföreersättning och vanföretillägg upptages med 0,5 milj. kr. Kostnaderna för barnpensionerna och barntilläggen uppskattas till 60 resp. 14 milj. kr. Den avdragsfria inkomsten för inkomstprövade förmåner — änkepensioner till kvinnor, som blivit änkor före den 1 juli 1960 (övergångsfall),hustrutillägg och kommunala bostadstillägg — förutsattes vara oförändrad. Avdragskvoten antages vara Va beträffande själva änkepensionen i övergångsfallen men oförändrad i övrigt. Den s. k. skärpningsprocenten antages sänkt från 20 till 10. Grunderna för det kommunala bostadstillägget antages vara oförändrade. Totalkostnaderna i miljoner kronor och deras fördelning å olika pensionsförmåner framgår närmare av följande sammanställning. Kommunalt bostadstillägg betecknas med kbt.

Allmän ålderspension. K b t därå „.. A ., finvalidpensionl \sjukbidrag Fortidspension L ^ u ; / ^ \ _ K b t därå Änkepension Huvudfall K b t därå övergångsfall K b t därå Hustrutillägg K b t därå Blindhetsersättningl Blindtillägg J Vårdtillägg Hjälptillägg Vanföreersättningl Vanföretillägg J' Barnpension Barntillägg (särskilt barnbidrag). Totalkostnader

Kostnader utan hänsyn till kommitténs förslag

Kostnader vid bifall till kommitténs förslag

Ökning ( + ) resp. minskning (—)

2 232,0 227,0

2 253,6 227,0

+ 21,6

389,2

445,0

+ 55,8

58,0

60,0

+ 2,0

87,9 11,0 108,9 19,3 90,4 12,0

87,9 11,0 113,9 19,3 65,5 12,0

4,6

4,9

3,0

3,2 1,6 0,5

+ 0,3 + 0,2 1,6 + 0,5 +

60,0 10,0

60,0 14,0

+ 4,0

3 313,3

3 379,4

+ 66,1

+ 5,0 — 24,9

Av sammanställningen framgår att den av kommittén föreslagna folkpensionsreformen medför en kostnadsökning å omkring 66 milj. kr.

191 Kostnadsökningen beträffande de allmänna ålderspensionerna uppkommer genom den ändrade konstruktionen av hustrutillägget. Detta medför en viss kostnadsökning även i fråga om förtidspensionerna. Å andra sidan uppkommer en motsvarande kostnadsbesparing å hustrutilläggen. De ökade kostnaderna för änkepensionerna i övergångsfallen föranledes av den föreslagna ändringen av avdrags faktorn för dessa pensioner. Kostnaderna för samtliga inkomstprövade förmåner enligt kommitténs förslag uppgår till 508,7 milj. kr. Till jämförelse kan nämnas att de totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1961/62 av pensionsstyrelsen beräknats till 2 977,6 milj. kr., varav 843,8 milj. kr. avser inkomstprövade förmåner. Kommittén får framhålla, att de gjorda kostnadsberäkningarna är behäftade med en viss osäkerhet. Detta gäller särskilt kostnaderna för förtidspensionerna. Såsom framgår av kapitel 5 är det nämligen svårt att med större grad av säkerhet uttala sig såväl om antalet förtidspensionärer som om deras fördelning på olika invalidgrupper. Vidare får kommittén erinra om vad kommittén i kapitel 10 anfört om svårigheterna att uppskatta den kostnadsökning beträffande änkepensionerna i övergångsfallen, som föranledes av ändringen i avdragsreglerna. En betydande ovisshet vidlåder slutligen beräkningen av kostnaden för de kommunala bostadstilläggen.

Folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun

Gällande kostnadsfördelningsregler

m. m.

Kostnaderna för folkpensionerna liksom för barnpensionerna och de särskilda barnbidragen bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår vissa förmåner. Staten tillgodogör sig vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna skatterna, samt den å r liga avkastningen av folkpensioneringsfonden. Som framgår av kapitel 2 är folkpensionsavgiften 4 procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, dock högst 600 kr. De påförda folkpensionsavgifterna torde för år 1961 uppgå till mellan 1 100 och 1 200 milj. kr. I slutet av år 1959 tillkallades en särskild utredningsman med uppgift att utreda frågan om sättet för folkpensioneringens finansiering och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen, som framlades i maj 1960, behandlade en rad åtgärder, syftande till en ökad avgiftsfinansiering inom folkpensioneringen, såsom höjning av folkpensionsavgiften, höjning av maximigränsen för avgiftsplikten, införande av en minimiavgift samt slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgiften vid beskattningen. Utredningsmannens förslag, som remissbehandlats, varvid även socialförsäkringskommittén avgivit yttrande, har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

192 I statsverkspropositionen till 1961 års riksdag erinrar chefen för finansdepartementet om att allmänna pensionsberedningen förutsatte att den etappvisa höjningen av folkpensionerna skulle följas av en likaledes etappvis höjning av folkpensionsavgifterna. Departementschefen erinrar vidare om sitt uttalande i kompletteringspropositionen till 1960 års riksdag, att det då inte var möjligt att avgöra huruvida de framtida folkpensionshöjningarn a skulle komma att i sin helhet kunna finansieras vid oförändrade skatter och avgifter. För den händelse särskilda åtgärder skulle visa sig nödvändiga för finansiering av de framtida pensionsförbättringarna, finge frågan om den lämpligaste finansieringsformen senare tagas upp till avgörande. Departementschefen anför slutligen att det är hans avsikt att återkomma till denna fråga i samband med nästa års statsverksproposition. Folkpensioneringsfondens avkastning beräknas utgöra omkring 56 milj. kr. Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna regleras huvudsakligen genom lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna med däri sedermera vidtagna ändringar. En kort redogörelse för bestämmelserna i denna lag har lämnats i kapitel 2. Här må nämnas följande. Kommunerna bidrager till kostnaderna beträffande tilläggspensioner och standardtillägg därå, å grundpensioner belöpande indextillägg, änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 och hustrutillägg samt därå belöpande index- och standardtillägg ävensom vårdtillägg och särskilda barnbidrag. Folkpensionsförmåner till vilka kommunerna inte bidrager och som alltså bekostas helt av staten är allmän ålderspension och änkepension i anledning av dödsfall efter den 30 juni 1960 samt därå belöpande indexoch standardtillägg, grundpension, barnpension och blindtillägg. Kommunbidraget utgör — utom å de kommunala bostadstilläggen — V20 procent för varje fullt tiotal skatteören — 1,5 procent för varje skattekrona —- per invånare i kommunen av kostnaden dels för de folkpensionsförmåner, till vilka kommunerna bidrager och som utbetalats till förmånsberättigade, som är mantalsskrivna inom kommunen, och dels för de särskilda barnbidrag, som under ett kalenderår utbetalats till barn, beträffande vilka pensionsnämnd inom kommunen varit behörig att pröva ansökan om barnbidrag. Bidraget är dock maximerat till 60 procent av denna kostnad; i fråga om särskilt barnbidrag är kommunbidraget maximerat till 50 procent av kostnaden. Beträffande de kommunala bostadstilläggen är bidragsandelen Vs procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare — 2 procent för varje skattekrona — i kommunen. Även för detta bidrag gäller ett maxim u m av 60 procent, varjämte bidraget inte får understiga 25 procent av kostnaden för bostadstilläggen. Minimiregeln saknar för närvarande praktisk betydelse, då ingen kommun nu har under 12,5 skattekronor per invånare.

193 Kommunbidragsfaktorns storlek för olika förmåner, maximiprocenten samt antalet skattekronor per invånare för maximiprocent har sammanställts i följande tablå.

Kommunbidragsfaktor

Maximiprocent

Antal skattekronor per invånare för maximiprocent

1,5 1,5 2,0

60 50 60

40 33,3 30

Tilläggspensioner m. m Särskilda barnbidrag Kommunalt bostadstillägg

Förändringarna i kommunernas skattekraft har medfört, att skatteunderlagsgraderingen blivit av mindre betydelse. Medelskatteunderlaget per invånare i rikets primärkommuner utgjorde enligt 1960 års taxering 48 kr. inberäknat av staten tillskjutet skatteunderlag. Antalet kommuner med maximiprocent åren 1957, 1958, 1959 och 1960 framgår av följande sammanställning. Totala antalet kommuner var åren 1957 och 1958 1 036, år 1959 1 032 och år 1960 1 031.

Tilläggspensioner m. m Särskilda barnbidrag Kommunalt bostadstillägg

183 393 567

229 468 646

286 551 742

335 634 836

Till de kommuner, vilkas bidrag till bostadstilläggen låg vid maximigränsen år 1960, hänförde sig 95 procent av de totala kostnaderna för tilläggen. Kommunernas genomsnittliga bidragsprocent för budgetåret 1961/62 har uppskattats till 55,25 för tilläggspensioner m. m., till 48,9 för särskilda barnbidrag och till 59,87 för kommunalt bostadstillägg. De gällande kostnadsfördelningsreglerna har väsentligen tillkommit genom beslut vid 1947 och 1952 års riksdagar. Vid sistnämnda riksdag var framför allt frågan om finansieringen av de kommunala bostadstilläggen aktuell.

Framställningar i kostnadsfördelningsfrågan m. m. efter år 1952 i de likalydande motionerna till 1954 års riksdag I: 363 av herrar Anderberg och Hjalmar Nilsson och II: 381 av herr Nilsson i Göingegården m. fl. samt de jämväl likalydande motionerna 1:401 av herrar Lars Andersson och Näsgård samt II: 514 av herr Larsson i Hedenäset m. fl. hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära utredning om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen. I motionerna framhölls bl. a. att kostnadsfördelningen mellan staten och kommu13—103073

194 nerna avsevärt förskjutits till kommunernas nackdel, vilket delvis varit en följd av att genom penningvärdeförsämringen skattekrontalet per invånare stigit. Detta gällde oavsett om kommunbidragen sattes i relation till de inkomstprövade förmånerna eller till de totala kostnaderna. Denna utveckling hade inneburit ett övervältrande av en större andel av härvid aktuella kostnader från staten till landsbygdskommunerna. Vidare åberopades att andra lagutskottet vid 1947 års riksdag i sitt utlåtande (nr 39) i anledning av propositionen nr 222 med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen gjort följande uttalande: »1 folkpensioneringspropositionen till 1946 års riksdag hade kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor, och riksdagen utgick ifrån att den fördelning av kostnaderna som föreslagits i propositionen i huvudsak borde bibehållas. Den föreslagna bidragsprocenten synes därför i nuvarande läge vara väl avvägd. I den m å n medelskatteunderlaget per invånare i riket stiger avsevärt över 18 skattekronor, måste emellertid en sänkning av talet 1,5 ske, om den avsedda fördelningen mellan kommunerna och staten skall bibehållas. Talet 1,5 kan därför icke vara definitivt.» Sammansatt stats- och andra lagutskott, som avgav utlåtande över motionerna, fann att en viss förskjutning av folkpensionskostnaderna till kommunernas nackdel ägt r u m och alltjämt ägde rum. Till den del förskjutningen inte berodde på att kommunerna infört särskilda bostadstillägg hade den väsentligen sin grund i att antalet skattekronor per invånare i kommunerna stigit. Fr. o. m. år 1954 — fortsatte utskottet — påverkas kostnadsfördelningen även och i ganska avsevärd mån av införandet av kommunala bostadstillägg, en utveckling som varit förutsedd och i viss mån låg vid sidan av det förevarande problemet. Genom folkpensionernas successiva höjning hade mycket betydande utgifter för fattigvårdsändamål, som eljest skulle ha fallit på kommunerna, blivit inbesparade. Vidare kunde kommunernas utgifter för andra sociala ändamål än folkpensioneringen väntas bli påverkade i sänkande riktning av den allmänna sjukförsäkringen. Utskottet påpekade även att det av andra lagutskottet år 1947 gjorda uttalandet om en sänkning av talet 1,5 hade gjorts under förhållanden som avsevärt skilde sig från de då föreliggande. Uttalandet kunde därför inte utan vidare ha tillämplighet i dåvarande läge. Utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, förordade att samtliga för kommunernas ekonomi betydelsefulla omständigheter blev belysta genom en allsidig utredning och förväntade att Kungl. Maj :t med särskild uppmärksamhet följde utvecklingen på området och vid lämplig tidpunkt lät verkställa en sådan utredning. Genom skrivelse den 15 augusti 1958 har Kungl. Maj :t till socialförsäkringskommittén överlämnat ifrågavarande motioner jämte utskottsutlåtandet att av kommittén övervägas vid fullgörande av utredningsuppdraget. Frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och k o m m u n h a r även be-

195 handlats i remissyttranden av skattelindringsnämnden och Svenska landskommunernas förbund till statsutskottet vid 1956 års riksdag över motioner om en effektiv kommunal skatteutjämning. I framställning till Konungen den 18 december 1956 har Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund framhållit bl.a. följande. Till en början konstaterar kommunförbunden, att den på kommunerna fallande andelen i folkpensionskostnaderna h a r nått en sådan storleksordning att den, trots att den utgör endast en mindre del av de totala folkpensionskostnaderna, har blivit ett allvarligt ekonomiskt problem för kommunerna. Kommunförbunden uppehåller sig därefter utförligt vid förarbetena till 1947 års kommunbidragslag för att därmed visa att det primära syftet med de genom nämnda lag genomförda normerna var att åstadkomma en så rättvis fördelning som möjligt av kommunbidragen kommunerna emellan. I det sammanhanget påpekas att någon verklig prövning av bidragsprocenten för kommunernas bidrag inte skedde u r synpunkten, att den skulle ge uttryck för den andel kommunbidraget borde utgöra för att kommunerna enligt den allmänna motiveringen för kommunbidraget skulle iakttaga tillbörlig omsorg vid prövningen av ansökningarna. Större avseende hade fästs vid det praktiska resultatet. Bidragsprocenten 1,5 för varje skattekrona per invånare gav nämligen i dåvarande läge just det totala bidrag från kommunerna — 67 milj. kr. — som 1946 års riksdag räknat med. Kommunförbunden åberopar vidare det förut nämnda av andra lagutskottet vid 1947 års riksdag gjorda uttalandet om sänkning av bidragsprocenten och tillägger: »Detta uttalande visar nämligen utan tvekan att riksdagen velat gardera kommunerna mot en utveckling av det slag som sedermera blivit en realitet.» I framställningen erinras slutligen om att det på sin tid förelåg full enighet om att folkpensioneringen i princip är en statlig angelägenhet samt att de sakkunniga, som utarbetade grunderna för kommunbidragen, som det enda bärande motivet för en medverkan från kommunernas sida anfört, att kommunerna därigenom skulle förmås iakttaga största möjliga omsorg vid prövningen av sådana faktorer, som kunde påverka storleken och omfattningen av vissa pensionsförmåner. På anförda skäl anser kommunförbunden det vara i hög grad angeläget att gällande bestämmelser för kommunbidragen göres till föremål för en genomgripande översyn, varvid syftet bör vara att nedbringa kommunernas andel till högst den nivå, som från början varit avsedd. Enligt förbundens mening kan dock något slutligt ställningstagande härtill knappast ske förrän frågan om kommunbidragens lämpliga storlek med hänsyn till den uppgift de ansetts fylla såsom garanti för att kommunerna skall fullgöra de dem åliggande prövningsuppgifterna gjorts till föremål för en ingående undersökning.

196 Framställningen från kommunförbunden, som remissbehandlats, h a r jämte remissmaterialet den 7 juli 1958 överlämnats till kommittén. I de likalydande motionerna I: 219 av herr Sundin m. fl. och II: 222 av herr Nilsson i Tvärålund till 1957 års riksdag har hemställts att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om så skyndsam u t redning av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna, att förslag till provisoriska bestämmelser i syfte att ernå lindring för ekonomiskt svaga kommuner kunde föreläggas redan 1958 års riksdag i enlighet med vad i motionerna anförts. På närmare anförda skäl fann andra lagutskottet i utlåtande (nr 38) inte påkallat att riksdagen gjorde en särskild framställning om utredning av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna. Utskottet hemställde därför att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut. I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag upptog Kungl. Maj:t inte till bedömande frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun. Frågan bragtes emellertid under riksdagens prövning genom de likalydande motionerna 1: 5 av herrar Sundin och Franzén och II: 5 av herrar Larsson i Hedenäset och Gustafsson i Kårby samt genom de jämväl likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: 421 av h e r r Hedlund m. fl., i vilka framställdes yrkande om skyndsam prövning av frågan om kommunernas andel i folkpensionskostnaderna. Särskilda utskottet framhöll i utlåtande (nr 1) att förevarande fråga prövats av riksdagen åren 1954 och 1957 i anledning av motioner. Utskottet anförde vidare bl. a. följande. Utskottet vill erinra om att utvecklingen hittills gått i den riktningen, att kommunerna fått bidraga med en allt högre procentuell andel av folkpensionskostnaderna med avseende på de inkomstprövade förmånerna liksom för övrigt även totalt sett. Detta förhållande i förening med höjningar av folkpensionernas belopp har inneburit en ökad påfrestning på kommunernas ekonomi. Med hänsyn till bidragsreglernas konstruktion drabbas kommunerna mycket ojämnt. De i ekonomiskt hänseende svagaste kommunerna drabbas hårdast och därmed skarpes skillnaderna i det kommunala skattetrycket. Frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna torde ligga inom ramen för det uppdrag som lämnats den pågående utredningen om den kommunala skatteutjämningen. Enär det emellertid inte kan vara att förvänta, att denna utredning kan bli slutförd inom en nära framtid, finner utskottet det påkallat, att frågan snarast upptages till utredning i särskild ordning. Utskottet föreslog slutligen att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa om skyndsam utredning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. I direktiven för den i det citerade utskottsutlåtandet nämnda utredningen, 1958 års skatteutjämningskommitté, har chefen för finansdepartementet anfört bl. a., att kritik från kommunalt håll riktats mot reglerna för olika

197 statsbidrag och för det kommunala bidraget till folkpensionskostnaderna. Det har sålunda anmärkts att den fortskridande penningvärdeförsämringen medfört en avsevärd förskjutning av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna till de senares nackdel. Å andra sidan är det uppenbart att ej minst kommuner med svagt skatteunderlag erhållit väsentlig ekonomisk lättnad genom den successiva utbyggnad som skett med statliga bidrag av exempelvis sjukförsäkringen, ålders- och invalidpensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen och andra arbetslöshetsbekämpande åtgärder m. m. Dessa förhållanden synes, fortsätter departementschefen, nödvändiggöra en omprövning av grunderna för bl. a. de skatteunderlagsgraderade kommunbidragen. Vid arbetets planläggning måste självfallet beaktas att statsmakterna innan utredningen hunnit slutföra sitt arbete kan komma att besluta om ändrade grunder för bl. a. de kommunala bidragen till folkpensionskostnaderna vid en eventuell omläggning av folkpensionsförmånerna. Frågan om de kommunala bostadstilläggens anordning och finansiering diskuterades av allmänna pensionsberedningen i dess betänkande om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7). Beredningen erinrade om att det med dåvarande nivå i fråga om folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt att komplettera dessa med tillägg, avpassade efter de skiftande kostnaderna för bostad och bränsle på olika orter. Detta hade skett genom de inkomstprövade kommunala bostadstilläggen. Om folkpensioneringens grundförmåner avsevärt höjdes, så borde dessa enligt beredningens mening i större utsträckning än dittills räcka till bestridande av kostnader för bostad och bränsle. Behovet av kommunalt bostadstillägg skulle därvid minska. Enligt beredningens förslag skulle i anslutning härtill bostadstilläggen automatiskt minskas i samband med att de statliga folkpensionsförmånerna höjdes. Minskningen skulle ske med halva beloppet av de förordade folkpensionshöjningarna år 1960 och senare. Förslaget ingick som ett led i de åtgärder, som beredningen föreslog för avveckling i möjlig mån av inkomstprövningen inom folkpensioneringen. Beredningen uttalade slutligen att om man i samband med invalidpensionsfrågans lösning kunde avskaffa inkomstprövningen beträffande samtliga folkpensionsförmåner utom bostadstilläggen, torde böra omprövas huruvida dessa tillägg kunde föras utanför folkpensioneringen att handhavas av kommunerna på egen bekostnad. Beträffande finansieringen av de kommunala bostadstilläggen framhöll beredningen, att den avräkning som beredningen förordat torde göra det motiverat att överväga en viss ändring i reglerna för kommunernas bidragsskyldighet till dessa förmåner. Med hänsyn till de utgiftsminskningar i fråga om bostadstilläggen, som avräkningsregeln skulle medföra för kommunerna, borde en höjning eller ett borttagande av maximigränsen framstå såsom motiverat. Beredningen stannade vid att föreslå att maximigränsen höjdes från 60 till 80 procent. Beredningens förslag avstyrktes i vissa remissyttranden och tillstyrktes i

198 andra, medan i några yttranden förordades en hastigare avveckling av bostadstilläggen än beredningen föreslog. I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag uttalade föredragande departementschefen, att han ansåg frågan om de kommunala bostadstilläggen och inkomstprövningen i övrigt böra prövas ytterligare. Han erinrade i det sammanhanget om att en minskning av bostadstilläggen i första hand skulle drabba de många pensionärer, som inte hade andra inkomster än folkpensionen eller endast mycket små sådana inkomster. Vidare må här erinras om socialförsäkringskommitténs i oktober 1958 framlagda förslag om förbättrade grundpensionsförmåner m. m. Enligt förslaget skulle grundpensionen förbättras genom att indextilläggen fr. o. m. den 1 juli 1959 anordnades som förhöjning av grundpensionen och i samband därmed befriades från inkomstprövning. Kommittén föreslog samtidigt i finansieringsfrågan en kombination av två olika åtgärder, nämligen dels att kommunbidraget till kostnaderna för indextilläggen skulle slopas och att staten i likhet med vad som gällde beträffande grundpensionerna skulle ensam svara för finansieringen, varigenom skulle uppkomma en ökning av statens kostnader och en lindring för kommunernas del, och dels att kommunernas bidrag till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen skulle öka något, varigenom viss kostnad skulle överföras från staten till kommunerna. Slutresultatet skulle bli en ökning av statens kostnader för folkpensionsändamål och en minskning av kommunernas del. Kommittén hade bl. a. framhållit, att dess förslag beträffande höjningen av kommunbidraget till bostadstilläggen åsyftade att utgöra ett steg i riktning mot att låta kommunerna helt övertaga finansieringen av bostadstillläggen, varvid staten skulle svara för övriga folkpensionsförmåner. I flertalet remissyttranden hade förslaget i denna del starkt kritiserats, varvid framhållits att en ändring av reglerna för bostadstilläggens finansiering på sätt kommittén förordat inte borde övervägas innan hela spörsmålet om fördelningen mellan staten och kommunerna av folkpensionskostnaderna blivit utrett. Mot bakgrunden av remisskritiken ansåg föredragande departementschefen i proposition nr 29 till 1959 års riksdag att det i detta sammanhang, då fråga blott var om en provisorisk omreglering av vissa folkpensionsförmåner, inte borde göras någon omfördelning av statens och kommunernas andelar i folkpensionskostnaderna och att indextilläggen och de kommunala bostadstilläggen alltjämt borde bekostas på sätt som då skedde. Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens förslag. I proposition nr 75 till 1960 års riksdag berörde föredragande departementschefen vissa riktlinjer för socialförsäkringens samordning och komplettering. Han erinrade bl. a. om att socialförsäkringskommitténs närmast framförliggande uppgifter avsåg invalid- respektive förtidspensioneringens utformning och att det i det sammanhanget blir aktuellt att av-

skaffa inkomstprövningen i fråga om folkpensioneringens förmåner till invalider. Därigenom skulle uppstå förutsättningar, som tidigare inte funnits, för att tillgodose behovet av en närmare samordning av olika förmåner inom det nuvarande socialförsäkringssystemet. Departementschefen yttrade vidare. En mycket betydelsefull, inkomstprövad del av folkpensioneringen beröres inte av det nämnda utredningsarbetet, nämligen de kommunala bostadstilläggen. Jag vill i detta sammanhang förklara, att jag inte har för avsikt att medverka till att dessa tillägg försvinner eller reduceras på det sätt som allmänna pensionsberedningen föreslog 1957. De kommunala bostadstilläggen är av utomordentligt stor betydelse för de nuvarande folkpensionärerna och dem som snart blir folkpensionärer. De aktuella samordningssträvandena hindras inte heller av bostadstillläggens existens eller av inkomstprövningen av dem. En sak för sig är, att en framtida omprövning av finansieringsfrågorna kan komma att beröra kostnadsfördelningen även då det gäller bostadstilläggen.

Vissa statistiska

uppgifter

För åren 1948—1960 lämnas i nedanstående sammanställning uppgifter om de totala folkpensionskostnaderna, kommunernas bidrag till dessa kostnader, ränteavkastningen från folkpensioneringsfonden, påförda folkpensionsavgifter och statens nettokostnader. Kostnaderna för änke- och änkling sbidragen samt de särskilda barnbidragen har medräknats och jämväl

År

Totala folkKommunbidrag pensions(belöpande på året) kostnader

Fondavkastning

andel av totalkostmilj. kr. milj. kr. naderna

andel av milj. kr. milj. kr. totalkostnaderna

°/

Folkpensionsavgifter 1 (beskattningsåret)

Statens nettokostnader (kol. 2—kol. 3, 5 och 6)

milj. kr.

°/

%

/o

andel av totalkostnaderna /o

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 2 1960

821,5 847,7 855,2 992,7 1 119,8 1 320,1 1 553,4 1 630,1 1 820,6 2 012,2 2 204,5 2 357,8 2 585,0

79,0 88,5 94,0 107,3 132,5 156,9 217,3 245,1 278,2 307,6 339,0 367,6 409,3

9,6 10,4 11,0 10,8 11,8 11,9 14,0 15,0 15,3 15,3 15,4 15,6 15,8

27,3 26,5 26,7 26,6 27,0 26,1 26,8 27,2 27,4 27,8 34,9 54,6 56,3

134,0 138,0 144,1 174,6 198,2 198,7 380,8 412,6 427,0 624,8 641,3 1 034,1 1 100,0

16,3 16,3 16,8 17,6 17,7 15,1 24,5 25,3 23,5 31,1 29,1 43,9 42,6

581,2 594,7 590,4 684,2 762,1 938,4 928,5 945,2 1 088,0 1 052,0 1 189,3 901,5 1 019,0

70,7 70,2 69,0 68,9 68,1 71,1 59,8 58,0 59,8 52,3 53,9 38,2 39,4

1 1 % åren 1948—1953 (max. 100/200 kr.); 1,8 % åren 1954—1956 (max. 180/360 kr.); 2,5 % åren 1957 och 1958 (max. 250/500 kr.) samt 4 % åren 1959 och 1960 (max. 600 kr.). 2 Preliminära belopp.

200 kostnaderna för de särskilda bostadstillägg, som kunde utgivas under åren 1948—1953 och vilka helt bekostades av kommunerna. Med påförda folkpensionsavgifter avses här de avgifter som debiterats preliminärt på inkomsterna under ett år (beskattningsåret) och som — i den mån de influtit — ingått i källskatten. Sammanställningen ger vid handen att en viss förskjutning till k o m m u nernas nackdel ägt rum, om man sätter kommunernas bidrag i relation till de totala folkpensionskostnaderna. Av sammanställningen framgår vidare folkpensionsavgifternas ökade andel i folkpensioneringens finansiering. Som förut nämnts uppskattas de totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1961/62 till 2 977,6 milj. kr. Av dessa kostnader beräknas 2 496 milj. kr. falla på staten och 481,6 milj. kr. på kommunerna. För kalenderåret 1963 uppskattas de totala folkpensionskostnaderna till omkring 3 313 milj. kr., om hänsyn inte tages till kommitténs förslag. Ökningen beror främst på den förutsatta standardhöjningen från den 1 juli 1962 samt på ökningen av antalet ålderspensionärer. Av beloppet 3 313 milj. kr. beräknas omkring 2 793 milj. kr. falla på staten och omkring 520 milj. kr. på kommunerna. Av följande tablå framgår den utveckling som under åren 1948—1960 ägt rum i fråga om fördelningen av kostnaderna för de folkpensionsförmåner till vilka kommunerna bidrager, alltså i huvudsak de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

År

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960

Totalt belopp i milj. kr. 211,9 220,6 229,3 253,9 271,6 322,2 438,2 471,0 522,1 573,2 622,5 661,3 724,9

Kommunernas andel i milj. kr.

i 0/

79,0 88,5 94,0 107,3 132,5 156,9 217,3 245,1 278,2 307,6 339,0 367,6 409,3

37,3 40,1 41,0 42,3 48,8 48,7 49,6 52,0 53,3 53,7 54,5 55,6 56,5

/O

Statens andel i milj. kr.

i%

132,9 132,1 135,3 146,6 139,1 185,3 220,9 225,9 243,9 265,6 283,5 293,7 315,6

62,7 59,9 59,0 57,7 51,2 51,3 50,4 48,0 46,7 46,3 45,5 44,4 43,5

Tablån utvisar att en avsevärd förskjutning till kommunernas nackdel ägt rum, när man sätter kommunernas bidrag i relation till kostnaderna för ifrågavarande folkpensionsförmåner. Förskjutningen torde väsentligen få tillskrivas den ändring som ägt rum i fråga om antalet skattekronor per invånare.

201 Kostnadsutvecklingen för de kommunala bostadstilläggen belyses i nedanstående sammanställning.

År

1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960

Totalt belopp i milj. kr. 185,4 208,3 222,6 240,3 255,8 267,6 275,0

Kommunernas andel i milj kr. 104,5 120,0 130,1 141,1 151,1 159,2 164,1

i °/ 1

Statens andel i milj. kr.

/o

56,4 57,6 58,4 58,7 59,1 59,5 59,7

80,9 88,3 92,5 99,2 104,7 108,4 110,9

/o

43,6 42,4 41,6 41,3 40,9 40,5 40,3

Av en jämförelse mellan denna sammanställning och föregående tablå framgår att av de totala kostnader till vilka kommunerna bidrog för år 1960 — 724,9 milj. kr. — belöpte 275,0 milj. kr. eller omkring 40 procent på de kommunala bostadstilläggen. Anslagsmässigt anvisas på statsbudgeten de totala folkpensionskostnaderna minskade med kommunbidragen, alltså statens bruttokostnader. Eftersom staten tillgodogör sig folkpensionsavgifterna — som upptages i samband med de allmänna skatterna — och folkpensioneringsfondens avkastning, är den folkpensionskostnad, som skall finansieras genom andra statsinkomster än de nu nämnda, väsentligt lägre än det belopp, som u p p tages å driftbudgetens utgiftssida. Kommitténs synpunkter och förslag

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har de nu gällande reglerna om fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna väsentligen tillkommit genom beslut vid 1947 och 1952 års riksdagar. Under tiden därefter har folkpensionskostnaderna stigit mycket kraftigt. Kostnadsökningen har drabbat såväl staten som kommunerna. Genom den förskjutning i medelskatteunderlaget per invånare, som samtidigt skett till följd av penningvärdeförändringen och ökade realinkomster, har kostnadsbelastningen å kommunerna stigit även relativt sett. Genom bl. a. ändrad ålderssammansättning hos de olika kommunernas invånare har de inkomstprövade folkpensionsförmånerna utvisat starkare stegring i vissa kommuner än i övriga. Då därjämte ökningen av antalet skattekronor per invånare varit olika stor i kommunerna, har en del kommuner blivit avsevärt mera betungade genom bidragen till folkpensioneringen än andra. Det är under sådana omständigheter naturligt att önskemål i olika sammanhang framkommit om en omprövning av grunderna för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun och mellan kommunerna inbördes. Folkpensionskostnaderna bestrides nu i huvudsak genom allmänna skatter — statliga och kommunala — samt genom folkpensionsavgifter. Pro-

202 blemet om folkpensioneringens framtida finansiering och därmed sammanhängande frågor har nyligen varit föremål för utredning. Kungl. Maj :t har emellertid ännu inte tagit ställning till det framlagda utredningsförslaget, vilket mött stark kritik vid remissbehandlingen. Kommittén får vidare erinra om att en särskild kommitté, 1958 års skatteutjämningskommitté, för närvarande utreder frågan om grunderna för de skatteunderlagsgraderade statsbidragen respektive kommunbidragen. Det må också nämnas a t t särskilda sakkunniga, allmänna skatteberedningen, har till uppgift att överse beskattningssystemet i stort. Kommittén har såsom framgår av det föregående tidigare i princip intagit den ståndpunkten, att kommunerna bör bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och att staten bör svara för övriga folkpensionskostnader. Denna uppfattning har kommittén fortfarande. Mot bakgrunden av vad ovan anförts anser kommittén emellertid att en sådan lösning inte kan uppnås under de närmaste åren. Den framstår därför i nuvarande läge som ett önskemål, som kan realiseras först sedan de ovan n ä m n d a utredningarna framlagts och föranlett beslut av statsmakterna. På anförda skäl anser kommittén att de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna tills vidare inte bör rubbas i mera avsevärd mån. De förslag som kommittén framlägger i det följande utgör emellertid ett steg i riktning mot det slutmål som kommittén finner eftersträvansvärt. Förslagen innebär i stora drag att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna ändras endast i ringa grad — bidragsskyldigheten förskjutes dock så att bidraget ökar till de kommunala bostadstilläggen och minskar beträffande övriga förmåner till vilkas finansiering kommunerna medverkar. Härigenom erhåller kommuner, vilka har ett svagt skatteunderlag, en viss lättnad beträffande sin bidragsskyldighet till folkpensioneringen, vilken lättnad motsvaras av en ökad belastning för kommuner med bättre skatteunderlag. Kommunbidrag utgår nu till folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag — bortsett från den däri ingående grundpensionen om 200 kr. för år — till änkepension i övergångsfall, till hustrutillägg och vårdtillägg samt till de särskilda barnbidragen. Invalidpensionen och sjukbidraget kommer enligt kommitténs förslag att ersättas av förtidspension. I överensstämmelse med de av kommittén i det föregående angivna principerna för kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna för de närmaste åren anser kommittén, att bidrag från kommunerna tills vidare bör uttagas till kostnaderna för förtidspensionerna. Bidragen måste därvid beräknas å förmånens hela belopp, eftersom konstruktionen med grundpension inte kommer att finnas kvar. Den sistnämnda omständigheten jämte det förhållandet att kostnaderna för de föreslagna förtidspensionerna blir högre än de nuvarande kostnaderna för invalidpensionerna och sjukbidragen motiverar e n viss sänkning av bidragsandelen i kostnaderna för förtidspensionerna.

203 Vid utformningen av de ändrade bidragsgrunderna måste samtidigt beaktas vad kommittén anfört angående målsättningen för bidragssystemets utformning. Kommunerna bör vidare alltjämt bidraga till kostnaderna för de inkomstprövade änkepensionerna i övergångsfallen samt till de likaledes inkomstprövade hustrutilläggen och kommunala bostadstilläggen. Det bör här anmärkas att den ändrade konstruktionen av hustrutillägget medför att staten från kommunerna övertager en kostnad på omkring 14 milj. kr. De nuvarande särskilda barnbidragen omvandlas enligt kommitténs förslag till barntillägg, vilka tekniskt är att betrakta såsom tillägg till försörj arens folkpension. Denna utgöres i regel av förtidspension och i undantagsfall av allmän ålderspension. Kommittén föreslår, att kostnaderna för barntilläggen bestrides på samma sätt som den förmån till vilken de utgör tillägg. Kommunbidrag föreslås således skola utgå till förtidspension med därtill knutna barntillägg, änkepensioner i övergångsfallen, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner bör enligt kommitténs mening bestridas helt av staten. Kommitténs utgångspunkt att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna inte i detta sammanhang bör mera avsevärt rubbas innebär inte att för varje kommun kostnadsfördelningen bör förbli oförändrad. Redan nu sker vissa förskjutningar genom ändringar i skatteunderlag och invånarantal eller genom ändrade grunder för de kommunala bostadstillläggen. I det rådande läget anser sig kommittén inte böra föreslå någon förändring av de grundläggande principerna för kommunernas bidragsskyldighet. Kommittén förordar således, att den nuvarande awägningsnormen för kommunernas bidrag, dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen, bibehålles. Liksom för närvarande är fallet kan vid utformningen av kommunbidragsbestämmelserna olika synpunkter läggas på folkpensionsförmåner, vilka är helt reglerade i lag, dvs. förtidspensioner m. m., och på sådana, vilka endast delvis är reglerade i lagen och där kommunerna själva fastställer grunderna, dvs. de kommunala bostadstilläggen. Kommunerna bidrager nu — som förut nämnts — till kostnaderna för invalidpensioner m. m. med en andel, som motsvarar V20 procent för varje fullt tiotal skatteören — 1,5 procent för varje skattekrona — per invånare i kommunen av under året utbetalade invalidpensioner m. m., dock högst 60 procent (för de särskilda barnbidragen dock högst 50 procent) av nämnda kostnad. Kommittén har redan antytt att kommunandelen i kostnaderna för förtidspensionerna bör vara något lägre än i kostnaderna för de nuvarande invalidpensionerna (sjukbidragen). Motsvarande sänkning bör ske i fråga om kommunandelen beträffande övriga nu ifrågakommande pensions-

204 förmåner. Kommittén förordar, att kommunernas bidragsandel till kostnaderna för förtidspension med därtill knutna barntillägg, änkepension i övergångsfallen och hustrutillägg bestämmes till Vio procent för varje fullt tiotal skatteören — en procent för varje skattekrona — per invånare. Bidragets maximum bör vara 60 procent. Förslaget i denna del medför minskade utgifter för praktiskt taget alla kommuner men särskilt för kommuner med ett stort antal förtidspensionärer. Då invalidfrekvensen enligt tillgängliga statistiska uppgifter är särskilt hög i de fyra nordligaste länen samt Kronobergs och Blekinge län, blir vinsten störst för kommunerna i dessa län. De särskilt skattetyngda kommunerna ligger i allmänhet i de län där invalidfrekvensen är störst. Man kan därför antaga att den här föreslagna reformen kommer särskilt de mera skattetyngda kommunerna till godo. Den genomsnittliga bidragsprocenten för invalidpensioner m. m. är nu omkring 55 procent. Vid bifall till kommitténs förslag beräknas motsvarande bidragsprocent sjunka till drygt 42 procent. Totalkostnaden för förtidspensionerna, änkepensionerna i övergångsfallen, hustrutilläggen och barntilläggen för år 1963 uppskattas av kommittén till omkring (445 + 114 + 65 + 14 = ) 638 milj. kr. Med nu förordade fördelningsgrunder skulle omkring 270 milj. kr. falla på kommunerna och omkring 368 milj. kr. på staten. Av kommittén utförda beräkningar visar att kommunbidraget skulle sjunka med ytterligare omkring 70 milj. kr., om bidragsandelen till de ovan angivna förmånerna bestämdes till 0,75 procent för varje skattekrona i stället för av kommittén förordade en procent. Statens kostnader skulle givetvis öka i motsvarande mån. De kommunala bostadstilläggen är visserligen delvis reglerade i lagen — de skall bl. a. vara inkomstprövade och inkomstavdrag skall ske enligt i lagen angivna regler. Vederbörande kommuner bestämmer emellertid huruvida tillägg skall utgivas i kommunen och, då så skall ske, grunderna för tilläggens beräkning i den mån beräkningen inte beror av inkomstprövningen. Denna kommunala bestämmanderätt motiverar, att kommunbidraget till bostadstilläggen är relativt stort. Som framgår av det föregående anser kommittén att kommunerna framdeles bör helt svara för kostnaderna för de förevarande tilläggen. Kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen är nu en femtedels procent för varje fullt tiotal skatteören — 2 procent för varje skattekrona — per invånare i kommunen av kostnaden för kommunala bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna inom kommunen, dock högst 60 procent och lägst 25 procent av sagda kostnad. Kommittén förordar att bidragsfaktorn förblir oförändrad liksom även minimiprocenten. I det föregående har kommittén förordat en sänkning av

205 bidragsprocenten för övriga förmåner till vilka kommunerna bör bidraga. P å grund härav samt med hänsyn till kommunernas inflytande på bostadstilläggens storlek och kommitténs i det föregående uttalade principiella inställning finner kommittén, att en viss höjning bör ske av kommunbidragets maximum. Kommittén förordar en höjning av maximum från 60 till 80 procent. Härigenom stiger kommunbidraget i sådana kommuner, som uppnått den nuvarande maximigränsen, alltså i kommuner vilkas antal skattekronor per invånare överstiger 30. Hit hör alla rikets städer och över 600 landskommuner. Den genomsnittliga bidragsprocenten för de kommunala bostadstilläggen är nu praktiskt taget lika med maximigränsen 60. Vid bifall till kommitténs förslag beräknas motsvarande bidragsprocent öka till drygt 75. Totalkostnaden för de kommunala bostadstilläggen har förut uppskattats till omkring 330 milj. kr. för år 1963. Med nu förordade fördelningsgrunder skulle i r u n d a tal 250 milj. kr. falla på kommunerna och 80 milj. kr. på staten. Vid oförändrad maximiprocent skulle kommunernas bidrag ha uppgått till i runt tal 200 milj. kr. Höjningen av maximiprocenten medför således att kommunbidraget stiger med omkring 50 milj. kr. Det sammanlagda kommunbidraget till förtidspensioner m. m. samt till det kommunala bostadstillägget skulle alltså uppgå till (270 + 250 = ) 520 milj. kr. De sammanlagda kostnaderna för folkpensioneringen för kalenderåret 1963 beräknas enligt kommitténs sammanställning i början av detta kapitel uppgå till omkring 3 380 milj. kr., därest kommitténs i förevarande betänkande framlagda förslag genomföres. Med de ovan beräknade kommunbidragen å sammanlagt 520 milj. kr. skulle den på staten belöpande kostnadsandelen utgöra omkring (3 380—-520=) 2 860 milj. kr. Till jämförelse må erinras om att de sammanlagda kostnaderna för samma tid uppskattas till omkring 3 313 milj. kr., därest kommitténs reformförslag ej beaktas. Av detta belopp skulle med oförändrade kommunbidragsregler omkring 520 milj. kr. falla på kommunerna och omkring (3 313 — 520 = ) 2 793 milj. kr. på staten. Kostnaderna för kommunerna såsom en enhet blir således praktiskt taget oförändrade, medan statens kostnader ökar med (2 860 — 2 793 = ) 67 milj. kr., vilket belopp i stort sett motsvarar den totala kostnadsökning, som uppkommer vid bifall till den av kommittén föreslagna förtidspensionsreformen. I efterföljande tabell belyses h u r kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna för år 1959 fördelats på rikets kommuner med hänsyn till antalet skattekronor per invånare inom kommunerna enligt nuvarande regler och hur de för samma år skulle ha fördelats, därest de av kommittén ovan förordade reglerna skulle ha tillämpats. Kostnaderna för de särskilda barnbidragen nämnda år — omkring 15 milj. kr. — har inte be-

206 aktats vid utarbetandet av tabellen. Med hänsyn till det relativt ringa kostnadsbeloppet torde emellertid kostnadsfördelningen mellan kommunern a endast i ytterst ringa mån påverkas härav. Kommunbidrag i miljoner kronor Nuvarande regler

Av kommittén förordade regler

Tilläggspension m. m.

Kbt

Tilläggspension m. m.

290 264 192 217 58 11

30,0 32,3 25,8 46,7 45,0 22,3

1 032

202,1

SkatteAntal kronor per kommuinvånare ner

1 0—30 30—35 35—40 40—50 50—60 60—

Ökning ( + ) resp. minskning (—)

Nettoförändring

Kbt

Tilläggspension m. m.

Kbt

11,1 12,1 10,1 34,4 49,7 41,8

20,0 21,5 17,2 35,1 41,3 22,3

11,1 13,1 12,6 45,8 66,3 55,7

— 10,0 — 10,8 — 8,6 — 11,6 — 3,7 0

0 + 1,0 + 2,5 + 11,4 + 16,6 + 13,9

— 10,0 — 9,8 — 6,1 — 0,2 + 12,9 + 13,9

159,2

157,4

204,6

— 44,7

+ 45,4

+

0,7

Av tabellen framgår att en omfördelning av kommunbidragen mellan komm u n e r n a inbördes skulle ha skett, om de av kommittén förordade reglerna varit tillämpliga under år 1959. Praktiskt taget alla kommuner med lägre antal skattekronor per invånare än 40 och åtskilliga kommuner med högre skattekrontal skulle ha fått minskade utgifter för folkpensioneringen. Kommuner med mer än 60 skattekronor per invånare skulle alla ha fått ökade kostnader, vilken ökning helt faller på de kommunala bostadstillläggen. Att draga några bestämda slutsatser hur fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan olika kommuner blir år 1963 är inte möjligt att göra. E n rad ovissa faktorer inverkar nämligen på bedömningen av denna fråga, såsom utvecklingen av antalet skattekronor per invånare inom de olika kommunerna, befolkningsomflyttningen mellan kommunerna, frekvensen förtidspensionärer, pensionärernas inkomstförhållanden etc. Man torde dock ha anledning antaga att kostnadsförskjutningen i princip går i samma riktning som nyss angivits för år 1959. Folkpensionskostnaderna torde således relativt sett minska i kommuner med lågt antal skattekronor per invånare och öka i övriga kommuner.

K A P I T E L 15

Vissa särskilda frågor

A. Folkpension m. m. åt särskolelevcr

Genom skrivelse den 6 februari 1959 har statsrådet och chefen för inrikesdepartementet till kommittén överlämnat en framställning från skolöverstyrelsen jämte av pensionsstyrelsen i ärendet avgivet remissutlåtande. I framställningen hemställes om utredning rörande ändrade bestämmelser om pension m. m. åt särskolelever. Vid framställningen är fogad en av särskolinspektören i ärendet upprättad promemoria. Av denna framgår bl. a. följande. Enligt 22 § lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna äger den som driver särskola att såsom ersättning för kostnaden uppbära den inskrivne tillkommande folkpension. Pensionen utgör i praktiken ett extra statsbidrag till driftkostnaderna. De flesta särskolorna drives av landstingen eller de landstingsfria städerna. Vid de fåtaliga enskilda särskolorna erlägger landstingen av skolöverstyrelsen fastställd vårdavgift, som jämte statsbidrag beräknas täcka kostnaderna. Pensionen för vid särskoleinternat intagna elever uppbäres således alltid av landstingen. Enligt FPL kan folkpension utgå till psykiskt efterblivna, som fyllt 16 år och som inte kan försörja sig själva. Omkring 40 procent av särskoleleverna blir småningom helt självförsörjande. I flertalet fall är det dock omöjligt att bedöma 16-åriga särskolelevers framtida möjlighet att bli självförsörjande, emedan de vid denna ålder i regel inte påbörjat och i varje fall inte avslutat sin yrkesutbildning. Med hänsyn till pensionens funktion som statsbidrag till den som driver särskola är det naturligt att pension sökes i största möjliga utsträckning. Enligt verkställd utredning hade av de elever vid särskoleinternat som fyllt 16 år vid vårterminens slut 1958 pension sökts för omkring 94,8 procent. Av dessa ansökningar hade 88,6 procent beviljats, 0,6 procent avslagits medan ansökan för resterande 10,8 procent inte slutbehandlats. Det framhålles, att det således är uppenbart, att pension beviljats för ett betydande antal elever, vilka framdeles kommer att bli självförsörjande. I promemorian framhålles, att det nuvarande systemet, bortsett från de rent samhällsekonomiska konsekvenserna, är otillfredsställande ur flera synpunkter. I sådant hänseende anföres till en början att det ur psykologisk-pedagogisk synpunkt är otillfredsställande, att en ung människa skall behöva bli bedömd som ej självförsörjande innan tillräcklig grund för ett sådant bedömande kan anses föreligga. I icke så få fall är vårdnadshavaren angelägen att få hem eleven, när han blir så gammal — 16 år — att han kan få pension, under förevändning att yrkesutbildning kan meddelas av vårdnadshavaren eller genom dennes försorg. Vidare anföres att anpassningsproblemen till samhällslivet efter utbildningens

208 slut ibland är stora och svårlösliga för särskolelever. Ökad egen arbetsinkomst medför risk, att pensionen indrages, vilket icke stimulerar vare sig eleven själv eller hans vårdnadshavare till ökade ansträngningar. Dessutom påpekas att pensionsansökningarna för särskolelever är en betungande och besvärlig administrativ apparat för särskolorna. Ett särskilt problem utgör externatskolornas elever, av vilka flertalet bor hos sina föräldrar. Undervisningen är kostnadsfri, men vården är i många fall betungande för vårdnadshavaren. Eventuell pension uppbäres av vårdnadshavaren. Vid vissa externatskolor sökes genom centralstyrelsens försorg pension för samtliga elever så snart de fyller 16 år, vid andra skolor endast för vissa elever och vid somliga icke för någon elev. Vårdnadshavare till ett psykiskt efterblivet barn, som går i externatskola och inte erhåller pension, blir således missgynnade. Enligt promemorian bör det statsbidrag till undervisning och vård av särskolelever, som pensionen utgör, utgå i sådana former, att det underlättar elevernas framtida anpassning till samhällslivet och medför rättvisa för alla föräldrar till psykiskt efterblivna barn. Detta synes kunna nås, om pensionen till elever, som undervisas vid särskola, ersattes med ökat statsbidrag till driftkostnaderna vid särskoleinternaten. I promemorian uppgives att landstingen vårterminen 1958 uppbar pension för 483 elever vid särskoleinternat, vilket innebar en inkomst av omkring 1 183 000 kr. vartill i vissa fall kom bostadstillägg. Vid samma tidpunkt utgjorde antalet statsbidragsberättigade internatplatser 2 620. En höjning av statsbidraget per godkänd internatplats med avrundat 500 kr. skulle således kompensera landstingen därest pensionerna bortfölle. I promemorian beröres slutligen frågan om studiebidrag och stipendier till särskolelever ävensom frågan om fickpengar till internatelever, om folkpensionen bortfaller. Skolöverstyrelsen åberopar i sin framställning en konferens mellan representanter för olika myndigheter och organisationer, där m a n diskuterade frågan om folkpension samt frågor om yrkesutbildning, arbetsträning och annan arbetsvärd åt psykiskt efterblivna. Det framfördes därvid att bidrag till utbildningen av unga psykiskt efterblivna borde utgå i andra former än pension. Representanter för pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen hade därefter verkställt viss utredning i ärendet. Därvid framkom att det inte förelåg möjligheter för de båda ämbetsverken att lämna bidrag till yrkesutbildning vid särskolor annat än i undantagsfall. Skolöverstyrelsen yttrar vidare bl. a. följande. Pension bör enligt överstyrelsens mening icke utgå för särskolelev så länge han undervisas vid särskola och icke heller under den första tiden efter utskrivningen, då eleven skall anpassa sig till samhället och arbetslivet. Pensionsfrågan bör upptagas till prövning först därest misslyckade ansträngningar att placera eleven i arbetslivet ådagalagt, att han icke kan bli självförsörjande. Under tiden för försöksplaceringar skulle, liksom för närvarande sker, bidrag i mån av behov utgå ur landstingsmedel. Framställningen utmynnar i en hemställan att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande erforderliga författningsändringar beträffande pension åt särskolelever m. m.

209 I remissyttrande över skolöverstyrelsens framställning har pensionsstyrelsen anfört bl. a. följande. Enligt pensionsstyrelsens uppfattning måste det ur olika synpunkter anses vara en mindre tillfredsställande ordning att unga psykiskt efterblivna uppbär pension under utbildning och tiden närmast därefter då eleven skall anpassas till samhällsgemenskap och förvärvsarbete. Det torde såväl principiellt som ur materiell synpunkt vara riktigare att det ekonomiska stödet till utbildningen i regel utgår i någon form av utbildningsbidrag såsom fallet är beträffande andra kategorier av partiellt arbetsföra. Med nuvarande utformning av bestämmelserna om bidrag till yrkesutbildning har det i regel icke varit möjligt för pensionsstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen att tillämpa denna stödform på unga psykiskt efterblivna utan dessa har i flertalet fall i stället beviljats pension eller sjukbidrag. Här må vidare erinras om ett av de sakkunniga angående anstaltsvårdades rätt till folkpension gjort uttalande i frågan om rätt till folkpension i fall som förevarande (SOU 1951:47). De sakkunniga framhöll, att det i fråga om elever över 16 år vid bl. a. de sekundärkommunala särskolorna föreligger ett särskilt skäl att undvika varje pensionsutbetalning under skolgången. Pensionerade elever vid nämnda skolor erhåller fickpengar från pensionsstyrelsen utan att i samma omfattning som andra elever belasta vid vissa anstalter tillgängliga anslag för fickpengar. Vidare erhåller dessa elever hela sin folkpension under sommarferierna i den mån de då vistas i sina hem. Detta innebär utan tvivel en frestelse att söka invalidpension eller sjukbidrag för dem på ett så tidigt stadium, att deras möjligheter att efter genomgången utbildning försörja sig ännu icke kan klart bedömas. De sakkunniga anförde vidare följande. I praktiken visar det sig ibland, sedan pension beviljats med stöd av vederbörligt läkarutlåtande, att pensionstagaren ännu medan han är inskriven vid skolan förmår att under sommarvistelsen i hemorten fullgöra nära nog fullgott arbete t. ex. i jordbruk. För en del förtidspensionerade som efter att ha lämnat skolan egentligen ej borde inneha folkpension kan det vidare vara svårt att indraga invalidpensionen eller vägra förnyelse av sjukbidrag när — såsom ibland förekommer — pensionstagaren eller hans närmaste föredraga att uppbära pensionen framför att på allvar medverka till pensionstagarens inpassning i förvärvslivet. Om en person med defekt, som utgör förutsättning för intagning i läroanstalt av ifrågavarande slag, vid skolans slut innehar en avsevärd förtidspension, kan detta sålunda ha till följd att hans inträde i förvärvsarbete och anpassning till samhällslivet fördröjes eller hindras. Ur allmänna synpunkter skulle det av nu nämnda anledningar innebära en stor fördel om dessa elevers rätt till folkpension regelmässigt komme under prövning först sedan de efter genomgången utbildning lämnat skolan. I remissyttrande över ett av 1951 års sinnesslöutredning framlagt förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna åberopade socialstyrelsen ovannämnda sakkunnigas uttalande och anförde följande. Styrelsen vill särskilt understryka vad som i nämnda betänkande anförts om vikten av att invalidpension ej beviljas elever vid bland annat de sekundärkom14—103073

210 munala sinnesslöskolorna förrän utskrivning från skolan ägt rum. Då kan man nämligen bättre bedöma den efterblivnes möjligheter att genom eget arbete försörja sig. Med en sådan ordning skulle man även undvika den hämmande inverkan på den efterblivnes inträde i förvärvslivet, som utsikten att mista pensionen nu i många fall kan utöva. Bestämmelserna om undervisning och vård av psykiskt efterblivna återfinnes i en lag därom den 4 juni 1954. Lagen är i princip tillämplig på tre grupper av personer, som av allmän psykisk efterblivenhet hindras att deltaga i normalt samhällsliv, nämligen a) barn under skolåldern, som inte kan tillfredsställande vårdas i enskilt hem, b) andra barn under 18 år, som inte kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller dess hjälpundervisning, samt c) personer över 18 år, som är u r stånd att taga vård om sig själva. För varje landstingsområde åligger det landstinget att låta upprätta en plan för ordnandet av undervisningen och vården. I planen skall upptagas specialskolor, s. k. särskolor, och vårdanstalter. Vissa särskolor och vårdanstalter ingår inte i dessa landstingsorganisationer utan utgör s. k. riksanstalter. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning (som t. ex. vanlig folkskola) eller såsom internat. Särskoleplikt föreligger för psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk undervisning vid särskola, fr. o. m. det kalenderår då han fyller sju år längst t. o. m. det kalenderår under vilket han fyller 21 år. Föreligger synnerliga skäl kan särskoleplikten förlängas t. o. m. det år, under vilket den efterblivne fyller 23 år. Undervisning och vård av psykiskt efterbliven, som är inskriven eller för observation intagen vid särskola och ej fyllt 21 år, skall vara kostnadsfri, dock att landstinget eller efter Konungens bestämmande annan som driver särskola äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära den inskrivne tillkommande folkpension, barnpension enligt lagen om barnpensioner, allmänt och särskilt barnbidrag. Den som uppbär folkpension skall vara skyldig att tillhandahålla den pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Huvudtillsynsmyndighet för särskolorna är skolöverstyrelsen. Statsbidrag utgår till uppförande eller inrättande samt till driften av särskolor och vårdanstalter. Enligt årets statsverksproposition föreslås statsbidrag till driften av särskolor skola utgå med sammanlagt 12,3 milj. kr. Antalet godkända internatplatser beräknar skolöverstyrelsen för kalenderåret 1961 till omkring 2 860, för vilka statsbidrag beräknas med (2 860 X 2 100 = ) 3 432 000 kr. Under samma år uppskattas antalet externa elever till 1 850 och antalet familje-

211 vårdsfall till 250. Statsbidraget till dessa elevgrupper beräknas till (2 100 X 200 = ) 420 000 kr. Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse framhållit, att pension inte bör utgå för särskolelev så länge han undervisas vid särskola och inte heller under den första tiden efter utskrivningen, då eleven skall anpassa sig till samhället och arbetslivet. Pensionsfrågan bör upptagas till prövning först därest misslyckade ansträngningar att placera eleven i arbetslivet ådagalagt, att han inte kan bli självförsörjande. Under tiden för försöksplaceringar skulle bidrag i mån av behov utgå ur landstingsmedel. Pensionsstyrelsen delar uppfattningen, att det inte är tillfredsställande att pension utgår under utbildning och tiden närmast därefter. Som framgår av det förestående h a r samma uppfattning kommit till uttryck i det förslag som år 1951 framlades av de sakkunniga angående anstaltsvårdades rätt till folkpension ävensom i socialstyrelsens yttrande över 1951 års sinnesslöutrednings förslag. På de skäl som redovisats i det föregående ansluter sig socialförsäkringskommittén till uppfattningen att förtidspension i regel inte bör utgå för särskolelev under utbildningstiden och den närmaste tiden efter utskrivningen, då han skall anpassas till arbetslivet. Metoden att åstadkomma en sådan ändring i förhållande till vad som nu gäller bör emellertid enligt kommitténs mening inte vara att i pensionslagstiftningen införa ett undantagsstadgande, varigenom särskolelever uteslutes från rätt till förtidspension. Kommittén anser nämligen att frågan väsentligen är ett spörsmål angående invaliditetsbedömningen. Ett mycket stort antal särskolelever är mottagliga för undervisning och utbildning och blir så småningom i stånd att helt eller delvis försörja sig. Det är emellertid ytterst vanskligt att bedöma möjligheterna till eftermognad och arbetsförmåga, innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskolan och försök gjorts att införa honom i arbetslivet. Under denna tid föreligger i allmänhet inte möjligheter att bedöma vare sig invaliditetens grad eller varaktighet. Kommittén vill här även erinra om att det finnes en del personer, som lider av svårartad fysisk invaliditet och som trots denna kan deltaga i undervisningen i gymnasium eller annan skola. Att ge dessa studerande förtidspension så snart de fyllt 16 år skulle i de flesta fall te sig omotiverat, även om de inte skulle ha kunnat försörja sig för den händelse de då hänvisats till arbetsmarknaden i stället för till fortsatt första utbildning. Skolelever i ifrågavarande ålder bör bedömas på samma sätt vare sig den grava medicinska defekten är av psykisk eller fysisk art. Kommittén anser sålunda att större restriktivitet bör råda när det gäller att bevilja förtidspension till särskolelever. Detta bör ernås genom en ändrad praxis i samband med genomförandet av kommitténs förslag till nytt

212 invaliditetsbegrepp och jämkade grunder för invaliditetsbedömningen. Den nya lagstiftningens ikraftträdande bör emellertid inte heller på denna p u n k t medföra en indragning av folkpension som löper vid ikraftträdandet. Vad kommittén här anfört gäller såväl den egentliga förtidspensionen som den tidsbegränsade motsvarande pensionsformen. Den ändrade praxis i fråga om förtidspension till särskolelev, som kommittén förordar, medför givetvis ekonomiska konsekvenser såväl för eleverna och deras anhöriga som för skolornas huvudmän. Det bör emellertid beaktas att eleverna fram till 21 års ålder har kostnadsfri undervisning och vård vid internatskolorna. Undervisningen är kostnadsfri jämväl vid externatskolorna. Vid bifall till kommitténs förslag i kapitel 12 att utbildningsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen skall k u n n a utgå jämväl under arbetsträning kommer större möjligheter än för närvarande att föreligga att ge dylikt bidrag till särskolelev. De ekonomiska konsekvenserna kommer sålunda att väsentligen bli märkbara för skolornas huvudmän. Frågan huruvida och i vad mån en ändrad praxis beträffande särskolelevernas rätt till förtidspension bör föranleda kompensation till skolornas huvudmän för förlorade pensionsinkomster är ett spörsmål, som får upptagas till bedömande i samband med beviljande av statsbidrag till skolornas driftkostnader. B. Befrielse för vissa folkpensionärer från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift

Enligt 19 § F P L skall folkpensionsavgift erläggas av personer i åldern 18—66 år, för vilka beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Befriad från avgiftsskyldighet är bl. a. den som för december månad året näst före taxeringsåret ägt uppbära invalidpension eller sjukbidrag, liksom den vars taxerade inkomst inte uppgår till 1 200 kr. Pensionsavgiften är 4 procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, dock högst 600 kr. såväl för ogift och därmed jämställd som för m a k a r gemensamt. Av nämnda avgiftsmaximum följer att avgift i princip beräknas å högst 15 000 kr. Stadgandet om avgiftsbefrielse för den som ägt uppbära invalidpension eller sjukbidrag gäller fr. o. m. den 1 juli 1960. Tidigare gällde avgiftsbefrielsen den som ägt uppbära folkpension. Ändringen tillkom på förslag av socialförsäkringskommittén i betänkandet om förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen (SOU 1959: 32). Kommittén diskuterade i nämnda betänkande frågan om det fanns skäl för avgiftsbefrielse för folkpensionärer i allmänhet och kom till det resultatet att olika skäl som kunde anföras till stöd för en allmän avgiftsbefrielse inte hade någon större bärkraft. Det syntes dock kommittén rätt naturligt i fråga om en ålderspensionär, att man, när försäkringsfallet — dvs. 67-årsåldern — inträffade, upphörde att uttaga pensionsavgift. Detsamma var förhållandet även när vederbörande uppbar någon av de övriga egenpen-

213 sionsförmånerna, nämligen invalidpension och sjukbidrag. Beträffande dessa sistnämnda tillkom att inga andra ändringar än absolut nödvändiga borde göras i avvaktan på arbetet med utformningen av en ny invalidpensionering. Vad angick familjepensionsförmånerna — änkepension och barnpension — borde enligt kommittén beaktas att änkans och barnets folkpensionsavgift, om den likställdes med avgift för livränteförsäkring, avsåg deras egna ålders- och invalidpensioner samt den familj epensionsrätt, som kunde tillkomma deras efterlevande. Att de själva blivit berättigade till änke- eller barnpension innebar däremot inte att något »försäkringsfall», som konstituerade avgiftsbefrielse för dem, inträffat. P å anförda skäl förordade kommittén att reglerna om avgiftsbefrielse för folkpensionärer inte skulle gälla för dem som åtnjöt änkepension eller barnpension men att avgiftsbefrielsen i vart fall tills vidare skulle bibehållas för ålderspensionärer, invalidpensionärer och sjukbidragstagare. Frågan om folkpensionsavgiften har härefter varit föremål för utredning genom särskild utredningsman, vilken avlämnade en promemoria rörande folkpensioneringens finansiering i maj 1960. En kort redogörelse för utredningsmannens förslag lämnas i kapitel 17. Promemorian har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Här må tilläggas att utredningsmannen inte ifrågasatt någon ändring i fråga om åldersgränserna för avgiftsskyldigheten och ej heller beträffande avgiftsbefrielsen för vissa folkpensionärer. Kommittén saknar anledning att till övervägande upptaga andra frågor beträffande folkpensionsavgiften än sådana som aktualiseras genom kommitténs i detta betänkande framlagda förslag. Enligt kommitténs förslag kommer folkpensioneringens nuvarande invalidpension och sjukbidrag att ersättas av förtidspension. Denna omständighet bör enligt kommitténs mening inte föranleda någon principiell ändring i fråga om den nu gällande avgiftsbefrielsen. Endast en redaktionell ändring skulle bli erforderlig i 19 § FPL. Orden invalidpension och sjukbidrag borde således utbytas mot ordet förtidspension. Emellertid uppkommer genom kommitténs förslag två särskilda problem. Det ena avser frågan huruvida avgiftsbefrielsen bör gälla endast den som ägt uppbära hel förtidspension eller om den bör omfatta också den som ägt uppbära partiell förtidspension. Det andra problemet sammanhänger med kommitténs förslag om rätt till förtida uttag av ålderspension. I kapitel 5 har kommittén anfört att det övervägande antalet förtidspensionärer kommer att vara berättigade till hel förtidspension. Antalet sådana pensionärer (grupp I) uppskattas till omkring 130 000 och antalet pensionärer med partiell förtidspension till sammanlagt omkring 40 000, varav 15 000 antages tillhöra grupp II och 25 000 grupp III. I antalet 15 000 har beräknats ingå omkring 10 000, som före reformens ikraftträdande åt-

214 njuter invalidpension eller sjukbidrag, men vilkas arbetsförmåga förutsatts inte vara så höggradigt nedsatt som förutsattes för rätt till hel förtidspension. Nämnda 10 000 är nu befriade från att erlägga folkpensionsavgift. Beviljandet av partiell förtidspension kan sägas innebära att ett »partiellt försäkringsfall» inträffat. I och för sig skulle detta måhända motivera att vederbörande beviljades partiell avgiftsbefrielse. Han skulle således i fortsättningen erlägga en på visst sätt reducerad folkpensionsavgift, exempelvis Vs eller 2/3 av »normal» avgift. Avgiftssystemet är emellertid inte konstruerat så att en sådan anordning kan ifrågakomma utan genomgripande förändringar i systemet. Avgiftens storlek grundas ju på den taxerade inkomsten och i denna ingår inte blott inkomst av arbete utan även andra inkomstslag, bl. a. pensionsinkomst. Den förändring i arbetsförmågan som konstituerat rätt till partiell förtidspension kommer inte till uttryck i den taxerade inkomsten på ett sådant sätt, att denna kan utgöra underlag för påföring av partiell folkpensionsavgift. Nämnas må också att pensionsavgiften inte är försäkringsmässigt avvägd utan att den närmast har karaktären av en specialskatt. Beviljas hel förtidspension har inte ifrågasatts annat än att avgiftsbefrielse skall ske även om vederbörande i och för sig har förmåga att erlägga pensionsavgift. Ovan har anmärkts att partiell förtidspension år 1963 torde komma att utgå till omkring 10 000 personer som tidigare ägt uppbära invalidpension eller sjukbidrag och vilka på den grunden varit avgiftsbefriade. Reformeringen av invalidpensionssystemet bör inte för dessa få medföra någon ändring i avgiftshänseende. Övervägande skäl talar enligt kommitténs mening för att man i avgiftshänseende inte gör någon skillnad mellan de fall då hel respektive partiell förtidspension utgår. Avgiftsbefrielse bör föreligga i båda fallen. Det kan tilläggas att den som uppbär partiell förtidspension inte genom avgiftsbefrielsen kan sägas åtnjuta en oberättigad förmånsställning. Pensionens storlek ä r inte avvägd i proportion till arbetsförmågans nedsättning utan den utgår efter en lägre kompensationsgrad. En nedsättning av arbetsförmågan med exempelvis minst hälften men mindre än två tredjedelar ger således inte mera än en tredjedel av hel pension. Risk för överkompensation kan därför inte anses uppkomma. Rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen skall enligt kommitténs förslag föreligga tidigast fr. o. m. 63 års ålder. Vid sådant uttag reduceras pensionen med 0,6 procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller 67 år. Vidtages inte någon ändring i 19 § F P L skulle vederbörande påföras folkpensionsavgift t. o. m. det år då han fyller 66 år även om han dessförinnan börjat uppbära ålderspension. Avgiftsbefrielse rubbar i viss mån grunden för den reduktion av pensionens storlek som inträder vid förtida pensionsuttag. För den enskilde torde det emellertid te sig naturligt att han avgiftsbefrias, när hans försäkringsfall inträffar.

215 Kommittén anser att folkpensionsavgift inte bör uttagas av den som börjat uppbära ålderspension från folkpensioneringen. På skäl som anförts i det föregående förordar kommittén sådan ändring i 19 § 2 st. F P L att pensionsavgift inte skall erläggas av den, som för december månad året näst före taxeringsåret uppbar ålderspension eller förtidspension. C. Sammanträffande mellan egen- och efterlevandepension m. m.

Rätt till invalidpension, sjukbidrag eller änkepension föreligger enligt F P L inte, sedan rätt till ålderspension inträtt. Förutsättningarna för rätt till invalidpension och sjukbidrag kan inte föreligga samtidigt. Hustrutillägg kan utgå endast till hustru, som själv ej åtnjuter folkpension. Samtidig rätt till mer än en änkepension kan föreligga men i sådant fall utgår endast en av dem. Rätt samtidigt till såväl invalidpension eller sjukbidrag som änkepension kan också föreligga men därvid utgives endast en av dessa förmåner. P å grund av nu angivna, för olika sammanträffandefall varierande regler i FPL kan en person för samma månad uppbära endast en av ifrågavarande folkpensionsförmåner. Rätt till förtidspension föreligger enligt TPL endast för tid före den månad, då den försäkrade fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Någon motsvarande övre gräns för rätt till änkepension enligt TPL föreligger däremot inte. Rätt till sådan pension kan sålunda föreligga samtidigt med rätt till ålderspension enligt samma lag. Vidare kan förutsättningarna vara uppfyllda samtidigt för rätt till förtidspension, änkepension, barnpension efter fader och barnpension efter moder. I 43 § TPL stadgas emellertid att om någon för samma månad är berättigad till flera pensioner enligt denna lag, så utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största är lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspensionen. I förarbetena till 43 § TPL (prop, nr 100/1959) har emellertid uttalats att utformningen av 43 § inte är slutgiltig utan får omprövas i samband med nästa reformetapp. Departementschefen framhöll också, att spörsmålet huruvida familjepension skall k u n n a utgå även jämsides med annan pension från tilläggspensioneringen hörde till de frågor, sorn han avsåg att hänskjuta till 1958 års socialförsäkringskommitté för utredning. I den av riksdagen godkända reservationen av herr Strand m. fl. till särskilda utskottets utlåtande (nr 1) underströks vikten av att så sker och att utredningen bedrives så skyndsamt att resultatet kan föreligga innan förmåner skall börja utgå från försäkringen. Kungl. Maj:t har den 28 maj 1959 till kommittén överlämnat särskilda utskottets utlåtande (nr 1) i anledning av bl. a. ovannämnda proposition. Vid övervägande av här aktuella samordningsproblem har kommittén funnit anledning saknas att frångå den nuvarande principen i FPL att en

216 person aldrig kan samtidigt uppbära mer än en folkpension, antingen egenpension eller familjepension. Vad beträffar tilläggspensioneringen kan emellertid enligt kommitténs mening anföras starka skäl för att vid sammanträffande mellan egenpension och familjepension båda skall k u n n a utgå. De för de statsanställda gällande pensionsbestämmelserna har i viss utsträckning använts som förebild för tilläggspensionssystemet och enligt dessa bestämmelser kan såväl egenpension som familjepension samtidigt utgå. Enligt bestämmelserna i TPL — vilka inte på denna punkt av statsmakterna betraktats såsom provisoriska — utgår full änkepension helt oberoende av de inkomster änkan samtidigt kan ha av anställning eller av annat förvärvsarbete. Dessa inkomster — utöver basbeloppet — är pensionsgrundande och medför avgiftsplikt enligt TPL. Det förhållandet att arbetsinkomsten sedermera faller bort och ersattes av egenpension i form av förtidspension eller ålderspension kan då inte rimligen tagas till intäkt för att draga in änkepensionen, till vilken rätt grundats genom den avlidne mannens försäkring enligt TPL. Den nuvarande regeln i 43 § TPL kan vidare sägas innebära ett icke önskvärt incitament för en anmälan om undantagande enligt 36 § samma lag från gift kvinnlig företagare, som i denna egenskap k a n tjäna in egenpension från tilläggspensioneringen, men finner det icke motiverat att erlägga avgift för denna pensionering. Hon får nämligen ingen eller obetydlig valuta för avgiften, eftersom hon inte kan få både egenpension och änkepension efter mannen. Kommittén anser av anförda skäl att egen- och familjepension enligt TPL bör kunna utgå samtidigt. Frågan är då om båda pensionerna bör utges fullt ut eller om endera av dem bör reduceras. Enligt 7 § 5 mom. statens allmänna tjänstepensionsreglemente utgives i sådant fall egenpensionen helt, medan familjepensionen reduceras med egenpensionen, dock att därvid minst 3A av familjepensionen skall utgå. Det ligger då nära till hands att införa en motsvarande reduktionsregel i TPL. Emellertid kan sägas att en reduktion redan skett inom den allmänna pensioneringen. För det första faller den i änkepensionen ingående folkpensionsdelen bort, om egenpension från folkpensioneringen skall utgå. Vidare får en ensam änka eller ett ensamt barn enligt det statliga pensionsreglementet i princip 50 procent av den avlidnes pension, medan vederbörande enligt TPL får endast 40 procent. Änka och ett barn får enligt pensionsreglementet 70 procent av den avlidnes pension, medan de enligt TPL får endast 50 procent av hans pension. Motsvarande skillnad kvarstår även om antalet förmånsberättigade är flera. Kommittén förordar att vid sammanträffande mellan egenpension (dvs. förtids- eller ålderspension) och familjepension (dvs. änke- eller barnpension) enligt TPL båda pensionerna skall utgå fullt ut.

217 Såvitt nu kan bedömas kommer genomförandet av kommitténs förslag på denna punkt att medföra en utgiftsökning för tilläggspensioneringen, som på längre sikt torde uppgå till några få procent. Som framgår av det ovan anförda kan det bli aktuellt även med sammanträffande mellan flera familjepensioner, t. ex. två barnpensioner eller änke- och barnpensioner. Vad beträffar det förstnämnda fallet vill kommittén erinra om att barn, som förlorat båda sina föräldrar, enligt F P L får högre pension än barn, som förlorat endast den ene av dem, nämligen 1 400 kr. i stället för 1 000 kr. om året. Vidare må framhållas att barnpensionerna enligt 26 § T P L beräknas efter högre procenttal, om den avlidne inte efterlämnat pensionsberättigad änka, nämligen 40 procent för ett barn och 10 procent för varje barn utöver det första. Finnes samtidigt änka med änkepensionsrätt, blir procenttalen för barnen 15 för första barnet och 10 för varje barn därutöver. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser kommittén anledning saknas att utgiva dubbla barnpensioner enligt TPL. Vid sammanträffande mellan två barnpensioner enligt TPL bör sålunda alltjämt gälla att endast den största av dem utgives eller, om de är lika stora, en av dem (efter den pensionsberättigades val). För de sällsynta fall då barnpension och änkepension sammanträffar, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen gälla detsamma som vid sammanträffande mellan två barnpensioner. D. Maximering av familjepensioner

Tilläggspensioneringens familjeförmåner utgöres av änkepension och barnpension. Familjepensionen utgör en viss procentuell andel av den hela förtidspension, som den försäkrade var berättigad till eller skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad till ålderspension, av honom tillkommande sådan pension vid uttagande av densamma från 67 års ålder. Storleken av familjepensionen blir beroende av antalet pensionsberättigade efterlevande. Vid en efterlevande är sålunda familjepensionen 40 procent av ifrågavarande egenpension för den avlidne. För två efterlevande är den sammanlagda familjepensionen 50 procent av egenpensionen. För varje ytterligare pensionsberättigad efterlevande ökas nämnda procenttal med 10. Emellertid är enligt 27 § TPL de sammanlagda familjepensionerna från tillläggspensioneringen maximerade till 80 procent av den försäkrades hela förtids- resp. ålderspension enligt TPL. Nedsättning av familjepensionerna skall således göras när antalet pensionsberättigade efterlevande överstiger fem. Nedsättningen skall göras proportionellt å de olika familjepensionerna. I motiveringen till 27 § TPL (prop, nr 100/1959) anfördes, att om den avlidne var t. ex. förtidspensionär med hel förtidspension, så kunde det i en pensionering av ifrågavarande slag inte anses tilltalande, att familjen skulle

218 kunna erhålla lika stor pension efter pensionärens död som medan han levde. Pensionärens frånfälle skulle i så fall kunna medföra en förbättring av de övriga familjemedlemmarnas försörjningsläge, eftersom pensionen skulle vara densamma men kostnaden för pensionärens uppehälle och måhända även kostnaden för särskild vård av honom skulle bortfalla. I propositionen nr 100 till 1959 års riksdag framhölls vidare, att familjepensionen enligt TPL liksom övriga former av tilläggspension i regel kommer att utgå samtidigt med motsvarande förmån från folkpensioneringen. Storleken av den sammanlagda familj epensionen för olika fall kunde inte närmare preciseras med hänsyn till att den framtida utformningen av folkpensioneringens familjepensionsavsnitt ännu inte fastställts. Statsmakterna hade ännu inte tagit ställning till den takt i vilken de av 1958 års A-riksdag förordade folkpensionshöjningarna skulle vidtagas. Betydelsefulla frågor, som rörde folkpensioneringens familjepension, var föremål för utredning inom 1958 års socialförsäkringskommitté. Kombinationen av folkpensionering och tilläggspensionering på familjepensionssidan inrymde vissa problem med hänsyn till risken för överförsäkring. Särskilt med den storlek av folkpensioneringens familjepensionsförmåner, som 1958 års A-riksdag förutsatte, skulle familjepensionen k u n n a bli större än den avlidnes inkomst. Innan större klarhet vunnits i de folkpensioneringsfrågor, vilka enligt det sagda stod öppna, ansågs det inte vara möjligt att taga ställning till spörsmålen rörande samordning mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i familjepensionshänseende. Fr. o. m. den 1 juli 1960 har betydande förbättringar införts i folkpensioneringen. Sålunda har beloppen för de egentliga folkpensionerna höjts, varigenom ytterligare ett steg tagits mot det av 1958 års A-riksdag uppställda målet i fråga om folkpensionsnivån. Nya regler har beslutats för änkepensionerna. Tilläggsförmånerna för folkpensionärer med barn har förbättrats genom höjda särskilda barnbidrag. Vidare utgår enligt särskild lag barnpensioner utan inkomstprövning till alla barn under 16 år, som mist den ena av eller båda föräldrarna. Angående vad som sålunda gäller för ifrågavarande änke- och barnpensioner samt särskilda barnbidrag torde få hänvisas till kapitel 2. Såsom framgår av kapitel 8 föreslår kommittén, att de särskilda barnbidragen skall ersättas med ett tillägg till försörj arens folkpension, benämnt barntillägg, som skall — utan inkomstprövning — utgå med ett belopp av 1 000 kr. för barn och år. För att hindra överförsäkring, om folkpensionen förhöjes med barntillägg, har kommittén emellertid föreslagit en reduktionsregel, som innebär att barntillägget minskas med hälften av tilläggspensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet. Vidare må här erinras om att kommittén samtidigt framlägger förslag om en invalidpensionsreform, innebärande bl. a. att den hittillsvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidpension (sjukbidrag) avskaffas.

219 Med hänsyn till vad sålunda förekommit sedan 1959 års riksdag finner kommittén tiden vara inne att taga närmare ställning till de överförsäkringsproblem vid kombinationen av folkpensionering och tilläggspensionering på familjepensionssidan, som berördes i den ovannämnda propositionen nr 100. Att folkpensionen i de lägsta inkomstskikten ger de efterlevande en familj epension, som är större än den avlidnes inkomst, synes i och för sig inte behöva föranleda betänkligheter i de fall då enbart folkpension utgår. I sådana fall ger ju pensionen inte mer än en blygsam försörjning. Liksom den nyss berörda regeln om reduktion av barntillägg bör enligt kommitténs mening en maximeringsregel för familjepensioner träda i tillämpning endast då tilläggspension utgår. Den naturliga lösningen i sådant fall synes vara att maximera familjepensionerna — till en eller flera pensionsberättigade efterlevande — till viss procentuell andel av den avlidnes egenpension. Beträffande denna bör m a n utgå från beloppet av den hela förtidspension, som den avlidne var berättigad till eller skulle ha kommit i åtnjutande av om rätt till sådan pension inträtt vid tiden för dödsfallet, eller — om h a n var berättigad till ålderspension — av honom tillkommande sådan pension vid uttagande av densamma från 67 års ålder. I fråga om folkpensionerna bör utgångspunkten vara förtids- eller ålderspension till en man, som icke har en hustru med folkpension. Barntillägg bör medräknas, i förekommande fall efter tillämpning av den nyssnämnda reduktionsregeln. Däremot bör vid här avsedd maximeringsregel inte beaktas andra tillägg till folkpensionen såsom hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg, blindtillägg etc. Viss tvekan k a n råda om till följd av maximeringsregeln inträdd reduktion skall avse folkpensionsdelen eller tilläggspensionsdelen eller bådadera. Kommittén förordar att minskningen skall avse tilläggspensionen. Ett skäligt resultat synes i allmänhet nås om den nyssnämnda procentuella andelen fastställes till 90 procent. Innebörden härav kan närmare belysas med följande exempel. Med utgångspunkt från ett basbelopp om 4 000 kr., en folkpension om 3 600 kr., en barnpension om 1 000 kr. och ett barntillägg om 1 000 kr. skulle egenpensionen för en man med en 3-barnsfamilj och med 15 000 kr. i genomsnittlig arbetsinkomst bli 10 900 kr., medan de sammanlagda familjepensionerna till änka och tre barn vid tillämpning av 90-procentregeln skulle minska från 11 220 kr. till 9 810 kr. Sistnämnda belopp motsvarar hela folkpensionsdelen 6 600 kr. och 3 210 kr. av tilläggspensionen, vilken senare pension alltså minskas med 1 410 kr. Den reduktion, som med tillämpning av 90-procentregeln sker å familjepensioner från tilläggspensioneringen, bör då fråga är om flera pensionsberättigade göras å de olika tilläggspensionerna i förhållande till deras inbördes storlek. Den nyssnämnda minskningen med 1 410 kr. skulle alltså fördelas med hälften eller 705 kr. på änkan och med en sjättedel eller 235 kr. på ett vart av de tre barnen.

220 Den föreslagna 90-procentregeln bör enligt kommitténs mening modifieras på en punkt. Eftersom enligt statsmakternas beslut inom folkpensioneringen änkepensionen — bortsett från de fall då 15-delsreduktion skall ske — skall utgöra samma belopp som full egenpension till ensamstående pensionär (och ett större belopp än full egenpension till envar av två pensionärsm a k a r ) , kommer nämligen 90-procentregeln att eliminera alla mycket små tilläggspensioner, om änka ingår bland de pensionsberättigade. Även om änka ej ingår bland de pensionsberättigade, k a n 90-procentregeln komma att eliminera de minsta tilläggspensionerna, om nämligen antalet pensionsberättigade barn är mycket stort. Kommittén anser det inte rimligt att de allra minsta tilläggspensionerna skall helt elimineras. Det må erinras om att enligt den föreslagna reduktionsregeln i fråga om barntillägg minskning inte skall ske vid låga tilläggspensioner. Den i och för sig skäliga 90-procentregeln bör därför enligt kommitténs mening kompletteras med ett specialstadgande. Detta k a n förslagsvis — med hänsyn till att det i regel blir aktuellt endast om änka ingår bland de pensionsberättigade — givas det innehållet att tillämpning av 90-procentregeln skall ske endast i den mån tilläggspensionen överstiger 10 procent av full änkepension från folkpensioneringen. För det fall att framdeles samtliga folkpensionsförmåner kommer att fastställas till att utgöra procentuella delar av basbeloppet, torde det dock vara mera praktiskt att utforma specialstadgandet så, att 90-procentregeln tillämpas endast i den mån tilläggspensionen överstiger 10 procent av basbeloppet. Man frilägger då från avdragen något litet större tilläggspension. Vid genomförande av den av kommittén föreslagna 90-procentregeln kan den nuvarande 80-procentregeln i 27 § TPL utgå såsom obehövlig. E. Pensionsärendenas handläggning i sjukkassorna

I proposition nr 45 till 1961 års riksdag föreslås att lokalsjukkassorna avskaffas fr. o. m. den 1 januari 1962 och att sjukförsäkringen handhaves av kassor motsvarande de nuvarande centralsjukkassorna. Varje sjukkasseområde kommer i regel att omfatta en landstingskommun eller stad, som ej tillhör sådan kommun. Lokalsjukkassornas expeditioner omvandlas till lokalkontor för de nya kassorna. Dessa kassor skall utvecklas till lokalorgan även för den allmänna pensioneringen. De i propositionen framlagda riktlinjerna för pensionsärendenas framtida handläggning i kassorna innebär i huvudsak följande. Invalidpensionsärenden skall prövas av särskilda inom kassorna inrättade organ, kallade pensionsdelegationer. En sådan delegation skall bestå av en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande, som skall vara densamme som sjukkassestyrelsens ordförande, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två ledamöter, valda av landstinget eller staden. En representant för länsarbetsnämnden skall, utan att äga rösträtt, kunna deltaga i delegationens

221 sammanträden. Ärendena skall föredragas i delegationen av en av kassornas tillsynsmyndighet, riksförsäkringsverket, tillsatt tjänsteman hos sjukkassan, som tillika skall förestå en pensionsavdelning inom kassan. Delegationen skall ha rätt att underställa sina beslut centralmyndighetens prövning. Delegationens beslut skall alltid underställas centralmyndigheten, om delegationens ordförande eller föredraganden anmält avvikande mening. Centralmyndigheten bör ha möjlighet att självmant upptaga ett beslut av pensionsdelegation till prövning. I ärenden rörande ålderspension, barnpension och icke inkomstprövad änkepension, vilka ärenden huvudsakligen är av expeditionell karaktär, bör besluten fattas av tjänstemän på en kassas pensionsavdelning. Prövningen av ärenden rörande inkomstprövade pensionsförmåner, dvs. kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och änkepension till kvinnor, som blivit änkor före den 1 juli 1960, skall inom sjukkassorna handhavas av särskilda lokalt organiserade försäkringsnämnder. Försäkringsnämnd skall finnas för varje kommun, dock att med riksförsäkringsverkets medgivande försäkringsnämnds verksamhetsområde må omfatta flera kommuner eller del av kommun. Antalet ledamöter i försäkringsnämnd skall vara minst fem och högst sju. Samtliga ledamöter skall utses av vederbörande kommun. Om nämndens område omfattar flera kommuner, bestämmer riksförsäkringsverket h u r många ledamöter, som skall utses av varje kommun. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande. Frågan om eventuell statlig representation i försäkringsnämnderna får enligt vad i propositionen framhålles, upptagas i samband med att uppgifterna inom pensioneringen tillägges nämnderna. Såsom motiv för anknytningen av försäkringsnämndernas verksamhetsområde till den kommunala indelningen angives, att de inkomstprövade folkpensionsförmånerna torde få förutsättas till väsentlig del komma att bekostas av kommunerna. I propositionen anfördes vidare att man beträffande gången av ett pensionsärendes behandling inom en sjukkassa torde få tänka sig följande: Sedan ansökan inkommit till kassan, får frågan om inkomstprövad förmån, om sådan sökts, av kassans pensionsavdelning överlämnas till vederbörande försäkringsnämnd för avgörande. Under tiden avgöres frågan om icke inkomstprövad förmån av pensionsavdelningen eller i pensionsdelegation. De olika sjukkasseorganens avgörande i samtliga frågor, som aktualiseras genom en ansökan, torde i regel böra framstå som en enhet och i form av ett beslut utfärdas genom pensionsavdelningens försorg. I det av socialförsäkringens administrationsnämnd avgivna betänkandet rörande socialförsäkringens organisation (SOU 1960: 35) har nämnden utan att avge direkt förslag närmast förordat, att prövningen av ärenden rörande inkomstprövade pensionsförmåner borde ankomma på något kommunalt organ. Nämnden förutsatte, att socialförsäkringskommittén i samband med

222 framläggande av förslag till materiella rättsregler på hithörande område även skulle ingå på frågan om ärendenas administrativa handhavande. E h u r u i förenämnda proposition ställning tagits till organ för handläggning av ifrågavarande pensionsärenden har kommittén funnit sig böra något närmare ingå på de med pensionsärendena sammanhängande administrativa spörsmålen, särskilt i vad de avser försäkringsnämndernas verksamhet. Kommittén h a r härvid samrått med socialförsäkringens administrationsnämnd. Försäkringsnämnderna kommer att övertaga de nuvarande pensionsnämndernas uppgifter i vad avser ärenden rörande kommunala bostadstilllägg, hustrutillägg och inkomstprövade änkepensioner. I fråga om dessa ärendens handläggning i pensionsnämnd gäller nu följande. Ansökning om pension skall göras hos pensionsnämndens ordförande. Det ankommer på ordföranden och nämndens ledamöter att före ansökningens behandling utreda de förhållanden, som är av vikt för bedömandet av sökandens rätt till folkpension. Utredningsarbetet ombesörj es i inånga fall av tjänstemän hos vederbörande kommun, framför allt inom kommuner, där särskild pensionsnämndsexpedition inrättats. Vid pensionsnämndssammanträde föredrages ärendena i regel av ordföranden. Det av pensionsstyrelsen förordnade ortsombudet skall regelmässigt bevista varje pensionsnämndssammanträde inom sitt område. Ombudets huvudsakliga uppgift är att övervaka och verka för en likformig lagtillämpning och att iakttaga det allmännas rätt. Finner ombudet, att pensionsnämnds beslut inte är lagligen grundat eller eljest stridande mot av pensionsstyrelsen lämnade anvisningar, skall han hos pensionsstyrelsen anföra besvär över beslutet. I pensionsstyrelsen underkastas de av pensionsnämnden avgjorda ärendena av förevarande slag en huvudsakligen formell granskning, därest besvär ej anförts. Har pensionsnämndens beslut blivit felaktigt i följd av felräkning, misskrivning eller annan dylik uppenbar oriktighet, äger pensionsstyrelsen verkställa nödig rättelse. Om pensionsstyrelsen vid granskningen finner pensionsnämndens beslut inte vara lagligen grundat, skall pensionsstyrelsen återförvisa ärendet för förnyad prövning, varvid det åligger ombudet att anföra besvär, om nämndens nya beslut strider mot de av pensionsstyrelsen vid återförvisningen lämnade anvisningarna. Vid bedömande av den framtida ordningen för handläggningen av ärenden rörande inkomstprövade pensionsförmåner bör beaktas, att en försäkringsnämnd är ett organ inom sjukkassan. Nämndens beslut beträffande hustrutillägg och kommunala bostadstillägg kommer i regel att utgöra endast en del av det av kassan i anledning av en pensionsansökning fattade beslutet, som vanligen kommer att innefatta även ett avgörande i fråga om den pensionsförmån, vartill de berörda förmånerna utgör tillägg. Enligt kommitténs mening synes handläggningen av ärenden rörande inkomstprövade förmåner böra ske i följande ordning.

223 Då någon samtidigt ansöker om ålderspension eller icke inkomstprövad änkepension och inkomstprövat tillägg till sådan pension undersöker pensionsavdelningen omedelbart om rätt till den sökta pensionen föreligger samt fastställer pensionsbeloppet och lämnar uppgift härom till försäkringsnämnden. I uppgiften bör särskilt anges beloppet av den tilläggspension, som skall utges. Berörda uppgifter erfordras ej i ärenden rörande änkepension i övergångsfallen, vilka sålunda kan avgöras direkt av nämnden. I ärende rörande förtidspension avgör delegationen frågan om rätten till förtidspension och uppskattar den beräknade framtida arbetsinkomsten. Har inkomstprövad förmån sökts, delgives beslutet försäkringsnämnden, som därefter bedömer rätten till det sökta tillägget. Försäkringsnämndens beslut underkastas en formell granskning inom kassans pensionsavdelning. Eventuella felaktigheter till följd av felräkningar, misskrivningar eller annan dylik uppenbar oriktighet bör rättas inom avdelningen. Det må framhållas, att om pension och inkomstprövat tillägg till pensionen sökes samtidigt, själva pensionen bör kunna utbetalas utan hinder av att frågan om den inkomstprövade förmånen ej blivit avgjord. Beträffande pensionsutbetalningen må i övrigt hänvisas till vad kommittén därom anför i kapitel 19. Det är mycket vanligt att inkomstprövade förmåner eller jämkning av sådana förmåner sökes efter det att den egentliga pensionen börjat utgå. I sådana fall bör i tillämpliga delar gälla detsamma som då pensionen och förmånen sökes samtidigt. Enligt kommitténs mening bör ordförande och vice ordförande i försäkringsnämnd utses av vederbörande kommun. I de fall försäkringsnämnds verksamhetsområde omfattar två eller flera kommuner bör riksförsäkringsverket bestämma av vilken k o m m u n berörda nämndsledamöter skall utses. Vid nämndsammanträdena synes ärendena böra föredragas av en därtill särskilt utsedd person. Sådan föredragande torde böra utses av sjukkassans ledning. Det synes i många fall kunna vara lämpligt, att nämndens ordförande samtidigt är föredragande. Såsom föredragande bör emellertid även k u n n a utses person utom nämnden, exempelvis en tjänsteman på vederbörande lokalkontor. För ärendenas behöriga beredning bör i första hand föredraganden svara och han bör därvid kunna påkalla biträde av lokalkontoret. Kommittén förutsätter, att det i allmänhet blir lokalkontoren, som ombesörjer utredningsarbetet, och kontoren kommer i sådana fall att utgöra en viss motsvarighet till nu förekommande pensionsnämndsexpeditioner. Frågan om statlig representation inom försäkringsnämnderna blir uppenbarligen av mindre betydelse än vad fallet är i fråga om pensionsnämnderna eftersom försäkringsnämndernas bestyr med pensioneringen väsentligen begränsas att avse kommunala bostadstillägg och hustrutillägg, till

224 vilka tillägg vederbörande k o m m u n får bidraga i avsevärd mån. E n utökning av förevarande organisation med statliga representanter synes kommittén inte vara behövlig. Beträffande själva ansökningsförfarandet må endast framhållas, att ansökan bör ingivas till ett kontor för den allmänna sjukkassa, som sökanden tillhör eller som eljest har att pröva ansökan. Ansökan bör också k u n n a ingivas till försäkringsnämndens ordförande. I fråga om sjukhjälp kan framställning göras även hos annan kassa än den, som den försäkrade tillhör, och framställningen anses gjord den dag den inkommit till förutnämnda kassa. Detsamma synes böra gälla även pensionsansökningar. I de fall en sökande inte tillhör någon sjukkassa synes pensionsansökan jämväl böra kunna göras hos riksförsäkringsverket. Förut har angivits, att kommunala organ —- i vissa fall särskilt inrättade pensionsnämndsexpeditioner — biträder pensionsnämnderna. Dessa organ hjälper de pensionssökande med ansökningarnas upprättande m. m., mottager ansökningar och verkställer utredningar. Verksamheten är i vissa fall n ä r a sammankopplad med kommunernas socialvårdande verksamhet. Inom många kommuner finnes sålunda personal med en erfarenhet av pensionsfrågor, som det synes önskvärt att kunna tillvarataga i den kommande verksamheten. Det torde emellertid vara ovisst i vilken utsträckning denna personal kommer att kunna övertagas av sjukkassorna. För kommunerna k a n uppkomma svårigheter att omplacera den personal, som friställes till följd av den ändrade pensionsorganisationen. Det synes visserligen icke vara helt förenligt med den nya socialförsäkringsorganisationens konstruktion att låta vissa arbetsuppgifter rörande pensioneringen kvarbliva hos kommunerna. Enligt kommitténs mening bör emellertid kommuner, som så önskar och som nu har vidtagit mera omfattande anordningar för pensionsverksamheten, beredas möjlighet att under en övergångstid i viss utsträckning fortsätta denna verksamhet. Sjukkassa och kommun bör sålunda kunna med tillsynsmyndighetens medgivande överenskomma om att vissa göromål avseende den allmänna pensioneringen skall utföras av kommunen och om den ersättning, som kassan skall ha att utgiva till kommunen härför. En sådan anordning bör också kunna underlätta genomförandet av de organisatoriska förändringar inom sjukkassorna, vilka påkallas av deras nya uppgifter avseende pensioneringen.

KAPITEL 16 Frågor v i d samordning a v sjukförsäkring och pensionering

Den nuvarande samordningen mellan å ena sidan sjukförsäkringen och å andra sidan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen har uttryckligen angivits vara allenast provisorisk. En fullt tillfredsställande samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna har inte ansetts vara möjlig utan en genomgripande omgestaltning av lagstiftningen. I samband med den reformering av pensionslagstiftningen, som behandlas i detta betänkande, bör uppenbarligen samordningsfrågan erhålla en mera definitiv lösning. Detta har också förutsatts i de för kommitténs arbete utfärdade direktiven. Vad nu sagts innebär — såsom närmare framgår av det följande — att kommittén har att ingå även på utformningen av sjukförsäkringslagstiftningen i betydelsefulla avseenden. Frågan om en effektiv samordning mellan sjukpenningförsäkringen och pensioneringen innefattar synnerligen komplicerade problem. Detta beror främst på att de materiella reglerna i allmänhet är uppbyggda efter vitt skilda principer. Sålunda grundas sjukpenningförsäkringen på den arbetsinkomst som vederbörande kan antagas komma att tills vidare åtnjuta, under det att tilläggspensioneringen grundas på inkomster under förfluten tid. För folkpensioneringens del är pensionsrätten i princip oberoende av såväl framtida som tidigare inkomster, därvid dock de framtida arbetsinkomsternas beräknade storlek inverkar vid invaliditetsbedömningen. Det inkomstmaximum, som tillämpas vid förmånsberäkningen, är mer än dubbelt så högt inom tilläggspensioneringen som inom sjukpenningförsäkringen. Den förra försäkringen avser i hela sin omfattning även andra förvärvsarbetande än anställda under det att den senare är obligatorisk i endast begränsad mån för andra än anställda. Folkpensioneringen omfattar alla oberoende av förvärvsförhållanden. Även i andra betydelsefulla avseenden är försäkringarna ifråga olika utformade. Sålunda är exempelvis förmånernas anpassning efter förändringar i penningvärdet inte enhetligt ordnad. Ur samordningssynpunkt bereder även den varierande skatterättsliga behandlingen av de olika socialförsäkringsförmånerna svårigheter. Sjukpenningen är nämligen skattefri, medan pensionsförmånerna i princip utgör skattepliktig inkomst. De olika socialförsäkringsgrenarna administreras för närvarande var och 15—103073

226 en på sitt sätt. Organisationen är gemensam endast i vissa avseenden. Emellertid har Kungl. Maj :t i proposition nr 45 till 1961 års riksdag framlagt förslag till ett förenhetligande av socialförsäkringsadministrationen i viktiga hänseenden. Härigenom skapas ökade möjligheter att åstadkomma en samordning på det materiella området. Finansieringen av socialförsäkringsgrenarna är anordnad efter olika principer, varför även finansieringssystemet beröres av samordningsåtgärder. Såsom exempel kan nämnas följande. Kostnaderna för folkpensionerna bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår vissa förmåner. Vidare tillgodogör sig staten de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna skatterna, samt den årliga avkastningen av folkpensioneringsfonden. Sjukförsäkringens kostnader för löntagare bestrides genom avgifter av de försäkrade samt genom bidrag av staten och arbetsgivarna. För löntagarnas del finansieras tilläggspensioneringen genom avgifter, som erlägges av arbetsgivarna. Förmåner för andra förvärvsarbetande än löntagare bekostas inom den frivilliga sjukförsäkringen genom avgifter från de försäkrade själva och genom statsbidrag, inom tilläggspensioneringen helt genom egenavgifter. Samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering aktualiserar vissa betydelsefulla frågor, vilka måste lösas för att möjliggöra samordningen. Bland sådana mera väsentliga frågor må här nämnas följande. Frågan om den personkrets, som skall omfattas av sjukpenning- resp. tilläggssjukpenningförsäkringen, fordrar en omprövning. Här avses frågan om folkpensionärers tillhörighet till sjukpenningförsäkringen och vidare frågan om anslutning av de självständiga företagarna och de fria yrkesutövarna till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. En mera fullständig samordning med pensioneringen torde nämligen svårligen kunna genomföras, om inte sistnämnda båda personkategorier blir obligatoriskt tilläggsförsäkrade åtminstone upp till viss inkomstgräns. Grundsjukpenningens storlek blir av betydelse för utformningen av sjukpenningskalan. En höjning av grundsjukpenningen torde sålunda påverka de nedersta inkomstgränserna å 1 200 och 1 800 kr. för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen resp. tilläggssjukpenningförsäkringen. I fråga om sjukpenningskalan uppkommer spörsmålet, huruvida de nuvarande inkomstintervallerna kan bibehållas oförändrade eller måste jämkas, därest höjning sker av grundsjukpenningen och sjukpenningskalans undre gräns, samt huruvida skalan skall påbyggas och i så fall eventuellt erhålla samma maximigräns som inom tilläggspensioneringen. Den varierande skatterättsliga behandlingen av förmånerna inom sjukförsäkringen och pensioneringen föranleder frågan om det är motiverat att ha helt olika beskattningsregler för sjukpenning och för pension. Den ståndpunkt, som härvid kommer att intagas, inverkar på utformningen av sjukpenningskalan.

227 Vidare aktualiseras frågan om ändring i bestämmelsen om sänkning av tilläggssjukpenningen i de flesta sjukpenningklasser efter 180 dagar av en sjukperiod. En för samordningen grundläggande fråga är när sjukförsäkringsförmånerna bör avlösas av förmåner från pensioneringen. I de fall då pension skall utgå, bör pensionen avlösa sjukpenningen så att luckor eller dubbelersättningar inte uppkommer. Bestämmelserna om sjukhjälpstidens längd måste sålunda omprövas i förevarande sammanhang. Storleken av de kontanta sjukförsäkrings- och pensionsförmånerna under tid för sjukhusvård måste även uppmärksammas u r samordningssynpunkt. I samband härmed blir frågan om sjukhjälpstiden för rätten till sjukhusvårdsersättning aktuell.

KAPITEL 17 Grunds j ukp enningförs ä k r i n g e n

Gällande bestämmelser m. m.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen omfattar dels de sjukkassemedlemmar som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. och dels vissa kvinnliga sjukkassemedlemmar utan sådan inkomst, såsom med make sammanlevande hemmafruar samt, såframt de sammanlever med barn under 16 år, änkor, frånskilda kvinnor och ogifta mödrar. Varje sjukpenningförsäkrad medlem är försäkrad för grundsjukpenning. Hel grundsjukpenning utgör 3 kr. om dagen. Sjukpenningförsäkrad medlem, vars årsinkomst av tjänst (anställning hos annan) uppgår till minst 1 800 kr., skall vara försäkrad även för tillläggssjukpenning. Denna bestämmes till storleken av den sjukpenningklass medlemmen tillhör, vilket i sin tur beror av h u r stor medlemmens årsinkomst av tjänst är. Förvärvsarbetande medlemmar, vilkas inkomst helt eller delvis härrör av arbete för egen räkning, k a n komplettera den obligatoriska försäkringen med en frivillig sjukpenning försäkring, så att den sammanlagda sjukpenningen uppgår till högst den sjukpenning, som skulle h a tillkommit vederbörande, om hela hans inkomst av förvärvsarbete varit av tjänst. De sjukpenningförsäkrade gifta kvinnorna och de med dem i sjukförsäkringshänseende jämställda kvinnorna kan genom frivillig försäkring öka sin sjukpenning upp till 8 kr. om dagen. Sjukpenningen höjes genom ett till grundsjukpenningen knutet barntilllägg. Barntillägg utgår till medlem som anses vara den huvudsakliga försörjaren, i regel fadern. Barntillägg till hel sjukpenning är för dag räknat en krona för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn. Sjukpenning ersattes under tid, då den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, av hempenning. Hempenningen är i regel lika stor som sjukpenningen minskad med 3 kr. dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Å hempenning utges barntillägg enligt vad nyss sagts. För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år, skall hempenningen utgöra minst 3 kr. För sådan medlem förhöj es hempenningen med ett särskilt barntillägg å 2 kr., såframt hon ej såsom barnets huvudsakliga försörj are är berättigad till barntillägg med högre belopp.

229 För kvinnlig medlem, som vårdas å sjukvårdsanstalt och har minst ett barn under tio år i hemmet, utgör den sammanlagda ersättningen således minst 5 kr. om dagen. Enligt lagen om moderskapshjälp utgives moderskapspenning, som utgöres dels av en grundpenning å 270 kr. (vid flerbörd 405 kr.), vilken förhöj es med barntillägg i vissa fall och tillkommer alla sjukförsäkrade mödrar, dels ock av en tilläggspenning för högst 90 dagar. Enligt lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare skall till s. k. tillfälliga smittbärare, dvs. smittbärare som inte är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgå ersättning av statsmedel enligt i huvudsak samma grunder som gäller sjukpenning enligt SFL. Enligt uppgifter från riksförsäkringsanstalten utgjorde antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar vid utgången av år 1959 sammanlagt omkring 4,5 milj. Av dessa var omkring 1,7 milj. försäkrade för enbart grundsjukpenning. Häri ingick inte fullt 1,2 milj. i hemmet arbetande gifta kvinnor och med dem jämförliga kvinnor. Återstoden med endast grundsjukpenning — något mer än 0,5 milj. — utgjorde till övervägande delen företagare. Försäkringen för grundsjukpenning, grundpenning och barntillägg finansieras genom sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade och genom statsbidrag. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning (grundpenning) erlägges av alla för sådan sjukpenning försäkrade medlemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst bestämts till minst 1 200 kr. Avgiften skall avse även barntillägg. År 1959 var avgiften för grundsjukpenningen genomsnittligt omkring 30 kr. Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag med 50 procent av utgifterna för grundsjukpenning (grundpenning). För sjukkassas utgifter för barntillägg utgår sjukhjälpsbidrag med 75 procent.

Utgifterna för grundsjukpenningen, grundhempenningen, grundpenningen och barntillägget samt statsbidraget i dessa delar har av riksförsäkringsanstalten beräknats till följande belopp i miljoner kronor för budgetåret 1961/62. Utgifter Obligatorisk sjukpenning Grundsjukpenning Grundhempenning Barntillägg

152,3 12,8 16,3

Moderskapspenning Grundpenning Barntillägg

28,1 1,2 Summa

Statsbidrag

181,4

76,2 6,4 12,2

94,8

29,3

14,1 0,9

15,0

210,7

109,8

230 Den nuvarande sjukpenningförsäkringens konstruktion grundar sig på ett av socialförsäkringsutredningen år 1952 framlagt betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39). Utredningen föreslog ett sjukpenningsystem med en för alla sjukpenningförsäkrade lika sjukpenning (grundsjukpenning), som för vissa kategorier, nämligen de anställda, obligatoriskt höjdes och för övriga kategorier kunde frivilligt höjas genom en inkomstgraderad tilläggssjukpenning. Inkomstgränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen borde enligt utredningen vara 1 200 kr. Då deklarationsskyldighet för enskilda i regel inte förelåg förrän denna inkomst uppnåtts, skulle det för övrigt ställa sig svårt att kontrollera skyldigheten att tillhöra sjukpenningförsäkringen, om inkomstgränsen vore lägre. Gränsbeloppet 1 200 kr. har betydelse även i fråga om skyldigheten att erlägga avgifter till sjukförsäkringen (sjukförsäkringsavgift). Skyldighet att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen föreligger för sjukkassemedlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till minst 1 200 kr. och som inte vid utgången av sistnämnda år upphört att vara medlem eller fyllt 67 år och ej heller för december månad samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering nästfoljande år bestämts till minst 1 200 kr. Beloppet 1 200 kr. har betydelse även inom folkpensioneringen. Folkpensionsavgift uttages sålunda inte, när den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten understiger 1 200 kr. Detta belopp fastställdes år 1951. Frågan om höjning av gränsbeloppen 1 200 kr. har behandlats bl. a. av 1956 års kommunalskatterevision i dess betänkande med förslag till nya kommunala ortsavdrag (SOU 1956: 41). Revisionen föreslog höjning av de kommunala ortsavdragen så, att lägsta ortsavdragsbelopp, som skulle tilllämpas vid taxeringen, blev 1 760 kr., motsvarande då gällande ortsavdrag för ensamstående skattskyldig i ortsgrupp II. Revisionen anförde i anslutning härtill att revisionen fann det naturligt att deklarationspliktsgränsen höjdes från 1 200 till 1 800 kr., om en kommunal ortsavdragsreform genomfördes i enlighet med dess förslag. Revisionen ansåg emellertid, att frågan om höjning av deklarationspliktsgränsen borde prövas först när utredning förelåg om vilka åtgärder en dylik höjning påkallade i folkpensioneringsoch sjukförsäkringshänseende. Det bör nämnas att gränsen för deklarationsplikten, 1 200 kr., inte hänför sig till den taxerade inkomsten utan till summan av den skattskyldiges bruttointäkter. I remissyttrande över revisionens betänkande anförde riksförsäkringsanstalten följande.

231 Enligt riksförsäkringsanstaltens mening framstår det såsom en uppenbar nackdel, att sjukkassorna vid en höjning av deklarationspliktsgränsen till 1 800 kr. komma att få minskade möjligheter till kontroll av medlems tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. Detta förhållande synes dock i och för sig icke böra utgöra hinder för en dylik höjning, därest ur skatteteknisk synpunkt väsentliga skäl tala härför. Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål ur sjukförsäkringens synpunkt bör avgörande betydelse tillmätas möjligheten att utforma tillfredsställande avgiftsbestämmelser och till dessa anknutna statsbidragsbestämmelser. Storleken av en sjukkassemedlems taxerade inkomst är av betydelse icke blott för hans skyldighet enligt 33 § andra och tredje styckena sjukförsäkringslagen att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen och i förekommande fall för försäkringen för grundsjukpenning utan även för storleken av avgiftsbeloppet. Enligt 35 § första stycket sjukförsäkringslagen må nämligen medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning icke överstiga två procent av hans taxerade inkomst vid taxering till statlig inkomstskatt året näst efter det år avgiften avser, varvid i fråga om medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser å vardera maken skall anses belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst. Efter att ha berört och närmare belyst innebörden av bestämmelserna i 43 och 44 §§ SFL angående avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag yttrade riksförsäkringsanstalten att någon höjning av avgiftspliktsgränsen till 1 800 kr. med bibehållande av i övrigt oförändrade avgifts- och statsbidragsbestämmelser inte syntes böra ifrågakomma. Vidare anfördes följande. Riksförsäkringsanstalten vill slutligen framhålla, att anstalten icke anser frågan om höjning av deklarationspliktsgränsen böra ge anledning till en omprövning av den obligatoriska sjukpenningförsäkringens konstruktion, exempelvis genom en höjning av den i 7 § första stycket sjukförsäkringslagen angivna inkomstgränsen från 1 200 kronor till 1 800 kronor. En sådan ändring skulle få vittgående konsekvenser, icke minst i statsfinansiellt hänseende, och berör icke blott sjukförsäkringslagen utan även yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen. Allmänna pensionsberedningen framhöll i sitt betänkande om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7), att en höjning till 1 800 kr. av minimigränsen för folkpensionsavgiften väl kunde övervägas. Enligt beredningens mening borde dock frågan om en sådan höjning anstå till dess statsmakterna tagit ställning till förslaget om nya ortsavdrag och den av kommunalskatterevisionen förutsatta undersökningen verkställts rörande konsekvenserna av en motsvarande höjning inom sjukförsäkringen. Förslag till nya kommunala ortsavdrag förelades 1957 års riksdag i proposition nr 97. I denna uttalade föredragande departementschefen att en ändring av deklarationspliktsgränsen kunde få betydande konsekvenser i folkpensionerings- och sjukförsäkringshänseende. Han var därför inte beredd att då förorda någon ändring. I proposition n r 44 till 1961 års riksdag har föreslagits, att ortsgrupp II

232 fr. o. m. den 1 januari 1962 skall uppflyttas till ortsgrupp III. Propositionen har bifallits. På grund härav kommer lägsta ortsavdrag vid den statliga och kommunala taxeringen att utgöra 1 840 kr. Här må vidare omnämnas en av särskild utredningsman i maj 1960 framlagd promemoria med förslag rörande folkpensioneringens finansiering. I denna har förordats bl. a. en minimiavgift till folkpensioneringen å 100 kr., motsvarande 5 procent av en taxerad inkomst å 2 000 kr. Ett bifall till förslaget skulle medföra att det för påföring av folkpensionsavgifter inte längre förelåg behov av uppgifter om taxerade inkomster understigande 2 000 kr. Utredningsmannen framhåller, att därest förslaget om minimiavgift genomföres, ett av de hinder som nu föreligger att höja deklarationspliktsgränsen till 2 000 kr. bortfaller, något som från taxeringssynpunkt varit ett önskemål alltsedan de kommunala ortsavdragen år 1957 höjdes till i paritet med de statliga. Det återstående hindret för denna förenklingsåtgärd skulle sedan endast vara reglerna rörande debitering av sjukförsäkringsavgift, vilka det inte tillkommit utredningsmannen att pröva. I remissyttrande, som socialförsäkringskommittén avgivit över promemorian, framhöll kommittén till en början det nära samband som råder mellan folkpensionsavgiftens och de allmänna skatternas utformning. Med hänsyn till det utredningsarbete, som pågår i allmänna skatteberedningen, ifrågasatte kommittén huruvida det är lämpligt att vidtaga några ändringar av principiell natur beträffande folkpensionsavgiftens behandling vid beskattningen innan resultatet av nämnda utredning föreligger. Kommittén erinrade vidare om att vid olika tillfällen förslag framförts, att folkpensionsavgiften och övriga av den enskilde erlagda socialförsäkringsavgifter skall sammanföras till en gemensam socialförsäkringsavgift. Genom det utredningsarbete, som pågår inom kommittén och socialförsäkringens administrationsnämnd om en långt gående samordning i materiellt och administrativt hänseende av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast, aktualiseras givetvis även frågan om enhetlighet beträffande socialförsäkringarnas finansiering. Kommittén anförde vidare bl. a. följande. Enligt kommitténs uppfattning talar övervägande skäl mot införande av den föreslagna minimiavgiften. Det existerande tröskelproblemet torde kunna bemästras exempelvis genom en glidande skala för avgiftsuttaget vid låga inkomster. Tröskelproblemet utgör sålunda inte något hinder för en höjning av deklarationspliktsgränsen och den undre gränsen för skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift. Med hänsyn till de s. k. schablonavdragen kan för övrigt deklarationspliktsgränsen fastställas till ett något högre belopp än avgiftspliktsgränsen. Den undre gränsen för skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift bör emellertid inte höjas utan samtidig lika höjning av motsvarande gräns inom sjukförsäkringen. Socialförsäkringskommittén, i vars uppdrag ingår bl. a. att pröva samordningen mellan pensioneringen och sjukförsäkringen, har ännu icke tagit definitiv ställning till de många problem som föreligger på detta område. Vad sjukförsäkringen beträffar har kommittén preliminärt övervägt vissa ändringar i sjukpenningskalan

233 och i bestämmelserna om skyldighet att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning. Genomföres de ändringar, som inom kommittén övervägts, torde bestämmelserna i sjukförsäkringslagen icke utgöra hinder för en viss höjning av deklarationspliktsgränsen. Kommittén har dock i sina överväganden icke räknat med större höjning än från nuvarande 1 200 kr. till högst 1 800 kr. Promemorian har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. I fråga om grundsjukpenningens storlek anförde socialförsäkringsutredningen att den föreslagna grundsjukpenningen avsåg att garantera alla förvärvsarbetande ett visst mått av hjälp, som för de anställda obligatoriskt skulle och i övrigt frivilligt kunde kompletteras av en tilläggssjukpenning, som tillsammans med grundsjukpenningen lämnade en skälig kompensation för det av sjukdom föranledda inkomstbortfallet. Då grundsjukpenningen utgick utan sådant tillägg, blev dess syfte främst att utgöra ett bidrag till täckande av de kostnader, som uppkom vid sjukdom och inte täcktes genom sjukvårdsförsäkringen. Med det sålunda avsedda begränsade syftet med grundsjukpenningen måste följa att denna blev begränsad också till storleken. Vidare framhölls att kostnadsfrågan måste tillmätas stor betydelse. Verkställda kostnadsberäkningar utvisade att en grundsjukpenning av 3 kr. skulle draga en årskostnad av omkring 210 milj. kr. Höjdes sjukpenningen till 4 kr., skulle kostnaden stiga till 280 milj. kr. Kostnadsskillnaden å 70 milj. kr. skulle visserligen till omkring 40 milj. kr. uppvägas genom en motsvarande sänkning av tilläggssjukpenningen men för statens del skulle vid de åsyftade statsbidragsgrunderna uppkomma kostnadsökningar på drygt 40 milj. kr. Utredningen anförde vidare följande. Ur synpunkten av försäkringens effektivitet är grundsjukpenningens storlek av betydelse huvudsakligen för de självständiga företagarna och för de hemarbetande gifta kvinnorna. För den förra kategorien torde en höjning från 3 till 4 kr. visserligen vara betydelsefull men dock inte av mera väsentlig natur. Vad åter angår nämnda kvinnor torde kunna konstateras att behovet av hjälp vid sjukdom är synnerligen skiftande. Då barn finnes i hemmet och behov av hemhjälp uppstår vid hustruns sjukdom måste dock ett belopp av 3 kr. framstå såsom lågt. Utredningen föreslår emellertid i det följande att vid sjukhusvistelse ett inte obetydligt barntillägg skall utgå till kvinnor med små barn i hemmet. I övriga fall kan inte bortses från risken av att sjukpenningförsäkringen kan komma att utnyttjas alltför mycket, om sjukpenningen är förhållandevis hög. En viss tids erfarenhet synes i vart fall böra avvaktas, innan en höjning utöver 3 kr. vidtages i fråga om sjukpenningen för denna medlemskategori. Efter att ha erinrat om betydelsen av en förbättring av hemvårdarinneorganisationen, då det gällde att tillgodose de hjälpbehov som uppkommer vid en husmoders sjukdom, fann sig utredningen böra föreslå att grundsjukpenningen begränsades till 3 kr. Socialförsäkringsutredningens förslag förelades i proposition nr 178 för

234 1953 års riksdag. Därvid förordade föredragande departementschefen att grundsjukpenningen fastställdes till 3 kr. Han anförde i anslutning härtill i huvudsak följande. Socialförsäkringsutredningen har föreslagit, att grundsjukpenningen fastställes enhetligt till 3 kr. Detta belopp svarar nära mot den sjukpenning, som i genomsnitt skall utgå enligt den antagna lagen. Förslag har vid remissbehandlingen väckts om att grundsjukpenningen skall bestämmas till 4 kr. En sådan — i sig själv måhända önskvärd — höjning skulle, enär det av ekonomiska skäl ej synes möjligt att öka statsbidraget, innebära en avgiftshöjning, som för två makar tillsammans kan antagas uppgå till 30 å 35 kr. om året. Jag anser att en sådan konsekvens bör undvikas. I anledning av de invändningar, som i en del remissyttranden framförts därom att sjukpenningbeloppet vore för lågt för de hemmavarande gifta kvinnornas del, må framhållas att det föreliggande förslaget innebär en fördubbling i kronor räknat av den sjukpenning, som enligt den antagna lagen skall tillkomma dessa kvinnor. Det är givet, att beloppet i vissa fall kan synas alltför lågt, men detta torde inte vara regeln. Vidare bör märkas att grundsjukpenningens syfte endast är att lämna viss hjälp vid sjukdom. Otvivelaktigt föreligger också vissa kontrollsvårigheter beträffande dessa kvinnor. I detta fall torde det sålunda vara påkallat att avvakta erfarenheterna innan ytterligare förbättringar av sjukpenningförmånerna beslutas. Frågan om höjning av sjukpenningersättningen till inte förvärvsarbetande husmödrar behandlades av 1958 års riksdag i anledning av de likalydande motionerna I: 15 av herrar Norling och Öhman samt II: 14 av herr Senander. I motionerna föreslogs en höjning av den obligatoriska sjukpenningersättningen för inte förvärvsarbetande husmödrar från 3 till 6 kr. om dagen. Andra lagutskottet framhöll i utlåtande över motionerna (nr 10), att den av motionärerna föreslagna höjningen enligt utskottets mening kunde ske endast genom en generell höjning av grundsjukpenningen, vilket utskottet inte kunde förorda på grund av de ekonomiska konsekvenser en dylik höjning skulle medföra. Utskottet erinrade om möjligheterna för dessa kvinnor att genom frivillig tilläggsförsäkring höja sjukpenningen till det av motionärerna föreslagna beloppet. Med stöd av det anförda hemställde utskottet, att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen. Slutligen må beträffande det till grundsjukpenningen k n u t n a barntilllägget nämnas att socialförsäkringsutredningens förslag om att ett särskilt barntillägg å 2 kr. skulle utgå vid sjukhusvistelse till kvinnor med barn i hemmet hade gillats i det stora flertalet remissyttranden. På sina håll hade dock ifrågasatts, huruvida ej tillägget borde utgå även vid sjukdom som ej föranledde vård på sjukhus. I ovannämnda proposition nr 178 uttalade föredragande departementschefen, att han med hänsyn till den betydande kostnadsökning — över 20 milj. kr. årligen — som en sådan utvidgning skulle medföra inte ansåg sig böra förorda någon ändring i utredningens förslag i denna del.

235 Kommitténs synpunkter och förslag

Av den i det föregående lämnade redogörelsen för sjukpenningförsäkringens konstruktion torde framgå att grundsjukpenningen har en förhållandevis större betydelse när den utgår som självständig sjukförsäkringsförmån än när den utgår som en bottenförsäkring för dem som är obligatoriskt tillläggssjukpenningförsäkrade. I det förra fallet blir dess syfte främst att utgöra ett bidrag till täckande av de kostnader, som uppkommer vid sjukdom och inte täckes genom sjukvårdsförsäkringen. I det senare fallet avser grundsjukpenningen att tillsammans med tilläggssjukpenningen lämna en skälig kompensation för det inkomstbortfall som uppkommer vid sjukdom. Med denna utformning av sjukpenningförsäkringen måste följa att en höjning av grundsjukpenningen bör medföra en motsvarande minskning av tilläggssjukpenningen. Kommittén utgår härvid från att den sammanlagda sjukpenningen per dag (summan av grundsjukpenning och tilläggssjukpenning) skall vara lika stor som för närvarande i de nuvarande sjukpenningklasserna. Som förut nämnts utgjorde det totala antalet sjukkassemedlemmar som var försäkrade för endast grundsjukpenning omkring 1,7 milj. vid utgången av år 1959. I detta antal ingick inte fullt 1,2 milj. i hemmet arbetande gifta kvinnor och med dem i sjukförsäkringshänseende jämförliga kvinnor. Återstoden med enbart grundsjukpenning — något mer än 0,5 milj. — utgjorde till den allt övervägande delen inte anställda förvärvsarbetande, dvs. företagare. Som ett led i samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen behandlar kommittén i nästa kapitel frågan om obligatorisk tilläggssjukpenningiorsäkring för företagare. Därvid förordar kommittén att den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen skall utsträckas att i princip gälla vare sig inkomsten härrör av anställning eller av annat förvärvsarbete. I samma kapitel behandlar kommittén också frågan om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för husmödrar. Kommittén anser sig emellertid inte k u n n a förorda en sådan försäkring för dem. Under förutsättning av bifall till kommitténs förslag återstår som obligatoriskt försäkrade för allenast grundsjukpenning i huvudsak i hemmet arbetande gifta kvinnor. E n höjning av grundsjukpenningens belopp blir u r synpunkten av sjukförsäkringens effektivitet således av betydelse främst för de hemmavarande gifta kvinnorna. En höjning av grundsjukpenningen k a n emellertid inte ske enbart för en viss grupp sjukpenningförsäkrade utan den måste omfatta alla sjukpenningförsäkrade. Genom en generell höjning av grundsjukpenningen uppkommer med nuvarande finansieringsprinciper ökade kostnader såväl för de försäkrade som för staten. För de tilläggssjukpenningförsäkrade motsvaras de ökade kostnaderna inte av några ökade förmåner. F r å g a n om höjning av grundsjukpenningens belopp måste ses mot bakgrunden av vad nu sagts.

236 Kommittén vill erinra om att flertalet remissorgan accepterade socialförsäkringsutredningens förslag om en för alla kategorier sjukpenningförsäkrade enhetlig grundsjukpenning om 3 kr. Förslag hade dock väckts om att grundsjukpenningen borde bestämmas till högre belopp. Åtskilliga av de remissorgan som stödde utredningens förslag uttalade att man räknade med att en höjning borde komina till stånd om och när erfarenheterna under en viss tid av försäkringens tillämpning visade att en dylik åtgärd var påkallad. Grundsjukpenningens storlek fastställdes av riksdagen i maj 1953. Konsumentprisindex utgjorde då 128 och har därefter stigit till 162 (april 1961), vilket motsvarar en ökning med drygt 25 procent. Ett återställande av grundsjukpenningens realvärde för hemmafruarna påkallar i och för sig en höjning av grundsjukpenningen med omkring 75 öre. Kommittén har i första hand övervägt en höjning av grundsjukpenningen med en krona eller från 3 till 4 kr. En sådan höjning innebär en något större justering än som motsvarar penningvärdets fall. Inom kommittén har också diskuterats en höjning med 2 kr. eller således till 5 kr. Kommittén vill först beröra de ekonomiska konsekvenser som en höjning av grundsjukpenningen medför för de försäkrade och för staten. Som framgår av det föregående uppskattas kostnaderna för sjukförsäkringens grundsjukpenning och grundhempenning samt för moderskapsförsäkringens grundpenning till sammanlagt omkring 193 milj. kr. för budgetåret 1961/62, varav omkring 28 milj. kr. belöper på den nämnda grundpenningen. Kommittén anser sig i sina förevarande kalkyler böra medräkna även moderskapshj alpen, enär denna är så nära knuten till sjukförsäkringen att det måste förutsättas att de förbättringar som kommittén förordar beträffande grunds jukpenningförsäkringen automatiskt får återverkningar på moderskapshj alpen. Kommittén vill dock i detta sammanhang nämna att kommittén under hand erfarit, att socialpolitiska kommittén för närvarande behandlar vissa frågor om det ekonomiska stödet vid barnsbörd. Socialpolitiska kommitténs överväganden i denna del kan antagas medföra förslag, som påverkar utformningen av moderskapshj alpen och kostnaderna för densamma. Dessa förhållanden har inte kunnat beaktas av socialförsäkringskommittén. En från 3 till 4 kr. höjd grundsjukpenning beräknas medföra en kostnadsökning för grunds jukpenningförsäkringen på omkring 70 milj. kr. Sker höjningen från 3 till 5 kr. uppskattas kostnadsökningen till omkring 140 milj. kr. Sjukkassornas utgifter för försäkringen för grundsjukpenningen bestrides nu till 50 procent genom avgifter från de försäkrade och till 50 procent genom statsbidrag. Avgiften för försäkringen för grundsjukpenningen var — som förut nämnts — år 1959 i genomsnitt 30 kr. per försäkrad medlem.

237 Under förutsättning av oförändrat statsbidrag i procent räknat skulle denna avgift öka med omkring 8 kr., om grundsjukpenningen höjes från 3 till 4 kr., och med omkring 16 kr., om höjning sker till 5 kr. För två makar skulle avgiften alltså öka med sammanlagt omkring 16 respektive 32 kr. Statens bidrag skulle stiga med omkring 35 respektive 70 milj. kr. Utgår man ifrån oförändrat statsbidrag i kronor räknat — kostnaden för en förbättring av grundsjukpenningen skulle alltså helt bestridas av de försäkrade — får statsbidragsprocenten sänkas till 37,5, därest grundsjukpenningen höjes till 4 kr. Under antagande att statsbidraget avrundas uppåt till 40 procent — en viss del av kostnadsökningen skulle i så fall belasta statsverket — k a n det antagas att ökningen av försäkringsavgiften blir omkring 15 kr. om året (för två makar sammanlagt omkring 30 kr.) vid den angivna höjningen till 4 kr. Med ett statsbidrag motsvarande 40 procent skulle vid en grundsjukpenning om 5 kr. per dag avgiften behöva höjas med i runt tal 25 kr. om året (för makar sammanlagt således omkring 50 k r . ) . Statsbidraget skulle öka med omkring 9 milj. kr. vid en grundsjukpenning om 4 kr. och med omkring 37 milj. kr. vid en grundsjukpenning om 5 kr. Beräkningen av ökningen av sjukkassornas utgifter respektive av försäkringsavgifterna och statsbidraget har skett under förutsättning att försäkringen efter en höjning inte utnyttjas i större omfattning än för närvarande. Den beräknade ökningen av försäkringsavgifterna för grundsjukpenningen för de tilläggssjukpenningförsäkrade kominer att delvis uppvägas av en samtidig minskning av avgiften för tilläggssjukpenningen, eftersom denna enligt kommitténs förslag minskas med samma belopp som det, varmed grundsjukpenningen ökas. Det torde i detta sammanhang böra erinras om att de ökade kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen torde nödvändiggöra, att avgiften för denna försäkring höjes inom den närmaste framtiden. Vid bedömande av frågan om grundsjukpenningens storlek måste också beaktas det samband den har med frågan om tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen. Obligatoriskt sjukpenningförsäkrade är nu de sjukkassemedlemmar som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. och dessutom genom den s. k. hemmafruförsäkringen vissa kvinnliga sjukkassemedlemmar även om de helt saknar eller har lägre förvärvsinkomst. Höjes grundsjukpenningbeloppet, måste denna inkomstgräns höjas för undvikande av överförsäkring. En höjning av beloppet 1 200 kr. är påkallad även av penningvärdets fall och dessutom skulle — som framgår av den föregående redogörelsen — en sådan höjning bidraga till att tillgodose vissa önskemål i uppbörds- och taxeringshänseende. Kommittén anser att inkomstgränsen för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen bör fastställas till 1 800 kr., därest grundsjukpenningen höjes till 4 kr. Det k a n erinras om

238 att sjukpenningen enligt den nuvarande sjukpenningskalan är 4 kr. vid en årsinkomst som uppgår till 1 800 men ej till 2 400 kr. Höjes grundsjukpenningen till 5 kr., bör inkomstgränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen höjas ytterligare. Fastställes inkomstgränsen till 1 800 kr. kommer ett antal personer med begränsade arbetsinkomster att — i den mån de inte är s. k. hemmaf r u a r — bli ställda utanför sjukpenningförsäkringen. Huru många personer det är fråga om kan ej sägas med säkerhet. Sannolikt torde det röra sig om något tiotusental. Höjes gränsen till 2 400 kr. kommer ytterligare några tiotusentals personer att inte bli omfattade av sjukpenningförsäkringen. Under beaktande av de ovan berörda omständigheterna har kommittén funnit övervägande skäl tala för att varsamhet vidtages vid grundsjukpenningens fastställande. Kommittén förordar därför att höjningen av grundsjukpenningen begränsas till en krona eller från 3 till 4 kr. och att inkomstgränsen höjes till 1 800 kr. Kommittén har tidigare erinrat om att grundsjukpenningen har särskild betydelse för sådana sjukpenningförsäkrade som inte är obligatoriskt tillläggssjukpenningförsäkrade. Detta är fallet främst för hemmafruar och vissa andra med dem jämställda kvinnliga sjukkassemedlemmar. Dessa har emellertid nu möjlighet att frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenningtillägg. Enligt förslaget ovan höjes deras obligatoriska grundsjukpenning från 3 till 4 kr. Till frågorna om obligatorisk sjukpenningförsäkring för hemarbetande kvinnor och om deras möjlighet att frivilligt öka sjukpenningen återkommer kommittén i nästföljande kapitel. Här skall emellertid behandlas frågan om en förstärkning på en annan punkt av dessa kvinnors obligatoriska sjukpenningförsäkring. Då en sjuk kvinna har små barn i hemmet föreligger för henne utan tvivel i regel ett behov av större sjukpenning än om hon inte har barn eller har äldre barn. För det fall att kvinnan åtnjuter sjukhusvård har detta beaktats i lagstiftningen. Härutinnan gäller följande. Sjukpenning ersattes av hempenning under tid då den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt. Denna är i regel lika stor som sjukpenningen minskad med 3 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För kvinnlig sjukkassemedlem, som vårdas å sjukvårdsanstalt och i hemmet har barn under tio år, utgör dock hempenningen lägst 3 kr. För sådan medlem höjes dessutom hempenningen med ett särskilt barntillägg å 2 kr., såframt hon ej såsom barnets huvudsakliga försörj are är berättigad till barntillägg med högre belopp. Den sammanlagda sjukpenningersättningen till ifrågavarande kvinnliga sjukkassemedlemmar utgör således nu minst 5 kr. Kommittén anser det naturligt att höjningen av grundsjukpenningen till 4 kr. motsvaras av en regel att hempenningen i förevarande fall inte får understiga 4 kr. Emellertid synes en ytterligare förbättring av sjukpenning-

239 skyddet för kvinnor med små barn i hemmet vara påkallad. I sådant syfte föreslår kommittén att rätt till det förut nämnda barntillägget skall föreligga inte blott vid sjukhusvistelse utan även vid sjukdom som ej påkallar sjukhusvård. Kvinnliga sjukkassemedlemmar med barn under tio år i hemmet tillförsäkras därigenom en sammanlagd sjukpenningersättning av minst 6 kr. även om sjukdomen ej kräver sjukhusvistelse. En fördubbling av det nuvarande sjukpenningskyddet inträder regelmässigt om detta förslag genomföres. Den förordade utsträckningen av rätten till det särskilda barntillägget beräknas under förutsättning av i stort sett oförändrad sjuklighetsfrekvens medföra en kostnadsökning å omkring 17 milj. kr., varav vid nuvarande kostnadsfördelningsregel 75 procent faller på staten och 25 procent å de försäkrade. Med hänsyn till det nära samband som råder mellan sjukpenningförsäkringen och moderskapsförsäkringen bör grundpenningen från den sistnämnda försäkringen höjas till vid enkelbörd 360 kr. och vid flerbörd 540 kr. Sammanfattningsvis förordar kommittén således att grundsjukpenningen höjes från 3 till 4 kr., att gränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen höjes från 1 200 till 1 800 kr., att lägsta sjukpenning vid sjukhusvård (hempenning) för kvinnliga sjukkassemedlemmar med barn under tio år i hemmet bestämmes till 4 kr., att för sådana medlemmar rätten till barntillägg med minst 2 kr. utsträckes att gälla även vid sjukdom som ej påkallar vård å sjukhus samt att grundpenningen från moderskapsförsäkringen höjes till vid enkelbörd 360 kr. och vid flerbörd 540 kr. Vid bifall till kommitténs förslag om höjning av grundsjukpenningen och i vissa fall av hempenningen bör beloppet 5 kr. i 4 § smittbärarlagen ändras till 6 kr. Särskilda bestämmelser synes under en övergångstid erforderliga beträffande sådana sjukkassemedlemmar, som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande har en årsinkomst av förvärvsarbete mellan 1 200 och 1 800 kr. och på grund härav är sjukpenningförsäkrade. Det k a n nämligen vara motiverat med en mjuk övergång till den nya ordningen så att inte sjukpenningskyddet för berörda grupper plötsligt upphör. Kommittén förordar därför att ifrågavarande sjukkassemedlemmar med stöd av en övergångsbestämmelse alltjämt skall vara grundsjukpenningförsäkrade. Bestämmelsen skall för en försäkrad gälla till dess hans årsinkomst av förvärvsarbete stigit till 1 800 kr. eller sjunkit under 1 200 kr. I fråga om storleken av den sjukpenning som bör utgå i övergångsfallen synes hinder inte böra möta att sjukpenningen utgår med 4 kr. Genom en sådan anordning blir det inte erforderligt att övergångsvis ha en sjukpenningklass under den lägsta som förekommer i nya fall.

K A P I T E L 18 Tilläggssjukpenningförsäkringen m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Tillhörigheten till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen är beroende av den försäkrades årsinkomst av tjänst, varmed avses sådan årsinkomst av förvärvsarbete, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i tjänst hos annan. Uppgår den sjukpenningförsäkrades inkomst av tjänst till minst 1 800 kr. om året, är han obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning. Storleken av tilläggssjukpenningen beror i sin t u r på den sjukpenningklass, i vilken den försäkrade inplaceras med hänsyn till denna inkomst. Sjukpenningen utgår efter en skala med vissa inkomstintervall. I klass 1 angives grundsjukpenningen. För tilläggssjukpenningen finnes 12 sjukpenningklasser (klasserna 2—13). Tilläggss jukpenningbeloppet är lägst en krona i klass 2 vid en årsinkomst av tjänst uppgående till 1 800 kr. men ej till 2 400 kr. och högst 17 kr. i klass 13 vid en årsinkomst av tjänst om 14 000 kr. eller därutöver. Efter de första 180 dagarna av en sjukperiod sker viss reduktion av tilläggssjukpenningen, dock inte i sjukpenningklasserna 2 och 3. I fråga om sjukpenningskalans nuvarande konstruktion i övrigt hänvisas till den i kapitel 2 intagna skalan. Här må nämnas att ersättning, som på grund av försäkring i allmän sjukkassa tillfallit försäkrad, inte räknas till skattepliktig inkomst. Då försäkrad vårdas å sjukvårdsanstalt utgives hempenning, som till beloppet motsvarar den sjukpenning som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Av minskningen anses ett belopp av intill kr. 1:50 för dag belöpa å grundsjukpenningen. För sjukpenningförsäkrade kvinnor, både förvärvsarbetande och hemarbetande, med barn under tio år i hemmet utgör hempenningen minst 3 kr. för dag. Nu redovisade bestämmelser innebär bl. a. att självständiga företagare och fria yrkesutövare inte är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning även om arbetsinkomsten uppgår till 1 800 kr. eller mera. Däremot är de försäkrade för grundsjukpenning. Det må här anmärkas, att egna företagare, som driver rörelse i aktiebolagsform, i regel anses såsom anställda och på grund därav omfattas av den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen. Den, som på grund av att hans inkomst av förvärvsarbete härrör från annat än tjänst, inte är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning,

241 har emellertid möjlighet att enligt SFL komplettera den obligatoriska sjukpenningförsäkringen genom att frivilligt försäkra sig för visst sjukpenningtillägg. Genom denna frivilliga försäkring kan vederbörande erhålla en sammanlagd sjukpenning uppgående till högst den sjukpenning, som skulle ha tillkommit honom, om hans samtliga inkomster av förvärvsarbete varit att anse såsom inkomst av tjänst. Rätten att erhålla frivillig försäkring är dock begränsad till dem som har god hälsa och ej fyllt 55 år. Sådan försäkring meddelas valfritt antingen med den vanliga karenstiden av tre dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller 90 dagar. En försäkrad har rätt att när som helst uppsäga sin frivilliga försäkring att upphöra eller att nedsättas till mindre omfattning. Under förutsättning att den försäkrade uppfyller angivna ålders- och hälsovillkor, har han möjlighet att övergå från mindre till mera omfattande försäkring, vari inbegripes inte endast övergång från lägre till högre sjukpenningtillägg utan även övergång från längre till kortare karenstid. Även tillhörigheten till hemmafruförsäkringen innebär rätt att enligt SFL genom frivilliga avgifter försäkra sig för ett sjukpenningtillägg, vilket efter lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1961 uppgår till 1, 2, 3, 4 eller 5 kr. om dagen. Sålunda kan hemmafruarna få en sammanlagd sjukpenning om högst 8 kr. Hemmafruar och med dem jämställda kategorier ensamstående kvinnor, som har inkomst av förvärvsarbete uppgående till 1 800 kr. eller mer och på grund därav är obligatoriskt tilläggssjukpenningförsäkrade men som inte på grund av den obligatoriska försäkringen kommer upp till en sjukpenning av 8 kr., äger höja sitt försäkringsskydd så att le erhåller en sammanlagd sjukpenning av nämnda storlek. Den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen finansieras genom sjukkassemedlemmarnas avgifter och arbetsgivarbidrag. Avgift för tilläggssjukpenning, inklusive tilläggspenning enligt den obligatoriska moderskapsförsäkringen, erlägges av medlem, som är tillförsäkrad tilläggssjukpenning. Avgiftsbeloppet varierar med hänsyn till sjukpenningklassen. Arbetsgivarna erlägger bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning samt till kostnaderna för moderskapsförsäkringens tilläggspenning. Totalt utgår detta bidrag med 1,14 procent av de löner, arbetsgivaren utbetalat under kalenderåret till sådana hos honom anställda arbetstagare, vilka är obligatoriskt försäkrade enligt YFL och vilkas lön under året uppgår till minst 300 kr., dock ej å arbetstagarens lön i vad den överstiger 15 000 kr. 0,85 procent av lönesumman går till försäkringen för tilläggssjukpenning och kommer alltså endast de anställda tillgodo. Sjukvårdsförsäkringen erhåller 0,25 procent av lönesumman och 0,04 procent tillfaller moderskapsförsäkringen såsom bidrag till kostnaderna för tillläggspenning. Arbetsgivarbidraget har beräknats täcka omkring 60 procent av kostnaderna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Den frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter från de försäkrade 16—103073

242 och med statsbidrag, som utgår med 20 procent av sjukkassans utgifter för sj ukpenningtillägg. Enligt SFL i dess ursprungliga lydelse var sjukpenningens storlek inte beroende av den försäkrades inkomst utan skulle en enhetlig sjukpenning utgå till envar försäkrad, som hade minst 600 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete. Genom denna sjukpenning skulle alla tillförsäkras en viss minimistandard vid sjukdom. Lagen kom emellertid aldrig att träda i kraft i nu angiven lydelse utan undergick dessförinnan en omarbetning på grundval av förslag av socialförsäkringsutredningen. I sitt betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39) föreslog utredningen att sjukpenningförsäkringen i stället skulle uppbyggas på sätt som nu gäller, nämligen med en för alla sjukpenningförsäkrade lika grundsjukpenning, som för vissa kategorier försäkrade obligatoriskt höjdes och för andra kunde frivilligt höjas genom en inkomstgraderad tilläggssjukpenning. Vad angår företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen mötte utredningens förslag kritik från flera remissinstanser. Det framhölls därvid bl. a., att förslaget gav ett mera ofullständigt skydd åt företagare än åt löntagare mot inkomstbortfall vid sjukdom. Jämväl för företagare, inräknat alla småföretagare, kunde nämligen behov föreligga av ett obligatoriskt försäkringsskydd av samma omfattning som för de anställda. I proposition nr 178 till 1953 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen till socialförsäkringsutredningens förslag samt anförde därvid i fråga om utformningen av sjukpenningförsäkringen bl. a. följande. Härvid synes man kunna överväga tre lösningar. Man kan sålunda för alla kategorier av förvärvsarbetande sätta den obligatoriska sjukpenningen i relation till vederbörandes inkomst av förvärvsarbete. En andra utväg är att begränsa den obligatoriska försäkringen att avse endast anställda och låta dessas sjukpenning stå i relation till inkomsten av deras arbetsanställning. En tredje metod, som har karaktär av en kompromiss mellan de båda förra, är att låta alla förvärvsarbetande bli obligatoriskt sjukpenningförsäkrade för ett visst minimibelopp och att för de anställdas del förhöja detta i relation till vederbörandes inkomst av arbetsanställning. Vid samtliga lösningar kan givetvis tänkas en frivillig påbyggnad å den obligatoriska försäkringen. Den tredje lösningen, vilken förordats av socialförsäkringsutredningen, har den fördelen, att den närmast anknyter till den antagna lagen om allmän sjukförsäkring. Den tillförsäkrar också dem som i stort sett bäst torde behöva ett effektivt skydd vid sjukdom, nämligen de anställda, ett sådant skydd. Övriga kategorier förvärvsarbetande ställes ej utanför sjukpenningförsäkringen utan får också ett visst skydd, som kan påbyggas genom frivillig försäkring. Samtidigt undvikes de svårigheter av olika slag, som uppstår om alla självständiga företagare — av vilka många ej behöver en helt utbyggd sjukförsäkring — skall försäkras efter sin inkomst. En annan och betydande fördel med detta system är, att det ger möjlighet att i fråga om den obligatoriska försäkringen helt jämställa de hemmavarande gifta kvinnorna med ej anställda förvärvsarbetande personer. Till vad nu sagts kommer att en obligatorisk försäkring av detta slag framdeles kan ut-

243 sträckas att i sin helhet omfatta flera kategorier, om så skulle visa sig erforderligt. I enlighet med andra lagutskottets hemställan i utlåtande nr 35 godkände riksdagen, att sjukpenningförmånerna skulle få den i propositionen föreslagna utformningen. Här bör erinras om vad Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) anförde i yttrande över pensionsutredningens betänkande med slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring (SOU 1955: 32). I nämnda betänkande hemställdes om utredningar i vissa hänseenden. Bl. a. upptogs frågan om en utbyggnad av sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. I detta hänseende anförde förbundet bl. a. följande. Bland de problem som enligt RLF:s uppfattning måste lösas står anordnande av ett tillfredsställande skydd för inkomstbortfall genom invaliditet och för tidig död i förgrunden. Genom lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring, vilka trädde i kraft 1955, har stora grupper i samhället kommit i åtnjutande av ett väsentligt förbättrat skydd vid sjukdom och olycksfall. Vad det gäller egna företagare är emellertid den obligatoriska försäkringen begränsad till sjukvård och grundsjukpenning. I motsats till anställda är däremot de egna företagarna inte obligatoriskt tilläggssjukpenning- eller yrkesskadeförsäkrade. Enligt RLF:s uppfattning torde det inte vara möjligt att i längden bibehålla denna faktiska skillnad i skyddshänseende vad det gäller sjukdom och olycksfall, som nu finns mellan anställda och egna företagare. Stora grupper av de egna företagarna, inte minst jordbrukarna, lever i praktiken under likartade ekonomiska och sociala förhållanden och har i fråga om sjukdom och olycksfall samma behov av skydd. Det nu föreliggande förslaget till allmän pensionsförsäkring skulle, därest det genomfördes, innebära ett skydd för envar mot inkomstbortfall till följd av invaliditet eller för tidig död samt oberoende av vilken orsaken till försäkringsfallet varit. Som tidigare framhållits framstår det som ett angeläget behov att ett tillfredsställande skydd kan erhållas vid invaliditet och för tidig död. Detta behov är inte begränsat till fall som förorsakas av olycksfall utan är lika framträdande vad det gäller invaliditet eller för tidig död, förorsakad av andra omständigheter. Skyddsbehovet framstår även såsom lika stort för varje samhällsmedlem, oberoende av vilken yrkesgrupp han tillhör och oberoende av om vederbörande är verksam i eller utom hemmet. Mot denna bakgrund framstår det såsom angeläget att en ingående undersökning verkställes rörande möjligheterna att utbygga nuvarande sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagstiftning, varvid i stort sett de av pensionsutredningen föreslagna principerna torde kunna tillämpas. Frågan om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för företagare aktualiserades vid 1959 och 1960 års riksdagar. Vid sistnämnda riksdag upptogs samtidigt även frågan om tilläggssjukpenning för husmödrar, som inte har förvärvsarbete utanför hemmet. I de likalydande motionerna till 1959 års riksdag I: 58 av herrar Mossberger och Georg Pettersson samt II: 81 av herrar Bengtsson i Varberg och

244 Asp föreslogs sålunda, att riksdagen måtte besluta hemställa till Kungl. Maj :t att föranstalta om en utredning angående obligatorisk tilläggssjukpenning till alla personer som har inkomst av förvärvsarbete. Till stöd för sitt yrkande anförde motionärerna, att den obligatoriska tilläggssjukpenningen utgick endast till personer som hade en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr. Den som inte var arbetstagare var sålunda vid sjukdom obligatoriskt skyddad för sitt inkomstbortfall endast med 3 kr. om dagen (grundsjukpenningen). Genom att teckna en frivillig tilläggssjukpenning hos den allmänna sjukkassan kunde denna grupp förbättra sitt skydd. Vid utgången av år 1957 hade endast 82 191 av landets omkring 518 000 företagare utnyttjat möjligheten att frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg. I fortsättningen anförde motionärerna följande. De frivilligt försäkrade företagarna utgör alltså mindre än en sjättedel av samtliga. Visserligen kan det förekomma att en företagare inte behöver vidkännas något inkomstbortfall genom sin sjukdom, men att mer än fem sjättedelar skulle vara i den situationen är uppenbarligen omöjligt. De allra flesta självständiga företagare — småbrukare, handlande, hantverkare m. fl. — har ofta lika stort behov som arbetstagarna av en tilläggssjukpenning. Statsmakterna har på olika sätt sökt stimulera de självständiga företagarna att utnyttja möjligheten att teckna sig för en frivillig tilläggssjukpenning hos den allmänna sjukkassan. Således har den frivilliga försäkringen förbilligats genom att statsbidrag lämnas till denna försäkringsform. Dessutom har sjukkassorna genom organiserad propaganda försökt att få till stånd ökad anslutning till den frivilliga försäkringen. Trots de stimulerande åtgärder som sålunda vidtagits, har endast en bråkdel av dem som behöver ett försäkringsmässigt skydd vid sjukdom kommit sig för att ansluta sig till försäkringen. Först när vederbörande drabbas av en sjukdom upptäcker han sitt bristfälliga skydd, men då är det för sent att göra något åt saken. Det är tydligt att en frivillig försäkring, avseende ekonomiskt skydd vid sjukdom, inte får den anslutning som ur vare sig de enskildas eller samhällets synpunkter kan betecknas som tillfredsställande. När sjukförsäkringslagen behandlades år 1953 var föredragande departementschefen inte främmande för tanken att ytterligare utvidga kretsen av obligatoriskt försäkrade personer. Utvecklingen har sedermera visat att ett sådant beslut är av behovet påkallat. I princip bör den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning utsträckas till att gälla även samtliga företagare. Detta bör emellertid inte hindra att man för de säkerligen sällsynta fall, där ett dylikt försäkringsskydd till äventyrs icke är behövligt, öppnar möjlighet till utträde ur sjukförsäkringen i fråga om tilläggssjukpenningen. I remissyttrande över motionerna framhöll riksförsäkringsanstalten, att anslutningen till den frivilliga försäkringen jämlikt SFL för de självständiga företagarnas vidkommande blivit starkt begränsad. Trots en särskilt hösten 1957 och våren 1958 bedriven landsomfattande propagandakampanj från de allmänna sjukkassornas sida var vid 1958 års utgång av landets något mer än Vi miljon företagare endast omkring 97 000 eller ej fullt 20 procent frivilligt tilläggsförsäkrade i allmän sjukkassa. Vid bedömandet av dessa siffror måste dock — framhöll riksförsäkringsanstalten — hänsyn tagas till

245 den sjukförsäkrings verksamhet, som bedrevs av enskilda försäkringsinrättningar. Därest beslut fattades om en allmän tilläggspensionsförsäkring, omfattande också självständiga företagare, torde härmed jämväl frågan om dessa personers ställning inom sjukförsäkringen aktualiseras. Riksförsäkringsanstalten delade motionärernas uppfattning, att en utredning av ifrågavarande spörsmål borde komma till stånd. Utredningen borde dock inte företagas fristående utan ingå som ett led i den mera genomgripande revision av SFL, som var att förvänta. RLF anförde i sitt remissvar över motionerna att det principiellt framstod såsom önskvärt att de självständiga småföretagarnas inom jordbruket förmåner enligt SFL kunde göras lika goda som de anställdas. Vidare framhöll förbundet, att de enskilda företagarna även var ställda utanför yrkesskadeförsäkringens obligatorium. Efter att ha berört möjligheterna att genom frivillig försäkring för sjukpenningtillägg och frivillig yrkesskadeförsäkring erhålla samma skydd som de obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna gav för anställda, uppgav förbundet, att det under år 1954 tagit kontakt med riksförsäkringsanstalten för att söka åstadkomma en enkel och smidig lösning av sjuk- och olycksfallsförsäkringsbehovet för R L F : s medlemmar — jordbrukarna. Tanken hade varit att med riksförsäkringsanstalten som avtalsslutande part träffa ett avtal om frivillig försäkring enligt YFL kombinerad med en motsvarande försäkring enligt SFL. Båda försäkringarna skulle på en gång kunna tillhandahållas medlemmarna, och RLF var berett att i förbilligande syfte åtaga sig väsentliga avsnitt av försäkringens administration. Det hade emellertid efter noggranna undersökningar Visat sig att den nya lagstiftningen inte möjliggjorde en praktisk lösning .iv frågan om en kollektiv, enhetlig försäkring för egna företagare. Förbundet hade i stället rekommenderat sina medlemmar att hos vederbörande sjukkassa frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg. I vilken utsträckning jordbrukarna tecknat frivillig tilläggssjukpenningförsäkring i sjukkassorna hade förbundet sig inte bekant, men olika skäl talade för att relativt få utnyttjat möjligheten. Intresset för att få fram en tillfredsställande försäkring för sjukdom och olycksfall var stort bland jordbrukarna, vilket flera framställningar från lokalavdelningar och länsförbund vittnade om. Man framförde därvid önskemål om att en försäkring skulle tillskapas som i ett sammanhang gav ett skydd som var i stort sett av samma omfattning som det övriga grupper i samhället automatiskt tillförsäkrats lagstiftningsvägen. Enligt förbundets uppfattning syntes det i dåvarande läge icke ändamålsenligt att igångsätta en utredning med det begränsade syftet att inordna egna företagare i vissa ytterligare avsnitt av det statliga sjuk- och olycksfallsförsäkringsskyddet. I stället syntes det böra övervägas, huruvida inte möjligheten att åstadkomma kollektiva sjuk- och olycksfallsförsäkringar för olika företagargrupper borde väsentligt vidgas. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhöll, att organisa-

246 tionen i tidigare sammanhang hävdat att ett på frivillig basis uppbyggt system fick anses vara riktigare än ett obligatoriskt system. I åtskilliga fall torde enskilda företagare av skilda skäl föredraga att i annan ordning än genom den statliga sjukförsäkringen lösa sitt försäkringsskydd. I stort sett ansåg organisationen emellertid det vara naturligt med en väsentligt större anslutning från företagarhåll till den allmänna sjukförsäkringen än vad dittills blivit fallet. Genom att denna försäkringsform delvis finansierades med skattemedel fanns det ju anledning även för företagarna att mera än som skett utnyttja densamma. Organisationen hade också på olika sätt uppmanat medlemmarna att, därest intresse fanns, ansluta sig till den frivilliga sjukförsäkringen. Sannolikt låg också anslutningsprocenten bland företagarna inom den sektor organisationen företrädde ej oväsentligt högre än de siffror för hela företagarkåren, som redovisades i motionerna. Organisationen förklarade sig inte ha några erinringar att göra mot motionärernas förslag om en utredning. I utlåtande (nr 17) anförde andra lagutskottet, att enligt utskottets mening den frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg inte fått en omfattning som ur många synpunkter var önskvärd. Även om man hade anledning att förutsätta att en del företagare kunde ha skaffat sig motsvarande skydd, t. ex. genom sjukförsäkring hos annan försäkringsgivare än sjukkassa, var det sannolikt att en stor del av landets företagare för närvarande saknade effektivt försäkringsskydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom. Med hänsyn härtill ansåg utskottet i likhet med motionärerna önskvärt att frågan om effektivisering av sjukförsäkringen för företagare gjordes till föremål för utredning. Emellertid saknades enligt utskottets mening skäl att i detta sammanhang taga ställning till om denna effektivisering borde åstadkommas genom att försäkringen gjordes obligatorisk eller på annat sätt. Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att frågan om tillläggssjukpenningförsäkring för företagare gjordes till föremål för utredning. Riksdagen biföll denna hemställan. Utskottsutlåtandet jämte motionerna har av Kungl. Maj :t överlämnats till kommittén. Frågan om obligatorisk tilläggssjukpenning för företagare återkom vid 1960 års riksdag. Samtidigt upptogs frågan om tilläggssjukpenning till icke yrkesarbetande husmödrar. I likalydande motioner, I: 441 av herr Andersson, Torsten, och herr Svanström samt II: 585 av herr Svensson i Vä, hemställdes sålunda om utredning angående möjligheterna för småföretagare och husmödrar att erhålla tilläggssjukpenning. Motionärerna framhöll, att företagarna i allmänhet var sjukpenningförsäkrade endast för grundsjukpenning men att de hade möjligheter att genom frivillig försäkring enligt SFL förbättra sitt sjukpenningskydd. De påpekade vidare, att till den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen, vilken löntagarna regelmässigt var

247 medlemmar i, utgick bidrag från arbetsgivarna, medan några sådana bidrag inte utgick till den frivilliga försäkringen. Motionärerna anförde vidare bl. a. följande. Genom den tillämpade metoden för finansiering av sjukförsäkringen kommer småföretagare med begränsade inkomster att få vidkännas betydande ekonomiska uppoffringar för denna. En småföretagare har kanske inte större inkomst än någon av sina anställda och kanske i vissa fall till och med lägre inkomst. Ändock måste han betala arbetsgivaravgift för samtliga sina anställda, som är tillförsäkrade tilläggssjukpenning. Själv får han ingen tilläggssjukpenning, såvida han inte ur egen kassa finansierar en frivillig försäkring. Han kommer härigenom i en vida ogynnsammare ställning än sina anställda i företaget. Man kan visserligen hävda, att det är en riktig princip, att ett företag skall betala arbetsgivaravgift för sina anställda, men när denna princip skall tillämpas i praktiken blir verkningarna högst olika, beroende på om det är ett stort och ekonomiskt starkt företag, som skall betala avgiften, eller om det är en småföretagare med begränsade inkomster. Såsom principen nu tillämpas enligt gällande bestämmelser medför den en stor ekonomisk orättvisa för det stora flertalet mindre företagare. Enligt vår mening bör småföretagare komma i åtnjutande av efter inkomsten graderad tilläggssjukpenning på samma sätt som arbetstagare nu erhåller dylik sjukersättning utan att småföretagarna själva behöver erlägga hela kostnaden härför. Vidare bör också husmödrar, som icke har förvärvsarbete utanför hemmet, komma i åtnjutande av tilläggssjukpenning. På vilka villkor småföretagare och husmödrar skall kunna komma i åtnjutande av tilläggssjukpenning bör utredas genom Kungl. Maj:ts försorg. I utlåtande (nr 38) över motionerna erinrade andra lagutskottet om att föredragande departementschefen i propositionen nr 75 till 1960 års riksdag redogjort för pågående och förestående arbete för socialförsäkringens samordning samt därvid nämnt, att frågan om tilläggssjukpenning för företagare borde upptagas i detta sammanhang, ävensom att departementschefen framhållit att i samband därmed aktualiserades frågan om ersättningsreglerna för bl. a. husmödrar, som saknade kontant inkomst av sitt arbete i hemmet. Då enligt vad utskottet inhämtat nu berörda frågor ingick i 1958 års socialförsäkringskommittés utredningsuppdrag, fann utskottet skäl saknas att begära utredning i ämnet. Utskottet hemställde därför att motionerna måtte överlämnas till kommittén. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan och motionerna har av Kungl. Maj :t överlämnats till kommittén. I detta sammanhang må även erinras om att i likalydande motioner till 1960 års riksdag — I: 310 av herr Lundström m. fl. och II: 386 av herr Ohlin m. fl. angående likalönsprincipen m. m. — hemställdes bl. a., att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om undersökning av förutsättningarna för att inom den allmänna sjukförsäkringens r a m och med ledning av resultatet av i motionerna begärda undersökningar bereda hemarbetande kvinnor möjlighet att teckna frivillig tilläggsförsäkring enligt samma grunder som gäller för andra yrkesgrupper.

248 Efter hemställan av andra lagutskottet i utlåtande (nr 60) beslöt riksdagen avslå motionerna. I den förut omnämnda propositionen nr 75 till 1960 års riksdag behandlades bl. a. frågan om socialförsäkringens samordning och komplettering. Därvid erinrade föredragande departementschefen om att en av principerna i den moderna socialförsäkringen var att försäkringen borde inom rimliga gränser ersätta det bortfall av arbetsinkomst som försäkringsfallet innebar. Han erinrade också om att riksdagen 1959 hemställt att frågan om tillläggssjukpenning för företagare gjordes till föremål för utredning. Departementschefen framhöll, att om detta resulterade i att företagarna anslöts till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen, goda förutsättningar syntes föreligga för en utveckling därhän, att socialförsäkringssystemet omfattade hela folket. Beträffande tillkomsten av bestämmelserna i SFL om reduktion av tillläggssjukpenningen efter viss sjuktid må erinras om att sjukpenningskalan före lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1959 var så konstruerad, att tilläggssjukpenningen — om man bortsåg från de lägsta sjukpenningklasserna — reducerades efter de första 90 sjukpenningdagarna. Den standard i fråga om sjukpenningförsäkringen, som erfordrades för en samordning med yrkesskadeförsäkringen, hade nämligen av kostnadsskäl och andra skäl, såvitt angick sjukförsäkringen, ansetts böra begränsas att avse samordningstiden, dvs. de första 90 dagarna av en sjukperiod. Sedan det visat sig att försäkringen för tilläggssjukpenning lämnat ett inte obetydligt överskott, uppkom frågan om förbättring av skyddet vid sjukdom, som föranledde arbetsoförmåga i mer än 90 dagar. År 1956 verkställde riksförsäkringsanstalten en utredning angående förutsättningarna för att låta tillläggssjukpenningen utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden (730 dagar). Kostnadsökningen om en sådan reform genomfördes fr. o. m. år 1958 eller år 1959 uppskattade anstalten till omkring 55 milj. kr. Med hänsyn till att tilläggss jukpenningförsäkringen som helhet betraktad dittills lämnat ett inte obetydligt överskott, skulle endast en del av den beräknade kostnadsökningen behöva täckas genom avgiftshöjning. I en den 21 december 1957 dagtecknad departementspromemoria togs frågan om utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen ånyo upp till behandling, varvid emellertid framhölls att det med hänsyn till angelägenheten av att inte försvåra samordningen med andra socialförsäkringsgrenar inte var möjligt att låta oreducerad sjukpenning utgå under hela sjukhjälpstiden. En i dåvarande läge skälig avvägning ansågs vara att låta den högre sjukpenningen utgå under 180 dagar. Merkostnaderna för sjukkassorna uppskattades vid en sådan förlängning till omkring 20 milj. kr. om året. Denna kostnadsökning skulle drabba försäkringen för tilläggssjukpenning. Med utgångspunkt från att arbetsgivarbidraget till denna del av försäkringen beräkna-

249 des täcka omkring 60 procent av dessa utgifter, skulle av nämnda merkostnad omkring 12 milj. kr. om året bekostas genom arbetsgivarbidrag och återstoden omkring 8 milj. kr. genom avgifter från de tilläggssjukpenningförsäkrade. Då arbetsgivarbidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning (och tilläggspenning enligt moderskapsförsäkringen) betydligt överstigit de 60 procent av utgifterna, som bidraget beräknats täcka, skulle av detta överskott omkring 12 milj. kr. om året komma att tagas i anspråk för utsträckning av tiden för den högre tilläggssjukpenningen till 180 dagar. I proposition n r 126 till 1958 års A-riksdag framhöll föredragande departementschefen, att det inte behövde råda någon tvekan om behovet av en förbättring av sjukpenningförmånerna vid längre tids sjukdom. Frågan vore dock hur långt man borde utsträcka tiden för den oreducerade sjukpenningen. Det skulle inte bestridas — framhöll departementschefen — att skäl kunde andragas för att denna tid borde sammanfalla med sjukhjälpstiden 730 dagar. Emellertid vore det uppenbart att en sjukdom som varat så lång tid som uppemot två år i allmänhet redan övergått i invaliditet. Även innan sjukdomstiden nått sådan längd hade ett mera kroniskt tillstånd ofta inträtt, varvid man vore inne på det fält som kunde sägas höra invalidpensioneringen till. Om man ville hålla dörren öppen för en rationell samordning mellan olika grenar i ett nytt socialförsäkringssystem, måste man därför tydligen sätta tiden för den högre sjukpenningen så att sjukförsäkringen inte grepe in på områden, som vid en samordning ansåges böra falla under andra försäkringsgrenar. Det behövde inte befaras att samordningsproblemen komplicerades av att oreducerad sjukpenning utginge under 180 dagar. Vid en sådan begränsning torde också faran för missbruk vara av mindre betydelse. Departementschefen förordade därför att det i departementspromemorian framförda förslaget lades till grund för lagstiftning. Andra lagutskottet tillstyrkte i utlåtande (nr B 4) förslaget, vilket godtogs av riksdagen. Vad härefter angår bestämmelserna om den kontanta ersättningen från sjukförsäkringen under tid, då sjukkassemedlem är intagen å sjukhus för vård, skall här ur förarbetena återgivas följande uttalanden. Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande angående allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15), att sjukpenningen för tid, då försäkrad vårdades på sjukvårdsanstalt, skulle utgå med reducerat belopp. Sådan reducerad sjukpenning betecknade kommittén hempenning, som enligt förslaget skulle utgöra halv sjukpenning, dock lägst kr. 1: 50. I betänkandet angående sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39) framhöll socialförsäkringsutredningen, att de besparingar i fråga Dm föda, klädslitage m. m., vilka uppkomme vid sjukhusvistelse, enligt utredningens mening kunde vid dåvarande penningvärde skattas till lägst kr. 2: 50 per dag. Detta belopp överensstämde med det genomsnittsbelopp till vilket

250 sjukhusavgifterna vid de allmänna sjukhusen uppginge. Det vore önskvärt att tillströmningen till sjukvårdsanstalterna motarbetades genom att man sökte undvika att de, som vore intagna å anstalter, bleve alltför mycket gynnade vid jämförelse med dem, som vårdades utom dessa anstalter. Härvid påpekades att läkarvård och läkemedel vore helt fria vid sjukhusvård. Enligt utredningens förslag skulle hempenningen vara kr. 2: 50 lägre än den vanliga sjukpenningen, dock minst hälften av sjukpenningen. Till hempenningen skulle utgå samma barntillägg som till grundsjukpenning. Då det gällde sjukpenningförsäkrade kvinnor, både förvärvsarbetande och hemarbetande med barn under tio år i hemmet, skulle sjukpenningen vid sjukhusvård inte reduceras till lägre belopp än 3 kr. Till sådana kvinnor skulle vid sjukhusvård även utgå ett barntillägg å i regel 2 kr. för dag. Vid remissbehandlingen av socialförsäkringsutredningens betänkande framkom yrkanden om att hempenningen borde fastställas till lägre belopp i förhållande till sjukpenningen än utredningen föreslagit. I proposition nr 178 till 1953 års riksdag uttalade föredragande departementschefen, att det vore omöjligt att låta hempenningen variera olika områden emellan. Nedsättningen av sjukpenningen under tid, då den försäkrade åtnjöte sjukhusvård, borde sålunda ske efter enhetliga grunder. Härvid syntes en jämkning av det föreslagna nedsättningsbeloppet till 3 kr. vara motiverad. Riksdagen biföll propositionen. I TPL göres — i likhet med vad som gäller inom sjukförsäkringen — åtskillnad mellan försäkrade med inkomst av anställning och försäkrade med inkomst av annat förvärvsarbete. Sistnämnda försäkrade — företagarna — omfattas av den allmänna tilläggspensioneringen men har tillerkänts rätt till individuellt utträde. Vidare gäller särskilda regler för företagarna bl. a. vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Rätt till tilläggspension förvärvas av svensk medborgare och av här i riket mantalsskriven utlänning. Pensionen grundas på arbetsinkomst, som förvärvas i åldern 16—65 år. Vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten tages hänsyn till inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Hela denna inkomst är emellertid inte pensionsgrundande. Bl. a. frånräknas det s. k. basbeloppet, som är indexreglerat och utgör 4 000 kr., räknat i 1957 års penningvärde. Vidare tages inte hänsyn till inkomster överstigande 7V2 gånger basbeloppet. För inkomst av annat förvärvsarbete än anställning gäller dessutom, att inkomsten till den del den överstiger dubbla basbeloppet medräknas blott till två tredjedelar. En följd av dessa regler blir att företagarna inte kan erhålla samma maximala pensionsförmåner som löntagarna. Den som har pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning skall själv betala häremot svarande avgift. Såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan individuellt

251 undantagande göras från försäkringen. Ett undantagande måste avse all sådan inkomst. Anmälan om undantagande får som regel verkan fr. o. m. året efter det den gjorts, övergångsvis gäller dock att anmälan, med giltighet fr. o. m. år 1960, får göras t. o. m. den 30 juni 1961. Anmälan om undantagande kan inte återkallas förrän undantagandet varit gällande i fem år. Den som återkallat en anmälan om undantagande får sedan inte ånyo göra sådan anmälan. Reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst för företagare h a r i proposition nr 45 till 1961 års riksdag upptagits till omprövning. Departementschefen har här framhållit, att vad som förevarit i frågan om företagarnas ställning inom tilläggspensioneringen övertygat honom om att företagarna överlag är beredda att acceptera tilläggspensioneringen och villiga att betala kostnaderna för att bli omfattade av den. Under sina överväganden av denna fråga har departementschefen kommit fram till att reduktionsregeln vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten helt bör slopas, varigenom löneinkomst och företagarinkomst i lika mån skulle ge underlag för pensionsrätt. Departementschefen förordar därför, att de i 8 § T P L intagna särreglerna för beräkning av pensionsgrundande inkomst med avseende på inkomst av annat förvärvsarbete utgår. Detta förslag innebär emellertid inte någon ändrad bedömning när det gäller inkomst av kapital i skatterättslig mening. Tiden för anmälan om undantagande fr. o. m. år 1960 från försäkringen, såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, föreslås utsträckt till den 31 augusti 1961. Inom samma tid skall också en redan gjord anmälan om undantagande kunna återkallas, utan att undantagandet påverkar pensionsrätten.

Vissa statistiska uppgifter angående den frivilliga sjukpenningförsäkringen för företagare m. m.

Frivillig sjukpenningförsäkring kan erhållas av tre grupper försäkrade, nämligen företagare, hemmavarande hustrur och studerande. Antalet frivilligt försäkrade företagare vid utgången av åren 1955—1959 utgjorde respektive å r 76 603, 78 635, 82 191, 97 943 och 101 512. Den procentuella fördelningen av företagare på olika karenstider vid utgången av år 1959 framgår av följande uppställning. 3 dagars karenstid 95,8 18 » » 3,2 33 » » 0,7 93 » » 0,3 Summa 100,0 Företagarnas år 1959 genomsnittliga frivilligt tillförsäkrade sjukpenningtillägg framgår av följande uppställning.

252 Sjukpenningtillägg för tiden Karenstid

t. o. m. 93:e dagen av en sjukperiod kr.

3 dagar 18 »> 33 » 93 »

fr. o. m. 94:e t. o. m. 183:e dagen av en sjukperiod kr.

fr. o. m. 184:e dagen av en sjukperiod kr.

8,69 10,13 10,56 6,99

5,11 5,88 6,30 6,51

8,66 10,13 10,58

Utvecklingen av sjukfallsfrekvens och sjuktal hos frivilligt försäkrade företagare framgår av följande sammanställning. Uppgifterna avser företagare med 3 dagars karenstid. Av det ovan anförda framgår att den alldeles övervägande delen av de frivilligt försäkrade företagarna valt 3 dagars karenstid. År

Antal sjukdomsfall per 100 medlemmar

Antal sjukdagar per medlem (sjuktal)

1956 1957 1958 1959

39,8 48,8 48,3 42,0

14,5 16,5 15,8 14,8

För jämförelse redovisas nedan motsvarande uppgifter beträffande den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, sjukpenningklasserna 1—13. Antal sjukdomsfall per 100 medlemmar

Antal sjukdagar per medlem (sjuktal)

År

1956 1957 1958 1959

män

kvinnor

samtliga

män

kvinnor

samtliga

45,2 56,7 51,6 49,3

42,4 54,0 49,3 47,8

43,8 55,3 50,5 48,5

12,4 13,0 12,7 12,4

13,7 14,2 13,8 13,2

13,0 13,6 13,2 12,8

Vid utgången av år 1959 utgjorde antalet frivilligt försäkrade h u s t r u r 139 971. Av dessa hade 111 366 eller 79,6 procent försäkrat sig för det enligt då gällande bestämmelser högsta sjukpenningtillägget å 3 kr. I fråga om karenstidens längd hade 98,4 procent valt 3 dagars karens. Inkomster och utgifter i den frivilliga sjukförsäkringen åren 1956—1959 redovisas i följande tabeller (i 1 000-tal kronor). Det bör observeras att tabellerna omfattar såväl företagare som husmödrar och studerande. a) Inkomster År

Avgifter

Statsbidrag

övriga inkomster

Summa

1956 1957 1958 1959

12 769 13 020 16 934 17 469

2 231 2 476 2 797 3 094

811 961 1 016 1 115

15 811 16 457 20 747 21 678

253 b) Utgifter

År

Sjukpenning och hempenning

övriga utgifter

Summa

1956 1957 1958 1959

11 136 12 261 13 978 14 995

52 64 61 245

11 188 12 325 14 039 15 240

Överskotten i den frivilliga försäkringen (avseende nämnda tre grupper försäkrade) åren 1955—1959 utgjorde under respektive år 5,7, 4,6, 4,1, 6,7 och 6,4 milj. kr.

Kommitténs synpunkter och förslag

1. Företagarnas sjukpenningförsäkring Obligatorisk tilläggss jukpenning för säkring. Som förut nämnts är alla sjukkassemedlemmar som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. obligatoriskt sjukpenningförsäkrade. Beträffande tillhörigheten till den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen råder olikhet mellan försäkrade, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete härrör från inkomst av tjänst (anställning hos annan) och från inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. De förra är obligatoriskt tilläggssjukpenningförsäkrade i den mån anställningsinkomsten överstiger 1 800 kr. om året. De senare däremot är inte obligatoriskt tilläggss jukpenningförsäkrade även om deras årliga förvärvsinkomst överstiger 1 800 kr. De självständiga företagarna och de fria yrkesutövarna står alltså utanför denna försäkring i den mån de inte också har inkomst av anställning. Härutinnan skiljer sig tilläggssjukpenningförsäkringen från den allmänna tilläggspensioneringen. Nu berörda förhållanden påkallar vid samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen en omprövning av frågan om företagarnas anslutning till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. I det följande använder kommittén beteckningen företagare beträffande alla dem, vilka har sådan inkomst som enligt SFL är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete än av tjänst. Sjukpenningförsäkringen är väsentligen avsedd att ersätta det inkomstbortfall, som blir följden av arbetsoförmåga på grund av sjukdom. Det finnes helt säkert företagare, som kan vara borta från sin rörelse kortare eller längre tid utan att detta medför svårare ekonomiska konsekvenser för dem. De kan exempelvis ha tillgångar i form av fastighet eller rörelse, som ger avkastning även då vederbörandes egen arbetsinsats minskar eller upphör. För andra företagare, exempelvis småföretagare inom jordbruk, trädgårdsodling, fiske, småindustri, hantverk och handel — och dessa torde

254 utgöra majoriteten — torde sjukdom regelmässigt medföra sådana ekonomiska konsekvenser att behov av försäkringsskydd föreligger. De lever i många fall under betingelser, vilka är likartade med löntagarnas. Det sagda gäller inte endast småföretagare utan även större företagare, exempelvis sådana med nystartad verksamhet. Vid ett ställningstagande till frågan om att utsträcka den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen måste behovet hos nu nämnda grupper tillmätas avgörande betydelse. Företagarna har nu möjlighet att utöka sitt försäkringsskydd för inkomstbortfall vid sjukdom genom att ansluta sig till den frivilliga sjukförsäkringen. Erfarenheterna hittills visar emellertid att företagarna inte i rimlig utsträckning utnyttjat dessa möjligheter. Enligt senast tillgängliga statistik hade således endast omkring en femtedel av landets företagare tecknat kompletteringsförsäkring enligt SFL och det torde kunna antagas att endast en mindre del av de övriga har erforderligt försäkringsskydd genom försäkring i annan ordning. Enligt kommitténs mening måste det ur allmän synpunkt vara ett önskemål, att alla — såväl löntagare som företagare — vilka vid sjukdom drabbas av inkomstbortfall, erhåller erforderlig kompensation härför. Vidare är det ur synpunkten av en rationell samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen önskvärt att förmånerna från de båda socialförsäkringarna fastställes efter någorlunda likartade grunder. Kommitténs i kapitel 13 framlagda förslag till ändring av reglerna i 16 § TPL om s. k. antagandepoäng och till vissa andra regler för att motverka följderna i poänghänseende av inkomstbortfall i anledning av sjukdom förutsätter, att den nuvarande skillnaden mellan inkomst av tjänst och inkomst av annat förvärvsarbete i fråga om tillhörighet till tilläggssjukpenningförsäkringen undanröjes, i vart fall såvitt avser årsinkomst som uppgår till basbeloppet i TPL — för år 1961 4 300 kr. Vid sina överväganden angående obligatorisk tilläggss jukpenningförsäkring för företagare har kommittén slutligen beaktat att företagarna själva i stor utsträckning synes anse sig ha behov av ett försäkringsskydd för inkomstbortfall vid sjukdom, som är lika effektivt som det för löntagarna anordnade. På anförda skäl föreslår kommittén att i fråga om tillhörighet till tillläggssjukpenningförsäkringen inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete likställes. Alla sjukkassemedlemmar med en viss minsta inkomst av förvärvsarbete skall alltså bli obligatoriskt försäkrade för tillläggssjukpenning och sjukpenningen skall graderas efter förvärvsinkomstens storlek. Inom kommittén har övervägts, huruvida denna regel borde modifieras så, att företagarinkomst endast i begränsad omfattning skulle utgöra grund för sjukpenningklassplaceringen genom att ett lägre maxim u m tillämpades eller att endast viss kvotdel av inkomsten beaktades. En begränsning skulle närmast vara motiverad av en önskan att hålla kost-

255 naderna nere för de försäkrade, eftersom kommittén utgår ifrån att dessa skall ha att själva erlägga hela avgiften för tilläggss jukpenningförsäkringen. Med hänsyn till angelägenheten av enhetliga regler och till vad som förevarit beträffande motsvarande problem inom tilläggspensioneringen har kommittén stannat för att i denna del förorda full jämställdhet mellan anställda och företagare. Det är uppenbart att ett genomförande av kommitténs förslag medför vissa problem vid beräkningen av företagarnas årsinkomst av förvärvsarbete. Fastställandet av denna årsinkomst ankommer på sjukkassorna. Som allmän princip gäller därvid bl. a. dels att med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete, och dels att inkomst av arbete för egen räkning ej må beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Någon ändring i dessa principer påkallas inte av kommitténs förslag att utsträcka den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen till företagarna. Vissa svårigheter vid den praktiska tillämpningen torde dock inställa sig. När det gäller de anställda, kan beräkningen av årsinkomsten och sjukpenningklassplaceringen ske med ledning av löneuppgifter från arbetsgivarna. Detta hjälp- eller kontrollmedel saknas beträffande företagarna. Deras inkomst härleder sig vidare i regel dels från vederbörandes eget arbete och dels från avkastning av i en rörelse eller i en fastighet investerat kapital. För en jordbrukare har exempelvis fastighetens värde och storleken av intecknad gäld betydelse. I vissa fall påverkas inkomsten av tillfälliga vinster eller förluster. En företagares inkomster röner alltså inverkan av omständigheter, som inte har något direkt samband med den egna arbetsinsatsen. Verkan av dessa omständigheter elimineras emellertid i huvudsak genom den nämnda föreskriften, att inkomst av arbete för egen räkning ej må beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Vid bedömningen av storleken av en företagares beräknade inkomster av förvärvsarbete får sjukkassan i första hand bygga på uppgifter, som denne själv lämnar angående sin sysselsättning och sina inkomster. Riktigheten av dessa uppgifter torde sjukkassan i mån av behov kunna i viss omfattning kontrollera genom jämförelse med företagarens taxerade inkomster. Att direkt bygga försäkringen på dessa inkomster är givetvis ogörligt med hänsyn till vad nyss sagts om de omständigheter som påverkar inkomsternas storlek. Det må också framhållas, att sjukpenningförsäkringen är avsedd att giva skydd mot bortfall av inkomst, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta — den tager sikte på den sannolika arbetsinkomsten under en tid av ett å två år framåt — under det att taxeringen avser förfluten tid. Den nämnda kontrollen måste ske med

256 viss försiktighet. En företagare bör nämligen kunna placeras i såväl högre som lägre sjukpenningklass än den som motsvarar hans deklarerade inkomst för visst eller vissa år. Det synes dock vara självklart att sjukpenningförsäkringen inte får grundas på högre inkomst än den som den försäkrade regelmässigt taxerats för under en följd av år, såvida inte särskilda skäl såsom ändrade förvärvsförhållanden föranleder till annat. Viss hjälp vid kontrollarbetet har sjukkassan genom det inom kassan förda pensionsregistret avseende tilläggspensioneringen. Till detta inflyter årligen från de lokala skattemyndigheterna uppgifter om fastställda pensionsgrundande inkomster. Till ledning för sjukkassans beräkning av årsinkomsten torde åtminstone i vissa fall också kunna tjäna sjukkassans egen kännedom om vederbörandes sysselsättnings- och inkomstförhållanden. Ofta torde den utvägen kunna väljas, att såsom företagarens förvärvsinkomst anse den inkomst, som i orten plägar åtnjutas av en anställd person med motsvarande förutsättningar och färdigheter. Sjukkassorna har redan nu — från tillämpningen av den frivilliga försäkringen för företagare —• viss erfarenhet rörande uppskattningen av den högsta inkomst som får läggas till grund för sjukpenningförsäkring. Tillläggas må också att företagarna med hänsyn till kostnaderna för tilläggssjukpenningförsäkringen inte kan antagas vara angelägna att få en för hög sj ukpenningklassplacering. Ur finansieringssynpunkt samt med hänsyn till att olika karenstider — enligt vad som föreslås i det följande —- kan komma att gälla för sådan tillläggssjukpenning som grundas på inkomst av anställning och sådan tilläggssjukpenning som grundas på inkomst av annat förvärvsarbete måste vid placeringen i sjukpenningklass för försäkrad, som är både anställd och företagare, angivas i vad mån placeringen grundas på det ena eller andra inkomstslaget. Sjukkassan får alltså i sådana fall göra dubbla beräkningar av årsinkomsten. Kommittén förordar att inplaceringen i sjukpenningklass med hänsyn till vad som gäller i tilläggspensioneringen i första hand skall grundas på inkomst av anställning och i andra hand på inkomst av annat förvärvsarbete. Inkomst av annat förvärvsarbete kommer sålunda att vid fall av blandad inkomst medföra att sjukpenningen kan utgå med högre belopp än om endast anställningsinkomst förelegat. Här må något beröras fall, då förvärvsverksamhet drives av äkta makar gemensamt eller då den ena maken biträder den andra maken i dennes förvärvsverksamhet. Enligt 4 § 1 st. YFL är arbetstagare, som är gift med arbetsgivare, undantagen från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. För make till arbetsgivaren erlägges alltså inte några avgifter till denna försäkring och till följd därav ej heller något arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen.

257 I 8 § 1 st. SFL stadgas att hushållsarbete, som make utför i hemmet, ej räknas såsom förvärvsarbete. Beträffande arbete, som make utför i den andra makens förvärvsverksamhet, tillämpas — med hänsyn till samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen ävensom till den i dylika fall ofta föreliggande tveksamheten om »anställningsförhållandets» realitet och verkliga innebörd — den praxis, att make som biträder den andra maken regelmässigt betraktas såsom kompanjon till denne och alltså såsom självständig företagare. Bedrives förvärvsverksamheten gemensamt av makarna, betraktas de givetvis båda som självständiga företagare. Enligt TPL skall för varje år pensionsgrundande inkomst beräknas på grundval av försäkrads inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Som underlag för beräkningen skall läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt. I allmänhet behandlas vid taxeringen inkomst som härrör från förvärvsverksamhet som drives av m a k a r n a gemensamt eller av den ena maken med biträde av den andra som en enhet, dvs. den ena maken taxeras ensam för ifrågavarande inkomst. Det torde få ankomma på rättstillämpningen att lösa de problem, som med hänsyn till anförda omständigheter kommer att uppträda vid en anslutning av företagarna till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. Närmare riktlinjer för tillämpningen kan förväntas bli uppdragna i anvisningar från riksförsäkringsverket. För att företagare skall inträda i den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen i samband med lagstiftningens ikraftträdande, bör något hälsovillkor inte vara uppställt. Den omständigheten att en företagare vid tiden för inträdet i försäkringen på grund av sjukdom kan antagas komma att varaktigt erhålla en betydligt lägre inkomst än den h a n haft under tidigare år får emellertid betydelse vid bestämmande av den sjukpenningklass h a n skall tillhöra. Inplaceringen i sjukpenningklass bör därvid grundas på den för den närmaste framtiden beräknade inkomsten och inte på hans under tidigare år högre förvärvsinkomster. Vid beslut om inplacering i sjukpenningklass på grund av företagarinkomst bör — med reservation för vad som följer av det i nästa stycke anförda — vid föreliggande sjukdom tillämpas samma bedömningsgrunder som kom till användning i fråga om anställningsinkomst vid SFL:s ikraftträdande den 1 januari 1955. Viss tveksamhet kan råda vilken sjukpenning som bör utgå till den företagare, som är mera tillfälligt sjukskriven vid tidpunkten för lagändringens ikraftträdande. Man kan låta den synpunkten dominera att det är fråga om ikraftträdande av en för företagarna ny obligatorisk försäkring och att alltså sjukpenning skall utgå efter klassplaceringen med hänsyn till företagarinkomsten i analogi med de principer som tillämpades vid den obligatoriska sjukförsäkringens ikraftträdande den 1 januari 1955 17—103073

258 och som enligt 11 § SFL gäller vid klassplacering i samband med inskrivning av medlem. Man kan också göra gällande att jämställandet av företagarinkomst med anställningsinkomst endast innebär att vederbörandes obligatoriska sjukpenningförsäkring skall avse en högre sjukpenningklass än tidigare, varför man bör följa den allmänna regeln i 11 § 3 st. SFL att medlems sjukpenningförsäkring inte får ändras under löpande sjukhjälpstid. Kommittén anser skälen för det förstnämnda alternativet överväga och förordar alltså att detta skall gälla. Vid denna lösning bör vidare — främst av praktiska skäl — gälla att den, som är sjukskriven vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna och omedelbart dessförinnan uppbar sjukpenning på grund av frivillig försäkring enligt SFL, inte får placeras i sjukpenningklass, som under löpande sjukperiod ger honom en lägre sammanlagd sjukpenning för dag än han skulle ha erhållit, om den frivilliga försäkringen fortfarande varit gällande för honom. Till ledning för sjukkassornas bedömning av företagarnas tillhörighet till den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen och deras inplacering i sjukpenningklass erfordras inkomstuppgifter från företagarna. Särskilda bestämmelser blir därför erforderliga rörande skyldighet för företagarna att lämna vissa uppgifter i samband med ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. För sjukkassorna torde särskilt den första inplaceringen av företagarna i sjukpenningklasser bli en arbetskrävande och svår uppgift. Även därefter torde den successiva kontrollen av företagarnas sjukpenningförsäkring komma att medföra åtskilliga problem för sjukkassorna och påverka kassornas personalbehov. Kommittén anser sig emellertid kunna utgå ifrån att sjukkassorna skall kunna på ett tillfredsställande sätt bemästra de nya arbetsuppgifterna. Det torde få ankomma på riksförsäkringsverket att lämna sjukkassorna de närmare anvisningar, som erfordras till ledning för arbetet med företagarnas inplacering i sjukpenningklass. Företagare, som före den nya lagstiftningens ikraftträdande fyllt 67 år, bör enligt kommitténs mening ej omfattas av den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen. Behovet av en sådan försäkring för dem torde nämligen i allmänhet vara ringa. Efter lagstiftningens ikraftträdande bör emellertid företagare, som en gång inplacerats i högre sjukpenningklass än den lägsta, även efter 67-årsåldern vara tilläggss jukpenningförsäkrade så länge som deras förvärvsinkomster motiverar detta. Anledning synes nämligen inte föreligga att i förevarande avseende tillämpa andra regler för företagare än för anställda. Vid bifall till kommitténs förslag om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för företagare finner kommittén skäl inte föreligga att bibehålla den nuvarande möjligheten för företagare att teckna frivillig sjukpenningförsäkring. Tidigare tecknad sådan försäkring föreslås därför skola upphöra samtidigt med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Rätt att

259 kvarstå inom en tidigare tecknad frivillig försäkring bör dock enligt kommitténs mening föreligga för de företagare, som till följd av det ovan uppställda åldersvillkoret inte kommer att från början omfattas av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. För sådan frivillig försäkring bör nu gällande regler alltjämt tillämpas. Statsbidrag till denna försäkring bör utgå enligt nuvarande grunder. Karenstid. Enligt 26 § SFL får obligatorisk sjukpenning inte börja utgå förrän tre dagar förflutit av en sjukperiod, dagen för sjukdomsfallets inträffande medräknad (karenstid). Beträffande den frivilliga sjukförsäkringen enligt SFL gäller bl. a. att den som önskar sådan försäkring i egenskap av förvärvsarbetande har rätt att välja ett av vissa alternativ beträffande den tidpunkt då det frivilliga sjukpenningtillägget skall börja utgå. Han kan sålunda välja att sjukpenningtillägget skall utgå antingen omedelbart efter utgången av den inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen stadgade karenstiden (tre dagar) eller att sjukpenningtillägget skall utgå först sedan obligatorisk sjukpenning under en sjukperiod utgått i 15, 30 eller 90 dagar (karenstidsförlängning). Beträffande sjukpenningtillägget blir det i praktiken i dessa fall fråga om karenstider på 18, 33 resp. 93 dagar. Statistiken utvisar att av den femtedel av företagarna, som utnyttjat möjligheten att frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg, den långt övervägande delen valt tre dagars karenstid. Vid anslutning av företagarna till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen framstår det som önskvärt att de beredes möjlighet att i viss utsträckning anpassa försäkringsskyddet för inkomstbortfall vid sjukdom efter det individuella behovet. Detta önskemål synes kunna i rimlig mån tillgodoses genom viss valfrihet beträffande karenstiden. Även kostnadsskäl gör det motiverat att företagarna, som förutsattes skola själva betala hela avgiften för tilläggssjukpenningförsäkringen, beredes möjlighet att välja längre karenstid än den som gäller inom sjukpenningförsäkringen för anställda. Ju längre karenstiden är desto lägre blir nämligen avgiften. Den nuvarande anslutningen av företagare till den frivilliga försäkringen ger enligt kommitténs mening inte någon nämnvärd ledning vid bedömande av frågan om företagarnas allmänna önskemål och behov beträffande karenstid. Det kan nämligen antagas att åtskilliga av dem, som inte frivilligt försäkrat sig, skulle ha valt en lång karenstid om de tecknat en försäkring. Ställningstagandet i denna fråga torde därför få ske utifrån allmänna överväganden. Kommittén anser det därvid inte uteslutet att i en obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring av samtliga företagare många på grund av kostnadsskäl föredrager — om möjligheter därtill föreligger — att vara försäkrade med en längre karenstid än den eljest normala. Enligt kommitténs mening bör därför övervägas att utöver den normala tredagars-

260 karensen tillämpa ytterligare någon eller några karenstider. Därigenom får försäkringen större smidighet. Det synes dock inte påkallat att inom en obligatorisk försäkring medgiva de försäkrade samma valfrihet beträffande karenstid som nu gäller inom den frivilliga försäkringen. Med hänsyn till de svårigheter av olika slag som en valfrihet inom ramen för en obligatorisk försäkring medför, bör valfriheten begränsas så långt detta är möjligt utan att syftet med densamma förfelas. Som alternativ till tredagarskarensen torde det vara tillfyllest med två längre karenstider. Möjlighet till karenstidsförlängning med 30 eller 90 dagar — karenstid alltså 33 resp. 93 dagar — synes i rimlig utsträckning tillgodose behovet av valfrihet. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att som huvudregel skall gälla samma karenstid för företagare som för anställda, dvs. tre dagar, samt att företagarna skall ha möjlighet att efter särskild framställning få karenstiden förlängd med 30 eller 90 dagar. Försäkrad, vars sjukpenningklassplacering grundas såväl på inkomst av anställning som på inkomst av annat förvärvsarbete, kan givetvis få karenstiden förlängd endast för den del av sjukpenningen, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete. Företagare bör ha viss möjlighet att övergå från en karenstid till en annan. Sålunda bör han när som helst kunna välja en längre karenstid än den som gäller för hans grundsjukpenningförsäkring. För övergång från längre till kortare karenstid finner kommittén dock särskilda restriktiva regler erforderliga för att förhindra spekulation från de försäkrades sida. Enligt 49 § SFL kan frivillig försäkring meddelas endast under förutsättning, att vederbörande ej fyllt 55 år och att h a n har god hälsa. Denna bestämmelse gäller även vid övergång från mindre till mer omfattande försäkring, vari inbegripes övergång från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid. Kommittén föreslår i anslutning härtill att såsom villkor för företagares rätt att övergå från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid, skall gälla att han inte fyllt 55 år och att han har god hälsa. Vidare skall av försäkrad, som efter fyllda 40 år övergår från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid, för tilläggssjukpenningförsäkringen uttagas ett särskilt avgiftstillägg schablonmässigt graderat med hänsyn till åldern vid övergången. Det synes däremot inte påkallat att stadga någon begränsning i fråga om det antal tillfällen en försäkrad företagare under 55 år får övergå från längre till kortare karenstid. Rörande tidpunkten för ikraftträdandet av en genom karenstidsförkortning utvidgad försäkring föreslår kommittén, att den utvidgade försäkringen skall gälla fr. o. m. ingången av den kalendermånad som följer efter den, varunder framställning därom gjorts. Motsvarande bör såsom förut nämnts gälla vid övergång till längre karenstid. För sjukdom, som inträffar innan de nya försäkringsvillkoren blivit gällande, skall tilläggssjukpenning

261 utgivas efter den vid sjukdomens inträffande gällande karenstiden. En motsvarande regel i fråga om den frivilliga försäkringen finnes nu i 50 § SFL. Här må tilläggas att förlängd karenstid för tilläggssjukpenningförsäkring på grund av företagarinkomst givetvis bör äga tillämpning i fråga om rätten till tilläggspenning från moderskapsförsäkringen. Rätt till undantagande från och återinträde i tilläggss jukpenningförsäkringen. Inom tilläggspensioneringen föreligger möjlighet till individuellt undantagande såvitt avser annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av anställning. Det har nämligen ansetts, att behovet av pensionsskydd för företagare stundom kan gestalta sig väsentligt annorlunda än för anställda. För företagare kan det framstå som fördelaktigare att behålla medlen i rörelsen än att betala avgifter för en pensionsförsäkring. Denna undantagsmöjlighet har kompletterats med rätt att återkalla gjord anmälan om undantagande. Återkallelsen får giltighet fr. o. m. årsskiftet näst efter det den göres, dock tidigast sedan undantagandet varit gällande i fem år. Bestämmelsen om denna tidsgräns har sin grund i att man önskat undvika förhastade anmälningar om undantagande från pensioneringen och kortfristiga spekulationer. Den som en gång återkallat gjord anmälan om undantagande får sedan inte ånyo göra sådan anmälan. Den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen avser liksom tilläggspensioneringens förtidspension att tillsammans med grunds jukpenningförsäkringen resp. folkpensioneringens förtidspension utgöra ett riskskydd. Sjukpenningförsäkringen är avsedd dels för korttidsfallen och dels för den första tiden av långtidsfallen, medan förtidspensioneringen skall giva skydd vid långvarig sjukdom och invaliditet. Vid en rationell samordning mellan sjukförsäkring och pensionering bör den tidigare rätten till sjukpenning i princip upphöra vid den tidpunkt, från vilken rätt till förtidspension inträder. Kommitténs i kapitel 19 framlagda förslag i samordningsfrågan grundas på denna princip. Det är ett allmänt omfattat önskemål att snarast möjligt en fullständig samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen blir genomförd. En sådan samordning förutsätter att förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen är någorlunda likvärdiga. Om man medgiver undantagande från endera av tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen minskas sannolikheten för att en sådan likvärdighet skall föreligga. Ur samordningssynpunkt framstår det som naturligt och rimligt att de förvärvsarbetandes riskskyddsförsäkring avser såväl tilläggssjukpenning som tilläggspension. Vad särskilt beträffar undantagande från tilläggspensioneringen för den företagare, som är tilläggssjukpenningförsäkrad, må framhållas att uppenbarligen mycket stora svårigheter skulle yppa sig då man hade att vid lång-

262 varig sjukdom och invaliditet indraga en relativt hög sjukpenning och ersätta den med enbart en förhållandevis låg förtidspension från folkpensioneringen. Sådana företagare skulle oundvikligen utgöra en oförsvarlig extrabelastning på sjukpenningförsäkringen. Ur behovssynpunkt är i regel snarare att föredraga, att långtidsskyddet är bättre än korttidsskyddet, än att situationen är den motsatta. Kommittén anser på grund härav att man inte kan godtaga att en företagare, som är tilläggss jukpenningförsäkrad för företagarinkomst, får vara undantagen från tilläggspensioneringen. Han får alltså inte vara enbart tilläggssjukpenningförsäkrad. Även ett undantagande från tilläggssjukpenningförsäkringen för företagare, som ej är undantagen från tilläggspensioneringen, vållar svårigheter ur samordningssynpunkt. Kommittén anser att med den valfrihet beträffande karenstiden, som föreslagits i det föregående, något beaktansvärt behov av undantagande i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen inte föreligger för den som inte anmält undantagande från tilläggspensioneringen. Kommittén vill vidare i detta sammanhang erinra om att — därest undantagande från enbart tilläggss jukpenningförsäkringen medgives — den som väljer sådant undantagande därmed i allmänhet går miste om de förmåner, som följer av ett genomförande av kommitténs förslag i kapitel 13 till ändring av reglerna i 16 § TPL om s. k. antagandepoäng och till vissa andra regler för att motverka följderna i poänghänseende av bortfallsanledningen sjukdom. På grund av det anförda förordar kommittén att företagare skall k u n n a vara undantagen från tilläggssjukpenningförsäkringen endast såvida han samtidigt är undantagen från tilläggspensioneringen. Kvarstår han i tillläggspensioneringen skall han alltså tillhöra jämväl tilläggssjukpenningförsäkringen. Han äger därvid rätt att välja den längre karenstiden 93 dagar. Återkallar försäkrad anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen, bör enligt kommitténs mening sådan återkallelse jämväl innebära att den försäkrade blir automatiskt återansluten till tilläggssjukpenningförsäkringen med verkan från samma tidpunkt som gäller för pensioneringen. Kommittén har emellertid i det föregående föreslagit att övergång från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid får ske endast under förutsättning att den försäkrade företagaren inte fyllt 55 år och att han har god hälsa. Med hänsyn härtill bör återanslutning till tillläggssjukpenningförsäkringen avse 93 dagars karenstid, den försäkrade dock obetaget att, om nämnda ålders- och hälsovillkor är uppfyllda, välja en av de kortare karenstiderna. I dessa fall skall han givetvis erlägga sådant avgiftstillägg som kommittén behandlat i det föregående. Då undantagande från tilläggssjukpenningförsäkringen upphör, bör gälla att tilläggssjukpenning på grund av företagarinkomst inte får utgivas för sjukdom, som inträffat innan försäkringen härutinnan blivit gällande. En

263 motsvarande regel återfinnes i fråga om den frivilliga försäkringen i 50 § SFL. Finansieringen av företagarnas tilläggssjukpenningförsäkring. Den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen för de anställda finansieras genom bidrag från arbetsgivarna samt genom sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade. Arbetsgivarbidraget beräknas täcka omkring 60 procent av kostnaderna för de anställdas tilläggssjukpenning. De anställda har alltså att erlägga endast omkring 40 procent av den verkliga försäkringskostnaden. Kommittén utgår, som förut nämnts, ifrån att företagarna själva skall helt bestrida utgifterna för sin tilläggssjukpenningförsäkring genom egna avgifter. Särskilda regler blir därför erforderliga för finansieringen av denna del av sjukpenningförsäkringen. För beräkningen av företagarnas avgifter för tilläggss jukpenningförsäkringen bör enligt kommitténs mening gälla särskilda avgiftstariffer, vilka liksom övriga avgiftstariffer fastställes av riksförsäkringsverket. Avgiftens storlek i det enskilda fallet blir beroende av tilläggssjukpenningens storlek samt av karenstidens längd. För att giva en uppfattning om storleken av de avgifter, som behöver uttagas av företagarna för deras försäkring för tilläggssjukpenning (tillläggspenning), har kommittén gjort vissa beräkningar. I följande tablå redovisas årsavgiftens storlek i vissa fall vid tillämpning av kommitténs senare i detta kapitel förordade sjukpenningskala. Det förutsattes att årsinkomsten av förvärvsarbete i sin helhet utgör företagarinkomst. Avgift i kr. vid en karenstid av

Årsinkomst av förvärvsarbete kr.

Tilläggssjukpenning kr.

3 dagar

33 dagar

93 dagar

6 800— 8 400 14 000—16 000 21 000—

8 16 24

123 253 383

74 152 230

45 93 141

Det må framhållas att de ovan angivna avgifterna är genomsnittsavgifter för hela landet. Inom vissa sjukkasseområden kan avgifterna bli högre och inom andra lägre. Avgifterna är vidare beräknade under förutsättning av i stort sett oförändrad sjuklighet. I avgiftsbeloppen har ej inkluderats bidrag till sjukkassornas förvaltningskostnader. Av tablån framgår att avgiften för företagare vid 93 dagars karens blir k n a p p t 40 procent av avgiften vid tredagarskarens. Såsom förut nämnts h a r de anställda att själva erlägga omkring 40 procent av den för deras tilläggssjukpenningförsäkring erforderliga totalavgiften. För företagaren blir alltså avgiften vid 93 dagars karens något lägre än den avgift, som en anställd i samma sjukpenningklass har att erlägga själv.

264 Företagarnas avgifter kan i förekommande fall höjas genom sådant avgiftstillägg som berörts i det föregående. Till de ovan angivna avgifterna kommer givetvis avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och för grunds jukpenningförsäkringen, vilka avgifter är lika stora i varje sjukkasseområde för dem som är försäkrade för dessa förmåner. 2. Hemmafruarnas

sjukpenningförsäkring

Som framgår av den föregående redogörelsen föreligger vissa önskemål om förbättring av husmödrarnas sjukpenningförmåner genom att utsträcka den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen till dem. Yrkanden har också framförts att hemarbetande kvinnor skall få teckna frivillig försäkring enligt samma grunder som gäller för förvärvsarbetande sjukkassemedlemmar. För tillhörighet till sjukpenningförsäkringen över huvud taget kräves enligt SFL i princip att vederbörande har en viss minsta årsinkomst — 1 200 kr. — av förvärvsarbete. Hemmafruarna är emellertid på grund av särskilda bestämmelser därom obligatoriskt sjukpenningförsäkrade, fastän de inte har sådan inkomst. Tillhörigheten till tilläggss jukpenningförsäkringen grundas på den årsinkomst av tjänst, som medlemmen kan antagas komma att tills vidare åtnjuta. Hushållsarbete, vilket make utför i hemmet, räknas enligt SFL inte såsom inkomst av förvärvsarbete och sålunda inte heller såsom inkomst av tjänst. Den i det föregående förordade tillä g g s s jukpenningförsäkringen för företagare grundas även den på förefintligheten av en beräknad inkomst av förvärvsarbete och kommer sålunda inte att avse kvinnor i deras egenskap av husmödrar. Däremot kan ifrågavarande tilläggssjukpenningförsäkring bli tillämplig på sådan kvinna som arbetar i en gemensamt med mannen bedriven rörelse. En obligatorisk tilläggssjukpenning för hemmafruarna skulle såsom framgår av det följande föra med sig åtskilliga svårigheter och mindre önskvärda konsekvenser. För löntagarna sker inplaceringen i sjukpenningklass i väsentlig mån på grundval av inkomstuppgifter från arbetsgivarna och de försäkrade själva. För hemmafruarna skulle andra metoder få tillämpas, om de infördes i tilläggss jukpenningförsäkringen. Vilken metod som bör komma i fråga måste bedömas med hänsyn till syftet med hemmafruförsäkringen. För löntagarna avses tilläggssjukpenningen tillsammans med grundsjukpenningen utgöra ersättning för det inkomstbortfall som uppkommer vid sjukdom. Vad beträffar hemmafruarna är sjukpenningen icke avsedd att kompensera något inkomstbortfall utan att bereda ett ekonomiskt skydd för de ökade utgifter som sjukdomen medför. Dessa utgifter varierar avsevärt från fall till fall, beroende bl. a. på familjens storlek och sammansättning. Av särskild betydelse är om i familjen finnes minderåriga barn

265 och om husmoderns sjukdom medför behov av hjälp för hemmets skötsel och vårdnaden om barnen. Förhållandena torde härvidlag vara så skiftande, att det inte finnes någon möjlighet att på grundval av dem utforma några allmänna principer till ledning för en differentierad klassplacering. Ej heller torde det vara möjligt att uppnå ett tillfredsställande resultat, om m a n skulle bygga inplaceringen i sjukpenningklass på grundval av en uppskattning i penningar av värdet av det arbete som en hemmafru utför. Detta arbete varierar avsevärt mellan olika familjer. Även om man skulle k u n n a tänka sig att i praktiken tillämpa vissa schablonregler — exempelvis att uppskatta hemmafruarnas arbete i hemmet med utgångspunkt från på orten gängse normer för lejd kvinnlig arbetskraft (husföreståndarinna, hembiträde) — skulle man likväl sakna garantier för att man gjorde en riktig sjukpenningklassplacering i det enskilda fallet. Det är sålunda inte möjligt att komma fram till en rättvis ekonomisk bedömning av de hemarbetande husmödrarnas arbetsinsatser i olika fall. Att generellt försäkra hemmafruarna för en relativt hög tilläggssjukpenning kan inte vara riktigt eller lämpligt. Många av dem — kanske flertalet — torde nämligen inte ha något större behov av försäkring utöver grundsjukpenningen. Såsom av det följande framgår har hemmafruarna i relativt liten omfattning utnyttjat möjligheterna att komplettera sin sjukpenning genom frivilliga sjukpenningtillägg. Det måhända starkaste skälet mot en ökning av hemmafruarnas obligatoriska försäkringsskydd är emellertid av ekonomisk natur. Avgifterna härför skulle säkerligen i inånga fall bli betungande, eftersom de skulle utgå jämsides med de socialförsäkringsavgifter som eljest uttages av äkta makar. Kommittén utgår härvid ifrån att statsbidrag inte skulle komma att utgå till obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring av hemmafruar. Kommittén har förordat att grundsjukpenningen skall höjas och för kvinnliga sjukkassemedlemmar, som har små barn i hemmet, förenas med barntillägg även då medlemmen inte vårdas på sjukhus, samt föreslår i det följande att möjligheterna till frivillig sjukpenningförsäkring skall något förbättras. Enligt kommitténs mening är den nu förefintliga anordningen med frivillig sjukpenningförsäkring för hemmafruar avgjort att föredraga framför en konstruktion med obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring. Kommittén kan alltså inte förorda, att en förbättring av hemmafruarnas sjukpenningskydd tillgodoses inom ramen för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. För att de hemmafruar som anser sig ha behov därav skall kunna utöka sitt försäkringsskydd har för dem öppnats möjlighet att genom frivilliga avgifter försäkra sig för ytterligare högst 5 kr. — dvs. hemmafruarna kan få en sammanlagd sjukpenning om högst 8 kr. Den frivilliga sjukförsäk-

266 ringen har emellertid trots intensiv upplysningsverksamhet fått en förhållandevis ringa omfattning. Som förut nämnts har endast omkring 140 000 kvinnor eller drygt 10 procent av de till försäkringen berättigade hemmafruarna utnyttjat möjligheterna till frivillig försäkring. Av dessa har det övervägande antalet försäkrat sig för det före den 1 januari 1961 gällande maximibeloppet 3 kr. Vad som kan vara anledningen till det ringa antalet frivilligt försäkrade hemmafruar är inte möjligt att säkert avgöra. Det kan bero på bristande kännedom om möjligheterna att teckna sådan försäkring och på gällande ålders- och hälsovillkor. Vidare är behovet av frivillig försäkring mycket skiftande. I många fall anser sig hemmafruarna på grund av mannens eller familjens inkomster inte ha behov av att komplettera sitt försäkringsskydd genom frivillig sjukförsäkring i SFL. I andra fall föreligger säkerligen behov av ett utökat försäkringsskydd, men frivillig försäkring tecknas ändå inte, kanske beroende på de kostnader som försäkringen medför. Med hänsyn till att möjligheterna till frivillig försäkring utökats nyligen och till kommitténs förslag om förbättringar av grunds jukpenningförsäkringen, synes tveksamt om behov av ytterligare åtgärder i fråga om de hemarbetande kvinnornas sjukpenningförsäkring föreligger. Kommittén föreslår emellertid att sjukpenningtilläggets maximibelopp höjes från 5 till 6 kr. Genomföres kommitténs förslag om höjning av grundsjukpenningen från 3 till 4 kr. och vad kommittén nyss föreslagit beträffande sjukpenningtilläggets maximibelopp, kan hemmafruarna, därest möjligheterna till frivillig försäkring utnyttjas, bli försäkrade för en sammanlagd sjukpenning om högst 10 kr. per dag. Detta sjukpenningbelopp motsvarar sjukpenningen vid en årlig löneinkomst, som uppgår till 5 800 men ej till 6 800 kr. Erinras må vidare om att enligt kommitténs förslag grundsjukpenningen för kvinnor med barn under tio år i hemmet förhöj es med barntillägg om 2 kr. även under sjukdom i hemmet. En sådan kvinna kan alltså, om hon utnyttjar möjligheterna till frivillig försäkring, få en sammanlagd sjukpenningersättning av 12 kr. om dagen. Det bör dessutom observeras att detta belopp inte utgör skattepliktig inkomst. 3.

Sjukpenningskalan

En rationell samordning mellan sjukförsäkring och pensionering förutsätter en revision av den nuvarande sjukpenningskalan i SFL. En allmän översikt över därvid aktuella spörsmål har lämnats i kapitel 16. Som förut nämnts är sjukpenningskalan så konstruerad, att tilläggssjukpenningen — om man bortser från de lägsta sjukpenningklasserna — reduceras efter de första 180 dagarna av en sjukperiod. Enligt de före den 1 januari 1959 gällande bestämmelserna skedde reduktionen redan efter de första 90 sjukpenningdagarna.

267 Angående motiven till bestämmelserna om sänkning av sjukpenningen efter viss tids sjukhjälp må erinras om följande. När det gällde att införa en obligatorisk sjukförsäkring med inkomstgraderad sjukpenningersättning ansågs det erforderligt att vara försiktig bl. a. i fråga om kompensationsgraden. En samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen ansågs vidare synnerligen önskvärd. Enligt den åsyftade samordningsprincipen skulle ersättningen vid yrkesskada under den första tiden efter skadans inträffande, den s. k. samordningstiden, utgå från sjukkassa enligt de för vanlig sjukdom gällande reglerna. Det betraktades då som nödvändigt att sjukförsäkringens sjukpenningskala under tid motsvarande samordningstiden gav en kompensation, som var så god att den kunde accepteras för yrkesskadeförsäkringens del. För tiden därefter ansågs emellertid en betydande begränsning i fråga om sjukpenningens storlek inom sjukförsäkringen vara motiverad åtminstone i dåvarande läge, ehuru man var av den uppfattningen att en långvarig sjukdom i regel medför större påfrestning på den sjukes och hans familjs ekonomi än en kort sjukdom. För nämnda begränsning talade bl. a. kostnadsskäl och överförsäkringsrisk. Vidare framhölls bl. a. att då sjukförsäkringens sjukhjälpstid vore slut, för flertalet som då alltjämt vore sjuka en övergång måste ske till den enhetsstandard, som folkpensioneringen gav. I avbidan på en definitiv lösning på frågan om samordningen med folkpensioneringen ansågs den av socialförsäkringsutredningen föreslagna uppbyggnaden av skalan tills vidare utgöra en lämplig anordning. Sedan det visat sig att försäkringen för tilläggssjukpenning lämnat ett inte obetydligt överskott, upptogs frågan om en förbättring av skyddet efter 90 dagars sjukdom. Med hänsyn till det tveklösa behovet av en förbättring av sjukpenningförmånerna vid längre tids sjukdom ansågs tiden för den oreducerade sjukpenningen böra utsträckas. Skäl kunde visserligen andragas för att denna tid borde sammanfalla med sjukhjälpstiden 730 dagar. För att inte försvåra en kommande rationell samordning borde emellertid tiden för den högre sjukpenningen i dåvarande läge inte utsträckas längre än till 180 dagar. Sedan sistnämnda utsträckning beslöts, har läget ändrats på det sättet att en inkomstgraderad tilläggspensionering med ungefärligen samma kompensationsgrad som sjukpenningförsäkringen under de första 180 dagarna beslutats och satts i kraft, varför tiden nu är inne att söka genomföra en mera definitiv samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen. Den omständigheten att tilläggssjukpenningen sjunker efter viss tids sjukdom innebär en svaghet i försäkringsskyddet. Enligt kommitténs mening är en förbättring angelägen med hänsyn till de långtidssjukas behov av ett verksamt ekonomiskt skydd under hela sjukdomstiden. Ett borttagande av den nuvarande sänkningen efter viss tids sjukdom är påkallat även för ernående av den rationella samordning mellan sjukförsäkring

268 och pensionering, som kommittén eftersträvar och som behandlas n ä r m a r e i kapitel 19. Om sänkningen efter viss tids sjukdom inte borttages, skulle effekten kunna bli följande för försäkrad som efter långvarig sjukdom blir berättigad till förtidspension. Först utgår den högre sjukpenningen visst antal dagar. Därefter sker en större eller mindre reduktion. Efter ytterligare tid avlöses den låga sjukpenningen av en hög förtidspension från folk- och tilläggspensioneringen. Ett system, som normalt leder till sådana fluktuationer i ersättningsnivån, framstår som orimligt. Det n a t u r liga kunde visserligen sägas vara att sjukpenningersättningen och förtidspensionen alltid borde vara ekonomiskt likvärdiga. Trots likheterna i flera hänseenden måste dock dessa förmåner i andra avseenden vara olika konstruerade, varför full likvärdighet inte kan föreligga regelmässigt. Men denna omständighet bör enligt kommitténs mening inte hindra att m a n i möjlig mån söker minska de omotiverade skillnaderna i värde mellan de förmåner som utgår under olika perioder av ersättningstiden. En och samma tilläggssjukpenning under hela sjukhjälpstiden medför också vissa administrativa fördelar. Vad beträffar de sjukdomsfall, som inte så småningom övergår till förtidspensionsberättigande tillstånd, kommer ett borttagande av sänkningen av sjukpenningen efter viss tid troligen att medföra en tendens till förlängning av sjukskrivningstiderna. Detta kan visserligen i viss mån betraktas som en nackdel. Men man måste å andra sidan beakta att den nuvarande reduktionsregeln säkerligen i en del fall av ekonomiska skäl medfört en tidigare friskskrivning än som varit medicinskt önskvärd. Ett borttagande av reduktionen av sjukpenningen efter 180 dagar medför en betydande merutgift för sjukförsäkringen. Utgiftsökningen har av kommittén uppskattats till omkring 55 milj. kr. för år med utgångspunkt från nuvarande sjukpenningskala. Vid nuvarande kostnadsfördelning för tillläggssjukpenningförsäkringen mellan arbetsgivarna och de försäkrade skulle av nämnda merutgift omkring 33 milj. kr. täckas av arbetsgivarbidrag och omkring 22 milj. kr. av avgifter från de försäkrade. I utgiftsökningen har inte inräknats de merkostnader, som — genom reduktionsregelns borttagande •— uppkommer vid bifall till kommitténs förslag att utsträcka den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen att omfatta jämväl företagarna. Vidare må framhållas att den kostnadsökning, som följer av det i det följande behandlade påbyggandet av sjukpenningskalan uppåt med nya sjukpenningklasser för högre inkomstlägen, givetvis blir större om sjukpenningen skall utgå med oförändrat belopp under hela ersättningstiden än om den skall reduceras efter exempelvis 180 dagar. De ekonomiska och andra skäl, som kan tala mot ett borttagande av reduktionen av sjukpenningen efter viss sjukskrivningstid, anser kommittén inte vara av den tyngd att de bör hindra att en sådan reform genom-

269 föres. Kommittén föreslår därför att för tilläggssjukpenningen skall gälla s a m m a belopp under hela sjukhjälpstiden. Beträffande sjukpenningskalans utformning i övrigt får kommittén anföra följande. Den nuvarande sjukpenningskalan ger under de första 180 sjukhjälpsdagarna kompensation för inkomstbortfallet med omkring två tredjedelar, om hänsyn tages till beskattningsreglerna. I de lägre inkomstlägena är dock kompensationsgraden något större än två tredjedelar. För barnfamiljer förhöj es kompensationen genom barntilläggen, som är knutna till grundsjukpenningen och utgår oberoende av arbetsinkomstens storlek. Enligt kommitténs mening saknas anledning att vidtaga ändring i fråga om storleken av den inkomstkompensation, som sålunda blir ett resultat av den nuvarande sjukpenningskalans utformning beträffande de första 180 sjukhjälpsdagarna. Vid en utbyggnad av sjukpenningskalan bör eftersträvas att inkomstkompensationen blir av samma storleksordning som den nu är i skalans övre skikt. Frågan om sjukpenningens beskattning, som behandlas i kapitel 20, är av avgörande betydelse för utformningen av sjukpenningskalan. Här må förutskickas att kommittén förordar att sjukpenningen även i fortsättningen skall utgöra icke skattepliktig inkomst. Vid reformeringen av sjukpenningskalan måste beaktas, att en mera vittgående jämkning av skalans inkomstintervaller kommer att påverka ett mycket stort antal sjukkassemedlemmars klasstillhörighet. För att fastställa deras tillhörighet till sjukpenningförsäkringen och inplacera dem i sjukpenningklasser erfordras vissa inkomstuppgifter. Sådana uppgifter måste, om sjukpenningskalan mera avsevärt ändras, lämnas av det stora flertalet sjukpenningförsäkrade. Om klassnumreringen och inkomstintervallen bibehålies oförändrade i klasserna 2—12, behöver sjukkassemedlemmar, som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande är placerade i dessa klasser, inte lämna nya inkomstuppgifter för sin inplacering i den nya sjukpenningskalan, såvida deras inkomst härrör enbart från anställning. Nya inkomstuppgifter erfordras däremot beträffande medlemm a r tillhörande nuvarande sjukpenningklass 13 samt beträffande sådana i klasserna 2—12 inplacerade medlemmar, vilka har företagarinkomst av betydelse för klassplaceringen. Om klassnumreringen och inkomstintervallen bibehålies oförändrade i klasserna 2—12, underlättas i hög grad sjukkassornas förberedelsearbete för genomförandet av den nya lagstiftningen. Även allmänheten besparas visst besvär. Till belysning av omfattningen av det arbete, som skulle uppkomma för sjukkassorna vid en mera genomgripande omarbetning av sjukpenningskalan kan nämnas, att antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar vid ut-

270 gången av år 1959 utgjorde drygt 4,5 milj. Av dessa var omkring 1,7 milj. försäkrade för enbart grundsjukpenning (sjukpenningklass 1). I sistnämnda tal ingick inte fullt 1,2 milj. i hemmet arbetande gifta kvinnor och med dem jämförliga kvinnor, vilka omfattas av den s. k. hemmafruförsäkringen (klassbeteckning 1 H ) . Till sjukpenningklasserna 2—12 hörde drygt 2,2 milj. sjukkassemedlemmar. Den högsta sjukpenningklassen, klass 13, omfattade närmare 0,6 milj. medlemmar. Sjukpenningklass 1 omfattar två grupper sjukpenningförsäkrade, nämligen dels de sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete, vilken uppgår till 1 200 kr., men vilkas inkomst av tjänst inte uppgår till 1 800 kr., och dels de s. k. hemmafruarna. I föregående kapitel har kommittén föreslagit att gränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen höjes från 1 200 till 1 800 kr. Sistnämnda belopp sammanfaller med gränsen mellan sjukpenningklasserna 1 och 2 i den nuvarande skalan. Förslaget inverkar inte på hemmafruarnas tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. Kommittén förordar att dessa alltjämt skall vara försäkrade för grundsjukpenning, varvid dock hel sjukpenning enligt kommitténs förslag i föregående kapitel om grundsjukpenningen skall utgöra 4 kr. Övriga sjukpenningförsäkrade medlemmar skall tillhöra sjukpenningklass 2 eller högre klass beroende på förvärvsinkomstens storlek. Den föreslagna höjningen av gränsen för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen till 1 800 kr. — motsvarande nuvarande undre gränsen för tillhörighet till tilläggss jukpenningförsäkringen —- påkallar i sin tur en höjning av sistnämnda gränsbelopp. Kommittén förordar att detta höjes till 2 400 kr., vilket belopp markerar gränsen mellan de nuvarande sjukpenningklasserna 2 och 3. Vid det för maj 1961 gällande pensionspristalet 131 skulle den maximala arbetsförtjänst som beaktas enligt TPL utgöra 33 000 kr. Kommittén har konstruerat en sjukpenningskala med utgångspunkt från sina ståndpunktstaganden här ovan och under antagande att den skall avse samma inkomstmaximum som i TPL och inte behöva påbyggas ytterligare vid mindre ökning av pensionspristalet. Denna sjukpenningskala utgöres av de 4 första kolumnerna i efterföljande tabell. Övriga kolumner avser att belysa storleken av kompensationsgraden i olika inkomstlägen. Storleken av inkomstkompensationen har i tabellen beräknats under beaktande av preliminärskatteavdraget. Till grund för beräkningen har därvid legat preliminärskatten år 1960 i en ort tillhörande ortsgrupp III och med en sammanlagd kommunal utdebitering av 14 kr. per skattekrona. Kolumnerna för »gift» avser gift man, vars hustru ej har inkomst uppgående till 2 000 kr. för år. Av sjukpenningen i varje klass utgör 4 kr. grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning.

271 Årsinkomsten Sjukpenningklass nr

uppgår

Sjuk- Veckolön penning vid klassper dag mitten kr. kr.

kr.

men ej till kr.

2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

1 800 2 400 3 000 3 600 4 200 5 000 5 800 6 800 8 400 10 200 12 000 14 000 16 000 18 000 21 000 24 000 27 000 30 000 33 000

2 400 3 000 3 600 4 200 5 000 5 800 6 800 8 400 10 200 12 000 14 000 16 000 18 000 21 000 24 000 27 000 30 000 33 000

4 5 6 7 8 9 10 12 14 16 18 20 22 25 28 31 34 37 40

till

Kompensation per vecka efter första sjukveckan

Veckolön efter källskatteavdrag

/o

ogift kr.

gift kr.

kr.

ogift

gift

40 52 63 75 88 104 121 146 179 213 250 288 327 375 433 490 548 606 663

38 47 54 63 72 83 95 113 136 156 182 203 223 250 281 311 342 367 401

38 49 59 71 81 92 103 120 146 169 198 224 250 281 316 348 383 408 444

28 35 42 49 56 63 70 84 98 112 126 140 154 175 196 217 238 259 280

73,7 74,5 77,8 77,8 77,8 75,9 73,7 74,3 72,1 71,8 69,2 69,0 69,1 70,0 69,8 69,8 69,6 70,6 69,8

73,7 71,4 71,2 69,0 69,1 68,5 68,0 70,0 67,1 66,3 63,6 62,5 61,6 62,3 62,0 62,4 62,1 63,5 63,1

Det skydd som pensioneringen ger vid långvarig sjukdom och invaliditet utgör i princip en fortsättning av det skydd som sjukförsäkringen ger vid sjukdomens eller invaliditetens början. Ur synpunkten av en reell samordning av förmånerna från de båda socialförsäkringsgrenarna kunde det måhända därför synas nödvändigt att höja den övre inkomstgränsen inom sjukpenningförsäkringen till ungefär det maximibelopp, som beaktas vid fastställande av den pensionsgrundande inkomsten inom tilläggspensioneringen. Kommitténs i tabellen ovan ingående utkast till ny sjukpenningskala upptager också som övre inkomstgräns beloppet 33 000 kr. Syftet med den sålunda utformade skalan är emellertid endast att visa hur skalan tekniskt bör utformas, om man finner det lämpligt med en sådan utbyggnad. Såsom framgår av det följande talar flera skäl mot att nu vidtaga en så kraftig höjning. Förmånsnivån inom den allmänna pensioneringen — summan av folkpension och tilläggspension — är avsedd att för den, som har för oavkortad pension erforderligt antal pensionsgrundande år, motsvara omkring två tredjedelar av den genomsnittliga lönen under de 15 bästa åren. Sjukpenningen avser likaledes att giva en kompensation med omkring två tredjedelar. Vid en jämförelse mellan de båda förmånsnivåerna är att märka, att det är den aktuella inkomsten, som lägges till grund för beräkningen av sjukpenningkompensationens storlek, medan det är de verkliga inkomsterna av förvärvsarbete under en förfluten tid, som bestämmer pensionskompensationen. Garantier saknas således för att de båda förmånerna blir likvärdiga

272 för den försäkrade, även om inkomstmaximum för de förmånsgrundande inkomsterna motsvarar varandra. Det må vidare framhållas att tilläggspensioneringen först efter en övergångstid får full effektivitet. Den avsedda pensionsnivån uppnås sålunda mera allmänt först efter ett par årtionden. Att så är fallet beträffande ålderspensionerna betyder kanske mindre i detta sammanhang. Av väsentligt större betydelse är att försäkrade födda före år 1914 inte har möjlighet att erhålla full förtidspension, enär de inte kan förvärva eller tillgodoräknas fullt antal poänggivande år. Ur synpunkten av en tillfredsställande samordning mellan förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen kan det således inte vara nödvändigt att omedelbart utbygga sjukpenningskalan så att dess övre inkomstgräns motsvarar maximum av den pensionsgrundande inkomsten. Detta kan utan olägenhet ske successivt i den takt statsmakterna finner påkallad. Den övre inkomstgränsen i sjukpenningskalan bör givetvis sättas så högt att den i stort sett täcker sådana grupper, som k a n antagas vara särskilt beroende av sjukpenningen för sin försörjning under sjukdom. Redan penningvärdeförändringen och reallöneutvecklingen under senare år påkallar därför en inte oväsentlig höjning av övre inkomstgränsen. Ej heller ur förevarande synpunkter är det dock nödvändigt att som riktpunkt vid bestämmandet i denna reformetapp av skalans övre gräns uppställa det maximum, som beaktas vid fastställande av den pensionsgrundande inkomsten. De försäkrade, som har en löneinkomst av 2 000 kr. i månaden eller mera, är i regel tjänstemän som är tillförsäkrade en kompletterande sjuklön från sin arbetsgivare. En höjning av deras sjukpenning kan förväntas i allmänhet medföra en med sjukpenninghöjningarna likvärdig sänkning av sjuklönen. För deras del k a n det alltså inte sägas föreligga något mera påtagligt behov av att sjukpenningskalans övre gräns nu höjes ända till omkring 33 000 kr. Vid bedömandet av frågan var inkomstmaximum bör ligga måste slutligen beaktas de ökade avgifter, som en utbyggnad av sjukpenningskalan medför. För sådana försäkrade, som beröres av en höjning av sjukpenningskalans maximum, skulle försäkringsavgiften komma att höjas i ungefär samma proportion som höjningen av sjukpenningen. Vad angår arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen för sina anställda är uppenbart att övre gränsen för bidragsunderlagets beräkning måste höjas, därest sjukpenningskalans maximum höjes. Kommittén vill här förutskicka att kommittén i kapitel 20 förordar att arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen skall beräknas å löner upp till samma maximum som inom tilläggspensioneringen, dvs. 7V2 gånger basbeloppet i TPL, och detta vare sig sjukpenningskalan höjes till samma maximum eller till ett lägre belopp. Kommittén finner övervägande skäl tala för att nu vidtaga endast en

273 begränsad höjning av sjukpenningskalans övre inkomstgräns. Kommittén förordar att denna gräns tills vidare skall vara 21 000 kr. om året, vilket — vid godkännande i övrigt av den av kommittén utformade skalan — innebär att den högsta sjukpenningen utgår till försäkrade med inkomster av förvärvsarbete uppgående till 21 000 kr. eller mera. Den högsta sjukpenningen föreslås i överensstämmelse härmed skola utgöra 28 kr. om dagen. Vad kommittén föreslagit beträffande tilläggssjukpenningen bör naturligen äga motsvarande tillämpning i fråga om tilläggspenningen från moderskapsförsäkringen. Med hänsyn bl. a. till bredden av högsta inkomstintervallet i sjukpenningskalan anser kommittén skäl inte föreligga att i sjukförsäkringslagstiftningen införa bestämmelser om indexreglering av skalans maximibelopp. Uppenbart är att förslaget om samma sjukpenning under hela sjukhjälpstiden samt om höjning av sjukpenningskalans övre inkomstgräns kommer att medföra behov av att ändra löne- och försäkringsavtal, som är utformade med utgångspunkt från nu gällande bestämmelser om sjukförsäkringens sjukpenningförmåner. I fråga om sjukpenningens storlek vid sjukhusvård får kommittén anföra följande. Nu gäller att för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård, hempenning skall utgivas i stället för sjukpenning. Hempenningen utgår, med nedan angivet undantag, med belopp motsvarande den sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr. dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Den minskning som göres skall intill ett belopp av en krona 50 öre anses utgöra minskning av grundsjukpenningen. Återstoden — högst en krona 50 öre — utgör minskning å tilläggssjukpenningen. För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat som barn till henne eller hennes make, skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om dagen. Vårdavgiften för patienter å allmän sal vid sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar uppgår för närvarande i allmänhet till 5 kr. om dagen mot tidigare 3 kr. För patienter, vilkas sjukhjälpstid inom den allmänna sjukförsäkringen inte gått till ända, betalas vårdavgiften av vederbörande sjukkassa. Minskningen av sjukpenningen under sjukhusvistelse har motiverats med de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m. som uppkommer vid sjukhusvistelse. Därjämte har framhållits bl. a. att läkarvård och läkemedel är helt fria vid sjukhusvård. Med hänsyn främst till att de besparingar, som sålunda uppkommer för den sjuke vid sjukhusvistelse, numera torde kunna uppskattas till ett högre belopp än 3 kr., finner kommittén skäligt att den ifrågavarande minsk18—103073

274 ningen jämkas uppåt. Kommittén förordar att sjukpenningen vid sjukhusvistelse skall minskas med 5 kr., dock att minskningen med nedan angivet undantag skall göras med högst hälften av den sjukpenning som eljest skolat utgå. Det må här erinras om att kommittén i föregående kapitel föreslagit att för kvinnlig försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass, sjukpenningen vid sjukhusvård skall utgöra lägst 4 kr., såframt den försäkrade stadigvarande sammanbor med barn under tio år. Med hänsyn till den föreslagna höjningen av grundsjukpenningen och till vad som anföres i kapitel 20 om finansieringen av grundsjukpenningförsäkringen bör minskningen intill ett belopp av 2 kr. anses utgöra minskning av grundsjukpenningen. Det kan ifrågasättas, huruvida skäl föreligger att till den nya lagstiftningen överföra beteckningen hempenning för den sjukpenning som utgår under sjukhusvård. Beteckningen sjukpenning synes enligt kommitténs mening kunna användas även i fråga om den vid sjukhusvård minskade sjukpenningen. Vid bifall till kommitténs förslag om höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård bör beloppet 3 kr. i 4 § smittbärarlagen ändras till 5 kr. Fråga om annan ändring i samma paragraf har behandlats i föregående kapitel.

KAPITEL 19 S j u k h j ä l p s t i d och a n d r a frågor o m s a m o r d n i n g e n m e l l a n sjukförsäkring och p e n s i o n e r i n g

Gällande bestämmelser m. m.

I 5 § SFL stadgas att varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, är försäkringspliktig fr. o. m. kalendermånaden näst efter den då han fyllt 16 år. Detsamma gäller den som, utan att vara svensk medborgare, är här bosatt och mantalsskriven. F r å n försäkringsplikt h a r enligt 5 § 3 st. SFL särskilt undantagits vissa personer, vilka på grund av anstaltsvård under avsevärd tid inte k a n ha nytta av försäkringen, nämligen a) den som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhusvård därefter pågår, b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa och c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som k a n antagas komma att omfatta minst två år. Dessutom är enligt p u n k t d) från försäkringsplikt undantagen, om Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Majrts bemyndigande tillsynsmyndigheten så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag. Den i 5 § 3 st. a) SFL angivna tiden av 730 dagar motsvarar den längsta tid, under vilken sjukhjälp enligt gällande bestämmelser kan utgivas i form av sjukhusvård och sjukpenning för samma sjukdom. Bestämmelserna om sjukhjälpstid återfinnes i 29 § SFL, vari föreskrives, att denna tid är högst 730 dagar vid varje sjukdom. För folkpensionärer gäller särskilda regler som i allmänhet ytterligare begränsar sjukhjälpstiden. Den som fyllt 67 år eller åtnjuter folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag äger nämligen för tid efter utgången av den månad, då h a n uppnått nämnda ålder eller börjat uppbära folkpensionen, vid varje sjukdom uppbära sjukpenning för högst 90 dagar; ersättning för sjukhusvård han under sådan tid utgå för högst 180 dagar. Om den, som uppbär invalidpension eller sjukbidrag och som på grund av förvärvsarbete är placerad i sjukpenningklass, insjuknar i en ny sjukdom, gäller emellertid i fråga om den sjukdomen den normala sjukhjälpstiden av 730 dagar, såvida inte folkpensionen under tiden höjes till följd av ändrade inkomstförhållanden. Sker sådan höjning, tillämpas den nyss angivna begränsade sjukhjälpstiden efter utgången av den månad, varunder den försäkrade börjat uppbära den högre folkpensionsförmånen. I fråga om sjukdom, som inträffat

276 innan invalidpension eller sjukbidrag börjat utgå, gäller alltid den begränsade sjukhjälpstiden efter utgången av den månad, då pensionen börjat utgå. Som framgår av det anförda räknas sjukhjälpstiden för varje sjukdom för sig. I 29 § 3 st. SFL göres emellertid vissa modifikationer härutinnan. Å ena sidan skall ny sjukdom, som inträffar under tid för vilken sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgives, räknas såsom samma sjukdom som den tidigare. Å andra sidan skall, om försäkrad — frånsett arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom — under mer än två år varit fullt arbetsför, därefter inträffande sjukdomsfall anses utgöra ny sjukdom, ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före nämnda tid. I fråga om tillhörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen må här erinras om att sådana kvinnliga sjukkassemedlemmar som avses i 7 § 2 st. SFL — s. k. hemmafruar och därmed jämställda kvinnor — under vissa förutsättningar är försäkrade för grundsjukpenning. Denna försäkring gäller dock ej för längre tid än t. o. m. den månad, varunder de fyller 67 år, och inte heller för tid efter utgången av den månad, varunder de börjat uppbära invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, så länge sådan förmån åtnjutes. Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen gäller vidare följande. I allmänhet dröjer det en längre eller kortare tid från det ansökan om invalidpensionsförmån enligt F P L göres till dess pensionen beviljas och pensionären kan börja uppbära den. Pensionen utbetalas då retroaktivt fr. o. m. ansökningsmånaden eller ofta en ännu tidigare månad. Under denna retroaktivtid, vari regelmässigt inräknas även utbetalningsmånaden, kan sjukpenning eller hempenning ha utgivits. Med hänsyn härtill har införts ett stadgande i 38 § 2 mom. FPL, enligt vilket sjukhjälp i form av sjukpenning eller hempenning jämte barntillägg — i den mån sjukhjälpen överstiger 90 kr. — avdrages från den retroaktiva folkpensionen för den tid som sjukhjälpen avser. När det gäller hempenning skall avdrag göras som om sjukpenning utgått. Är det fråga om ökning av redan utgående pension på grund av att inkomsten sjunkit, får avdraget ske endast på det belopp varmed pensionen ökat. Enligt 16 § 1 mom. lagen om särskilda barnbidrag skall sjukhjälpsbelopp, som skolat avdragas på folkpensionen, till den del så inte kunnat ske avdragas på särskilt barnbidrag för samma tid. Avdraget belopp utbetalas till sjukkassan. I de h ä r avsedda fallen sker alltså avdrag å folkpensionsförmånen efter särskilda regler. Med hänsyn härtill har i 13 § F P L stadgats att sjukhjälp från allmän sjukkassa inte räknas såsom inkomst. Till följd härav föranleder sjukhjälpen ej avdrag å inkomstprövad folkpensionsförmån enligt vanliga regler. Bestämmelserna om samordning mellan sjukförsäkringen och tilläggspensioneringens förtidspension återfinnes i 18 § TPL. Enligt huvudregeln

277 gäller att om en försäkrad för viss månad åtnjuter sjukpenning (hempenning), så skall förtidspension för samma månad minskas med beloppet av sjukpenningen (hempenningen) i den mån detta överstiger det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från särskilt barnbidrag. Minskningen av förtidspensionen är i princip konstruerad på likartat sätt som minskningen av retroaktivbelopp från folkpensioneringen. Vissa avvikelser har dock ansetts påkallade. Sålunda göres sjukhjälpsavdrag från förtidspensionen även i vad avser tid efter retroaktivtiden. Barntillägg skall inte inräknas i det sjukhjälpsbelopp som avdrages från förtidspensionen. Har hempenning utgivits skall endast det faktiskt utgivna beloppet avdragas. Slutligen skall avdraget sjukhjälpsbelopp inte återbetalas till sjukkassan. Avdrag skall göras månad för månad liksom vid sjukhjälpsavdrag från folkpension. Inom tilläggspensioneringen erfordras liksom inom folkpensioneringen en särskild bestämmelse för förvärvsarbetande pensionärer, eftersom partiell förtidspension kan utgå om nedsättningen av arbetsförmågan inte är fullständig. Har i sådant fall sjukpenningklassen bestämts med hänsyn till den inkomst, som förtidspensionären kan förvärva genom att utnyttja den kvarstående delen av arbetsförmågan, bör sjukpenning enligt den bestämda klassen k u n n a utgå till honom jämsides med förtidspensionen. På grund av bestämmelserna i F P L kan emellertid en förtidspensionär komma att uppbära förtidspension samtidigt med sjukpenning efter en sjukpenningklass, som är bestämd med hänsyn till inkomstförhållandena, innan nedsättningen av arbetsförmågan inträtt. Ifrågavarande spörsmål har lösts så, att avdrag för uppburen sjuk- eller hempenning skall göras, då sjukhjälpen hänför sig till sjukperiod som börjat före utgången av den månad, varunder förtidspension första gången utbetalas, men ej för senare sjukperiod. Vid sådan senare sjukperiod bör nämligen sjukpenningklassen vara anpassad efter de aktuella inkomstförhållandena. Då en förtidspensionär, som uppbär partiell förtidspension, får sin arbetsförmåga ytterligare nedsatt och till följd härav erhåller hel förtidspension, skall avdrag för uppburen sjukhjälp alltid kunna göras från det belopp, varmed pensionen ökat. Här återgivna regler är avsedda att gälla intill dess frågan om en definitiv samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna vunnit sin lösning. I fråga om de s. k. sammanläggningsreglerna i 29 § SFL har riksförsäkringsanstalten i skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 juli 1959 framhållit att den erfarenhet, som vunnits av dessa regler, är sådan att behovet av ändring i reglerna är uppenbar. Frågan härom bör därför göras till föremål för utredning. Skrivelsen har den 23 november 1959 överlämnats till kommittén. Frågan om ändring av sammanläggningsreglerna har även aktualiserats

278 genom motion nr 258 till 1960 års riksdag av fru Lindberg m. fl. Kungl. Maj:t har den 3 juni 1960 till kommittén överlämnat motionen jämte andra lagutskottets utlåtande (nr 42) i anledning av motionen. I proposition nr 75 till 1960 års riksdag har föredragande departementschefen något berört frågan om samordningen inom socialförsäkringen. Han har sålunda framhållit bl. a. att det mellan sjukförsäkring och folkpensionering föreligger luckor eller brister i försäkringsskyddet, som alltsedan den allmänna sjukförsäkringens tillkomst känts besvärande. Möjligheterna till dubbel ersättning i vissa fall har föranlett behov av samordning. Sjukhjälpstiden inom sjukförsäkringen har i olika avseenden förlängts i syfte att minska risken för avbrott i det skydd som långvarigt sjuka beredes genom sjukförsäkringen respektive folkpensioneringen. Fortfarande finnes dock vissa luckor. I fråga om sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen förverkligades en långtgående samordning år 1955. Enligt departementschefens mening är tiden nu inne att såvitt möjligt fullständiga denna samordning inom hela socialförsäkringen. Frågan om socialförsäkringens organisation har varit föremål för utredning av socialförsäkringens administrationsnämnd. I ett betänkande härom (SOU 1960: 35) har nämnden föreslagit bl. a. att handläggningen av förtidspensionsärendena skall överföras till sjukkassorna, vilkas avgörande i ärendena skall fattas av särskilda inom kassorna inrättade pensionsdelegationer. Härigenom kommer beslut om förtidspension och om sjukpenningklassplacering att fattas av samma organ, nämligen sjukkassorna. Administrationsnämndens förslag har genom propositionen nr 45 förelagts 1961 års riksdag (se härom kap. 15). Kommitténs synpunkter och förslag

Den nuvarande samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen har såsom framgår av det föregående uttryckligen angivits ha karaktären av ett provisorium. Det har nämligen inte ansetts vara möjligt att åstadkomma en fullt tillfredsställande samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna utan en genomgripande omgestaltning av lagstiftningen. Frågan härom borde fattas som en reform på längre sikt, därvid bl. a. borde avvaktas resultatet av utredningen om den allmänna pensionsförsäkringen. I sistnämnda hänseende föreligger nu resultat genom den vid 1959 års riksdag antagna lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Tidpunkten är nu inne att ompröva samordningsproblemen. Enligt sina direktiv har kommittén att upptaga frågan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som ligger varandra närmast, dvs. folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Problemet om samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, samt yrkesskadeförsäkringen m. m., å andra sidan, behandlas

279 i kapitel 22. Kommittén vill här endast förutskicka att kommittén på skäl, som närmare anföres i nämnda kapitel anser att en definitiv lösning av de ifrågavarande samordningsproblemen inte k a n komma till stånd för närvarande. Frågan om samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen är delvis ett administrativt och delvis ett materiellrättsligt problem. De administrativa problemen löses i väsentliga delar genom Kungl. Maj:ts förut nämnda proposition nr 45 till 1961 års riksdag. Organisationen för sjukförsäkringen och pensioneringen blir enligt propositionsförslaget mera enhetlig än vad nu är fallet, vilket i sin tur underlättar den förestående materiella samordningen av sjukförsäkringen och pensioneringen. Genomföres de förslag till reformer inom sjukpenningförsäkringen och pensioneringen, som kommittén framlagt tidigare i detta betänkande, uppkommer förutsättningar som tidigare inte funnits för att tillgodose behovet av en närmare samordning av förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen. Av betydelse ur nu förevarande synpunkt är att enligt förslagen den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner försvinner och ersattes med andra för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen gemensamma regler om gradering av pensionens storlek samt att samma invaliditetsbegrepp och samma invaliditetsbedömning skall tillämpas inom pensioneringens båda delar. Genom att det inom folkpensioneringen nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan för rätt till invalidförmån mildras till minst hälften inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen, nås i princip överensstämmelse med sjukförsäkringens krav för rätt till halv sjukpenning. Av betydelse ur samordningssynpunkt är vidare förslagen om att alla förvärvsarbetande skall omfattas av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen, att sjukpenningens storlek inte skall reduceras efter 180 dagar samt att sjukpenningskalan skall påbyggas med nya sjukpenningklasser. Vissa olikheter i förmånsnivåerna kommer likväl att föreligga, beroende på bl. a. att förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen inte kan fastställas helt efter samma principer. Sjukpenningens storlek bör sålunda så nära som möjligt anknyta till den vid försäkringsfallets inträffande aktuella förvärvsinkomsten, medan tilläggspensionens storlek bör vara på visst sätt beroende av arbetsinkomsterna under förfluten tid. Skilj aktigheterna beror också på den olikartade skatterättsliga behandlingen av förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen. Ersättningen från sjukförsäkringen är sålunda skattefri, medan pensionsförmånerna i princip är skattepliktiga. Av betydelse ur samordningssynpunkt är slutligen att rehabiliteringsmöjligheterna tillvaratages i hela socialförsäkringssystemets intresse. Kommittén har i kapitel 12 framlagt förslag till olika åtgärder i syfte att främj a rehabiliteringsverksamheten.

280 Innan kommittén går in på frågorna om utformningen av nya regler för samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, vill kommittén beröra några av de mera påtagliga bristerna i det nuvarande samordningssystemet. För närvarande kan inträffa att vissa av sjukdom föranledda hjälpbehov inte täckes vare sig av sjukförsäkringen eller av pensioneringen. Sålunda kan en person vara sjukskriven och kanske intagen på sjukhus för vård utan att han kan få vare sig sjukpenning, enär sjukhjälpstiden är slut (vederbörande är »utförsäkrad»), eller folkpension, enär förutsättningarna för rätt till pension saknas trots den långa sjukdomstiden. Det senare kan bero på att oförmågan att försörja sig genom arbete inte kan antagas bli varaktig eller bestå ytterligare avsevärd tid. Att folkpension inte utgår, kan också bero på att ansökan om pension på grund av oförstånd eller okunnighet om bestämmelserna inte ingivits eller ingivits för sent. Frågan huruvida den normala sjukhjälpstiden på 730 dagar eller den för folkpensionärer i allmänhet gällande kortare sjukhjälpstiden skall tillämpas, kan mången gång vara beroende på en tillfällighet. Inträffar sjukdomen innan invalidpension (sjukbidrag) börjat utgå, anses orsakssamband mellan sjukdomen och pensionen föreligga. I sådant fall skall den kortare sjukhjälpstiden tillämpas, även om sjukdomen inträffar efter det pensionsansökan gjorts. Inträffar sjukdomen först efter det folkpensionen börjat utgå, gäller den längre sjukhjälpstiden. Tiden för handläggningen av en pensionsansökan kan sålunda i vissa fall påverka sjukhjälpstiden inom sjukförsäkringen. Även vid bestämmandet av den sjukhjälp, som skall avdragas vid den första utbetalningen, k a n tillfälligheter spela in, eftersom avdragsbeloppet delvis måste grundas på antaganden från sjukkassan rörande framtida sjukhjälpsutbetalningar. De regler som gäller för samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen är otillfredsställande även i det avseendet att de ibland resulterar i att hjälpbehovet beträffande kortare eller längre tid täckes av båda försäkringarna, vilket får som följd såväl att dubbelersättningar k a n utgå som att ett omständligt avräkningsförfarande mellan försäkringarna ansetts erforderligt. Vad nu anförts gäller samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen. De stadgade samordningsreglerna mellan sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen har ännu inte praktiskt tillämpats. Såsom förut berörts avviker de i flera häseenden från motsvarande regler inom folkpensioneringen. Vid revision av samordningsbestämmelserna är det angeläget att reglerna blir lika inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Härutöver må framhållas att de nuvarande bestämmelserna om sjukhjälpstid är förenade med mer eller mindre svårtillämpade sammanläggningsregler. I princip gäller nämligen en viss sjukhjälpstid vid varje sjuk-

281 dom, varav den försäkrade lider. Man måste sålunda vid varje sjukperiod avgöra om det är fråga om s a m m a sjukdom som tidigare. Är så fallet, skall sjukhjälpstiderna sammanläggas. Undantag härifrån skall göras endast om det föreligger ett »fritt intervall» om minst två år. Vidare gäller att sjukdom, som inträffar under tid för vilken sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgives, räknas som s a m m a sjukdom som den tidigare. Sjukhjälpstiderna skall då räknas ihop, även om det medicinskt sett är olika sjukdomar. Reglerna om sammanläggning vållar sjukkassorna mycket stora svårigheter i tillämpningen och k a n leda till synnerligen slumpartade resultat för den försäkrade. Redan av dessa skäl är det synnerligen angeläget att de nuvarande sammanläggningsreglerna borttages eller ersattes med andra regler. Sammanläggningen av sjukperioder medför dessutom inte sällan att en person blir utförsäkrad från sjukpenning och sjukhusvårdsersättning utan att han på grund av sjukdomen blir berättigad till hjälp i annan form. Av det anförda torde framgå att de nuvarande bestämmelserna om sjukhjälpstid samt om samordning mellan sjukförsäkring och pensionering inte tillgodoser socialförsäkringens krav på ett effektivt skydd vid sjukdom och invaliditet. Bestämmelserna på förevarande område måste sålunda omprövas och ersättas med andra regler, om det skall bli möjligt att undvika att vissa av sjukdom föranledda hjälpfall antingen inte täckes av vare sig sjukförsäkringen eller pensioneringen eller täckes dubbelt under mera avsevärd tid. Begreppet invaliditet är såsom framhållits i kapitel 4 inte ett klart och entydigt begrepp. Detsamma gäller begreppen sjukdom och sjukdomstillstånd. Ifrågavarande begrepp ligger heller inte till grund för den nuvarande gränsdragningen mellan sjukförsäkring och invalidpensionering. Sålunda k a n invalidpension utgå oberoende av om det är fråga om ett sjukdomstillstånd eller ett invaliditetstillstånd. Sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen k a n utgå inte endast vid sjukdom utan även vid »sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande». Att invändningsfritt kunna fastslå, vilken dag ett sjukdomstillstånd övergått i invaliditet, låter sig för övrigt i allmänhet inte göra. När det gäller yrkesskadeförsäkringen har det visserligen med hänsyn till arten av de skador, varom det där i regel rör sig, och till den persongrupp det gäller (i regel endast anställda), befunnits möjligt att vid förmånssystemets utformning bygga på att en gränsdragning mellan sjukdomstillstånd och invaliditet kan ske. Annorlunda ligger det emellertid till när det gäller en försäkring, som avser hela befolkningen (efter fyllda 16 år) och vid vilken orsaken till nedsättningen eller förlusten av arbetsförmågan ofta utgöres av en blandning av sjukdomar och sjukdomstillstånd av så-

282 väl fysisk som psykisk natur. Att lösa de nu föreliggande samordningsproblemen med utgångspunkt från att sjukpenningförsäkringen skall bära ansvaret vid sjukdom och förtidspensioneringen vid invaliditet är därför inte möjligt. Vid ställningstagandet till samordningsproblemen bör man i stället i första hand fråga sig genom vilken hjälpform — sjukförsäkringen eller pensioneringen — syftet att ge skydd vid sjukdom och invaliditet bäst tillgodoses i olika situationer. Därvid får beaktas att sjukpenning och förtidspension är olika former av ersättning, som utgives vid av sjukdom förorsakad förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Sjukpenning bör i princip utgå vid mera kortvariga fall eller under den första tiden vid fall av längre varaktighet och pension endast vid mera varaktiga fall. De flesta invaliditetsfall börjar med sjukdom, under vilken det utgår daghjälp i form av sjukpenning. Först då sjukdomsfallet blir mera långvarigt, kanske livsvarigt, aktualiseras frågan om förtidspension. Både ur individens och samhällets synpunkt måste det emellertid anses önskvärt att, då fråga är om mera långvariga fall, målet för hjälpverksamheten inte primärt skall vara att ge den sjuke eller invalidiserade en pension utan att i möjlig mån återställa hans arbetsförmåga och återinlemma honom i arbetslivet. I detta syfte har kommittén i kapitel 12 förordat att sjukkassa, om ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning utgivits för 90 dagar i följd eller det eljest föreligger anledning därtill, skall ha att undersöka, huruvida det är möjligt att genom särskilda åtgärder förkorta sjukdomstiden eller eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av arbetsförmågan samt att, då så erfordras, tillse att lämpliga åtgärder vidtages. Anses det därvid troligt att vederbörande, utan att andra åtgärder än vanlig sjukvård vidtages, blir återställd inom inte allt för lång tid, exempelvis några månader, bör hjälpen fortsätta att utgå i form av sjukpenning. Är prognosen inte sådan som nu antagits, bör undersökas vad man k a n vinna genom rehabiliteringsåtgärder. Kan ett positivt resultat av sådana åtgärder väntas, bör de givetvis vidtagas. Kan det hållas för sannolikt att rehabiliteringstiden blir kortvarig — understigande ett år — bör den kontanta hjälpen från socialförsäkringen inte utgå i form av förtidspension. Fortsatt sjukpenning är i stället lämpligare jämte i förekommande fall utbildningsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen. Kan rehabiliteringsåtgärderna förväntas draga ut på tiden — ett år eller mera — aktualiseras frågan om att ersätta sjukpenningen med pension för viss tid, dvs. tidsbegränsad förtidspension. Härvid är dock att märka att de allmänna förutsättningarna för utgivande av sådan pension måste föreligga; arbetsförmågan måste alltså vara nedsatt med minst hälften. Anses rehabiliteringsåtgärder inte böra komma i fråga, t. ex. med hänsyn till vederbörandes ålder, eller har sådana åtgärder genomförts utan

283 att därigenom invaliditeten sjunkit under invaliditetsgränsen och kan det antagas att invaliditeten kominer att vara ytterligare minst ett år, bör sjukpenningen ersättas med förtidspension. Finnes utsikter att invaliditeten kan hävas eller minskas, bör pensionen beviljas för viss tid. I annat fall är pensionen inte tidsbegränsad. I tveksamma fall bör m a n givetvis alltid först ge tidsbegränsad förtidspension och sedan låta denna övergå i definitiv pension, om invaliditeten visar sig bli varaktig. Kommittén anser att samordningssystemet bör utformas på grundval av de nu skisserade riktlinjerna. Om så sker, blir det möjligt att slopa de nuvarande bestämmelserna i 29 § SFL om sjukhjälpstid och om sammanläggning av sjukperioder. Beträffande den närmare utformningen får kommittén anföra följande. Kommittén förordar att någon till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid i princip inte skall gälla för tid före den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år. För att inte vid en sådan lösning socialförsäkringens skydd vid invaliditet skall till större eller mindre del överföras från pensioneringen till sjukförsäkringen samt för att förhindra att den försäkrade skall k u n n a under lång tid bibehålla en sjukpenning, som på grund av en tillfälligt hög inkomst vid tiden för insjuknandet är långt större än den förtidspension vartill han borde vara berättigad, är det emellertid nödvändigt att vid maximeringens upphävande föreskriva en annan begränsning i sjukhjälpstiden. Denna bör enligt kommitténs mening anknyta till beslut om beviljande av förtidspension på så sätt, att sjukkassas skyldighet att utge sjukhjälp bortfaller eller begränsas fr. o. m. månaden näst efter den under vilken beslut fattas om beviljande av förtidspension. Det må här erinras om att kommittén i kapitel 6 förordat att, om ansökan om förtidspension inte göres, pensionsorganet skall ha rätt att bevilja den försäkrade förtidspension utan hinder av att han inte gjort ansökan därom. Såsom framhållits i nämnda kapitel ligger det i sakens natur att sjukhjälp inte k a n ersättas av förtidspension, såvida inte förutsättningarna för sådan pension är uppfyllda i fråga om såväl nedsättningens grad som varaktighet. Det nyss föreslagna slopandet av den till visst antal dagar maximerade sjukhjälpstiden blir av mycket stort värde för dem som lider av recidiverande sjukdomar men som mellan de olika recidiven är så arbetsföra att de inte k a n få invalidpension (sjukbidrag). Enligt nuvarande regler i 29 § SFL blir de utförsäkrade efter sammanlagt 730 dagar och får alltså därefter varken sådan sjukhjälp eller invalidpension (sjukbidrag). Vid bifall till kommitténs förslag kommer i dessa fall sjukhjälp att utgå oavsett den sammanlagda sjukskrivningstidens längd. För samordningen av sjukpenning jande regler.

och förtidspension

bör i övrigt gälla föl-

284 Beviljas förtidspension skall den försäkrades placering i sjukpenningklass samtidigt omprövas. Detsamma gäller om utgående pension ökas eller minskas. Beviljas hel förtidspension, skall rätten till fortsatt sjukpenning upphöra helt fr. o. m. månaden näst efter den under vilken beslut fattas om beviljande av sådan pension. Vederbörande skall sålunda inte längre vara placerad i sjukpenningklass, oberoende av storleken av beräknad framtida förvärvsinkomst. Beviljas partiell förtidspension, omprövas samtidigt den dittillsvarande sjukpenningklassplaceringen. Denna ändras så att den fr. o. m. förut nämnda månad motsvarar den framtida förvärvsinkomsten. Har i samband med beviljande av partiell förtidspension vederbörande placerats i sjukpenningklass såsom förvärvsarbetande (och denna klassplacering inte därefter ändrats med tillämpning av de vanliga klassplaceringsreglerna), utgår sjukpenning efter den nya klassplaceringen vid ny sjukskrivning. Är vederbörande på grund av en tillfällig sjukdom sjukskriven, när förtidspensionen börjar löpa, skall sjukpenningen utgå efter den nya sjukpenningklassen fr. o. m. månaden näst efter den då pensionsbeslutet fattades. Förtidspensionen utgår såsom ersättning för den bestående invaliditeten, medan sjukpenningen ersätter den genom den aktuella sjukdomen förlorade resterande arbetsförmågan. Någon verklig dubbelersättning uppkommer alltså inte. Sjukpenning efter den senaste klassplaceringen utgår utan begränsning till visst antal dagar. Den upphör dock eller begränsas, om förutsättning för högre förtidspension (hel förtidspension eller högre grad av partiell förtidspension) föreligger och sådan pension beviljas. Därvid upphör sjukpenningen att utgå efter den dittillsvarande klassplaceringen och denna omprövas på samma sätt som när förtidspension först beviljades. Skulle invaliditeten utan nytt insjuknande öka hos den som uppbär partiell förtidspension, omprövas samtidigt — på grund av ansökan eller utan ansökan — rätten till pensionen och sjukpenningklassplaceringen. Sjunker invaliditeten bör likaledes en samtidig omprövning ske av pensionen och klassplaceringen. Åtnjuter försäkrad förtidspension, bör vid prövningen av hans rätt till sjukpenning vid inträffat sjukdomsfall nedsättningen av hans arbetsförmåga bedömas med bortseende från den nedsättning av arbetsförmågan, som ligger till grund för den utgående pensionen. Vissa kvinnliga sjukkassemedlemmar — s. k. hemmafruar — är sjukpenningförsäkrade, ehuru de inte har någon förvärvsinkomst. Försäkringen gäller dock ej för längre tid än t. o. m. den månad, varunder kvinnan fyller 67 år, och ej heller för tid efter utgången av den månad, varunder hon börjat uppbära invalidpension (sjukbidrag) enligt FPL, så länge sådan förmån åtnjutes. Försäkringen som hemmafru upphör alltså, om veder-

285 börande blir invalidpensionär eller sjukbidragstagare. Kommittén ifrågasätter ingen ändring i de gällande bestämmelserna om tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen för kvinna som beviljas hel förtidspension. Hennes sjukpenningförsäkring bör alltså upphöra. Beviljas hon däremot partiell förtidspension, synes det skäligt att hon får bibehålla sin obligatoriska sjukpenningförsäkring. Kommittén förordar att så sker. Har hon tecknat frivillig försäkring såsom hemmafru enligt SFL, bör emellertid denna upphöra, vare sig hon beviljas partiell eller hel förtidspension. Den omständigheten att den som är försäkrad som hemmafru tager ut ålderspension före fyllda 67 år bör enligt kommitténs mening inte medföra att sjukpenningförsäkringen upphör. För änka kan samtidigt föreligga förutsättningar för rätt till såväl änkepension som förtidspension. F r å n tilläggspensioneringen kan vid bifall till kommitténs förslag i kapitel 15 båda pensionerna utgå samtidigt. F r å n folkpensioneringen skall emellertid, om någon för samma månad är berättigad till olika slag av pension, endast den största av dem utgivas. Väljer änkan att uttaga änkepension från folkpensioneringen, ehuru hon är berättigad till förtidspension, synes hon inte därigenom böra komma i en förmånligare ställning i fråga om rätten till sjukpenning än om hon uttagit förtidspension. Det skulle te sig orimligt, om en invalidiserad änka skulle under ett stort antal år kunna uppbära både änkepension och sjukpenning genom att hon underlät att söka förtidspension. Kommittén förordar därför att änka som nu sagts vid bedömande av sjukpenningklassplaceringen betraktas som om hon uppburit den förtidspension, vartill hon i princip är berättigad. F r å n den tidpunkt då sådan rätt inträder, bör sålunda hennes sjukpenningklassplacering omprövas. Liksom enligt nuvarande regler kan det i fortsättningen inträffa, att en hustru uppfyller förutsättningarna för rätt till såväl hustrutillägg som förtidspension. Dessa pensionsförmåner kan inte utgå samtidigt. I den mån inkomstprövningen inte reducerar hustrutillägget och förtidspensionen avser partiell pension enligt reglerna för grupp III kan hustrutillägget överstiga beloppet av förtidspensionen. Hustrun kan då föredraga att lyfta hustrutilllägget, vilket inte synes böra vägras henne. För att samordningen mellan sjukpenningförsäkringen och pensioneringen skall fungera tillfredsställande, är det emellertid i dylikt fall erforderligt att hon i sjukförsäkringshänseende betraktas som om hon uppburit förtidspension. Frågan om behovet av sjukpenning efter fyllda 67 år h a r kommit i ett delvis annat läge genom de senaste årens reformer på pensioneringens område. Folkpensioneringens ålderspension har sålunda höjts väsentligt och ytterligare höjningar planeras under de närmaste åren. Dessutom kommer ålderspensioner från tilläggspensioneringen att utgivas fr. o. m. ingången av år 1963. Pensioneringen kommer sålunda att på ett helt annat

286 sätt än tidigare tillgodose försörjningsbehoven i förevarande fall. Med hänsyn till de omställningssvårigheter, som uppkommer vid av sjukdom förorsakat bortfall av förvärvsinkomst, anser kommittén det likväl motiverat, att förvärvsarbetande ålderspensionärer kan vara sjukpenningförsäkrade och erhålla sjukpenning för en begränsad tid. Den som åtnjuter hel förtidspension får enligt förslaget i det föregående inte vara sjukpenningförsäkrad. Avlöses förtidspension av ålderspension, bör vederbörande givetvis inte heller vara sjukpenningförsäkrad. Den som fyllt 67 år äger enligt nu gällande bestämmelser för tid efter utgången av den månad då han uppnått nämnda ålder vid varje sjukdom åtnjuta sjukpenning för högst 90 dagar. Kommittén föreslår att sjukpenning i fortsättningen skall kunna utgå för högst 180 dagar för tid efter ingången av den månad, då vederbörande fyllt 67 år, oavsett om arbetsoförmågan förorsakas av en eller flera sjukdommar. Förslaget innebär en förlängning av nuvarande sjukhjälpstid för sjukpenning med vanligen 90 dagar, därvid dock bör erinras om att nuvarande sjukhjälpstid om högst 90 dagar avser varje sjukdom för sig. I de flesta fall blir den nu föreslagna regeln fördelaktigare för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och den har även den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska sammanläggningsregler — något som bereder särskilda svårigheter i fråga om åldringarna. Nyss förordade regler bör enligt kommitténs mening i princip gälla inte blott för den som fyllt 67 år och på grund därav uppbär ålderspension utan också för den som valt att taga ut ålderspension före nämnda ålder. Den som skjutit upp ålderspensionsuttaget, bör i förevarande avseende betraktas som om han uppbär ålderspension. Kommittén har i det föregående behandlat sjukhjälpstids- och andra samordningsbestämmelser endast beträffande sjukhjälp i form av sjukpenning. Enligt 29 § SFL gäller i princip samma sjukhjälpstid för ersättning för sjukhusvård som för sjukpenning, dock är den för folkpensionärer i allmänhet gällande sjukhjälpstiden maximerad till 180 dagar för ersättning för sjukhusvård och 90 dagar för sjukpenning. Sjukhjälpstiden löper gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård. Enligt kommitténs förslag i det föregående skall nuvarande regler i 29 § SFL om till visst antal dagar för varje sjukdom maximerad sjukhjälpstid slopas såvitt angår sjukpenningförsäkringen. Om man bortser från fall med hel förtidspension eller då ålderspension är aktuell — för vilka fall särskilda begränsningsregler föreslås — skall sjukpenning utgå oberoende av sjukskrivningstidens längd och oberoende av om det gäller en eller flera sjukdomar eller sjukperioder; dock skall sjukpenningklassen omprövas i samband med beviljande av partiell förtidspension. Kommittén anser skäl inte föreligga att frångå det nuvarande systemet att i fråga om sjukhjälpstid i princip skall gälla samma regler för sjukpenning och för

287 ersättning för sjukhusvård. P å grund härav föreslår kommittén att inte heller i fråga om ersättningen för sjukhusvård skall bibehållas någon till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid annat än i de fall av ålderspension eller hel förtidspension som behandlas i det följande. Enligt 5 § 3 st. a) SFL föreligger inte försäkringsplikt för den som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhusvård därefter pågår. Kommittén anser att ersättning från sjukförsäkringen inte heller i fortsättningen skall utgå till personer, som under längre tid vistats på sjukhus eller anstalt. Emellertid synes detta i den enhetliga nya lagstiftningen böra komma till uttryck på annat sätt än genom en bestämmelse om försäkringsplikt eller försäkringstillhörighet. Det torde lämpligen k u n n a ske genom en särskild bestämmelse att ersättning för sjukhusvård inte utgår vid sådan långvarig vård som nu angivits. Kommittén föreslår därför att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå för tid efter det vården pågått 730 dagar i en följd. Frågan om sjukpenning i dylika fall blir inte aktuell, eftersom vederbörande k a n antagas vara berättigad till förtidspension eller ålderspension. För att hindra ett kringgående av bestämmelsen om ersättning för sjukhusvård för den som åtnjuter sådan vård under längre tid än 730 dagar i följd och för att undgå fall, där tveksamhet kan uppkomma angående bestämmelsens tillämpning till följd av överflyttning mellan olika sjukvårdsanstalter, föreslår kommittén, att m a n inte skall anse avbrott i vården föreligga, om uppehållet i sjukhusvården varit mera kortvarigt. Vid tillämpningen av bestämmelsen bör, därest ny vårdperiod börjar inom 20 dagar efter föregående vårdperiods slut, vården likväl anses ha pågått i en följd. För den som uppbär ålderspension eller hel förtidspension bör frågan om sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård lösas på samma sätt som föreslagits i fråga om rätten för ålderspensionär till sjukpenning. Härvid bör ej någon skillnad göras mellan den som uppbär ålderspension på grund av fyllda 67 år eller som valt att taga ut ålderspension i förtid eller som skjutit upp ålderspensionsuttaget. Kommittén förordar sålunda att ersättning för sjukhusvård i samtliga nu nämnda fall må utgivas för högst 180 dagar, oavsett om det rör sig om en eller flera sjukdomar. De 180 dagarna skall räknas från ingången av den månad, fr. o. m. vilken pensionen utgår respektive fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås eller ålderspension dessförinnan börjar utgå. Sjukhjälpstiden räknas i förekommande fall gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård. För den som är berättigad till partiell förtidspension blir enligt kommitténs förslag sjukhjälpstiden för rätt till sjukhusvårdsersättning inte begränsad till visst antal dagar. Ersattes den partiella förtidspensionen av hel förtidspension, blir sjukhjälpstiden enligt vad nyss sagts begränsad till 180 dagar.

288 Enligt 5 § 3 st. b) SFL föreligger inte försäkringsplikt för den som är omhändertagen på anstalt för obildbara sinnesslöa. På grund av bestämmelsen är från försäkringsplikt undantagna de som är inskrivna vid vårdhem för psykiskt efterblivna eller vid Vipeholms sjukhus i Lund. Då dessa inrättningar inte är sjukvårdsanstalter i SFL:s mening, är det ej aktuellt att ersätta vården därstädes såsom sjukhusvård. De på dessa inrättningar intagna får genom inrättningarnas försorg den sjukvård som är erforderlig. De intagna kan ej vara sjukpenningförsäkrade. Någon sjukhjälp från sjukförsäkringen kan därför knappast bli aktuell för dem. De kan vidare antagas i regel inte ha några inkomster och kommer därför att vara befriade från avgift till sjukvårdsförsäkringen. Något särskilt undantagsstadgande för ifrågavarande kategori synes sålunda inte vara behövligt för framtiden. Motsvarande synpunkter kan anläggas å sådana i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalter för minst två år intagna personer, vilka enligt 5 § 3 st. c) SFL är undantagna från försäkringsplikt. Sjukvårdsersättning från sjukförsäkringen är sålunda ej aktuell för dem. Enligt gällande lydelse av 23 § 1 st. c) SFL kan de, som är intagna å nämnda anstalter för kortare tid, ej erhålla sjukpenning under tid för intagningen. En motsvarande föreskrift bör bibehållas, men den förutnämnda bestämmelsen om undantagande från försäkringsplikt synes inte behövlig för framtiden, enär ifrågavarande personer är omhändertagna och således ej kan ha utgifter för sjukvård. Enligt 5 § 3 st. d) SFL är, om Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande tillsynsmyndigheten så bestämmer, den undantagen från försäkringsplikt som är försäkrad enligt utländsk lag. Enligt vad kommittén erfarit har denna bestämmelse hittills inte tillämpats. Någon motsvarighet till bestämmelsen torde dock böra finnas i den nya lagstiftningen. I fråga om utländska medborgare, som är bosatta här och på grund därav omfattade av sjukförsäkringen, kan inträffa att de inte är pensionsberättigade. Till förhindrande av att de kommer i bättre läge än svenska medborgare i fråga om rätten till sjukpenning och sjukhusvårdsersättning bör föreskrivas att utländska medborgare inte skall ha rätt till nämnda förmåner i vidare mån än vad som skulle tillkommit dem, om de varit svenska medborgare och såsom sådana ägt rätt till ålders- eller förtidspension. Genom särskilda övergångsbestämmelser torde böra föreskrivas att vid beräkning av den av kommittén föreslagna sjukhjälpstiden, i den mån den är bestämd till visst antal dagar, skall medräknas tid före den nya lagstiftningens ikraftträdande, för vilken sjukkassa utgivit eller haft att utgiva sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård på grund av den ifrågavarande sjukdomen. I övrigt torde övergångsbestämmelserna böra utformas så att den som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande är sjukskriven

289 inte under pågående sjukperiod skall få sämre ersättning än om de äldre bestämmelserna varit gällande. I det följande behandlar kommittén vissa frågor om avdrag från förtidspension av utbetalad sjukhjälp och om utbetalning av det först till betalning förfallande förtidspensionsbeloppet (retroaktivbeloppet). Som framhållits i inledningen till detta kapitel dröjer det i allmänhet en längre eller kortare tid från det ansökan om invalidpensionsförmån göres till dess pension beviljas och pensionären kan börja uppbära den. Pensionen utbetalas då retroaktivt fr. o. m. ansökningsmånaden eller ofta en ännu tidigare månad. Har sjukpenning (hempenning) jämte i förekommande fall barntillägg utgivits under denna retroaktivtid, vari regelmässigt inräknas även utbetalningsmånaden, gäller särskilda regler om avdrag för sjukpenningförmånen från de retroaktiva pensionsförmånerna. Rörande den närmare innebörden av dessa regler får kommittén här hänvisa till den föregående framställningen. Det må erinras om att de för tilläggspensioneringen stadgade provisoriska reglerna inte helt överensstämmer med de gällande reglerna för folkpensioneringen. Även vid den lösning av samordningsproblemen, som kommittén förordat i det föregående, föreligger behov av vissa regler om avdrag från pensionen för utbetalad sjukhjälp. För närvarande kan pension utgå fr. o. m. den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket — där ej rätten visas ha tidigare varit för handen — anses h a skett då pensionen söktes. Den utgår dock aldrig för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes. Enligt kommitténs förslag i kapitel 6 kan förtidspensionen i fortsättningen utgå tidigast fr. o. m. den månad, under vilken pensionen sökes. Folkpensionerna utbetalas nu centralt av pensionsstyrelsen. Utbetalningen sker månadsvis (i mitten av varje m å n a d ) . Vad nu sagts om utbetalningstiden gäller dock inte pensionsbelopp, som efter bifall till ansökning om folkpension eller jämkning av sådan pension först förfaller till betalning. Sådant pensionsbelopp (retroaktivbeloppet) utbetalas snarast möjligt. Utbetalning sker i regel till den pensionsberättigade själv eller annan enskild person medelst folkpensionsanvisning och eljest över postgiro. Den inskränkning i rätten till förtidspension före ansökningsmånaden, som kommittén förordat och den snabbare handläggning av förtidspensionsärendena, som blir en följd av den nya organisationen för ärendenas handläggning, kommer att i avsevärd utsträckning begränsa den tidrymd, för vilken sjukpenning och pension utgår samtidigt. Administrationsnämnden har i sitt organisationsförslag anfört att sjukkassornas pensionsdelegationer med hänsyn till vikten av ärendenas snabba avgörande bör sammanträda förhållandevis ofta. En pensionsansökan syntes sålunda som regel böra handläggas inom fjorton dagar, vilket skulle betyda att delegation 19—103073

290 måste sammanträda minst två gånger i månaden. Nämnden har vidare framhållit bl. a. att någon viss tid, inom vilken ett ärende skall vara slutbehandlat, svårligen torde kunna fastställas, enär beslut ibland kan fattas först sedan resultatet av vidtagna rehabiliteringsåtgärder föreligger. Man synes h a anledning räkna med att beslut i flertalet förtidspensionsärenden kommer att fattas under ansökningsmånaden eller den därpå följande månaden. I åtskilliga ärenden torde dock avgörande k u n n a ske först efter ytterligare någon tid, beroende på omfattningen av de utredningar och undersökningar som befinnes erforderliga innan slutligt beslut i pensionsfrågan kan fattas. I vissa fall torde pension kunna beviljas med provisoriskt bestämt belopp. Det torde exempelvis inte sällan inträffa att partiell förtidspension beviljas i avvaktan på närmare utredning och ställningstagande till frågan om invaliditetens grad. Av det anförda torde framgå att en person, som är sjukpenningförsäkrad och som beviljas förtidspension, regelmässigt kommer att ha uppburit sjukpenning för tid under vilken pension skall utgå. Den tid under vilken sjukpenning och pension sålunda sammanfaller torde normalt uppgå till en eller två månader eller i vissa fall ytterligare någon tid. För undvikande av dubbel ersättning för samma inkomstbortfall måste en reglering av de båda förmånerna ske för sammanträffandetiden. Pensionen bör därvid i princip minskas med sjukpenning, som utgått för samma tid för vilken pension beviljats. Vid minskningen bör i förekommande fall pension och sjukpenning, som förhöjts med barntillägg från sjukförsäkringen respektive folkpensioneringen, betraktas som en enhet. Sådant barntillägg bör alltså medräknas. Pensionen kan i vissa fall vara förhöjd med kommunalt bostadstillägg och den kan även vara förenad med hustrutillägg, blindtillägg, vårdtillägg, hjälptilllägg och vanföretillägg. Vid minskningen synes man böra bortse från dessa tillägg. Det må erinras om att sjukpenningförmånerna inte är kompletterade med några motsvarande tillägg. Den nu angivna regeln är till de försäkrades förmån och den förenklar avdragssystemet. Har sjukpenning utgivits beträffande tid för sjukhusvård bör i likhet med vad som stadgats i TPL endast den utgivna sjukpenningen avdragas. Avdrag bör ske för varje kalendermånad för sig. Minskning föreslås i första hand skola ske å förtidspension från folkpensioneringen, därefter å barntillägg och sist å tilläggspensioneringens förtidspension. Vad nu sagts om minskning bör gälla inte blott vid nybeviljande av förtidspension utan även vid förhöjning av sådan pension och bör i sistnämnda fall minskningen göras å det belopp varmed pensionen ökat på grund av högre invaliditetsgrad. Kommittén förordar att bestämmelser av nu angiven innebörd upptages i den nya lagstiftningen.

291 För att i görlig mån begränsa sammanträffandetiden i fråga om förmåner från sjukpenningförsäkringen respektive från pensioneringen är det angeläget att den första utbetalningen av förtidspensionen sker utan dröjsmål. En central utbetalning som den nuvarande medför av naturliga skäl alltid viss tidsutdräkt. Frågan om pensionernas utbetalning har behandlats av administrationsnämnden, som på anförda skäl inte fann anledning frångå den nuvarande centrala utbetalningsverksamheten. Nämnden tillade att en lokal utbetalning dock har vissa fördelar. Sålunda kan då den första utbetalningen ske mycket snabbt efter det pensionsbeslutet fattats och samordningen mellan pensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen underlättas. Man syntes därför enligt nämnden böra i möjlig mån söka uppnå de nu angivna fördelarna, även om utbetalningen i princip skall ske centralt. I fråga om andra pensionsförmåner än ålderspension borde sålunda särskilda åtgärder övervägas för att tillgodose kravet på skyndsam första utbetalning. En sådan syntes kunna åstadkommas genom att utbetalningen skedde genom sjukkassans försorg intill den tidpunkt, då den centrala utbetalningen kunde ske. Kommittén delar nämndens uppfattning och föreslår att den först till betalning förfallande förtidspensionen (retroaktivbeloppet), dvs. pensionen fr. o. m. begynnelsemånaden t. o. m. den månad varunder beslut om pensionen fattas, utbetalas av sjukkassan och att medel därför ställes till sjukkassornas förfogande. Fattas beslut om pension så sent i månaden att anledning finnes till antagande att riksförsäkringsverket inte medhinner att utbetala pensionen i vanlig ordning den därpå följande månaden, bör jämväl pensionsbeloppet för sistnämnda månad utbetalas på samma sätt. Beträffande utbetalningen av de löpande pensionerna ifrågasätter kommittén inte någon ändring i nu gällande bestämmelser. Enligt F P L gäller att avdraget sjukhjälpsbelopp skall återbetalas till vederbörande sjukkassa. I motiveringen till detta stadgande har anförts att denna anordning är riktigast, enär sjukkassan genom den långsamma administrationen av folkpensioneringen åsamkas en extra utgift. TPL innehåller inte motsvarande stadgande om återbetalning. I proposition nr 100 till 1959 års riksdag anfördes i denna del att införandet av tilläggspensioneringen inte bör begränsa sjukkassornas betalningsansvar. Avdraget sjukhjälpsbelopp borde således inte återbetalas till sjukkassan. Det är givet att samma regler framdeles bör gälla i F P L och TPL. De skäl som åberopats för det nuvarande stadgandet i F P L försvinner i huvudsak, om kommitténs ovan framlagda förslag genomföres. Kommittén anser övervägande skäl tala för att det avdragna beloppet inte skall återbetalas till sjukkassan.

K A P I T E L 20 Finansierings- och kostnadsfrågor m . m . inom sjukförsäkringen

1. Finansierings- och kostnadsfrågor

Gällande bestämmelser

m. m.

I fråga om finansieringen av den obligatoriska sjukförsäkringen och den därtill anknutna moderskapshj alpen gäller för närvarande i huvudsak följande bestämmelser. Sjukvårdsförsäkringen finansieras genom avgifter från de försäkrade, arbetsgivarbidrag och statsbidrag. Försäkringen för grundsjukpenning (grundhempenning och grundpenning) jämte barntillägg finansieras dels med avgifter från de försäkrade och dels med statsbidrag. Försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggshempenning och tilläggspenning) finansieras med avgifter från de försäkrade och med arbetsgivarbidrag. Avgifterna för försäkringen är sålunda av tre slag, nämligen avgift för sjukvårdsförsäkring, avgift för försäkring för grundsjukpenning och avgift för försäkring för tilläggssjukpenning. Dessa avgifter uttages i samband med de allmänna skatterna. Avgift för sjukvårds försäkring, vari ingår erforderlig avgift för förlossningsutgifter och läkemedelsförmåner, beräknas för kalenderår. Den skall erläggas av alla sjukkassemedlemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser, bestämts till minst 1 200 kr. För makar räknas därvid med den gemensamma inkomsten. Befriade från avgiften för sjukvårdsförsäkring är sjukkassemedlem, vars taxerade inkomst för året understiger 1 200 kr, ävensom, oberoende av inkomstens storlek, medlem som vid utgången av avgiftsåret fyllt 67 år eller för december månad samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag. Avgift för försäkring för grundsjukpenning (grundhempenning, grundpenning jämte barntillägg) beräknas för kalenderår. Den skall erläggas av de medlemmar, som är försäkrade för grundsjukpenning och vilkas taxerade inkomst uppgår till minst nyssnämnda belopp. För små inkomsttagare gäller emellertid, att om avgifterna för sjukvårdsförsäkring och grundsjukpenning tillhopa överstiger två procent av den taxerade inkomsten, avgiftsbeloppet skall nedsättas till belopp, som motsvarar denna procentsats. För makar räknas härvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera maken. Nedsättningen skall i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen. Avgift för tilläggssjukpenning (tilläggshempenning och tilläggspenning), vilken avgift

293 beräknas för kalendermånad, skall erläggas av medlem, som under den månad avgiften avser eller del därav, är försäkrad för tilläggssjukpenning. Avgiftsbeloppet är differentierat med hänsyn till den sjukpenningklass medlemmen tillhör samt till sjukhjälpstidens längd. Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och för grunds jukpenningförsäkringen uppgår för närvarande till i genomsnitt omkring 50 resp. 30 kr. om året. Enligt preliminära uppgifter uppgick medlemsavgifterna till sjukvårdsoch sjukpenningförsäkringen (exkl. medlemsavgifter enl. 122 § SFL) för år I960 till sammanlagt följande belopp i miljoner kronor. Sjukvårdsförsäkringsavgifter Grunds jukpenningavgif ter Tilläggssjukpenningavgifter

. . . . 197 126 . . . . 200 Summa 523

Arbetsgivarbidrag utgår till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggspenning). Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, till sjukvårdsförsäkringen 0,25 procent, till försäkringen för tilläggssjukpenning 0,85 procent och till kostnaderna för tilläggspenning 0,04 procent, allt av de löner i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, arbetsgivarna under året utgivit till sådana hos dem anställda arbetstagare, vilka är obligatoriskt försäkrade enligt YFL, därvid dock hänsyn inte tages till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till 300 kr. eller som undantagits från försäkringen för tilläggssjukpenning. Inte heller skall hänsyn tagas till arbetstagares lön, i vad den överstiger 15 000 kr. för år räknat. För år 1960 beräknas såsom arbetsgivarbidrag komma att inflyta omkring 300 milj. kr. Statsbidrag till den obligatoriska försäkringen utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget utgår med 50 procent av sjukkassas utgifter för läkarvård och tand läkarvård, resor och grundsjukpenning (grundhempenning och grundpenning) samt med 75 procent av utgifterna för barntillägg. Medlemsbidraget är närmast avsett att täcka kassornas förvaltningskostnader och utgår i städer som utgör särskilda centralsjukkasseområden med 4 kr., i de fyra nordligaste länen med 5 kr. och i riket i övrigt med 4 kr. 50 öre per sjukkassemedlem och år. Förvaltningskostnaderna belastar i övrigt sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning till lika delar. Avgiftslindringsbidraget utgår med så stort belopp, som erfordras för att ersätta sjukkassorna den avgiftsnedsättning som vissa medlemmar erhåller till följd av förutnämnda 2nprocentregel.

294 Avgiftsersättningsbidraget utgör 10 kr. för varje medlem som enligt vad ovan sagts är befriad från avgift för sjukvårdsförsäkringen. För år 1960 uppgick ovannämnda statsbidrag enligt preliminära beräkningar till följande belopp i miljoner kronor. Sjukhjälpsbidrag (inkl. bidrag för utgiven moderskapshjälp) Medlemsbidrag Avgiftslindringsbidrag Avgiftsersättningsbidrag

207 25 17 12 Summa 261

Statsbidrag utgår jämväl enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Statsbidraget utgör en krona 15 öre för sjukkassemedlem. Därjämte utgår statsbidrag med viss procent av sjukhjälpsutgifterna för frivillig försäkring enligt SFL och enligt lagen den 17 december 1954 med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa (s. k. T-försäkring). Riksdagen har under de senaste åren till behandling förehaft ett flertal motioner om sänkning av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen. I det följande redovisas motioner med yrkanden om ändringar i statsbidraget till grunds jukpenningförsäkringen. Vid 1959 års vårriksdag behandlades de likalydande motionerna I: 167 av herrar Birke och Sveningsson samt II: 218 av herr Edlund, vari bl. a. föreslogs sänkning av statsbidraget till grundsjukpenning från 50 till 30 procent. Härigenom skulle det enligt motionärerna bli möjligt att begränsa anslaget till sjukkassorna för nästfoljande budgetår med omkring 33 milj. kr. Vid samma riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 319 av herr Sundelin och II: 391 av herr Ståhl m. fl. bl. a. att bidraget till grundsjukpenningen skulle nedsättas från 50 till 40 procent. Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 35) under framhållande av att en sänkning av statsbidraget till sjukförsäkringen måste medföra, antingen en försämring av de försäkrades förmåner eller en höjning av de försäkrades avgifter till försäkringen. Härvid bortsåg utskottet från möjligheten att öka arbetsgivarnas bidrag till försäkringen. Utskottet var icke berett att medverka till en försämring av försäkringsförmånerna och ansåg ej heller befogat att lägga större del av kostnaden för sjukförsäkringen på de försäkrade än som avsetts med gällande lag. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Vid 1959 års riksdags höstsession väcktes i anledning av den då framlagda propositionen nr 162 angående införandet av allmän varuskatt m. m.

295 två likalydande motioner (I: 557 av herr Johansson, Ivar, och herr Andersson, Torsten, samt II: 666 av herr Hedlund m. fl.), vari bl. a. begärdes sänkning av statsbidraget från 50 till 25 procent. Andra lagutskottet, som behandlade de nämnda motionerna, yttrade i utlåtande (nr 48), att utskottet delade motionärernas uppfattning att rådande statsfinansiella läge motiverade en sänkning av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen. Däremot ansåg utskottet inte nödvändigt att redan då taga ställning till denna fråga. I stället syntes det lämpligt att frågan fick bli föremål för övervägande hos Kungl. Maj :t. Resultaten av övervägandena borde enligt utskottet föreläggas riksdagen under nästkommande vårsession. I en vid utlåtandet fogad reservation avstyrktes bifall till motionerna. Därvid åberopades de skäl utskottet anfört i det förutnämnda utlåtandet nr 35/1959. Vidare anförde reservanterna, att de i utlåtandet nämnda statsfinansiella svårigheterna borde bemästras genom andra åtgärder, nämligen främst medelst införande av allmän varuskatt. Riksdagen biföll reservationen. 1960 års riksdag behandlade fyra vid riksdagen väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga om statsbidragen till sjukförsäkringen. I de likalydande motionerna I: 445 av herr Bengtsson m. fl. och II: 562 av herr Hedlund m. fl. hemställdes bl. a. att statsbidraget till de ändamål, till vilka statsbidrag utgick med 50 procent, måtte utgå med 25 procent av kostnaderna för sjukkassorna, dock att statsbidraget till kassornas kostnader för reseersättning måtte utgå oförändrat med 50 procent. I de likalydande motionerna 1:468 av herr Sveningsson m. fl. och 11:577 av herr Nordgren m. fl. yrkades bl. a., att statsbidraget sänktes till 30 procent för grundsjukpenningen. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 8) i anledning av motionerna framhöll andra lagutskottet, att enligt utskottets mening intet förekommit, som gav anledning till ett ändrat ställningstagande till förevarande frågor.

Kommitténs

synpunkter

och förslag

Ett genomförande av de av kommittén föreslagna reformerna inom sjukförsäkringen medför ökade utgifter för sjukkassorna. Innan kommittén behandlar frågan om kostnaderna och deras finansiering, vill kommittén lämna en kort sammanfattning rörande förslagens innebörd. Kommittén föreslår att grundsjukpenningen höjes från 3 till 4 kr. om dagen. Försäkrade för grundsjukpenning skall vara alla sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 800 kr., och dessutom vissa kvinnliga sjukkassemedlemmar även om de inte har sådan inkomst. Grundpenningen från moderskapsförsäkringen, som nu är 270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd, föreslås höjd till 360 resp. 540 kr.

296 Det särskilda barntillägg från sjukförsäkringen, som utgår till vissa kvinnliga sjukkassemedlemmar, när de vårdas på sjukhus, föreslås skola utgå även vid sjukdom som ej påkallar vård på sjukhus. Kommittén föreslår vidare att den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen skall utsträckas att i princip omfatta jämväl företagare. Den nedre gränsen för tillhörighet till den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen föreslås ändrad från 1 800 kr. inkomst av anställning till 2 400 kr. inkomst av förvärvsarbete. Den undre gränsen för högsta sjukpenningintervallet föreslås samtidigt höjd från 14 000 till 21 000 kr. Den sammanlagda högsta sjukpenningen per dag (grundsjukpenning och tilläggssjukpenning) föreslås höjd från 20 till 28 kr. Ändringarna av tilläggssjukpenningens belopp skall föranleda motsvarande ändringar av tilläggspenningen från moderskapsförsäkringen. Tilläggssjukpenningen, som nu i allmänhet reduceras efter 180 dagar, föreslås skola utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden. Bestämmelserna om nuvarande maximering av sjukhjälpstiden till visst antal dagar för varje sjukdom föreslås skola utgå och ersättas av vissa regler om samordning mellan sjukförsäkring och pensionering. Avdraget å sjukpenningen vid sjukhusvård — nu i allmänhet 3 kr. om dagen — dock högst hälften av sjukpenningens belopp, föreslås höjt till i regel 5 kr., med nyss angiven begränsning. Avdraget skall intill ett belopp av 2 kr. anses belöpa på grundsjukpenningen. Med anledning av förslaget att företagarna skall vara obligatoriskt tillläggssjukpenningförsäkrade förordar kommittén att den frivilliga sjukpenningförsäkringen för dem skall upphöra att gälla utom i vissa övergångsfall. Slutligen föreslås en höjning av maximum för det frivilliga sjukpenningtillägget för hemarbetande kvinnor från 5 till 6 kr. Beräkningarna av storleken av de kostnader, som de sålunda föreslagna förbättringarna medför, måste givetvis bli ungefärliga. Många olika omständigheter inverkar nämligen på kostnaderna. Av stor betydelse är exempelvis i vilken mån höjningarna av förmånernas storlek kan antagas leda till att sjukkassemedlemmarna kommer att vara sjukskrivna i större utsträckning än hittills. Kommittén har utgått ifrån i stort sett oförändrad sjuklighetsfrekvens. F r å n nu angivna allmänna utgångspunkter uppskattar kommittén kostnadsökningen på följande sätt. Höjningen av grundsjukpenningen (grundpenningen) beräknas medföra en kostnadsökning för försäkringen för grundsjukpenning (grundpenning) på omkring 70 milj. kr. om året. ökningen uppväges i någon mån genom höjningen av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård. Denna besparing kan för grundsjukpenningens del uppskattas till omkring 4 milj. kr. Nettoökningen antages alltså utgöra omkring 66 milj. kr.

297 Utsträckningen av rätten till vissa barntillägg kan antagas medföra en kostnadsökning på omkring 17 milj. kr. om året. Förslaget om att för tilläggssjukpennningen skall gälla samma belopp under hela sjukhjälpstiden beräknas medföra att årskostnaderna för tillläggssjukpenningförsäkringen för de anställda ökar med omkring 55 milj. kr. Påbyggnaden av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser torde medföra en kostnadsökning i fråga om de anställda på omkring 45 milj. kr. Nu berörda kostnadsökningar uppväges i betydande mån av det nyss nämnda förslaget om höjning av grundsjukpenningen med en krona. I de inkomstlägen som motsvarar de nuvarande sjukpenningklasserna 2—13 minskas nämligen tilläggssjukpenningen med exakt samma belopp som höjningen av grundsjukpenningen, så att den sammanlagda sjukpenningen per dag (grundsjukpenning och tilläggssjukpenning) blir lika stor som för närvarande. Den härigenom uppkomna minskningen av kostnaderna för tillläggssjukpenningen uppskattas till omkring 40 milj. kr. Det föreslagna slopandet av regeln att sjukhjälpstiden är maximerad till 730 dagar har förutsatts inte medföra några mera väsentliga kostnadsökningar. Den totala kostnadsökningen i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen av de anställda uppskattas därför till omkring (55 + 45 — 4 0 =) 60 milj. kr. Uppskattningen av kostnaderna för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen för företagare måste av naturliga skäl ske efter mycket schablonmässiga grunder. Det är nämligen svårt att mera exakt beräkna storleken av de inkomster som kommer att ligga till grund för företagarnas inplacering i sjukpenningklass. Kostnaderna är vidare beroende av vilka karenstider som företagarna i allmänhet kommer att välja. En annan oviss fråga är i vilken omfattning företagarna kan antagas anmäla undantagande från tillhörighet till försäkringen. I brist på närmare utgångspunkter h a r kommittén uppskattat kostnaderna till ett belopp av storleksordningen 100 milj. kr. om året. Förslagen beträffande den frivilliga försäkringen torde medföra att kostnaderna för denna försäkring i fråga om företagarna nedgår med omkring 10 milj. kr. Kostnadsökningen för sjukkassorna skulle alltså uppgå till omkring (66 + 17 + 60 + 100 — 10 =) 233 milj. kr. om året. Sjukförsäkringen finansieras nu genom avgifter från de försäkrade, arbetsgivarbidrag och statsbidrag. Enligt utredningsdirektiven bör enhetlighet mellan de olika socialförsäkringsgrenarna eftersträvas inte blott i materiellt och administrativt hänseende utan även i fråga om finansieringen. När det gäller folkpensioneringen har kommittén på skäl som redovisats i kapitel 14 inte ansett sig böra taga ställning till frågan om folkpensionskostnadernas finansiering på längre sikt. På grund härav och då finansieringsfrågorna i stort inom socialförsäkringen lämpligen torde böra lösas i

298 ett sammanhang anser sig kommittén inte böra överväga andra ändringar beträffande sjukförsäkringens finansiering än sådana som har direkt samband med kommitténs förslag om förbättring av vissa sjukförsäkringsförmåner. Kommittén har därför utgått från att nuvarande finansieringsregler bibehålies i princip. I fråga om de försäkrades egna avgifter till försäkringen för grundsjukpenning (grundpenning) jämte barntillägg får kommittén hänvisa till redogörelsen i kapitel 17. Därav framgår att kommitténs förslag medför höjda avgifter, därest man inte vill i mera avsevärd mån höja statsverkets utgifter för ifrågavarande försäkring. Där har också erinrats om att den beräknade ökningen av försäkringsavgifterna för grundsjukpenningen för de tilläggssjukpenningförsäkrade i större eller mindre mån uppväges av en samtidig minskning av avgiften för tilläggssjukpenning, eftersom denna minskar med ett belopp motsvarande höjningen av grundsjukpenningen. Förbättringen av förmånerna från försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggspenning) innebär något ökade avgifter för de flesta tilläggss jukpenningförsäkrade medlemmar som är anställda. Ökningen blir mest märkbar för sådana anställda som beröres av förslaget om påbyggnad av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser. Kommittén utgår härvid ifrån att kostnaderna för de anställdas tilläggssjukpenningförsäkring skall liksom för närvarande till omkring 40 procent täckas genom egna avgifter och till omkring 60 procent genom arbetsgivarbidrag. Kostnaderna för den obligatoriska tilläggss jukpenningförsäkringen för företagare bör såsom framhållits i kapitel 18 helt bestridas av de sålunda försäkrade företagarna. Avgifternas storlek blir beroende av — förutom placeringen i sjukpenningklass — bl. a. den karenstid som företagaren väljer. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning, som jämväl avser avgift för grundpenning och barntillägg, skall enligt nuvarande bestämmelser erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering nästfoljande år bestämts till minst 1 200 kr. Vad nu sagts om medlems taxerade inkomst skall i fråga om medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, avse makarnas sammanlagda inkomst. Kommitténs förslag om att gränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen skall höjas från 1 200 till 1 800 kr. aktualiserar frågan om höjning av den inkomst, som medför avgiftsskyldighet till grundsjukpenningförsäkringen. Det må emellertid framhållas att det enligt kommitténs mening inte är motiverat att anknyta ifrågavarande avgiftsskyldighet till storleken av den försäkrades eller, om han är gift, makarnas sammanlagda taxerade inkomst. De nuvarande reglerna leder inte sällan till att personer blir försäkrade för grundsjukpenning, enär deras årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr., men att de inte blir avgiftspliktiga, eftersom den

299 taxerade inkomsten inte uppgår till nämnda belopp. Det rör sig härvid ofta om personer med goda inkomster, vilka på grund av att de inträtt i förvärvslivet först i slutet av året inte får så stor taxerad inkomst. Anledning saknas att dylika personer skall vara befriade från skyldighet att betala avgifter för grundsjukpenningförsäkringen. Den bristande överensstämmelsen mellan förmåner och avgiftsskyldighet kommer att avse en ännu större persongrupp, om gränsen höjes till 1 800 kr. i taxerad inkomst. Kommittén föreslår, att avgift för försäkringen för grundsjukpenning (grundpenning) jämte barntillägg skall uttagas av envar som är försäkrad för grundsjukpenning (grundpenning). Avgift kommer sålunda att påföras dels förvärvsarbetande, som är sjukpenningförsäkrade, och dels kvinnor, som är försäkrade såsom hemmafruar. Den nu förordade ändringen aktualiserar frågan om ändring av reglerna för skyldigheten att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen. Sådan avgift skall nu i princip erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det avgiften avser bestämts till minst 1 200 kr. Frågan om höjning av nämnda belopp bör enligt kommitténs mening inte bedömas isolerad utan ses i samband med den undre gränsen för avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen. Enligt gällande bestämmelser skall folkpensionsavgift inte uttagas, när den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten understiger 1 200 kr. Beloppet 1 200 kr. sammanfaller med den nuvarande gränsen för deklarationsplikt, beträffande vilken dock beloppet inte hänför sig till den taxerade inkomsten utan till summan av den skattskyldiges bruttointäkter. I olika sammanhang har framhållits att det från taxeringssynpunkt föreligger önskemål om att höja deklarationspliktsgränsen. Ett i maj 1960 av särskild utredningsman framlagt förslag om folkpensioneringens finansiering har i fråga om skyldighet att erlägga folkpensionsavgift utformats så att, om förslaget genomföres, det inte längre kommer att föreligga behov av uppgifter om taxerade inkomster understigande 2 000 kr. Det återstående hindret för att höja deklarationspliktsgränsen skulle sedan endast vara reglerna rörande debitering av sjukförsäkringsavgift, vilka det inte tillkommit utredningsmannen att pröva. Kommittén har avgivit yttrande över nämnda förslag. En kort sammanfattning av yttrandet har intagits i kapitel 17. Kungl. Maj :t har ännu inte tagit ställning till utredningens förslag. Mot bakgrunden av det anförda anser sig kommittén inte böra taga ställning till frågan om den inkomst, som bör medföra skyldighet att erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen. Frågan härom bör prövas i ett sammanhang med avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen. Kommittén vill dock framhålla att den nuvarande avgiftsgränsen inom sjukförsäkringen bör kunna höjas. Med hänsyn till grundsjukpenningförsäkringens utformning synes avgiftsgränsen dock inte böra bli högre än 1 800 eller möjligen 2 000 kr. taxerad inkomst.

300 Nu gäller att om medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkring och försäkring för grundsjukpenning överstiger två procent av hans vid taxering till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, avgiften skall nedsättas till två procent av nämnda inkomst. Nedsättningen skall i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen. Den avgiftsförlust, som sjukkassorna åsamkas till följd härav, ersattes helt av statsbidrag i form av avgiftslindringsbidrag. Med hänsyn till kommitténs förslag att frikoppla avgiftsskyldigheten till grunds jukpenningförsäkringen från den taxerade inkomsten bör enligt kommitténs mening den berörda 2-procentregeln inte tillämpas i vad avser avgift till grunds jukpenningförsäkringen. Kommittén föreslår därför sådan ändring av regeln att nedsättningen i fortsättningen skall avse enbart avgift för sjukvårdsförsäkringen. Enligt nuvarande regler för avgiftsskyldigheten till sjukvårdsförsäkringen gäller bl. a. att avgift till sagda försäkring inte skall erläggas av den som vid utgången av det år avgiften avser fyllt 67 år eller som för december månad samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag. Enligt kommitténs förslag i det föregående ersattes invalidpensionen (sjukbidraget) av förtidspension, som kan vara hel eller partiell, varjämte de försäkrade beredes möjlighet till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen, dock tidigast fr. o. m. den månad då den försäkrade uppnår 63 års ålder. Nämnda förslag aktualiserar två frågor rörande avgiftsskyldigheten till sjukvårdsförsäkringen. Den ena frågan gäller huruvida avgiftsbefrielse bör gälla endast den som ägt uppbära hel förtidspension eller om den bör omfatta också den som ägt uppbära partiell förtidspension. Den andra frågan gäller huruvida avgift till sjukvårdsförsäkringen bör uttagas av den som utnyttjat möjligheten att uttaga ålderspension före fyllda 67 år. Motsvarande problem rörande avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen har behandlats i kapitel 15. Kommittén har där på anförda skäl föreslagit att man i avgiftshänseende inte skall göra någon skillnad mellan de fall då hel respektive partiell förtidspension utgår. Avgiftsbefrielse bör föreligga i båda fallen. Kommittén har vidare förordat att folkpensionsavgift inte skall uttagas av den som börjat uppbära ålderspension från folkpensioneringen. Att uttaga avgift för sjukvårdsförsäkringen av försäkrad, som uppbär förtidspension, torde inte vara lämpligt. Någon gränsdragning mellan den som uppbär hel respektive partiell förtidspension är inte mera motiverad här än i fråga om avgiften till folkpensioneringen. Kommittén förordar med hänsyn härtill och till de skäl i övrigt som anförts i kapitel 15 att den som för december månad det år avgiften avser ägt uppbära förtidspension skall vara avgiftsbefriad, vare sig pensionen är hel eller partiell. Frågan om avgift för sjukvårdsförsäkringen för försäkrad som uppbär förtida ålderspension har visst samband med frågan om sjukhjälpstidens

301 längd i sådant fall. Kommittén har i kapitel 19 föreslagit bl. a. att för tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67 år, ersättning för sjukhusvård och sjukpenning ej får utgå för mer än sammanlagt 180 dagar, oavsett om det rör sig om en eller flera sjukdomar (sjukperioder). 180dagarstiden är gemensam för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård. Kommittén har vidare förordat att motsvarande sjukhjälpstidsbestämmelser skall gälla för den som valt att uppbära ålderspension före fyllda 67 år. På grund härav och då som nämnts i det föregående folkpensionsavgift enligt kommitténs förslag inte bör uttagas av den som börjat uppbära ålderspension, förordar kommittén att ej heller avgift för sjukvårdsförsäkringen skall uttagas av honom. Även i denna del innebär således kommitténs förslag att överensstämmelse kommer att råda mellan avgiftsskyldigheten till sjukvårdsförsäkringen och till folkpensioneringen. I kapitel 19 har kommittén — som nyss nämnts — föreslagit att för tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67 år eller dessförinnan börjat uppbära ålderspension eller hel förtidspension, ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning ej får utgå för mer än sammanlagt 180 dagar. Är sådan försäkrad på grund av åtnjuten ersättning berättigad till sjukpenning för avsevärt kortare tid, kan det synas obilligt att av honom uttaga full avgift. Kommittén förordar att, om försäkrad på grund av 180dagarsregeln inte är berättigad till sjukpenning för tid uppgående till minst 90 dagar, den försäkrades avgift för sjukpenningförsäkringen skall nedsättas till hälften av det belopp, vartill den eljest skolat utgå. Arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen uppgår nu till sammanlagt 1,14 procent av den lön, som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare, som är obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Därvid bortses bl. a. från arbetstagares lön i vad den överstiger 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget fördelas så, att 0,85 procent på lönerna går till sjukförsäkringens utgifter för tilläggssjukpenning, 0,25 procent till utgifterna för sjukvård och 0,04 procent till utgifterna för moderskapsförsäkringens tilläggspenning. Före år 1959 var bidraget till utgifterna för tilläggssjukpenningen en procent och till utgifterna för sjukvård 0,1 procent. Omfördelningen av bidragen föranleddes av de ökade utgifter för sjukvårdsförsäkringen, som sjukkassorna åsamkats genom höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen och förlängningen av folkpensionärernas sjukhjälpstid för sjukhusvård. När den ursprungliga procentsatsen fastställdes för arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningen beräknades att bidraget skulle komma att motsvara ungefär 60 procent av kostnaderna för nämnda förmån. Sedan det visat sig att de influtna arbetsgivarbidragen skulle räcka till att täcka mer än nämnda procentuella del av kostnaderna, har för åren 1955—1958 en central fondering skett av den del av bidraget, som överstigit nämnda pro-

302 cent. För de sålunda fonderade medlen har hos riksförsäkringsanstalten inrättats en särskild fond, allmänna sjukförsäkringsfonden. Behållningen i fonden uppgick den 30 juni 1960 till omkring 245 milj. kr. Syftet med fonderingen har angivits vara att medel, som kunnat fonderas under år med goda ekonomiska konjunkturer i landet och hög sysselsättningsgrad på arbetsmarknaden, skall disponeras i utjämnande syfte under tider, då en försämring av konjunkturläget och sysselsättningsgraden får till följd en minskning av arbetsgivarbidragen, vilken inte uppväges av någon motsvarande sänkning av sjukhuskassornas utgifter i form av tilläggssjukpenning och tilläggspenning. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 mars 1961 har riksförsäkringsanstalten aktualiserat frågan om återföring av medel från allmänna sjukförsäkringsfonden. Anstalten har därvid upplyst, att den del av arbetsgivarbidraget som avser tilläggssjukpenning och tilläggspenning under år 1959 inte uppgått till 60 procent av kostnaderna för dessa förmåner. För år 1960 beräknas en återf öring av omkring 39 milj. kr. bli erforderlig, om arbetsgivarbidragen skall täcka 60 procent av kostnaderna. I anstaltens skrivelse erinras om att en ändring skett i systemet för uppbörd av bidragen i samband med införandet av den allmänna tilläggspensioneringen, vilken ändring innebär bl. a. att arbetsgivarbidragen övergångsvis inflyter med något lägre belopp än som eljest blivit fallet. Det är detta förhållande i förening med den fr. o. m. år 1959 ändrade procentsatsen som aktualiserat frågan om en återf öring av fonderade överskottsmedel från allmänna sjukförsäkringsfonden. Kungl. Maj:t har sedermera i proposition nr 129 till 1961 års riksdag föreslagit att från den nämnda fonden skall återföras det belopp, varmed arbetsgivarbidragen för år 1960 understiger 60 procent av de under nämnda år i de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Redan av det anförda framgår att det, oberoende av kommitténs förslag om förbättring av försäkringen för tilläggssjukpenning och tilläggspenning, är aktuellt att höja arbetsgivarnas bidrag för nämnda ändamål. Eljest uppnås inte den avsedda relationen mellan arbetsgivarnas bidrag och de försäkrades avgifter. Att annat än tillfälligtvis tillgripa utvägen att återföra medel från allmänna sjukförsäkringsfonden är inte förenligt med syftet med fonderingen. En höjning av arbetsgivarnas bidrag är också nödvändig med hänsyn till de i detta sammanhang aktuella utgiftsökningar, som föranledes av bifall till kommitténs förslag. Av det föregående framgår att kostnaderna för de anställdas försäkring för tilläggssjukpenning (tilläggspenning) kommer att öka med omkring 60 milj. kr., om kommitténs förslag genomföres. Kommittén utgår ifrån att kostnadsökningen bör täckas till omkring 60 procent av arbetsgivarbidrag och till återstående omkring 40 procent genom avgifter från de försäkrade. Detta skulle för arbetsgivarna betyda en kostnadsökning av omkring 36 milj. kr.

303 Arbetsgivarnas bidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggspenning) utgör nu såsom förut nämnts 0,89 procent av de löner, som arbetsgivarna under året utgivit till sådana hos dem anställda arbetstagare, vilka är obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Därvid bortses dock från bl. a. arbetstagares lön i vad den överstiger 15 000 kr. Den erforderliga höjningen av arbetsgivarnas bidrag kan uppnås genom höjning av såväl bidragsprocenten som det löneunderlag på vilket bidraget beräknas. Om bidragsberäkningen sker på grundval av ett större löneunderlag än för närvarande, erfordras givetvis en mindre höjning av bidragsprocenten än eljest. Genomföres kommitténs förslag att taket för den inkomst, som påverkar inplaceringen i sjukpenningklass, skall höjas från 14 000 till 21 000 kr. är det uppenbart att övre gränsen för bidragsunderlagets beräkning måste höjas. Det är ur administrativ synpunkt önskvärt att samma maximum gäller för den förevarande bidragsskyldigheten som för avgiftsberäkningen i fråga om den allmänna tilläggspensioneringen. För att de eftersträvade administrativa vinsterna skall uppnås, erfordras emellertid inte blott att den övre gränsen för arbetsgivarnas bidrag fastställes till samma maximibelopp för tilläggssjukpenningförsäkring och tilläggspensionering utan även att avgiftsunderlaget i övrigt beräknas på samma sätt i de båda försäkringarna. Skiljaktigheter föreligger dock i flera andra hänseenden än i fråga om maximigränsen. Sålunda må nämnas bl. a. att vid avgiftsberäkningen till tilläggspensioneringen bortses från arbetstagare, som vid årets ingång fyllt 65 år, medan någon motsvarande åldersgräns inte finnes beträffande beräkningen av arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen. På förut anförda skäl har kommittén inte ansett sig böra eller kunna framlägga förslag om enhetlig finansiering av socialförsäkringen. Som en konsekvens av förslaget om påbyggnad av sjukpenningskalan har kommittén emellertid ansett det nödvändigt att höja maximibeloppet för bidragsunderlagets beräkning. Att ha tre olika maximigränser vid beräkningen av arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och tilläggspensioneringen medför stora olägenheter ur administrativ synpunkt. Helst borde samma maximigräns komma i tillämpning inom samtliga de nämnda socialförsäkringsgrenarna. En sådan lösning är emellertid inte möjlig att uppnå nu. Betydande fördelar uppnås emellertid, därest maximigränsen blir enhetlig för sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen. Kommittén förordar därför att arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen skall beräknas å löner upp till det belopp som beaktas vid fastställandet av den pensionsgrundande inkomsten inom tilläggspensioneringen, dvs. 30 000 kr. i 1957 års penningvärde eller vid nuvarande pensionspristal 33 000 kr. Bestämmes maximigränsen på sätt nu förordats erfordras såsom framgår av det följande en relativt ringa höjning av bidragsprocenten. De ekonomiska konsekvenserna för olika kategorier av arbetsgivare av den föreslagna höjningen av maximigränsen för bidragets beräkning kom-

304 mer i betydande mån att uppvägas av minskade kostnader för sjuklöner. Arbetsgivare med endast lågavlönad arbetskraft kommer inte att beröras av förslaget om maximigränsens höjning. Den ökning av bidragsunderlaget, som blir en följd av vad kommittén nyss förordat, blir inte tillräcklig för att täcka behovet av bidrag från arbetsgivarna till försäkringen för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. E n viss mindre höjning av procentsatserna för bidragsberäkningen till de nämnda ändamålen bör därför ske. Vid avvägningen av procentsatsen för bidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning bör också beaktas att redan en liten ökning av talet för sjuklighetsfrekvensen betyder en avsevärd ökning i kronor r ä k n a t av sjukkassornas utgifter för denna försäkring. Procentsatsen i fråga om bidraget till tilläggssjukpenningen är nu 0,85 och beträffande bidraget till tilläggspenningen 0,04 av lönesumman. Det torde vara tillfyllest att procentsatsen för bidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning bestämmes till 0,93 och till försäkringen för tilläggspenning till 0,07. Beträffande bidraget till sjukvårdsförsäkringen 0,25 procent ifrågasattes inte någon ändring av procentsatsen. Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen bör alltså uppgå till sammanlagt (0,93 + 0,07 + 0,25 = ) 1,25 procent mot 1,14 för närvarande. Detta förslag innebär att arbetsgivarnas bidrag ökar med 75—80 milj. kr. för år räknat vid 1960 års lönenivå. Statsbidrag utgår nu med 50 procent av utgifterna för grundsjukpenningen (grundpenningen) och med 75 procent av utgifterna för barntillägg. Sjukkassornas utgifter för grundsjukpenning (grundpenning) torde, om hänsyn inte tages till kommitténs förslag, kunna uppskattas till omkring 193 milj. kr. Statsbidraget därå motsvarar drygt 96 milj. kr. Kommitténs förslag i fråga om grundsjukpenningen och grundpenningen medför att de nämnda utgifterna stiger med omkring 66 milj. kr. eller alltså till i runt tal 260 milj. kr. Bibehålles statsbidraget oförändrat i procent räknat skulle statens bidrag öka med omkring 33 milj. kr. Därest man önskar bibehålla statsbidraget vid ungefärligen nuvarande nivå i kronor räknat synes kunna övervägas att nedsätta statens bidrag till 40 procent. Därvid skulle statsbidraget till grundsjukpenningen (grundpenningen) uppgå till 104 milj. kr., alltså en ökning med omkring 7 milj. kr. Statsbidraget till barntilläggen kan med oförändrad bidragsberäkning antagas öka med omkring 13 milj. kr. — motsvarande 75 procent av utgiftsökningen 17 milj. kr. Statsbidraget till den frivilliga försäkringen för företagare beräknas nedgå första året med omkring 2 milj. kr. för att så småningom helt försvinna. Under angivna förutsättningar skulle den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av de föreslagna reformernas genomförande, uppgå till omkring (7 + 13 — 2 = ) 18 milj. kr.

305 Kommittén får slutligen något beröra frågan om det statsbidrag, som nu utgår till sjukkassorna i form av avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag. För år 1960 uppgick enligt preliminära beräkningar dessa bidrag till 17 resp. 12 milj. kr. Socialförsäkringens administrationsnämnd har i betänkandet om socialförsäkringens organisation (SOU 1960: 35) på anförda skäl föreslagit att de båda bidragen slopas och att medlemsbidraget till följd därav ändras. Kommittén saknar anledning att upptaga denna fråga till behandling. Kommittén vill dock framhålla att beräkningen av storleken av avgiftslindringsbidraget och avgiftsersättningsbidraget sammanhänger med reglerna för avgiftsskyldigheten till sjukvårdsförsäkringen och grundsjukpenningsförsäkringen. Bibehålies de båda bidragen, påverkas sålunda deras storlek av vilken ståndpunkt som intages till den av kommittén ovan behandlade frågan om inkomstgränsen för den ifrågavarande avgiftsskyldigheten. Som följd av kommitténs förslag att 2-procentregeln skall bibehållas i vad avser avgift till sjukvårdsförsäkringen men slopas i fråga om avgift till grunds jukpenningförsäkringen torde avgiftslindringsbidraget komma att sjunka avsevärt. Hur stor minskningen blir kan inte närmare beräknas men det kan hållas för troligt att den uppgår till 7 å 8 milj. kr. Å andra sidan skulle avgiftsersättningsbidraget stiga något, därest den inkomstgräns som medför befrielse från skyldighet att erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen höjes från 1 200 till 1 800 kr. taxerad inkomst. Den totala effekten av de berörda ändringarna i reglerna för avgiftsskyldigheten kan möjligen bli att statsbidraget i form av avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag nedgår med 5— -7 milj. kr. Den ovannämnda ökningen av statsbidraget — 18 milj. kr. — skulle sålunda begränsas till 11 a 13 milj. kr. 2. Beskattningsfrågor sammanhängande med sjukförsäkringen

Enligt 19 § kommunalskattelagen gäller bl. a. att ersättning som på grund av försäkring i allmän sjukkassa tillfallit försäkrad inte r ä k n a s till skattepliktig inkomst. Förmånerna från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen är däremot i princip skattepliktig inkomst. Folkpensionsavgiften och tilläggspensionsavgift som påförts den skattskyldige (egenavgift) är avdragsgill vid inkomsttaxering enligt stadgande i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt. Sjukförsäkringsavgift enligt SFL jämte premier och vissa andra försäkringsavgifter är avdragsgilla på grund av bestämmelser i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen och 4 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt. Avdrag för dylika försäkringsavgifter medgives med minst 150 kr. eller för äkta makar gemensamt med minst 300 kr. Om avgifterna och premierna uppgått till högre belopp, medgives avdrag för avgifternas och premiernas verkliga belopp, dock högst 300 kr. för ensamstående och 600 kr. för makar gemensamt och för ogift med hemmavarande barn under 16 år. 20—103073

306 Arbetsgivarbidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna utgör liksom arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen avdragsgilla utgifter i den eller de förvärvskällor, vari arbetstagarna varit sysselsatta. Av det anförda framgår att beskattningsreglerna är olika för pensioneringen och sjukförsäkringen såväl beträffande utgående förmåner som i fråga om avdragen för de försäkrades avgifter. Kommitténs förslag beträffande sjukförsäkringen aktualiserar vissa problem rörande beskattningen av socialförsäkringsförmånerna och avdragsrätten för de försäkrades avgifter till försäkringen. Den varierande skatterättsliga behandlingen av förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen försvårar en rationell samordning mellan dessa förmåner. Här kan också erinras om att den sjuklön, som i många fall utgår till anställda, i regel är skattepliktig inkomst i motsats till sjukpenningen. De nuvarande beskattningsreglerna medför olika ekonomiska resultat för de försäkrade beroende bl. a. på civilstånd, andra inkomster och förmögenhet etc. Ur samordningssynpunkt skulle det därför vara önskvärt med enhetliga beskattningsregler för såväl sjukpenning som sjuklön och pension. Beskattningsfrågan blir jämväl av större betydelse ju större förmånerna är. Skulle sjukpenningen betraktas såsom skattepliktig inkomst, uppkommer emellertid frågan, huruvida skattskyldighet bör föreligga för samtliga utbetalade sjukpenningbelopp oavsett deras storlek eller huruvida förmåner understigande visst belopp per år eller belöpande på viss kortare tid bör undantagas från beskattning. En begränsning på ena eller andra sättet skulle säkerligen bli nödvändig. Skulle sjukpenningen anses som skattepliktig inkomst, måste sjukkassorna bli skyldiga att åtminstone i viss omfattning göra avdrag för källskatt och att lämna taxeringsmyndigheterna uppgift om utbetalade belopp. Sådan skyldighet skulle medföra ett avsevärt merarbete för sjukkassorna. Praktiska skäl talar sålunda mot att beskatta sjukpenningen. Mot beskattning av sjukpenningen talar vidare att det skulle bli erforderligt att väsentligt höja sjukpenningbeloppen i sjukpenningskalan. En sådan höjning skulle såväl öka de försäkrades avgifter till sjukpenningsförsäkringen som kräva en höjning av arbetsgivarnas bidrag till denna. Kommittén anser på grund av det anförda övervägande skäl tala för ett bibehållande av sjukpenningens nuvarande skatterättsliga behandling. Den av kommittén förordade sjukpenningskalan har utformats med utgångspunkt från att någon ändring av gällande bestämmelser rörande skattefrihet för sjukpenningen inte skall ske. Sjukförsäkringsavgiften är för närvarande avdragsgill inom ramen för försäkringsavdraget. Kommitténs tidigare framlagda förslag angående för-

307 bättrade förmåner inom sjukförsäkringen och om de egna företagarnas anslutning till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen medför höjda avgifter till sjukförsäkringen. Detta gäller samtliga kategorier försäkrade men blir särskilt påtagligt i fråga om företagare, som har att själva erlägga hela avgiften för tilläggssjukpenningen. Avgifterna är nu avdragsgilla endast i den mån de rymmes inom det fastställda försäkringsavdraget. De höjda avgifterna får till följd att försäkringsavdraget i större utsträckning än tidigare konsumeras av vederbörandes sjukförsäkringsavgifter, varför utrymmet krymper för övriga avdragsgilla försäkringsavgifter. Kommitténs förslag aktualiserar därför frågan om avdragsrätten för sjukförsäkringsavgiften. Begränsas denna avdragsrätt, liksom hittills, till vad som rymmes inom ramen för försäkringsavdraget, torde en höjning av maximibeloppet för detta avdrag böra ske. En höjning av försäkringsavdragets maximum utgör emellertid enligt kommitténs mening inte någon tillfredsställande lösning av frågan, ty dels varierar avgifterna med hänsyn till omfattningen av sjukförsäkringen och till avgiftsnivån i de olika sjukkassorna och dels har företagarna att själva bestrida hela kostnaden för sin tilläggssjukpenningförsäkring. För de anställda bestrides omkring 60 procent av denna kostnad genom arbetsgivarbidraget. Företagarna kommer alltså i fråga om rätten till avdrag för försäkringsavgifter i ett ogynnsammare läge än de anställda i alla de fall försäkringsavdraget är otillräckligt för avdragsgilla avgifter. Kommittén anser sålunda att avdragsrätten för avgiften till den obligatoriska sjukförsäkringen bör brytas ut från försäkringsavdraget och att avdrag medgives vid sidan av detta. Om sådant särskilt avdrag medgives, skulle nämligen full likställighet ernås i fråga om rätten till avdrag för sjukförsäkringsavgiften.

3. Viss fonderingsfråga

Den obligatoriska sjukförsäkringen kan i vissa fall kompletteras med frivillig försäkring enligt SFL. Sådan försäkring kan erhållas av tre grupper försäkrade, vilka här betecknas företagare, hemmafruar och studerande. Den frivilliga försäkringen har varje år lämnat överskott. Överskottsmedlen har fonderats hos sjukkassorna. Sjukkassornas fonder för den frivilliga försäkringen uppgick vid utgången av år 1959 till sammanlagt omkring 50 milj. kr. De fonderade medlen redovisas inte särskilt för de olika grupperna försäkrade. Om företagarna såsom kommittén föreslagit obligatoriskt försäkras för tilläggssjukpenning och den nuvarande frivilliga försäkringen beträffande företagare kvarstår endast för sådana företagare, som vid reformens ikraftträdande fyllt 67 år, kommer den frivilliga försäkringen att omfatta hemmafruar och studerande jämte under en övergångstid nyssnämnda äldre före-

308 tagare. E n så stor andel av en sjukkassas för den frivilliga försäkringen fonderade medel, som kan uppskattas belöpa på de av företagare erlagda avgifterna och som inte erfordras med hänsyn till deras kvarstående frivilliga försäkring, bör vid genomförande av kommitténs förslag i fråga om denna försäkring överföras till sjukkassans fond för den obligatoriska försäkringen. Det torde ankomma på riksförsäkringsverket att utföra de försäkringstekniska beräkningar som blir erforderliga i detta sammanhang.

K A P I T E L 21 K a r e n s t i d i n o m sjuk- och y r k e s s k a d e f ö r s ä k r i n g a r n a

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid om tre dagar. Sjukpenning kan sålunda ej utgå för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad. Vid karenstidens beräkning skall, därest sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en sjukperiod. Såsom tidigare angivits är yrkesskadeförsäkringen numera samordnad med sjukförsäkringen. Eftersom samordningsreglerna är tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador, utgår under samordningstiden som regel sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i SFL. I den närmast före år 1955 gällande olycksfallsförsäkringslagen stadgades däremot, att om olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet, sjukpenning skulle utgivas fr. o. m. dagen efter sistnämnda dag. Vid jämförelse med denna äldre lagstiftning innebär sålunda sjukförsäkringens karenstid en viss försämring i fråga om försäkringsförmånerna vid yrkesskada eller yrkessjukdom. Enligt de före SFL:s tillkomst gällande bestämmelserna angående den frivilliga statsunderstödda sjukförsäkringen fick sjukkassorna icke utgiva sjukpenning under de tre första dagarna av en sjukdom. Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att karenstiden på tre dagar skulle bibehållas. I den s. k. sjukförsäkringspromemorian, resultatet av en överarbetning inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag, framlades två alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. I fråga om karenstiden innebar det ena alternativet en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad sjukpenning med en karenstid av tre dagar samt det andra en enhetlig sjukpenning för alla men olika karenstid för olika grupper försäkrade. De olika karenstiderna skulle vara tre dagar för arbetstagare, familj ef örsäkrade gifta kvinnor och sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen var direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats, samt fyra veckor för övriga självständiga företagare. I proposition n r 312 till 1946 års riksdag framlades förslag till lag om allmän sjukförsäkring. I fråga om karenstiden upptogs i propositionen det andra av nyssnämnda alternativ, dock med den jämkningen att en enhetlig

310 karenstid om tre dagar föreslogs. Tredje särskilda utskottet uttalade i utlåtande (nr 1) i anledning av propositionen, att det saknades anledning frångå den karenstid, som vunnit hävd inom de erkända sjukkassorna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Socialförsäkringsutredningen (SOU 1952: 39) upptog till övervägande skälen för och emot en ändring av karenstiden. Då en utsträckning av tiden kunde antagas medföra betydande ekonomiska svårigheter för en stor del av de försäkrade och en minskning av densamma inte syntes möjlig av kostnads- och administrativa skäl, föreslog utredningen att en karenstid om tre dagar skulle bibehållas i den obligatoriska sjukförsäkringen och inom den samordnade försäkringen gälla även vid yrkesskada. Vid riksdagsbehandlingen år 1953 av den i anledning av socialförsäkringsutredningens förslag framlagda propositionen nr 178 väcktes motioner om såväl förlängning som förkortning av karenstiden. I propositionen framhöll departementschefen i fråga om den samordnade karenstiden följande. Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd efter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har föreslagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samordnade försäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för insjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att man vid genomförandet av en reform sådan som den förevarande bör gå fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska karenstiden. Å andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäkringen genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade anser jag ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies. Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 35), att det med hänsyn till de yrkesskadade skulle vara önskvärt, om karenstiden kunde minskas från tre till två dagar. Utskottet fortsatte: En sådan minskning skulle emellertid medföra en icke obetydlig merkostnad. Storleken av denna merkostnad kan, med hänsyn till frånvaron av härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas. Emellertid torde kunna antagas att den årliga merkostnaden minst kommer att uppgå till cirka 20 milj. kr. Ett helt slopande av karenstiden skulle uppenbarligen medföra en ännu mera betydande kostnadsökning. En differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar orsakade av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar skulle i väsentlig mån eliminera fördelarna av den föreslagna samordningen och bör därför inte ifrågakomma. Utskottet kan inte heller tillstyrka någon förlängning av den i propositionen föreslagna karenstiden. I proposition nr 60 till 1954 års riksdag förelades riksdagen bl. a. förslag till lag om yrkesskadeförsäkring. Andra lagutskottet som behandlade

311 propositionen hade därvid bl. a. att taga ställning till i vissa motioner framställda yrkanden, vilka syftade till att bibehålla då gällande olycksfallsförsäkringslags bestämmelser i fråga om karenstid för erhållande av sjukpenning vid yrkesskada. Utskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 22), att bifall till motionerna skulle innebära att olika karensregler komme att gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och andra sjukdomar. Då grundvalen för samordningen därigenom skulle ryckas undan, avstyrkte utskottet motionerna. Utskottsutlåtandet godkändes av riksdagen. Även sedermera har inom riksdagen väckts förslag om ändringar av karenstiden för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Sålunda h a r frågan behandlats vid 1955 års riksdag. I de likalydande motionerna 1:33 av herr Persson, Ragnar, och herr Mossberger samt II: 44 av herr Bengtsson i Halmstad m. fl. yrkades att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till vissa ändringar i olycksfallslagstiftningen. I motionerna påpekades, att samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen medfört, att de yrkesskadade under samordningstiden själva fick betala viss del av läkarvårdskostnaden. Enligt motionärerna kunde detta bli särskilt kännbart under karenstiden. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 31) anförde andra lagutskottet att, om man mildrade de av motionärerna påtalade olägenheterna genom att införa en kortare karenstid vid yrkesskada, samordningsprincipen finge uppgivas. Utskottet hemställde därför, att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vid 1956 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 53 av herrar Norling och ö h m a n samt II: 71 av fru Nilsson och herr Hagberg viss lagändring bl. a. i syfte att vid yrkesskada, som varat mer än två dagar, sjukpenning skulle utgå från dagen efter den då skadan inträffat. Andra lagutskottet avstyrkte motionerna i utlåtande nr 15, vilket godkändes av riksdagen. Vid 1956 års riksdags höstsession behandlades de likalydande motionerna I: 5 av herr Geijer m. fl. och II: 8 av herr Gustafsson i Stockholm m. fl., vari bl. a. föreslogs ändrade bestämmelser i frågan om karenstiden. Tre olika lösningar diskuterades i motionerna. Det första alternativet gick ut på att minska karensdagarnas antal eller helt slopa karensdagarna. Det andra innebar förmånligare regler vid yrkesskador. Enligt det tredje alternativet skulle vederbörande arbetsgivare genom lagstiftning förpliktas att betala sjukpenning för karensdagarna under samordningstiden. I anledning av motionerna yttrade andra lagutskottet (uti. nr 56) bl. a.: Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen att det av bl. a. ekonomiska skäl icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av karensdagarnas antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller att bedöma konsekven-

312 serna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör man enligt utskottets mening beakta, att samordningen för de yrkesskadade inneburit vissa betydelsefulla förbättringar i förhållande till vad som gällde enligt den tidigare lagstiftningen på området. Det är emellertid ofrånkomligt att den minskning av försäkringsförmånerna för de yrkesskadade, som karenstidens utformning medfört, i vissa fall kan bli ganska kännbar. För utskottet står klart att det är en ytterst svårlöst fråga att, med bibehållande av den för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna grundläggande samordningsprincipen, härutinnan åstadkomma en förbättring av de yrkesskadades försäkringsförmåner. Att samordningen ur skilda synpunkter är förenad med så stora fördelar att den i princip bör behållas är enligt utskottets mening ställt utom allt tvivel, önskvärdheten av att på förevarande område en förbättring av de yrkesskadades förmåner kommer till stånd torde emellertid motivera att frågan om möjligheterna härtill, inom ramen för en bibehållen samordning i stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet vill därför föreslå att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl. Maj:t ville låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av karenstiden vid yrkesskada i enlighet med det ovan anförda. Riksdagen beslöt skrivelse till Kungl. Maj:t i enlighet med utskottets hemställan. Riksdagens skrivelse har ännu ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. I motionerna I: 269 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 340 av herr Hjalmarson m. fl. vid 1958 års A-riksdag samt i motionerna I: B 152 av herr Ewerlöf m. fl. och II: B 241 av herr Hjalmarson m. fl. vid samma års B-riksdag hemställdes om en förlängning av karenstiden till sju dagar, dock att vid yrkesskada sjukpenning skulle utgå fr. o. m. dagen för skadans inträffande, där sjukdom i anledning av skadan varat mer än tre dagar. Båda motionsparen avslogs av riksdagen i enlighet med andra lagutskottets utlåtande (nr 9 och nr B 7). Samma yrkanden som i de ovan nämnda motionsparen har behandlats av 1959 års riksdag (motionerna I: 167 av herrar Birke och Sveningsson samt II: 218 av herr Edlund). Motionerna föranledde i enlighet med andra lagutskottets hemställan (uti. n r 35) inte någon riksdagens åtgärd. Vid 1960 års riksdag behandlades motioner (1:468 av herr Sveningsson m. fl. och II: 577 av herr Nordgren m. fl.) med i väsentliga delar enahanda yrkanden som i nyssnämnda motioner till 1958 och 1959 års riksdagar. Riksdagen avslog motionsyrkandena efter hemställan av andra lagutskottet (uti. n r 8). I en av chefen för socialdepartementet till kommittén den 25 oktober 1960 överlämnad skrivelse från Svenska byggnadsarbetareförbundet har detta — under åberopande av att karensdagarna innebär ett så allvarligt ekonomiskt avbräck för den som exempelvis råkar ut för olycksfall i arbetet — hemställt att frågan om förutsättningarna för ett slopande av karensdagarna blir föremål för utredning från socialförsäkringskommitténs sida. Förbundet framhåller emellertid att ett borttagande av karenstiden enbart för

313 vissa kategorier sjuka, t. ex. yrkesskadade, framstår som en föga lyckad lösning. Svenska gjutareförbundet har i en till socialförsäkringskommittén den 10 november 1960 avlåten skrivelse framställt önskemål om att karensdagarna avskaffas men att, om kostnadsskäl utgjorde hinder härför, en spärr för erhållande av sjukpenning för karensdagarna sattes vid högre dagantal, t. ex. så att den som vore berättigad till sjuk- eller yrkesskadeersättning för fem eller sju dagar därjämte skulle erhålla ersättning för karensdagarna. Förbundet betecknade en kategoriklyvning mellan sjukdom och olycksfall som olämplig av flera skäl. I en av chefen för socialdepartementet till kommittén den 4 februari 1961 överlämnad skrivelse från Svenska fabriksarbetareförbundet har — under påpekande av den försämring av förmånerna som genom samordningen uppkommit vid yrkesskada genom övergång från den tidigare villkorliga karenstiden till sjukförsäkringens ovillkorliga karenstid — hemställts att den av riksdagen begärda utredningen i denna fråga måtte företagas. Framför allt av ekonomiska skäl anser sig kommittén inte k u n n a tillstyrka att karenstiden inom sjukförsäkringen slopas eller förkortas. Kommittén kan inte heller förorda att man — såsom Svenska gjutareförbundet ifrågasatt —- inom sjukförsäkringen ändrar karenstiden från att vara ovillkorlig till att vara villkorlig. En villkorlig utformning av karenstidsbestämmelsen leder erfarenhetsmässigt till att sjukskrivningstiderna tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid inte av omständigheterna är påkallad. Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen har tvivelsutan medfört vissa försämringar för de yrkesskadade i förhållande till vad som gällde enligt tidigare bestämmelser. Man bör emellertid beakta att samordningen införts i samband med totalt sett väsentliga förbättringar av försäkringsförmånerna. Ett slopande av karenstiden vid yrkesskada eller införande av olika karenstider vid yrkesskada och vid annan sjukdom skulle medföra att fördelarna av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen i väsentlig mån eliminerades. Om olika karenstidsbestämmelser skulle gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och för andra sjukdomar, bleve det nämligen nödvändigt att i de fall då framställning om sjukhjälp avsåg yrkesskada omedelbart verkställa prövning av frågan om riktigheten härav. Utrednings- och prövningssvårigheter skulle mången gång föreligga. Tidsutdräkt med utbetalning av sjukhjälp skulle därvid inträda. Ett mycket stort antal tvister skulle uppkomma. Måhända bleve det nödvändigt att i vissa hänseenden begränsa yrkesskadebegreppet. Kommittén k a n med hänsyn till det anförda inte förorda särskilda karenstidsbestämmelser för yrkesskadefall.

KAPITEL 22 Samordningen

mellan sjukförsäkringen

och p e n s i o n e r i n g e n ,

å ena

sidan, s a m t y r k e s s k a d e f ö r s ä k r i n g e n m . m . , å a n d r a s i d a n

Gällande bestämmelser

Yrkesskadeförsäkringen är såsom nämnts i kapitel 2 samordnad med den allmänna sjukförsäkringen. Samordningen innebär följande för personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade (11 § YFL, 31 § 1 st. SFL). Vid yrkesskada utgår ersättning från yrkesskadeförsäkringen i regel först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffat, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta eller t. o. m. den dag rätten till sjukpenning enligt SFL upphör till följd av gällande bestämmelser om sjukhjälpstid. Under samordningstiden skall som regel sjukhjälpen utgå från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i SFL för sjukdom i allmänhet. För tid som infaller efter utgången av samordningstiden får sjukhjälp enligt SFL ej utgivas till nyssnämnd försäkrad med anledning av yrkesskadan. Till den som är sjukförsäkrad men ej sjukpenningförsäkrad, t. ex. emedan han ej är minst 16 år gammal eller hans årsinkomst av förvärvsarbete enligt sjukförsäkringens regler ej beräknats uppgå till minst 1 200 kr., utgår sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen under samordningstiden eller den del därav, under vilken den skadade icke är sjukpenningförsäkrad. Sjukpenning utgår därvid med belopp motsvarande vad han skulle ha ägt uppbära från sjukkassan, om han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad. Om yrkesskada drabbar någon, som inte omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven utlänning, griper yrkesskadeförsäkringen visserligen in redan från början, men även i detta fall löper samma samordningstid som eljest. Under denna tid erhåller den skadade samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, om han omfattats av denna. Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och den frivilliga försäkringen enligt YFL gäller, att sjukhjälp enligt SFL i regel utgives av sjukkassa intill dess den skadade blir berättigad till livränta på grund av den frivilliga försäkringen (31 § 2 st. SFL). Blir den försäkrade berättigad till livränta under de första 90 dagarna efter skadans inträffande, gäller i samordningshänseende för den frivilliga försäkringen enligt YFL det-

315 samma som för den obligatoriska försäkringen. Fortsätter sjukskrivningen efter nämnda 90 dagar, utgår intill den tid, då livränterätt inträder, på grund av den frivilliga försäkringen enligt YFL allenast skillnaden mellan ersättningen enligt denna försäkring och ersättningen från sjukkassa enligt SFL (47 § YFL). Som framgår av redogörelsen i kapitel 2 motsvarar YFL:s sjukpenningskala och regler om hempenning och barntillägg SFL:s stadganden härom (13—15 §§ YFL). Sjukpenningen enligt YFL motsvarar dock alltid — bortsett från skadade över 67 år — de under de första 180 dagarna gällande beloppen i SFL:s sjukpenningskala. Sjukpenningens storlek enligt YFL bestämmes som regel av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin enligt YFL:s regler beräknade årliga arbetsförtjänst är att hänföra. Enligt 13 § 5 st. YFL får dock sjukpenningen inte i något fall utgå efter lägre sjukpenningklass än den, till vilken den skadade hör enligt 22 § SFL, och inte heller med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från sjukkassan om skadan ej utgjort yrkesskada. I frågan om samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen och ersättning enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1950 års militärersättningsförordning samt ett stort antal till äldre och nuvarande yrkesskadeförsäkringslagstiftning anknutna ersättningsförfattningar gäller följande. Någon samordningstid förekommer inte, varför sjukhjälp enligt ifrågavarande ersättningsförfattningar utgår redan från ersättningstidens början. Sjukhjälp enligt SFL utgår endast i den mån dess belopp överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning enligt den andra författningen. Enligt gällande lagstiftning kan förutsättningar samtidigt föreligga för rätt till folkpensionsförmån och sjukpenning eller livränta från yrkesskadeförsäkringen eller därtill anknutna ersättningsbestämmelser. Det kan därvid vara så att samma händelse i princip ger upphov till rätt till förmån från båda hållen. Exempel härpå är att en olycksfallsskada föranleder rätt såväl till invalidlivränta eller änkelivränta från yrkesskadeförsäkringen som till invalidpension respektive änkepension från folkpensioneringen. Men det kan också vara fråga om sammanträffande av annan art, exempelvis så att rätt till sjukpenning, invalidlivränta eller änkelivränta inträder för en person, som redan dessförinnan uppbär invalidpension eller ålderspension enligt FPL. Någon närmare systematisk samordning mellan yrkesskadeersättning och folkpensionsförmåner har inte skett. Vissa regler av samordningsnatur har emellertid alltid funnits. De har dock till sitt innehåll och sin praktiska verkan varit rätt skiftande under olika tider. För närvarande gäller följande i hithörande hänseende.

316 Av den i kapitel 2 lämnade redogörelsen framgår att vissa regler av samordningsnatur finnes på yrkesskadesidan. Sålunda utgår enligt YFL och övriga motsvarande nyare ersättningsförfattningar sjukpenning, invalidlivränta och änkelivränta samt änklingslivränta efter mindre förmånliga grunder, om ersättningstagaren är över 67 år än om han är yngre. Efter 67 år utgår sålunda sjukpenning i regel efter en mindre förmånlig sjukpenningskala än dessförinnan. Invalidlivräntornas belopp efter 67 år är 3A av beloppet före nämnda åldersgräns. Detsamma gäller änkelivräntorna och änklingslivräntornas maximum. För ersättningstagare, som är under 67 år när ersättningen börjar löpa, har bestämmelserna den innebörden att vid passerandet av 67-årsgränsen den dessförinnan utgående ersättningen reduceras. Reduktionsreglerna har införts med hänsyn till att vid 67 års ålder inträder rätt till ålderspension enligt FPL. Regler om lägre yrkesskadeersättning i vissa fall efter 67 år än dessförinnan infördes — såsom framgår av kapitel 2 — genom ändring år 1948 av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, ehuru reduktionen vid 67-årsgränsen då gavs mindre omfattning än i YFL. Även i fråga om andra äldre skadefall är ersättningarna i många fall lägre efter 67 år än dessförinnan till följd av den vid 1955 års riksdag beslutade omregleringen av ersättningarna. Förhöjningen av ersättningarna genom omreglering av desamma avser nämligen huvudsakligen svårare invalidiserade under 67 år och efterlevande under samma åldersgräns. Om bortses från vad som sagts om 67-årsålderns betydelse, inverkar det förhållandet att den skadade uppbär folkpension när skadefallet inträffar inte i och för sig på rätten till och storleken av yrkesskadeersättningen. Åtnjöt han vid skadefallets inträffande invalidpension eller sjukbidrag, var emellertid hans årliga arbetsförtjänst säkerligen låg, varför yrkesskadeersättningen blir låg. I detta hänseende stadgas emellertid i 9 § 5 st. YFL det undantaget att om den försäkrade i anledning av tidigare skada åtnjöt pension eller annan ersättning, så skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning anses som inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av livränta till efterlevande; den årliga arbetsförtjänsten kan således i ett sådant fall uppräknas på grund av pensionen. I fråga om behovsprövade yrkesskadeersättningar såsom änklings- och föräldralivräntor beaktas vid prövningen av rätten till och storleken av livräntan i vad mån ifrågavarande efterlevande är berättigad till folkpension. Här må slutligen erinras om att i fråga om det till vissa hjälplösa invalider enligt 17 § YFL utgående vårdbidraget stadgats att vid bestämmande av dess storlek hänsyn skall tagas bl. a. till förmån, som den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt FPL, dvs. blindtillägg eller vårdtillägg.

317 Även på folkpensionssidan finnes i här aktuellt hänseende vissa samordningsregler. Härom må nämnas följande. Sjukpenning eller livränta från yrkesskadeförsäkringen utgör inte hinder i och för sig för att invalidpension eller sjukbidrag kan utgå från folkpensioneringen. Yrkesskadeersättningen kan emellertid inverka reducerande på beloppet av ifrågavarande båda folkpensionsförmåner, eftersom de till största delen är inkomstprövade. Såsom inkomst i F P L : s mening anses nämligen bl. a. enligt YFL utgående sjukpenning, hempenning, barntillägg och livränta, vilka ersättningar sålunda skall beaktas vid inkomstprövningen av nämnda folkpensionsförmåner. Genom inkomstprövningen kan yrkesskadeersättningen minska även andra från folkpensioneringen utgående förmåner, nämligen änkepension i de fall då dödsfallet inträffat före den 1 juli 1960, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Detsamma gäller de särskilda barnbidragen till folkpensionärs barn. Änkepension i anledning av dödsfall efter den 30 juni 1960 utgår utan inkomstprövning. För att minska den överkompensation, som kan uppkomma vid sammanträffande mellan änkelivränta och änkepension, har i 8 § 3 st. F P L stadgats, att änkepensionen skall minskas med änkelivräntan, dock att alltid minst hälften av änkepensionen skall utgå jämsides med livräntan. Till den som blivit änkepensionär efter den 30 juni 1960 och som själv drabbas av yrkesskada, utgår änkepension och yrkesskadeersättning med fulla belopp jämsides med varandra. I fråga om sammanträffande av efterlevandelivränta till barn och barnpension, vilken pension ju inte är inkomstprövad, har i 4 § lagen om barnpensioner intagits en konkurrensregel. Denna utgår från att livräntan utgives oberoende av pensionen, medan den sistnämnda skall reduceras. Barnpensionen skall sålunda minskas med utgående barnlivränta, dock skall alltid minst iU av barnpensionen utgå vid sidan av livräntan. Även i fråga om samordningen mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen och därtill anknutna ersättningsbestämmelser finnes särskilda regler. Sålunda stadgas i 44 § TPL att om pensionsberättigad äger uppbära livränta eller sjukpenning jämlikt YFL eller om h a n jämlikt annan lag eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande äger uppbära sjukpenning eller livränta, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses i 1 § YFL, så skall den honom eljest tillkommande pensionen minskas med livräntans eller sjukpenningens belopp. Detsamma skall gälla i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. Vad som stadgas i 44 § T P L skall emellertid enligt en övergångsbestämmelse i 61 § samma lag inte tillämpas i fall då livräntan eller sjukpenningen utgår på grund av skada, som inträffat före den 1 januari 1960.

318 Kommitténs synpunkter och förslag

Enligt sina direktiv har socialförsäkringskommittén att upptaga även »frågan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast, varvid enhetlighet även i fråga om finansiering och administration borde eftersträvas». Det administrativa utredningsarbetet ankommer dock på socialförsäkringens administrationsnämnd. En väsentlig del av det problemkomplex rörande samordningen, som de citerade ordalagen avser, utgöres av samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, och yrkesskadeförsäkringen och liknande ersättningsanordningar, å andra sidan. Den första frågan som härvid möter är denna: Finnes det över huvud längre anledning att utge särskilda förmåner vid yrkesskada med hänsyn till de ersättningsförmåner, som kommer att utgå fr. o. m. den 1 januari 1963 på grund av de redan beslutade och vid genomförande av de av kommittén nu föreslagna reformerna av sjukförsäkrings- och pensionssystemen? Anledning torde saknas att här ingå på någon vidlyftigare argumentation för besvarande av denna fråga. Ur ren hjälpbehovssynpunkt finnes inte någon sådan skillnad mellan inkomstbortfall på grund av yrkesskada och inkomstbortfall till följd av annan sjukdom eller invaliditet, att den motiverar högre eller särskilda ersättningsförmåner vid yrkesskada. Ju mer förmånerna från det allmänna systemet eller sjukförsäkringen och pensioneringen bygges ut, desto mindre blir behovet av ett särskilt ersättningssystem för yrkesskador. Både historiska och andra skäl talar emellertid bestämt för att åtminstone i viss utsträckning särskilda förmånligare ersättningsbestämmelser bibehålles för fall av yrkesskada. Här må endast erinras om att drygt 90 procent av de invalidlivräntor på grund av yrkesskada, som årligen tillkommer, avser en lägre invaliditetsgrad än den lägsta, som kommittén anser kunna komma i fråga inom den allmänna pensioneringen. Även om man i Sverige skulle föredraga det ofta utomlands, bl. a. i de nordiska grannländerna, använda systemet att vid låga invaliditetsgrader ge ett engångsbelopp i stället för löpande årlig livränta, torde man inte kunna upphöra med att vid yrkesskada ge någon ersättning vid invaliditetsgrader under 50 procent. Med hänsyn till det anförda torde det vara berättigat att här utgå från att det även i fortsättningen skall i viss utsträckning finnas särskilda ersättningsförmåner för fall av yrkesskada. Det kan härvid vara frågan om yrkesskadeersättning i sådana fall då ersättning ej alls utgår från det allmänna systemet, omfattande sjukförsäkring, folkpensionering och tillläggspensionering. Det kan också vara frågan om att vid invaliditet eller dödsfall till följd av yrkesskada ge en ersättning, som är större än vid invaliditet eller dödsfall av annan orsak. Socialförsäkringskommittén har i föregående betänkande (SOU 1959: 32) hävdat den meningen att när två skilda icke inkomstprövade socialförsäk-

319 ringsförmåner — varav en allmän och en speciell — sammanträffar, den praktiska samordningsregeln är den, att den allmänna förmånen, folkpensionen, utgår fullt ut, medan den speciella förmånen, yrkesskadelivräntan, försvinner eller efter erforderlig reduktion utgår som ett tillägg till den allmänna förmånen. I den på grundval av kommitténs nämnda betänkande framlagda propositionen nr 75 vid 1960 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen i princip till en sådan ordning, ehuru genomförandet av den ansågs böra ske först vid en senare tidpunkt. Den vid nämnda riksdag beslutade samordningen mellan efterlevandelivräntor samt änke- och barnpensioner från folkpensionssystemet, innebärande att avdrag göres på pensionssidan, avsågs i enlighet härmed utgöra endast en provisorisk lösning. Med utgångspunkt från vad sålunda anförts uppkommer nu frågan huruvida man bör genomföra en ordning, enligt vilken från den allmänna sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen vid yrkesskada utgives vissa special- eller tilläggsförmåner, eller om man för dessa förmåner bör bibehålla en särskild yrkesskadeförsäkring. Denna frågeställning inrymmer en mängd skiftande problem av såväl materiell som administrativ natur. Det gäller härvid inte endast att utforma ändamålsenliga regler för ersättningsgrunderna samt för ersättningarnas finansiering och administration för nya yrkesskadefall utan även att taga ståndpunkt bl. a. till handhavandet av bortåt 70 000 livräntor, som utgår enligt nu gällande och tidigare yrkesskadeförsäkringslagstiftning, och till finansieringen av uppräkningen av de gamla livräntor som omfattas av 1955 års omregleringslagstiftning. Beslutas en så genomgripande förändring av yrkesskadeförsäkringen som de angivna båda alternativen innebär, aktualiseras även frågan vad som i fortsättningen bör gälla för de skadefall som omfattas av de till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen anknutna ersättningsförfattningarna. Bland dessa märkes i första hand de som gäller skada ådragen under militärtjänstgöring. Omkring 6 500 livräntor utgår för närvarande enligt dessa författningar. Med hänsyn till den tid som skulle krävas för att lösa alla de problem som nu i korthet berörts har socialförsäkringskommittén måst konstatera att det inte skulle vara möjligt för kommittén att framlägga förslag härom redan vid den tidpunkt då förslag senast måste föreligga i fråga om invalidpensionsreformen och den därmed sammanhängande revisionen av sjukförsäkringen. För övrigt synes utredningen om en så genomgripande reform av yrkesskadeförsäkringen böra ske av ett och samma utredningsorgan för den materiella och för den administrativa sidan. Och vidare torde en sådan utredning inte böra ske utan medverkan av huvudorganisationerna på arbetsmarknaden. Kommittén anser därför att en särskild utredning, till vilken de stora arbetsmarknadsparterna på ett eller annat sätt anknytes, bör tillsättas för att utarbeta förslag om den framtida utform-

320 ningen och organisationen av yrkesskadeförsäkringen och därtill anknutet ersättningssystem för bl. a. skador under militärtjänst. Chefen för socialdepartementet har i proposition nr 45 till 1961 års riksdag uttalat, att en särskild utredning om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning bör komma till stånd sedan socialförsäkringskommittén avslutat sitt nuvarande utredningsarbete. Även om socialförsäkringskommittén sålunda inte nu kan framlägga ett förslag till en definitiv lösning av problemkomplexet om yrkesskadeförsäkringen och därtill anknutna ersättningssystem, kan kommittén inte i detta betänkande bortse från samordningen med yrkesskadeförsäkringen. Redan borttagandet av den hittillsvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner föranleder ett oavvisligt behov av särskilda regler om samordning med invalidlivräntor. De återkommande standardhöjningarna av folkpensionerna föranleder och accentuerar ett överförsäkringsproblem vid sammanträffande med yrkesskadeersättning. Såsom närmare utvecklas i det följande är det nödvändigt att även på andra punkter revidera samordningsreglerna. Med hänsyn till det anförda framlägges i detta kapitel förslag till vissa samordningsregler avsedda att för yrkesskador och en del andra skador gälla under några år framöver till dess en mera definitiv lösning av hithörande problem kan ernås. Vid utformandet av reglerna för den provisoriska samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, och yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan, bör beaktas följande. Lagstiftningen om ersättning vid yrkesskada har ändrats vid ett stort antal tillfällen, sedan den första lagen genomfördes vid 1901 års riksdag. Genomgående princip vid lagändringarna har varit att ersättningarna, av vilka här främst intresserar sjukpenning samt livränta till invalid och efterlevande, bestämmes med tillämpning av den lydelse av lagen som gällde vid den tidpunkt då skadefallet inträffade. Med hänsyn härtill och till finansieringssystemet kan därför reduktion av yrkesskadeersättningarna inte lagligen ske genom retroaktiv ändring av den vid skadans inträffande gällande yrkesskadeförsäkringslagstiftningen. Vid sammanträffande av yrkesskadeersättning i äldre skadefall med förmåner från sjukförsäkring och pensionering, måste därför ett av nytillkommande omständigheter föranlett samordningsbehov tillgodoses genom ingrepp på sjukförsäkrings- och pensionssidan. Att införa en samordning, dvs. reduktion, på yrkesskadeförsäkringssidan kan — frånsett omregleringsförhöjningarna — komma i fråga endast i nya fall, dvs. fall som inträffar efter en ändring av YFL. Om bortses från den samordning av sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring, som gäller för skadefall inträffade efter 1955 års ingång, och från att sjukpenning och livräntor från yrkesskadeförsäkringen i betydande ut-

321 sträckning är lägre efter 67 år än dessförinnan, kan den nuvarande samordningen sägas i regel ske på sjukförsäkrings- och pensionssidan. Även om kommittén vidhåller sin uppfattning att den slutliga lösningen av samordningsproblemen bör ske efter motsatt linje, bör den lösning som skall gälla för de närmaste åren bygga på de nu gällande grunderna för samordning, dvs. med reduktion på den allmänna sidan. I all den utsträckning som är möjlig bör den nuvarande yrkesskadeförsäkringen i detta skede lämnas orubbad. Framför allt bör i möjlig mån undvikas lagändringar, som innebär ökade förmåner från yrkesskadeförsäkringen och därmed ökade utgifter för denna försäkring. Det synes nämligen vara angeläget att undvika sådant som kan vålla komplikationer för den kommande utredningen. Vad först beträffar samordningen mellan sjukförsäkringen samt den obligatoriska och den frivilliga försäkringen enligt YFL må framhållas följande. Varken de reformer av sjukförsäkringen, som kommittén i övrigt föreslår, eller andra omständigheter nödvändiggör någon ändring av samordningsreglerna i 31 § SFL samt 11 och 47 §§ YFL. I enlighet med vad i det föregående anförts bör därför dessa regler nu lämnas i sak orubbade. Som framgår av det förut anförda är SFL:s och YFL:s sjukpenningtabeller anknutna till varandra. Yrkesskadeförsäkringens sjukpenning motsvarar för tid t. o. m. den månad, under vilken den skadade fyller 67 år, den enligt SFL för de första 180 dagarna av sjukperioden gällande sjukpenningen och för tid efter nämnda månad den enligt sistnämnda lag fr. o. m. den 181 :a dagen av sjukperioden gällande i allmänhet lägre sjukpenningen. Enligt kommitténs förslag (se kap. 18) skall SFL:s sjukpenningtabell undergå väsentliga förändringar. Sålunda skall i princip borttagas den första sjukpenningklassen, varjämte tabellen skall påbyggas uppåt med nya klasser för högre arbetsförtjänster. Vidare skall sjukpenningen efter 180:e dagen av sjukperioden utgå med samma belopp som dessförinnan. Det kan synas som om dessa förändringar av SFL:s sjukpenningtabell måste föranleda motsvarande ändringar av YFL:s sjukpenningtabell för att inte, främst i vissa inkomstlägen, sjukpenningen skall bli lägre vid yrkesskada efter samordningstidens utgång än vid annan sjukdom. Så är emellertid inte fallet. Enligt 13 § 5 st. YFL får sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen inte i något fall utgå med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort yrkesskada. Detta stadgande, som nu sällan behöver tillämpas, får en väsentligt större betydelse, om SFL:s sjukpenningtabell ändras i enlighet med kommitténs förslag men YFL:s tabell bibehålles oförändrad. Genom nämnda stadgande kan nämligen elimineras betydelsen av att sistnämnda tabell ej ändras. Mot en ändring av YFL:s tabell talar — förutom vad ovan anförts 21—103073

322 — att enligt kommitténs förslag inom sjukförsäkringen inte längre kommer att finnas någon tabell, som motsvarar den som nu gäller vid yrkesskada efter 67 år. Slopas i YFL den lägre sjukpenningen efter 67 år, torde konsekvensen kräva att den nuvarande reduktionen av yrkesskadelivräntorna efter 67 år också borttages. Detta skulle emellertid medföra icke obetydliga kostnadsökningar för yrkesskadeförsäkringen, vilket enligt vad förut sagts bör undvikas i detta läge. Då en ändring av YFL:s sjukpenningtabell inte är nödvändig, föreslås därför att den bibehålles helt oförändrad. Den ökade betydelsen av nyssnämnda stadgande i 13 § 5 st. YFL föranleder en oundviklig men obetydlig kostnadsökning (mindre än en procent) för yrkesskadeförsäkringen. I 15 § YFL finnes bestämmelser om hempenning och om barntillägg i vissa fall. Dessa bestämmelser, som är hämtade från 25 § SFL, bör få i sak samma ändrade innehåll, som kommittén (kap. 17) föreslår beträffande sjukförsäkringen. En sådan ändring beträffande hempenningen torde medföra en ytterst ringa minskning av yrkesskadeförsäkringens utgifter, medan ändringen av barntilläggsreglerna medför en obetydlig ökning av nämnda utgifter. Kostnadsändringarna till följd av den ökade tillämpningen av 13 § 5 st. YFL samt jämkningarna av 15 § YFL är så ringa, att de inte i och för sig torde behöva medföra någon premiehöj ning. Vad härefter beträffar samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen, å ena sidan, samt folk- och tilläggspensioneringen, å andra sidan, må anföras följande. Om YFL:s sjukpenningtabell i enlighet med vad i det föregående föreslagits tills vidare bibehålles oförändrad, försvinner ett eljest föreliggande motiv för att höja de minimi- och maximibelopp om resp. 1 200 och 15 000 kr., som ligger till grund för livräntor enligt YFL, och därmed öka yrkesskadeförsäkringens omslutning i ekonomiskt hänseende. Ingen annan omständighet nödvändiggör en ändring i detta sammanhang av YFL:s livränteregler. Det föreslås därför att de inte ändras nu. Vissa jämkningar av samordningsreglerna på pensionssidan erfordras emellertid. I detta hänseende må anföras följande. Änkepensionen i de fall då dödsfallet inträffat före den 1 juli 1960 avses alltjämt skola vara inkomstprövad, ehuru kommittén föreslår (kap. 10) viss uppmjukning av inkomstprövningen. Tillräcklig anledning saknas då att i samordningshänseende överväga annat än att bibehålla nuvarande regel, enligt vilken yrkesskadeersättning genom inkomstprövningen kan minska änkepensionen. När i det följande talas om änkepension, avses i enlighet härmed endast änkepension som utgår utan inkomstprövning, dvs. på grund av dödsfall efter den 30 juni 1960.

323 Änklings- och föräldralivräntorna är behovsprövade och fastställes alltså med beaktande av utgående pensionsförmåner. Från dessa livräntor kan därför bortses i detta sammanhang. I den reviderade invalidpensioneringen enligt kommitténs förslag skall inkomstprövning inte längre ske av folkpensionsförmånen; här bortses från kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg till denna förmån. För att inte därmed en omotiverad dubbelersättning skall uppkomma, måste folkpensionsförmånen på något sätt reduceras, när den sammanträffar med yrkesskadeersättning. I enlighet med den i det föregående förordade grundsatsen att man för den provisoriska samordningen bör bygga på nuvarande grunder för samordning, föreslås att reduktion göres på förtidspensionen efter samma grunder som på änke- och barnpensionerna, dvs. yrkesskadeersättningen avdrages från folkpensionen med viss reservation, varom mera i det följande. Enligt förarbetena till 44 § TPL (prop, nr 100/1959) har denna bestämmelse utformats mer restriktivt än vad som för närvarande i allmänhet gäller vid sammanträffande av förmåner i liknande fall. Syftet var att därmed lämna alla vägar öppna vid det kommande ställningstagandet. Avdragsregeln i 44 § TPL synes omotiverat sträng i det hänseendet att avdrag här — i motsats till enligt 8 § 3 st. F P L och 4 § barnpensionslagen — skall ske även »korsvis». Sålunda skall sjukpenning eller invalidlivränta reducera änke- och barnpensioner från tilläggspensioneringen, ehuru den arbetsinkomst för vilken sjukpenningen och livräntan träder i stället inte inverkar på tilläggspensionen. Vidare skall änkelivränta dragas av från egenpension från tilläggspensioneringen, trots att den avlidnes tidigare arbetsinkomst inte inverkade på denna pension. Det föreslås att avdrag i fortsättningen får ske endast å »motsvarande förmån». Detta innebär följande. Förtidspension från folk- och tilläggspensioneringen skall minskas med hänsyn till den pensionsberättigade för samma tid tillkommande sjukpenning (varmed avses även hempenning) eller invalidlivränta; tilläggspensionen skall däremot ej längre reduceras av änkelivränta. Barnpension och änkepension från folk- och tilläggspensioneringen skall minskas med hänsyn till den pensionsberättigade för samma tid tillkommande efterlevandelivränta; tilläggspensionsförmånerna skall däremot ej längre minskas med sjukpenning och invalidlivränta. Tillläggspensioneringens ålderspension, som ju avlöser dess förtidspension men ej dess änkepension, skall minskas med hänsyn till den pensionsberättigade för samma tid tillkommande sjukpenning och invalidlivränta, däremot i fortsättningen inte med änkelivränta. Folkpensioneringens ålderspension, som ju avlöser både dess förtidspension och dess änkepension, skall i motsats till enligt nuvarande regler minskas med hänsyn till den pensionsberättigade för samma tid tillkommande sjukpenning, invalidlivränta och

324 änkelivränta. Frågan om avdraget å ålderspensionen från folkpensioneringen motiveras ytterligare i det följande. När i förslagen användes termen sjukpenning, avses därmed även hempenning samt barntillägg till sjukpenning och hempenning. Enligt 44 § TPL liksom 8 § 3 st. F P L och 4 § barnpensionslagen skall varje krona i yrkesskadeersättning föranleda avdrag med samma belopp å pensionen. Det synes emellertid motiverat att tills vidare vid pensionsfall, som helt eller delvis förorsakats av yrkesskada, ge något större förmåner än eljest. Detta kan vid tillämpning av det för den kommande provisorietiden förordade samordningssystemet ske genom att en viss del av yrkesskadeersättningen undantages från avdrag. Vid bestämmandet av hur stor del av yrkesskadeersättningen, som sålunda skall friläggas, bör beaktas följande. Provisorietiden avses skola ha upphört innan folkpensionsförmånerna nått den i princip beslutade »fulla nivån». Under åtskilliga år framöver och därvid i särskilt hög grad under provisorietiden kommer tilläggspensionerna vanligen att antingen saknas eller vara avkortade, enär pensionsfallet inträffat innan rätt till tilläggspension kunde intjänas eller enär den skadade vid TPL:s ikraftträdande var mer än 45 år. Vidare skall enligt vad som föreslagits i det föregående yrkesskadelivräntorna under provisorietiden hållas kvar på nuvarande nivå; någon höjning av den maximiarbetsförtjänst som nu ligger till grund för livräntorna avses sålunda inte ske. Enligt nu gällande bestämmelser om samordning mellan statlig tjänstepension och yrkesskadeersättning (se kung. den 28 maj 1959 med tilläggsbestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente m. m. 4 § 3 och 4 mom.) skall vid fastställande av de s. k. bruttopensionsförmånerna bortses från vad av sjukpenningen resp. livräntan »överskjuter tre fjärdedelar av det gällande beloppet». Detta innebär att i de pensionsfall, då rätt till motsvarande yrkesskadeersättning föreligger, utgår en något högre sammanlagd förmån än i övriga fall. ökningen motsvarar en fjärdedel av yrkesskadeersättningen. Kommittén föreslår att motsvarande anordning införes vid den provisoriska samordningen mellan yrkesskadeförsäkring samt folk- och tilläggspensionering och att avdraget å pensionen därvid skall ske med endast tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningen. Så som 44 § TPL, 8 § 3 st. F P L och 4 § barnpensionslagen nu är utformade, skall yrkesskadeersättningen avdragas å grund- och tilläggspensionen var för sig oberoende av i vad mån avdrag sker å den andra pensionsdelen. Följden härav blir ibland för änkor och vanligen för barn att den sammanlagda ersättningen blir lägre vid yrkesskada än om endast folk- och tilläggspension skulle utgå. Sådana dubbla avdrag bör inte rimligen få ske. Lämpligast är att avdrag göres först å den ena pensionsförmånen så långt den räcker; endast i den mån den inte räcker göres avdrag å den andra pensionsförmånen. Främst den likartade finansieringen talar

325 för att yrkesskadeersättningen i första hand avdrages å tilläggspensionen. Det föreslås att så skall ske. Nyss har föreslagits att en fjärdedel av yrkesskadeersättningen skall läggas utanför samordningen. Enligt 8 § 3 st. F P L och 4 § barnpensionslagen får avdraget inte reducera bort mer än hälften av änke- och tre fjärdedelar av barnpensionen. En viss bråkdel av dessa folkpensioner är således lagd utanför samordningen. Borttages detta friläggande av viss folkpensionsdel, uppkommer en för provisorietiden inte tillräckligt motiverad sänkning av den totala ersättningen. Vidare bör beaktas vad nyss anfördes om folkpensionernas icke fulla nivå och om avkortad tilläggspension eller avsaknad av tilläggspension under provisorietiden. Det föreslås därför att nuvarande spärregler vid avdrag å änke- och barnpensioner bibehålles under provisorietiden. Enligt vad förut föreslagits skall yrkesskadeersättning avdragas på folkpensioneringens förtidspension efter samma grunder som på dess änkeoch barnpensioner. Med hänsyn till att en viss del av sistnämnda pensioner föreslås alltjämt skola undantagas från avdrag och till att den nuvarande grundpensionen jämte indextillägg är undantagen från inkomstprövning synes även viss del av de nya förtidspensionerna från folkpensioneringen böra friläggas. Denna del synes lämpligen kunna fastställas till en fjärdedel. Kommittén föreslår att utan hinder av avdraget alltid minst en fjärdedel av den eljest från folkpensioneringen utgående förtidspensionen skall utgivas. I det föregående har förordats att sjukpenning och invalidlivränta skall dragas av från den skadade tillkommande ålderspension inte endast från tilläggspensioneringen utan även från folkpensioneringen samt att änkelivränta skall dragas av från änka över 67 år tillkommande pension inte bara i form av änkepension från tilläggspensioneringen utan även i form av ålderspension från folkpensioneringen. Någon sådan reduktion sker inte enligt nuvarande regler för folkpensionen. Däremot är yrkesskadeersättningarna ofta lägre efter 67 år än dessförinnan. Olika regler gäller härutinnan beroende på när yrkesskadan har inträffat. Här må blott erinras om att enligt den för skador inträffade efter ingången av år 1955 gällande YFL invalid- och änkelivräntorna är 25 procent lägre efter 67 år än dessförinnan. Med de allt mer stigande ålderspensionerna från folkpensioneringen framstår denna sänkning som för liten. För helinvalider blir i vissa fall s u m m a n av ålderspension och livränta större än summan av förtidspension och livränta, vilket ju inte kan anses motiverat. Summan av ålderspension och 100 procent livränta blir i inkomstlägen uppåt 9 000 kr. större än den förutvarande arbetsförtjänsten. Och sistnämnda summa ter sig särskilt omotiverat stor, om den jämföres med den pension som skulle utgått om vederbörande inte drabbats av yrkesskadan. På samma sätt blir summan av änkelivränta och ålderspension från folkpensioneringen

326 relativt sett omotiverat stor. Med hänsyn till det anförda och till att livräntan är avsedd att kompensera ett av yrkesskada förorsakat bortfall av arbetsinkomst kan göras gällande att det vore riktigast att inte ge livränta för tid efter det den skadade fyllt 67 år eller att i vart fall reducera den åtskilligt mer än som nu sker. Övervägandet av en sådan lösning av förevarande samordningsproblem torde emellertid lämpligen böra anstå till det mera definitiva ståndpunktstagandet till problemet om ersättning vid yrkesskada. I nuvarande läge synes mest praktiskt att folkpensioneringens ålderspension i likhet med dess förtids-, änke- och barnpensioner och motsvarande tilläggspensioner reduceras av för samma tid utgående yrkesskadeersättning. Dock synes motiverat att tills vidare föreskriva, att utan hinder av avdraget tre fjärdedelar av nämnda ålderspension skall utgå. Den som åtnjuter partiell förtidspension kan mycket väl vara förvärvsarbetande och därvid drabbas av yrkesskada. Den sjukpenning eller livränta, som därvid tillerkännes honom, är till sin storlek beroende av den reducerade arbetsförtjänst han har som invalid. Liksom den partiella förtidspensionen utgår vid sidan av denna arbetsförtjänst, bör den sjukpenning eller livränta som ersätter arbetsförtjänsten lämna pensionen orubbad i den mån den till följd av yrkesskadan ökade, totala invaliditeten inte medför att högre partiell eller hel förtidspension skall utgå. Kommittén föreslår därför att i lagen införes en regel innebärande att avdrag å annan förtidspension än hel sådan får ske endast om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår. Om den försäkrade var invalidiserad till följd av yrkesskada innan han började intjäna de pensionspoäng, som ligger till grund för tilläggspension i form av förtidspension på grund av sedermera inträtt ökat invalidiserande eller i form av ålderspension eller i form av efterlevandepension i anledning av sedermera inträffat dödsfall, torde det i regel vara oberättigat att låta livräntan reducera tilläggspensionen. Den till grund för tilläggspensioneringen liggande arbetsförtjänsten kan nämligen antagas vara lägre på grund av yrkesskadeinvaliditeten, varigenom en reduktion kan sägas redan ha skett på tilläggspensionssidan. Ett sådant resonemang torde ha varit motivet till bestämmelsen i 61 § TPL, enligt vilken avdrag enligt 44 § TPL inte skall ske för livränta eller sjukpenning i anledning av skada som inträffat före den 1 januari 1960. Denna bestämmelse bör nu jämkas med hänsyn till dem som vid en senare än nämnda tidpunkt blivit eller blir omfattade av försäkringen för tilläggspension. Kommittén förordar en bestämmelse av innebörd att avdrag å tilläggspension för yrkesskadeersättning inte får ske om yrkesskadan inträffat innan den skadade (resp. avlidne) äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år. Den som efter ansökan hos försäkringsrådet fått sin invalidlivränta helt eller delvis utbytt mot ett engångsbelopp bör inte gynnas framför det stora flertalet som alltjämt uppbär sin livränta. Därför föreslås att i sådant fall

327 skall anses som om livränta utginge med eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp, som enligt de vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet. Det kan nämnas att en motsvarande bestämmelse finnes i 4 § 1 mom. kung. den 28 maj 1959 med tilläggsbestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente m. m. Till de nya samordningsbestämmelserna bör överföras stadgandet i 44 § 2 st. TPL, enligt vilket bestämmelserna skall äga motsvarande tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. De i det föregående förordade samordningsbestämmelserna har utformats i syfte att därigenom skall ernås en så lämpligt avvägd sammanlagd ersättningsnivå, som är möjligt vid föreliggande förutsättningar. För att inte den utgående folkpensionen skall sänkas för någon vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, bör införas en övergångsbestämmelse, enligt vilken för den som åtnjöt folkpension för december 1962 de nya samordningsreglerna inte får föranleda sänkning av honom tillkommande folkpension under det belopp, som utgick för nämnda månad. När i det föregående talats om folkpension, har bortsetts från de tillägg till sådan som kan komma i fråga, nämligen kommunalt bostadstillägg, hustrutillägg, barntillägg, blindtillägg, vårdtillägg, hjälptillägg och vanföretillägg. Vad därvid föreslagits bör, såvitt avser dessa tillägg, gälla endast barntilläggen. I den mån avdrag för yrkesskadeersättning skall ske å folkpension, som förhöjts med barntillägg enligt kommitténs förslag (kap. 8), bör avdraget i första hand ske å den egentliga folkpensionsförmånen och i andra hand å barntillägget. Beträffande övriga tillägg må anföras följande. Såvitt avser de inkomstprövade tilläggen bostadstillägg och hustrutillägg bör samordningen alltjämt ske genom att yrkesskadeersättningen i likhet med annan inkomst kan reducera tillägget till folkpensionen. I den mån sjukpenning eller livränta enligt de i det föregående behandlade reglerna redan minskat den egentliga folkpensionsförmånen, bör dock yrkesskadeersättningen därvid inte räknas som inkomst. Ett stadgande härom finnes nu i 8 § 3 st. F P L beträffande änkepension. Kommittén föreslår, att ett sådant stadgande skall gälla även när nämnda båda tillägg utgår till invalidpension och ålderspension. De övriga nyssnämnda tilläggen bör utgivas oberoende av samtidigt utgående yrkesskadeersättning. Det synes i nuvarande läge vara lämpligast att för sammanträffande mellan vårdbidrag enligt 17 § YFL och motsvarande folkpensionsförmåner bibehålla nuvarande regel om samordning på yrkesskadeersättningssidan. Härefter skall behandlas frågan om samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, och vissa med den nuvarande yrkes-

328 skadeförsäkringen jämställda ersättningssystem, å andra sidan. Här åsyftas 1901 års olycksfallsersättningslag och 1916 års olycksfallsförsäkringslag samt de därtill och till nu gällande yrkesskadeförsäkringslagstiftning anknutna författningarna avseende ersättning i anledning av skador under bl. a. militärtjänst, civilförsvarstjänst, fullgörande av tjänsteplikt, brandsläckning och vistelse i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalter. Såvitt avser samordningen med sjukförsäkringen föreslås även här att nuvarande regler bibehålles i sak oförändrade. De följdändringar, som föreslagna ändringar av sjukförsäkringen enligt det föregående ansetts böra medföra i YFL, bör avse nya skador av även här aktuell art. Härför synes erfordras endast en formell jämkning av hänvisningsbestämmelsen i 6 § 2 mom. sista stycket MEF. I fråga om samordningen med pensioneringen bör för sjukpenning och livränta vid här avsedda skador gälla detsamma som vid motsvarande ersättning för yrkesskada. Detta resultat ernås om de föreslagna avdragsbestämmelserna föreskrives gälla •— i enlighet med vad nu stadgas i 8 § 3 st. FPL, 4 § barnpensionslagen och 44 § TPL — inte endast sjukpenning eller livränta jämlikt YFL utan även jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande utgående sjukpenning eller livränta, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses i 1 § YFL. Vad i det föregående föreslagits om samordning på pensionssidan vid samtidigt utgående yrkesskade- eller därmed jämförlig ersättning kräver som ersättning för bl. a. 8 § 3 st. FPL, 4 § barnpensionslagen samt 44 och 61 §§ TPL vissa lagbestämmelser, som kan sammanfattas i följande punkter. 1. Om pensionsberättigad äger uppbära livränta eller sjukpenning enligt YFL eller om han jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande äger uppbära livränta eller sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller bolag som avses i 1 § YFL, skall honom eljest tillkommande pension minskas enligt vad som angives i följande punkter. Motsvarande skall äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. 2. Förtidspension och ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande sjukpenning jämte barntillägg eller livränta till skadad. Avdrag å annan förtidspension än hel sådan får dock ske endast om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår. Avdrag å tilläggspension får inte ske om skadan inträffat innan den pensionsberättigade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år. Har livränta som nu nämnts eller del därav eller dylik livränta för viss tid utbytts mot ett belopp för en gång, skall anses som om livränta utginge med eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp, som enligt de

329 vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet. 3. Folkpension i form av barnpension, änkepension eller ålderspension ävensom tilläggspension i form av barnpension eller änkepension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta såsom efterlevande. Avdrag å tilläggspension får dock inte ske, om skadan inträffat innan den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år. 4. Minskningen skall i första hand avse tilläggspension. 5. Utan hinder av vad som angivits under 1—4 skall folkpension alltid minst utgå med en fjärdedel av barnpension och invalidpension, hälften av änkepension samt tre fjärdedelar av ålderspension, som eljest skolat utgå. 6. Vid tillämpning av avdragsreglerna skall andra tillägg till folkpension än barntillägg ej tagas i betraktande. Avdrag göres i sista hand å sådant barntillägg. 7. Sjukpenning jämte barn tillägg därtill eller livränta får, i den mån ersättningen enligt ovan angivna punkter skall minska den pensionsberättigade tillkommande folkpension, inte räknas som inkomst vid tillämpning av bestämmelserna om inkomstprövning av kommunala bostadstillägg och hustrutillägg. 8. Vad som här stadgas om minskning av folkpension i form av änkepension skall inte gälla om dödsfallet inträffat före den 1 juli 1960. 9. För den som åtnjöt folkpension för december 1962 får avdragsbestämmelserna inte föranleda sänkning av honom tillkommande sådan folkpension under det belopp som utgick för nämnda månad. De av kommittén nu föreslagna reglerna belyses något närmare av exemplen i h ä r efterföljande tabeller. Tabell 1 avser fall då vederbörande är 100 procent invalid till följd av yrkesskada. Tabell 2 avser barnlös änka, vars man avlidit genom yrkesskada. Tabell 3 avser änka under 67 år och två hemmavarande barn under 16 år, vilkas make resp. fader avlidit genom yrkesskada. För enkelhetens skull förutsattes, att inom för yrkesskadeförsäkringen gällande maximum av 15 000 kr. samma arbetsförtjänst ligger till grund för livräntan som för den tilläggspension, som kan komma i fråga, att kommunalt bostadstillägg inte utgår, att invaliden har folkpension såsom ogift och inte har rätt till hustrutillägg eller barntillägg, samt att änkans änkepension från folkpensioneringen utgår utan 15-delsreduktion. Till grund för beräkningen av pensionerna har lagts pensionspristalet för maj 1961, vilket innebär tio indextillägg och ett basbelopp om 4 400 kr. Folkpensionerna h a r antagits ha förhöjts med ytterligare ett standardtillägg av samma storlek som det fr. o. m. juli 1960. I vart fall i de i tabell 1 avsedda fallen är det uteslutet att under den beräknade provisorietiden oavkortade ålderspensioner från tilläggspensioneringen kan utgå. I denna tabell har 22—103073

330 därför under punkt 3 inom parentes angivits de belopp som är aktuella, om pensionspoäng intjänats för 5 år. I tabell 3 har under punkt 1 b) tillämpats den av kommittén förordade maximeringsregeln för efterlevandepensioner (90-procentregeln); härvid har förutsatts att barntillägget utgör 1000 kr. per barn och att det reducerats med hänsyn till tilläggspension, så som kommittén tänkt sig (se kap. 8). Tabell Arbetsförtjänst 1. Om sammanträffande med livränta ej äger rum, uppgår pensionen a) då endast folkpension utgår, till b) då oavkortad tilläggspension utgår, till 2. Vid sammanträffande före 67 år utgår livräntan (helt) med av oavkortad tilläggspension (efter avdrag) av folkpensionen a) då rätt till tilläggspension ej föreligger, (efter avdrag) b) vid rätt till oavkortad tilläggspension (efter avdrag) eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej föreligger, b) vid rätt till oavkortad tilläggspension 3. Vid sammanträffande efter 67 år utgår livräntan med av oavkortad tilläggspension (efter avdrag) av folkpensionen a) då rätt till tilläggspension ej föreligger, (efter avdrag) b) vid rätt till oavkortad tilläggspension (efter avdrag) eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej föreligger b) vid rätt till oavkortad tilläggspension

1. 100 % invalid 7 200

10 800

15 000

33 000

3 050

3 050

3 050

3 050

4 730

6 890

9 410

20 210

6 600

9 075

11 000

11 000

8 910

1 160

3 050

7 363

9 838

11 763

11 763

7 363

9 838

12 160

22 960

4 950

6 806

8 250

8 250

0 (0)

0 (0)

172 (0)

10 972 (0)

2 288

2 288

2 288

2 288

2 288 (2 288)

2 288 (2 288)

3 050 (2 288)

3 050 (2 288)

7 238

9 094

10 538

10 538

7 238 (7 238)

9 094 (9 094)

11 472 (10 538)

22 272 (10 538)

331 Tabell 2. Den avlidnes arbetsförtjänst Om sammanträffande med livränta ej äger rum, uppgår pensionen a) då endast folkpension utgår, till b) då oavkortad änketilläggspension utgår, till 2. Vid sammanträffande före 67 år utgår livräntan (helt) med av oavkortad änketilläggspcnsion (efter avdrag) av folkpensionen a) då rätt till änketilläggspcnsion ej föreligger, (efter avdrag) . . b) vid rätt till oavkortad änketill läggspension (efter avdrag) . . . eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej före ligger, b) vid rätt till oavkortad änketill läggspension 3. Vid sammanträffande efter 67 år utgår livränta med av oavkortad änketilläggspension (efter avdrag) av folkpensionen a) då rätt till tilläggspension ej föreligger, (efter avdrag) b) vid rätt till oavkortad änketillläggspension (efter avdrag) . . . eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej föreligger, b) vid rätt till oavkortad änketillläggspension

Änka

7 200

10 800

15 000

3 050

3 050

3 050

3 722

4 586

5 594

2 400

3 600

5 000

1 525

1 525

1 525

1 922

1 886

1 844

3 925

5 125

6 525

4 322

5 486

6 844

1 800

2 700

3 750

2 288

2 288

2 288

2 372

2 561

2 781

4 088

4 988

6 038

4 172

5 261

6 531

332 Tabell 3. Änka under 67 år och 2 barn under 16 år Den avlidnes arbetsförtjänst 1. Om sammanträffande med livränta ej äger rum, uppgår pensionen a) då endast folkpension utgår, till b) då oavkortade tilläggspensioner utgår, till 2. Vid sammanträffande utgår livräntorna (helt) med av oavkortade tilläggspensioner (efter avdrag) av folkpensionerna a) då r ä t t till tilläggspension ej föreligger, b) vid r ä t t till oavkortade tillläggspensioner (efter avdrag).. eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej föreligger b) vid r ä t t till oavkortade tillläggspensioner

7 200

10 800

15 000

33 000

5 050

5 050

5 050

5 050

6 057

7 263

8 469

15 346

4 800

7 200

10 000

10 000

2 796

2 025

2 025

2 025

2 025

2 457

2 141

2 025

5 050

6 825

9 225

12 025

12 025

7 257

9 341

12 025

17 846

R e s e r v a t i o n e r o c h särskilda y t t r a n d e n

Reservation av herr Andersson

I fråga om sjukförsäkringen kan jag — utom vad gäller företagarnas anslutning till tilläggssjukpenningförsäkringen där jag hänvisar till reservation tillsammans med herrar Eliasson och Gustafsson — biträda kommitténs förslag, dock att jag anser att grundsjukpenningen bör höjas från nuvarande 3 kr. till 5 kr. om dagen. Härigenom skulle uppnås en direkt förbättring av minimiskyddet, då den av kommittémajoriteten föreslagna höjningen till 4 kr. per dag ej utgör något annat än kompensation för penningvärdeförsämringen sedan lagen om sjukförsäkring antogs. En höjning till 5 kr. skulle utgöra en direkt förbättring för folk med obetydlig förvärvsinkomst samt framför allt för husmödrarna. Dessa har visserligen möjlighet att frivilligt försäkra sig för en viss tilläggssjukpenning, men anslutningen till den frivilliga försäkringen har varit förhållandevis blygsam och torde bli så även framdeles. Enligt min uppfattning torde statens bidrag till den höjda grundsjukpenningen böra utgöra 40 procent av kostnaderna. I fråga om förtidspensionen kommer denna enligt kommitténs förslag att utgå utan inkomstprövning. Enligt tidigare gällande regler har något kommunbidrag ej utgått till ej inkomstprövade förmåner inom folkpensioneringen. Jag anser att så bör vara fallet även i fortsättningen. Kommunerna kominer att i fortsättningen bli helt frikopplade från besluten om förtidspensionerna, vilka i stället kommer att avgöras av särskilda pensionsdelegationer inom sjukkassorna. Då härtill kommer, och detta är enligt min mening det viktigaste skälet, att kostnaderna för förtidspensionerna drabbar kommunerna mycket olika, anser jag att dessa kostnader helt bör överföras på staten. För närvarande är belastningen på kommunerna för bidrag till de inkomstprövade folkpensionsförmånerna så ojämn att kostnaderna varierar mellan 20 öre och 3 å 4 kr. per skattekrona. Till denna ojämna belastning bidrager invalid- eller förtidspensioneringen i mycket hög grad, beroende på dels det varierande skatteunderlaget men dels framför allt den ojämna fördelningen av invalidiserade människor. Norrbottens län har t. ex. mer än dubbelt så många invalider per tusen invånare som Stockholms län. En komm u n med stagnerande eller vikande befolkningsunderlag mister unga arbetsföra människor men får behålla de gamla och de invalidiserade. För sådana kommuner blir bidragen till folkpensioneringen en mycket tung börda,

334 i manga fall den största kommunala utgiftsposten, skolväsendet ej inräknat. Om mitt förslag genomföres, alltså överföring helt på staten av kostnaderna för förtidspensioneringen och till denna knutna barntillägg, skulle kommunernas bidrag sjunka från av kommittén föreslagna 520 milj. kr. till 323 milj. kr. om året. Härigenom skulle kommunernas kostnader återföras i kronor räknat till ungefär samma belopp som åren 1957—1958. Procentuellt räknat skulle kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna enligt mitt förslag återföras ungefär till samma nivå som år 1948, då bidraget utgjorde något mindre än 10 procent. Dessutom har genom kommittémajoritetens förslag, som jag i övrigt biträder, vissa justeringar gjorts vilka innebär någon förskjutning kommunerna emellan till de skattesvagare kommunernas förmån.

Reservation av herrar Andersson, Eliasson och Gustafsson

Företagarnas behov av skydd för inkomstbortfall på grund av sjukdom är skiftande. I vissa fall k a n en företagare vara borta från sin rörelse någon tid utan att detta medför några svårare avbräck. I andra fall k a n även en kortvarig sjukdom medföra kännbart inkomstbortfall för en företagare. Förhållandet att behovet av sjukförsäkringsskydd är så skiftande bland företagarna utgör onekligen starkt motiv för att göra valfriheten så stor som möjligt när det gäller skyddets omfattning. För en omfattande valfrihet talar också att företagarna ofta har behov av att placera sparmedel i rörelsen, en form av sparande som ju också medför en viss trygghet, särskilt för försörjningen på ålderdomen. Härtill kommer att det ej har gjorts gällande att det nu tillämpade systemet med frivillig tillläggssjukpenningförsäkring för företagarna medfört några olägenheter för samhället i form av ökade kostnader för socialvården etc. Det kan därför inte med hänvisning till hittills gjorda erfarenheter sägas vara nödvändigt ur det allmännas synpunkt att alla företagare är obligatoriskt tilläggssjukpenningförsäkrade. Rent principiellt synes det också vara oriktigt att, utöver ett visst grundskydd, lagstifta om att den som skall betala hela premien själv skall vara obligatoriskt ansluten. Om man ändå beslutar sig för att inordna företagarna i den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen, bör de beredas vidsträckta möjligheter till undantagande. Kommitténs majoritet föreslår också rätt till undantagande, men endast i samband med att vederbörande utträder ur tilläggspensioneringen. Att medge undantagande från endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen anser kommitténs majoritet icke bör ifrågakomma. Det är emellertid troligt att företagare i många fall av kostnadsskäl önskar tillhöra endast endera av dessa försäkringar. När avgifterna för tilläggspensioneringen stiger, k a n det vara många företagare som önskar stå utanför

335 denna och sörja för sin ålderstrygghet utöver folkpensionen, genom sparande i det egna företaget, medan de däremot anser sig vara i behov av det skydd som sjukförsäkringen ger. Yngre företagare är ofta bundna av ett betydande amorteringssparande i sitt företag. Detta gör att den del av den pensionsgrundande inkomsten, som de verkligen kan disponera, är så liten att de ej kan betala 10—12 % av densamma i pensionspremier. Att de därför skall vara utestängda från möjlighet att försäkra sig för tilläggssjukpenning förefaller direkt obilligt. Enda anledningen att vägra företagarna undantagande från endast den ena av de två försäkringarna skulle vara om denna valfrihet gjorde en samordning mellan sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen omöjlig. Att en företagare står kvar i tilläggspensioneringen men erhåller undantagande från tilläggssjukpenningen synes ej erbjuda några större svårigheter ur samordningssynpunkt. Den försäkrade kan ej bli överflyttad till förtidspensioneringen förrän hans sjukdom visat sig vara av så långvarig natur att förtidspensionering är motiverad. När långtidsskyddet är bättre än korttidsskyddet kan några större svårigheter ur samordningssynpunkt inte uppstå. Kommitténs majoritet har också motiverat sitt förslag till villkor för undantagande främst genom att hänvisa till de svårigheter, som uppstår när en företagare begär undantag från tilläggspensioneringen men önskar vara tilläggss jukpenningförsäkrad. Svårigheter skulle då uppstå när vid långvarig sjukdom och invaliditet, en relativt hög sjukpenning skulle ersättas med en väsentligt mindre förtidspension från folkpensioneringen. Sådana fall skulle enligt kommittémajoritetens mening lätt leda till en hård press i avsikt att få kvar stanna inom sjukpenningförsäkringen, vilket skulle möjliggöras genom den obegränsade sjukhjälpstiden. Det är obestridligt att svårigheterna kan bli större när vederbörande står kvar i tilläggssjukpenningförsäkringen men utträder ur tilläggspensioneringen än när motsatsen är fallet. Det bör emellertid framhållas att det ej skall ankomma på den försäkrade att själv avgöra när övergång från sjukförsäkring till förtidspension skall ske. Det beslutande organet bör ha rätt att bevilja den försäkrade förtidspension utan att vederbörande själv ansökt om pension. Denna rätt för sjukkassan att aktualisera frågan om förtidspension bör sålunda föreligga så snart det kan konstateras att någon förbättring i den sjukes tillstånd ej är att räkna med. Vi anser därför att villkoren i fråga om tilläggss jukpenningförsäkringen för företagare bör utformas så att de kan vara med eller utträda ur densamma, oavsett om de kvarstår i tilläggspensioneringen eller ej.

Reservation av herr Bengtsson

J a g har inte kunnat ansluta mig till majoritetens förslag om höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård. Det k a n givetvis inte bestridas att

336 man gör vissa besparingar under sjukhusvistelse och att det för den skull är motiverat med visst avdrag på sjukpenningen under sådan tid. Den sjuke har emellertid även under sjukhusvistelsen ofrånkomliga utgifter utanför sjukhuset, varvid familjeförsörjaren givetvis som regel har större utgifter än den ensamstående. Vid relativt kortvarig sjukhusvistelse kan m a n för övrigt inte komma ifrån dylika bundna utgifter. De kostnadsstegringar, som ägt rum sedan år 1953 då sjukförsäkringslagen antogs, och som enligt majoritetens mening motiverar det höjda avdraget, torde enligt min mening i lika hög grad ha påverkat den sjukes övriga kostnader. Med hänsyn härtill anser jag det motiverat att bibehålla den nuvarande skillnaden mellan sjukpenning och hemsjukpenning.

Reservation av herrar Eliasson och Gustafsson

Den fortgående stegringen av skatteunderlaget per invånare har ändrat kostnadsfördelningen inom folkpensioneringen mellan staten och kommunerna till de senares nackdel. Medan kommunerna år 1948 betalade 9,6 procent av de totala folkpensionskostnaderna, uppgick deras andel år 1960 till 15,8 procent. Om man i samband med genomförandet av de förändringar beträffande folkpensioneringen som kommittén föreslår ville återföra kommunernas andel till 1948 års nivå, kunde detta lämpligen åstadkommas genom att kommunerna finge övertaga hela kostnaden för de kommunala bostadstilläggen medan staten svarade för övriga folkpensionskostnader. Kommunerna skulle då år 1963 få betala i runt tal 10 procent av samtliga kostnader. I likhet med kommitténs majoritet anser vi oss inte nu böra föreslå en så genomgripande ändring i kostnadsfördelningen. När 1958 års skatteutjämningskommitté avlämnar sitt betänkande om de skatteunderlagsgraderade statsbidragen respektive kommunbidragen, kommer ju frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna upp i ett större sammanhang. Vi anser emellertid att en viss reducering av kommunernas bidrag bör ske. För att minska kostnaden i områden, där antalet förtidspensionärer beräknas bli stort, bör kommunerna befrias från att deltaga i kostnaderna för förtidspensioneringen. Härigenom uppnås särskilt stora lättnader för kommunerna i Norrland samt i Blekinge och Kronobergs län, där antalet invalider enligt tillgängliga statistiska uppgifter är särskilt stort. För att kunna åstadkomma detta bör kommunernas bidrag till hustrutilläggen och de inkomstprövade änkepensionerna höjas något i jämförelse med kommittémajoritetens förslag. Vi föreslår sålunda att kommunernas bidrag till hustrutilläggen skall utgå efter samma grunder som kommittén föreslår beträffande bostadstillläggen, dvs. med 2 procent per skattekrona, maximerat till 80 procent. Bidraget till de inkomstprövade änkepensionerna bör utgå efter nu gällande grunder, dvs. med 1,5 procent per skattekrona, maximerat till 60 procent.

337 Skillnaden i kommunernas kostnader enligt detta förslag och majoritetens belyses i följande sammanställning:

Förtidspension Kommunalt bostadstillägg Inkomstprövad änkepension Hustrutillägg Summa kommunalt bidrag

Kostnader avrundade i miljoner kronor Enligt kommitté- Enligt Eliassons majoritetens och Gustafssons -f- — förslag förslag 197 0 — 197 250 250 ± 0 49 63 + 14 28 47 + 1 9 524

— 164

Det förtjänar understrykas, att vårt förslag lägger tyngdpunkten av kommunernas kostnader till de avsnitt av folkpensioneringen, där kostnaderna k a n beräknas sjunka i framtiden. Utgifterna för den inkomstprövade änkepensioneringen bör minska ganska snabbt på grund av att inga nya fall tillkommer och att allt fler av övergångsfallen uppnår folkpensionsåldern och överföres till den allmänna folkpensioneringen. Kostnaderna för bostadstillägg och hustrutillägg bör också minska när utbetalningarna från tillläggspensioneringen börjar inverka vid inkomstprövningen. Den tendens till stegring av kommunernas kostnader för folkpensioneringen, som är att räkna med även efter år 1963 på grund av att antalet skattekronor per invånare ökar, kommer sålunda om vårt förslag genomföres att motverkas av minskning i kostnaderna för änkepension samt bostads- och hustrutillägg. Efterhand kommer utan tvekan de faktorer som påverkar kommunernas kostnader för folkpensioneringen i sänkande riktning att bli de dominerande. Särskilt yttrande av herr Andersson

Finansieringen av de olika förmånerna inom folkpensioneringen sker, förutom genom ett mindre tillskott från avkastningen av folkpensioneringsfonden, genom folkpensionsavgifter och direkta statsskatter samt i fråga om inkomstprövade förmåner genom kommunbidrag. Det kan alltså sägas att hela kostnaden kommer på skattsedlarna, uppdelad under olika rubriker. Detsamma kan sägas om grundskyddet inom sjukförsäkringen, grundsjukpenning och sjukvårdsförmåner, där en del påföres den försäkrade som egenavgift och en del betalas av direkta skattemedel. Härtill kommer för anställda ett visst arbetsgivarbidrag till sjukvårdsförsäkringen. Det förefaller mig vara mest rationellt och riktigt att hela grundskyddet i sjukförsäkringen samt alla folkpensionsförmåner helt betalas av staten. Enda undantaget är de inkomstprövade bostadstilläggen där det torde vara lämpligt att ett grundbelopp, t. ex. 300—400 kr. för ensamstående och 500—600 kr. för äkta m a k a r utgående efter inkomstprövning, helt bekostas av staten, medan belopp därutöver i sin helhet får bestridas av vederbörande kommun. Genom ett sådant system uppnås betydande förenklingar i administratio-

338 nen och den mycket ojämna kommunala belastningen i fråga om kostnader för folkpensionsändamål försvinner. Debiteringen av avgifter, som nu sker för folkpensioneringen och sjukförsäkringen för personer som ej uppnått beskattningsbar inkomst upphör, varför några debetsedlar ej behöver utställas. I fråga om arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen förmenar jag att avgiften till sjukvårdsförsäkringen skall borttagas medan å andra sidan arbetsgivarna skall betala hela premien för tilläggssjukpenningförsäkringen för sina anställda. Härigenom vinnes ytterligare betydande administrativa förenklingar. De betydande ytterligare krav på statskassan som ovan skisserade omläggning medför får, i den mån så behöves, finansieras med en ökning av den allmänna varuskatten. Denna skatt kan visserligen sägas vara hård för små inkomsttagare, då den är proportionell och ej medgiver något skattefritt bottenbelopp, men detta kan i ännu högre grad sägas om avgifterna till folkpensionering och sjukförsäkring. Dessa avgifter uppgår till minst 6 procent så fort den taxerade inkomsten överstiger ett blygsamt minimibelopp, medan inkomstbelopp till den del de överstiger 15 000 kr. är fria från folkpensionsavgifter. För folkpensionärer betyder visserligen en sådan omläggning en försämring men detta kan lätt motverkas medelst någon höjning av pensionen, liksom barnfamiljerna k a n kompenseras, om det visar sig att de blir missgynnade, vilket jag dock knappast tror. Statens och kommunernas utgifter påverkas visserligen i ogynnsam riktning av en höjd omsättningsskatt men staten och kommunerna får å andra sidan höjda skatteintäkter genom att de allmänna avdragen minskas för deklaranterna då häri ej skulle ingå folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter. För kommunernas del kommer härtill att kostnaderna för folkpensionsändamål försvinner eller minskar mycket starkt. Då emellertid socialförsäkringskommittén ej haft till uppgift att framlägga förslag om väsentliga förändringar i de nuvarande reglerna vad gäller finansieringen av sjukförsäkringen och folkpensioneringen utan denna uppgift torde tillkomma den nu sittande skatteberedningen vid dess avvägning av direkta och indirekta skatter och avgifter har jag ej kunnat framföra ovanstående synpunkter och förslag som direkta alternativ till vad kommitténs majoritet föreslår, vilka förslag får anses utgöra provisoriska lösningar till dess mera definitiva ståndpunktstaganden kan ske i samband med ställningstagandet till beskattningen i hela dess vidd. Jag har dock velat framföra ovannämnda skissartade synpunkter i detta sammanhang, vilket ej hindrar att jag måste taga direkt ståndpunkt till de provisoriska lösningar som föreslås. Särskilt yttrande av herr Broberg

Därest kommitténs nu framlagda förslag i fråga om förtidspensioneringens utformning genomföres, kommer att inom den allmänna pensioneringen —

339 bortsett från pensionerna till de s. k. övergångsänkorna — finnas endast två förmåner, som är inkomstprövade enligt de nuvarande inkomstprövningsprinciperna, nämligen det kommunala bostadstillägget och hustrutillägget. Behovet av dessa båda tillägg kan antagas komma att snabbt avtaga allt eftersom folkpensionen blir större och tilläggspensioneringen vinner åsyftad effektivitet. Hustrutillägget är avsett att för visst fall — då av två makar endast mannen har folkpension — komplettera folkpensionen så att försörjningsbehovet blir bättre tillgodosett. Såväl i det nämnda fallet som i de övriga fall då folkpension utgår kan i samma syfte givas tillskott till pensionen genom kommunalt bostadstillägg. Enligt min mening finns det — i vart fall på litet längre sikt — ringa anledning att komplicera pensionssystemet genom att behålla två efter olika grunder finansierade inkomstprövade tilläggsförmåner. Efter en övergångstid synes därför hustrutillägget böra avvecklas såsom en fristående förmån och sammansmältas med det kommunala bostadstillägget, vilket i samband därmed synes böra erhålla en mera rättvisande beteckning. Man torde kunna utgå ifrån att kommunerna kommer att tillse att grunderna för detta kommunala tillägg blir utformade så att tillägget täcker även det behov, som föranlett tillskapandet av hustrutillägget. Kommittéförslaget i fråga om hustrutilläggets utformning synes mig utgöra en etapp på vägen mot tilläggets avveckling såsom en fristående förmån. I fråga om tilläggets finansiering kunde måhända en anknytning redan nu till finansieringen av det kommunala bostadstillägget te sig följdriktig. Emellertid torde det inte vara påkallat att i nuvarande läge göra ett sådant avsteg från hittillsvarande finansieringsprinciper. Jag har sålunda ansett mig kunna biträda kommittéförslaget även i vad det angår hustrutillägget, i vilken del jag dock uppfattar förslaget såsom avseende endast en övergångsanordning.

Särskilt yttrande av herr Eliasson

Kommittén föreslår att taket för den inkomst, som påverkar inplacering i sjukpenningklass, skall bestämmas till 21 000 kr. Arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen bör däremot enligt kommittén beräknas å löner upp till det belopp som beaktas vid fastställandet av den pensionsgrundande inkomsten inom tilläggspensioneringen, dvs. vid nuvarande pensionspristal 33 000 kr. En så stor skillnad mellan inkomsttaket för högsta sjukpenningklass och maximibeloppet för bidragsunderlagets beräkning medför att avgiften för inkomsttagare, som befinner sig i högsta sjukpenningklass, i vissa fall blir 50 procent högre än i andra fall. En sådan ordning innebär en orättvis belastning av arbetsgivare, som på grund av att de har högt kvalificerad

340 personal anställd måste betala högre löner. Jag har därför ytterst svårt att acceptera kommitténs förslag i detta avseende. Särskilt yttrande av experten Lundberg

På senare år h a r både utom och inom landet den uppfattningen blivit allt mer förhärskande att samhällets bistånd till de långvarigt sjuka och de av invaliditet hotade eller redan drabbade inte i första hand bör bestå i att ge dem en pension att försörja sig på utan i att söka i möjlig m å n — genom medicinsk och arbetsmässig rehabilitering — återge dem arbetsförmågan och återinlemma dem i arbetslivet. En väsentlig förutsättning för en sådan rehabilitering är att en tillfredsställande försörjning under tiden är tryggad. Erfarenheten visar emellertid att en redan beviljad pension inte sällan utgör ett hinder för ett lyckat resultat av rehabiliteringsåtgärderna. Rätt till invalidpension bör därför som regel inte föreligga i det enskilda fallet förrän man i det gjort vad som rimligen kan komina i fråga i rehabiliteringshänseende. F r a m till den tidpunkten bör vederbörandes försörjning vara tryggad på annat sätt än genom pension. Enligt min mening bör nu redovisad uppfattning läggas till grund för utformandet av invaliditetsbegreppet i vår nya invalidpensionering och av samordningen mellan denna och sjukförsäkringen. Detta innebär bl. a. att under rehabiliteringstiden försörjningen bör vara ordnad i första hand genom sjukpenningförsäkringen, och detta bör gälla även om tiden skulle överstiga för närvarande aktuella 730 dagar. I åtskilliga fall är emellertid vederbörande inte sjukpenningförsäkrad. I andra fall är h a n tillförsäkrad en sjukpenning, som är (kanske långt) mindre förmånlig än en kontant ersättning beräknad efter de för pensioneringen gällande grunderna. I sådana fall har vederbörande givetvis ofta ett starkt intresse av att — trots planerad eller pågående rehabilitering — genast få pension, vilket enligt min mening inte bör komma i fråga redan på grund av den risk som enligt vad nyss anförts är förknippad med tillerkännande av invalidpension innan rehabiliteringsåtgärderna slutförts. Jag kan därför inte tillstyrka kommitténs förslag att i här avsedda fall utge s. k. tidsbegränsad förtidspension, vilken skiljer sig från vad som föreslås skola gälla beträffande den egentliga invalid- eller förtidspensionen endast på det sättet att den tillerkännes för viss tid. Även om den socialförsäkringsförmån, som bör finnas med hänsyn till ifrågavarande fall, skulle till sin storlek motsvara förtidspension — vilket enligt min mening väl kan övervägas — bör den för ersättningstagaren framstå som en sjukförsäkringsförmån. I sådant avseende är särskilt viktigt att i dess benämning inte ingår ordet pension och att den inte utbetalas centralt som pensionerna utan från sjukkassan. Även beträffande bedömningen av arbetsförmågans nedsättning och graderingen med hänsyn härtill av förmånens storlek kan för ifrågavarande försäkringsförmån behöva

341 tillämpas regler, som i viss mån avviker från de för förtidspensionen föreslagna. I fråga om hustrutillägget har jag —- av skäl som redovisas i ledamoten Brobergs yttrande — den uppfattningen att det bör sammansmältas med det kommunala bostadstillägget till ett kommunalt pensionstillskott. Med utgångspunkt härifrån och från det alternativet att en sådan sammansmältning skulle anses böra genomföras först i en senare reformetapp ifrågasätter jag emellertid lämpligheten av att — såsom föreslås — nu minska kommunernas ekonomiska ansvar för hustrutilläggen. I stället bör antingen nuvarande grunder för finansieringen av dessa tillägg bibehållas oförändrade eller också hustrutillägget i finansiellt hänseende jämställas med de kommunala bostadstilläggen.

KUNGL B!BL.

27 J U L '9B? STO C

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1961 1. Den nordiske husholdshogskolen. 2. Nordens folkelige akademi. 3. Nordisk filmsamarbeid.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Begravningsplatser och gravar. [5] Underrätterna. [6] Den allmänna brottsregistreringen. [11] Pensionsstiftelser. I. [14] Kriminalvård i frihet. [16] Vissa frågor rörande allmänna val. [20] Författnings utredningen. V. Organisationer. slutsteknik. Valsystem. [21]

Inrikesdepartementet Om läkarbehov och läkartillgång. [8] Principer för en ny kommunindelning. [91 Polisens brottsbekämpande verksamhet. [15] Be-

Utrikesdepartementet Den svenska utvecklingshjälpens administration. [22] Försvarsdepartementet Enhetlig ledning av krigsmakten. [7] Totalförsvarets upplysningsverksamhet. [18] Flygbuller som samhällsproblem. [25] Socialdepartementet Byggnadsindustrins arbetskraft. [19] Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m . m . [29]

Kommunikationsdepartementet Statliga belastningsbestämmelser av år 1960 för byggnadsverk. [12] Svensk trafikpolitik. I. [23] Svensk trafikpolitik. II. [24] Finansdepartementet Sparstimulerande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokföringsoch uppbördsväsendet. [4] Preliminär nationalbudget för år 1961. [10] Reviderad nationalbudget för år 1961. [26] Ecklesiastikdepartementet 1957 års skolberedning. 5. Hjälpmedel i skolarbetet. [17]

Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. [28] Jordbruksdepartementet Totalisatorverksamheten. [1] Lantbrukets yrkesskolor. [13] Handelsdepartementet Effektivare prisövervakning. [3] Skiff erolj efrågan. [27]

IDtJNS TRYCKERIAKTIEBOLAG. ESSELTE AB. STOCKHOLM 1981