SOU 1998:106

Unga i ohälsoförsäkringen tid för aktivitet och utveckling : betänkande

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Unga

ohälsoförsäkringen Tid för aktivitet och

utveckling

Betänkande av Förtidspensionsutredningen Stockholm 1998

Koi"

000 S

51+

Statens offentliga utredningar 199 1 06 Socialdepartementet

Unga

ohälsoförsäkringen

Tid för aktivitet och utveckling

Betänkande Förtidspensionsutredningen

av Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds

svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-690 91 91

Ordertel: 08-690 91 90

E-post: fritzes.order@liber.se

Internet: www. fritzes .se

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltningsavdelning

Distributionscentralen

103 33 Stockholm

Fax: 08-405 10 10

Telefon: 08-405 10 25

ISBN 91-38-20992-6 Elanders Gotab, Stockholm 1993 ISSN 0375-250x

Till statsrådet

Maj-Inger Klingvall

I januari 1997 beslutade regeringen direktiv som gav en särskild utom redare i uppdrag att utforma förslag till ett nytt system för ekonomisk ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga dir 1997:9. Det nya systemet skall ersätta dagens system med förtidspension och sjukbidrag. Utredningen S 1997:03 ersättning vid långvarigt nedsatt om j

arbetsförmåga har tagit namnet Förtidspensionsutredningen.

I oktober 1997 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv som gav förutsättningen att förslagen skulle hålla sig inom en lägre utgiftsram jämfört med dagens regler dir 1997:123. Enligt direktiven skall utredaren lämna en särskild redovisning i de delar uppdraget särskilt berör ungdomar. Efter att regeringen i av som har fattat beslut förlängd tid för denna del uppdraget skall redoom av visningen länmas senast den l augusti 1998. Utredningen har i november och december 1997 lämnat betänkandena Ohälsoförsäkringen. Trygghet och aktivitet SOU 1997:166 och Ohälsoförsäkringen. Övergångsbestämmelser SOU 1997:189. I detta betänkande presenteras förslag till hur ohälsoförsäkringens regler kan utformas så att de i större utsträckning än nuvarande regler för förtidspension och sjukbidrag kan medverka till en positiv utveckling för unga svårt funktionshindrade personer. En ersättningsform, habiliteringspenning, föreslås. Den skall ny efter ansökan beviljas har långvarigt nedsatt arbetsförpersoner som måga medicinska skäl samt stora och varaktiga funktionshinder som av förorsakar betydande svårigheter i livsföringen. Habiliteringspenning skall kunna beviljas tidigast vid halvårsskiftet under det år personen fyller 19 år och längst t.o.m. 29 års ålder. En person som har habisom literingspenning skall kunna och bör utveckla sina möjligheter att leva ett aktivt och självständigt liv och att ta del av arbetslivet. Habilite-

ringspenningen plattform för så mycket aktivitet som möjligt,

ger en och hela tiden med ekonomisk trygghet grund. Individen skall som själv avgöra vilken eller vilka aktiviteter som blir aktuella. Också till följd funktionshinder har förlängd skolpersoner som av gång i förhållande till normal studietakt skall kunna beviljas habilite-

ringspenning.

Ersättningen vid habiliteringspenning föreslås identisk med

vara

den som skall gälla för den tidigare föreslagna långtidssjukpenningen. Även långtidssjukpenning skall kunna

beviljas från halvårsskiftet det år fyller 19 år. Förtidspension skall kunna beviljas tidigast

personen vid 30 års ålder.

Av bl.a. tidsskäl har utredningen avstått från att länma förslag

om ny lagstiftning. Emellertid lämnas ett exempel på utformning lag-

av en regel med kriterier för rätt till habiliteringspenning.

Generaldirektören Anna Hedborg har sedan den 16 januari år 1997 varit särskild utredare i utredningen.

I den del av arbetet särskilt ungdomar har utredningen

som avser haft följande sammansättning i övrigt:

Sakkunniga i utredningen har varit departementssekreteraren Anders Blanck, departementssekreteraren Karin Frank, kanslirådet Marianne Jenryd, kanslirådet Inga-Britt Lagerlöf och departementssekreteraren Anna Westerholm.

Experter i utredningen har varit utredaren Dan Ljungberg, utredaren Karin Lund och enhetschefen Rolf Westin.

Sekreterare i utredningen har varit försäkringskonsulten Bengt-Olle Andersson t.o.m. 31 maj 1998 och hovrättsassessom Tomas Forenius. Avdelningsdirektören Mikael Müller har tjänstgjort huvud-

som sekreterare. Också utredaren Dan Ljungberg har tjänstgjort i sekretariatet. i

Förtidspensionsutredningen överlämnar härmed betänkandet Unga i ohälsoförsäkringen. Tid för aktivitet och utveckling SOU 1998:106. Utredningens arbete är härmed avslutat.

Stockholm i augusti 1998

Anna Hedborg

/Mikael Müller

Bengt-Olle Andersson

Tomas Forenius

Dan Ljungberg

Sammanfattning

Förslag inriktade på de med de svåraste funktionshindren unga

I detta betänkande presenteras förslag ohälsoförsälcringens utformom ning för främst med svåra funktionshinder och långunga personer variga sjukdomar. Uppgiften är att konstruera en lösning som i högre grad än nuvarande systern med sjukpenning, sjukbidrag och förtidspension kan tillgodose de behov ekonomisk trygghet och medverkan till av utveckling finns i denna Målsättningen är att lägga grunden som grupp. för tillvaro präglad aktivitet och självständighet och i bästa fall en av ökad grad självförsörjning för personer med de svåraste funken av tionshindren. samhällsutvecklingen ställer krav en reform som särskilt berör de Nuvarande system måste justeras, inte för att det alltid unga. fungerar dåligt utan för att det inte alltid fungerar tillräckligt bra. Inom för oförändrade kostnader föreslås en reform som ger ramen bättre startmöjligheter i vuxenlivet för dem som är svårast handikappa-

de.

Som skiljer sig förtidspensionärer från dem som grupp unga pensioneras senare i livet

å Systemet med förtidspension och sjukbidrag är ett de allra viktigaste av inslagen i det svenska välfärdssystemet. Försäkringen omfattar hela be-

folkningen från ungdomsåren till ålderspensioneringen 16-64 år.

Reglerna har i sina huvuddrag sett likadana ut sedan systemet infördes på 1960-talet. Med tiden har den medicinska skäl saknar grupp personer som av möjlighet att försörja sig eget arbete vuxit kraftigt i antal. genom I nuläget finns det fler än 400 000 eller drygt 7 procent av bepersoner, folkningen i aktiv ålder, med förtidspension eller sjukbidrag. Den helt dominerande delen alla förtidspensioneringar gäller personer som av

10 Sammanfattning SOU 1998: 106

till följd av ohälsa tvingas lämna arbetslivet efter ett långt yrkesliv. Det är också bland de äldre och etablerade arbetsmarknaden nästan

som hela ökningen av antalet förtidspensioneringar har inträffat. Bland de yngre 16-29 år har däremot antalet förtidspensionärer och sjukbidragstagare under flera årtionden legat oförändrat på nivå

en om cirka 15 000. Iden allra yngsta åldersgruppen 16-19 år finns ungefär 3 000 personer.

De som får förtidspension eller sjukbidrag riktigt saknar i

som unga regel arbetslivserfarenhet. De karaktäriseras att ofta ha medfödda

av eller tidigt förvärvade allvarliga handikapp. Flertalet har psykisk

sjukdom eller utvecklingsstörning. Många gånger påverkar handikappet

eller funktionshindret hela den livssituation också är under

som utveckling eftersom inträdet i försäkringen sammanfaller med steget in i vuxenlivet. Ofta ligger det mycket svåra medicinska och andra problem

bakom även långvariga sjukskrivningar hos

unga personer.

De som pensioneras som äldre kännetecknas att ha varit yrkes-

av mässigt och socialt etablerade under praktiskt taget hela sitt liv.

vuxna Även det generellt finns påtagliga medicinska orsakar till

om sett pensioneringama också för denna är problemen vanligtvis inte

grupp av samma slag och svårighetsgrad som hos dem kommer in i försäk-

som ringen som unga.

Förtidspensioneringens utformning är mer eller mindre ensidigt in-

riktad de äldres villkor. För dem som länge har varit etablerade har försäkringen främst till uppgift ekonomisk och social trygghet

att ge när det av medicinska skäl inte längre är möjligt att förvärvsarbeta.

Ibland kan det vara en enkel uppgift för försäkringskassan att konstatera att arbetsförmågan grund av ohälsa har gått förlorad hos

en person med ett långt arbetsliv bakom sig. Vanligtvis är det dock komplicerat att göra en sådan bedömning. Det finns bred gråzon inom

en vilken det är svårt att säkert säga hur sjukdomen påverkar möjligheterna till fortsatt förvärvsarbete. En viktigt inslag vid försäkringskassans

bedömning av rätten till förtidspension eller sjukbidrag är individens

förmåga att vara aktiv olika sätt, eftersom aktivitetsförmåga

av en viss omfattning kan vara en indikation att han eller hon skulle kunna finna en egen försörjning. En hög grad aktivitet hos

av en person som är pensionerad efter ett tidigare långt yrkesliv innebär därför normalt sett att han eller hon trots pensioneringen har viss arbetsförmåga.

en Det är därför i och för sig naturligt ohälsoförsäkring i

att en som huvudsak är inriktad på de villkor finns bland dem pensione-

som som ras sent i livet har en restriktiv syn aktivitet hos den enskilde under tid med ersättning. Restriktiviteten kommer till uttryck att rätten

genom till ersättning kan omprövas om en förtidspensionär öppet är aktiv. Re-

Sammanfattning ll

striktiviteten är nödvändig för att säkerställa rättssäkerhet och legitirnitet för systemet. Tillämpningen ett system med ett sådant sätt att av på aktivitet drabbar emellertid dem som i år kommer till se unga försäkringen. För denna är en aktiv tillvaro i stort och många grupp gånger specifika aktiviteter t.ex. utbildning i en helt annan utsträckning en förutsättning för att kunna utvecklas fullt ut efter sin fömiåga. Alltså föreligger det i dag ett dilemma för försäkringen som har att göra skall förhålla sig till aktivitet hos den enskilde. Aktivitet med hur man hos med förtidspension eller sjukbidrag kan å ena sidan vara en person ett tecken att han eller hon faktiskt har en viss arbetsförmåga. En specifik aktivitet eller aktiv tillvaro i stort kan å andra sidan vara ett en nödvändigt led i habilitering till en arbetsförmåga som han eller hon en ännu inte har och inte heller tidigare har haft. Eftersom det bland dem och svårt handikappade kan saknas flera olika förmågor som är unga är nödvändiga för att kunna hävda sig i arbetslivet behöver en viss som grad aktivitetsförmåga för denna inte på samma sätt som för av grupp de äldre innebära att de har motsvarande förmåga till att försörja sig en genom arbete.

Eftersom förtidspensionssystemet har ett restriktivt förhållningssätt

till aktivitet saknas i stort sett en anpassning till de behov av långsiktig habilitering och rehabilitering till bl.a. arbete som finns bland dem som och svårt handikappade och funktionshindrade när de kommer är unga in i försäkringen. Det krävs därför ersättningsfonn habiliteen egen ringspenning för de unga med de svåraste funktionshindren. Det finns också andra svårt långtidssjuka ungdomar. För dem föreslås att regelverket för den tidigare föreslagna långtidssjukpenningen anpassas för att åstadkomma så effektiv rehabilitering och habilitering som en

möjligt.

i Förslaget i korthet

l Habiliteringspenning och långtidssjukpenning från 19 år

lö-årsgränsen för förtidspension är otidsenlig och måste höjas. Ingen skall kunna bli förtidspensionerad före 30 års ålder. Vid halvårsskiftet det år 19-årsdagen infaller får den som har som drabbats långvarigt nedsatt arbetsförmåga av medicinska skäl anav tingen habiliteringspenning eller långtidssjukpenning. Den lägsta inträdesåldem till försäkringen anpassas därmed till den normala tidpunkten för avslutade gyrrmasiestudier som därigenom också är den

12 Sammanfattning SOU 1998: 106

tidpunkt då det för ungdomar i allmänhet är realistisk kunna försörja

att sig långsiktigt arbetsmarknaden.

Habiliteringspenning kan utgå i två fall. Dels för dem på grund

som av sitt handikapp har förlängd skolgång, dels för dem efter

som avslutad skolgång saknar arbetsförmåga medicinska skäl och har

av som ett stort och varaktiga funktionshinder orsakar betydande svårig-

som

heter i livsföringen. Habiliteringspenningen skall upphöra då

personen

fyller 30 år.

Övriga som är långvarigt sjuka inte lika svårt funktionshind-

men rade får rätt till långtidssjukpenning de inte kan arbeta.

Habiliteringspenning

Försäkringen bör anta ett generöst förhållningssätt till aktivitet hos den enskilde. Habiliteringspenningen plattform för så mycket ak-

ger en tivitet som möjligt, och hela tiden med ekonomisk trygghet grund.

som Personer som har habiliteringspenning skall kunna och bör utveckla sina möjligheter att leva ett så aktivt och självständigt liv möjligt.

som Om det är realistiskt bör målet också vara att långsiktigt uppnå och förbättra arbetsfönnågan och ha annan kontakt med arbetslivet.

Individen skall själv avgöra vilken eller vilka aktiviteter blir

som aktuella under tid med habiliteringspenning. Bland aktiviteter

som troligen kommer att dominera kan nämnas medicinsk habilitering och

rehabilitering, utbildning, hobbies, arbetsmarknadspolitiska åtgärder

och även förvärvsarbete och annan kontakt med arbetslivet. Habiliteringspenningen skall minskas med 80 procent av de förvärvsinkomster som tjänas in. Genom att den enskilde får behålla 20 procent av inkomsterna skapas en drivkraft för arbete.

I första hand är det andra organ än försäkringskassan skall stå

som för de samhällsinsatser kan behövas för att aktivitetema skall

som komma till stånd. Eftersom individen får habiliteringspenning oavsett aktivitet kan andra samhällssektorer inrikta sig sina primära uppgifter. Försäkringskassan skall länma individuellt stöd endast

om personen så begär.

SOU 1998: 106 Sammanfattning 13

Personer med habiliteringspenning skall få försörjningsstöd,

bostadsstöd samt ersättning för de merkostnader funktionshindret som upphov till. Flertalet kommer få försörjningsstöd i form av en ger åldersberoende garantinivåf Personer har hunnit förvärvsarbeta som några år och sedan drabbas funktionshinder kan ha hunnit av kvalificera sig för inkomstrelaterad habiliteringspenning 80 procent av genomsnittet de två högsta de tre senaste årens arbetsinkomster. av av

Långtidssjukpenning

De är långvarigt sjuka inte fullt lika svårt funktionshindrade som men får långtidssjukpenning. Den ekonomiska ersättningen är densamma

som vid habiliteringspenning. Långtidssjukpenningen skiljer sig från habiliteringspenningen

ha huvudsaklig inriktning och krav att aktiviteterna genom att som kortast möjliga tid skall leda till arbetsförmåga. Individens rätt till ersättning skall därför i princip prövas löpande. Så länge det bedöms att personen inte kan uppnå arbetsförmåga som inom rimlig tid får han eller hon ägna sig samma aktiviteter som per-

med habiliteringspenning kan göra.

soner

Vårdbidrag och handikappersättning

Höjningen den nedre åldersgränsen för rätt till långvarigt försörjav ningsstöd från ohälsoförsäkringen från nuvarande 16 år till i princip 19 år får konsekvenser för vårdbidraget och handikappersättningen. Även åldersgränsen för Vårdbidrag bör höjas motsvarande sätt, till halvårsskiftet det år barnet fyller 19 år. Nuvarande rätt till vårdbidrag för föräldrar sjuka och funktionshindrade barn t.o.m. 15 avser års ålder.

Enligt ett tidigare förslag från utredningen skall garantinivån öka med stigande ålder, följa prisutvecklingen och dessutom öka i takt med halva den reala lönetillväxten bland de förvärvsaktiva. Jämfört med nuvarande system innebär förslaget förbättring för dem kommer in i försäkringen tidigt i livet. Enligt en som förslag i SOU 1997:166 finansieras förbättringen för dem som får sin ersättning i motsvarande återhållsamhet i den inkomstrelaterade ersättningen för unga år av en dem får sin förtidspension kortare tid innan sin ålderspensionering. som en

14 Sammanfattning SOU 1998: 106

Den nedre åldersgränsen för rätt till handikappersättning föreslås

höjas från nuvarande 16 år till i normalfallet halvårsskiftet det år då personer fyller 19 år.

Del

och utgångspunkter Bakgrund

16 Inledning

SOU 1998: 106

miska situationen för elever vid riksgynmasierna för döva, hörselskadade samt svårt rörelsehindrade ungdomar. Myndigheterna lämnade

i december 1995 redovisning uppdraget. Redovisningen skall

en av utgöra ett underlag för utredaren. Direktiven till utredningen har i sin helhet bifogats betänkandet

bilaga 1.

1.2

Utredningsarbetet

Det tidigare arbetet

Förtidspensionsutredningen har i november respektive december 1997 lämnat två betänkanden: Ohälsoförsäkringen. Trygghet och aktivitet

SOU 1997:166 samt Ohälsoförsäkringen. Övergångsbestämmelser

SOU 1997:189. Det bör skapas finansiellt sammanhållen ohälsoen försäkring för alla ersättningsfall vid nedsatt arbetsförmåga av medicinska skäl. Nuvarande sjukbidrag föreslås avskaffas

samtidigt

som en ny ersättningsform, långtidssjukpenning, införs vid långvarigt

nedsatt arbetsfömiåga. Liksom idag föreslås förtidspension vid

utges

varaktigt nedsatt arbetsfönnåga. Nuvarande grundskyddssystem före-

slås avskaffas och ersättas av ett nytt system är konstruerat efter som delvis andra principer. Förmånsberäkningen inkomstrelaterad förav tidspension föreslås förändras i grunden. Utredningen har även lämnat

förslag till hur ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga

skall ansluta till reglerna i det reformerade ålderspensionssystemet församt

slag inom bl.a. rehabiliteringsomrâdet. Utredningen har vidare lämnat

förslag till förändringar som syftar till ökade möjligheter till aktivitet, bl.a när det gäller studier och förvärvsarbete under tid med förtidspen-

81011. Samtidigt som utredningen har arbetat vidare med den del av uppdraget som särskilt avser ungdomar har regeringen lämnat proposition 1997/982111 Reformerad förtidspension, I propositionen föreslås m.m. främst vissa riktlinjer för reformeringen den del reformerat av av ett system som gäller vid varaktigt nedsatt arbetsförmåga. Det anges att det dock krävs ytterligare beredningsarbete innan slutliga förslag kan läggas fram. I propositionen beskrivs vidare den planerade fortsatta beredningen av frågan om refomiering hela systemet för ersättning vid av

långvarig arbetsoförmåga. I det sammanhanget regeringen det

anger att

måste göras principiella och andra ställningstaganden vid utformningen av de komponenter som utgör allmän försäkring vid långvarigt ned-

en satt arbetsfönnåga. De enskilda komponenterna måste emellertid också ses i ett sammanhang, så att väl fungerande helhet med totalt en ett sett

Inledning 17 SOU 1998: 106

lämpligt innehåll kan skapas. Propositionen har antagits av riksdagen

bet. 1997/98:SfU11, rskr. 1997/982237.

Den del arbetet ungdomar av som avser

februari 1998 höll utredningen sitt första sammanträde i den del som I avser ungdomar. Trots denna del uppdraget är begränsat till frågor som avser att av

med långvarigt nedsatt arbetsförmåga behandlar be-

yngre personer tänkandet brett fält aspekter och frågeställningar. Utöver överett av den nedre åldersgränsen för rätt till ersättning, de övriga

väganden om

till ersättning utfominingen och nivån den kriterierna för rätt samt ekonomiska ersättningen ligger stark tonvikt hur systemet i större en nuvarande kan skapa förutsättningar för ökad omfattning än system en och aktivt och självständigt liv också i

grad av självförsörjning ett mer

övrigt långtidssjuka och funktionshindrade personer. Frågan för yngre och förvärvsarbete under tid med ersättning har haft särskild om studier betydelse vid utredningens överväganden. Det har även varit nödvänoch för ersättning för merkostnader. digt att se över anpassa systemen bl.a. tidsskäl avstår utredningen från att lämna förslag om ny Av Emellertid lämnas i kapitel 7 ett exempel på utformning av

lagstiftning.

med kriterier för rätt till den nya ersättningsforrn

en lagregel

föreslås införas inom ohälsoförsäkringen

habiliteringspenning som

med långvarigt nedsatt arbetsförmåga och svåra för unga personer funktionshinder. bedömningen förslagen i detta betänkande i det Utredningen gör att endast har marginell finansiell betydelse i förhållan-

korta perspektivet

förslagen i SOU 1997:166. Det är emellertid svårt att få fram de de till underlag krävs för beräkna det ekonomiska utfallet för vissa av som att förslag lämnas. Därför presenteras uppskattningar av de de som ekonomiska konsekvenserna med i huvudsak kvalitativa bedörrmingar. bör utredningen bedömer att de mest betydelsefulla Det poängteras att finansiella effekterna kommer att uppstå på lite längre sikt, i och med

det föreslagna lägger grunden för ökad förvärvsfrekvens att systemet en aktivt och självständigt liv i övrigt för funktionshindrade och ett mer

personer. Utredningen har under arbetets gång haft fortlöpande kontakt med

sarnrådsgrupp bestående representanter för handikapprörelsen, en av med tonvikt förbund i särskilt hög grad organiserar och företräsom funktionshindrade. Också särskilda ungdomsförbund och der yngre

i samrådsgruppen. Även ungdomsansvariga har varit representerade

samarbetsorgan HSO har deltagit. Gruppen har

Handikapprörelsens

18 Inledning SOU 1998: 106

sammanträtt vid tre tillfällen. Deltagarna i samrådsgruppen har också beretts tillfälle att efterhand lämna synpunkter på utredningens förslag.

Delar av utredningens sekretariat har gjort studiebesök riks-

ett gymnasiema för döva och hörselskadade i Örebro och där träffat bl.a. elever och lärare. Utredningen har också i andra sammanhang haft kontakt med och träffat enskilda med funktionshinder,

personer för att fâ ta del av synpunkter och erfarenheter samt för få reaktioner

att tankegångar och preliminära förslag. Utredningen har också haft kontakt med företrädare för flera de myndigheter bedriver verk-

av som samhet riktad till funktionshindrade bl.a. Centrala studie-

personer; stödsnänmden, Statens institut för handikappfrågor i skolan SII-I, Statens institut för särskilt utbildningsstöd Sisus samt AMS verksam-

het Unga Handikappade.

2 Skäl för nuvarande bör att system

reformeras

2.1 reform som särskilt berör

Behov av en

i ohälsoförsäkringen

de unga

är främst inriktad på villkoren bland de

Förtidspensioneringen

äldre

1960-talet tillkom lagen 1962:381 allmän försäkring I början av om reglerar bl.a. systemet för ersättning vid långvarigt och var- AFL som arbetsförmåga medicinska skäl. Systemet med förtidsaktigt nedsatt av omfattar hela befolkningen i åldern 16-64 år.

pension och sjukbidrag

infördes har det varit eller mindre ensidigt in- Sedan systemet mer de behov finns bland dem pensioneras efter att ha riktat på som som varit etablerade på arbetsmarknaden under praktiskt taget hela vuxendenna har försäkringen främst till uppgift att ge ekolivet. För grupp nomisk och social trygghet när det medicinska skäl inte längre är av förvärvsarbeta. Det är också bland som närmar sig möjligt att personer f.n. 65 år, det stora flertalet förtidsden allmänna pensionsåldem, som

pensioneringar beviljas.

saknas anpassning systemet till de behov av lång- I stort sett en av habilitering och rehabilitering i regel finns bland dem som siktig som de kommer in i försäkringen. Bland de förhållanden som är unga när antalsmässigt betydligt mindre är att den till utmärker denna grupp innefattar med svåra, ofta medfödda, handi-

övervägande del personer

kapp och funktionshinder. Vid inträdet i socialförsäkringssystemet i denna i allmänhet någon omfattande konsaknar personer grupp mer takt med arbetslivet.

I sina huvuddrag är förtidspensions- och sjukbidragsreglema ännu

det sedan 1960-talet har genomförts en rad förändintakta, även om Till delen har det varit fråga ändrade villkor för rätt ringar. största om ersättning vissa mindre justeringar rörande försäkringens till samt funktion. Det har varit klar tonvikt förändringar av sådana inslag en huvudsakligen eller enbart berör personer i högre i försäkringen som och därmed främst efter ett långt yrkesliv drabbas åldrar personer som

20 Skäl för att nuvarande system bör reformeras SOU 1998: 106

av ohälsa så att de inte längre kan arbeta. För de äldre åldersgruppema har på detta sätt systemets regler i viss utsträckning till den anpassats

samhällsutveckling som har ägt

rum. De formella förändringar reglerna har genomförts under av som årens lopp har således huvudsakligen utformats någon särskild utan hänsyn till de specifika behov kan föreligga bland som yngre personer med nedsatt arbetsförmåga medicinska skäl, även det i praktiken av om har skett en viss utveckling systemet förskjutningar av genom av praxis.

samhällsutvecklingen ställer krav på en reform särskilt berör som de unga

På en rad områden har samhällsutvecklingen inneburit det bör inföatt ras ett delvis förändrat synsätt vad Socialförsäkringens uppgifter. avser Till viss del finns det behov förändringar har betydelse för alla av som

åldersgrupper. Exempelvis bör ohälsoförsäkringen etablera

ett genomtänkt förhållningssätt till aktivitet hos hela den grupp som har ersätt-

ning vid långvarigt nedsatt arbetsfömiåga. Utredningen har i tidiga-

ett re betänkande SOU 1997:166 föreslagit regler bl.a. syftar till som att göra det möjligt för personer med förtidspension att under vissa förutsättningar förvärvsarbeta. Vidare lämnades förslag vissa uttalade om möjligheter att studera under tid med förtidspension. Det finns emellertid också behov reform särskilt berör de i ohälav en som unga

soförsäkringen. Socialförsäkringens utformning för de åldersgrupperna har

yngre diskuterats under en följd år. I bilaga 2 lämnas redogörelse för av en hur bl.a. frågan om en höjning den nedre åldersgränsen för rätt till av förtidspension och sjukbidrag sedan 1950-talet har hanterats tidigare av utredningar. En utgångspunkt för flera de tidigare förslagen har varit av att habilitering och rehabilitering av yngre funktionshindrade i personer allmänhet måste i ett långsiktigt perspektiv. Hos flera utredningar ses har det funnits för att tidig pensionering funktionshindrade en oro av personer i vissa fall kan riskera att komma i konflikt med samhällets strävan att stödja dessa att förbättra sina förutsättningar att kunna leva ett aktivt liv och ta tillvara sina möjligheter till utveckling. Trots flera förslag om en höjd lägstaålder för förtidspension och ytterligare om justeringar i systemet har det i praktiken inte genomförts några sådana förändringar. Enligt denna utrednings uppfattning kvarstår de tidigare utredav ningar angivna skälen för omfattande reform socialförsäken mer av

106 Skäl för att nuvarande system bör reformeras 21 SOU 1998:

ringssystemets utformning för de åldersgrupperna. Skälen har yngre dessutom förstärkts den samhällsutveckling som har ägt rum. av Ohälsoförsäkringen bör skaffa sig ett uttalat sätt att bejaka och sti-

mulera ersättningsberättigade ägnar sig

att yngre personer habiliterande och rehabiliterande aktiviteter olika slag som kan bidra av utvecklingsmöjlighetema tas tillvara bästa sätt. I detta samtill att krävs nuvarande 16-årsgräns för rätt till manhang en omprövning av

försörjningsstöd. Idag försäkringen ersättning i form av långvarigt ger

och sjukbidrag till inte har nått upp till

förtidspension personer som ålder då långsiktig försörjning förvärvsarbete i praktiken

den genom kan komma ifråga för ungdomar i allmänhet.

för anpassning till de behov i samband med Tillfälle en ungas ges att ett helt nytt system införs år 2001

Ett huvudsyftena i försäkringen har hela tiden varit att tillgodose av behovet ekonomisk och social trygghet för dem som till följd av av ohälsa inte kan försörja sig arbete. Detta syfte för försäkringen genom alla åldersgrupper och bör självklart inta central plats i försäk-

gäller en ringen även fortsättningsvis.

Det finns emellertid skäl för en mer genomgripande översyn av nu vilka försäkringen bör ha i övrigt och hur dessa syften kan

syften som

Bland bakgrund den förestående reformetillgodoses. annat mot av ålderspensionssystemet står hela systemet för ersättning ringen av nu vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga medicinska skäl under översyn. av har ställt sig bakom regeringens förslag i proposi-

Riksdagen

1997/98:11l nuvarande förtidspensionssystem skall refortion om att och helt system för ersättning vid långvarigt nedsatt meras att ett nytt skall träda i kraft år 2001. I propositionen anges att det

arbetsförmåga måste göras principiella och andra ställningstaganden vid utformningen

utgör allmän försäkring vid långvarigt nedav de komponenter som en arbetsförmåga. De enskilda komponenterna måste emellertid också satt i sarmnanhang, så väl fungerande helhet med ett totalt sett ses ett att en lämpligt innehåll kan skapas. Enligt utredningens uppfattning år tiden för en reform som mogen till åstadkomma försäkring tydligt uppmuntrar till och syftar att en som i förutsätter aktivitet hos de ersättningsberättigade. Tillfälle för

princip

reform med sådan inriktning i samband med införandet av ett en en ges helt för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga nytt system år 2001. sådan reform skulle bli särskilt betydelsefull för de ålders- En yngre Det dock viktigt frågan de särskilda funktioner grupperna. är att om

22 Skäl för att nuvarande system bör reformeras SOU 1998; 106

som försäkringen behöver utveckla för att bättre kunna tillgodose behoven hos unga personer och behandlas isolerad från de Övriga beses hov av reformering systemet också finns. Utredningen instämav som mer i den uppfattning regeringen i nämnda proposition som ovan ger uttryck för, nämligen att det samlade systemets olika komponenter måste utformas så att de tillsammans kan bilda fungerande helhet. en Det bör dock poängteras reform ohälsoföräkringen i den att en av riktning som utredningen förespråkar inte i sig kan lösningen på vara alla de svårigheter som funktionshindrade möter i förhållande till arbets- och samhällslivet. Ohälsoförsäkringen kan kan lägga grunden för en positiv utveckling, men kan inte ta för att också realisera ansvar målsättningen om aktivitet och självständighet hos individerna. Det är i huvudsak andra samhällssektorer-och givetvis i största möjliga utsträckning individen själv som har eller får försöka utveckla de - som instrument som krävs.

2.2 Samhället har förändrats

Sedan förtidspensions- och sjukbidragssystemet infördes på 1960-talet har samhället förändrats i flera avseenden är väsentliga för vilka som funktioner ohälsoförsäkringen bör ha, och hur reglerna bör utfonnas, för att tillgodose de behov finns hos dem är när de som som unga

kommer in i försäkringen.

En större mångfald i arbetslivet och på arbetsmarknaden

Arbetslivet och arbetsmarknaden har genomgått genomgripande förändringar, bl.a. genom den tekniska utvecklingen även till följd men av

de rationaliseringar som har ägt rum.

Den arbetsmarknad tidigare förelåg betydligt översom var mer blickbar och i sina huvuddrag även statisk än den nuvarande. Det mer fanns tidigare ett färre antal olika typer av arbeten, dessutom under som en längre tid hade varit relativt oförändrade till sitt innehåll. Till en avsevärt större del än idag handlade det om arbeten det gick som relativt snabbt att lära sig. Det fanns fler arbeten där det huvudsakligen ställdes krav på fysisk funktionsförrnåga och också relativt hög fysisk prestationsförmåga. Under senare årtionden har tjänstesektom expanderat samtidigt kunskapsinnehållet i arbetslivet har ökat överlag. som Det finns numera fler arbeten i vilka det ställs högre krav på de anställdas kvalifikationer och förmågor.

SOU 1998: 106 Skäl för att nuvarande system bör reformeras 23

Sammantaget har utvecklingen fört med sig att vissa typer av arbeten i har fallit bort samtidigt ett stort antal nya kommit stort sett som till. Med tanke den hittillsvarande förhållandevis hastiga utvecklingen arbetsmarknaden finns knappast någon anledning att utgå ifrån att utvecklingen är väg att stanna av. Tvärtom är det sannonu likt förändringstakt hög nivå också kommer att äga rum under att en överskådlig framtid.

Ökade krav på utbildning och kunskap

Arbetsmarknadens utveckling har bl.a. inneburit att det numera ställs betydligt högre krav i fråga utbildning den söker ett arbete. om som Som följd detta har även utbildningsväsendet byggts ut kraftigt. av det mycket ovanligt att skolgången avslutas redan efter Numera är

grundskolan. Att genomgå gymnasial utbildning är numera regel.

en Det har även under år blivit vanligare att skolgången avslutas senare med studier på universitet eller högskola. Den allmänt stegrade behovet att ägna sig utbildning har sett av fört med sig den genomsnittliga åldern för inträdet i arbetslivet har att höjts. Sambandet mellan studier och arbetsliv har generellt sett kommit stärkas att utbildningarna i högre grad direkt syftar att genom numera arbetslivets krav, i de flesta fall att ha direkt intill att svara mot genom riktning ett visst yrke. Att utbilda sig är dock inte enbart ett sätt att förbättra sina möjligheter få arbete för och trivs med. Samhället att ett som man passar ställer i dag högre kunskapskrav den enskilde också i andra medborgerliga sammanhang. Det krävs kunskaper och förmåga att ta till sig använda information för aktivt kunna delta i sarnhälls- och kuloch att

turliv, kunna ta tillvara sina rättigheter, ta ställning i komplicerade poi litiska frågor och kunna göra sin röst hörd.

Handikappolitiken har kommit att inriktas på integrering

Även på det handikappolitiska området har skett en betydande utveckling sedan förtidspensions- och sjukbidragssystemet infördes 1960-

talet. Inledningsvis kan utvecklingen sägas ha kännetecknats av en sträfrån samhällets sida till omhändertagande och vård för att lindra van följderna av handikapp.

24 Skäl för att nuvarande system bör reformeras SOU 1998; 106

Därefter har utvecklingen tydligt övergått till inriktning mot att

en tillförsäkra människor med funktionsnedsättning jämlikhet och delaktighet. Sveriges riksdag och regeringen har ställt sig bakom de FN:s

generalförsamling år 1993 antagna standardreglema har detta

som syfte.

Det kanske mest konkreta uttrycket för denna utveckling är

senare den s.k. avinstitutionalisering som har ägt rum. Den har inneburit att människor med behov av hjälp och stöd har lämnat vårdinstitutionerna för att i stället integreras i samhället och få sina behov tillgodosedda på andra sätt. Lagar såsom lagen 1993:387 stöd och service till vissa

om funktionshindrade LSS och lagen 1993:389 assistansersättning

om LASS har kommit till i syfte att säkerställa att behoven tillgodoses. Ett väsentligt inslag i en intregering är givetvis att ta del av arbetslivet som andra. Eftersom praktiskt taget alla grupper med funktionsnedsättning nu lever utanför institutionerna ökar också behoven kontakt

av med arbetslivet.

En ökad insikt om vikten av en aktiv tillvaro för sjuka och funktionshindrade

Sedan några årtionden tillbaka har det vuxit fram ökad insikt i

en samhället om behovet av en aktiv tillvaro för sjuka och funktionshindrade personer. Forskningen inom det medicinska området att för-

anger värvsarbete eller annan aktivitet i sig ofta har en rehabiliterande verkan

sjukdomar eller i vart fall motverkar försämring den för-

en av säkrades tillstånd medan ett passivt levnadssätt har motsatt effekt.

Samhällsförändringarna ställer krav på förändringar av försäkringens utformning

Eftersom arbetsmarknaden generellt sett har utvecklats i riktning mot en högre grad av mångfald borde det i princip idag finnas större möjligheter för en enskild individ att finna ett arbete stämmer överens

som med de förmågor, kvalifikationer och intressen han eller hon har.

som Samtidigt ställer arbetsmarknaden högre krav på arbetslivserfarenhet, utbildning och s.k. social kompetens.

Jämfört med tidigare torde det svårare för försäkringskassan att

vara definitivt slå fast att en person med funktionshinder saknar förmåga att försörja sig genom eget arbete, åtminstone beträffande

personer som kan leva upp till de grundläggande krav på bl.a. kunskap arbets-

som marknaden ställer. En funktionshindrad behöver inte

person vara

SOU 1998: 106 Skäl för att nuvarande system bör reformeras 25

handikappad i arbetssituationen. Med hjälpmedel, anpassning och modem teknologi kan de flesta utföra ett arbete. Vissa har siktet inställt heltidsarbete, medan andra ser det som mer realistiskt att rikta in sig deltidsarbete. Vissa vill söka sig till den öppna arbetsmarknaden, medan andra ser större möjligheter att få exempelvis en anställning med lönebidrag eller en särskilt anordnad anställning.

Samtidigt som det idag i och för sig kan finnas större möjligheter att finna ett arbete trivs med och passar för kan det ofta ta

som man längre tid att nå det mål man har satt upp. Arbetslivets ökade krav

som på utbildning orsakar att den enskilde kan behöva ägna en avsevärd tid att studera och annat sätt förbereda sig för inträdet arbetsmarknaden. Väl färdigutbildad och förberedd kan det naturligtvis också ta tid att bestämma sig exakt för vilka sysslor vill ha, inom vilken

mer man samhällssektor vill verka och var någonstans man vill bo och ar-

man beta. Givetvis kan det också ta tid innan faktiskt får anställning.

man en Denna utveckling mot större tidsåtgång för etableringen i vuxen-

en och arbetslivet för med sig krav på att försäkringen utformas så att den kan ställa nödvändig tid till förfogande för yngre personer som behöver

utveckla sina förmågor och kapaciteter. Naturligtvis bör försäkringen ta

hänsyn till att funktionshindrade i allmänhet behöver längre

personer tid än normalt för att nå ett visst mål.

De handikappolitiska målen om jämlikhet och delaktighet för människor med funktionsnedsättning har inneburit en integrering av

tidigare levde stor del av sina liv institution och som grupper som en i praktiken sällan aktuella för arbetsmarknaden. Försäkringen har

var

att på ett kvalificerat sätt hantera behoven av habilitering, rehabilitenu ring och kontakt med arbetslivet för som tidigare många

grupper gånger förtidspensionerades tämligen slentrianmässigt och som sedan inte blev föremål för någon egentlig rehabilitering till arbete. l Insikten har ökat ett aktivt levnadssätt i regel leder till ett

om att z förbättrat allmäntillstånd, kortare ersättningstider och därmed lägre 1 l övrigt. Mot denna kostnader för försäkringen och samhällsekonornin i bakgrund måste försäkringen i största möjliga utsträckning ta hänsyn till att aktiv tillvaro i sig kan föra med sig en rad positiva effekter

en för personer som är långvarigt sjuka eller funktionshindrade.

26 Skäl för att nuvarande system bör reformeras

2.3 skulle bättre kunna

Försäkringen

medverka till en utveckling av de

försäkrades

förmågor

Systemet för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga för-

är en säkring mot förlust av försörjningsförmåga i händelse sjukdom eller

av funktionshinder.

Inkomstbortfallsfunktionen fungerar men behöver stärkas

Förtidspensionen träder in för att kompensera den inkomstförlust

som uppkommer när en person till följd av sjukdom eller med sjukdom jämställt tillstånd varaktigt har gått miste möjligheten att arbeta. För-

om tidspensioneringen är en av de allra viktigaste beståndsdelarna i det svenska välfärdssystemet. Det finns ett mycket starkt behov att för-

av säkra sig mot situationen att till följd av ohälsa i princip livsvarigt gå miste om möjligheten att kunna försörja sig eget arbete.

genom

På motsvarande sätt tillgodoser sjukpenning, sjukbidrag respektive den i SOU 1997:166 föreslagna ersättningsformen långtidssjukpenning behovet av en försäkring mot inkomstförlust i de fall nedsättningen

av arbetsförmågan inte är varaktig.

Syftet att utgöra en försäkring mot inkomstbortfall tillgodoses enligt utredningens uppfattning i huvudsak väl i nuvarande system. I SOU 1997: 166 har det emellertid föreslagits en väsentligen annorlunda

konstruktion av fönnånsberäkningen. Genom starkare betoning

en av systemets karaktär av riskförsäkring har inkomstbortfallsmomentet förstärkts. Ersättningssystemet kan därmed ett bättre sätt än enligt

nuvarande regler ge en kompensation för det bortfall förvärvsinkoms-

av ter som den enskilde individen drabbas av om han eller hon medi-

av cinska skäl går miste om möjligheten att arbeta.

Försäkringen skulle bättre kunna medverka till en aktiv utveckling

Försäkringen har också funktioner som syftar till att stödja de försäkrade att uppnå eller förbättra sin arbetsförmåga, främst att till-

genom godose behov av arbetslivsinriktad rehabilitering.

Försäkringskassans uppgift är att uppmärksamma behovet och ta

av initiativ till rehabilitering för alla försäkrade har ersättning vid

som nedsatt arbetsförmåga medicinska skäl. Kassan skall samordna och

av utöva tillsyn över de utredande och andra insatser krävs för att

som re-

SOU 1998: 106 Skäl för att nuvarande system bör reformeras 27

habilitera enskilda. I begreppet rehabilitering ligger såväl medicinsk och social rehabilitering arbetslivsinriktad rehabilitering som bet. 1990/91:SfU16 s. 18 f.. Systemets uppgift habilitering och rehabilitering medatt genom verka till att de ersättningsberättigade kan uppnå eller förbättra sin arbetsförmåga och leva ett aktivt och självständigt liv skulle enligt utredningens uppfattning kunna fullgöras ett bättre sätt om vissa förändringar reglerna genomfördes. Det är då nödvändigt att relatera av förändringarna till den beskrivna utvecklingen i samhället vad avovan arbetsmarknad, utbildning, handikappolitisk inriktning samt ökad ser insikt de positiva effekterna av en aktiv tillvaro. om

2.4 att ta hänsyn till behoven av

Nödvändigt

omfattande habilitering bland unga

personer

Annan situation för än för äldre personer med långvarigt unga

nedsatt arbetsförmåga

Den personkrets omfattas av systemet för ersättning vid nedsatt som arbetsförmåga individer med vitt skilda förutsättningar och berymmer hov. På gruppnivå finns det ett åldersmönster som har betydelse för hur försäkringen bör utformas. Generellt sett skiljer sig situationen i flera avseenden mellan å ena sidan som har drabbats av långvarig sjukdom eller yngre personer funktionshinder och till följd av sin låga ålder ännu inte har hunnit som få kontakt med arbetslivet och å andra sidan äldre personer som efter ett långvarigt yrkesliv drabbas långvarig ohälsa som förhindrar dem i av j att fortsätta sitt förvärvsarbete. För kanske det oftare ännu råder yngre stor osäkerhet hur sjukdomen eller funktionshindret kommer att utom vecklas, medan det medicinska tillståndet oftare kan ha stabiliserats hos de äldre. Vidare har ännu inte den totala livssituationen hunnit stabilisera sig för många av de yngre.

Livssituationen formas i unga år

Det hör till det nonnala att individer i 20-30-årsåldem oberoende av hälsotillstånd och arbetsförmåga enligt ohälsoförsäkringens definition genomgår utveckling som innebär att den framtida livssitua- - en tionen formas steg för steg. I allmänhet finns både ambition och vilja

28 Skäl för att nuvarande system bör reformeras SOU 1998; 106

hos den enskilde att söka skapa sig en självständig roll i livet. Sällan är emellertid vägen rak till vuxenlivet och till social och yrkesmässig

en etablering. Det är inte ovanligt att yngre personer prövar eller flera

en studie- och yrkesinriktningar innan de slutgiltigt bestämmer sig för den väg som de vill satsa på. Denna typ sökande efter plattform

av en som man trivs med är många gånger ett naturligt och nödvändigt inslag i den utveckling som yngre människor befinner sig i vid övergången till vuxenlivet.

Det är väsentligt att denna naturliga utvecklingen hos sjuka

yngre och funktionshindrade personer inte hämmas oklara regler inom

av ohälsoförsälningen om under vilka förutsättningar olika slag av aktiviteter är tillåtna. Det måste göras klart både för individen och för

omgivningen att aktivitet under tid med ersättning inte på något sätt skall ifrågasättas, utan tvärtomi princip förväntas av den enskilde. Samtidigt bör ohälsoförsäkringens uppmuntran till aktivitet inte innebära

att ersättningen skall utges helt utan krav den enskilde. Han eller hon bör utifrån sina individuella förutsättningar sträva efter att ta tillvara sina möjligheter att utvecklas.

Ofta långvariga habiliteringsbehov hos unga i ohälsoförsäkringen

Många gånger har de som i unga år kommer i fråga för långvarig

ersättning från ohälsoförsäkringen mycket allvarliga och omfattande svårigheter att övervinna i sin livsföring i stort och i förhållande till arbetslivet. Svårighetema är ofta så allvarliga att de inte kan undanröjas på kort sikt. Detta gäller naturligtvis inte alla, men generellt sett har gruppen yngre funktionshindrade med rätt till ersättning större svårigheter att övervinna jämfört med dem finns bland dem förtids-

som som pensioneras efter ett långt arbetsliv.

När det gäller vissa yngre personers behov av långvarig habilitering eller rehabilitering har utredningen funnit att behoven inte på ett tillfredsställande sätt fullt ut kan tillgodoses inom ramen för sig

vare nuvarande regler eller det system som tidigare har föreslagits i SOU 1997:166. I flertalet fall, och särskilt i de åldersgruppema,

yngre finns en potential när det gäller att utveckla möjligheterna att leva ett aktivt och självständigt liv som skulle kunna tas tillvara ytterligare.

Skäl för att nuvarande system bör reformeras 29

2.5 med permanenta

Olämpligt ersättningar

till unga personer

Nuvarande lö-årsgräns är otidsenligt låg

I nuvarande förtidspensions- och sjukbidragssystem kan en 16-årig perbeviljas varaktig eller långvarig ersättning, på den grunden att son en han eller hon till följd av ohälsa bedöms sakna förmåga att försörja sig arbete. Detta står enligt utredningens uppfattning i direkt strid genom med ett försäkringens syften, nämligen att med hjälp av habilitering av och rehabilitering i ett långsiktigt perspektiv medverka till att individen

kan att uppnå arbetsförmåga.

Oavsett hälsotillstånd har vid 16 års ålder knappast några personer hunnit avsluta sin grundläggande utbildning, och endast ett fåtal har en fast och långsiktig kontakt med arbetsmarknaden. I dag studerar praktiskt taget alla ungdomar den treåriga gymnasieskolan. Vanligtvis finns alltså ungdomarna kvar inom skolväsendet åtminstone fram till det år de fyller 19 år. Det hör till ovanligheten att kan få en fast man och långsiktig förankring arbetsmarknaden före 19 års ålder. Idag utger försäkringen således ersättning i form av långvarigt försörjningsstöd till personer som ännu inte har nått upp till den ålder då långsiktig försörjning förvärvsarbete i praktiken kan komma genom ifråga för ungdomar i allmänhet. Mot bakgrund av att de radikalt förändrade kraven i arbetslivet förutsätter åtminstone gymnasiekompetens måste nuvarande 16-årsgräns för rätt till långvarig ersättning betraktas som otidsenligt låg.

Svårt att tidigt bedöma att arbetsförmågan är varaktigt nedsatt hos unga personer

Med hjälp kvalificerade insatser i ett långsiktigt perspektiv kan det av möjligt att skapa förutsättningar för många att ta plats i vara personer arbetslivet. Nuvarande möjlighet att besluta en pensionering redan i om mycket unga år kommer alltså i konflikt med de långa habiliteringstider ofta är nödvändiga och den påtagliga osäkerhet som i regel ligger i som tidig bedömning hur länge nedsättning arbetsförrnågan en av en av kommer att bestå. I praktiken är det endast undantagsvis möjligt att i ett tidigt skede med säkerhet slå fast att det helt saknas utsikter för en ung person att komma ut i arbetslivet. För de riktigt ännu inte har hunnit avunga som sluta sin grundläggande utbildning kan det hävdas att det är svårt att över huvud taget bedöma om det kommer att finnas någon förmåga till

30 Skäl för att nuvarande system bör reformeras

försörjning genom arbete. I stort sett är denna svårighet oberoende av förekomsten av sjukdom eller funktionshinder. Svårigheten att göra

en sådan bedömning kan dock föreligga i särskilt hög grad för perso-

unga ner som dessutom har drabbats av sjukdom eller funktionshinder. I sådana fall kan också denna svårighet kvatstå högre upp i åldrarna än vad som annars är nonnalt.

Under ungdomsåren, i allmänhet fram till ungefär 30 års ålder, är det naturligt att det sker en förhållandevis hastig och långtgående utveckling i en människas liv. Genom att i olika situationer samspela med sin omgivning utvecklas individen socialt. Genom utbildning kan den enskilde öka sina möjligheter att bli självförsörjande eller att få någon annan kontakt med arbetslivet. I de allra flesta fall torde det vara näst intill ogörligt för försäkringskassan eller någon annan att tidigt i en sådan normalt intensiv utvecklingsfas göra en bedömning av den framtida möjligheten för individen att delta i yrkeslivet eller över huvud taget fungera i samhället.

Bland dagens yngre förtidspensionärer och sjukbidragstagare dominerar utvecklingsstörda och psykiskt sjuka. Många i dessa diagnosgrupper kräver omfattande och långvarig medicinsk vård och behandling för att övervinna, lindra eller kompensera de problem de har i sin livsföring. Särskilt bland de psykiskt funktionshindrade förekommer det att sjukdomstillståndet pendlar, vilket ställer krav återkommande behandling under följd år. Även generellt är det medicinska

en av sett tillståndet sällan statiskt hos yngre sjuka eller funktionshindrade personer. Sjukdomstillståndet kan utvecklas i en mer positiv riktning än vad som kunde förutses från början. Det torde därför vara svårt att förutse hur en mycket ung individs funktionsförmåga och möjlighet att arbeta kommer att se ut när funktionshindret eller sjukdomen väl har stabiliserat sig.

Det finns också faktorer samhällsnivå i viss mån kan späda

som på den osäkerhet som ligger i en långsiktig bedömning av en ung persons arbetsfönnåga. Den medicinsk-tekniska utvecklingen kan leda till genombrott som kan bidra till att hälsotillståndet för vissa kan påverkas påtagligt i positiv riktning. Utvecklingen på arbetsmarknaden kan också påverka möjligheten till ett framtida arbete.

Ibland även andra icke önskvärda effekter av tidig pensionering

Vissa unga funktionshindrade går onödigt tidigt in i en passiv pensionärsroll eftersom de i ett tidigt skede ser pensioneringen som definitiv. Att fastna i passivitet kan i sin tur hämma viljan och förmågan att med hjälp av habilitering, rehabilitering, studier etc. förbättra sina förutsätt-

SOU 1998: 106 Skäl för att nuvarande system bär reformeras 31

ningar att hävda sig arbetsmarknaden och leva ett aktivt och självständigt liv. Ibland också omgivningen en pensionering som mer ser eller mindre definitiv och gör inte tillräckliga ansträngningar för att

finna lösningar exempelvis sysselsättningssituationen.

Ytterligare aspekt är att många funktionshindrade förtidsen yngre pensioneras sin vilja. Nästan alla önskar att de i stället kunde få ett mot arbete eller någon utvecklande sysselsättning. annan

2.6 En rad positiva effekter av aktivitet

Aktiviteter av olika slag

En tillvaro präglad aktivitet är många sätt stor betydelse för av av medicinska skäl bedöms sakna arbetsförmåga under personer som av överskådlig tid. För i utgångsläget har mycket omfattande personer som svårigheter att övervinna i sin livsföring bör viss aktivitet kunna been traktas kanske många, steg i riktning mot ett självständigt som ett, av och aktivt liv i vissa fall innebär eller mindre omfattande som mer kontakt med arbetslivet. Med aktivitet verksamheter många olika slag. Många avses av gånger kan det fråga habilitering eller rehabilitering i vid bevara om märkelse, där det inte nödvändigtvis behöver handla om omedelbart arbetslivsinriktade åtgärder. Aktiviteterna kan åtminstone inledningsvis stöd för individen att lära sig hantera sin sjukdom eller sitt avse att ge funktionshinder i vardagen. Det kan röra sig olika typer av mediom cinska habiliteringsåtgärder eller mindre direkt är inriktade som mer att förbättra det medicinska tillståndet. Utöver de direkta medicinska konsekvenserna får ofta sjukdomen eller funktionshindret andra följder kan upphov till ytterligare som ge stödbehov. Exempelvis kan förmågan att fungera i samhället i stort ha utvecklats långsammare än hos andra i ålder. I vissa fall kan utsamma vecklingen individens sociala kompetens ha blivit lidande redan från av skolåldem. Det kan aktuellt att hand eller annat sätt utveckla vara egen olika fönnågor, kunskaper och färdigheter t.ex. genom att delta i föreningsliv eller att ägna sig någon hobby eller konstnärlig verksamhet. I andra fall är det dock främst fråga att ägna sig sådant som om kan betraktas direkt arbetslivsinriktat, exempelvis utbildning som mer eller olika kontakt med arbetslivet. typer av

2SOU1998:105

32 Skäl för att nuvarande system bör reformeras SOU 1998; 106

Svårt att i förväg överblicka vilka effekter som en aktiv tillvaro eller en viss aktivitet kan föra med sig

För människor i allmänhet kan vägen till ett visst yrke eller ett arbetstillfälle ofta vara lång. Detta gäller särskilt dem som ännu inte fått någon fast förankring arbetsmarknaden eller som inte hamnat i en arbetssituation där de vill bli kvar. Det kan många gånger vara så att ett visst arbete leder till får erfarenheter, kvalifikationer och kon-

att man takter som i sin tur leder till att man får ett annat arbete eller till att man väljer att skaffa sig en utbildning som i sin tur leder till ett nytt yrke etc. Ofta är det kanske inte överblickbart ens för individen själv hur de faktiska möjligheterna till försörjning genom eget arbete gestaltar sig i ett långsiktigt perspektiv. En särskilt viktig faktor är att individen råkar befinna sig i en viss arbetssituation som medför impulser till att vilja upptäcka och utforska nya möjligheter till sysselsättning.

Ett förvärvsarbete medför ofta också andra effekter som i praktiken kan betydelsefulla när det gäller de framtida möjligheterna att

vara skaffa sig ett arbete. I arbetslivet formas människors sociala ställning och påverkas deras inställning till olika företeelser i samhället. Genom förvärvsarbete ingår människor i ett socialt sammanhang som inte minst för de yngre har en avgörande betydelse för deras sociala förankring. Ett arbete ger utrymme för individen att lära sig ta ansvar och att på andra sätt utvecklas som person.

De stora svårigheter som föreligger för funktionshindrade när det gäller att få tillträde till arbetsmarknaden innebär samtidigt att denna grupp utestängs från de beskrivna dynamiska effekterna som kan följa av förvärvsarbete.

En liknande dynamik kan dock ligga även i andra situationer som ligger vid sidan av förvärvslivet, i vissa fall kanske till och med i större omfattning. Sådana aktiviteter som utbildning av olika slag, idrott, kultur och kanske även socialt umgänge i största allmänhet kan resultera i liknande effekter. Inte minst gäller detta vid sjukdomar och funktionshinder påverkas sådana faktorer sinnestillstånd och

som av som allmänt välbefinnande.

Många sjukdomar och sjukdomsliknande tillstånd som leder till förtidspension kan delvis ha sin grund i psykosociala faktorer, som sättet att leva och hur man kan hantera sin sociala situation och sina känslor. Dessutom torde ofta arbetsförmågan påverkas av den sjukes

uppfattning vilken inverkan sjukdomen har på arbetsföregen om mågan. Sinnesstämning, sociala förhållanden eller den subjektiva uppfattningen om möjligheterna att påverka sin egen situation i stort eller hälsan inverkar ofta starkt på de medicinska diagnoser som läggs till grund för sjukskrivning eller beslut om förtidspension. Ett av de vik-

SOU 1998: 106 Skäl för att nuvarande system bör reformeras 33

tigaste underlagen för läkares bedömningar av hälsotillståndet är just den försäkrades egna uppgifter om sin situation, vilket naturligtvis också måste godtas. Den som upplever sig till följd sjukdom sakna

av arbetsförmåga kan i vissa fall även i objektiv mening anses sakna förmåga till självförsörjning trots med samma sjuk-

att en annan person dom skulle förbli förvärvsarbetande. En utestängning från arbetsmarknaden med åtföljande social isolering och passivitet kan få oerhört

negativa effekter i detta avseende. Härav följer rad faktorer,

att en som långt ifrån alltid behöver vara statiska, kan ha medverkat till nedsättning av arbetsfönnågan och till att förutsättningar för att bevilja en ersättning förelegat. Arbetsfönnågan kan sedan, åtminstone delvis, komma tillbaka om någon eller några sådana faktorer bortfaller.

Olika aktiviteter som individen känner sig motiverad för och finner tillfredsställelse i att utöva kan i många fall ha en positiv effekt arbetsfönnågan. I regel är det naturligtvis inte så att sådana effekter

uppstår efter endast en kortare tid, utan först efter en avsevärd tidsperiod.

Sjuka eller funktionshindrade personer kan naturligtvis till följd av sin sjukdom eller sitt funktionshinder i många fall vara förhindrade att över huvud taget delta i några sådana aktiviteter. Det gäller dock endast för en mindre andel av dem som i dag och även framgent till följd av en

av medicinska skäl nedsatt arbetsförmåga har långvariga ersättningar

från ohälsoförsäkringen.

Det finns således inte anledning att begränsa det redovisade

nu synsättet till enbart aktiviteter som ett mer förutsägbart sätt kan sägas leda till arbetsförmåga.

2.7 Nuvarande saknar ett system

övergripande förhållningssätt till

aktivitet under tid med ersättning

Det saknas i princip en reglering i samband med förtidspension och sjukbidrag

I förtidspensionens karaktär av permanent ersättningsfonn ligger att

en beviljad förmån i normalfallet inte dras in eller minskas. Ersättningen betalas ut så länge inte en ny prövning av rätten till ersättning visar att arbetsförmågan varaktigt och väsentligt har förbättrats i förhållande till den situation som rådde då förtidspensionen beviljades. Behovet

av långsiktig ekonomisk och social trygghet för den enskilde får här väga tungt. Därmed ställs det i normalfallet inte heller några egentliga krav

den enskilde förtidspensionären att försöka utveckla sin arbetsför-

34 Skäl för att nuvarande system bör reformeras SOU 1998: 106

måga och i förlängningen minska behovet av försörjningsstöd från socialförsäkringen.

Sjukbidrag har därvidlag stora likheter med förtidspensionen även

det beviljas för begränsad tid, i normalfallet högst tre år. Ersättom en ningsreglema är desamma. Sjukbidrag är även rent formellt en pensionsförmån. Det är dessutom vanligt att ett Sjukbidrag efter en tid övergår i förtidspension.

Personer som har sjukpenning ställs däremot relativt ofta inför krav från försäkringskassan att delta i aktiviteter som syftar till att antingen klarlägga rätten till ersättning eller att återfå förmågan att försörja sig genom arbete.

Formellt sett föreligger samma skyldigheter att medverka i habiliterings- eller rehabiliteringsåtgärder med såväl medicinsk inriktning som arbetslivsinriktning oberoende av om individen har sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension. I praktiken görs denna skyldighet gällande från försäkringskassans sida främst beträffande personer som har sjukpenning och i viss mån vid sjukbidrag.

De rehabiliteringsåtgärder som kan bli aktuella ges vissa ramar i reglerna i 20 kap. 3 § AFL. Det finns begränsningar bl.a. i fråga om längden de rehabiliteringsinsatser som kan bli aktuella. Till stor del sker regleringen rehabilitering i samband med reglerna om s.k. reha-

av biliteringsersättning, dock endast är aktuell vid arbetslivsinriktad

som rehabilitering. Det är endast en mindre del av alla ersättningberättigade som får del av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.

Reglerna arbetslivsinriktad rehabilitering är i och för sig till-

lämpliga även i fråga förtidspensionärer. Det kan dock samtidigt

om tyckas ligga en inneboende motsättning i att en förtidspensionär är skyldig att delta i sådana åtgärder eftersom alla möjligheter att uppnå arbetsförmåga i princip skall vara uttömda för att en förtidspension skall kunna beviljas.

I praktiken dock möjligheter att exempelvis studera och i viss mån arbeta under tid med förtidspension och sjukbidrag

Det nuvarande systemet har funktioner som tämligen väl tillgodoser behovet arbetslivsinriktad rehabilitering för den stora grupp av för-

av säkrade vilkas nedsättning arbetsförrnågan med viss sannolikhet kan

av hävas på relativt kort sikt. Personerna i denna grupp har i regel sjukpenning.

Många gånger medger systemet i praktiken att även de som har ersättning i forrn av förtidspension och sjukbidrag kan ägna sig aktiviteter av olika slag.

SOU 1998: 106 Skäl för att nuvarande system bör reformeras 35

De i praktiken stora möjligheterna att ägna sig olika aktiviteter under tid med sjukbidrag eller förtidspension är dock inte någon medvetet och reglerad funktion hos försäkringen, utan endast en följd av att människor som till följd långvarigt nedsatt arbetsförmåga har be-

av viljats en ersättning helt enkelt måste tillåtas att själva disponera över sin tid, förutsatt att arbetsfömiågan alltjämt är nedsatt och att rehabilitering inte framstår som ett realistiskt alternativ.

Utredningen har lagt ned ettrelativt omfattande arbete att utifrån domstolspraxis klarlägga rättsläget i fråga om studier under tid med förtidspension och sjukbidrag. Praxis visar att en person som har beviljats en förtidspension eller ett sjukbidrag i princip kan bedriva studier i obegränsad omfattning såväl gymnasie- som högskolenivå utan att det i sig påverkar rätten till förtidspensionen eller sjukbidraget. Detta gäller dock endast under förutsättningen att arbetsförmågan inte har varaktigt väsentligen förbättrats i förhållande till vad fallet

som var vid beslutet. I ett sådant fall finns en risk för individen att ersättningen omprövas och till slut kanske dras in eller minskas.

I det nuvarande systemet ges vissa möjligheter också att förvärvsarbeta under tid med ersättning. Under en prövotid får den försäkrade behålla förtidspension eller ett sjukbidrag parallellt med den lön

en som tjänas in. Riksförsäkringsverket rekommenderar att så får ske under period på högst två till tre månader Riksförsäkringsverkets

en allmänna råd 1997:4.

En ytterligare möjlighet till arbete som medges inom ramen för dagens rehabiliteringsregler är att den enskilde, med försäkringskassans godkännande, med bibehållen ersättning från försäkringen gör ett försök till återgång i sitt tidigare arbete eller i ett annat bättre lämpat arbete utan att få någon lön s.k. arbetsplatsanknuten rehabilitering. Den som har förtidspension eller sjukbidrag kan vid sådan aktivitet få rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag till kostnader som uppstått i samband med rehabiliteringen. Den som har sjukpenning kan dessutom få rehabiliteringspenning under sådan period. Tanken bakom arbetsplatsanknuten rehabilitering är att den försäkrade i lugn och ro och utan prestationskrav skall kunna pröva sin styrka och färdighet. Någon formell begränsning i tiden finns inte förutom de begränsningar som finns beträffande rehabiliteringsersättning i allmänhet.

Det bör i sammanhanget också poängteras att möjligheten till partiell ersättning innebär, och är avsedd att innebära, möjligheter att förvärvsarbeta under tid med ersättning. I vissa fall kan partiell ersättning på en viss nivå vara en lösning som är mer eller mindre varaktig, medan olika nivåer av partiell ersättning i andra fall kan vara ett led i habiliteringen eller rehabiliteringen.

36 Skäl för att nuvarande system bör reformeras SOU 1998: 106

Frånvaron klara regler skapar dock osäkerhet och oklarhet

av Med nuvarande regler kan det finnas en risk för en förtidspensionär eller sjukbidragstagare aktiv eftersom hans eller hennes ersätt-

att vara ning kan komma att minskas eller dras om den blir föremål för en ny prövning. Frånvaron av tydliga regler för vilka aktiviteter som är tilllåtna-och vid vilka situationer-och vilka som inte får förekomma under tid med ersättning kan därför få till följd att vissa avstår från möjligheter att påbörja exempelvis en utbildning, en tidsbegränsad arbetsprövning i rehabiliterade syfte eller förvärvsarbete av tillfällig eller mer permanent karaktär.

Oklarheten kring möjligheterna att som enskild sjukbidragstagare eller förtidspensionär vara aktiv under tid med ersättning innebär att nuvarande system har en utfornming som i praktiken ofta är passiviserande. Vissa förtidspensionärer och sjukbidragstagare uppfattar, med eller utan fog, att de annars riskerar att ersättningen efter en prövning dras in eller minskas så att de slutligen, ställs utan försörjning. En sådan situation kan i praktiken motverka möjligheterna att identifiera och ta till vara eventuell förekommande arbetsförmåga eller potentiell framtida arbetsförmåga hos de förtidspensionerade.

Bland annat av denna anledning finns det bland yngre förtidspensionärer och sjukbidragstagare personer vilkas kapaciteter och utvecklingsmöjligheter av olika skäl inte fullt ut tas tillvara. Detta innebär i sin tur att många i denna grupp utestängs från de möjligheter till självförsörjning och utveckling som en plats i arbetslivet vanligtvis ger. Sannolikt bidrar detta också till att försäkringens utgifter är högre än vad de skulle behöva vara.

Det förhållandet att aktivitet under tid med ersättning inte är tydligt reglerad trots att relativt stora möjligheter egentligen föreligger kan medföra en risk för bristande likforrnighet när det gäller utnyttjande av dessa möjligheter. Personer med stor initiativkraft kan utan hinder i reglerna relativt fritt ägna sig exempelvis studier medan andra kan hamna i passivitet på grund av att reglerna inte ger stimulans till aktivitet.

Frånvaron av tydliga regler om vad som egentligen gäller skapar också en oklarhet hos allmänheten. En sådan oklarhet kan påverka legitirniteten för systemet.

SOU 1998: 106 Skäl för att nuvarande system bör reformeras 37

2.8 Behov av klara som att

regler signalerar

det får och i bör aktivitet

princip pågå under tid med ersättning

Aktiviteter med eller utan direkt arbetslivsinriktning

För personer med långvarigt nedsatt arbetsfömiåga finns det en rad positiva effekter av en tillvaro präglad av aktivitet. Ytterst kan aktiviteter i största allmänhet, och ibland ett icke förutsägbart sätt, leda till en positiv utveckling för individen exempelvis när det gäller möjligheterna att uppnå egen försörjning.

I det nuvarande systemet finns som ovan har berörts vissa regler som syftar till att möjliggöra en snabb habilitering eller rehabilitering till arbetsförmåga. De positiva effekterna av framgångsrika aktiviteter av detta slag är närmast självklara. Därför är dessa regler en väsentlig del av försäkringen. Det är också utredningens uppfattning att denna del av det nuvarande systemet i huvudsak fungerar väl. Samtidigt ligger det en påtaglig begränsning i att de arbetslivsinriktade åtgärder som kan vidtas är avsedda att omfatta främst de individer som har relativt nära till att uppnå arbetsförmåga. Många individer har dock en längre väg att till arbetsförmåga. Detta är i regel fallet i fråga när yngre personer under en längre tid har haft eller troligen kan komma att ha ersättning från socialförsäkringen i form förtidspension och sjuk-

av bidrag. I det nuvarande systemet saknas tillräckliga funktioner för att hantera sådana individers situation.

Det finns emellertid starka skäl för att inom ohälsoförsäkringen inte enbart verka för en snabb och effektiv habilitering eller rehabilitering till arbetsförmåga utan att beakta och stödja även andra ändamål såsom funktionshindrade personers möjligheter att leva ett självständigt liv. Särskilt för funktionshindrade med omfattande svårigheter att övervinna i sin livsföring kan det vara en lång väg att för att uppnå viss arbetsförmåga. Det har ett stort egenvärde att personer i denna grupp ges möjligheter att också utveckla sina intressen och att delta i samhällslivet i stort. Ges sådana möjligheter kan det dessutom i individuella fall leda till en positiv inverkan även på det medicinska tillståndet hos individen och i förlängningen också förbättrade utsikter att

ge kunna ta del av arbetslivet. Sammantaget talar detta för att möjligheterna att pröva förvärvsarbete men även andra aktiviteter bör vara stora för dem som till följd av en av medicinska skäl nedsatt arbetsförmåga har beviljats långsiktiga ersättningar inom ohälsoförsäkringen. I särskild utsträckning är det viktigt att yngre personer med stora funktionshinder ges bästa tänkbara förutsättningar för aktivitet och utveckling.

38 Skäl för att nuvarande system bör reformeras SOU 1998: 106

Ofta krävs långa perioder med utvecklande aktiviteter

I ett enskilt fall kan det redan från början förutses att tidsmässigt omfattande aktiviteter kommer att nödvändiga för att nå det mål som vara är rimligt att ställa upp. Även i de fall det närmast till hands liggande alternativet är en mer direkt arbetslivsinriktad rehabilitering torde det så att betydligt vara längre tid i regel krävs för att en yngre person skall kunna uppnå en arbetsförmåga. Ofta har detta sin grund i individens begränsade erfarenhet arbetslivet. Även det förhållandet att har av yngre personer som ersättning i regel har drabbats av mer allvarliga sjukdomar eller funktionshinder kan medföra att insatserna sådana blir mer tidssom krävande. I de fall då arbetslivsinriktad rehabilitering inte kan inledas med mindre än att andra åtgärder dessförinnan har vidtagits blir naturligen habiliterings- eller rehabiliteringsperiodema ännu längre.

Aktivitet ett led i habiliteringen eller rehabiliteringen som

Att från försäkringens sida i hög grad tillåtande gentemot aktivitet vara under tid med ersättning medför dock vissa konsekvenser som kan uppfattas ett dilemma. Aktivitet hos en person med förtidspension som eller sjukbidrag kan å ena sidan vara ett tecken på att han eller hon faktiskt har viss arbetsförmåga. En specifik aktivitet eller en aktiv en tillvaro i stort kan å andra sidan vara ett nödvändigt led i en habilitering till arbetsförmåga han eller hon ännu inte har och som tidigare en som inte har funnits. En sådan dubbelsidighet i aktivitet måste synen försäkringen kunna hantera. Vid nuvarande systems tillkomst i början av 1960-talet fanns inte samma möjligheter som i dag att genom olika former av aktivitet uppnå arbetsförmåga. I fråga en person som en gång hade bedömts sakna om arbetsförmåga kunde då med förhållandevis stor säkerhet förutman säga att han eller hon inte skulle kunna återvända till förvärvslivet. I den mån förbättrad arbetsförmåga faktiskt i enstaka fall kunde konen stateras det frågan tydliga förändringar som dessutom kunde var om konstateras ha lett till ett stabilt bättre tillstånd. Aktivitet således var inte sätt dubbelsidig faktor. Under sådana förhållanden samma en det naturligt både för individen och systemet att ersättning inte var längre skulle utges till den som hade uppnått en förbättrad arbetsför-

maga. Situationen har emellertid förändrats påtagligt i förhållande till vad gällde tidigare. En breddad arbetsmarknad innebär att många olika som

SOU 1998: 106 Skäl för att nuvarande system bör reformeras 39

förmågor kan tas till i arbetssituation. Genom utbyggnad

vara en en av utbildningsväsendet ges idag utökade möjligheter att utveckla en arbetsförmåga. Eftersom det nu i större utsträckning finns möjligheter för personer som har långvariga ersättningar att förbättra sin arbetsförmåga bör det finnas en tydlighet i reglerna om aktivitet under tid med ersättning. Reglerna bör ta fasta att individens motivation ofta är

egen avgörande för att nå ett positivt resultat. Det finns anledning att omvärdera den tonvikt som i nuvarande system har lagts att betrakta aktivitet som en indikation att individen har en arbetsförmåga som kan leda till en prövning av den fortsatta rätten till ersättning. Särskilt beträffande unga människor bör försäkringen i stället mer än i nuvarande system ta fasta på aktiviteten som ett led i habiliteringen eller rehabiliteringen. När en ung person har blivit beviljad en långvarig ersättning från ohälsoförsäkringen är det i regel en aktiv tillvaro i allmänhet eller en viss aktivitet som är vägen tillbaka eller som kan bidra till ett aktivt och självständigt liv.

Vid utforrrming av ett nytt system måste det därför anläggas ett djärvt angreppssätt i synen aktivitet, särskilt i fråga om yngre perso-

med ersättning. ner

Att unga personer med långvarig ersättning från ohälsoförsäkringen i regel har särskilt svåra funktionhinder och därmed ofta har behov

av långsiktig och mångfacetterad habilitering minskar det legitimitetsproblem som annars skulle kunna uppstå om det uppfattas som för enkelt att exempelvis utbilda sig och samtidigt få sin försörjning från försäkringen.

LäSÅLeQ-i Ãiiiå

v .k 3,

u. Ja

i 1:33?-

3 för

Utgångspunkter utformningen

av ett nytt system

3.1 Generella för en

utgångspunkter försäkring vid nedsatt arbetsförmåga av

medicinska skäl

I SOU 1997:166 redogjorde utredningen för ett antal principiellt viktiga utgångspunkter för utformningen av en ny försäkring vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga. Dessa utgångspunkter bildade sedan grund för de förslag om ett system med långtidssjukpenning och förtidspension som lämnades. Samma utgångspunkter bör i allt väsentligt få bli styrande för de förslag som lämnas i detta betänkande beträffande försäkringsskyddet m.m. för yngre personer som till följd av sjukdom eller funktionshinder inte kan förvärvsarbeta. Nedan återges i korthet de grundläggande ställningstaganden som diskuterades i SOU 1997:166

Det huvudsakliga försäkringsskyddet vid långvarig ohälsa bör tillhandahållas av en obligatorisk offentlig försäkring. Genom att ansluta hela befolkningen och tillämpa enhetliga villkor kan de ekonomiska konsekvenserna av ohälsa spridas så brett möjligt. Det är ett sådant

som system som bäst kan leva upp till högt ställda krav rättvisa och effektivitet.

Det finns ett antal krav som bör ställas en allmän och offentlig ohälsoförsäkring:

Det bör finnas tydligt definierade medicinska kriterier för rätt till -

ersättning.

Huvudlinjen bör vara att ingen permanent ersättning skall betalas ut -

förrän möjligheterna till rehabilitering och omställning är uttömda.

Den som trots rehabiliteringsinsatser inte kan arbeta bör få sin lång- -

siktiga ekonomiska och sociala situation tryggad förtids-

genom en

pension som inte förväntas upphöra förrän vid övergången till ål-

derspension vid 65 års ålder.

42 Utgångspunkter för utformningen ett nytt system SOU 1998: 106 av

Försäkringen bör tillhandahålla både inkomst- och grundtrygghet. - Försäkringsskyddet bör ligga på en sådan nivå att kompletterande lösningar får karaktären av utfyllnad. Det bör försäkras i ohälsoförsäkring är den framtida försörj- - som en ningsförmågan. Här inbegrips att förtidspensionärer bör tillgodoräknas åtminstone viss del reallönetillväxten bland de förav väwsaktiva. Det ekonomiska skyddet bör också innefatta en tryggad ålderspension till före detta förtidspensionärer. Försäkringen bör underlätta för förtidspensionärer att leva ett aktivt liv. Den förtidspensionär som-trots sjukdom eller funktionshinder- vill pröva arbete, studier eller andra aktiviteter bör uppmuntras att göra detta.

3.2 för ett

Övergripande utgångspunkter

för funktionshindrade och system unga

quka

Det finns också ett antal tillkommande betydelsefulla utgångspunkter, har eller mindre specifik tillämpning för den grupp av yngre som mer med långvarigt nedsatt arbetsförrnåga-i regel på grund av personer funktionshinder övervägandena och förslagen i detta betänkande - som huvudsakligen berör. Även det är funktionshindrade om yngre personer i särskilt hög grad påverkas av dessa tillkommande utgångspunksom har de också viss allmängiltig betydelse för personer med av ter, en medicinska skäl nedsatt arbetsförmåga.

FN:s standardregler

År 1993 FN:s generalförsamling standardregler för att tillförantog säkra människor med funktionsnedsättning jämlikhet och delaktighet. Reglerna innehåller tydliga principiella ståndpunkter när det gäller rättigheter, möjligheter och Alla samhällets områden täcks av ansvar. de 22 reglerna. Som exempel kan nämnas rehabilitering, stöd och service, utbildning, arbete, ekonomisk och social trygghet, kultur samt lagstiftning. De konkreta förslag till hur ett land kan undanröja hinger der för med funktionsnedsättning och därmed skapa ett tillpersoner gängligt samhälle. Konstruktionen FN:s standardregler bygger på tre pelare. De fyra av första reglerna tar vilka förutsättningar som krävs för delaktighet upp lika villkor. De följande åtta reglerna lyfter fram de huvudområden

SOU 1998: 106 Utgångspunkter för utformningen ett nytt system 43 av

för delaktighet som skall omsättas i praktiken. De sista tio reglerna beskriver redskap kan användas för att man skall lyckas genomföra som målsättningen full delaktighet och jämlikhet. om Standardreglema kan betraktas som ett manifest om mänskliga rättigheter, Sverige har åtagit sig att följa. Reglerna är inte jurisom diskt bindande utan ett moraliskt och politiskt åtagande av varje medlemsstat. Sveriges riksdag och regering har ställt sig bakom reglerna. Regeringen sade i propositionen 1993/942219 att det är väsentligt att man inom de olika samhällsområdena arbetar utifrån de grundläggande principerna i reglerna om tillgänglighet och delaktighet. FN:s standardregler bör få fungera som Vägvisare när det gäller den allmänna inriktningen utredningens principiella ställningstaganden och verktyg för utformningen av de konkreta förslag som presentesom i detta betänkande. ras

Funktionsnedsättning och handikapp

Enligt FN:s standardregler innefattar begreppet funktionsnedsättning ett stort antal funktionshinder i olika befolkningsgrupper. Människor kan ha funktionsnedsättningar på grund av fysiska eller intellektuella skador eller sjukdomar. Handikapp förlust eller begränsning av möjligheterna att delta avser i samhällslivet på sätt andra. Handikapp beskriver mötet samma som mellan å sidan människor med funktionsnedsättning och å andra ena sidan omgivningen.

Handikappolitiska principer som måste följas

Utgångspunkten för handikappolitiken är uppfattningen om alla männi-

skors lika värde och lika rätt. Målet är att uppnå full delaktighet och jämlikhet. Medlen är den generella välfärdspolitiken, särskilt inriktade handikappinsatser och åtgärder för att uppnå ökad tillgänglighet. en Personer med funktionshinder skall ges möjligheter att som andra med i samhällslivet, delta i olika aktiviteter och i största möjliga vara utsträckning leva ett normalt liv. Ett handikapp i en viss miljö kan framstå ett funktionshinder, medan samma handikapp i en ansom passad miljö inte behöver innebära någon begränsning. Strävan är att med funktionshinder -i likhet med andra medborgare skall personer möjligheter att få god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha ett ges en tryggt boende, delta i olika fritids- och kulturaktiviteter osv. Att få leva

44 Utgångspunkter fär utformningen av ett nytt system SOU 1998: 106

som en självständig individ utifrån sina egna resurser och få bestämma över sin vardag är av avgörande betydelse för enskilda människors livskvalitet.

Normaliseringsprincipen är fundamental. Populärt uttryckt säger den att samhället i stort bör vara organiserat och anpassat så att man varken favoriserar eller utesluter funktionshindrade bara

personer undanröjer de hinder som handikappet eller funktionshindret förorsakar. Det kan dock ibland vara oklart vad normaliseringsprincipen rent konkret innebär eller bör innebära i ett visst sammanhang. Vad gäller exempelvis studier kan man kanske säga att utbildningsväsendet och det övriga samhälleliga verksamheterna skall vara utformade så att personer med funktionshinder ges samma möjligheter som andra att få en god utbildning.

Var och skall få ersättning för de merkostnader funktions-

en som hindret upphov till. Det är en grundläggande princip att den

ger som har funktionshinder inte själv skall behöva stå för de merkostnader som funktionshindret förorsakar. Med merkostnad avses sådana kostnader som går utöver den nomualkostnad som även icke funktionshindrade personer har. En fördel med kostnadsersättningar är att den enskilde kan nå en högre grad av självbestämmande över sin konsumtion av varor och tjänster än vid olika typer av högkostnadsskydd.

I direktiven pekar regeringen att funktionshindrade gyrnnasieelever skall få ersättning för de merkostnader uppstår på grund

som av funktionshindret, men i övrigt ha samma ekonomiska villkor som andra elever. Eleverna bör dock kompenseras för eventuella merkostnader grund av sina funktionsnedsättningar. På samma sätt bör ersättning utgå för boende- och resekostnader som studier vid en anpassad skola på annan ort kan medföra.

3.3 målsättning med ett

Övergripande

för funktionshindrade systern unga

och sjuka

Utifrån de utgångspunkter som har redovisast i föregående avsnitt är det möjligt att formulera en övergripande målsättning och ett antal

mer konkreta intentioner för utredningens arbete i den del som avser ungdomar.

Den övergripande målsättningen är att få till stånd en utformning av ohälsoförsäkringen som bidrar till att åstadkomma situation in-

en som nebär att de ersättningsberättigade så långt möjligt har likvärdiga möjligheter som andra att leva ett aktivt och självständigt liv.

SOU 1998: 106 Utgångspunkter för utformningen ett nytt system 45

Följande punkter bör få vara vägledande vid den konkreta ut-

mer formning av den del av ohälsoförsäkringen som specifikt anpassas med hänsyn till de omständigheter som råder för yngre personer med långvarigt nedsatt arbetsförmåga.

Försäkringen skall innehålla funktioner som stimulerar till att den enskildes möjligheter till egen försörjning och till ett aktivt och självständigt liv tas till vara och utvecklas. Passivitet skall motverkas. Försäkringen skall bidra till att de ersättningsberättigade i största möjliga utsträckning ges likvärdiga möjligheter i förhållande till vad som gäller för andra att även i ett längre perspektiv försörja sig och leva ett aktivt och självständigt liv. Försäkringen skall kunna ge ersättning i form av långvarigt försörj- ningsstöd från den ålder då försörjning genom en stadigvarande etablering i förvärvslivet i praktiken kan komma i fråga för ungdomar i allmänhet.

, Ersättningen i form av försörjningsstöd skall knyta an till de in- komstnivåer och den ekonomiska standard som i allmänhet gäller för andra i motsvarande åldersgrupp. Samtidigt skall ersättningsnivån göra det möjligt att ha en god levnadsstandard. En ersättningsberättigad person skall tillgodoräknas ålderspensions- rätt under den tid han eller hon har försörjningsstöd från för-

som säkringen. Vid sidan försörjningsstöd skall den enskilde få ersättning för - av sådana merkostnader som ett funktionshinder för med sig.

3.4 utgångspunkter för Specifika utredningens förslag

Aktivitet hos den enskilde med ekonomisk trygghet som grund

En ohälsoförsäkrings grundläggande funktion är att trygga försörjningen för dem som till följd av sjukdom eller funktionshinder och

trots habiliterings- och rehabiliteringsinsatser- har sin arbetsförsom måga nedsatt. Behovet av långsiktig ekonomisk och social trygghet för de drabbade måste få väga tungt. Det finns som tidigare har påpekats en rad skäl för att ohälsoförsäkringen och samhället i övrigt därutöver skall medverka till att förbättra möjligheterna för den enskilde att själv påverka sin situation. I en sådan inriktning ligger bl.a. att försäkringen skall stimulera till och underlätta för individen att i förhållande till de individuella förutsätt-

46 Utgångspunkter för utformningen av ett nytt system SOU 1998: 106

ningarna ta tillvara sina möjligheter till utveckling. Det bör vara ett naturligt synsätt att också gruppen yngre funktionshindrade personer satsar utbildning och har siktet inställt på arbetsmarknaden i den utsträckning som är möjlig i förhållande till förutsättningarna i det enskilda fallet.

Funktionshindrade har en låg utbildningsnivå generellt sett och är underrepresenterade inom högre utbildning. Därför är det för denna

särskilt motiverat att åstadkomma bättre möjligheter och skapa grupp starkare drivkrafter att bedriva i första hand gymnasiestudier, men även studier på universitet och högskola. Många gånger kan det hos yngre funktionshindrade personer grund av funktionshindret finnas en tvekan inför att pröva längre utbildningar. Det måste vara angeläget både för den enskilde personen och för samhället i stort att bestämmelserna utformas så att en sådan tvekan kan undanröjas.

Ohälsoförsäkringen kan emellertid inte ta ansvar för att

ensam också realisera målsättningen om aktivitet och självständighet hos personer med funktionshinder. Det är i huvudsak andra samhällssektorer

och givetvis i största möjliga utsträckning individen själv- som har eller som får försöka utveckla de instrument som krävs.

Ohälsoförsäkringens uppgift är således huvudsakligen att säkra den sjuka eller funktionshindrade personens ekonomiska trygghet. Därtill bör bestämmelserna i stort utformas med utgångspunkt från målet att försäkringen skall bidra till att individens behov av aktivitet och självständighet kan nås ett sätt som främjar hans eller hennes långsiktiga utveckling.

Försörjning från ohälsoförsäkringen också vid studier

Utredningen har i uppdrag att ta ställning till vilka regler som i framtiden skall gälla för rätt till ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga. I uppdraget ligger att särskilt se över situation för funktionshindrade studerande.

Enligt utredningens uppfattning innefattar frågan om studier under tid med bibehållen ersättning från ohälsoförsäkringen ett antal svåra avvägningar mellan sinsemellan i viss mån motstridiga intressen, som samtidigt är nödvändiga att ta hänsyn till vid utformningen av ersättningssystemet.

Det finns i princip två huvudsakliga synsätt vid valet av utgångspunkt för hur ett försörjningsstöd till gruppen yngre funktionshindrade studerande kan konstrueras för tiden efter fullföljda gymnasiestudier. Det ena synsättet tar fasta på att personerna har ett funktionshinder som försvårar för dem att studera och leva ett aktivt och självständigt liv i

SOU 1998: 106 Utgångspunkter för utformningen ett nytt system 47 av

övrigt. Det kan med utgångspunkt i en renodlingstanke då vara naturligt att individ som grund av ett funktionshinder har nedsatt aren betsförmåga omfattas inkomstbortfallsskyddet inom ohälsoförsäkav ringen och i princip därför bör få sin försörjning från detta system. Det andra synsättet betonar det faktum att personerna bedriver studier. Det ligger då nära till hands att det studiesociala systemet tar ett huvudför försörjningsstödet också för denna grupp och att stödet utges ansvar i den form som i allmänhet gäller för studenter. Ofta hävdas att socialförsäkringsersättning av rena rättviseskäl i princip inte bör utges under tid då den försäkrade bedriver studier exempelvis högskolan, eftersom han eller hon i annat fall ges möjlighet att på försäkringens bekostnad investera i en höjd kompetens. Ett konsekvent hävdande denna ståndpunkt innebär dock att i princip av alla skall hänvisas till försörjning genom det studiesociala systemet under tid då studerar. Skulle sådan linje få fullt genomslag man en skulle det krävas att uttrycklig regel i ohälsoförsäkringen som fören bjöd att man bedriver studier under tid med exempelvis förtidspension eller sjukbidrag. I förlängningen skulle detta få till följd att ett förbud införs mot att under tid med ersättning bedriva sådan aktivitet som kan leda till att arbetsförmåga uppnås samtidigt ersättning utges till som den avhåller sig från aktivitet trots att han eller hon kanske skulle som kunna förbättra sin situation genom exempelvis studier. Detta talar för att ohälsoförsäkringen bör ta ekonomiskt ansvar för svårt funktionshindrade försörjning under studietid, under förutsättning att personers deras arbetsförmåga bedöms nedsatt av medicinska skäl. vara I förhållande till andra har funktionshindrade ett helt annat utgångsläge, såväl när det gäller möjligheter att bedriva studier i normal takt när det gäller chanserna att få anställning i det yrke man som en utbildat sig för. Det studiesociala systemet i dess nuvarande utforrnning, där stor del försörjningsstödet utges i form av lån, och en av dessutom bygger förutsättningen att studier i princip alltid skall bedrivas i normal takt, ter sig därvid mindre lämpligt när det gäller att till de speciella behov kan föreligga för funktionshindsvara upp som rade. Samtidigt behöver det därmed inte vara uteslutet att tillgodose funktionshindrades behov inom det studiesociala stödet. Enligt utredningens uppfattning krävs dock i så fall rad modifieringar av och en särregleringar i detta system. Exempelvis bör en större andel av studiestödet i form bidrag i stället för lån och återbetalningsskyldigges av heten kunna efterges i högre utsträckning än i dag. Om man skulle genomföra denna och ytterligare modifieringar av det studiesociala stödet enligt utredningens uppfattning i så fall är som påkallade för att det skall svara mot de funktionshindrades behov ten-

48 Utgångspunkter för utformningen ett nytt system SOU 1998: 106

derar det att i fråga om villkoren alltmer likna de ersättningar ut-

som ges inom socialförsäkringen. En förutsättning för att få del det sär-

av skilda stödet måste rimligtvis vara att den försäkrade har medi-

en av cinska skäl långvarigt nedsatt arbetsfönnåga. En kompetens för bedömning av sådana frågor finns redan i dag inom socialförsäkringsadministrationen men däremot inte inom den administration som hanterar det studiesociala stödet.

En lösning av det sammantagna behovet av ekonomisk trygghet under habilitering inom endast en samhällssektors ram förefaller också kunna föra med sig mer av flexibilitet och därför vara mer ändamålsenlig om syftet är att stimulera till aktivitet i allmänhet och inte en viss typ av sysselsättning. Om den ersättning som utges är beroende av vilken aktivitet som individen ägnar sig finns en risk att den aktivitet som ger den bästa ersättningen kommer att väljas.

Undanröja hinder för den normala frigörelseprocessen

En viktig utgångspunkt är att olika sätt undanröja de hinder kan

som finnas för de yngre funktionshindrades självständighet och frigörelse från föräldrarna. En aspekt norrnaliseringsprincipen är att skaffa undan eventuella hinder för denna process som är direkt eller indirekt förorsakade av funktionshindret. Målsättningen måste vara att försäkringens utformas så att den inte förhindrar funktionshindrade ungdomars möjlighet till ett självständigt liv vid den ålder som andra

ungdomar har den möjligheten.

Höjda åldersgränser

Nuvarande 16-årsgräns inom förtidspensions- och sjukbidragssystemet bör omprövas. En höjning av den nedre åldersgränsen bör ske vad avser såväl vid vilken ålder långvarig ersättning över huvud taget kan komma i fråga som vid vilken ålder då en varaktig ersättning kan bli aktuell.

Rätt till långvarig ersättning bör enligt utredningens uppfattning kunna beviljas först vid den ålder då det de-facto kan sägas föreligga ett inkomstbortfall som följd av nedsatt arbetsförmåga, dvs. då den grundläggande utbildningen i regel avslutas och således långsiktig försörjning genom förvärvsarbete i praktiken kan komma ifråga för

ungdomar i allmänhet.

Med hänsyn till svårigheterna att långsiktigt bedöma arbetsförmågan hos yngre personer, särskilt med hänsyn till den utvecklingspotential som föreligger hos många unga, bör varaktig ersättning inte

SOU 1998: 106 Utgångspunkter för utformningen ett nytt system 49

kunna beviljas förrän vid en betydligt högre ålder än vad som gäller enligt nuvarande regler.

Nödvändigt att ta hänsyn till att yngre har specifika behov

Ovan har konstaterats att ohälsoförsälcringen bör bidra till unga funktionshindrade och sjuka personers utveckling genom att vid nedsatt arbetsförmåga ge ekonomisk trygghet under tid med aktivitet. Detta förutsätter tydligare och i vissa fall mer generös reglering avseende

en aktivitet under tid med ersättning för att därigenom undvika den osäkerhet och oklarhet som råder i dag.

Gruppen funktionshindrade och sjuka är heterogen i väsent-

yngre liga delar, bl.a. med avseende behovet av habilitering och rehabilitering. I vissa fall kan behoven tillgodoses inom ramen för de i SOU 1997:166 föreslagna reglerna om långtidssjukpenning. Behoven är dock i många fall så omfattande att de är svåra att tillgodose i denna ersättningsfonn. Således ersättningsfonn skapas för dessa

bör en ny fall. Vid utformningen denna ersättningsfonn bör det tas hänsyn till

av att den tid kan behövas för att tillgodose behoven av rehabilitering

som eller habilitering i dessa fall kan mycket lång. Även det faktum

vara att dessa individer generellt sett har mycket långt till att uppnå en arbetsförmåga bör föranleda att särskild hänsyn tas till individens egna val och att kraven på individen inte kan ställas lika högt som i andra fall.

4 Antalet funktionshindrade unga

4.1 Det finns ingen entydig officiell statistik

Mot bakgrund utredningens uppdrag är det angeläget att få en ungeav färlig uppfattning hur många yngre personer med funktionshinder om som finns i Sverige. Det finns ett stort antal som har någon form av funktionspersoner hinder eller funktionsnedsättning. Det är dock inte möjligt att få fram entydiga officiella uppgifter hur många personer i befolkningen om som det handlar om. Enligt FN:s standardregler delaktighet och jämlikhet för männiom skor med funktionsnedsättning innefattar begreppet funktionsnedsättning ett stort antal funktionshinder grund fysiska eller intellektuav ella skador eller sjukdomar. Exempel på funktionshinder är nedsatt syn eller hörsel-, tal- eller röstproblem, rörelsehinder, allergi/astma och olika fomier psykiska funktionshinder. Det kan även vara dyslexi, av epilepsi, psoriasis, diabetes, hjärt-llungsjukdom, mag-/tarmsjukdom eller liknande påverkar det dagliga livet. som Eftersom det dock saknas entydig definition, finns inte någon en officiell statistik över förekomsten av funktionshinder som gör anspråk att vara heltäckande. Däremot finns det olika antalsuppskattningar gjorda, syftar till att uppfattning om storleksordningen som ge en funktionshindrade i den svenska totalbefolkningen. Självfallet gruppen är resultaten sådana uppskattningar beroende av hur pass grav en av funktionsnedsättning eller gravt ett funktionshinder anses behöva vara för att föranleda att klassificeras funktionshindrad. en person som Genom att sätta fokus de olika samhällsstöd är riktade till som med funktionshinder kan beräknas indirekt. Avpersoner gruppen görande i dessa fall är givetvis hur de kriterier ser ut som styr tilldelningen av samhällets stöd. Det är sedan tidigare belagt att många funktionshinder förekommer i större utsträckning bland pojkar och män än bland flickor och yngre kvinnor. Den troligen viktigaste förklaringen är att det helt enkelt yngre föds fler pojkar med funktionshinder. Dessutom är det överlag fler pojkar och skadar sig; exempelvis i samband med lek, idrott, män som bilolyckor och värnplikten. Det är också fler män som blir missunga

52 Antalet unga funktionshindrade SOU 1998: 106

brukare. Ytterligare skillnad sägs att pojkar i högre grad än

en vara flickor lever ut frustrationer och oro, exempelvis vid koncentrationssvårigheter i skolan. Detta skulle medföra att pojkar får uppmärk-

mer samhet, att de därmed oftare får diagnos och att de den anled-

en av ningen också får hjälp och insatser olika slag.

mer av

4.2 av antalet

Uppskattningar funktionshindrade i totalbefolkningen

Av en undersökning som under år 1996 genomfördes Statistiska

centralbyrån på initiativ av Handikappombudsmannen och med stöd

av Rådet för arbetslivsforskning framgår att drygt 19 procent befolk-

av ningen mellan 16 och 64 år, eller knappt 1,1 miljoner

personer, upplever sig ha någon form av funktionshinder. Andelen kvinnor är lika stor som andelen Förekomsten av funktionshinder ökar med

stigande ålder.

Med funktionshinder avses i undersökningen en fysisk, medicinsk eller psykisk nedsättning som kan medföra begränsningar i det dagliga livet, exempelvis nedsatt syn eller hörsel, tal- eller röstproblem, rörelsehinder, allergi, dyslexi, epilepsi, diabetes eller någon form

av psykiskt funktionshinder. Funktionshindret kan medfött eller ha

vara uppstått senare genom sjukdom, olycksfall eller annan skada. Dominerande funktionshinder är enligt undersökningen rörelsehinder 39 procent, astma-allergi 21 procent samt syn- och hörselskada 7 procent vardera.

Uppgifterna bygger intervjuer där man har frågat människor

om de själva uppfattar att de har ett funktionshinder.

4.3 Sarnhällsstöd som är riktade till

unga

personer med funktionshinder

Det finns en rad samhällsstöd som är riktade till personer med funktionshinder. Stöden finns inom flera samhällssektorer; exempelvis skolan, socialförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken. Vissa stö-

av den är per definition riktade till barn och ungdomar. Det finns också stöd och insatser som kan utges oberoende av ålder.

unga

Vårdbidrag

En förälder kan få Vårdbidrag för vård av sitt barn om barnet är under 16 år och på grund sjukdom, utvecklingsstörning eller något annat av funktionshinder är i behov särskild tillsyn och vård under minst sex av månader. Vårdbidrag kan också betalas barnets sjukdom eller ut om funktionshinder förorsakar merkostnader. Enligt Riksförsäkringsverkets statistik betalades det i december år 1997 ut omkring 26 000 Vårdbidrag troligen tillkommer ytterligare 2000-3 000 retroaktiva utbetalningar. Utslaget samtliga genom barn i åldrarna O-15 innebär det att Vårdbidrag förekommer hos cirka 1,6 procent av barnen. Vårdbidrag är vanligare bland pojkar än bland flickor. Statistiken över nybeviljade Vårdbidrag visar en tydlig övervikt för pojkar. Särskilt bland pojkar är psykiska störningar den Vanligaste diagnosen.

Funktionshinder i förhållande till skolsituationen

Man kan också få bild förekomsten funktionshinder bland en av av barn på antalet elever grundskolenivå, Vanligtvis 7genom att se 16 år, går på special- eller särskola eller som på grund av sitt som funktionshinder får särskilt stöd i studiesituationen inom den ordinarie

grundskolan.

En bearbetning Skolverkets statistik visar att det läsåret 1996/97 av nära 17 000 barnen och ungdomarna i Sverige, motsvarande var av 1,8 procent samtliga elever i grundskolan, hade ett funktionsav som hinder i förhållande till skolsituationen. AV dessa vad det 1,1 procentenheter fick sin utbildning special- eller särskola, som dvs. utanför den ordinarie skolrniljön. Funktionshinder i förhållande till skolsituationen är genomgående vanligare bland pojkar än bland flickor. Över hälften samtliga de 17 000 barnen och ungdomarna går i av särskola, dvs. hör till gruppen utvecklingsstörda.

Förtidspension eller sjukbidrag

Vid 16 års ålder kan en person få förtidspension eller sjukbidrag. Dessa ersättningar tar sikte på huruvida arbetsförmågan är nedsatt grund av sjukdom eller motsvarade orsak. För att en person ska få förtidspenav sion krävs att hans eller hennes arbetsförmåga grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsför-

mågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan anses varaktig. Om nedsättningen av arbetsförmågan inte kan anses vara varaktig men kan antas bli bestående för avsevärd tid har personen rätt till ett tidsbegränsat sjukbidrag. Vanligtvis beviljas unga personer förtidspension och sjukbidrag endast vid förhållandevis grava funktionshinder.

I åldersgruppen 16-19 år det i december år 1997 drygt 3 000

var personer, motsvarande 0,8 procent, som hade förtidspension eller sjukbidrag. I åldersgruppen 20-29 år var antalet drygt 12 000 och andelen 1,1 procent, alltså något högre. Av de 12 000 personerna var det nära ll 000 som hade hel förmån arbetsförmågan bedömdes vara helt nedsatt, motsvarande nära 1,0 procent av samtliga i åldersgruppen 20-29 ar.

Vad gäller hel förtidspension eller helt sjukbidrag är dessa vanligare bland män än bland kvinnor i de aktuella åldersgrupperna, medan partiella förmåner är vanligare bland kvinnor.

Diagnosgruppen psykiska störningar inklusive utvecklingsstörning dominerar bland de personer som är unga då de beviljas förtidspensioner och sjukbidrag.

En utförligare redovising av förtidspension och sjukbidrag bland de

åldersgrupperna länmas i kapitel yngre

Beslut om insats enligt LSS

Insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade LSS kan beviljas dels personer med vissa specifika funktionshinder utvecklingsstörning, autism, autsimliknade tillstånd samt betydande och bestående begåvningsmässiga funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kropplig sjukdom, dels personer som till följd av andra fysiska eller psykiska stora och varaktiga funktionshinder har betydande svårigheter i sin dagliga livsföring. Avgörande för rätt till insats enligt LSS är att personen har ett behov av stöd och service.

När lagen infördes år 1994 gjordes medvetet en snäv avgränsning av den målgrupp som skulle komma ifråga för insatser. Avsikten var att behövliga riktade åtgärder skulle komma till stånd och häva de ojämlika villkoren för personer med omfattande funktionshinder.

Enligt Socialstyrelsens statistik fanns den lseptember 1996 närmare 2 000 personer i åldrarna 16-18 år som hade insats enligt LSS, motsvarande 0,6 procent samtliga i denna åldersgrupp. I ålders-

av gruppen 19-29 år fanns det knappt 8 000 personer som hade beviljats

SOU 1998: 106 Antalet funktionshindrade 55

unga

LSS-insats. Uttryckt som andel av alla personer i denna åldersgrupp var det 0,6 procent.

LSS-insatser är överlag vanligare bland pojkar och män än

yngre bland flickor och yngre kvinnor.

Det helt övervägande antalet barn och ungdomar med LSS-insatser hör till gruppen med utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd.

Samma person kan ha flera olika samhällsstöd

Sannolikt får ofta en och samma funktionshindrade individ olika samhällsstöd antingen samtidigt eller i olika skeden av livet.

Troligen förekommer exempelvis att det före skolåldem beviljas Vårdbidrag för ett funktionshindrat barn och att samma bam under grundskoletiden får en anpassad utbildning eller särskilt stöd i skolmiljön och därefter vid 16 års ålder beviljas förtidspension eller sjukbidrag och kanske också handikappersättning. Därtill kan personen oavsett ålder få insatser enligt LSS.

4.4 med funktionshinder är Unga personer

en begränsad grupp

Bland barn, ungdomar och yngre vuxna tycks grovt sett 0,5-2 procent i befolkningen få de former av samhällsstöd som finns tillgängliga vid funktionshinder.

Omkring procent i åldergruppen 16-29 år, cirka 15 000 personer,

en har förtidspension eller sjukbidrag. Till detta kommer cirka 2 500 per-

i denna ålder har varit sjukskrivna i över ett års tid. soner som

Sammantaget finns det därför skäl att tro att den grupp personer i åldern 16-29 år som detta betänkande berör består av färre än 20 000 personer.

5 med

Unga personer förtidspension och sjukbidrag

5.1 Skillnader vid

förtidspensioneringar

mellan och äldre

yngre

På många punkter finns det skillnader vid förtidspensioneringar och beviljanden av sjukbidrag mellan å ena sidan den beviljas

grupp som en förmån i unga år och å andra sidan dem har kortare tid kvar

som en till ålderspensionering. Det kanske mest påtagliga är att antalet beviljade fönnåner bland yngre är mycket få i förhållande till antalet i högre åldrar. Generellt sett skiljer sig också orsaken till pensioneringen, dvs. vilket funktionshinder eller vilken sjukdom sätter ned

som arbetsfönnågan, beroende åldern vid beviljandet. Psykiska sjukdomar och utvecklingsstörning är den vanligaste orsaken till pensioneringar av unga personer, medan sjukdomar i det muskuloskeletala systemet dominerar bland de äldre. Ett beslut om förtidspension för

en ung person är naturligtvis också i regel ett avsevärt avgörande

mer beslut, såväl för individen för samhället, jämfört med pensione-

som en ring av en person som närmar sig den allmänna pensionsåldern.

Antalet förtidspensionärer och sjukbidragstagare i åldersgruppen

16-29 år och motsvarande andel befolkningen har varit i stort sett

av oförändrad under åtminstone 1980- och l990-talen. Detta utgör

en kontrast till den mer eller mindre ihållande ökningen bland de medelålders och de något äldre tabellerna 5.1 och 5.2

58 med förtidspension och sjukbidrag SOU 1998; 106

Unga personer

Tabell 5.1 Förtidspensioner och sjukbidrag från folkpensioneringen. Antal i respektive åldersgrupp. Tusental.

	1980 1985		1990 1995 1996 1997
16-19	4	3	3	3	3	3
20-29	12	l 1	1l	12	12	12
30-39	22	25	26	31	32	32
40-49	37	43	60	78	77	76
50-59	109	103	120	152	156	160
60-64	119	138	142	132	128	134
Totalt 16-64 303		323	361	408	408	417

Källa: Riksförsäkringsverket Tabell 5.2 Förtidspensioner och sjukbidrag från folkpensioneringen. Andel bland befolkningen i respektive åldersgrupp. Procent.

	1980 1985		1990 1995 1996 1997
16-19	0,9	0,7	0,7	0,8	0,8	0,8
20-29	1,0	0,9	0,9	1,0	1,0	1,1
30-39	1,7	2,0	2,2	2,6	2,6	2,6
40-49	4,0	4,0	4,7	6,3	6,3	6,4
50-59	11,4	11,9	13,6	14,3 14,1 13,9
60-64	24,9 29,0		33,5	32,9 31,7 32,9
Totalt 16-64 5,8		6,1	6,7	7,4	7,4	7,5

Källa: Riksförsäkringsverket

Antalet förtidspensionärer och sjukbidragstagare i åldrarna 16-29 år har sedan början 1980-talet varit i stort sett oförändrat 15 000 per-

fördelat på cirka 3 000 i åldrarna 16-19 år och ungefär 12 000 i soner, åldersgruppen 20-29 år. Sammantaget utgör unga förtidspensionärer och sjukbidragstagare cirka procent av befolkningen i motsvarande

en ålder något också hållit sig nästan oförändrat under 1980- och

som 1990-talen. Helt naturligt är antalet förmånstagare fler och andelen av befolkningen större i högre åldrar.

Sammantaget utgör 16-29-åringar med förtidspension eller sjukbidrag knappt 4 procent av samtliga dryga 400 000 personer med ersättning.

Det framgår de beräkningar som presenterades i SOU 1997:166

av att den genomsnittliga ersättningen i denna åldersgrupp är avsevärt

bland äldre förmånstagare. Även detta får sägas naturligt lägre än vara

SOU 1998: 106 Unga personer med förtidspension och sjukbidrag 59

eftersom ersättningen relateras till inkomstbortfallets storlek och inkomstnivåerna bland yrkesaktiva är generellt sett betydligt lägre hos yngre personer, framför allt beroende på att många inte har hunnit komma in i förvärvslivet innan de pensioneras. Grundskyddet i systemet omfattar i mycket hög grad personer i de åldrarna och däm-

yngre par den betydligt större skillnad i den genomsnittliga ersättningens storlek som annars skulle finnas mellan och äldre.

yngre

Utgifterna för ersättning till förmånstagare 16-29 år är uppskattningsvis cirka l miljard kronor år, vilket skall ställas mot systemets

per samlade utgifter cirka 37 miljarder kronor år 1997. Utgiftsnivån för denna åldersgrupp förefaller vara relativt svårpåverkad eftersom det tycks handla om en antalsmässigt stabil grupp.

Få beslut i de offenliga trygghetssystemen har generellt sett så stor ekonomisk och annan inverkan på en individs liv att bli beviljad

som en förtidspension i unga år. En person som blir pensionerad vid säg 20 års ålder kan räkna med att ha sin ersättning i 45 år. För försäkringens vidkommande representerar detta ett pensionsåtagande motsvarande åtminstone 3,3 miljoner kronor uttryckt i 1998 års penningvärde.

5.2 och

Nybeviljade förtidspensioner sjukbidrag bland under år 1997

unga

5.2.1 Diagnos, ålder och kön

De som får förtidspension eller sjukbidrag i år domineras kraftigt

unga av diagnosgruppema utvecklingsstörning samt psykiska sjukdomar tabell 5.3. Den dominerande medicinska orsaken till förtidspensionering i högre åldrar är sjukdomar i det muskuloskeletala systemet.

Av samtliga 40 000 förtidspensioner och sjukbidrag som beviljades år 1997 avsåg cirka 2 000 än 30 år. Ålders-

personer som var yngre gruppen 16-29 år svarade således för omkring 5 procent samtliga

av nya förmåner detta år. De 2 000 än 30 år fördelade

personerna yngre sig med 31 procent i åldrarna 16-19 år, 27 procent i åldrarna 20-24 år och 42 procent i åldrarna 25-29 år.

Bland dem som pensionerades i åldrarna 16-29 år det fler män

var än kvinnor, vilket är en kontrast till den övervikt pensioneringar

av av kvinnor som gäller i högre åldrar.

I åldrarna 16-19 år är män i övervikt, 56 procent. I åldrarna 20-24 år är fördelningen mellan kvinnor och män helt jämn, medan andelen kvinnor i åldrarna 25-29 år är 56 procent. Totalt för hela åldersgruppen 16-29 år är fördelningen mellan kvinnor och män i stort sett järrm.

med förtidspension och sjukbidrag 60 Unga personer

Tabell 5.3 Nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag år 1997. Diagnos, ålder och kön. Antal.

16-19 20-24 25-29 Diagnos Kvinnor Män Totalt Kvinnor Män Totalt Kvinnor Män Totalt

Infeküons-sjuk- 1 5 6 3 2 5 4 4 8 domar

Tumörer	14 16 30	7 6 13 10 8 18
Endokrina	1 O 1	5 2 7 6 11
Blod och blod-	1 0 1	1 2 3 1 2 3

bildn. Utvecklings-stör- 95 83 178 35 33 68 20 22 42 ning

Övriga psyk.	57 114 171 134 148 282 213 217 430
CP	12 12 24	2 3 5	2 4 6
Ögonsjukdomar	6 3 9	8 0 8	4 2 6
Öronsjukdomar	11 27 38	2 4 6	2 2 4
Övr. nerv-systemet	27 28 55	16 21 37 29 21 50
Cirkulationsorg.	1 2 3	5 4 9	5 4 9
Andningsorg.	1 1 2	4 1 5	4 2 6
Matsmältn.	0 3 3	1 0 1	7 3 10
Urin och könsorg.	O 1 1	5 2 7	5 5 10
Hudsjukdomar	1 2 3	2 0 2	2 1 3
Medfödda miss-	36 30 66	3 8 11	4 4 8

bildn. Muskulo-skeletala 7 4 11 19 8 27 108 22 130 syst.

Skador	7 18 25	18 24 42 48 44 92
Symptom	4 7 11	5 5 10 10 7 17
Totalt	282 356 638 275 273 548 483 380 863

Källa: Riksförsäkringsverket

I tabell 5.4 redovisas i princip motsvarande uppgifter som i tabell 5.3,

respektive diagnosgmpp här andel av det totala antalet men anges som nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag i åldrarna 16-29 år. Till skillnad mot föregående tabell finns ingen särredovisning av kvinnor respektive män.

Unga personer med förtidspension och sjukbidrag 61

Tabell 5.4 Nybeviljade iörtidspensioner och sjukbidrag år 1997. Andel med viss diagnos inom respektive åldersgrupp och totalt. Procent.

Ålder

Diagnos	16-19 20-24 25-29 Totalt 16-29
Infektionssjukdomar	0,9	0,9	0,9	0,9
Tumörer	4,7	2,4	2,1	3,0
Endokrina	0,2	1,3	1,3	0,9
Blod och blodbildning	0,2	0,5	0,3	0,3
Utvecklingsstörning	27,9	12,4	4,9	14,1
Övriga psykiska sjukdomar	26,8	51,5 49,8		43,1
CP	3,8	0,9	0,7	1,7
Ögonsj ukdomar	1,4	1,5	0,7	1,1
Öronsjukdomar	6,0	1,1	0,5	2,3
Övriga nervsystemet	8,6	6,8	5,8	6,9
Cirkulationorganen	0,5	1,6	1,0	1,0
Andningsorganen	0,3	0,9	0,7	0,6
Matsmältningsorganen	0,5	0,2	1,2	0,7
Uiin- och könsorganen.	0,2	1,3	1,2	0,9
Hudsjukdomar	0,5	0,4	0,3	0,4
Medfödda missbildningar	10,3	2,0	0,9	4,1
Muskuloskeletala systemet	1,7	4,9	15,1	8,2
Skador	3,9	7,7	10,7	7,8
Symptom	1,7	1,8	2,0	1,9
Totalt	100,0 100,0 100,0			100,0

Källa: Riksförsäkringsverket

Psykiska sjukdomar och utvecklingsstörning orsakar sammantaget nära sex av tio förtidspensioneringar och beviljanden av sjukbidrag för

personer åldrarna 16-29 år.

Av samtliga nybeviljanden av personer i denna åldersgrupp orsakas 43 procent av psykiska sjukdomar exklusive utvecklingsstörning. Näst

största diagnosgrupp är utvecklingsstörning med 14 procent. De där-

efter största diagnosgmpperna är sjukdomar i muskuloskeletala systemet, skador samt övriga sjukdomar i nervsystemet med 7-8 procent vardera.

Diagnosgruppen övriga psykiska sjukdomar är vanligast vid nybevilj anden i åldrarna över 19 år. Utvecklingsstörning är vanligast vid beslut om förtidspension eller sjukbidrag till i åldrarna 16-19 år.

personer

Diagnosgruppema sjukdomar i muskuloskeletala systemet och skador förekommer i störst utsträckning vid beslut ersättning för

om personer i åldrarna 25-29 år. Sjukdomar i det muskuloskeletala

systemet

med förtidspension och sjukbidrag SOU 1998: 106 62 Unga personer

är vanligare bland kvinnor än bland män oavsett ålder vid beviljandet, skillnaden är störst i åldrarna 25-29 år. Diagnosgruppen skamen som dor är i stället vanligare bland män oavsett ålder vid beviljandet. Diagnosgruppen övriga sjukdomar i nervsystemet är vanligast bland dem pensioneras riktigt och minskar i förekomst med som som unga ökad ålder.

5.2.2 Fördelning mellan förtidspensioner och

sjukbidrag

Nybeviljandet förtidspensioner och sjukbidrag är som ovan redo-

av visats inte jämnt fördelat över olika åldrar bland personer i åldrarna 16-29 år. Eftersom det ofta rör sig med svåra medfödda om personer eller tidigt förvärvade funktionshinder är det vanligt att förmånen beviljas redan vid 16 års ålder. I åldrarna strax över 16 år är det inte lika vanligt beviljas förmån. Från 18 års ålder ökar dock att personer en antalet med stigande ålder figur 5.1. Detta mönster håller i sig ända upp i 60-årsåldem.

respektive sjukbidrag år 1997. Åldrarna Figur 5.1 Nybeviljade förtidspensioner 16 till 29 år. Antal.

250 Å

5° sjukbidrag

0 16 17 18 19 20 21 2 23 24 25 26 27 28 29 Källa: Riksförsäkringsverket Anm.: I figuren har det tagits hänsyn till fönnånens nivå. Exempelvis räknas två halva förtidspensioner som en hel förmån.

SOU 1998: 106 Unga med förtidspension och sjukbidrag 63

personer

I avsnitt 5.2.1 visades att diagnosmönstret skiljer sig mellan dem allra yngsta och dem som beviljas förtidspension eller sjukbidrag vid närmare 30 års ålder.

För att en förtidspension skall kunna beviljas krävs att arbetsförmågan kan bedömas vara varaktigt nedsatt, i praktiken för all framtid. Det förefaller klart att sådan bedömning är svår att göra för

en en mycket ung person och i praktiken bara kan bli aktuell i ytterst svåra fall. Detta innebär att det är vanligt att framför allt unga personer i stället beviljas ett tidsbegränsat sjukbidrag, antingen eftersom arbetsförmåga bedöms kunna uppnås inom något eller några år eller för att arbetsförmågans nedsättning under alla omständigheter inte kan bedömas vara varaktig figur 5.1. I älva verket nybevilj as det fler sjukbidrag än förtidspensioner ända upp till cirka 50 års ålder. Sjukbidrag som efter en kortare tid övergår i förtidspension finns inte med i denna statistik.

Figuren visar att nybeviljandet är som störst vid 16 års ålder, för att sedan fram till 18 års ålder sjunka kraftigt. Därefter påbörjas en successiv ölming. På motsvarande sätt är andelen förtidspensioner störst, mer än en tredjedel, vid 16 års ålder för att därefter genomgående ligga på en lägre nivå, drygt en tiondel. I åldrarna strax under 30 år stiger dock andelen igen, till nära en femtedel. Totalt i åldersgruppen 16-29 år år 1997 knappt 18 procent av alla nybeviljade förmåner förtids-

var pensioner medan övriga var sjukbidrag.

5.3 och

Nybeviljade förtidspensioner sjukbidrag bland under perioden

unga

1971 1997

- 5.3.1 Ålder och kön

En vanlig och troligen adekvat föreställning om skillnaden i nybevilj ande av förtidspensioner och sjukbidrag mellan å ena sidan de unga som behandlas i detta betänkande och å andra sidan äldre personer är att förändringar i regelsystemet och i tillämpningen inte har lika stor påverkan på de unga. De regeländringar som har genomförts har sannolikt påverkat framför allt beslut där det har förelegat större utrymme för bedömningar och avvägningar.

Bland dem som pensioneras som unga är det ofta frågan om relativt odiskutabla sjukdomstillstånd och funktionshinder som uppenbart sätter ned arbetsförmågan. Beslut om förtidspension eller sjukbidrag för de äldre kan oftare innehålla ett större mått av bedömning där andra

5SOUl998.I06

med förtidspension och sjukbidrag 64 Unga personer

faktorer också spelar in, även om det också bland äldre naturligtvis förekommer att arbetsförrnågan lika odiskutabelt är nedsatt. En faktor

torde ha betydelse för bedömningen av arbetsförmågan är föresom komst tidigare arbete. De beviljas förmån i unga år har

av som en sällan haft någon möjlighet att först etablera sig i arbetslivet, medan de

pensioneras äldre i regel har ett långt yrkesliv bakom sig.

som som

Under perioden 1971-1997 har regelsystemet och hanteringen av systemet förändrats vid ett stort antal tillfällen och några punkter sammantaget i stor utsträckning. Trots detta är nybeviljandet av förtidspensioner och sjukbidrag totalt sett i åldrarna 16-64 år ungefär

nivå år 1997 det i början av 1970-talet. Under perioden samma som var däremellan har dock antalet nybeviljade förmåner under långa perioder varit betydligt större.

Sedan 1970-talet har antalet nybeviljade förtidspensioner för hela åldersgruppen 16-29 år hållit sig relativt konstant kring drygt 2 000 per år, med undantag för viss nedgång under andra hälften av 1980-talet

en och uppgång under första hälften av 1990-talet. Det har dock skett

vissa förskjutningar i antalet nybeviljade förtidspensioner och sjuk-

bidrag mellan åldrarna 16-19 år, 20-24 år respektive 25-29 år figur 5.2.

Figur 5.2 Nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag i olika åldrar åren 1971-1997. Åldersgruppen 16-29 år. Antal.

16-19

- -20-24

- - - 25-29

-x-Totalt

Källa: Riksförsäkringsverket

SOU 1998: 106 Unga med förtidspension och sjukbidrag 65

personer

Utvecklingen sedan 1970-talet visar en nedgång bland 16- 19-åringar från cirka 1 000 år fram till mitten 1980-talet till runt

per av

600 årligen.

I åldersgruppen 20-24 år har antalet årligen legat omkring 300-400, dock något fler sedan mitten av 1990-talet.

Utvecklingen i åldersgruppen 25-29 år antyder en successiv men långsam ökning, från 500-600 år under 1970-talet till 600-700

per under 1980-talet och början av 1990-talet. Därefter var nybeviljandet avsevärt högre under några år för att sedan sjunka tillbaka igen till

en nivå som ungefär motsvarar den skulle förväntas den lång-

som om siktiga trenden hållit i sig. Det är nästan uteslutande i åldersgruppen 25-29 år, dvs. bland de äldsta i hela 16-29 år, denna

gruppen som uppgång kan skönjas. Den kraftiga uppgången som hade sin topp år 1993 finns i ännu högre grad bland medelålders och dem närmar sig den

som allmänna pensionsåldem.

Sedan 1970-talet har det också skett en utveckling mot en allt större andel kvinnor bland dem som blir förtidspensionerade eller får sjukbidrag när de är i åldrarna 16-29 år tabell 5.5.

Tabell 5.5 Nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag åren 1971, 1976, 1981, 1986, 1991, 1996 och 1997. Kvinnor och män i åldrarna 16 -29 år.

År	Kvinnor	Män Totalt Andel kvinnor		procent
1971	1021	1 188 2 209		46
1976	859 1 090		1 949	44
1981	929 1 112 2 041			46
1986	901 1 044		1 945	46
1991	848	917	1 765	48
1996	1 003	968	1 971	51
1997	l 040 1 009 2 049			51

Källa: Riksförsäkringsverket

Under 1970- och 1980-talen var nybeviljandena bland män ungefär 150 till 200 fler än bland kvinnor. Därefter har kvinnornas andel ökat så att nybeviljandet numera är i det närmaste helt lika mellan kvinnor och män, men med en mindre övervikt bland kvinnor.

66 med förtidspension och sjukbidrag Unga personer

5.3.2 och kön

Diagnoser

Sedan början 1970-talet har det skett en viss förskjutning mellan

diagnosgruppema tabell 5.6. Eftersom antalet nybeviljade förtidspen-

sioner och sjukbidrag i åldersgruppen 16-29 år har hållit sig i stort sett oförändrat under den studerade perioden visar tabellen i huvudsak förskjutningar mellan olika diagnosgrupper snarare än förändringar av det totala antal beviljade förmåner.

Tabell 5.6 Nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag åren 1971, 1976, 1981, 1986, 1991, 1996 och 1997 inom några diagnosgrupper. Åldersgruppen 16-29 år. Procent.

Är	Utvecklings- störning psykiska	Övriga Nervsys- Skador Sjukdomari sjukdomar sjukdomar	temets		muskuloskele- tala systemet
1971	41	26	14	3		3
1976	39	26	13	6		5
1981	34	29	14	5		5
1986	24	34	14	4		8
1991	15	40	16	5		9
1996	15	45	l 1	6		9
1997	14	43	12	8		8

Källa: Riksförsäkringsverket Anm.: I nervsystemets sjukdomar ingår bl.a. CP samt öron- och ögonsjukdomar

Utvecklingsstörning och övriga psykiska sjukdomar har under i stort

hela perioden varit de två vanligaste diagnosgruppema bland nybesett viljade förtidspensioner och sjukbidrag i åldersgruppen 16-29 år. Sedan 1970-talet har dock utvecklingsstörning stadigt minskat från cirka 40 procent till omkring 15 procent. Under samma period

numera har övriga psykiska sjukdomar ökat från drygt 25 procent till mer än 40 procent under de allra senaste åren. Utvecklingsstörning är vanligast bland de allra yngsta och då framför allt bland Skillnaden mellan män och kvinnor tycks dock ha minskat i samband med att diagnos-

har minskat totalt sett. Förhållandet mellan kvinnor och män gruppen

t.o.m. med det omvända under år 1997. Diagnosgruppen övriga var psykiska sjukdomar är i stället vanligare bland dem som pensioneras vid närmare 30 års ålder, men likaledes något vanligare bland män än bland kvinnor. Även i detta fall har dock könsskillnaden järrmats ut något över tid.

Andelen unga personer som beviljas förtidspension eller sjukbidrag på grund av sjukdomar i nervsystemet har legat omkring 14 procent

SOU 1998: 106 Unga personer med förtidspension och sjukbidrag 67

under den aktuella perioden, med en avvikelse uppåt eller nedåt på några procentenheter under enstaka år. Såväl CP som öronsjukdomar har minskat sedan mitten av 1980-talet. CP förekommer främst som diagnos vid nybeviljanden i de allra yngsta åldrarna. Diagnosgruppen öronsjukdomar förekommer nästan uteslutande i den yngsta åldersgruppen och är jämnt fördelad mellan män och kvinnor. Ögonsjukdomar orsakar förtidspensioner och sjukbidrag främst bland

de yngre och fördelas jämnt mellan könen. Övriga sjukdomar i nervsystemet är totalt sett relativt jämnt fördelade mellan olika åldersgrupper och mellan kvinnor och män.

Diagnosgruppen skador föranledde i början av 1970-talet 3 procent av alla nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag bland 16-29åringar. Framför allt under 1990-talet ökade denna diagnosgrupp så att den uppgick till 8 procent år 1997. Den totalt sett jämna fördelningen mellan kvinnor och män har funnits sedan mitten av 1990-talet. Dessförinnan har diagnosgruppen i stort sett genomgående varit dubbelt så vanlig bland män som bland kvinnor. Det är bland de äldre åldersgrupperna som utjämningen mellan könen skett.

I början av 1970-talet svarade sjukdomar i muskuloskeletala systemet för 3 procent av det totala antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag i åldersgruppen 16-29 år. Därefter har dock antalet ökat markant och har sedan mitten av 1980-talet legat 8-9 procent. Denna diagnosgrupp är vanligast bland de något äldre och i synnerhet bland kvinnor. Skillnaden mellan könen har ökat under den studerade perioden, med undantag för i den allra yngsta åldersgruppen där det i stället har skett en utjämning mellan kvinnor och män. Den totala ökningen beror därför nästan uteslutande en ökning bland kvinnor i de äldre åldrarna.

Del

Overväganden och förslag

6 Nedre för rätt till

åldersgränsen långvarig ersättning

6.1 ställer krav en

Samhällsutvecklingen höjning av nuvarande 16-årsgräns

När förtidspensionssystemet eller invaliditetspensioneringen som

systemet då benämndes -infördes 1910-talet var det snarare regel än undantag att människor började arbeta redan efter avslutad folkskola, ibland ännu tidigare. För stora grupper var den ekonomiska och sociala situationen sådan att det var nödvändigt att barnen tidigt tog ett delansvar för familjens försörjning. Det var endast en liten minoritet

hade ekonomisk möjlighet att fortsatta studera högre nivå. Insom ledningsvis var 15 år den yngsta åldern för att kunna bli beviljad en invaliditetspension. Eftersom stor del av dåtidens unga människor

en fanns på arbetsmarknaden det rimligt invaliditetspension

var att en kunde beviljas från den åldern. Några årtionden senare infördes den 16årsgräns som ännu tillämpas.

Den samhällsutveckling därefter har ägt rum har emellertid

som medfört att lö-årsgränsen har blivit otidsenlig. Vi har i dag ett helt annat samhälle. Generellt sett har ungdomstiden förlängts steg för steg. Människor går tidigare in i det som kallas ungdomstid och senare ur den. Ungdomar får vänta allt längre på att bli socialt och ekonomiskt oberoende bl.a. därför att skoltiden har förlängts och att in-

av vuxna, trädet på arbetsmarknaden därför sker Ännu på 1970- och 1980-

senare. talen kunde ungdomar välja att arbeta under ett eller ett par år direkt efter grundskolan och först därefter fortsätta till gymnasieskolan. Idag finns knappast den möjligheten i någon större omfattning. Enligt de senaste siffrorna från Skolverket går 98 procent av ungdomarna direkt från grund- till gymnasieskolan och cirka 90 procent fullföljer gymnasiestudiema inom en fyraårsperiod. Det är visserligen inte obligatoriskt att läsa en gymnasieutbildning, men i dag och troligen i än högre grad

i framtiden är fullföljda gymnasiestudier en i det närmaste nödvändig

utbildningsnivå för att en ung person skall kunna få ett ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden.

70 Nedre åldersgräns för rätt till långvarig ersättning

Den obligatoriska grundskolan sträcker sig över nio årskurser, med normal start i sjuårsåldem. Med något undantag är en ordinarie gymnasieutbildning numera treårig. Vanligtvis finns alltså ungdomar kvar inom skolväsendet åtminstone fram till det år de fyller 19 år. Det förekommer förstås att unga personer börjar arbeta redan efter grundskolan och några av dessa lyckas försörja sig en hygglig eller bra nivå. Flertalet är emellertid hänvisade till enklare arbetsuppgifter och tillfälliga anställningar. Mot denna bakgrund kan det hävdas att en långvarig ersättning för av medicinska skäl förorsakade bortfall av för-

- värvsinkomster normalt sett skall kunna beviljas tidigast från 19 års ålder.

Under 1990-talet har arbetsmarknadens krav på utbildning och kompetens förstärkts. Utan en bra utbildning blir det allt svårare att över huvud taget få ett arbete. Det har under en längre tid vuxit fram en utveckling som innebär att behovet av okvaliñcerad arbetskraft har minskat inom såväl näringsliv som offentlig verksamhet. Man kan därför hävda att 16-årsgränsen för rätt till förtidspension och sjukbidrag borde ha höjts för länge sedan. Frågan har också varit aktuell en längre tid. Flera utredningar har lämnat förslag om en åldershöjning, men det har så här långt inte lett till någon förändring. I bilaga2 lämnas en redogörelse för tidigare förslag till bl.a. höjd nedre åldersgräns för rätt

till förtidspension.

Utredningen har i SOU 1997:166 föreslagit 19 år som nedre åldersgräns, men samtidigt angivit att förslaget inte är definitivt utan kan komma att omprövas i det fortsatta arbetet.

6.2 vid val av nedre

Avvägningar åldersgräns

Helt övervägande skäl talar för att nuvarande 16-årsgräns bör höjas. När det gäller att bestämma den nedre åldersgränsen för rätt till ersättning från ohälsoförsäkringen vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga krävs emellertid en avvägning mellan flera olika intressen.

En viktig hållpunkt bör vara att ohälsoförsäkringen skall kunna utge ersättning i form av långvarigt försörjningsstöd tidigast vid den ålder då långsiktig försörjning genom förvärvsarbete i praktiken kan komma ifråga för ungdomar i allmänhet.

Valet av nedre åldersgräns kan inte göras isolerat från de övriga ställningstaganden som måste göras vid utformningen av ett nytt system. Inte minst torde valet kunna påverkas av hur de kriterier bör utformas som ska avgöra vilken krets sjuka eller funktionhindrade perso-

Nedre åldersgräns för rätt till långvarig ersättning 71

ner som kan komma ifråga för rätt till ersättning. Här menar utredningen att det också i framtiden skall vara sjukdomens eller funktionshindrets inverkan arbetsförmågan som skall avgöra rätten till ersättning från ohälsoförsäkringen. Allmänt sett torde det vara svårare att göra en bedömning ung persons långsiktiga arbetsförmåga

av en yngre han eller hon

Myndighetsåldem och den ålder då föräldrarnas försörjningsansvar upphör är också betydelsefulla referenspunkter. En utgångspunkt kan vara att åldersgränsen för rätt till försörjningsstöd vid långvarigt nedsatt arbetsfömiåga anpassas till den åldersgräns som enligt föräldrabalken tillämpas för föräldrarnas underhållsskyldighet för sina

bam. Underhållsskyldigheten sträcker sig till myndighetsåldem 18 år,

kan utsträckas till som längst 21 år om barnet studerar i grundmen skolan, gymnasieskolan eller någon annan jämförlig grundutbildning.

Det är också allmänt sett angeläget att undvika att de unga funktionshindrades självständighet och frigörelse från föräldrarna förskjuts längre uppåt i åldrarna i förhållande till vad är normalt. En viktig

som aspekt funktionshindrade bör ges möjlighet till en egen eko-

är att unga nomi i ungefär motsvarande ålder som vanligtvis gäller för icke funktionshindrade personer. Ju högre lägstaålder för rätt till försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen, desto större risk att hamna i konflikt med ambitionen att undanröja sådana hinder för frigörelseprocessen som är direkt eller indirekt förorsakade av funktionshindret.

Det bör undvikas att den nedre åldersgränsen för rätt till långvarig ersättning från ohälsoförsäkringen sätts högre än den ålder då långsiktig försörjning genom förvärvsarbete i praktiken kommer ifråga för ungdomar i allmänhet. Om lägstaåldem sätts högre än så kommer per-

finns på arbetsmarknaden att undantas från den generella soner som möjligheten att beviljas en långvarig ersättning från ohälsoförsäkringen. För varje ytterligare höjning kommer allt större grupper att sakna ett fullgott försäkringsskydd vid långvarig ohälsa. En aspekt på valet av nedre åldersgräns är att ju högre lägstaålder desto högre krav ställs på särlösningar för att garantera ett fullgott försäkringsskydd för alla förvärvsarbetande oavsett ålder.

72 Nedre åldersgräns för rätt till långvarig ersättning SOU 1998: 106

6.3 Långvarigt vid försörjningsstöd tidigast

halvårsskiftet det år infaller

19-årsdagen

Utredningens förslag: Nuvarande 16-årsgräns för rätt till ersättning

vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga bör höjas. I stället för nuvaran-

de fasta nedre åldersgräns skall en långvarig ersättning efter en

prövning av personens arbetsförmåga kunna beviljas tidigast den

l juli det år han eller hon fyller 19 år.

En relevant bedömning av försörjningsförmågan förutsätter fullgjorda gymnasiestudier

Behovet av avslutade gymnasiestudier för att kunna få en långsiktig etablering arbetsmarknaden är det tyngst vägande skälet för en höjning av nuvarande 16-årsgräns.

Kriterierna för rätt till ersättning till yngre funktionshindrade-i form av den nya ersättning, habiliteringspenning, som föreslås i detta betänkande bör i huvudsak utfonnas enligt förebild från långtidssjuk-

penningen. Långtidssjukpenning och habiliteringspenning syftar till att försäkra den framtida försörjningsförmågan. För rätt till ersättning krävs dels en förekomst av sjukdom eller med sjukdom jämställt tillstånd, dels att sjukdomen långvarigt eller varaktigt sätter ned arbetsförmågan under åtminstone ett år framöver.

För att det ska vara möjligt att pröva rätten till ersättning krävs det således att det är möjligt att bedöma arbetsfönnågan hos den aktuella

Här spelar det att ungdomar i allmänhet sällan eller aldrig personen. har möjlighet att arbeta och försörja sig långsiktigt förrän de har fullgjort sin gymnasieutbildning. Arbetsmarknadens krav utbildning har stegvis skärpts. En gymnasieutbildning är numera en näst intill nödvändig förutsättning för att kunna konkurrera om arbeten som ger en försörjning också på sikt. Vanligtvis befinner sig ungdomar i en gymnasieutbildning från hösten det år de fyller 16 år till våren det år de fyller 19 år.

Det förefaller således som att en höjning av nuvarande nedre åldersgräns från 16 till 19 år naturlig åtminstone vad beträffar

kan vara

har haft möjlighet studera i nomial studietakt. Även personer som att

det i enskilda fall naturligtvis kan handla om en annan ålder är det om vid ungefär 19 års ålder som försörjning genom stadigvarande förvärvsarbete i praktiken kommer ifråga för ungdomar i allmänhet. I dessa fall upphör föräldras underhållsskyldighet i och med vårterminens avslutning det år barnen fyller 19 år. Individerna blir i princip

Nedre åldersgräns för rätt till långvarig ersättning 73

hänvisade till att ta ett eget ansvar för sin försörjning vid halvårsskiftet år, antingen förvärvsinkomster eller genom studiesamma genom egna stöd, arbetsmarknadsersättningar eller något annat samhällsstöd. Detta gäller således i princip oavsett om de fortsätter på en eftergymnasial utbildning eller söker sig ut i arbetslivet.

Halvårsskiftet det år fyller 19 år personen

Halvårsskiftet det år fyller 19 år är den konstruktion som utpersonen redningen förespråkar tidigaste tidpunkt för rätt till långvarig ersom sättning från ohälsoförsäkringen. Personer följer normal studietakt avslutar i regel sina gymnasom siestudier på våren det år de fyller 19 år. Detta innebär samtidigt att det inte finns fix ålder vid vilken studierna avslutas. Genomsnittligt sett en är eleverna 19 år när gymnasietiden är över, beroende när under men året viss föddes handlar det åldern 19 år plus minus en person om någon eller några månader. Om fyller år i januari har han personen eller hon hunnit bli närmare 191/2 år då läsåret avslutas i juni. Om peri stället föddes i december år har han eller hon dock bara sonen samma hunnit bli cirka 181/2år i juni då gyrnnasiestudiema avslutas. En fast 19-årsgräns att föredra förenklingsskäl, men skulle vore av leda till orättvisor mellan är födda samma år men olika personer som månader. Sjuka eller funktionshindrade födda tidigt året personer skulle kunna bli beviljade ett försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen under hela eller delar den avslutande terminen, medan övriga elever av oavsett hälsotillstånd hänvisas till endast den avsevärt måttligare generella studiehj älpen. Samtidigt skulle en sjuk eller funktionshindrad permed exempelvis december födelsemånad behöva vänta ett son som halvår efter avslutade gymnasiestudier innan han eller hon kan få det långvariga försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen som han eller hon bortsett från åldern uppenbart uppfyller alla förutsättningar för och i

behov av. En långvarig ersättning från ohälsoförsäkringen skulle alltså kunna beviljas tidigast vid halvårsskiftet det år person fyller 19 år. Fram en till dess gäller föräldrarnas underhållsskyldighet för det stora flertalet ungdomar studerar vidare efter grundskolan. En sådan lösning kan som knappast komma att bidra till att försvåra sjuka eller funktionshindrade ungdomars frigörelseprocess från föräldrarna. Eftersom praktiskt taget samtliga ungdomar, oavsett hälsotillstånd, studerar på gymnasieskolan måste det tvärtom höra till det normala att ungdomar bor hemma anses och saknar försörjning åtminstone under gymnasietiden. egen

74 Nedre åldersgräns för rätt till långvarig ersättning SOU 1998: 106

Nödvändigt ta hänsyn till förlängd studiegång för vissa funktionshindrade

I regel avslutas således ordinarie gymnasieutbildning vårterminen

en det år personen fyller 19 år. Bland funktionshindrade förekommer det dock att studierna tar något längre tid. Inom exempelvis grundsärskolan kan eleverna tio årskurser i stället för normalt nio. Också undervisningen i de statliga specialskoloma är organiserad i tio årskurser. Undervisningen på riksgymnasiema för döva och hörselskadade och gynmasiesärskolan är fyraårig i stället för normalt treårig. I vissa fall är därför funktionshindrade ungdomar äldre än andra gymnasiestuderande när de börjar på gymnasiet och grund av funktionshindret tar utbildningen längre tid. Av denna anledning kanske gymnasieutbildningen inleds i 17-årsåldem och avslutas det år den enskilde fyller 20 eller 21 år. Vissa ungdomar med funktionshinder kan ha uppnått 23 års ålder eller ännu högre ålder innan de har slutfört sina gymnasiestudier. Det kan exempelvis gälla psykiskt funktionshindrade som varvar studier och medicinsk behandling.

Förekomsten av förlängd skolgång bland vissa funktionshindrade skulle kunna tala för att ha en individuellt eller gruppvis anpassad nedre åldersgräns, i princip utan någon begränsning uppåt. Det finns dock samtidigt invändningar mot en sådan lösning. Om exempelvis

en person på grund av sitt funktionshinder bedriver sina gymnasiestudier upp i 25-årsåldem inställer sig frågan vilken försörjning som han eller hon skall ha fram till dess. Det ligger då nära till hands att det är ohälsoförsäkringen som skall ha ansvar för försörjningen, eftersom det är funktionshindret som sådant som har förorsakat den förlängda studietiden. En alltför hög åldersgräns har också nackdelen att den kan bidra till att försvåra eller t.o.m. förhindra den normala frigörelsen från föräldrarna.

Eftersom skolgången för vissa funktionshindrade elever tar längre tid jämfört med normal studiegång är det i dessa fall i princip inte möjligt att bedöma arbetsförmågan vid halvårsskiftet det år de fyller 19 år. Det finns starka skäl för att garantera funktionshindrade elever möjligheten att läsa färdigt en gymnasieutbildning, utan att de själva skall behöva svara för sin försörjning under den förlängda studietiden. Det är angeläget att bestämmelserna kan utfonnas så att de minskar och allra helst eliminerar den risk som annars kan finnas att funktionshindrade avstår från att fullfölja sin gymnasieutbildning i syfte att kunna få ett försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen. Till och med halvåret det år 20-årsdagen infaller har alla ungdomar rätt att få påbörja

en gymnasieutbildning, förutsatt att de har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande med godkända betyg i svenska, engelska och mate-

SOU 1998: 106 Nedre åldersgräns för rätt till långvarig ersättning 75

matik. Det är rimligt att samhället svarar för försörjningen under den extra tid det tar att fullfölja den utbildning som alla har rätt till och som blir allt viktigare. Funktionshindrade ungdomar skall inte behöva ta studielån eller på annat sätt för sin försörjning under den tid som svara andra ungdomar kan ägna exempelvis högre studier, förvärvsarbete eller liknande. En höjning nuvarande nedre åldergräns för rätt till ersättning vid av långvarigt nedsatt arbetsförmåga till halvårsskiftet det år 19-årsdagen infaller är således naturlig främst för har kunnat studera i personer som normal takt. I kapitel 7 föreslår utredningen en lösning som tar hänsyn till att vissa har förlängd studiegång grund av sitt funkpersoner tionshinder.

sjukpenning skall kunna utges före halvårsskiftet det år personen fyller 19 år

Förslaget höjd åldersgräns för rätt till ersättning från ohälsoförsäkom ringen vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga påverkar inte försäkringsskyddet vid kortvarig sjukdom eller annan ohälsa. De som redan i unga år är ute arbetsmarknaden skall även fortsättningsvis ha nuvarande skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom på sjukpenningförsäkringens generella grunder. Sjukpenning skall således kunna utges från i princip 16 års ålder, ohälsoförsäkringen inte förrän vid halvårsskiftet även om det år fyller 19 år skall utge ersättning i form av långvarigt personen försörjningsstöd. Även bestämmelserna innebär att arbetsskadesom sjukpenning kan utgå redan före 16 års ålder bör kvarstå. Den i år till följd sjukdom går miste om möjligheten att som unga av fortsätta förvärvsarbeta hänvisas därmed till sjukpenningen fram till 1 juli det år han eller hon fyller 19 år, och detta oavsett huruvida arbetsförmågan skulle kunna bedömas långvarigt nedsatt eller inte. vara Därmed kvarstår försäkringsskydd fram till halvårsskiftet det år 19ett årsdagen infaller, utan den möjlighet finns i nuvarande sysmen som komma i åtnjutande ett grundskydd. Föräldrarnas underhållstem att av skyldighet gäller åtminstone så länge barnet är yngre än 18 år. Försäkringsskyddet vid arbetsskada före 1juli det år 19-årsdagen infaller skall inte påverkas den höjda åldersgränsen för rätt till erav sättning från ohälsoförsäkringen vid långvarigt nedsatt arbetsfönnåga.

7 Kriterier för rätt till vid

ersättning

långvarigt nedsatt arbetsförmåga

7.1 Behov två för

av ersättningsformer unga

personer

Utöver långtidssjukpenningen behövs en ny ersättningsform före 30 års ålder

Som möter funktionshindrade stora svårigheter inte bara i sin grupp livsföring utan också i förhållande till utbildningsväsendet, arbetslivet och samhällslivet i stort. Utfommingen ohälsoförsäkringen kan i av många fall spela avgörande roll för att bryta sådana tendenser. en Mot denna bakgrund är det nödvändigt att ohälsoförsäkringens regler utformas så att de aktuella yngre personerna generellt sett ges ökade möjligheter habilitering i vid bemärkelse försöka kompenatt genom sina handikapp och i vissa fall kanske skaffa sig en något bättre sera plattform än normalt, till exempel i form av en högre utbildning. Ett system för ersättning till svårt funktionshindrade med yngre långvarigt nedsatt arbetsförmåga bör därför utformas så att det medför viss generositet i fråga möjligheterna för den enskilde att med en om ekonomisk trygghet grund och efter eget val ta tillvara sina utsom vecklingsmöjligheter. Det handlar då möjligheter till utveckling i om förhållande till samhället i stort och till sin livsföring, men också i förhållande till arbetslivet. Generositeten i systemet bör bl.a. bestå i att studier och andra utvecklande sysselsättningar skall och bör kunna pågå med bibehållen ersättning även efter det att personen i och för sig kan ha uppnått viss arbetsförmåga. Konsekvensen av en sådan utanses formning blir därmed att systemet ger uttalade och utökade möjligheter för den enskilde jämfört med vad gäller vid förtidspension och som sjukbidrag enligt nuvarande regler eller långtidssjukpenning enligt förslaget i SOU 1997:166 att- genom exempelvis utbildning med bibe- hållen ersättning förbättra sina möjligheter att kunna hävda sig i konkurrensen på arbetsmarknaden. En sådan utformning är emellertid svår att åstadkomma i en ersättningsform omfattar alla som har drabbats av långvarigt nedsatt arsom

78 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

betsförmåga. Det skulle bl.a. kunna föra med sig allvarliga legitirnitetsproblem.

Det är därför nödvändigt att inom ohälsoförsäkringen inrätta en ny ersättningsfonn för yngre funktionshindrade personer med långvarigt nedsatt arbetsfönnåga. Till följd förtidspensionens karaktär av per-

av manent ersättningsform finns inte tillräckligt starka och långsiktiga inslag habilitering och rehabilitering som generellt sett behövs för de

åldersgruppema. Av främst det skälet föreslås i detta kapitel 30 yngre år lägsta ålder för att kunna bli beviljad en förtidspension. Inte

som heller långtidssjukpenningen har den konstruktion som krävs för vissa

funktionshindrade med behov av omfattande habilitering och reyngre habilitering. Den nya ersättningsforrnen föreslås få namnet habilite-

ringspenning. Också rätten till habiliteringspenning bör ta sin utgångspunkt i de

gängse villkoren inom ohälsoförsäkringen, nämligen att arbetsförmågan är nedsatt till följd sjukdom eller med sjukdom jämställt till-

av stånd. Kriterierna för rätt till habiliteringspenning bör således i stora delar ha likartad utfornming som kriterierna för rätt till långtids-

sjukpenning.

En med långvarigt nedsatt arbetsförmåga av medicinska skäl

person före 30 års ålder skall således kunna få antingen långtidssjukpenning eller habiliteringspenning. Eftersom habiliteringspenning skall omfatta

personkrets krävs det ett kompletterande villkor för rätt till en annan denna ersättning.

Tydliga kriterier nödvändiga ur bl.a. legitimitetssynpunkt

Inom för habiliteringspenningen bör det således skapas särskilt

ramen

förutsättningar för studier och andra utvecklande aktivitegynnsamma ter under tid med bibehållen ersättning. Samtidigt ställer en sådan ordning höga krav att det tydligt definieras vilka som skall ha rätt till ersättningen. Det är endast de verkligen har de stora behov av ha-

som bilitering eller rehabilitering förutsätts skall kunna få habilite-

som som

ringspenning.

Möjligheten att tydligt definiera den skall ha rätt till ha-

grupp som biliteringspenning har i sin tur betydelse ur legitimitetssynpunkt för hur generösa reglerna kan vara i jämförelse med dem som gäller vid långtidssjukpenning. Det kan vara svårt att upprätthålla legitimiteten för systemet om det ges, eller i alltför hög grad uppfattas att det ges, ut-

också för som inte har omfattande habiliterings- eller rymme personer rehabiliteringsbehov att aktivt söka sig till habiliteringspenningen. Om personkretsen har habiliteringspenning blir alltför vid finns det

som

SOU 1998: 106 Kriterier för rätt till ersättning... 79

knappast utrymme för att ha generösare regler för möjligheten till aktivitet med bibehållen ersättning, exempelvis studier. Det finns då en risk att villkoren kan upplevas som orättvisa av exempelvis dem som hänvisas till att älva finansiera sina studier genom lån eller genom att

annat sätt ta ansvar för sin försörjning.

7.2 Långtidssjukpenning eller

före 30 års ålder

habiliteringspenning

Utredningens förslag: Yngre personer med av medicinska skäl långvarigt nedsatt arbetsförmåga skall efter ansökan kunna beviljas

antingen långtidssjukpenning eller habiliteringspenning. Detta skall

kunna ske tidigast den l juli det år 19-årsdagen infaller.

Kraven att sjukdom eller därmed jämställda tillstånd föreligger och att arbetsförmågan är långvarigt nedsatt skall huvudsakligen vara gemensamma för dessa ersättningar. I fråga om habiliteringsersättning krävs dock i princip att arbetsförmågan är helt nedsatt. Bedömningen dessa olika faktorer skall dock i båda for-

av merna av ersättning ske på i princip samma sätt.

Rätt till långtidssjukpenning skall i fråga om yngre personer kunna föreligga även i det fall nedsättningen av arbetsförrnågan kan bedömas varaktig. Även habiliteringspenning skall kunna

som utges till en försäkrad vars arbetsförmåga är varaktigt nedsatt.

l En viss ersättningsberättigade personer skall fördelas

grupp av mellan långtidssjukpenning och habiliteringspenning

Långtidssjukpenning och habiliteringspenning skall kunna beviljas en

tidigast den 1 juli det år han eller hon fyller 19 år. Habiliteperson l ringspenning skall kunna beviljas t.o.m. 29 års ålder. Senast vid 30 års ålder skall rätten till habiliteringspenning upphöra.

Dessa bägge ersättningsformer som skall finnas tillgängliga före 30 års ålder har i de fall bedömningen av rätten till ersättning aktualiseras efter ansökan i princip samma villkor: Sjukdom eller därmed jämställt tillstånd samt långsvarigt nedsatt arbetsförmåga skall föreligga. Eftersom habiliteringspenning skall omfatta en annan personkrets krävs det ett kompletterande villkor för denna ersättning.

Avsikten med förslaget om habiliteringspenning är inte något sätt att genom snävare kriterier utestänga individer från rätt till ersättning och därmed minska antalet personer som är 29 år eller yngre och som

80 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

får ersättning från ohälsoförsäkringen. Utfommingen av de tillkommande villkor som måste vara uppfyllda för att habiliteringspenning skall kunna beviljas har i huvudsak betydelse för hur en och samma ersättningsberättigad grupp personer med långvarigt nedsatt arbetsförmåga skall fördela sig mellan långtidssjukpenning och habiliteringspenning. Genom de långtgående möjligheter till habilitering eller rehabilitering som habiliteringspenningen innebär kommer det dock enligt utredningens bedömning sikt bli färre individer som har behov ersättning även efter fyllda 30 år.

Förekomst sjukdom eller med sjukdom jämställt tillstånd

En övergripande förutsättning för att person skall ha rätt till ersätt-

en ning från långtidssjukpenning och habiliteringspenning i ohälsoförsäkringen är att han eller hon har drabbats av sjukdom eller med sjukdom jämställda tillstånd. Vid bedömningen av om sjukdom eller med sjukdom jämställda illstånd föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden.

Begreppet "sjukdom eller med sjukdom jämställda tillstånd föreslogs i SOU 1997:166 som kriterie för rätt till ersättning. I nuvarande lydelse kriterierna för förtidspension och sjukbidrag är motsvarig-

av heten "sjukdom eller nedsättning av den fysiska eller psykiska

annan prestationsförmågan". Genom den tämligen vida lydelsen har den när-

gränsdragningen för vid vilka tillstånd vid sidan av sjukdom som mare ersättning skall kunna beviljas fått fastställas i rättspraxis. Någon annan ordning är knappast vare sig möjlig eller önskvärd. Den föreslagna lydelsen är inte avsedd att innebära någon ändring i sak när det gäller förutsättningarna för ersättning. Tanken är att ett i förhållande till nuvarande lydelse precist sätt att inte vilka som helst nedsätt-

mer ange ningar den fysiska eller psykiska prestationsförmågan kan berättiga

av till ersättning utan endast de som genom utvecklingen i rättspraxis kommit eller i framtiden kommer att i ersättningshänseende jämställas med sjukdom. De fall omfattas dagens bestämmelser, såsom

som av symptom eller tillstånd inte kan härledas till diagnosticerad sjuk-

som dom, vissa andra sjukdomsliknande tillstånd samt funktionshinder, omfattas alltså även av den nya lydelsen.

Nedsatt arbetsförmåga av medicinska skäl

Förekomsten sjukdom eller med sjukdom jämställt tillstånd är ett

av nödvändigt men inte tillräckligt villkor för rätt till ersättning från ohäl-

SOU 1998: 106 Kriterier för rätt till ersättning... 81

soförsäkringen. Därtill krävs som berörts ovan att sjukdomen sätter ned

personens arbetsförmåga med minst en fjärdedel av hel arbetsförmåga.

Nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom eller med sjukdom jämställt tillstånd är i princip en övergripande förutsättning för att en per-

skall beviljas förmån från ohälsoförsälcringen. Det gäller således son en

den i SOU 1997:166 föreslagna ersättningen långtidssjukpenning.

Även beträffande habiliteringspenning bör detta huvudregeln.

vara

På detta sätt upprätthålls den renodling av de offentliga trygghetssystemen som utredningen i SOU 1997:166 har hävdat betydelsen av. Motivet för renodlingen är bl.a. att kostnader som uppkommit grund

ohälsa i största möjliga utsträckning skall hanteras inom ohälsoförav säkringen samt att kostnaden för arbetslösheten skall hanteras inom arbetsmarknadspolitiken. Härigenom ges större förutsättningar för effektiv resursanvändning och politiska prioriteringar mellan olika trygghetssystem samtidigt som renodlingen medför att personer kan hänvisas till den myndighet har bäst förutsättningar att hantera deras

som situation. Renodlingen är även viktig för att upprätthålla allmänhetens tilltro till försäkringssystemen. Det är angeläget ur bl.a. legitimitetssynpukt att motverka att ersättning från ohälsoförsäkringen betalas ut på grund av arbetslöshet eller sociala och generella livsproblem.

Försäkringen syftar inte till att ge ersättning för sjukdom, kroppsskada eller liknande tillstånd i sig. Avgörande är hur försörjningsförmågan påverkas. Försäkringen skall ge kompensation för sådana försörjningsekonomiska konsekvenser har sin grund i sjukdom eller

som skada. Dessa konsekvenser varierar från fall till fall beroende på en mängd skiftande omständigheter, och de kan dessutom i större eller

mindre utsträckning påverkas genom olika åtgärder för att höja arbets-

förmågan eller för att göra det möjligt för att helt eller delvis

en person

utnyttja den återstående arbetsfönnâgan, exempelvis genom rehabilite-

ring. Försäkringen skall inte betala ut ersättning till personer som, trots sjukdom, bedöms ha möjlighet förvärvsarbete försörja sig

att genom

själva.

Enligt 3 kap 7 § och 7 kap 3 § lagen allmän försäkring AFL

om skall bedömning av en persons arbetsförmåga göras stegvis. I första

en hand skall arbetsförmågan relateras till det tidigare arbetet steg 1 och steg 2 och därefter till ett annat arbete hos den nuvarande arbetsgivaren steg 3 och steg 4. Slutligen skall arbetsförmågan prövas mot arbetsmarknaden i övrigt steg 5 och steg 6.

Försäkringskassan skall vid bedömningen i vad mån personens

av arbetsförmåga är nedsatt beakta hans eller hennes förmåga att med respektive utan insatser för medicinsk, social eller arbetslivsinriktad rehabilitering försörja sig själv sådant arbete som är normalt

genom förekommande på arbetsmarknaden eller genom annat lämpligt arbete

82 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

som är tillgängligt för honom eller henne. Om sjukdomen medför att personen enbart kan klara ett specifikt arbete som endast förekommer i mycket begränsad utsträckning kan det inte vara rimligt att bedöma arbetsförmåga i förhållande till detta arbete med mindre än att han eller hon faktiskt erbjuds detta arbete prop. 1996/97:28 s. 18 och 27.

Den beskrivna metoden för bedömning av arbetsförmåga bör kunna

tillämpas i fråga om såväl långtidssjukpenning som habiliteringspen-

ning. I förslaget till kriterier för sjukpenning, långtidssjukpenning och

förtidspension i SOU 1997: 166 har dessa anvisningar för bedömning

av arbetsförmågan arbetats in i lagtexten. Motsvarande bör göras även i fråga om kriterierna för habiliteringspenning.

Det är generellt sett svårt att bedöma arbetsförmågan hos en enskild individ. Visserligen kan det i enstaka fall redan i tidig ålder konstateras att sannolikheten är näst intill obefintlig att en sjuk eller funktionshindrad personen någonsin kommer att kunna försörja sig själv genom arbete. Detta är dock intet sätt den normala situationen vid försäkringskassans prövning av en persons arbetsfönnåga.

Även i många de fall där utgångsläget ter sig mycket svårt kan

av personer med sjukdomar och funktionshinder av olika slag uppnå en möjlighet att helt eller delvis försörja sig själv. Studier, omgivningens stöd, den egna viljan och initiativkraften samt arbetsmarknadens utveckling är några av de faktorer som har betydelse i det här sammanhanget. Samtidigt är detta faktorer som i regel har en mer långsiktig än kortsiktig inverkan och den eventuella arbetsförmåga som kan uppkomma kan vara mycket svår att överblicka.

Att bedöma arbetsförmågan hos yngre personer

Överlag finns det bättre förutsättningar att göra en bedömning av arbetsfönnågan hos en viss individ mer arbetslivserfarenhet och högre utbildningsnivå han eller hon har. För vuxna personer med ohälsa, som antingen är eller har varit etablerade arbetsmarknaden eller som har fullgjort sin yrkesutbildning, finns det därför vanligtvis större möjligheter att bedöma förmågan till försörjning genom arbete. Förmågan kan i sådana fall relateras till ett tidigare arbete eller till ett arbete hos en nuvarande arbetsgivare. Också i sådana fall kan det dock

svårt att bestämt ta ställning till huruvida det finns någon arbetsvara förmåga och i så fall i vilken grad.

Att bedöma arbetsförmågan hos en person som aldrig har prövat sina förutsättningar på arbetsmarknaden är således svårt i sig. Om personen dessutom inte har avslutat sin grundutbildning är det av naturliga skäl ännu svårare. En gyrrmasieutbildning har blivit näst intill nödvän-

SOU 1998: 106 Kriterier för rätt till ersättning... 83

dig för att en ung person över huvud taget skall få ett arbete, och detta i princip oberoende hälsotillstånd. Förslaget om en höjning av den av nedre åldersgränsen för rätt till långvarig ersättning från nuvarande 16 till cirka 19 års ålder ger därför i de fall prövningen skjuts upp till en tidpunkt efter det att studierna har avslutats väsentligt ökade möjligheter att göra en riktig bedömning. Man kan emellertid inte bortse ifrån att det även med den föreslagna höjningen av åldersgränsen kommer att kvarstår vissa svårigheter att göra en riktig bedömning eftersom många funktionshindrade som är eller kan bli aktuella för ett försörjningsstöd studerar på gyrrmasial nivå upp till 20-21 års ålder, och i vissa fall ännu längre. I många fall kommer yngre personer som blir aktuella för prövning av rätt till ersättning även att sakna yrkesutbildning och endast ha en teoretisk grundläggande utbildning högst gymnasienivå som skolunderbyggnad. Det förhållandet att uppgiften att bedöma arbetsförmågan hos en saknar arbetslivserfarenhet är svår innebär dock inte att person som kravet beslutsunderlaget skall sättas lägre eller att prövningen i något annat avseende skall skilja sig jämfört med den som görs generellt. Det krävs alltid ett fullgott beslutsunderlag som bl.a. omfattar medicinska bedömningar samt uppgifter sociala förhållanden etc. om En fördel när det gäller att bedöma arbetsfömiågan hos yngre svårt funktionshindrade är att de redan från unga år kan ha varit personer föremål för utredning och även ha fått stöd och insatser från andra organisationer och myndigheter som kan ha betydelse för en bedömning deras arbetsförmåga. Det kan exempelvis gälla hälso- och sjukav vårdens habiliteringsverksamhet. Det kan också gälla insatser från kommunen med stöd Socialtjänslagen SoL eller lagen om stöd och av service till vissa funktionshindrade LSS. Även uppgifter från skolan kan ha betydelse för en bedömning av om personen har arbetsförmåga. Detta gäller kanske främst ungdomar som har en yrkesinriktad utbildning. Vissa skolformer, exempelvis Särskolan, har en nära kontakt med arbetslivet. En stor del de funktionshindrade ungdomarna som kommer att av bli aktuella för prövning rätt till ersättning kommer också att ha av medverkat i åtgärder inom Arbetsmarknadsverkets verksamhet Unga handikappade. Denna verksamhet omfattar personer i åldrarna 16-29 år har eller kan komma att få sjukbidrag eller förtidspension. Unga som handikappverksamheten har också en utvecklad samverkan med skolan. I syfte att förbättra de funktionshindrade ungdomarnas möjligheter till arbete eller yrkesutbildning direkt efter avslutad skolgång och däriförhindra en förtidspensionering genomförs vägledningsinsatser genom redan i årskurs åtta i grundskolan. Även de särskilda skolformema, bl.a. Särskolan, har väl utbyggd samverkan med arbetsmarknaden en

84 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

eleverna möjlighet att komma i kontakt med arbetslivet och som ger

pröva sin arbetsfönnåga.

Även svårt funktionshindrad kanske helt saknar

om en person arbetslivserfarenhet kan det således redan finnas betydelsefulla underlag hos andra organisationer och myndigheter som försäkringskassan bör få ta del av när de skall bedöma arbetsförmågan.

Det kommer naturligtvis också att bli aktuellt att pröva arbetsförmågan hos inte har haft någon kontakt alls, eller

yngre personer som endast har haft måttlig sådan, med hälso- och sjukvården, kommu-

arbetsförmedling, arbetsmarknadsinstitut etc. och som även saknar nen, arbetslivserfarenhet. I dessa fall krävs det att försäkringskassan gör en helt utredning för att kunna bedöma arbetsförmågan. Det är i sådana

ny fall viktigt att den kompetens finns inom bl.a. arbetsförmedlingen

som och arbetsmarknadsinstituten utnyttjas. Arbetsmarknadsinstituten bedriver yrkesinriktad rehabilitering i form utredning, vägledning och

av förberedande verksamhet i syfte att pröva och förbättra yrkesobestämda och arbetshandikappades förutsättningar för arbete. Denna

personers verksamhet utgör redan idag ett viktigt instrument för försäkringskassans arbete med att dels bedöma arbetsförmågan, dels för att avgöra vilka rehabiliteringsinsatser skall vidtas. Även fortsättningsvis bör

som de erfarenheter framkommit denna verksamhet användas

som genom för att utreda arbetsförmågan hos yngre personer som saknar arbetslivserfarenhet.

Sannolikt kommer mycket stor andel av de personer som kan

en komma ifråga för prövning rätt till habiliteringspenning att ha ett så

funktionshinder att de i regel kan sakna arbetsförmåga i stort anses normalt förekommande arbeten. I den mån arbetsförmåga förekommer är det alltså i sådana fall fråga förmåga att klara av ett visst speci-

om fikt arbete inte är normalt förekommande. Ofta kommer det att

som krävas att arbetsuppgifterna är särskilt anpassade eller att det finns tillgång till särskilda arbetshjälpmedel. Det gäller också särskilt anordnade anställningar s.k. skyddade anställningar eller anställningar med lönebidrag. I sådana fall kan personerna emellertid inte anses ha arbetsförmåga med mindre än att de också blir erbjudna det arbetet.

Långvarigt nedsatt arbetsförmåga

För att långtidssjukpenning skall beviljas efter ansökan från den enskilde krävs enligt förslaget i SOU 1997:166 att nedsättningen av arbetsförmågan vid tidpunkten för beslutet kan bedömas bli bestående för åtminstone ett år. Motsvarande krav varaktighet för nedsättningen

arbetsförmågan bör gälla för även habiliteringspenning. av

Kriterier för rätt till ersättning... 85

Förslaget 30-årsgräns för rätt till förtidspension grundas bl.a. om en på uppfattningen att det i ohälsoförsäkringen inte skall finnas någon möjlighet att bevilja en ung person en varaktig ersättning. Detta hindrar förstås inte att det också i framtiden kommer att finnas

vilkas nedsättning av arbetsförmågan är så

en grupp yngre personer definitiv att den skulle ha bedömts som varaktig, om en sådan bepass dömning skulle gjorts före 30 års ålder. Många individer i den gruppen kommer fömiodligen också att ha habiliteringspenning under en längre tid. Det är i själva verket troligt att de allra flesta som kommer att ha habiliteringspenning kommer att ha en nedsättning av arbetsförmågan kan bedömas föreligga under åtminstone ett flertal år framöver. som Som har framgått är det emellertid särskilt i fråga om yngre ovan i regel mycket svårt att göra någon mer långsiktig säker bepersoner

döirming arbetsförmågan. Ett krav varaktighet för nedsättningen

arbetsförmågan vid beviljande av habiliteringspenning som sträcker

av längre än ett år framåt i tiden skulle därmed kraftigt öka risken för fel-

aktiga bedöniningar. En höjning kravet varaktighet skulle sam-

av tidigt innebära att systemet genom besluten om att bevilja ersättning signaler till individen om att han eller hon inte kan förväntas uppnå ger någon arbetsförmåga inom de närmaste två, tre åren eller det högre antal år skulle kunna välja. Något sådant måste möjligt undvikas. man om För rätt till habiliteringspenning föreslås därför att nedsättningen av arbetsförmågan vid tidpunkten för beslutet kan bedömas bli bestående för åtminstone ett år framöver. Detta innebär samma krav i fråga om varaktigheten i arbetsförmågans nedsättning gäller för långtidssjuksom penning i det fall ansökan görs. Enligt förslaget kommer således långtidssjukpenning eller habiliteringspenning att beviljas de personer vilkas nedsättning av aryngre betsförmågan är så definitiv att den skulle ha bedömts som varakpass sådan bedömning skulle gjorts före 30 års ålder. I sådana fall tig, om en skall dock försäkringskassan endast ta ställning till huruvida arbetsförmågan kan bedömas bestående åtminstone ett år framöver. vara

Det formella kravet för rätt till hel ersättning

Regeringen har i proposition. 1997/98:111 Reformerad förtidspension föreslagit att kravet för rätt till helt sjukbidrag eller hel förtidsm.m. pension inte bör ställas så högt att det krävs att arbetsförmågan är fullständigt nedsatt. I propositionen föreslås därför att det formella kravet på arbetsförmågans nedsättning ändras från helt nedsatt till "helt eller i det närmaste helt nedsatt". Ändringen föreslås träda ikraft den 1 januari 1999. Regeringens förslag har antagits av riksdagen se rskr

86 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

1997/98:237. Förslaget ligger även i linje med utredningens förslag i SOU 1997:166. Där föreslogs att i princip motsvarande nivå för kravet på nedsättningen arbetsförmågan skall tillämpas generellt i ohälsoav försäkringen, dvs. också inom långtidssjukpenningen. De skäl låg till grund för ställningstagandet beträffande det som formella kravet på arbetsförmågans nedsättning för rätt till hel förtids-

pension och hel långtidssjukpenning är tillämpliga även i fråga om habiliteringspenning. För rätt till långtidssjukpenning eller habilite-

ringspenning skall det således krävas att arbetsförmågan är helt eller i det närmaste helt nedsatt, dvs. med minst sju åttondelar av hel arbetsförmåga. Därmed kan person som bedöms ha en viss, mycket liten, en arbetsförmåga komma att beviljas habiliteringspenning eller hel långtidssjukpenning.

7.3 Långtidssjukpenning

7.3. 1 Inledning

I SOU 1997:166 lämnades förslag till en ny ersättningsforrn, långtidssjukpenning. Det finns anledning att här kortfattat återge förslaget, så hela försäkringsskyddet vid långvarig ohälsa före 30 års ålder finns att presenterat i ett sammanhang. Förslaget kvarstår i huvudsak oförändrat, en punkt föreslås en justering. men

7.3.2 Vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga

För rätt till långtidssjukpenning krävs att arbetsförmågan är nedsatt av medicinska skäl. När sjukperiod har varat 365 dagar eller när en en har haft flera sjukperioder med sammanlagt 365 dagars sjukperson skrivning under de senaste 450 dagarna skall sjukpenningen automa-

tiskt avlösas långtidssjukpenning. Personer med lägre sjukpenning

än garantinivån inom långtidssjukpenningen kan efter ansökan beviljas långtidssjukpenning i form garantibelopp motsvarande garantinivån

av redan innan 365-dagarsgränsen har passerats. En förutsättning är då att hans eller hennes arbetsförmåga bedöms förbli nedsatt under åtminstone ett år framöver och inte kan anses varaktigt nedsatt. Om arbetsförmågan är helt eller i det närmaste helt nedsatt skall hel långtidssjukpenning beviljas. Personer som bedöms ha en partiell arbetsfönnåga har rätt till ersättning med antingen en fjärdedels, halv eller tre fjärdedels förmån.

Kriterier för rätt till ersättning... 87

Ersättning skall enligt förslaget i kapitel 6 i detta betänkande kunna beviljas tidigast vid halvårsskiftet det år 19-årsdagen infaller. Den skall inte beviljas för någon viss tid utan rätten till ersättning kvarstår så länge arbetsfönnågan är nedsatt.

Enligt det förslag om långtidssjukpenning som lämnades i

SOU 1997:166 skall denna förmån inte kunna beviljas efter ansökan i det fall nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Skälet för detta är att personer som till följd av varaktigt nedsatt arbetsförmåga är berättigade till förtidspension i princip inte bör kunna uppbära långtidssjukpenning. Eftersom förtidspension enligt förslag i detta betänkande inte skall kunna beviljas före 30 års ålder krävs regeländring

en så att personer som är yngre än 30 år kan beviljas långtidssjukpenning trots att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. För äldre personer bör dock den tidigare föreslagna regeln alltjämt gälla.

I kapitel 9 beskrivs bestämmelserna som reglerar aktivitet under tid

med långtidssjukpenning.

7.4

Habiliteringspenning

Utredningens förslag: För rätt till habiliteringspenning krävs att den försäkrades arbetsförmåga bedöms vara till följd av sjukdom eller därmed jämställda tillstånd helt eller i det närmaste helt nedsatt. Vidare krävs att nedsättningen av arbetsförmågan kan bedömas bli bestående under åtminstone ett år framöver. Dessutom skall det i sådant fall för rätt till habiliteringspenning krävas att den försäkrade har ett stort och varaktigt funktionshinder som förorsakar betydande

svårigheter i livsföringen.

Personer som till följd av föreliggande funktionshinder har en förlängd skolgång skall oberoende av arbetsförmåga ha rätt till habiliteringspenning garantinivå under den avslutande del av den grundläggande utbildningen som motsvarar förlängningen. Med grundläggande utbildning avses grundskola, treårig gymnasial utbildning och annan likvärdig utbildning. Vid bedömningen av om skolgången är förlängd är utgångspunkten att det normala är att grundskolan är nioårig och gymnasial utbildning treårig. Även det förhållandet att ett funktionshinder har föranlett att skolstarten har senarelagts skall kunna föranleda att en skolgång anses förlängd i de fall det lett till att skolgången avslutas senare än normalt, dvs. efter den 1 juli det år personen fyller 19 år.

Vid prövning av rätt till ersättning vid förlängd studiegång skall det inte göras någon prövning av personens arbetsförmåga. I detta

88 Kriterier för rätt till ersättning

fall krävs inte heller att funktionshindret skall vara stort eller varaktigt eller att det förorsakar betydande svårigheter i livsföringen. I princip skall prövningen av rätt till ersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga göras först då den grundläggande utbildningen

har avslutats. Rätten till habiliteringspenning skall upphöra senast månaden föregår den månad den försäkrade fyller 30 år. som som

7.4.1 Rätt till två olika grunder

ersättning

I avsnitt 7.2 har de villkoren som gäller för långtidssjukgemensamma penning och habiliteringspenning beskrivits. En person som är yngre än 30 år och till följd sjukdom eller därmed jämställda tillstånd har som av drabbats långvarigt nedsatt arbetsförmåga skall kunna beviljas av en sådan ersättning. Nedan de tillkommande kriterier som medför anges att habiliteringspenningen skiljer sig från långtidssjukpenningen. Som har framgått kan habiliteringspenning komma att utges ovan två olika grunder. l det fallet gäller, utöver de ovan nämnda förutena

sättningarna med långtidssjukpenningen, ett krav

som är gemensamma den försäkrade skall ha ett ett stort och varaktigt funktionshinder att förorsakar betydande svårigheter i livsföringen. I det andra fallet som gäller villkor att försäkrad till följd av funktionshinder har en som en förlängd skolgång. Habiliteringspenning beviljas i det senare fallet garantinivå för den avslutande del den grundläggande utbildningen av förlängningen. Med grundläggande utbildning avses som motsvarar nioårig grundskola, treårig gymnasial utbildning och annan likvärdig

utbildning. En nedre åldersgräns för rätt till ersättning från ohälsoförsäkringen vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga sätts till halvårsskiftet det år som 19-årsdagen infaller är naturlig främst för personer som har kunnat studera i normal takt. Det är vid den tidpunkten som en gyrrmasieutbildning i regel avslutas vid normal studietakt och således långsiktig försörjning förvärvsarbete i praktiken kan komma ifråga för unggenom domar i allmänhet. Vid utformningen reglerna är det nödvändigt att ta hänsyn till att av vissa funktionshindrade har förlängd studiegång till följd av personer sitt funktionshinder. För det första bör försäkringen så långt möjligt undvika att ta ställning till ungdoms arbetsförmåga innan denne har avslutat sin en grundläggande utbildning eller det står klart att han eller hon inte avser eller inte klarar att ta sig igenom sådan utbildning. Personer att av en

SOU 1998: 106 Kriterier för rätt till ersättning... 89

vilkas funktionshinder förorsakar att den grundläggande utbildningen inte har hunnit att avslutas till halvårsskiftet det år de fyller 19 år bör alltså i princip kunna beviljas en långsiktig ersättning som förutsätter prövning av arbetsförmågans nedsättning först vid den senare tidpunkt då studierna har avslutats.

För det andra bör ohälsoförsäkringen ta ett visst ansvar för försörjningen för de ungdomar som till följd av funktionshinder har en längre skolgång, framför allt för att frigörelseprocessen från föräldrarna för den funktionshindrade inte skall försenas. Ohälsoförsäkringen bör tillförsäkra dessa personer ett försörjningsstöd under den mertid som krävs för att de skall kunna fullfölja den grundläggande utbildningen, så att de kan bedriva sina studier i princip lika villkor som gäller för andra i samma ålder, som i stället normalt bedriver eftergymnasiala studier eller förvärvsarbetar.

För det tredje bör man undvika ekonomiska drivkrafter för ungdomar att i förtid lämna den grundläggande utbildningen i syfte att kunna få ett försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen. Det är i hög grad angeläget att undanröja den risk som kan finnas att funktionshindrade personer av ekonomiska eller andra skäl skulle välja att avstå från att slutföra sina gymnasiestudier. Utan en gymnasieutbildning är det för yngre personer i allmänhet mycket svårt att kunna få en långsiktig försörjning genom eget arbete. Den grundläggande utbildningen kan därför i sig betraktas som ett nödvändigt steg i en habilitering som syftar till att uppnå arbetsförmåga. Detta gäller i särskilt hög grad för funktionshindrade ungdomar, som generellt sett har svårare än sina jämnåriga i övrigt att få tillträde till arbetsmarknaden. Om dessa under den grundläggande utbildningen skulle hänvisas till annan mindre gynnsam försörjning men däremot kunna få habiliteringspenning eller långtidssjukpenning för det fall att de lämnar utbildningen uppkommer en risk för att de lämnar sin studier i förtid. Detta bör i möjligaste mån undvikas. Mot bakgrund de särskilt starka behov av självständighet och

av därmed egen försörjning som finns hos unga funktionshindrade kan utbildning anses vara ännu viktigare för denna grupp än för andra ungdomar.

Av ovanstående tre skäl bör habiliteringspenning också kunna beviljas på den grunden att den grundläggande utbildningen ännu inte är slutförd, under förutsättning att studietiden har blivit förlängd till följd

funktionshinder. Rätten till ersättning skall då bestämmas uteslutanav de på den grunden att studierna är förlängda till följd av funktionshindret.

Det kan hävdas att habiliteringspenning vid förlängd skolgång till följd av funktionshinder skulle kunna beviljas som en fristående förmån. Rätten till ersättning vid denna situation skall prövas utan att det

90 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

formellt sett tas ställning till huruvida arbetsförmågan av medicinska skäl är nedsatt eller inte. I och med detta skulle det av bl.a. renodlingsskäl finnas motiv för att ersättningen istället beviljades i form av en förmån vid sidan ohälsoförsäkringen. Utredningen har prövat också av detta alternativ, funnit att det finns övervägande skäl för att bevilja men också denna ersättning inom ramen för ohälsoförsäkringen. Det är nämligen inte självklart att renodlingskravet åsidosätts med den konstruktion har valts. Den lösning som föreslås förutsätter nämligen som indirekt förekomsten förhållandevis allvarliga funktionshinder, av eftersom den förlängda skolgången i de allra flesta fall är intimt för-

knippad med vissa specifika diagnoser: utvecklingsstörning, dövhet,

hörselskada, rörelsehinder etc. En påtaglig fördel med den föreslagna lösningen är dessutom att härigenom i de fall en yngre funktionsman

hindrad att genomgå gymnasieutbildning kan undvika

person avser en att bedömning hans eller hennes arbetsförmåga görs innan gymen av nasieutbildningen är avslutad. Det har nämnts att den grundläggande utbildningen i sig kan ovan betraktas ett nödvändigt steg i en habilitering som syftar till att som uppnå arbetsförmåga. Eftersom således tiden med ersättning kommer användas till sådan utbildning definitionsmässigt är relaterad att som till möjligheterna att, i vid mening, kunna klara sig i arbetslivet senare kan det också hävdas att försörjningsstöd under förlängd skolgång är exempel den sortens habilitering ersättningen i högsta grad som skall stimulera till. Vid ansökan från än 30 år ersättning från en en person yngre om ohälsoförsälcringen i form långtidssjukpenning eller habiliteav ringspenning skall försäkringskassan börja med att pröva rätten i förhållande till villkoret förlängd skolgång till följd av funktionsom hinder. Om uppfyller det villkoret skall habiliteringspenning personen beviljas på denna grund, i princip för den tid motsvarar den kvarsom varande grundläggande utbildningen. Det finns då ingen anledning för

försäkringskassan att göra någon ytterligare prövning.

Rätten till ersättning i förhållande till kriteriet långvarigt nedsatt arbetsfömiåga aktualiseras först inte uppfyller villkoret om om personen förlängd skolgång. En sådan prövning kommer således i normalfallet att göras först i och med att har avslutat sin gymnasieutbildpersonen ning. Om arbetsförmågan beñnns långvarigt helt nedsatt till följd vara stort och varaktigt funktionshinder som förorsakar betydande av svårigheter i livsföringen skall habiliteringspenning beviljas. Om arbetsförmågan är endast partiellt nedsatt, eller om personen inte har ett stort och varaktigt funktionshinder som förorsakar betydande svårigheter i livsföringen, kan partiell eller hel långtidssjukpenning beviljas.

Kriterier för rätt till ersättning... 91

Bestämmelserna om aktivitet under tid med habiliteringspenning finns närmare beskrivet i kapitel Den ekonomiska ersättningen presenteras i kapitel 10. Frågor om ansökan, beslut samt överklaganden av beslut om habiliteringspenning behandlas i kapitel 13.

7.4.2 Vid förlängd skolgång till av följd

funktionshinder

Kompensation för att möjligheten till självförsörjning blir senarelagd

Habiliteringspenning skall kunna beviljas tidigast vid halvårsskiftet det år personen fyller 19 år.

Om en person har förlängd skolgång som en direkt följd av sitt funktionshinder, och studierna är grundläggande, dvs. upp till treårigt gymnasium eller liknande, skall den tidsmässigt överskjutande delen av skolgången i sig utgöra grund för rätt till habiliteringspenningen under den tid som det tar att avsluta studierna. Graden av funktionsnedsättning skall vid denna prövning inte ha någon avgörande betydelse, även

i det i den övervägande delen av fallen naturligen kommer att vara om fråga med allvarliga funktionshinder. Det skall inte heller

om personer göras någon prövning av personens arbetsförmåga.

Habiliteringspenningen skall ses som ett försörjningsstöd under den förlängning av studietiden som uppkommer till följd av funktionshindret. Habiliteringspenningen utgör en kompensation för att tidpunkten för inträdet arbetsmarknaden och därmed en möjlig egen försörjning blir senarelagd i förhållande till vad hade varit fallet om funk-

som tionshindret inte hade förorsakat en förlängning av studiegången.

Oberoende av skolform

Möjligheten att få habiliteringspenning under grundläggande studier bör självklart omfatta elever inom de särskilda skolfonner som finns för vissa funktionshindrade både inom grundskolan och gymnasieskolan, dvs. grundsärskolan, specialskoloma, riksgynmasiema för döva, hörselskadade och rörelsehindrade samt gymnasiesärskolan. Den grundläggande utbildningen är för dessa elever i regel åtminstone cirka två år längre, varav ett år grundskolenivån och ett år gynmasial nivå, jämfört med vad som vid normal studietakt i regel gäller för icke funktionshindrade elever. Det bör därför inte uppstå några problem när

92 Kriterier för rätt till ersättning

det gäller prövningen rätten till ersättning till elever i dessa skolforav mer. Habiliteringspenning bör kunna utgå även i de andra fall då studierlängre än vad är avsett för gmndskolestudier eller i det na varar som ordinarie nationella programmet när det är fråga om gymnasiestudier, under förutsättning att förlängningen är följd av funktionshinder. en Förlängningen kan då exempelvis bero studieavbrott för medicinsk omvårdnad eller att grund funktionshindret inte har personen av kunnat följa studietakten. Av denna anledning är det inte möjligt att

specifik högsta åldersgräns för habiliteringspenning under tid

ange en för grundläggande studier. Det innebär att habiliteringspenning under tid för grundläggande studier längst kan utgå t.o.m. 29 års ålder. som Det är viktigt att det görs klar åtskillnad mellan sådana förlängen ningar studierna beror funktionshindret och sådana som orav som andra skäl; exempelvis sociala problem, skoltrötthet eller liksakas av nande. Habiliteringspenning bör inte utgå i andra fall än där det finns klart samband mellan funktionshindret och behovet av förlängda ett studier. I fall skulle det kunna leda till att ohälsoförsäkringen får annat hand problem har helt andra orsaker än rent medicinska. ta om som

Detta skulle tala för att habiliteringspenning under grundutbildning

skulle förbehållas eleverna i de särskilda skolformema. Samtidigt skulle sådan ordning strida mot den allmänna inriktningen som inen nebär även funktionshindrade ungdomar så långt möjligt skall kunna att studera i de ordinarie skolformerna. Enligt FN:s standardregler om delaktighet jämlikhet för människor med funktionsnedsättning bör utom bildningen med funktionshinder integrerad del av av personer vara en den ordinarie utbildningen. Kommunerna har en skyldighet att anpassa utbildningen så att den också elever med funktionshinder eller passar tillhandahålla särskilda stödinsatser så att eleven kan klara studierna för den ordinarie utbildningen. Även den enskilde ininom ramen om dividen har rätt studera i särskild skolform, kan han eller hon att en bedriva studierna i den ordinarie skolformen hemorten för välja att därigenom behålla kontakten med hemmilj ön och slippa långa resor. att

Möjligheten att få habiliteringspenning under grundläggande studier

denna anledning inte begränsas till att endast omfatta dem som bör av efter halvårsskiftet det år 19-årsdagen infaller går eller har gått i de skolformer är organiserade i fler läsår än normalt. Det är en allmän som inriktning att funktionshindrade elever skall integreras i den vanliga skolfonnen och i mindre utsträckning hänvisas till särskilda skolformer kanske är belägna ort än i hemkommunen. I de fall stusom annan dierna bedrivs i de ordinarie skolformema krävs det emellertid att försäkringskassan gör prövning av rätten till en noggrann habiliteringspenning i det enskilda fallet. För rätt till habiliteringspen-

Kriterier för rätt till ersättning... 93

ning skall det krävas att den förlängda skolgången har konstaterbart direkt samband med ett klart bevisat funktionshinder.

Krav på att funktionshinder skall föreligga vid tidpunkten för beviljandet

Utredningen har även prövat frågan om habiliteringspenning skall kunna beviljas i de fall en person har genomgått vård och behandling i

år som har medfört att skolgången då blev senarelagd. Det kan yngre exempelvis gälla en person som i mycket unga år drabbades av en svår sjukdom och där den medicinska behandlingen medförde att det då var nödvändigt att skjuta upp skolstarten eller att göra ett avbrott i de påbörjade studiema. Personen kan sedan ha tillfrisknat och har kanske därför inte, vid tidpunkten för ansökan om habiliteringspenning, längre någon funktionsnedsättning. Habiliteringspenning under tid för förlängda studier bör dock inte beviljas i sådana fall. En viktig förutsättning för att rätt till ersättning skall föreligga bör nämligen vara att per-

i fråga är funktionshindrad vid tidpunkten för beviljande av ersonen sättning. Ett annat skäl för att ersättning inte skall beviljas i sådana fall är att det kan vara mycket svårt att få fram ett underlag som klart visar att förlängningen av studiegången är en direkt följd av sjukdom i yngre ar.

Rätt till ersättning även då studierna återupptas efter ett avbrott

Precis som bland ungdomar i allmänhet torde flertalet funktionshindrade ungdomar genomgå sin grundläggande utbildning i en följd, i princip utan några egentliga avbrott i studiegången. Dock förekommer det också bland funktionshindrade att man gör avbrott i studierna av en eller annan anledning, som inte behöver ha att göra med funktionshindret som sådant.

Habiliteringspenning under förlängda studier skall kunna utgå som längst t.o.m. 29 års ålder. En person som, före det att gynmasieutbildningen är avslutad, gör avbrott i en till följd av funktionshinder förlängd skolgång kan därför beviljas habiliteringspenning när han eller hon vid en senare tidpunkt åter tar upp studierna. Orsaken till varför studierna har avbrutits bör inte ha någon betydelse utom vad avser att ersättning inte utges under avbrott som föranletts av annat än medicinska skäl.

Många ungdomar olika skäl avbrott i sina studier. Det kan

gör av vara för att exempelvis ta ett sabbatsår, att resa, arbeta, göra värnplikt

4SOUl998:I06

94 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

etc. Hur ofta sådana avbrott i studierna är vanliga bland funktionshindrade ungdomar har utredningen ingen bild av. De torde dock vara ovanligare än bland övriga ungdomar, eftersom funktionshindret för många utgör ett hinder, åtminstone för vissa av de uppräknade aktiviteterna. Skollov skall inte räknas som avbrott i studierna utan habiliteringspenning bör kunna utgå som vanligt under loven. Däremot kan det förekomma att det sker ett avbrott i studierna av medicinska skäl och att studierna efter den medicinska behandlingen eller rehabiliteringen återupptas. I de fall studierna avbryts av medicinska skäl är det i regel naturligt att habiliteringspenningen fortsätter att betalas ut under den tid det finns medicinska skäl för avbrottet. Om sådana avbrott blir

som långvariga bör det för rätt till ersättning krävas att det står klart att studieförrnågan är nedsatt av medicinska skäl och att det finns förutsättningar för att studierna verkligen kommer att återupptas. Om studierna definitivt avbryts före det att utbildningen har avslutats upphör därmed rätten till ersättning på denna grund.

Möjligheten att bevilja habiliteringspenning under grundläggande studier efter studieavbrott gäller inte i de fall personen uppbär habiliteringspenning grundas nedsatt arbetsfönnåga. Om personen när

som de tidigare avbrutna studierna åter tas upp redan har habiliteringspenning till följd av nedsatt arbetsförmåga är det av naturliga skäl inte nödvändigt att pröva rätten till ersättning ytterligare en gång.

7.4.3 Vid långvarigt helt nedsatt arbetsförmåga

För dem med de största och mest långsiktiga habiliteringsbehoven

Skälet för att inom ohälsoförsälcringen ha två ersättningsforrner vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga före 30 års ålder är att det finns en grupp svårt funktionshindrade personer som i utgångsläget generellt sett har avsevärt längre väg än normalt att för att kunna uppnå ar-

en betsförmåga eller leva ett i övrigt aktivt och självständigt liv. De speciella behov finns i denna grupp är svåra att tillgodose inom lång-

som tidssjukpenningen. Avsikten med habiliteringspenning som särskild ersättningsform är att, med en tryggad försörjning som grund, ge utrymme för individer i denna grupp att utnyttja tiden fram till 30 år till

möjligt långsiktigt uppnå och förbättra arbetsförrnågan. Om inte att om detta är möjligt bör målet vara att ge förbättrade möjligheter för de aktuella personer att leva ett aktivt och självständigt liv i övrigt.

Inom långtidssjukpenningen skall det ges möjligheter till olika aktiviteter som har en mer direkt inriktning på ökad arbetsförmåga. Det innebär samtidigt begränsningar som gör denna ersättningsforrn mindre

Kriterier för rätt till ersättning... 95

lämplig för dem som utöver en nedsatt arbetsförmåga till följd av ett stort funktionshinder även har stora problem i den dagliga livsföringen. Individer i en sådan situation har generellt sett en så komplex problembild att de måste betydligt vidare möjligheter till utveckling

ges av olika slag och mer utrymme för lösningar enligt det egna valet än vad

som är avsikten i fråga om långtidssjukpenningen.

Det får betraktas som såväl rättvist som samhällsekonomiskt rationellt att försäkringen bl.a. erbjuder personerna i denna grupp betydligt generösare villkor för habilitering och rehabilitering än vad som är möjligt inom långtidssjukpenningen, så att de ges verkliga förutsättningar att ta tillvara sina kapaciteter och utvecklingsmöjligheter när det gäller arbetsförmåga. Det krävs också att försäkringen gör det genomförbart för de aktuella personerna att välja att föra en så aktiv och självständig tillvaro är möjlig i förhållande till de individuella för-

som utsättningarna.

Genom att utfonna reglerna med denna utgångspunkt kan ohälsoförsäkringen lägga grunden för en ökad delaktighet och jämlikhet för gravt funktionshindrade personer. Vid en ökad förvärvsfrekvens för denna grupp kan samtidigt utbetalningarna av försörjningsstöd hållas nere i motsvarande utsträckning.

Avvägningar vid val av kriterier för rätt till habiliteringspenning

Det bör vara endast funktionshindrade personer med de allra största och mest långsiktiga behoven av habilitering och rehabilitering som skall kunna bli beviljade habiliteringspenning. Som har framgått av resonemanget ovan avses rehabilitering och habilitering i vid mening, dvs. aktiviteter som ligger inom ramen för s.k. arbetslivsinriktad rehabilitering men dessutom även exempelvis medicinsk behandling eller rehabilitering, studier, deltagande i föreningsliv, utveckling av kulturella intressen m.m.

Här uppkommer dock frågan utformningen av krite-

hur man genom rierna för habiliteringspenning i princip uppnår att denna ersättning omfattar den avsedda gruppen och endast denna.

Samtidigt får inte kriterierna för habiliteringspenningen innebära så höga krav på funktionshindrets svårighetsgrad och omfattning att möjlighetema för de försäkrade att också ta tillvara de möjligheter till aktivitet som systemet erbjuder kommer att vara starkt begränsade.

96 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

Endast vid helt nedsatt arbetsförmåga

I fråga om långtidssjukpenning gäller ett grundläggande krav för rätt

till ersättning att arbetsförmågan måste vara nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till heltidsarbete. Habiliteringspenningen är emellertid avsedd att omfatta den grupp av yngre personer i samhället

till följd allvarliga svårigheter i sin livsföring har de kanske som av allra största behoven långvarig och omfattande habilitering och re-

av habilitering. Detta i sig förutsätter nästan per definition att det bara

skall vara möjligt att bevilja habiliteringspenning till dem vilkas arbets-

förmåga är nedsatt i sådan utsträckning att de är berättigade till hel ersättning.

Troligen skulle det svårare att få legitimitet för systemet om

vara

med arbetsförmåga i sådan utsträckning att de inte är berätpersoner tigade till hel ersättning skulle kunna beviljas en förmån som i hög grad förknippas med förhållandevis generösa ekonomiska villkor vid exempelvis studier.

Det finns således helt avgörande skäl för att habiliteringspenning endast skall kunna utgå som hel ersättning. Personer som bedöms ha

partiell arbetsförmåga kan däremot ha rätt till långtidssjukpenning med

antingen fjärdedels, halv eller tre fjärdedels ersättning.

Inga särskilda skäl

I fråga långtidssjukpenning och förtidspension finns enligt förslaget

om i SOU 1997:166 möjlighet särskilda skäl föreligger vid be-

en att om dönmingen rätt till ersättning i det enskilda fallet inte beakta vissa

av möjligheter till rehabilitering eller omställning. Denna bestäm-

annan melse bör dock inte gälla i fråga om habiliteringspenning.

Habiliteringsbehovet skall vara avgörande

Det är knappast framkomlig väg att definiera den grupp som skall

berättigad till habiliteringspenning enbart grundval av vissa vara diagnoser. Beroende på mängd faktorer på individuell nivå och i

en omgivningen kan ett visst funktionshinder ha väsentligt skilda konsek-

för olika Att "lista" funktionshinder eller diagnoser venser personer. torde således inte vara en framkomlig väg. Sådana förteckningar blir dessutom snart inaktuella beroende bl.a. att sjukdoms- och funktionshinderbegreppet successivt utvecklas och att den medicinska sakkunskapen förändras över tiden så att en viss typ av funktionshinder inte behöver innebära lika allvarliga problem som tidigare.

Kriterier för rätt till ersättning... 97

Det är alltså inte själva diagnosen utan snarare graden av funktionshinder och konsekvensen av detsamma som har betydelse för habiliteringsbehovet och som bör få fälla avgörandet när det gäller att

bevilja habiliteringspenning i stället för långtidssjukpenning.

Vid utformningen kriterierna är det möjligt att utgå från av begrepp inom LSS

Utredningen har under arbetets gång övervägt att i kriterierna för habiliteringspenning direkt knyta an till de definitioner av personkretsar i viss anknytande lagstiftning eller liknande, exempelvis som anges lagen 1993:387 stöd och service till vissa funktionshindrade om LSS eller förordningen 1991:333 om lönebidrag. Utan tvivel kommer också en mycket stor del av individerna som kommer att uppbära habiliteringspenning att vara berättigade till exempelvis insatser enligt LSS. Det skulle kunna ligga fördel i att vid utformningen av kriterierna en för habiliteringspenning använda sig av kriterier som redan är kända och inarbetade hos de myndigheter och organisationer som kan komma att ha kontakt med de ersättningsberättigade personerna. Ingen de definitioner har analyserats är emellertid utformad av som med ett motsvarande syfte som ligger till grund för habiliteringspenning. Att använda någon dessa som kriterier för rätt till habiliteav ringspenning skulle därför leda till felaktiga resultat. LSS kriterier är således utformade utifrån individens behov av stöd och service. Lagstiftningens syfte sådan service och sådant är att ge stöd krävs för att individen skall klara av sin dagliga livsföring. som Vid prövningen rätt till LSS-insatser tas däremot ingen hänsyn till av huruvida har möjlighet att försörja sig genom arbete. Det personen ligger således ett helt annat ändamål bakom LSS-lagstiftningen än det gäller för habiliteringspenning, även om det i båda fallen är så att som de omfattas rätten till stöd respektive ersättning är svårt funksom av tionshindrade personer. Även det således inte är ändamålsenligt att fullt ut relatera till om LSS finns det begrepp i den lagstiftningen som är lämpliga att utgå från vid konstruktionen de bestämmelser skall styra prövningen av av som vilka sjuka eller funktionshindrade personer med långvarigt helt eller i det närmaste helt nedsatt arbetsförmåga som skall beviljas habilite- -

ringspenning och vilka i stället skall beviljas långtidssjukpenning.

som LSS omfattar i någon av följande punkter med grupper av personer funktionshinder:

98 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd

betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter

hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom eller andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på nonnalt åldrande, om de är stora och förorsakar

betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett om-

fattande behov av stöd eller service.

I fråga i tredje punkten krävs det således att vissa särskilda

om gruppen angivna villkor måste vara uppfyllda för rätt till insatser enligt LSS. De måste ha ett

funktionshinder som är

stort, -

varaktigt, -

förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen samt -

förorsakar ett omfattande behov stöd eller service. - av

I förarbetena prop. 1992/932159 s. 55 och 168 har dessa begrepp definierats enligt följande.

Med funktionshinder menas den begränsning eller det hinder som gör att en människa till följd av skada eller sjukdom inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses normalt. Orsaken till eller arten av funktionshinder är inte avgörande, inte heller den medicinska diagnosen. Inom kretsen finns personer med fysiska,

psykiska och begåvningsmässiga funktionshinder.

I fråga om begreppet stort anges:

Det funktionshindret skall ha sådan karaktär eller omfattning

att det starkt påverkar flera viktiga livsområden samtidigt, t.ex. bo-

ende, fritid eller behov av habilitering och rehabilitering. Det gäller

t.ex. om en person till följd av funktionshinder dagligen är mycket beroende hjälpmedel eller har återkommande behov

av av annan

persons hjälp för den dagliga livsföringen i boendet, i utbildnings-

situtationen, på arbetet, fritiden eller för att förflytta sig, för att

meddela sig med andra eller för att ta emot information.

Exempel på med sådana funktionshinder kan vara män-

personer

niskor med uttalade rörelsehinder, med grava syn- och hörselskador

eller med svårartade effekter av sjukdomar som t.ex. diabetes eller

hjärt- och lungsjukdomar.

Också funktionshinder som för en utomstående kan verka ha

mindre konsekvenser, kan för den enskilde förorsaka betydande in-

skränkningar i det dagliga livet och medföra behov av särskilda

stödinsatser. Det kan t.ex. gälla för människor med vissa s.k. medi-

SOU 1998: 106 Kriterier för rätt till ersättning... 99

cinska handikapp. Vissa och tarmsjukdomar kan t.ex. medföra magbehov täta tarmtömningar, vissa typer av hjärnskador kan inneav bära mindre uttalade intellektuella störningar i vissa avseende men omfattande störningar i andra. Personer med vissa mindre kända funktionshinder kan också behöva tillgång till särskilda resurser och särskilt kunnande grund att allmänna kunskaper om funkav tionshindret och dess konsekvenser är begränsat. Aven vissa psykiska störningar kan utgöra stora och varaktiga funktionshinder.

Med ett varaktigt funktionshinder att det inte skall vara av tillmenas fällig eller mer övergående natur. Med betydande svårigheter i den dagliga livsföringen menas bl.a. att den enskilde inte utan stora svårigheter egen hand kan klara vardagsrutiner toalettbestyr och hygien, påklädning, mathållning, försom flyttning inomhus eller utomhus, sysselsättning eller att utföra nödvändig träning eller behandling m.m. Det kan också innebära att en person inte kan förstå och klara sin ekonomi. Andra svårigheter kan vara att kommunicera med andra. Det gäller både svårigheter att ta emot och ge information och att samtala med andra direkt eller per telefon. Begrepbör även kunna användas på grund av funktionshinpet om en person der löper risk att bli isolerad från andra märmiskor. I begreppet omfattande behov stöd eller service innefattas både av kvantitativa och kvalitativa aspekter. Den enskilde skall i allmänhet ha ett återkommande behov av särskilt stöd för att klara funktioner som andra kan klara på hand. Med återkommande avses att stödbeegen hovet vanligen föreligger dagligen och i olika situationer och miljöer. Behov stöd bör uppfattas i vid bemärkelse och avse stöd av olika kaav raktär. Ibland kan det behövas stödinsatser av så speciell art att de trots mindre tidsåtgång bör betraktas omfattande. Exempel kan vara som stöd vanligen bör personal med mycket specifik utbildning som ges av och kompetens. Behovet skall bedömas med beaktande insatser från hela samav hället, inte bara insatser enligt LSS. För personer med flera funkav tionshinder skall den samlade effekten bedömas. Vid kombinationer av flera funktionshinder skall den sammantagna effekten beaktas. Den tredje inom LSS innefattar t.ex. personer med uttalade gruppen förlamningar eller svårartade och invalidiserande effekter av sjukdomar diabetes eller hjärt- kärlsjukdomar samt personer med grava synsom och hörselskador.

100 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

Förslag till kriterier

Vid utformningen av de särskilda kriterierna för rätt till habilite-

ringspenning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga står det till en början

klart att ett villkor som bör ingå är att den försäkrade har ett funktionshinder. I fråga om detta begrepp bör den definition som används i förarbetena till LSS kunna tillämpas även i fråga habiliteringspenning.

om Med funktionshinder avses således den begränsning eller det hinder som gör att en människa till följd av skada eller sjukdom inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses normalt. Orsaken till eller arten av funktionshinder är inte avgörande, inte heller den medicinska diagnosen. Inom kretsen finns personer med fysiska, psykiska och begåvningsmässiga funktionshinder.

Utifrån syftet med habiliteringspenning är det givet att många personer med funktionshinder som ingår i den första och andra punkten med grupper av funktionshinder i LSS dvs. personer med utveck-

lingsstöming, autism, autismliknande tillstånd eller betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld efter kroppslig sjukdom skall kunna få

habiliteringspenning. I det stora flertalet fall torde det i fråga om personer med dessa diagnoser inte råda något tvivel om att arbetsförrnågan till följd av sjukdom eller därmed jämställda tillstånd är långvaraktigt helt nedsatt och att det finns särskilda behov av omfattande habilite-

rings- och rehabiliteringsinsatser.

Utredningen har övervägt om personer som ingår i den första och andra punkten med funktionshinder i LSS skall kunna be-

grupper av viljas habiliteringspenning redan på denna grund. En sådan lösning skulle emellertid innebära att rätten till ersättning delvis skulle kopplas till diagnostyp, vilket har förkastats av de skäl som har angivits ovan. Även huvuddelen dessa sannolikt har sådana behov

om av personer av habilitering eller rehabilitering att de bör vara berättigade till habiliteringspenning är detta knappast fallet i fråga om samtliga.

I och för sig kommer det troligen vid prövningen av rätten till habiliteringspenning i en mycket stor del av dessa fall inte att krävas lika omfattande utredningar som för övriga typer av funktionsnedsättningar där graden av funktionsnedsättning kan skilja avsevärt mellan olika personer.

Habiliteringspenningens ändamål att tillgodose stora behov av rehabilitering eller habilitering. Därför är det naturligt att det funktionshinder som skall föreligga är varaktigt. Som längst kommer habiliteringspenning att utgå under cirka elva års tid. Om funktionshindret kan bedömas vara långvarigt men av mera övergående natur kan inte habiliteringspenning anses vara den ersättningsform som bör vara aktuell. I

SOU 1998: 106 Kriterier för rätt till ersättning... 101

stället bör då långtidssjukpenning vara det fönnånsslag som skall kunna beviljas. Även i detta fall kan definitionen i förarbetena till LSS användas vid utfominingen av villkoret för rätt till habiliteringspenning. Med varaktigt avses således att funktionshindret inte skall vara av tillfällig eller mer övergående natur. I vissa fall kan det emellertid vara svårt att göra en prognos över varaktigheten av ett sjukdomstillstånd eller en funktionsnedsättning. Det gäller inte minst för personer med psykiska sjukdomar, för vilka sjukdomstillståndet kan variera avsevärt över tiden och där det inte är ovanligt att tillståndet tillfälligt förbättras sedan åter blir sämre. I sådana fall är det särskilt viktigt att göra en men helhetsbedömning av situationen. Varaktighetskravet bör anses vara tillgodosett sådan helhetsbedömning visar att funktionsnedsättom en ningen är sådan karaktär att den sannolikt kommer att bestå för åtav skilliga år framåt i tiden. Det säger sig närmast själv att ett funktionshinder måste vara av en viss omfattning för att skall ha särskilt stora behov av rehaen person bilitering eller rehabilitering. En lämplig avvägning är det aktuella funktionshindret måste vara stort för att för rätt till habiliteringspenning skall kunna föreligga. Även i detta fall ansluter sig utredningen alltså till det begrepp tillämpas för den tredje punkten med grupper som funktionshinder i LSS. av Detta innebär ett krav att funktionshindret skall ha en sådan karaktär eller omfattning att det starkt påverkar flera viktiga livsområden samtidigt, t.ex. boende, fritid eller behov av habilitering eller rehabilitering. Här torde vid bedömningen av rätt till habiliteringspenning viss ledning kunna hämtas från nämnda förarbeten och den praxis som har utvecklats rörande tillämpningen av LSS. När det gäller personer som omfattas av den första eller andra punkten med grupper av funktionshinder i LSS har i förarbetena se 1992/932159 s. 53 och 167 utprop talats att flertalet dessa personer även omfattas av den tredje punkav ten samt att även lindrigt utvecklingsstörda kan ha omfattande funktionshinder. Även i fråga habiliteringspenning bör det naturligtvis den om vara sammantagna effekten som beaktas om en person har drabbats av fler än ett funktionshinder. LSS förutsätter för rätt till stödinsatser i princip också att det till följd det aktuella funktionshindret dagligen skall finnas betydande av svårigheter i livsföringen. När det gäller kriterierna för rätt till habiliteringspenning bör det finnas ett villkor relativt nära ansluter till som nämnda villkor. Det finns emellertid mycket svårt funktionshindrade personer som kan anses ha sådana betydande svårigheter i sin livsföring att de bör kunna berättigade till habiliteringspenning även vara funktionshindret inte är av sådan karaktär att det förorsakar beom

102 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

tydande svårigheter varje dag. Det kan exempelvis gälla personer som flera dagar i veckan, ibland under flera års tid, genomgår medicinsk behandling av en sådan omfattning att det starkt påverkar livsföringen i stort.

Det kan också finnas helt andra betydande svårigheter i livsföringen än just dem som ligger till grund för rätt till insatser enligt LSS som bör beaktas vid bedömningen av rätt till habiliteringspenning. Funktionshindret kan leda till att personen har betydande svårigheter att exempelvis studera eller i övrigt delta i sådana sysselsättningar som sikt kan öka hans eller hennes förmåga att försörja sig eller i övrigt kunna leva ett aktivt och självständigt liv. I ett sådant fall bör det vara möjligt att ta hänsyn till denna omständighet vid prövningen av rätt till habiliteringspenning. Det finns exempelvis yngre psykiskt sjuka perso-

som har betydande funktionshinder och som en följd av detta har ner mycket stora svårigheter att finna en egen försörjning.

För rätt till habiliteringspenning bör det därför inte finnas något krav på att funktionshindret förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen.

De faktorer som skall inbegripas i begreppet betydande svårigheter i livsföringen bör i stor utsträckning ta sikte på personens förmåga att uppnå egen försörjning.

Personer grund sitt funktionshinder har uppenbara svå-

som av righeter att över huvud taget ägna sig aktiva åtgärder bör självfallet kunna komma ifråga för habiliteringspenning, även det inte får

om vara

förutsättning för att beviljas ersättning. Personer med stora och varen aktiga funktionshinder har ofta trots ambition, kraft och förmåga att

exempelvis studera svårigheter att finna sin försörjning.

För många är det enda alternativet att de får någon form av särskilt anordnad anställning. En faktor som kan ha betydelse kan därför vara

på sikt bedöms kunna uppnå arbetsförmåga i ett normalt om personen förekommande arbete. Om det bedöms som uppenbart att det kommer att krävas någon form av särskilt anordnad anställning för att personen skall kunna försörja sig, kan det också ingå som en faktor som talar för rätt till habiliteringspenning.

Habiliteringspenningen kan i sådana fall öka möjligheterna att få ett arbete den reguljära arbetsmarknaden utan någon form av lönestöd.

Även omfattningen habilitering- och rehabiliteringsinsatser kan

av således påverka vid bedömningen. Den som har ett omfattande behov

habiliterande eller rehabiliterande åtgärder för att uppnå en framtida av försörjning bör naturligtvis ha lättare för att få ersättning. En stor sannolikhet för en framtida förtidspensionering kan också ha betydelse vid bedönmingen.

Kriterier för rätt till ersättning... 103

Det går dock inte att ange en enskild faktor som bör ha särskild betydelse vid bedömning av vad som skall ingå i betydande svårigheter i livsföringen. Det bör göras en samlad bedömning av personens hela livssituation innefattande både vardagssituationen i form av boende, stödbehov och möjligheterna att uppnå egen försörjning. I ett fall kan

enskild faktor ha avgörande betydelse för bedömningen av om en en det finns betydande svårigheter i livsföringen. I ett annat fall har kanske en ensam faktor endast begränsad inverkan, men flera olika faktorer kan sammantagna innebära att personen kan bedömas ha betydande svårigheter i livsföringen.

En kan ha betydande svårigheter i sin livsföring utan att

person dessa behöver vara av sådan karaktär att det dagligen krävs ett omfattande behov av stöd eller service från annan person eller någon an-

forrn stöd eller service enligt LSS. Även nan av som ges om personen klarar sig själv utan just dessa stöd, kan det tänkas att han eller hon ändå ha betydande svårigheter i sin livsföring utifrån de kriterier

anses som bör gälla för rätt till habiliteringspenning. Ett exempel är vissa

med diagnosen Cystisk fibros, som visserligen i regel klarar personer sig själva i sin livsföring men som dagligen måste genomföra mycket omfattande andningsgymnastik och fysisk aktivitet för att kunna fungera.

För rätt till habiliteringspenning skall det krävas att den försäkrades arbetsförmåga till följd av sjukdom eller därmed jämställda tillstånd är helt eller i det närmaste helt nedsatt samt att han eller hon har ett stort och varaktigt funktionshinder som förorsakar betydande svårigheter i livsföringen.

Ingen direkt koppling till LSS-lagstiftningen

Förslaget till kriterier för rätt till habiliteringspenning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga bygger i viss utsträckning begrepp som finns inom LSS-lagstiftningen. Någon direkt koppling mellan LSS-lagstiftningen eller förekomsten LSS-insats och rätt till habiliteringspen-

av ning föreligger dock inte i förslaget av de skäl som har redovisast ovan. En person som dels har långvarigt helt eller i det närmaste helt nedsatt arbetsförmåga, dels har beviljats LSS-stöd kommer därigenom inte automatiskt att vara berättigad habiliteringspenning. På motsvarande sätt kommer det inte att finnas några hinder för att bevilja habiliteringspenning till person som fått avslag sin ansökan om LSS-

en stöd.

Ett tillkommande skäl för att inte ha en direkt koppling mellan å ena sidan rätt till habiliteringspenning och å andra sidan förekomst av be-

104 Kriterier för rätt till ersättning SOU 1998: 106

slut LSS-insats är att det för gruppen psykiskt funktionshindrade

om skulle kunna innebära att individer i denna grupp i alltför hög grad undantas från rätt till habiliteringspenning. Det har nämligen visat sig att betydligt färre psykiskt sjuka i praktiken får del av LSS-insatser än vad som varit avsett.

Enligt Socialstyrelsen finns det flera troliga förklaringar till att det är färre än väntat psykiskt funktionshindrade som har LSS-insatser. En förklaring är att de har insatser enligt socialtjänstlagen SoL. Handläggare inom socialtjänsten kan bedöma att insatser enligt den lagstiftningen fungerar tillräckligt väl. Andra förklaringar är att LSSinsatser beviljas efter ansökan från den enskilde individen och det kan brista i förmågan att ta emot och använda information. Många saknar anhöriga eller någon person som kan företräda dem och deras

annan intressen. En ytterligare förklaring är att det fortfarande finns en osäkerhet vad räknas in i psykiska funktionshinder, vad begreppen

om som omfattande behov" och vad "svårigheter i vardagen" innebär för denna grupp.

Troligen kommer yngre personer med psykiska sjukdomar att vara

de habiliteringspenningen kan få störst betydelse

en av grupper som för. Det är i dag har svårt att få sina habiliterings- och re-

en grupp som

habiliteringsbehov tillgodosedda. Psykisk sjukdom är också den

diagnosgrupp är vanligast förekommande bland nybeviljade för-

som tidspensioner och sjukbidrag i åldersgruppen 20-29 år. Habiliteringspenningen kan medverka till att skapa förutsättningar för att habiliterings- och rehabiliteringsmetodiken utvecklas för den här gruppen. För sådan utveckling talar exempelvis att det inte blir möjligt att

en förtidspensionera någon före 30 års ålder, vilket kan bidra till att metoderna förbättras. Habiliteringspenningens konstruktion kan också komma att fungera ett medel i behandlingen sjukdomen då psy-

som av kiska sjukdomar för det mesta påverkas i en gynnsam riktning om individen får möjlighet aktiv och delaktig i sin behandling, medan

att vara inaktivitet kan få direkt motsatt inverkan sjukdomsförloppet. På sikt kan det leda till att fler psykiskt sjuka helt eller delvis uppnår egen för-

sörjningsförrnåga och slipper ett fullständigt beroende av förtidspen-

sioneringen. Utredningen bedömer därför att förslaget om habiliteringspenning ligger i linje med de intentioner förbättrad rehabilite-

ring psykiskt sjuka kom till uttryck i psykiatrireformen prop.

av som 1993/94:218.

SOU 1998: 106 Kriterier för rätt till ersättning... 105

7.5 Exempel utformning av lagregel med

kriterier för rätt till

habiliteringspenning

I detta avsnitt ett exempel hur en paragraf med kriterier för rätt ges till habiliteringspenning skulle kunna ut. Exemplet är inte att bese trakta ett färdigt lagförslag, framförallt eftersom ett genomförande som

förslaget habiliteringspenning med nödvändighet påkallar om-

av om fattande ändringar av lagstiftningen.

Under tid från den 1 juli det år försäkrad fyller 19 år till och med en den månad närmast föregår den månad då han eller hon fyller som 30 år har den försäkrade enligt vad nedan sägs rätt till habilitesom ringspenning om han eller hon har a ett stort och varaktigt funktionshinder som förorsakar betydande svårigheter i livsföringen samt hans eller hennes fysiska

eller psykiska prestationsförmåga till följd av sjukdom eller med

sjukdom jämställda tillstånd är begränsad i sådan utsträckning att förmågan att skaffa sig inkomst arbete arbetsförmågan kan genom bedömas helt eller i det närmaste helt nedsatt under minst ett år som från den tidpunkt då bedömningen görs eller b ett funktionshinder har förorsakat förlängning av hans som eller hennes grundläggande skolgång. Rätt till habiliteringspenning enligt b föreligger enbart under så lång tid motsvarar den förlängning av skolgången som försom anletts funktionshindret, och endast efter den tidpunkt då den av grundläggande skolgången normalt skulle varit avslutad, då den försäkrade bedriver sådana studier som ingår i grundläggande skolgång eller till följd sjukdom eller med sjukdom jämställt tillstånd tillav fälligt gör avbrott i sådana studier. Vid bedömningen sjukdom eller med sjukdom jämställt av om tillstånd föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Bedömningen i vad mån försäkrads arbetsförmåga är nedav en skall, med beaktande möjligheterna till sådana rehabilitesatt av ringsåtgärder i 3 kap. 7 b § eller 22 kap., utgå från hans som avses eller hennes förutsättningar att försörja sig genom egna i första hand sitt vanliga arbete eller annat arbete hos ar- - betsgivaren, i andra hand sådant förvärvsarbete är normalt före- - som kommande på arbetsmarknaden eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt för henne eller ho- nom.

106 Kriterier för rätt till ersättning

7.6 vid 30 års ålder

Förtidspension tidigast

Utredningens förslag: Förtidspension skall kunna beviljas tidigast den månad en försäkrad fyller 30 år.

En höjning av nuvarande 16-årsgräns till 30 år

Nuvarande 16-årsgräns för rätt till förtidspension bör höjas radikalt. övervägande skäl talar för att åldersgränsen för rätt till ersättning vid varaktigt nedsatt arbetsförmåga höjs till 30 år. Oavsett omständigheterna i det enskilda fallet skall det inte vara möjligt att göra undantag från denna regel. Före 30 års ålder finns det möjlighet att få ersättning i form av långtidssjukpenning och habiliteringspenning, som båda i betydligt högre grad än förtidspension skall präglas av aktivitet.

Det är principiellt betydelsefullt att samhället sänder en signal till såväl den enskilde individen som omgivningen att ingen skall behöva bli pensionerad i mycket år innan omfattande insatser har gjorts

unga för att ta tillvara de kapaciteter och utvecklingsmöjligheter som finns.

Det är möjligt att vid valet av nedre åldersgräns för rätt till förtidspension göra en koppling till konstruktionen av den åldertrappa som utredningen tidigare har föreslagit för garantinivån inom ohälsoförsäkringen. Med hänvisning till att inkomsterna vanligvis är låga eller måttliga i unga år och till att inkomstutvecklingen sedan är förhållandevis kraftig fram till cirka 30 års ålder föreslogs i SOU 1997:166 en åldersrelaterad garantinivå. Den garanterade nivån föreslås starta en relativt låg nivå för 19-åringar, räknas realt i takt med ökad

men upp ålder t.o.m. 29 års ålder, varefter ökad ålder inte längre spelar någon roll för utvecklingen. Övergången från 28 till 29 år är enligt förslaget det sista tillfället som garantinivåns reala värde höjs till följd av ökad ålder. Det är därför i och för sig möjligt att med hänvisning till ålderstrappan välja 29 år som nedre åldersgräns.

I förhållande till endast ålderstrappan för garantinivån förefaller det inte vara helt avgörande om åldersgränsen 29 eller 30 år väljs. I valet mellan åldersgränsen 29 och 30 år har utredningen ändå fastnat för en 30-årsgräns, eftersom den för många människor representerar den definitiva övergången till vuxenlivet. Gränsen 30 år är emellertid knappast avgörande för systemets funktion och förmåga att åstadkomma de goda resultat som utredningen räknar med skall kunna realiseras vid en radikalt höjd förtidspensionsålder. Också en 29-årsgräns skulle i allt väsentligt få motsvarande effekt.

Kriterier för rätt till ersättning... 107

En 30-årsgräns för rätt till förtidspension innebär en anpassning till AMS verksamhet Unga Handikappade, som vänder sig till personer t.0.m. 29 års ålder.

Prövning rätten till förtidspension för personer som tidigare av har haft långtidssjukpenning eller habiliteringspenning

Det kommer troligen att finnas betydande grupp personer som efter en tidigare ha haft långtidssjukpenning eller habiliteringspenning vid att fyllda 30 år kommer att ansöka förtidspension. Prövningen av om rätten till förtidspension skall då göras i förhållande till huruvida arbetsförrnågan är varaktigt nedsatt av medicinska skäl vid den tidpunk-

ten. Det faktum att tidigare har haft långtidssjukpenning eller en person habiliteringspenning skall inte i sig utgöra grund för en mer eller mindre automatiskt övergång till förtidspension. Däremot kommer det otvivelaktigt att finnas långtidssjukpenning- och habiliteen grupp ringspenningtagare för vilka prövning leder fram till att förtidspenen sion skall beviljas. I de fall individ med habiliteringspenning inte själv ansöker om en förtidspension bör försäkringskassan ha skyldighet att i god tid före 30årsdagen informera individen att ersättningen inte kommer att utges om efter fyllda 30 år och att han eller hon därefter vid fortsatt nedsatt arbetsförmåga är hänvisad till antingen förtidspension eller långtidssjukpenning. Tid med habiliteringspenning bör kunna räknas in i sjukperioder de varat minst 365 dagar i följd eller sammanlagt under som - om 450 dagarna uppgår till minst 365 dagar medför att rätt till de senaste långtidssjukpenning föreligger förutsatt att även övriga kriterier för rätt till denna ersättning är uppfyllda. Även det enligt förslaget skall möjligt att bevilja förtidsom vara pension vid fyllda 30 år är det nödvändigt att varsam vid prövning vara rätt till sådan ersättning även beträffande personer som är 30 år eller av något äldre. Också i den åldern står det stora mänskliga värden på spel, eftersom ålderspensionering ligger flera tiotal år framöver. Vid en en framgångsrik långvarig habilitering eller rehabilitering kan individen ta plats i arbetslivet och fortfarande ha ett nästan fullt yrkesliv framför sig. Satsningar på långvarig kvalificerad habilitering och rehabilitering för att uppnå arbetsförmåga kan därför vara lika motiverade i denna ålder för än 30 år. Generellt sett bör en eventuell som personer yngre

förtidspensionering prövas mycket noga.

8 Aktivitet under tid med

habiliteringspenning

8.1 En aktiv del av ohälsoförsäkringen

I kapitel 3 redogjordes för behovet att införa en ny ersättningsfonn,

av habiliteringspenning, i ohälsoförsäkringen för att kunna tillgodose de omfattande behov av habilitering och rehabilitering som finns hos vissa

funktionshindrade personer. I kapitel 7 finns förslag om vilka yngre villkor om skall gälla för att en person skall ha rätt till denna ersättning.

En viktig utgångspunkt för all ersättning från ohälsoförsälcringen till

personer med nedsatt arbetsförmåga är att ersättningsperioden yngre skall präglas av aktivitet som leder till att individens utvecklingsmöjligheter tas tillvara. För att åstadkomma en ersättningsforrn som har ett sådant innehåll bör tydliga regler skapas avseende aktivitet under tid med ersättning. Såväl individens rättigheter som skyldigheter att ägna sig olika former av aktivitet bör regleras.

Själva benämningen habiliteringspenning signalerar att tid med sådan ersättning skall präglas av aktivitet. Habilitering som begrepp brukar definieras aktiviteter och insatser som syftar till att för-

som bättra förmågor. Vanligtvis förknippas begreppet med per-

en persons

från födseln eller tidigt i livet har drabbats av handikapp av soner som olika slag sätter ned någon eller några betydelsefulla funktioner.

som

En mindre del dem kommer att beviljas habiliteringspenning

av som kommer att ha drabbats ett svårt funktionshinder i ålder.

av mer vuxen Till följd av olycksfall eller allvarlig sjukdom kanske dessa personer har tvingats sluta det arbete eller den liknande sysselsättning de har ägnat sig en längre tid. För denna grupp är det egentligen inte adekvat att tala habilitering i egentlig bemärkelse, utan om rehabilitering.

om Även således själva benämningen habiliteringspenning i dessa fall

om inte är den mest lämpade är självfallet aktiviteter av olika slag lika nödvändiga och önskvärda också denna grupp.

110 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

8.2 aktivitet

Utveckling genom

Utredningens förslag: En person som uppfyller villkoren för rätt till habiliteringspenning skall ha möjlighet att med den ekonomiska trygghet som ersättningen innebär utveckla sina möjligheter att kunna förvärvsarbeta och annat sätt ta del av arbetslivet samt leva ett aktivt och självständigt liv. Utvecklingsmöjlighetema skall tas tillvara olika former aktivitet. Vilken aktivitet som

genom av typ av den försäkrade skall ägna sig bör i princip han eller hon själv få avgöra.

Habilitering i vid bemärkelse

Habiliteringspenningen skall ge tid och utrymme för personer med svåra funktionshinder att med ekonomisk trygghet som grund, under en förhållandevis lång period fram till fyllda 30 år, kunna ägna sig sådana aktiviteter kan förbättra möjligheterna att kunna förvärvs-

som arbeta och annat sätt ta del av arbetslivet och leva ett aktivt och

självständigt liv.

Det bör poängteras att habiliteringspenningen i sig inte är lösningen

alla de svårigheter denna grupp möter i förhållande till arbets-

som och samhällslivet. Ohälsoförsäkringen kan inte tillgodose behoven av exempelvis arbete och andra sysselsättningar. Ansvaret för detta ligger

arbetsmarknaden som sådan och andra samhällssektorer. Genom att tillgodose behovet av ekonomisk trygghet och att anta ett generöst förhållningssätt till aktivitet under tid med ersättning kan dock ohälsoförsäkringen ett betydelsefullt bidrag till en gynnsam utveckling.

Huvudregeln bör vara att den enskilde skall kunna delta i praktiskt taget valfria utvecklande aktiviteter exempelvis medicinsk habilite-

ring och rehabilitering, utbildning, hobbies, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och även förvärvsarbete utan att detta i sig leder till en

prövning av rätten till ersättningen. Avsikten är att ohälsoförsäkringens regler skall bidra till att individer med stora och långvariga behov av

ge habilitering och rehabilitering så goda förutsättningar som möjligt att under perioden fram t.o.m. 29 års ålder utvecklas som människor och förkovras i förhållande till arbets- och samhällslivet.

Det kan förefalla oegentligt att rätten till förmånen skall kunna kvarstå även då en person ägnar sig förvärvsarbete. I de flesta fall finns det dock ett behov den trygghet rätten till förmånen inne-

av som bär även sedan ett förvärvsarbete har påbörjats. Förvärvsarbete i sig är ett viktigt medel i målet att utvecklas i förhållande till samhällslivet.

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med habiliteringspenning 111

Det skulle kunna få negativa konsekvenser om den trygghet som förmånen har inneburit skulle undandras så fort, eller i nära anslutning till att, det första förvärvsarbetet påbörjas. Det finns inte heller något skäl att tro att det i någon större utsträckning kommer att förekomma att individer förvärvsarbetar under tid med habiliteringspenning i åtskilliga år, eftersom de kriterier som gäller för att beviljas förmånen i praktiken innebär att det vid beviljandet återstår mycket lång tid till dess att

arbetsförmåga kan uppnås.

Det är dock inte önskvärt att den inkomstbortfallsersätming som habiliteringspenningen representerar skall kunna utges i samma utsträckning även då inkomstbortfallet i och med individens förvärvsarbete har reducerats eller helt fallit bort. För att undvika detta föreslås nedan att habiliteringspenningen skall reduceras av de förvärvsinkomster som individen tjänar in.

Habiliteringspenning försörjningsstöd oavsett vilken eller

som vilka aktiviteter den enskilde ägnar sig åt

Tanken är alltså att den enskilde personen som har beviljats habiliteringspenning skall kunna ha rätt till förmånen och den ekonomiska

ersättning den under hela perioden fram t.o.m. 29 års ålder. Rätten till

ger ersättningen skall kvarstå i princip oberoende av vilken eller vilka aktiviteter den enskilde ägnar sig åt.

som

Skälet för lösning av försörjningssituationen inom endast en

en samhällssektors ram är att detta förefaller kunna föra med sig en hög grad flexibilitet och därför vara ändamålsenlig om syftet är att sti-

av mulera till aktivitet i allmänhet och inte en viss aktivitet.

Många gånger funktionshindrade flera olika aktiviteter och

varvar sysselsättningar, särskilt under en så lång period som fram till fyllda 30 år. Detta gäller exempelvis för grupper som ofta och oplanerat, tillfälligt eller permanent, måste avbryta sin sysselsättning. Inte minst bland psykiskt funktionshindrade förekommer det att man går in och ut i olika sysselsättningar: vård och behandling, studier, förvärvsarbete,

arbetsmarknadspolitisk åtgärd, daglig verksamhet etc. Vanligtvis är den

enskilde beroende av en rad olika myndighetskontakter, antingen samtidigt eller inom begränsad tidsrymd. Det kan då föra med sig

en svårigheter av olika slag om rätten till ersättning och nivån på ersättningen skiftar vid bytena mellan de olika aktiviteter och sysselsättningar som det kan bli fråga om.

Med en i regel avsnitt 8.2.1 enhetlig ersättning avlägsnas den

risk som annars kan finnas för att valet av aktivitet delvis kan styras av sådana kortsiktiga överväganden som kan komma i konflikt med den

112 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

övergripande ambitionen att åstadkomma det långsiktigt bästa för den enskilde individen. Med en och samma ersättningsform oavsett aktivitet behöver det inte uppstå tvekan om vilken av de olika samhällsinstansema som vid ett visst tillfälle och i en viss situation har ansvar för bl.a. individens försörjning. Därmed blir det inte heller något utrymme för att de inblandade myndigheterna eller organisationerna att ta hänsyn till vilket eller vilka anslag som skall belastas ekonomiskt, utan var och en kan uteslutande se till vad som kan bedömas leda till bäst resultat för individen. En lösning av försörjningssituationen inom endast

samhällssektors bör också föra med sig vissa adminstrativa been ram

sparingar.

Eftersom ersättningsnivån hela tiden är i princip densamma blir det inte heller något utrymme för drivkrafter hos den enskilde att föredra den aktivitet eller den åtgärd som kortsiktigt ger den högsta ersättningen. Enligt förslaget har individen en och samma ersättning oavsett vilka aktiviteter eller åtgärder som han eller hon ägnar sig åt. Häri-

ges funktionshindrade möjlighet att göra sina val utan att genom yngre behöva ta några andra hänsyn än till vad som de bedömer är bäst för dem sikt.

Individens val i centrum

Inom den individer som är berättigade till habiliteringspen-

grupp av ning kommer det att finnas en mycket varierad sammansättning av per-

med avseende på hälsotillstånd och avstånd till arbetsfömiåga. soner Därmed skiljer sig givetvis också utsikterna att nå självförsörjning eller att få någon annan kontakt med arbetslivet, liksom förutsättningarna att ta tillvara sina utvecklingsmöjligheter genom att exempelvis studera. Det är därför självklart att perioden med habiliteringspenning inte kommer att se likadan ut för var och en. Tvärtom är det troligt och önskvärt att tiden utnyttjas och aktivitetema anpassas i förhållande till förutsättningarna i det individuella fallet.

Ett stort inslag av valfrihet och därmed stor variation i detta avseende bör därför ses som något eftersträvansvärt. Därför kan det inte och bör det inte specificeras vilka typer aktiviteter som kan och bör

av pågå. Det bör vara syftet med en viss aktivitet, inte aktiviteten som sådan, som i förhållande till den situation som individen befinner sig i skall ha betydelse för huruvida aktiviteten är förenlig med ersättning från försäkringen eller

För att uppnå goda resultat krävs att individerna känner en stark motivation för att ta tillvara sina möjligheter till utveckling. Med nöd-

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med habiliteringspenning 113

vändighet måste därför också reglerna utformas så att det blir naturligt att individens vägval sätts i centrum. egna

Rättvisa och effektivitet

Den speciella situation med habiliteringspenning som yngre personer befinner sig i medför att långtidssjukpenningens effektivitetstänkande i att arbetsförmågan skall uppnås snabbast möjliga sätt inte termer av är tillämpligt. Visserligen kommer såväl gruppen med långtidssjukpenning med habiliteringspenning att i större eller mindre utsom personer sträckning ha behov habilitering och rehabilitering för att kunna av uppnå arbetsförmåga, även om behoven i allmänhet torde vara större bland dem med habiliteringspenning. Generellt sett kommer dock permed habiliteringspenning att ha betydligt mer omfattande behov soner medicinsk habilitering och rehabilitering samt annan vård och beav handling, vilket har betydelse för hur effektiviteten i aktiviteterna i termer arbetsförmåga skall betraktas. av Avsikten är dock inte något sätt att det i denna del av ohälsoförsäkringen skall bortses från effektiviteten i habiliteringen och rehabiliteringen. Utredningen har tvärtom gjort den bedömningen att en generös utformning i fråga möjligheterna för den enskilde att genom om olika aktiviteter ta tillvara sina utvecklingsmöjligheter är den mest effektiva modellen för den svårt funktionshindrade pergrupp av yngre med behov omfattande habilitering och rehabilitering. soner av Detta rättvis och rationell lösning för att i möjligaste mån är en kompensera den missgynnade situation funktionshindrade som som har i förhållande till samhällslivet i stort inklusive arbetsmarknagrupp den. Rättvisan kommer till uttryck i att försäkringen, genom att ge utför omfattande habilitering och rehabilitering i vid bemärkelse, rymme kan bidra till att kompensera de funktionshindrade för att de som grupp möter särskilda svårigheter inte bara i sin livsföring utan också i förhållande till utbildningsväsendet, arbetslivet och samhällslivet i stort. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det önskvärt att så många möjligt utrymme för och också utnyttjar möjligheten att vara som ges aktiva arbetsmarknaden i den utsträckning är möjlig i det ensom skilda fallet. Var och deltar i produktionen medverkar med sitt en som arbete till att bygga värden och bidrar därmed till finansieringen av upp välfärden och övriga samhällsområden. Det ligger i den gemensamma sakens natur att den yngre funktionshindrade som det här grupp av handlar har eller mindre omfattande svårigheter att övervinna om mer innan de kan skaffa sig försörjning egen hand. Vissa har goda en

114 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

möjligheter att lite sikt hävda sig på arbetsmarknaden. Åtminstone vid en första anblick kan det dock för andra tyckas att utsikterna att nå framgång är begränsade och att detta skulle få påverka exempelvis vilka utbildningsinsatser som är rimliga att satsa på i det enskilda fallet. Samtidigt finns det mycket talar för att också långvariga och

som omfattande insatser från samhällets sida kan motiverade inte bara uti-

vara från mänskliga hänsyn utan även från ett ekonomiskt perspektiv.

8.2.1 Förhållandet till andra

försörjningsstöd

Utredningens förslag: Habiliteringspenning skall, med undantag för då förvärvsinkomster tjänas in, alltid utges med sitt fulla belopp. I den mån en försäkrad samtidigt är berättigad till en annan samhällelig försörjningsförmån skall denna utges endast den till sitt

belopp överstiger habiliteringspenningen, och då endast till den del 5

som motsvarar det överskjutande beloppet.

Utredningen har tidigare angivit sina motiv för att föreslå att habiliteringspenningen skall utges oavsett vilken aktivitet som individen ägnar sig åt. Ett viktigt motiv är att undvika situation som innebär att indi-

en videns ekonomiska situation varierar beroende de ersättningsregler som finns för olika aktiviteter och åtgärder. Genom en enhetlig ersättningsnivå kan olämpliga drivkrafter undvikas.

Det är dock inte rimligt att individer med habiliteringspenning som ägnar sig en viss aktivitet eller åtgärd, och som därigenom är berättigad till en annan försörjningsersättning, får en lägre ekonomisk ersättning än övriga som ägnar sig samma aktivitet eller åtgärd. I de fall en individ uppbär habiliteringspenning och samtidigt är berättigad till en annan, högre, försörjningsersättning skall han eller hon också vara berättigad till mellanskillnaden mellan habiliteringspenningen och denna högre ersättning.

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med habiliteringspenning 115

8.2.2 Förvärvsarbete

Utredningens förslag: Det faktum att person med habiliteen ringspenning förvärvsarbetar skall inte i sig föranleda att rätten till ersättning omprövas. Habiliteringspenningen skall dock reduceras de förvärvsinkomster som personen tjänar in enligt i princip de av regler i SOU 1997:166 föreslogs för förtidspensionärer. Habisom literingspenningen bör således reduceras med 80 procent av arbetsinkornsten löntagare tjänar. En skillnad gentemot försom en slaget i SOU l997:166 är att reduceringsregeln bör tillämpas också för inkomster personen tjänar in genom näringsverksamhet. som

Räten till habiliteringspenning bör inte omprövas vid förvärvsarbete

Det grundläggande kravet för rätt till habiliteringspenning är att arbetsförmågan vid beviljandet är helt nedsatt för avsevärd tid. Liksom övriga förmånsslag inom ohälsoförsäkringen syftar habiliteringspenningen till att ersätta förlorad förvärvsinkomst vid nedsättning av arbetsfönnågan medicinska orsaker. Om en person arbetar och kontiav nuerligt tjänar visar han eller hon att arbetsförmågan inte är pengar nedsatt, åtminstone inte fullt ut, i den grad förutsattes då förmånen som beviljades. Det kan angeläget bl.a. legitimitetssynpunkt att den anses vara ur uppenbarligen försörjer sig arbete inte längre skall omsom genom fattas försörjningsersättning från försäkring för nedsatt arbetsav en en förmåga, det enligt utredningens bedömning i befolkningen även om finns stor förståelse för och uppslutning kring förhållandevis geneen rösa villkor generellt sett för svårt funktionshindrade personer. Det kan dock att det ligger ett värde för den enskilde i att söka sig bort anses från försäkringen när det finns förutsättningar för detta. Det bör vara en naturlig strävan hos den enskilde att klara sig egen hand när det finns sådan möjlighet, eftersom det ökar förutsättningarna att lången siktigt minska eller helt eliminera beroendet av försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen. Det kan då vara viktigt av psykologiska skäl att den enskilde i ett relativt tidigt skede släpper kopplingen till försäkringen sedan han eller hon börjat kunna försörja sig själv, helt eller delvis. Det finns emellertid viss risk att ett system som bygger att en rätten till habiliteringspenning dras in vid förvärvsarbete före 30 års ålder skulle kunna verka återhållande individemas benägenhet att

116 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

söka sig ut arbetsmarknaden egen hand. Troligen kommer det stora flertalet av dem som uppbär habiliteringspenning att sakna tidigare arbetslivserfarenhet av betydelse. Steget ut arbetsmarknaden blir då en helt ny erfarenhet. Med tanke på de svårigheter ungdomar i

som allmänhet har att få fotfäste arbetsmarknaden och de tillkom-

mande problem som gruppen funktionshindrade har kan det tänkas

att många kommer uppleva en eller annan motgång i början. Ett system med omprövning av förmånen skulle kunna innebära att den börjar

som arbeta riskerar sin ekonomiska trygghet. Själva förekomsten av ett riskmoment kan i sig påverka beteendet i icke önskvärd riktning.

Det finns också en grupp funktionshindrade som har problem med sitt självförtroende. De kan ha haft problem under uppväxten till följd av funktionshindret och haft svårt att klara av tempot och kraven i skolan. När de är i den situationen att studierna är avklarade kan de ha en osäkerhetskänsla som om de upplever att de riskerar sin trygghet-

leder till att de under tiden med habiliteringspenning tar det säkra för det osäkra och avstår från att pröva sin förmåga i arbetslivet. För dessa ungdomar kan det ta extra lång tid att orka kasta loss. Det är ofta svårt att komma in på arbetsmarknaden ordentligt om man får problem i etableringsfasen. Om övergången från skolan till arbetslivet fördröjs finns det en risk att de långsiktiga möjligheterna till arbete minskar eller kanske helt går förlorade.

De som söker sig ut arbetsmarknaden, men som till följd av funktionshindret efter en tid inte klarar av att arbeta i samma utsträckning som planerat, skulle förstås kunna ansöka om habiliteringspenning på nytt. Eftersom det då skulle göras en ny självständig prövning av rätten till ersättning kan den enskilde inte vara helt säker att få sin ansökan beviljad andra gång. Även det kan tyckas sannolikt

en om att en sådan ansökan många gånger skulle bli beviljad, finns det förstås ingen garanti för detta i varje enskilt fall. Försäkringskassan kan komma till den slutsatsen att personens arbetsförmåga inte längre är helt nedsatt eller att funktionshindret sedan den föregående prövningen har utvecklats i positiv riktning, så att det inte längre bedöms vara så svårt som krävs för att habiliteringspenning skall kunna beviljas. I det fall själva funktionshindret finns kvar skulle personen i en sådan situation troligen ha stora möjligheter att få ersättning från ohälsoförsäkringen i form av långtidssjukpenning i stället. Det skulle emellertid kunna uppstå en situation där personen beviljas endast partiell långtidssjukpenning, med lägre ersättning som följd jämfört med den ersättning han eller hon hade tidigare under tiden med habiliteringspenningen. Långtidssjukpenningen kan också uppfattas som ett sämre alternativ eftersom det inte medger lika långtgående möjligheter till aktivitet med bibehållen ersättning habiliteringspenningen gör.

som

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med habiliteringspenning 117

Av flera skäl bör inte rätten till ersättningen omprövas före 30 års ålder i de fall personen dessförinnan får en fast förankring på arbetsmarknaden. Ett system med omprövning skulle kunna verka passiviserande och leda till att personer med viss arbetsförmåga avhåller sig från förvärvsarbete. För denna grupp bör det tvärtom inte finnas någon ekonomisk risk förknippad med att pröva sig fram arbetsmarknaden. Tröskeln till självförsörjning bör i stället vara så låg som möjligt, allra helst obefintlig. Av detta skäl bör försäkringen vara utformad så att personen får behålla rätten till habiliteringspenning även i det fall han eller hon söker sig ut arbetsmarknaden och lyckas finna en egen för-

sörjning.

Genom att arbetsinkomster minskar habiliteringspenningen undviks dubbel försörjning

Det kan dock självfallet inte vara aktuellt att en person skall kunna uppbära dubbel försörjning. På ett eller annat sätt måste habiliteringspenningen reduceras av hela eller delar av de förvärvsinkomster

personen tjänar in. Om reglerna konstrueras detta sätt blir habisom literingspenningen till sin karaktär en försörjningsgaranti som kvarstår till 30 års ålder, även personen dessförinnan varaktigt får arbets-

om förmåga och i princip skulle kunna försörja sig själv. Den som inte lyckas etablera sig på arbetsmarknaden har hela tiden tryggheten att kunna falla tillbaka habiliteringspenningen. Den som klarar av att försörja sig eget arbete före 30 års ålder kan hålla kostna-

genom nere derna för försäkringen samtidigt som han eller hon bidrar till finansieringen av de gemensamma åtagandena.

En utformning av reglerna för habiliteringspenningen enligt ovanstående modell skulle enligt utredningens uppfattning också stå i överensstämmelse med den del av FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning som handlar om ekonomisk och social trygghet. Där sägs bl.a. att system för social trygghet skall innehålla åtgärder som bidrar till att man återfår sin förmåga att själv tjäna sitt uppehälle och att handlingsprogram för social trygghet skall motivera människor med funktionsnedsättning att söka arbete. Vidare sägs att ekonomiskt stöd skall få behållas så länge en funktionsnedsättning finns kvar, det skall dock inte avhålla från att söka arbete. Stödet skall inte minskas eller dras in förrän man uppnått tillräcklig och trygg inkomst.

Det finns ytterligare ett skäl för att den enskilde vid en övergång från habiliteringspenning till förvärvsarbete före 30 års ålder bör få behålla rätten till själva förmånen. I kapitel 11 föreslås att det till habilite-

118 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

ringspenningen kopplas en rätt till ett särskilt bostadsstöd, med gynnvillkor än i det generella bostadsbidraget för ungdomar under sammare 29 år utan barn. Den konstruktion preliminärt föreslås för bostadssom stödet innebär att det byggs in marginaleffekter på 100 procent. Om inkomsterna ökar, så sjunker bostadsstödet krona för krona. Om rätten till habiliteringspenning skulle upphöra i samband med steget ut på arbetsmarknaden skulle i ett slag miste om hela det särskilda personen bostadsstödet. Det generella bostadsbidraget skulle i flertalet fall troligen bli helt otillräckligt för att den enskilde skall kunna efterfråga en god bostad. Genom att rätten till habiliteringspenningen kvarstår även vid förvärvsarbete kan också rätten till det särskilda bostadsstödet finkvar. Med detta förslag undviks att nettoinkomsten sjunker för den nas går från ersättning i form habiliteringspenning till eget arbete. som av

Utredningens tidigare förslag om att stimulera förtidspensionärer att förvärvsarbete

I kapitel 14 i SOU 1997:166 föreslogs ett system som innebär att förtidspensionärer under vissa förutsättningar skall kunna förvärvsarbeta utan att detta i sig leder till prövning ersättningen. En naturlig en ny av utgångspunkt vid utforrrmingen av förslaget var att en förtidspensionär förvärvsarbetar dock inte skall kunna uppbära dubbel försörjning. som Därför skall förtidspensionen reduceras av de förvärvsinkomster som tjänar in. För att uppmuntra den enskilde att pröva på arbete personen skall emellertid inte pensionen reduceras krona för krona mot intjänad lön. Genom att reducera förtidspensionen med 80 procent av arbetsinkomsten får den enskilde utöver det belopp som förtidspensionen motbehålla motsvarande 20 procent den lön som han eller hon svarar av tjänar in. Därmed skapas viss ekonomisk drivkraft för förtidspensioen nären att förbättra sin försörjningsnivå, utan att det för den skull innefår full försörjning från två håll. Om den enskilde bär att personen tjänar in så höga inkomster att hela förtidspensionen har reducerats bort behåller givetvis han eller hon hela den överskjutande delen. Utgångspunkten för förslaget är att stimulera den enskilde förtidspensionären att ta egna initiativ. Förslaget grundas uppfattningen att dagens förtidspensionssystem har utfomming i praktiken ofta är passiviserande och leder en som till att förtidspensionärer med viss arbetsförmåga avhåller sig från såväl förvärvsarbete aktivitet. En utgångspunkt för förslaget är att som annan det är största vikt att reglerna i stället utformas så att de stimulerar av och lägger så få hinder möjligt i vägen för förtidspensionärer att som återvända till yrkeslivet och uppta andra aktiviteter. Förslaget om att

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med habiliteringspenning 119

förtidspensionärer under vissa förutsättningar skall kunna förvärvsarbeta utan att detta i sig leder till en ny prövning ersättningen inne-

av bär ett i förhållande till nuvarande system delvis helt nytt synsätt. Den enskilde får en rätt att under vissa förutsättningar fritt utnyttja arbetsförmåga under tid med förtidspension utan att detta i sig föranleder någon prövning av indragning eller minskning pensionen. Någon

av begränsning i tiden skall alltså inte gälla för rätten att arbeta under tid med förtidspension.

Hel förtidspension skall minskas med 80 procent av den arbetsinkomst som under tid med förtidspension har tjänats in av en förtidspensionär i en anställning. I fråga om näringsidkare skall försäkringskassan i motsvarande situation kunna besluta om vilande pension.

Regeringen och riksdagen har tagit ställning

Sedan förslaget om att ett nytt system för att stimulera förtidspensionärer att förvärvsarbeta presenterades i SOU 1997:166 har regeringen i proposition 1997/982111 Reformerad förtidspension, tagit ställ-

m.m. ning i frågan. Regeringen delar uppfattningen att det är viktigt att stimulera förtidspensionärer att i större utsträckning ta egna initiativ till att förändra sin situation genom att pröva att återvända till yrkeslivet och att leva ett aktivt liv. Reglerna bör utformas så att de inte uppfattas som ett hinder för förtidspensionärer som vill pröva olika möjligheter till arbete. Regeringen kan emellertid inte ställa sig bakom ett förslag som innebär en rätt att arbeta och utföra andra aktiviteter under obegränsad tid och i obegränsad omfattning, utan att detta påverkar rätten till förtidspensionen. En sådan utfomining innebär att förtidspension kan bli en försörjningsgaranti som kvarstår även om pensionären varaktigt återfår arbetsförmåga och i princip skulle kunna försörja sig själv eget arbete. Även förslaget stimulerar till arbete så

genom om måste det enligt regeringens uppfattning vägas mot det faktum att rätt till förtidspension i ett sådant system skulle kvarstå trots att en person långvarigt visar att han eller hon har arbetsförmåga. Regeringen

en menar att detta på sikt kan komma att hota systemets legitimitet.

Riksdagen har ställt sig bakom regeringens proposition. bet. 1997/98:SfU11, rskr. 1997/98:237.

Enligt utredningens uppfattning bör eventuella problem i legitimitetshänseende vara av mindre omfattning när det gäller den svårt

grupp funktionshindrade yngre personer kan komma att beviljas den i

som detta betänkande föreslagna habiliteringspenningen. Det finns troligen i befolkningen en betydande förståelse för och uppslutning kring tanken att denna grupp på olika sätt bör särskilda villkor för att möjligt

ges om

120 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

kunna kompensera den missgynnade situation de har till följd av sina funktionshinder. Det finns också en betydelsefull skillnad mellan å ena sidan förtidspensionärer och å andra sidan personer med habilite-

ringspenning. I fallet med med habiliteringspenning kommer

personer det i normalfallet inte att handla om en återgång i arbete, utan om det första försöket arbetsmarknaden. Risken för problem i legitimitetshänseende torde också vara mindre eftersom habiliteringspenning i sig har en begränsning i tiden. Det kan inte bli tal i tiden obegränsad rätt att arbeta utan att detta påom en verkar förmånen, eftersom rätten till habiliteringspenning upphör senast vid fyllda 30 år.

Stommen i ett system för reducering av ersättningen vid förvärvsarbete

Vid konstruktionen ett system för reducering av habiliteringspenav ning vid förvärvsarbete bör motsvarande system som i SOU 1997:166 har föreslagits för förtidspensionärer i princip kunna användas. De grundläggande beståndsdelarna i systemet bör vara:

Det är motiverat att bygga in viss ekonomisk drivkraft i systemet. en - Här innebär den i SOU 1997:166 föreslagna reduktionen av förmånen med 80 procent de intjänade inkomsterna en rimlig lösav

ning även för habiliteringspenning.

En med habiliteringspenning skall vara skyldig att till för- - person säkringskassan anmäla att han eller hon påbörjar ett arbete och skall därvid även redovisa förväntade inkomster. Försäkringskassan skall fatta ett preliminärt beslut om att reducera habiliteringspenningen vid kommande utbetalningar. Skattemyndigheten eller försäkringskassan skall slutgiltigt fastställa -

reduktionen av habiliteringspenningen.

Den konkreta utfommingen systemet föreslås i huvudsak överensav stämma med de förslag lämnades i SOU 1997:166. Identiska lössom ningar föreslås beträffande skyldighet att anmäla inkomst till försäkringskassan, beslut försäkringskassan preliminär reduktion av av om ersättningen, slutlig beslut om reduktion, återbetalning m.m., ränta överskjutande ersättning m.m., ändrad taxering.

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med habiliteringspenning 121

Näringsverksamhet under tid med habiliteringspenning

Förslaget i SOU 1997:166 innebär att förtidspensionärer under vissa förutsättningar skall kunna förvärvsarbeta utan att detta i sig leder till en ny prövning av ersättningen, och att förtidspensionen reduceras med 80 procent av arbetsinkomsten från en anställning.

Denna konstruktion visade sig vara komplicerad att tillämpa i fråga

inkomster från näringsverksamhet, med hänsyn till svårigheten att om finna ett adekvat och rättvisande inkomstbegrepp. Det avgörande skälet är att näringsidkare, till skillnad från en anställd, har långtgående

en möjligheter att själv styra sin skattepliktiga inkomst mellan åren och till andra inkomstslag genom olika bokföringsåtgärder och andra förfaranden i näringsverksarnheten. Det skulle därmed finnas möjligheter för en förtidspensionär med näringsverksamhet att kunna redovisa förhållandevis låg inkomst, med en motsvarande mindre reducering av förtidspensionen som följd. I sin förlängning kan detta i sig hota legitirniteten för systemet och därtill innebära en snedvridning av konkurrensen, till nackdel för de företag som den aktuella förtidspensionären konkurrerar med. Dessutom är det inte alltid så att vad som taxeras som inkomst av näringsverksamhet behöver ha tjänats in genom näringsidkarens egna arbete. Utredningen var därtill tveksam till om skattesystemet över huvud taget är möjligt att använda som utgångspunkt för ett i detta sammanhang fungerande inkomstbegrepp.

Ovanstående invändningar och tveksamheter finns närmare redovisade i kapitel 14 och i bilaga 3 i SOU 1997:166.

I stället föreslogs i betänkandet att en förtidspensionär som skaffar sig inkomster som näringsidkare måste låta pensionen förklaras vilande i motsvarande utsträckning som sådan arbetsförmåga tas i anspråk som förutsattes inte föreligga då förtidspensionen beviljades. En sådan ordning får anses vara mindre fördelaktig i förhållande till vad som avses gälla för löntagare.

Det är dock möjligt att det för vissa funktionshindrade yngre personer är just inom egenföretagandet som det kan finnas störst möjligheter att finna en egen försörjning, helt eller delvis. Erfarenhetsmässigt har funktionshindrade större svårigheter än andra att få en anställning. Det kan bero på att det krävs anpassningar av den fysiska arbetsmiljön, men också att arbetsuppgifterna som sådana kan behövas skräddarsys. Också sättet att organisera arbetet i stort på arbetsplatsen kan behöva förändras en aning. Det finns också ibland begränsningar av möjligheterna att anpassa en arbetsplats, begränsningar som medför att vissa funktionshinder faktiskt innebär ett avgörande handikapp i förhållande till delar av arbetsmarknaden. Vidare måste ibland funktionshindrade också övervinna negativa attityder från olika parter på arbetsplatsen.

122 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

Det finns fortfarande betydande kunskapsbrister om hur funktionshinder kan kompenseras med hjälp av tekniska hjälpmedel och förändringar i arbetsorganisationen. Med anledning ovanstående förhållanden finns det skäl att överav inte näringsverksamhet skulle kunna behandlas annorlunda för väga om denna jämfört med det tidigare förslaget om vilandeförklaring i grupp fråga förtidspensionärer. I grunden finns förstås samma skattetekom niska svårighet att finna ett adekvat inkomstbegrepp, och därmed finns åtminstone teoretiskt samma risk för snedvridning av konkurrensen. Det finns dock anledning att beträffande yngre funktionshindrade med svåra funktionshinder ha en något generösare syn möjligheterna att driva verksamhet i kombination med det aktuella avräkningsen egen

systemet för försörjningsersättningen.

Ett annat skäl för att ha annan syn funktionshindrades möjligen heterna att bedriva näringsverksamhet mot avräkning av försäkringsersättningen har att göra med att personer med habiliteringspenning generellt sett är betydligt yngre än förtidspensionärer. Det är därför större ekonomiska värden i form av ett större antal års försäkringsersättningar ohälsoförsäkringen inte behöver betala ut om individen lyckas försom sörja sig helt eller delvis arbete i egen verksamhet. När indivigenom den kommer i 30 års ålder och därmed inte längre är berättigad till upp habiliteringspenning kan i bästa fall behovet försörjning genom förav tidspension ha försvunnit helt och hållet. Även verksamheten inte om har blivit så framgångsrik, kanske den under tiden fram till 30 år ändå har etablerats på sådan ekonomisk nivå att personen kan försörja sig en delvis på den. I ett sådant fall kan det räcka med en partiell i stället för

hel förtidspension vid fyllda 30 år. Det kan således vara långsiktigt ra-

tionellt utifrån ohälsoförsäkringens perspektiv att visa en viss generositet särskilt under den tid då verksamheten byggs upp. På motsvarande sätt gäller för typ aktivitet kan näringsverksamheten ses som annan av investering i minskade försäkringsutgifter sikt. Det krävs som en nästan alltid betydande startperiod innan en näringsverksamhet har en etablerats ekonomiskt. Att de verksamheter svårt funktionshindsom rade kan tänkas bedriva kan vara starkt specialiserade gör detta än mer gällande. Ett ytterligare skäl för att kunna visa viss generositet beträffande möjligheterna för svårt funktionshindrade personer att driva en yngre verksamhet i kombination med det aktuella avräkningssystemet är egen att det troligen kan fråga ett mycket begränsat antal personer vara om har reella möjligheter att driva en kvalificerad näringsverksamhet. som Omfattningen eventuella konkurrenssnedvridningar kan antas bli av högst marginell, någon. Även det skulle uppstå vissa om ens om problem i detta avseende kan det ifrågasättas om det skulle uppfattas som

Aktivitet under tid med habiliteringspenning 123

särskilt stötande att en eller annan ung svårt funktionshindrad person har en kommersiell fördel inom något område. Förhållandet är dessutom i sådant fall övergående karaktär, eftersom rätten till habilite-

av ringspenning upphör senast i och med fyller 30 år.

att personen

Trots de invändningar som kan riktats mot en modell med reducering av ersättningen mot inkomst från näringsverksamhet, är det lös-

en ning som efter en avvägning mellan de olika intressena kan lämp-

vara ligast. Det är kanske en sådan konstruktion som har störst utsikter att kunna leda till goda resultat både för individen och försäkringen. En avräkningsmodell ger en sådan trygghet som kan vara nödvändig för att

svårt funktionshindrad skall våga satsa på verken ung person en egen samhet, också i blygsam skala till en början.

Alternativet med vilandeförklaring av habiliteringspenningen utgör inget formellt hinder för att bedriva näringsverksamhet, måste

men anses vara en för individen betydligt ofördelaktigare lösning. En vilandeförklaring innebär att det läggs en betydande ekonomisk risk på individen, eftersom ingen ersättning kommer att utges oavsett om verksamheten genererar någon nettoinkomst eller inte. Denna risk är dessutom större vid habiliteringspenning än vid förtidspension, eftersom habiliteringspenning bara finns som hel förmån och att därmed en vilandeförklaring innebär att det inte kan betalas ut något försörjningsstöd över huvud taget.

8.2.3 Planering aktivitet

Utredningens föreslag: Under tid med ersättning skall i första hand den försäkrade själv svara för en planering av aktiviteterna. Vid behov skall den försäkrade stödjas av de myndigheter som kan lämna sådant stöd. Ansvarig myndighet skall upprätta plan

en om den försäkrade inte kan eller inte vill sköta denna planering eller ägnar sig en åtgärd som enligt lagar eller förordningar kräver särskild planering. Försäkringskassan skall med den försäkrades medgivande ha rätt att få ta del av planer och uppföljningar som görs av aktuella myndigheter.

I de fall den försäkrade begär det skall försäkringskassan kunna träda i en roll som samordnare olika insatser. Försäkringskassan

av skall också kunna initiera vissa insatser via kontakter med ansvariga myndigheter eller upprätta rehabiliteringsplan i de fall den för-

en säkrade och försäkringskassan bedömer att arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder är lämpliga för personens utveckling.

124 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

Det kan finnas skäl att i vissa situationer ställa krav individen när det gäller att vara aktiv och ta tillvara sina utvecklingsmöjligheter under tid med habiliteringspenning. I det mån det blir aktuellt är det i första hand kommunerna och endast i undantagsfall försäkringskassan bör ställa sådana krav. som

Individen skall ha ett förstahandsanvar då det krävs samordning och planering

De långtidssjuka och funktionshindrade personer som kommer yngre bli aktuella för habiliteringspenning skall själva i stor utsträckning att styra över den habilitering eller rehabilitering som är aktuell. Det är naturligt att de kan och själva vill söker upp olika alternativ besom träffande aktiviteter och sysselsättningar, och själva väljer och planerar det många gånger kommer att helt dominera tillvaron under lång som tid framöver. Den kan och vill skall ha en hög grad av självstänsom

dighet i habiliterings- och rehabiliteringssituationen.

Samtidigt skall den inte själv kan eller vill planera naturligtvis som få den hjälp och det stöd krävs för att kunna nå ett bra resultat. som Sjuka och funktionshindrade personer kan få stöd och insatser yngre från flera olika myndigheter och organisationer, beroende den situation individen befinner sig Här finns bl.a. skolan, försäkringssom kassan, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Arbetsmarknadsverket. Varje sektor har sitt ansvarsområde och sina mål för verksamheten. I normalfallet är det inte försäkringskassan som planerar eller för älva de insatser utgör habiliteringen eller rehabiliteansvarar som ringen. Vissa individer har flera stödbehov vid ett och tillfälle, samma medan andra har behov stöd från endast sektor. Psykiskt sjuka av en samtidigt ha behov psykiatrisk och somatisk behandling kan t.ex. av och sociala insatser personligt stöd, boendestöd, sysselsättning, som fritidsverksamhet, hjälp med försörjning, arbetsträning och yrkesinriktad rehabilitering. Behoven kan också variera över tiden. Enbart det faktum individ samtidigt behöver stöd från flera olika sektorer att en innebär dock inte att det finns ett uppenbart och omfattande behov av samordning. I vissa situationer krävs det dock någon form av samordning för insatserna skall leda till ett positivt resultat. Ansvaret för en att sådan samordning bör i första hand kunna ligga individen, men i de fall detta inte är möjligt eller önskvärt skall kommunen eller någon anaktör träda in i rollen övergripande samordnare. I de fall den nan som försäkrade begär det skall försäkringskassan kunna träda i en roll som samordnare av olika insatser.

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med habiliteringspenning 125

Behov av personligt stöd

Avgörande för om tiden med habiliteringspenning skall leda till ett mer aktivt och självständigt liv är att de personer som får ersättning också har ett direkt och avgörande inflytande över vilka aktiviteter som han eller hon skall ägna sig åt. Samtidigt är det nödvändigt att personen också får det stöd och den hjälp som behövs.

I många fall kommer personen själv att vara aktiv och ta de initiativ

behövs. Många funktionshindrade ungdomar har redan som ett uppbyggt nätverk personer som vid behov hjälper dem i olika avseen-

av den, bl.a. när det gäller kontakter med sjukvård, kommuner och myndigheter. I andra fall kommer det att krävas ett mer aktivt stöd. Stödbehovet skiljer sig därför från person till person och kan även skilja från en tidpunkt till annan.

Bland annat inom bamhabiliteringen i Malmö har det utvecklats en modell- Individualiserade ServiceProgram ISP som innebär att den

funktionshindrade och/eller dennes familj själva väljer ett

personen antal personer som de anser vara viktiga för att tillgodse personens behov. Ett annat exempel är verksamhet inom Stockholms län som ger

en råd och stöd till funktionshindrade personer. Verksamheten BOSSE,

råd, stöd och kunskapscenter-arbetar med information, rådgivning, utbildningar och personligt utformat stöd, enskilt och i grupp, i frågor

personlig assistans, bostad, arbete och annan personlig service. om

För gruppen psykiskt sjuka personer bedrivs i enlighet med psykiatrireforrnen försöksverksamhet med personliga ombud. Flertalet projekt inom detta område har valt att förlägga sin verksamhet inom en redan befintlig organisation, i flertalet fall kommunen. Ombuden har vanligen

bred erfarenhet och utbildning. en

ISP, BOSSE och verksamheten med personliga ombud utgör bra exempel på hur ett stöd till svårt funktionshindrade personer kan utformas även i systemet med habiliteringspenning. Det kan finnas klara fördelar med att de unga funktionshindrade som det här är frågan om får stöd från inte samtidigt har myndighetsutövning.

personer som en En Stödperson kan fullt ut koncentrera sina ansträngningar den enskilde individen och dennes behov.

Samtidigt går det inte att bortse ifrån att försäkringskassan som utbetalare av ersättningen har ett naturligt intresse av att den enskilde

är aktiv under den tid han eller hon får habiliteringspenning. personen Försäkringskassan har därför också ett intresse av att genom kontakter med framför allt den enskilde individen förvissa sig om att det pågår aktiva åtgärder. Det bör också vara naturligt att kassan aktivt stödjer den enskilde individen i dennes kontakter med andra myndigheter eller organisationer om han eller hon så önskar. Framför allt bör kassan ta

126 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

initiativ i de fall det inte finns någon annan som ger stöd till den enskilde personen. I de fall personen själv väljer någon annan myndighet eller person som sitt huvudsakliga stöd skall försäkringskassan självklart respektera detta.

Olika myndigheters och organisationers ansvar enligt nuvarande regler

Enligt nuvarande regler är det försäkringskassans uppgift är att uppmärksamma behovet och ta initiativ till rehabilitering för alla försäkrade som uppbär någon form av ersättning från socialförsäkringen. Försäkringskassan skall samordna och ha tillsyn över de utredande och andra insatser som krävs för att rehabilitera enskilda. Detta innefattar

för regionalt och lokalt samarbete mellan olika myndigheter och ansvar organ med uppgifter inom detta område. Det innebär också ett övergripande ansvar för samordning av den rehabiliteringsverksamhet som behövs. För att nå målet kan såväl medicinska, sociala som arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder behövas. I försäkringskassans ansvar ingår också att ge stöd den enskilde i kontakter med andra rehabiliteringsansvariga och verka för att dessa tar en aktiv del i rehabiliteringsprocessen.

Försäkringskassan skall upprätta en rehabiliteringsplan om den försäkrade behöver en arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd för vilken det kan utgå rehabiliteringsersättning. Planen skall såvitt möjligt upprättas i samråd med den försäkrade. Planen skall ange de rehabiliteringsåtgärder skall komma ifråga och vem som skall ha ansvaret

som för dem. Vidare skall den innehålla en tidsplan för åtgärderna och de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra rehabiliteringen. Något ansvar att i varje enskilt ersättningsfall upprätta sådan plan föreligger dock inte.

Arbetsgivaren har ett förstahandansvar för de anställdas rehabilitering. Arbetsgivaren skall i samråd med den anställde klarlägga den anställdes behov av rehabilitering i ett tidigt skede och svara för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Inriktningen skall vara att den anställde skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren och att andra alternativ prövas först när dessa möjligheter är uttömda.

Arbetsmarknadsverket ansvarar för att arbetsmarknadspolitiska åtgärder ställs till förfogande som söker men saknar ar-

för de grupper bete. Länsarbetsnämndema och arbetsförmedlingarna har ansvar för att aktiva insatser sätts in för att göra det möjligt för personer som tidigare har haft ett arbete att återgå i arbete. Personer som inte tidigare har ar-

Aktivitet under tid med habiliteringspenning 127

betat skall få den hjälp som behövs för att kunna träda in på arbetsmarknaden.

Kommunerna har ansvaret för skolverksamheten utifrån de nationella mål som anges i skollag, läroplaner och kursplaner. Detta ansvar gäller alla barn och ungdomar, således också elever med funktionshinder. Skolhuvudmannen är skyldig att se till att barn med behov av särskilt stöd får det. För funktionshindrade elever kan stöd ges i form av t.ex. särskilda hjälpmedel, särskilda lärarinsatser, elevvårdande insat-

specialanpassade lokaler eller anställning av särskilda elevassisser, tenter.

Kommunernas socialtjänst har huvudansvaret för att enligt lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade LSS planera, initiera och samordna de sociala insatserna för bl.a. personer med stora och varaktiga funktionshinder. I fråga om de personer som inte omfattas av LSS har kommunerna likartade skyldigheter enligt socialtjänstlagen 1980:620. Socialnämnden skall enligt socialtjänstlagen verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Vidare skall man medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och kommunen har även ålagts att inrätta bostad med särskild service för den som till följd av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring och därför behöver sådant boende. Kommunerna är ålagda att planera sina insatser för personer med funktionshinder. Planeringen skall ske i samverkan med landstinget och andra sarnhällsorgan och organisationer.

Sjukvårdshuvudmannen har enligt hälso- och sjukvårdslagen

1982:763 för att erbjuda habilitering och rehabilitering,

ansvar hjälpmedel för funktionshindrade och tolktjänst för vardagstolkning för bamdomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Planeringen skall ske i samverkan med den enskilde.

Varje myndighet måste ta sitt ansvar

Förslaget att införa habiliteringspenningen innebär i det här sam-

om manhanget att de ägnar sig någon form av aktivitet får

personer som hela eller sin huvudsakliga försörjning från ohälsoförsäkringen. Det samlade förslaget innebär i sig ingen förändring av vare sig de insatser som kan ges inom exempelvis utbildningsväsendet eller arbetsmarknadspolitik eller av respektive myndighets eller organisations ansvar inom dessa områden. Om utredningens målsättning med habiliteringspenningen skall realiseras måste varje aktuell myndighet och or-

128 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

ganisation ta ansvar för att de funktionshindrade yngre personerna får det stöd och den hjälp som de behöver för att kunna utvecklas i positiv riktning.

Det ankommer inte utredningen att lämna förslag förändringar inom skolan, hälso- och sjukvården, arbetsmarknadspolitiken och socialtjänsten, dvs. de områden som har instrument som mer påtagligt kan bidra till att förverkliga målsättningen om ett i större utsträckning än idag aktivt och självständigt liv för svårt funktionshindrade perso-

Stödet till funktionshindrade är i vissa avseenden redan väl utner. vecklat. Det finns emellertid anledning att dningen vill ändå fästa uppmärksamhet att det i vissa delar finns ett stort behov av att ytterligare utveckla metoderna för habilitering och rehabilitering. Framför allt gäller detta för gruppen psykiskt sjuka. Behovet av förbättrade habiliterings- och rehabiliteringsmetoder har emellertid redan uppmärksarmnats i andra sammanhang, bl.a. i samband med psykiatrireforrnen. Utredningen förutsätter att det i olika avseenden pågår insatser för att förbättra rehabiliteringen för som i dag har svårt att få sina be-

grupper hov tillgodosedda.

En fördel med habiliteringspenningen som ersättningsfonn är att den innebär att det skall utgå en och samma ersättning till den enskilde

oavsett vilken eller vilka aktiviteter och åtgärder som han personen eller hon deltar Eventuella svårigheter i dag att motivera den enskilde till viss åtgärd kanske förhållandevis låg ersättning torde

en som ger en därför minska väsentligt. Med den konstruktion som föreslås kan habiliteringspenningen också bidra till att ge ökat utrymme för utveckling

metoderna hos de olika habiliterings- och rehabiliteringsaktörerna, av så att de behov finns kan tillgodoses ett bättre sätt.

som

Samverkan mellan myndigheter förutsätter individens medverkan

Vid behov och med den enskilde individens medgivande skall myndigheter och aktörer samverka om de aktiviteter som pågår under tid med habiliteringspenning.

I kommunernas huvudansvar för att samordna och planera insat-

för funktionshindrade ligger att initiera åtgärder från serna personer andra myndigheter eller organisationer när så behövs. Samtidigt har försäkringskassorna enligt nuvarande regler ett ansvar för att samordna de rehabiliteringsinsatser som behövs för personer som uppbär ersättning i forrn exempelvis sjukpenning, rehabiliteringspenning, sjuk-

av bidrag eller förtidspension. Försäkringskassan skall i likhet med vad

gäller för kommunen, även initiera och till respektive organ påtah som behovet av åtgärder.

Aktivitet under tid med habiliteringspenning 129

Både försäkringskassan och kommunen har således enligt nuvarande regler ett visst ansvar för samordningen av insatserna för funktionshindrade Kommunerna har det yttersta ansvaret för både

personer. sysselsättning, boende och andra fonner av stöd till den enskilde. Kommunernas övergripande ansvar för de insatser som ges till funktionshindrade personer bör inte förändras. Samtidigt är det naturligt att försäkringskassan som ansvarig för individens försörjning har ett stort intresse att förvissa sig om att aktiviteter pågår och att personen

av ifråga får det stöd som behövs.

Även det finns viss oklarhet när det gäller kommunens

om en respektive försäkringskassans roll för samordning av insatserna till funktionshindrade lämnas inte något förslag om förtydligande i det här avseendet. Det bör dock poängteras att det alltid bör ske en samordning

insatserna när det bedöms finnas ett sådant behov, exempelvis i de av fall det pågår olika insatser parallellt från flera håll samtidigt. En samordning insatserna förutsätter dock den enskilde personens med-

av givande. Det senare är viktigt bl.a. mot bakgrund av att den enskilde skall ha ett avgörande självbestämmande över vilka aktiviteter som han eller hon skall ägna sig åt.

Utredningen kan också konstatera att det i enlighet med vad som föreslogs i regeringens proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration, m.m. redan pågår en utveckling av samverkansforrnema mellan framför allt försäkringskassoma, hälso- och sjukvården, arbetsförmedlingen och kommunerna.

Individen avgör försäkringskassan roll

De det här handlar har till följd av sina svåra funk-

personer som om tionshinder ofta haft omfattande kontakt med olika samhällsorgan under längre tid. Det är i första hand kommunerna, men också i

en vissa andra fall andra myndigheter, som förfogar över de insatser

vara

individen kan behöva för sin utveckling. Det är heller inte försäksom ringskassan utan andra myndigheter som i första hand har ansvar för att tillhandahålla det stöd individen har behov av. Det finns därför

som mycket sällan anledning för försäkringskassan att ta initiativ i ett ärende annat än den enskilde själv begär det. I första hand torde det

om i sådana fall handla om att försäkringskassan träder in i en samordningsroll liknar den man har i samband med rehabilitering. I

som som dessa fall är det naturligt att försäkringskassan tar del av de åtgärdsoch handlingsplaner som andra myndigheter har upprättat.

Från den försäkrade eller från annat håll kan det komma till försäkringskassans kännedom att han eller hon är inaktiv eller inte får det

130 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

stöd i sin utveckling som krävs. I sådana situationer bör försäkringskassan genom kontakter med ansvariga myndigheter eller annat sätt kunna ta initiativ till att av individen önskade och behövliga insatser kommer till stånd.

På begäran av den försäkrade skall också försäkringskassan kunna upprätta en rehabiliteringsplan. Detta torde främst kunna bli aktuellt då den försäkrade och försäkringskassan bedömer att sådana arbetslivsinriktade åtgärder som kassan förfogar över är lämpliga för hans eller hennes utveckling.

Kraven på individen

Vid habiliteringspenning skall den enskilde personen under hela perioden t.o.m. 29 års ålder kunna delta i praktiskt taget valfria utvecklande aktiviteter utan att detta i sig leder till en prövning av rätten till ersättning. Den tid som står till förfogande utgörs av avståndet till 30-årsdagen.

Utredningen har prövat frågan det också skall finnas skyldig-

om en het för en individ som uppbär habiliteringspenning att ägna sig en aktivitet, vilka sanktionsmöjligheter som i så fall skall finnas i systemet om han eller hon inte medverkar till att ta tillvara möjligheterna till utveckling, och i vilka situationer sådana sanktioner i så fall skall kunna sättas in. En indragning av förmånen är den enda tänkbara sanktionen. En indragning skulle innebära att personen går miste om hela sin försörjning. Det innebär i sin tur att man särskilt noga måste överväga

frågan om eventuella sanktioner vid habiliteringspenning.

Det måste grundläggande utgångspunkt att den enskilde har

vara en ett mycket starkt inflytande över situationen. Den enskildes egen motivation har visat sig ofta vara avgörande för utsikterna att nå framgång i ärenden med rehabilitering eller habilitering. Det kan aldrig vara en långsiktigt framkomlig väg att låta systemet styra över den enskildes tillvaro mot hans eller hennes vilja.

Samtidigt som det är viktigt att den enskilde personen har en mycket hög grad av självbestämmande över vad han eller hon skall ägna sig åt, kan det ifrågasättas om ohälsoförsälcringen skall betala ut ett försörjningsstöd under en så lång period som uppemot elva år utan att ställa några egentliga krav motprestation från den enskildes sida. Eftersom det handlar om förhållandevis unga personer bör frågan ha särskilt intresse. Så vitt är känt finns det krav förknippade från samhällets sida i samtliga andra offentliga försörjningssystem, såväl inom som utom socialförsäkringen, specifikt riktar sig till Det är

som yngre grupper.

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med habiliteringspenning 131

viktigt att undvika att yngre funktionshindrade särbehandlas i det här avseendet.

Det ställs krav av lärarna och skolan, yrkesvägledningen, arbetsförmedlingen och även i arbetslivet. Om man känner att man är att räkna med ökar självkänslan och självförtroendet, vilket i sin tur är avgörande för att nå goda resultat. Att få samma krav ställda sig som övriga människor kan ge en känsla av likvärdighet.

Det kan också hävdas att en skyldighetssida för den enskilde är en förutsättning för att kunna etablera en tillräcklig legitimitet för systemet. Det finns annars en risk att förtroendet hos delar av allmänheten försvagas om det i enskilda fall visar sig att försäkringen i en lång följd av år betalar ut ersättning till personer som inte försöker ta tillvara sina möjligheter till aktivitet och utveckling.

Ett ytterligare skäl för att bygga in någon form av skyldighet för den enskilde förmånstagaren är att det annars finns en risk att de myndigheter och organisationer som den enskilde möter inte lever upp till de krav som ställs på dem. I värsta fall kan aktörerna -i förvissningen om att den enskilde under alla omständigheter får sin ersättning utbetald från försäkringskassan komma att avstå från att erbjuda dem och sätta

in de åtgärder olika slag de är ålagda att göra. Frånvaron av ett

av som visst krav på den enskilde att försöka utveckla sig och ytterst förbättra sin arbetsförmåga kan således komma att minska möjligheterna för henne eller honom att bli erbjuden sådana aktiviteter som är nödvändiga för att kunna nå goda resultat.

Det är dock naturligtvis inte möjligt att kräva av en svårt funktionshindrad person att han eller hon utan avbrott skall vara aktiv i upp till elva år. Det måste också anses höra till det normala att en person i 20- 30-årsåldem prövar sig fram innan han eller hon definitivt bestämmer sig för att satsa viss utbildning eller ett visst yrke. Vissa personer

en är starkt målinriktade redan som unga och följer också sin uppställda väg. För andra är vägen till vuxen- och yrkeslivet krokigare. De kanske påbörjar och avbryter eller flera studie- eller yrkesinriktningar innan

en de slutligt bestämmer sig. För åter andra kan det handla om att man aldrig riktigt kan finna en sysselsättning som man vill satsa långsiktigt. Mot denna bakgrund kan därför avbrott i habiliteringen bli vanliga för de aktuella funktionshindrade personerna, inte minst mot bakgrund av den långa tidsperiod som det är fråga om. Precis som andra kan dessutom funktionshindrade personer vilja ha och behöva ta en längre tids ledighet mellan perioder med aktivitet. Det kan bl.a. bero att

inte längre upplever insatserna som meningsfulla och av denna man anledning vill avbryta aktiviteten eller åtgärden. Avbrott kan också ingå ett mönster i sjukdomsbilden utan att det för den skull be-

som höver vara fråga om ett akut sjukdomstillstånd. Ett krav ständig ak-

132 Aktivitet under tid med habiliteringspenning SOU 1998: 106

tivitet skulle i sådana fall kunna få motsatt effekt och leda till ett försämrat hälsotillstånd. Det kan finnas goda grunder för att avbryta

en pågående habiliteringsaktivitet om personen inte längre orkar, kan eller vill medverka. I sådana fall bör personen ges utrymme att i lugn och

ro fundera över vad han eller hon vill ägna sig istället. I en sådan situation bör naturligtvis också försäkringskassan och övriga aktuella aktörer ställa upp med rådgivning, tips, stöd m.m. i den utsträckning som individen önskar.

Sammanfattningsvis finns det goda grunder att i vissa situationer ställa krav på individen när det gäller att vara aktiv och ta tillvara sina utvecklingsmöjligheter. I det mån som det blir aktuellt att ställa krav är det i första hand kommunerna som i kraft av sitt huvudansvar för planering, initiering och samordning av insatser bör göra detta. Det torde således endast i undantagsfall finnas anledning för försäkringskassan att ställa krav på individen att vara aktiv.

9 Aktivitet under tid med

långtidssjukpenning

9.1 En aktiv del av ohälsoförsäkringen

Långtidssjukpenningen är ersättningsform som kommer att utges i

en sådana fall som i det nuvarande systemet ersätts med antingen sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension. Tillsammans med förslaget i detta betänkande höjd nedre åldersgräns för rätt till förtidspension

om innebär långtidssjukpenningens konstruktion att denna ersättning teoretiskt kan komma att utgå under såväl någon enstaka dag som under mycket långa perioder, kanske längre tid än elva år i följd. Eftersom

långtidssjukpenningen är dag-för-dag-ersättning kommer om-

en ständigheterna i det individuella fallet att avgöra hur länge rätten till ersättning består.

I stor utsträckning kommer gruppen yngre långtidssjukpenningtagare att utgöras av varaktigt eller långvarigt funktionshindrade eller sjuka Det torde mera sällan röra sig om personer som har

personer. hunnit etablera sig arbetsmarknaden. Detta innebär att habiliteringseller rehabiliteringsbehovet i flertalet fall är avsevärt mer omfattande jämfört med det är vanligt bland äldre personer som uppbär lång-

som tidssjukpenning. Bland långtidssjukpenningtagare kommer det

yngre därför att finnas förhållandevis stor grupp som kommer att uppbära

en ersättningen under en längre tid.

Enbart detta förhållande ställer särskilda krav en genomtänkt och väl fungerade ordning när det gäller regler om arbetslivsinriktad rehabilitering och kanske i särskilt hög grad rätten för individen att bedriva olika slag av studier under tid med långtidssjukpenning. Reglerna kring studier har särskild betydelse i och med att en längre tids utbildning ofta kan vara nödvändig för att individen skall uppnå arbetsförmåga. Utbildning har successivt blivit allt viktigare för att yngre personer, i princip oavsett hälsotillstånd, skall kunna komma in arbetsmarknaden och det är just i 20-30-årså1dem som det är vanligt att studier bedrivs.

Vad gäller långtidssjukpenningen är den redan i SOU 1997:166 definierad aktiv del ohälsoförsäkringen. I förslagen och reso-

som en av

134 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning

nemangen har rehabilitering varit samlingsbegreppet för de insatser, åtgärder och aktiviteter pågå under tid med långtidssjukpensom avses ning. För många av de yngre personer som behandlas i detta betänkande kan det ofta i stället fråga habilitering, vilket givetvis inte vara om medför någon skillnad i sak. En grundtankarna med förslaget att införa ersättningsforrnen haav biliteringspenning för försäkrade med stora funktionshinder är att yngre det bör innebära i princip obegränsade möjligheter till studier och aktivitet under tid med denna ersättning. Utredningen kan konannan statera att de resonemang som har lett fram till förslaget om habiliteringspenning till viss del gör sig gällande även i fråga om yngre persomed långtidssjukpenning. Studiemöjligheter bör i vissa fall finnas ner

även under tid med långtidssjukpenning.

Samtidigt finns det dock betydelsefulla skillnader mellan grupperna i fallet med långtidssjukpenning motiverar att det ställs högre krav som individen att aktivt delta i aktiviteter och åtgärder som syftar till en så effektiv rehabilitering eller habilitering till arbetsförmåga som möjligt. Bland långtidssjukskrivna kan det också finnas grupper som unga är mycket nära till att ha arbetsförmåga. Detta gör dilemmat svårare mellan att å sidan inom försäkringen ha generösa möjligheter till ena aktivitet och å andra sidan undvika drivkrafter för enskilda att överutnyttja försäkringen.

9.2 Effektiv habilitering och rehabilitering

I princip generell skyldighet för individen att medverka under en ett års tid

Det utredningen definierade måttet på de krav som vid prövning av av rätt till förtidspension kan ställas individen när det gäller omställning bör i princip kunna tjäna riktmärke för kraven på medverkan i som rehabiliteringsinsats under tid med långtidssjukpenning. Det innebär en begränsning till aktiviteter och åtgärder som tar högst ett år i anspråk.

Ofta motiverat med längre insatser för yngre personer

Vad gäller med långtidssjukpenning är alternativet till yngre personer effektiv habiliterings- eller rehabiliteringsåtgärd ofta långt mer kosten samt, både i termer socialförsäkringsersättningar och i mänskligt av hänseende, än vad vanligtvis är fallet i motsvarande situation för som äldre Detta medför att de rehabiliterings- eller habilitepersoner.

Aktivitet under tid med långtidssjukpenning 135

ringsinsatser som kan vara aktuella för generellt bör

yngre personer kunna vara mer omfattande. Insatsema bör kunna sträcka sig över en längre tid samtidigt som kraven individen i motsvarande mån bör kunna vara högre.

En nödvändig förutsättning för att försäkringskassan skall kunna ställa höga krav är dock att individens egna önskemål är vägledande för valet av aktivitet eller insats.

Grundläggande förutsättningar som måste uppfyllda

vara

Ett villkor för rätt att studera med långtidssjukpenning bör vara att arbetsförrnågan är nedsatt under i princip hela studietiden.

Generellt sett bör gälla att en habiliterings- eller rehabiliteringsinsats endast skall kunna genomföras med bibehållen ersättning om arbetsförrnågan fortfarande är nedsatt, eller då insatsen bedöms leda till att arbetsförmågans omfattning eller varaktighet ytterligare förbättras om insatsen slutförs.

Av naturliga skäl bör en pågående åtgärd kunna avbrytas endast

om det står alldeles klart att den inte kan bidra till att förbättra arbetsförrnågan. Därmed bör det heller inte finnas någon risk för att försäkringskassan ålägger den försäkrade att genomgå utredningar som kan störa rehabiliteringen utan att mycket starka skäl föreligger.

Tillvägagångssätt vid bedömning av effektiviteten i en habiliterings- eller rehabiliteringsinsats

Omfattningen av de krav som försäkringskassan skall kunna ställas på individen bör emellertid inte utgöra en restriktion för de aktiviteter och åtgärder som kan innefattas i en rehabiliteringsplan. För kanske flertalet av de yngre personer som kommer att uppbära långtidssjukpenning, dvs. den grupp själva har ansökt garantinivån, är det ett

som om villkor att deras arbetsförmåga vid beviljadet bedöms vara nedsatt för en avsevärd tid framöver. I många fall då individen själv är motiverad för habilitering genom studier måste det därför godtas att aktivitet

en sträcker sig över ett flertal år. Det innebär alltså att nuvarande regler om arbetslivsinriktad rehabilitering i 22 kap. AFL inte kan tillämpas i dessa fall.

Grundprincipen vid habilitering eller rehabilitering bör dock vara densamma för såväl de yngre som de äldre: Det är den kortaste möjliga vägen till det långsiktigt mest positiva resultatet som bör väljas. Detta innebär att långvariga studier inte kan bedrivas under tid med ersätt-

136 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning

ning det finns andra mindre tidskrävande alternativ att uppnå arom betsfömiåga. I praktiken kommer försäkringskassan att ställas inför många betydelsefulla och svåra beslut innebär avvägningar mellan som kostnaden för viss åtgärd och det resultat den förväntas leda till. I en dessa avvägningar bör individens motivation att uppnå arbetsförmåga väga tungt i valet möjliga alternativ. av I fallet med långtidssjukpenning bör således olika habiliterings- och rehabiliteringsaltemativ kunna ställas mot varandra och värderas utifrån effektivitet. I nuvarande regler finns det inte definierat graden av vad med effektiv rehabilitering. Vad som enligt utredningens som avses uppfattning bör och vad också får antas vara det som idag avses som tillämpas kan beskrivas enligt följande. Vid bedömning vad med effektiv rehabilitering bör av som avses följande tre aspekter beaktas:

Det förväntade resultatet insatserna i termer av uppnådd arbetsa av fönnåga, med beaktande såväl dess omfattning som varaktighet, av b den tid bedöms för rehabiliteringen, inklusive annan tid som då ersättning utges samt de beräknade kostnaderna för rehabiliteringen tillsammans med

kostnaderna för det försörjningsstöd den försäkrade bedöms komma att uppbära under rehabiliteringen.

Försäkringskassan bör vid bedömning habiliteringens eller rehabiliav teringens effektivitet, vad fall med långtidssjukpenning och avser sjukpenning, väga in alla tre aspekter.

Osäkerheten i bedömningarna bör vägas in

Att göra på effektiviten hos viss insats kan naturligtvis en prognos en mycket sällan göras med fullständig precision. På förhand kan det i många fall råda viss osäkerhet såväl det förväntade resultatet som om tidsåtgång och kostnader. Således måste också själva osäkerheten i bedörrmingen vägas in i t.ex. valet mellan två olika insatser. Ofta föreligger den största osäkerheten när det gäller att bedöma resultatet av åtgärden, dvs. i vilken omfattning och med vilken varaktighet arbetsförmåga kan förväntas uppnås. Detta gör sig särskilt gällande när en insats sträcker sig över lång tid. Om individen är motiverad för viss habiliterings- eller rehabiliteen ringsinsats ökar troligen sannolikheten för att den skall leda till ett positivt resultat. Vid jämförelse mellan två i övrigt i princip likvärdiga alternativa åtgärder bör det individen föredrar att ägna sig genesom

Aktivitet under tid med långtidssjukpenning 137

rellt sett betraktas mindre osäkert jämfört med ett som försäksom ringskassan erbjuder men som han eller hon är mindre motiverad för. Som exempel på den samrnanvägning av effektivitetsaspekter som har angivits och den osäkerhet som kan föreligga i prognosen kan ovan nämnas att större osäkerhet i förväntat resultat desto större vikt bör läggas på tids- och kostnadsaspekten.

Avvägningar angående skyldigheter och sanktioner

I de fall långtidssjukpenning utges skall huvudregeln vara att individen skall delta i aktiviteter som ett så effektivt sätt som möjligt bidrar till att arbetsförmåga uppnås. Såtillvida är frågan om individens skyldigheter under tid med långtidssjukpenning relativt okomplicerad. För vissa individer med långtidssjukpenning kommer det dock inte att finnågon habiliterings- eller rehabiliteringsåtgärd som inom rimlig tid nas kan förväntas leda till att arbetsförmåga uppnås. I princip kan det för dessa indvider sägas föreligga en situation som i mångt och mycket liknar den med utredningens förslag kommer att gälla för hela som

gruppen med habiliteringspenning.

Det är dock på förhand oklart hur långvariga aktiviteter som kan aktuella, eftersom långtidssjukpenningen inte är tidsbestämd utan vara utges endast så länge arbetsförmågan alltjämt är nedsatt. som

Individens val i centrum

Många gånger kan vägen till framgångsrik habilitering te sig mycket en svårfrarnkornlig för även i de fall ett funktionshinder en yngre person inte är sådan omfattning att habiliteringspenning kan bli aktuell. Utav över att tillhandahålla faktiska möjligheter till studier och annan aktivitet bör systemet därför innefatta funktioner tar tillvara den motisom vation för habilitering ofta finns hos den enskilde. Vanligtvis är som individens motivation för att delta helt avgörande för att habiliteringsåtgärden skall leda till ett positivt resultatet. Detta gäller i synnerhet i inledningsskedet av en habilitering vars slutliga resultat inte kan skönjas förrän efter lång tid och där utgången många gånger är osäker. I de fall då mycket omfattande insatser är nödvändiga för att uppnå ett positivt resultat är det kanske bara den försäkrade själv som kan bedöma vilka möjligheter finns. Om individen inte känner en stark som motivation är det inte rimligt att kräva att han eller hon skall delta i åtgärder beräknas spänna över mycket lång tid. Detta talar för en utsom

138 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning

formning av reglerna för habilitering och rehabilitering som ställer individens eget val i centrum.

Olika skyldigheter och rättigheter beroende på hur länge nedsättningen av arbetsförmågan väntas bestå

Förslaget om att införa en ny ersättningsform, habiliteringspenning, för

individer som på grund av stora och varaktiga funktionshinder yngre har särskilt stora behov av omfattande habilitering och rehabilitering innebär att det införs en delvis ny grund för avgränsning mellan grupper som skall ha rätt till olika ersättningar i ohälsoförsäkringen. I det nuvarande systemet görs i princip endast åtskillnad mellan de olika ersättningsfonnerna med avseende på hur länge nedsättning av arbetsförmågan väntas bestå.

Som konsekvens av dels den nya grunden för en sådan avgräns-

en ning, dels höjningen lägsta åldern för rätt till förtidspension kommer

av gruppen långtidssjukpenningtagare att vara i hög grad heterogen vad

inom vilken tidshorisont arbetsförmåga kan förväntas uppnås. avser Det finns därför skäl för att skilja på två situationer när det gäller skyldigheter för individen att delta i olika aktiviteter under tid med långtidssjukpenning, men också när det gäller de rättigheter som den enskilde skall ha. Den situationen är när det kan bedömas att indivi-

ena den inte kommer att uppnå arbetsförmåga inom den tid som kan anses rimlig med tanke på de allmänna krav omställning som försäkringen kan ställa på individen. Den andra situationen är när det kan bedömas att arbetsförmåga kan uppnås inom rimlig tid, t.ex. med hjälp av en viss

rehabiliteringsåtgärd.

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning 139

9.3 Aktivitet då bedöms

arbetsförmågan

vara nedsatt för avsevärd tid

Utredningens förslag: Individen skall själv få avgöra vilken

typ av aktivitet som han eller hon skall ägna sig föutsatt att de grundläggande kraven för rätt till ersättning är uppfyllda och att försäkringskassan inte kan erbjuda något alternativ som kan medföra att individen uppnår arbetsförmåga inom rimlig tid med avseende de omställningskrav som kan ställas.

Så länge arbetsförmågan är nedsatt av medicinska skäl skall det i sådana fall i princip inte finnas något hinder för en person med långtidssjukpenning att bedriva studier, eller att ägna sig någon annan aktivitet.

I princip bör individen kontinuerligt ägna sig åt sådana aktiviteter som kan bidra till att han eller hon uppnår arbetsförmåga.

En individ bör under tid med ersättning från ohälsoförsäkringen

uppmuntras att ägna sig olika aktiviteter. I den mån arbetsförmågan alltjämt är nedsatt bör försäkringens regler inte lägga några hinder i vägen för individen att t.ex. studera. En grundläggande utgångspunkt är att individen i princip kontinuerligt skall ägna sig sådana aktiviteter som kan bidra till att han eller hon uppnår arbetsförmåga. I vissa fall kanske det inte finns någon aktivitet som med någon grad av säkerhet kan leda till att arbetsförmåga uppnås. Så länge försäkringskassan gör den bedömning att det inte finns andra alternativ bör ändå individens eget val av aktivitet bejakas och ses som något som åtminstone för stunden bidrar till ett ökat livsinnehåll för den enskilde.

Så snart det finns ett rimligt alternativ till den aktivitet som individen för närvarande ägnar sig skall detta alternativ erbjudas den försäkrade förutsatt att det är mer effektivt. Aktiviteter som kan bedömas minska möjligheterna att sikt uppnå arbetsförmåga bör i princip inte få pågå med bibehållen ersättning från försäkringen, även om försäkringskassan kanske inte kan erbjuda något konkret alternativ som väntas leda till förbättrad arbetsförmåga.

140 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning SOU 1998: 106

Valfrihet för individen så länge försäkringskassan inte kan erbjuda ett konkret alternativ som är effektivare

Så länge som den försäkrade enligt försäkringskassans bedönming sak-

arbetsförmåga och kassan inte heller kan erbjuda någon mer effeknar tiv rehabiliteringsåtgärd bör individen ha rätt att utan begränsningar ägna sig en valfri aktivitet, exempelvis att studera. Alternativet till en sådan ordning är regler som uttryckligen förbjuder studier under ersättningstid och som innebär att ersättningen dras in vid studier men betalas ut nytt så fort den försäkrade har avbrutit studierna. Möjligheten att studera under tid med långtidssjukpenning innebär dock inte att individer saknar arbetsförmåga har någon absolut rätt att bedriva

som långvariga studier på exempelvis universitet eller högskola. Ofta torde

förmåga att tillgodogöra sig utbildning på högskolenivå också en en

ett tecken att det finns möjligheter att genom en kortare, mer vara direkt arbetslivsinriktad, utbildning uppnå arbetsförmåga inom rimlig tid.

En rätt för individen att studera trots att försäkringskassan inte bedömer studierna som en framkomlig väg till habilitering kan motiveras med att det är legitimt att den enskilde får möjlighet att söka sig fram på egen hand om han eller hon ser en möjlighet till utveckling som ingen och alternativet är passivitet. Oavsett om studierna

annan ser om leder till något resultat i termer ökad framtida arbetsförmåga eller

av inte, bör den aktivitet studier ändå innebär uppmuntras. Studierna

som kan dessutom många gånger representera andra värden än möjligheter till omedelbart ökad arbetsförmåga.

Ett system med ovanstående innebörd innebär att försäkringskassan kontinuerligt skall göra omprövning av den försäkrades möjligheter

en till habilitering eller rehabilitering med inriktningen att rätt till bibehållen ersättning föreligger endast de aktuella studierna är den mest

om effektiva åtgärden eller att inga andra alternativ bedöms vara tillgängliga. Därmed uppnås legitimitet även för fleråriga studier under tid med bibehållen ersättning från försäkringen. Att individ i ett sådant sys-

en tem kan komma att uppnå högre kompetens i relation till vad som

en krävs i ett normalt förekommande arbete utgör enligt utredningens uppfattning inte ett hot mot legitimiteten eftersom alternativet kan förutsättas alltid ha varit mindre effektivt i termer av uppnådd arbetsförmaga.

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning 141

Individens aktivitet förbättrar försäkringskassans möjligheter att

bedöma arbetsförmågan

I många fall då uppbär ersättning från ohälsoförsäken yngre person ringen föreligger stora svårigheter att i ett tidigt skede avgöra inom vilken tid arbetsförmåga kan uppnås. Det kan också vara svårt att som avgöra vilken rehabiliteringsinsats som i ett sådant fall kan leda fram till förbättrad arbetsförmåga. Ibland kan det råda osäkerhet huruvida det överhuvud taget är möjligt för individen att uppnå arbetsfönnåga. Genom att individen inleder någon form av aktivitet, t.ex. påbörjar viss högskoleutbildning, kan försäkringskassan få förbättrade möjen lighetema att göra bedömning av habiliterings- och rehabiliteringsen behovet och utsikterna att nå ett positivt resultat. Det är naturligt att av det i ett sådant fall finns viss osäkerhet om huruvida individen har förutsättningar att tillgodogöra sig exempelvis studier hög nivå, och detta i princip oavsett han eller hon är funktionshindrad eller inte. om Genom att individen själv har möjlighet att prova exempelvis denna studier kan hans eller hennes förutsättningar utrönas. Mottyp av svarande gör sig gällande också beträffande andra aktiviresonemang teter än studier.

Aktiviteten kan leda till arbetsförmåga

Generellt sett bör uppbär långtidssjukpenning ha relativt personer som långtgående skyldigheter att ägna sig sådana aktiviteter och delta i sådana åtgärder bidrar till att arbetsförmåga kan uppnås på det som effektiva sättet. Kraven individen kan emellertid inte ställas mest alltför högt i de fall arbetsförmågan bedöms vara nedsatt för avsevärd tid. Det kan exempelvis inte rimligt att begära att han eller hon vara skall påbörja längre högskoleutbildning, även denna i och för sig en om med viss sannolikhet kan förväntas leda till arbetsförmåga. Eftersom den långa tidshorisonten innebär att det föreligger stor osäkerhet om huruvida studierna verkligen kommer att kunna genomföras och kanske också de faktiskt leder till önskat resultat i termer av arbetsförmåga om kan inte individen skyldig att påbörja sådan lång åtgärd. Just i vara en det här exemplet står det vidare klart att försäkringen inte kan kräva att de ersättningsberättigade skall bedriva studier sådan nivå som en endast mindre del befolkningen har valt att ägna sig åt. en av Yngre eftersträvar normalt att uppnå ett så självständigt liv personer möjligt, åtminstone på sikt. I detta ligger att uppnå försörjningssom förmåga tillräcklig nivå, detta står inom möjligheternas ram. Det om stora flertalet långtidssjuka och funktionshindrade personerna yngre

142 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning SOU 1998: 106

som kommer att uppbära långtidssjukpenning kommer därför

av egen kraft att söka sig till aktiviteter som på bästa möjliga sätt kan bidra till att nå det egna uppsatta målet. Sammantaget talar detta för att individens möjlighet att uppnå arbetsförmåga via olika aktiviteter ökar

om han eller hon ges möjlighet med en hög grad av självständighet ägna sig exempelvis studier, också i sådana fall där vägen till habilitering eller rehabilitering från början är mycket lång.

9.4 Aktivitet då bedöms

arbetsförmåga kunna uppnås inom rimlig tid

Utredningens förslag: Reglerna kring arbetslivsinriktad rehabilitering i AFL skall tillämpas endast i de fall då försäkringskassan bedömer att den försäkrade genom att ägna sig viss definierad

en aktivitet, åtgärd eller insats kan uppnå en arbetsfönnåga som till

omfattning eller varaktighet är större än vad som annars skulle kunna uppnås. En planering av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen skall i ett sådant fall inledas med att försäkringskassan erbjuder den försäkrade den aktuella åtgärden.

Första gången under en sjukperiod den försäkrade erbjuds

som en habiliterings- eller rehabiliteringsåtgärd skall han eller hon själv kunna avgöra om detta alternativ skall väljas. Individen kan vid detta tillfälle under en viss förutsättning i stället föreslå och välja ett annat alternativ. Förutsättningen är att den alternativa aktiviteten har ett förväntat resultat i termer av förbättring arbetsförmågans

av omfattning och varaktighet som är jämförbart med den av försäkringskassan erbjudna åtgärdens förväntade resultat. Om denna förutsättning inte är uppfylld men den försäkrade trots detta väljer att avstå från att delta i det erbjudna alternativet föreligger inte rätt till ersättning.

I det fall den försäkrade väljer att ägna sig sådan aktivitet

som uppfyller den ovan angivna förutsättningen skall omprövning

en av habiliterings- eller rehabiliteringsbehovet göras efter det att motsvarande tid har förflutit som förväntades för den åtgärd som försäkringskassan ursprungligen erbjöd. Försäkringskassan skall därvid erbjuda den försäkrade den i det läget mest effektiva åtgärden. Om den försäkrade antar erbjudandet utges ersättning under den tid den försäkrade deltar i denna åtgärd. Om den försäkrade väljer att ägna sig en annan aktivitet skall ingen ersättning utges.

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning 143

Om den försäkrade avbryter en aktivitet eller åtgärd skall försäkringskassan ompröva rehabiliteringsbehovet och, när detta är aktuellt, erbjuda den försäkrade den i det läget mest effektiva åtgärden. En förutsättning för rätt till ersättning är då att den försäkrade antar erbjudandet.

Försäkringskassan skall erbjuda den försäkrade en konkret insats

I långtidssjukpenningens karaktär dag-för-dag-ersättning ligger att

av rätt till ersättning föreligger endast så länge arbetsförmågan är nedsatt. Under tid med långtidssjukpenning skall målet hela tiden vara att individen på det i princip mest effektiva sättet skall uppnå eller återfå största möjliga arbetsförmåga. Det bör i princip hela tiden prövas om och i så fall vilka habiliterings- eller rehabiliteringsinsatser som bör vidtas. Då individens arbetsförmåga bedöms kunna uppnås inom rimlig tid finns det i allmänhet goda möjligheter att avgöra vilken eller vilka insatser som är mest effektiva. Det bör framgå reglerna kring rehabilitering vad som skall krävas av för ärende skall betraktas ett habiliterings- eller rehabiliteatt ett som ringsärende. Ett grundläggande krav bör ställas är att individens som deltagande i viss definierad åtgärd bedöms effektiv väg en vara en mer uppnå arbetsförmåga än den att han eller hon inte deltar i åtgärden. att När försäkringskassan har bedömt viss insats leder till effekatt en tiv rehabilitering eller habilitering skall den försäkrade erbjudas den aktiviteten eller åtgärden. I sakens natur ligger att inga habiliteringseller rehabiliteringsinsatser övervägs med mindre än att det sker ens tillsammans med den försäkrade. Det bör samtidigt inte vara uteslutet utarbeta ett förslag även i de fall den försäkrade ställer sig negativ att till detta. Först när den försäkrade har blivit erbjuden insatsen i fråga skall fallet betraktas ett habiliterings- eller rehabiliteringsärende. som I allmänhet är det inte möjligt att påbörja en specifik aktivitet eller åtgärd redan den första dagen med ersättning. Ofta kan t.ex. individens medicinska tillstånd förhindra viss aktivitet, eller t.0.m. omöjliggöra en bedömning behovet sådana aktiviteter eller åtgärder. Så länge en av av denna situation råder skall inte fallet betraktas som ett habiliteringseller rehabiliteringsärende. Utan att i och för sig åsidosätta målet att individen skall uppnå största möjliga arbetsförmåga kan det således konstateras vissa långtidssjukpenningsärenden åtminstone inledatt ningsvis inte är att betrakta habiliterings- eller rehabiliteringsärensom den.

144 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning SOU 1998: 106

Betydelsen individens motivation

av Den motivation individ kan ha för att delta i olika åtgärder påverkas

flera faktorer. Själva det faktum att en viss åtgärd på ett effektivt av sätt förväntas leda till att arbetsförmåga uppnås, och att därmed en period med sjukskrivning kan avslutas, är i de flesta fall säkert fullt tillräckligt för att motivera individen.

Med anledning att motivationen är avgörande betydelse för

av av framgången för viss åtgärd bör denna vägas in i försäkringskassans

en bedömning olika åtgärders effektivitet. Det är dock viktigt att indi-

av videns motivationen för att delta i viss åtgärd kan bero viljan att

denna tillgodogöra sig mervärden utöver uppnåendet av arbetsgenom förmåga. Det är därför avgörande att bedönmingen görs ett objektivt sätt utifrån de uppställda målen. Bland annat innebär detta att efter det att försäkringskassan kommit fram till vilken den mest effektiva åtgärden är, skall denna erbjudas den försäkrade oberoende av om det var den åtgärden individen själv valt.

Ersättning endast fram till dess arbetsförmåga bedöms kunna

uppnås

Olika habiliterings- och rehabiliteringsinsatser kan i många fall förväntas leda till någonting utöver att individen uppnår arbetsförmåga. Exempelvis kan långtidssjukskriven individ delta i en längre utbild-

en ning som i och för sig är den mest effektiva vägen att uppnå arbetsförmåga, där utbildningen samtidigt leder till ökad kompetens som i

men sin tur kan innebära framtida mervärden i fonn av ett mer stimulerande arbete, högre lön etc.

Ovan har berörts hur möjligheten för individen att älv få välja aktivitet eller åtgärd kan innebära ökad motivation och därmed förbättrade utsikter att nå ett bra resultat. Individens val av åtgärd kan dock antas bero inte bara dess effektivitet i termer av ökad arbetsfömiåga, utan också möjligheten att få del av sådana mervärden.

Förekomsten sådana mervärden skall emellertid i sig inte få på-

verka försäkringskassans bedönming av en viss åtgärd i någondera

riktning. Fortfarande är det endast effektiviteten i tenner av arbetsförmåga som skall vara avgörande. Två åtgärder som förväntas leda till

omfattande och varaktiga arbetsfönnåga kan i det ena fallet samma vara kort och sakna mervärden av aktuellt slag och i det andra fallet vara längre men i stället även leda till vissa mervärden. I ett val mellan dessa åtgärder skall försäkringskassan således betrakta den kortare som

effektiv. Som följd av detta skall inte försäkringen utge ersättning mer

Aktivitet under tid med långtidssjukpenning 145

tid den tid förväntas för att uppnå arbetsförunder längre än som måga i den kortare åtgärden de två. Icke desto mindre kan det vara av låta individen välja det längre alternativet, då under legitimt att men förutsättning han eller hon själv för finansiera sitt uppeatt tar ansvar hälle under den tidsmässigt överskjutande del förväntas leda till de som aktuella mervärdena.

Första gången väljer individen

individens motivation ofta är avgörande för att habiliterings- Eftersom rehabiliteringsinsatsema skall kunna leda till ett positivt resultat och hans eller hennes önskemål ha stor betydelse för försäkringsbör egna kassans bedömning olika åtgärders effektivitet. Mot bakgrund av av motivationens ofta avgörande betydelse anser utredningen att ytterfunktioner bör byggas in i försäkringen som kan bidra till att inligare dividens önskemål och drivkrafter tas tillvara. försäkringskassan för första gången i sjukperiod gör bedöm- När en ningen individen kan uppnå arbetsförmåga genom en viss åtgärd, att därvid erbjuder den försäkrade denna, skall det stå individen fritt och aktivitet. Den aktivitet individen då att istället välja en annan som väljer i stället måste dock uppfylla vissa villkor för att kunna accepte- Avsikten med låta individen själv välja ett annat alternativ än ras. att försäkringskassan erbjuder och därmed bedömer vara den mest det som effektiva, är naturligtvis inte att individen ersättning för något annat ge försäkringen är avsedd att ersättning för. Huvudregeln är än det som ge försäkringen skall ersättning till individen för den i princip snabatt ge baste vägen till arbetsförmåga. Det kan dock många gånger vara angeför försäkringen delfinansiera väg till arbetsförmåga som i läget att en och för sig längre tid, för individen också representerar tar men som andra värden. Genom att försäkringen i sådana situationer utger ersättning endast under den tid med försäkringskassans erbjudna altersom nativ under alla omständigheter skulle ha gått för individen att uppnå arbetsförmåga kan försäkringen sägas ha betalat sin del. Den ytterligare går för den längre åtgärden skall dock inte finansieras av förtid som säkringen individen, eftersom denna mertid är direkt eller inutan av direkt motiverad med att den skapar mervärden för henne eller honom. Det dock nödvändigt att i vissa avseenden begränsa individens är rätt välja annat alternativ än det försäkringskassan bedömer att ett som det effektiva. Det är naturligt att det alternativ försäkvara mest som ringskassan bedömer det mest effektiva för att individen skall vara uppnå arbetsförmåga inte utan vidare väljs bort till förmån för en längre och därmed åtminstone kortsiktigt kostsammare åtgärd. Sam-

146 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning SOU 1998: 106

tidigt torde det i regel finnas begränsade drivkrafter för den försäkrade att välja ett betydligt längre alternativ än det som kassan har erbjudit. För det första vill med all sannolikhet flertalet personer vara sjukskrivna så kort tid som möjligt och fortast möjligt börja arbeta. För det andra är det inte troligt att särskilt många kommer att vilja, eller för den sakens skull ha de ekonomiska möjlighetema, att själva finansiera en längre tids extra habilitering eller rehabilitering.

Det bör under alla omständigheter finnas en begränsning i rätten till ersättning som kan förhindra att en individ påbörjar åtgärder som inte väntas leda till lika positiva resultat i termer av arbetsförmåga och ett självständigt och aktivt liv. Den enskilde bör i princip inte kunna välja sådana alternativ som har mycket begränsade utsikter att kunna leda till likvärdiga resultat som försäkringskassans föreslagna åtgärd kan bedömas kunna åstadkomma. Sammantaget har utredningen valt att uttrycka detta som att individen skall få välja ett annat alternativ än det som försäkringskassan erbjuder under förutsättning att resultatet av individens eget alternativ förväntas vara åtminstone likvärdigt med det som kassan med erbjudit.

Försäkringskassan skall efter viss tid göra en ny prövning av habiliterings- eller rehabiliteringsbehovet

Om individen när en åtgärd är avslutad gör anspråk på fortsatt ersättning för habilitering eller rehabilitering skall försäkringskassan göra en ny prövning av behovet av habilitering eller rehabilitering. I och med att individen själv kan välja en annan, längre, åtgärd krävs också en ny prövning när tiden för den av försäkringskassan erbjudna åtgärden har förflutit. Även i denna situation skall naturligtvis prövning göras

en ny endast om individen gör fortsatt anspråk på ersättning. Om så är fallet skall försäkringskassan göra en ny bedömning som skall ligga till grund för att den mest effektiva åtgärden erbjuds den försäkrade.

Fortsatt rätt till ersättning endast om individen accepterar den föreslagna åtgärden

Rätten att fortsätta uppbära ersättning även efter det att tiden för den mest effektiva åtgärden har förflutit skall föreligga endast individen

om i detta läge accepterar och deltar i den åtgärd försäkringskassan

som bedömmer vara den mest effektiva. I princip är det möjligt att den aktivitet som individen själv har valt att ägna sig åt, i stället för den

som försäkringskassan erbjöd i det första läget, kan bedömas den

nu vara

SOU 1998: 106 Aktivitet under tid med långtidssjukpenning 147

är mest effektiv. Om så är fallet kan alltså rätten till ersättning som kvarstå också under den tid återstår. I sådan situation är den åt-

som en gärd individen har valt i princip det alternativ som försäkrings-

som kassan skall erbjuda.

Avbrott i ersättningen

Om den försäkrade vill fortsätta att bedriva den henne eller honom

av valda alternativa aktiviteten även efter det att tiden för den av försäkringskassan i det första läget erbjudna åtgärden har förflutit skall ersättning endast detta alternativ bedöms vara är det mest

utges om effektiva. I annat fall blir det i princip fråga att rätten till ersättning

om tillfalligvis upphör fram till dess den aktuella aktiviteten avslutas, vilket i praktiken innebär att det blir ett avbrott i utbetalningen av er-

sättningen.

åtgärd avbryts Om en

Om individen avbryter åtgärd oavsett den har valts av indivi-

en - om den själv eller utgör försäkringskassans erbjudna alternativ skall

situationen hanteras sätt åtgärden avslutad. Om

samma som om vore individen gör fortsatt anspråk ersättning skall försäkringskassan erbjuda åtgärd efter prövning habiliterings- eller

en ny en ny av rehabiliteringsbehovet. En förutsättning för rätt till fortsatt ersättning är att individen antar erbjudandet.

10 Ekonomisk ersättning

10.1 Samma ersättning vid

habiliteringspenning som vid långtidssjukpenning

Utredningens förslag: Ersättningen vid habiliteringspenning föreslås identisk med den som i SOU 1997:166 har föreslagits för

vara långtidssjukpenning, dock med undantaget att habiliteringspenningen skall utges månadsvis.

I SOU 1997:166 lämnades förslag till utformning av ett system för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga i åldrarna 19-64 år. Den inkomstrelaterade ersättningen föreslogs utformas på skilda sätt för de

olika ersättningsforrnema vad avser beräkningsgrund, ersättningsnivå,

uppräkning den nominella ersättningen över tiden s.k. indexering

av och ålderspensionsrätt. Grundskyddet föreslogs emellertid vara identiskt för förtidspension och långtidssjukpenning.

Det finns starka skäl för att ersättningen vid habiliteringspenning skall utformas efter regler tidigare har föreslagits för lång-

samma som tidssjukpenning. Dessa två ersättningsfonner inom ohälsoförsäkringen

kommer att finnas tillgängliga vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga av

medicinska orsaker före 30 års ålder. Skillnaden avses främst ligga i hur tiden med ersättning kan och bör utnyttjas för att uppnå och förbättra aktivitets- och arbetsförrnågan och inte i den ekonomiska nivån eller den övriga konstruktionen själva ersättningen. En skillnad är

av emellertid att habiliteringspenningen skall utges månadsvis. Långtidssjukpenningen dag-för-dag-ersättning, dvs. den beviljas inte för

är en någon viss tid samt beräknas för dag.

Eftersom flertalet kommer att beviljas habilite-

personer som ringspenning inte har haft möjlighet att genom förvärvsarbete bygga

ett eget försäkringsskydd kommer dessa att få ersättning i form av upp grundskyddet i försäkringen.

Det kommer också att förekomma antalsmässigt mindre grupp

till följd exempelvis olycksfall eller sjukdom före 30 års ålder som av

150 Ekonomisk ersättning

drabbas ett stort och varaktigt funktionshinder som sätter ned arbets-

av förmågan helt eller i det närmaste helt. Vissa i denna grupp kan innan olycksfallet eller sjukdomen inträffade ha hunnit förvärvsarbeta ett antal år och på så sätt ha kvalificerat sig för inkomstrelaterad ersättning.

10.2 Inkomstrelaterad ersättning

10.2.1 Avvägningar vid utformningen av den

inkomstrelaterade ersättningen

Skydd mot inkomstbortfall

Det är den framtida försörjningsförmågan som skall försäkras i en ohälsoförsäkring. Ett de primära syftena för en försäkring vid lång-

av varigt nedsatt arbetsförmåga är ett gott skydd mot det inkomst-

att ge bortfall som uppstår då en person tvingas avstå från förvärvsarbete av medicinska orsaker. Försäkringen bör ersätta en betydande andel av de inkomster som den sjuke eller funktionshindrade personen troligen skulle ha tjänat in om han eller hon hade kunnat förvärvsarbeta.

Det bör finnas ett starkt samband mellan å ena sidan förvärvsinkornstema före det att nedsättningen av arbetsförmågan inträffade och å andra sidan den ersättning som betalas ut. Vid de längre ersättningsfallen finns det emellertid starka skäl för att tillämpa ett underlag för förmånsberäkningen speglar förvärvsinkomstema under en längre

som tidsperiod än enbart under den månad eller det år som omedelbart har föregått den tidpunkt då arbetsmågan förlorades. Ett i någon utsträckning s.k. historiskt inkomstunderlag ger en stabilare grund för beräkningen och kan därmed åstadkomma ökad trygghet både för den en-

en skilde och för systemet och samtidigt ge en bättre prognos för de framtida inkomsterna. Samtidigt tar det längre tid för exempelvis nytillträdda på arbetsmarknaden att kvalificera sig för fullt försäkringsskydd fler års intjänade inkomster som skall ingå i förmånsberäkningen.

Viss anpassning till löneutvecklingen

Försäkringen bör ersätta inte bara den förvärvsinkomst som personen skulle ha haft vid tidpunkten för att arbetsförmågan gick förlorad, utan också den förväntade framtida inkomstökning som han eller hon troligen skulle fått del av om det hade varit möjligt att fortsätta arbeta. Utgående förmåner skulle därmed i någon utsträckning behöva indexe-

Ekonomisk ersättning 151

ras med hänsyn till den allmänna inkornstutvecklingen bland de förvärvsaktiva. Genom en sådan anknytning förstärks inkomstbortfalls-

principen i försäkringen. Samtidigt innebär realinkomstindexering

en av löpande förmåner att ersättningen minskas realt reallönema

om sjunker ett eller flera år. En inkomstindexering kan därmed komma i konflikt med behovet av en trygghet säkerställer att den aktuella

som konsumtionsnivån inte sjunker, utan kan bibehållas över tiden. En

anpassning till konsumentprisemas utveckling kan istället vara att föredra eftersom en sådan princip kan garantera köpkraften över tiden.

10.2.2 Den inkomstrelaterade

ersättningens utformning

Utredningens förslag: Habiliteringspenningen skall beräknas med

utgångspunkt i inkomsterna under de tre kalenderår föregår det

som

år då rätten till ersättning inträder. Habiliteringspenningen skall be-

stämmas av medeltalet av de två i inkornsthänseende bästa dessa

ar.

Ersättningsnivån skall vara 80 procent.

Pensionsunderlaget enligt 4 kap. 2 § lagen om inkomstgrundad

ålderspension skall, med undantag av pensionsgrundande belopp av-

seende bamår, ligga till grund för beräkningen. För det sista de

tre år som utgör grund för beräkningen får dock pensionsunderlaget,

om detta är fördelaktigare för den försäkrade, ersättas den sjuk-

penninggrundande inkomst som gäller vid beslutet. Samtliga pen-

sionsunderlag skall räknas upp till beslutsårets prisnivå.

Inkomstrelaterad habiliteringspenning skall årligen räknas i

förhållande till den allmänna prisutvecklingen.

Den inkomstrelaterade habiliteringspenningen föreslås beräknas med utgångspunkt i förvärvsinkomstema under de tre hela kalenderår

som föregår det år då rätten till ersättning inträder. Ersättningen skall på årsbasis utgöra 80 procent ett underlag motsvarar genomsnittet

av som av de två i inkornsthänseende bästa de tre aktuella åren har

av som

föregått övergången till habiliteringssjukpenning. Pensionsunderlaget

enligt 4 kap. 2 § lagen inkomstgrundad ålderspension bör, med

om undantag av pensionsgrundande belopp avseende bamår, ligga till

grund för beräkningen. Innan medelinkomstberälmingen görs skall

samtliga underlag räknas upp till beslutsårets prisnivå.

För det sista av de tre år som utgör grund för beräkningen får dock

pensionsunderlaget ersättas av den sjukpenninggrundande inkomst

152 Ekonomisk ersättning

SGI gäller vid beslutet, detta är fördelaktigare för den ensom om skilde. Därmed skyddas grund exempelvis sjukdom personer som av har varit förhindrade att förvärvsarbeta i full utsträckning under det år närmast föregått beslutet om habiliteringspenning. som Det blir troligen endast begränsad grupp personer som varje år en kommer kvalificerade för inkomstrelaterad habiliteringspenatt vara ning. Det torde främst röra sig som i 25-30-årsåldem om personer drabbas svårt och varaktigt funktionshinder helt och hållet av ett som hindrar dem att fortsätta sitt arbete. Med nuvarande regler skulle förmodligen den övervägande delen denna kategori ha blivit beviljade av förtidspension, denna möjlighet försvinner genom förslaget om men åldersgränsen 30 år för förtidspension. För flertalet torde habiliteringspenningen utgöra ett något fördelaktigare alternativ. Det beror inte enbart, och kanske inte heller främst, att den procentuella ersättningsnivån är högre 80 procent jämfört med 65 procent vid förtids- pension. Vid habiliteringspenning räcker det med två kalenderårs förvärvsarbete under de senaste tre åren för att ha fullt försäkringsskydd. Enligt förslaget i SOU 1997:166 kr krävs det fyra års förvärvsinkomsunder den senaste sexårsperioden för full inkomstrelaterad förtidster pension. Två års förvärvsinkomster skulle exempelvis ge motsvarande

halv förtidspension.

Sammantaget medför därför förslagen en 30-årsgräns för rätt till om

förtidspension och införandet habiliteringspenning att försäkrings-

av skyddet förbättras för har hunnit arbeta endast några personer som och sedan drabbas ett svårt funktionshinder och långvarigt nedsatt av arbetsförmåga före 30 års ålder. Förbättringen är önskvärd eftersom det kunde svaghet i föreslaget i SOU 1997:166 att det tog så ses som en fyra år innan fullt långvarigt försäkringsskydd uppnåddes lång tid som nytillträdande arbetsmamaden. för unga Den inkomstrelaterade habiliteringspenningen föreslås årligen justeras i förhållande till förändringen i den allmänna prisnivån, mätt med konsumentprisnindex KPI. Ersättningen årt skall justeras i förhållande till förändringen i KPI mellan juni år t-2 och juni år t-l. Genom en

prisindexering tryggas den köpkraft som motsvaras av den nybeviljade

ersättningens nivå.

Ekonomisk ersättning 153

10.3 Garantinivå

10.3.1 Avvägningar vid utformningen av grundskyddet

En grundnivå ingår i försäkringsidén

Även grundnivå ingår i försäkringsidén. Grundskyddet kan motive-

en ras med att var och en försäkrar sig mot risken att bli förhindrad att tjäna in någon inkomstrelaterad försäkringsrätt. Enligt detta synsätt får även personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionshinder en försäkringsersättning från ohälsoförsäkringen. Det kan ses som en av den offentliga obligatoriska försäkringens största fördelar att den kan tillhandahålla ett försäkringsskydd mot utebliven försörjningsförmåga till dem som aldrig har kunnat etablera sig arbetsmarknaden på grund av tidiga och stora funktionshinder. Med detta synsätt bör

grundskyddet också i någon mån återspegla den inkomstutveckling man

skulle haft som icke-funktionshindrad.

Nivån på grundskyddet bör vara tillräcklig för att möjliggöra en god levnadsstandard. Grundskyddet måste därför ligga på en högre nivå än vad som krävs för skälig levnadsnivå i socialtjänstlagens mening.

en Det skall i princip täcka normala konsumtionsbehov vid sidan bo-

av stadskostnaden. I bakgrunden finns uppfattningen att sjuka och funktionshindrade personer skall kunna ha en fungerande ekonomi också sikt. Garantinivån skall vara något högre för ensamstående än för gifta, eftersom levnadskostnadema generellt sett är högre för ensamstående. Bostadskostnaden och merkostnader för funktionshinder bör ersättas på annat sätt.

Grundskyddet bör utformas som en utfyllnad ovanpå den in-

komstrelaterade försäkringsersättning som den enskilde är berättigad till upp till en garanterad lägstanivå. Personer som helt saknar rätt till

inkomstrelaterad ersättning får en utfyllnad som motsvarar hela

garantinivån.

Direktiven till utredningen säger att alla ersättningar vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga skall vara skattepliktiga enligt samma regler som förvärvsinkomster. I nuvarande pensions- och skattesystem har folkpensionärer med låg eller medelhög pension en skattefördel i form av det särskilda gmndavdraget SGA. Eftersom SGA skall avskaffas måste grundskyddet höjas till högre bruttonivå för att inkomsten

en efter skatt skall motsvara nuvarande nivå.

154 Ekonomisk ersättning

Garantinivån bör öka med stigande ålder

Garantinivån bör relateras till de inkomstförhållanden och den levnadsstandard är normal eller vanligt förekommande för dem i motsom svarande åldrar inte är drabbade av nedsatt arbetsförmåga till följd som

långvarig ohälsa.

av I nuvarande folkpensionssystem tillämpas en grundnivå bestående folkpension, pensionstillskott och gynnsamma Skatteregler i form av av ett särskilt grundavdrag för folkpensionärer SGA som är oberoende ålder och genom kopplingen till den allmänna av personens som prisutvecklingen motsvarar köpkraft över tid. Så länge reglerna samma behålls oförändrade kan de kommer in i försäkringen i unga inte som fram någon bestämd real förbättring i takt med att de blir äldre, se mot erfarenheterna visar att pensionssystemets grundnivå långsikäven om tigt har förbättrats genom politiska beslut. Det är rimligare att i någon utsträckning låta ohälsoförsäkringens garantinivå sättas i förhållande till den levnadsstandard som är typisk eller genomsnittlig för dem i motsvarande ålder som inte har drabbats nedsatt arbetsförmåga till följd sjukdom eller funktionshinder. av av Med sådan utformning får de i år blir hänvisade till ohälen som unga soförsäkringens grundnivå sin levnadsstandard i viss utsträckning se hans eller hennes jämnåriga har. följa den som Det finns flera samverkande faktorer som bidrar till att det ekonomiska handlingsutrymmet normalt sett är begränsat ända upp i 25-30årsåldem. Praktiskt taget samtliga ungdomar studerar gymnasieskolan och betydande andel fortsätter sedan till högskola och unien versitet. Som student har oftast ganska måttlig materiell ekoman en nomisk standard. Somliga ungdomar söker sig dock ut arbetsmarknaden förhållandevis tidigt, stöter där svårigheter att få ett fast men jobb med bra betalning. Vissa är hänvisade till arbetsmarknadsersättning och ibland till socialbidrag. De genomsnittliga förvärvsinkomsterna och levnadsstandarden har en relativt den allmänna inkomstutvecklingen stigande tendens till ungefär 30-årsåldem. Därefter upp ligger den relativa reala förändringen förvärvsinkomstema fast fram av till 55-60-årsåldem. För de allra sista åren fram till ålderspensioneringen till och med minskar de genomsnittliga reala inkomsterna absolut sett. Den garanterade nivån i ohälsoförsäkringen bör därför starta en lägre nivå för de allra yngsta, räknas realt i takt med ökad men upp ålder till ungefär 30 år. Därutöver bör den följa dels den allmänna upp prisutvecklingen, dels i åtminstone någon mån utvecklingen av den allmänna reala inkomstutvecklingen. Efter fyllda 30 år bör inte längre ökad ålder påverka. Själva garantinivån påverkas då av endast pris- och

Ekonomisk ersättning 155

inkomstutvecklingen. Med en sådan konstuktion blir visserligen be-

gynnelsenivån förhållandevis måttlig eftersom låga inkomster är det normala också för andra ungdomar. I gengäld ökar köpkraften under den period i livet då individens jämnåriga typiskt sett får standardför-

bättringar.

Garantinivån bör följa med löneutvecklingen

Garantinivån bör principiella skäl följa med uppåt i takt med

standardförbättringar hos dem som förvärvsarbetar. Om befolkningen i

stort får högre levnadsstandard till följd allmän inkomsttillväxt

av en bör svårt sjuka eller funktionshindrade med nedsatt arbets-

personer förmåga få del av förbättringen. För att åstadkomma detta krävs att

viss löpande s.k. inkomstindexering av grundskyddet byggs in i syste-

met. En sådan konstruktion är nödvändig för att kunna upprätthålla den

karaktär av försäkringsersättning bör gälla för grundskyddet i

som en allmän ohälsoförsäluing. Eftersom de tidigt i livet blir beroende

som av grundskyddet för sin försörjning ofta kommer att uppbära försäkringsersättningen under många år är det dessa som har allra mest att vinna att få ta del av den tillväxt som på sikt väntas äga

rum

En löpande anpassning av ohälsoförsäkringens garantinivå till inkomstutvecklingen bland dem som arbetar innebär därför en medveten omfördelning till förmån för dem som kommer in i försäkringen tidigt i livet. Det är en svaghet i det nuvarande systemet att denna inte

grupp kan se fram mot någon automatisk inkomstökning i takt med att de

yrkssaktiva får standardförbättringar. Så länge den reala grundnivån

ligger stilla kommer personer i denna grupp att under sitt liv leva

vuxna

samma standard som de kommer in i försäkringen på. Andra perso-

ner i samma åldersgrupp som går miste om sin försörjningsförmåga

först som äldre kommer in i försäkringen efter att under kortare eller

en längre tid ha kunnat förvärvsarbeta och därmed dragits nytta steg-

av en rad allmän inkornstnivå i samhället. När denna kommer in

senare grupp i försäkringen som i allmänhet medelålders eller något äldre får de

en inkomstrelaterad ersättning grundad förvärvsarbete i ekonomi

en med förhållandevis hög real inkornstnivå. Ju lönetillväxt de har

mer av tagit del av innan inträdet i ohälsoförsäkringen desto större blir den

relativa skillnaden mellan deras inkomstrelaterade ersättning och den realt oförändrade garantinivån för dem i åldersgrupp har

samma som haft sin ersättning under en lång följd av år. Med nuvarande regler kommer de som kom in i försäkringen att vid varje framtida

som unga tidpunkt ha de lägsta ersättningarna bland samtliga långvarigt arbetso-

156 Ekonomisk ersättning

förrnögna i sin åldersgrupp och vid tillväxt ökar hela tiden det relativa avståndet till varje årgång nytillträdda i samma ålder. Sammanfattningsvis bör garantinivån öka med stigande ålder, följa prisutvecklingen och dessutom i någon utsträckning öka i takt med den reala lönetillväxten bland de förvärvsaktiva. Jämfört med nuvarande innebär förslaget förbättring för dem som kommer i system en försäkringen tidigt i livet. Enligt förslag i SOU 1997:166 finansieras förbättringar för dem får sin ersättning i unga år av en motsom svarande återhållsamhet i den inkomstrelaterade ersättningen för dem får sin förtidspension kortare tid innan sin ålders pensionering. som en

10.3.2 Garantinivåns utformning

Utredningens förslag: Personer har låg inkomstrelaterad som en habiliteringspenning, eller helt saknar en sådan, skall få ett utsom

fyllnadsbelopp benämnt garantibelopp till åldersberoende

upp en garantinivå. För ogifta skall den garanterade nivån vid personer ikraftträdandet det systemet motsvara 2,00 reducerade basav nya belopp år för l9-åringar, 2,05 reducerade basbelopp för 20per åringar, 2,1 reducerade basbelopp för 21-åringar och så vidare upp till 2,50 reducerade basbelopp vid 29 års ålder. För gifta skall den garanterade nivån vara 89 procent av personer nivån för ogifta i motsvarande ålder. Garantibeloppet skall reduceras av utländsk pension. Garantinivån skall årligen räknas Garantinivån år t justeras om. dels i förhållande till förändringen i det allmänna prisläget KPI mellan juni år t-2 och juni år t-l, dels med halva reala förändringen i den allmänna inkomstnivån så den skall mätas enligt det förslag som har lämnats för det reforrnerade ålderspensionssystemet. Vid som fallande realinkornster för befolkningen i yrkesaktiv ålder justeras garantinivån dock enbart i förhållande till den allmänna prisut-

vecklingen.

De har låg inkomstrelaterad ersättning eller som helt saknar som en -

sådan skall få ett utfyllnadsbelopp benämnt garantibelopp, upp till

en åldersberoende garantinivå. en Garantinivåns reala värde föreslås i viss utsträckning anpassas uppåt när den allmänna standarden ökar bland dem som förvärvsarbetar. Samtidigt bör inte garantinivån kunna sjunka. Garantinivån år t föreslås därför justeras i förhållande till dels hela förändringen i det allmänna mätt med konsumentprisindex KPI mellan juni årt-2 och

prisläget

Ekonomisk ersättning 157

år t-1, dels halva realinkomstförändringen bland personer i förvärvsaktiv ålder så som den skall mätas enligt det förslag som har lämnats för det reformerade ålderspensionssystemet. Vid sjunkande realinkornster bland de förvärvsaktiva skall dock nivån justeras endast i förhållande till den allmänna prisnivån. När sedan realinkomstema därefter åter stiger skall höjningen av garantinivån inledas först när realinkomstema åter nått samma nivå som före sänkningen.

För ogifta skall den garanterade nivån vid ikraftträdandet av det nya systemet motsvara 2,00 reducerade basbelopp per år för l9-åringar; 2,05 reducerade basbelopp för 20-åringar; 2,10 reducerade basbelopp för 21-åringar och så vidare till 2,50 reducerade basbelopp vid 29

upp års ålder. I högre åldrar skall den vara densamma oberoende av ålder.

Enbart beroende ökad ålder kommer alltså garantinivån brutto för enskild individ som blir beviljad långtidssjukpenning eller habi-

en literingspenning vid 19 års ålder att under en följd av 10 år öka med sammantaget 25 procent i reala termer. Till detta kommer de ökningar som kan föranledes av förändringar i det allmänna inkomstläget.

Garantinivån för l9-åring motsvarar knappt 6 000 kronor per

en månad före skatt och cirka 4 500 kronor efter att skatten är dragen 1998 års prisläge. För är 29 år motsvarar ersättningen

en person som närmare 7 500 kronor brutto och cirka 5 500 kronor netto.

Vid genomsnittlig kommunalskatt innebär förslaget en högre grundnivå i åldrarna 27 år och äldre om man jämför med nuvarande grundskydd efter skatt. Oavsett kommunalskatt kommer den nivå som föreslås för grundskyddet från 29 års ålder innebära en högre nettonivå. I

åldrar blir nivån lägre. En som i unga år blir beviljad yngre person långtids- eller habiliteringspenning på grundnivån får alltså en något lägre ersättning fram till 27 års ålder. Därefter blir ersättningen högre hela tiden fram till 64 år jämfört med nuvarande regler. Vid inkomstökningar bland de förvärvarbetande kommer garantinivån att öka i förhållande till nuvarande grundnivå.

Sedan år 1993 beräknas ersättningsnivåema inom pensionsornrådet

utifrån basbeloppet minskat med två procent s.k. reducerat basbelopp. Åtgärden motiverades med att den svenska ekonomin behövde stabili-

i ett akut statsfinansiellt läge. I 1998 års ekonomiska vårproposiseras tion prop. 1997/982150 konstaterar regeringen att den svenska ekonomin har stabiliserats. Därför föreslås ersättningsnivåema inom

nu pensionsornrådet år 1999 beräknas utifrån basbeloppet minskat med en procent och fr.o.m. år 2000 utifrån det fulla basbeloppet. Regeringens förslag har antagits av riksdagen bet. 1997/98:FiU120, rskr 1997/982318, 319. Utredningen kan således konstatera att ersättningsnivåerna inom pensionsornrådet fr.o.m. år 2000 kommer att beräknas utifrån det fulla basbeloppet. De förslagna ersättningsnivåema i den

158 Ekonomisk ersättning

åldersberoende garantinivån inom ohälsoförsäkringen bör beräknas på

samma sätt. Garantinivån för gifta bör utgöra 89 procent nivån för ogifta. av Denna relation motsvarar den efter skatt gäller i nuvarande grundsom nivå inom folkpensioneringen. Den motsvarar också relationen mellan gifta och ogifta inom garantinivån i det reformerade ålderspensionsystemet, även här med hänsyn till skatt. Garantibeloppet föreslås reduceras av utländsk pension.

10.4 Ålderspensionsrätt

10.4.l Avvägningar vid utformningen av ålderspensionsrätt

Ohälsoförsäkringen bör inte enbart kompensera den enskilde under den aktiva tiden, utan också i ålderspensionshänseende i den utsträckning sjukdomen eller funktionshindret begränsar möjligheterna att som under den aktiva tiden tjäna in rätt till sådan pension. Detta inslag i försäkringen blir viktigare i och med att det refonnerade ålderspensionssystemet bygger på livsinkomstprincipen. Storleken ålderspensionen skall i princip bestämmas samtliga de förvärvsinkomster m.fl. inav komster individen har tjänat in i yrkesaktiv ålder. Under den aksom tiva tiden tillgodoräknas den enskilde en ålderspensionsrätt motsvarande 18,5 procent de intjänade pensionsgrundande inkomsterna. av Det ska också finnas en garantipension i systemet. En utgångspunkt är att har drabbats av beståannan personer som ende nedsättning arbetsförmågan medicinska skäl inte ska av av komma i sämre eller bättre situation i ålderspensionshånseende än en skulle ha varit fallet de hade kunnat fortsätta att arbeta. Därför som om bör som regel hela den antagna inkomsten utgöra pensionsgrundande inkomst vid inkomstrelaterad förtidspension. Om endast den utgående förmånen på 65 procent antagandeinkomsten skulle utgöra grund för av ålderspensionsrätten skulle den årliga pensionsrätten vid inkomstrelaterad förtidspension bli 35 procent lägre jämfört med vad som hade blivit fallet arbetsfönnågan inte hade gått förlorad. om

Eftersom habiliteringssjukpenning utgår under en relativt be-

en gränsas tid finns inte samma behov av full kompensation i ålderspensionshänseende. Dessutom är den procentuella ersättningsnivån högre än vid förtidspension: 80 procent jämfört med 65 procent. Därför är behovet mindre ålderspensionsrätt också mellanskillnaden upp av till 100 procent av den antagna inkomsten.

Ekonomisk ersättning 159

I linje med ett inkomstbortfallsperspektiv också på garantinivån inom ohälsoförsäkringen är det naturligt att ålderspensionsrätt ska tillgodoräknas på utbetalda garantibelopp.

10.4.2 Utformning av ålderspensionsrätt

Utredningens förslag: Såväl inkomstrelaterad habiliteringspenning som garantibelopp vid habiliteringspenning skall utgöra pensionsgrundande inkomst.

I SOU 1997:166 föreslogs att ersättningen vid långtidssjukpenning ska

grunda rätt till ålderspension." Vid lågtidssjukpenning skall den en-

skilde årligen tillgodoräknas en ålderspensionsrätt motsvarande 18,5 procent av erhållen ersättning. Detta ska gälla för såväl inkomstrelaterad ersättning som garantibelopp.

En motsvarande konstruktion föreslås även för dem som kommer att

omfattas av habiliteringspenning.

1 1 Bostadsstöd

11.1 Den aktiva befolkningen

Tiden med habiliteringspenning skall präglas av aktivitet. Siktet skall

inställt på arbetslivet, även om det mellan olika grupper av funkvara tionshindrade och mellan olika individer otvivelaktigt finns mycket stora skillnader i förutsättningarna att lyckas. Det är då naturligt att

med habiliteringspenning jämställs med den aktiva befolkpersoner ningen. Därför framstår det generella bostadsbidraget enligt lagen 1993:737 om bostadsbidrag som det naturliga bostadsstödet. Det är det stöd är utformat för den aktiva befolkningen. Konsekvensen

som blir att de som har habiliteringspenning inte skall kunna erhålla det bostadstillägg till pensionärer BTP som bl.a. förtidspensionärer har rätt till. Här finns en parallell till hur utredningen i SOU 1997:166 resonerade beträffande personer med långtidssjukpenning.

Merparten kommer i ZO-årsåldem då de beviljas habilite-

att vara ringspenning och grund av sin låga ålder och sitt funktionshinder inte haft möjlighet att genom eget förvärvsarbete bygga upp ett försäkringsskydd. De kommer därför att omfattas av grundskyddet i försäkringen. Grundskyddet syftar till att ge en tryggad ekonomi vid sidan av boendekostnaden.

11.2 Det krävs ett särskilt bostadsstöd

Det generella bostadsbidraget är otillräckligt för denna grupp

Bostadsbidraget riktar sig till barnfamiljer samt till hushåll utan barn upp t.o.m. 29 år. Reglerna är utformade för att stödja främst barnfamiljer. Storleken på ett bostadsbidrag beror bostadskostnaden och en rad andra faktorer. På olika sätt tar systemet hänsyn till den extra försörjningsbörda det innebär att ha bam. Bidraget är därtill inkomstprövat.

Av allt att döma skulle det generella bostadsbidraget knappast kunna ge ett bidrag till boendet som skulle göra det möjligt för ensam-

stående föräldrar med habiliteringspenningens garantinivå att efterfråga

162 Bostadsstöd

god bostad. Förmodligen kan det generella bostadbidraget vara en knappt tilltaget också för vissa familjer med två vuxna varav en med

habiliteringspenningens garantinivå.

Det kan därför i och för sig finnas behov av kompletterande bostadsstöd för barnfamiljer där förälderns eller åtminstone någon av föräldrarnas inkomster kommer från ohälsoförsälcringen. Samtidigt finns det knappast några skäl för har ersättning från ohälso-

att personer som försäkringen och har stor försörjningsbörda skall kunna ha en

som högre bostadsstandard för sig och sin familj jämfört med sådana perso-

har lika försörjningsbörda och lika inkomstnivå men i form av ner som arbetsinkomst. Det finns därför inte anledning att differentiera nivån på grundskyddet i ohälsoförsälcringen med hänsyn till antalet barn eller till någon indikator försörjningsbörda. Om det anses att barn-

annan familjer med låga inkomster överlag behöver högre ekonomiskt stöd bör frågan lösas inom för exempelvis det generella bostads-

ramen

bidragssystemet.

Hushåll utan barn kan ha rätt till bostadsbidrag om de är i åldern 18-29 år. Reglerna innebär dock möjlighet till ett betydligt mått-

en ligare bidrag till sådana hushåll jämfört med det bostadsbidrag som barnfamiljer kan få. Till följd av reglerna om inkomstprövning av bostadsbidraget skulle exempelvis 20-åring utan barn med ersättning i

form den föreslagna garantinivån i habiliteringspenningen kunna få

av ett bostadsstöd på maximalt ett hundra kronor per månad. Den en-

par skilde skulle själv få bära praktiskt taget hela bostadskostnaden. Genom att garantinivån stiger med ökad ålder skulle något äldre perso-

med habiliteringspenning inte kunna få något bostadsbidrag alls. En ner sådan situation är inte hållbar eftersom garantinivån är konstruerad för att tryggad ekonomi vid sidan av boendet.

ge en Om funktionshindrade personer inte ges ekonomisk möjlighet

yngre

att efterfråga bostad kan det komma att utgöra ett allvarligt

en egen hinder för den frigörelseprocess från föräldrarna som är viktig för alla ungdomar. Ur frigörelsesynpunkt är det inte lämpligt med ett så begränsat bostadsstöd att funktionshindrade av ekonomiska skäl

yngre hänvisas till att bo kvar i föräldrahemmet längre än vad som är normalt för andra i motsvarande ålder.

Vissa funktionshindrade är hänvisade till kostsammare bostäder än normalt

Vissa funktionshindrade bor i gruppbostad eller någon annan särskild boendeforrn. Dessa är normalt sett betydligt dyrare än de lägenheter som personer i 20-30-årsåldem vanligtvis bor Hyresnivåema ligger

Bostadsstöd 163

ofta flera tusen kronor högre per månad än i det ordinarie bostadsbeståndet. Reglerna i det generella bostadsbidragssystemet är inte anpassade efter den högre hyresnivå som många funktionshindrade är hänvisade till.

Det faktum att vissa funktionshindrade bor i någon särskild boendeform understryker behovet av särskilda regler inom bostadsstödssystemet för personer med habiliteringspenning. Visserligen finns det i vissa kommuner kompletterande bostadsstöd som riktar sig bl.a. till gruppen funktionshindrade. Eftersom det dock finns mycket stora olikheter kommunerna emellan är det inte en heltäckande lösning att hänvisa till kompletterande kommunala system. Det kan också hävdas principiella grunder att de särskilda behov av bostadsstöd som finns bland yngre personer med nedsatt arbetsförmåga till följd av stora funktionshinder i huvudsak bör tillgodoses inom ramen för ett generellt och rikstäckande system.

Det kan påpekas att också BTP-systemet för pensionärer många gånger är otillräckligt i förhållande till hyresnivåema i de särskilda boendefonnema. Här finns dock det kompletterande särskilda bostadstillägget till pensionärer SBTP som kan ge ytterligare bidrag till boendet om vissa förutsättningar är uppfyllda.

11.3 om bostadsstöd bör utredas

Frågan

vidare

Utredningens förslag: Ett särskilt bostadsstöd för personer med habiliteringspenning i form av utfyllnad upp till skälig levnadsnivå bör utredas. Lösningen bör motsvara den som tidigare har föreslagits för för personer med långtidssjukpenning.

I SOU 1997:166 konstaterade utredningen att det bör införas ett särskilt bostadsstöd för att göra det möjligt för sjukskrivna personer att ha en bra bostad också under tid med långtidssjukpenning. Med hänvisning till tidsbrist och att frågan är komplicerad och kräver omfattande överväganden lade dock inte utredningen fram något konkret förslag i denna del. Utredningen förordade emellertid en lösning liknande det särskilda bostadstillägget till pensionärer SBTP.

SBTP är ett stöd som garanterar den enskilde en skälig levnadsnivå, i princip motsvarande en schabloniserad lägstanivå och kostnader för en skälig bostad. SBTP utges till pensionärer som efter avdrag för skäliga boendekostnader har inkomster som inte når upp till en viss fast-

164 Bostadsstöd

ställd lägstanivå. Ersättningen utgår i form av ett utfyllnadsbelopp upp till den lägsta inkomstnivån.

Utredningen kommer till slutsats beträffande behovet av

nu samma

särskilt bostadsstöd för har försörjning i form av haett personer som biliteringspenning. Det finns inte några skäl för att utforma reglerna annorlunda beroende har långtidssjukpenning eller ha-

om personen biliteringspenning. Tvärtom bör älva utforrrmingen av reglerna för ett särskilt bostadsstöd identiskt för de två ersättningsformema, bl.a.

vara

eftersom nivån på försörjningsersättningen är densamma.

I SOU 1997: 166 förordades att frågan ett särskilt bostadsstöd för

med långtidssjukpenning bör behandlas inom utredningen om personer

systemet för inkomstprövning bostadstillägg till en översyn av av pensionärer S 1997:25. Den utredningen BTP-utredningen har

m.m. i uppdrag över reglerna för BTP dir. 1997:50. En förutsättning

att se för arbetet regler skall till reglerna för det refonne-

är att nya anpassas rade ålderspensionssystemet, även till regler för bl.a. förtids-

men nya pension. Det är enligt Förtidspensionsutredningens uppfattning lämpligt reglerna för bostadsstöd till med ersättning från

att personer ohälsoförsäkringen övervägs i ett sammanhang, inom ramen för BTPutredningens arbete. BTP-utredningen skall enligt sina direktiv lämna sina förslag senast den l mars 1999.

12 och

Vårdbidrag handikappersättning

12.1 Höjd åldersgräns inom

får vissa

ohälsoförsäkringen

konsekvenser för Vårdbidrag och

handikappersättning

I kapitel 6 föreslås att åldersgränsen för rätt till försörjningsstöd från ohälsoförsälcringen medicinska skäl långvarigt nedsatt arbetsvid en av fömiåga skall höjas från nuvarande 16 år, dvs. den åldersgräns som i

dag gäller för rätt till förtidspension och sjukbidrag. Sådan ersättning skall, i form habiliteringspenning eller långtidssjukpenning, i stället

av kunna utges först från och med halvårsskiftet det år då den försäkrade fyller 19 år. I utredningens direktiv har utgångspunkt för arbetet angivits som en att funktionshindrade studerande skall kunna få ersättning för unga merkostnader uppstår grund funktionshindret men i övrigt som av skall ha samma ekonomiska villkor som andra studerande. Frågan är vilka konsekvenser förslaget om att höja åldersgränsen för försörjningstödet till halvårsskiftet det år ungdomen fyller 19 år bör få för de merkostnadsersättningar som i dag finns inom socialförsäkringen. Inledningsvis måste slås fast att det naturligtvis inte är önskvärt att höjning merkostnadsersättningama helt och fullt ekonomiskt genom av

kompensera för att åldersgränsen för försörjningsstödet höjs. Huvudan-

svaret för den dagliga försörjningen av funktionshindrade och sjuka barn och ungdomar skall precis som i fråga om andra barn och ungdomar alltid åvila föräldrarna enligt föräldrabalkens regler. Grunden för att bevilja ett försörjningsstöd som förtidspension eller sjukbidrag är att den försäkrade av medicinska skäl saknar förmåga att förvärvsarbeta och inte att han eller hon har merkostnader till följd av ett funktionshinder. I formell mening kan och bör inte försörjningsstöd och merkostnadsersättningar ses som utbytbara storheter.

166 Vårdbidrag och handikappersättning

Det kan dock i detta sammanhang inte bortses från det faktum att i nuvarande system innebär förtidspension och sjukbidrag för barn och ungdomar med funktionshinder och deras familjer i vissa fall faktiskt sett den enda möjligheten att täcka merkostnader uppkommit till

som följd funktionshindret. Det gäller i första hand kostnader för funk-

av tionshindrade barn och ungdomar som har fyllt 16 men som av olika anledningar inte är berättigade till handikappersättning samt de andra merkostnader till följd funktionshindret kan uppstå för föräldrar

som av till sådana barn. Detta medför enligt utredningens uppfattning att det

vid höjning åldersgränsen för försörjningsstödet till funktions-

en av hindrade ungdomar med nödvändighet måste ske en viss anpassning av dagens system för merkostnadsersättning till funktionshindrade och deras anhöriga.

Valet torde då huvudsakligen stå mellan att ändra handikappersättningen så att ersättning kan utges även vid såväl en lägre som en högre merkostnadsnivå än vad gäller idag eller att höja åldersgränsen

som för vårdbidraget, i dag endast utges till en förälder vars funktions-

som hindrade barn inte fyllt 16 år.

I sammanhanget måste dock hittills inte berörd faktor beaktas,

en nämligen det befogade intresset av att ersätta föräldrar till funktionshindrade barn för vård- och tillsynsinsatser, som sker även efter det att barnet fyllt 16 år. Skall detta tillgodoses bör man välja alternativet att höja åldersgränsen för vårdbidrag.

Även vissa andra skäl kan inte justering handikappersätt-

av en av ningen ett lika bra alternativ. Detta utvecklas längre fram i

anses vara detta avsnitt.

12.2 Nuvarande regler om Vårdbidrag, handikappersättning och vissa andra

stöd till funktionshindrade

Vårdbidrag

Vårdbidrag är enligt nuvarande regler en särskild folkpensionsfönnån

enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring kan utges till en försom älder för vård barn inte fyllt 16 år om barnet på grund av sjuk-

av som dom, psykisk utvecklingsstörning eller något annat funktionshinder är i behov särskild tillsyn och vård under minst månader. Vid be-

av sex dönmingen rätt till Vårdbidrag föreligger och vid beräkningen av

av om ersättning skall även beaktas sådana merkostnader som uppkommer grund barnets sjukdom eller handikapp. Sedan den l januari 1998

Vårdbidrag och handikappersänning 167

gäller att Vårdbidrag kan beviljas även i det fall då det enbart föreligger behov av ersättning för merkostnader.

När det gäller rätten till Vårdbidrag likställs med förälder en person som stadigvarande sarmnanbor med en förälder till barnet om personen är gift eller har varit gift med föräldern eller har eller har haft barn med föräldern samt den som med socialnämndens tillstånd tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det. Av lagen

1994:1117 om registrerat partnerskap följer att registrerat partnerskap

skall jämställas med äktenskap när det gäller att bedöma om en partner skall likställas med förälder vid bedömning av rätt till Vårdbidrag. Däremot har särskilt förordnad vårdnadshavare eller den som tar emot ett barn i ett familjehem enligt lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade LSS eller socialtjänstlagen 1980:620 inte likställts med förälder.

Rätten till Vårdbidrag infördes år 1964 som en särskild form av invaliditetsersättning till dem som var under 16 år och som grund av sjukdom eller funktionshinder för avsevärd tid och i avsevärd omfattning vari behov av särskild tillsyn och vård. Bakgrunden till att ersättningsfonnen infördes var oron för att föräldrar av ekonomiska skäl skulle kunna känna sig tvingade att lämna sitt handikappade barn till vård institution. Generellt ansågs det kunna förutsättas att familjer med handikappade barn förorsakades merkostnader och hade en större arbetsbörda än familjer med barn utan handikapp. Ersättningen var avsedd att i viss mån kompensera föräldrarna för den ökade belastningen och att underlätta för dem att i materiellt hänseende bättre sörja för barnen.

År 1974 särskildes vårdbidraget från invaliditetsersättningen till ett fristående bidrag som tillkommer den förälder som vårdar barnet, i stället för som tidigare barnet självt. Vårdbidraget blev därmed också

pensionsgrundande för den förrnånsberättigade. Alltsedan dess utges

Vårdbidrag som en självständig ersättning till försäkrad förälder för vård av bam under 16 år om barnet grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp under minst 6 månader är i behov av särskild tillsyn eller vård. Vårdbidraget är alltså avsett att vara ett ekonomiskt stöd som underlättar för föräldrar med funktionshindrade eller sjuka barn att i hemmet kunna ge barnet den tillsyn, vård och stöd i olika former som krävs för att barnet skall kunna utvecklas bästa sätt. Det kan ses som ersättning för det vårdarbete som en förälder utför men även som en kompensation för en del av det inkomstbortfall som barnets behov av omvårdnad kan medföra om en förälder måste avstå från förvärvsarbete se 1981/82:216 11 f och 27.

prop. s. Rätten till ersättning vid vårdinsatser förutsätter dock att det är föräldern som faktiskt utför insatserna.

Helt Vårdbidrag uppgår till 250 procent av prisbasbeloppet men kan,

enbart behovet tillsyn och vård grundar rätt till hel fönnån, höj as om av med maximalt 69 procent basbeloppet som ersättning för merkost-

av nader. Allt efter tillsyns- och vårdbehovets omfattning samt merkostnademas storlek kan Vårdbidrag utges som hel, tre fjärdedels, halv eller

en fjärdedels förmån.

Om bidrag skall utges endast för merkostnader skall bidraget bestämmas till 62,5 procent eller 36 procent av prisbasbeloppet, beroende

merkostnademas storlek.

Bidraget utges ograverat utan hinder av om den berättigade samtidigt uppbär pension.

Behovet bidrag skall dock omprövas minst vartannat år, om det

av inte finns skäl för omprövning med längre mellanrum.

Inom reforrneringen ålderspensionssystemet har föreslagits att

vårdbidraget liksom handikappersättningen, som följd av att grund-

skyddet i form folkpension, pensionstillskott och särskilt grundav-

av drag i det reformerade systemet skall ersättas av garantipension, skall behållas enligt nuvarande regler göras om till självständiga för-

men måner prop. 1997/98:l52 s. 128 ff. som regleras i en ny lag om

handikappersättning och Vårdbidrag.

Vårdbidrag är enligt kommunalskattelagen 1928:370 skattepliktigt, dock med undantag för den del av vårdbidraget som utgör ersättning för merkostnader.

Handikappersättning

Handikappersättning utges idag dels självständig fönnån, dels

som en

tillägg till pension. En förutsättning för rätt till ersättning är att som den försäkrade har fyllt 16 år. Handikappersättning har, liksom vårdbidrag, sitt i bestämmelserna invaliditetsersättning och in-

ursprung om validitetstillägg infördes vid tillkomsten lagen 1962:381 om

som av allmän försäkring. Ersättningama motiverades av de särskilda behov

de som är svårt invalidiserade har på grund av höjda levnadskostsom nader och försämrade möjligheter till normal levnadsföring och att dessa behov inte tillgodosågs genom de generella pensionsförmånema. Vissa funktionshindrade har alltid rätt till handikappersätt-

grupper av ning, nämligen blinda, döva och gravt hörselskadade.

Handikappersättning är i princip en merkostnadsersättning som en-

ligt nuvarande regler utges till den som för avsevärd tid har fått sin funktionsfönnåga nedsatt i sådan omfattning att han eller hon

a i sin dagliga livföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan,

Vårdbidrag och handikappersättning 169

b för att kunna förvärvsarbeta behöver fortlöpande hjälp av annan eller i övrigt har betydande merutgifter på grund sin nedsatta funkc av tionsförmåga.

Vid bedömningen rätten till handikappersättning vägs den handiav kappades hjälpbehov med hans eller hennes merutgifter till samman följd handikappet. Hjälpbehovet beaktas i termer av behovet av fakav tisk tidsåtgång för vårdare för att tillgodose den försäkrades behov. en Om hjälpen till den försäkrade lämnas annat sätt än genom samhällets försorg, t.ex. hjälp anhörig, rekommenderar Riksförsäkringsav verket i sitt allmänna råd Handikappersättning enligt lagen om allmän försäkring AFL 1991:4 att försäkringskassan vid bedömningen av hjälpbehovet tar hänsyn till tidsåtgången för hjälpinsatsen och att eventuell ersättning till vårdaren inte beaktas som merutgift. Riksförsäkringsverket rekommenderar vidare i det allmänna rådet att hjälpbehovet skall tidskrävande om hjälpinsatsen motsvarar anses som mera minst två timmar per dag. Handikappersättningen uppgår, beroende på hjälpbehovets respektive merkostnademas omfattning, till 69, 53 eller 36 procent prisbasbeloppet. En sammanvägning av ett hjälpbehov av omkring timme dag och merutgifter som motsvarar 15 procent en per prisbasbeloppet kan innebära att handikappersättning med av 36 procent prisbasbeloppet är motiverat. av Ersättningen är inte skattepliktig. Behov handikappersättning skall omprövas när den försäkrade av tillerkänns förtids- eller ålderpension. De samordningsregler som i dag gäller innebär att handikappersättningen anpassas till att förtids- eller ålderspension utges. I fråga den som är blind sker dessutom en auom tomatisk förändring storleken ersättningen. Ersättning till den av är blind uppgår för tids före förtids- eller ålderspension till som 69 procent prisbasbeloppet och för tid därefter till 36 procent av av

prisbasbeloppet.

Assistansersättning och annat stöd till funktionshindrade

År 1994 tillkom rättighetslagstiftning för med svåra en ny personer funktionshinder. I två lagar, lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade LSS och lagen 1993:389 om assistansersättning, LASS regleras funktionshindrades rätt till vissa insatser, bl.a. rätt till personlig assisstans. Lagstiftningen utgjorde ett led i handikapprefonnen, övergripande syfte är att åstadkomma så jämlika vars

170 Vårdbidrag och handikappersätming

villkor möjligt mellan människor med omfattande funktionshinder

som och andra människor.

Rätten till personlig assistans finns inskriven i LSS. Med personlig assistans ett personligt utformat stöd som ges i olika situationer

avses

ett begränsat antal personer. Stödet skall vara knutet till personen av och inte till någon viss verksamhet. Om stöd och hjälp kan lämnas i form personlig assistans och anordnas det sätt som den enskilde

av finner bäst den enskilde funktionshindrade mycket goda möjlig-

ges heter till självbestämmande och inflytande över sin egen livssituation. Den enskilde kan också oavsett ålder ansöka om bistånd enligt social-

1980:620, kan utfonnas personlig assistans. i

tjänstlagen som som

Kommunen har enligt LSS ett basansvar för insatsen personlig assi-

stans för den som inte fyllt 65 år. Med kommunens basansvar avses 5 bl.a. denna alltid skall stå beredd ombesörja tillhandahållande i

att att av personlig assistans eller att ge ekonomiskt bidrag för att enskilda skall kunna ordna insatsen annat sätt än genom kommunen om denna beräknas understiga genomsnittligt 20 veckotimmar.

Det statliga stöd kallas assistansersättning regleras i LASS.

som Stödet lämnas till den enskilde i form av bidrag. Assistansersättning utges för kostnader för personlig assistans. Staten har en del av kostnadsansvaret för personlig assistans i situationer då behovet av assistans för hjälp med de grundläggande behoven överstiger 20 timmar i veckan. I dessa fall ersätter staten kostnaderna för det antal timmar som överstiger 20. Kommunen där den ersättningsberättigade är bosatt skall

1 ersätta kostnaderna för de första 20 timmarna. i

Med assistansersättningen kan den enskilde själv anställa en eller flera personliga assistenter eller mot ersättning anlita kommunen eller annat som arbetsgivare för dessa. Om den enskilde önskar ha

organ någon han lever i hushållsgemenskap med som personlig assistent,

som måste han begära att assistansen ordnas genom kommunens eller ett fristående organs försorg.

12.3 åldersgräns för Vårdbidrag och för Höjd handikappersättning

Utredningens förslag: Nuvarande rätt till Vårdbidrag för föräldrar

till bam till 16 år utsträcks till att även gälla äldre bam och ung-

upp

domar, dock längst till halvårsskiftet det år de fyller 19 år.

Vid handläggning av en ansökan om rätt till Vårdbidrag som avser

tid efter det ungdom har fyllt 18 år och blivit myndig skall

att en

Vårdbidrag och handikappersättning 171

försäkringskassan bereda den unge tillfälle att yttra sig över ansökan det inte kan anses uppenbart obehövligt. om Rätt till handikappersättning enligt 9 kap. 2 § 1 st c lagen 1962:381 allmän försäkring för täckande av merutgifter skall, om under tiden från 16 års ålder fram till halvårsskiftet det år en försäkrad fyller 19 år, inte föreligga för den som stadigvarande bor tillsammans med båda föräldrarna eller med någon av dem. Däremot skall handikappersättning oberoende av bosättning alltjämt kunna utges till den som i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp eller för att kunna förvärvsarbeta behöver av annan fortlöpande hjälp av arman. I likhet med vad som idag gäller i fråga om förtidspension bör rätten till handikappersättning omprövas i samband med beslut om

habiliteringspenning eller långtidssjukpenning.

Höjd åldersgräns för rätt till långvarigt försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen

Inom den allmänna försäkringen spelar i dag och sedan lång tid tillbaka sextonårsgränsen en betydande roll. Den kan sägas representera grän-

mellan försäkringsskydd till stöd för barn och försäkringsskydd till

sen stöd för En konsekvens av detta är att rätt till förtidspension vuxna. eller sjukbidrag kan föreligga vid 16 års ålder. Dessutom upphör som nämnts rätten till Vårdbidrag till föräldrar när barnet fyller 16 år. ovan Därefter kan i stället barnet få handikappersättning. samhällsutvecklingen har emellertid inneburit att det finns skäl att över dennaåldersgräns inom ohälsoförsäkringen. Det kan generellt se sett starkt sättas i fråga den idag främst till följd av utbildningsom väsendets utbyggnad och de ökade kraven erfarenhet och utbildning på arbetsmarknaden kan sägas utgöra en naturlig gräns mellan livet barn och livet tar fasta möjligheterna till som som vuxen om man försörjning ett mått på inträdet i vuxenlivet. I linje med egen som denna utveckling föreslås också att åldersgränsen för försörjningsstödet inom ohälsoförsäkringen skall höjas till cirka 19 år, dvs. den ålder då det i generell mening framstår som realistiskt att en ungdom kan för-

sörja sig långsiktigt genom eget arbete.

Utveckling mot ökad självständighet och ökat inflytande för unga

Samtidigt har dock allmänt i större utsträckning än tidigare kom-

man mit att betona att samhället skall underlätta för unga att leva ett självständigt liv och att skall ha verklig möjlighet till makt,

unga personer inflytande och delaktighet såväl i sin egen vardag som i ett vidare perspektiv. I linje med detta har den allmänna myndighetsåldem i föräldrabalken sänkts; först år 1969 från 21 år till 20 år och sedan 1974 till 18 år.

Vid funktionshinder hos barn riktas samhällets stöd allt mer till

familjen

På olika sätt har dessutom uppmärksammats ungdomars behov av frigörelse från hemmet och de insatser som ungdomar med funktionshinder kan behöva för att uppnå en acceptabel situation.

En angränsande fråga är de närståendes behov av insatser för att de skall kunna de funktionshindrade barnen och ungdomar en god om-

ge vårdnad. En strävan finns att genom stöd och service av skilda slag göra det möjligt för barn och familjer att leva som andra som inte hind-

sjukdom eller funktionsnedsättningar. En tendens som vunnit inras av steg är alltså även att samhället tar visst ansvar även för den ekonomiska situationen för närstående till funktionshindrade barn och ungdomar. Det är i många situationer naturligt att samhället tar ett sådant

De allra flesta barn med funktionshinder växer numera upp i ansvar.

familjer och går i reguljära förskolor och skolor nära hemsina egna met. Denna utveckling ligger också i linje med FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning, vilka Sveriges riksdag och regering ställt sig bakom.

Samhällets stöd har efterhand anpassats till denna utveckling och riktas i dag till familjer och andra som finns nära barnet i vardagen.

Vissa funkionshindrade ungdomar bor kvar hemma längre än normalt

Vid gymnasiestudier bedrivs i normal studietakt avslutas grundut-

som bildningen i regel under det år den unge fyller 19 år. För vissa funktionshindrade tar dock studierna längre tid, varför den grundläggande

till 20-21 års ålder och ibland ännu längre. Även

utbildningen pågår

om frigörelseprocessen är viktig är det ur en familjs perspektiv många gånger det enda godtagbara alternativet att en ung funktionshindrad bor kvar i hemmet till dess att hela skolgången slutförs. Anledningarna till

detta kan flera. Ett exempel är brist bostäder med personlig vara service lämpade för med funktionshinder. Ett beroende unga personer mellan ungdom och föräldrar kan också kvarstå många plan även en efter det att den passerat myndighetsåldern. Detta kan kräva en unge längre övergångstid och större förberedelser för alla berörda innan den finner ett plattform i sin bostad, daglig verksamhet, personunge egen lig assistans Behovet för ungdom att bo kvar i föräldrahemmet m.m. en kan också påkallat utifrån ett särskilt omvårdnadsbehov. Andra vara lösningar än att förälder tar hand om honom eller henne inger en kanske inte tillräcklig trygghet vid vissa typer funktionshinder. Beav hovet detta slag trygghet varierar olika skäl naturligtvis starkt av av av mellan olika individer.

Stöd i föräldrarollen

De vårdinsatser föräldrarna utför i de berörda situationema och som nu andra liknande fall har generellt mycket stor betydelse för den i sett en tid förlängda vården och de unga och bör därför olika omsorgen om sätt stödjas samhället. av Vid sidan systemet för ekonomisk ersättning inom socialförsäkav pågår också verksamheter syftar till att föräldrar till

ringen som ge

funktionshindrade barn stöd föräldrarollen. Verksamhet som kan ett betecknas föräldrastöd eller utbildning för föräldrar till barn med som funktionshinder bedrivs idag framför allt inom landstingets habilite-

ringsverksarnhet. För de omfattas LSS erbjuds råd och

grupper som av stöd enligt denna lag, också genom bamhälsovården, PBU/BUP, men barnomsorgen och skolan kan familjer har barn med funktionssom hinder få ett viktigt stöd. Socialtjänsten medverkar med bl.a. hemtjänst

och avlösarservice. Det finns dock ett stort behov att utveckla innehåll och metoder i av föräldrastödet. Utredningen föräldrautbildning har i sitt betänkande om SOU 1997:161 Stöd i föräldraskapet bl.a. föreslagit att Socialstyrelsen

får i uppdrag att i samråd med kommuner och landsting följa och stödja utvecklingen modeller för föräldrastöd för föräldrar med barn med av funktionshinder samt att utvärdera olika former föräldrastöd. av

Behov vårdande insatser föräldrarna även efter barnets 16av av

årsdag

Det kan i många fall föreligga ett betydande behov vårdande insatser av från föräldrarna även lång tid efter det att barn fyllt 16 år.

Föräldrabalkens regler ålägger också vårdnadshavarna ett särskilt ansvar för barnets personliga förhållanden och för att barnets behov av omvårdnad, trygghet och tillsyn tillgodoses intill dess det fyller 18 år. Samtidigt utgör naturligtvis föräldrarnas ekonomiska situation i många fall ett hinder för att genom egna insatser tillgodose alla de behov av vård och tillsyn som ett funktionshindrat bam kan ha eftersom man vanligtvis är beroende av förvärvsinkomster för sin försörjning. Det kan därför tyckas naturligt att föräldrarna i sådana situationer då

vara de till följd barnets funktionshinder tvingas avstå från förvärvsarbete

av för att vårda barnet ges viss ersättning från samhället för sina insatser. I vart fall gäller detta för tiden fram till dess barnet fyller 18 år.

Vid omfattande vårdbehov kan bam eller ungdomar beviljas er-

mer sättning för kostnad för personlig assistans enligt lagen 1993:389 om assistansersättning. Betalning som en försäkrad själv har lämnat till någon som han eller hon lever i hushållsgemenskap med räknas dock inte

ersättningsberättigande kostnad. Är exempelvis förälder

som en en anställd kommunen eller någon annan juridisk person kan dock rätt till

av assistansersättning föreligga även i det fall denne är personlig assistent

sitt eget barn och barnet bor kvar i föräldrahemmet. Ersättning till föräldrar för vårdinsatser bör dock kunna utges även vid mindre omfattande insatser än vad som krävs för rätt till assistansersättning.

Även bestämmelserna handikappersättning i deras nuvarande ut-

om formning innebär i och för sig vissa möjligheter att ersätta en förälder för vårdande insatser. Ersättningen kan dock inte utgöra någon reell kompensation för förälder avstått från förvärvsarbete för att

att en vårda ett funktionshindrat barn.

En höjning åldersgränsen för Vårdbidrag till halvårsskiftet det

av år den unge fyller 19 år

Vårdbidraget är pensionsgrundande ersättning som utges direkt till

en den som faktiskt utför den aktuella vården och som faktiskt kan innebära en möjlighet till försörjning för denne. Denna ersättning ter sig därför som det mest naturliga alternativet i de fall det är fråga om ersättning till föräldrar som vårdar sina bam. Nuvarande l6-årsgräns för rätt till Vårdbidrag bör därför höjas. Detta gäller oberoende av utredningens förslag om höjning av åldergränsen för försörjningstödet.

Ovan redovisade resonemang om höjning av åldergränsen för rätt till Vårdbidrag har huvudsakligen haft sin utgångspunkt endast i intresset av att kunna kompensera föräldrar för deras vård- och tillsynsinsatser för sina barn. Inledningsvis i detta avsnitt påtalades dock även behovet av att i viss utsträckning kunna kompensera för det bortfall av en

SOU 1998: 106 Vårdbidrag och handikappersänning 175

möjlighet att täcka merkostnader uppstår vid en höjning av ålderssom för till försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen. Även i gränsen rätt detta fall framstår dock vårdbidraget ett bättre alternativ än att som hänvisa barn och ungdomar till enbart handikappersättningen. Förutom vårdbidraget innebär bättre möjligheter till ersättning än handikappatt ersättningen när det gäller merkostnader understiger det lägsta som

belopp respektive det högsta belopp kan utgå i handikappersätt-

som ning är det också bättre lämpat när det gäller att ge ekonomiskt stöd till familj med ett funktionshindrat bam. Vårdbidraget innebär således en möjlighet att även ersätta kostnader för föräldrar till följd av ett en barns funktionshinder. Det är därför naturligt att åldersgränsen för såväl ersättningen för vårdinsatser merkostnadsersättning höjs. som Flera altemativ är tänkbara när det gäller frågan om till vilken ålder Vårdbidrag skall kunna utges. Generellt sett finns det dock som har påpekats mycket starka skäl för att rätten till Vårdbidrag utsträcks ovan till i vart fall 18 års ålder. Man kan hävda att vårdbidraget är en förmån som är intimt förknippad med det särskilda vårdnadsansvar enligt föräldrabalkens regler som åvilar föräldrarna fram till dess att barnet blir myndigt vid 18 års ålder. Det är den ålder vid vilken kan sägas i formell mening inte en person längre bam. Således är det vid denna ålder som det föräldrarnas vara formella för barnets omvårdnad m.m. upphör. Detta skulle ansvar kunna sägas tala för att rätten till vårdbidrag skulle upphöra då barnet fyller 18 år. Å andra sidan innebär inte föräldrarnas formella ansvar vidare att de personligen måste stå för den faktiska omvårdnaden utan och tillsynen. Väljer sådan utgångspunkt skulle dessutom rätten man en till ersättning för vårdinsatser upphöra vid ålder då de flesta funken tionshindrade ungdomar och i stor utsträckning även andra ungdomar trots allt alltj ämt bor kvar hos föräldrarna och, som har påpekats ovan, i många fall kan ha ett kvarstående behov vårdinsatser från föräldrarav sida det i sådant fall inte kan utgå någon ersättning för. En nas som följd ett sådant val är att de ungdomar som inte är berättigade annan av till handikappersättning inte kan få någon ersättning för de merkostnader de åsamkas till följd sitt funktionshinder. Idag kan sådana som av merkostnader i praktiken täckas att ungdomarna beviljas förgenom tidspension eller sjukbidrag, även detta i och för sig inte varit avom sikten med att bevilja dem ett försörjningsstöd. Ett annat alternativ är att åldergränsen för vårdbidraget knyter an till den höjning åldersgränsen för rätten till försörjningsstöd från av ohälsoförsäkringen som föreslås. Det innebär att Vårdbidrag kan utgå till halvårsskiftet det år ungdomen fyller 19 år. På så vis undviker man att det uppstår ett tidsmässigt glapp i möjligheterna att få de merkost-

176 Vårdbidrag och handikappersättning SOU 1998: 106

nader för ungdomen och hans eller hennes familj som inte ersätts av handikappersättningen täckta.

En Viss komplikation ligger dock i att den merkostnadsersättning som utgår till täckande av den unge funktionshindrades kostnader i sådant fall utges till föräldrarna efter det att han eller hon har fyllt 18 år och blivit myndig. merkostnadsersättning utgår till föräldern och

Att en inte till den unge själv kan tyckas stå i konflikt med frigörelseprocessen och den självständighet ungdomar i den åldern bör uppnå. Å andra

som sidan innebär en sådan lösning att förhållandena liknar den faktiska situtionen för så gott alla övriga ungdomar i motsvarande ålder

som eftersom dessa i de fall de själva inte förvärvsarbetar i allmänhet är beroende föräldrarna för sin försörjning. En åtskillnad mellan ersätt-

av ning för vårdinsatser och ersättning för merkostnader respektive uppdelning av ersättning för merkostnader till olika personer som i annat fall skulle nödvändig skulle dessutom innebära vissa problem. Det

vara torde kunna uppstå situationer som innebär svårigheter med att hänföra en viss merkostnad till antingen den merkostnadsersättning som skall utges till den eller till den merkostnadsersättning som beviljas

unge föräldern. Även andra aspekter kan det ligga fördelar i att det

ur samlade behovet ersättning för vårdinsatser och merkostnader för en

av familj kan hanteras i ett och samma ärende. Det är naturligtvis också så att det i förhållandet mellan förälder och barn föreligger en skyldighet för föräldern att tillhandahålla den unge de insatser och möjligheter

vårdbidraget omfattar. I praktiken skall alltså det förhållandet att som ersättningen utges till föräldern inte leda till att den unge går miste om någon ersättning han eller hon skulle ha fått vid en annan lösning.

som Vårdbidraget föreslås därför i sin helhet utges till föräldern.

Eftersom ett beslut om Vårdbidrag naturligtvis indirekt påverkar den

levnadsförhållanden bör försäkringskassan vara skyldig att beunges reda henne eller honom tillfälle att yttra sig över en ansökan om rätt till Vårdbidrag som avser tid efter det att han eller hon blivit myndig om det inte kan anses uppenbart obehövligt.

Åldersgränsen för rätt till handikappersättning bör samtidigt höjas till i normala fall halvårsskiftet det år personen fyller 19 år

En höjning av åldersgränsen för Vårdbidrag till halvårsskiftet det år den

fyller 19 år innebär dock att rätt till Vårdbidrag och handikappetunge sättning, som kan utges till försäkrad som fyllt 16 år, skulle kunna föreligga parallellt trots att dessa ersättningsformer sammanfaller när det gäller Vilka merkostnader som kan grunda rätt till ersättning. I princip alla de merkostnader som kan grunda rätt till handikappersättning

Vårdbidrag och handikappersättning 177

bör också kunna ersättas Vårdbidrag i form av skattefri merkostgenom nadsdel eller merkostnadsersättning. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det redovisade ställningstagandet bör rätt till handiovan kappersättning för merkostnader inte föreligga under tiden från 16 års ålder fram till halvårsskiftet det år försäkrad fyller 19 år för den som en stadigvarande bor tillsammans med båda föräldrarna eller med någon

av dem. Vårdbidrag lämnas enligt nuvarande regler inte för barn vårdas som på institution tillhör staten eller till vars drift bidrag utges från en som kommun eller landstingskommun Vården kan beräknas pågå staten, om minst månader. Motsvarande regler gäller om barnet vårdas utanför sex institutionen dess försorg eller barnet i annat fall vårdas genom om utanför institution och staten, kommun eller landstingskommun är huvudman för vården. Detta innebär att Vårdbidrag inte utges då barnet under längre tid vistas sjukhus, habiliteringskliniker eller liknande, familjehem enligt socialtjänstlagen 1980:620 eller lagen 1993:387 stöd och service till vissa funktionshindrade, bostad med särskild om service för barn och ungdom enligt lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade, elevhem i anslutning till statlig specialskola, specialpedagogiska resurscenter eller olika boendemöjligerbjuds eleverna vid riksgyrrmasier. Däremot kan rätt till s.k. heter som

ferievårdbidrag föreligga förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för

om rätt till Vårdbidrag. Enligt folkbokföringslagen 1991:481 skall en elev under 18 år som ha sitt egentliga hemvist tillsammans med föräldrar anses bosatt hos föräldrarna även han eller hon till följd av skolgången regelmässigt om tillbringar sin dygnsvila annat ställe. Detta gäller efter det att eleven fyllt 18 år så länge han eller hon genomgår grund- eller gymnasieskola eller motsvarande utbildning. En vistelse anses inte heller leda till ändrad bosättning den föranleds av vård vid en institution för sjukvård, om vård Under sådana perioder som, enligt vad som enligt av unga m.m. redovisats, rätt till Vårdbidrag inte föreligger grund av vistelse ovan på institution bör emellertid barnet eller ungdomen inte anses m.m. stadigvarande bosatt hos någon föräldrarna vid bedömningen av rätt av till handikappersättning barnet eller ungdomen är folkbokförd även om hos föräldrarna. När det gäller bedömning av rätt till handikappersättning som grundas på att försäkrad till följd av funktionshinder i sin dagliga en livsföring behöver tidskrävande hjälp är det självklart så mera av annan att de insatser förälder gör och Vilka ersätts med Vårdbidrag måste en beaktas. Samtidigt kan det i många fall vara så att ett barns eller en ungdoms behov hjälp i den dagliga livsföringen av olika skäl inte av kan tillgodoses av föräldrarna eller endast kan tillgodoses i mindre om-

178 Vårdbidrag och handikappersättning

fattning. Handikappersättning bör därför kunna utges på den grunden även för det fall en yngre person bor tillsammans med förälder. Det behov hjälp i sådant fall täcks genom en förälders insatser vilka

av som ersätts med Vårdbidrag skall naturligtvis inte berättiga till handikappetsättning.

Rätt till handikappersättning kan även föreligga för den som för att kunna förvärvsarbeta behöver fortlöpande hjälp av annan. Det är i sådana fall fråga om behov av hjälpinsatser som ligger vid sidan av vad

idag beaktas vid bedömning av rätt till Vårdbidrag. Ett sådant som hjälpbehov bör därför kunna tillgodoses genom handikappersättning oberoende förekomsten av Vårdbidrag.

I likhet med vad som idag gäller i fråga om förtidspension bör rätten till handikappersättning omprövas i samband med beslut om ha-

biliteringspenning eller långtidssjukpenning.

13 Ansökan, beslut, och överklagande

av beslut om habiliteringspenning

13.1 Ansökan

Utredningens förslag: Habiliteringspenning skall kunna beviljas efter ansökan från den försäkrade. I vissa fall skall dock habiliteringspenning kunna beviljas efter ansökan har undertecknats att en förvaltare eller av två trovärdiga personer. av

Ansökan en förutsättning

Habiliteringspenning bör kunna beviljas endast efter ansökan från den enskilde Försäkringskassan bör inte kunna pröva rätten till personen. ersättning på eget initiativ. Skälet till att försäkringskassan har denna möjlighet när det gäller förtidspension/sjukbidrag är framför allt att inte skall fortsätta uppbära en dagersättning i form av exempersoner

pelvis sjukpenning deras arbetsförmåga bedöms vara varaktigt eller

om för avsevärd tid nedsatt med minst en fjärdedel. I de fall funktionshinder utgör ett hinder för honom eller personens henne att ansöka habiliteringspenning bör ansökan kunna underom tecknas förvaltare eller två trovärdiga personer som är väl förav av trogna med sökandens förhållanden. I denna del föreslås således regler överensstämmer med vad enligt 1-2 i RFV:s föreskrifter som som RFFS 1977:3 om ansökan om pension gäller beträffande ansökan om förtidspension.

Krav på information till de försäkrade

Villkoret att det skall finnas en ansökan för att habiliteringspenning skall kunna beviljas ställer stora krav informationsinsatser till de kan vara aktuella för rätt till ersättning. Ett förstahandsgrupper som för att denna information åligger försäkringskassan. Framför ansvar ge allt i de fall inte betalar ut eller tidigare har betalat ut långtidsman

180 Ansökan, beslut och överklagande SOU 1998: 106

sjukpenning eller Vårdbidrag kommer dock kassan att vara beroende av information från andra myndigheter eller organisationer. Eftersom habiliteringspenning föreslås kunna beviljas tidigast den 1 juli det år perfyller 19 år, och flertalet då fortfarande torde studera, sonen personer

ägna sig arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller insatser från kom-

eller hälso- och sjukvården, vilar också ett visst infonnationsmun

respektive myndighet och organisation. Handikapprörelsen är

ansvar också viktig inforrnationskanal i det här sammanhanget. en

13.2 Beslut

Utredningens förslag: Socialförsäkringsnärnnd föreslås fatta beslut i ärenden om beviljande av habiliteringspenning. Habiliteringspenning bör beviljas från den tidpunkt den försäkad uppfyller förutsättningarna för rätt till ersättning. Ersättningen skall kunna beviljas för högst tre månader tillbaka i förhållande till an-

sökningsmånaden.

Habiliteringspenning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga skall beviljas tills vidare, dock längst t.o.m. månaden före den månad som den försäkrade fyller 30 år. Försäkrade har förlängd skolgång till följd av sitt funktionssom hinder skall kunna beviljas habiliteringspenning t.o.m. utgången av den månad i vilken studierna bedöms avslutas, dock längst t.o.m. månaden före den månad i vilken den försäkrade fyller 30 år. Habiliteringspenning skall kunna beviljas från den tidpunkt den försäkrade uppfyller villkoren för rätt till ersättning, dock inte för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. Efter ansökan från den försäkrade skall socialförsäkringsnänmden under vissa förutsättningar kunna besluta att rätten till habiom literingspenning skall upphöra. Försäkringskassan skall kunna inleda en prövning av rätten till habiliteringspenning. Förutsättningen är att den försäkrade under en längre tid har underlåtit att ägna sig sådana aktiviteter som kan antas bidra till att hans eller hennes möjligheter till utveckling tas tillvara. Den försäkrade skall dessutom ha nekat till att ägna sig aktiviteter olika myndigheter faktiskt har erbjudit och som rimsom ligen borde kunna leda till en positiv utveckling. En prövning skall ytterst kunna leda till en indragning av ersättningen. En indragning förutsätter att individen även fortsättningsvis är inaktiv och att de aktivitet erbjuds är av sådant slag att han eller hon rimligen som borde medverka till att ta tillvara sina utvecklingsmöjligheter.

Ansökan, beslut, och överklagande av beslut 181

Beslut i socialförsäkringsnämnd

Socialförsäkringsnämnden bör fatta beslut i alla ärenden som rör be-

viljande av habiliteringspenning.

Ett beslut beviljande habiliteringspenning torde i allmänhet om av innehålla ett stort inslag bedönming. Ett beslut om habiliteringspenav ning kommer dessutom att ha stor betydelse för individen, inte minst för dennes ekonomiska trygghet. Ett beslut om habiliteringspenning kan ha stor betydelse för individen, eftersom den kommer att beanses under regel lång tid och dessutom innebära stora möjtalas ut som en ligheter till aktivitet med bibehållen ersättning.

Retroaktivt i högst tre månader

Habiliteringspenning bör beviljas från den tidpunkt en individ uppfyller förutsättningarna för rätt till ersättning. Bland annat mot bakgrund att det kan komma att förekomma att av försäkrad inte får information i tid bör habiliteringspenning kunna en beviljas för viss tid före ansökningsmånaden. Dock bör inte habiliteringspenningen kunna beviljas för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. Denna regel motsvarar den som tillämpas vid ansökan och beviljande av förtidspension.

Habiliteringspenning skall beviljas tills vidare, dock längst t.0.m. 29 års ålder

Habiliteringspenning skall kunna beviljas tidigast den 1 juli det år den försäkrade fyller 19 år. Ersättningen skall beviljas tills vidare, dock längst t.0.m. månaden före den månad den försäkrade fyller 30 år. som Habiliteringspenning skall kunna beviljas i två fall, dels vid en av medicinska skäl helt nedsatt arbetsförmåga i förening med förekomst ett stort och varaktigt funktionshinder som förorsakar betydande av svårigheter i livsföringen huvudregeln, dels vid en till följd av funktionshinder förlängd skolgång.

Vid förlängd skolgång beviljas ersättningen för den tid studierna beräknas pågå

Vid förlängd skolgång är det naturligt att rätten till ersättning upphör i anslutning till att studierna avslutas. Rätten till ersättning förutsätter i princip att personen studerar. Rätt till ersättning under studieavbrott

182 Ansökan, beslut och överklagande SOU 1998: 106

skall i princip gälla i endast de fall avbrottet är kortvarigt eller förorsakas av medicinska skäl.

Habiliteringspenning under förlängd skolgång bör därför beviljas till utgången av den månad i vilken studierna bedöms avslutas, dock längst t.0.m. månaden före den månad som den försäkrade fyller 30 år.

Vid nedsatt arbetsförmåga beviljas ersättningen tills vidare

Habiliteringspenning på grund av nedsatt arbetsfömiåga skall beviljas

tills vidare. Ett beslut om habiliteringspenning kommer därför i princip att gälla från den tidpunkt den beviljas, tidigast den 1 juli det år personen fyller 19 år, t.0.m. månaden före den månad personen fyller 30 år. Då upphör rätten till habiliteringspenning eftersom ersättningen är förbehållen personer som är 29 år eller yngre.

Då rätten till habiliteringspenning upphör vid ingången av den

månad de fyller 30 år kan dock vissa personer fortfarande ha medi-

av cinska skäl helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga och därmed vara fortsatt berättigade till ersättning från ohälsoförsäkringen i form av an-

tingen långtidssjukpenning eller förtidspension beroende på varaktigheten i arbetsförmågenedsättningen. För att inte riskera att någon en-

skild individ skall miste ekonomisk ersättning bör försäk-

om en ringskassan ha en skyldighet att i god tid informera den enskilde om att rätten till förmånen kommer att upphöra vid fyllda 30 år. I de fall personen inte själv lämnar in en ansökan om långtidssjukpenning eller förtidspension bör försäkringskassan eget initiativ inleda en prövning av rätten till ersättning i så god tid före den månad personen fyller 30 år att det inte skall behöva uppstå något tidsmässigt glapp mellan å

ena sidan habiliteringspenningen och å andra sidan en långtidssjukpenning eller en förtidspension.

Under vissa förutsättningar skall det kunna beslutas att rätten till habiliteringspenning skall upphöra.

Utredningen har även övervägt om en person skall kunna avsäga sig rätten till habiliteringspenning före den månad han eller hon fyller 30 år. en. Mot bakgrund den trygghet ligger i systemet med habi-

av som literingspenning gör utredningen bedömningen att det endast kan röra sig om ett fåtal fall där personer eget initiativ kommer att vilja avstå från ersättningen. Det skulle dock kunna förekomma, exempelvis

om en person genom framgångsrik medicinering eller på annan sätt blir helt återställd och kan träda in på arbetsmarknaden. Han eller hon kan

Ansökan, beslut, och överklagande beslut 183 av

då praktiska eller psykologiska skäl önska att helt lämna försäkav ringen och försörja sig själv utan att inom ramen för avräkningssystemet i habiliteringspenningen behöva rapportera till försäkringskassan omfattningen av förvärvsinkomstema. Ett annat tänkbart exempel kan en person som önskar att avvara säga sig ersättningen med motiveringen att han eller hon inte ställer de krav på aktivitet försäkringen ställer under tid med erupp som sättning. I stället för att invänta ett eventuellt beslut om indragning, kan själv vilja ta initiativ till att bryta kontakten med försäkpersonen ringen. Det är allmänt sett tveksamt att en person skall påtvingas en ersättning han eller hon sig inte vill ha. I båda ovanstående som uppger exempel kan det således finnas skäl att ta hänsyn till den enskilde individens vilja. Det bör dock vara aktuellt att tillmötesgå personens egen önskemål främst i det förstnämnda fallet. Om en person före 30 egna års ålder uppnår hel arbetsförmåga och kan försörja sig själv, utan att beroende långvarig ersättning från ohälsoförsäkringen, kan det vara av

främsta syftet med habiliteringspenningen sägas ha uppnåtts.

Ungdomar i allmänhet vill självförsörjande. Många funktionsvara hindrade ungdomar vill allra helst kunna försörja sig själva och inte behöva beroende ersättning från socialförsäkringen. Samtivara av en digt kan ett beslut att dra in habiliteringspenningen komma att leda om till att någon myndighet eller organisation blir hänvisad att ta annan över ansvaret för individens försörjning. I det sistnämnda fallet är det inte heller osannolikt att individens önskan att avsäga sig ersättningen kan ha medicinska grunder. Det är således inte självklart att en habiliteringspenning skall kunna upphöra även den försäkrade uttryckligen önskar att avsäga sig om förmånen. Därför föreslår utredningen att den försäkrade skall kunna ansöka att habiliteringspenningen inte längre skall utgå. Socialförom säkringsnänmden skall då pröva sådan ansökan. Socialförsäkringsen nämnden skall besluta att rätten till ersättningen skall upphöra om såvida det inte finns skäl att tro att individens saknar möjligheter att försörja sig annat sätt. Efter ett sådant beslut upphör alltså rätten till förmånen. Om individen vid tillfälle åter önskar få habiliteett senare ringspenning skall han eller hon lämna in ansökan. Socialen ny försäkringsnämnden skall då göra en ny prövning av rätten till ersättning har endast tillfälliga förvärvsinkomster har knappast En person som skäl att ansöka att rätten till ersättning skall upphöra. I sådana fall om skall det i kapitel 8 föreslagna systemet med reducering av ersättningen intjänade arbetsinkomster tillämpas. Om det vid en ansökan om att av

184 Ansökan, beslut och överklagande SOU 1998: 106

rätten till ersättningen skall upphöra är frågan om endast tillfälliga inkomster bör således inte nämnden bevilja ansökan.

I yttersta undantagsfall skall habiliteringspenningen kunna dras in

En viktig utgångspunkt för förslaget att införa habiliteringspenning för yngre svårt funktionshindrade personer är att ersättningsperioden skall präglas av aktivitet som leder till att individens utvecklingsmöjligheter tas tillvara. Den enskildes egen motivation har visat sig ofta vara avgörande för utsikterna att nå framgång i ärenden med rehabilitering eller habilitering. Därför skall individen själv avgöra vilken eller vilka aktiviteter som blir aktuella.

I kapitel 8 diskuterades om det bör ställas några krav en individ med habiliteringspenning att ägna sig sådana aktiviteter som kan antas bidra till att hans eller hennes möjligheter till utveckling tas tillvara. Det konstaterades att det bör finnas någon form av aktivitetskrav

den enskilde. Ett krav aktivitet hos den enskilde skulle kunna förmå ansvariga myndigheter att verkligen erbjuda de insaster och ge det stöd till individens habilitering som han eller hon behöver och har rätt till. Någon form av skyldighet för individen att försöka ta tillvara sina utvecklingsmöjligheter är också av betydelse av legitirnitetsskäl. Det kan också av andra skäl vara rimligt att ohälsoförsäkringen ställer vissa krav på dem som har habiliteringspenning. Det konstaterades också att det endast i undantagsfall kommer att finnas anledning för försäkringskassan att ställa krav individen. I den mån det blir aktuellt att ställa krav torde det i stället vara aktuellt för främst kommunerna.

Samtidigt står det alldeles klart att en skyldighetssida inom habiliteringspenningen måste inta en undanskymd roll i systemet. Iden absolut övervägande delen av fallen är det individens egen motivation och egna val som kommer att avgöra om habiliteringen skall leda till ett positivt resultat. Ett krav på henne eller honom att genomgående ägna sig aktiviteter som ansvariga myndigheter förordar hotar därför möjligheterna att nå framgång.

Det som kan bli aktuellt inom ohälsoförsäkringen är ett allmänt formulerat krav på individen att med hänsyn till sina förutsättningar försöka ta tillvara sina möjligheter till utveckling. I normalfallet kan det däremot inte bli fråga om att styra individens val, utan det är han eller hon själv som med eventuellt stöd från andra myndigheter avgör hur tiden med habiliteringspenning skall utnyttjas.

En indragning av ersättningen är den enda sanktion som försäkringskassan kan ta till. Möjligheterna för socialförsäkrings-

Ansökan, beslut, och överklagande beslut 185 av

nämnden att besluta indragning av ersättningen bör dock bli starkt om

begränsade.

Om den försäkrade under längre tid har underlåtit att ägna sig en sådana aktiviteter kan antas bidra till att hans eller hennes möjligsom heter till utveckling tas tillvara bör försäkringskassan kunna inleda en

prövning rätten till habiliteringspenning. En ytterligare förutsättning

av för prövning skall kunna inledas är att den försäkrade dessutom att en nekar till att ägna sig av olika myndigheter erbjudna aktiviteter som rimligen borde kunna leda till en positiv utveckling. Innan en prövning inleds är det dock naturligt att försäkringskassan hör sig för med individen orsakerna till att det inte pågår någon aktivitet. Det kan ñnom giltiga skäl för individen att under en period vara inaktiv. nas För att prövning rätten till ersättning skall leda till ett beslut en av att habiliteringspenning skall dras in krävs att vissa förutsättom en ningar är uppfyllda. Grunden för en indragning är att individen utan egentliga skäl fortsätter inaktiv och att han eller hon avstår från att vara sådana erbjudna aktivitet som skulle kunna bidra till att hans eller hennes möjligheter till utveckling tas tillvara. Enligt detta förslag blir möjligheterna för socialförsäkringsnämnden att besluta indragning ersättningen mycket starkt begränsade. om av Enligt utredningens bedömning torde det därmed inte annat än i yttersta

undantagsfall bli akuellt med en indragning av en habiliteringspenning.

13.3 Överklagande av beslut

Utredningens förslag: Socialförsäkringsnämndens beslut i ärende habiliteringspenning skall kunna överklagas till allmän förvaltom ningsdomstol. Både den enskilde, försäkringskassan och Riksförsäkringsverket föreslås kunna överklaga besluten. Reglerna för överklagande föreslås desamma gäller för överklagande av beslut i vara som ärenden förtidspension enligt 20 kap. i AFL. om

I SOU 1997: 166 konstaterades att det saknades anledning att skapa nya

överklaganderegler med anledning av införandet av långtidssjukpen-

ning. De regler enligt 20 kap. AFL gäller vid överklagande av besom slut rätt till förtidspension skall gälla även för beslut om habiliteom ringspenning. Socialförsäkringsnänmdens beslut i ärende om habiliteringspenning skall således kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Både den enskilde, försäkringskassan och Riksförsäkringsverket föreslås kunna överklaga besluten.

m: ;may gêawáâ;

lege .üiriawümj EQ T ss;3.ä:a.w§i , . nu: ñâffftåâåj VV7 .

m,- r :gøiür:

W ,ññüâñdâ

14 Ikraftträdande

14. 1 Inledning

I de tidigare betänkandena SOU 1997:166 och SOU 1997:189 har utredningen föreslagit att ett nytt system för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga i allt väsentligt kan träda i kraft tidigast den 1januari 2001. Ett förslagen i SOU 1997:166 föreslogs dock

par av kunna införas redan den 1januari 1999.

Det finns rad omständigheter som talar för en ikraftträdandetid-

en punkt tidigast år 2001. Även det i och för sig är värde att ett nytt

om av system kan komma igång så snart som möjligt är det enligt utredningens tidigare bedömning inte praktiskt möjligt med ett ikrafttträdande förrän tidigast är 2001.

I proposition 1997/982111 Reformerad förtidspension, m.m. har regeringen föreslagit att ett reformerat system för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga skall träda i kraft den 1januari 2001. Bland annat grundas uppfattningen på att det finns flera frågor som bör bli föremål för fortsatt beredning innan regeringen tar ställning beträffande dessa. I övrigt hänvisas till behovet av att anpassa ett nytt förtidspensionssystem till det föreslagna reformerade ålderspensionssystemet. Riksdagen har antagit regeringens förslag.

Vissa remissvaren SOU 1997:166 och SOU 1997:189 har gi-

av vit stöd uppfattningen att de bestämmelsema inte bör träda i

nya kraft förrän år 2001. Bland annat bekräftar Riksförsäkringsverket att problemen med omprogrammeringen i samband med övergång till år 2000 gör att ikraftträdandet de delar av utredningens förslag som

av förutsätter nyprogarnmering i ADB-systemet kan ske tidigast den 1januari 2001.

188 Ikraftträdande SOU 1998: 106

14.2 Ikraftträdande år 2001

Utredningens förslag: Det förslag om ett nytt systern för ersättning

vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga för yngre personer m.fl förslag

presenteras i detta betänkande skall träda i kraft den

som

1 januari 2001.

Utredningen finner inga skäl att ifrån den tidigare redovisade bedömningen beträffande ikraftträdandetidpunkt för ett nytt system. Såväl regeringens och riksdagens ställningstagande som remissinstan-

uppfattning bekräftar att år 2001 är den tidigaste ikraftträdansemas detidpunkt är praktiskt möjlig. Också de förslag lämnas i

som som detta betänkande föreslås därför träda i kraft den 1 januari 2001.

Därmed kan ett helt nytt system för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga träda i kraft vid en och samma tidpunkt.

15 Övergångsbestämmelser

15.1 förslag om

Tidigare Övergångsbestämmelser

I SOU 1997: 166 lämnades förslag till ett nytt system för ersättning vid

långvarigt nedsatt arbetsförmåga. Ett nytt system med långtidssjukpen-

ning och förtidspension föreslogs i allt väsentligt träda i kraft den 1januari 2001. På flera punkter krävs en omfattande reglering av hur övergången från det nuvarande till det föreslagna systemet skall till.

Förslag Övergångsbestämmelser lämnades i SOU 1997:189. Där

om redogjordes också för ett antal principiella och generella utgångspunkter som bör få ligga till grund för en reglering av övergången från ett befintligt system till ett nytt. En grundläggande utgångspunkt är att ersättningar som har beviljats före det föreslagna systemets ikraftträdande så långt möjligt bör bibehållas i princip oförändrade.

I detta betänknade lämnas ytterligare förslag om hur ett nytt system bör se ut. De tillkommande förslagen berör huvudsakligen personer i åldersgruppen 19-29 år. Även dessa förslag föreslås träda i kraft den 1januari 2001. Liksom tidigare finns det behov av bestämmelser som reglerar övergången från det nuvarande till det föreslagna systemet.

Endast vissa av de förslag som lämnas i detta betänkande föranleder behov Övergångsbestämmelser. På några punkter där det i och för

av sig behövs en reglering av övergången från det nuvarande till det föreslagna systemet kan detta fullt ut eller i avgörande delar hanteras av de förslag som lämnades i SOU 1997:189. Ett exempel är den ytterligare höjningen den nedre åldersgränsen för rätt till förtidspension, från i

av SOU 1997:166 föreslagna 19 år till nu föreslagna 30 år. Av flera skäl bör redan beviljad förtidspension för en person som vid det före-

en slagna systemets ikraftträdande år 2001 är 29 år eller löpa vidare

yngre t.0.m. 29 års ålder. Utöver övergångsbestämmelsema i SOU 1997:189 främst en teknisk omvandling av ersättningen i form

av folkpension, pensionstillskott och ATP till inkomstrelaterad förtidspension och garantibelopp krävs ingen ytterligare reglering av sådana

fall. Det vore i och för sig önskvärt att också denna grupp kunde få dra nytta av det föreslagna och generöst utformade förhållningssätt till ak-

190 Övergångsbestämmelser SOU 1998: 106

tivitet präglar förslaget habiliteringspenning för personer yngre

som om än 30 år. Av rättsäkerhetsskäl är det dock olämpligt att automatiskt föra över hela denna till habiliteringspenningen. En tänkbar lösning

grupp

att i stället föra över ansöker om att få byta från förvore personer som tidspension till habiliteringspenning. För att åstadkomma en sådan lösning skulle det emellertid krävas en tekniskt sett mycket komplicerad omräkning ersättningen, varför inte heller detta är ett godtagbart

av alternativ. Utredningen hoppas dock att habiliteringspenningens aktiva karaktär får visst genomslag också på yngre förtidspensionärer under den tioåriga övergångssperiod som det kommer att finnas personer

än 30 år med förtidspension beviljad före det föreslagna systeyngre mets ikraftträdande år 2001.

Vissa de tillkommande förslagen i detta betänkande kräver dock

av särskilda Övergångsbestämmelser. Det rör sig då främst om de höjda äldersgränsema för Vårdbidrag och handikappersättning. Dessutom föranleder justeringen det tidigare föreslaget höjd nedre åldersgräns

av om för rätt till långvarigt försörjningsstöd en modifiering av en övergångsbestärmnelse föreslogs i SOU 1997:189.

som

15.2 Tilkommande Övergångsbestämmelser med anledning av förslagen i detta

betänkande

Justerad nedre åldersgräns för rätt till långvarigt försörjningsstöd

Utredningens förslag: En har sjukbidrag vid införandet

person som

ett nytt system den l januari 2001 och under detta år inte når

av som

till 19 års ålder skall kunna få sjukbidraget förlängt om han eller

upp

hon uppfyller villkoren i övrigt. En sådan förlängning kan dock ald-

rig längre tid än till den 1 juli det år fyller 19 år.

avse personen

I nuvarande förtidspensions- och sjukbidragssystem är 16 år lägsta ålder för rätt till ersättning. I SOU 1997:166 föreslogs istället 19 år

lägsta ålder för rätt till långvarig ersättning från ohälsoförsäksom ringen, samtidigt sjukbidraget avskaffas och långtidssjukpenning

som införs. Samtidigt att förslaget nedre åldersgräns skulle

angavs om kunna omprövas i det fortsatta arbetet.

I detta betänknade föreslås en justering av det tidigare förslaget om nedre åldersgräns. I stället för fast 19-årsgäms föreslås att långvarigt

en försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen i form av långtidssjukpenning

eller habiliteringspenning skall kunna betalas ut tidigast den 1juli det år individen fyller 19 år. Förändringen har endast marginell betydelse eftersom viss födelseårgång är 19 år i genomsnitt vid det aktuella en halvårsskiftet. Beroende när under året viss är född handen person åldern 19 år plus minus någon eller några månader. lar det om I SOU 1997:189 föreslogs en övergångsbestämmelse för att hantera situationen för dem vid införandet av det förslagna systemet är som än 19 år och har sjukbidrag. Den som har sjukbidrag vid inyngre som förandet och är under 19 år då sjukbidraget löper ut skall kunna få detta förlängt kriterierna för detta är uppfyllda. Storleken på ersättningen om skall beräknas enligt nuvarande regler. En sådan förlängning kan dock aldrig längre tid än till dess fyller 19 år. avse personen Eftersom den tidigare föreslagna 19-årsgränsen nu har omprövats krävs mindre justering den tidigare övergångsbestämmelsen om en av sjukbidragstagare. Den har ett sjukbidrag vid införandet av unga som ett nytt system den 1 januari 2001 och som under detta år inte når upp till 19 års ålder skall kunna få sjukbidraget förlängt om han eller hon i övrigt uppfyller villkoren. En sådan förlängning kan dock aldrig avse längre tid än till den 1 juli det år fyller 19 år. personen

Höjd nedre åldersgränsen för rätt till handikappersättning

Utredningens förslag: Inriktningen bör vara att en beviljad handikappersättning skall löpa vidare enligt de villkor som låg till grund för beviljandet.

Handikappersättning utges i dag dels självständig förmån, dels som en tillägg till pension. En förutsättning för rätt till ersättning är att som den försäkrade har fyllt 16 år. Rätten till handikappersättning kan begränsas till en viss tid. I detta betänkande föreslås att det inte skall föreligga rätt till handikappersättning för merkostnader under tiden från 16 års ålder fram till halvårsskiftet det år fyller 19 år. Detta föreslås gälla i noren person malfalet, dvs. för den majoritet av ungdomarna som stadigvarande bor tillsammans med båda föräldrarna eller med någon av dem. Däremot skall oberoende bosättning alltjämt kunna få handikapperen person av sättning från 16 års ålder också vissa andra förutsättningar är uppom fyllda. Det krävs regler kan hantera situationen för personer som har som handikappersättning vid införandet av ett nytt system den ljanuari 2001 och under detta år inte når till 19 års ålder. Vissa av som upp

192 Övergångsbestämmelser SOU 1998: 106

dessa kan ha handikappersättning vid sidan av en förtidspension eller

ett sjukbidrag, medan andra kan ha ersättningen som en självständig förmån.

Den allmänna inriktningen bör vara att rätten till en beviljad handikappersättning inte skall dras in för personer som vid ikraftträdandet av ett nytt system är yngre än den föreslagna nedre åldersgränsen. En beviljad förmån bör i princip löpa vidare enligt de villkor som låg till

grund för beviljandet.

Personer som har handikappersättning vid införandet av det föreslagna systemet och under detta år inte når upp till 19 års ålder bör

som ha kvar rätten till ersättning om denna enligt beslutet löper vidare utan

begränsning till viss tid. Rätten till handikappersättning föreslås en en dock omprövas i samband med ett eventuellt beslut om habilite-

ringspenning eller långtidssjukpenning.

Om rätten till handikappersättning som är begränsad till en viss tid bör ersättningen löpa vidare till den beslutade tidpunkten. Om därmed rätten till handikappersättning upphör före den 1 juli det år

personen fyller 19 år bör eventuell ny prövning av rätt till ersättning göras

en enligt de föreslagna nya reglerna.

Höjd åldersgräns för rätt till långvarigt försörjningsstöd och för

Vårdbidrag

Utredningens förslag: Vårdbidrag för ett barn eller en ungdom bör inte utgå samtidigt som barnet eller ungdomen har förtidspension

eller sjukbidrag.

I detta betänkande föreslås att långvarigt försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen skall kunna betalas ut tidigast den l juli det år individen fyller 19 år, istället för tidigast vid 16 års ålder i nuvarande system. Samtidigt föreslås nuvarande rätt till Vårdbidrag för föräldrar till barn upp till 16 år utsträckas till att gälla även äldre barn och ungdomar, dock längst till halvårsskiftet det år de fyller 19 år.

Vid ikraftträdandet av det föreslagna systemet den l januari 2001 kommer det finnas personer som har en förtidspension eller ett sjukbidrag men som under detta år inte når-upp till 19 års ålder. Det bör undvikas att det också skall kunna beviljas Vårdbidrag för föräldrar till sådana barn eller ungdomar. Därför föreslås att Vårdbidrag för ett barn eller en ungdom inte skall kunna utgå samtidigt som barnet eller ungdomen har förtidspension eller sjukbidrag.

16 Finansiering

16. l Inledning

I SOU 1997:166 har utredningen föreslagit att sjukbidraget skall avskaffas och ersättningsform, långtidssjukpenning, skall in-

att en ny

föras. Förtidspension och långtidssjukpenning skall föras samman med

försäkring för sjukpenning till försäkringsgren. Föräld-

en gemensam raförsäkring och ersättning till sjukvård skall avföras från sjukförsäkringen och finansieras i särskild ordning.

Alla ohälsoförsälcringens inkomstrelaterade ersättningar skall finansieras med socialavgifter i form arbetsgivaravgifter för anställda och

av egenavgifter för näringsidkare. Utfyllnad till den garanterade

upp grundnivån skall finansieras med allmänna skattemedel.

Det samlade förslaget till nytt system för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga innebär något sänkta utgifter åtminstone kort och medellång sikt i förhållande till nuvarande förhållanden. Det finns således inget behov ytterligare finansiering, utan försäkringen kan

av finansieras inom för ett oförändrat skatte- och avgiftsuttag utan

ramen att ohälsoförsäkringen ökar sin andel de totala offentliga utgifterna.

En sjukförsäkringsavgift en nivå om knappt 8 procent av avgiftsunderlaget skulle, vid dagens förhållanden och inklusive ålderspensionsreformen, räcka för att finansiera inkomstrelaterad inkornstersättning på grund sjukdom. Denna avgift kan tas ut inom ramen för ett

av oförändrat totalt avgiftsuttag förutsatt att garantipensioner inom såväl ålders- förtidspension tillsamman en del av ersättning till sjukvård

som finansieras med allmänna skattemedel.

194 Finansiering SOU 1998: 106

16.2 Finansiering av habiliteringspenning

Utredningens förslag: Inkomstrelaterad habiliteringspenning finansieras med socialavgifter i form arbetsgivaravgifter för anställda

av och egenavgifter för näringsidkare. Utfyllnad upp till den garanterade grundnivån finansieras med allmänna skattemedel.

Habiliteringspenning förs samman med försäkring för sjukpenning, långtidssjukpenning och förtidspension till en gemensam försäkringsgren, ohälsoförsäkringen.

Ersättningssystemet vid habiliteringspenning föreslås vara identiskt

tidigare har föreslagits skall gälla för långtidssjukpenning. med det som

Det är naturligt att habiliteringspenningen förs samman med försäkring för sjukpenning, långtidssjukpenning och förtidspension till en

försäkringsgren, ohälsoförsäkringen. Därmed är det likagemensam deles naturligt att habiliteringspenningen finansieras enligt samma modell övriga fönnånsslag inom ohälsoförsäkringen. Inkomstrelate-

som rad habiliteringspenning skall därför finansieras med socialavgifter i form av arbetsgivar- och egenavgift. Utfyllnad upp till den garanterade grundnivån skall finansieras med allmänna skattemedel.

I förhållande till förslagen i SOU 1997:166 får de nu presenterade förslagen inte några påtagliga finansiella konsekvenser för ohälsoförsäkringen helhet. Därmed kvarstår den tidigare bedömningen att

som

sjukförsäkringsavgift nivå knappt 8 procent av avgiftsen en om underlaget skulle räcka för att finansiera all inkomstrelaterad ersättning på grund sjukdom eller med sjukdom jämställda tillstånd.

17 Konsekvenser av förslagen

17.1 Finansiella effekter

17.1.1 Den samlade effekten av förslagen i detta

betänkande

Marginella direkta effekter för en liten grupp

Förslagen i detta betänkande berör huvudsakligen svårt funktionshindrade i åldrarna 19-29 år. Dessa utgör en liten grupp i det personer svenska samhället. Varje år nybeviljas cirka 2 000 förtidspensioner och sjukbidrag för är än 30 år. Vid viss tidpunkt är det 12 000personer som yngre en 13 000 i åldrarna 19-29 år som har förtidspension och sjukpersoner bidrag. Åldersgruppen 19-29 år för cirka tre procent av samtliga svarar fönnånstagare, och representerar ungefär två procent av systemets samlade utgifter. Sammantaget rör det sig utgifter grovt räknat om knappt 1 miljard kronor år. Det är i perspektivet av dessa storleksper ordningar de finansiella konsekvenserna utredningens förslag som av skall ses. Det bör dock poängteras att andelen i hela 16-64 år som en gruppen gång har beviljats sin förtidspension före 30 års ålder är betydligt större än vad ovanstående uppgifter antyder. Beräknat 1997 års nybeviljandemönster kan teoretiskt uppskatta att cirka 15 procent av man alla förtidspensionärer i framtiden kommer att ha blivit beviljade sin förmån före fyllda 30 år. Det framgår längre fram i detta kapitel att de förslag till nya regler presenteras i betänkandet inte bedöms ha några påtagliga finansom siella konsekvenser i det korta perspektivet i förhållande till den utgiftsnivå förslagen i SOU 1997:166 innebar. Det är emellertid som svårt att få fram underlag krävs för att mer exakt beräkna det som ekonomiska utfallet för vissa av förslagen. Därför presenteras uppskattningar de ekonomiska konsekvenserna med i huvudsak kvalitaav tiva bedönmingar. Det föreslagna systemet innebär i princip ingen förändring av antalet kan beviljas ett försörjningsstöd från ohälsoförsäkpersoner som

196 Konsekvenser av förslagen

ringen. Precis som nuvarande förtidspensions- och sjukbidragssystem och det tidigare föreslagna systemet med långtidssjukpenning och förtidspension får en person med långvarigt nedsatt arbetsförmåga av medicinska skäl en försörjningsersättning som står i proportion till graden av nedsättningen av arbetsförmågan.

Inte heller vad gäller den ekonomiska ersättningen -försörjningsstöd, ålderspensionsrätt och bostadsstöd innebär föreslaget några

väsentliga skillnader.

På det hela taget håller sig ohälsoförsäkringen inom de finansiella ramar som förslagen i SOU 1997: 166 innebar. Detta innebär i sin tur en något lägre utgiftsnivå än med nuvarande förtidspensions- och sjukbidragssystem.

Utredningens samlade förslag gynnar dem som är beroende av försäkringen under en lång tid

Även således förslagen i detta betänkande inte har några påtagliga

om finansiella effekter ohälsoförsäkringen som helhet har utredningens samlade förslag, inklusive dem som lämnades SOU 1997:166, betydelsefulla ekonomiska konsekvenser för personer som är beroende av systemet under lång tid.

Den löpande uppräkningen av garantinivån i förhållande till halva reallönetillväxten bland de förvärvsaktiva utgör en förbättring i förhållande till nuvarande system för den grupp som kommer in i försäkringen som unga och som sedan stannar kvar under en följd av år.

Vidare innebär ålderstrappan i garantinivån att de riktigt unga kan se fram emot en ytterligare standardförbättring i takt med ökad ålder

t.o.m. 29 års ålder. upp

Positiva ekonomiska och andra effekter av ett tydligt och generöst

förhållningssätt till aktivitet

Utredningen är ävertygad om att det föreslagna systemet i högre grad än nuvarande förtidspensions- och sjukbidragssystem kan ge vissa av personerna i de aktuella åldrarna de förutsättningar som krävs för att på sikt kunna försörja sig själva helt eller delvis. Därför kan man i ett mer långsiktigt perspektiv räkna med en viss minskning av behovet av försörjningsstöd från i första hand ohälsoförsäkringen. En ökad förvärvsfrekvens innebär också ökade materiella värden och skatteintäkter för samhället totalt sett. Till detta skall läggas att det systemet lägger

nya grunden för en positiv utveckling när det gäller livsinnehållet för de en-

Konsekvenser förslagen 197 av

skilda individerna berörs. Realistiskt sett kan det emellertid inte som väntas bli radikalt förändrad situation i varje enskilt fall. en En förtidspensionering i år innebär i regel betydande samunga utbetalningarna från ohälsoförsäkringen fram till dess persomantagna fyller 65 år och blir ålderspensionär. Redan liten andel mycket nen en

framgångsrika habiliteringsfall kan därför begränsa ohälsoförsäk-

ringens utgifter påtagligt. Om genom en lyckad habiliteen person

ringsperiod i år kan bli självförsörjande kan mot 35 år med

unga upp förtidspension undvikas. I dagens penningvärde motsvarar detta pensionsutbetalningar cirka 3,3 miljoner kronor. Vid ökad grad självförsörjning tillkommer också en rad posien av tiva effekter för de enskilda individerna. Här är det dock inte möjligt att bedöma i vilken utsträckning sådana effekter kan omvandlas till ekonomiska värden, bl.a. eftersom positiv utveckling förutsätter att en vissa s.k. dynamiska effekter uppstår. Det är därför inte meningsfullt försöka sätta siffror den effekt som utredningen dock är överatt tygad kommer uppstå sikt. En osäker faktor är i vilken utom att sträckning samhällets olika instanser verkligen kan tillgodose de behov aktiviteter och stöd finns hos de med de svåraste funkav som unga tionshindren.

Antalet personer med ersättning

Det föreslagna för ersättning till yngre än 30 år systemet personer innebär i princip ingen förändring antalet som kan beviljas ett förav sörjningsstöd från ohälsoförsäkringen. Före 30 års ålder finns habilite-

ringspenning eller hel eller partiell långtidssjukpenning för dem som

har långvarigt nedsatt arbetsförmåga medicinska skäl. Förslagen i av SOU 1997:166 innebar att det i motsvarande situation kunde beviljas

hel eller partiell förtidspension eller långtidssjukpenning.

Förslagen att uppmuntra till och i princip förutsätta aktivitet hos om den enskilde under tid med ersättning skulle kunna leda till att det uppstår vissa tillkommande drivkrafter in i försäkringen. Det kan uppfattas fördelaktigt att få del habiliteringspenningens generösa regler som av aktivitet. älva avsikten med denna ersättningsforrn är att den skall om plattform för så mycket aktivitet möjligt, och utan att den ge en som enskilde riskerar sin ekonomiska trygghet. Också långtidssjukpenningen kan komma att betraktas attraktiv i detta avseende, eftersom individen i vissa situationer kan ägna sig olika typer av aktivitet, som t.ex. studier, utan att riskera ersättningen. Det är emellertid inte troligt att eventuella drivkrafter in i försäkringen kommer att innebära ökning antal individer med ersätten av

198 Konsekvenser av förslagen

ning. Det huvudsakliga skälet är att kriterierna för rätt till ersättning oförändrat skall grundas att arbetsförmågan är långvarigt nedsatt av medicinska skäl. De föreslagna kriterierna för rätt till habiliteringspenning innebär att det också tillkommer ett villkor, nämligen

att personen har ett stort och varaktigt funktionshinder som förorsakar betydande svårigheter i livsföringen. Övriga som är långvarigt sjuka men inte lika svårt funktionshindrade får rätt till långtidssjukpenning om de inte kan arbeta.

Inte heller torde en eventuell drivkraft att hålla sig kvar i försäkringen längre tid än avsett kunna få något spelrum och inverkan antalet personer med ersättning. Med de generellt sett utökade möjligheterna till aktivitet följer nämligen också en ökad skyldighet att försöka ta tillvara sina utvecklingsmöjligheter. Detta gäller i synnerhet under tid med långtidssjukpenning, också i viss mån vid habilite-

men ringspenning. För långtidssjukpenningen vidkommande betonas och stärks effektiviteten i habiliteringen och rehabiliteringen. Grunden i systemet utgörs av att det alltid är den kortaste vägen till arbetsförmåga som skall väljas. Genom att tydligt sätta individens val och motivation i centrum då han eller hon bedöms inte kunna uppnå arbetsförmåga inom rimlig tid ökar effektiviteten i habiliteringen och rehabiliteringen, vilket i slutändan innebär att ersättningsperiodema kan kortas i vissa fall.

17.1.2 Effekter av enskilda förslag

Ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga först vid 19 års ålder

I SOU 1997:166 föreslogs preliminärt 19 år som nedre åldersgräns för rätt till långvarigt försörjningsstöd från ohälsoförsäkringen. Förslaget modifieras nu. Lägsta inträdesålder till försäkringen blir halvårsskiftet det år den försäkrade fyller 19 år. Även med detta förslag kommer den nedre åldersgränsen att bli 19 år i genomsnitt, med en spännvidd i det individuella fallet från 18% till 191/2 år. Därmed påverkas inte ohälsoförsäkringens utgifter i förhållande till det tidigare förslaget.

Ersättning tidigast från cirka 19 års ålder innebär dock utgifts-

en minskning jämfört med det nuvarande systemet med dess 16-årsgräns. Idag är det årligen drygt 500 personer i åldrarna 16- 18 år som beviljas förtidspension eller sjukbidrag. Sammantaget är det 2 000-3 000 personer i dessa åldrar som har sådana ersättningar. Med det förslaget

nya kommer med stor sannolikhet flertalet av dessa i stället att få habiliteringspenning eller långtidssjukpenning vid cirka 19 års ålder. Troligen

Konsekvenser förslagen 199 av

kommer många ändå att uppbära ersättning från socialförsäkringen före 19 års ålder, och då sannolikt Vårdbidrag i de flesta fall.

Habiliteringspenning vid förlängd skolgång till följd av

funktionshinder

Vid cirka 19 år eller äldre och efter ansökan skall habiliteringspenning beviljas i förhållande till normal studiegång har förlängd personer som skolgång förorsakad sitt funktionshinder. I det nuvarande systemet av är det många, inte samtliga, funktionshindrade elever som har en men ersättning från ohälsoförsäkringen under den tid som motsvarar den

förlängda skolgången.

Det är i detta fall mycket svårt att bedöma hur stor merutgiften för ohälsoförsäkringen kan tänkas bli. Avgörande är hur många funktionshindrade elever i nuvarande system inte har försörjningsstöd från som socialförsäkringen under förlängd studietid. Det är samtidigt svårt att uppskatta den finansiella effekten av förslaget för andra samhällssekto-

rer. Förlängd studietid till följd av funktionshinder förekommer främst för elever går eller har gått inom grundsärskolan, specialskolan, som

gymnasiesärskolan och riksgymnasiema för döva, hörselskadade

och rörelsehindrade. Utredningen har inte tillgång till uppgifter som visar förekomsten försörjningsstöd från socialförsäkringen bland de av elever går på gyrrmasiesärskolan, gör bedörrmingen att den som men alldeles övervägande majoriteten har hel förtidspension eller helt sjukbidrag. För utvecklingsstörda torde därmed förslaget om habigruppen literingspenning under tid med förlängda studier inte innebära några påtagliga merutgifter för ohälsoförsäkringen. Hösten 1995 genomförde Riksförsäkringsverket och Centrala studiestödsnämnden kartläggning av det ekonomiska en gemensam stödet till eleverna vid riksgymnasiema för funktionshindrade ungdomar i landet. Av samtliga drygt 530 elever bildade underlag för som rapporten hade 91 procent eleverna vid riksgymnasiet för döva, av 51 procent vid riksgymnasiet för hörselskadade och 51 procent vid riksgymnasiema för rörelsehindrade -totalt 73 procent av samtligaförtidspension eller sjukbidrag samtliga hade hel förmån. Resterande 27 procent, motsvarande cirka 150 elever riksgynmasiema, skulle således med den förslaget få habiliteringspenning under ett eller ett nya års studier inte motsvaras av en ersättning från socialförsäkpar som ringen i dag. Vissa eleverna på riksgymnasiema som i dag inte har något förav sörjningsstöd från socialförsäkringen har i stället studiestöd. Förslaget

200 Konsekvenser av förslagen SOU 1998: 106

habiliteringspenning vid förlängd skolgång innebär därför samtidigt om att det studiesociala systemet får något lägre utgifter för i första hand studiebidrag.

I den mån det idag förekommer att vissa funktionshindrade ungdomar inte slutför exempelvis sina gynmasiestudier, eller att studietiden är kortare än nödvändigt för att nå den avsedda kunskapsnivån, kan förslaget komma att innebära förändring får vissa finan-

en som siella konsekvenser. Omedelbart då systemet träder ikraft kan ett antal funktionshindrade personer som är yngre än 30 år och som inte har

förtidspension eller sjukbidrag eller något annat försörjningsstöd från socialförsäkringen komma att göra anspråk ersättning. Skulle detta

bli fallet är det dock att betrakta som mycket positivt att fler funktionshindrade ungdomar fullföljer sina grundläggande studier, även det i så fall också kan komma att innebära ökade utgifter för

om försäkringen.

Ingen förtidspension före 30 års ålder

Ingen skall kunna få förtidspension före 30 års ålder. Personer som enligt förslaget i SOU 1997:166 skulle ha blivit beviljade hel förtidspension kommer i stället att få hel habiliteringspenning eller hel långtidssjukpenning. Partiell förtidspension före 30 år blir i stället partiell

långtidssjukpenning i det nya systemet.

Flertalet som kommer in i försäkringen som unga kommer att sakna tidigare förvärvsinkornster. De kommer därför att få ersättning i form

den föreslagna garantinivån. Grundskyddet föreslås vara detsamma av

som i SOU 1997:166 har föreslagits för långtidssjukpenning och för-

tidspension. Själva garantinivån, indexeringen av garantinivån över tiden, den ålderspensionsrätt som skall tillgodoräknas och även bostadsstödet blir helt identiska oavsett om det är habiliteringspenning

eller långtidssjukpenning som betalas ut. Jämfört med en förtidspension på garantinivå innebär en habiliteringspenning samma ersättnings-

nivå, indexering och ålderspensionsrätt. Dock blir det skilda bostadsstöd.

Det kommer också att förekomma en antalsmässigt betydligt mindre grupp som före inträdet i försäkringen förvärvsarbetade under några år och därmed kvalificerade sig för en inkomstrelaterad ersättning. Med det tidigare förslaget skulle de ha kunnat bli beviljade hel långtidssjukpenning eller hel förtidspension. Med de i detta betänkande förslagna reglerna kan de inte beviljas förtidspension om nedsättningen av arbetsfönnågan inträffar före 30 års ålder, men däremot hel långtidssjukpenning eller habiliteringspenning. Personer som med det tidigare för-

SOU 1998: 106 Konsekvenser av förslagen 201

slaget skulle ha fått ersättning i fonn partiell inkornstrelaterad förav tidspension får i stället partiell inkomstrelaterad långtidssjukpenning. I ovanstående fall kommer det att finansiellt jämt ut för ohälsoförsäkringen beviljas habiliteringspenning om altemaom en person tivet hade varit långtidssjukpenning. Ersättningen är densamma i de

bägge fallen. Däremot kan det bli viss troligen mycket begränsad finansiell en - effekt vissa individer med det systemet får inkomstrelaterad om nya habiliterings- eller långtidssjukpenning i stället för inkornstrelaterad förtidspension. I regel kommer nämligen en habiliterings- eller långtidssjukpenning att bli något högre än vad en motsvarande förtidspension hade blivit sådan hade beviljats i stället. Habiliterings- och om en långtidssjukpenningen beräknas 80 procent av ett underlag som som genomsnittet de två i inkornsthänseende bästa av de tre motsvarar av åren, medan förtidspension motsvarar 65 procent av medelsenaste en inkomsten under de fyra bästa de senaste sex åren. Det mildare av kravet på aktuell arbetsmarknadsanknytning kan också medföra att det tillkommer med inkomstrelaterad ersättning. Om en inpersoner komstrelaterad habiliterings- eller långtidssjukpenning beviljas i stället motsvarande förtidspension uppstår emellertid också tre effekter för en kort, medelfristig respektive lång sikt leder till lägre utgifter för som försäkringen. För det första minskas behovet av bostadsstöd om den inkornstrelaterade habiliterings- eller långtidssjukpenningen överstiger den inkomstrelaterade förtidspension annars hade utbetalats. För som det andra har habiliterings- och långtidssjukpenningen en lägre uppräk-

ning över tiden prisindexering jämfört med förtidspension som ut-

- över prisindexeringen räknas i förhållande till hälften den reala upp av tillväxten i de yrkesaktivas arbetsinkomster. För det tredje blir ålderspensionsrätten i princip något lägre vid habiliterings- och långtidssjukpenning än vid förtidspension.

Habiliteringspenning under upp till elva års tid

Habiliteringspenning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga i princip efter avslutad grundutbildning kommer i stort sett regelmässigt att beför hela perioden fram till fyllda 30 år. Som längst blir det fråga talas ut tid cirka elva år, från cirka 19 år t.o.m. 29 års ålder. En om en av ersättning under så lång tid kan komma att i det korta och medellånga perspektivet innebära ökade utgifter för ohälsoförsälcringen om alternativet hade varit att vissa personer efter en tid hade blivit självförsörjande eller hade fått något annat samhällsstöd.

202 Konsekvenser av förslagen SOU 1998: 106

Huvudsakligen begränsas dock sannolikheten för en sådan situation av att kriterierna för att kunna beviljas habiliteringspenning är strängare än kriterierna för rätt till förtidspension och sjukbidrag. Den grupp som kommer att få habiliteringspenning torde därför i den absolut övervägande delen av fallen även idag ha ett samhälleligt försörjningsstöd under motsvarande period i livet. Det är då frågan om främst

sjukbidrag och förtidspension från socialförsäkringen, i viss ut-

men

sträckning också ersättningar i samband med arbetsmarknadspolitiska

åtgärder och studier. Iden mån det nya systemet medför ökade utgifter för ohälsoförsäkringen torde det därför samtidigt innebära lägre utgifter för främst arbetsmarknadspolitiken och det studiesociala systemet.

Eftersom systemet med habiliteringspenning innebär att en och samma ersättning kommer att utges oavsett aktivitet kan man också räkna med vissa administrativa besparingar.

Bostadsstöd

I nuvarande förtidspensions- och sjukbidragssystem kan en person få ett inkomstprövat bostadstillägg till pensionärer BTP. I SOU 1997:166 föreslogs att sjukbidraget avskaffas och att långtidssjukpenning skall införas. I uppskattningen av de ekonomiska konsekvenserna gjordes ett beräkningstelcniskt antagande att personer som idag har sjukbidrag skulle få långtidssjukpenning i det nya systemet och därmed inte vara berättigade till BTP. Hälften av det belopp som årligen utges i BTP till sjukbidragstagare i nuvarande system skulle användas till finansiering av ett nytt särskilt bostadsstöd till personer med

långtidssjukpenning. Resterande belopp utgjorde en besparingen i bostadsstödssystemet.

En 30-årsgräns för rätt till förtidspension innebär att ett minskat antalet individer med förtidspension. Därmed blir det även färre som kan vara berättigade till BTP. Den tillkommande minskningen BTP-

av utgifter bör dock i sin helhet bidra till finansieringen av ett nytt särskilt

bostadsstöd till personer med långtidssjukpenning och habiliteringspenning.

Motivet för att återföra hela beloppet till ett nytt bostadsstöd är att de unga i ohälsoförsäkringen i regel befinner sig i en i väsentliga

avseenden annorlunda ekonomisk och social situation jämfört med äldre

personer med långtidssjukpenning. De flesta långtidssjukskrivningar

inträffar under en begränsad tid mitt i eller i slutet av yrkeslivet. Med den föreslagna kompensationsnivån 80 procent blir det under sjukperioden ett inkomstbortfall 20 procent av den ordinarie arbetsin-

SOU 1998: 106 Konsekvenser förslagen 203 av

komsten, vilket kan innebära att bostadskostnaden kan bli svår att bära. I flertalet fall dock inkomstbortfallet under en begränsad period. varar med långvarigt nedsatt arbetsförmåga kommer dock sällan De yngre att ha någon inkomstrelaterad ersättning. Vidare kommer de normalt sett att ha ersättningen under betydligt längre perioder. Ett alltför lågt tilltaget bostadsstöd skulle kunna hota långtidssjuka och funkunga tionshindrades möjlighet att leva ett ekonomiskt och socialt självständigt liv. Utan ett tillskott till habiliterings- eller långtidssjukpenning en på grundnivå skulle det svårt att klara kostnaden för en egen bovara stad, i synnerhet är hänvisad till de betydligt kostsammare särom man skilda boendefonnema eller andra anpassade bostäder.

Höjd åldersgräns för Vårdbidrag

Nuvarande rätt till Vårdbidrag för föräldrar till barn till 16 år föreupp slås utsträckas till att gälla även äldre bam och ungdomar, dock längst till halvårsskiftet det år de fyller 19 år. Förslaget innebär att utgifterna för Vårdbidrag ökar. Delvis kommer sannolikt de ökade utgifterna för Vårdbidrag mot-

minskade utgifter för handikappersättning och kanske också

svaras av vissa andra handikappförmåner. Dessutom motsvaras de ökade utgifterna för Vårdbidrag minskade utgifter för långvarig försäkav från ohälsoförsäkringen. Även det inte något vis

ringsersättning om

är önskvärt att höjning åldersgränsen för Vårdbidrag helt och genom av fullt ekonomiskt kompensera för att åldersgränsen för försörjningsstödet höjs förekommer det i dag att inkomstbortfallersättningar i form förtidspension och sjukbidrag i praktiken ofta tar vid efter ett Vårdav bidrag för barnet. Det är mycket svårt att uppskatta hur många Vårdbidrag för ungdomar i åldrarna 16-19 år kan bli aktuella i och med den höjda som åldersgränsen. I kombination med den höjda åldersgränsen för rätt till inkornstbortfallsersättning Vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga komdet i Vart fall knappast innebära ökade utgifter i förhållande till om mer inga sådana förändringar hade gjorts.

17.2 Effekter för individer och grupper

Begränsade effekter även på individuell nivå

Det har framgått att utredningen bedömer att de förslag som lämnas i detta betänkande inte kommer att ha några påtagliga finansiella kon-

204 Konsekvenser förslagen

sekvenser för ohälsoförsäkringen jämfört med förslagen i SOU 1997:166. Bedömningen grundas i huvudsak att antalet ersättningsberättigade personer i princip inte påverkas samt att den ekonomiska ersättningen kommer att bli densamma för i stort sett samtliga indivder. Detta innebär samtidigt att det inte kan bli frågan om annat än begränsade kortsiktiga ekonomiska effekter för enskilda personer och grupper.

Det har också framgått att det i flera fall saknas statistiska underlag

krävs för att kunna beräkna de eventuella ekonomiska effekterna som med hög precision, varför även konsekvenserna för enskilda personer

måste åskådliggöras resonemangsvis. och för grupper

Ålder och kön

Det stora flertalet som kommer att få habiliteringspenning

personer skulle med nuvarande regler istället ha haft sjukbidrag eller förtidspension. Några skulle emellertid under perioder ha haft ersättningar från andra samhällssektorer, exempelvis i samband med vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Sannolikt kommer en mycket stor andel av dem som får habiliteringspenning redan vid cirka 19 års ålder att ha allvarliga medfödda eller mycket tidigt förvärvade medicinska orsaker till sina funktionshinder. Bland nuvarande förtidspensionärer och sjukbidragstagare är det till övervägande del har sådana diagnoser och kommer in i

män som försäkringen mycket Det finns därför anledning att tro att

som unga. fler män än kvinnor kommer att ha habiliteringspenning redan från 19 års ålder eller som något äldre.

Också personer som en bit in i vuxenlivet går miste om förmågan att försörja sig eget arbete kommer att bli beviljade en långvarig

genom inkomstbortfallsersättning från ohälsoförsäkringen. Enligt det mönster

råder i nuvarande förtidspensions- och sjukbidragssystem är det som fler kvinnor än män får sin ersättning i åldrarna 25-29 år. Bland

som dem som kommer att träda i den föreslagna ohälsoförsäkringen något eller några år före 30 års ålder torde det bli vanligare med långtidssjukpenning än med habiliteringspenning. Personer som går miste om sin arbetsförmåga i 25-30-årsåldem har vanligtvis mycket svåra medicinska och andra problem, men är som regel inte så allvarligt funktionshindrade att de kan komma att uppfylla villkoren för rätt till habiliteringspenning.

Det är ändå troligt att fler kvinnor än män kommer att få habiliteringspenning i åldersgruppen 25-29 år, vilket skulle innebära en viss utjämning totalt sett av antalet kvinnor och män med habiliteringspen-

SOU 1998: 106 Konsekvenser av förslagen 205

ning i åldersgruppen 19-29 år. Fortfarande kommer emellertid sannolikt något fler män än kvinnor att ha ersättning i form av habilite-

ringspenning.

Med det föreslagna systemet med habiliteringspenning och långtidssjukpenning i åldersgruppen 19-29 år kommer i flertalet fall en inkomstrelaterad ersättning att bli något högre än vad en inkomstrelaterad förtidspension skulle ha blivit om inte förtidspensionsmöjligheten hade försvunnit i och med höjningen åldersgränsen till 30 år. Jämav fört med reglerna för förtidspension är kravet aktuella arbetsinkomster mildare och ersättningsnivån högre. Fler kvinnor än män vänkomma in i försäkringen efter att först ha arbetat under något eller tas år. Det blir därför troligen främst kvinnor kan dra nytta av

några som

det med de föreslagna reglerna tar kortare tid att komma upp i fullt att

försäkringsskydd nytillträdda arbetsmarknaden. Det är vis-

för unga serligen inte möjligt precisera hur många individer det här att som viset kommer få högre ersättning, det bör handla om en beatt en men gränsad grupp.

17.3 Konsekvenser inom andra

samhällssektorer

Den övergripande målsättningen med det förslag utredningen lämsom i detta betänkande är att lägga grunden för en tillvaro präglad av nar aktivitet och självständighet och i bästa fall ökad grad av självfören sörjning för med de svåraste funktionshindren. Genom att personer stimulera individen att ägna sig specifika aktiviteter eller att leva ett aktivt liv i största allmänhet kan hans eller hennes möjligheter till utveckling tillvara på ett många gånger bättre sätt än i nuvarande tas med förtidspension, sjukbidrag och långvariga sjukskrivningar. system Det krävs regler inom ohälsoförsäkringen för att kunna skapa de nya förutsättningar krävs för nå positiva resultat. Det är emellertid som att inte främst försäkringskassan har de verktyg som behövs för att som konkret bistå och stödja individen när så behövs. I första hand är det andra skall stå för de samhällsinsatser kan behövas för organ som som aktiviteterna skall komma till stånd. Eftersom individen får habiliteatt ringspenning oavsett aktivitet kan andra samhällssektorer inrikta sig sina primära uppgifter. Det föreslagna systemet lägger därför inte bara grunden för en ökad möjlighet för individen att utvecklas, utan kan också bidra till en utveckling inom olika samhällssektorer är för den aktuella som gynnsam svårt funktionshindrade. gruppen unga

206 Konsekvenser av förslagen

En ökad tydlighet i ohälsoförsäkringens förhållningssätt till aktivitet kan leda till att det i vissa fall uppmärksammas ett behov av insatser som kanske inte är känt eller åtminstone inte kan tillgodoses fullt ut i dag. Det kan t.ex. röra sig om nya yrkesinriktade påbyggnadsutbildningar ordinarie gymnasieutbildning för unga personer med fysiska funktionhinder eller en utveckling av metoder för att särskilt tillgodose behovet av habiliteringsinsatser i ett långsiktigt perspektiv för psykiskt sjuka.

Bilaga 1 s. 212

Bilaga 1 207

Kommittédirektiv

Ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga

Dir. 1997:9

Beslut vid regeringssarnmanträde den 16 januari 1997

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall utforma förslag till ett system för ekonomisk ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga. Detta system skall ersätta dagens system med förtidspension och sjukbidrag. Utredaren skall bl.a.

lämna förslag till principer för förmånsberälming med utgångs- punkten att ersättning skall baseras på den försäkrades tidigare inkomster, lämna förslag till grundnivå för dem inte kvalificerat sig till en - som inkomstbaserad ersättning eller till endast låg sådan, en ställning till hur ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga - ta skall ansluta till reglerna i det reforrnerade ålderspensionssystemet.

Bakgrund

Utvecklingstendenser

Förtidspensionering har till syfte att den som blir varaktigt arbetsoge förmögen långsiktig ekonomisk trygghet genom ersättning för inen

komstbortfall. Förtidspensioneringen omfattar också tidsbegränsade

sjukbidrag vilka utges till dem får arbetsförmågan nedsatt för avsom sevärd tid men inte varaktigt.

Bilaga 1 s. 213

208 Bilaga 1

Under de senaste decennierna har förtidspensioneringen ökat i omfattning. Antalet förtidspensionärer har ökat kontinuerligt sedan 1960talet. År 1963 ungefär 3 befolkningen i förvärvsaktiv

var procent av ålder År 1993 hade andelen stigit till drygt 7

förtidspensionerade.

procent. Samtidigt har antalet sysselsatta förtidspensionär sjunkit

per från 24,5 till 9,6 under period. Under åren 1992 och

personer samma 1993 ökade antalet förtidspensionärer kraftigt. År 1993 nybeviljades drygt 62 000 förtidspensioner 30 000 män och 32 000 kvinnor, vilket är den högsta årssiffran hittills. Under åren 1994 och 1995 har volymutvecklingen stabiliserats. År 1995 nybeviljades 39 200 förtidspensio-

18 600 män och 20 600 kvinnor och för första gången sedan ner 1960-talet minskade det totala antalet förtidspensionärer. Den demografiska utvecklingen och situationen arbetsmarknaden kan emellertid förväntas innebära fortsatt press förtidspensioneringen i

en framtiden.

Under 1990-talet har regelförändringar genomförts som påverkar utvecklingen inom förtidspensioneringen. Den 1 juli 1993 infördes två

nivåer inom förtidspensioneringen, en fjärdedels och tre fjärdedels nya förmån. Nivån två tredjedels förmån upphörde, men finns kvar övergångsvis. Sedan nivåerna infördes har andelen partiella för-

de nya måner bland de nybeviljade förtidspensionema ökat. Samtidigt har andelen pensionärer med hel förtidspension minskat. Den 1 oktober 1995 infördes nya regler med syfte att förbättra beslutsunderlagen vid beslut

förtidspension. Den 1 januari 1997 har nya kriterier för rätt till om sjukpenning och förtidspension införts, vilka bl.a. innebär att arbetsförmågans nedsättning skall bedömas utifrån mer renodlat medicinska kriterier.

Det är ovanligt att personer som beviljats förtidspension eller sjukbidrag återgår i arbete. De tidsbegränsade sjukbidragen övergår förr eller i de allra flesta fall i förtidspension. Följden blir att fler

senare en människor permanent utestängs från arbetsmarknaden grund av ohälsa. Antalet förtidspensionärer och försörjningsbördan för de förvärvsaktiva riskerar att bli ett hot mot förtidspensionssystemet och dess finansiering. Det är också viktigt för såväl samhället individen, att när så

som är möjligt underlätta en återgång i arbete.

Reformerat ålderspensionssystem

Förtidspensioneringen är i dag en del av pensionssystemet och reglerna för fönnånsberälming är i huvudsak knutna till vad som gäller för

ålderspensioneringen. Reformeringen ålderspensionssystemet med-

1998:106 Bilaga I 209 SOU

för ålderspension kommer att beräknas enligt nya principer och att att

ålderspensionssystemet såväl lagtekniskt som finansiellt kommer att

från andra socialförsäkringsgrenar avskilt system. Mot denna utgöra ett det nödvändigt över reglerna för inkomstberäkning

bakgrund är att se för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsfönnåga.

Sjuk- och arbetsskadekommitténs idéskiss mânadsersättning om

försäkringsskydd vid ohälsa har utretts av Sjuk- och arbets-

Frågan om

skadekommittén S 1993:07 tidigare Sjuk- och arbetsskadebered-

Genom regeringsbeslut den 20 april 1995 fick kommittén nya ningen. direktiv dir. 1995:54. I direktiven att beredningen, mot bakangavs reformeringen ålderspensionsystemet, skulle överväga en

grund av av

ordning för inkomstersättning vid långvarigt nedsatt arbetsfömiåga. ny Slutbetänkandet En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering SOU 1996:113 lämnades den 2 juli 1996. Betänkandet har

remissbehandlats. I slutbetänkandet föreslår kommittén i enlighet med direktiven att nuvarande förtidspension och sjukbidrag integreras i allmän ohälsoen försäkring. Kommitténs arbetsnamn för den nya ersättningsfomien är

mânadsersättning. Kommittén föreslår när under period om 450 dagar att en person en haft sjukperioder omfattat sammanlagt 365 dagar skall en översom gång ske från sjukpenning till mânadsersättning. Beslut om övergång till mânadsersättning skall i princip inte innehålla någon beoch rätt dömning sjukfallets varaktighet bygger möjligheterna till reav som habilitering. Av administrativa skäl dock kommittén att frågan anser varaktighet ändå måste finnas med i bedörrmingen.

om sjukfallets

Kommittén föreslår därför försäkringskassan, när den tar fram beatt slutsunderlag för beräkning mânadsersättning, skall göra en bedömav ning den försäkrade kommer att uppbära sjukpenning i ytterav om ligare minst 60 dagar efter perioden 365 dagar. om Månadsersättning föreslås även kunna utges efter särskild ansökan.

Arbetsförmågan måste då bedömas nedsatt för ytterligare minst ett vara

ar. Mânadsersättningen skall enligt förslaget inkornstrelaterad vara en förmån storlek beräknas på inkomstförhållanden under ett visst vars antal år innan sjukfallet inträffade. Enligt huvudregeln skall månadser-

sättning beräknas medeltalet förvärvsinkornstema under fyra av av de åren. Det år med högst och det år med lägst inkomst sex senaste skall inte beaktas. Kommittén föreslår också altemativregel där en medeltalet inkomsterna under alla år fr.o.m. 16 års ålder beräknas av

Bilaga 1 s. 215

210 Bilaga 1

men där en femtedel av åren inte beaktas. Den delen avser år med ingen eller lägst inkomst. Altemativregeln förutsätter mer än sex års förvärvsarbete. Det alternativ som är fönnånligast för den försäkrade skall utgöra grunden för beräkning av månadsersättning. Den pensionsgrundande inkomsten PGI skall användas som beräkningsunderlag men kunna kompletteras med mer aktuellt underlag från den försäkrade. Perioder med sjukpenning, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning liksom vård barn inte fyllt två år och vämpliktstjänst-

av som göring skall enligt kommitténs förslag utelämnas vid beräkningen.

Kommittén föreslår vidare att kompensationsnivån i månadsersättningen skall vara 65 procent.

För dem som inte kvalificerat sig för en inkomstbaserad ersättning föreslår kommittén att det skall finnas en garantinivå motsvarande 2,1 basbelopp.

När det gäller den fortsatta rätten till månadsersättning föreslår kommittén att ett aktivt och målinriktat rehabiliteringsarbete skall vara grund för fortsatt rätt till månadsersättning och att beslutens varaktighet prövas utifrån varje individs situation. Det är försäkringsadministrationen som skall göra dessa bedömningar och kommittén påpekar att det måste ställas ökade krav försäkringsadministrationen för detta. Den som återgått i arbete och sedan insjuknar igen skall enligt komrnitténs förslag ha månadsersättning, om inte 30 dagar eller mer förflutit från det sjukperiod avslutats tills en ny sjukperiod börjar.

att en

Beslut om övergång till månadsersättning och beslut med anledning av ansökan om månadsersättning skall, liksom beslut om fortsatt rätt till ersättning, enligt kommitténs förslag fattas av socialförsäkringsnänmden.

Den lägsta åldern för rätt till månadsersättning skall enligt kommitténs förslag höjas från 16 till 18 år. Detta gäller endast rätten att efter ansökan få rätt till månadsersättning. Ungdomar mellan 16 och 18 år förvärvsarbetar skall även fortsättningsvis omfattas försäk-

som av ringen. Kommittén föreslår samtidigt att Vårdbidrag skall kunna utges t.o.m. 17 år och handikappersättning fr.o.m. 18 år. Kommittén föreslår vidare att en försäkrad som uppbär månadsersättning skall kunna pröva ett arbete i rehabiliterande syfte. Kommittén föreslår att nuvarande regler om vilande förtidspension och

anpassas överförs till månadsersättningen. För försäkrade med månadsersättning som under vissa gynsamma förhållanden har möjlighet att arbeta i viss begränsad utsträckning föreslår kommittén regler som gör det möjligt

för dessa att utnyttja denna arbetsfönnåga. Månadsersättningen skall i

dessa fall minskas med en viss del av inkomsten från sådana tidsbegränsade eller oregelbundet återkommande arbeten. Kommittén föreslår dock ett fribelopp som innebär att förvärvsinkomster till ett

upp

Bilaga 1 s. 216

SOU Bilaga 1 211

1998:106

halvt basbelopp skall godtas utan att månadsersättningen minskas. 65 förvärvsinkomster överstiger fribeloppet skall minska procent av som månadsersättningen.

Behov ytterligare utredningsinsatser av

Sjuk- och arbetsskadekornmitténs förslag månadsersättning är inte om fullständigt och ytterligare utredning behövs därför. Det finns heller

inget förslag till lagstiftning i någon del kommitténs förslag. av

Uppdraget

Utgångspunkter för ett nytt system

Utredaren skall lämna förslag till utformning av ersättning vid lång-

varigt nedsatt arbetsförmåga. Ersättningen skall ersätta dagens system med förtidspension och sjukbidrag. Den princip månadsersättning om Sjuk- och arbetsskadekommittén skisserat med aktiv rehabilitering som återkommande chanser till återgång i arbete och regler för som ger övergång från sjukpenning bör utgöra utgångspunkten vid utformning den ersättningen. Utredaren bör också överväga om någon mer av nya ersättning skall utfonnas för försäkrade med mycket allvarpermanent liga sjukdomar eller invalidiserande funktionsnedsättningar.

Principer för förmånsberäkning

Utredaren skall lämna förslag till principer för förmånsberäkning vid

långvarigt nedsatt arbetsförmåga. Ersättningen skall, liksom i dag, vara inkomstbortfallsförsäkring. Ersättning bör i dessa fall beräknas en andra grunder än vid temporär nedsättning av arbetsförmågan. en mer Utgångspunkten bör att ersättningen baseras den försäkrades vara tidigare inkomster. Det bör ett inkomstbegrepp som avspeglar vara inkomstförhållanden under längre tidsperiod som ligger till grund en för beräkningen. Härvid bör samråd ske med Socialdepartementet med

anledning de aviserade förslagen i 1997 års budgetproposition prop. av 1996/97:1 ändrade regler för beräkning antagandeinkornst i om av samband med beslut förtidspension. om Eftersom ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga i många

fall under lång följd år skall utredaren föreslå hur indexeutges en av ringen ersättningen skall utformas. Härvid bör behandlingen av inav

dexeringsfrågan för det reformerade ålderspensionssystemet beaktas.

Bilaga 1 s. 217

212 Bilaga 1

För dem som inte kvalificerat sig för en inkornstrelaterad ersättning eller till endast en låg sådan skall det finnas en grundnivå. Utredaren skall överväga vad som är lämplig garanterad nivå för dem inte har

som kvalificerat sig för en inkomstbaserad ersättning satt i relation till den lägsta garanterade nivån i ålderspensionssystemet. Utredaren skall särskilt uppmärksamma situationen för funktionshindrade och andra grupper, t.ex. nytillträdande arbetsmarknaden, som kan förväntas uppbära ersättning helt eller delvis under mycket lång tid. Utgångspunkten skall vara att all ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga skall vara skattepliktig.

Bostadstillägg

Försäkrade som uppbär ersättning för långvarigt nedsatt arbetsfönnåga skall vara berättigade till bostadstillägg BTP motsvarande sätt

som gäller för pensionärer enligt dagens regler. Eftersom förtidspension ersätts av ett nytt system behöver även reglerna för BTP anpassas i detta avseende. Utredaren skall lämna förslag vilka ändringar i reglerna för BTP som behöver göras. Utgångspunkten skall därvid vara att nuvarande regler för BTP så långt som möjligt skall gälla.

Aktiv rehabilitering och uppföljning

Regler för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga skall utformas så att de möjliggör en aktiv rehabilitering och uppmuntrar till aktivitet. Härvid skall utredaren särskilt beakta arbete som medel i rehabiliteringen. Utredaren skall även föreslå utforrrming av regler för återkommande uppföljning under tid då ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga utges. Utredaren skall i dessa sammanhang uppmärksamma den situation som uppstår när den försäkrade är bosatt utomlands när ersättning utges.

Frågor med koppling till det reformerade ålderspensionssystemet, m.m. Utredaren skall ta ställning till hur ersättningen vid långvarigt nedsatt arbetsfönnåga skall ansluta till reglerna i det reformerade ålderspensionssystemet. Därvid skall övervägas hur och i vilken omfattning ålderspensionsrätt skall tillgodoräknas den som uppbär sådan ersättning. Konsekvenserna i form av ålderspensionens storlek för dem

som perioden innan ålderspensioneringen uppbär ersättning för långvarigt

Bilaga 1 s. 218

1998:106 Bilaga 1 213 SOU

nedsatt arbetsförmåga skall analyseras. En utgångspunkt för ett nytt bör ersättningen inte resulterar i högre inkomstrelaterad system vara att än vad fortsatt yrkesarbete hade inneburit. Utredaren

ålderspension

skall dessutom bedöma vilken tidpunkt för övergång till ålderspension

som är lämplig. skall utredaren utforma förslag regler för hur ersättning Vidare om nedsatt arbetsfönnåga skall samordnas med arbetsskadevid långvarigt försäkringen och motsvarande äldre förmåner. Utredaren skall också belysa hur förslagen kommer att förändra förutför arbetsrättsliga lagstiftning och praxis och fösättningarna gällande anpassning lagstiftningen till regler ersättning vid reslå av nya om nedsatt arbetsförmåga. Utredaren skall även belysa förslagen

långvarigt

förhållande till kompletterande avtalsbaserade förmåner och privata i försäkringar.

Internationella konsekvenser

skall analysera de internationella konsekvenserna av det för- Utredaren utformning ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga slag till av Utredaren skall särskilt beakta dels reglerna i den nordiska som lämnas. konventionen den 15 juni 1972 social trygghet, dels reglerna om om och samordning i rådets förordning EEG nr 1408/71 om export för social trygghet när anställda, egenföre-

tillämpningen av systemen

flyttar inom gemenskapen och

tagare eller deras familjemedlemmar

analysera förordningens tillämpning det länmade fördärvid även slaget.

Åldersgränsen och ersättning till funktionshindrade studerande

beträffar ungdomar är det angeläget att i största möjliga ut- Vad undvika dessa hanmar utanför arbetsmarknaden. Utredasträckning att därför ställning till den nedre åldersgränsen för rätt till ren skall ta om vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga skall höjas och därvid ersättning sådant förslag, dels för funktionshindanalysera konsekvenserna av ett ungdomar, dels för ungdomar börjar förvärvsarbeta vid 16 års rade som ålder. Utredaren skall i detta sammanhang föreslå nödvändiga anpassde övriga ersättningsforrner utgår till funktionshindrade. ningar av som Utredaren skall i detta sammanhang även över situationen för se funktionshindrade studerande. Funktionshindrade ungdomar är i vissa fall äldre andra gynmasiestuderande när de börjar gymnasiet och än studier grund deras funktionshinder ofta längre tid. deras tar av

Bilaga 1 s. 219

214 Bilaga 1

Vissa ungdomar med funktionshinder, t.ex. de studerar vid de s.k.

som riksgymnasiema, kan därför ha uppnått 23 års ålder innan de slutfört sina gyrrmasiestudier. Gynmasie-elever med funktionshinder uppbär i

vissa fall såväl förtidspension/sjukbidrag handikappersättning

som under den tid de genomför sina gymnasiestudier. Därutöver är de berättigade till studiebidrag samma villkor som andra gymnasieelever. Utredaren skall ta ställning till vilka regler som i framtiden skall gälla för rätt till ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga för funktionshindrade studerande samt göra en analys konsekvenserna

av av sina förslag. Utgångspunkten för förslagen bör att eleverna skall

vara ha ersättning för de merkostnader som uppstår grund funktions-

av hindret, men i övrigt ha samma ekonomiska villkor som andra elever.

Regeringen gav i maj 1995 Riksförsäkringsverket och Centrala

studiestödsnämnden i uppdrag att gemensamt kartlägga den ekonomiska situationen för elever vid riksgynmasiema för döva, hörselskadade samt svårt rörelsehindrade ungdomar. Myndigheterna lämnade

i december 1995 en redovisning av uppdraget. Redovisningen skall ut-

göra ett underlag för utredaren.

I de delar som förslagen avser ungdomar skall utredaren senast den 1 april 1998 lämna en särskild redovisning till regeringen.

Finansiering

Ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga bör finansieras likartat sätt som vid övrig försäkring grund sjukdom. Den in-

av komstrelaterade delen bör avgiftsfinansierad medan grundskyddet

vara bör finansieras med skatter över statsbudgeten.

Utfommingen av det nya systemet för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga får inte leda till ökade utgifter för detta system

eller för det reforrnerade ålderspensionssystemet jämfört med

nuvarande förhållanden.

övergångsregler

Bilaga 1 s. 219

Utredaren skall lämna förslag till utformning övergångsregler för

av den nya ersättningsformen samt för delar denna, både vad gäller

personer som uppbär förtidspension/sjukbidrag när den nya ersättnings-

formen införs och nytillkorrma, och därvid analysera effekten olika

av lösningar för såväl den enskilde individen samhällsekonomin.

som

Bilaga 1 s. 220

Bilaga 1 215

Arbetets uppläggning

för utredarens arbete bör den idéskiss till månadser- Underlag vara Sjuk- och arbetsskadekommittén redovisade i sitt betänsättning som kande En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering SOU 1996:113 samt det förslag till reformerat föitidspensionssystem Pensionsarbetsgruppen redovisade i sitt betänkande Reforrnerat som

pensionssystem SOU 1994:20.

Utredaren skall bedriva sitt arbete i samråd med arbetsgruppen inom

för genomförandet ålderspensionsreformen, Ut-

Socialdepartementet av socialförsäkringens personkrets S 1995:08, Utredredningen om

för efterlevandepension S 1996:04

ningen om översyn av systemet inkomstbegreppen inom bidrags- och samt Utredningen om översyn av socialförsäkringssystemen S 1996:06. Utredaren skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50, att redovisa konsekvenser dir. 1994:124 och att redovisa

jämställdhetspolitiska

konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir.

1996:49. Utredarens förslag skall redovisas den 31 oktober 1997. I de delar förslagen ungdomar skall utredaren senast den 1 april 1998 som avser särskild redovisning till regeringen. lämna en

Socialdepartementet

Bilaga 2 s. 222

Bilaga 2 217

om rätt till

Bilaga 2 s. 222

Tidigare utredningsförslag

för funktionshindrade

förtidspension unga

redan 1950-talet

Bilaga 2 s. 222

Frågan uppmärksammades

funktionshindrade rätt till förtidspension Frågan om yngre personers redan i början 1950-talet. De sakkunniga i ut-

uppmärksammades av

Bilaga 2 s. 222

anstaltsvårdades rätt till folkpension gjorde i redningen om 1951:47 uttalande särskolelevers rätt till förtidspension. SOU ett om framhöll det i fråga elever över 16 år fanns särskilda skäl att De att om under skolgången vid de sekundär-

undvika varje pensionsutbetalning

Bilaga 2 s. 222

särskoloma. Pensionerade elever vid dessa skolor erhöll kommunala från pensionsstyrelsen utan att i omfattning som fickpengar samma elever belasta anstaltemas tillgängliga anslag för ñckpengar. andra fick dessa elever hela sin folkpension under sommarferiema i Vidare då vistades i sina hem. De sakkunniga menade att detta inden mån de nebar frestelse för dem att söka invalidpension eller sjukbidrag en stadium deras möjligheter att efter genomgången utbildett så tidigt att försörja sig inte kunde klart bedömas. De sakkunniga anning ännu

förde vidare:

visar det sig ibland, sedan pension beviljats med stöd av

I praktiken

vederbörligt läkarutlåtande, att pensionstagaren ännu medan han är

inskriven vid skolan fönnår att under somman/istelsen i hemorten fullgott arbete i jordbruk. För del förtidsfullgöra nära nog t.ex. en efter ha lämnat skolan egentligen borde in-

pensionerade som att

folkpension kan det vidare svårt att indraga invalidpenneha vara eller förnyelse sjukbidrag när såsom ibland föresionen vägra av kommer pensionstagaren eller hans närmaste föredraga att upp- bära framför att på allvar medverka till pensionstagarens

pensionen

i förvärvslivet. Om med defekt, som utgör för-

inpassning en person

intagning i läroanstalt ifrågavarande slag, vid utsättning för av slut innehar avsevärd förtidspension, kan detta sålunda skolans en till hans inträde i förvärvsarbete och anpassning till

ha följd att

samhällslivet fördröjes eller hindras. Ur allmänna synpunkter skulle det nämnda anledningar inneav nu fördel dessa elevers rätt till folkpension regelbära en stor om mässigt komma under prövning först sedan de efter genomgången

utbildning lämnat skolan.

Bilaga 2 s. 223

218 Bilaga 2

Efter framställning från skolöverstyrelsen SÖ fick 1958 års

en socialförsäkringskommitte regeringens uppdrag att utreda frågan

om ändrade bestämmelser pension särskolelever. I den

om m.m. promemoria låg till grund för uppdraget konstaterade SÖ förtidspen-

som att sion hade sökts för 94,8 procent av de elever vid särskoleintemat som hade fyllt 16 år vid vårterminens slut 1958. Av dessa ansökningar hade 88,6 procent beviljats, 0,6 procent avslagits medan 10,8 procent inte hade slutbehandlats. Samtidigt konstaterade SÖ omkring 40

att procent av särskolelevema så småningom blev helt självförsörjande. I promemorian framhölls att det dåvarande systemet otillfred-

var ställande ur flera synpunkter. Ur psykologisk och pedagogisk synvinkel var det otillfredställande att en ung människa skulle bli bedömd som självförsörjande innan det finns tillräcklig grund för en sådan bedömning. SÖ menade att vårdnadshavaren, under förevändning att yrkesutbildning kan ges av denne eller genom dennes försorg, i icke så få fall var angelägen om att få hem eleven när han eller hon blir så gammal

- 16 år att det kan bli aktuellt med pension.

- Socialförsäkringskommittén föreslog i SOU 1961:29 att en restriktivare praxis skulle införas i samband med genomförandet av ett nytt

invaliditetsbegrepp. Kommittén anförde följande:

På de skäl redovisats i det föregående ansluter sig socialförsäk-

som ringskommittén till uppfattningen att förtidspension i regel inte bör utgå för särskoleelev under utbildningstiden och den närmaste tiden efter utskrivningen, då han skall till arbetslivet. Metoden

anpassas att åstadkomma en sådan förändring i förhållande till vad som nu gäller bör emellertid enligt kommitténs mening inte vara att i pen-

sionslagstiftningen införa ett undantagsstadgande, varigenom

särskoleelever uteslutes från rätt till förtidspension. Kommittén

anser nämligen att frågan väsentligt är ett spörsmål angående invaliditetsbedömningen. Ett mycket stort antal särskoleelever är mottagliga för undervisning och utbildning och blir så småningom i stånd att helt eller delvis försörja sig. Det är emellertid ytterst

vanskligt att bedöma möjligheterna till eftermognad och arbetsför-

måga, innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskolan och försök gjorts att införa honom i arbetslivet. Under denna tid föreligger i allmänhet inte möjligheter att bedöma vare sig invaliditetens grad eller varaktighet. Kommittén vill här även erinra om att det finnes en del personer, som lider av svårartad fysisk invaliditet och som trots denna kan deltaga i undervisningen i gymnasium eller annan skola. Att dessa studerande förtidspen-

ge sion så snart de fyllt 16 år skulle i de fall te sig omotiverat,

flesta

även om de inte skulle ha kunnat försörja sig för den händelse de då hänvisats till arbetsmarknaden i stället för till fortsatt första utbildning. Skolelever i frågavarande ålder bör bedömas på sätt

samma vare sig den grava medicinska defekten är psykisk eller fysisk

Bilaga 2 s. 224

Bilaga 2 219

Vad kommittén här anfört gäller såväl den egentliga förtidspen-

sionen den tidsbegränsade motsvarande pensionsfonnen.

som

kritik rernissinsatsema. SÖ ansåg sig kunna Förslaget fick en viss av tillstyrka skulle föredra att ett undantag kunde göras i även om man lagen. Dock framhölls de ekonomiska konsekvenserna som förslaget skulle få för särskolelevema och deras anhöriga samt för skolorna och deras huvudmän. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn hävdade att frågan ändrad praxis borde vila intill dess det föreligger en mera om fullständig plan för hur olika kategorier utvecklingsstörda barn av lämpligen skall inpassas i ett system med utbildningsbidrag, rehabilite-

ringshjälp och socialförsäkringsfönnåner.

Förslaget ledde inte till någon förändring vare sig avseende pensionsåldern eller undantag för vissa I proposition 1962:90 sid grupper. 29.1 konstaterade föredragande statsrådet Torsten Nilsson följande:

Socialförsäkringskommittén har berört ett speciellt spörsmål angå-

ende invaliditetsbedömningen i det kommittén förordar större restriktivitet än för närvarande vid beviljande av förtidspension efterblivna, är elever vid särskolor. Detta uttalande har

psykiskt som

väckt kritik flera håll. Jag hyser förståelse för de skäl som kommittén andragit till stöd för sin uppfattning. Det måste nämligen, kommittén framhåller, ytterst vanskligt att bedöma möjsom vara lighetema till eftermognad och arbetsförmåga, innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskolan och försök gjorts placera honom i arbetslivet. Under denna tid föreligger i att allmänhet små möjligheter att bedöma invaliditetens grad och dess varaktighet. Samma svårigheter måste emellertid ofta uppkomma även i de fall, där den medicinska defekten är av annan art än psykisk efterblivenhet. Att under sådana förhållanden förhand binda utvecklingen av praxis för en viss grupp av handikappade synes knappast lämpligt eller riktigt. Betänkligheter kan också resas mot förorda sådan lösning, då icke med säkerhet kan överatt en man blicka vilka konsekvenser i olika avseenden, den skulle föra som med sig. Jag är därför inte beredd att i dagens läge förorda några från invaliditetsbedömningen i övrigt avvikande grunder för bedömningen i de berörda fallen. Denna fråga bör lämpligen tagas nu i större sammanhang, sedan bättre erfarenhet vunnits angåupp ett ende tillämpningen reglerna förtidspension inom det nya soav om cialförsäkringssystemet.

Bilaga 2 s. 225

220 Bilaga 2

under 1980-1990-talen

Bilaga 2 s. 225

Utredningsförslag

I handikappkommitténs betänkande DsA 1984:12 poängteras

att unga människor med handikapp istället för förtidspension borde erbjudas någon annan form av ekonomisk trygghet som möjliggör yrkesinriktad rehabilitering. Utöver en medicinsk prövning före förtidspensionering, borde en obligatorisk utredning och arbetsprövning göras. Dessutom borde försörjningsproblemen under prövningstiden lösas. Kommittén menade att handikappade ungdomars ekonomiska trygghet skall säkras på ett sätt som främjar deras långsiktiga utveckling. Man betonade vikten av att ha ett bidragssystem som befrämjar sysselsättning i stället

för pension. Kommittén föreslog en höjd åldersgräns för Vårdbidrag

och en ny stödforrn benämnd grundstöd till unga handikappade.

Även rehabiliteringsberedningen behandlade frågan lägsta ålder

om för rätt till förtidspension. I SOU 1988:41 ansåg man dock att handikappkommitténs förslag om höjd åldersgräns för Vårdbidrag och det

en nya grundstödet inte borde genomföras. Enligt beredningen skulle handikappkommitténs förslag innebära en ekonomiskt sämre situation för de handikappade ungdomarna jämfört med vad de har i förtidspension och grundstödet skulle begränsas till vissa grupper.

Beredningen menade att utgångspunkten för en ersättning till unga handikappade bör vara att den skall

frikopplas från pensionssystemet, vara habiliterings- respektive re- -

habiliteringsinriktad och ATP-grundande, omfatta alla handikappade ungdomar oberoende av när handikappet

har inträtt och om den handikappade tidigare har arbetat samt

i samband med yrkesinriktad rehabilitering såsom träning i reell -

miljö" kunna ge en högre ersättning och så sätt rehabilite-

vara ringsmotiverande.

Beredningen föreslog en höjning av 16-årsgränsen för rätt till förtidspension och sjukbidrag till 25 år. I undantagsfall kan handikappet

vara så gravt att det är otänkbart med någon form yrkesinriktad ha-

av mera bilitering alternativt rehabilitering. Sådana ungdomar skulle även fortsättningsvis kunna få förtidspension redan vid 16 års ålder.

Handikappade ungdomar mellan 16 och 25 års ålder skulle få rehabiliteringsersättning rehabiliteringspenning och särskilt bidrag under förutsättning att de deltar i en rehabiliteringsåtgärd och/eller att arbetsfönnågan på grund av handikappet är varaktigt nedsatt.

Gällande praxis om rätt till förtidspension och sjukbidrag till handikappade ungdomar skulle vara vägledande för vilka skulle ha rätt

som till rehabiliteringsersättning. Undantag föreslogs

dock för gruppen syn-

Bilaga 2 s. 226

1998:106 Bilaga 2 221 SOU

skadade, döva och hörselskadade utan andra handikapp. Under utbildning skulle denna undantas från rätt till sjukbidrag eller den grupp föreslagna rehabiliteringsersättningen. Istället skulle studiestöd och det normala stödet under studietiden. För de

handikappersättning vara

studerar ort än föräldrahemmet borde ett

ungdomar som annan kompletterande studiestöd kunna utgå.

Orsaken till varför rehabiliteringsberedningen föreslog att gruppen döva och hörselskadade skulle undantas från rätten till re-

synskadade,

habiliteringsersättning bl.a. de erfarenheter som hade inhämtats var från elevvårdsgruppen vid Riksgymnasiet för döva respektive hörselskadade i Örebro. Elevvårdsgruppen menade att de höga ersättningsnivåerna med både förtidspension, studiebidrag och handikappersätt- tillsammans med fritt uppehälle och fria hemresor under stuning dierna skapar psykosociala problem för eleverna. Eleverna får en helt orealistisk de ekonomiska villkoren, vilket leder till att

uppfattning om

har svårt klara självständigt boende efter avslutad utbildning. de att ett Personalens elevvårdsarbete och träning eleverna försvåras, eleverav motivation söka arbete minskar Möjligheten för döva och nas att m.m. hörselskadade efter gymnasieutbildningen få arbete var god. Av en att gymnasieskolan i Örebro hade gjort framgick att drygt

uppföljning som

eleverna hade arbete viss tid efter skolans slut. Blinda 80 procent av en hade svårare situation, men med hjälp av speciella synkonsulenter en och olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder bedömdes även dessa ha

bättre möjligheter att få arbete. Rehabiliteringsersättningen till övriga handikappade ungdomar föreslogs förtidspensionsnivån. För att stimulera den handimotsvara

kappade delta i aktiva yrkesmässiga rehabiliteringsåtgärder före-

att slogs rehabiliteringspenningen skulle motsvara den avtalsenliga att lönen han eller hon aktivt yrkestränar och prövar olika arbetsuppnär Därutöver skulle särskilt bidrag för kostnader uppstår i

gifter. som

samband med rehabiliteringen kunna utbetalas. För att det inte skulle uppstå överkompensation föreslog beredningen att rehabiliteringspenningen skulle minskas med det belopp den försäkrade får i studiehjälp, studiemedel, korttidsstöd eller vuxenstudiestöd. I SOU 1989:101 konstaterade pensionsberedningen att rehabiliteringsberedningens förslag förutsätter att det införs ny förmån i soen cialförsäkringssystemet. Med hänsyn till detta och att beredningen av dessa förslag inte avslutad inom regeringskansliet, fann beredvar ningen det då inte lämpligt att föra fram några synpunkter att var den nedre åldersgränsen för rätt till förtidspension. För denna ståndpunkt talade också ändring den nedre åldersgränsen även akatt en av tualiserar del principiella frågor samt ger upphov till spörsmål en mer behovet följdändringar beträffande vissa andra sociala förmåner. om av

Bilaga 2 s. 227

222 Bilaga 2

Handikapputredningen framhöll i SOU 1991:46 att det är mycket angeläget att undvika förtidspensionering av unga handikappade. Till skillnad från rehabiliteringsberedningen föreslog man dock 25 år som absolut lägsta ålder för rätt till förtidspension och sjukbidrag. Rehabiliteringsberedningens förslag till ersättning till unga handikappade borde dock i stort kunna ligga till grund för ett nytt ersättningssystem.

Psykiatriutredningen konstaterade i SOU 1992:73 att psykiska störningar är den viktigaste medicinska orsaken till att människor slås ut tidigt i livet. Psykiskt störda utgör en dominerande grupp bland dem som får förtidspension eller sjukbidrag under den period i livet när personligheten forrnas. Särskilda krav måste ställas på utformningen av stödet för personer som tidigt i livet drabbas av svåra funktionshinder, men där funktionshindret inte bör ses som bestående. Det är särskilt viktigt att dessa individers personlighet inte utformas utifrån att de har ett handikapp. Insatsema måste alltså utformas så att individen inte går in i sjukroll eller betraktar funktionshindret som pennanent. Det

en långsiktiga målet om rehabilitering och möjlighet att leva ett aktivt liv måste sättas i centrum.

Utredningen föreslog att en ny ersättningsform rehabiliterings-

bidrag skulle införas i socialförsäkringen som komplement till

sjukbidrag och förtidspension. Den nya ersättningen skulle vara särskilt riktad till unga personer som bör delta i rehabilitering och som inte uppbär sjukpenning. Rehabiliteringsbidrag skulle enligt förslaget utgå med samma belopp som sjukbidrag och förtidspension. Vidare bör den berättiga till särskilt bidrag för de kostnader som kan uppstå när den försäkrade deltar i rehabilitering. Ersättningen skall i första hand kunna ges till personer som deltar i någon form av arbetslivsinriktad rehabilitering eller i verksamhet som förbereder sådan rehabilitering oavsett vilken inriktning denna har. Ersättningen bör också kunna till genomgår medicinsk eller social rehabilitering inkl.

personer som t.ex. utbildning om denna kan anses förbereda en arbetslivsinriktad

rehabilitering.

Utredningen ansåg sig inte kunna avgöra om det är lämpligt att införa ett ovillkorligt krav att den föreslagna ersättningen skall tilllämpas i stället för sjukbidrag eller förtidspension upp till någon viss ålder. Den allmänna bedömningen var dock att sjukbidrag eller förtidspension inte annat än i undantagsfall bör beviljas för personer som är yngre än 35 år.

Vidare framhöll man följande vad gäller rehabilitering av psykiskt störda:

Någon definitiv tidsgräns för hur länge rehabiliteringsbidrag nor-

malt skall kunna utgå bör inte sättas. Som tidigare framgått är det

vanligt att rehabiliteringen av psykiskt störda måste ses i ett lång-

Bilaga 2 s. 228

Bilaga 2 223

siktigt perspektiv där den traditionella stegvisa modellen för rehabilitering inte kan tillämpas. Det är alltså vanligt förekommande att individen måste avbryta en pågående arbetslivsinriktad rehabilitering och under kortare eller längre tid återgå till t.ex. en psykiatrisk rehabilitering. Att rehabiliteringsersättningen i dess nuvarande fonn i princip är begränsad till ett år samt att den inte kan utgå vid enbart medicinsk rehabilitering eller behandling, kan därför vara en betydande komplikation eftersom den försäkrade då måste övergå till sjukbidrag trots att rehabiliteringen inte är avslutad. Den beskrivna komplikationen gäller i särskilt hög grad för psykiskt störda, men har också allmänt påtalats när det gäller rehabiliteringsersättningens utformning. Den här föreslagna nya fonnen för ersättning bör kunna göra övergången från kortsiktig till en mer långsiktigt inriktad

en rehabilitering mindre dramatisk i individens perspektiv.

I SOU 1996:113 föreslog Sjuk- och arbetsskadekommittén SAK 18 år som lägsta ålder för rätt till månadsersättning, det förrnånsslag som föreslogs ersätta nuvarande förtidspension och sjukbidrag. Kommittén angav följande motiv:

Utgångspunkten bör enligt kommitténs mening vara att funktionshindrade ungdomar liksom andra ungdomar ägnar sig studier några år efter de fyllt 16 år. De funktionshindrade ungdomarna bör därför liksom andra ungdomar få sin försörjning genom det studiesociala stödet och föräldrarnas försörjningsskyldighet. Någon rätt till månadsersättning bör alltså dessa inte ha. Enligt kom-

grupper mitténs uppfattning bör i princip istället det studiesociala stödet användas under tid i gymnasieskolan. Denna är idag treårig, vilket skulle innebära att lägsta ålder för rätt till månadsersättning skulle kunna sättas till 19 år. Mot detta talar det förhållandet att myndighetsåldem är 18 år. Vidare gäller föräldrarnas försörjningsskyldighet enligt föräldrabalken hela gymnasietiden dock längst till 21 år.

Kommittén skulle helst se att alla ungdomar hade samma form av stöd under gymnasietiden dvs. studiestöd. Den lägsta åldersgrän-

för rätt till månadsersättning skulle därmed kunna vara 19 år. sen Det är dock enligt kommitténs uppfattning olyckligt att införa ytterligare en åldersgräns. Detta kan medverka till att otydligheter och

avgränsningsproblem uppstår. Kommittén föreslår därför att nya den lägsta åldern för rätt till månadsersättning sätt till 18 år.

Statens 1998

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Omstruktureringarochbeskattning.Fi. 29. 1976årslagomimmunitetochprivilegier i vissa Tänderhelalivet fall- enöversyn.UD. nytt ersättningssystemför vuxentandvård. 30.Utlandsstyrkan.Fö. - Välfirdensgenusansikte.A. 31.Detgällerlivet. Stödochvårdtill barnoch Män passaralltid Nivå- ochorganisationsspeciñka ungdomarmedpsykiska +Bilaga.S. medexempelfrånhandeln.A. 32.Rättssäkerhet,vårdbehovochsamhällsskyddvid processer Vårt liv somkön.Kärlek,ekonomiskaresurseroch psykiatrisktvångsvård.S. maktdiskurser.A. 33.Historia,ekonomiochforskning. Ty makten dinär Mytenomdetrationella Femrapporteromidrott.In. arbetslivetochdetjämställdaSverige.A. 34.Företagaremedrestarbetsförrnåga. Översynavrörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva 35.Förordningartillmiljöbalken. Bilagor.M.+ försäkringar.Fi 36.Identifieringochidentiteti digitalamilj öer Alkoholreklarn.Marknadsföringavalkoholdrycker Referatfrånenhearingden12november1997. ochSystembolagetsprodukturval.S. IT-komrnissioneusrapport4/98.K. Integritet Effektivitet- Skattebrott.Fi. 37.Denframtidaarbetsskadeförsälcringen.S. 10.Campusför konst.U. 38.Vad får vi för pengarna Resultatstymingav ll. Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn statsbidragtill vissaorganisationerinomdetsociala inomolikaområden.U. området.S. 12. älvdeklarationochkontrolluppgifter 39.Det finsk-svenskagränsälvssamarbetet.M. förenkladeförfaranden.Fi. 40.BROITSOFFER. - 13.Säkrarekemikaliehantering.Fö Vad hargjorts Vad bör göras Ju. näringsrättsligafrågor.Fi. 41.Läkemedelsinformationforalla. 14.E-pengar- 15.Grönanyckeltal Indikatorerforettekologiskt 42.Försvarsmaktsgemensamutbildningfor hållbartsamhälle.M. framtidakrav.Fö. 16.Näråsikterblir handling.Enkuuskapsöversiktom 43.HurskallSverigemåbättre bemötande medfunktionshinder. förstastegetmotnationellafolkhälsomål. avpersoner l7. Samordning digitalmarksändTV. Ku. 44.Ensamladvapenlagstifming.Ju. av 18.Engräns enmyndighet Fi. 45.Sotningi framtiden.Fö. - 19.IT ochregionalutveckling. 46.Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.Ju. 120exempelfrånSverigeslän.K. 47.Bulvanerochannat.Ju. 20.IT-kommisionenshearingominfrastrukturen 48.Kontrolleradochifrågasatt fördigitalamedier.Andrakammarsalen, intervjuermedpersonermedfunktionshinder.S. - Riksdagen1997-10-24.K. 49.Konsekvenser attav taxfreeförsäljningenavvecklas 2 Problemmedinbäddadesysteminfor2000-skiftet. inomEU.K. . Hearinganordnad ITav kommissioneni 50.De 39stegen.Läkemedelsutredningarunder samverkanmedIndustriförbundetochStatskontoret 1900-taletochannatunderlagsmaterialtill l997-1 14.K. Läkemedel ochhandel,SOU1998:28.S. 22.Försäkringsgaranti. 5 Vuxenutbildningochlivslångtlärande. . Ett garantisystemför försäkringsersättningar.Fi. Situationeninför ochunderförstaåretmed 23.Statenochexportfinansieringen.N. kunskapslyñet.U. 24.FiskeriadrninistrationeniettEU-perspektiv. 52.Utstationeringavarbetstagare.A. Översyn fiskeriadminisnationen Jo. 53.Ta möjligheternai Östersjöregionen.N. av m.m. vara 25.Trestäder.Enstorstadspolitikför helalandet. 54.HuroffensivIT-användningkanskapatillväxt +4stbilagor. S. förmindreföretag,Ettrådslaganordnatav 26.Frånhembränttill Mariakliniken. IT-kommissionen uppdragavKommunikationsungdomarochsvartsprit.S. departementet,Närings-ochhandelsdepartementet - faktaom 27.Nyaledningsreglerför bankaktiebolagoch och Industriförbundet. försäkringsbolag.Fi. Rotundan,Rosenbadl997-l l 8.K. 28.Läkemedel vårdochi handel.Omensäker,flexibel 55.Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrånett ochsamordnadläkemedelsförsörjning.S. seminarium.Demokratiutredningensskriftserie.SB.

Statens 1998

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

56.Avdrag för ökadelevnadskostnadervid tjänsteresa 83. DUKOMDistansutbildningskommittén. ochtillfälligt arbete.Fi Pådistansutbildning,undervisningochlärande. 57.DUKOMDistansutbildningskommittén. Kostnadseffektivdistansutbildning.U. Utvärderingavdistansutbildningsprojektmed 84. DUKOMDistansutbildningskommittén. IT-stöd.U. Flexibelutbildning distans.U. 58.IT ochnationalstaten.Fyraframtidsscenarier. 85.Att röstamedhänderna.Omstorrnöten, IT-kommissionensrapport6/98.K. folkomröstningarochdirektdemokratiSchweiz.SB.i 59.Räddningstjänsteni Sverige Utvecklingssamarbetepårättsområdet.

RäddaochSkydda.Fö. Östeuropa.Ju. - Kring Hallandsåsen.M. Premiepensionsmyndigheten.Fi. . . 61.Livsmedelstillsyni Sverige.Jo. DomarenochBeredningsorganisationen 62.Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om utbildningocharbetsfördelning.Ju.

kämavfallsomröstningeniMalåkommun1997.M. 89.Greppet attvändaenregionsutveckling.

- 63.Engod affäri MotalaJoumalistemasavslöjanden RapportfrånSöderhamnskommittén.N. ochläsarnasetik.Demokratiutredningensskriñse- 90.Stegetföre.Nedslagi detlokala rie.SB. brottsförebyggandearbetet.Ju. Bättreochmertillgängliginfomration. 91.Nya kommunalförnyelseochkompetens-

grepp- Småföretagsdelegationensrapport N. utveckling.In. 65.Nyatider,nyaförutsätmingar... Godaidéeromsmåföretagochsamverkan.

. IT-kommissionensrapport8/98.K. Småforetagsdelegationensrapport N.

funktionshindradeeleveri skolan.U. 93.Kapitalforsörjningtill småföretag. . FUNKIS- Socialavgiñslagen.S. Småtöretagsdelegationensrapport N. . Kunskapslägetpåkämavfallsområdet1998.M. Förslagskatalog. . . Lämplighetsprövningavpersonalinom Småföretagsdelegationensrapport7.N. . förskoleverksamhet,skolaochskolbamomsorg.U. Förstärktskyddavskogsmarkför naturvård.M.

. 70.Skolan,IT ochdetlivslångalärandet. NaziguldetochRiksbanken.Interirnrapport.UD. Hearinganordnad Utbildningsdepartementetav och Görbamtill medborgareOmbamochdemokrati IT-kommissionen,Rosenbad1997-l 2-04, underl900-talet.SB. IT-kommmissionensrapport7/98.K. 98.Konkurrenslagensregleromföretags- 71. Denkommunalarevisionen ettdemokratiskt koncentration.N.

kontrollinstrument.In. 99.accepteraBetänkandefråndennationellasam- 72. Kommunalañnansförbund.Fi, ordningskommitténför Europaåretmotrasism.In. 73. OrganisationerMångfaldIntegration Ettframtida 100.Harrasismentagit slutnu Bilagatill betänkande

systemför statsbidragtill invandrarnas fråndennationellasamordningskommitténför riksorganisationermfl.In. Europaåretmotrasism.In. 74.Styrningenavpolisen.Ju. 101.Detungamedborgarskapet.Dokumentationfrån 75.Djurförsök.Jo. ettseminarium.SB. 76.Idrott ochmotionför livet. Statensstödtill idrotts- 102.Lekmannastyreiexperternastid.Dokumentation rörelsenochfriluftslivets organisationer.In. frånettseminarium.SB. Kompetensi småföretag.Småföretagsdelegationens 103.Bemäktigaindividerna.Omdomstolarna,lagenoch . rapport N. deindividuellarättigheternaiSverige.SB. 78.Regelförenklingförframtiden.Småföretags- 104.Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar.S. delegationensrapport4. N. 105Minskaregleringenavkommunerochlandsting.In.

. 79.IT ochregionalutveckling. 106Ungai ohälsoforsäkringen.

. erfarenheterfråntrehearingarundermarsl 998. Tid för aktivitetochutveckling.S. IT-kommmissionensrapport9/9 K. 80.BostadsrättsregisterJu. 81 Användningenavvissastatsflygplan,m.m.SB. . 82.Försäkringsforeningar-ettreformeratregelsystem Fi.

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Alkoholreklam.Marknadsföringavalkoholdryckeroch

Systembolagetsprodukturval.8 Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrånett Näråsikterblir handling.Enkunskapsöversiktom seminarium.Demokratiutredningensskriftserie.55 bemötandeavpersonermedfunktionshinder.16 Engodaffär i Motala.Joumalistemasavslöjandenoch Trestäder.Enstorstadspolitikför helalandet. läsarnasetik.Demokratiutredningensskriftserie.63 + st4 bilagor. 25 Användningenavvissastatsflygplan,m.m.81 FrånhembränttillMariakliniken. Att röstamedhänderna.Omstonnöten, faktaomungdomarochsvartsprit.26 folkomröstningarochdirektdemokratiSchweiz.SB.85i Läkemedelivårdochhandel.Omensäker,flexibel Görbarntill medborgareOmbarnochdemokratiunder ochsamordnadläkemedelsförsörjning.28 1900-ta1et.97 Detgällerlivet.Stödochvårdtill bamoch Detungamedborgarskapet.Dokumentationfrånett ungdomarmedpsykiskaproblem.+Bilaga.3 1 seminarium101 Rättssäkerhet,vårdbehovochsamhällsskyddvid Lekemarmastyreexperternasi tid. Dokumentationfrån psykiatrisktvångsvård.32 ettseminarium.102 Företagaremedrestarbetsförmåga,34 Bemäktigaindividerna.Omdomstolarna,lagenoch Denframtidaarbetsskadeforsälcringen.37 deindividuellarättihetemaiSverige.103 Vad får vi för pengarna Resultatstyrningav

Justitiedepartementet statsbidragtill vissaorganisationerinomdetsociala

området.38 BROTISOFFER Läkemedelsinformationforalla.41 Vad hargjorts Vad bör göras 40 HurskallSverigemåbättre Ensamladvapenlagstifming.44 förstastegetmotnationellafolkhälsomål.43 Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.46 - Kontrolleradochifrågasatt Bulvanerochannat.47 intervjuermedpersonermedfunktionshinder.48 polisen.74 - Styrningenav De39stegen.Läkemedelsutredningarunder

Bostadsrättsregister.80 1900-taletochannatunderlagsmaterialtill Utvecklingssamarbetepårättsområdet. Läkemedelivårdochhandel,SOU1998:28.50 Östeuropa.86 Socialavgiftslagen.67 DOMAREN BEREDNINGSORGANISATIONEN Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar.104 utbildningocharbetsfördelning.88 - Ungai ohälsoförsäkringen. Stegetföre.Nedslagi detlokalabrottsförebyggande Tid för aktivitetochutveckling.106 arbetet.90

Kommunikationsdepartementet Utrikesdepartementet

IT ochregionalutveckling. 1976årslagomimmunitetochprivilegier i vissafall 120exempelfrånSverigeslän.19 enöversyn.29 - IT-kommisionenshearingominfrastrukturen NaziguldetochRiksbanken.Interirnrapport.96 fördigitalamedier.Andrakammarsalen,

Riksdagen1997-10-24.20 Försvarsdepartementet Problemmedinbäddadesysteminfor2000-skiftet. Säkrarekemikaliehantering.13 kommissioneni Hearinganordnad ITav Utlandsstyrkan.30 samverkanmedIndustriförbundetochStatskontoret

Försvarsmaktsgemensamutbildningför 1997-11-14.21 framtidakrav.42 ochidentiteti digitalamiljöer. Identifiering Sotningiframtiden.45 den november1997. Referatfrånenhearing 12 - Räddningstjänsteni Sverige IT-kornrriissionens 4/98.36 rapport RäddaochSkydda.59 taxfreeförsäljningenavvecklas - Konsekvenseravatt

inomEU.49 Socialdepartementet HuroffensivIT-användningkanskapatillväxt

Tänderhelalivet för mindreföretag.Ettrådslaganordnat av nytt ersättningssystemför vuxentandvård.2 IT-kommissionenpåuppdrag Kommunikations- - av

departementet,Närings-ochhandelsdepartementet

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

ochIndustriforbundet.Rotundan,Rosenbad1997-1l-18. DUKOM Distansutbildningskommittén.

54 Flexibelutbildningpådistans.84

ITochnationalstaten.Fyrafrarntidsscenarier. IT-kommissionens 6/98.58 Jordbruksdepartementet

rapport Nyatider,nyaförutsättningar... FiskeriadministrationeniettEU-perspektiv.

IT-kommissionensrapport8/98.65 Översynavfiskeriadministrationenm.m.24

Skolan,IT ochdetlivslångalärandet. LivsmedelstillsyniSverige.61

Hearinganordnad Utbildningsdepartementetav och Djurförsök.75

IT-kommissionen,Rosenbad1997-12-04, IT-kommrnissionensrapport7/98.K. 70 Arbetsmarknadsdepartementet

IT ochregionalutveckling. Välfärdensgenusansikte.3

erfarenheterfråntrehearingarundermars1998. alltid Nivå- ochorganisationsspecifika

Män passar IT-kommrnissionensrapport9/98.80 medexempelfrånhandeln.4

processer

Vårt liv somkön.Kärlek,ekonomiskaresurseroch Finansdepartementet

maktdiskurser.5 Omstruktureringarochbeskattning. l Tymakten dinär Myten detrationella

om Översyn rörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva arbetslivetochdetjämställdaSverige.6

av försäkringar.7 Utstationering arbetstagare.52

av Integritet- Effektivitet- skattebrott.9

älvdeklarationochkontrolluppgifter Kulturdepartementet

förenkladeförfaranden. l 2 Samordning digitalmarksändTV.17 - av E-pengar näringsrättsligafrågor.14

- Engräns enmyndighet 18 Närings- och handelsdepartementet

- Försäkringsgaranti. ochexportfmansieringen.23

Staten Ett garantisystemforforsäkringsersättningar.22 påmöjligheternaiÖstersjöregionen.

Ta vara 53 Nyaledningsreglerforbankaktiebolagoch

Bättreochmertillgängliginformation. försäkringsbolag.27 Småforetagsdelegationens

rapport 64 Avdragfor ökadelevnadskostnadervid änsteresa

Kompetensismåföretag. ochtillfälligt arbete.56 Småföretagsdelegationens 77

rapport Kommunalafinansförbund.72 gelforenkling framtiden.

Re for Försäkringsföreningar-ettreformeratregelsystem82

Smâforetagsdelegationensrapport 7 8 Premiepensionsmyndigheten.87

Greppet attvändaenregionsutveckling.

RapportfrånSöderhamnskommittén.89 Utbildningsdepartementet

Godaidéeromsmåföretagochsamverkan. Campusför konst 0l Småföretagsdelegationensrapport 92

Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn Kapitalförsörjningtill småföretag.

inom l l Småforetagsdelegationensrapport 93

Vuxenutbildningochlivslångtlärande. Förslagskatalog.

Situationeninför ochunderförstaåretmed Småföretagsdelegationens 94

rapport klmskapslyftet.5 l Konkurrenslagensregler företagskoncentration.98

om DUKOM Distansutbildningskommittén. Utvärderingavdistansutbildningsprojektmed Inrikesdep artementet

IT-stöd.57

Historia,ekonomiochforskning. FUNKIS funktionshindradeelever skolan.i 66 idrott.33

- Femrapporterom Lämplighetsprövning personalinomav

Denkommunalarevisionen ettdemokratiskt

förskoleverksamhet,skolaochskolbamomsorg.69 kontrollinstrument.7 l

DUKOMDistansutbildningskommittén. Mångfald framtida

Organisationer Integration Ett Pådistansutbildning,undervisningoch lärande. -

systemför statsbidragtill invandrarnas Kostnadseffektivdistansutbildning.83 riksorganisationermtl.73

Idrott ochmotion för livet. Statensstödtill idrotts-

1998 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

rörelsenochfriluftslivetsorganisationer.76

kommunalförnyelseochkompetens- Nya grepputveckling.91 accepteraBetänkandefrån dennationellasamordningskommitténforEuropaåretmotrasism.99 Harrasismentagitslutnu Bilagatill betänkandefrån dennationellasamordningskommitténförEuropaâret motrasism.100 Minskaregleringenavkommunerochlandsting. l 05

Miljödepartementet Grönanyckeltal- Indikatorerförettekologiskthållbart samhälle.15 Förordningartill milföbalken, Bilagor.35+ Detfmsk-svenskagränsälvssamarbetet.39 KringHallandsåsen.60 Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om kärnavfallsomrösmingeniMalåkommun1997.62 Kunskapslägetpåkârnavfallsormådet1998.68 Förstärktskyddavskogsmarkförnaturvård.95

POSTADRESS:10647STOCKHOLM FAX:08-690 919x,TELEEoN:08-690 9190 E-POST:fritzes. 0rder@1iber.se INTERNET:www.fritzes.se

iSBN 91 -38-20992-6 |SSN 0375-250X