Socialvårdskommitténs betänkande. 11,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:46 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE XI: U T R E D N I N G OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

LAG OM FOLKPENSIONERING

S T O C K H O L M 19 4 5

Statens offentliga utredningar 1945 Kronologisk Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. Norstedt. 169 s. J u . Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. m. Norstedt. 68 s. K. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. Haeggström. 74 s.Fö. Betänkande angående den husliga utbildningen. Beckman. 167 s. S. Betänkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. Idun. 370 s. E. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande. Haeggström. 150 s. H. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 s. K. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 2. Blekingenätets järnvägar. Idun. 124 s. 1 pl. K. Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. Marcus. 56 s. Jo. Betänkande och förslag lörande eilektivisering av skyddshemselevernas eftervård m. in. Marcus. 158 s. S. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 8. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Betänkande med förslag till vissa åtgärder i syfte att under depression stimulera avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror m. m. Marcus. 153 s. Fi. Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, viij, 350 s. Fi. Bilagor till investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1045/40 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 83 s. Fi. Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Frågeställningar och riktlinjer. Av C. Welinder. Beckman. 113 s. S. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslån m. m. V. Petterson. 660 s. Ju. Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefaltningarna m. m. Del 1. Haeggström. 210 s. E. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5 Tiden juli 1913—juni 1944. Idun. 484 s. Fo. Normalbrandordning för städer, köpingar och municipalsamhällen. Norstedt. 21 s. K. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. För kommuner med bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret samordnade. Norstedt. 21 s."K. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 2. För kommuner, i vilka skogsbrandförsvaret ordnats för sig. Norstedt. 22 s. K. Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Katalog- o. Tidskriftstryck. 112 s. Fö. Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvärdskommitténs betänkande del 3. Haeggström. 372 s. Ju. Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk undersökning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m. Beckman. 108 s. S. Betänkande angående grundpenningväsendet. Marcus. 64 s. H. Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Haeggström. 83 s. E.

förteckning Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation. Av Hj. Cederström. Idun. xx 296 s. 4 pl. S. 1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. Marcus 589 s. Fi. Strallrättskommitténs betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör brott mot staten och allmänheten. Norstedt. 85 s. Ju. Strallrättskommitténs betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. Norstedt. 26 s. J u . Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering 9. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 3. Betänkande angående den svenska handelspolitiken efter kriget m. m. Marcus. 124 s. Fi. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane ring. 10. Svsselsättningsundersökningar. Marcus. 221 s. Fi. Betänkande angående dvrortsgrupperingen. Haeggström. 400 s. Fi. Betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. Sv. Tryckeri AB. 301 s. Jo. Belänkande med förslag angående kommissionärsväsendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. V. Petterson. 160 s. S. 1944 ars skattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område. V. Petterson. 231 s. Fi. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 11. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 4. Betänkande angående vissa arbetsmarknadsfrågor m. m. Marcus. 91 s. Fi. Betänkande angående revision av kommunala fondbildningslagen m. m. Hajggström. 80 s. Fi. Kommunindelningskominittép. 2. Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. Haeggström. 312 s. S. Kommunindelningskommittén. 3. Bilagor till kommunindelningskommitténs betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. Haeggström. 124 s. S. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 8. Slutbetänkande med utredning om silikatkemisk forskning och läderforskning m. m. Haeggström. 94 s. H. 11. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. Utredning om reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande. Idun. 194 s. S. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 12. Framställningar och utlåtanden frän kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 5. Betänkande angående övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet. Marcus. 175 s. Fi. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. Av E. Neymark. Idun. 277 s. E. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 4. Lärjungurvalet till studielinjer med den nuvarande realskolans mål. Av E. Dahr. Idun. 123 s. E. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 5. Skolans betygssättning. Idun. 89 s. E. Socialvärdskommitténs betänkande. 11. Utredning och förslag angående revision av lagen om folkpensionering. V. Petterson. 312 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1945: 46 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE

XI:

U T R E D N I N G OCH F Ö R S L A G ANGÅENDE

LAG OM FOLKPENSIONERING

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG STOCKHOLM 1945

L

,

3 Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Konungen

7 Förslag till lag o m folkpensionering, Alternativ 1 Förslag till lag o m införande av lagen o m folkpensionering

13 31

Förslag till lag o m folkpensionering, Alternativ II 33 Förslag till lag o m folkpensionering, Alternativ III 37 Kap. I. Utländsk lagstiftning 42 Danmark 44 Finland 49 Norge 51 Frankrike 52 Nya Zeeland 54 Sovjetunionen 56 Storbritannien 57 Tyskland 60 U. S. A 61 Kap. II. Den nuvarande folkpensioneringen i vårt land 62 Kap. III. Det föreliggande förslagets huvudsakliga innehåll 78 Kap. IV. Skäl för reformering av den nuvarande folkpensioneringen . . . . 87 Kap. V. Folkpensioneringens omfattning 92 Det försäkringsmässiga skyddet mot förtida arbetsoförmåga (invaliditetsförsäkringen) 92 Folkpensioneringens anknytning till sjukförsäkringen 101 Invaliditetsbegreppet och invaliditetsprövningen 104 Folkpensioneringens förhållande till arbetslöshetsförsäkring och socialhjälp (fattigvård) 109 Pensionsåldern 114 Änkepension 118 Barnbidrag 120 Blindtillägg 120 Särskilda bestämmelser, som påverka rätten till folkpension 121 Hemortsrättsbestämmelser 122 Kap. VI. Principerna för folkpensioneringens utformning 123 P'orsakringen grundad på avgifter eller icke 123 Individuell pensionering eller familjepensionering 127 Dyrortsgraderingsfrågan 130 Bostadstilläggens utformning 131

4 Sid.

Inkomstprövade pensioner eller icke De s. k. avdragsreglerna Rörliga tillägg Privilegierad inkomst Inkomstberäkningen i övrigt Kap. VII. P e n s i o n s f ö r m å n e r n a s s t o r l e k Allmänna synpunkter Grundpensionerna Dyrortsgraderingen Pensionsbeloppen Pensionsbeloppen då endast den ena av två makar uppbär pension Högsta inkomstgränsen för rätt till inkomstprövade pensionsförmåner Högre folkpension vid uppskjuten pensionering Hjälplöshetstillägg Blindtillägg Kap. VIII. F o l k p e n s i o n e r n a s finansiering Allmänna synpunkter Pensionsavgifternas storlek och utformning Kommunbidragens storlek och utformning Folkpensioneringsfonden Kap. IX. P e n s i o n s s t y r e l s e n s invaliditetsförebyggande v e r k s a m h e t Sjukvård Yrkesutbildning Annan verksamhet K a p . X. P e n s i o n s s t y r e l s e n s frivilliga p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g K a p . XI. ö v e r g å n g s b e s t ä m m e l s e r Tiden för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande Pensionsförmånerna Omräkningsförfarande Kap. XII. Kostnadsberäkningar Framräknad folkmängd Civilståndsfördelning och invalidfrekvens Antal pensionsberättigade Pensionsålderns ekonomiska betydelse Antal ensamt pensionsberättigade gifta Fördelning på bostadskostnadsgrupper Kostnader för pensionering utan inkomstprövning Avdrag för egen inkomst Änkepensioner Blindtillägg Vissa ej beräknade kostnader Årlig totalkostnad per den 1 januari 1948 Kommunbidrag Erforderliga statsanslag Pensionsavgifter Inkomst av folkpensioneringsfonden Återbäring av pension genom skatter Minskning av fattigvårdskostnader m. m Tabeller

133 140 142 143 144 152 152 156 158 164 167 169 171 173 175 177 177 177 180 185 187 I87 189 191 194 196 196 197 198 201 201 201 205 206 209 210 215 217 224 224 226 226 229 230 23234 234 240 242

5 OlU.

Kap. XIII. Speciell motivering 256 Särskilda yttranden 276 1. Herrar Bexelius, Hartmann och Wangson 276 2. ,, Hagård och Skoglund 276 3. ,, Hartmann och Wallén samt fru Nordgren 277 4. ,, Hartmann, Höjer, Wallén och Östlind 278 5. ,, Hartmann och Höjer 278 6. Fru Nordgren samt herrar Hagård, Skoglund och Wallén 279 7. Herr Wangson t 280 Bilagor: A. Yttrande angående inom socialvårdskommittén verkställd utredning rörande invaliditetsprövningen m. m 282 B. Den sannolika framtida befolkningsutvecklingen av professor Sten Wahlund 298 C. Kostnadsberäkning för änkepensionering enligt socialvårdskommitténs förslag av fil. dr Gerdt Brundin 309

TILL

KONUNGEN.

Genom beslut den 17 december 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och framlägga därav föranledda förslag. Rikt-

8 linjerna för kommitténs arbete framgå av departementschefen statsrådet Gustav Möllers anförande till statsrådsprotokollet vid föredragningen av detta ärende. Efter en redogörelse för under senare år företagna utredningar berörande olika delar av den sociala hjälpverksamheten, anförde departementschefen bland annat följande: :

'Av nu anförda skäl delar jag riksdagens uppfattning, att en allmän översyn av socialvården, däri inräknat fattigvården, bör äga rum. Denna översyn kan emellertid icke begränsas till att avse endast nyssnämnda åtgärder för skapande av enhetlighet. Den bör även upptaga till granskning socialvårdens materiella innehåll. Vid den allmänna översyn, som jag sålunda förordar, möta fyra huvuduppgifter, 1) revision av fattigvårdslagen, vilken revision i vissa delar kan antagas komma att beröra även barnavårdslagen, 2) granskning av lagstiftning rörande såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska stödåtgärder, framför allt ur synpunkten av dess effektivitet och tillräcklighet, 3) samordnande i görlig mån av socialvårdens olika grenar samt 4) omprövning av socialvårdsutgifternas fördelning mellan stat och kommun. Granskningen av socialförsäkringen bör avse att utröna, både huruvida den bör underkastas förändringar i syfte att bättre tillgodose föreliggande uppgifter och huruvida densamma lämpligen kan utvidgas till att avse även andra behov än för närvarande är fallet, övervägas bör exempelvis om icke sjukkasseväsendet kan omläggas eller utvecklas på sådant sätt att invalidunderstödsverksamheten låter sig däri naturligen inordnas. Beträffande övriga statliga socialpolitiska åtgärder bör undersökas dels huruvida understödsbeloppen och de för dessas åtnjutande gällande förutsättningarna äro rättvist och rimligt avvägda, dels ock huruvida hjälpformer av denna typ lämpligen kunna utsträckas till att omfatta grupper, vilka nu äro därifrån uteslutna." Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet den 3 januari 1938 såsom ledamöter i kommittén dåvarande landshövdingen Bernh. Eriksson, byråchefen E. G. Bexelius, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen A. Hagård, numera generaldirektören K. J. Höjer, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn B. G. Ohlin, stadsfullmäktiges i Malmö ordförande, direktören E. Olsson, samt ledmöterna av riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, lantbrukaren O. A. Wallén och redaktören A. I. E. österström. Därjämte uppdrogs åt Eriksson att såsom ordförande leda kommitténs arbete. På därom

9 gjord framställning entledigade chefen för socialdepartementet den 3 maj 1938 professor Ohlin från uppdraget och tillkallade ledamoten av riksdagens andra kammare J. M. Skoglund att i Ohlins ställe vara ledamot av kommittén. Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1940 bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla ytterligare en ledamot, tillkallades genom beslut samma dag fattigvårdsdirektören i Stockholm O. R. Wangson att vara ledamot av kommittén, österström avled under november månad 1943, varefter redaktören Lennart Hartmann den 14 juli 1944 utsågs till ledamot efter österström. Kommittén har antagit namnet Socialvårdskommittén. Till kommitténs sekreterare vid utredningen om revision av folkpensioneringen har av chefen för socialdepartementet förordnats byråchefen i pensionsstyrelsen Rolf Broberg. Till sakkunniga vid utredningen förordnades av chefen för socialdepartementet den 9 oktober 1943 byråchefen i pensionsstyrelsen Anders Josef östlind samt sekreteraren, numera t. f. byråchefen Manne Ferdinand Parenius, den 12 april 1944 byråchefen i pensionsstyrelsen O. E. Tegendal samt den 25 april 1945 förste provinsialläkaren, numera t. f. byråchefen i medicinalstyrelsen Håkan Wickbom och biträdande lasarettsläkaren vid Södersjukhuset i Stockholm, docenten Eric Jonsson. De försäkringstekniska utredningarna och kostnadsberäkningarna ha utförts av byråchefen östlind. Av professorn Sten Wahlund har utförts en prognos om den sannolika framtida befolkningsutvecklingen och av förste byråinspektören Gerdt Brundin kostnadsberäkningar för änkepensioneringen. I syfte att erhålla ett material, som kunde utgöra en belysning av fattigvårdsförhållandena i allmänhet och i vilken omfattning folkpensionärerna crhölle understöd från fattigvården eller i form av kommunala pensionstillskott har kommittén utfört tvenne omfattande statistiska undersökningar, för vilka redogöras i tryckta betänkanden, den ena angående kommunernas ålderdomshem (S.O.U. 1940:22) och den andra angående fattigvårdens understödsverksamhet (S.O.U. 1941:29). Under åren 1944 och 1945 har utförts en omfattande statistisk undersökning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m., för vilken redogöres i kommitténs betänkande (S.O.U. 1945:23). Till Kungl. Maj:t har kommittén förutom yttranden över vissa riksdagsmotioner avgivit följande förslag beträffande folkpensioneringen:

10 den 16 september 1941 angående ändringar av reglerna för minskning av tilläggspension på grund av egen inkomst; den 29 juni 1944 angående provisoriska tillägg till tilläggspensioner och invalidunderstöd m. m.; och den 21 december 1944 angående provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd. I fråga om folkpensioneringens administrativa handhavande har det icke varit möjligt att i detta sammanhang framlägga förslag. Det är kommitténs avsikt att snarast möjligt avgiva särskilt betänkande i denna fråga sedan vissa pågående utredningar avslutats om annan ordning för folkpensionernas utbetalande och klarhet vunnits rörande sjukförsäkringens organisation. Kommittén har icke ansett det vare sig behövligt eller möjligt att i detta sammanhang utarbeta erforderliga följdförfattningar till den föreslagna lagen. Eftersom lagstiftningen föreslagits att träda i kraft först den 1 januari 1948, torde erforderlig tid föreligga att i annan ordning utarbeta sådana författningar liksom även att genomföra den lagstiftning rörande pensioneringens organisatoriska handhavande, som kan befinnas erforderlig. 1 avbidan på befolkningsutredningens förslag om allmänna barnbidrag har kommittén uppskjutit frågan om revision av barnbidragslagen och i samband därmed utredningen om understöd till änkor med minderåriga barn. I betänkandet framläggas tre av kommittén utarbetade alternativ för utformningen av ålderspensioneringen. Dessa alternativ skilja sig därutinnan att ålderspension utgöres enligt alternativ I av 200 kronors grundpension och tilläggspension efter inkomstprövning, enligt alternativ II av 600 kronors grundpension och tilläggspension efter inkomstprövning samt enligt alternativ III av allmän ålderspension i sin helhet utgående utan inkomstprövning. Enligt samtliga alternativen utgå bostadstillägg i vissa orter efter inkomstprövning. Folkpension avseende tid före 67 års ålder utgår enligt samma bestämmelser i alla tre alternativen. Av kommitténs ledamöter ha ordföranden herr Eriksson, herrar Bexelius, Hartmann och Wangson samt fru Nordgren förordat alternativ II och herrar Hagård, Höjer, Olsson, Skoglund och Wallén alternativ III. Av de särskilt tillkallade sakkunniga har herr Parenius uttalat sig för alternativ II samt herrar Tegendal och östlind för alternativ III. Till kommittén har från socialdepartementet överlämnats för att tagas i övervägande vid utredningen följande förslag och framställningar:

11 den 15 april 1943 framställning från Svenska Landsbygdens kvinnoförförbund, den 30 juni 1943 framställning från besparingsberedningen, den 18 oktober 1943 framställning från Stockholms Förenade Folkpensionärer, den 8 november 1943 framställning från Sven Johan Karlsson, Tjurkö, samt den 28 juni 1945 framställning från Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation. Den 2 mars 1945 har av chefen för socialdepartementet överlämnats riksdagens skrivelse den 27 febr. 1945 vari anhålles, att vid utarbetande av förslag till folkpensioneringens framtida utformning måtte beaktas, att folkpensionärer, som avses i 11 § folkpensionslagen, få i lag föreskriven rätt att erhålla mindre, kontanta belopp varöver de själva äga förfoga. Med återställande av nämnda handlingar får kommittén härmed överlämna: 1. Förslag till lag om folkpensionering avseende ovannämnda tre alternativ samt 2. förslag till lag om införande av lagen om folkpensionering. Särskilda yttranden ha i vissa frågor avgivits av undertecknade Bexelius, Hagård, Hartmann, Höjer, Olivia Nordgren, Skoglund, Wallén och Wangson. Stockholm i november 1945. Underdånigst

BERNH.

ERIKSSON

ERNST BEXELIUS

ALARIK HAGÅRD

LENNART HARTMANN

KARL J. HÖJER

OLIVIA NORDGREN

EMIL OLSSON

MARTIN SKOGLUND

OTTO WALLÉN

OTTO WANGSON

Rolf Broberg

Josef Östlind

13 Alternativ I. Förslag till lag o m

folkpensionering.

Allmänna bestämmelser. 1§Envar svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskriven, är där ej nedan i denna lag annorlunda stadgas berättigad till folkpension. Rätt till folkpension inträder a) vid fyllda sextiosju år (ålderspension); b) med avseende å tid före fyllda sextiosju år vid höggradig och varaktig nedsättning av arbetsförmågan (invalid pension); c) med avseende å tid före fyllda sextiosju år vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan, vilken varit oavbrutet bestående minst ett år, där nedsättningen utan att kunna anses varaktig dock kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid (sjukbidrag); samt d) med avseende å tid, för vilken rätt till folkpension som under a)—c) sagts ej föreligger, vid mannens frånfälle för änka, som då fyllt femtiofem år och varit gift med honom minst tio år (änkepension). Rätt till folkpension som under b) och c) sagts inträder tidigast den månad under vilken den pensionsberättigade fyller sexton år. Ingår kvinna som åtnjuter änkepension nytt äktenskap, upphör rätten till änkepensionen. Såsom bidrag till pensionskostnaderna, skola pensionsavgifter erläggas i enlighet med vad nedan sägs. 2§. Höggradig nedsättning av arbetsförmågan skall anses vara för handen hos den, vilken på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte befinnes vara ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Höggradig nedsättning av arbetsförmågan skall dock utan hinder av vad nu sagts anses vara för handen hos

14 den, som är blind. Såsom blind skall anses den, som saknar synförmåga eller vilkens synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn. 3§Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder i orterna. Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag. Om folkpension, 4§1 mom. Till envar, som är berättigad till ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag, utgår grundpension med 200 kronor om året. Jämte grundpension utgår, där ej annorlunda föranledes av vad nedan sägs, tilläggspension med 600 kronor om året för gift pensionsberättigad och 800 kronor om året för annan. 2 mom. Änkepension utgör, där ej annorlunda föranledes av vad nedan sägs, 600 kronor om året. 3 mom. Riket indelas med hänsyn till bostadskostnaderna i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader, däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre nummer. För pensionsberättigad tillhörande grupp med högre nummer än I förhöjas tilläggspension och änkepension med särskilda tillägg, avsedda att täcka de högre bostadskostnaderna (bostadstillägg). Bostadstillägg utgör för år räknat i bostadskostnadsgrupp II för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 100 kronor och för annan 150 kronor, i bostadskostnadsgrupp III för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 200 kronor och för annan 300 kronor, i bostadskostnadsgrupp IV för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 300 kronor och för annan 450 kronor samt i bostadskostnadsgrupp V för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 400 kronor och för annan 600 kronor. Indelningen i bostadskostnadsgrupper verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928, och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp inom vilken han är mantalsskriven; dock att för tillhörighet till bostadskostnadsgrupp med högre nummer än I skall fordras att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående åren

15 varit mantalsskriven å ort i den gruppen eller grupp med ännu högre nummer, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. 4 mom. Tilläggspension och änkepension ävensom bostadstillägg minskas med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad 300 kronor och för annan pensionsberättigad 400 kronor samt, där ej är fråga om änkepension, med ytterli tre tiondelar i vad årsinkomsten må överstiga dubbla nämnda belopp. Minskning skall ske proportionellt å tilläggs- eller änkepension ocli bostadstillägg. Till pensionsberättigad gift man, vilkens hustru ej är pensionsberättigad, utgår hustrutillägg, där hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst 10 år. Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till samma belopp som hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner, därest hon varit pensionsberättigad. , För gift pensionsberättigad, som ej är berättigad till hustrutillägg öch vilkens make ej är pensionsberättigad, skall tilläggspension och bostadstillägg höjas, tilläggspensionen med en tredjedel och bostadstillägget med hälften. Uppgår tilläggspension, änkepension eller summan av tilläggs- eiilcr änkepension och bostadstillägg ej till helt antal kronor, skall pensiolnen eller summan avrundas till närmaste hela krontal. Uppgår änkepension efter avrundning som nu sagts till mindre än 60 kronor, skall den ej utgå. 5 mom. Pensionsstyrelsen äger, där särskilda skäl därtill föranleda, medgiva, att, utan hinder av bestämmelserna i 4 mom. första stycket första punkten, tilläggspension och bostadstillägg må utgå med tillsammans högs! 400 kronor om året till gift pensionsberättigad, vilken ej är berättigad till blindtillägg som i 5 § sägs, under följande förutsättningar, nämligen att den pensionsberättigade äger rätt till invafidpension, att invalidpensionen beviljats den pensionsberättigade för tid före fyllda sextio år, att den pensionsberättigade är helt oförmögen till arbete och att den pensionsberättigades make ej är berättigad till folkpension. Sålunda beviljad förmån kan jämväl utgå för tid, efter det a!t den pensionsberättigade uppnått sextiosju års ålder. Skulle, sedan även maken i erkänts folkpension, makarnas folkpensioner tillsammans up 11 belopp än den folkpension som på grund av vad nu sagts först pensionsberättigade maken, äger pensionsstyrelsen tillerkänna d< nne tilläggspension och bostadstillägg till så stort belopp att makarnas folkpensioner sammanlagt uppgå till beloppet av den tidigare utgående folkpensionen. 6 mom. När nedan i denna lag talas om tilläggspension avses därvid även änkepension och bostadstillägg, såvida icke annat av ordalydelsen framgår.

16 5 §• Lider pensionsberättigad av sådan blindhet, som i 2 § sagts, och har han blivit blind före fyllda sextio år, förhöjes hans folkpension med 700 kronor om året (blindtillägg). Blindtillägg utgives dock icke till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning är skolpliktig. 6§1 mom. Årsinkomst, som i 4 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den inkomst, för år räknad, som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta. Såsom inkomst räknas icke annan folkpension än blindtillägg och ej understöd, som någon på grund av skyldskap >eller svågerlag må vara föranledd att utgiva. Pension eller understöd, som utgår till pensionsberättigad eller dennes make på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olyckfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställniing, räknas ej heller såsom inkomst i den mån beloppet sammanlagt icke överistiger för äkta makar 600 kronor och för annan 400 kronor. Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste hela tiotal kronor. 2 mom. F ö r m å n av fri bostad och fritt bränsle får, där bostaden med hänsyn till ortens förhållande i fråga om sin beskaffenhet och storlek är tillfredsställande, ej uppskattas lägre än till följande belopp: För var och en av äkta m a k a r Tilläggspensionen beräknad enligt bestämmelserna för:

Bostadskostnadsgrupp

I II III IV

v

För annan pensionsberättigad

Bostad utan uppvärmning

Bostad med fri uppvärmning

Bostad utan uppvärmning

Bostad med fri uppvärmning

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

80 170 260 350 440

120 215 310 405 500

110 240 370 500 630

170 310 450 590 730

Där inkomst eljest helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen. Åtnjuter någon bostad, bränsle eller annan förmån mot en ersättning, som uppenbarligen i avsevärd mån understiger det i orten för förmån av samma beskaffenhet normala priset, skall såsom inkomst räknas skillnadsbeloppet mellan å ena sidan det verkliga värdet av förmånen, dock högst det belopp

17 vartill värdet av förmånen skulle hava uppskattats om den varit helt vederlagsfri, och å andra sidan den betingade ersättningen. Inkomst av fast egendom eller byggnad å ofri grund skall lägst upptagas till det inkomstbelopp, som skulle kunna ernås, därest beloppet av egendomens värde efter avdrag av gäld varit placerat i räntebärande värdehandlingar. Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med 10 procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pensionsberättigad 7 500 kronor och för annan 10 000 kronor. Såsom någons förmögenhet skall vid tillämpningen av denna paragraf anses summan av honom tillhörigt kapital och saluvärdet av andra tillgångar av större värde, såsom fast egendom och större husdjur, sedan från summan avdragits förefintlig gäld. 3 mom. Har någon på sätt sägs i 9 § andra stycket avhänt sig inkomst eller egendom, må vid fastställandet av hans årsinkomst så anses som om han fortfarande vore i besittning av inkomsten eller egendomen. 4 mom. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet beräknas utgöra hälften av makarnas sammanlagda förmögenhet. 7 §• Vid tillämpningen av denna lag må gift pensionsberättigad, där i särskilda fall med hänsyn till föreliggande omständigheter så finnes böra ske, anses såsom icke gift samt icke gift pensionsberättigad, vilken sedan avsevärd tid sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden med annan, anses som om han vore gift med denne. 8 §• / mom. Befinnes arbetsförmågan hos den, som åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag, icke längre vara höggradigt nedsatt skall hans folkpension indragas. Åtnjuter pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av arbetsoförmåga, må med hänsyn till föreliggande omständigheter förordnas, att tolkpension under tiden icke skall utgå eller utgå med nedsatt belopp. Har han anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av pensionen, må dem medgivas rätt att under samma tid uppbära denna eller del därav. 2 mom. Har för någon, som åtnjuter tilläggspension, årsinkomsten ökats till sådant belopp att rätt till tilläggspension ej längre tillkommer honom, indrages tilläggspensionen. Sker eljest ändring i den inkomst efter vilken tilläggspensionen blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed ökas eller 2

18 minskas, dock att ökning av pensionsbelopp ej må äga rum mer än en gång under varje år. Mantalsskrives någon som åtnjuter tilläggspension å ort i annan bostadskostnadsgrupp eller överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan sådan grupp, skall tilläggspensionen jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare gruppen, såvida icke på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag; dock att efter mantalsskrivning å ort i bostadskostnadsgrupp med högre nummer höjning av pensionen må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 4 § 3 mom. sista stycket stadgats. Befmnes någon som åtnjuter folkpension icke längre uppfylla de villkor i fråga om svenskt medborgarskap och mantalsskrivning i riket, som i 1 § första stycket sagts, skall pensionen indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt. 3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, om hans arbetsförmåga eller hans eller hans makes ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsstyrelsen eller pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger honom, om han ingår äktenskap eller om hans äktenskap upplöses genom makens död eller annorledes. Åtnjuter någon invalidpension eller sjukbidrag, vari icke ingår tilläggspension, vare han pliktig att, om hans arbetsförmåga väsentligt förbättrats, göra anmälan som nu sagts. I detta mom. stadgad anmälningsskyldighet åvilar beträffande omyndig pensionsberättigad förmyndaren och beträffande pensionsberättigad, som är gift och sammanbor med sin make, jämväl maken. Uppbäres pensionen avannan än den pensionsberättigade eller nu nämnd person, är jämväl denne anmälningsskyldig. 9§För pensionsberättigad, som beträffande sin eller sin makes inkomst eller egendom eller tidigare avhänd inkomst eller egendom i samband med egen eller makes pensionsansökning åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att kunna påverka rätten till tilläggspension, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften varit riktig, skall ansökning om tilläggspension avslås och redan beviljad sådan pension indragas; dock att, där ej annat finnes påkallat, viss tid skall bestämmas under vilken rätten till tilläggspension skall vara förverkad. I samband med beslut om avslag eller indragning för viss tid skall pensionsstyrelsen bestämma huruvida rätten att erhålla tilläggspension efter den tidens utgång skall vara beroende av ny ansökning. Vad nu är sagt skall, där skäl därtill prövas föreligga, gälla jämväl för

19 pensionsberättigad, som utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av tilläggspension, ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda behov av sådan pension eller av högre sådan. Har någon försummat den honom enligt 8 § 3 mom. åvilande skyldigheten att meddela upplysning om förändrade förhållanden med avseende å honom själv eller hans make, må, där försummelsen inverkat på rätten till eller beloppet av folkpensionen och icke kan anses ursäktlig, ansökning om tillläggspension avslås för honom och hans make och redan beviljad tilläggspension indragas så som i första stycket stadgats. Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före ansökning om folkpension varit hemfallen åt alkoholmissbruk eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig, skall, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget att efter ny ansökning få sin rätt till folkpension ånyo prövad. Förfaller den, som fått folkpension sig tillerkänd, till missbruk eller levnadssätt som i första punkten sagts, skall pensionen, under iakttagande dock av vad i nämnda punkt sägs, indragas och göras beroende av ny ansökning. Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga höggradig nedsättning av arbetsförmågan eller häva redan inträdd sådan nedsättning, må folkpension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna påföljd. 10 §. Tilläggspension och blindtillägg utgå ej för tid, under vilken pensionsberättigad undergår frihetsstraff, är intagen i häkte eller å tvångsarbetsanstalt eller eljest är på statens bekostnad intagen å annan anstalt än sjukvårdsanstalt. Är någon intagen å allmän sjukvårdsanstalt och har vårdtiden å anstalten uppgått till mera än två månader, skall förmån, som i första stycket sagts, för därefter förflytande vårdtid ej utgå, dock må pensionsstyrelsen, där anstaltsvistelsen icke kan antagas bli långvarig och särskilda skäl därtill föranleda, medgiva att tilläggspensionen eller viss del av densamma må utgå för tid, som styrelsen bestämmer. Vad här ovan sagts gäller jämväl med avseende å tid, under vilken å anstalt intagen pensionsberättigad tillfälligt vistas annorstädes än vid anstalten. Föreligger omständighet, som i första och andra styckena sagts, beträffande del

20 av kalendermånad, skall förmånen utan hinder därav utgå för hela den månaden. I fall som i denna § avses må pensionsstyrelsen medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigades folkpension, rätt att uppbära denna eller del därav. Föreståndare för anstalt som ovan avses är pliktig att i den ordning Konungen bestämmer ofördröjligen till pensionsstyrelsen anmäla anstaltsvistelses början och slut, där vistelsen kan inverka på den intagnes rätt till folkpension. 11 §• 1 mom. Det pensionsbelopp, som efter ansökning om folkpension eller jämkning av sådan pension eller upphävande av förordnande om indragning varom förmäles i 31 § tredje stycket först förfaller till betalning, skall, där den pensionsberättigade under den tid å vilken pensionsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit försörjningen visat sig hava för nämnda tid utgivit för den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns försörjning uppbäras och tillgodogöras av myndigheten. Pensionsstyrelsen äger, där eljest särskilda skäl föranleda till att det först till betalning förfallande pensionsbeloppet bör helt eller till viss del uppbäras av annan än den pensionsberättigade, besluta att så skall ske. 2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad, dock skall fattigvårdssamhället vara skyldigt att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade själv belopp motsvarande den honom tillkommande grundpensionen eller, där den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader för vård av pensionsberättigad under sådana omständigheter, att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Fattigvårdssamhälle, som på grund av vad nu sagts uppbär någons folkpension, skall, där denne utskrives från anstalten, ofördröjligen anmäla detta till pensionsstyrelsen. Vad i detta mom. sägs om fattigvårdssamhälles rätt att tillgodogöra sig pensionsberättigads folkpension, gäller endast, därest i vederbörlig ordning av-

21 fattad anmälan om anstaltsvistelsen kommit pensionsstyrelsen tillhanda i så god tid att utbetalning kunnat ske till fattigvårdssamhället. Vad här ovan sagts om fattigvårdssamhälles rätt alt uppbära pension skall äga motsvarande tillämpning å kommun, såvitt angår pensionsberättigad, som jämlikt lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd omhändertagits av barnavårdsnämnd.

Om finansieringen av folkpensionerna. 12 §. Pensionsavgift erlägges för varje år av envar svensk medborgare, dock ej för år före det, under vilket han fyller aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller av person, som vid den tidpunkt avgiften förfaller till betalning åtnjuter folkpension eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap före den dag avgiftsbelopp förfaller till betalning medför befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp. Beloppet av den pensionsavgift, som skall av avgiftspliktig årligen erläggas, utgör för ogift person och annan gift person än nedan sägs sex kronor eller, om han enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent av det taxerade beloppet, dock högst 50 kronor, samt för avgiftspliktig, som är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, tre kronor eller, om makarna tillsammans ha taxerat belopp överstigande 600 kronor, en halv procent av deras sammanlagda taxerade belopp, dock högst 50 kronor. Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd till helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre hela krontal. 13 §. Äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. 14 §. Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden. Konung och riksdag fastställa plan för fondens använding, innefattande regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt.

15 §. Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och av kommunerna. Varje kommun bidrager för pensionsberättigad, som efter prövning av des> pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension, med a) en tiondel av kostnaden för tilläggspension och änkepension utom bostadstillägg samt b) av kostnaden för bostadstillägg i bostadskostnadsgrupp II 30 procent, i grupp III 40 procent, i grupp IV 50 procent och i grupp V 60 procent; dock att, där tilläggspensionen, änkepensionen eller bostadstillägget efter ansökning ökats, den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av pensionen skett utan ansökning, den kommun varest den pensionsberättigade vid ökningen var mantalsskriven, skall vidkännas den ökning av på kommun belöpande andel av pensionskostnaderna, som föranledes av pensionens förändrade beräkning. Är pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten med hänsyn till den pensionsberättigades mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då förmånen eller ökningen söktes. Minskas folkpension, till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skall den kommuns andel i första hand minskas, som senast blivit skyldig bidraga till pensionskostnaden. Vid beräkning av kommuns bidrag skall höjning eller sänkning, som sker på grund av vad i 4 § 4 mom. fjärde stycket sagts, anses ha skett proportionellt å tilläggs- eller änkepension och bostadstillägg samt en tolvtedel av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspension, änkepension och bostadstillägg anses belöpa på varje månad. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas av Konungen. Staten bidrager med vad av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden 16 §. 1 mom. Enligt de i 12 § angivna grunderna och med ledning av taxeringslängden verkställes påföring av pensionsavgifter av den, som har att debitera kronoutskylder. Konungens befallningshavande äger upphäva avgiftspåföringen för den. som obehörigen fått avgift sig påförd eller med rätta fått sådan sig påförd men på grund av senare inträffad händelse skall vara undantagen från avgiftsplikt. 2 mom. Angående besvär över påföring av pensionsavgift genom debi teringsförrättare gäller vad om besvär över fel vid debitering av kronoutskylder är stadgat. 3 mom. Pensionsavgifterna uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

23 Om pensionsnämnder. 17 §• Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt. Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning, skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt. Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning eller sammanslagning ävensom om upphävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla. Fråga om fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras på sätt här ovan är sagt. 18 §. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex. Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår, utse annan person. Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för vilken de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna. Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått. Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja.

24 Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse om den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande. Har beslut, på sätt i 17 § sägs, fattats om ändring i bestående indelning av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres, anses förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt val av ledamöter och suppleanter för dem förrättas. 19 §. Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen boende samt icke är omyndig eller i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning. Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder som i fråga om ordförande av Konungens befallningshavande och i fråga om ledamot av vederbörande valkorporation godkännes. 20 §. Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension förfara på sätt i 27 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder av Konungen meddelas. 21 §. Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde skall av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt 25 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde late ordföranden minst en vecka förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom. Suppleanten för ordföranden äger, om han icke är ledamot i nämnden, likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten.

25 22 §. Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden, minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildals genom sammanslagning jämlikt 17 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från denna kommun är tillstädes. Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan vidare kallelse infinna sig. Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa bota, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande, där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 17 § av två eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant, lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken han är vald. Därest sammanträde med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten. 23 §. Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan nästföregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde. Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder. 24 §. Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må av Konungen meddelas. Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats,

26 och anses härigenom meddelande om besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden med allmänna posten tillställa varje sökande besked om det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan. Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande. 25 §. För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt. Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen meddelade.

Om pensioiisansökning m. m. 26 §. Ansökning om folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Ansökning skall, där den ej allenast avser grundpension för tid efter fyllda sextiosju år, därjämte innehålla en av sökanden och, om han är gift, jämväl hans make på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring och är han ej omyndig, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer. För omyndig sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren. Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl god taga. Avser ansökningen invalidpension, sjukbidrag eller blindtillägg skall sökanden undergå läkarundersökning, där icke pensionsstyrelsen för visst fall må finna skäl medgiva undantag. Utlåtande enligt fastställt formulär angående läkarundersökningen skall av läkaren ofördröjligen utfärdas och vidarebefordras i den ordning pensionsstyrelsen bestämmer. Vad angående ansökning om pension stadgats, gäller även angående an sökning om ökning av pension, dock erfordras därvid läkarundersökning som i tredje stycket sägs allenast, där sådan av pensionsstyrelsen eller pensionsnämnden påfordras.

27 §. Avser pensionsansökning allenast grundpension för tid efter fyllda sextiosju år och kan det ej antagas föreligga skäl för tillämpning av 9 § fjärde stycket, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen. I motsatt fall skall pensionsnämnden besluta, huruvida sökanden har rätt till grundpension. Söker någon eljest ålderspension, skall pensionsnämnden pröva i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa årsinkomst enligt 6 § och besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit fråga om undantag varom i 4 § 3 mom. sista stycket förmälts, skall nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse härutinnan. Söker någon invalidpension, sjukbidrag, änkepension eller blindtillägg, skall pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden äger rätt till pensionen, bidraget eller tillägget, ävensom, där ansökningen avser tilläggspension, meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses. I fall, som i första stycket andra punkten samt i andra och tredje styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande snarast möjligt efter besvärstidens utgång insända nämndens beslut jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats gäller även angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden, om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig. 28 §. Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kom mun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom tillhanda sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden äge ock att över nämndens beslut anföra besvär. Över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.

28 29 §. Finner pensionsstyrelsen i fall, där ansökning icke skolat föranleda beslut av pensionsnämnd, den, som ansökt om allenast grundpension för tid efter fyllda sextiosju år, vara berättigad till sådan pension, skall styrelsen besluta om pensionens utbetalande. Finner pensionsstyrelsen eljest i ärende rörande ansökning om folkpension, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa beslutet ävensom, där sökanden befunnits berättigad till pension, bestämma pensionsbeloppet samt, där fråga är om sjukbidrag, den tidpunkt intill vilken bidraget längst må utgå. Om pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt eller av läkare, som av styrelsen bestämmes, äger styrelsen föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst 30 dagar för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt, som styrelsen anvisar, eller underkastar sig undersökning av den av styrelsen anvisade läkaren. Avser ansökningen blindtillägg, må styrelsen ock förordna, att sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad. Sökandens kostnader för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar. Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning om folkpension att pensionsnämnds beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning; dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av den bostadskostnadsgrupp enligt vilken sökandens folkpension skall beräknas eller av sökandens årsinkomst enligt 6 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning eller avser omständighet sammanhängande med sökandens tillhörighet till viss bostadskostnadsgrupp eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen må utan återförvisning verkställa nödig rättelse. Skall i anledning av inträffad förändring med avseende å pensionsberättigads civilstånd hans folkpension beräknas på annat sätt än före förändringen, må pensionsstyrelsen även utan ansökning eller föregående prövning av pensionsnämnd verkställa erforderlig jämkning av pensionen. I behandling av fråga om återförvisning och i handläggning av besvärsmål skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone en hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten må nyttjas. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver gälle vad allmänna lagen stadgar angående omröstning till dom. Där pensionsstyrelsen finner skäl därtill föreligga, äger styrelsen besluta,

29 att, intill dess styrelsen slutligen avgjort på styrelsens prövning beroende pensionsärende, pension skall utgå enligt av styrelsen fastställda grunder och på de villkor i övrigt som styrelsen bestämmer. Vad angående handläggning av ansökning om pension i denna paragraf stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut. 30 §. över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej föras av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär, vilka vid talans förlust skola å trettionde dagen från den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet. 31 §. Folkpension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionen enligt beslut skall upphöra att utgå. Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats. Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning av pension. Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör indragas eller minskas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas eller ock att den tillsvidare skall utgå med det minskade belopp, vartill förhållandena må föranleda. Folkpension utbetalas månadsvis, därvid den må anses belöpa på december månad med högst elva kronor högre belopp än på envar av årets övriga månader. Folkpension, som utgöres av enbart grundpension eller är änkepension, må dock utbetalas kvartalsvis, därvid den i fråga om änkepension må anses belöpa på kalenderårets sista kvartal med högst tre kronor högre belopp än på ett vart av årets övriga kvartal. Angående sättet och den närmare tidpunkten för utbetalning av folkpension förordnas av Konungen. Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången av året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall beloppet vara förverkat. 32 §. Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom jämlikt 8 § 3 mom., 10 § femte stycket eller 11 § 2 mom. första stycket

30 sista punkten åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att folkpension till honom eller annan utgått eller utgått med för högt belopp eller har folkpension uppburits av någon som ej ägt rätt därtill och denne skäligen bort inse detta, vare han pliktig återbetala vad för mycket utbetalats. Pensionsstyrelsen skall, om skäl därtill prövas föreligga, söka åter vad för mycket utbetalats eller del därav.

Om pension på grund av frivilliga avgifter. 33 §. Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare, under de förutsätt ningar och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen försäkras till erhållande av pension. Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse skola äga tillämpning. De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den mån Konungen ej stadgar undantag, förvaltas på sätt som gäller för folkpensioneringsfonden. Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av verk samheten enligt denna paragraf förordnas av Konungen. Särskilda bestämmelser. 34 §. Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas i mät. 35 §. Arbetsgivare, bankbolag, sparbanker, andra penningförvaltande inrätt ningar och försäkringsanstalter ävensom taxeringsmyndigheterna äro pliktiga att i särskilda fall efter anmaning lämna pensionsstyrelsen eller ordförande i pensionsnämnd uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av betydelse för dennes rätt till folkpension. 36 §. Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande makt i fråga om tillämpning av denna lag å dess undersåtar. 37 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

31 Förslag till Lag o m införande av lagen o m folkpensionering. 1 §• Den denna dag utfärdade lagen om folkpensionering, vilken h ä r nedan betecknas den nya folkpensioneringslagen, träder i kraft den 1 januari 1948. i den mån annorlunda ej framgår av vad nedan sägs skola samtidigt äldre bestämmelser om folkpensioner, avgiftspensioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blidhetsersättningar upphöra att gälla. 2 §• Pensionsavgifterna för år 1947 skola påföras och erläggas enligt bestämmelserna i den nya folkpensioneringslagen. Pensionsavgifterna för nämnda år och år 1946 ävensom pensionsavgifter för tidigare år, vilka redovisas till pensionsstyrelsen efter 1946 års utgång, skola anses såsom avgifter enligt den nya folkpensioneringslagen. 3§Skulle jämlikt äldre bestämmelser på grund av avgifter, som erlagts enligt t § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, avgifts- eller grundpension till någon hava utgått med högre belopp än grundpension jämlikt bestämmelserna i den nya folkpensioneringslagen, skall grundpensionen till honom utgå med det högre beloppet. Skulle avgifter som nu nämnts hava erlagts av någon, som enligt den nya folkpensioneringslagen ej är berättigad till pension, äger pensionsstyrelsen bevilja honom folkpension med skäligt belopp. 4 §. Folkpensioner, avgiftspensioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd, vilka utgå vid 1947 års utgång, skola för tiden därefter utan särskild ansökan utgå såsom folkpension jämlikt bestämmelserna i den nya folkpensioneringslagen i den mån annat ej följer av 3 § här

32 ovan. Blindhetsersättningar som utgå vid nämnda tidpunkt skola för tiden därefter utan särskild ansökan ersättas med folkpension. Det åligger pensionsstyrelsen att före nämnda tid omräkna utgående pensioner, understöd och ersättningar, som nu sagts. Vid omräkningen skall bostadstillägg beräknas enligt bestämmelserna för den bostadskostnadsgrupp, till vilken den ort hänförts i vilken den pensionsberättigade är mantalsskriven den 1 januari 1947. Blir den pensionsberättigade för år 1948 mantalsskriven i ort tillhörande bostadskostnadsgrupp med lägre nummer, skall dock så snart ske kan hänsyn tagas därtill. Vid omräkning som ovan sagts skall årsinkomsten fastställas enligt bestämmelserna i 6 § den nya folkpensioneringslagen i den mån så kan ske med ledning av hos pensionsstyrelsen tillgängliga handlingar. Kan så ej ske skall den pensionsberättigade hava att efter anmaning avgiva uppgift enligt fastställt formulär rörande sina ekonomiska förhållanden. Angående sättet för avgivande av sådan uppgift samt påföljd av felaktiga eller ofullständiga upplysningar i densamma skall i tillämpliga delar gälla vad om ansökan om folkpension i den nya folkpensioneringslagen stadgas. Underlåter den pensionsberättigade att avgiva uppgift som nu sagts, må tilläggspension och bostadstillägg förvägras honom. Av omräkningen föranledd ökning av kommunbidrag skall erläggas av den kommun, i vilken pensionstagaren är mantalsskriven den 1 januari 1947. I övrigt skall angående kommunernas bidragsskyldighet till kostnaderna för genom omräkningen fastställda folkpensioner gälla vad i 15 § den nya folkpensioneringslagen sägs. I den utsträckning pensionsstyrelsen bestämmer skola pensionsnämnderna under år 1947 fastställa pensionsberättigades årsinkomster såväl jämlikt äldre lag som jämlikt bestämmelserna i den nya folkpensioneringslagen. 5 §• Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet om folkpensioner, avgiftspensioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blindhetsersättningar ävensom avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen eller till folkpensioneringen skall i tillämpliga delar gälla folkpension och avgifter jämlikt den nya folkpensioneringslagen. 6§. De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet av den nya folkpensioneringslagen, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av pensionsstyrelsen.

33 Alternativ II. Förslag till lag om folkpensionering. Allmänna bestämmelser. 1 - 3 §§• Lika med alt. I. Om folkpension. 4 §• 1 mom. Till envar, som är berättigad till ålderspension, invälidpension eller sjukbidrag, utgår grundpension. Grundpension utgör för år räknat för den som är berättigad till ålderspension 600 kronor och för annan 200 kronor. Jämte grundpension utgår, där ej annorlunda föranledes av vad nedan sägs, tilläggspension med för år räknat, då fråga är om ålderspension, 200 kronor för gift pensionsberättigad och 400 kronor för annan samt eljest 600 kronor för gift pensionsberättigad och 800 kronor för annan. 2 mom. Änkepension utgör, där ej annorlunda föranledes av vad nedan sägs, 600 kronor om året. 3 mom. Riket indelas med hänsyn till bostadskostnaderna i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader, där inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre nummer. För pensionsberättigad tillhörande grupp med högre nummer än I föhöjas tilläggspension och änkepension med särskilda tillägg, avsedda att täcka de högre bostadskostnaderna (bostadstillägg). Bostadstillägg utgör för år räknat i bostadskostnadsgrupp II för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 100 kronor och för annan 150 kronor, i bostadskostnadsgrupp III för gift pensonsberättigad och änkepensionsberättigad 200 kronor och för annan 300 kronor, i bostadskostnadsgrupp IV för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 300 kronor och för annan 450 kronor samt 3

34 i bosladskostnadsgrupp V för gift pensionsberättigad och änkepensionsbr rättigad 400 kronor och för annan 600 kronor. Indelningen i bostadskostnadsgrupper verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar av den myndighet, som har att verkställa indel ning i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928, och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses till höra den bostadskostnadsgrupp inom vilken han är mantalsskriven; dock att för tillhörighet till bostadskostnadsgrupp med högre nummer än I skal t fordras att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående åren varit mantalsskriven å ort i den gruppen eller grupp med ännu högre nummer, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. 4 mom. Tilläggspension och änkepension ävensom bostadstillägg minska* med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad 300 kronor och för annan pensionsberättigad 400 kronor samt, där fråga är om invalidpension eller sjukbidrag, med ytterligare tre tiondelar i vad årsinkomsten må överstiga dubbla nämnda belopp. Minskning skall ske proportionellt å tilläggs- eller änkr pension och bostadstillägg. Till pensionsberättigad gift man, vilkens hustru ej är pensionsberättigad utgår hustrutillägg, där hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta i minst 10 år. Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till samma belopp som hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner, därest hon varit berättigad till invalidpension. För gift pensionsberättigad, som ej är berättigad till hustrutillägg och vilkens make ej är pensionsberättigad, skall tilläggspensionen och bostadstil! lägget höjas enligt följande regler. Tilläggspensionen skall, då fråga är om ålderspension, fördubblas och eljest höjas med en tredjedel. Bostadstilläggs skall i båda fallen höjas med hälften. Uppgår tilläggspension, änkepension eller summan av tilläggs- eller änke pension och bostadstillägg ej till helt antal kronor, skall pensionen eller summan avrundas till närmaste hela krontal. Uppgår änkepension efter avrundning som nu sagts till mindre än 60 kronor, skall den ej utgå. 5 mom. Pensionsstyrelsen äger, där särskilda skäl därtill föranleda, med giva, att, utan hinder av bestämmelserna i 4 mom. första stycket första punkten, tilläggspension och bostadstillägg må utgå med tillsammans högst 400 kronor om året till gift pensionsberättigad, vilken ej är berättigad til! blindtillägg som i 5 § sägs, under följande förutsättningar, nämligen att den pensionsberättigade äger rätt till invalidpension, att invalidpensionen beviljats den pensionsberättigade för tid före fyllda sextio år,

35 att den pensionsberättigade är helt oförmögen till arbete och att den pensionsberättigades make ej är berättigad till folkpension. Skulle, sedan även maken tillerkänts folkpension, makarnas folkpensioner tillsammans uppgå till lägre belopp än den folkpension som på grund av vad nu sagts utgått till den först pensionsberättigade maken, äger pensionsstyrelsen tillerkänna denne tilläggspension och bostadstillägg till så stort belopp att makarnas folkpensioner sammanlagt uppgå till beloppet av den tidigare utgående folkpensionen. 6 mom. När nedan i denna lag talas om tilläggspension avses därvid även änkepension och bostadstillägg, såvida icke annat av ordalydelsen framgår. 5 - 9 §§. Lika med alt. 1. 10 §. Folkpension utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad undergår frihetsstraff, är intagen i häkte eller å tvångsarbetsanstalt eller eljest är på statens bekostnad intagen å annan anstalt än sjukvårdsanstalt. År någon intagen å allmän sjukvårdsanstalt och har vårdtiden å anstalten uppgått till mera än två månader, skall folkpension för därefter förflytande vårdtid ej utgå, dock må pensionsstyrelsen, där anstaltsvistelsen icke kan antagas bli långvarig och särskilda skäl därtill föranleda, medgiva att folkpensionen eller viss del av densamma, utöver vad i fjärde stycket sägs, må utgå för tid, som styrelsen bestämmer. Vad här ovan sagts gäller jämväl med avseende å tid, under vilken å anstalt intagen pensionsberättigad tillfälligt vistas annorstädes än vid anstalten. För tid, som ovan avses, skall utan hinder av vad där sagts grundpension utgå med 200 kronor för år räknat. Pensionsstyrelsen må vidare medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigades folkpension i vad den överstiger nämnda belopp, rätt att uppbära folkpensionen eller del därav. Föreligger omständighet, som i första och andra styckena sagts, beträffande del av kalendermånad, skall förmånen utan hinder därav utgå för hela den månaden. Föreståndare för anstalt som ovan avses är pliktig att i den ordning Konungen bestämmer ofördröjligen till pensionsstyrelsen anmäla anstaltsvistelses början och slut, där vistelsen kan inverka på den intagnes rätt till folkpension. 11 §• / mom. Lika med alt. I. 2 mom. För tid, — se alt. I

annan vårdkostnad, dock skall

36 fattigvårdssamhället vara skyldigt att av folkpensionen tillhandahålla den pensionsberättigade själv månatligen 16 kronor och därutöver för december månad 8 kronor eller, där se alt. I av barnavårdsnämnd. Om finansieringen av pensionerna. 1 2 - 1 4 §§. Lika med alt. I. 15 §. Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och av kommunerna. Varje kommun bidrager för pensionsberättigad, som efter prövning av desé pensionsnämnd förklarats äga rätt till folkpension, med a) femton procent av kostnaden se alt. I från folkpensioneringsfonden. 16 §. Lika med alt. I. Om pensionsnämnder. 17—25 §§. Lika med alt. I. Om pensionsansökning m. m. 26—31 §§. Lika med alt. I. 32 §. Har någon del därav.

se alt. I

8 § 3 mom., 10 § sjätte stycket

Om pension på grund av frivilliga avgifter. 33 §. Lika med alt. I. Särskilda bestämmelser. 34—37 §§ . Lika med alt. I. Förslag till lag o m införande av lagen o m folkpensionering. 1 - 6 §§. Lika med alt. I.

37 Alternativ III. Förslag till lag o m folkpensionering. Allmänna bestämmelser. 1 - 3 §§• Lika med alt. I. Om folkpension. 4 §• / mom. Till envar, som är berättigad till ålderspension, utgår allmän ålderspension. Allmän ålderspension utgör för år räknat för ogift pensionsberättigad och gift pensionsberättigad, som ej uppbär i 5 mom. omförmält hustrutillägg, 1 000 kronor samt för annan 800 kronor. 2 mom. Till envar, som är berättigad till invalidpension eller sjukbidrag, utgår grundpension med 200 kronor om året. Jämte grundpension utgår, där ej annorlunda föranledes av vad nedan sägs, tilläggspension med 600 kronor om året för gift pensionsberättigad och 800 kronor om året för annan. 3 mom. Änkepension utgör, där ej annorlunda föranledes av vad nedan sägs, 600 kronor om året. 4 mom. Riket indelas med hänsyn till bostadskostnaderna i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt, att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader, däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre nummer. För pensionsberättigad tillhörande grupp med högre nummer än I förhöjas allmän ålderspension, tilläggspension och änkepension med särskilda tillägg, avsedda att täcka de högre bostadskostnaderna (bostadstillägg). Bostadstillägg utgör för år räknat i bostadskostnadsgrupp II för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 100 kronor och för annan 150 kronor, i bostadskostnadsgrupp III för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 200 kronor och för annan 300 kronor,

38 i bostadskostnadsgrupp IV för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 300 kronor och för annan 450 kronor samt i bostadskostnadsgrupp V för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 400 kronor och för annan 600 kronor. Indelningen i bostadskostnadsgrupper verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928, och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp inom vilken han är mantalsskriven; dock att för tillhörighet till bostadskostnadsgrupp med högre nummer än I skall fordras att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående åren varit mantalsskriven å ort i den gruppen eller grupp med ännu högre nummer, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. 5 mom. Tilläggspension, änkepension och bostadstillägg minskas med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad 300 kronor och för annan pensionsberättigad 400 kronor samt, där fråga är om invalidpension eller sjukbidrag, med ytterligare tre tiondelar i vad årsinkomsten må överstiga dubbla nämnda belopp. Minskning skall, där rätt till tilläggs- eller änkepension jämte bostadstillägg föreligger, ske proportionellt å tilläggs- eller änkepensionen och bostadstillägget. Till pensionsberättigad gift inan, vilkens hustru ej är pensionsberättigad. utgår hustrutillägg, där hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst 10 år. Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till samma belopp som hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner, därest hon varit berättigad till invalidpension. Är mannen berättigad till ålderspension, utgår dock hustrutillägg allenast, därest detsamma överstiger 200 kronor. För gift pensionsberättigad, som ej är berättigad till hustrutillägg och vilkens make ej är pensionsberättigad, skall tilläggspension och bostadstillägg höjas, tilläggspensionen med en tredjedel och bostadstillägget med hälften. Uppgår tilläggspension, änkepension, bostadstillägg eller summan av tillläggs- eller änkepension och bostadstillägg ej till helt antal kronor, skall pensionen, bostadstillägget eller summan avrundas till närmaste hela krontal. Uppgår änkepension efter avrundning som nu sagts till mindre än 60 kronor, skall den ej utgå. 6' mom. Pensionsstyrelsen äger, där särskilda skäl därtill föranleda, medgiva, att, utan hinder av bestämmelserna i 5 mom. första stycket första punkten, tilläggspension och bostadstillägg må utgå med tillsammans högst 400 kronor om året till gift pensionsberättigad, vilken ej är berättigad till blindtillägg som i 5 § sägs, under följande förutsättningar, nämligen

39 att den pensionsberättigade äger rätt till invalidpension, att invalidpensionen beviljats den pensionsberättigade för tid före fyllda sextio år, att den pensionsberättigade är helt oförmögen till arbete och att den pensionsberättigades make ej är berättigad till folkpension. Skulle, sedan även maken tillerkänts folkpension, makarnas folkpensioner tillsammans uppgå till lägre belopp än den folkpension som på grund av vad nu sagts utgått till den först pensionsberättigade maken, äger pensionsstyrelsen tillerkänna denne tilläggspension och bostadstillägg till så stort belopp att makarnas folkpensioner sammanlagt uppgå till beloppet av den tidigare utgående folkpensionen. 7 mom. När nedan i denna lag talas om tilläggspension avses därvid även änkepension och bostadstillägg, såvida icke annat av ordalydelsen framgår. 5 - 7 §§. Lika med alt. I. 8 §• / mom. Lika med alt. I. 2 mom. Har för se alt. I av vad i 4 § 4 mom. sista prövas oskäligt. 3 mom. Den, som se alt. I - n u sagts. Anmälningsskyldighet åligger jämväl den som åtnjuter enbart allmän ålderspension, om han ingår äktenskap. 1 detta — se alt. I denne anmälningsskyldig. 9 §• Lika med alt. I. 10 §. Folkpension utgår se alt. II vid anstalten. För tid, som ovan avses, skall utan hinder av vad där sagts utgå av den allmänna ålderspensionen 200 kronor för år räknat eller ock grundpensionen. Pensionsstyrelsen må vidare medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigades folkpension i vad den överstiger nämnda belopp, rätt att uppbära folkpensionen eller del därav. Föreligger omständighet se alt. II till folkpension. 11 §• / mom. Lika med alt. I. 2 mom. För tid, — se alt. I — annan vårdkostnad, dock skall fattigvårdssamhället vara skyldigt att av folkpensionen tillhandahålla den

40 pensionsberättigade själv månatligen 16 kronor och därutöver för december månad 8 kronor eller, där se alt. I av barnavårdsnämnd. Om finanseringen av folkpensionerna. 12—14 §§. Lika med alt. I. 15 §. Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och av kommunerna. Varje kommun bidrager för pensionsberättigad, som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till folkpension, med a) en femtedel av kostnaden se alt. I höjning eller sänkning, som sker på grund av vad i 4 § 5 mom. fjärde stycket sagts, anses av Konungen. Staten bidrager se alt. I från folkpensioneringsfonden. 16 §. Lika med alt. I. Om pensionsnämnder. 1 7 - 2 5 §§. Lika med alt. I. Om pensionsansökning m. m. 26 §. Ansökning om se alt. I blivit mantalsskriven. Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Ansökning skall, där den ej allenast avser allmän ålderspension, därjämte innehålla — se alt. I pensionsnämnden påfordras. 27 §. Avser pensionsansökning allenast allmän ålderspension och kan det ej antagas föreligga skäl för tillämpning av 7 § eller 9 § fjärde stycket, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen. I motsatt fall skall pensionsnämnden, där fråga är om tillämpning av 7 §, besluta huruvida sökanden skall anses såsom gift eller icke gift samt eljest besluta huruvida sökanden har rätt till allmän ålderspension.

41 Söker någon eljest stycket yttra sig.

se alt. I

varom i 4 § 4 mom. sista

28 §. Lika med alt. I. 29 §. Finner pensionsstyrelsen i fall, där ansökning icke skolat föranleda beslut av pensionsnämnd, den, som ansökt om allenast allmän ålderspension, vara berättigad till sådan pension, skall styrelsen besluta om pensionens utbetalande. Finner pensionsstyrelsen se alt. I. meddelat beslut. 30—31 §§. Lika med alt. I. * Har någon del därav.

se alt. I

32 §. 8 § 3 mom., 10 § sjätte stycket eller

Om pension på grund av frivilliga avgifter. 33 §. Lika med alt. I.

Särskilda bestämmelser. 34—37 §§. Lika med alt. I.

Förslag till lag o m införande av lagen o m folkpensionering. 1 - 6 §§. Lika med alt. I.

42 Kap. I. Utländsk lagstiftning. I de flesta länder, där obligatorisk folkpensionering införts, avser den allenast löneanställda med relativt låga inkomster eller vissa grupper löneanställda. Allmän folkpensionering förekommer endast i följande länder: År för ifrågavarande pensionerings införande

Sverige 1913 Schweisj, Kantonen Glarus . 1916 Schweiz, Kantonen Appenzell A. Rh. 1925 (endast ålderspension) Schweiz, Kantonen Basel 1931 (endast ålderspension) Danmark 1927 (1933) (1921 invalidpension) Uruguay 1934 Amerikas förenta stater 1935 (endast invalidpension) Norge 1936 (endast ålderspension) Finland 1937 Australien 1938 Nya Zeeland 1938 De länder, i vilka folkpensioneringen i princip omfatta alla löntagare (vilkas inkomster understiga visst belopp) äro följande: Ar för ifrågavarande pensionerings införande

Tyskland Storbritannien Irland Rumänien Nederländerna Italien Spanien Sovjetunionen Grekland Bulgarien

1889 I 1911 (invalidpension) { .,,.„_ / 0 , , . \ 1925 (ålderspension) 1911 (endast invalidpension) 1912, 1932 1913 1919 1919 (endast ålderspension) f 1922 (invalidpension) j 1932 (ålderspension) 1922, 1934 1924

43 År för ifrågavarande pensionerings införande

Chile Belgien Frankrike Ecuador Amerikas förenta stater Jugoslavien

1924 1924/25 1928 1935 (endast ålderspension) l ) 1935 (endast ålderspension) 1937 (endast ålderspension)

Allenast vissa grupper av löneanställda omfattas av obligatorisk folkpen sionering i följande länder: Ar för pen sionenngens införande

1907 1927

Österrike

1928 Tjeckoslovakien

Luxemburg Argentina

Brasilien

t ; ngern Cuba . Polen .

....

1889 1906 1924 1925 1911 1931 1921 1923 1938 1923 1926 1931 1932 1933 1934 1934 1938 1925 1928 1927 1927

Pensioneringens omfattning

privattjänstemän arbetare (utom jordbruk) (ej i kraft betr invalidpension) jordbruksarbetare (ej i kraft betr. inval pension) gruvarbetare privattjänstemän arbetare självständiga arbetare (ej i kraft) arbetare i industri och handel tjänstemän i industri och handel offentligt anställda bankanställda sjömän (endast ålderspension) järnvägspersonal hamnarbetare offentligt anställda gruvarbetare sjömän bankanställda kaffelagerarbetare (endast invalidpension) transportarbetare gruvarbetare arbetare i industri och handel sjömän och hamnarbetare intellektuella arbetare

') Ej jordbruk och husligt arbete. Beträffande invalidpension, se föreg. sida.

44 Möjligen ha under krigsåren ytterligare nationer infört obligatorisk folkpensionering eller utsträckt redan förefintlig sådan att omfatta större befolkningslager. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen var Tyskland det första land, som införde obligatorisk folkpensionering för lönearbetare. Vårt eget land var emellertid det första, som införde en allmän folkpensionering. Här nedan lämnas en kortfattad redogörelse för folkpensioneringen i våra grannländer Danmark, Finland och Norge samt i Frankrike, Nya Zeeland, Sovjetunionen, Storbritannien, Tyskland och U.S.A I samband med redogörelsen för folkpensioneringen i Storbritannien redogöres även för de reformplaner, som därstädes förelagts parlamentet.

Danmark. I Danmark infördes år 1921 obligatorisk invalidpensionering för dem, som voro medlemmar av de erkända sjukkassorna. Redan 1891 hade dock införts en lagstiftning om åldersräntor utgående efter skälighetsprövning. Enligt den nu gällande lagen den 20 maj 1933 om folkförsäkring stadgas att den som sjukförsäkrat sig eller tillförsäkrat sig rätt att bli sjukförsäkrad i allmän sjukkassa, samtidigt är försäkrad mot invaliditet och berättigad till åldersränta. Till personer under 65 år utgår invalidränta, om den försäkrades arbetsförmåga genom beslut av invalidförsäkringsrätten förklarats nedsatt till en tredjedel. Till personer över 65 år samt till personer i åldern 60—65 år, som icke uppbära invalidränta, utgår åldersränta utan någon prövning av arbetsförmågans nedsättning. För invalidförsäkringen erlägges i åldern mellan 18 och 60 år en särskild avgift tillsammans med sjukförsäkringsavgiften. På grund av de nu återgivna bestämmelserna omfattas praktiskt taget hela det danska folket av invalidförsäkring och ålderspensionering. Årsavgiften till invalidförsäkringen utgör för dem, som inträtt i försäkringen före 21 års ålder, kronor 8: 40 och för övriga kronor 9: 60. Äro två sammanlevande makar båda försäkrade, nedsättas dock dessa premiesatser till resp. kronor 7: 20 och 8: 40. De inbetalda årsavgifterna ingå till en för hela landet gemensam invalidförsäkringsfond. Till de nämnda beloppen komma sjukkasseavgifterna, vilka för "bidragydende" (passiva) medlemmar, som icke erhålla sjukhjälp, utgöra kronor 2: 40 om året. För att en "bidragydende" medlem skall kunna erhålla invalidränta måste han inträda i sjukkassa såsom "nydende" medlem. Det må bemärkas att underlåtenhet att erlägga invalidpremier har ungefär samma verkan på medlemskapet i sjukkassa som underlåtenhet att erlägga sjukkasseavgift. För rätten att erhålla invalid- och åldersräntor äro vidare ganska stränga värdighetsvillkor uppställda.

45 Utgifterna för invalidräntorna stanna till % å invalidförsäkringsfonden och staten. Av den återstående sjundedelen fördelas 7/io på landets kommuner under det att 3/io ersättas av en mellankommunal utjämningsfond. Utgifterna för åldersräntorna stanna till V7 å staten. Av de återstående /T stanna 2/io ( = V70 av hela kostnaden) å vederbörande kommun under det att 5/io fördelas på landets kommuner och 3/io ersättas av den mellankommunala utjämningsfonden. 3

Invalid- och åldersräntor utgå med följande grundbelopp:

I Köpen, n J 1 övriga hamn, Fred.. . samhällen riksberg 0. ; r, . .. med över Gentofte ,kommuner 1i 1 500 inv.

I landet i övrigt

Årligen kr.

Årligen kr.

Årligen kr.

Till makar, när bägge ha rätt till ränta

1 086

702 Åldersränta förhöjes vid uppskov med ansökan tills den äldste maken fyllt: 65 år till 67 „ „ 70 „ „

1 140 1 194 1 248

960 1 002 1 050

738 774 810

Till ensam man samt makar, när blott mannen har rätt till ränta

468 Ålderdomsränta förhöjes vid uppskov med ansökan till: 65 års ålder till 67 ., „ „ 70. „ „ „

768 804 840

636 666 696

492 516 540

Till ensam kvinna samt makar, när blott hustrun har rutt till ränta

594 618 648

456 480 504

Åldersränta förhöjes vid uppskov med ansökan till: 65 års ålder till 67 „ 70 „ „ „

i 714 750 786

i

Till de ovan angivna beloppen skall i fråga om invalidräntorna läggas ett invalidtillägg på 90, 84 eller 78 kronor i resp. ortsgrupper. Även sedan en invalidräntetagare erhållit ålderspension, äger han behålla invalidtillägget. — Medför invaliditeten tillstånd av hjälplöshet, som nödvändiggör att invaliden stadigvarande måste ha bistånd av andra och ytterligare avskär honom från

möjligheten att åtaga sig förvärvsarbete, utgår ett ytterligare tillägg a resp. 180, 168 och 156 kronor. Även detta tillägg får invaliden behålla sedan han fått åldersränta. Om var och en av två makar är berättigad till nämnda hjälplöshetstillägg, nedsättes det med XU för vardera. För barn under 15 år utgå barntillägg. För första barnet är tillägget 144. 120 och 96 kronor i resp. ortsgrupper. För vart och ett av de följande barnen utgår resp. 72, 60 och 48 kronor. I barntillägg kan dock högst utgå 360, 300 och 240 kronor i resp. ortsgrupper. Finner kommunalstyrelsen att en invalid- eller åldersräntetagares förhållanden äro särskilt svåra, kan den bevilja vederbörande ett personligt tillägg. Härvid skall särskild hänsyn tagas till mycket gamla och svaga räntetagare. Kommunalstyrelsen får till sådana tillägg högst använda ett belopp av 7 V2 procent av de sammanlagda grundbeloppen av de invalid- och åldersräntor, som föregående räkenskapsår utlämnats i kommunen. Nyssnämnda procent sats torde nu vara temporärt höjd till 15 procent. Invalid- och åldersränta utgår med hela grundbeloppet endast om veder börandes årsinkomst icke överstiger 40 procent av detsamma. Det s. k. av dragsfria beloppet är alltså 40 procent av pensionens grundbelopp, över stiger inkomsten det avdragsfria beloppet, minskas räntan och därå utgående tillägg med 60 procent av de närmast följande 500 kronornas inkomst. In komstbelopp överstigande sagda 500 kronor medföra fullt avdrag å för månerna. / fråga om invalid räntetagare kan dock räntan med tillägg icke nedsättas under en tredjedel av grundbeloppet. Blir åldersränta med tillägg till följd av avdragen mindre än V12 av grundbeloppet, bortfaller den. Privilegierad är, intill 200 kronor, inkomst av pension, legat eller inkomsl. vilken förvärvats genom av vederbörande själv eller annan för honom tecknad frivillig försäkring, eller är ränta av ett på samma sätt förvärvat kapital. Invalidräntetagares arbetsinkomst är privilegierad intill ett belopp mol svarande räntans grundbelopp. Underhållsbidrag för räntetagares barn räknas som inkomst blott med halva beloppet. Inkomst av förmögenhet ökas med 5 procent av förmögenheten intill 4 000 kronor, 6 procent av förmögenheten mellan 4 000 och 8 000 kronor och 7 pro cent av förmögenheten över 8 000 kronor. I fråga om förmögenhet bestående av fast egendom, kan skärpningen i visst fall minskas. De ovan angivna ränte- och tilläggsbeloppen äro beräknade med utgångs punkt från prisnivån i oktober 1929. Vid ändringar i prisnivån skola beloppen höjas eller nedsättas med 3 procent för varje stigning eller sänkning av pris nivån med 3 procent. Beloppen äro således indexreglerade. För närvarande äro räntebeloppen förhöjda med 69 procent och uppgå fr. o. m. den 1 april 1945 till följande belopp.

17 Åldersränta, om den utgår från 67 års ålder med oavkortat belopp: t Ensamstående man 1 359 Ensamstående kvinna 1 269 Två m a k a r 2 019 Invalidrånta

utom

O rtsgr u p p

II

III

1 125 — 1044 — 1692 —

873: 810: 1308:

1 236 1 146 1 836

1023 : — 954 — 1542 —

792: 729: 1 185:

153: 306:

141 282 —

132: 264:

invalidtillägg:

Ensamstående man Ensamstående kvinna Två m a k a r Invalidtillägg: Ensamstående Två makar, båda invalider

Vid jämförelse med pensionerna i Sverige bör ihågkommas, att den danska kronan har lägre värde än den svenska. Ansökning om invalid- eller åldersränta skall enligt lagen ingivas till "det sociale Udvalg" (socialnämnden) i vederbörande kommun på fastställd blankett, men ingives i praktiken i stor utsträckning till vederbörande sjukkassa. Ansökningen skall innehålla de för bedömande av rätten till invalid- eller åldersränta nödvändiga upplysningarna, däribland ett utlåtande från sjukkassan rörande den sökande. Den som inger ansökan om invalidränta är skyldig att samtidigt tillhandahålla ett läkarintyg avfattat å fastställt formulär. Läkarintyget betalas av invalidförsäkringsfonden, om ansökningen bifallés eller leder till sjukvårdande åtgärder; i andra fall betalas det av den sökande själv. Läkarintyget sändes av den utfärdande läkaren direkt till sjukkassedirektoratet i Köpenhamn men läkaren har att dessutom delgiva social nämnden den slutsats vartill han kommit i fråga om invaliditeten. Ansökning om invalidränta vidaresändes av socialnämnden till sjukkassedirektoratet tillsammans med utlåtande från nämndens sida om den försäkrades förvärvs- och andra förhållanden, däribland hans taxering; uppfyller den försäkrade ej värdighetsbestämmelserna skall dock nämnden icke vidaresända ansökningen. Sjukkassedirektoratet granskar inkommen ansök ning. Befinnes därvid att förutsättningarna i övrigt för erhållande av invalidränta föreligger, överlämnas ärendet jämte det inkomna läkarintyget till invalidförsäkringsrätten för avgörande av huruvida invaliditet i lagens mening föreligger. Invalidförsäkringsrätten meddelar beslut huruvida invaliditet föreligger och från vilken tidpunkt invaliditeten må anses ha inträtt samt huruvida den försäkrade uppfyller villkoren för erhållande av hjälplöshetstillägg. Beror invaliditeten av olycksfall kan invalidförsäkringsrätten ej slutligt avgöra ärendet förrän avgörande har träffats enligt olycksfallsförsäkrings lagstiftningen. Har invalidförsäkringsrätten funnit invaliditet föreligga och

48 eventuellt också att förutsättningarna för utgivande av hjälplöshetstillägg äro för handen avlåtes genom sjukkassedirektoratet meddelande härom till vederbörande kommuns socialnämnd. Socialnämnden fastställer därefter invalidräntans belopp. Räntan utgår från den tidpunkt, då invaliditeten enligt rättens beslut må anses ha inträtt, dock tidigast från den tidpunkt då ansökningen ingavs. För att invaliditet skall anses föreligga erfordras att nedsättningen av arbetsförmågan kan antagas ha en varaktighet av minst omkring ett år. I denna tid inräknas även tid av nedsatt arbetsförmåga före ansökningen om invalidränta. Ansökning om åldersränta avgöres av socialnämnden. Invalid- och åldersränta utbetalas månadsvis i förskott av uppehållskommunen, dock kan åldersränta, om den uppgår till mindre än 120 kronor om året, utbetalas kvartalsvis i förskott. Konstaterar socialnämnden att en räntetagare icke bör ha dispositionsrätt över den honom beviljade räntan bestämmer nämnden på vilket sätt räntan skall komma vederbörande tillgodo, därvid om så erfordras skall tillses att räntetagaren omyndigförklaras. Under budgetåret 1943/44 uppgingo kostnaderna för invalidräntor m. m. till 56 193 000 kronor och för åldersräntor m. m. till 215 374 000 kronor. De nämnda beloppens närmare fördelning framgår av följande specifikation: a) Invalidräntor m. m. Grundbelopp med invaliditetstillägg Hjälplöshetstillägg och blindtillägg Barntillägg Personliga tillägg Supplerande tillägg Sjukhjälp Andra sjukvårdande åtgärder övrigt

looo-tal kronor 40 002 1 057 1 760 3 614 248 1 273 2 887 5 352 Summa

b) Åldersräntor m. m. Grundbelopp Personliga tillägg Andra åtgärder berättigande till statsbidrag Ålderdomshemmens driftsunderskott Utgifter ej berättigande till statsbidrag beträffande ålderspensionärerna

56 193 167 132 13 827 25 861 6 407 2 147

Summa

215 374

Av den nu intagna specifikationen framgår att de egentliga folkpensionerna dragit en kostnad av (40 002+167 132) = 207 134 miljoner kronor. I belöp-

49 pet ingår höjningen av pensionsbeloppen på grund av levnadskostnadernas stigning. Utgifterna för invalidräntor m. m. inklusive förvaltningskostnader finansierades sålunda: 1000-tal kronor

Kommunerna Staten De försäkrade Arbetsgivare

7 253 28 914 16 687 5 760 Summa

58 614

Av de ovan omförmälda utgifterna å sammanlagt 215 374 miljoner kronor för åldersräntor m. m. belöpte 97 191 miljoner kronor å kommunerna och återstoden 118 183 miljoner kronor å staten. Finland. I Finland utfärdades den 31 maj 1937 en lag om folkpensionering, vilken trädde i kraft den 1 januari 1939. Lagen omfattar alla invånare, som icke vid lagens ikraftträdande eller vid inflyttningen till Finland fyllt 55 år. Enligt lagen skola erläggas försäkringspremier, vilka skola under de 5 första åren efter lagens ikraftträdande utgöra en procent av den försäkrades årsinkomst, dock minst 50 och högst 500 mark per år, samt därefter 2 procent, dock minst 75 och högst 1 000 mark om året. Pensionsförmånerna äro: 1) invaliditetspension; 2) ålderdomspension; samt 3) till invaliditets- och ålderdomspension ansluten tilläggspension. Försäkringspremierna inlevereras till en folkpensionsanstalt. Denna anstalt ombesörjer även genom postverkets förmedling pensionsutbetalningarna. De på avgifter grundade pensionerna ("invaliditetspension" och "ålderdomspension") bestridas av de fondmedel, som uppkomma genom avgiftsinbetalningen. Tilläggspensionerna bestridas av stat och kommun. Kommunerna indelas efter sin ekonomiska ställning i fem grupper sålunda, att kommunens andel i tilläggspensionen utgör: i första gruppen 30 procent andra 25 »> tredje 20 >» 15 fjärde femte 10 Kommunernas gruppering verkställes av statsrådet för högst 5 år i sänder. Invaliditetspensionen består av en grunddel och en spardel samt kan först 55

50 utgå sedan tre års avgifter erlagts. Invalidpensioner utbetalades sålunda från och med 1942. Grunddelen utgör, alltefter den försäkrades ålder vid inträde i försäkringen. 500—700 mark om året. Grunddelen reduceras vidare efter vissa regler, om invaliditetspensionen beviljas först vid relativt hög ålder (i sådana fall är tydligen spardelen relativt hög). För erläggandet av grunddelarna reserveras högst 25 procent av försäkringspremierna. Den del av försäkringspremie, som ej skall reserveras för kostnaderna för grunddelarna, gottskrivas årligen den försäkrades konto samt förräntas efter fastställd räntefot. Invaliditetspensionens spardel skall ha ett kapitalvärde, som, beräknat enligt fastställd mortalitetstabell och räntefot, med hänsyn till pensionstagarens ålder är lika stort som det å hans konto innestående kapitalet. Rätt till ålderdomspension inträder vid 65 års ålder, dock endast om mins! 10 års försäkringsavgifter erlagts. Ålderdomspensioner komma sålunda att utbetalas första gången under år 1949. Ålderspension bildas av det å den försäkrades konto innestående kapitalet, på samma sätt som invaliditetspensionens spardel. Understiger på ovan nämnt sätt beräknad invaliditets- eller ålderdomspension beloppet av den högsta möjliga pension, vartill pensionstagaren skulle ägt rätt, om han före försäkringsfallets inträffande hade blivit berättigad till pension, höjes pensionen till sistnämnda belopp, dock till minst 500 mark. Avlider försäkrad före beviljandet av pension utbetalas de försäkrings premier, vilka han själv erlagt och icke reserverats för invaliditetspensionens grunddelar, sammanlagt dock icke mera än 15 000 mark, åt efterlevande make och av den avlidne försörjda bröstarvingar. Uppgår det belopp, som bör restitueras, icke till 500 mark, höjes det till detta belopp. Riksdagens motive ring för denna höjning var att beloppet borde vara så stort att det räckte till kostnaden för en anspråkslös begravning. Tilläggspensionen till invaliditets- och ålderdomspension utgör i första (dyraste) ortsgruppen 2 400 mark andra „ 2 000 „ tredje „ 1600 ,. Den s. k. avdragsfria inkomsten utgör: Ortsgrupp

Ogifta

Makar

1 2 3

2 000 1400 1000

3 000 2 000 1600

överskjuta inkomsterna nu nämnda belopp, minskas tilläggspensionerna med hälften av det överskjutande beloppet. Såsom inkomst räknas även ålderdoms- och invaliditetspension men icke

51 det underhåll pensionstagaren på grund av fattigvårdslagen må erhålla av arbetsgivare. Har tilläggspensionstagare barn under 16 år, höjes tilläggspensionen för varje barn med högst 10 procent. Erhålla båda makarna samtidigt tilläggspension, förhöjes den makes pension, vars tilläggspension är störst. Norge. I Norge infördes allmän ålderdomspensionering (alderstrygd) genom en lag av den 16 juli 1936, på grund av vilken pensionsrätt inträdde från och med den 1 juli 1937. Pensionsrätt inträder vid 70 års ålder, om vederbörande vistats i Norge minst halva tiden efter det han fyllt 16 år och i varje fall de sista 5 åren. Den vilkens årsinkomst överstiger 800 kronor i stad och 600 kronor på landet, skall erlägga i pensionsavgift 1 procent av inkomsten, dock högst 100 kronor. Avgiftsplikten sträcker sig fr. o. m. det år vederbörande fyller 18 år och intill det år då han avlider eller fyller 70 år. Avgiftsplikt åvilar även aktiebolag och andra skattskyldiga juridiska personer. Pensionsavgifterna inflyta till en fond (aldersfonden). Kommunerna utbetala ålderspensioner och begravningshjälp. För sina utgifter härför under visst budgetår har kommunen rätt att få ersättning med hälften av statskassan och 3 /s av aldersfonden. Dock är bidraget till ålderspensioner begränsat till de nämnda andelarna av de pensioner, som framkomma vid tillämpning av det nedan omförmälda lägsta pensionsunderlaget, därvid tilläggsprocenten för makar icke skall räknas högre än 50 procent. A kommunerna stanna såluna dels Vs av kostnaderna för minimipensionerna och dels hela pensionskostnaden i vad den överstiger minimum. För varje kommun skall fastställas ett pensionsunderlag, särskilt för ensamstående och särskilt för makar. Pensionsunderlaget skall vara av den storleken, att 60 procent av beloppet ger en ensam person utan annan inkomst del nödvändiga till uppehället inom kommunen under ett år. Pensionsunderlaget må dock icke understiga 800 kronor i städer och 600 kronor i landskommuner. För makar skall pensionsunderlaget vara minst 50 procent högre än fölen ensamstående. För försäkrade med barn skall pensionsunderlaget vara sä stort att 60 procent av detsamma ger hela familjen nödvändigt uppehälle. Pensionsunderlag fastställes av socialdepartementet, vars beslut kan överklagas hos Konungen. Den årliga ålderspensionen utgör 60 procent av det belopp, som fattas för att den pensionsberättigades beräkneliga årliga inkomster skola nå upp till pensionsunderlaget. Har den försäkrade familj skall motsvarande pensionsunderlag och hela familjens inkomst tagas i betraktande. Vid inkomstberäkningen bortses från

52 a) gåvor eller andra förmåner, å vilka vederbörande ej har rättsligt krav, i vad avser ett belopp intill det minsta pensionsunderlaget (800 resp. 600 kronor), b) annan inkomst intill Va av pensionsunderlaget. Inkomst av förmögenhet beräknas som om för förmögenheten inköpts livränta, dock avdrages härvid förmögenhet, som består av fast egendom, intill ett belopp av 6 000 kronor. När en pensionär eller en familjemedlem till honom avlider, utbetalas begravningshjälp med 75 kronor, varifrån dock avdrages begravningshjälp från sjukkassa eller annan offentlig kassa. I Oslo och Åker har pensionsunderlaget fastställts till 1 400 kronor för ensamstående och 2 300 kronor för äkta makar. Högsta pension blir här 840 resp. 1 380 kronor. I övrigt ha 75 procent av städerna och 14 procent av landskommunerna högre pensionsunderlag än det lägsta medgivna. Av samtliga pensionärer bodde år 1940 42 procent i kommuner med högre pensionsunderlag än det lägsta. För städerna var siffran 92 procent och för landsbygden 24 procent. Högsta pension varierar sålunda i praktiken mellan 360 och 840 kronor för ensamstående och mellan 540 och 1 380 kronor för makar. I vissa kommuner ha pensionärerna de senaste åren beviljats dyrtidstillägg, vilka dock budgetåret 1943—1944 i allmänhet endast uppgingo till 10 å 15 procent av pensionsbeloppen. Den 31 december 1940 uppgick antalet ålderspensionärer till 107 297. Härvid ha äkta makar räknats gemensamt. Räknar man med hela det antal personer som åtnjöt pensionsförmåner (inklusive 2 081 barn) var antalet 138 192. Omkring 75 procent av befolkningen över 70 år beräknades åtnjuta pension. Av pensionärerna hade 53 procent egen bostad under det att 32 procent innebodde hos anhöriga och 15 procent innebodde i annat privat hem eller i ålderdomshem. De till nämnda pensionärer beviljade årspensionerna uppgingo till sammanlagt 51 764 394 kronor. Av beloppet belöpte sig på staten och aldersfonden 36,2 miljoner kronor och på kommunerna återstående 15,5 miljoner kronor. Kostnaderna för begravningshjälp torde årligen ha uppgått till omkring 800 000 kronor. Frankrike. Redan år 1910 infördes i Frankrike en obligatorisk folkpensionering för vissa löntagare. Genom en lag om socialförsäkring av år 1928, vilken före sitt ikraftträdande i väsentlig mån ändrades genom en lag av år 1930, infördes i Frankrike en socialförsäkring som avser att täcka riskerna vid sjukdom, invaliditet, ålderdom och dödsfall m. m. År 1935 ersattes nämnda lagstiftning med två socialförsäkringslagar, den ena avseende anställda i handel, industri och husligt arbete och den andra anställda i jordbruket och dess binäringar. Försäkringspliktiga äro enligt den förstnämnda av de gällande lagarna alla anställda i åldern mellan 13 och 60 år, vilkas årsinkomst icke överstiger en

53 viss gräns. Gränsen i fråga beror av bostadsorten och barnantalet. Undantagna äro barn, som utan ersättning utföra arbete för föräldrarnas räkning, ävensom tillfällighetsarbetare samt anställda, vilkas årsinkomst understiger visst belopp (1000 francs). Anställda, som i annan ordning åtnjuta skydd mot de risker den obligatoriska försäkringen avser att täcka — t. ex. civila tjänstemän, järnvägstjänstemän, sjömän tillhörande handelsflottan och gruvarbetare — äro också ställda utanför försäkringen. Socialförsäkringen handhaves dels av fria primärkassor, vilkas antal ej är begränsat, och dels av departementala kassor, vilka i regel omfatta ett departement (län). I departemental kassa bliva försäkrade dels de, som anmält sig som medlemmar i kassan, och dels de, som underlåtit att anmäla sig till inträde i någotdera slaget av kassor. Samtliga kassor äro distriktsvis sammanslutna till distriktsföreningar, vilka lämna de anslutna kassorna ersättning för vissa prestationer. Dessutom finnes inom försäkringen upprättad en allmän garantikassa med uppgift att till distriktsföreningarna utbetala bidrag efter särskilda grunder. En kassas angelägenheter förvaltas av en styrelse, som i primärkassorna i sin helhet och i departementalkassorna till stor del väljes av de försäkrade. I departementalkassorna utses vissa styrelseledamöter av arbetsgivare och läkare. Den statliga kontrollen utövas i departementen av statliga förvaltningsbyråer, vilka äro underställda arbetsministern. Vid ministerns sida står ett socialförsäkringsråd med representanter för olika intressen. Socialförsäkringens samtliga risker täckas av en enda avgift, som till lika delar betalas av medlemmen och arbetsgivaren. Avgiften utgör inom den för industri, handel och husligt arbete gällande försäkringen 8 procent av den försäkrades arbetsinkomst i den mån denna icke överstiger 1 500 francs i månaden. Nämnda 8 procent fördelas enligt särskilda årliga beslut på de olika försäkringsorganen. Härvid skall iakttagas att minst 45 procent av avgiften för försäkrade fyllda 30 år och 25 procent av densamma för yngre försäkrade skall användas för bildande av åldersräntor. De belopp, som sålunda avse ålderspensioneringen skola bokföras individuellt och bilda räntor (pensioner) enligt rent försäkringsmässiga grunder, därvid premiereservsystemet kommer till användning. De försäkrade kunna välja på två tariffer, varav den ena avser ren livränteberäkning och den andra utbetalning av avgifternas kapitalbelopp vid dödsfall. Varje försäkrad, som uppnått 60 års ålder har dock, om han under minst 30 år erlagt viss minimiavgift, rätt till en åldersränta av minst 40 procent av den genomsnittliga årliga arbetsinkomsten, sådan denna framgår av avgiftsbetalningen. Räntan höjes för försäkrad som uppfostrat minst tre barn tills de uppnått 16 år med en tiondel. Försäkrad kan, om han erlagt avgifter för minst 25 år efter sitt sextonde år, erhålla åldersränta från 55 år, därvid den givetvis utgår med lägre belopp än eljest.

54 Pensionsberättigad, som begagnat sig av alternativet med ren livränteberäkning, kan begära att få begagna åldersräntans kapitalvärde, i den mån det avser större räntebelopp än 1 000 francs, till inköp av fast egendom av viss beskaffenhet eller att kapitalvärdet begagnas till en åldersränta som till hälften skall överföras på efterlevande make. Inom socialförsäkringen för inom jordbruket och dess binäringar anställda skola vissa enhetsavgifter erläggas av de försäkrade. Enhetsavgifterna äro olika stora för försäkrade under 16 år (barn) samt för män och kvinnor. Av avgiftsbeloppen skola för ålderdomsförsäkringen begagnas 2/i2 i fråga om barn, 6/io i fråga om kvinnor och 10/20 i fråga om män. Åldersräntan utgår från och med 60 års ålder med ett belopp av 20 gånger det genomsnittligt till ålderdomsförsäkringen erlagda årsbidraget. under förutsättning att avgifter erlagts för minst 30 år. Invalidräntorna finansieras enligt kapitaltäckningssystemet. Enligt den för anställda i handel, industri och husligt arbete gällande lag stiftningen utgår invalidränta till den som vid sjukhjälpstidens utgång (efter sex månaders sjukhjälp) har arbetsförmågan nedsatt med minst två tredjedelar. För den som före 30-årsåldern inträtt i försäkringen är livräntan 40 procent av den genomsnittliga årliga arbetsinkomsten sådan som årsinkomsten framgår av de erlagda avgifterna. För den som inträtt i försäkringen efter 30 års ålder reduceras invalidräntan med V30 för varje levnadsår mellan 30 år och inträdesåldern, dock lägst till vissa minimibelopp. Invalidränta fastställes tillsvidare för viss tid. Invalidränta indrages, när arbetsförmågan överstiger 50 procent. Utbetalningen av räntan inställes helt eller delvis, när mottagaren av arbete och ränta har en sammanlagd inkomst, som minst uppgår till den arbetsinkomst han hade före invaliditetens inträffande. Då den försäkrade uppnår 60 års ålder ersattes invalidräntan med åldersränta. Enligt den för jordbruk med binäringar gällande lagstiftningen utgår invalidräntan till den som inträtt i försäkringen före 30 års ålder med ett belopp av 10 gånger det genomsnittligt till åldersförsäkringen erlagda årsbidraget. För andra försäkrade reduceras räntebeloppet. Vissa minimibelopp för inva lidräntas storlek äro dock föreskrivna. Nya Zeeland. Ar 1938 beslöts i Nya Zeeland en lag om social säkerhet, vilken lag trädde i kraft år 1939. Denna lag utgör en utvidgning och sammanställning av dittills på socialförsäkringens område gällande lagar. Sedan 1898 hade funnits ålderspensionering och senare hade tillkommit änkepensionering, familjebidrag, arbetslöshetsförsäkring m. m. För finansieringen av socialförsäkringen har inom statsräkenskaperna bil-

55 dats en särskild fond. Varje person över 16 års ålder registreras och måste betala en registreringsavgift till fonden. Registreringsavgiften utgör för män i åldern 16—20 år samt för alla kvinnor 5 shillings om året (kr. 4: 50). Vuxna män ha att erlägga 5 shillings i kvartalet. Dessutom skall till fonden inbetalas ett bidrag av en shilling per pund (5 procent) av alla löner och andra inkom ster. Ytterligare tillföres fonden erforderliga statsbidrag, vilka torde överstiga det belopp, som sammanlagt inflyter i avgifter. Socialförsäkringsprestationerna utgöras av en allmän pension (universal superannuation) samt speciella ålders-, invalid-, änke- och pupillpensioner, familjebidrag ni. m. Den allmänna pensionen innebär att alla vid 65 års ålder utan inkomsteller behovsprövning erhålla visst pensionsbelopp. Detta belopp utgör första aret 10 pund 1 (169 kronor) för att sedan stiga med 2 lh pund årligen, tills år 1968 ett maximum av 78 pund (1 318 kronor) uppnåtts. Stigningen av pensionsbeloppen gäller även för dem, som redan erhållit pension. Alla personer över 60 år äro efter inkomstprövning berättigade till en ålderspension av 1 pund 10 shillings i veckan ( = 78 pund eller 1 318 kronor om året). Den avdragsfria inkomsten utgör såväl för ogift som för två pen sionsberättigade makar tillsammans 52 pund om året (879 kronor). Pensionen reduceras med hela beloppet av överskjutande inkomst, varför inkomst gränsen blir för ogift 2 pund 10 shillings och för makar 4 pund i veckan. Är endast den ena av två makar pensionsberättigad är den avdragsfria inkomsten 2 pund 10 shillings i veckan för denne. Inkomstgränsen för rätt till pension blir sålunda 4 pund i veckan. Förmögenhetsinkomst höjes vid inkomstberäkningen med 10 procent av nettokapitalet. Pension till den, som har ett eller flera barn under 16 års ålder kan höjas med skäligt belopp, dock med högst 13 pund per år och barn. Allmän pension och ålderspension kunna ej utgå samtidigt. Den pension skall utgå som är fördelaktigast för den försäkrade. År 1968 bli ålderspensionerna obehövliga för personer som fyllt 65 år, enär den allmänna pensionen då uppgår till ålderspensionens maximibelopp. Till den som fyllt 16 år och är totalt blind eller stadigvarande arbetsoförinögen på grund av olyckshändelse, sjukdom eller lyte utgår invalidpension. Invalidpensionens storlek varierar med hänsyn till försörjningsbördan. För ensamstående är pensionen ett pund 10 shillings i veckan ( = ålderspensionen) om pensionären fyllt 21 år. För tid dessförinnan är den ett pund. Invalidpensionens maximibelopp utgör fyra pund och utgår, då invaliden har att försörja make och fyra barn. Den avdragsfria inkomsten utgör ett pund i veckan för ogift person utan försörjningsskyldighet mot barn, ett pund 10 shillings för en gift man eller änkling med minderåriga barn och två pund för gift kvinna. För blinda äro avdragsreglerna ännu frikostigare. 1

Omräkning av engelska pund till svenska kronor enligt en pundkurs av kronor 16: 90

56 Sovjetunionen. Samhällsförhållandena i Sovjetunionen medföra uppenbarligen att problemställningarna på socialförsäkringens område bli något olikartade i förhållande till vad fallet är i andra länder. Den redogörelse som här lämnas för invalid- och ålderdomspensioneringen i Unionen är därför endast mycket schematisk. Hänsyn har vidare icke kunnat tagas till under de senare åren möjligen vidtagna förändringar. Ålderspensioneringen omfattar kroppsarbetare i varje slag av ekonomisk verksamhet, ingenjörer och skickliga tekniska arbetare samt vissa särskilt angivna tjänstemän. Invaliditetsförsäkring åter är obligatorisk för alla anställda. Undantagna äro vissa grupper av tillfälligt eller säsongmässigt anställda samt vissa såsom ovärdiga ansedda medborgargrupper. Rätt till ålderspension inträder vid 60 års ålder för män och 55 års ålder för kvinnor. Gruvarbetare som arbeta under jorden pensioneras vid 50 års ålder. För rätt till ålderspension erfordras 25 års anställning för män och 20 års anställning för kvinnor; för gruvarbetare m. fl. erfordras dock endast 20 års anställningstid. Invalidiserade personer indelas i tre grupper nämligen 1) sådana som helt förlorat sin arbetsförmåga och tarva konstant hjälp av annan, 2) sådana som helt förlorat arbetsförmågan både i sitt eget och annat yrke och 3) sådana som äro urståndsatta att regelbundet arbeta i sitt eget yrke men i stånd att, efter erforderlig utbildning, använda sin återstående arbetsförmåga i tillfälligt arbete eller för korta perioder och i mindre kvalificerat arbete. För rätt till invalidpension erfordras att vederbörande haft arbete visst antal år vid invaliditetens inträffande. Antalet år är enligt särskild skala beroende av åldern vid nämnda tidpunkt. För dem som bli invalider före 20 års ålder erfordras sålunda icke någon föregående anställningstid under det att för vanliga kroppsarbetare, som vid 50 års ålder drabbas av invaliditet, erfordras minst 8 års anställningstid. Ålderspensionens storlek beror dels av medelarbetslönen, under de sista 12 månaderna, dock tages ej hänsyn till lönebelopp överstigande 300 rubel, och dels av det yrke i vilket den sökande varit sysselsatt. Pensionen varierar efter yrket mellan 50 och 60 procent av nämnda medelarbetslön. Invalidpension beräknas till viss procent av medelarbetslönen och varierar efter anställningens varaktighet, yrkets art och den invaliditetsgrupp till vilken sökanden hänförts. Invalidpensionernas grundbelopp, som variera mellan 33 och 69 procent av medelarbetslönen, ökas i vissa fall med hänsyn till tjänstgöringstiden. Pension reduceras om pensionären har egna inkomster, så att summan av pension och inkomst icke får överstiga arbetsinkomsten före pensionsfallet. Även i vissa andra fall kan pension indragas eller minskas.

57 Pensionerna finansieras genom allmänna medel och en socialförsäkringsavgift, som uttages av arbetsgivarna och avser alla socialförsäkringsgrenar. Avgiften står i proportion till den utbetalda lönesumman och är beroende av verksamhetens art. Storbritannien. Folkpensioneringen i Storbritannien grundas för närvarande på tre olika lagstiftningar. Där finnes sålunda dels en allmän understödsmässig pensionering, som omfattar alla medborgare och ger rätt till pension fr. o. m. 70 års ålder, dels en försäkringsmässig pension, som omfattar allenast löntagare och ger rätt till pension intill 70-årsåldern fr. o. m. 65 års ålder i fråga om män och 60 års ålder i fråga om kvinnor, samt dels tilläggspensionering, grundad på individuell behovsprövning. Den försäkringsmässiga pensionen, som utgår utan behovsprövning, finansieras i princip genom avgifter av de anställda och deras arbetsgivare. Med hänsyn till förekomsten av ganska omfattande övergångsbestämmelser m. m. utgår dock ett visst statsbidrag till försäkringen. Pensioneringen i övrigt är icke försäkringsmässigt ordnad utan finansieras skattevägen. Den försäkringsmässiga pensionen utgör 10 shillings i veckan (439 kronor om året 1 ). Till samma belopp uppgår den understödsmässiga pensionens maximibelopp, vilket utan behovsprövning utgår till dem, som förut åtnjutit den försäkringsmässiga pensionen. Den till förtidsinvalider utgående invalidhjälpen från sjukförsäkringen utgör för vecka 10 V2 shillings för män, 8 shillings för gifta kvinnor och 9 shillings för ogifta kvinnor och änkor. Försäkrad mans änka erhåller änkepension utgörande 10 shillings i veckan jämte vissa barntillägg. Änkepensionen löper intill dess änkan ingår nytt äktenskap eller uppnår 70 års ålder. År 1940 infördes i Storbritannien tilläggspensioner, grundade på individuell behovsprövning vid vilken dock vägledande taxor skulle begagnas. För närvarande kunna tilläggspensionerna uppgå till sådant belopp att pension och tilläggspension tillsammans utgöra 22 shillings för ensamstående och 37 shillings för äkta makar, allt per vecka. De årliga högsta totalpensionerna äro sålunda i svenskt mynt omkring 967 kronor för ensamstående och 1 626 kronor för makar. Sedan sir William Beveridge i november år 1942 framlagt en rapport om socialförsäkringen och därmed sammanhängande hjälpformer har den engelska regeringen numera med utgångspunkt från de i Beveridge's rapport framkomna förslagen framlagt bl. a. ett förslag angående socialförsäkringen. Den engelska regeringen uttalar i principfrågan att den anser, att det be1

Omräkning av engelska pund till svenska kronor enligt en pundkurs av kronor 16: 90.

58 hövs såväl en höjning av understöden vid sjukdom och arbetslöshet och av ålderspensionerna som ett system med familjebidrag, som blir till väsentlig hjälp till barnens försörjning. Kostnaderna för dessa familjebidrag skola i sin helhet bestridas av skattemedel. De falla sålunda utanför socialförsäkringssystemet i egentlig mening. Med detta enda undantag har regeringen hållit fast vid principen, att friheten från nöd i första hand måste åstadkommas genom socialförsäkring — att förmånerna skola förvärvas genom avgiftsbetalning. Man har icke gjort något försök att låta avgifterna variera med hänsyn till avgiftsbetalarnas inkomstförhållanden. I stort sett har man tilllämpat den principen, att lika stora förmåner skola erhållas för lika stora avgifter. Samtidigt ha de som erlägga avgifterna och åtnjuta förmånerna klassificerats — icke efter inkomst, utan efter levnadsförhållanden — i sex klasser, allt efter de förmåner försäkringstagarna äro i behov av och de avgifter de måste erlägga för att erhålla dessa förmåner. Regeringen har icke ansett det praktiskt genomförbart att basera förmånerna på en minimistandard. Den riktiga målsättningen är en understödsnivå, som ger en rimlig trygghet mot nöd och samtidigt tar hänsyn till de maximala avgifter, som man rimligtvis kan begära av den stora massan försäkringstagare. Befolkningen skall enligt regeringsförslaget såsom nyss sagts indelas i sex klasser. Dessa utgöras av löntagare (klass I), självständiga yrkesutövare (klass II), husmödrar (klass III), icke yrkesverksamma vuxna (klass IV), barn (klass V) och personer över arbetsför ålder (klass VI). Avgifter erläggas endast av personer tillhörande klasserna I, II och IV. För personer tillhörande klass I erlägges viss del av avgiften av arbetsgivaren. Kontant familjebidrag skall vid sidan av socialförsäkringen utgå med 5 shillings i veckan för varje barn utöver det första (åldersgränsen sammanhänger med skolavslutningsåldern). Uppbär försörjaren hjälp från socialför säkringen utgives även familjebidrag med nyssnämnda belopp för det första barnet. Ålderspension skall utgå med för dem som erhålla full pension 35 shillings i veckan för ett gift par och 20 shillings för ensamstående. De årliga pensionsbeloppen bli i svenskt mynt resp. 1 617 och 878 kronor. För erhållande av full ålderspension skola under 50 år årligen ha erlagts eller blivit efterskänkta 50 veckoavgifter. Vid sjukdom eller arbetslöshet kunna veckoavgifterna efter skänkas. Vid lagens ikraftträdande gälla vissa lindrande övergångsbestämmelser. Pensioner skola endast utgå till dem, som upphört med förvärvsarbete, och skola nedsättas, om vederbörande förtjänar mer än 20 shillings i veckan. Minimiåldern för rätt till ålderspension är 65 år för män och 60 år för kvinnor men den gemensamma pensionen skall utgå när mannen är pensionsberättigad oavsett hustruns ålder, såvida hon, om hon är under 60 år, icke har förvärvsarbete. Pensionerna skola enligt ganska stränga regler reduceras i den

59 mån försummelse i fråga om avgiftsbetalningen föreligger. De som upphöra att arbeta senare än vid lägsta pensionsåldern få, när de sedan erhålla pension, sina pensioner ökade med 2 shillings i veckan för äkta makar och en shilling för ensamstående för varje år de arbetat efter pensionsålderns inträde. Invalidunderstöd utgår sedan någon varit på grund av sjukdom oavbrutet arbetsoförmögen under tre år. Understödet utgår med samma standardbelopp som folkpensionerna (för förvärvsarbetande gift kvinna utgör dock invalidunderstödet 16 shillings i veckan under det att ålderspensionen utgör 20 shillings). I regeringsförslaget framhålles att det nuvarande socialförsäkringssystemet sörjer för änkornas behov (utom genom bidrag för minderåriga barn) med pension om 10 shillings i veckan. Denna pension utgår så länge änkeståndet varar, oavsett huru ung kvinnan är då hon blir änka och vare sig hon har minderåriga barn eller ej. Regeringen anser, att denna ordning icke på ett lämpligt sätt tillgodoser de skiftande behoven hos änkor i olika åldrar och olika omständigheter och att den bör revideras på följande sätt: 1) Temporära veckounderstöd böra utgå med relativt höga belopp för att hjälpa en änka under den period av ekonomisk anpassning, som normalt inträder efter mannens död. 2) Särskild hjälp bör utgå till änkor med minderåriga barn. 3) En pension med samma belopp som ålderspensionen bör utgå till en anka, som varit gift eller vårdat sina barn under lång tid och som vid mannens död eller då hennes yngsta barn icke längre är beroende av henne har uppnått en sådan ålder, att hon knappast kan ånyo taga avlönat arbete. Regeringen föreslår i enlighet härmed införande av följande understödsformer: 1) Änkeunderstöd om 36 shillings i veckan, som skall utgå under de första 13 veckorna efter mannens död till kvinna, som blivit änka före 60 års ålder, samt till kvinna, som blivit änka efter denna ålder och vilkens man ej kvalificerat sig för ålderspension; 2) Målsmansunderstöd om 24 shillings i veckan till änka, som i sin familj har minderåriga barn och utgå så länge änkan i hemmet har minst ett minderårigt barn; samt 3) Änkepension om 20 shillings i veckan, som skall utgå till änka, som är 50 år eller äldre, när hon blir änka eller när hon upphör att vara berättigad till målsmansunderstöd, i båda fallen under förutsättning, att hon ingått äktenskap minst 10 år före mannens död. Denna pension upphör då den utbytes mot ålderspension. De här nämnda understöden upphöra, då kvinnan gifter om sig. För att änkeunderstöd, målsmansunderstöd och änkepension skall utgå. skall mannen ha uppfyllt samma avgiftsvillkor som beträffande ålderspension.

60 Målsmansunderstöd och änkepension skola reduceras, då arbetsförtjänsten överstiger 20 shillings per vecka; härvid skall tillämpas en glidande skala efter samma linjer som beträffande ålderspension. Sjukunderstöd, arbetslöshetsunderstöd eller utbildningsbidrag skall icke utgå tillsammans med änkeunderstöd, målsmansunderstöd eller änkepension. Hela socialförsäkringen administreras statligt och i spetsen för administrationen står ett socialförsäkringsministerium. Hela befolkningen måste kontinuerligt bokföras i ett eller flera centrala register. I detta register skall varje avgiftsbetalning — veckoavgift — antecknas. Det uttalas i regeringens betänkande att denna uppgift medför väldiga administrativa problem, men så vitt man kan förutse äro dessa problem ej olösliga. Ute i landet skall man upprätta ett omfattande nät av lokala kontor, där allmänheten kan ingiva ansökningar, erhålla upplysning eller vägledning och avhämta vissa understöd. Det förutsattes dock att pensionerna skola utbetalas genom postverket. Det beräknas att utgifterna för ålderspensioner skola uppgå till 169 miljoner pund år 1945 för att successivt stiga till 324 miljoner pund år 1975. År 1945 beräknas 16 pensionärer komma på 100 avgiftsbetalare under det att år 1975 cirka 31 pensionärer komma på 100 avgiftsbetalare.

Tyskland. I Tyskland genomfördes den första invalid- och åldersförsäkringslagen för arbetare redan 1889. År 1911 sammanfördes de olika socialförsäkringsgrenarna i den sedan dess gällande "Reichsversicherungsordnung", vilken vid olika tillfällen ändrats. Denna lagstiftning gäller lönearbetare (löntagare med tim- eller ackordsavlöning) och vissa därmed jämställda kategorier. Vid sidan härav finnes en lagstiftning rörande försäkring av "anställda" (löntagare med fast lön) och en rörande arbetare och anställda vid gruvor. År 1934 beslöts en särskild lag, som syftade till förenhetligande av socialförsäkringen. Försäkringsplikt inträder i princip i och med arbetsanställningen. Den som slutar en försäkringspliktig sysselsättning och icke är arbetsoförmögen kan frivilligt fortsätta försäkringen. Likaså kunna alla tyska medborgare före 40 års ålder frivilligt ansluta sig till försäkringen. I vissa fall är det även möjligt för de försäkringspliktiga att på frivillighetens väg höja försäkringsprestationerna. Försäkringen äger rum i särskilda försäkringsinrättningar. Pensionen utgöres av ett grundbelopp och därjämte tillägg i förhållande till de erlagda avgifterna. Pensionerna äro förenade med barntillägg. Pensionsrätt för den försäkrade själv inträder i regel vid 65 års ålder eller dessförinnan inträffande invaliditet. I händelse av den försäkrades frånfälle utgå änke- och barnpensioner. Änkepension utgår enligt "Reichsversiche-

61 rungsordnung" blott om änkan själv är invalid eller fyllda 65 år men i försäkringen för "anställda" till alla änkor. Försäkringen finansieras i princip av arbetsgivarna och de försäkrade men vissa ganska betydande statsbidrag utgå också. Med hänsyn till ovissheten om penningvärdet för närvarande i Tyskland synes det meningslöst att närmare gå in på storleken av avgifter och pensioner.

U. S. A. Genom lag den 14 augusti 1935 har i Amerikas förenta stater införts en federal (d. v. s. alla staterna omfattande) ålderspensionering. Därjämte ha i ett stort antal stater införts särskilda hjälpåtgärder för åldringar. Den federala pensionsförsäkringen, på grund av vilken pensioner utgått fr. o. m. 1942 års ingång, är grundad på avgiftsbetalning från arbetsgivare och anställda. Lagen omfattar dock ej dem, som äro sysselsatta i jordbruksarbete och husligt arbete. De anställdas avgifter utgå med viss procent av årslönen. Arbetsgivarna ha att för de anställda erlägga lika mycket som dessa själva. Procentsatsen stiger successivt under åren 1937—1948 från 1 till 3 procent. Fr. o m. 1949 utgör sålunda pensionsavgiften sammanlagt 6 procent av den årliga löneinkomsten. Avgift utgår dock icke å den del av löneinkomsten, som överstiger 3 000 dollars. Pensionerna beräknas emellertid ej i proportion till de erlagda avgifterna utan till summan av löneinkomster före 65-årsåldern. Därvid medräknas emellertid endast inkomster, som belöpa å tiden efter 1936. Månadspensionen utgör V2 procent av de första 3 000 dollarnas inkomst, Via procent av inkomsten mellan 3 000 och 45 000 dollars och V24 procent av inkomsten i vad den överstiger 45 000 dollars. Högsta pension är dock 85 dollars i månaden. Sålunda erhåller exempelvis en person, som fyller 65 år år 1970 och under åren 1937—1970 förtjänat sammanlagt 69 000 dollars, ålderspension enligt följande. V« % å 3 000 dollars — 15 dollars i månaden V12 °/o å 42 000 „ = 35 „ V24 °/o å 24 000 „ = 10 „ Summa pension

60 dollars i månaden

Avgifterna ha karaktären av en skatt, som i huvudsak är avsedd för ålderspensioneringens finansiering men även tar sikte på bidrag till de olika staternas utgifter för pensionering och arbetslöshetshjälp m. m. Avgifterna inflyta till den federala statskassan. Hos finansministeriet upplägges i gengäld en fond för mötande av pensionsutgifterna. Denna fond skall under varje budgetår vara så stor, som enligt premiereservsystemet erfordras med hänsyn till pensionsförpliktelserna. Ränteberäkningen skall ske efter 3 procent. Fondmedlen placeras helt i USA:s statsobligationer.

62 K a p . II.

D e n nuvarande folkpensioneringen i vårt land.

De grundläggande bestämmelserna för folkpensioneringen i vårt land återfinnas i första hand i lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering och i förordningen samma dag (nr 435) om invalidunderstöd. Bestämmelser om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd återfinnas i lagen den 1 juni 1945 (nr 233) om provisoriska utjämningspensioner och ut jämningsunderstöd. De med folkpensioneringen sammanhängande bestämmelserna om blindhetsersättning och barnbidrag, vilka återfinnas i förordningen den 20 april 1934 (nr 105) om blindhetsersättning och lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag, beröras i det följande allenast i den mån detta är erforderligt för redogörelsen rörande folkpensioneringen. Gällande bestämmelser angående dyrtidstillägg och provisoriska pensionsförstärkningar återfinnas i lagen den 1 juni 1945 (nr 235) om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, i förordningen den 1 juni 1945 (nr 241) om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar samt i lagen den 1 december 1944 (nr 751) om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd och förordningen den 1 juni 1945 (nr 239) om provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar. Till de grundläggande bestämmelserna om folkpensioneringen torde även böra räknas lagen den 18 juni 1937 (nr 384) om kommunala pensionstillskott m. m. Vid sidan av nämnda grundläggande författningar finnas angående folk pensioneringen åtskilliga tillämpnings- och andra föreskrifter. Följande av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser gälla sålunda för närvarande: 1) kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 417) angående ersättning för läkarintyg, läkarundersökning och behandling å sjukvårdsanstalt i fall, som avses i 3 och 5 §§ förordningen om blindhetsersättning; 2) kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 418) angående sättet och tiden för utbetalande av blindhetsersättning; 3) kungörelsen den 6 december 1935 (nr 599) angående anordnande av pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkring; 4) reglementet den 18 december 1936 (nr 638) angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden m. m.; 5) kungörelsen den 22 januari 1937 (nr 21) angående kostnaderna för undersökning, som avses i 31 § fjärde stycket lagen om folkpensionering;

6) kungörelsen den 29 januari 1937 (nr 28) angående påföring, debitering, uppbörd och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering; instruktionen den 13 mars 1937 (nr 69) för pensionsnämnderna; brev den 30 juni 1937 (nr 869) till pensionsstyrelsen angående fastställande av regler för uppskattning enligt lagen om folkpensionering av naturaförmåner; kungörelsen den 5 november 1937 (nr 923) angående inbetalning axlandstingens och kommunernas andelar i tilläggspensioner enligt lagen om folkpensionering m. m.; kungörelsen den 5 november 1937 (nr 925) angående formulär till prästbevis för ansökning om folkpension, invalidunderstöd, blindhetsersättning, barnbidrag och bidragsförskott; brev den 30 december 1937 angående försäkringstekniska grunder för pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkring m. m.; kungörelsen den 8 april 1938 (nr 115) om utbetalning till kommun om ersättning av statsmedel för förhöjning av tilläggspension, invalidunderstöd och barnbidrag; brev den 5 maj 1939 till pensionsstyrelsen angående styrelsens individuella invaliditetsförebyggande verksamhet; kungörelsen den 25 september 1942 (nr 772) angående sättet och tiden för utbetalning av pensioner och understöd jämlikt lagen om folkpensionering och förordningen om invalidunderstöd; kungörelsen den 25 september 1942 (nr 773) angående sättet och tiden för utbetalning av barnbidrag; kungörelsen den 1 juni 1945 (nr 232) med särskilda bestämmelser angående tillämpningen under budgetåret 1945/46 av lagen om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd; kungörelsen den 1 juni 1945 (nr 234) med särskilda bestämmelser angående tillämpningen av förordningen om provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar; kungörelsen den 1 juni 1945 (nr 236) med särskilda bestämmelser angående tillämpningen av lagen om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag; kungörelsen den 1 juni 1945 (nr 240) med särskilda bestämmelser angående tillämpningen av lagen om provisoriska ut jämningspensioner och utjämningsunderstöd; samt kungörelsen den 1 juni 1945 (nr 242) med särskilda bestämmelser angående tillämpningen av förordningen om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar. I detta sammanhang torde även böra omnämnas socialstyrelsens kungörelse den 28 juni 1937 (nr 714) angående indelning i ortsgrupper av samtliga

64 orter i riket jämlikt lagen om folkpensionering, pensionsstyrelsens cirkulär den 31 mars 1937 med anvisningar rörande utredning i fråga om förutsättningarna för erhållande av blindhetsersättning samt pensionsstyrelsens instruktion den 30 mars 1938 för de av styrelsen jämlikt 27 § lagen om folkpensionering förordnade ombud. Försäkringstillhörighet. Lagstiftningens huvudsakliga innehåll. Lagen om folkpensionering bygger i princip på skyldighet för envar svensk medborgare att erlägga pensionsavgifter. På grund av dessa avgifter och med bidrag av allmänna medel föreligger rätt till folkpension vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen. Förutsättning för erhållande av folkpension är alltså, att åtminstone någon pensionsavgift erlagts. Förordningen om invalidunderstöd åter avser dem, som icke erlagt sådana avgifter. Rätt till invalidunderstöd tillkommer i princip den, som vid fyllda 16 år är eller sedermera blir varaktigt arbetsoförmögen och ej fått någon avgift sig påförd. Sådan rätt må, där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även den, som fått någon eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter. På grund av erlagda avgifter utgår grundpension. Jämte grundpension utgår tilläggspension till dem, vilkas inkomster understiga vissa gränser. Invalidunderstöd motsvarar i fråga om storlek och förutsättningar för dess utgivande tilläggspension. Vad i det följande säges om tilläggspension är därför även tillämpligt å invalidunderstöd. Förutsättningarna för pensions erhållande. Pension skall, såsom nyss sagts, utgå dels vid varaktig arbetsoförmåga och dels oberoende härav vid fyllda 67 års ålder. Folkpensioneringen avser sålunda att skydda mot de ekonomiska följderna av såväl förtida arbetsoförmåga som ålderdom. Om man, kanske icke helt terminologiskt riktigt, betecknar folkpensioneringen som en försäkring, är den att anse såsom en kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring. I lagen har angivits att varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som befmnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Denna definition å invaliditet innebär att hänsyn allenast tages till arbetsförmågan och icke till försörjningsmöjligheterna i övrigt. Hänsyn tages vidare allenast till förmågan att försörja sig själv men icke till förmågan att försörja andra, vilkas försörjning eventuellt kan åligga honom. I praxis anses invaliditet föreligga då arbetsförmågan är nedsatt till ungefär Vs av den normala eller då pensionssökanden, med skälig hänsyn tagen till hans yrkesfärdighet och hittillsvarande utbildning, icke kan anses vara i stånd att förtjäna mer än Va av vad kroppsligen och andligen friska personer i samma yrke och med liknande utbildning på samma trakt bruka förtjäna. Av vad nu sagts torde framgå

65 att invaliditetsgraden icke kan bestämmas schablonmässigt efter medicinska grunder utan att hänsyn skall tagas till yrke, utbildning och miljöförhållanden. Kravet å arbetsoförmågans varaktighet har i lagen närmare angivits genom ordet "vidare". Därmed avses icke att arbetsoförmågan skall vara för all framtid bestående. Å andra sidan anses invaliditet ej föreligga i sådana fall där oförmågan till arbete är övergående, såsom vid vanliga akuta sjukdomar. Pensionsavgifter. Pensionsavgift erlägges för tiden från och med det 18:e till och med det 65 :e levnadsåret, dock endast för år då vederbörande är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller av person, som åtnjuter folkpension, invalidunderstöd eller blindhetsersättning eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Pensionsavgiften utgör 6 kronor om året eller, om den avgiftspliktige enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent av det taxerade beloppet. Om avgiftspliktig är gift med annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, skola de för makarna så beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas och skall vardera makens pensionsavgift utgöra hälften av det sammanlagda beloppet. Högsta pensionsavgift är 20 kronor. Makar svara för varandras avgifter för tid, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. Grundpension. Grundpensionen utgör årligen 70 kronor jämte en tiondel av de erlagda pensionsavgifterna. Ha mindre än sju avgifter påförts eller ha ej alla påförda avgifter erlagts reduceras pensionen efter vissa regler. Dessa bestämmelser nödvändiggöra tydligen individuell bokföring av alla påförda och erlagda pensionsavgifter. Det torde böra bemärkas att erläggandet av pensionsavgifterna icke medför ovillkorlig rätt till en grundpension av angiven storlek utan har vid folkpensioneringslagens tillkomst förutsatts att bestämmelserna om pensionsförmånernas storlek skola kunna ändras i lagstiftningsväg (SOU 1934: 18, sid. 131—132). Grundpension enligt nu angivna regler utgår endast, därest åtminstone en avgift erlagts enligt bestämmelserna i lagen om folkpensionering. Till den, som allenast erlagt avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, utgår i stället avgiftspension beräknad enligt bestämmelserna i sistnämnda lag. Tilläggspension. Tilläggspensionen utgår med följande belopp, nämligen i ortsgrupp 1 2

250 kronor, 350 „ ,

„

med avdrag av fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst, i vad den må överstiga 200 kronor. På grund av denna bestämmelse inträder tydligen rätt till tilläggspension, då årsinkomsten understiger 700 kronor i orts5

grupp 1, 900 kronor i ortsgrupp 2 och 1 100 kronor i ortsgrupp 3. Vad nu sagts gäller den, som är berättigad till grundpension. Beträffande pensionär, som enligt vad ovan sagts är berättigad till avgiftspension i stället för grund pension, är tilläggspensionens högsta belopp 300, 400 och 500 kronor i resp ortsgrupper. Inkomstgränserna för rätt till tilläggspension bli på grund härav för sådan pensionär resp. 800, 1000 och 1 200 kronor. Anledningen till att till läggspensionen är högre för den, som har avgiftspension, än för den, som har grundpension, är att avgiftspensionerna i regel äro avsevärt lägre än grund pensionerna samt att man önskat att skillnaden i fråga om de totala pensions förmånerna skulle bli så liten som möjligt. Ortsgrupper. Indelningen i ortsgrupper verkställes av socialstyrelsen. Till ortsgrupp 3 höra städerna Stockholm, Göteborg, Djursholm, Lidingö, Solna. Sundbyberg, Sollefteå, Sundsvall, Östersund, Umeå, Boden och Luleå även som fyra landskommuner i Stockholms län samt delar av Gällivare och Juk kasjärvi kommuner. Till andra ortsgruppen höra ett stort antal städer samt vissa landskommuner och delar av landskommuner. Den övriga delen av lan det tillhör ortsgrupp 1. Av tilläggspensionärerna hade vid 1944 års utgång 68 procent pension enligt bestämmelserna för ortsgrupp 1, 20 procent enligt bestämmelserna för ortsgrupp 2 och 12 procent enligt bestämmelserna för ortsgrupp 3. Enligt folkpensioneringslagen äger Konungen i fråga om ort, vilken gran sar till ort i högre ortsgrupp, på därom av vederbörande kommun gjord fram ställning förordna, att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantals skriven inom visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3. Förordnanden, som avses med nämnda bestämmelse, gälla under år 1945 med avseende å 22 orter. Tager man hänsyn till dessa gränsorter finnas sålunda i själva verket fem ortsgrupper enligt den gällande lagstiftningen. Årsinkomst. För bestämmandet av tilläggspensionens storlek är det tyd ligen av största betydelse huru den pensionssökandes årsinkomst beräknas. I folkpensioneringslagen ha därför intagits vissa grundläggande bestämmelser för inkomstberäkningen. Enligt dessa utgör årsinkomst i princip all den inkomst, som någon kan antagas komma att tills vidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke folkpension och ej understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörj ning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbets anställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger

67 i ortsgrupp 1 2 3

300 kronor 350 400 „ .

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen. Sådana regler ha fastställts genom Kungl. Maj:ts brev den 30 juni 1937. I detta brev föreskrives att årliga värdet av fri kost för en person skall uppskattas till 265 kronor, att årliga värdet av bostad ej får uppskattas till lägre belopp än 60 kronor för person, som är berättigad till tilläggspension med belopp gällande för ortsgrupp 1, 120 kronor för person berättigad till tilläggspension med belopp gällande för ortsgrupp 2 samt 180 kronor för person berättigad till tilläggspension med belopp gällande för ortsgrupp 3 ävensom att årliga värdet av fritt bränsle till husbehov eller fri vedbrand och värme skall uppskattas till 15 kronor och fritt lyse till 10 kronor. Vidare fastställas i brevet å-priser för vissa vanliga varuslag samt angivas de kvantiteter av dessa varuslag, som i normala fall förbrukas av en person i eget hushåll. Vid uppskattningen av fastighets eller kapitals avkastning skall denna höjas med 4 procent av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet avfastighet och kapital må överstiga 5 000 kronor, och med ytterligare 6 procent av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10 000 kronor. För dem. som äro berättigade till grundpension, bli vid en ränteavkastning av 3 procent de kapitalbelopp, som utestänga en person utan egna inkomster i övrigt från rätt till tilläggspension, följande: 11538 kronor i ortsgrupp 1, 13 077 kronor i ortsgrupp 2 och 14,615 kronor i ortsgrupp 3. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av fastighet eller kapital beräknas utgöra hälften av sammanlagda behållna värdet av makarnas fastighetsinnehav eller kapital, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter finner beräkningen tills vidare böra ske såsom för ogift person. Provisoriska förbättringar. För närvarande äro folkpensionerna förenade med dels dyrtidstillägg och dels provisoriska förstärkningar. Under budgetåret 1945/46 utbetalas dyrtidstillägg i juli och november 1945 samt i januari, mars och maj 1946. Varje gång utbetalas i dyrtidstillägg ett månadsbelopp av folkpensionen eller invalidunderstödet, i juli 1945 och maj 1946 dock lägst 35 kronor. För nämnda budgetår utbetalas vidare provisoriska pensionsförstärkningar med dels i december 1945 ett belopp, utgörande för ogift person ävensom för den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension, invalidunderstöd, utjämningspension eller utjämningsunderstöd, 100 kronor samt för annan pensions- eller understödstagare 50 kronor samt dels i september 1945 ett belopp motsvarande folkpensionseller invalidunderstödsbelopp för en månad.

68 Beträffande såväl dyrtidstillägg som provisoriska förstärkningar gäller att de endast utgå till dem, som åtnjuta folkpension, vari ingår tilläggspension eller invalidunderstöd. Omständigheter, som utesluta från pensionsrätt. Därest någon, som uppbär pension på grund av invaliditet, icke längre är varaktigt arbetsoförmögen, skall pensionen indragas. Har för någon, som åtnjuter tilläggspension, årsinkomsten ökats till sådant belopp att rätt till tilläggspension ej längre tillkommer honom, indrages tilläggspension. Sker eljest ändring i den årsinkomst, efter vilken tilläggspensionen blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed ökas eller minskas. Angående jämkning av pensionerna vid flyttning mellan olika ortsgrupper finnas särskilda bestämmelser. Anmälningsskyldighet åligger pensionär angående omständigheter, som böra föranleda minskning eller indragning av pensionen. Ansökan om tilläggspension skall avslås och redan beviljad tilläggspension indragas för pensionsberättigad, vilken avhänt sig egendom utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av tilläggspension, ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda behov av tilläggspension, för pensionsberättigad, vilken beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till tilläggspension, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften varit riktig, samt för pensionsberättigad, vilken visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna. Har pensionstagare försummat att fullgöra sin nyss nämnda anmälningsskyldighet om förändrade förhållanden, kan hans tilläggspension indragas. Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före ansökning om tilläggspension varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig, skall ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget att efter ny ansökning få sin rätt till tilläggspension ånyo prövad. Förfaller den, som fått tilläggspension sig tillerkänd, till sådant levnadsätt skall tilläggspensionen indragas och göras beroende av ny ansökning. Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses goda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga inträdandet av varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan, må folkpension helt eller delvis tillsvidare förvägras honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna påföljd. Tilläggspension skall i regel indragas för tid, under vilken pensionsberättigad undergår frihetsstraff eller är intagen å tvångsarbetsanstalt eller eljest är på statens bekostnad intagen på anstalt. Då någon åtnjuter anstaltsvård

69 på fattigvårdens bekostnad, äger fattigvårdssamhället uppbära hans folkpension samt därav tillgodogöra sig sina utgifter för vården. Förskottering. Har kommun, sedan någon ansökt om folkpension, förskotterat pension åt honom, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet, i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra sig förskottet. Finansiering. Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden. Denna fond förvaltas av särskilda fullmäktige. Numera bokföras pensionsavgifter samt räntor å folkpensioneringsfonden å riksstatens inkomstsida under det att samtliga staten åvilande pensionsutgifter bokföras å riksstatens utgiftssida. Till pensionskostnaderna bidraga staten och kommunerna. Varje kommun bidrager med viss andel av tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga med nämnda andel av ökningen. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Kommunbidragen utgöra för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondedel, för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel och för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel, dock att, därest Stockholm eller Göteborg hänföras till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre tiondelar. Pensionsavgifterna påföras med ledning av taxeringslängderna av den, som har att debitera kronoutskylder samt uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Pensionsnämnder. Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt. Där på grund av kommunens vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex. Ordförande och suppleant för honom förordnas av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder. Ledamöterna jämte en suppleant för varje ledamot väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige. Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun. Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, så ofta ordföranden med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödvändigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår.

70 Ortsombud. För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud. Samma person kan dock förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt. I hela riket finnes för närvarande ett 80-tal ombud. Ombud äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Pensionsansökning. Ansökning om folkpension eller om ökning av sådan pension skall å fastställt formulär göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär. Någon föreskrift att läkarintyg skall företes finnes däremot icke, men då fråga är om pension före fyllda 67 år, företes sådant intyg så gott som undantagslöst. Ansökan om enbart grundpension efter fyllda 67 år insändes ofördröj ligen till pensionsstyrelsen av pensionsnämndens ordförande. Avser ansökningen folkpension, vari ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden fastställa sökandens årsinkomst ävensom, där fråga är om sökande, vilken icke fyllt 67 år, pröva, huruvida varaktig arbetsoförmåga föreligger, samt besluta, huruvida sökanden har rätt till folkpension (eventuellt endast till grundpension). Avser ansökningen allenast grundpension före fyllda 67 års ålder, har pensionsnämnden allenast att pröva, huruvida varaktig arbetsoförmåga föreligger samt på grund härav besluta angående ansökningen. Då pensionsnämnden fattat beslut angående pensionsansökning, skall pen sionsnämndens ordförande snarast möjligt efter besvärstidens utgång in sända nämndens beslut jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Frågor om ökning, minskning eller indragning av pension behandlas på motsvarande sätt, som nyss sagts. Besvär över pensionsnämnds beslut. Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun och av pensionsstyrelsens ombud sökas hos styrelsen genom besvär, vilka skola insändas till pensionsstyrelsens ordförande, så alt de äro honom tillhanda senast å fjortonde dagen efter be slutets meddelande. Även ordföranden äger att anföra besvär över nämndens beslut. Över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja hand lingarna till pensionsstyrelsen. Pcnsionsstyrelsens befattning med pensionsansökning. Finner pensionssty relsen den, som sökt grundpension från fyllda 67 år, vara berättigad till sådan pension, skall styrelsen bestämma pensionsbeloppet. Är fråga om folkpension, vari ingår tilläggspension, eller om grundpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall pensionsstyrelsen, därest den finner pensionsnämndens beslut vara lagligen grundat, fastställa beslutet samt, där sökanden fun nits berättigad till pension, bestämma pensionsbeloppet. Om pensionsstyrelsen finner det erforderligt för bedömande av pensions ansökning att sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, äger

styrelsen föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad för undersökning vistas å sjuk vårdsanstalt, som styrelsen anvisar. Finner pensionsstyrelsen, att pensionsnämndens beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske. återförvisa ärendet till förnyad prövning. Besvär över pensionsstyrelsens beslut, över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej föras av enskild sakägare. Justitie kanslern eller efter dennes medgivande kommun, pensionsnämndens ordförande och pensionsstyrelsens ombud må dock söka ändring i pensionsstyrel sens beslut genom besvär hos Konungen (Regeringsrätten). Utbetalning av folkpension m. m. Folkpension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträder, till och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pensionen utgår dock ej för längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen sökts. Finnes grundad anledning antaga att folkpensionen bör minskas eller indragas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna, att pensionen tills vidare skall utgå med lägre belopp eller Ml den icke tills vidare skall utbetalas. Den, som blivit berättigad till folkpension, erhåller ett av pensionsstyrelsen utfärdat pensionsbrev med vilket följer ett s. k. kvittenshäfte. Sagda kvittenshäfte består av ett antal kvittensblanketter, å vilka tryckts det pensionsbelopp, som vederbörande äger erhålla varje betalningstermin. Mot avlämnande å visst postkontor av en sådan kvittens vederbörligen underskriven utbekommer pensionstagaren sin pension. Vid utbetalning av dyrtidstillägg å folkpen sionerna tillgår så att månaden före den, då dyrtidstillägget skall utbetalas, den kvittensblankett som avser sistnämnda månad å vederbörande posl kontor åstämplas en kvittensmening avseende dyrtidstilläggsbeloppet. Pen sionärerna har sedermera att underskriva såväl själva kvittensblanketten som den åstämplade kvittensmeningen och utfå på grund härav såväl pensionen som dyrtidstillägget. Vid utbetalning av provisorisk pensionsförstärkning tillgår i stort sett såsom vid utbetalning av dyrtidstillägg men ha särskilda åtgärder måst vidtagas för utbetalning av det merbelopp som skall utgivas till ogifta och vissa gifta pensionärer. Återkrav. Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension, som icke borde ha tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, om skäl därtill prövats föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för mycket utbetalats. Frivillig pension. Enligt folkpensioneringslagen skola svenska medborgare kunna genom frivilliga avgifter försäkras hos pensionsstyrelsen för erhållande av pension. Den på grund härav ordnade frivilliga pensionsförsäkringen har

särskilt under senare tid erhållit en betydande omfattning. För densamma redogöres närmare i annat sammanhang. övergångsbestämmelser. Tidigare har nämnts att folkpensioneringslagen trädde i kraft den 1 januari 1937 samt att dyrortsgraderingen av tilläggspensionerna trädde i kraft med 1938 års ingång. I samband med redogörelsen för tilläggspensionernas storlek omnämndes, att grundpension endast tillkommer dem, som erlagt åtminstone en avgift enligt den nya lagstiftningen (de som endast erlagt avgift enligt 1913 års lag erhålla avgiftspension), samt att de tilläggspensionärer, som icke äro berättigade till grundpension, erhålla större tilläggspensioner. Anledning synes saknas att i vidare mån i detta sammanhang ingå på övergångsbestämmelserna till folkpensioneringslagen. Blindhetsersättning. I fråga om blindhetsersättning må i detta sammanhang endast erinras om att denna ersättning utgör 500 kronor för år samt att såsom blind anses den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn. Från rätten till blindhetsersättning äro undantagna vissa kategorier. Sålunda utgår icke blindhetsersättning till den, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blindhetsersättning rimligen icke bör till honom utgå, eller till den, som blivit blind efter fyllda 60 år. Även å blindhetsersättning utgår numera dyrtidstillägg, vilket för budgetåret 1945/46 utgör 208 kronor, samt provisorisk förstärkning uppgående till 108 kronor för år. Barnbidrag. Enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring voro pensionstilläggen förenade med barntillägg. Dessa barntillägg äga icke någon motsvarighet i folkpensioneringslagen utan äro ersatta med barnbidrag enligt lagen om barnbidrag. Barnbidrag enligt sistnämnda lag utgår till uppehälle och uppfostran åt barn, vars föräldrar, adoptivföräldrar, fader, adoptant eller adoptants make avlidit eller vars fader, styvfader, moder, adoptant eller adoptants make är arbetsoförmögen. Såsom arbetsoförmögen skall anses den, som på grund av varaktig oförmåga till arbete är berättigad till folkpension enligt folkpensioneringslagen. Barnbidrag utgår icke för längre tid än till och med den månad, under vilken barnet fyller 16 år. Barnbidragen äro dyrortsgraderade och, då det gäller barn till folkpensionärer och änkor, i fråga om sin storlek även beroende av antalet barn. Barnbidragen reduceras, därest den arbetsoförmögnes årsinkomst överstiger visst belopp samt därest barnet självt han inkomst, som ej härrör från dess eget arbete. I fråga om bestridande av kostnaderna för barnbidragen gälla motsvarande bestämmelser som i fråga om bestridande av kostnaderna för tilläggspensioner. Även i övrigt överensstämma bestämmelserna i lagen om barnbidrag i många avseenden med bestämmelserna i folkpensioneringslagen. Barnbidragen utbetalas emellertid icke på samma sätt som de lagstadgade folkpensionerna, utan betalningen sker direkt från pensionsstyrelsen medelst postgiro (samma utbetalningssy-

stem tillämpas numera även beträffande pensioner på grund av pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring). Kommunala pensionstillskott m. m. Kommunala pensionstillskott, vilka icke skola vara att anse såsom fattigvård, kunna, om vederbörande kommun ställer medel till förfogande, utgivas av fattigvårdsstyrelse till personer, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i fråga om fattigvård, i följande fall nämligen dels åt personer, vilka uppbära folkpension, invalidunderstöd eller blindhetsersättning men ändock finnas vara i behov av fattigvård, dels åt barn, vilka finnas vara i behov av fattigvård oaktat för dem utgå barnbidrag eller bidragsförskott enligt lagen den 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn. Vidare kunna i stället för fattigvård utgivas kommunala sjukvårdsbidrag till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga. I övrigt äger fattigvårdssamhället självt bestämma de grunder, som böra iakttagas av fattigvårdsslyrelsen för beviljande av tillskott eller bidrag. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på fattigvårdsstyrelsen att bevilja tillskott och bidrag, i den mån styrelsen prövar nödvändigt. Provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd. Enligt lagen den 1 juni 1945 om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd, vilken lag trätt i kraft den 1 juli 1945, gäller, att, där någon är utesluten från rätt till i folkpension ingående tilläggspension eller till invalidunderstöd allenast på grund av storleken av sin inkomst, han äger uppbära särskilt pensionsbelopp (utjämningspension), utöver honom tillkommande folkpension, eller särskilt invalidunderstödsbelopp (utjämningsunderstöd). De sagda förmånerna utgå för år räknat med följande belopp, nämligen a) för ogift person ävensom för den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tillläggspension, invalidunderstöd, utjämningspension eller utjämningsunderstöd, 170 kronor samt för annan 120 kronor, i båda fallen med avdrag av det belopp, varmed vederbörandes årsinkomst må överstiga den lägsta årsinkomst, som skulle hava uteslutit honom från rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd; samt b) för den, som enligt a) är berättigad till utjämningspension, ytterligare ett belopp motsvarande en tredjedel av honom tillkommande folkpension. Genom denna lagstiftning har man i huvudsak lyckats undvika den olägenhet, som uppkommit genom sättet för dyrtidstilläggens och de provisoriska pensionsförstärkningarnas utformning, nämligen att en person som har tilläggspension eller invalidunderstöd kan tillsammans med egna inkomster ernå en sammanlagd inkomst, vilken är större än den inkomst, som den har att leva av, som på grund av inkomstens storlek är utesluten från rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd.

74 Tabell 1. Antal pensionstagare den 31 dec. 1944. Fyllda 67 år (ålderspcnsionstagaro)

Ei fyllda 07 år (invalidpensionstagare) Till- Invalidläggs- under- Summa penstöd sion Män med pension enl. övergångsbesi. 22 331 4 451 26 782 Ortsgrupp 1 6 512 5 290 1 222 2 4 569 3 652 917 3 Summa 31 273 6 590 37 863

Enbart Enbart | avgifts- Samtavgifts - Till- In validliga el. läggs- under- Summa el. grundgrund- penstöd pension pension sion

1 080

Kvinnor med pension enl. övergångsbest. 2 3

24 799 4 348 29 147 7 315 1 273 8 588 6 406 866 5 540

Summa

37 654

6 487

44 141

12 324 2 162 798 3 056 696 1 823 17 203 3 656

14 486 3 854 2519 20 859

Summa

Kvinnor med pension enl. huvudbesl. 16 861 Ortsgrupp 1 5 776 2 3 767 3

1 845 662 662

72 124 17 084 8 386

94 425

3 169

97 594 j 40 023!176 560

86 110 26 368 16 078

6 032 92 142 2 471 28 839 1 807 17 885)

— —

1 948 128 556 10310 138 866 37 133 222 088

Män med pension enl. huvudbesl. 2 3

70 279 16 422 7 724

2 127

28 085 7 199 3 586 38 870 61 3511123 207

27 563 6 883 3 034 37 480

522 316 552 1 390

31 439 11 512 6 687

273 422 443

49 638

1 138 50 776 52 210 138 247

31 712 11 934 7 130

1 876 766 515

18 737 6 542 4 282

Summa

26 404J 3 157

29 561

Samtliga

112 534 19 890 132 424 10 855 310 099 16 007 326 106 190 717 660 102

5 700

Det bör observeras att folkpension för varje månad utgår för flera pensionärer än som statistiskt redovisas med ledning av utfärdade pensionsbrev. enär pensioner i ganska avsevärd omfattning utgå retroaktivt. Av tab. 1 framgår, att 458 530 personer åtnjöto tilläggspension och invalidunderstöd den 31 december 1944. Av nyss angivet skäl torde emellertid omkring nämnda tidpunkt det antal personer, för vilket sådan pension utgick, ha varit större eller sannolikt cirka 475 000. Kostnaderna för folkpensioneringen under åren 1930—1944 framgå av tab. 2.

75 — J C3 L O 00 2 ^f O

o

O r f l > cc OJ O J CD r f - T l > r f OJ —i 1 ^

-

l O CD CO CO

oo t-» oo 0 0 ^ H CD CO O OS o-

O

l

O

oo i n i o -H cc co co o r r t o

b o te P 3-3 w p

=6 .

o -r

i n oo o

cö . t i 2. ' Q?

lO

o

o

O CO CD r f r f 0 0 O O C J OJ O

H

I

D

O

O

^ H 0 0 CO 0 0 CO CO - H CO CD LO

r f .a OJ

cc LO co o o 0 0 —i CO — i o> o ) ro i > o CO oo —. CO - < r r

bi

£ °E

£±s£

Sel

lO

CC' CO t - » 1 ^

co t > O J

~ o. o

CO l > CD t^ O O Ifl

Ln [>

co co t-» CO o C^- t > OJ i O

rt

~

fl te cö C

o° 00

OJ O O lO M i O i O O i ifl t f i O i O O ) CO

©

CD I >

*4£

fl

l>

l > 00

rf O

t^ r f OJ CD Ln O J

o

t^ in

us Ln oo oo co t ^ CC

£ g>-

.

05 —

7s 0 0 t > r f CO O i n O J i—i i n i n - H - H OJ O * OJ

fl ? 05 S 2, -a O 3 ^! X! £) ^ 05 C •O 3 C3 cC tJC G C * j C • oo g S

*rf J3 U

oo i n i n o oo O oo O J r - O o oo t ^ O J Ln CO O

O

ho S "C ' S S ?

bo Ä SO Oicö

o i o o i f l o.

P^

0 0 l O l O OJ l O co o i n as CO

cs , £> t ) 05 05 T J

il

Ii

o ft • >.! 00 fld

3 O""'

•SÄ i»

t<CJ O-H

rf O LO

rf rf CO

r f O OJ OJ l O r f CO CD 0 0 OJ P H - H l H l I J t O

r f CO r f 0> OJ

r f O OJ O CD O J co co co co

l ^ CO [ ^ OJ CO 0 ( L O CO o

co Ir» 1> r - ac

00 00

i > oo O J o • H ^ O f f l LO TT " ^ —I

oo cc

i N O h o i-i r^ — 0 * r f l > iO o

O O L O O O

O-

n O t O

-*

rr

LO

rf

rf

" *

to

00 [> 1—1

cc o

I O L O CO CO

.2 S o c • - OJ cc S <« IO

B» > a *- °" t : bc— o 3

o-s -5

CO CO OJ LO <~i OJ OJ r f CO OJ OJ O L O r f CD

•«• rt

O —c r f r f iO> i O 0 0 OJ OJ i - i

> CÖ

" „

O i o c o o

o a> oo CD o o

LO co o» CO 0 0 I > 0 0 CO t-« i n l > 00 r f 1 ^ 00

0 0 OJ CD OJ l O CO O * 0 0 O CO i n LO r f O rf

lO t^ lO lO

O J O LO o> CD l O CO O OJ O J

oo o

OJ

rtrnCON

o ® ® •S+3C

.

rf rf

H

- fl

o

»i . 5c

c3

C

fl -fl o

•°E

, ^ P-. > co g p - ö

t£

® i

Ka g > 5 +* P..S"0

o a T^-d

t-» f-i rf in

LO o i > OJ CO t ^ —< o - " - < - ( N «

^ Ä c n> SS c r f " ° 10 1 o) co bo rf "3 iS boiO 3 iC3 fl m - 2 c — bD 3 O *» r f

2 «-§ §

'i 2

£

« s

S « c

I/J

0 0 O J OJ r f O — CO — r f O t » CD

i > — i o o OJ CO OJ l > L O ir» OJ L O CO o CO

CD 0 0 CD r f -<f CO OJ LO t > l O CO l O I > CO CO

o

r f L O CO m C O CD CD - H CO CO rtrt_

CO i O L O l O OJ CO CO CO r f r f ^ , ^ ^ ^ , M

00 rr co co o m LO LO l O CO te

flS

o

<B U-

o fl

43" P

P4 M

tcd

O rf rf

03 05

49pl t£^) S *S - <B

fl

O L O OJ I r - CD OJ 0 0 CO - H

o

LO O OJ C : CO CO i O OJ 00 - < 00 c CO

C8

r f r > OJ I > o

OJ r f

OJ

LO l O CD

t> i >

a rr

O 1^

o LO

lO

LO co 0 0 CO l O i O co oo O J

a

S'-^o

00 I > i-i 00 00 O? CO L O CD t ^ CO CO CO CO CO

OJ OJ o

~

OJ c o o o i - i CO r f CO CO r f ~r r f

t. ^H * j

O ) 1(5 CO O O i O i O i O t > Ir»

a

a

- H C J CD O OJ l O LO l O CO i O rf rf rf rf rf

•

Ö . 00

o

tu

"3 .2

o

•os to +3 P "3

>

.2

- i

OJ

* !

^ o = = f l r t

! - o fl C

°d

•—» 0 3

rf

OJ O

CO CO "C O

CO »O

t-

w

o

r-i

OJ

>o CO

OJ OJ OJ 1

<

co co oJ OJ i O CD CO 0 0

o i.n i n i n CO CO

^ -~ o OJ CÖ-05 -1

«"

»

u -q

CO CO CO CO CO O J O J O J OJ 0 »

LO co l > cc O J CO CO CO 0-5 CO OJ OJ OJ OJ OJ

fl O

5P^ G O

— i OJ CO r f

O J OJ OJ O J c j j

ti

o,

OJ

O

fl"fl »£ 5 fl ® > „ °CÖ i—i . H 05 t

io

C o

i ie8 oo

—< O J co-r

i2 B OO «Ci

"3 3JS »

ÖS o

-2 io""2 « r f n Tt OJ t. C 1-1

r : :C3

05 Ä

fl

oo j i -

O J —i l O • * o O J CO r f i O CO CD CO CO CO CO

-

.-

O

r-

O

o

• o

« S §

bc'ö7 CÖ .3 co "»

-^ 33 A

CO CO OJ CO LO oo o co i n rf r f in in in

_

2 S te .ca —H c ca t. bc g -^ • - -o

:0

p

*-1

05 ^ Ln

2 c c ta S _g

"St '"

O

•3 T! C3 :cö

fl 55 oö M J5 T^ » b c & c fl c '2 ^ io -, ca i> t, fl OJ ^ C CO » S o ^ - * co

OC

«? 5

—

cö

.—

> J3

00 O O

t J t - O c o LO ^

—

OJ Ä

fl »

fl .-,°bc «-»o

£S3

00 [»

O OJ 6C-1

-6 O

2:3.£"3 " ^

o.

t.

co o

o

a

6D-V ^ j

^3

!H " d •c3S

>

05 •— 3 jj

•3 . Sfl-So-'S

"

I ef5 C - >

O

t ^ oo o

»iO

«3

O

C «o w S3

-ÖS

Is

o.5f-

a ^ « t. —

fl »! C P.

"o

^

05 C CO raS

° « t i /r>

•sa

1 O _b-"

t o CS j j . • O t - oo fl :C0 " C C3 J 3 o

5« » ^~J

o

oo « 2 —; c oo O > L. be- o c tc^ 2 c ca

CO CO CO

c'?

•-• 05 OO "CÖ *J

2 -i

O r f CO 0 0 o c OJ r f r f CO CD l - ^ L n r f i O CD

O

o.

Ti

o-i

Jjj -O r f C r f Cö « ^ 2 OO - H

O

O

-

0 j

u-

ra

> bc

a c ö •rr ^ A 2 t- 3- ^ H - ö - 2 - ° t . »- Cö °CÖ r f © Q rf" OQ tt, aj .cö X ) » rf o. co „ -3 . * J

.2

§2

76 Statens utgifter för folkpensioner, barnbidrag och blindhetsersättningar m. m. under den senaste tiden fördela sig sålunda: Tab. 3. Budgetåret 1944/45 Verklig utgift tusental kr.

Budgetåret 1945/46 Anvi-ade medel tusental kr.

Budgetåret 1946/47 Pensions-tyrelsens ä s k a n d e tusental kr.

Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd Bidrag till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd

147 268

149 000

152 000

61 800

61 400

62 600

42 757

44 000

43 500

Summa till folkpensionerna

251 825 7 894 3 668

254 400 8 600 4 000

258 100 7 500 3 500

3 729 1 620 674

4 350 1 600 350 670

4 800 1 600 350 670

17 585

19 570

18 420

1 859 386 226 1 899

1 889 304 240 2 000

1 929 511 230 1 950

4 480

4 543

4 730

278 513

281 250

Ri ksstatsanslag

Barnbidrag Dyrtidstillägg å barnbidrag Åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet Ersättning åt blinda m. m Provisorisk förstärkning av ersättning åt blinda Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda Summa

till barnbidrag, invaliditetsförebyggande åtgärder och blindhetsersättningar

Pensionsstyrelsen: Avlöningar Omkostnader Pensionsstyrelsens ortsombud Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar Ersättning till häradsskrivarna för pensionsavgiftsförteckningar Summa till förvaltningskostnader (avse även tillsyn över sjukkassor m. m.) Totalt

273 890

I förvaltningskostnaderna ha ej inräknats statsverkets utgifter för tjänstelokaler. Kommunernas och landstingens utgifter i form av bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd uppgingo för år 1944 till 53 190 000 kronor. Totalkostnaderna för folkpensionerna uppgingo, såsom framgår av tab. 2, sistnämnda år till brutto 304 295 000 kronor. Härifrån böra, om man önskar erhålla det allmännas nettoutgifter för folkpensionerna, avdragas dels inflytande pensionsavgifter och dels räntor å folkpensioneringsfonden. Under budgetåret 1944/45 inlevererades till statsverket influtna pensionsavgifter med 63 518 295 kronor och räntor å folkpensioneringsfonden med 29 590 661 kronor. För budgetåret 1945/46 ha motsvarande belopp beräknats till 65 resp. 29,5 miljoner kronor. Antager man att dessa belopp bli lika stora för budgetåret 1946/47 kunna statens och kommunernas nettoutgifter för folkpensionerna för sistnämnda budgetår beräknas till omkring 210 miljoner kronor. Härtill komma, vid jämförelse med kommitténs förslag, kostnaderna för blindhetsersättningar och tillägg å desamma med 2,6 miljoner kronor.

77 De vid årsskiftet 1944/45 gällande pensionsbreven jämte kostnaderna för de utfästa pensionerna framgå av tab. 4. Kostnadssiffrorna i tabellen inkludera ej dyrtidstilläggen. Tab. 4. Pensioner gällande vid årsskiftet 1944/45. kvinnor

män

Tilläggspensioner (invalidunderstöd)

b å d a könen

Antal

Årligt belopp i tusental kr.

Antal

Ärligt belopp i tusental kr.

Antal

Årligt belopp i tusental kr.

141 477 34 649 19 060

38 128 12 370 8 569

171 738 55 903 35 703

47 077 313215 20 309 90 552 16 201 54 763

85 205 32 679 24 770

195 186

59 067 263 344

83 587 458 530

142 654

Grund- eller avgiftspensioner, utgående jämte tilläggspensioner 180 381 Enbart grund- eller avgiftspensioner . . . 104 581

7 719 242 252 8 034 96 991

7 151 422 633 5 395 201 572

14 870 13 429

Ortsgrupp 1 2 3 Inalles

/ genomsnitt uppburo folkpensionstagare med högsta möjliga tilläggspension under budgetåret 1944/45 inklusive grundpension, dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar följande belopp: Tab. 5.

kr.

Två makar, som båda ha folkpension kr.

589 722 871

Ogift

Enligt övergångsbestämmelserna: Ortsgrupp 1 2

„

3 Enligt huvudbestämmelserna: Tilläggspensionärer: Ortsgrupp 1 2 3 Invalidunderstödstagare: Ortsgrupp 1

„

3 Häri ingående grundpension (avgiftspension) kr. Ogift

Två makar

1 078 1 344 1 642

14 14 14

28 28 28

605 733 879

1 110 1 366 1 657

76 72 69

152 144 138

503 637 775

(906) (1 174) (1 450)

Angående den av pensionsstyrelsen bedrivna frivilliga pensionsförsäkringen lämnas vissa statistiska uppgifter i kap. X. De hos pensionsstyrelsen förvaltade fonderna uppgingo den 30 juni 1945 till 882 328 566 kronor 50 öre. Härav utgjorde folkpensioneringsfonden jämnt 787 miljoner kronor och fonderna för den frivilliga pensionsförsäkringen 95 285 790 kronor 79 öre. Återstoden utgjordes av vissa mindre till förvaltning överlämnade fonder.

78 Kap. III. Det föreliggande förslagets huvudsakliga innehåll. Det föreliggande förslaget bygger på den nu gällande lagstiftningen om folkpensionering. Emellertid äro de föreslagna förändringarna i materielll avseende så vittgående, att förslaget torde kunna sägas taga sikte på en helt ny ordning för försörjningen av de medborgare, som äro berättigade till folkpension. Den ledande principen vid förslagets utformning har varit, att de pensionsförmåner, som lämnas, skola vara så beskaffade, att hjälp från det allmänna i annan ordning endast skall vara behövlig i undantagsfall. Kom mitten har med andra ord sökt göra folkpensioneringen i görligaste mån effektiv. Ur principiell synpunkt skiljer sig förslaget från den nuvarande lagen om folkpensionering däruti, att erläggande av pensionsavgifter icke utgör förutsättning för pensionsrätten. De av kommittén föreslagna pensionsavgifterna äro sålunda endast att anse såsom ekonomiska bidrag till pensioneringen. Med denna utgångspunkt erfordras icke någon särskild förordning om invalidunderstöd. Den nuvarande folkpensioneringen avser ekonomiskt skydd vid ålderdom och förtida, varaktig invaliditet. Det föreliggande förslaget utsträcker folk pensioneringen även att avse fall, då invaliditeten icke kan anses vara varaktig, samt att omfatta jämväl kvinnor, som vid relativt hög ålder bli änkor: utan att därvid vara berättigade till folkpension på grund av ålderdom eller invaliditet. I den föreslagna lagstiftningen ha inarbetats bestämmelser om särskilda blindtillägg avsedda att ersätta de nuvarande blindhetsersättningarna i Förslaget innefattar icke bestämmelser om barnbidrag eller barntillägg Revision av den nuvarande lagstiftningen på detta område skall upptagas av kommittén, när befolkningsutredningen avslutat sin utredning om all manna barnbidrag. I frågan om folkpensioneringens administrativa hand havande har det icke heller varit möjligt att i detta sammanhang framlägga förslag. I detta avseende är det kommitténs avsikt att framlägga särskilt betänkande, sedan vissa pågående utredningar om en annan ordning för folk pensionernas utbetalande avslutats och klarhet vunnits rörande den närmare beskaffenheten av en blivande obligatorisk sjukförsäkring. I avbidan pä lösandet av sjukförsäkringsfrågan och en blivande reformering av fattigvårdslagstiftningen ha vissa bestämmelser i det föreliggande förslaget måst bli av provisorisk natur. I förslaget ha i så gott som oförändrat skick provi

79 soriskt upptagits nu gällande folkpensioneringslags bestämmelser angående folkpensioneringens administrativa handhavande. Detta har skett i syfte att göra det möjligt att låta den föreslagna lagstiftningen i alla avseenden ersätta den nuvarande. Kommittén har icke ansett det vare sig behövligt eller möjligt att i detta sammanhang utarbeta erforderliga följdförfattningar till den föreslagna lagen. Eftersom lagstiftningen föreslagits att träda i kraft först den 1 januari 1948. torde erforderlig tid föreligga att i annan ordning utarbeta sådana författningar liksom även att genomföra den lagstiftning rörande pensioneringens organisatoriska handhavande, som kan befinnas erforderlig. Såsom framgår av vad ovan sagts bibehålles i det föreliggande förslaget den nuvarande anknytningen mellan ålderspensioneringen och invalidpensioneringen. Den ålder, som berättigar till ålderspension, pensionsåldern, har bibehållits vid 67 år. Kommittén har ingående övervägt en sänkning av pensionsåldern för kvinna med tre eller fem år. En sådan reform skulle emellertid medföra så stora kostnader, att kommittén icke ansett sig kunna förorda ett sådant förslag. Bestämmelserna om pension före den ålder, då rätt till ålderspension inträder, ha omarbetats i syfte bland annat att åstadkomma en effektiv samordning med den föreslagna allmänna sjukförsäkringen. Vid höggradig och varaktig nedsättning av arbetsförmågan skall utgå invalid pension, oberoende av om vederbörande är eller varit sjukpenningförsäkrad. Den, som lider avhöggradig nedsättning av arbetsförmågan, vilken varit oavbrutet bestående minst ett år, skall, där nedsättningen utan att kunna anses varaktig, dock kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid, erhålla sjukbidrag, vilket skall beviljas för viss tid åt gången. Rätt till sjukbidrag för en person, som utförsäkrats från sjukpenningförsäkringen, föreligger sålunda i regel. Den föreslagna änkepensionen tillkommer endast kvinna, som blir änka efter fyllda 55 år och vid mannens frånfälle varit gift med honom under minst tio år. Behov föreligger även för yngre änkor, som ha minderåriga barn i sin vård, att erhålla försörjningshjälp. Till dessa änkor böra dock icke utgå understöd i form av pension utan försörjningsbidrag, som avvägas i förhållande till de minderåriga barnens ålder och liknande omständigheter. Denna fråga ämnar kommittén upptaga till utredning i sam band med revisionen av barnbidragslagen. Bestämmelserna om pensionsförmånerna äro i det väsentliga helt nya. Under det att den nuvarande folkpensioneringen i fråga om pensionsförmånernas storlek i princip icke tager hänsyn till den pensionsberättigades civilstånd, innebär förslaget, att folkpensionen skall beräknas efter andra grunder för äkta makar än för ogifta personer. Med äkta makar skola jämställas personer, vilka sedan avsevärd tid sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden.

80 De nuvarande tilläggspensionerna äro dyrortsgraderade och ha i anledning därav orterna i landet indelats i tre dyrortsgrupper. Förslaget innebär, att själva pensionen i princip skall vara lika stor i hela landet. Emellertid skola de olika orterna med hänsyn till bostads- och bränslekostnaderna indelas i fem bostadskostnadsgrupper. I de fyra grupper, där bostads- och bränslekostnaderna äro högst, skola utgivas särskilda bostadstillägg. Även dessa bostadstillägg skola beräknas på annat sätt för äkta makar än för ogifta pensionsberättigade. Den nuvarande folkpensionen består av en grundpension, vilkens storlek är beroende av antalet och storleken av påförda och erlagda pensionsavgifter, samt av tilläggspensioner, vilka äro beroende av den pensionsberättigades beräknade årsinkomst. I fråga om invalidpensionerna och sjukbidragen överensstämmer det föreliggande förslaget i så motto med vad nu gäller, att pensionen består av dels en grundpension och dels tilläggspension. Den föreslagna grundpensionen är emellertid oberoende av avgiftsbetalningen och utgör alltid 200 kronor. Tilläggspensionen är liksom för närvarande till sin storlek beroende av inkomstprövning. Detsamma är förhållandet med bostadstillägget. Änkepensionerna motsvara till storlek och beskaffenhet tilläggspension (jämte bostadstillägg) för gift invalidpensionsberättigad. De bli sålunda i sin helhet beroende av inkomstprövning. I fråga om ålderspensionerna har kommittén utarbetat tre alternativa förslag. Det första av dessa, alternativ I, innebär, att ålderspensionerna liksom för närvarande utgå efter inkomstprövning och beräknas efter samma grunder som invalidpensionerna och sjukbidragen. Detta alternativ innebär sålunda, att till alla åldringar utgår en grundpension om 200 kronor, samt därutöver, om icke årsinkomsten lägger hinder i vägen därför, tilläggspension jämte bostadstillägg. Alternativ II skiljer sig icke i princip från alternativ I men innebär, att grundpensionen höjes från 200 till 600 kronor för varje ålderspensionsberättigad, samt att tilläggspensionens maximibelopp i stället nedsättes med 400 kronor. Alternativ III innebär, att både grundpension och tilläggspension ersättas med en allmän ålderspension, som utgår utan inkomstprövning men är förenad med inkomstprövade bostadstillägg. De tre alternativen äro konstruerade så, att totalpensionen för den, som saknar egna inkomster eller vilkens egna inkomster högst uppgå till beloppet av den avdragsfria inkomsten, blir exakt lika stor. Alternativen skilja sig sålunda genom den betydelse, inkomstprövningen har för pensionsbeloppens bestämmande. De föreslagna blindtilläggen skola utgöra 700 kronor. Enär enligt förslaget samtliga personer, som enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade till blindhetsersättning, skola anses såsom invalider vid tillämpningen av folkpensioneringslagen, komma ifrågavarande blinda alltid att förutom blindtillägget från folkpensioneringen uppbära minst grundpensionen å 200 kronor Blinda, som icke äro berättigade till tilläggspension, komma sålunda att enligt

81 alternativ I alltid äga uppbära 900 kronor om året. Enligt alternativen II och III kommer ett högre sammanlagt belopp att utgå till dem, som fyllt 67 år. De maximala pensionsförmånerna, frånsett blindtillägg, uppgå till följande belopp. Enligt samtliga följande sätt:

alternativen

beräknas

invalidpension

och sjukbidrag

på

Bostadskostnadsgrupp:

I Kr.

Ogift pensionstagare. Grundpension Tilläggspension Bostadstillägg

200 200 800 800 —

Summa: 1 000 Kr.

Makar, som båda ha tilläggspension, Grundpension Tilläggspension Bostadstillägg

Kr.

n

in Kr.

IV Kr.

Kr.

200 800 150

200 800 300

200 800 450

200 800 600

1 150

1 300

1 450

1 600

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

400 1 200 400

400 1 200 600

400 1 200 800

2 000

2 200

2 400

tillsammans. 400 400 1 200 1 200 — 200

Summa: 1 600 Enligt alternativ I beräknas ålderspension invalid pensioner och sjukbidrag.

v

på samma sätt som angivits för

Enligt alternativ II beräknas ålderspension

på följande

sätt:

Bostadskostnadsgrupp: I Kr.

II Kr.

in Kr.

IV Kr.

V Kr.

600 400 —

600 400 150

600 400 300

600 400 450

600 400 600

Summa: 1000

1 150

1300 Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

1 200 400 400

1 200 400 600

1 200 400 800

2 000

2 200

2 400

Ogift pensionstagare. Grundpension Tilläggspension Bostadstillägg

Kr.

Makar, som båda ha tilläggspension, Grundpension Tilläggspension Bostadstillägg

tillsammans. 1 200 1 200 400 400 — 200

Summa: 1600 6

1 450 TÖÖÖ

82 Enligt alternativ

III beräknas

ålderspension 1 Kr.

Ogift pensionstagare. Allmän ålderspension Bostadstillägg

på följande

sätt:

Bostadskostnadsgrupp: II III IV Kr. Kr. Kr.

V Kr

1 000 —

1 000 150

1 000 300

1 000 450

1 000 600

Summa: 1 000

1 150

1 300

1 450

1 600

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

1 600 400 2 000

1 600 600 2 200

1 600 800 2 400

Bostadskostnadsgrupp: II III IV Kr. Kr. Kr.

V Kr.

Kr.

Makar, som båda ha bostadstillägg, tillsammans. Allmän ålderspension 1 600 1 600 Bostadstillägg — 200 Summa: 1 600 1 800 Högsta änkepension

kommer 1 Kr.

Änkepension Bostadstillägg Summa:

att utgöra:

600 —

600 100

600 200

600 300

600 400

1000 Tilläggspension och bostadstillägg liksom även änkepension minskas med hänsyn till förefintliga egna inkomster. Den inkomst, som en folkpensionär får ha utan att den del av folkpen sionen, som är beroende av årsinkomstens storlek, minskas, den s. k. avdragsfria inkomsten, föreslås höjd för ogift person från nuvarande 200 till 400 kronor och för makar från 400 till 600 kronor. Det överskjutande inkomstbelopp, som minskar pensionsbeloppet endast med viss del, den s. k. avdragsfaktorn, vilken enligt den nu gällande lagstiftningen är fem tiondelar men på grund av dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar i realiteten uppgår till mins! två tredjedelar, föreslås bli fem tiondelar med avseende å ett inkomstbelopp lika stort som den avdragsfria inkomsten. För överskjutande belopp föreslås. då fråga är om invalidpensioner och sjukbidrag och även för ålderspensioner enligt alternativ I, en avdragsfaktor av åtta tiondelar. Då fråga är om ålderspensioner enligt alternativen II och III samt änkepensioner föreslås även beträffande nyssnämnda överskjutande belopp avdragsfaktorn fem tiondelar. För att tillmötesgå kravet på att även hustru, som icke uppnått den stadgade pensionsåldern men dock uppnått relativt hög ålder, skall erhålla pension då mannen erhåller dylik, föreslås i samtliga alternativ att, om hustrun fyllt 60 år och icke är pensionsberättigad samt makarna varit gifta minst tio år.

83 till den pensionsberättigade mannen skall utgå h u s t r u t i l l ä g g , med samma belopp som hustrun skolat erhålla i form av tilläggspension och bostadstillägg, därest hon varit berättigad till invalidpension. I andra fall, där allenast den ene av två makar är pensionsberättigad, tillses genom särskilda bestämmelser om förhöjning av vissa pensionsförmåner, att den pensionsberättigade makens högsta pension blir densamma, som högst skulle ha tillkommit en ogift pensionsberättigad. Enligt den nuvarande folkpensioneringslagens bestämmelser blir en gift invalid, även om hans arbetsoförmåga är total, ofta utesluten från tilläggspension på grund av att makens arbetsinkomst uppskattas till sådant belopp, att makarnas sammanlagda årsinkomst förhindrar utgivandet av tilläggspension. Därest icke särskilda undantagsbestämmelser infördes, skulle även enligt föreliggande förslag i åtskilliga sådana fall endast kunna utgå grundpension. 200 kronor. Förslaget innebär därför möjlighet för pensionsstyrelsen att i dylika fall, om invaliden är helt oförmögen till arbete, efter särskild prövning höja folkpensionen, så att den sammanlagt uppgår till högst 600 kronor. I fråga om beräkning av årsinkomst ha föreslagits vissa ändringar i förhållande till de nu gällande bestämmelserna i detta avseende i syfte att effektivisera inkomstprövningen. I de nu gällande bestämmelserna om privilegiering av vissa slag av inkomster ha föreslagits vissa ändringar. Privilegieringen skall sålunda gälla icke allenast för den person, som åtnjuter inkomsten, utan även för dennes make. Den nuvarande dyrortsgraderingen av privilegieringsbeloppen har borttagits och ersatts med enhetsbelopp om 600 kronor för makar och 400 kronor för ogift pensionsberättigad. I lagförslaget ha angivits de belopp, vartill förmånen av fri bostad med eller utan fri uppvärmning skall uppskattas. Värdet av fri bostad utan uppvärmning skall upptagas för makar till 160, 340, 520, 700 och 880 kronor i respektive bostadskostnadsgrupper och för ogift pensionsberättigad till 110, 240, 370, 500 och 630 kronor. Andra naturaförmåner än bostad och uppvärmning skola uppskattas efter regler, som fastställas av Konungen. Kommittén har utgått ifrån att de olika produkternas för hela landet genomsnittliga detaljhandelspris skola ligga till grund för uppskattningen. Beträffande reglerna för beräkning av förmögenhets avkastning föreslås vissa ändringar. I fråga om finansieringen av folkpensioneringen innebär kommitténs förslag, att densamma liksom för närvarande skall ske genom statsmedel med bidrag av pensionsavgifter och kommunbidrag. Pensionsavgifternas beräkning har föreslagits ändrad på sådant sätt, alt vardera av äkta makar skall erlägga Vi procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst, dock lägst 3 och högst 50 kronor om året, och en ogift person 1 procent av den taxerade inkomsten, dock lägst 6 och högst 50 kronor

84 om året. Den totala avgiftssumma, som enligt dessa grunder beräknas årligen inflyta, är något större än den, som skulle inflyta enligt nuvarande grunder. Genom att grundpensionen enligt förslaget icke utgår i förhållande till inbetalda pensionsavgifter, blir individuell bokföring av avgifterna icke nödvändig. Härigenom vinnas betydande administrativa lättnader vid såväl uppbördsmyndigheternas redovisningar som för pensionsstyrelsen. Finansieringen av de pensionsförmåner, som skola utgå lika inom alla ortsgrupper, d. v. s. grundpension (allmän ålderspension), tilläggspension och blindtillägg, är enligt förslaget en i princip statlig angelägenhet. I syfte att erhålla en i möjligaste mån effektiv inkomst- och invaliditetsprövning föreslås dock visst kommunalt bidrag till tilläggspensionerna. Vid tillämpning av alternativ I har detta bidrag nedsatts från för närvarande lägst 12 Vi procent till en tiondel, enär kommunernas utgifter för folkpensioneringsändamål eljest skulle bli för betungande. Enligt alternativen II och III skall kommunbidraget till tilläggspensionerna utgöra 15 resp. 20 procent, vilket möjliggöres därigenom att tilläggspensionerna enligt dessa alternativ genomsnittligt sett bli mycket lägre än vid tillämpning av alternativ I. Bostadstillägget åter är enligt förslaget i högre grad än tilläggspensionen att anse såsom en kommunal angelägenhet. Kommunerna skola sålunda bidraga till dessa tillägg med relativt betydande belopp eller med 30 procent i bostadskostnadsgrupp II, 40 procent i bostadskostnadsgrupp III, 50 procent i bostadskostnadsgrupp IV och 60 procent i bostadskostnadsgrupp V. Änkepensionerna ha ur kommunbidragssynpunkt jämställts med tilläggspensionerna. Såsom förut sagts har kommittén icke nu kunnat avgiva förslag i fråga om folkpensioneringens administrativa handhavande. Kommittén har dock förutsatt, att åtgärder skola vidtagas i syfte att effektivisera såväl inkomstprövning och invaliditetsprövning som den s. k. efterkontrollen över pensionstagarna. Kommittén har vidare under övervägande, huruvida uträkning och utbetalning av folkpensionerna skola kunna ske centralt genom pensionsstyrelsens försorg. Vårdas pensionsberättigad för längre tid på det allmännas bekostnad å annan anstalt än fattigvårdsanstalt, skall pensionen indragas, därvid dock skall iakttagas att den pensionsberättigade skall av pensionen äga uppbära ett belopp, motsvarande 200 kronor om året. Är pensionsberättigad på fattigvårdssamhälles eller barnavårdsnämnds bekostnad intagen på anstalt, skall han av sin folkpension själv äga disponera ett belopp, motsvarande 200 kronor om året. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1948. Kommittén är av den uppfattningen, att alla medborgare oberoende av ålder och avgiftsbetalning böra efter lagens genomförande komma i åtnjutande av de föreslagna pensionsförmånerna, och har därför ansett övergångsbestämmelser av mera tidsvarig karaktär onödiga med ett nedan angivet mindre väsentligt

85 undantag. De bestämmelser, som avse att reglera förhållandena vid den nya lagstiftningens införande, ha sammanfattats i en särskild lag, betecknad lag om införande av lagen om folkpensionering. Utgående folkpensioner, avgiftspensioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd skola utan särskild ansökning omräknas samt utgå såsom folkpension jämlikt bestämmelserna i den nya lagen. Blindhetsersättningar skola för tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande utan särskild ansökning ersättas med folkpension, i vilken ingår blindtillägg. Vid omräkningen skall årsinkomsten fastställas enligt bestämmelserna i den nya folkpensioneringslagen. Personer, som enligt nu gällande lagstiftning icke äro pensionsberättigade men som bli berättigade till folkpension enligt den nya lagstiftningen, ha att i vanlig ordning ingiva ansökning om pension. Pensionsavgifterna för år 1947 skola påföras och erläggas enligt bestämmelserna i den nya lagen. Pensionsavgifter för år 1946 ävensom pensionsavgifter för tidigare år, vilka redovisas till pensionsstyrelsen efter 1946 års utgång, skola — ehuru de beräknats enligt bestämmelserna i nu gällande lag — anses såsom avgifter enligt den nya folkpensioneringslagen. I syfte att förhindra att den, som på grund av avgiftsbetalning enligt lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 blivit berättigad till högre avgifts- eller grundpension än 200 kronor, skall berövas sin rätt har föreslagits, att i dylikt fall grundpensionen skall höjas till det högre beloppet. Totalkostnaderna för de nuvarande folkpensionerna, invalidunderstöden och blindhetsersättningarna kunna för närvarande beräknas till 305 å 310 milj. kronor om året. Härav belöper å kommunerna 50—55 milj. kronor. Till staten inflyta pensionsavgifter med omkring 65 milj. kronor och räntor å folkpensioneringsfonden med omkring 29,5 milj. kronor om året. Statens nettoutgifter för ifrågavarande ändamål kunna sålunda beräknas till omkring 160 milj. kronor om året. Enligt det föreliggande förslaget kunna totalkostnaderna för folkpensioneringen efter förhållandena vid 1948 års ingång beräknas till, enligt alternativ I 726 milj. kronor, enligt alternativ II 778 milj. kronor och enligt alternativ III 831 milj. kronor. Av dessa kostnader belöpa sig 14 milj. kronor å änkepensionerna och 12 a 14 milj. kronor å hustrutilläggen. I pensionsavgifter och räntor å folkpensionsfonden beräknas vid alla tre alternativen årligen inflyta omkring 100 milj. kronor. Kommunbidragen beräknas till enligt alternativ I 88 milj. kronor, alternativ II 85 milj. kronor och alternativ III 74 milj. kronor. Statens nettokostnader skulle sålunda komma att uppgå till enligt alternativ I 538 milj. kronor, enligt alternativ II 593 milj. kronor och enligt alternativ III 657 milj. kronor. Vid jämförelse av kostnaden för de olika alternativen bör emellertid observeras, att staten, kommuner och enskilda, som ordnat pensionsförhållandena för de anställda, kunna, därest något av alternativen II

86 eller III skulle genomföras, tänkas komma att göra vissa besparingar å pensionerna till de anställda. Därjämte kommer en icke obetydlig andel av merkostnaden för alternativen II och III att återinflyta till stat och kommuner i form av direkta skatter. Enligt samtliga alternativen böra betydande besparingar för kommunerna uppkomma i fråga om utgifterna för fattigvård och kommunala pensionstillskott. På grund av den förändring i åldersfördelningen i riket, som kommer att äga rum under de närmaste årtiondena och i huvudsak innebär att antalet folkpensionärer, särskilt åldringar, visar en kraftig successiv stigning, kunna totalkostnaderna för folkpensioneringen beräknas under de närmaste åren komma att stiga med genomsnittligt 1 Vi procent om året. Under åren 1950— 1970 kan antalet folkpensionärer beräknas stiga med omkring 30 procent

87 Kap, IV. Skäl för reformering av den nuvarande folkpensioneringen. Mot den nuvarande folkpensioneringen ha särskilt under de senaste åren riktats allvarliga anmärkningar såväl inom riksdagen som i den allmänna diskussionen. Inom riksdagen har sålunda ett antal motioner väckts om förbättringar av folkpensioneringen i olika avseenden och interpellationer i frågan ha framförts. Kommittén anser icke nödvändigt att här lämna en mera ingående redogörelse för dessa motioner och interpellationer. Den viktigaste anmärkningen, som riktats mot den nuvarande folkpen sioneringen, har avsett pensionsförmånernas otillräcklighet. Man har gjort gällande, att pensionerna borde vara av sådan storlek att folkpensionärerna skulle med hjälp av desamma kunna erhålla en skälig försörjning utan att behöva anlita fattigvård eller annan offentlig eller enskild hjälpverksamhet. Å vissa orter lämnas visserligen kommunala pensionstillskott i betydande omfattning och av relativt tillfredsställande storlek, men i det stora flertalet kommuner förekomma icke kommunala pensionstillskott och i de kommuner, där de förekomma, äro de ofta förknippade med sådana villkor att en stor del av pensionärerna icke kunna komma i åtnjutande av desamma. Av avgörande betydelse är att de kommunala tillskotten utdelas efter individuell behovsprövning och sålunda icke ha pensions fixerade karaktär utan äro ett slag av offentlig hjälpverksamhet. De under senaste åren beslutade tilläggen till folkpensionerna, dyrtidstillägg och provisoriska pensionsförstärkningar, ha jämte den förbättrade arbetstillgången för icke fullgod arbetskraft dock enligt vad de av kommittén verkställda utredningarna utvisa lett till, att folkpensionärerna trots den rådande dyrtiden icke behövt i större utsträckning än före kriget anlita fattigvården. Vad nu sagts belyses närmare av den å sid. 47 i kommitténs betänkande X intagna tablån. Såvitt kan bedömas av den av kommittén verkställda bostadsundersökningen torde sålunda under år 1943 av de tilläggspensionärer, som ej voro intagna å anstalt, 13,6 procent ha åtnjutit hemunderstöd från fattigvården, varjämte 3,8 procent av dem åtnjutit kommunala pensionstillskott. Detta skulle innebära, att bland samtliga tilläggspensionärer 53 500 erhöllo fattigvårdsunderstöd och 15 200 kommunala pensionstillskott. Siffrorna torde, såsom framgår vid jämförelser med fattigvårdsstatistiken, vara något för låga, beroende därpå, att pensionärer, som endast erhållit mindre tillfälliga understöd till inköp av bränsle eller dylikt, ej redovisats såsom understöds-

88 tagare vid bostadsundersökningen. Av den ovan omförmälda tablån framgår att hemunderstöd förekomma i långt större utsträckning i tätorterna än å den rena landsbygden. I Göteborg åtnjöto sålunda år 1943 icke mindre än 39,8 procent av tilläggspensionärerna hemunderstöd under det att motsvarande siffra för landsbygdens A-kommuner var 6,5 procent. De nyss angivna ej särskilt höga siffrorna torde dock icke få tillmätas allt för stor betydelse, då det gäller att belysa behövligheten av större folkpensioner. Frågan om folkpensionernas storlek torde nämligen numera icke allenast vara en fråga om att lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga nödtorft utan i kanske högre grad en fråga om den levnadsstandard, å vilken dessa personer skola kunna leva. Den av kommittén verkställda bostadsutredningen utvisar enligt kommitténs mening, att folkpensionärernas bostadsstandard mångenstädes är mycket låg. De låga folkpensionerna leda också i många fall till att föräldrar måste för att kunna erhålla en dräglig försörjning bo hos sina barn eller att barnen innebo hos föräldrarna. Ofta torde detta varken vara tillfredsställande för föräldrarna eller för barnen, varjämte förhållandet kan antagas i viss mån verka hindrande å barnens familjebildning. Enligt kommitténs mening föreligger icke någon tvekan om nödvändigheten av att folkpensionerna förbättras. Målet bör härvidlag vara att åldringarna även under tider, då de icke kunna på sätt nu sker utnyttja sin arbetskraft, skola kunna erhålla en med hänsyn till den allmänna levnadsstandarden i samhället skälig försörjning utan att annat än i undantagsfall behöva anlita fattigvården eller den understödsform, som enligt kommitténs mening bör träda i stället för densamma. En omläggning av folkpensioneringen i sådan riktning står även i god överensstämmelse med socialvårdskommitléns riktlinjer för socialvårdens utformning, vilka syfta till att en behövande samhällsmedlem i regel skall kunna erhålla erforderlig hjälp genom en enda hjälpform. Om sålunda enighet i stort sett råder angående behovet av förbättring av folkpensioneringen i fråga om förmånernas storlek, torde meningarna vara mera delade, då det gäller den närmare utformningen av förmånerna och pensioneringens omfattning över huvud taget. Den fråga, som vid sidan om pensionernas storlek varit föremål för störst uppmärksamhet alltsedan den nuvarande folkpensioneringslagens tillkomst, är dyrortsgraderingsfrågan. Från landsbygdshåll har gjorts gällande, att prisutvecklingen under de senaste åren lett till en sådan utjämning av levnadskostnaderna inom olika delar av landet, att fog för en gradering av pensionernas storlek icke föreligger. Härvid har man dock i regel gjort undantag för bostadskostnaderna, vilka otvivelaktigt variera mycket starkt mellan olika orter. Även om man sålunda från landsbygdshåll haft klart för sig skillnaden i fråga om bostadsutgifter å de olika orterna, har man dock från sådant håll framhållit, att bostäderna å landsbygden i genomsnitt skulle vara av så

89 mycket lägre kvalitet än bostäderna i städerna, att man icke finge vid pensionsförmånernas bestämmande utan vidare utgå från de faktiska kostnaderna. Folkpensionärerna å landsbygden borde nämligen på något sätt erhålla kompensation för att de bodde sämre än pensionärerna i städerna. Socialvårdskommit:én har ägnat hithörande spörsmål den mest ingående uppmärksamhet, vilket framgår särskilt av den av kommittén företagna bostadsundersökningen. Kommittén återkommer till detta spörsmål i kapitlen om folkpensioneringens konstruktion och folkpensionernas storlek. Om bostadsfrågan sålunda är av dominerande betydelse vid bedömande av frågan om dyrortsgradering, är detta även fallet, då det gäller frågan huruvida folkpensioneringen skall anordnas såsom en familjepensionering eller icke. Enligt folkpensioneringslagen erhålla två makar, som båda ha folkpension, dubbelt så mycket som en ensamstående pensionär. Även om genom utformningen av de provisoriska pensionsförstärkningarna en viss ändring härutinnan inträtt, kan dock sägas att två samboende pensionärer i stort sett ha dubbelt så mycket att leva av som en ensamboende pensionär. Emellertid är det uppenbart och framgår även av kommitténs bostadsundersökning, att bostadskostnaden i regel är nästan lika stor för en ensamboende pensionär som för två makar, som bo tillsammans i egen bostad. Även vissa övriga levnadskostnader torde vara relativt sett större för en ensamboende än för andra. I utlandet är folkpensioneringen i regel anordnad såsom en familjepensionering, vilket innebär att två makar icke på långt när ha dubbelt så stor pension som en ogift pensionär. Därest man önskar, att pensionsförmånerna i möjligaste mån skola anpassas efter behovet, så att man kan erhålla största möjliga effektivitet av pensioneringen inom en viss kostnadsram, synes det ofrånkomligt, att folkpensioneringens konstruktion förändras i förevarande avseende. Vid upprepade tillfällen ha framställts önskemål om att även hustrur till män med tilläggspension skola erhålla tilläggspension, åtminstone om hustrurna uppnått viss relativt hög ålder. I samband härmed har ifrågasatts komplettering av folkpensioneringen med änkepensionering. Att de sålunda ifrågasatta reformerna äro förtjänta av beaktande är otvivelaktigt. Pensionsåldern är vid all pensionering ett av de viktigaste spörsmålen och i detta avseende har icke heller den nuvarande folkpensioneringen undgått kritik. Önskemål ha sålunda framkommit om sänkning av pensionsåldern generellt eller för vissa grupper, t. ex. för alla kvinnor eller allenast för de gifta kvinnorna. Detta spörsmål har av kommittén ägnats ingående överväganden, till vilka kommittén återkommer i kapitlet om folkpensioneringens omfattning. Vid flera tillfällen såväl inom som utom riksdagen ha framställts yrkanden att de kommunala pensionstillskotten borde göras obligatoriska. Utgångspunkten har härvid varit, att folkpensionerna icke äro eller kunna göras så

90 stora, att de under alla omständigheter kunna täcka pensionärernas behov, varför de tarva komplettering med en efter individuell behovsprövning utgående förmån utan fattigvårdskaraktär. Ifrågavarande spörsmål sammanhänger uppenbarligen nära med den samordning mellan de olika socialvårdsgrenarna, som det ankommer på socialvårdskommittén att söka åstadkomma. Majoriteten inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslog (SOU 1934: 18), att invalidernas försörjning skulle ordnas genom en komplettering av sjukförsäkringen, varigenom folkpensioneringen allenast skulle bli en ålderdomsförsäkring. Det huvudsakliga motivet för en sådan omläggning var att invaliditetsprövningen icke var eller kunde bli helt tillfredsställande inom folkpensioneringens ram och med den för densamma tänkta centraliserade organisationen. Ehuru invaliditetsprövningen såsom framgår av vad kommittén anför i kapitlet om folkpensioneringens omfattning numera får anses vara tämligen tillfredsställande, har kommittén dock ansett sig böra noga överväga, huruvida invalidernas försörjning lämpligen skulle kunna överflyttas till den av kommittén föreslagna allmänna sjukförsäkringen. Folkpensioneringens organisatoriska handhavande sammanhänger intimt med den utformning, man vill giva pensioneringen. Varje mera betydande ökning av pensionsförmånernas storlek måste också medföra större krav på organisationen. Även om den nuvarande organisationen i stort sett kan anses vara relativt tillfredsställande är den dock förenad med vissa uppenbara brister. Sålunda är det tydligt att det medför mycket betydande svårigheter att vid en starkt centraliserad organisation på ett tillfredsställande sätt handha frågor om inkomstberäkning och fortlöpande kontroll av pensionärernas pensionsrätt. Vidare kan vid en sådan organisation svårligen undvikas att alltför lång tid förflyter mellan ansökningen om pension och den första pensionsutbetalningen. Det centrala utbetalningssystemet lider också, åtminstone med den utformning det nu har, av stor stelhet, vilken särskilt kommer till synes, då man önskar genomföra förbättringar av pensionsförmånerna. En förbättring av folkpensioneringen, om den skall bli av större betydelse, kommer att draga betydande kostnader. Det är då påtagligt, att frågan om pensionsavgifternas storlek och utformning blir av betydande intresse. Inom riksdagen har även såväl i samband med dyrtidstilläggens införande som eljest framlagts motioner om förhöjning av pensionsavgifterna eller ändrade grunder för deras uttagande. Med pensionsavgifternas storlek och utformning sammanhänger nära frågan om bibehållandet och utformningen av de nu varande grundpensionerna. Även i övrigt har finansieringsspörsmålen tilldragit sig intresse och motioner ha förekommit om ändring av kommunandelarnas storlek såvitt angår dyrtidstilläggen. I detta sammanhang torde böra erinras om kommunalskatteberedningens förslag rörande den kommunala skatteutjämningen, i vad detsamma berör kommunernas andelar i folkpensionskostnaderna. Att ifrågavarande spörsmål äro av den största

91 betydelse vid genomförandet av en reformerad folkpensionering torde vara uppenbart. Vad beträffar den nuvarande folkpensioneringens detaljutformning har kritiken mest riktats mot bestämmelserna om den s. k. avdragsfria inkomsten och s. k. privilegiering av pensioner från förutvarande arbetsgivare. I åtskilliga motioner har yrkats på höjning av den avdragsfria inkomstens belopp, särskilt med hänsyn till att folkpensionärerna skola uppmuntras att genom arbete bidraga till sin försörjning. Även har yrkats på höjning av det belopp av arbetsgivarepension, som icke skall medräknas vid inkomstberäkningen. Även i övrigt har i vissa detaljer kritik riktats'mot de nuvarande bestäm melsernas utformning. Med hänsyn till vad nu anförts torde någon mera ingående motivering för behovet av en reformerad folkpensionering i vårt land icke vara erforderlig.

92 Kap. V. Folkpensioneringens omfattning. Det första spörsmålet man har att taga ställning till vid folkpensioneringens reformering är frågan angående vilka kategorier av hjälpbehövande som skola omfattas av pensioneringen. I samband härmed måste man taga ställning till folkpensioneringens förhållande till annan social hjälpverksamhet och då närmast övriga socialförsäkringsgrenar. Därutöver kommer man i detta sammanhang in på sådana betydelsefulla spörsmål som pensionsåldern, änkepensionering och barnbidrag samt huruvida försäkringen bör omfatta dem, som på det allmännas bekostnad vårdas å anstalt. En fråga, som härvid träder i förgrunden, är huruvida invaliditetsförsäkringen liksom för närvarande bör vara sammanförd med ålderspensioneringen.

Det försäkringsmässiga skyddet mot förtida arbetsoförmåga (invaliditetsförsäkringen). Majoriteten inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslog, att pensionsförsäkringen skulle befrias från uppgiften att meddela försäkring mot förtidsinvaliditet samt att denna försäkring skulle överföras till en därför mera lämpad gren av socialförsäkringen, nämligen sjukförsäkringen. Genom denna inskränkning skulle enligt nämnda kommitté från pensionsförsäkringen bortskäras en del därav, som enligt erfarenheten icke fungerade tillfredsställande utan i viss utsträckning gjort tjänst åt andra understödsbehov än dem, för vilka pensionsförsäkringen vore avsedd. De medel, som stode till buds för pensioneringen, kunde efter denna inskränkning användas till enbart ålderdomspensionering och därigenom avsevärda förbättringar av pensionsförmånerna möjliggöras. Kostnadsberäkningarna visade, hur svårt det vore att på annat sätt bereda åldringarna någorlunda tillfredsställande pensioner. Härtill komme att ett naturligt samband förefunnes mellan invaliditetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Sjukförsäkringens organisatoriska fördelar hade — trots ett påtagligt behov och trots det nära sakliga sambandet — icke kunnat utnyttjas till gagn för invaliditetsförsäkringen. Mellan sjukförsäkringens och invaliditetsförsäkringens omvårdnad funnes vidare en lucka, som lämnade den understödsbehövande blottställd. Dessa brister syntes på ett naturligt och verksamt sätt bli avhjälpta genom invaliditetsförsäkringens anknytning till sjukförsäkringen.

93 Pensionsförsäkringskommittén anförde såsom stöd för sin uppfattning, att försäkringen mot förtidsinvaliditet icke fungerat tillfredsställande, att läkarintyg i regel företetts i fråga om personer under 65 år, innan dessa förklarats vara invalider, samt att det oaktat allmänt från representanter för pensionsnämnderna, pensionsstyrelsens ombud i nämnderna och pensionsstyrelsen, d. v. s. från alla som hade att taga befattning med pensionsförsäkringsverksamhetens praktiska utövande, framhölles, att invaliditetsprövningen ofta icke kunde ske med den grad av tillförlitlighet som borde krävas med hänsyn till vikten i ekonomiskt avseende för det allmänna av att pensionstillägg och understöd icke beviljades i större utsträckning än avsett vore. En förklaringsgrund till den bristande effektiviteten hos invaliditetsprövningen framginge enligt nämnda kommittés mening vid närmare granskning av de uppgivna invaliditetsorsakerna i de fall, i vilka prövningen lett till att invaliditet ansetts vara för handen. Därvid kunde de undersökningar rörande invaliditetsorsakerna, vilka verkställts dels av pensionsstyrelsen på grundval av material från år 1918 och dels av kommittén belysande förhållandena år 1928, tjäna till viss ledning. Resultaten av den av kommittén verkställda undersökningen hade framlagts i Del I sid. 97 o. f., där även en del jämförande sammanställningar gjorts avseende båda undersökningarna. Pensionsförsäkringskommittén anförde härefter följande: Ålderdomssvaghet och den därmed nära sammanfallande sjukdomsgruppen myocardit och cardioscleros omfattade tillsammans år 1928 36 procent och år 1918 56,3 procent av hela materialet. Skillnaden mellan de båda undersökningarna kunde dock i verkligheten ej ha varit fullt så stor. Näst de rena ålderssjukdomarna intoge reumatismen 1928 liksom 1918 den främsta platsen bland invaliditetsorsakerna. Till gruppen reumatiska och andra artriter hade nämligen av 1928 års material hänförts icke mindre än 12,4 procent av hela antalet undersökta fall och av 1918 års material 9,i procent. Närmast följande grupp var, likaledes enligt båda undersökningarna, tuberkulösa lungsjukdomar, som år 1928 voro invaliditetsorsak i 5,4 procent av hela antalet invaliditelsfall och 1918 i 5,8 procent av fallen. Grupperna sinnessjukdomar, idioti och epilepsi intoge, om de sammanfördes, ett framträdande rum, i det att de tillsammans utgjorde invaliditetsorsak år 1928 i 8 procent och 1918 i 4,8 procent av samtliga invaliditetsfall. Att inom den svenska pensionsförsäkringen prövningen av frågan, huruvida invaliditet i lagens mening förelåge, ej vore tillräckligt effektiv, vore säkerligen till stor del beroende på de dominerande invaliditetsorsakerna samt på den omständigheten, att varken de rena ålderssjukdomarna eller de reumatiska sjukdomarna, då dessa uppträda vid tilltagande ålder, i regel föranledde att vederbörande vände sig till läkare för erhållande av vård. Med anledning av sådan sjukdom sökte personer ofta läkare först för att erhålla intyg, att deras arbetsförmåga vore i så hög grad nedsatt att rätt till pension förelåge. Den undersökande läkaren

94 ställdes därvid inför uppgiften att utan föregående kännedom om patienten och i regel efter en enda undersökning fälla ett omdöme om hans arbetsförmåga, ett omdöme, som på grund av ifrågavarande sjukdomars natur i stor utsträckning måste grundas icke på objektiva undersökningsresultat utan på patientens egna uppgifter rörande hans tillstånd. Det låge i öppen dag, att resultatet av en sådan prövning icke kunde bliva fullt tillfredsställande. Särskilt framhölls i fråga om gifta eller förut gifta kvinnor, vilka aldrig ägnat sig åt förvärvsarbete i egentlig bemärkelse utan uteslutande åt hemmets skötsel, att de utfärdade intygens värde ofta vore osäkert. Något avgörande i invaliditetsfrågan skulle visserligen icke träffas av de medicinska auktoriteterna. utan det utfärdade läkarintyget skulle endast tjäna pensionsnämnden, som hade att fatta beslut i frågan, till viss ledning. Givet vore dock, att om läka ren förklarat den sökandes arbetsförmåga vara nedsatt med minst två tredjedelar, det mången gång kunde vara svårt för pensionsnämnden att gå emot den uppfattning, som kommit till uttryck i läkarintyget, även om nämnden med stöd av sin personliga kännedom om sökandens arbetsförmåga skulle vara av annan mening. Då kommunerna naturligtvis hade stort ekonomiskt intresse av att pensionstillägg i största möjliga utsträckning tillerkändes per söner, som icke själva kunde sörja för sin utkomst, antingen detta berodde på bristande arbetsförmåga eller bristande tillgång på arbetstillfällen, kunde det för pensionsnämnden kännas som en lättnad att kunna förklara en sökande för invalid i pensionsförsäkringslagens mening med stöd av ett läkarintyg. En bidragande orsak till att vissa brister vidlådde prövningen av inva liditetsfrågan vore att söka i det förhållandet, att somliga läkare saknade fult insikt om betydelsen av en noggrann invaliditetsprövning och därför utan fullgiltiga skäl och enbart för att förhjälpa vederbörande till att erhålla pension utfärdade ett begärt intyg. Då det för de pensionssökande stode fritt att för styrkande av invaliditeten vända sig till vilken läkare de önskade, hände det att i socialmedicinska frågor mindre förfarna läkare i rätt stor utsträckning bleve anlitade i sådana fall då invaliditetsfrågan vore tvivelaktig eller invaliditet i lagens mening icke kunde anses vara för handen. Fyra ledamöter av 1928 års pensionsförsäkringskommitté anförde i förevarande fråga, att det icke ringa antal personer, som på grund av för tidigt åldrande redan före 67 år bli oförmögna att skaffa sig sin utkomst, genom ett antagande av sjukkassealternativet skulle ställas helt utan möjlighet att erhålla erforderlig hjälp av det allmänna i annan form än fattigvård. En sådan lagstiftning skulle gå i rakt motsatt riktning mot den från många håll uttalade önskan om en sänkning av den för rätt till avgiftspension fastställda åldern av 67 år, en önskan som kommittén emellertid ansett sig av kostnadshänsyn icke kunna tillmötesgå. Det måste vidare vara av stor vikt att låta den nyligen genomförda sjukkassereformen utveckla sig utan störande inflytelser. Av dessa skäl ansåge sig reservanterna böra förorda, att invaliditets

95 försäkringen tills vidare sammanhölles med ålderdomsförsäkringen i huvudsaklig överensstämmelse med det av kommittén utarbetade förslaget till lag om folkpensionering. Visserligen ställde sig kostnaderna för den kombinerade invaliditets- och ålderdomspensioneringen väsentligt högre än kostnaderna för enbart ålderdomspensioneringen vid sjukkassealternativet. Vid bedömandet av olikheterna i kostnadshänseende mellan de båda förslagen måste emellertid hänsyn tagas till att sjukkassealternativet, för att på ett tillfredsställande salt kunna fylla sitt ändamål, förutsatte en allmän anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen med därav föranledda ökade kostnader för staten till bidrag åt sjukkasserörelsen. Den nuvarande invaliditetsprövningen vid pensionsansökningar vore förenad med väsentliga svagheter. Åtgärder borde därför vidtagas för att öka effektiviteten av denna prövning. Lagförslaget innehölle ett par viktiga bestämmelser i sådant syfte. Men även andra åtgärder borde vidtagas för att förhindra, att invalidpension utginge i fall, där varaktig arbetsoförmåga i verkligheten icke vore för handen. Många av landets läkare saknade tillräcklig insikt i lagens fordringar på invaliditet för att kunna avfatta ett fullgott läkarutlåtande. I läkarutbildningen borde därför ingå undervisningskurser rörande pensionsförsäkringen i de delar, som kunde vara av särskilt intresse för läkarna. Även kunde det tänkas, att, åtminstone på platser, där flera läkare vore bosatta, intyg av endast en viss eller vissa av dem godtoges. Tillika borde efterkontrollen av pensionstagare ytterligare utvecklas och skärpas. I Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag, i vilken proposition förslag framlades till lag om allmän folkpensionering, anförde vederbörande departementschef, att han i princip måste anse kommittémajoritetens förslag såsom välgrundat i fråga om invaliditetspensioneringens anordnande. Det framlagda förslaget anslöte sig emellertid i detta avseende till kommittéminoritetens ståndpunkt. Angående anledningen härtill anförde departementschefen bland annat, att 1931 års sjukkassereform ännu icke vore fullt genomförd. Det syntes svårt att överblicka konsekvenserna för sjukkasserörelsen, om man redan för det dåvarande skulle oroa densamma med nya arbetsuppgifter och nya avgiftshöjningar. Värre vore dock att de erkända sjukkassorna endast omfattade 20—25 procent av Sveriges befolkning i arbetsföra åldrar. En mängd invalider skulle, därest kommittémajoritetens förslag komme till utförande, komma att bli hänvisade till fattigvården och kommunerna skulle därför belastas med nya utgifter. Det syntes därför som om frågan om en skilsmässa mellan ålderdomspensioneringen och invaliditetspensioneringen måste uppskjutas, till dess sjukkasserörelsen nått en helt annan utveckling än den dåvarande. Riksdagen godtog Kungl. Maj:ts förslag i förevarande avseende, varför den nu gällande lagen om folkpensionering omfattar både invaliditets- och ålderdomspensionering.

96 Efter tillkomsten av nämnda lag ha en rad åtgärder vidtagits i syfte att förbättra invaliditetsprövningen och att förhindra att personer, som erhållit folkpension men icke längre äro därtill berättigade, kunna fortsätta uppbära densamma. Ett nytt formulär till läkarintyg har sålunda utarbetats, i vilket skall lämnas en utförlig beskrivning av såväl den undersöktes tillstånd ur medicinsk synpunkt vid undersökningstillfället som en redogörelse för tidigare sjuklighet. Det har i regel visat sig möjligt att genom läkarintyg utfärdat enligt formuläret erhålla en god bedömning av den pensionssökandes hälsotillstånd och arbetsförmåga. Den genom 31 § folkpensioneringslagen öppnade möjligheten att för undersökning remittera tveksamma fall till sjukhus har vidare begagnats i allt större utsträckning. Härigenom har också möjliggjorts för pensionsstyrelsen och dess läkare att bilda sig en uppfattning angående arbetsförmågan hos sådana sökande, för vilka de ursprungligen utfärdade läkarintygen varit bristfälliga. I vissa sådana fall begär pensionsstyrelsen, efter hörande av hos styrelsen anställd läkare, komplettering av de i läkarintygen lämnade uppgifterna. Pensionsnämnderna ha uppmanats att lämna i möjlig mån uttömmande beskrivning å den nedsättning av arbetsförmågan, varav den sökande enligt nämndens bedömande kan lida, samt att angiva vilka sysslor, som kunna utföras av den sökande, och vilka denne icke kan utföra. Den avdelning inom pensionsstyrelsen, som handhar s. k. efterkontroll, har högst avsevärt utbyggts. Härigenom har det blivit möjligt att periodvis verkställa kontroll av pensionsfall, vilka äro tveksamma ur invaliditets- eller inkomstsynpunkt. Detta s. k. observationsförfarande tillämpas i särskilt stor utsträckning beträffande yngre pensionstagare. I detta sammanhang må erinras att vissa sakkunniga inom statens besparingsberedning den 7 juli 1942 till besparingsberedningen avgivit betänkande angående folkpensionsklientelets invaliditetsgrad samt pensionsförfarandets anpassning till centraliserad socialvård. Detta betänkande torde ha medfört, att invaliditetsprövningen i vissa fall ytterligare skärpts något. Socialvårdskommittén har i april 1944 framlagt förslag till lag om allmän sjukförsäkring. Med hänsyn härtill och till de överväganden, som förekommit i samband med tillkomsten av den nuvarande lagen om folkpensionering, har det för kommittén varit naturligt att utgå ifrån, att invaliditetsförsäkringen borde anknytas till sjukförsäkringen. Under utredningsarbetets gång har emellertid allt större tveksamhet yppat sig, huruvida detta är den lämpligaste lösningen av förevarande spörsmål. Redan den omständigheten, att man inom sjukförsäkringen i princip måste fordra total arbetsoförmåga för utgivande av hel sjukpenning under det att man inom invaliditetsförsäkringen icke synes böra uppställa så stränga fordringar, bereder stora svårigheter, då det gäller att sammanföra de båda för-

97 säkringsgrenarna. Den nämnda omständigheten leder till, att rätten till invalidpension enligt nuvarande regler icke sällan inträder vid en tidigare tidpunkt, än den då rätt till sjukpenning inträder. En övergång till det av 1928 års pensionsförsäkringskommitté förordade systemet kan sålunda antagas medföra, alt en del personer, vilka äro berättigade till invalidpension enligt nuvarande bestämmelser, icke skulle bli det enligt den nya lagstiftningen. Härtill kommer att enligt socialvårdskommitténs förslag av landets vuxna befolkning allenast omkring 3 Vi miljoner skulle bli sjukpenningförsäkrade, under det att denna befolknings hela antal, bortsett från dem som uppnått 67 års ålder och därför äro berättigade till ålderspension, uppgår till omkring 4 Vi miljoner. Av de mera än 3A miljon vuxna personer, som sålunda utestängas från sjukpenningförsäkringen, måste en betydande del antagas vara sådana, som förr eller senare bli i behov av invalidpension. Även i fråga om utformningen av förmånerna råder en principiell skillnad mellan det nuvarande systemet för invalidpensioneringen och den föreslagna sjukförsäkringen. Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen utgår ifrån, att sjukpenningen skall ersätta genom sjukdom förlorad arbetsinkomst, så att den sjukes levnadsstandard och ekonomi i minsta möjliga mån skall påverkas av sjukdomen. Folkpensioneringslagen åter bygger på den principen, att pensionärerna skola erhålla en pension, som för dem möjliggör en dräglig försörjning. Enligt kommitténs mening är den princip, som tillämpas i sjukförsäkringsförslaget avgjort att föredraga framför försörjningsprincipen, då fråga är om att täcka mera tillfälliga behov. Är däremot fråga om mera varaktiga förhållanden, är den i folkpensioneringslagen tillämpade principen, försörjningsprincipen, att föredraga. Det kan nämligen icke vara riktigt, att en person för all framtid skall väsentligen med hjälp av allmänna medel erhålla en försörjning, som är bättre än andras, därför att han vid en viss tidpunkt råkat ha större arbetsinkomst. En person, som blir varaktigt ur stånd att försörja sig, bör med andra ord vara pliktig att inrätta sin livsföring efter de förändrade förhållandena. Dessa synpunkter taga sig också uttryck i olika principer för finansieringen av de kontanta förmånerna inom sjukförsäkringen respektive folkpensioneringen. Den bättre försörjning, som vissa personer få enligt sjukförsäkringsförslaget än andra, bekostas väsentligen av dem själva, under det att förmånerna enligt folkpensioneringslagen väsentligen bekostas av det allmänna. En allmän sjukförsäkring torde sannolikt så småningom verka uppfostrande i så måtto att läkare komma att sökas på ett relativt tidigt stadium även vid sådana sjukdomar som reumatism, tuberkulos m. fl. Härigenom och genom de sjukdomsförebyggande åtgärder som av samhället vidtagas bör dessa sjukdomars betydelse ur invalidiseringssynpunkt successivt minska. Dessutom torde det i framtiden endast undantagsvis förekomma att läkare första gången besökes, då ett pensionsintyg önskas. Man kan sålunda utgå 7

98 ifrån att förutsättningarna för en god invaliditetsprövning komma alt bl> större än vad de voro, då 1928 års pensionsförsäkringskommitté avgav siti betänkande och även än vad de nu äro. Med hänsyn till de sagda övervägandena har inom socialvårdskommittén verkställts en särskild utredning avseende dels att bedöma den nuvarande invaliditelsprövningen inom folkpensioneringen och dels att konstatera i vad mån de personer, som med nuvarande bestämmelser erhålla invalidpension, skulle vara berättigade till hel sjukpenning enligt den föreslagna lagen om allmän sjukförsäkring och beträffande vilka det sålunda skulle låta sig göra att anordna hjälpen vid invaliditet såsom påbyggnad å sjukpenningförsäkringen. Undersökningen avsåg en tiondel av de 1876 och senare födda per söner, för vilka pensionsbrev utfärdats under år 1943, ävensom ett antal av dem, beträffande vilka under nämnda år ansökning om folkpension avslagits. enär invaliditeten icke ansetts styrkt. Samtliga pensionsärenden ha uttagits slumpvis på sådant sätt att undersökningen kan antagas vara representativ Bedömningen av materialet har verkställts av vissa av de till kommitténs förfogande ställda sakkunniga. Sedermera ha två såsom sakkunniga inom kommittén tillkallade läkare genomgått en betydande del av materialet och därvid ansett sig kunna konstatera, att den verkställda bedömningen varil ur medicinsk synpunkt så god som rimligen kan begäras. Dessa läkare ha vidare haft att uppmärksamma beskaffenheten av den nuvarande invaliditetsprövningen och de möjligheter, som kunna förefinnas att ytterligare förbättra densamma. Resultatet av den sålunda verkställda undersökningen ha sammanfattats i en promemoria, vilken bifogas detta betänkande såsom bilaga A Den nu omförmälda undersökningen utvisar otvetydigt, att invaliditets prövningen inom folkpensioneringen numera avsevärt förbättrats. Det är därför tveksamt om en bättre prövning skulle kunna ernås genom att densamma anförtros åt andra organ än folkpensioneringens. Huru principerna för en invaliditetsprövning än utformas, kan dock uppenbarligen icke undvikas, att i enstaka fall resultatet av densamma blir mindre tillfredsställande på grund av subjektiva omständigheter eller brister i prövningens detalj utformning. Den nyss uttalade åsikten om den nuvarande invaliditetsprövningens beskaffenhet utesluter därför ingalunda att, därest den nuvarande anordningen för invaliditetsförsäkringen bibehålles, åtgärder måste övervägas för att ytterligare förbättra prövningen. Den uppfattning angående den nu förekommande invaliditetsprövningen, till vilken kommittén sålunda kommit, bestyrkes i viss mån genom de siffror rörande invalidfrekvensen dels enligt 1928 års pensionsförsäkringskommittés beräkning och dels enligt pensionsstyrelsens nuvarande erfaranhet som framgå av tab. 3* (sid. 244). Av den ovan angivna sakkunnigutredningen framgår att av dem, som för närvarande beviljas invalidpension, omkring 70 procent skulle omfattas av

99 sjukpenningförsäkringen enligt förslaget till lag om allmän sjukförsäkring (om man bortser från övergångsbestämmelserna till sagda lag). Av återstående 30 procent skulle något mer än XU bestå av sådana, som varit varaktigt arbetsoförmögna redan före fyllda 16 år. Av de 70 procent, som enligt vad nu sagts skulle omfattas av den föreslagna sjukpenningförsäkringen, kunna omkring 4/s beräknas ha haft så hög grad av arbetsoförmåga, att de varit berättigade till hel sjukpenning, under det att återstoden icke ägt rätt till sådan sjukpenning. Allenast omkring 55 procent av hela det antal, som under år 1943 erhållit invalidpension, skulle sålunda enligt utredningen ha varit berättigade till invalidhjälp, om denna utgjorts av en fortsatt sjukpenning. Tager man vidare hänsyn till att dödligheten är större bland dem, som skulle varit berättigade till sjukpenning, än bland de övriga, torde man kunna antaga, att en invalidförsäkring, som utgör en fortsättning av sjukpenningförsäkringen, allenast skulle lämna hjälp åt omkring hälften av dem, som erhålla hjälp genom den nuvarande invalidpensioneringen. Med dessa siffror för ögonen och då enligt vad ovan sagts invaliditetsprövningen för närvarande kan anses vara i stort sett relativt tillfredsställande, varjämte möjligheter finnas att inom den nuvarande folkpensioneringens ram ytterligare förbättra densamma, anser kommittén, att man icke utan mycket tungt vägande skäl bör frångå det nuvarande sättet för invalidpensioneringens anordnande, särskilt som detta i olika avseenden medför betydande fördelar. Pensionsåldern kan sålunda utan för stora olägenheter fastställas relativt högt, om ålderspensioneringen är sammanfogad med invalidpensioneringen, något som eljest icke är möjligt. Vidare kan den elasticitet som förefinnes inom den nuvarande folkpensioneringen, i det att hänsyn kan tagas till förvärvsmöjligheterna vid varje tidpunkt för den ej fullgoda arbetskraften och till förhållandena inom olika orter och förvärvsförhållanden, svårligen vinnas vid en invaliditetsförsäkring, som med nödvändighet så gott som uteslutande måste bygga på ett rent medicinskt bedömande. Möjligheterna att utnyttja den restarbetskraft, som förefinnes hos dem, som icke ha full försörjningsförmåga, ha visat sig vara ganska goda inom den nuvarande folkpensioneringen och kunna uppenbarligen i någon mån ökas. Skulle man vid en av sjukkassorna meddelad invaliditetsförsäkring kunna tillåta, att de understödda utförde förvärvsarbete, måste vissa möjligheter finnas att jämka hjälpens storlek efter arbetsförmågan, vilket i sin tur skulle leda till, att inkomstprövning måste utföras såväl av sjukkassorna som av de organ, som handha ålderdomspensioneringen. Detta skulle säkerligen verka ganska otillfredsställande, särskilt då fråga vore om relativt gamla invalider. Skulle man åter från sjukkassorna utgiva hel invalidhjälp intill dess arbetsförmågan överstege en viss gräns, då hjälpen helt skulle bortfalla, komme man säkerligen att på ett effektivt sätt förhindra utnyttjandet av invalidernas återstående arbetsförmåga.

100 Den nuvarande invalidpensioneringen möjliggör pensionering av personer, vilka periodvis äro friska och periodvis sjuka, i det fall att sjukdomsperioderna äro så långa eller så täta, att arbetsförmågan blir väsentligt nedsatt. Denna möjlighet föreligger icke, därest invalidhjälpen konstrueras på samma sätt som en sjukpenning. Beträffande sådana personer synes en konstant, efter försörjningsprincipen utformad hjälp vara att föredraga framför en hjälp, som endast utgår under sjukdomsperioderna. Även därest invalidförsäkringen skulle anknytas till sjukförsäkringen skulle det säkerligen icke vara tillrådligt att låta sjukpenningen övergå automatiskt i invalidhjälpen. Detta skulle realiter innebära en obegränsad sjukhjälpstid inom sjukpenningförsäkringen — något som bör undvikas, om man önskar i möjlig mån återföra de långvarigt sjuka till arbetslivet. I så gott som all utländsk lagstiftning, utom lagstiftningen i Storbritannien, har man också ansett det ogörligt att direkt låta hjälpen till invaliderna utgöra en fortsättning å hjälpen från sjukpenningförsäkringen, och även i Storbritannien har man enligt den nu framlagda regeringsplanen begränsat sjukhjälpstiden till 3 år. De olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet, nämligen att sjukkassornas organisation och erfarenheter rörande de pensionssökande icke kunna utnyttjas samt att en lucka kan uppkomma mellan sjukförsäkringen och invalidförsäkringen, äro otvivelaktigt starka skäl för en omläggning av det nuvarande systemet för invalidförsäkringens anordnande. Kommittén har i sitt betänkande angående sjukförsäkringen klart utsagt, att kommittén ansåge någon lucka icke böra uppkomma mellan de båda försäkringsgrenarna och har även ansett en obligatorisk sjukförsäkring i viss mån vara motiverad av den omständigheten att den skulle utgöra en grund, å vilken invaliditetsförsäkring kunde byggas. Det är, såsom framgår av det följande, tekniskt möjligt att med bibehållande i princip av en invalidpensionering anknuten till ålderspensioneringen utforma sådana bestämmelser, att någon lucka mellan den kontanta sjukhjälpen och folkpensioneringen i praktiken icke behöver uppkomma. Vidare har det visat sig att, särskilt därest en viss decentralisering av folkpensioneringens administration genomföres, sjukkassornas erfarenheter och organisation kunna utnyttjas för underlättande av invaliditetsbedömningen och inkomstberäkningarna. Med hänsyn till vad nu anförts synas enligt kommitténs mening knappast några vägande skäl föreligga att utbryta invalidpensioneringen från folkpensioneringen. Förut har framhållits att en sådan åtgärd icke bör vidtagas utan synnerligen starka skäl därför. Kommittén föreslår därför, att den nuvarande folkpensioneringen i förevarande avseende bibehålles oförändrad.

101 Folkpensioneringens anknytning till sjukförsäkringen. I det föregående avsnittet har kommittén redogjort för de skäl, vilka föran ett kommittén att föreslå, att hjälpen vid invaliditet fortfarande skall vara anknuten till ålderdomsförsäkringen eller med andra ord att folkpensioneringen även framdeles skall utgöra skydd mot såväl invaliditet som ålderdom Nämnda ståndpunktstagande hindrar icke, att folkpensioneringens anknytning till sjukförsäkringen är av största betydelse. Enligt det av kommittén framlagda förslaget till lag om allmän sjukförsäkring skall den icke vara sjukpenningförsäkrad, som tillerkänts folkpension enligt lagen om folkpensionering eller invalidunderstöd enligt förordningen om invalidunderstöd, i vad avser tiden från och med månaden efter den under vilken den första utbetalningen av tilläggspensionen eller invalidunderstodet skall ske och därefter så länge rätt till sådan förmån föreligger Detta innebar, att kommittén ansett att tilläggspensionärernas försörjning skall ordnas med hjälp av folkpensioneringen och icke med hjälp av sjukpenningförsäkringen. Genom bestämmelsen förhindras vidare att hjälp samtidigt utgår frän folkpensioneringen och sjukförsäkringen. Emellertid blir det i viss nian beroende av en persons eget val, huruvida han skall erhålla hjälp från den ena eller den andra socialförsäkringsgrenen. Förmånerna från folkpensioneringen äro nämligen i vissa fall större än förmånerna från den föreslagna sjukpenningförsäkringen, varför vederbörande om han varaktigt lider av höggradig nedsättning av arbetsförmågan kan finna det fördelaktigt att söka folkpension, innan han blivit utförsäkrad från sjukpenningförsäkringen I viss man torde detta förhållande vara direkt önskvärt. Sjukpenningförsäkringen avser nämligen i princip att ersätta inkomstbortfall vid mera tillfällig arbetsoförmåga. Visar det sig emellertid, att arbetsoförmågan är varaktig bör vederbörande redan på ett tidigt stadium kunna erhålla hjälp enligt försöriningsprincipen. Detta kan bli fallet vid förevarande anordning Det måste också anses riktigt, att de sjukpenningförsäkrade i förevarande avseende ej skola vara i sämre läge än de, som icke blivit sjukpenningförsäkrade. Enligt en inom socialdepartementet utarbetad och den 31 maj 1945 dagtecknad p.m. angående vissa jämkningar i socialvårdskommitténs förslag till allmän sjukförsäkring föreslås, att den omständigheten att någon uppbär tilläggspension icke skall föranleda att han uteslutes från sjukpenningförsakrmgen. Under denna förutsättning kunna tydligen sjukpenning och folkpension utgå samtidigt. Beloppet av tilläggspension (bostadstillägg) skulle dock enligt det nu framlagda förslaget till reformerad folkpensionering reduceras i den mån det årliga beloppet av sjukpenning överstiger den inom fo kpensioneringen fastställda s. k. avdragsfria inkomsten. Grundpension (allman ålderspension) reduceras dock ej på grund av utgående sjukpenning

102 något som komme att verka särskilt otillfredsställande, om folkpensioneringen! skulle anordnas enligt alternativ II eller III och sjukhjälpstiden jämväl för dem som uppbära folkpension bibehölles vid två år. Utformas den allmänna sjukförsäkringen enligt det i departementspromemorian med alternativ II betecknade ändringsförslaget kan, därest icke särskilda bestämmelser införas rörande folkpensionärerna, vid sjukdom komma att under avsevärd tid utgå såväl folkpension, avpassad efter försörjningsbehovet, som sjukpenning, likaledes avpassad efter detta behov. Enligt kommitténs mening är det ofrånkomligt att särskilda åtgärder vidtagas för att åvägabringa samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna, vilketdera av de båda i departementspromemorian föreslagna än.l ringsförslagen som än kommer till utförande. Såsom förut framhållits bör icke den omständigheten att någon äger rati uppbära sjukpenning betaga honom rätten att erhålla folkpension. Vidare bereder det avsevärda svårigheter av praktisk natur att anpassa tolkpensionen efter mera tillfälligt utgående sjukhjälp. Det är sålunda naturligt att sjukförsäkringen i samordningssyfte anpassar sig efter folkpensioneringen och icke tvärtom. Åtnjuter någon folkpension med högsta möjliga belopp eller har pensionen allenast reducerats på grund av andra inkomster än egen arbetsinkomst synes, sedan folkpensionerna höjts på av kommittén föreslaget satt, anledning saknas att utgiva sjukpenning till honom vid iråkad sjukdom. Hans försörjning är ju garanterad redan genom folkpensionen och de eventuella egna inkomsterna. Utgår åter folkpensionen med reducerat belopp på grund av att för den pensionsberättigade beräknats viss arbetsinkomst, kan det, dar arbetsinkomsten ej är allt för obetydlig, föreligga skäl för att densamma vid mera tillfällig sjukdom ersattes genom sjukpenning. Skulle sjukförsäkringen anordnas enligt alternativ I i departementspromemorian borde i varje fall fastslås att vid bestämmandet av folkpensionars årsinkomst för sjukpenningens beräknande denna inkomst ej får överstiga den inkomst av arbete som ingår i den årsinkomst, vilken ligger till grund för beräkningen av till pensionstagaren eventuellt utgående tilläggspension (bostadstillägg). Gifta kvinnor utan egen arbetsinkomst bereda härvid ett särskilt problem. Anordnas åter sjukförsäkringen enligt alternativ II i departementspromemorian, kan icke denna utväg väljas att vinna korrespondens mellan förmånerna från de båda socialförsäkringsgrenarna utan torde bl» nödvändigt att i stället begränsa storleken av den sjukpenning som utgives till sjukpenningförsäkrade folkpensionärer till förslagsvis två kronor. Familjetillägg böra givetvis icke utgå å sådan sjukpenning. Oberoende av efter vilket alternativ sjukförsäkringen anordnas torde starkt kunna ifrågasättas om sjukpenningförsäkringen bör omfatta personer som fyllt 67 år, därest folkpensioneringen skulle anordnas enligt det av kommittén föreslagna alternativ III.

103 Det synes under alla omständigheter vara mindre lämpligt att hjälp under längre tid kan utgå från båda socialförsäkringsgrenarna. Mister en folkpen sionär för mera avsevärd tid sin arbetsförtjänst, bör han hjälpas genom att den beräknade arbetsinkomsten icke vidare påverkar folkpensionens storlek. Det må också erinras att icke sällan kan inträffa att en person som börjat uppbära sjukhjälp beviljas folkpension. I dylikt fall kan tydligen, därest icke sjukhjälpstiden begränsas genom särskild bestämmelse, såväl sjukpenning som folkpension komma att utgå upp till två år. Kommittén vill på nu anförda skäl-föreslå att sjukhjälpstiden för den som berättigats till folkpension begränsas till 90 dagar vid varje sjuklighetstillstånd. Skulle på sätt nu föreslagits såväl sjukpenningens storlek som sjukhjälps tiden beskäras beträffande folkpensionärerna, bleve det icke behövligt att vid inkomstprövningen för folkpensionernas beräkning taga hänsyn till möjligen utgående sjukpenning, något som även rent administrativt skulle innebära en stor fördel. Enligt kommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring skall sjukhjälpstiden för vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvården) vara densamma som för sjukpenningförsäkringen, d. v. s. i regel två år. Kommitténs utgångspunkt har därvid varit att vid behov av längre tids vistelse å sjukvårdsanstalt invaliditet i regel föreligger, varför bestridandet av vårdkostnaden då närmast hör samman med invalidförsäkringen. Emellertid finnes icke anledning att i folkpensioneringslagen införa bestämmelser om rätt till fri sjukhusvård. De föreslagna pensionerna förslå nämligen i de flesta fall väl att täcka de vårdavgifter, som nu i regel uttagas å allmän sal eller avdelning å allmänna sjukhus, och skulle sådan vårdavgift i något fall vara för hög för att folkpensionärerna skola kunna erlägga densamma bör vårdavgiften kunna anpassas efter folkpensionernas belopp. I själva verket föreligger redan nu det förhållandet, att vårdavgifterna ibland äro lägre än folkpensionerna, med påföljd att, då det gäller vissa grupper av sjuka, som ej ha möjlighet att förbruka överskjutande pensionsbelopp, överskott uppkomma, som kapitaliseras och efter pensionstagarnas död tillfalla deras arvingar. Ifrågavarande spörsmål kommer slutligen i ett annat läge, därest, såsom föreslagits i den tidigare omnämnda departementspromemorian, staten skall erlägga alla vårdavgifter å allmän sal eller avdelning å sjukvårdsanstalterna. Kommittén anser det i princip riktigast att, därest staten eller allmän sjukkassa erlägger vårdavgift eller staten eljest bestrider kostnaderna för folkpensionärs vistelse å sjukvårdsanstalt, folkpensionen ej utgår under vårdtiden. Uppenbart är nämligen att en pensionär, som för längre tid är intagen å en sjukvårdsanstalt, icke har samma behov av folkpension som andra pensionärer. Höjningen av pensionsbeloppen ökar betydelsen av det nu angivna förhållandet. Man kan givetvis tänka sig en sådan anordning, att ny inkomstberäkning verkställes då någon för längre tid intages på sjukvårdsanstalt samt

104 att därvid värdet av de å anstalten lämnade förmånerna upptages till lämpligt belopp. I många fall torde med hänsyn till avdragsreglernas utformning denna utväg dock endast leda till en relativt obetydlig minskning av folkpensionen, nämligen i de fall då vederbörande saknar egna inkomster eller har ringa sådana. Det synes därför lämpligt, att pensionen ej utgår för tid, då någon mera varaktigt är intagen å sjukvårdsanstalt på allmän sjukkassas eller statens bekostnad. Kommittén har i lagtexten såsom ett provisorium betecknat sjukvårdsanstalt, där vården lämnas på nu angivet sätt, såsom "allmän sjukvårdsanstalt". Enligt kommitténs mening bör den ifrågavarande konsekvensen av intagningen å sjukvårdsanstalt inträda först då intagningstiden uppgått till minst två månader. Vidare skall, även då folkpensionen i princip ej skall utgå under vårdtiden, den pensionsberättigade av grundpension (allmän ålderspension) äga uppbära 200 kronor för år räknat, varför han kommer att även under anstaltsvistelsen ha ett skäligt belopp till sitt förfogande för personliga utgifter. Är han gift, skall, därest anstaltsvistelsen kan antagas bli varaktig, till hans make eventuellt utgående pension kunna beräknas såsom för ogift person. Då vistelsen icke kan antagas bli långvarig, kan det vara skäligt, att den sjuke får möjlighet att behålla sin bostad, varför efter särskild prövning skall kunna bestämmas, att viss del av tilläggspensionen skall utgå jämväl under anstaltsvistelsen eller viss tid av densamma. Denna prövning skall till undvikande av godtycke verkställas av pensionsstyrelsen Pensionsstyrelsen skall vidare kunna medgiva nära anhörig till pensionsberättigad, som för sitt uppehälle är beroende av dennes folkpension, rätt att till skälig del uppbära densamma. Är folkpensionen förenad med hustrutillägg, bör detta tillägg i dylika fall utan särskild utredning kunna utbetalas till hustrun. Det bör bemärkas att kommitténs förslag i denna del allenast får betraktas såsom ett provisorium, vilket kan kräva omarbetning, sedan statsmakterna tagit ställning till frågan om den allmänna sjukförsäkringens anordnande.

Invaliditetsbegreppet och invaliditetsprövningen. Kommittén har med hänsyn till att uttrycket "oförmåga till arbete" har en annan innebörd inom såväl den nuvarande som den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen än vad fallet är inom folkpensioneringen, ansett att inom den nu föreslagna lagstiftningen uttrycket i fråga bör ersättas med ett uttryck, som bättre överensstämmer med vad lagstiftningen åsyftar. Kommittén har härvid stannat för uttrycket "höggradig nedsättning av arbetsförmågan". Kommittén vill dock uttryckligen framhålla, att den icke avsett att det ändrade uttryckssättet skall föranleda ändring i fråga om invaliditetsbedömningen. I princip bör alltså alltfort upprätthållas kravet på att arbets-

105 förmågan skall vara så nedsatt att vederbörande icke kan anses vara i stånd att genom arbete förtjäna mer än en tredjedel av vad kroppsligen och andligen friska personer i samma yrke och med liknande utbildning på samma trakt bruka förtjäna. Emellertid vill kommittén framhålla att den ökning av pensionsförmånerna som föreslagits med sannolikhet kommer att medföra att antalet invalidpensionssökande kommer att stiga — något som i sin tur torde nödvändiggöra att invaliditetsprövningen blir förhållandevis sträng. I fråga om särskilt äldre hustrur med enbart hushållsarbete, kvinnor som blivit änkor vid relativt hög ålder och andra äldre personer, vilka icke tidigare bedrivit förvärvsarbete, torde för närvarande en viss mildare invaliditetsprövning tillämpas, vilken betingats såväl av svårigheten att beträffande dylika personer avgöra invaliditetsgraden som av skälighetshänsyn. Kommittén har såsom framgår av det följande föreslagit införande av pensioner till kvinnor, som blivit änkor efter 55 års ålder, samt hustrutillägg till pensionerna för gifta män, vilkas hustrur fyllt 60 år och ej äro själva pensionsberättigade. Härigenom bortfalla beträffande äldre hustrur och änkor skälen för en sådan mildare invaliditetsprövning, som nyss nämnts. Inom den nuvarande folkpensioneringen erfordras för rätt till invalidpension icke blott att arbetsoförmåga föreligger utan även att den är varaktig. Sistnämnda fordran innebär dock icke, att arbetsoförmågan behöver vara livsvarig. I praxis anses i regel varaktig arbetsoförmåga föreligga, om man kan anlaga, att arbetsoförmågan sannolikt kommer att bestå åtskilliga år framåt i tiden. Vid beviljande av invalidpension synes icke heller framdeles fordran å arbetsoförmågans varaktighet kunna eftergivas. Den omsorgsfulla prövning, som är nödvändig, då det gäller utgivande av förmåner, vilkas storlek icke allenast är beroende av arbetsförmågans nedsättning utan även av vederbörandes ekonomiska förhållanden, kan icke lämpligen äga rum, då fråga är om allenast kortvariga tillstånd av nedsatt arbetsförmåga. Även om kommittén sålunda anser varaktighetsbegreppet inom invaliditetsförsäkringen nödvändigt även framdeles, synes det dock erforderligt, att detsamma uppmjukas i syfte alt möjliggöra en samordning mellan sjukpenningförsäkringen och invaliditetsförsäkringen. Uppenbarligen kan det ibland förhålla sig så att, därest en person söker folkpension i början av ett sjukdomstillstånd, nedsättningen av hans arbetsförmåga kan bedömas bli så långvarig, att han bör äga rätt till invalidpension, under det att bedömandet skulle bli ett annat, därest han vänlat två år, d. v. s. till dess sjukhjälpstiden från sjukkassan gått till ända, med att söka pension. I sistnämnda fall kanske den återstående tiden av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga bedömes till allenast ett år eller ännu kortare tid. Den omständigheten, att vederbörande väntar med att söka folkpension till dess sjukhjälpstiden gått till ända, bör dock icke försätta honom i ett sämre läge, än han skulle ha varit, därest han tidigare sökt folkpension.

106 I dylika fall skulle det dock enligt kommitténs mening vara föga lämpligt att bevilja invalidpension, enär den pensionsberättigade därigenom lätteligen skulle bibringas den uppfattningen att han vore varaktigt arbetsoförmögen. varigenom hans återgång till förvärvsarbete av psykologiska skäl skulle försvåras. Kommittén föreslår därför att i dylika fall skall kunna utgå en tids begränsad pension, benämnd sjukbidrag. Sjukbidrag bör även kunna utgå i andra fall, där nedsättningen av arbetsförmågan visserligen kan antagas bli relativt långvarig men där den ej kan anses såsom varaktig eller det är ovisst huruvida den är sådan. Emellertid böra tämligen stränga fordringar uppställas i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning även för utgivande av sjukbidrag. Det kan nämligen icke vara lämpligt att för utgivande av hjälp under allenast en eller annan månad verkställa den ingående prövning, som bör erfordras för beviljande av folkpension. Om sjukbidrag beviljades vid kortare tids nedsättning av arbetsförmågan än ett par år, skulle folkpensioneringen vidare komma att i viss mån tjänstgöra såsom en sjukförsäkring vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Särskild risk härför skulle föreligga, om folkpension kunde utgå redan från början av tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, vilka icke kunna anses såsom varaktiga. I dylika fall bereder det ofta avsevärd svårighet att bedöma huru länge arbetsförmågans nedsättning kan antagas komma att bestå, förrän densamma varit beståndande viss tid. Kommittén har därför såsom villkor för rätt till sjuk bidrag uppställt dels att nedsättningen av arbetsförmågan vid ansökningstillfället varit oavbrutet bestående minst ett år samt dels att nedsättningen utan att kunna anses varaktig dock kan antagas komma att bestå ytterligare avsevärd tid. Rörande tolkningen av uttrycket "avsevärd tid" må nämnas att kommittén förutsatt att rätt till sjukbidrag allenast skall föreligga, där nedsättningen av arbetsförmågan kan antagas bestå minst två år, av vilken tid ett år eller möjligen något mera får avse tid före ansökningstillfället — om vederbörande under den tiden varit fylld 16 år eller ej bör ej tillmätas betydelse. Dessa villkor kunna i undantagsfall leda till att en lucka uppkommer mellan hjälpen från sjukförsäkringen och hjälpen från folkpensioneringen. Detta förhållande torde i praktiken knappast bli av betydelse, särskilt som sjukförsäkringen i princip fordrar total arbetsoförmåga under det att för rätt till sjukbidrag allenast erfordras med två tredjedelar nedsatt arbetsförmåga. Sådan nedsättning av arbetsförmågan torde ofta föreligga viss tid efter en sjukdom, som under två års tid föranlett hel arbetsoförmåga. De fall där en lucka likväl kan uppkomma mellan hjälpen från de båda socialförsäkringsgrenarna böra givetvis uppmärksammas vid utformningen av ny lagstiftning angående socialhjälp (fattigvård). Med den utformning som sålunda givits sjukbidragen böra dessa kunna utgöra en god hjälpform för dem, som under längre tid lidit av lungtuberkulos utan att kunna anses vara för framtiden arbetsoförmögna. Detsamma

gäller vid fall av ben- och ledtuberkulos samt en del sinnessjukdomar och vissa former av njursjukdomar m. fl. sjukdomar. I sådana fall är det till viss tid begränsade sjukbidraget, vars fortbestånd blir beroende av ny prövning i samband med denna tids utlöpande, en lämplig hjälpform. Det finnes emellertid också sjukdomstillstånd, där en dylik temporär hjälp skulle kunna verka direkt hindrande för den sjukes tillfrisknande och där utgivande av sjukbidrag alltså skulle vara felaktigt med hänsyn både till det allmännas och till den sjukes eget intresse. Kommittén avser härvid framför allt den mycket stora sjukdomsgrupp, som populärt plägar benämnas neuros och medicinskt oftast neurasteni eller psykasteni. Däremot avses icke sådana mera grava psykiska tillstånd som t. ex. tvångsneuroser, grava konstitutionella förstämningstillstånd, praesenila demenser, följdtillstånd efter hjärnskador och hjärnsjukdomar, vilka tillstånd icke böra benämnas neuros utan ined sina speciella diagnoser. De fall varom nu är fråga, neuroser i inskränkt mening, utmärka sig antingen därigenom att neurosen ensam betingar hela sjukdomstillståndet eller därigenom att neurosen förstorar verkningarna av en organisk sjukdom i fråga om arbetsförmågan. Det som hos de nervösa dominerar är en överkänslighet, som gör att för dem inverkan av såväl psykiska som fysiska obehag bli förstorade och intensivare förnimbara, vartill kommer att deras viljeliv är i abnorm grad beroende av känslostämningar och föreställningar. Neurotikern behöver icke vara simulant men han övervärderar sina besvär. Vid en sådan neuros har den sjuke i verkligheten praktiskt taget alltid en väsentligt större arbetsförmåga än han själv tror, blott han kan lära sig att utföra ett arbete trots de besvär han känner. Hans självförtroende och förmåga att reda sig själv kunna återuppväckas genom att han genom träning eller annorledes successivt vänjes vid arbete. I motsatt riktning kan, då fråga är om en neurotiker, beviljandet av folkpension — den må nämnas sjukbidrag eller annat — verka, särskilt om vederbörande har klart för sig att en förbättring av förvärvsförmågan kan medföra minskning teller indragning av bidraget. Erfarenheten såväl från vårt land som från utlandet visar att vid neuroser utgivandet av en pension eller livränta för begränsad tid mycket lätt leder till att arbetsoförmågan blir varaktig eller med andra ord för över neurosen till den form av neuros, som brukar kallas ränteneuros. Kommittén har med vad nu sagts velat betona vikten av att sjukbidrag eller invalidpension ej beviljas, då diagnosen är okomplicerad neuros (enkel neurasteni) ävensom ränteneuros. Den av kommittén sålunda förordade lagtillämpningen står även enligt kommitténs mening i god överensstämmelse med den föreslagna lagtexten, i det att i dylika fall en höggradig nedsättning av arbetsförmågan ej kan anses styrkt — i varje fall icke med avseende å "ytterligare avsevärd tid" — även om den sökande till även l yrs avhållit sig från arbete under något år eller längre tid. Den nya pensionsform som sjukbidraget utgör kommer oundvikligen att

108 leda till att å administrationen av folkpensioneringen kominer att ställas ökade krav. Denna konsekvens väger dock enligt kommitténs mening lätt mot de fördelar i materiellt avseende som vinnas. Bestämmandet av den tid, för vilken sjukbidrag skall längst utgå, skall ankomma på pensionsstyrelsen. Pensionsnämnderna torde nämligen sakna tillgång till den medicinska expertis, som härvid är erforderlig, varjämte ett centralt avgörande av dylika spörsmål är nödvändig ur enhetlighetens synpunkt. Kommittén har dock utgått ifrån, att pensionsnämnderna skola avgiva förslag i frågan huruvida invalidpension eller sjukbidrag bör komma till användning och den tid för vilken eventuellt sjukbidrag bör utgivas. Kommittén har kommit till den övertygelsen, att prövningen av arbetsförmågans nedsättning och varaktigheten därav, den s. k. invaliditetsprövningen, bör verkställas centralt. Vid en decentraliserad prövning kan nämligen icke undvikas en ganska stor ojämnhet, varjämte det är ogörligt att till lokala organ knyta den erforderliga medicinska expertisen. Det torde också vara lättare för ett centralt ämbetsverk att motstå påtryckningar från de pensionssökandes sida, något som är av särskild vikt då förmånerna äro stora och sålunda mycket begärliga. Vid en centraliserad invaliditetsprövning föreligger även större möjligheter att anordna invaliditetsförebyggande sjukvård samt yrkesutbildning. Redan att låta lokala organ, sjukkassorna, verkställa prövning av arbetsoförmåga, då det gäller understöd under så lång tid som två år, ansågs av kommittén under dess arbete med sjukförsäkringslagstiftningen icke helt tillfredsställande. Kommittén föreslog dock en sjukhjälpstid av två år med hänsyn särskilt till den sjukhjälpstid, som förefinnes inom de erkända sjukkassorna. Det är angeläget att även inom sjukförsäkringen vissa sjukdomsfall, som varat längre tid än t. ex. ett år, bli underkastade en central prövning i syfte att möjliggöra invaliditetsförebyggande åtgärder och yrkesutbildning samt att förhindra, särskilt i neurosfall, att sjukhjälp utgår för tid, då vederbörande kan arbeta, om han är därtill nödsakad. Föreskrifter i sådan riktning kunna emellertid enligt kommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring meddelas av pensionsstyrelsen. För rätt till invalidpension eller sjukbidrag förutsattes sålunda enligt det nu föreliggande förslaget liksom enligt gällande lagstiftning en central prövning av invaliditetsfrågan. Kommittén anser det självfallet a t vid denna prövning skall föreligga den utredning, som hos sjukkassorna finnes tillgänglig beträffande den sökande. Kommittén vill redan nu framhålla, att den förutsatt att den personat, som skall handhava invaliditetsprövningen inom pensionsstyrelsen, hög.<t väsentligt förstärkes och att vissa ändringar vidtagas i sättet för invaliditehfrågornas handläggning. Till hithörande frågor är det kommitténs avsikt a t återkomma i det särskilda betänkande rörande socialförsäkringens organsatoriska handhavande, som kommittén har för avsikt att framlägga.

109 Folkpensioneringens förhållande till arbetslöshetsförsäkring och socialhjälp (fattigvård). Genom särskilda bestämmelser i blivande lag om arbetslöshetsförsäkring bör det sörjas för att arbetslöshetshjälp och folkpension icke kunna utgå samtidigt. Tidigare har nämnts att hjälp från det allmännas sida efter individuell behovsprövning (socialhjälp) kan tänkas behöva förekomma i vissa undantagsfall, då någons sjukhjälpstid gått till ända men rätt till folkpension icke föreligger. Uppenbart är att även i vissa andra fall socialhjälpen kan behöva komplettera folkpensionen. Folkpensionerna kunna nämligen icke fastställas till så höga belopp, att de under alla omständigheter förslå till alla utgifter. Kommittén har därför bland annat övervägt huruvida icke den hjälp, som kommunerna lämna folkpensionärerna, borde inom vissa ganska snäva gränser obligatoriskt erhålla karaktären av kommunala pensionstillskott. Detta spörsmål är emellertid ganska komplicerat och sammanhänger nära med den reformering av fattigvårdslagstiftningen, som är föremål för kommitténs utredning. Det kan vidare förväntas att sedan pensionerna höjts på föreslaget sätt ytterligare hjälp från det allmännas sida endast skall behöva förekomma i undantagsfall. Behovet av ändrade bestämmelser beträffande de kommunala pensionstillskotten i syfte att göra dem i viss mån obligatoriska torde sålunda genom den föreslagna lagstiftningen i väsentlig mån bortfalla. På de nu anförda skälen har kommittén avstått ifrån att i detta sammanhang föreslå ändringar i lagen om kommunala pensionstillskott m. m. Vissa redaktionella ändringar i denna lag bliva uppenbarligen nödvändiga, därest den skall gälla — i vad avser tiden, intill dess lagen om kommunala pensionstillskott blivit ersatt med ny lag om socialhjälp eller annan lagstiftning — jämväl sedan den nu föreslagna folkpensioneringslagen trätt i kraft. Ett spörsmål, vars lösning bereder vissa svårigheter är frågan, huruvida och med vilka belopp folkpension skall utgå, då någon stadigvarande är intagen på allmän anstalt. Enligt folkpensioneringslagen gäller att tilläggspension ej utgår för tid, under vilken pensionsberättigad undergår frihetsstraff eller är intagen å tvångsarbetsanstalt eller eljest är på statens bekostnad intagen å anstalt, för såvitt icke tiden understiger en månad. Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av tilläggspensionen, må dem medgivas rätt att uppbära denna under tiden. Vidare gäller att fattigvårdssamhälle äger för tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhället tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhället erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Detsamma gäller då fattigvårds-

110 samhället haft kostnader för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen om fattigvården. Storleken av det belopp, fattigvårdssamhället enligt vad nu sagts skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § lagen om fattigvården angivna grunderna. Sistnämnda lagrum stadgar bland annat, att ersättning för lämnad vård skall utgå med det belopp, vartill kost nåden därför skäligen kan uppskattas, samt att Konungen eller den myn dighet, som Konungen därtill förordnar, äger, om och i den utsträckning för hållandena det påkalla, fastställa det belopp, med vilket ersättning för vård å anstalt eller inrättning skall i olika fall utgå. Kungl. Maj:t har med stöd av detta stadgande fastställt vårdtaxa enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna Behov synes icke föreligga att i princip ändra bestämmelserna om folk pensionen med avseende å tid, då vederbörande är på statens bekostnad in tagen å annan anstalt än sjukvårdsanstalt. Emellertid torde bestämmelserna tarva komplettering i vissa hänseenden Sålunda böra de utsträckas att avse även häktningstid samt att avse även tid. under vilken å anstalt intagen pensionsberättigad tillfälligtvis vistas annorstädes än vid anstalten. Kommittén har därvid särskilt tänkt på kortare ferier eller permissioner för dem, som äro elever vid blindinstitut och dövstumsskolor eller äro intagna vid vanföreanstalter eller vårdanstalter för blinda och dövstumma med komplicerat lyte. För längre ferier — uppgående till minst en månad — bör dock folkpension utgå till den pensionsberättigade. Den av kommittén sålunda föreslagna bestämmelsen skall även gälla de fall. då någon är intagen å allmän sjukvårdsanstalt. Den omständigheten att någon, som eljest är stadigvarande intagen å en anstalt, utskrivits för några få dagar bör enligt kommitténs mening icke föranleda till att rätt till pensionen inträder. Har någon intagits å eller utskrivits från anstalt vid annan tidpunkt än månadsskifte, skall pensionen utan hinder av anstaltsvistelsen utgå för hela in- eller utskrivningsmånaden. För närvarande gäller, att kommun, som, sedan någon ansökt om folk pension, förskotterat pension åt honom, äger uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet, i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra sig förskottet. Denna bestämmelse är i vissa avseenden otillfredsställande. Folkpension utbetalas sålunda i betydande om fattning jämväl för viss tid före den tidpunkt pensionsansökningen ingivits Har sökanden under denna tid helt eller delvis försörjts av det allmänna, är det föga tilltalande att till honom utbetala ett ganska betydande engångsbelopp utan bör det allmänna i dylikt fall i första hand kunna få sina kost nåder täckta. Vid utgivande av hjälp för tid efter pensionsansökningens in givande måste med nuvarande bestämmelse uttryckligen angivas att hjälpen utgör förskott, i annat fall har kommunen ej rätt till folkpensionen. Detta förbises ej sällan av de kommunala myndigheterna, vilket leder till missför

Ill stånd och skriftväxling. Kommittén föreslår därför att, där pensionsberättigad under tid, för vilken pension retroaktivt utgår, i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, folkpension avseende den tiden skall kunna utbetalas till den myndighet — i regel fattigvårdsmyndighet — som tillhandahållit försörjningen. Härvid bör av praktiska skäl ersättning jämväl kunna utgivas för belopp som avsett makes och minderåriga barns försörjning. Emellertid kunna även i andra fall skäl föreligga att icke utbetala de ofta ganska stora "retroaktivbeloppen" till pensionstagaren själv. Det kan sålunda inträffa att denne ej är i stånd att själv handhava sina angelägenheter men att förmyndare icke blivit förordnad för honom eller att han i avbidan på pensionens utbetalande omhändertagits av anhörig, vilken själv är i sådant ekonomiskt läge att ersättning skäligen bör utgå för omhändertagandet. Det föreslås därför att, där särskilda skäl föranleda till att det först till betalning förfallande pensionsbeloppet utbetalas till annan än pensionstagaren, pensionsstyrelsen äger föreskriva att utbetalning skall ske till denne. Det har under utredningens gång gjorts gällande att behov föreligger av möjlighet för pensionsstyrelsen att, även beträffande andra pensionsbelopp än det först till betalning förfallande, kunna bestämma att pensionen skall utbetalas till annan än pensionstagaren själv. Det har nämligen visat sig att icke på långt när alla, som på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd äro ur stånd att själva på ett något så när ändamålsenligt sätt begagna sina pensioner, äro omyndigförklarade. Emellertid har kommittén icke ansett sig för närvarande kunna förorda ett så starkt ingrepp i folkpensionärernas frihet att själva råda över sina medel som en bestämmelse i antydd riktning skulle innebära. Kommittén vill i detta sammanhang betona önskvärdheten av att pensionsmyndigheterna tillse att pensionstagare, som ej är i stånd att själv handhava sin ekonomi, erhåller förmyndare. I fråga om de å fattigvårdsanstalter intagna går utvecklingen allt mera i den riktningen, att de anstalts vårdade ha att erlägga en viss vårdavgift, vilken kan betalas med hjälp av folkpension och eventuella andra inkomster. Härigenom blir den intagne icke att anse såsom omhändertagen av fattigvården utan såsom inackorderad å fattigvårdsanstalten. Under sådana omständigheter kan det ifrågasättas, om den nuvarande bestämmelsen angående rätt för fattigvårdsstyrelse att tillgodogöra sig folkpension, som tillkommer anstaltsvårdad pensionstagare är helt tillfredsställande ur principiell synpunkt. Ur praktisk synpunkt torde den dock för närvarande vara nödvändig. Den kan i viss mån sägas innebära, att fattigvårdsstyrelsen har legal fullmakt att uppbära folkpension för dem, som äro intagna å en fattigvårdsanstalt, antingen fattigvårdssamhället som sådant svarar för den intagnes vårdkostnader eller icke. Emellertid torde en viss inskränkning i fattigvårdssamhällets rätt att disponera över folkpensionen vara påkallad. Det är nu-

112 mera vanligt, att fattigvårdssamhället av folkpensionen tillhandahåller de å anstalt intagna vissa fickpengar. Någon legal skyldighet härtill föreligger dock icke, och beloppen av dessa fickpengar variera avsevärt. Det framstår såsom önskvärt, att pensionärerna alltid finge för sina personliga behov själva disponera ett beslämt belopp, förslagsvis 200 kronor. Å andra sidan äro gällande bestämmelser om storleken av de belopp, som fattigvårdsstyrelsen så tillgodogör sig av pensionen, så avvägda, att pensionärerna efter föreslagen höjning av folkpensionerna själva skulle få disponera mycket slörre belopp. Såsom å sid 110 framhållits gäller nu att storleken av det belopp, som fattigvårdssamhälle äger tillgodogöra sig av folkpensionen, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § lagen om fattigvården angivna grunderna. Med stöd av i sistnämnda paragraf given bestämmelse har Kungl. Maj:t utfärdat en taxa angående ersättningsbelopp vid vård å bl. a. fattigvårdsanstalt, vilken taxa sålunda även reglerar storleken av de belopp, som fattigvårdssamhällc må tillgodogöra sig av folkpensionen. Denna vårdtaxa är så avvägd att ersättningsbeloppen ligga avsevärt under de verkliga kostnaderna. I taxan äro fattigvårdsanstalterna indelade i tre ortsgrupper A, B och C på grundval av skattegrupperingen och motsvarande A-gruppen skattegrupp I, B-gruppen II och III och C-gruppen IV och V. Ersättningsbeloppen per vårddag äro upptagna till resp. kr. 1: 40, 1: 60 och 1: 80, på vilka belopp utgår 33 % förhöjning med viss avrundning, varför ersättningsbeloppen nu uppgå till kr. 1:90, 2:15 och 2:40. Dessa belopp motsvara för helår en vårdkostnad av kr. 693: 50, 784: 75 och 876: 00. Till jämförelse må nämnas, att enligt ännu icke publicerade uppgifter om värdet av vård å fattigvårdsanstalt år 1944, vilka uppgifter kommittén under hand erhållit från socialstyrelsen, detta värde per vårddag uppgick till för landsbygden kr. 2:61 och för städerna kr. 4:37. För hela riket var detsamma kr. 3: 34. Dessa uppgifter måste emellertid behandlas med stor varsamhet. Endast i undantagsfall torde uppgiflslämnarna haft tillgång till eller uppgjort några mera ingående kostnadskalkyler, innefattande bl. a. beräkningar av de fasta kostnaderna för anstaltsvården o. d. Det torde för övrigt i många fall vara svårt att ur kommunernas räkenskaper särskilja de utgifter, som uteslutande hänföra sig till fattigvårdsanstalterna och deras verksamhet. Sannolikt ha därför uppgifterna grundats på mer eller mindre summariska uppskattningar av kostnaden per vårddag och därvid torde understundom nyssnämnda taxa haft ett visst inflytande. Det är därför desto mera uppenbart, att de verkliga kostnaderna ligga avsevärt högre än de i taxan upptagna beloppen. Då taxan tillkommit i syfte att reglera frågor om ersättning mellan kommuner, har sagda förhållande icke ansetts medföra någon egentlig olägenhet. Det innebär såtillvida endast en viss kostnadsfördelning mellan den kommun,

113 där vårdtagaren vistas, och den, där han äger hemortsrätt. När taxan enligt folkpensioneringslagen även blivit reglerande för storleken av det belopp, som må uttagas såsom ersättning för vård på ålderdomshem, har ej heller i detta sammanhang taxebeloppens ringa storlek hittills medfört någon olägenhet, enär pensionerna ej varit större än att de likväl åtgått för att täcka vårdkostnaden, beräknad efter taxan, i varje fall om pensionstagaren erhållit ett rimligt belopp i fickpengar. Annorlunda kommer det att ställa sig, sedan de föreslagna väsentliga höjningarna av folkpensionerna genomförts. Därest ersättning får uttagas endast enligt taxan, skulle pensionärer med föreslagna maximipensioner i lägsta bostadskostnadsgrupp fritt få disponera kr. 306: 50 och i högsta bostadskostnadsgrupp 724 kronor. En sådan ordning skulle betyda, att pensionärer, vilka intagits på ålderdomshem o. d. anstalter, skulle få en ekonomiskt långt bättre ställning än som kan beredas övriga pensionstagare. Kommittén kan icke finna detta vare sig rimligt eller med hänsyn till önskvärdheten av att begränsa anstaltsvården till dem, som behöva dylik, sunt. Det är därför nödvändigt att sagda förhållande tillrättalägges. Därvid bör man välja mellan tvenne vägar. Man kan i stället för att grunda ersättningens beräkning på fattigvårdstaxan göra den beroende av en särskilt for detta ändamål utarbetad taxa, vilken i så fall bör upptaga olika belopp for var och en av de bostadskostnadsgrupper, efter vilka bostadstillägget växlar. I så fall skulle pensionstagaren äga själv disponera vad som därefter återstode av pensionen, och ersättningsbeloppen borde då så bestämmas, att ett skäligt belopp bleve disponibelt för pensionstagarens personliga behov. En annan och enklare utväg, vilken kommittén finner vara att föredraga, är, att det föreskrives att pensionstagaren alltid skall få disponera 200 kronor under det att återstoden av pensionen går till täckning av anstaltskostnaderna. Ingen taxa blir i så fall behövlig. Mot sistnämnda ordning torde kunna riktas erinringar endast om man behövde befara, att faltigvårdssamhället därigenom erhölle större ersättning an de verkliga vårdkostnaderna. Enligt kommitténs mening är emellertid så icke förhållandel. Sedan 200 kronor utgivits till pensionstagaren, skulle för vårdkostnaderna disponeras i grupp I 800 kronor eller kr. 2: 19 per dag och i grupp V 1 400 kronor eller kr. 3: 84 per dag. De verkliga vårdkostnaderna äro otvivelaktigt högre. Kommittén har sålunda stannat för att föreslå, att den nu i folkpensioneringslagen intagna bestämmelsen om storleken av den ersättning, som av fattigvårdssamhälle må uttagas av folkpensionen såsom ersättning för vård å fattigvårdsanstalt, får utgå, och att det i stället intages en bestämmelse, att fatt.gvårdssamhälle skall vara pliktigt att månatligen tillhandahålla pensionaren av hans folkpension ett belopp motsvarande 200 kronor om året. Kom-

114 mitten har tänkt sig att beloppet skall utbetalas med 16 kronor i månaden samt därutöver 8 kronor i december. För det fall att pensionären på grund av sitt tillstånd icke kan själv bruka dessa medel, skall fattigvårdssamhället begagna medlen för ökandet av den intagnes trivsel, t. ex. genom inköp av blommor eller godsaker eller eljest till pensionärens nytta. Det torde icke vara välbetänkt att låta fattigvårdssamhället tillgodogöra sig fickpenningbeloppet för dem, som ej kunna handhava pengar, enär i sådant fall godtycke läti kunde bli rådande. De föreslagna bestämmelserna om fattigvårdssamhälles rätt att uppbära anstaltsvårdad folkpensionärs folkpension måste emellertid även de anses såsom provisoriska i avbidan på tillkomsten av en ny lagstiftning om socialhjälp (fattigvård). Man kan vid utformningen av en sådan lagstiftning uppenbarligen länka sig en sådan anordning, att folkpensionärerna städse betraktas såsom betalande inackorderingar å de kommunala ålderdoms- eller vårdhemmen, varför kommunerna genom lagstiftningen i detta avseende allenast åläggas att under vissa förutsättningar tillhandahålla inackordering och vård för vissa fastställda belopp. Även i dylikt fall bleve det dock sannolikt nödvändigt att kommunen erhölle möjlighet att direkt från pensionsmyndigheterna erhålla det fastställda ersättningsbeloppet. För vinnande av administrativ enkelhet har föreslagits, att fattigvårdssamhälle allenast äger tillgodogöra sig anstaltsvårdad pensionstagares pension, därest i vederbörlig ordning avfattad anmälan om anstaltsvistelsen inkommit till pensionsstyrelsen i så god tid att utbetalning kunnat ske till fattigvårdssamhället. Kommittén har förutsatt att särskilda bestämmelser skola utfärdas såväl angående sådan anmälnings innehåll och beskaffenhet som angående den tid den skall senast vara inkommen till pensionsstyrelsen. Införes central utbetalning av folkpensionerna, torde det av tekniska skäl vara omöjligt att tillställa en pensionär, som strax före en utbetalningsdag utskrivits från en fattigvårdsanstalt, den honom tillkommande folkpensionen för månaden. I dylikt fall bör det utan särskild föreskrift stå fattigvårdssamhället fritt att utkvittera pensionsbeloppet. Sker detta har emellertid samhället att tillställa pensionstagaren vad å honom själv belöper av beloppet Genom en sådan anordning förhindras också, att en anstaltsvårdad person genom att lämna anstalten strax före tiden för pensionsutbetalnmgen kommer i besittning jämväl av det pensionsbelopp, som rätteligen skulle tillkomma fattigvårdssamhället. Pensionsåldern. Den ålder, som fastställes för rätt till ålderdomspension, är uppenbarligen utomordentligt betydelsefull såväl för folkpensioneringens effektivitet som ur kostnadssynpunkt. Vid åtskilliga tillfällen ha yrkanden framställts om

115 sänkning av pensionsåldern generellt eller beträffande vissa kategorier. Det torde enligt kommitténs mening icke kunna förnekas, att en pensionsålder av 67 år ligger ganska högt åtminstone beträffande vissa befolkningskategorier. I vissa andra länder är den dock högre, såsom t. ex. i Norge där den är fastställd till 70 år. I Danmark är pensionsåldern 60 år och i Storbritannien är den 65 år för män och 60 år för kvinnor såvitt angår dem, som omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen, samt 70 år för övriga personer. Enligt det i Storbritannien nyligen framlagda förslaget till socialreform utgå ålderspensioner endast till dem, som upphört med förvärvsarbete, dock tidigast vid 65 år för män och 60 år för kvinnor. Vid jämförelser med vissa andra länder bör emellertid hållas i minnet att medellivslängden är ovanligt hög i Sverige, vilket leder till att pensionskostnaderna bli stora samt att antagas kan att arbetsförmågan bland befolkningen i vårt land bibehålles till högre ålder än i många andra länder. Man kan sålunda icke utan vidare göra jämförelser med förhållandena i utlandet. Kommittén har undersökt möjligheterna att sänka pensionsåldern dels generellt och dels för vissa grupper. Det har därvid visat sig, att en generell sänkning av pensionsåldern till 65 år för både män och kvinnor skulle öka folkpensioneringens utgifter med omkring 10 procent, under det att en sänkning till 65 år för männen och 60 år för kvinnorna skulle medföra en ökning med omkring 25 procent i förhållande till kostnaderna vid den nuvarande pensionsåldern. Bibehålles pensionsåldern för män vid 67 år men sänkes den för kvinnor till 62 år ökas kostnaderna med närmare 14 procent. Den befolkningsutveckling, som är att förvänta under de närmaste årtiondena, är av sådan art att den vid övervägandena om pensionsåldern bör tillmätas största vikt, därvid även bör beaktas nödvändigheten av att åldringarnas arbetskraft utnyttjas i största möjliga omfattning. Antalet personer i olika levnadsålder under de närmaste årtiondena har av professorn S. G. Wahlund beräknats på sätt framgår av den till hans bifogade utredning hörande tab. C Nämnda tabell torde med full tydlighet utvisa nödvändigheten av att iakttaga den allra största varsamhet vid pensionsålderns bestämmande om det överhuvudtaget skall bli möjligt att i framtiden utgiva tillräckliga pensioner till dem, som bäst behöva sådana. Kostnaderna per 1 000 kronors pension komma sålunda att vid bibehållande av den nuvarande pensionsåldern stiga från 195,9 kronor per aktiv medborgare (fr. o. m. 16 t. o. m. 66 års ålder) år 1950, till 242,3 kronor år 1970 och 268,o kronor år 1980. Sänkes pensionsåldern för både män och kvinnor till 65 år bli motsvarande kostnader 219,5, 273,5 och 300,8 kronor. Bibehålles männens pensionsålder vid 67 år men sänkes kvinnornas till 62 år bli motsvarande siffror 229,4, 285,6 och 311 o Fastställes pensionsåldern till 65 år för män och 60 år för kvinnor kunna samma kostnader beräknas till resp. 259,5, 326,o och 352,8 kronor. Kommittén har, med hänsyn härtill och till nödvändigheten av att åldringarnas arbets-

116 kraft i möjlig mån utnyttjas, ansett en generell sänkning av pensionsåldern helt utesluten. I utlandet är pensionsåldern på vissa håll lägre för kvinnor än för män. Av föreliggande siffror beträffande invalidfrekvensen synes framgå, att skäl föreligga för en lägre pensionsålder för kvinnor även i vårt land. Följande på pensionsstyrelsens erfarenhet grundade siffror angående antalet folkpensionstagare i vissa åldrar vid 1940 års slut i procent av folkmängden i samma ålder äro i detta avseende av intresse: Ålder

60—61 år 61—62 62—63 63—64 64—65 65—66 66—67

Vlän 7,14

Kvinnor 12,37

8,67

14,70

9,72

16,01

11,01

19,82

12,84

22,64

15,26

25,69

18,24

28,48

Dessa siffror synas utvisa, att en pensionsålder för männen av 67 år för kvinnornas del borde motsvaras av en pensionsålder av 63 å 64 år. Emellertid äro nämnda siffror beträffande kvinnorna sannolikt för låga, enär kvinnorna ofta vänta att söka pension till dess deras män söka sådan. Med hänsyn härtill synes 62 å 63 års pensionsålder för kvinnorna kunna anses motsvara 67 års för männen. En sänkning av kvinnornas pensionsålder till 62 år skulle leda till kostnadsökningar, vilka år 1950 kunde beräknas till 13,9 procent, 1960 till 13,8 procent och 1970 till 13,9 procent av de pensionskostnader, som skulle uppkomma under nämnda år vid en pensionsålder av 67 år för alla. I detta sammanhang bör även bemärkas att en sänkning av pensionsåldern leder till att den grundpension (allmänna ålderspension), vilken av kommittén såsom av det följande framgår ansetts böra utgöra en del av folkpensionen, kommer att utgå till ett betydande antal kvinnor, vilka fortfarande äro i fullt förvärvsarbete — en omständighet, som med fog kan väcka missnöje hos männen i samma ålder och sysselsättning. För närmaste tiden torde en sänkning av pensionsåldern för kvinnorna till 62 år leda till en kostnadsökning, vilken med utgångspunkt från de av kommittén föreslagna pensionsförmånerna kan beräknas till omkring 100 miljoner kronor om året. Enligt kommitténs mening är en kostnadsökning av denna storlek ej motiverad av de fördelar, som pensionsålderns sänkning skulle medföra, särskilt då ålderdomspensioneringen såsom föreslagits är sammankopplad med en invalidpensionering. Kommittén anser det icke heller lämpligt att föreslå en mindre sänkning av pensionsåldern för kvinnorna än nu sagts, enär en sådan sänkning icke skulle mer än i begränsad omfattning undanröja de olägenheter, som en hög pensionsålder medför, och likväl medföra betydande ut-

117 gifter och i avsevärd mån komplicera lagstiftningen. Behovet av sänkt pensionsålder för kvinnorna minskas också avsevärt, därest såsom föreslagits änkepensionering införes och höjning av pensionsberättigad mans pension verks!älles, då hans hustru ej är pensionsberättigad men uppna'.t 60 års ålder. På nu anförda skäl har kommittén icke ansett sig kunna annat än föreslå att den nuvarande åldern för rätt till ålderspension eller sextiosju år bibehålles även i den nya lagstiftningen. I vissa yrken måste de anställda lämna sin anställning redan vid 60 a 65 års ålder på grund av de stora fordringar å kroppskrafter och uthållighet, som arbetet inom yrket ställer. I många fall äro de anställda, då de ha slutat sitt arbete, utslitna. I andra fall åter äro de väl i stånd att utföra arbete av annat slag, under förutsättning att sådant finnes tillgängligt. En generell nedsättning av pensionsåldern med avseende å vissa yrken kan därför icke förordas av kommittén, särskilt som en sådan anordning skulle medföra behov av invecklade lagbestämmelser. Kommittén anser att ganska mycket i förevarande avseende kan vinnas genom utnyttjande av förefintliga möjligheter av att på frivillighetens väg ordna de anställdas pensionsfråga för tiden mellan den faktiska pensionsåldern och den tidpunkt då rätt till ålderspension från folkpensioneringen inträder. Det samband mellan invaliditetsoch ålderdomsförsäkring, som förefinnes inom den svenska folkpensioneringen, kan även i viss mån undanröja de olägenheter, som enligt vad nu sagts äro förknippade med den, enligt det föreliggande förslaget, fortfarande höga pensionsåldern. I olika sammanhang har mot den nuvarande folkpensioneringen anmärkts, att, då allenast den ena av två makar tillerkänts folkpension men den andre maken icke erhållit sådan, makarna ofta bli hänvisade att båda försörja sig på en folkpension som är avsedd för den ena. Detta missförhållande har framträtt särskilt starkt, då den icke pensionsberättigade maken — i regel hustrun — på grund av relativt hög ålder icke kan ägna sig åt förvärvsarbete av betydelse utom det egna hemmet. Nu nämnda synpunkt har i viss mån beaktats vid utformningen av de provisoriska förstärkningarna av folkpensionerna. Det "fixa förstärkningsbeloppet" är nämligen 50 kronor högre för gift tilläggspensionär, vilkens make fyllt 60 år och ej själv är pensionsberättigad, än för annan gift tilläggspensionär. Emellertid har en gift tilläggspensionär med den högre provisoriska förstärkningen icke större sådan förstärkning än en ogift tilläggspensionär. Kommittén har, såsom i kap. VII närmare angives, föreslagit att en gift tilläggspensionär (pensionär med allmän ålderspension) vilkens make ej är pensionsberättigad skall ha lika stor total folkpension som en motsvarande ogift pensionstagare. Härigenom vinnes dock icke vad man i förevarande

118 avseende eftersträvar. Det har därför ansetts nödvändigt komplettera den föreslagna lagstiftningen med bestämmelser, vilka leda till att pensionsberättigad mans pensionsförmåner kunna utgå med högre belopp, då hans hustru fyllt 60 år och ej är pensionsberättigad, än vad fallet eljest är, då av två makar blott den ene är pensionsberättigad. Dessa bestämmelser komplicera lagstiftningen. De förutsätta vidare tillvaron av en allmän änkepensionering. Utan bestämmelserna i fråga skulle lagstiftningen emellertid i ett betydande antal fall förfela sitt syfte att bereda en dräglig försörjning. Det hade varit önskvärt, att man i förevarande som i andra fall i fråga om pensionsrätten kunnat upprätthålla en fullständig jämlikhet mellan könen, men detta skulle förutsätta införandet även av änkemanspensionering. Behovet av särskilda bestämmelser för att höja hustruns pension för det fall att hon har en icke pensionsberättigad man i åldern 60—67 år torde vara ringa och i varje fall icke av sådan storlek att det kan motivera införandet av änkemanspensionering. Kommittén har därför funnit lämpligt inskränka bestämmelserna att avse det fall, att mannen är den pensionsberättigade. Höjningen av pensionsförmånerna i förevarande fall kommer att såsom närmare framgår av kap. VII leda till att den pensionsberättigade mannens folkpension i regel för år räknat blir 200 kronor lägre än vad makarnas sammanlagda pension skulle vara, om även hustrun vore pensionsberättigad. Änkepension. 1 föregående avsnitt har framhållits att en allmän änkepensionering är en förutsättning för att man på ett tillfredsställande sätt skall kunna ordna makarnas försörjning, då blott mannen är berättigad till folkpension. Funnes icke änkepensionering skulle ju änkan, som tidigare helt eller delvis erhållit sin försörjning genom folkpensioneringen, om mannen avlede innan hon själv blivit berättigad till invalidpension eller uppnått 67 års ålder, vara lämnad helt utan stöd från folkpensioneringens sida. Detta skäl är, ehuru i sig självt starkt, knappast tillräckligt för att ensamt motivera införandet av en allmän änkepensionering. Enligt kommitténs mening tala emellertid åtskilliga skäl för särskild hjälp inom folkpensioneringens ram för kvinnor, som bli änkor vid relativt hög ålder. Sedan gammalt har änkornas lott ansetts särskilt svår. I våra dagar torde, sedan förvärvsmöjligheterna för kvinnorna blivit större, förhållandena för änkorna i många fall te sig ljusare än fordom. Emellertid intaga fortfarande dels änkor, som ha att vårda minderåriga barn, samt dels änkor, vilka — utan att vid änkeblivandet eller kortare tid dessförinnan ha ägnat sig åt förvärvsarbete — blivit änkor vid relativt hög ålder, en framträdande plats bland de kategorier, som behöva samhällets hjälp. Man kan vad angår de sist-

119 nämnda änkorna icke göra gällande att deras ställning är ungefärligen densamma som ogifta kvinnors i motsvarande ålder, enär änkorna oftast genom äktenskapet kommit att stå vid sidan av förvärvslivet och därför ha särskilt svårt att vid högre ålder erhålla sin bärgning genom arbete. Då det gäller änkor, som ha minderåriga barn i sin vård, sammanhänger hjälpbehovet nära med barnens antal och ålder. Hjälpen till dessa änkor måste därför utformas i intim anslutning till barnbidragslagstiftningen. Man kan till och med tänka sig att barnbidragen bestämmas på sådant sätt att de förslå att täcka försörjningen helt eller delvis även för den person, som har barnen i sin vård. Skulle så ske behövas tydligen icke särskilda åtgärder för att tillförsäkra sådan änka erforderlig samhällelig hjälp av fortlöpande natur. Såsom närmare utvecklas i följande avsnitt har det icke varit möjligt att till behandling inom kommittén upptaga barnbidragslagstiftningen förrän frågan om allmänna barnbidrag blivit löst. Kommittén har därför varit nödsakad att i förevarande avseende inskränka sitt förslag att avse hjälp till kvinnor, vilka vid relativt hög ålder bli änkor. Det är också dessa änkors försörjningsförhållanden, som närmast sammanhänga med folkpensioneringen i övrigt. Vad först angår den åldersgräns för änkeblivandet som kan vara lämplig kunna uppenbarligen olika meningar råda. Kommittén har i princip ansett en gränsdragning vid 55 år lämplig. I regel torde en icke förut förvärvsarbetande kvinna, som uppnått nämnda ålder, ha svårt att helt försörja sig genom arbete även om hennes kroppskrafter och själsförmögenheter äro utan anmärkning. Skulle åldersgränsen sättas mera avsevärt lägre, kunde man måhända befara att änkorna i vissa fall underläte att helt utnyttja den försörjningsförmåga, som numera i regel får anses förefintlig hos medelålders kvinnor Kommittén har övervägt att till förhindrande av att för stor skillnad i försörjningshänseende skulle uppkomma mellan änkor, som vid mannens frånfälle nyss fyllt 55 år, och änkor, som vid nämnda tidpunkt icke fullt uppnått sagda ålder, bestämmelserna om änkepensioneringen skulle utformas så att två tredjedelar av normal änkepension skulle utgå till kvinna, som vid mannens frånfälle fyllt 54 men ej 55 år, och en tredjedel av normal änkepension till kvinna, som vid mannens frånfälle fyllt 53 men ej 54 år. Med hänsyn till önskvärdheten av att lagstiftningen ej skall bli för komplicerad och till att änkepensionerna vid en sådan anordning relativt ofta bleve för små för att vara effektiva har förslaget utformats utan någon dylik utjämningsanordning. Änkepension bör icke utgå till en kvinna som varit gift endast kort tid med sin man. En sådan änka bör nämligen icke anses ha nämnvärt sämre möjligheter att försörja sig än andra kvinnor i samma ålder och med motsvarande kroppskrafter och färdigheter. Man kan med andra ord icke presumera att en änka har svårare än andra kvinnor i samma ålder att erhålla förvärvsarbete, såvida hon icke varit gift en relativt lång tid. Kommittén

120 föreslår därför att änkepension endast skall kunna utgå-om äktenskapet varat minst tio år. Givetvis kan invändas, att en kvinna som varit gift mer än tio år under den tiden ingalunda lämnat förvärvslivet utan kanske haft heltidsanställning utom hemmet. Otvivelaktigt komma sådana förhållanden att föreligga relativt ofta. Kommittén har likväl funnit det onödigt att uppställa krav på att kvinnan under viss tid av äktenskapet avhållit sig från förvärvsarbete — ett krav som säkerligen skulle medföra stora tillämpningssvårigheter — enär den föreslagna änkepensionen liksom tilläggspensionen skall vara beroende av inkomstprövning. Vid denna prövning kunna och böra pensionsmyndigheterna taga hänsyn till den utsträckning i vilken änkan utfört förvärvsarbete under äktenskapets bestånd samt till de faktiska inkomster hon uppbär på grund av arbetsanställning. Genom fordringen å viss längre tids äktenskap elimineras även möjligheten av att äktenskap ingås i syfte att tillförsäkra hustrun änkepension. I händelse änka ingår äktenskap bör änkepensionen upphöra att utgå. Kommitténs förslag innebär vidare, att rätten till änkepensionen upphör, då änkan erhåller invalidpension eller sjukbidrag eller uppnår 67 års ålder. Kommittén har vid utformningen av denna nya hjälpform ansett sig böra iakttaga viss varsamhet och förutsatt att erfarenheten får utvisa huruvida och i vilka avseenden behov av förbättringar föreligga. Kostnaderna för den föreslagna änkepensioneringen ha likväl på sätt av kostnadsberäkningarna närmare framgår beräknats till 14 miljoner kronor enligt förhållandena vid 1948 års ingång. Barnbidrag. Bestämmelserna om barnbidrag till folkpensionärers barn återfinnas för närvarande icke i folkpensioneringslagen utan i lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag. Sistnämnda lag avser emellertid icke allenast barnbidrag för barn till arbetsoförmögna personer utan även för föräldralösa barn och änkors barn. Kommittén har icke haft möjlighet att närmare ingå på frågorna rörande den framtida utformningen av lagstiftningen rörande barnbidrag till nämnda kategorier av barn med hänsyn till den av befolkningsutredningen bedrivna utredningen angående införande av allmänna barnbidrag. Kommittén har därför avsett att i annat sammanhang framlägga förslag i barnbidragsfrågan. Därvid kunna givetvis vissa ändringar i eller tillägg till den nu föreslagna lagstiftningen visa sig erforderliga. Blindtillägg. Enligt förordningen den 20 april 1934 (nr 105) om blindhetsersättning utgår i princip en särskild blindhetsersättning till den som före fyllda 60 ar

121 blivit blind. Såsom blind anses den, som saknar synförmåga eller vilkens synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn. I utlandet utgår flerstädes särskilda tillägg, blindtillägg, till invalider som lida av blindhet. Kommittén har ansett det ur samordningssynpunkt riktigast att blindhetsersättningarna ersättas med särskilda blindtillägg inom folkpensioneringens ram. En betydande del av dem, som nu uppbära blindhetsersättning, äro emellertid ej folkpensionärer. Det är ej kommitténs mening att utestänga dessa från den lytesersättning som blindtillägget bör utgöra. Det föreliggande förslaget innebär därför att de personer, vilka lida av sådan blindhet som för närvarande berättigar till blindhetsersättning, skola anses vara invalider i folkpensioneringslagens mening. Ifrågavarande blinda bli på grund härav berättigade till såväl folkpension (grundpension) som, om blindheten inträtt före 60 års ålder, blindtillägg. Genom denna anordning vinnes att pensionsmyndigheterna befrias från den svåra uppgiften att avgöra huruvida en blind skall anses såsom invalid eller icke. Storleken av hans folkpension blir däremot i regel beroende av inkomstprövning.

Särskilda bestämmelser som påverka rätten till folkpension. I redogörelsen för den nuvarande lagstiftningen ha berörts de omständigheter, söm kunna föranleda till, att folkpension avslås eller redan beviljad folkpension indrages, trots att rätt till pension föreligger enligt lagens grundläggande bestämmelser. Det är enligt kommitténs mening icke vare sig lämpligt eller möjligt att undvara bestämmelser av detta slag, s. k. värdighetsbestämmelser. De i den nuvarande lagen förefintliga värdighetsbestämmelserna avse allenast tilläggspension och invalidunderstöd, utom såvitt angår påföljden av alt underkasta sig erbjuden sjukvård eller yrkesutbildning. Kommitténs förslag överensstämmer i detta avseende i stort sett med den nu gällande lagstiftningen. Den höjning av grundpensionerna (den allmänna ålderspensionen) som nu föreslagits tillika med grundpensionens föreslagna oberoende av betalningen av pensionsavgifter gör det emellertid tveksamt huruvida icke värdighetsbestämmelserna böra utsträckas att omfatta jämväl grundpensionen. Kommittén har emellertid icke funnit en sådan anordning nödvändig utom så vitt angår den påföljd, vilken bör inträda för den som är eller varit hemfallen åt alkoholmissbruk eller eljest fört eller för förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig. I dylikt fall anser kommittén att icke heller grundpension (allmän ålderspension) bör utgå. Förslaget har utformats i enlighet härmed. I övrigt ha vissa detaljändringar vidtagits i fråga om värdighetsbestämmelserna, till vilka kommittén återkommer i den speciella motiveringen.

122 Hemortsrätten inom folkpensioneringen. Enligt den nu gällande folkpensioneringslagen äro pensionsförmånernas storlek och vederbörande kommuns ansvar för andel i pensionskostnaderna anknutna till mantalsskrivningen. Pensionen skall även sökas hos pensionsnämnden i mantalsskrivningskommunen. Man kan sålunda säga att inom folkpensioneringen mantalsskrivningskommunen är att anse såsom hemortskommun. Inom den av kommittén föreslagna allmänna sjukförsäkringen liksom även i de erkända sjukkassorna är däremot bosättningen avgörande för i vilken kassa en medborgare skulle vara försäkrad. I fattigvårdslagen finnes ett särskilt hemortsrättsbegrepp — i viss mån anknutet till mantalsskrivningen. Socialvårdskommittén torde i samband med sin revision av fattigvårdslagstiftningen komma att föreslå vissa ändringar i fråga om hemortsrättsbegreppet därstädes. Uppenbarligen är det önskvärt att samma hemortsbegrepp gäller för all socialvård. Emellertid skulle det vara föga rationellt att utbyta de nu förefintliga och relativt enkla reglerna inom folkpensioneringen mot fattigvårdens mera svårtillämpade hemortsrättsföreskrifter — särskilt som dessa kunna förväntas bli förändrade relativt snart. Å andra sidan kan det knappast vara lämpligt att låta bosättningen vara avgörande för det kommunala betalningsansvaret under måhända många år. Det officiella konstaterandet av vars och ens samhörighet med viss plats, som mantalsskrivningen utgör, torde vara särskilt betydelsefullt för en socialförsäkring, i vilken förmånerna äro ortsgraderade. Den reformering av folkbokföringen, som kan väntas relativt snart bli genomförd, torde också leda till att mantalsskrivningen kommer att smidigare anknyta till de faktiska förhållandena än vad nu är fallet. Kommittén har därför funnit sig icke böra föreslå någon principiell förändring av folkpensioneringens hemortsrättsbegrepp. Måhända kan det dock framdeles, sedan den allmänna sjukförsäkringen blivit genomförd och vunnit stadga, låta sig göra att direkt anknyta rätten till folkpension till tillhörigheten till viss allmän sjukkassa. Emellertid har kommittén föreslagit viss uppmjukning av bestämmelserna om nedsättning av bostadstillägg vid flyttning till ort i lägre bostadskostnadsgrupp i syfte att möjliggöra undantag i fall, där bestämmelsen verkar på ett mindre tillfredsställande sätt. Kommittén har dock utgått ifrån att denna möjlighet skall begagnas restriktivt och har huvudsakligen avsett det fall att det vid den tidpunkt, då sänkningen av bostadstillägget blir aktuell, är känt att den pensionsberättigade återflyttat till den dyrare orten.

123 K a p . VI. Principerna för folkpensioneringens utformning. Försäkring grundad på avgifter eller icke. Enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring lämnades i princip valuta enligt försäkringstekniska grunder för erlagda pensionsavgifter. Avgiftspensionernas storlek berodde sålunda, sedan år 1921, dels av de erlagda avgifternas storlek och dels av den ålder, vid vilken avgifterna erlagts. I den nu gällande lagen om folkpensionering har detta system frångåtts. Det visade sig nämligen, att avgiftspensionerna blevo mycket små för dem, som endast erlade låga avgifter, varjämte en mycket avsevärd tid skulle förflyta, innan något större antal avgiftspensioner av mera betydande storlek komme att utgå. Det försäkringstekniska systemet hade med andra ord den nackdelen, att det icke tillgodosåg dem, som vid bestämmelsernas ikraftträdande uppnått en relativt hög ålder och vilka sålunda ganska snart blevo i behov av pension, och icke heller dem, som under en stor del av eller kanske under hela sin avgiftspliktiga ålder endast erlade mycket låga avgifter. Enligt de nu gällande bestämmelserna utgår på grund av de erlagda avgifterna grundpension med 70 kronor jämte därutöver 10 procent å de erlagda avgifterna. Enligt dessa bestämmelser är högsta möjliga grundpension 166 kronor (om hänsyn ej tages till övergångsbestämmelserna). Grundpension med så högt belopp kommer uppenbarligen endast att utgå i undantagsfall. För närvarande uppgå grundpensionerna i genomsnitt till omkring 75 kronor för dem, som uppbära tilläggspensioner, och till omkring 90 kronor för dem, som uppbära enbart grundpensioner. Den nu tillämpade anordningen verkar på sådant sätt att de, som betalat den högsta avgiften under större delen av den tid de varit avgiftspliktiga, icke erhålla full valuta för avgifterna försäkringstekniskt sett, under det att de, som antingen påförts och erlagt relativt få avgifter eller i regel erlagt låga avgifter, erhålla mer än full valuta för avgifterna. De beräkningar, som ligga till grund för lagstiftningen, förutsatte, att grundpensionerna icke skulle kunna helt finansieras av de influtna avgifterna, utan att staten skulle få lämna ett visst tillskott. Den utveckling av penningvärde och lönenivå, som ägt rum efter lagstiftningens tillkomst, har emellertid lett till, att avsevärt större avgiftsbelopp influtit än som beräknats, under det att utgifterna för grundpensioner icke ökats i samma mån. Man kan därför antaga, att grundpensionerna försäkringstekniskt sett numera helt bekostas av de inflytande avgifterna.

124 Vid bedömandet av ett system sådant som det nu tillämpade med dels på avgifter grundade pensioner och dels pensioner finansierade med skattemedel är av intresse konstatera, huru stor del av de totala pensionsförmånerna som utgöres av de på avgifter grundade pensionerna. Till ogifta pensionärer, som uppbära högsta tilläggspension enligt folkpensioneringslagens huvudbestämmelser, utgå för närvarande i genomsnitt i form av grundpension, tilläggspension, dyrtidstillägg och provisoriska pensionsförstärkningar: I ortsgrupp I 605 kr., varav grundpension 76 kr. eller 12 V2 °/o, »> >> 11 7oo ,, ,, ,, 72 ,, ,, 10 ,, ,, ,, 111 O / J ,, ,, ,, oy ,, ,, o ,, Av vad ovan sagts framgår att grundpensionerna äro av relativt liten betydelse ur försörjningssynpunkt. Däremot medföra de på grund av sitt betydande antal relativt stor kostnad för administrationen av folkpensioneringen. Desamma torde därför, så länge de äro så små som för närvarande, huvudsakligen kunna motiveras med psykologiska skäl. Man kan emellertid ifrågasätta, om det kan vara behövligt att inom en obligatorisk försäkring verkställa individuell bokföring och uträkning av pensioner utgående med så små belopp som grundpensionerna, då pensionsbeloppen i alla händelser icke stå i relation till de erlagda avgifterna. Även därest det nuvarande systemet med pensionsavgifter och grundpensioner bör bibehållas, vilket av kommittén i det följande föreslås, synas sålunda åtgärder i förenklande syfte önskvärda. Man kommer därmed in på den för hela folkpensioneringen grundläggande frågan, huruvida och i vad mån pensioneringen skall byggas på avgiftsbetalning. I Danmark finansieras ålderdomspensioneringen helt med skattemedel, under det att de försäkrade och arbetsgivare ha att bidraga till invalidpensioneringen genom vissa relativt låga avgifter. Vid ett sådant system uppkommer icke frågan om valuta för avgifterna annat än inom invalidförsäkringen. I Danmark erhålla också alla som blivit förtidsinvalider en viss invalidränta oberoende av inkomsten. Den norska folkpensioneringen förutsätter erläggande av avgifter, vilka emellertid helt ha karaktären av en särskild pensionsskatt. Några grundpensioner finnas sålunda icke i Norge. I Storbritannien finansieras den nuvarande folkpension, till vilken varje medborgare som därav har behov är berättigad från och med 70 års ålder, helt av skattemedel, under det att den pensionering, som avser tiden före nämnda ålder och allenast omfattar de befolkningslager beträffande vilka den engelska socialförsäkringslagstiftningen gäller, i huvudsak finansieras genom försäkringsavgifter. Enligt den nu föreliggande regeringsplanen för socialförsäkringens anordnande i Storbritannien komma höga försäkringsavgifter att uttagas, vilka till betydande del avse ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. Försäkringsförmånerna tillkomma envar med den begränsningen, att viss arbetsinkomst utestänger från rätten till densamma. Förmögenhetsinnehav åter

125 påverkar icke rätten till sagda förmåner. Den federala ålderdomspensioneringen i Amerikas förenta stater är helt grundad å avgiftsbetalning, ehuru pensionernas beräkning icke sker efter försäkringstekniska grunder. I Tyskland byggde folkpensioneringen på avgifter, men vissa statsbidrag utgingo till densamma. Under senare år ha i riksdagen vid ett par tillfällen motioner väckts om utredning angående höjning av pensionsavgifterna. Socialvårdskommittén har upptagit denna fråga till ingående prövning. Uppenbart är att, därest folkpensioneringen helt eller till mera avsevärd del skall grundas på avgiftsbetalning, pensionsavgifterna måste bli av en helt annan storleksordning än de nuvarande avgifterna. Detta torde framgå därav, att enligt de för pensionsstyrelsens frivilliga försäkring gällande grunderna en man, som önskar erhålla en pension å 1 000 kronor vid fyllda 67 år, måste, om han erlägger lika stora avgifter från och med det år, han fyllt 18, till och med det år, under vilket han fyller 66 år, årligen betala ett belopp av 80 kronor. Genomsnittligt torde man kunna räkna med, att varje person för att erhålla en någorlunda tillfredsställande helt på avgifter grundad ålderspension bör i pensionsavgift erlägga lägst 5 procent av sin arbetsinkomst. Skola med avgifterna även finansieras såväl invalidförsäkring som hustrurnas och barnens pensionering samt barntillägg, måste denna siffra höjas ganska väsentligt. Även därest avgifter av nu antydd storleksordning uttagas, låter det sig icke göra att giva varje försäkrad valuta enligt försäkringstekniska grunder, enär resultatet i sådant fall skulle bli, att de personer, som uppnått endast små inkomster under den tid, de varit arbetsföra, skulle få alltför obetydliga pensioner. En viss utjämning bleve sålunda nödvändig ungefärligen på det sätt, som är fallet enligt lagstiftningen i Amerikas förenta stater. Vid bestämmandet av pensionsavgifterna måste emellertid hänsyn tagas till samtliga avgifter för socialförsäkringsändamål. I utlandet hålla sig dessa avgifter för de befolkningsgrupper som omfattas av försäkringen i allmänhet inom 5 a 8 procent av arbetsinkomsten. Med hänsyn till den maximering av avgifterna, som överallt förekommer, bli procentsatserna uppenbarligen relativt högre foldern, som ha låga inkomster, än för dem, som ha höga inkomster. De sistnämnda ha i stället att skattevägen lämna större bidrag till socialvård och socialförsäkring. Avgifterna till sjuk- och arbetslöshetsförsäkring enligt det av kommittén framlagda förslaget komma i inkomstläget 2 å 3 000 kronor att uppgå till 4 a 5 procent av arbetsinkomsten. Skulle för folkpensioneringen uttagas avgifter om 5 procent eller mera, bleve sålunda den totala avgiftsbelastningen närmare 10 procent. Kommittén har icke ansett det vara vare sig möjligt eller lämpligt att uttaga socialförsäkringsavgifter av denna storleksordning, utan har funnit att den nuvarande pensionsavgiften om en procent icke bör överskridas, för så vitt avgifterna till sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna bliva av den storlek nyss antagits.

126 Det ståndpunktstagande i avgiftsfrågan, till vilket kommittén sålunda kommit, innebär, att folkpensioneringen måste såsom hittills i huvudsak finansieras med skattemedel. Man kan då ifrågasätta, om anledning finnes att överhuvudtaget uttaga särskilda avgifter för folkpensioneringen. Pensionsavgifterna bli uppenbarligen i varje fall närmast att betrakta såsom en specialskatt. Enligt kommitténs mening är det dock ur psykologisk synpunkt viktigt, att varje medborgare i arbetsför ålder åtminstone i någon mån bidrager till sin egen försörjning vid ålderdom och invaliditet. Rätten att erhålla vissa förmåner utan behovsprövning blir också mera markerad genom att var och en bidrager till förmånernas finansiering. Ur statsfinansiell synpunkt kan icke heller bortses från de avsevärda belopp, som även med de nuvarande grunderna för avgifternas beräknande inflyta till statskassan. Kommittén föreslår därför, att pensionsavgifter av ungefär samma storleksordning som de nuvarande skola uttagas. Till sättet för avgiftsbeloppens beräknande återkommer kommittén i det följande. Då kommittén sålunda stannat för att föreslå bibehållandet av pensionsavgifter, vilka icke äro av den storleksordning, att folkpensioneringen mer än till en viss del kan finansieras genom desamma, uppkommer frågan, huru vida genom avgifternas erläggande skall uppkomma en ovillkorlig rätt till pension eller om avgifterna allenast skola anses såsom bidrag till kostnaderna för den folkpension, varav var och en eventuellt kan bli i behov. Ingen torde med säkerhet kunna veta, huruvida han i händelse av invaliditet eller på sin ålderdom kan för sitt livsuppehälle bli i behov av folkpension eller icke. Man kan därför icke utan vidare säga, att ett slopande av de av inkomstprövning oberoende grundpensionerna skulle innebära, att vissa avgiftsbetalare icke vore tillförsäkrade någon valuta för sina avgifter. Det kan vidare icke förnekas att grundpensioner inom ålderspensioneringen ha den nackdelen, att de vid den fastställda pensionsålderns uppnående aktualisera hela pensionsfrågan och sålunda kunna leda till att tilläggspension, om sådan förekommer, utgår från en tidigare tidpunkt än som eljest blivit fallet. Vissa skäl kunna dock åberopas för att pensionsrätt i viss omfattning skall tillkomma alla avgiftsbetalare. Den stora del av svenska folket, som erlagt pensionsavgifter enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring, torde sålunda ha en ovillkorlig rätt att få tillförsäkrad valuta för de erlagda avgifterna. Även om motsvarande rätt icke kan anses föreligga på grund av avgifter erlagda enligt den nuvarande lagen om folkpensionering har dock gemene man bibragts den uppfattningen, att erläggande av pensionsavgifter medför rätt under alla förhållanden till åtminstone ett visst mindre pensionsbelopp. Ett borttagande av grundpensionerna skulle på grund av de sagda omständigheterna framtvinga övergångsbestämmelser, vilka skulle vara ur administrativ synpunkt betungande och sträcka sig mycket långt fram i tiden. Ur psykologisk synpunkt torde det också vara värdefullt, att alla människor, även de mest välsituerade, äga uppbära folkpension. Skulle man

127 framdeles finna sig kunna övergå till en pensionering grundad å större pensionsavgifter, finnes en grund att bygga på, om man inom folkpensioneringen bibehåller systemet med vissa grundpensioner, till vilka alla ha rätt. — Vid det nu förda resonemanget huruvida grundpensioner böra utgå eller icke har kommittén i viss mån utgått ifrån att liksom nu är fallet, större delen av den folkpension, som är erforderlig för uppehället, skall utgöras även "tilläggspension" utgående efter inkomstprövning. Emellertid har kommittén även uppgjort förslag till en lösning, som i princip innebär att hela ålderspensionen (frånsett bostadstillägg) utgår utan inkomstprövning eller med andra ord att alla medborgare vid viss ålder, oberoende av inkomst och förmögenhet, bli berättigade till lika stor folkpension. Vid en sådan lösning av folkpensioneringsfrågan saknar uppenbarligen diskussionen om grundpensionernas vara eller icke vara allt intresse. Kommittén har i det föregående antytt, att det synes ganska meningslöst att individuellt beräkna pensioner av så liten storlek som de nuvarande grundpensionerna. Det synes därför kommittén, som om man, därest icke pensionsavgifterna högst avsevärt höjas, skulle kunna till alla — även sådana som ej erlagt någon avgift — utgiva grundpension med samma belopp. En dylik enhetlig grundpension besitter, förutom fördelen av administrativ enkelhet, den fördelen att man vid bestämmandet av folkpensionens totalbelopp kan räkna med att alla åtnjuta en bestämd grundpension. Skulle åter den icke inkomstprövade delen av ålderspensionen, på sätt föreslagits i alt. II och III, väsentligen höjas, erhålla samtliga pensionärer med de föreslagna låga avgifterna mer än full valuta för sina avgifter. Denna pensionsdel blir alltså även den ett i huvudsak genom skattemedel finansierat understöd, vilket till sin storlek helt bestämmes av lämplighetsskäl. I frågan om pensionsavgifterna och grundpensionerna må ytterligare framhållas, att man uppenbarligen kan liksom i Danmark låta pensionsavgifterna allenast avse invalidförsäkringen eller också kan man låta dem enbart avse ålderdomsförsäkringen. Med det nära samband i alla avseenden, som enligt förevarande förslag kommer att råda mellan invalid- och ålderdomsförsäkringen, synes icke något vara att vinna på en förändring av nu antytt slag i fråga om avgifternas karaktär, särskilt med tanke på de övergångbestämmelser som enligt vad nyss påpekats i så fall bli nödvändiga.

Individuell pensionering eller familjepensionering. Vår svenska folkpensionering är ordnad individuellt eller med andra ord så att pensionsförmånerna i princip beräknas oberoende av vederbörandes civilstånd. Ett avsteg från denna princip har gjorts vid utformningen av de

128 provisoriska pensionsförstärkningarna, vilka i regel utgå med högre belopp till ogifta personer än till gifta. Praktiskt taget överallt i utlandet är folkpensioneringen ordnad som en familjeförsäkring, d. v. s. så att de ogifta erhålla större pensioner relativt sett än de gifta. Det är en allmän erfarenhet från den svenska folkpensioneringen, att två makar, som båda ha folkpension, i regel ha avsevärt lättare att reda sig på sina pensioner än vad en ensamstående pensionär har. Vid en reformering av folkpensioneringen ligger det därför nära tills hands att överväga större förbättringar för de ensamstående än för övriga folkpensionärer. Den av kommittén verkställda statistiska utredningen angående folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m. utvisar att de ensamstående pensionärernas hyres- och bränslekostnader äro i det närmaste lika stora som för äkta makar. Även den utredning angående folkpensionärernas levnadskostnader, som av socialstyrelsen verkställts i slutet av år 1943, utvisar att de gifta pensionärernas levnadskostnader äro icke obetydligt lägre än de ogiftas per individ räknat. Med hänsyn till sättet för sistnämnda undersöknings bedrivande och det ringa antalet undersökta fall kan dock sagda undersökning icke tjäna till större ledning vid bedömandet av de i olika fall erforderliga pensionsbeloppens storlek. De vid kommitténs undersökning framkomna siffrorna rörande förekomsten av hemunderstöd från fattigvården och av kommunala pensionstillskott tyda också på, att gifta pensionärer i stort sett ha lättare att reda sig på sina pensioner än de ogifta. Det är för kommittén sålunda klart, att välgrundade skäl tala för att pensionerna böra vara relativt sett högre för ensamstående pensionärer än för samboende. Fråga uppkommer då vilka pensionärer, som skola åtnjuta det högre beloppet, och vilka, som skola åtnjuta det lägre. Icke allenast äkta makar sammanbo, utan samboende förekommer även med avseende å föräldrar och barn eller syskon eller oskylda personer. Å andra sidan sammanbo makar icke alltid. Beträffande pensionärer, som äro intagna å anstalter, spelar samboendeförhållandet icke någon större roll. Av hela antalet tilläggspensionärer kunna omkring 140 000 antagas sammanbo med make. I det övervägande flertalet fall, avseende mera än 100 000 tilläggspensionärer, hade enligt kommitténs bostadsutredning båda makarna tilläggspension. Samboende med annan under äktenskapsliknande förhållanden utan vigsel skulle enligt kommitténs bostadsutredning förekomma med avseende å omkring 5 000 pensionärer men sannolikt är denna siffra för låg. Av de omkring 290 000 tilläggspensionärerna med egen bostad sammanbodde 40,6 procent eller omkring 118 000 pensionärer med annan tilläggspensionär. Av dessa 118 000 pensionärer sammanbodde drygt 100 000 med make (i vissa av dessa fall även med annan tilläggspensionär) och omkring 3 500 med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Icke mindre än omkring 105 000 tilläggspensionärer kunna beräknas inne-

129 bo hos annan. Av dessa innebo närmare 18 000 hos föräldrar, 60 000 hos barn, 12 000 hos syskon, omkring 5 500 hos annan släkting, omkring 2 800 hos arbetsgivare eller f. d. arbetsgivare och återstående omkring 7 000 hos annan. Utgår man ifrån att äkta makar skola relativt sett erhålla lägre folkpension än två ensamboende pensionärer, ligger det nära till hands alt göra gällande, att den lägre pensionen bör utgå även i andra fall, där samboende- eller inneboendeförhållande föreligger. Tydligt är emellertid att man icke gärna kan sänka pensionen för pensionär, därför att han sammanbor med, innebor hos eller har hos sig inneboende en oskyld person, som ej har tilläggspension. I så fall skulle en tilläggspensionär knappast kunna ha hos sig boende en hushållerska eller vårdarinna, inackordera sig på ett pensionat eller i något privat hem eller hyra ut ett överflödigt rum. Om samboendet äger rum med en oskyld person, som också har tilläggspension, äro förhållandena i viss mån likartade. Det är ju ej alls säkert att de båda pensionärerna ha hushåll och ekonomi gemensamt och samboendet kan vara av mera tillfällig natur. Sistnämnda omständighet är även tillämplig då fråga är om samboende med anhöriga, åtminstone om de icke utgöras av föräldrar eller barn. Det skulle t. ex. säkerligen icke vinna förståelse bland allmänheten därest folkpensionen minskades för två systrar, som båda hade tilläggspension, därför att de flyttat samman i en bostad. Kontrollsvårigheterna skulle dessutom vara av sådan natur, att en bestämmelse av sagda innebörd säkerligen icke skulle tillämpas annat än i begränsad omfattning. Där fråga är om samboende mellan barn och föräldrar ligger saken otvivelaktigt något annorlunda till. Här föreligger nämligen försörjningsplikt och samboendet kan i många fall antagas bli livsvarigt. Då kommittén likväl icke heller i detta fall ansett sig kunna föreslå att folkpensionen reduceras på grund av samboendet beror delta på att kommittén kommit till den uppfattningen att särskilt föräldrars inneboende hos barn ofta dikteras av ekonomisk nödvändighet och icke är tillfredsställande vare sig för föräldrarna eller för barnen. Mången gång kan också tvånget för barnen att taga hand om en åldrig fader eller moder försena eller omöjliggöra bildandet av egen familj. De fall, då barn med tilläggspension innebo hos föräldrar, äro i allmänhet av sådan art att det för föräldrarna är en stor belastning att hos sig ha barnet, som kanske lider av fallandesjuka, sinnesslöhet eller höggradig vanförhet. Anledning synes sålunda saknas även i dessa fall att sänka folkpensionen. Gemensamma för de ovan uppräknade olika fallen äro slutligen två omständigheter, som tala emot sänkandet av pensionen vid samboende, nämligen dels att ekonomien åtminstone i juridiskt avseende ej är gemensam för de samboende och dels att en sänkning av pensionen på grund av samboendet skulle avsevärt inskränka pensionärernas möjligheter att inom ramen av sina tillgångar ordna sin försörjning på bästa sätt. Kommittén har dock ansett, att det skulle verka 9

130 synnerligen stötande för rättsmedvetandet om personer, vilka sedan en följd av år sammanbott såsom makar utan att vara vigda, på grund härav skulle få avsevärt högre pension än om de varit gifta. Enligt förslaget skola dessa därför jämställas med äkta makar. Äkta makar och de sistnämnda pensionärerna skola enligt förslaget erhålla såväl lägre tilläggspension (allmän ålderspension) som, å de orter där sådana förekomma, lägre bostadstillägg. Dyrortsgraderingsfrågan. I det föregående ha berörts de anmärkningar som riktats mot dyrortsgraderingen av folkpensionerna samt uttalats att icke heller kommittén funne den nuvarande anordningen i detta avseende tillfredsställande. Såsom framgår av 1943 års dyrortskommittés nyligen avgivna betänkande (SOU: 1945:32) föreligga fortfarande betydande skiljaktigheter i fråga om levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Dessa skiljaktigheter hänföra sig i väsentlig mån till utgifterna för skatter, hyra och bränsle. Sagda betänkande har utgått från den utgiftsbudget för man, hustru och två barn, som inrymmes inom ramen av lönen i elfte löneklassen enligt civila avlöningsreglemen tet Uppenbarligen skilja sig folkpensionärernas levnadsförhållanden i högst avsevärd mån från en sådan familjs. På grund av det lägre inkomstläget spela skatterna en mindre roll för folkpensionärerna varjämte utgifterna för konsumtionsändamål bli lägre även relativt sett. Utgifterna för hyra och bränsle äro också lägre men ej lika mycket lägre som övriga utgifter. Dessa omständigheter leda till att skiljaktigheterna i fråga om levnadskostnaderna i olika orter beträffande folkpensionärerna huvudsakligen hänföra sig till bostadsoch bränsleposterna. Detta antagande bestyrkes av den bostadsutredning som socialvårdskommittén verkställt. Denna utvisar att den genomsnittliga årshyran i av tilläggspensionärerna förhyrda lägenheter varierar mellan 125 kronor i landsbygdens A-kommuner och 727 kronor i Stockholm. I fråga om lägenheter om ett rum och kök utan centraluppvärmning, som förhyrdes av två ensamboende makar med tilläggspension, varierade kostnaderna mellan 123 och 646 kronor. Emellertid förhyra pensionärerna bostäder i långt större utsträckning i dyrorterna än å landsbygden. Kommitténs bostadsutredning visar sålunda att i landsbygdens A-kommuner förhyra endast 9,9 procent av tilläggspensionärerna egen bostad under det att motsvarande siffra utgör för Stockholm 50,8 procent och för Göteborg 58,8 procent (se vidare SOU: 1945: 23. sid. 18). I landsbygdens A-kommuner bodde i stället 33 procent av tilläggs pensionärerna å egen fastighet varjämte 15 procent bodde i kostnadsfritt upplåten bostad. För den nuvarande dyrortsgrupp 1 voro motsvarande siffror 34 och 14 procent under det att siffrorna för dyrortsgrupp 3 voro 2 Va och

131 1 V2 procent. För tilläggspensionärer med egen bostadsfastighet var enligt utredningen den genomsnittliga årliga bostadskostnaden 72 kronor i landsbygdens A-kommuner och 101 kronor i hela ortsgrupp 1 men 447 kronor i ortsgrupp 3. Även kostnaderna för inköpt bränsle voro betydligt högre å tätorterna än å landsbygden. Av vad nu sagts torde enligt kommitténs mening med full tydlighet framgå att en tilläggspensionär behöver större belopp för sin försörjning, om han bor i en storstad än om han bor på landsbygden. Det förhållandet att bostäderna i städerna i avsevärt större utsträckning än å landsbygden äro försedda med sådana bekvämligheter som vatten, avlopp och avträde inomhus kan icke i och för sig rubba detta faktum. Däremot kan det motivera att de tillägg till pensionerna som äro behövliga i de dyrare bostadsorterna delvis finansieras av vederbörande kommun. Av ekonomiska och även andra skäl torde det vara uteslutet att till alla folkpensionärer utgiva pensioner av den storlek, som erfordras för försörjningen i en storstad. Ej heller torde man skäligen kunna fordra att de som i dyrorterna bli berättigade till folkpension skola flytta till orter, där bostäderna äro billigare. Kommittén har av angivna skäl funnit att den nuvarande dyrortsgraderingen av folkpensionerna bör ersättas med särskilda bostadstillägg i de dyrare bostadsorterna, avsedda att täcka merkostnaderna för bostad och bränsle. Dessa bostadstillägg skola till avsevärd del finansieras genom tillskott från vederbörande kommuner. Såsom framgår av vad nu sagts anser kommittén att grund- och tilläggspensionerna böra vara lika stora i landets olika delar. Härvid har kommittén ansett sig kunna utgå ifrån att levnadskostnaderna, frånsett bostad och bränsle, för folkpensionärerna ej äro mera varierande än att de kunna betraktas såsom ungefärligen lika stora i hela landet. Detta antagande jämte pensionsbeloppens höjning måste i sin tur leda till att andra naturaförmåner än de nyss nämnda uppskattas till belopp motsvarande de för hela landet genomsnittliga inköpspriserna.

Bostadstilläggens utformning. Inom kommittén ha övervägts åtskilliga olika alternativ för bostadstillläggens utformning. Man kan sålunda tänka sig, att tillägg beviljas efter individuell prövning under hänsynstagande till de faktiska bostadskostnaderna och pensionärens möjligheter att ordna sin bostadsfråga. Denna lösning synes kommittén emellertid vara mycket litet tillfredsställande. De pensionsbeviljande myndigheterna skulle enligt densamma bli nödsakade att taga ställning till sådana frågor, som huruvida sökandens bostad vore av onödigt hög kvalitet, om den vore för stor, om sökanden kunde vara bosatt inom en

132 annan del av kommunen, där bostäderna vore billigare, om någon annan bostad funnes att tillgå i den öppna marknaden, om sökanden hade möjlighet att få plats å något pensionärshem eller i någon stiftelse, hur stor sökandens andel i bostadskostnaden kunde anses vara, när han sammanbodde med andra personer, hur stor del av en eventuell helinackorderingskostnad, som belöpte på bostaden o. s. v. Eftersom icke någonstädes finnas bostäder av lämplig beskaffenhet och med samma prisläge för alla pensionärer, skulle vid en sådan anordning en del pensionärer, som bodde i dåliga bostäder, icke få mera kontanta medel att röra sig med än andra, som bodde i avsevärt bättre och bekvämare bostäder. Anordningen skulle säkerligen också leda till, att pensionärerna skulle göra vad de kunde för att skaffa sig bättre och sålunda dyrare bostäder, varigenom kostnaderna successivt skulle stiga. Ur pensionärernas synpunkt skulle anordningen medföra den nackdelen, att de icke skulle ha någon viss kostnadsram, inom vilken de kunde ordna sin livsföring, utan de skulle de facto vara underkastade en behovsprövning, som säkerligen mångenstädes komme alt bli av sådan natur, att skillnaden mellan folkpension och fattigvård icke bleve den man kan önska. Ett andra alternativ till frågans lösning är, att man har lika stora och relativt låga bostadstillägg inom hela riket, vilka kunna antagas i flertalet fall vara tillräckliga för dem, som bo å billigaste ort eller själva äga bostadsfastighet eller äro inackorderade hos anhöriga eller äro intagna å anstalter. Beträffande dem, som måste förhyra bostäder för högre belopp eller vilkas nödvändiga utgifter för egen fastighet bevisligen äro högre än det allmänna bostadsbidraget, skulle vissa förhöjningar utgå efter individuell prövning, därvid man emellertid icke skulle taga hänsyn till sökandens ekonomiska ställning i allmänhet utan endast till hans bostadsutgifter. Vid en sådan lösning likaväl som vid en lösning enligt det första alternativet bleve det säkerligen nödvändigt att införa vissa maximibelopp för de särskilda tilläggens storlek, vilka maximibelopp måste dyrortsgraderas. Det andra alternativet är uppenbarligen mera tillfredsställande än det första men skulle leda till, att inom dyrorterna praktiskt taget alla pensionärer, som icke vore intagna å anstalt eller bodde hos anhöriga, skulle bli underkastade en individuell prövning, vilket däremot icke bleve fallet å landsbygden. I fråga om dyrorterna komme sålunda vid detta system att uppkomma samma svårigheter som enligt det första alternativet. För folkpensionärerna i dyrorterna skulle detta säkerligen synas som en orättvisa, och för pensionsmyndigheterna därstädes bleve anordningen synnerligen betungande. Ett tredje alternativ är, att generella tillägg införas, vilka äro graderade efter bostadskostnaderna å de olika orterna på ett sådant sätt att det blir möjligt för det stora flertalet pensionärer att inom tilläggets ram ordna sin bostadsfråga. Däremot kunna vid en sådan anordning bostadstilläggen icke göras så höga, att även de pensionärer, som förhyra bostäder för väsentligt

133 högre hyror än genomsnittet, få sina bostadskostnader täckta. Det kan icke heller anses vara vare sig behövligt eller önskvärt, att folkpensioneringen betalar topphyror, enär i sådant fall pensionärerna komma att konkurrera om de mera centralt belägna bostäderna, vilka i första hand synas böra förbehållas dem, vilka på grund av sitt arbete ha behov av att bo centralt. Detta alternativ innebär framför det andra alternativet den fördelen, att de flesta pensionärer även å dyrorterna skulle kunna utan individuell prövning ordna sin bostadsfråga. Det erbjuder också större möjligheter för pensionärerna att, därest de så önska, skaffa sig inackordering hos släkt eller andra även å dyrorterna. Alternativet lider emellertid, liksom även fallet i viss mån måste bli enligt första och andra alternativen, av den nackdelen att det inom alla ortsgrupper kommer att finnas ett visst antal pensionärer, vilka av en eller annan anledning icke kunna förskaffa sig tillfredsställande bostad inom den ekonomiska ram, som folkpensionen och de egna tillgångarna erbjuda. Dessa folkpensionärer komma att även i fortsättningen bli hänvisade till att söka ett supplerande understöd i form av fattigvård eller kommunalt pensionstillskott. Kommitténs förslag bygger på det tredje alternativet, därvid emellertid bostads- och bränslekostnaderna å billigaste ort inarbetats i tilläggspensionen. Bostadstilläggen komma sålunda att avse merutgifterna för bostad och bränsle i de ur bosladskostnadssynpunkt dyrare orterna. I annat sammanhang har framhållits att bostadskostnaderna i regel icke äro mycket större för två samboende personer än för en ensamboende person. Detta gäller i första hand de billigare orterna. Å dyrorterna har särskilt i den moderna bebyggelsen bostadslägenheternas storlek nedskurits så starkt, att en lägenhet, som kan anses relativt tillfredsställande för en person, icke alltid förslår för två. Bostadstilläggen föreslås därför vara något högre för makar tillsammans än för en ensamstående pensionär. Inkomstprövade pensioner eller icke. Det kan synas naturligast att förmåner, som finansieras med allmänna medel, endast utgå till personer, som ha direkt behov av dem. Inom den nuvarande folkpensioneringen har detta betraktelsesätt tagit sig uttryck däruti, att de med allmänna medel helt finansierade tilläggspensionerna och invalidunderstöden satts i relation till den pensionsberättigades egna inkomster. De regler som bestämma de egna inkomsternas inverkan å folkpensionernas storlek pläga kallas avdragsregler. Mot de nuvarande avdragsreglerna ha emellertid vid upprepade tillfällen framställts anmärkningar i olika avseenden. De viktigaste av dessa gå ut på att genom reglerna de enskilda medborgarnas vilja att själva sörja för sin ålderdom t. ex. genom hopsamlande av sparmedel eller ordnande av pensionsförsäkring förminskas samt att pen-

134 sionstagarna genom reglerna förhindras att utnyttja sin arbetskraft. Vidare har gjorts gällande att dessa regler leda till att arbetsgivarna bliva mindre intresserade av att på ett effektivt sätt sörja för sina anställda. Enligt kommitténs mening är det av största vikt att sparsamheten befrämjas och att medborgarna känna sig ansvariga för sin egen försörjning jämväl sedan de uppnått sådan ålder, att de måste upphöra med sitt arbete. Ur såväl den enskildes som det allmännas synpunkt är det också av stor betydelse att folkpensionärernas liksom även andra partiellt arbetsföras arbetskraft i möjlig mån kommer till användning. Den förstnämnda omständigheten berör huvudsakligen ålderspensioneringen under det att den sistnämnda är av betydelse för såväl ålders- som invalidpensioneringen. Folkpensioneringens utformning är av betydelse för arbetsgivarnas möjligheter att pensionera sina anställda i fråga om såväl ålderspensioneringen som invalidpensioneringen, därvid dock ålderspensioneringens utformning är av största betydelse. Av vad nu sagts framgår att skälen för att icke göra folkpensionerna beroende av inkomstprövning äro flera och i viss mån starkare i fråga om ålderspensioneringen än i fråga om invalidpensioneringen. Härtill kommer att förutsättningen för att invaliditet skall anses föreligga innan rätten till ålderspension inträder är den, att arbetsförmågan är höggradigt nedsatt. Tillvaron av en hög arbetsinkomst innebär i sig själv ett indicium för att invalidpension ej bör utgå. Vid invaliditetsprövningen måste sålunda ofta den pensionssökandes förvärvsmöjligheter beaktas. Otvivelaktigt underlättas denna prövning, om möjlighet förefinnes att göra pensionens storlek beroende av arbetsinkomsten, så att alternativet icke måste vara avslag eller full pension. Denna synpunkt gäller också, då arbetsförmågan successivt återvänder. Skulle hela pensionen indragas på en gång då arbetsförmågan nått en viss gräns, komme resultatet måhända att bli motsatsen till det önskade, nämligen det att pensionstagaren ej vågade utnyttja sin arbetskraft. Även icke inkomstprövade invalidpensioner kunna sålunda verka konserverande å arbetsoförmåga. Det kan slutligen antagas att om förhållandevis hög invalidpension utgåves utan inkomstprövning, sådan pension skulle i långt större utsträckning än eljest sökas av personer, vilkas invaliditet är tveksam och vilka måhända på grund av sin ekonomiska ställning ej äro i oundgängligt behov av folkpension. På grund av vad nu sagts har kommittén ansett det icke vara tillrådligt att till förtidsinvaliderna utan inkomstprövning utgiva större del av folkpensionen än den relativt blygsamma grundpension, vilken kommittén såsom tidigare angivits funnit böra utgå. Vad om invaliderna anförts äger även i huvudsak tillämpning å dem, som skola vara berättigade till sjukbidrag och änkepension. Det föreliggande förslaget innebär sålunda att folkpensionen till dem, som icke fyllt 67 år, skall vara inkomstprövad utom såvitt angår en viss icke särskilt stor grundpension.

135 Vad angår ålderspensionerna föreligga såsom ovan angivits starka skäl för att folkpensionerna skola utgå utan hänsyn till arbets- och andra inkomster. Därest så kunde ske skulle folkpensionen — förutom att i sig själv utgöra en relativt dräglig försörjning — vara en plattform å vilken den enskilde medborgaren efter förmåga kunde bygga vidare, då det gällde ålderdomsförsörjaingen, och vilken av arbetsgivarna kunde påbyggas med pensioner av önskvärd storlek åt de anställda. Emellertid medför en sådan lösning, såsom framgår av kostnadsberäkningarna, ganska avsevärt högre utgifter än en lösning som innebär bibehållande av inkomstprövning jämväl för åldringarna. Uppenbarligen kan man också — även om man häremot invänder, att de välsituerade genom sina skatter få mer än till fullo betala de pensioner som skulle tillkomma dem om inkomstprövningen slopas — göra gällande att merkostnaden kan begagnas för att tillgodose mera trängande behov, om det överhuvud låter sig ur statsfinansiell synpunkt göra att åstadkomma de erforderliga medlen. I fråga om valet av olika alternativ i förevarande avseende må påpekas, att alternativen ur kostnadssynpunkt alltmer närma sig varandra ju liberalare avdragsreglerna göras i alternativet med inkomstprövning. Med hänsyn till ifrågavarande spörsmåls stora betydelse även ur andra synpunkter än dem kommittén har att företräda, har kommittén på denna punkt utarbetat tre olika alternativ. Enligt ett av dessa, alternativ I, skall ålderspension vara i lika mån beroende av den pensionsberättigades inkomster som invalidpension och sjukbidrag. Detta alternativ är sålunda utformat på samma sätt som den nu gällande lagstiftningen. Det andra alternativet, alternativ II, skiljer sig från alternativ I därigenom att grundpensionen till åldringarna avsevärt höjts och tilläggspensionen minskats i motsvarande mån. Alternativ III slutligen innebär att grundpensionen och tilläggspensionen för åldringarna sammanslagits till en utan inkomstprövning utgående allmän ålderspension. Även enligt alternativ III kommer emellertid inkomstprövning för åldringarna att förefinnas, nämligen i fråga om bostadstilläggen. Kommittén har nämligen ansett det riktigast att den icke inkomstprövade delen av folkpensionen är lika stor i hela riket. De tillägg, som på grund av höga bostadskostnader äro nödvändiga å vissa orter för att göra pensioneringen effektiv, böra begränsas till dem som ha behov av desamma. Emellertid ha kostnaderna beräknats även för det fall att jämväl bostadstilläggen utgå utan inkomstprövning. Vid tillämpning av alternativ III blir i regel inkomstprövning beträffande ålderspensionärerna onödig i lägsta bostadskostnadsgruppen. De olika pensionsförmånernas storlek enligt de tre alternativen ävensom den närmare utformningen av dem framgå av kap. VII. Rörande kostnaderna för de olika alternativen må ur kostnadsberäkningarna hämtas följande siffror avseende förhållandena den 1 januari 1948.

136 Tab. 6. Alt. I. miljoner kr.

Alt. II. miljoner kr.

112,3 50,4

337,0 50,4

2,3

2,3

50,4 516,5 2,3

165,0

389,7

569,2

304.0 157,4 50,0 35,2 14.0

1:5,3 157,4 46,9 35,2 14,0

12,8 157,4 42,7 35,2 14,0

Summa inkomstprövade förmåner

560,6

388,8

262,1

Totalutgifter

725,0

778,5

831,3

Pensionsavgifter och fondränta Kommunbidrag Summa "inkomster" Statens nettokostnader

100,0 88,1

100,0 85,1

100,0 74,1

188,1 537,5

185,1 593,4

174,1 657,2

Grundpensioner till åldringar ,, ,, övriga Allmän ålderspension Blindtillägg

, ,

Summa ej inkomstprövade förmåner Tilläggspensioner till åldringar ,, ,, övriga Bostadstillägg till åldringar ,, ,, övriga Änkepensioner

Alt. III. miljoner kr.

Totalkostnaderna komma att på grund av det successivt stigande antalet åldringar och inflyttningen till dyrorterna under de närmaste åren efter år 1948 öka med i genomsnitt ungefär 1 V2 procent årligen. Antalet pensionsberättigade har vidare beräknats mellan år 1950 och år 1970 stiga med omkring 30 procent. Med hänsyn till ovissheten om inkomstutvecklingen och befolkningsomflyttningen bliva dock siffror avseende förhållandena ett eller flera tiotal år framåt i tiden ganska ovissa. Säkrast kan tydligen kostnadsstegringen beräknas enligt alternativ III, enär utgifterna enligt detta alternativ äro minst beroende av inkomstförhållandena. Såsom framgår av tabell 6 är skillnaden i totalkostnad mellan det andra och det första alternativet 52,9 miljoner kronor samt mellan det tredje och det andra alternativet 52,8 miljoner kronor. Mellan tredje och första alternativen är den totala kostnadsskillnaden 105,7 miljoner kronor. Statens utgifter enligt de olika alternativen bero i viss mån på utformningen av kommunbidragen. I detta avseende kunna uppenbarligen jämkningar i vad kommittén föreslagit lätteligen vidtagas, om så anses önskvärt. Vid jämförelsen mellan de olika alternativen torde man därför böra hålla sig till siffrorna för totalutgifterna. Redan storleken av de pensioner, som komma att utges av det allmänna, kommer sannolikt att leda till att många medborgare söka ordna sina ekonomiska förhållanden så att de ej lägga hinder i vägen för erhållandet av dessa pensioner. Detta i sin tur leder till att de ovan angivna skillnadsbeloppen successivt minska därigenom att kostnaderna enligt de billigare alternativen bli högre än beräknat.

137 En annan omständighet, som i betydande mån kan komma att verka reducerande på merkostnaderna för alternativen II och III är den att grundpensionen för åldringar (den allmänna ålderspensionen) enligt dessa alternativ nått en sådan höjd att hänsyn till densamma framdeles torde komma att tagas vid bestämmandet av ålderspensioner även till stats- och kommunalanställda. Enligt kommitténs mening är det, därest statsmakterna stanna för någotdera av dessa båda alternativ, angeläget att en särskild utredning verkställes rörande folkpensioneringens inverkan på ålderspensionerna till de befattningshavare, för vilka pensionskostnaderna helt eller till väsentlig del bestridas av allmänna medel. Eftersom merkostnaderna för alternativen II och III föranledas av att medborgare, som jämlikt alternativ I äro uteslutna från rätten till tilläggspension eller allenast äro berättigade till ringa sådan pension, erhålla högre folkpension än enligt alternativ I, kommer en betydande del av dessa merkostnader att återflyta till det allmänna i form av direkta och indirekta skatter. Enligt verkställda beräkningar torde med nuvarande beskattningsbestämmelser i direkta skatter till stat och kommuner återgå 20 a 25 procent av merkostnaderna. Härav torde ungefär hälften falla på staten och hälften på kommunerna. Huru mycket som återgår till staten genom den indirekta beskattningen torde icke med någon större grad av säkerhet kunna beräknas utan en specialundersökning. Någon sådan har icke verkställts av kommittén. Även om hänsyn 4ages till de ovan angivna faktorerna är det uppenbart, att vissa ganska betydande merkostnader uppkomma enligt alternativen II och III vid jämförelse med alternativ I samt enligt alternativ III vid jämförelse med alternativ II. Vid avgörandet av vilket alternativ som bör komma till utförande — om det över huvud taget är möjligt ur statsfinansiell synpunkt att antaga något av de dyrare alternativen — blir frågeställningen tydligen den huruvida de fördelar med hänsyn till sparvilja och strävanden att på annat sätt ordna för medborgarnas ålderdom samt de administrativa fördelar, som särskilt alternativ III medför, äro så stora att de anses uppväga merkostnaderna. En viss hänsyn torde härvid även tagas till de ur moralisk synpunkt mindre tilltalande konsekvenser som inkomstprövningen redan med de nuvarande pensionsbeloppen visat sig medföra, därigenom att de pensionsberättigade söka undandölja inkomster och tillgångar i syfte att få högre pension. För de pensionsberättigade måste det uppenbarligen te sig tilltalande att ålderspensionen utgår utan granskning av ekonomiska och personliga förhållanden samt att ändringar till det bättre i fråga om inkomstförhållandena ej leda till sänkning av folkpensionen. I samtliga tre alternativ ha föreslagits samma avdrags- och privilegieringsbestämmelser. Även enligt alternativ III förekommer inkomstprövning för åldringar nämligen i fråga om bostads- och hustrutilläggen. I det föregående har angivits, att det ur principiell synpunkt ingalunda

138 är nödvändigt att pensionsavgifter av den relativt ringa storlek, som föreslagits av kommittén, ge full valuta försäkringstekniskt sett åt alla försäkrade, enär avgifterna helt eller delvis kunna anses såsom bidrag till den av allmänna medel utgående pension, vartill envar äger rätt i fall av behov. I detta sammanhang må därför endast påpekas, att alla försäkrade försäkringstekniskt sett få mer än full valuta för sina avgifter enligt alternativen II och III, under det att enligt alternativ I ett betydande antal försäkrade ej få sådan valuta. Kommittén anser sig med hänsyn till de nackdelar, som enligt vad förut sagts äro förenade med relativt stora och av inkomstprövning beroende ålderspensioner, icke kunna förorda utformning av ålderspensionerna enligt alternativ I. Orsaken till att kommittén likväl ansett sig böra utarbeta detta alternativ är att kommittén funnit lämpligt framlägga ett förslag, som så nära som möjligt ansluter sig till bestående förhållanden. Valet bör enligt kommitténs mening i förevarande avseende stå mellan alternativen II och III. Av kommitténs ledamöter ha ordföranden herr Eriksson, herrar Bexelius, Hartmann och Wangson samt fru Nordgren funnit ålderspensionerna böra beräknas enligt alternativ II under det att övriga ledamöter, nämligen herrar Hagård, Höjer, Olsson, Skoglund och Wallén uttalat sig för alternativ III. Av särskilt tillkallade sakkunniga ha herr Parenius förordat alternativ II samt herrar Tegendal och östlind alternativ III. Till förmån för alternativ II har anförts bland annat följande. Så länge folkpensionerna äro så begränsade som även enligt förevarande förslag blir fallet kan det knappast anses lämpligt att utgiva lika stora pensioner till personer, vilka icke för sitt uppehälle äro i väsentlig mån beroende av pensionerna, som till dem beträffande vilka detta är förhållandet. Pensionsförmånerna böra med andra ord rimligen vara högre till dem, som i huvudsak allenast ha sin folkpension att leva av, än till dem, som därutöver åtnjuta kanske betydande egna inkomster. Därför att man vill förbättra folkpensionerna för personer, som verkligen behöva dem, är det icke en given konsekvens att man tillerkänner de övriga medborgarna lika stora pensioner. De befolkningsgrupper som i inkomsthänseende ligga mellan dem, som sakna egna inkomster, och dem, som ha betydande sådana, tillgodoses i skälig mån även enligt förevarande alternativ. Jämväl enligt detta alternativ bliva möjligheterna att finna användning för åldringarnas arbetskraft samt för arbetsgivarna att ordna pensioneringen för sina anställda tillfredsställande och avsevärt större än för närvarande. Alternativet ansluter sig närmare än alternativ III till den nu gällande lagstiftningen, varför anpassningen efter de nya bestämmelserna av t. ex. nu utgående tjänstepensioner och liknande förmåner bör bli lättare enligt detta alternativ än enligt alternativ III. Icke heller enligt alternativ III undgår man inkomstprövning beträffande åldringarna —

139 såväl bostads- som hustrutilläggen bli sålunda beroende av inkomstprövning. Den stora gruppen invalidpensionärer, liksom även änkepensionärerna, bli därjämte underkastade inkomstprövning enligt såväl alternativ II som alternativ III. Att man enligt alternativ III slipper inkomstprövning beträffande en stor grupp pensionärer blir därför relativt sett av mindre betydelse. De personer, som under hela sin avgiftspliktiga tid erlagt högsta pensionsavgift erhålla enligt alternativ II så gott som exakt den valuta i form av grundpension, som enligt försäkringstekniska grunder bör tillkomma dem, varför grundpensionens storlek väl korresponderar med den föreslagna högsta pensionsavgiften. Slutligen bör icke förglömmas att alternativ III ur statsfinansiell synpunkt är avsevärt mera betungande än alternativ II. Till förmån för alternativ III har i första hand påpekats att enligt detta alternativ all inkomstprövning utom för erhållande av hustrutillägg blir obehövlig beträffande åldringarna i den lägsta bostadskostnadsgruppen. I denna bostadskostnadsgrupp, som i stort sett omfattar den rena landsbygden, är inkomstprövning av naturliga skäl förenad med särskilda svårigheter. Även i de övriga bostadskostnadsgrupperna kommer för åldringarna huvudparten av folkpensionen att utgå utan inkomstprövning. Detta kan antagas leda till att också en del till mindre bostadstillägg berättigade personer endast söka den allmänna ålderspensionen. Därjämte bli jämväl i dessa bostadskostnadsgrupper möjligheterna att begagna folkpensionen såsom grundval för en god ålderdomsförsörjning med hjälp av pensioner från arbetsgivare, livräntor, sparkapital eller eget arbete större enligt detta alternativ än enligt något av de andra alternativen. Folkpensioneringen förhindrar med andra ord icke i större mån sparsamhet och förtänksamhet samt användning av åldringarnas arbetskraft, därest den utformas enligt alternativ III. Ur moralisk synpunkt är det av stor betydelse att folkpensioneringen icke utformas så att frestelse uppstår att genom överförande av tillgångar på annan eller undandöljande av tillgångar eller inkomster förskaffa sig större pension än som rätteligen bör utgå. I detta avseende är alternativ III mera tillfredsställande än de övriga alternativen. Den omständigheten att även ett mindre antal personer med mera betydande egna inkomster enligt detta alternativ kunna erhålla lika stor ålderspension som övriga medborgare kommer att tydligt markera att folkpension icke har understöds utan pensions karaktär, något som är mycket önskvärt. Det kan även anses skäligt att de, som genom beskattningen i särskilt hög grad haft och ha att bidraga till folkpensioneringens finansiering, få åtnjuta i huvudsak samma förmåner som övriga medborgare. Den beräknade kostnadsskillnaden mellan alternativen II och III är visserligen icke obetydlig men reduceras genom de större besparingar å pensioner till i allmän tjänst anställda personer och dessas familjemedlemmar, som bli möjliga enligt detta alternativ, samt därigenom att till det allmänna i form av skatter återinflyter en betydande del av kostnadsskillnaden mellan alternativen. Att ad-

140 ministrationskostnaderna måste bli lägre enligt alternativ III än enligt alternativ II torde med tydlighet framgå därav, att enligt förstnämnda alternativ allenast omkring en tredjedel av folkpensionerna till åldringarna blir beroende av inkomstprövning under det att enligt alternativ II motsvarande andel blir omkring tre fjärdedelar. Vad som anförts utgör sannolika skäl för att alternativ III på lång sikt blir samhällsekonomiskt fördelaktigare än alternativ II.

De 8. k. avdragsreglerna. Såsom framgår av det föregående bli s. k. avdragsregler ofrånkomliga även inom en reformerad folkpensionering. Uppenbarligen bliva dessa regler också mera betydelsefulla i den mån de pensionsförmåner, vilkas storlek de påverka, bli större. Pensionsförmånens storlek och avdragsreglernas utformning bli tillsammans bestämmande för den högsta inkomstgräns, vid vilken förmånen kan utgivas. Tillämpar man samma avdragsregler vid relativt stora pensionsförmåner som vid små pensionsförmåner, bli sålunda de inkomslgränser, som medgiva rätt till pension utöver grundpensionen, högre i det förra fallet än i det senare. Detta visar sig tydligt inom den nuvarande folkpensioneringen. Ehuru avdragsreglerna äro de samma för de olika dyrortsgrupperna, bli de inkomstbelopp, som utesluta från rätt till tilläggspension, olika i de olika dyrortsgrupperna och äro för närvarande enligt folkpensioneringslagens huvudbestämmelser 700, 900 och 1 100 kronor inom resp. ortsgrupper. I nästföregående avsnitt har berörts vissa erinringar mot de nuvarande avdragsreglerna som i olika sammanhang framställts. Vad angår ålderspensionärerna bli vid det i samma avsnitt omförmälda alternativ III avdragsregler i regel obehövliga såvitt angår lägsta bostadskostnadsgruppen. Även om nämnda alternativ genomföres bli dock avdragsregler nödvändiga såväl beträffande alla folkpensionstagare vilka ej fyllt 67 år som beträffande dem, vilka efter uppnåendet av nämnda ålder äro bosatta i någon av de dyrare bostadskostnadsgrupperna. Genomföres något av alternativen I och II komma avdragsregler att beröra alla grupper av pensionsberättigade. De framställda anmärkningarna böra sålunda i möjlig mån beaktas vilket alternativ som än väljes. Vad först angår den inkomst, som icke påverkar tilläggspensionens belopp, "den avdragsfria inkomsten" må erinras att denna nu utgör 200 kronor för varje tilläggspensionär (sålunda 400 kronor för äkta makar). Enligt kommitténs mening bör den avdragsfria inkomsten ej vara dubbelt så hög för makar som för ensamstående. I detta avseende kunna analogt åberopas de skäl, som anförts för att två makar behöva lägre folkpension än två ogifta pen-

141 sionärer. Genom att den avdragsfria inkomsten för makar göres relativt lägre än för ensamstående nedsättes den inkomstgräns, vid vilken makar bli berättigade till tilläggspension. Kommittén har övervägt två alternativ för den avdragsfria inkomstens bestämmande nämligen dels 400 kronor för ogift och 600 kronor för två makar och dels 300 kronor för ogift och 450 kronor för två makar. Enligt verkställda kostnadsberäkningar kommer det förra alternativet att i förhållande till det senare vid de den 1 januari 1948 rådande förhållandena öka pensionskostnaderna enligt alternativ I med 24 miljoner kronor, enligt alternativ II med 18 miljoner kronor och enligt alternativ III med 12 miljoner kronor. Kommittén har trots de därmed förenade kostnaderna funnit skälen för höjning av den avdragsfria inkomsten så starka, att de motivera de högre beloppen, vilka sålunda influtit i förslaget. Avdragsfaktorn i fråga om inkomst överstigande den avdragsfria är enligt folkpensioneringslagens nuvarande lydelse 5/io. Med hänsyn till utformningen av dyrtidstillägg och provisoriska pensionsförstärkningar är avdragsfaktorn emellertid i verkligheten 2/z—3/4. Ur synpunkten att uppmuntra till sparsamhet och arbetsvilja bör avdragsfaktorn uppenbarligen vara låg under det att den, därest man genom densamma önskar utestänga personer med sådan inkomst att de ej för sin försörjning ha behov av tilläggspension, bör vara hög. Det låter sig uppenbarligen göra att, såsom skett i Danmark, vid en viss inkomstgräns minska pensionen med hela inkomsten. I dylikt fall har pensionstagaren ingen som helst förmån av de inkomstbelopp som ligga ovanför inkomstgränsen (såvida de ej äro så stora att de helt utesluta från pensionsrätt). Kommittén har därför icke velat beträda denna väg. Kommitténs förslag innebär att inkomster utöver den avdragsfria intill 400 kronor för ogift och 300 kronor för annan medföra avdrag med 5/io av inkomstens belopp varemot överskjutande inkomst, då fråga är om invalidpension eller sjukbidrag eller ålderspension som utgår jämlikt alternativ I, medför avdrag med 8 /io av inkomstbeloppet. Då fråga är om ålderspension jämlikt alternativen II och III samt änkepension har det emellertid visat sig möjligt att bibehålla avdragsfaktorn 5/io utan inskränkning. De högsta inkomstgränserna för rätt till de inkomstprövade pensionsförmånerna, som framkomma i olika fall, återfinnas i kap. VII. Storleken av den inkomstreduktion, som enligt ovan angivna regler inträder vid olika inkomstlägen, framgår av följande uppställning:

142 Tab. 7. Avdrag å pensionsförmånerna för två makar tillsammans

för ogift Årsinkomst (för makar gemensam sådan)

400 500 600 700 800 900 1 000 1 200 1 500 2 000 2 500 3 000 3 500

endast 5/10 avdrag

5/10 och 8/10 avdrag i kr.

i % av inkomsten

i kr.

i % av inkomsten

0 50 100 150 200 280 360 520 760 1 160 (1 560)

0 10,0 16,7 21,4 25,0 31,1 36,0 43,3 50,7 58,0 62,4

0 50 100 150 200 250 300 400 550 800 (1 050)

0 10,0 16,7 21,4 25,0 27,8 30,0 33,3 36,7 40,0 42,0

5/10 ooh 8/10 avdrag i kr.

i % av inkomsten

0 0 0 50 100 150 200 300 540 940 1 340 1 740 (2 140)

0 0 0 7,1 12,5 16,7 20,0 25,0 36,0 47,0 53,6 58,0 61,1

endast 5/10 avdrag i kr.

i % av inkomsten

0 0 0 50 100 150 200 300 450 700 950 1 200

0 0 0 7,1 12,5 16,7 20,0 25,0 30,0 35,0 38,0 40,0

Av uppställningen framgår att enligt båda avdragsreglerna en mindre egen inkomst icke mera avsevärt påverkar pensionsförmånernas storlek. Vid därefter stigande inkomst blir avdraget även relativt sett avsevärt större — detta gäller självfallet i särskilt hög grad då 8/io avdrag kommer till användning. Det kan givetvis diskuteras, huruvida avdrag först bör verkställas å tillläggspensionen resp. änkepensionen eller å bostadstillägget, då båda förmånerna utgå samtidigt. Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala för att avdrag göres proportionellt å såväl tilläggspension (änkepension) som bostadstillägg. Är tilläggspensionen 600 kronor och bostadstillägget 200 kronor kommer avdraget sålunda att till 3/4 avse tilläggspensionen och lU bostadstillägget. Något mera avsevärt administrativt besvär vid uträknandet av kommunernas andelar i pensionskostnaderna lär enligt vad kommittén inhämtat icke behöva uppkomma härigenom. Rörliga tillägg. 1 Danmark äro folkpensionerna förenade med rörliga tillägg. Kommittén har emellertid icke föreslagit sådana tillägg, enär dessa medföra ett mycket betydande merarbete i fråga om pensionernas uträkning och utbetalning, om de skola anslutas till växlingarna i penningvärdet. Det synes icke heller nödvändigt att ändra folkpensionernas storlek vid mindre betydande växlingar i prisnivån. Av socialstyrelsens förut berörda undersökning framgår sålunda att folkpensionärernas levnadskostnader synas vara underkastade mindre variationer än levnadskostnaderna för hela folket. Därtill kommer den omständigheten, att om levnadskostnaderna komma att sjunka kort tid efter det

143 att folkpensioneringsreformen genomförts, även pensionsbeloppen skulle komma att sänkas. Skulle en sådan höjning av forkpensionärernas levnadskostnader inträda, att statsmakterna finna behov föreligga av procentuella dyrtidstillägg böra sådana införas genom särskilt beslut. Anordningen med för hela riket lika tilläggspensioner förenade med bostadstillägg underlättar i hög grad möjligheten att införa rättvist avvägda dyrtidstillägg, i det att olika procentsatser kunna tillämpas med avseende å tilläggspensionerna och å bostadstilläggen. Den av kommittén förutsatta omläggningen av utbetalningssystemet underlättar utbetalningen av eventuellt önskvärda dyrtidstillägg. Privilegierad inkomst. Enligt den nu gällande folkpensioneringslagen räknas ej såsom inkomst pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning. i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger i ortsgrupp 1 2 3

300 kronor, 350 „ och 400

Denna s. k. privilegierade inkomst beräknas i fråga om äkta makar sär skilt för vardera maken. Emellertid kan enligt praxis en arbetsgivare, genom att giva tillkänna sin vilja att i anledning av mannens förutvarande arbetsanställning visst belopp skall som pension eller understöd tillkomma hustrun, åstadkomma att privilegiering sker jämväl för henne. Huru stor privilegieringen blir kan sålunda i vissa fall bero på en arbetsgivares större eller mindre välvilja eller kunskap om tillämpningen av gällande bestämmelser. Även i vissa andra avseenden ha anmärkningar riktats mot privilegieringsbestämmelsen. Man har sålunda påpekat att pension från arbetsgivare kommer i gynnsammare läge än livränta, som utgår på grund av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, trots att olycksfallet kanske medför att arbets givarpension ej beviljas. För många kan det synas egendomligt att, om någon köper en livränta för sitt sparkapital, livräntan privilegieras under det att i annat fall kapitalinnehavet bestraffas genom en kraftig skärpningsregel. Kravha slutligen framställts att arbetsinkomst borde privilegieras i viss utsträckning. De nämnda anmärkningarna aktualisera frågan, om det verkligen föreligger skäl att skilja på privilegierade och andra inkomster, d. v. s. om icke det riktiga vore att höja "den avdragsfria inkomsten" kraftigt och slopa privilegieringsbestämmelsen.

144 Kommittén har emellertid kommit till den slutsatsen, att den nuvarande avgränsningen av vissa inkomster, som privilegierats, har starka skäl för sig. Den stimulerar sålunda arbetsgivare och andra att genom pensionering eller understöd sörja för anställda eller deras anhöriga i viss utsträckning. Vad angår privilegieringen av inköpta livräntor är densamma i viss mån skenbar i det att, såsom visas i annat sammanhang, livräntebeloppen ofta bli avsevärt högre än vad avkastningen å det kapital livräntan kostat i inköp skulle ha varit tillsammans med föreskriven höjning av avkastningen. Att privilegiera förmåner på grund av i lag föreskriven försäkring synes icke tillrådligt, särskilt om obligatorisk sjuk- och arbetslöshetsförsäkring införes. Att privilegiera arbetsinkomst bereder betydande svårigheter, särskilt som det ofta är svårt att avgöra vad som är arbetsinkomst. Sålunda är det i regel nästan ogörligt att i fråga om ägare av jordbruksfastighet avgöra vad som är faslighetsavkastliing och vad som är ägarens egen arbetsinkomst. Kommittén föreslår därför att inkomstprivilegieringen avser samma slag av inkomster som för närvarande. Emellertid föreslås sådan förändring av bestämmelsens utformning att för makar privilegiering räknas gemensamt, d. v. s. att oavsett vilkendera maken som uppbär inkomsten hälften räknas såsom privilegieringsbar inkomst för vardera av dem, samt att dyrortsgraderingen av beloppen upphäves och beloppen liksom pensionsförmånerna göras beroende av civilståndet. Ur arbetsgivaresynpunkt bör det vara fördelaktigt att kunna räkna med samma privilegieringsbestämmelse i alla ortsgrupper. Privilegieringsbeloppet föreslås till 400 kronor för ogift och 600 kronor för makar gemensamt (300 kronor för vardera). Det kan synas som om de föreslagna privilegieringsbeloppen äro låga. Emellertid måste ihågkommas att genom privilegieringen ofta gynnas de i ekonomiskt avseende bäst ställda folkpensionärerna samt att privilegieringsbeloppen för dem, som åtnjuta privilegieringsbar inkomst, verka höjande å de redan förut ganska höga inkomstgränserna för rätt till tilläggspension. Sistnämnda omständighet är av stor betydelse då det gäller personer med pensioner från stat eller kommun. Vid jämförelse med de nuvarande beloppen bör för övrigt beaktas den föreslagna höjningen av "den avdragsfria inkomsten".

Inkomstberäkningen i övrigt. Enligt den nu gällande lagen om folkpensionering gäller att årsinkomst i princip skall anses utgöra all den inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta. För beräkningen av en pensionssökandes rätt till tilläggspension måste sålunda göras en uppskattning av hans bli-

145 vande inkomster. Av uttrycket "tillsvidare årligen åtnjuta" synes framgå, att man vid denna uppskattning bör taga sikte på den beräknade genomsnittsinkomsten under en ganska avsevärd tidsrymd, åtminstone något år. I praktiken har emellertid tillvaron av inkomster, vilka kunna beräknas utgå under allenast några månader, beaktats på det sättet, att årsinkomsten för den tid, dessa inkomster utgå, beräknats till högre belopp än för den följande tiden. Kommittén är av den uppfattningen, att denna praxis ur materiella synpunkter är riktig. Det är enligt kommitténs mening nödvändigt, sedan folkpensionerna höjts på föreslaget sätt, att pensionsrätten så nära som möjligt ansluter sig till de verkliga inkomstförhållandena. Enligt kommitténs mening är därför en inkomstuppskattning, som avser den beräknade genomsnittsinkomsten under ett eller flera år framåt i tiden, icke lämplig. Kommittén har med hänsyn till vad nu sagts föreslagit, att såsom årsinkomst i princip skall anses all den inkomst, för år räknad, som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta. Om någons inkomst under de närmaste månaderna kan uppskattas till 100 kronor i månaden, skall sålunda hans årsinkomst bestämmas till 1 200 kronor. Kommittén har emellertid icke avsett, att den ändrade lydelsen av bestämmelsen skall tagas till intäkt för täta jämkningar av folkpensionerna, föranledda av helt tillfälliga inkomster. Förhåller det sig så, att pensionstagare vid ansökningstillfället saknar inkomst eller har mycket obetydlig sådan men kan antagas, att hans inkomster komma att successivt stiga, synes lämpligen kunna räknas med den sammanlagda inkomst, han kan antagas ha under förslagsvis de närmaste sex månaderna. I dylikt fall bör tydligen efter viss tid undersökas vilken årsinkomst, som kan antagas vara den riktiga i fortsättningen. Då fråga är om sjukbidrag, kan tydligen inkomstutvecklingen följas därigenom att bidraget beviljas för viss begränsad tid åt gången. Den föreslagna folkpensioneringen kommer att åsamka det allmänna betydande utgifter. Storleken av dessa utgifter blir emellertid i hög grad beroende av inkomstprövningens effektivitet. Skola de av kommittén uppgjorda kostnadskalkylerna hålla, är det sålunda nödvändigt, att de beräknade inkomsterna icke understiga dem, vilka pensionärerna faktiskt åtnjuta. Ur kontrollsynpunkt är det bland annat angeläget, att erforderligt samarbete äger rum mellan taxeringsnämnder och pensionsnämnder. Till denna fråga återkommer kommittén i det betänkande, som kommittén har för avsikt att avgiva rörande de organisatoriska frågorna. Redan nu må framhållas, att kommittén anser det tveksamt, huruvida en centraliserad inkomstprövning kan uppfylla de krav, som måste ställas, sedan den föreslagna lagstiftningen genomförts. Kommer en centraliserad inkomstprövning att bibehållas, måste i alla händelser förutsättas, att ett nära samarbete äger rum mellan vederbörande tjänstemän i pensionsstyrelsen och folkpensioneringens lokala organ. Vad särskilt angår inkomstberäkningen vid bestämmandet av änkepensio10

146 nerna må framhållas, att en viss varsamhet härvid kan vara erforderlig. Skälig hänsyn bör sålunda tagas till familje- och miljöförhållanden, vilka, då det gäller att bedöma änkornas arbetsmöjligheter, måhända kunna vara av ännu större betydelse än i fråga om övriga folkpensionärer. Att hänsyn bör tagas till änkas psykiska tillstånd under tiden närmast efter mannens frånfälle torde utan vidare vara uppenbart. För beräknande av änkas inkomstförhållanden under tiden närmast efter mannens frånfälle kan det i många fall bli nödvändigt att lita till preliminära uppgifter rörande dödsboets ställning. I dylika fall bör inkomstfrågan upptagas till förnyad undersökning, sedan bouppteckning och arvskifte skett. För närvarande torde i vissa fall folkpensionärernas inkomster vara fastställda till avsevärt lägre belopp än de verkliga. Sålunda medräknas icke vissa dyrtidstillägg varjämte naturaförmånerna uppskattas till belopp, som ha föga anknytning till den nuvarande prisnivån. Det torde också vara ett känt faktum att tilläggspensionärernas arbetsinkomster uppskattas för lågt i många fall. Sedan pensionsbeloppen anpassats efter det nuvarande penningvärdet finnas inga reella skäl till dylika eftergifter, vilka gynna vissa kategorier av pensionstagare. Kommittén utgår därför ifrån att inkomsterna sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft beräknas till sitt verkliga belopp eller värde. Naturaförmåner torde därvid böra upptagas till belopp, som av Kungl. Maj:t fastställas i anslutning till för hela riket gällande medelpriser. Värdet av fri bostad och bränsle skall dock bestämmas enligt i lagen angivna grunder. Sålunda skall, där bostaden med hänsyn till ortens förhållande i fråga om sin beskaffenhet och storlek är tillfredsställande, enbart fri bostad uppskattas till för gift pensionsberättigad resp. 80, 170, 260, 350 och 440 kronor i resp. bostadskostnadsgrupper samt för ogift pensionsberättigad resp. 110, 240, 370, 500 och 630 kronor. Ingår i bostadsförmånen fri uppvärmning, skola bostadskostnaderna för gift pensionsberättigad uppskattas till i resp. bostadskostnadsgrupper 120, 215, 310, 405 och 500 kronor samt för ogift till 170, 310, 450, 590 och 730 kronor. Dessa belopp äro något lägre än de som vid pensionsbeloppens utformning antagits falla på bostad och bränsle. Skillnaden beror dels därpå, att värdet av fritt bränsle för matlagning icke inräknats och dels på önskan att få lämpligt avrundade belopp, vilka utvisa lika stor stegring mellan bostadskostnadsgrupperna. Är bostad av sämre kvalitet eller mindre storlek än som sålunda stipulerats bör den värderas till lägre belopp än det fastställda, är den åter särskilt förstklassig eller rymlig bör den upptagas till högre belopp. I regel torde en lägenhet böra omfatta ett rum och kök. I moderna fastigheter kan dock ett rum och kokyrå i vissa fall vara till fyllest även beträffande makar. Äro pensionstagarna inneboende och ha de jämväl fri kost, torde bostad om ett rum utan kokvrå, om rummet är tillfredsställande i övrigt, kunna anses utgöra fullgod bostad.

147 Med tanke särskilt på inkomstuppskattningen rörande jordbruk har föreslagits att inkomst av fast egendom eller hus å ofri grund lägst skall upptagas till det inkomslbelopp, som skulle kunna ernås därest den däri nedlagda förmögenheten varit placerad i räntebärande värdepapper. Denna regel kan tänkas komma att i undantagsfall resultera i att bostadsvärde fastställt enligt ovan angivna grunder kan komma att höjas. Åtnjuter någon en förmån, t. ex. bostad, till underpris bör skillnaden mellan det verkliga värdet och det betingade priset upptagas såsom inkomst. Därest så icke skedde skulle uppenbarligen föreskrifterna om värdering av fria förmåner kunna delvis sättas ur kraft, därigenom att en låg ersättning betingades. Vad nyss sagts aktualiserar hyresbestämmelserna för pensionärshemmen. Kommittén förutsätter att hyrorna i pensionärshemmen höjas till de belopp, vartill fri bostad enligt förslaget lägst skall värderas. Skola de nuvarande låga hyrorna å sådana hem likväl behållas i fortsättningen måste uppenbarligen skillnaden mellan det värde som i lagen fastställts för fri bostad och den betingade hyran räknas såsom inkomst. I annat fall skulle de pensionärer, som intagits i pensionärshem, de facto åtnjuta en betydande förmån på det allmännas bekostnad vid sidan av folkpensionen som icke tillkommer andra. I 7 § andra stycket av den nu gällande folkpensioneringslagen stadgas att vid uppskattningen av fastighets eller kapitals avkastning denna skall höjas med 4 procent av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5 000 kronor, och med ytterligare 6 procent av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10 000 kronor. I samma paragrafs tredje stycke stadgas, att i fråga om äkta makar värdet av fastighet eller kapital skall för envar av dem beräknas utgöra hälften av sammanlagda värdet av makarnas fastighetsinnehav eller kapital. De nu nämnda reglerna avse att förhindra att personer med relativt stor förmögenhet beviljas tilläggspension. Dessutom torde det icke sällan förhålla sig så att en relativt förmögen person har större möjligheter att på ett tillfredsställande sätt ordna sin försörjning än andra med samma årsinkomst, t. ex. genom anskaffande av egen bostadslägenhet eller fastighet, förvärv av rätt till plats i stiftelse o. s. v. Särskilt i fråga om gamla personer föreligger också möjligheten att genom successiv förbrukning av kapital eller belåning eller försäljning av fastighet anskaffa medel till uppehället. Folkpensionens uppgift är ju att tillse att de gamla och förtidsinvaliderna erhålla en tillfredsställande försörjning men icke att deras besparingar ograverade skola gå till arvingarna. Den förmögenhet, som för närvarande utesluter från rätt till tilläggspension enligt folkpensioneringslagens huvudbestämmelser utgör — om kapitalräntan är 3 procent och andra inkomster ej finnas —:

148 i ortsgrupp 1 2 3

ensamstående

makar

11 538 13 077 14 615

23 077 26 154 29 231

De nu angivna siffrorna utvisa, att i vissa fall förefintligheten av ett ganska betydande kapital icke utgör hinder för erhållande av en, låt vara obetydlig, tilläggspension. Har den pensionssökande inkomster av annan natur än av förmögenhet, t. ex. genom arbete, kan dock även en relativt obetydlig förmögenhet utesluta från rätten till tilläggspension. I dylika fall kan göras gällande att antingen arbetsviljan eller viljan till sparande kan taga skada av pensionsbestämmelsernas utformning i detta avseende. Är förmögenheten exempelvis placerad i en lågt taxerad fastighet, ger den uppenbarligen större möjligheter ur försörjningssynpunkt än eljest. Å andra sidan kan det te sig lättare att för försörjningen utnyttja ett i bank placerat belopp än en fastighet, som kanske endast inrymmer bostad. Sistnämnda synpunkt är av särskild betydelse i fråga om ägarna av s. k. egna hem. Slutligen blir vid de nuvarande reglerna av ganska stor betydelse om mindre avrundningar nedåt av kapitalet tillåtas med hänsyn till väntad successiv förbrukning av detsamma, om man i kapitalet inräknar upplupna räntor, om man tillåter kvittning med skulder, som löpa utan ränta, m. fl. dylika omständigheter. Det bör också observeras, att beskattningen kan vara mera tyngande för de folkpensionärer, som ha ett relativt stort kapital, än för andra pensionärer med samma inkomst. I Danmark gäller, att vid beräkning av d/dersränla till en person, som äger förmögenhet i fastighet eller andra tillgångar, till hans årliga inkomst skall läggas 5 procent av förmögenhetens belopp, överstiger förmögenheten 4 000 kronor tillägges ytterligare 1 procent av det överskjutande beloppet och uppgår förmögenheten till mer än 8 000 kronor tillägges dessutom 1 procent av belopp över 8 000 kronor. För den del av förmögenheten, som må bestå av fast egendom, vilken blott begagnas av vederbörande själv, kan tillägget dock nedsättas till 2 procent. Vidare gäller alt i alla händelser vid beräkning av såväl ålders- som invalidränta skall bortses från ett inkomstbelopp av intill 200 kronor, om detta utgöres av pension eller legat eller är förvärvat som livränta genom en för pensionären tecknad frivillig försäkring eller är ränta av ett på samma sätt förvärvat kapital, därvid dock kapitalet skall beräknas minst giva normal sparkasseränta. Har försäkringen tecknats av pensionären själv, tillämpas vad nu sagts blott om försäkringen tecknats innan han fyllt 60 år. — Det bör bemärkas, att skärpningsbestämmelsen icke gäller beräkning av invalidränta. Enligt den norska lagstiftningen skall inkomst av förmögenhet räknas som om för förmögenheten köpts livränta efter gällande villkor för ren livränte-

149 beräkning, härifrån dock undantagen förmögenhet, som består av fast egendom, för ett belopp intill 6 000 kronor. Enligt den danska lagstiftningen kommer sålunda en åldrings kapital att påverka pensionen avsevärt mera än en förtidsinvalids och enligt den norska lagstiftningen, som blott avser ålderspension, påverkas pensionen av kapitalinnehavet kraftigare ju äldre pensionären är. I båda dessa länder kan avkastning av fast egendom i viss mån beräknas efter gynnsammare grunder än av annan förmögenhet. Den danska skärpningsregeln är i så måtto strängare än den svenska, att skärpning räknas å hela kapitalet under det alt den svenska allenast avser kapital över 5 000 kronor. Den danska regeln är emellertid mildare i det avseendet, att den högsta skärpningen är 7 procent under det att i Sverige den högsta skärpningen är 10 procent. Att göra jämförelse mellan den svenska och den norska regeln bereder svårigheter med hänsyn till att den norska lagstiftningen endast avser personer som fyllt 70 år. Den norska regeln torde dock för sådana personer vara strängare än den svenska. Vid ett förmögenhetsinnehav (som ej avser fast egendom) av 10 000 kronor beräknas i vårt land, om bankräntan är 3 procent, avkastningen till 500 kronor (3 procent å 10 000 + 4 procent å 5 000) under det att en livränta inköpt av en man vid 70 års ålder för samma kapital skulle ge en årsinkomst av 1 063 kronor. Höjer man den s. k. avdragsfria inkomsten, synes man böra tillse, att innehavare av relativt stora kapitaltillgångar icke härigenom bli berättigade till pension av allmänna medel. Den norska regeln torde härvid vara effektiv, åtminstone såvitt angår åldringarna. Kommittén har därför övervägt huruvida icke samma regel kunde vara lämplig även inom den svenska folkpensioneringen. Av följande skäl har kommittén emellertid ansett detta icke vara fallet. Regeln leder till alltför stränga resultat beträffande mycket gamla personer och alltför milda resultat beträffande yngre. Vissa modifikationer skulle sålunda bli erforderliga. Huvudregeln skulle också tarva modifikation i de fall att förmögenheten utgöres av en mindre fastighet. Regeln bleve sålunda ej särskilt enkel till sin utformning. Därtill kommer att den sannolikt i tillämpningen skulle medföra betydande svårigheter t. ex. då det vid jämkning av pensionen visar sig att förmögenheten ökat eller minskat. Kommittén har därför undersökt huruvida icke den nuvarande regeln för skärpning av inkomst av förmögenhet alltfort skulle kunna begagnas, därvid emellertid en ytterligare höjning med 10 procent skulle drabba belopp överstigande 15 000 kronor till förhindrande av att de förmögenhetsgränser, som utesluta från rätt till inkomstprövad pension, skulle komma att ligga alltför högt. Det har därvid befunnits att regeln skulle oskäligt hårt drabba pensionsberättigad, som äger en mindre bostadsfastighet, vilken huvudsakligen bebos av honom själv och eventuellt även hans make (eget hem). Taxeringsvärdena å dylika fastigheter liksom även fastigheternas saluvärde ha nämligen på

150 sistone i många fall avsevärt höjts. Det synes även önskvärt att ett mindre sparkapital icke för mycket inverkar på pensionens storlek. Slutligen har det befunnits lämpligt att skärpningen i likhet med pensionsförmånerna och den avdragsfria inkomsten i viss mån göres beroende av civilståndet. Kommittén har därför föreslagit att skärpning av avkastningen å förmögenhet först skall inträda vid 7 500 kronors förmögenhet för gift pensionsberättigad (för makar tillsamman sålunda 15 000 kronor) och för annan vid 10 000 kronor. Å hela det överskjutande beloppet skall avkastningen höjas med 10 procent. Den sålunda föreslagna regeln torde bli enkel i tillämpningen samt ge relativt tillfredsställande resultat i olika avseenden. Utgår man från 3 procents avkastning å förmögenhet bli de förmögenhetsbelopp, som utesluta från rätt till inkomstprövad pensionsförmån där andra egna ej privilegierade inkomster ej finnas, av den storlek som framgår av följande uppställning. Bostadskostnadsgrupp

Invalidpension, I II III IV V

Ej gift pensionsberättigad

sjukbidrag

19 615 kronor 21 057 „ 22 500 „ 23 942 „ 25 384 „

ålderspension.

29 423 kronor 31 346 33 269 35 192 37 115

enligt alt. II.

16 923 kronor 19 230 „ 21 538 „ 23 846 „ 26 153 „ Ålderspension

I II III IV V

J, ft , Pensionsberättigad. JMciRBrrici tillSctmiTicins.

och enligt alt. I utgående

Ålderspension I II III IV V

G

22 307 kronor 25 384 28 461 31 538 34 615

enligt alt. III.

— 13 076 kronor 15 384 „ 17 692 „ 20 000 „

— 19 230 kronor 22 307 25 384 28 461

Vid bedömandet av de i uppställningen förefintliga beloppen bör hållas i minnet, att en åldring, som vid tillämpning av alternativ II uteslutits från tilläggspension på grund av sin förmögenhet, äger uppbära grundpension med 600 kronor om året (för makar blir grundpensionen 1 200 kronor) samt

151 att vid tillämpning av alternativ III varje åldring oberoende av inkomst och förmögenhet äger uppbära allmän ålderspension med 1 000 kronor om året (makar med 1 600 kronor). Såsom förut framhållits tillätes i praxis en viss avrundning nedåt av det uppgivna kapitalet med hänsyn till väntad förbrukning under den närmaste tiden. Ju kraftigare skärpningen är desto större inverkan på inkomstberäkningen har uppenbarligen sådan avrundning. Höjas pensionerna på föreslaget sätt torde någon anledning att tillåta avrundning nedåt av de vid ansökningstillfället förefintliga kapitaltillgångarna ej föreligga. Någon större successiv förbrukning av kapitalet blir nämligen i regel ej nödvändig. Kommittén förutsätter därför att vid inkomstberäkningen någon större avrundning av kapitalet ej skall tillåtas. Upplupna räntor avseende den löpande ränteterminen böra ej inverka å kapitalet.

152 Kap. VII. Pensionsförmånernas storlek. Allmänna synpunkter. I det föregående har berörts den inverkan å möjligheterna att ordna en effektiv folkpensionering, som befolkningsutvecklingen har. Det är för envar uppenbart, att det ur ekonomisk synpunkt är svårare än eljest att ordna folkpensioneringen, då antalet åldringar snabbt stiger, samtidigt som befolkningen i arbetsför ålder stagnerar. Även om man liksom socialvårdskommittén har den inställningen att de gamla och de i förtid invalidiserade äro förtjänta av en levnadsstandard, som ungefärligen motsvarar övriga medborgares, kan man icke bortse ifrån den begränsning av samhällets möjligheter härutinnan, som särskilt föranledes av befolkningsutvecklingen. Man får hålla i minnet, att man, därest man önskar hålla produktionen uppe, icke kan för mycket beskära de arbetandes realinkomster. Även ur nativitetssynpunkt är det nödvändigt, att de, som äro i arbetsför ålder, ha en relativt god försörjning. Om man önskar giva särskilt dem, som ha barn att fostra, en sådan försörjning med hjälp av allmänna medel, uppkomma stora krav å statskassan, vilka konkurrera med de krav, som ställas å densamma från folkpensioneringens sida. Ytterst bottna våra möjligheter att på ett tillfredsställande sätt såväl sörja för det uppväxande släktet som för de gamla och arbetsoförmögna i upprätthållandet av produktionen vid en hög nivå. De socialpolitiska åtgärderna komma därför icke att på lång sikt nå åsyftad effekt, om de utformas så, att produktionen hämmas genom dem. Även om de nu anförda synpunkterna mana till försiktighet vid folkpensioneringens utformning, är det dock enligt kommitténs mening tydligt, att samhället bör göra allt vad som är möjligt för att förbättra de nu utgående och i de flesta fall alltför knappt tillmätta folkpensionerna. En reform bör vara effektiv i den meningen att den möjliggör för det stora flertalet pensionstagare, att reda sig utan understöd efter individuell behovsprövning. Särskilda svårigheter vid bestämmandet av folkpensionernas storlek föreligga emellertid för närvarande genom ovissheten om det framtida penningvärdet och den ekonomiska utvecklingen överhuvud taget. Kommittén anser, att man i stort sett är nödsakad att utgå från det nu rådande penningvärdet, därvid man emellertid kan räkna med sänkning av vissa levnadskostnadsposter, såsom t. ex. bränsleposten. Å andra sidan kanske man bör räkna med en viss stegring på lång sikt av de rena bostadskostnaderna. Dessa omstän-

153 digheter måste leda till, att man icke kan utan vidare grunda sin uppfattning om storleken av pensionsförmånernas erforderliga belopp på statistiskt siffermaterial, utan man måste även bygga på den kännedom, man på annat sätt kan äga om folkpensionärernas levnadsförhållanden och hjälpbehov. Även den omständigheten att man vill bestämma pensionsbeloppen lika — utom för bostads- och bränslekostnaden — inom landets olika delar leder till, att pensionens belopp måste bestämmas efter andra grunder än de rent statistiskt motiverade. Vid bestämmandet av pensionsbeloppen bör hänsyn också tagas till de nu utgående pensionernas storlek samt till storleken av de kommunala pensionstillskott eller hemunderstöd, som i ganska stor utsträckning utgivas till folkpensionärerna. Såsom i annat sammanhang nämnts äro de genomsnittliga högsta pensionsbeloppen för ogifta pensionstagare i de olika dyrortsgrupperna för närvarande 605, 733 och 879 kronor resp. enligt folkpensioneringslagens huvudbestämmelser. För makar bli enligt samma bestämmelser motsvarande belopp 1 110, 1 366 och 1 657 kronor. De nämnda beloppen avse att täcka alla levnadskostnader, sålunda även utgifterna för bostad och bränsle. I Stockholm kan till ensam pensionär utan större egna inkomster utgivas kommunalt pensionstillskott eller hemunderstöd högst med så stort belopp, att hans folkpension, kommunala pensionstillskott eller hemunderstöd och egna inkomster sammanlagt årligen uppgå till mellan 1 700 och 1 800 kronor. För makar ligger motsvarande belopp mellan 2 700 och 2 800 kronor. Å den rena landsbygden lämnas, såsom tidigare nämnts, kommunala pensionstillskott eller fattigvård av stadigvarande natur endast i relativt ringa omfattning till folkpensionärerna. Rörande hithörande förhållanden må i övrigt hänvisas till de siffror, som erhållits vid kommitténs statistiska utredning (SOU 1945: 23) och av vilka här må återgivas följande: Av hela det undersökta antalet pensionärer, som ej voro intagna för anstaltsvård, hade såsom förut nämnts 13,c procent hemunderstöd och 3,8 procent kommunalt pensionstillskott. Sammanlagt uppburo sålunda 17,4 procent av de ej anstaltsvårdade pensionärerna kommunalt bidrag av nu angivet slag. Det visade sig att procenttalet pensionärer med hemunderstöd eller kommunalt pensionstillskott å landsbygden i stort sett steg med den växande industrialiseringen och i städerna med dessas storlek. I landsbygdens A-kommuner utgjorde de understödda sålunda 7,4 procent mot i D-kommunerna 29,2 procent. I städerna med mindre än 5 000 invånare utgjorde de understödda pensionärerna 15,9 procent mot i Göteborg 39,8 procent och i Stockholm 37,8 procent. För Malmö var motsvarande siffra allenast 24,8 procent. Ser man på de olika dyrortsgrupperna visar det sig att antalet understödda är större å dyrorterna än å billigaste ortsgruppen trots att folkpensionerna äro dyrortsgraderade. Antalet understödda inom resp. ortsgrupper var sålunda

154 12,o, 24,i och 37,9 procent. Även i fråga om understödens storlek förekommer en markerad skillnad. Hemunderstöden från fattigvården äro i regel något större för de ogifta än för de gifta, i fråga om de kommunala pensionstillskotten är förhållandet det motsatta. Vid bedömandet av utredningens siffror i fråga om de gifta tilläggspensionärerna bör ihågkommas att i de fall, där allenast mannen är pensionsberättigad, båda makarna skola leva på hans pension jämte hemunderstödet eller det kommunala pensionstillskottet. De lämnade siffrorna beträffande gifta pensionärer avse för övrigt båda makarna. Tages hänsyn härtill är det uppenbart att de genomsnittliga understödsbeloppen relativt sett ligga betydligt högre för de ogifta än för de gifta. Det bör observeras att vid undersökningens verkställande de provisoriska pensionsförbättringarna ännu icke tillkommit. Det är även av intresse att ta del av vissa siffror ur den officiella fattigvårdsstatistiken; den senast fullt bearbetade avser år 1943. De här nedan lämnade uppgifterna avse endast de folkpensionärer som åtnjutit fattigvård (pensionstillskott). Dessa utgöra såsom nyss framhållits allenast en mindre del av hela antalet folkpensionärer. Folkpensionernas maximibelopp uppgick under andra halvåret 1943, om nian räknar med en genomsnittlig grundpension på 75 kr., inom respektive ortsgrupper till 476, 602 och 744 kr. per år. Enligt nämnda officiella statistik uppgick för understödstagare (inkl. personer med kommunalt pensionstillskott), vilka samtidigt hade tilläggspension (familjens huvudperson tilläggspension eller i fråga om gift par eller samboende endera av dem tilläggspension), hemunderstödets belopp för hel månad i ortsgrupp I till 19 kronor för ensamstående, 29 kronor för gifta, av vilka endast den ena hade pension och 23 kronor för gifta, vilka båda hade pension. För dem, som hade understöd hela året — och så var fallet för omkring 3A av samtliga pensionärer med hemunderstöd — utgick alltså i ortsgrupp I hemunderstöd med ett årligt belopp av för respektive kategorier 228, 348 och 276 kronor. En person i ortsgrupp I med högsta möjliga pension 476 kronor och hemunderstöd hade sålunda i genomsnitt en sammanlagd inkomst av 704 kronor, om han var ensamstående, och om han var gift, utan att maken hade pension, av 824 kronor. Gällde det makar, vilka båda hade pension, uppgick i genomsnitt den sammanlagda inkomsten till 1 228 kronor. Medelunderstöden i ortsgrupp II för de nämnda tre familjetyperna voro för landsbygden 312, 540 och 408 kronor och för städerna 372, 588 och 444 kronor. Den sammanlagda inkomsten var alltså (pension 602 kronor) för landsbygden resp. 914, 1 142 och 1 612 kronor och för städerna 974, 1 190 och 1 648 kronor. Om man inom ortsgrupp III betraktar den där dominerande kommunen, Stockholms stad, för sig, finner man att medelunderstöden för resp. tre fa-

155 miljetyper låg vid 672, 1 248 och 948 kronor. Med maximipensionen (744 kronor) gav detta en årsinkomst för resp. familjetyper av 1 416, 1 992 och 2 436 kronor. En granskning av materialet utvisar, att understödsbeloppen ligga väl samlade omkring de beräknade medeltalen. Om man vill använda redovisade understödsbelopp som mätare på vad vederbörande ha att existera på, är det angeläget uppmärksamma, att dessa belopp i viss utsträckning innefatta det uppskattade värdet av naturaförmåner såsom bostad, bränsle, kläder m. m. De belopp, med vilka dylika förmåner ingå i understödets beräknade värde, pläga vara låga. Därest en pensionstagare skall i den öppna marknaden tillhandla sig vad han erhållit som understöd in natura, erfordras sålunda i regel ett större belopp än det i statistiken beräknade värdet av förmånen. Efter uppdrag av Kungl. Maj.-t utförde socialstyrelsen en mindre undersökning rörande folkpensionärers levnadsförhållanden under de sista månaderna av år 1943. Av störst intresse är den del av undersökningen, som hade formen av en hushållsbudgetundersökning omfattande en fullständig inkomst- och utgiftsbokföring under fyra veckor samt vissa retrospektiva uppgifter för hela år 1943. Det må hänvisas till den redogörelse för denna undersökning, som återfinnes i Sociala meddelanden 1944 nr 4 (sid. 308). Här må endast återgivas de årsbudgeter för vissa folkpensionärer, som konstruerats på grundval av undersökningen. Tab. 8. Konstruerade årsbudgeter för vissa folkpensionärer i städerna och på landsbygden. Ogift pensionär (ensamboende)

Antal undersökta hushåll Totalinkomst (kontant o. in natura) per år kr Procentuell utgift för: Livsmedel Bostad och bränsle Lyse Beklädnad Skatter Övriga utgifter: förenings- o. försäkr.avgifter tidningar, förströelser tvättmedel, hygien diverse Summa Därav kontant in natura

Makar

Landsbygd

Städer

Landsbygd

Städer

900—1 100 44 27 2 11 1

1 200—1 350 1 500—1 800 1 900—2 200 40 34 2

1 2 2 10 100 81 19

100 90 10

47 23 2 11 1

44 28 2 6 2

1 2 2 11

2 3 2 11

100 83 17

100 92

Vid användning av resultatet av ifrågavarande undersökning måste uppmärksammas, att själva metoden för undersökningen ( individuell bokföring

156 inom varje hushåll) särskilt i fråga om en grupp som den här berörda måste ge ett ensidigt urval, som ger anledning behandla materialet med försiktighet.

Grundpensionerna. I det föregående har kommittén angivit de skäl, som föranlett kommittén att bibehålla systemet med icke inkomstprövade grundpensioner såväl beträffande invalidpensioneringen som beträffande ålderspensioneringen. I samband därmed ha även angivits skälen för att kommittén ansett grundpensionen böra utgå med ett enhetligt belopp, oberoende av huruvida och med vilka belopp pensionsavgifter erlagts. Olika meningar kunna uppenbarligen alltid råda rörande storleken av en grundpension. Såsom framgår av redogörelsen för den nu gällande folkpensioneringen uppgå för närvarande de grundpensioner som utgå till dem, vilka äro berättigade till tilläggspension, till följande genomsnittsbelopp: Bostadskostnadsgrupp

I II III

Ogift

Två makar

76 kr. 72 „ 69 „

152 kr. 144 „ 138 „

För pensionstagare, som icke är berättigad till tilläggspension, är den genomsnittliga grundpensionen högre och utgör för närvarande omkring 90 kronor. Den högsta tänkbara grundpensionen är enligt den nu gällande folkpensioneringslagen 166 kronor. Med hänsyn till gällande övergångsbestämmelser komma dock vissa personer att äga rätt till större pension på grund av erlagda avgifter. Den högsta pension till vilken någon enligt gällande bestämmelser kan vara berättigad på grund av sin avgiftsbetalning är kronor 287: 10. Det antal personer, vilka äro berättigade till grundpension, överstigande 200 kronor, torde högst uppgå till några hundratal. En man, som har att erlägga 50 kronor om året i pensionsavgift från och med det år, under vilket han fyllt 18 år, intill dess han blir berättigad till invalidpension eller uppnår 67 års ålder, skulle enligt försäkringstekniska grunder vid en räntefot av 3 procent och med tillämpning av de dödlighetsoch invaliditetsantaganden, som ligga till grund för pensionsstyrelsens frivilliga försäkring, bli berättigad vid 67 års ålder eller dessförinnan inträffad invaliditet till en pension av för män 451 kronor och för kvinnor 389 kronor. De föreslagna bestämmelserna om avgiftsplikten leda emellertid till att endast få personer komma att erlägga högsta avgiftsbeloppet, 50 kronor, under hela den avgiftspliktiga tiden. Med hänsyn härtill torde även de, som under större delen av sin arbetsföra ålder erlägga den högsta avgiften, få full valuta för

157 sina avgifter, därest dessa berättiga till en ganska avsevärt lägre pension än vad nu sagts. Fastställes grundpensionen exempelvis till 200 kronor, torde man dock icke kunna göra gällande, att de, som under en stor del av sitt liv erlagt högsta pensionsavgiften, erhålla full valuta från sina avgifter. Såsom framgår av vad i annat sammanhang anförts, behöver denna omständighet ej utgöra hinder för pensionens fastställande till nämnda belopp, enär avgifterna för dessa personer mycket väl kunna delvis anses vara motiverade av den trygghet folkpensioneringen medför för varje medborgare. Ingen torde nämligen med säkerhet kunna veta, huruvida han i händelse av invaliditet eller ålderdom kan bli i behov av pension av allmänna medel. Tages hänsyn till denna synpunkt, torde med visst fog kunna göras gällande, att alla få valuta för sina pensionsavgifter, även om grundpensionen skulle fastställas till allenast 200 kronor. De, som endast erlagt låga avgifter under en stor del av sitt liv, komma givetvis att bli något överkompenserade, därest grundpensionen fastställes till nämnda belopp. Emellertid bliva de flesta personer, som under sin krafts dagar haft små inkomster, i behov av tilläggspension, varför till dem i varje fall måste utgå avsevärt större sammanlagd folkpension än 200 kronor om året. Önskar man i princip bibehålla det nuvarande systemet med grund- och tilläggspensioner, synes det kommittén som om en grundpension av 200 kronor kunde vara lämplig. Fastställes grundpensionen till detta belopp, komma erforderliga övergångsbestämmelser i fråga om grundpensionerna att såsom framgår av vad ovan sagts endast avse ett relativt fåtal personer, övergångsbestämmelserna i detta avseende komina sålunda icke att föranleda något större administrativt besvär. Ett belopp av 200 kronor torde icke heller vara så ringa, att det icke kan anses förtjänt av beteckningen pension. För makar utgör ett belopp av 400 kronor ett icke obetydligt tillskott till försörjningen. I annat sammanhang har framhållits, att, då det gäller invalidförsäkringen, en alltför stor del av folkpensionen med hänsyn till invaliditetsprövningen icke bör utgivas utan inkomstprövning. Enligt kommitténs mening är det därför såvitt angår invaliderna knappast tillrådligt att bestämma grundpensionen till högre belopp än 200 kronor. Kommittén har på anförda skäl föreslagit, att grundpensionen i fråga om samtliga pensionstagare, berättigade till grundpension, enligt alternativ I skall utgöra 200 kronor. I alternativ II har beträffande åldringarna föreslagils en grundpension om 600 kronor om året. Vid en så relativt hög räntefot som 3 procent drager en försäkring avseende dels en livränta av 200 kronor om året intill 67 år i händelse av för tidig invaliditet samt dels en ålderspension om 600 kronor om året från fyllda 67 år, vid premiebetalning från och med det adertonde till och med det sextiosjätte levnadsåret eller intill invaliditetens inträffande, en årlig nettokostnad av för man kr. 51: 12 och för kvinna kr. 56:81. Enligt

158 detta alternativ komma sålunda samtliga avgiftsbetalare att erhålla mer än full valuta för sina avgifter även enligt rent försäkringstekniska grunder. Man kan om man så vill göra gällande, att de icke inkomstprövade pensionsförmånerna vid detta alternativ äro beräknade så att de ge full valuta för de föreslagna avgifterna, därvid man antager, att staten för de medborgare, som ej betala den högsta avgiften, tillskjuter skillnaden mellan sagda avgift och den faktiskt erlagda. Dyrortsgraderingen. För att utröna pensionärernas bostadsutgifter, häri inräknat bränslekostnader, har socialvårdskommittén såsom tidigare nämnts företagit en omfattande statistisk undersökning. I fråga om resultaten av denna undersökning får kommittén hänvisa till sitt betänkande nr X. Av undersökningen framgår att 63,7 °/o av tilläggspensionärerna ha egen bostad, under det alt 23 % innebo hos annan och 13,3 °/o äro intagna å anstalt. Dessa siffror variera ganska avsevärt inom olika slag av kommuner och inom de olika dyrortsgrupperna. Inom tredje dyrortsgruppen ha sålunda endast 58,8 °/o av tilläggspensionärerna egen bostad, under det att 22,i °/o innebo hos annan och 19,i °/o äro intagna å anstalt. De gifta pensionärerna disponera i mycket stor utsträckning egen bostad. Enligt undersökningen ha sålunda de gifta pensionärer, som sammanbo med sin make, egen bostad i 90,5 °/o av alla fall, under det av de ogifta endast 39,2 % ha egen bostad. Änklingar eller änkor ha egen bostad i 61 % av fallen. Endast 8,5 % av de samboende makarna innebo hos annan, under det att motsvarande siffror för de ogifta är 31,4 % och för änklingarna och änkorna 30 %. Av de ogifta äro 29,4 % intagna å anstalt, under det att för änklingarna och änkorna motsvarande siffra är 9 °/o och för pensionärer, som sammanbo med make, 1 °/o. Utredningen visar vidare, att av de pensionärer, som ha egen bostad, i tredje dyrortsgruppen 88,4 °/o förhyra bostaden. Motsvarande siffra för andra ortsgruppen är 64,4 °/o och för första ortsgruppen allenast 22,8 °/o. Av hela antalet tilläggspensionärer förhyra allenast 25 °/o sin bostad. Av samtliga tilläggspensionärer i tredje ortsgruppen förhyra 50 °/o bostad, under det alt motsvarande siffror för andra och första ortsgrupperna äro 39 °/o och 14 °/o. Mindre än 10 °/o av de i landsbygdens A-kommuner boende pensionärerna förhyra bostad. Å ägd jordbruks- eller bostadsfastighet bo icke mindre än 41,9 % av de tilläggspensionärer, som ha egen bostad. Även i detta avseende förefinnas starka variationer mellan de olika dyrortsgrupperna. Som man kan vänta återfinnas huvudparten av de tilläggspensionärer, som äga sin fastighet, inom första ortsgruppen. Icke mindre än 53,7 °/o av de tilläggspensionärer därstä-

159 des, som ha egen bostad, bo å egen fastighet (16,3 % å jordbruksfastighet och 37,4 °/o å bostadsfastighet). I fråga om enbart landsbygdens A-kommuner är motsvarande siffra 55,5 °/o (24,o °/o å jordbruksfastighet och 31,5 °/o å bostadsfastighet) . I andra ortsgruppen bo 24,6 % av tilläggspensionärerna med egen bostad å ägd fastighet. För tredje ortsgruppen är motsvarande siffra allenast 4,5 %.' Av hela antalet tilläggspensionärer bo i ortsgrupp 1 32 %, i ortsgrupp 2 15 °/o och i ortsgrupp 3 mindre än 3 % å ägd fastighet. Med ägd bostadsfastighet har ovan jämställts det fall, att någon äger bostadshus å annans grund. Kostnadsfritt upplåten bostad åtnjuta enligt undersökningen 17,i % av de tilläggspensionärer, som ha egen bostad. Motsvarande siffra är för första ortsgruppen 21,9 °/o, för andra ortsgruppen 9,6 °/o och för tredje ortsgruppen 2,8 °/o. I förhållande till hela antalet tilläggspensionärer inom resp. ortsgrupper ha 13, 6 och 2 % fri bostad. Av utredningen framgår sålunda tydligt att pensionärerna i ganska obetydlig utsträckning förhyra bostad å de billigare orterna, under det att detta är mycket vanligt å de dyrare orterna. Å de billigare orterna äga pensionärerna i stället i stor utsträckning de fastigheter, å vilka de bo, under det att detta är ganska sällsynt å de dyraste orterna. Kostnadsfritt upplåten bostad förekommer också i ojämförligt flera fall å de billigare orterna än å de dyrare. Tydligt är sålunda att hyresfaktorn måste tillmätas en betydligt större vikt å dyrorterna än å de billigare orterna. Man måste med andra ord förutsätta, att ortstilläggen skola vara så avpassade, att de kunna å dyrorterna täcka kostnaderna för förhyrning av bostaden. För landsbygdens vidkommande åter betyder det belopp man anser erforderligt för bostad och bränsle i väsentlig mån att värdet av egen eller kostnadsfritt upplåten bostad vid inkomstberäkningarna bör upptagas till detta belopp. Även relativt låga bostadstillägg torde å landsbygden möjliggöra för pensionärerna att göra rätt för sig, då de innebo hos anhöriga, under det att detta icke i samma mån blir fallet i storstäderna. Det bör i detta sammanhang bemärkas, att ungefär lika stor andel av pensionärerna innebo hos andra i storstäderna som å landsbygden. Detta förhållande torde förklaras därigenom, att pensionärerna i storstäderna i betydande omfattning icke haft råd att förhyra egen bostad. Å landsbygden däremot torde förklaringen till att så många innebo hos andra kunna sökas däri, att bostadsutrymmena icke sällan äro ganska stora å vissa jordbruksfastigheter samt uti det ännu på sina håll förekommande undantagssystemet. De sämre bekvämligheterna i landsbygdens bostäder och dessas ganska ofta ensliga belägenhet torde också vara omständigheter, som kunna föranleda till inneboende hos andra. I fråga om kostnaderna för de förhyrda bostäderna föreligga enligt kommitténs undersökning mycket betydande variationer. Genomsnittskostnaden

160 för av pensionär förhyrd lägenhet varierar sålunda mellan 125 kronor i landsbygdens A-kommuner och 727 kronor i Stockholm. För de tre dyrortsgrupperna voro genomsnittssiffrorna 175, 381 och 632 kronor. Genomsnittskostnaden för hela riket är 367 kronor. Även inom resp. dyrortsgrupper äro variationerna betydande. Bostadskostnaderna för pensionärer med egen fastighet varierade också betydligt eller från 72 kronor i landsbygdens A-kommuner till 570 kronor i Stockholms stad. Inom de olika dyrortsgrupperna voro kostnaderna resp. 101, 238 och 447 kronor. Genomsnittskostnaderna för hela riket voro 148 kronor. Kommittén har emellertid i sin statistiska utredning framhållit, att kostnaderna för de egna fastigheterna i vissa fall torde ha blivit för lågt angivna i de av kommittén inhämtade uppgifterna, enär man ofta förbisett underhållskostnaderna för fastigheterna. Även i fråga om utgifterna för bostad i egen fastighet förekomma stora variationer inom resp. dyrortsgrupper. Vid bedömandet av de ovan angivna hyreskostnadssiffrorna måste beaktas, att dessa avse även lägenheter med centralvärme beträffande vilka uppvärmningskostnaden ingår i hyran. Lägenheterna med centraluppvärmning förekomma relativt sett i större omfattning i dyrorterna än å billigaste ort. I ortsgrupp 1 betingade för ensamboende pensionärer bostäder bestående av ett rum eller ett kök eller ett rum med kokvrå utan värme 107 kronor och med värme 151 kronor. Motsvarande siffror för andra ortsgruppen voro 199 och 287 kronor och för tredje ortsgruppen 343 och 466 kronor. Lägenheter om ett rum och kök, två rum eller två rum med kokvrå betingade utan värme för ensamboende pensionär 150 kronor i första, 292 kronor i andra och 472 kronor i tredje ortsgruppen under det att sådana lägenheter med värme kostade resp. 223, 496 och 822 kronor. För två makar ligga kostnaderna i regel något högre än för en ensamboende. Skillnaden i bostadskostnad för äkta makar, som icke sammanbo med barn eller annan, och för övriga ensamboende i de fall, då bostaden förhyres, är av stort intresse då det gäller att taga ställning till pensionsförmånernas storlek. I de olika ortsgrupperna är hyran för bostad utan värme följande: Tab. 9. Ortsgrupp 1 Lägenhetens storlek 1 rum, 1 kök eller 1 rum med kokvrå 1 rum och kök, 2 rum eller 2 rum med kokvrå

Ortsgrupp 2

Ortsgrupp 3

ensamboende

enbart makar

ensamboende

enbart makar

ensamboende

enbart makar

529 Lägenheter med centralvärme bli, såsom framgår av vad nyss sagts avsevärt dyrare i hyra än lägenheterna utan värme. Det bör här anmärkas att

161 antalet av tilläggspensionärer förhyrda lägenheter med centralvärme är ganska obetydligt i lägsta ortsgruppen i förhållande till antalet lägenheter utan värme — bland de undersökta tilläggspensionärerna 160 resp. 1 813. I tredje ortsgruppen åter är förhållandet ett annat. Där ha av de undersökta tilläggspensionärerna 562 lägenheter med centralvärme och 737 lägenheter utan sådan värme. Av utredningssiffrorna framgår vidare, att de tilläggspensionärer, som bo i centraluppvärmda lägenheter, till mycket stor del få nöja sig med ett rum eller ett rum och kokvrå. Mot de siffror, som framkommit vid kommitténs undersökning, kan riktas den anmärkningen, att de icke återspegla det verkliga behovet utan endast äro ett uttryck för det faktiska förhållandet. Man kan med andra ord säga, att siffrorna angiva kostnaderna för de bostäder pensionärerna faktiskt ha, men icke kostnaderna för sådana bostäder som de skäligen borde kunna ha tillgång till. Med hänsyn härtill kan det i förevarande avseende vara av intresse att taga del av siffror, avseende bostadskostnaderna i allmänhet å olika orter. Den år 1939 verkställda hyresräkningen är i detta fall upplysande. Från densamma äro följande siffror hämtade avseende medelhyran för lägenheter å ett rum eller ett kök, ett rum med kokvrå samt ett rum och kök, dels utan centralvärme och dels med centralvärme, i nedan angivna grupper av orter: Tab. 10.

Stockholm Göteborg Malmö Förstadsorter Städer med

20 000— 100 000 inv. ,, m. m. med 10 000— 20 000 inv. ,, ,, med 5 000— 10 000 inv. ,, „ med 1 000— 5 000 inv. ,, ,, med under 1 000 inv. Icke-adm. tätorter m. minst 1 000 inv. ,, ,, m. under 1 000 inv. Landskommuner i övrigt . . . Samtliga orter

Ett rum eller ett kök utan med värme

Ett rum med kokvrå utan med värme

Ett rum och kök utan med värme

379 269 225 186

639 473 416 338

490 378 289 314

824 731 609 726

593 437 382 343

1 058 747 718 712

124 103

208 219

205 166

412 307

210 185

342 314

819 Av tabellen framgår att förhållandet mellan hyreskostnaderna å de olika orterna är ungefär detsamma enligt hyresräkningen som enligt kommitténs il

162 utredning angående folkpensionärerna. Emellertid äro hyresbeloppen i stort sett något lägre enligt kommitténs utredning än enligt hyresräkningen. Detta är ganska naturligt enär pensionärerna icke kunnat hyra mera moderna lägenheter samt de ej heller haft behov av att bo vid de ur kommunikationssynpunkt mest gynnade bostadslägena. Några mera bestämda slutsatser angående pensionärernas bostadsstandard kunna sålunda knappast dragas av hyresbeloppens storlek i och för sig. Av hyresräkningen framgår liksom enligt kommitténs undersökning att variationerna inom samma dyrortsgrupp kunna vara mycket betydande i fråga om hyreskostnadsnivån. Även andra utvägar stå till buds att bedöma bostadskostnaderna i allmänhet. Kommittén har sålunda tagit del av de kollektivavtal, som gälla för lantarbetare och skogsarbetare, i vilka avtal hyresbeloppen för av arbetsgivare tillhandahållen bostad äro fixerade. Alltför stor vikt kan dock i detta sammanhang icke tillmätas de i dessa avtal förefintliga siffrorna med hänsyn till att hyresbeloppen undergått förhöjning samtidigt som timpenningen ökat, vilket innebär att hyrorna ha satts i viss relation till den kontanta avlöningens storlek. Vidare avse dessa siffror familjebostäder, vilka genomgående behöva vara något större än folkpensionärernas bostäder. Angående folkpensionärernas bostadsförhållanden kunna vidare vissa slutsatser dragas av den av kommittén verkställda statistiska undersökningen angående fattigvårdens understödsverksamhet (SOU 1941:29). Även socialstyrelsens i slutet av år 1943 verkställda levnadskostnadsundersökning ger tillgång till visst siffermaterial för bedömandet av folkpensionärernas bostadskostnader. Vid de siffror, som framkommit vid denna undersökning, kan emellertid för stort avseende icke fästas med hänsyn till det sätt, varpå uppgifterna för undersökningen måst införskaffas. Den av socialvårdskommittén verkställda undersökningen utvisar vilken betydelse bränslekostnaden har för pensionärerna. Av undersökningen framgick sålunda att mindre än 20 procent av pensionärerna med egen bostad hade tillgång till fritt bränsle eller bränsle å egen fastighet, samt att av återstoden drygt 90 procent hade alt inköpa bränsle under det att för de övriga bränslet ingick i bostadskostnaden. Den genomsnittliga kostnaden för inköpt bränsle, frånsett kostnader för gas och elektricitet, uppgår enligt undersökningen till 137 kronor. För de olika dyrortsgrupperna är siffran, om gas och elektricitet icke medräknas, respektive 126, 162 och 159 kronor. Om gas och elektricitet för matlagningsändamål medräknas, höjas medeltalen för de högsta ortsgrupperna icke obetydligt (se härom den statistiska bostadsutredningen s. 31). De angivna siffrornas storlek är uppenbarligen i hög grad beroende av det nuvarande läget å bränslemarknaden. Enligt inhämtade uppgifter vill det synas, som om bränslekostnaderna för närvarande skulle vara i genomsnitt ungefär dubbelt så höga som före det nu pågående kriget. Även om man icke kan räkna med, att kostnaderna komma att sjunka till den nivå,

163 de hade före kriget, torde det dock vara berättigat att räkna med en betydande sänkning av desamma till den tidpunkt, då det förevarande förslaget kan antagas bli genomfört, eller inom relativt kort tid därefter. Reduceras de ovan angivna bränslekostnaderna på lämpligt sätt och läggas de till hyreskostnaderna för bostäderna utan centralvärme, erhåller man en tämligen god uppfattning om det belopp, vartill bostadskostnaderna böra beräknas å olika dyrorter. Vid bestämmandet av ortstilläggen synes dock hänsyn bl. a. böra tagas till den utsträckning, i vilken lägenheter utan centraluppvärmning finnas i orterna, enär pensionärerna å vissa orter äro nödsakade att förhyra de dyrare lägenheterna med centralvärme. Av den verkställda bostadsutredningen framgår att tilläggspensionärernas bostäder, mätta efter antalet rum, genomsnittligt sett äro något större i första ortsgruppen än i dyrorterna. Å andra sidan förefinnas bekvämligheter i form av vatten och avlopp, inomhusavträden m. m. i långt större utsträckning i dyrorterna än i första ortsgruppen. I detta avseende märkes också en tydlig skillnad mellan städer och landsbygd, sålunda att inom samma dyrortsgrupp lägenheterna i städerna äro i större omfattning utrustade med bekvämligheter än lägenheterna å landsbygden. Av utredningen kan dock icke några säkra jämförande slutsatser dragas angående kvaliteten å de bostäder, som å de olika orterna disponeras av tiiläggspensionärerna, enär förutom rumsantalet och tillgången till bekvämligheter många andra omständigheter äro av betydelse i detta avseende, såsom värme- och ljudisolering, ventilationsmöjligheter, ljusförhållanden, kommunikationsförhållanden, höjden över marken, tillgång till trädgård o. s. v. En känd sak är emellertid att många tilläggspensionärer såväl i dyrorterna som i orter, som tillhöra första ortsgruppen, måste bebo lägenheter av en otillfredsställande kvalitet. Detta förhållande gäller dock icke endast tilläggspensionärerna. Utredningen utvisar att av samtliga tihäggspensionärer allenast omkring 5 300 bodde å pensionärshem. Byggandet av pensionärshem har sålunda hittills icke varit av större betydelse för lösandet av tilläggspensionärernas bostadsfråga. Frågan huruvida det kan vara önskvärt att i framtiden genom forcerat pensionärshemsbyggande anskaffa bostäder åt tiliäggspensionarerna eller om det kan visa sig lämpligare att lösa dessa bostadsproblem i annan ordning torde icke behöva prövas av socialvårdskommittén i detta sammanhang. Kommittén vill därför nu inskränka sig till att påpeka, att de pensionsförmåner, som föreslås av kommittén, möjliggöra för pensionärerna att erlägga högre hyror än hittills. Tidigare har angivits att den del av folkpensionen, som vore avsedd att täcka bostads- och bränslekostnaderna borde graderas efter dessa kostnaders storlek å olika orter. Kommittén har funnit att ett system med allenast tre ortsgrupper icke är tillfyllest, enär skillnaden i bostadstilläggens storlek vid ett sådant system

164 måste bli alltför stor, om bostadstilläggen skola göras något så när effektiva. Det må anmärkas, att det redan nu befunnits nödvändigt att för vissa gränsorter tillämpa särskilda bestämmelser i fråga om pensionernas storlek, varigenom antalet orlsgrupper för närvarande i viss mån är fem. Å andra sidan bör det uppenbarligen ur administrativ synpunkt undvikas, att antalet grupper blir alltför stort. Kommittén föreslår därför, att de olika orterna inom landet med hänsyn till bostads- och bränslekostnaderna skola indelas i fem bostadskostnadsgrupper. Det bör bemärkas, att denna ortsgruppering kommer att skilja sig från annan orlsgruppering i två avseenden, nämligen dels i det avseendet att den allenast avser bostad och bränsle och icke övriga levnadskostnader och dels i det avseendet att den i huvudsak skall taga sikte på bostäder av det slag som gemenligen bebos av folkpensionärer. Även 1943 års dyrorlskommilté har i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1945: 32) föreslagit ett system med fem ortsgrupper. Socialvårdskommittén har undersökt huruvida det skulle låta sig göra att begagna den sålunda föreslagna dyrortsindelningen även för folkpensioneringens del. Med hänsyn till vad ovan anförts om beskaffenheten av en för folkpensioneringen lämplig ortsgradering och till att skatteposten, som i en allmän dyrortsgradering är av stor betydelse, är mindre betydelsefull för folkpensionärerna, har detta icke låtit sig göra. Kommittén har avsett, att allenast Stockholm skall hänföras Ull femte ortsgruppen. Till fjärde ortsgruppen torde i huvudsak komma att hänföras Göteborg och vissa av Stockholms förorter, till tredje ortsgruppen Malmö och flertalet andra större och medelstora städer och samhällen. Till andra orlsgruppen skulle hänföras återstående städer och samhällen ävensom förorter till vissa städer och ett ganska stort antal landskommuner. Till första ortsgruppen skulle sålunda komma att hänföras i huvudsak endast den rena landsbygden. Vad nu sagts avser uppenbarligen endast att angiva vissa konsekvenser av den föreslagna ortsindelningen och icke att i fråga om detaljerna föregripa en blivande på statistiskt underlag grundad ortsgruppering. Enligt förslaget skall förevarande ortsgruppering verkställas av socialstyrelsen samt revideras vart tionde år. I fråga om de bestämmelser, som skola gälla för höjning eller sänkning av pensionsförmånerna vid förflyttning mellan olika orter, föreslås regler, som i huvudsak motsvara de, som nu gälla inom folkpensioneringen, därvid dock viss uppmjukning skett. Pensionsbelo p pen. Huru höga folkpensionerna böra vara i olika fall är såsom framgår av vad tidigare sagts en avvägningsfråga, vid vilkens prövning en rad faktorer spela in. I början av detta kapitel ha lämnats vissa vägledande upplysningar i fråga

165 om den standard, på vilken enligt senaste tillgängliga uppgifter folkpensionärer utan tillgång till egna medel eller anhörigas bistånd existera. Som där framhållits lämna dessa uppgifter dock inga preciserade hållpunkter. Ej heller kan man finna sådana på näringsfysiologiska eller dylika grunder. Fixerandet av den minimistandard, vilken genom folkpensionen skall tillförsäkras invalider och åldringar m. fl. måste därför i väsentlig grad bli en bedömningsfråga. Vid denna bedömning är det av vikt att ha för ögonen att ett av de viktigaste målen för reformen, såsom tidigare framhållits, är att göra folkpensioneringen effektiv i den meningen, att pensionstagarna — bortsett från särskilda fall — skola kunna frigöras från beroendet av understöd från fattigvården eller annan hjälpverksamhet efter fri behovsprövning. I detta avseende måste reformen få en annan innebörd än de successiva förbättringar av folkpensionerna, vilka hittills genomförts. Dessa partiella reformer ha icke ansetts vara av den omfattning i fråga om pensionernas storlek, att desamma beträffande en betydande grupp pensionärer ansetts böra föranleda indragning eller minskning av från fattigvården eller i form av kommunala pensionstillskott utgående understöd. Förbättringarna av pensionerna ha därför i praktiken medfört en höjning av den minimistandard, som genom understöd från fattigvården (eller i ett begränsat antal kommuner genom kommunala pensionstillskott) tillförsäkrats pensionstagare och även andra hjälpbehövande, och sålunda haft föga att betyda för strävandena att från fattigvården frikoppla de pensionstagare, som redan tidigare lillerkänts understöd därifrån. Vill man nu komma till ett annat resultat, är det nödvändigt alt fastställa pensionsbelopp av sådan storlek, att man kan göra gällande, att en pensionstagare i allmänhet kan erhålla en någorlunda tillfredsställande existens på pensionen. Endast i den mån så sker kan man göra gällande att folkpensionerna skola vara normerande för understödsnivån, d. v. s. att till folkpensionstagare supplerande understöd efter fri behovsprövning endast böra utgå när särskilda omständigheter föreligga, vilka öka behovet utöver det normala. För att detta skall kunna bli fallet och med hänsyn till att den standard, som för närvarande tillkommer personer, vilka äro beroende av det allmännas hjälp, åtminstone i vissa delar av landet torde få anses vara alltför knappt utmätt, är det angeläget, att man vid bestämmande av pensionsbeloppen kommer till belopp, vilka erbjuda en avsevärd förbättring i förhållande till de nu utgående högsta beloppen. Kommittén har ur här anförda synpunkter funnit, att den totala folkpension — bortsett från bostadstillägg — som bör utgå till en ogift person, lämpligen kan fixeras till 1 000 kronor om året. För äkta makar tillsammans bör i sådant fall 1 600 kronor utgöra ett lämpligt belopp. Eftersom grundpensionen till dem, som äga uppbära invalidpension eller sjukbidrag eller

166 ålderspension enligt alternativ I föreslagits till 200 kronor, kommer tilläggspensionen sålunda att i dessa fall uppgå till 800 kronor för ogift pensionstagare och 600 kronor för gift pensionstagare (1 200 kronor för två makar, som båda ha pension). Utgår ålderspension enligt alternativ II, blir tilläggspensionen 400 kronor för ogift pensionstagare och 200 för gift. Den ålderspension, som enligt alternativ III skall utgå med lika belopp i alla orter — den allmänna ålderspensionen — kommer att uppgå till 1 000 kronor för ogift och 1 600 kronor för två makar. De bostadstillägg, som kommittén såsom tidigare utvecklats ansett nödvändiga i orter, där bostads- och bränslekostnaderna äro höga, böra även de utformas efter enkla linjer även om full matematisk rättvisa ej därigenom uppnås — en sådan torde för övrigt icke kunna vinnas med någon metod. Kommittén föreslår att bostadstilläggen för ogift tilläggspensionär i de fyra högsta ortsgrupperna blir resp. 150, 300, 450 och 600 kronor samt för gift tilläggspensionär 100, 200, 300 och 400 kronor (för makar som båda ha tillläggspension alltså sammanlagt 200, 400, 600 och 800 kronor). De föreslagna totalpensionerna samt deras sammansättning framgå av uppställningen å sid. 81—82. Fördelar man de föreslagna pensionsbeloppen å dels det belopp, vartill kostnaden för bostad och bränsle kan antagas uppgå, och dels det belopp som återstår för övriga levnadskostnader, erhåller man, under förutsättning att övriga levnadskostnader beräknas till samma belopp i alla bostadskostnadsgrupper, följande siffror: Bostadskostnadsgrupp I kr.

II kr.

III kr.

IV kr.

V kr.

Summa

200 800 1 000

350 800 1 150

500 800 1 300

650 800 1 450

800 800 1 600

Summa

250 1 350 1 600

450 1 350 1 800

650 1 350 2 000

850 1 350 2 200

1 050 1 350 2 400

Ensamslående: Övriga levnadskostnader Makar; Bostad och bränsle Övriga levnadskostnader

En beräkning sådan som den ovanstående måste uppenbarligen bli mycket schematisk, varför den icke kan göra anspråk på att ens i stora drag återspegla de verkliga behoven. Den visar emellertid efter vilka principer pensionsbeloppens avvägning ägt rum. De belopp, till vilka fri bostad skall värderas, återfinnas å sid. 146. Kommittén har icke funnit möjligt att inom folkpensioneringens ram med generell verkan lösa den otvivelaktigt mycket komplicerade frågan om pen-

167 sionärernas bostadsförsörjning, vilken fråga står i nära samband med bostadsförsörjningen i allmänhet och därför bör bli föremål för övervägande i annat sammanhang. Härtill kommer att det på bostadsområdet otvivelaktigt försiggår en snabb utveckling, efter vilken anpassning måste ske på annat sätt än genom dispositioner i folkpensioneringslagen. Då det gäller att bestämma änkepensionernas belopp bör ihågkommas att dessa pensioner endast skola utgå till relativt arbetsföra personer — änkor som fyllt 67 år eller fått sin arbetsförmåga höggradigt nedsatt bli berättigade till ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag. Med hänsyn härtill kan änkepensionen bestämmas till lägre belopp än annan folkpension. Huru mycket lägre den skall vara kan givetvis diskuteras. Kommittén har presumerat att en änkepensionsberättigad änka skall kunna själv bidraga till sin försörjning med minst så stort belopp som motsvarar den avdragsfria inkomsten, d. v. s. 400 kronor om året. I överensstämmelse härmed har änkepensionen föreslagits till 600 kronor. Pensionen skall enligt förslaget vara förenad med lika stort bostadstillägg, som skall tillkomma gift pensionstagare, d. v. s. i bostadskostnadsgrupperna II—V 100, 200, 300 resp. 400 kronor. Högsta änkepensionen inklusive bostadstillägg blir sålunda i de olika bostadskostnadsgrupperna 600, 700, 800, 900 resp. 1000 kronor. De föreslagna maximibeloppen äro lika stora som maximibeloppen av det hustrutillägg, vilket tillkommer gift man vilkens hustru fyllt 60 år och ej själv är pensionsberättigad (se härom nästa avsnitt). I många fall kommer sålunda det försörjningsbidrag från folkpensioneringens sida vilket realiter tillkommit en sådan hustru som nyss sagts att vid mannens död ersättas av en lika stor änkepension. Enligt förslaget skola änkepensionerna i sin helhet vara inkomstprövade. Någon anledning att utgiva änkepension av nu förevarande slag till kvinnor med lönande förvärvsarbete synes nämligen icke föreligga. Då det ej synes tilltalande att utgiva huru små pensioner som helst, har föreslagits att änkepension, som skulle uppgå till mindre än 60 kronor om året, ej skall utgå.

Pensionsbeloppen då endast den ena av två makar uppbär pension. Såsom ett av skälen för införande av änkepensionering har kommittén angivit, att, om sådan pensionering infördes, möjlighet skulle öppnas att, då gift man men ej hans hustru vore pensionsberättigad och hustrun uppnått viss relativt hög ålder, exempelvis 60 år, höja mannens pension, så att den någorlunda motsvarade de båda makarnas behov för sin försörjning. Enligt kommitténs mening bör dock en sådan höjning icke innebära att mannen erhåller lika stor pension, som makarna sammanlagt skolat uppbära, om även

168 hustrun varit pensionsberättigad. Då hustrun är arbetsför, synes det möjligt för makarna att reda sig med något mindre folkpension, än om båda makarna äro arbetsoförmögna. Det synes dessutom önskvärt att en viss förhöjning av makarnas sammanlagda folkpension inträder, då jämväl hustrun erhåller pension. Kommittén har därför föreslagit att folkpensionen för gift man, vilkens hustru ej är pensionsberättigad men uppnått 60 års ålder, skall förhöjas genom hustrutillägg. Ett hustrutillägg av förevarande slag bör utformas på sådant sätt att mannens pension, hustrutillägget inberäknat, blir något lägre än den sammanlagda pension, som skulle ha tillkommit makarna, om jämväl hustrun varit pensionsberättigad. Tillägget bör vidare i princip icke vara större än den änkepension, som hustrun kan påräkna om hon blir änka. Förslaget innebär därför att hustrutillägget skall motsvara det belopp i tilläggspension och bostadstillägg vartill hustrun skulle ha varit berättigad, därest hon ägt rätt till invalidpension. Hustrutillägget kommer sålunda alltid att med grundpensionens belopp, 200 kronor, understiga beloppet av den invalidpension som eventuellt skulle ha tillkommit hustrun. Makarnas sammanlagda pensionsförmåner komma sålunda att öka med 200 kronor, då jämväl hustrun blir pensionsberättigad, under förutsättning att deras ekonomiska ställning är oförändrad. Hustrutilläggets maximibelopp blir enligt den angivna regeln 600 kronor jämte i förekommande fall bostadstillägg såsom för gift pensionsberättigad. Detsamma överensstämmer sålunda exakt med den föreslagna änkepensionens maximibelopp. Det torde böra påpekas att hustrutillägg vid tillämpning beträffande åldringarna av alternativen II och III kan utgå även i vissa fall, då mannen allenast är berättigad till grundpension resp. allmän ålderspension. I dylika fall måste tydligen inkomstprövning äga rum för utrönande av det belopp, vartill hustrutillägget bör uppgå. Det förutsattes därför att pensionsansökning alltid, där utgivande av hustrutillägg ifrågasattes, prövas i samma ordning som eljest tillämpas, då fråga är om inkomstprövad pensionsförmån. I analogi med vad som föreslagits i fråga om änkepensionen har såsom ytterligare villkor, för att det högre pensionsbeloppet skall kunna utgå, i nu förevarande fall föreskrivits, att makarna skola ha varit gifta minst 10 år. Finnes icke en sådan bestämmelse kommer risk att föreligga att — visserligen i undantagsfall — äktenskap ingås i syfte att eljest icke pensionsberättigad kvinna, som fyllt 60 år, skall erhålla bidrag till sin försörjning från folkpensioneringen. Anledning torde ej heller föreligga att låta folkpensioneringen sörja för en arbetsför kvinna, som allenast under en kortare tid varit borta från förvärvsarbete. Då i andra fall än som nu sagts allenast den ena av två makar är berättigad till folkpension, synes det icke rimligt, att hans folkpension utgår med lägre belopp än som tillkommer en ogift pensionsberättigad. Man kunde

169 uppenbarligen tänka sig, att lagbestämmelserna utformades på sådant sätt, att de högre pensionsbeloppen avsåge såväl ogift pensionsberättigad som gift pensionsberättigad, vilkens make ej är pensionsberättigad. Genom en sådan anordning skulle emellertid inkomstgränserna för rätt till de inkomstprövade pensionsförmånerna bli högre om allenast den ena maken hade pension än om båda hade det, vilket i sin tur skulle medföra, att i vissa fall minskning av den till makarna utgående folkpensionen kunde inträffa, då jämväl den andra maken bleve pensionsberättigad. Kommittén har därför i stället föreslagit sådana höjningar av de pensionsbelopp, som tillkomma gift pensionsberättigad, att den högsta folkpensionen, så länge den andra maken icke är pensionsberättigad, blir densamma som för ogift pensionsberättigad. De höjningar, som sålunda föreslagits, avse både tilläggspension och bostadstillägg. Då det gäller den i alternativ III föreslagna allmänna ålderspensionen, vilken icke är inkomstprövad, har däremot den utvägen valts att direkt fastställa samma belopp för gift, vilkens make ej är pensionsberättigad, som för ogift. Detta har i sin tur lett till att bestämmelsen om hustrutillägg för åldringarna vid detta alternativ måst begränsas att avse fall, då hustrutillägget enligt förut angiven grund skulle överstiga 200 kronor, — eljest skulle en hustrutilläggsberättigad pensionstagare erhålla lägre folkpension än om han icke varit berättigad till hustrutillägget.

Högsta inkomstgränser för rätt till inkomstprövade pensionsförmåner. I avsnittet rörande avdragsreglerna har nämnts alt den avdragsfria inkomsten föreslagits till för icke gift pensionsberättigad 400 kronor och för makar tillsammans 600 kronor. Vidare har angivits, att avdragsfaktorn i princip skall utgöra fem tiondelar men i fråga om invalidpension, sjukbidrag och enligt alternativ I utgående ålderspension utgöra åtta tiondelar, såvitt angår det inkomstbelopp, som överstiger den avdragsfria inkomstens dubbla belopp. De i n k o m s t b e 1 o p p, som utesluta från rätt till inkomstprövade pensionsförmåner i olika fall, framgå av följande uppställning:

170 Invalidpension,

sjukbidrag

och enligt alt. I utgående I kr.

Ej gift pensionstagare Gift pensionstagare; makarna tillsammans Gräns för hustrutillägg

1 737: 50

1 925

2 112: 50

2 300

2 325 2 325

2 575 2 575

2 825 2 825

3 075 3 075

3 325 3 325

enligt alt. II.

1 200

1 500

1 800

2 100

2 400

1 400 2 325

1 800 2 575

2 200 2 825

2 600 3 075

3 000 3 325

Ålderspension Ej gift pensionstagare Gift pensionstagare; makarna tillsammans Gräns för hustrutillägg

V kr.

1 550

Ålderspension Ej gift pensionstagare Gift pensionstagare; makarna tillsammans Gräns för hustrutillägg

ålderspension.

Bostadskostnadsgrupp II III IV kr. kr. kr.

enligt alt. III. —

1 000

1 300

1 600

— 1 825

1 000 2 075

1 400 2 325

1 800 2 575

2 200 2 825

Änkepension. 1 480 1 680

1 880

2 080

2 280

Det bör i detta sammanhang erinras om, att inkomstgränserna i de fall privilegierad inkomst föreligger de facto äro högre än ovan angivits. Är fråga om ogift kunna de angivna beloppen sålunda höjas med högst 400 kronor och är fråga om makar kunna beloppen höjas med högst 600 kronor. Enär änka är ogift, kunna de för änkepensionen angivna inkomstgränserna genom privilegiering höjas med högst 400 kronor. De ovan angivna inkomstgränserna äro enligt kommitténs mening i många fall i högsta laget, vilket visar nödvändigheten av ganska stränga avdragsregler, då pensionerna bli av den höjd, som föreslagits. Skulle avdragsreglerna uppmjukas ytterligare bleve det knappast någon mening med inkomstprövningen såvitt angår åldringarna. Även om de angivna inkomstgränserna kunna giva vid handen, att vissa personer bli berättigade till pensionsförmåner, varav de måhända icke kunna anses vara i behov, medför detta emellertid i sig självt icke så stora ekonomiska konsekvenser, som man kunde antaga, enär pensionsbeloppen som tillkomma de personer, vilkas inkomster ligga i närheten av den högsta gränsen, bli ganska obetydliga. Vid bedömandet av försörjningsläget för dem, som åtnjuta just den egna inkomst, som utesluter från rätt till inkomstprövad folkpension, bör till den egna inkomsten läggas beloppet av honom tillkommmande grundpension eller allmän ålderspension. Göres en sådan summering, visar det sig, att en ogift

171 ålderspensionstagare i femte bostadskostnadsgruppen, vilkens egna inkomster uppgå till gränsbeloppen och ej äro privilegierade, för sin försörjning sammanlagt har till förfogande enligt alternativ I 2 500 kronor, enligt alternativ II 3 000 kronor och enligt alternativ III 2 600 kronor. För makar, bosatta i nämnda bostadskostnadsgrupp, bli motsvarande belopp 3 725 kronor, 4 200 kronor och 3 800 kronor.

Högre folkpension vid uppskjuten pensionering. Å vissa håll i utlandet gäller att ålderspension utgår med högre belopp, om den sökes vid högre ålder än om den sökes vid lägre ålder. I Danmark kan ålderspension utgå redan från 60 års ålder. Väntar pensionären att begära ålderspension tills han fyllt 65 år höjes pensionens grundbelopp med c:a 5 procent, väntar han till 67 år höjes det med sammanlagt c:a 10 procent och väntar han till 70 år blir höjningen sammanlagt c:a 15 procent. Enligt regeringsförslaget i Storbritannien skall pensionen utgöra 35 shillings i veckan för makar och 20 shillings för ensamstående samt utgå tidigast från 65 års ålder till män och 60 års ålder till kvinnor. Om pensioneringen uppskjutes skall pensionsbeloppet ökas med 2 shillings i veckan för makar och en shilling i veckan för ensamstående, allt för varje år, varmed pensioneringen uppsk jutes. Utgår man från att en kvinna är berättigad till en livränta å 100 kronor, som börjar vid 67 års ålder, kan hon — enligt 3 °/o räntefot och dödlighetstabellen R 32 — för den händelse hon uttager livräntan senare erhålla följande belopp från nedan angivna åldrar. Livräntan börjar utgå

Livräntebelopp kr.

vid 67 års ålder 68 >> ) 69 )> > 70 71 i 72 73 74 75

100: — 110:04 121:58 134:91 150:40 168:54 189:89 215:24 245:55

)?

?

>» 55

5 För män är stegringen något större. I fråga om pensioner, som helt eller såsom i Storbritannien till väsentlig del finansieras genom avgifter beräknade efter försäkringstekniska grunder, torde invändningar knappast kunna göras mot att man låter pensionen stiga med varje år som dess uttagande uppskjutes.

172 Med avseende å en pension, som utgår helt eller till huvudsaklig del med hänsynstagande till pensionstagarens egen inkomst, ställer sig saken emellertid annorlunda. En sådan pension är avsedd att i anledning av inträffad försörjningsoförmåga täcka de nödvändiga levnadskostnaderna. Anledning synes då knappast föreligga att utgiva högre pension till den, som på grund av bättre hälsa eller andra omständigheter kunnat försörja sig själv till hög ålder, än till den, som tidigare förlorat sin försörjningsförmåga. För en åldring med något kapital skulle det vid en sådan anordning kunna löna sig att genom att förbruka kapitalet innan pension sökes uppskjuta pensionsåldern över huvud taget torde kunna sägas, att anordningen skulle gynna dem, som i fråga om hälsa eller tillgångar ha det bäst ställt, i förhållande till dem, som ha ett oavvisligt behov av pensionen så snart den kan erhållas. Eftersom man helst icke bör bestämma pensionen till lägre belopp, än vad som erfordras för en skälig försörjning för dem som söka den vid den lägsta pensionsåldern, blir pensionen, om den höjes då dess uttagande uppskjutes, avsevärt högre än nödvändigt för dem, vilka kunna vänta länge med att söka pension. Till vad nu sagts kommer att lagstiftningen och försäkringens administrativa handhavande kompliceras genom en anordning sådan som den nu antydda. I Danmark torde missnöje mot pensioneringens anordnande i förevarande avseende ha yppats av ovannämnda skäl och har det till och med varit tal om att slopa den nämnda graderingen av pensionerna. Erfarenheterna från Danmark torde också närmast tyda på att höjning av pensionen, då den uttages vid högre ålder, icke har någon större effekt på tidpunkten för sökande av pension. Ur kostnadssynpunkt må bemärkas att en högre pension till dem, som söka pension senare än normalt, lätt kan medföra merutgifter därigenom att även de, vilka i alla händelser icke skulle ha sökt pension förrän vid den högre åldern, komma i åtnjutande av pensionsförhöjningen. Givetvis kan skäl föreligga att vid tillämpning av alternativ I i fråga om ålderspensionerna höja grundpensionen, om folkpension sökes först vid relativt hög ålder. I detta alternativ kan man ju eventuellt anse grundpensionen utgöra en ren försäkringsprestation. De höjningar, som kunna komma i fråga, skulle emellertid bli av så pass ringa storlek, absolut taget, att det synts kommittén helt meningslöst att komplicera lagstiftningen genom en sådan anordning. Grundpensionen till åldringarna enligt alternativ II och den allmänna ålderspensionen enligt alternativ III kunna, även om de icke äro inkomstprövade, knappast anses såsom försäkringsprestationer i vanlig mening. Beträffande dessa förmåner gäller därför i det väsentliga vad ovan anförts. Den föreslagna pensionsåldern är för övrigt så hög, att behovet av särskilda åtgärder för att stimulera till ett uppskjutande av pensioneringen icke är av

173 tillnärmelsevis samma betydelse som exempelvis i Storbritannien, där en pensionsålder av 65 år för män och 60 år för kvinnor föreslagits. Med hänsyn till vad nu anförts innefattar det föreliggande förslaget icke några bestämmelser om ökning av pensionsförmånerna, då pensioneringen uppsk ju tes till högre ålder. Hj äl plöshe Is tillägg. 1 den danska lolkiörsäkringslagen stadgas (§ 40 Sik. 2) följande: "Medför invaliditet ett tillstånd av hjälplöshet, som nödvändiggör alt invaliden stadigvarande måste ha hjälp av andra och ytterligare avskär honom från möjligheten alt åtaga sig förvärvsarbete av praktisk betydelse, skall till det i Stk. 1 nämnda tillägget (invalidtillägget) ytterligare fogas elt tillägg å resp. 180, 168 och 156 kronor. När en sådan invalid övergår att uppbära åldersränta, behåller han ifrågavarande såväl som det i Stk. 1 nämnda tillägget." Hjälplöshetstillägget till de danska invaliderna är indexreglerat, varför det f. n. utgår med 69 °/o förhöjning. I Danmark avgöras invaliditetsfrågor centralt av "invalideforsikringsretten". Denna rätt avgör även, om den försäkrade uppfyller villkoren för att uppbära hjälplöshetstillägg. Om man först diskuterar frågan om hjälplöshetstillägg till förtidsinvaliderna torde man icke kunna förneka att vissa skäl tala för att invalidpension utgår med högre belopp till dem, som lida av svårartad invaliditet, än till de övriga. Emellertid möter införandet av en sådan skillnad i hjälpens storlek vissa betänkligheter. Varje gränsdragning medför sålunda en försvårad prövning av ärendena. Den nu ifrågasatta gränsdragningen skulle sannolikt medföra en invecklad praxis, som något skulle påminna om invaliditetsgraderingen inom olycksfallsförsäkringen. Om hjälplöshetstillägget liksom i Danmark fastställes till ett fixt belopp och detta är någorlunda stort, uppkommer i vissa fall risk för att en invalid erhåller högre sammanlagda inkomster om han beviljats tilläggspension (med hjälplöshetstillägg) än om han på grund av sina inkomster utestängts från rätten till tillägspension. Om hjälplöshetstillägg skulle utgå inom folkpensioneringen måste i varje fall, därest man vill undvika godtycke, rätten därtill böra prövas centralt. Bibehåller man den nuvarande kombinationen av invalid- och ålderspensionering, bör det dock icke bereda oöverstigliga svårigheter att inom pensionsstyrelsen i samband med invaliditetsfrågornas prövning även avgöra frågor om rätt lill hjälplöshetstillägg. Önskar man förbehålla hjälplöshetstilläggen allenast åt dem som bli svårt invalidiserade vid relativt ung ålder, torde en särskild åldersgräns för rätt till desamma kunna övervägas. Det kan exempelvis såsom förutsätlning för hjälplöshetslillägget föreskrivas alt den svårartade invaliditeten skall ha uppkommit före 55 eller 60 års ålder.

174 Skulle hjälplöshetstillägg utgå till vissa förtidsinvalider, måste man definiera den särskilt svåra invaliditet, som skulle medföra rätt till tillägget. Man kan sålunda generellt säga, att tillägget skall utgå till dem, vilkas arbetsförmåga stadigvarande nedsatts med minst 4 /s, och därvid tillämpa olycksfallsförsäkringens beräkningsgrunder beträffande invaliditetsgraden. En annan möjlighet är att låta tillägget utgå till dem, som måste åtnjuta ständig vård och tillsyn av annan, eller med andra ord till dem, som äro ur stånd att taga vara på sig själva. Man kan även tänka sig vissa objektiva förutsättningar för tilläggets utgående såsom att vederbörande är ständigt sängliggande, är ur stånd att utan hjälp intaga sin föda, i väsentlig grad saknar rörelseförmåga i båda armarna, o. s. v. Vilken definition man än väljer blir den ej helt tillfredsställande. Ett visst samband synes även råda mellan utformningen av avdragsreglerna och behovet av hjälplöshetstillägg. Gör man avdragsreglerna så liberala, att även invalider med relativt stor arbetsinkomst kunna få full pension, ligger det otvivelaktigt nära till hands att genom ett hjälplöshetstillägg kompensera dem, som sakna förutsättningar att utnyttja de möjligheter, som lagstiftningen sålunda erbjuder dem, vilka ha någon arbetsförmåga i behåll. Om hjälplöshetstillägg skulle utgå endast till förtidsinvaliderna, uppstår frågan om detta tillägg skall utgå även efter det vederbörande erhållit ålderspension. Då folkpension i stort sett utgår med samma belopp till förtidsinvaliderna och åldringarna, skulle, om tillägget indroges vid pensionsålderns uppnående, den pensionsberättigades ekonomiska ställning försämras. Finge däremot de, som en gång erhållit hjälplöshetstillägg behålla detsamma efter pensionsålderns uppnående, skulle de få bättre pensionsförmåner än övriga åldringar, som kunde vara lika hjälplösa. I fråga om hjälplöshetstillägg till ålderspensionerna äro vissa av de ovan angivna synpunkterna tillämpliga. Emellertid äro motiven för hjälplöshetstillägg i detta fall svagare och svårigheterna att bemästra ett sådant tillägg långt större. De flesta åldringar bli sålunda successivt mer och mer hjälplösa. Vid en högre ålder kunna de flesta åldringar betraktas som i väsentlig mån hjälplösa. Ett hjälplöshetstillägg till åldringar skulle sålunda komma att för många betraktas som en förhöjd ålderspension. De hjälplösa åldringarna torde också i regel, därest ej anhöriga ta hand om dem, intagas på ålderdomshem eller liknande inrättningar. Enligt kommitténs mening föreligger i många fall behov av särskild hjälp från samhället, då en folkpensionär är fysiskt eller psykiskt hjälplös. Många av dessa hjälplösa äro i behov av anstaltsvård, varför det bör vara en oavvislig uppgift för samhället att tillse att tillräckligt antal vårdplatser finnas tillgängliga. Den komplicerade frågan om särskilt understöd till hjälplösa folkpensionärer, som vistas i sina hem, torde icke kunna lösas efter generella linjer.

175 Därtill äro behoven allt för olika. Kommittén har därför icke ansett sig kunna i förevarande sammanhang föreslå folkpensionernas komplettering med särskilda hjälplöshetstillägg. Frågan om de hjälplösa folkpensionärernas hjälpbehov utöver folkpensionen kommer i stället att närmare övervägas i samband med utarbetande av den nya socialhjälpslagen, vilken skall ersätta fattigvårdslagen. Blindtillägg. Såsom förut angivits innebär kommitténs förslag, att de nuvarande blindhetsersättningarna ersättas med särskilda blindtillägg, varjämte de personer, vilka i fråga om blindhetens beskaffenhet uppfylla förutsättningarna för erhållande av blindhetsersättning, bli berättigade till invalidpension. Enligt förordningen om blindhetsersättning utgår sådan ersättning med 500 kronor om året till den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn. Förutsättningar för ersättningens utgivande äro vidare bland annat att vederbörande fyllt 16 år samt att blindheten ej inträffat efter fyllda 60 år. Å blindhetsersättning utgår för närvarande dels dyrtidstillägg med 208 kronor om året och dels provisorisk förstärkning med 108 kronor om året. De totala förmåner som utbetalas till en ersättningsberättigad blind utgöra sålunda 816 kronor om året. Är den blinde berättigad till folkpension, påverkas hans rätt till tilläggspension av själva blindhetsersättningsbeloppet men ej av dyrtidstilläggen och den provisoriska förstärkningen. Antalet blinda med blindhetsersättning utgör för närvarande omkring 3 180. Av dessa ha omkring 1 610 (varav 280 fyllda 67 år) icke någon folkpension, omkring 680 (varav 170 fyllda 67 år) enbart grund- eller avgiftspension samt omkring 890 (varav 270 fyllda 67 år) tilläggspension eller invalidunderstöd. Genom den höjning av gränserna för rätt till tilläggspension, som kommer till stånd enligt kommitténs förslag, skulle sannolikt antalet ersättningsberättigade blinda med tilläggspension ganska avsevärt stiga, därest bestämmelserna om blindhetsersättningen bibehölles oförändrade. I fråga om blindhetstilläggets storlek må erinras om att för närvarande ett ganska betydande antal blinda, som ej åtnjuta tilläggspension, vid sidan av blindhetsersättningen uppbära grund- eller avgiftspension. Med hänsyn bland annat härtill har kommittén föreslagit att blindtillägget skall utgöra 700 kronor om året. Detta innebär att en blind utan tilläggspension erhåller 900 kronor om året d. v. s. 75 kronor i månaden från folkpensioneringen. Är han berättigad till ålderspension och tillämpas något av alternativen II eller III för beräknandet av sådan pension, bli hans sammanlagda förmåner 1 300 resp. 1 700 kronor om året. Med hänsyn till den mycket avsevärda höjning av tilläggspensionerna

176 (häri inräknade bostadstillägg) som av kommittén föreslagits, synes det icke lämpligt att vid beräkningen av tilläggspensioner och bostadstillägg bortse från eller privilegiera blindtilläggen. Kommittén föreslår därför att dessa liksom blindhetsersättningarna skola räknas såsom inkomst vid folkpensionernas fastställande. För ogift folkpensionär utan andra inkomster än blindtillägget bli enligt vad nu sagts de högsta pensionsförmånerna följande Invalidpension,

sjukbidrag

och enligt alt. I utgående

ålderspension.

Bostadskostnadsgrupp:

Grundpension eller allmän ålderspension: Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

I II III IV V [

200 200 200 200 200

700 700 700 700 700

650 800 950 1 100 1 250

1 550 1 700 1 850 2 000 2 150

250 400 550 700 850

1 550 1 700 1 850 2 000 2 150

— — 150 300 450

1 700 1 700 1 850 2 000 2 150

Ålderspension I II III IV V

600 600 600 600 600 Ålderspension

I II III IV V

1 000 1 000 1 000 1 000 1 000

Blindtillägg:

Tilläggspension och bostadstillägg:

Summa

enligt alt. II. 700 700 700 700 700 enligt alt. III. 700 700 700 700 700

Till jämförelse må nämnas att enligt nuvarande bestämmelser i motsvarande fall och under förutsättning att grundpensionen beräknas till 65 kronor om året summan av folkpension med därå utgående tillägg och blindhetsersättning med därå utgående tillägg utgör i ortsgrupp „ „

I II III

1 206 kronor 1339 „ 1473 „ .

177 Kap. VIII. Folkpensionernas finansiering. Allmänna synpunkter. I kap. VI ha angivits de huvudprinciper, som kommittén ansett böra ligga till grund för folkpensioneringens finansiering. Finansieringen skall enligt dessa principer i huvudsak ske genom skattemedel, men de försäkrade skola ha att erlägga vissa avgifter såsom bidrag till pensionskostnaderna. Storleken av de erlagda avgifterna skall icke påverka pensionsrätten. Avgifterna äro sålunda huvudsakligen avsedda att betona folkpensioneringens karaktär av en socialförsäkring och medborgarnas rätt till folkpension. Varje medborgare får genom avgifterna en känsla av att han i mån av sin förmåga bidrager till sin pensionering, vilket bör bereda tillfredsställelse och medverka till känslan av medborgarnas solidariska ansvar för försörjningen av de gamla och förtidsinvaliderna. Avgifterna komma även att ur statsfinansiell synpunkt bli av betydelse, enär de i vissa fall uttagas jämväl av sådana, som icke ha att betala direkta skatter till staten. Enligt vad i det föregående angivits skola avgifterna i princip vara av ungefär samma storlek och beskaffenhet som de avgifter, som nu utgå. Detta behöver dock icke innebära, att bestämmelserna böra vara identiskt lika med de nuvarande. Kommittén föreslår i själva verket ganska genomgripande förändringar i fråga om avgifternas storlek och utformning. Pensionsavgifternas storlek och utformning. De avgifter, som nu erläggas i olika inkomstlägen, framgå av uppställningen å nästa sida. Av uppställningen framgår att makar i vissa inkomstlägen ha att tillsammans erlägga högre avgifter än en ogift person med samma taxerade inkomst som makarnas samt att avgiftsmaximum för två makar ligger vid 40 kronor, under det att det för en ensamstående ligger vid 20 kronor. Avgiftsminimum för makar är 12 kronor, under det att det för en ensamstående är 6 kronor. Vid ett system, där pensionsförmånerna stå i relation till de erlagda avgifterna, kan det vara påkallat att låta avgifterna bli högre för två makar än för en ogift person i samma inkomstläge, enär eljest de gifta medborgarna genomgående skulle få lägre pensionsförmåner än de ogifta. Sätter man däremot icke pensionsförmånernas storlek i relation till de er12

178 Tab. 11. Nuvarande pensionsavgift (kr.) Taxerad inkomst (för makar det sammanlagda beloppet) kr.

600 och därunder . 700 800 900 1 000 1 200 1 400 1 600 1 800 2 000 2 200 2 400 2 600 2 800 3 000 3 200 3 400 3 600 3 800 4 000 och däröver . .

För samboende makar, båda avgiftspliktiga Ena maken ej taxerad eller Vardera maken taxerad för inkomst överstigande 600 taxerad för inkomst ej kronor överstigande 600 kronor Vardera

Tillsammans

6 6 7 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 20 20 20

12 12 14 14 16 18 20 22 24 26 28 30 32 34 36 38 40 40 40 40

Vardera

6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

För annan avgiftspliktig

Tillsammans

12 14 16 18 20 22 24 26 28 30 32 34 36 38 40

6 7 8 9 10 12 14 16 18 20 20 20 20 20 20 20 20 20 20 20

lagda avgifterna, synes det icke rimligt, att en ogift person skall ha lägre pensionsavgift än två makar med samma taxerade inkomst. Kommittén har därför föreslagit, att ogifta personer i princip skola betala en pensionsavgift av 1 procent av den taxerade inkomsten, under det att var och en av makar skola ha att i pensionsavgift erlägga Va procent av den gemensamma taxerade inkomsten. I enlighet med den nyss angivna principen har den lägsta avgiften för ogift bibehållits vid sex kronor under det att den för makar gemensamt skall uppgå till samma belopp, vilket innebär att den lägsta avgiften för varje make sänkes från sex till tre kronor. Den högsta pensionsavgiften är för närvarande som nyss sagts 20 kronor för ogift och 40 kronor för makar. Med hänsyn till det förändrade penningvärdet synes en höjning av avgiftsmaximum motiverad. En sådan höjning är även motiverad av de ökade pensionsförmånerna. Då det gäller de något högre inkomstlägena synes det icke, särskilt med hänsyn till beskattningens utformning, nödvändigt att vid en lika taxerad inkomst makars sammanlagda avgifter bli av samma storlek som en ogift persons. I de fall där båda makarna ha betydande inkomster synes det särskilt motiverat alt låta båda erlägga maximiavgiften. Kommittén föreslår sålunda att avgiftsmaximum för varje avgiftspliktig skall utgöra 50 kronor. Detta belopp skall erläggas av ogift med taxerad inkomst uppgående till 5 000 kronor eller mera och av

179 gift, då makarnas sammanlagda taxerade inkomst uppgår till 10 000 kronor eller mera. Vid sistnämnda inkomstläge ha sålunda två makar, om de båda äro avgiftspliktiga, att erlägga 100 kronor. Enligt det föreliggande förslaget komma sålunda pensionsavgifterna att uppgå till följande belopp:

Tab. 12. Taxerad inkomst (för makar det sammanlagda beloppet) kr. 600 och därunder 700 800 900 1 000 1 200 1 400 1 600 1 800 2 000 2 200 2 600 3 000 3 400 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000 10 000 och däröver

Föreslagen pensionsavgift (kr.) För samboende makar Vardera

Tillsammans

3 3 4 4 5 6 7 8 9 10 11 13 15 17 20 25 30 35 40 45 50

6 6 8 8 10 12 14 16 18 20 22 26 30 34 40 50 60 70 80 90 100

För annan 6 7 8 9 10 12 14 16 18 20 22 26 30 34 40 50 50 50 50 50 50

Skulle avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen fastställas till väsentligt lägre belopp än vad kommittén föreslagit, bör kunna övervägas en fördubbling av de nu föreslagna pensionsavgifterna. En sådan avgiftsförhöjning synes vara särskilt försvarbar därest ålderspensioneringen utformas enligt alternativ III. Beräkningar ha uppgjorts angående beloppet av pensionsavgifter, som kunna beräknas inflyta enligt de av kommittén föreslagna bestämmelserna för pensionsavgifternas beräkning. Dessa beräkningar utvisa att med nuvarande penningvärde och inkomstförhållanden kan antagas, alt summan av inflytande pensionsavgifter kommer att uppgå till 70 a 75 miljoner kronor, vilket skulle innebära en ökning med 5 a 10 miljoner kronor i förhållande lill de enligt nuvarande bestämmelser inflytande pensionsavgifterna. Det torde vara ganska meningslöst att söka beräkna beloppen av de pensionsavgifter, som komma att framdeles inflyta, vilkendera av grunderna för avgifternas beräkning man än begagnar, eftersom den hittillsvarande erfarenheten ut-

180 visat, att dylika kalkyler lätt omkullkastas vid förskjutningar i fråga om penningvärdet eller inkomstförhållandena. Vid den utformning av grundpensionerna som av kommittén föreslagits blir individuell bokföring av avgifterna onödig för pensionsbeloppens beräkning. Pensionsstyrelsens befattning med avgifternas beräkning och uppbörd kan därför helt upphöra. Däremot synas avgifterna allt fortfarande böra inflyta till folkpensioneringsfonden. Skattemyndigheterna skola sålunda ha att i klumpsummor inleverera de influtna avgiftsbeloppen till denna fond. Genom den individuella avgiftsbokföringens slopande vinnas betydande administrativa besparingar hos såväl pensionsstyrelsen som uppbördsmyndigheterna.

Kommunbidragens storlek och utformning. I det föregående har nämnts att enligt det föreliggande förslaget tilläggspensionen i princip skall vara en statlig angelägenhet, under det att bostadstilläggen skola ha en mera kommunal karaktär. Det synes nämligen riktigt, att de förmåner, som utgå med lika belopp i landets olika delar, bestridas av statsmedel, under det att de merförmåner, som anses nödvändiga å vissa orter, till en betydande del bestridas av vederbörande kommun. Med de nu gällande bestämmelserna för kommunbidragens beräkning äro kommunbidragen för personer, som ha högsta tilläggspension enligt folkpensioneringslagens övergångsbestämmelser följande, om kommunbidragen till dyrtidstillägg och provisoriska pensionsförstärkningar medräknas: Ortsgrupp 1 I procent I kronor: För ogift För två makar

3 Stockholm och Göteborg

12,5

20,0

25,0

30,0

71 130

141 261

212 400

255 480

Enligt kommunalskatteberedningens förslag till kommunal skatteutjämning (SOU 1943:43) skulle de nuvarande bestämmelserna rörande kommunbidragens beräkning fortfarande i stort sett gälla med den viktiga modifikationen att kommuner med mindre antal skattekronor per invånare än ett av Konungen bestämt antal skulle få kommunbidragen reducerade, under det att desamma skulle höjas i kommuner med större antal skattekronor per invånare. Enligt detta förslag komme i vissa kommuner kommunbidraget att bli mycket obetydligt, under det att det i andra kommuner bleve synnerligen stort.

181 Enligt kommitténs mening låter det sig icke göra att på sätt kommunalskatteberedningen föreslagit på en omväg reducera kommunbidragen i vissa orter. Dessa bidrag äro nämligen huvudsakligen avsedda att inom pensionsnämnderna framtvinga en noggrann prövning av pensionsansökningarna. Erfarenheten torde utvisa, att understöd ofta utbetalas mera rundhänt, då den egna kommunen icke åsamkas någon direkt utgift, än då detta är fallet. Förhåller det sig så, att en pensionssökande måste beviljas fattigvård, om han icke kan erhålla folkpension, är det uppenbart, att pensionsnämnden härav kan påverkas vid sin prövning av vederbörandes pensionsansökning. Ur ifrågavarande synpunkt vore det uppenbarligen mest önskvärt, att kommunerna finge bidraga till folkpensionerna, i den mån pensionerna äro beroende av den kommunala prövningen, enligt samma grunder som till socialhjälpen (fattigvården). Detta låter sig dock icke göra, emedan i så fall alltför stora kostnadsökningar skulle uppkomma för kommunerna. Ur principiell synpunkt kan också göras gällande, att åldringarnas och invalidernas försörjning är en hela folkets angelägenhet, varför den i första hand bör bestridas genom statsmedel. Söker någon invalidpension eller sjukbidrag, har pensionsnämnden att taga ställning till såväl frågan huruvida vederbörandes arbetsförmåga är så väsentligt nedsatt, att folkpension bör utgå, som till frågan om den årsinkomst vilken bör läggas till grund för pensionens beräkning. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas, huruvida kommunbidrag icke borde beräknas även å grundpensionen, då fråga är om invalidpensioner och sjukbidrag. Skulle grundpensionerna jämväl för invaliderna bestämmas till ett relativt högt belopp, vore det enligt kommitténs mening nödvändigt, att kommunerna bidroge även till grundpensionernas finansiering. Kommittén har emellertid såsom förut nämnts föreslagit, att den grundpension, som skall tillkomma dem, vilka äro berättigade till invalidpension eller sjukbidrag, skall utgöra 200 kronor. Detta belopp torde icke vara så högt, att det kommer att i nämnvärt större omfattning än den nuvarande grundpensionen leda till att personer, vilka icke äro berättigade till tilläggspension, ingiva pensionsansökningar. Med hänsyn härtill har kommittén icke ansett behövligt att uttaga kommunbidrag till de föreslagna grundpensionerna. Vid prövning av ansökningar om ålderspension har pensionsnämnden huvudsakligen att taga ställning till frågan om den årsinkomst, efter vilken pensionen skall beräknas. Någon anledning föreligger på grund därav icke att uttaga kommunbidrag till den i alternativen I och II föreslagna grundpensionen till åldringarna eller den i alternativ III föreslagna allmänna ålderspensionen. Den vederbörande kommun åvilande andelen av viss pensionsförmån får icke vara alltför ringa, om kommunandelen skall fylla sin funktion att framtvinga en effektivare prövning. Ur nämnda synpunkt borde kommunandelen

182 helst icke understiga en fjärdedel eller en femtedel av kostnaden. Då det gäller tilläggspension eller änkepension, bör man sålunda, om så är möjligt, taga sikte på en kommunandel av nu nämnd storlek. Vad angår bostadstilläggen åter, skola dessa såsom förut framhållits i större utsträckning än tilläggseller änkepensionen anses som en kommunal angelägenhet. Den kommun, inom vilken ett högre bostadstillägg utgår, bör sålunda bestrida en ganska avsevärd del av merkostnaden härför. Det kan givetvis tänkas, alt en enhetlig kommunandel fastställes i fråga om bostadstilläggen. Skall denna andel icke bli alltför låg, komma emellertid genom densamma kommunbidragsutgifterna för vissa mindre och medelstora orter att i förhållande till vad nu är fallet bli alltför stora. Kommittén har därför föreslagit en skala, vilken innebär, att procentsatsen stiger med bostadskoslnadsgruppens nummer, så att kommunbidraget även procentuellt sett blir högst i femte bostadskostnadsgruppen. Skulle alternativ I för folkpensionernas beräkning genomföras, komme tilläggspensionerna att bli avsevärda även för åldringarna. Med hänsyn härtill synes det kommittén icke möjligt att vid detta alternativ fastställa så hög kommunandel beträffande tilläggs- och änkepensionerna som en fjärdedel eller en femtedel. Kommittén har därför med hänsyn till den belastning, som skulle uppkomma för kommunerna, föreslagit, att kommunbidraget till tillläggs- och änkepensionerna enligt detta alternativ skall utgöra 10 procent. Skulle alternativ II genomföras, bli tilläggspensionerna för åldringarna avsevärt lägre än enligt alternativ I. Detta förhållande gör det möjligt att vid detta alternativ uttaga en högre kommunandel i fråga om tilläggs- och änkepensionerna än vid alternativ I. Kommittén har föreslagit detta kommunbidrag till 15 procent. Alternativ III innebär i princip, att tilläggspension icke alls utgår till åldringarna. Kommunerna behöva sålunda vid detta alternativ i stort sett endast bidraga till tilläggspensionerna till invaliderna, till änkepensionerna och till bostadstilläggen. Härigenom synes det möjligt att vid detta alternativ fastställa kommunandelen till tilläggs- och änkepensionerna till 20 procent. Ur synpunkten av den kommunala prövningens effektivitet torde sålunda alternativ III vara mest tillfredsställande. Hur kommunbidragen till bostadstilläggen skola avvägas blir tydligen en ren lämplighetsfråga, därest blott iakttages att de om möjligt icke understiga vad som enligt vad nyss sagts är önskvärt med hänsyn till den lokala prövningens effektivitet. Det föreliggande förslaget innebär, att kommunbidraget till bostadstilläggen utgår med i bostadskostnadsgrupp II 30 procent, i bostadskostnadsgrupp III 40 procent, i bostadskostnadsgrupp IV 50 procent och i bostadskostnadsgrupp V 60 procent. Enligt förslaget komma kommunernas bidrag till folkpensioneringen att för varje folkpensionär med högsta folkpension bli följande:

183 I kr.

Invalidpension,

sjukbidrag

Bostadskostnadsgrupp II III IV kr. kr. kr.

och enligt alt. I utgående

För ogift 10 procent av tilläggspensionen Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent) För äkta makar tillsammans 10 procent av tilläggspensionen Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent)

Ålderspension För ogift 15 procent av tilläggspensionen . . . . Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent) För äkta makar tillsammans 15 procent av tilläggspensionen . . . . Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent)

ålderspension.

— ~8Ö

45 12!

120 ~2ÖÖ

225 305

360 440

—

i~2Ö

18Ö

28Ö

42Ö

6ÖÖ

enligt alt. II. 60

—

~6Ö

18fJ

42Ö"

— ~6Ö

60 12(5

160 22(5

300 360

480 540

360 Invalidpension och sjukbidrag enligt alt. II. För ogift 15 procent av tilläggspensionen . . . . 120 120 120 Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent) — 45 120 För äkta makar tillsammans 15 procent av tilläggspensionen Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent)

Ålderspension För ogift Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent)

V kr.

12Ö

165"

24Ö

34l

—

i~8Ö

enligt alt. III.

—

184 Bostadskostnadsgrupp I kr.

II kr.

III kr.

IV kr.

V kr

—

480 Invalid pension och sjukbidrag enligt alt. III. För ogift 20 procent av tilläggspensionen . . . . 160 160 160 160 Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent) — 45 120 225

160 För äkta makar tillsammans Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent)

För äkta makar tillsammans 20 procent av tilläggspensionen . . . . Andel av bostadstillägg (30, 40, 50 resp. 60 procent)

—

720 Storleken av den årliga kostnaden per den 1 januari 1948 för den föreslagna folkpensioneringen ävensom kommunbidragets totalsumma och fördelning på bostadskostnadsgrupper framgår av följande uppställning. Tab. 13. Pensionskostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna (vid de den 1 januari 1948 rådande förhållandena). Siffrorna i miljoner kronor. Förmån

Totalkostnad

Grundpensioner . . . 162,69 Tilläggspensioner och bostadstillägg 546,55 Änkepensioner . . . . 14,— Blindtillägg 2,30 Summa 725,54

Bidrag frän kommuner i bostadskostnadgrupp I

II

III

IV

Allerna tiv

I.

Grundpensioner . . . 50,35 Allmänna ålderspensioner 516,53 Tilläggspensioner o. bostadstillägg . . . 248,07 Änkepensioner . . . . 14 — Blindtillägg 2,30 Summa 831,25

I-V

162,69 23,51 0,47

14,07 0,35

17,79 0,51

8,59 0,26

21,76 0,78

85,72 2,37

23,98

14,42

18,30

8,85

22,54

88,09

Allerna iv Grundpensioner . . . 387,39 Tilläggspensioner o. bostadstillägg . . . 374,77 Änkepensioner . . . . 14 — 2,30 Summa 778,46

V

Bruttokostnad för staten

460,83 11,63 2,30 637,45

II. 387,39

21,23 0,70

13,44 0,46

21,93

13,90

17,39 0,62

8,22 0,29

21,87 0,86

82,15 2,93

18,01

8,51

22,73

85,08

Allernali v

III.

292,62 11,07 2,30 693,38 50,35 516,53

15,61 0,94

11,01 0, 58

15,36 0,72

7,92 0,33

20,66 0,94

70,56 3,51

16,55

11,59

16,08

8,25

21,60

74,07

177,51 10,49 2,30 757,18

185 Av de nu meddelade siffrorna framgår att kommunernas kostnader enligt samtliga tre alternativen bli högre än för närvarande. De för närvarande inflytande kommunbidragen till folkpensioner och invalidunderstöd kunna nämligen uppskattas till drygt 50 miljoner kronor om året. Vid jämförelsen mellan kommunernas nuvarande utgifter och de utgifter, som uppkomma, därest något av de nu föreliggande förslagen genomföres, bör hållas i minnet, att kommunerna, sedan folkpensioneringen reformerats, få sina utgifter för fattigvård och kommunala pensionstillskott avsevärt minskade. Därjämte komma de föreslagna folkpensionerna att medföra en viss icke obetydlig höjning av skatteunderlaget i kommunerna. Det kan därför antagas, att kommunernas nettobelastning genom den nya lagstiftningen blir mindre än för närvarande. Särskilt gäller detta alternativen II och III. Ser man på de olika bostadskostnadsgrupperna, ligga kommunbidragen enligt de olika alternativen ungefär lika i dyrortskostnadsgrupperna IV och V. I de övriga bostadskostnadsgrupperna, särskilt bostadskoslnadsgrupp I, bli kommunbidragen betydligt lägre enligt alternativ III än alternativ II samt lägre enligt alternativ II än enligt alternativ I. Ur skatteutjämningssynpunkt torde sålunda alternativ III vara fördelaktigast, med hänsyn dels till att den totala belastningen på kommunerna blir lägst enligt detta alternativ, och dels till att kommunbidragen relativt sett bli lägre i de lägsta bostadskostnadsgrupperna än i de högre. Kommittén har tänkt sig att för beräkning av såväl pensionsbelopp som kommunbidrag skola utarbetas tabellverk, något som avsevärt underlättas därigenom att årsinkomst enligt förslaget skall fastställas i med tio jämnt delbara krontal. Beräkningen av kommunbidraget till varje särskild pension kommer sålunda att kunna ske mycket enkelt. I förenklingssyfte har även föreslagits att, då flera kommuner äro bidragsskyldiga för viss pension, kommunbidragen i händelse pensionen sänkes först skall minskas för den kommun, inom vilken höjning av pensionen sist kommit till stånd. Den nuvarande bestämmelsen, vilken innebär, att minskning av kommunbidragen proportionellt skall tillgodogöras de olika kommuner, som ha att bidraga till pensionen, medför ett tämligen onödigt räknearbete. Kommittén har förutsatt, att pensionerna såsom för närvarande skola utbetalas av statsmedel, varefter räkningar tillställas respektive kommuner å deras bidrag.

Folkpensioneringsfonden. Vid en obligatorisk och hela folket omfattande folkpensionering kan uppenbarligen ifrågasättas, huruvida anledning finnes att överhuvud taget ha någon särskild folkpensioneringsfond. Pensionsavgifterna kunna uppenbarligen di-

186 rekt tillföras riksstatens inkomstsida och därigenom bidraga till finansieringen av det löpande årets folkpensionsutgifter. Vissa skäl kunna emellertid tala för, att folkpensioneringsfonden bibehålles. Fondens förvaltningskostnader äro relativt sett synnerligen obetydliga, varför någon kostnadsbesparing av betydelse icke kan uppkomma genom att den nuvarande fonden sammanföres med andra statliga fonder till gemensam förvaltning. Då därjämte de fondmedel, som uppkomma inom pensionsslyrelsens frivilliga försäkring, lämpligen böra förvaltas hos pensionsstyrelsen och sålunda en ganska betydande fondförvaltning i varje fall torde komma att finnas därstädes, har kommittén utgått ifrån, att den nuvarande folkpensioneringsfonden bibehålles såsom en av pensionsstyrelsen förvaltad fond. Härför talar även den omständigheten, att fonden till betydande del motsvaras av förpliktelser på grund av erlagda pensionsavgifter. Folkpensioneringsfonden uppgår för närvarande till 787 miljoner kronor. Vid den nu gällande folkpensioneringslagens tillkomst var avsikten alt fonden skulle få successivt stiga till 1 miljard kronor men på grund av krigsförhållandena avbröts vidare fondering, varför fonden haft sin nuvarande storlek sedan den 30 juni 1939. Kommittén har utgått ifrån, alt de inflytande pensionsavgifterna liksom för närvarande skola redovisas till folkpensioneringsfonden och sålunda, liksom för närvarande, över denna tillföras statsregleringen. Eftersom den individuella bokföringen av pensionsavgifterna enligt det föreliggande förslaget skall upphöra, behöva skattemyndigheterna, därest förslaget genomföres, endast redovisa klumpsummor till fonden.

187 Kap. IX. Pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande

verksamhet.

För närvarande förekommer inom folkpensioneringen en betydande verksamhet avseende att förhindra inträdande av för tidig arbetsoförmåga eller att upphäva verkningarna av redan inträdd nedsättning av arbetsförmågan. Denna verksamhet är dels individuell, dels av mera allmän natur.

Sjukvård. Redan i början av sin verksamhet hade pensionsstyrelsen sin uppmärksamhet riktad på det förhållandet att förutom sommarkurorterna några särskilda sjukvårdsanstalter för vård av obemedlade och mindre bemedlade patienter, lidande av reumatisk sjukdom eller neuros, icke funnes eller kunde väntas komma till stånd inom överskådlig tid. På grund härav fann styrelsen det erforderligt att vidtaga åtgärder för att fylla denna brist i vår sjukvårdsorganisation. Som resultat av styrelsens verksamhet på detta område tillkommo först tre av pensionsförsäkringsfonden ägda eller kontrollerade kuranstalter, en med medelhögt läge eller skogsklimat — Tranås — en med havsklimat — Nynäs — och en med fjällklimat — Åre. Å dessa anstalter beredes huvudsakligen vård åt personer, lidande av reumatiska eller nervösa sjukdomar. Anstalterna i Tranås, Nynäshamn och Åre hava plats för resp. 178, 250 och 120 patienter. Dessutom finnes vid kuranstalten i Tranås en särskild avdelning om cirka 100 platser för helt betalande patienter. Då det platsantal, som pensionsstyrelsen förfogade över å dessa anstalter, emellertid snart visade sig otillräckligt, vidtog styrelsen för att på ett effektivt sätt kunna bekämpa särskilt de reumatiska sjukdomarna åtgärder för att väsentligt utöka antalet vårdplatser. Styrelsen träffade därför med landsting och städer avtal om upprättande av särskilda avdelningar vid vissa sjukvårdsanstalter. På detta sätt tillkommo kuranstalterna vid lasaretten i Norrköping, Västerås, Lund, Lidköping och Umeå, vid garnisonssjukhuset i Boden samt vid vanföreanstalten i Göteborg. Samtliga dessa avdelningar äro avsedda för reumatiskt sjuka och omfatta i regel 55 a 60 platser. För barn, lidande av akut reumatisk infektion utan pågående ledbesvär, disponerar styrelsen Broströmska sjukhemmet för barn i Göteborg, omfattande 30 platser. Vård åt nervsjuka beredes, förutom vid de tre tidigare nämnda fristående anstal-

188 terna i Tranås, Nynäshamn och Åre, även vid en kuranstalt om 120 platser vid lasarettet i Vänersborg samt vid en särskild avdelning om 61 platser vid allmänna sjukhuset i Malmö. Till kuranstalten i Vänersborg hänvisas dessutom även personer, lidande av reumatiska sjukdomar. Vård å kuranstalt beredes förutom åt personer, lidande av reumatisk sjukdom eller neuros, jämväl åt personer, lidande av exempelvis astma, ischias, neuralgi eller följder av barnförlamning. Astmasjuka vårdas å kuranstalterna i Tranås och Åre, vilka på grund av det för dessa sjuka gynnsamma klimatet äro särskilt lämpade härför. Å kuranstalterna i Nynäshamn, Tranås, Åre och Vänersborg beredes dessutom vård åt personer med hjärt-, mag- eller tarmsjukdomar samt, vad Åre beträffar, även vissa fall av ögonsjukdomar. Med hänsyn till den under vissa tider av året relativt långa väntetiden å styrelsens kuranstalter har för vård av lättare fall i jämförelsevis stor omfattning under sommarmånaderna anlitats privata brunns- och badanstalter. Bidrag utgår i regel icke till sjukvård åt person, som alltför mycket överskridit, när det gäller ledgångsreumatism, 60 års åldern samt vid övriga sjukdomar 55 års åldern. Det har nämligen visat sig att utsikterna att för längre tid återställa arbetsförmågan hos personer, som alltför mycket överskridit nämnda åldrar, i regel äro små, åtminstone då det gäller de sjukdomsformer, som mest förekomma i pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. Den å kuranstalterna lämnade vården har givit mycket goda resultat icke blott med hänsyn till det omedelbara resultatet vid patientens utskrivning från anstalten utan även med hänsyn till resultatet en längre tid efter kurens avslutande. Vid undersökning angående varaktigheten av de resultat, som uppnåtts genom kurorts vården, har det visat sig, att en mycket stor procent av de genom vård förbättrade patienterna helt eller i mera väsentlig grad försörjer sig. Antalet sålunda återställda har beträffande personer, lidande av reumatiska sjukdomar, uppgått till omkring 65 procent och beträffande personer, lidande av nervösa sjukdomar, till cirka 70 procent av samtliga vårdade. Sammanlagda antalet platser, som för ifrågavarande verksamhet stå till styrelsens förfogande, är 1 141. Under år 1944 erhöllo omkring 6 000 personer kurortsvård genom pensionsstyrelsens försorg. Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet inskränker sig emellertid icke enbart till kurortsvård. Därutöver lämnar nämligen styrelsen bidrag till viss specialvård, t. ex. behandling av vissa hudsjukdomar å S:t Görans sjukhus, inackorderingskostnader vid lupusbehandling samt behandling för stamning och andra talrubbningar å Karolinska sjukhusets foniatriska poliklinik och Göteborgs stads foniatriska poliklinik. Vidare lämnar styrelsen bidrag till operationer av barn med gomdefekter, framför allt kluvna gommar, å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn och å Göteborgs barn-

189 sjukhus samt i många fall till därefter nödvändiga talövningar å Svenska röda korsets hem för barn med gomdefekter. Personer som beredas kurortsvård kunna i samband därmed erhålla bidrag till tandvård. Sådant bidrag utgives också i vissa fall till personer, som erhålla bidrag till behandling av gomdefekter. Den sjukvård, som pensionsstyrelsen lämnar, är avsedd för obemedlade och mindre bemedlade. Gränsen mellan bemedlade och mindre bemedlade är dock icke alltför snävt dragen. Frågan om bidrag skall kunna lämnas till sjukvård eller yrkesutbildning avgöres från fall till fall under hänsynstagande till sökandens och hans föräldrars ekonomiska förhållanden, försörjningsskyldighet m. m. Styrelsen bestrider aldrig hela kostnaden för sjukvården eller yrkesutbildningen utan visst bidrag måste alltid lämnas av sökanden själv, hans anhöriga eller kommunen. Då fråga är om kurortsvård, utgör detta bidrag som regel för vanlig kur 138 kronor, beräknat efter kr. 2: 30 om dagen under två månader. Därest patientens eller hans anhörigas ekonomiska ställning är relativt god, kan vårdavgiften höjas till kr. 3: 30, 4: 30 och upp till 7: 30 om dagen. Alla de kostnader för kuren, som härutöver uppstå, betalas av pensionsstyrelsen. Styrelsen betalar därjämte i regel kostnaden för patientens resa till och från anstalten med belopp, motsvarande priset för tredje klass biljett å järnväg ävensom i viss utsträckning utgifterna för landsvägsresor. I de fall då sökandens ekonomiska ställning är så god att styrelsen med hänsyn härtill icke anser sig kunna bestrida någon del av vårdkostnaderna, kan emellertid sökanden i vissa fall, beroende på platstillgången, beredas vård å styrelsens anstalter till självkostnadspris.

Yrkesutbildning. Styrelsens yrkesutbildande verksamhet har till syfte att åt personer, som äro behäftade med lyte eller lida av kroniska sjukdomar eller följder av sådana, bereda möjligheter till självförsörjning genom utbildning i ett för dem med hänsyn till deras kroppskrafter och själsförmögenheter lämpligt yrke. Yrkesutbildningen och kurortsvården kunna ofta vara intimt förbundna med varandra. Sålunda förekommer det ej sällan att en person först beredes kurortsvård och därefter, när det visar sig att vederbörandes tidigare yrke icke längre lämpar sig för hans genom sjukdomen mera begränsade arbetsförmåga, genom styrelsens försorg erhåller yrkesutbildning i ett för honom lämpligt, lättare yrke. För utbildning av vanföra finnas särskilda yrkesskolor vid vanföreanstalterna. Dessa anstalter äro belägna i Stockholm, Hälsingborg, Göteborg och Härnösand. Intill den 1 juli 1937 lämnade styrelsen bidrag jämväl till utbildning vid dessa anstalter, men efter nämnda tidpunkt bestridas kostnaderna

190 härför helt av statsmedel i annan ordning. Därest styrelsen finner yrkesutbildningen böra äga rum vid någon av vanföreanstalternas yrkesskolor, hänvisar styrelsen vederbörande sökande dit. Yrkesutbildning av sådana vanföra, som icke anses behöva utbildas vid någon av nämnda yrkesskolor, ävensom av andra personer med reducerad arbetsförmåga, framför allt sådana med läkt eller stationär lungtuberkulos, astma, hjärtfel, kronisk njurinflammation, sockersjuka, ledgångsreumatism o. d., äger i regel rum hos enskilda yrkesidkare. Utbildningen förlägges därvid såvitt möjligt till sökandens hemort, där sökanden efter slutad utbildning torde hava de största möjligheterna att uppnå självförsörjning antingen såsom anställd eller såsom egen yrkesidkare. Styrelsen lämnar bidrag till yrkesutbildning företrädesvis i hantverksbetonade yrken, men även åtskilliga andra utbildningsmöjligheter förekomma. Utbildningstidens längd varierar avsevärt beroende på vilket yrke som väljes. De av pensionsstyrelsen i samråd med Sveriges hantverks- och småindustriorganisation fastställda minimitiderna växla för de hantverksbetonade yrkena från 2 till 5 år. Styrelsens bidrag utgår med vissa maximibelopp, olika för olika yrken; dock må styrelsens bidrag icke överstiga tre fjärdedelar av kostnaderna. De yrken, vilka äro procentuellt sett vanligast förekommande vid beredande av yrkesutbildning genom styrelsens försorg äro för män skrädderi-, snickeri-, måleri- och bilreparatörsyrket samt för kvinnor sömmerske- och modistyrket. Men även många andra yrken kunna komma i fråga. Yrkesutbildning lämnas i allmänhet åt därtill eljest berättigade personer, vilkas ålder icke mera avsevärt överstiger den inom yrkesgrenen vanliga utbildningsåldern. Om med hänsyn till vederbörandes personliga förutsättningar samt till omständigheterna i övrigt särskilda skäl tala därför, beredes emellertid utbildning även åt betydligt äldre personer. Under senare år har pensionsstyrelsen i ökad utsträckning gått in för att ombesörja utbildning jämväl åt dylika personer. I högre ålder väljes dock i regel yrken med kort utbildningstid, kompletterande utbildningskurser eller dylikt. För att befästa resultatet av yrkesutbildningen söker styrelsen i görligaste mån tillse, att den utbildade efter utbildningstidens slut erhåller arbete, varvid den första anställningen många gånger vinnes hos läromästaren. Sedan den utbildade ett antal år praktiserat i yrket och förvärvat ökade färdigheter och kunskaper, lämnar styrelsen — därest det ur skilda synpunkter anses lämpligt att den utbildade börjar egen rörelse och medel därtill icke kunna erhållas från annat håll — bidrag till anskaffande av arbetsmaskiner och verktyg. Endast om det visar sig nödvändigt att eleven redan omedelbart efter utbildningstidens slut börjar såsom sin egen, kan bidrag till arbetsmaskin redan då påräknas från styrelsen. Undantag härifrån kan efter särskild prövning ifrågakomma för sömmerskor, vilka således eventuellt kunna

191 erhålla bidrag till symaskin redan vid utbildningens avslutande även om de, såsom också för dem är angeläget, äro i tillfälle att i fortsättningen en tid framåt arbeta hos annan. Resultatet av yrkesutbildningsverksamheten har visat sig vara synnerligen gott. Under år 1944 hava över 500 personer fullbordat sin utbildning. För närvarande uppgå statsverkets kostnader för den individuella invaliditetsförebyggande verksamheten till omkring 3 600 000 kronor för år.

Annan verksamhet. Vid sidan av den individuella invaliditetsförebyggande verksamheten har pensionsstyrelsen från och med år 1921 inriktat sig jämväl på åtgärder av mera allmän natur, ägnade att förebygga invaliditet eller befrämja folkhälsan. Denna sistnämnda verksamhet har huvudsakligen formen av bidrag till upprättande eller utvidgning av konvalescenthem samt till anordnande av mindre badanläggningar på landsbygden. Som allmän regel gäller, att bidrag ej beviljas enskild person utan allenast kommun, förening eller stiftelse. För budgetåret 1945/46 har av statsmedel för sådan verksamhet, som här avses, beviljats 150 000 kronor.

För närvarande utreder kommittén för partiellt arbetsföra de problem, som sammanhänga med de partiellt arbetsföras försörjning och sysselsättning. Uppenbarligen kan en avsevärd del av folkpensionärerna anses vara partiellt arbetsföra. Av övriga partiellt arbetsföra kunna åtskilliga förväntas relativt snart bli folkpensionärer. De problem, som sammanhänga med partiell arbetsoförmåga, beröra sålunda mycket intimt folkpensioneringen. Elt samarbete i hithörande frågor har därför inletts mellan nämnda kommitté och socialvårdskommittén. Ehuru nu icke kan förutses vilka förslag, som komma att av kommittén för partiellt arbetsföra avgivas i de frågor, som närmast beröra folkpensioneringen, vill socialvårdskommittén redan nu framlägga vissa egna synpunkter å pensionsstyrelsens invalidiletsförebyggande verksamhet. Enligt socialvårdskommitténs mening måste, huru de partiellt arbetsföras problem än komma alt lösas, pensionsstyrelsen både ha skyldighet och möjlighet att i samband med prövningen av inkommande ansökningar om invalidpension taga ställning till frågan, huruvida den sökandes arbetsförmåga kan förbättras genom vård, yrkesutbildning, omskolning, anskaffande av nödiga arbetsmaskiner och verktyg, hjälp till igångsättande av självständig verksamhet eller arbetsanskaffning. Skulle pensionsstyrelsen icke taga ställ-

192 ning till denna fråga, skulle med all sannolikhet det allmännas kostnader för folkpensioneringen stiga betydligt, varjämte en nationalekonomisk förlust skulle uppkomma genom att de pensionssökandes möjligheter att utföra arbete i många fall icke bleve tillvaratagna. Invalidförklaringen såsom sådan kan dessutom ha mycket ogynnsamma psykologiska verkningar på den hjälpbehövande, vilka taga sig uttryck i håglöshet och rädsla för att i händelse av försök till arbete förlora den säkra om ock ganska magra försörjning, som invalidpensionen utgör. Den föreslagna höjningen av folkpensionerna kommer uppenbarligen att i mycket hög grad öka vikten av att pensionsmyndigheterna ständigt ha uppmärksamheten riktad på ifrågavarande spörsmål. Invaliditetsförebyggande åtgärder böra tydligen om möjligt insättas på ett långt tidigare stadium än det, då vederbörandes arbetsförmåga redan blivit så mycket och så varaktigt nedsatt, att frågan om folkpension blivit aktuell. Så sker i många fall redan för närvarande. Införandet av en obligatorisk sjukförsäkring innebär redan i och för sig en invaliditetsförebyggande åtgärd, i det att en sådan försäkring åtminstone på lång sikt måste leda till, att vårdbehövande tidigare komma under läkarbehandling. Den obligatoriska sjukförsäkringen kommer också att själv ha behov av en verksamhet, som förhindrar att sjukdomsfall bli onödigt långa och därmed onödigt kostsamma för försäkringen. Emellertid öppnar den obligatoriska sjukförsäkringen möjligheter att på ett tidigt stadium få kännedom om fall av hotande eller nyligen inträffad invaliditet, något som uppenbarligen utgör förutsättningen för en verkligt effektiv invaliditetsförebyggande verksamhet. Därest, såsom socialvårdskommittén föreslagit, pensionsstyrelsen även framdeles skall bli tillsynsmyndighet för sjukföräkringen, komma sålunda stora möjligheter att föreligga för styrelsen att införskaffa uppgifter å dem, som kunna vara i behov av invaliditetsförebyggande åtgärder. Kommittén har i sitt betänkande angående den allmänna sjukförsäkringen föreslagit, att sjukpenning helt eller delvis må förvägras sjukpenningförsäkrad, som utan anledning vägrar att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, under förutsättning att goda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga inträffande av varaktig eller långvarig oförmåga till arbete eller häva redan inträffad sådan. Kommittén framhöll i samband härmed, att genom förefmtligheten av en sådan bestämmelse även skulle underlättas det samarbete mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen, som kommittén förutsatt skulle komma till stånd. Vad nu sagts angående pensionsstyrelsens möjligheter att uppspåra de fall, då invaliditetsförebyggande åtgärder äro behövliga, talar också för, att pensionsstyrelsen även i fortsättningen skall ha befattning med invaliditetsförebyggande verksamhet. Kommittén har emellertid utgått ifrån, att pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet i första hand skall inskränkas därtill att styrelsen

193 tillser, att de möjligheter utnyttjas, som föreligga att med hjälp av andra allmänna eller enskilda organisationer tillgodose det föreliggande behovet. I sådant syfte bör ett intimt samarbete äga rum, särskilt med arbetsmarknadskommissionen eller den myndighet som framdeles kan träda i dennes ställe. Enligt vad kommittén inhämtat, har ett dylikt samarbete redan inletts. Först i andra hand, då hjälp ej kan vinnas i annan ordning, bör pensionsstyrelsen själv lämna sådan. Även då pensionsstyrelsen själv i det väsentliga lämnar hjälpen i ekonomiskt avseende, bör i möjlig mån från annat håll, såsom från kommuner, blindföreningar, dövstumföreningar och vanföreanstalternas centralkommitté, påkallas den medverkan som kan erhållas. Att för närvarande taga ställning till storleken av de medel, som kunna bli behövliga för av pensionsstyrelsen finansierad invaliditetsförebyggande verksamhet, är uppenbarligen icke möjligt. Det riktiga synes i detta avseende vara, att såsom för närvarande medelsbehovet prövas för ett budgetår i sänder, i vilket fall hänsyn kan tagas till de andra hjälpåtgärder, som så småningom kunna komma till stånd. Kommittén får därför nu inskränka sig till att framhålla vikten av, att pensionsstyrelsen till sitt förfogande erhåller de medel, vilka äro erforderliga för att en effektiv invaliditetsförebyggande verksamhet skall kunna bedrivas i såväl sjukförsäkringens som folkpensioneringens och därmed också i det allmännas intresse.

194 Kap. X. Pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring. Den hos pensionsstyrelsen anordnade frivilliga pensionsförsäkringen har de senare åren visat ett betydande uppsving. Detta framgår av följande siffror rörande de avgiftsbelopp, som erlagts till denna försäkring under nedan angivna år: .

Avgiftsbelopp kronor

1940 1941 1942 1943 1944

3 423 000 4 664 000 6 122 000 7 772 000 13 282 000

Den frivilliga pensionsförsäkringen handhaves efler helt försäkringsmässiga grunder och utan statsbidrag (bortsett från obetydliga bidrag Lill vissa äldre försäkringar). Försäkringsavgifterna inflyta till en särskild fond. De försäkringstekniska beräkningarna förutsätta en förräntning av 2 3/4 procent av denna fonds tillgångar. Beträffande två på grund av under tidigare år inbetalda försäkringsavgifter upprättade fonder förutsättas förränlningar av 4,3 resp. 3 V4 procent. De tre sålunda förefintliga försäkringsfonderna redovisas var för sig i särskilda värdehandlingar. Dessa fonders storlek den 30 juni 1945 framgår av följande uppställning: Kronor

4,3 procent fonden 3,25 procent fonden 2,75 procent fonden

35 136 000 13 283 000 46 867 000 Summa 95 286 000

Antalet frivilligt försäkrade personer uppgick vid 1944 års utgång till cirka 50 000. Av dessa uppburo 4 700 pension med ett sammanlagt pensionsbelopp av 2 290 000 kronor om året. Den frivilliga försäkringen har att årligen till statsverket inbetala visst belopp, för närvarande 40 000 kronor, såsom ersättning för pensionsstyrelsens handhavande av försäkringens förvaltning. Enligt kommitténs mening utgör pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring på grund av de låga förvaltningskostnaderna med därav följande låga avgifter samt den smidiga utformningen ett mycket gott komplement

195 till den obligatoriska folkpensioneringen. Det är därför kommitténs förhoppning, att densamma skall komma till en allt större användning. En vidgad upplysningsverksamhet angående denna försäkrings fördelar är därför önskvärd. Måhända kunna dock vissa utvidgningar av försäkringen vara önskvärda. I sistnämnda avseende må erinras om, att enligt det föreliggande förslaget pensionsåldern för rätt till ålderspension bibehållits vid 67 år, men att åtskilliga personer otvivelaktigt redan tidigare förlora sin arbetsinkomst utan att kunna betraktas såsom invalider i folkpensioneringslagens mening. Pensionsåldrar vid 60, 63 och 65 år äro sålunda vanliga såväl inom allmän som enskild tjänst. Den frivilliga försäkringen bör enligt kommitténs mening utformas så, att en arbetstagare genom densamma kan tillförsäkra sig själv eller genom sin arbetsgivare tillförsäkras en pension av ungefär samma storlek som den maximala folkpensionen för tiden mellan den, då han kan påräkna att på grund av ålder få sluta sitt arbete, och uppnåendet av 67 års ålder. Måhända kan det också visa sig möjligt att utbygga försäkringen så, att den även kan avse pensionering av den försäkrades efterlevande familjemedlemmar. Det har ibland ifrågasatts, att staten skulle lämna bidrag till ifrågavarande pensionsförsäkring. Man har därvid förmenat, att densamma härigenom skulle bli mera lockande. Kommittén kan dock icke finna det lämpligt att anordna en för alla medborgare öppen frivillig pensionsförsäkring, som delvis finansieras med statsmedel. Det kan nämligen ifrågasättas, om en statssubventionerad pensionsförsäkring komme att i sådan utsträckning omfattas av befolkningslager i svag ekonomisk ställning, att en statssubvention kan vara motiverad. Sannolikt skulle de ekonomiskt sämst ställda i stort sett underlåta att begagna sig av försäkringen, vilken däremot skulle begagnas av personer med relativt god ekonomi. Genomföres den av kommittén nu föreslagna reformeringen av folkpensioneringen, torde för övrigt statens utgifter för pensioneringsändamål bli så betydande, att man icke ulan synnerligen starka skäl bör ytterligare öka utgifterna härför. Kommittén har icke funnit vare sig möjligt eller nödvändigt all framlägga närmare förslag till reformering av pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring ulan förutsätter, att denna fråga upptages till prövning inom pensionsstyrelsen, sedan statsmakterna fattat beslut i frågan om den obligatoriska folkpensioneringens reformering. Kommittén vill dock såsom ett önskemål uttala, att erforderliga medel ställas till pensionsstyrelsens förfogande för den upplysningsverksamhet rörande försäkringen, som otvivelaktigt är erforderlig.

196 Kap. XI. Övergångsbestämmelserna. Tiden för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande. Med hänsyn till de pensionsberättigade är det uppenbarligen önskvärt, att de föreslagna förbättringarna av folkpensionerna kunna genomföras snarast möjligt. Emellertid bereder det på grund av det stora antalet pensionärer och det centraliserade handhavandet av pensioneringen så gott som oöverstigliga svårigheter att på mycket kort tid vidtaga ändringar med avseende å samtliga folkpensioner. Dessa svårigheter accentueras därigenom att den mera kvalificerade personalen i pensionsstyrelsen är mycket knappt tillmätt samt att en rent mekanisk omräkning av de nuvarande pensionerna får anses utesluten med hänsyn till de väsentligt ändrade grunderna för pensionernas beräkning och omläggningen av ortsgrupperingen. Kommittén har därför räknat med att, därest kommitténs förslag antages av 1946 års riksdag, den nya lagstiftningen tidigast kan träda i kraft den 1 januari 1948. I fråga om pensionsavgifterna kan emellertid den föreslagna lagstiftningen träda i kraft tidigare än nu sagts. Kommittén har därför föreslagit, att redan 1947 års pensionsavgifter skola beräknas och erläggas enligt de nya bestämmelserna. 1946 års avgifter ävensom pensionsavgifter för tidigare år, vilka redovisas till pensionsstyrelsen efter 1946 års utgång, skola vidare, liksom 1947 års avgifter, anses såsom avgifter enligt den nya lagen. Detta innebär, att inga avgifter, som redovisas efter år 1946, behöva bokföras individuellt. En konsekvens härav är, att personer, som bli pensionsberättigade under slutet av år 1946 eller under år 1947, icke vid grundpensionens beräknande få tilltillgodoräkna den avgift, de må ha erlagt för år 1946 eller efter år 1946 års utgång för tidigare år. De få sålunda intill 1948 års ingång en obetydlighet lägre grundpension än vad de eljest skolat ha. I gengäld få de emellertid från och med 1948 års ingång i regel avsevärt högre grundpension än enligt nuvarande bestämmelser. Kommittén har förutsatt att i administrativ ordning tillses att alla pensionsavgifter, som erlagts före den nya lagens utfärdande, inlevereras till pensionsstyrelsen före 1946 års utgång. Skulle så ej ske kunde nämligen personer, som medan äldre lagstiftning ännu är gällande i förevarande avseende erlagt pensionsavgifter, i vissa fall med avseende å tid före den nya lagstiftningens ikraftträdande erhålla något mindre valuta för avgifterna än vad de vid dessas erläggande haft anledning antaga. Bland de första åtgärder, som måste vidtagas sedan statsmakterna fattat

197 beslut om en efter de föreslagna linjerna reformerad folkpensionering, är fördelning av orterna i riket på de olika bostadskostnadsgrupperna. Även i övrigt torde vissa åtgärder av administrativ natur behöva vidtagas så snart som möjligt efter den nya lagstiftningens utfärdande eller kanske redan tidigare, om det skall bli möjligt att till samtliga pensionsberättigade utgiva pensioner enligt de nya grunderna från och med 1948 års ingång. Kommittén har utgått ifrån, att personer, som bli pensionsberättigade eller berättigade till tilläggspension (bostadstillägg) först i och med den nya lagstiftningens ikraftträdande, skola kunna ingiva ansökningar därom redan under sista hälften av år 1947. Vad i övrigt angår under år 1947 inkommande pensionsansökningar synes det i regel vara lämpligt, att pensionsnämnderna fastställa årsinkomst såväl enligt de nuvarande som enligt de nya bestämmelserna. Enligt förslaget ligger det i pensionsstyrelsens hand att utfärda erforderliga föreskrifter i detta avseende.

Pensionsförmånerna. Kommittén har ansett det i hög grad önskvärt, att övergångsbestämmelser icke skola förekomma, vilka leda till, att folkpensionerna kunna utgå efter olika grunder, sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft. Förslaget innebär därför, att de nuvarande folkpensionärerna skola erhålla exakt samma pensionsförmåner som de medborgare, vilka direkt erhålla folkpension enligt de nya bestämmelserna. Även personer, som enligt äldre bestämmelser nu äro helt utestängda från rätt till folkpension, skola enligt förslaget ha sådan rätt. Kommittén anser den sålunda intagna ståndpunkten vara den enda, som kan försvaras ur rättvisesynpunkt. Den leder dessutom till mest tillfredsställande resultat ur administrativ synpunkt. Emellertid har tvekan yppats, huruvida det kan vara motiverat att höja nu enbart utgående avgifts- eller grundpensioner till de nya beloppen eller att utgiva enbart grundpension till dem, som på grund av bristande avgiftsbetalning ej kunna erhålla sådan enligt nu gällande bestämmelser trots att de i övrigt uppfylla betingelserna för att erhålla folkpension. Inom kommittén har diskuterats ett förslag av innebörd, att äldre lagbestämmelser i fråga om avgifts- eller grundpension skulle tillämpas å dem, som före den nya lagens ikraftträdande uppnått 67 års ålder eller blivit invalider i folkpensioneringslagens mening, intill dess dessa personer bleve berättigade till tilläggspension. Vid sistnämnda tidpunkt skulle de erhålla grundpension enligt de nya bestämmelserna till undvikande av att olika tilläggspensionärer å samma ort och i samma inkomstläge erhölle olika stor totalpension. Vidare skulle de personer, som bleve berättigade till grundpension de första åren efter lagens ikraftträdande, tilldelas grundpensioner, som voro lägre än de grundpensioner,

198 som skola utgå enligt den nya lagstiftningen, men högre än de grundpensioner, som genomsnittligt utgå enligt nu gällande bestämmelser. Även dessa reducerade grundpensioner skulle höjas till fullt belopp, då vederbörande bleve berättigade till tilläggspensioner. Genom sådana övergångsbestämmelser skulle utgifterna för folkpensioneringen kunna reduceras under en övergångstid. Vill man tillämpa alternativ III för ordnande av ålderspensioneringen, låter det sig emellertid icke göra att begagna den sålunda diskuterade utvägen, och kommittén kan icke, även därest detta icke blir fallet, förorda densamma. Kommittén har nämligen ansett rättvisan fordra, att alla medborgare även i förevarande avseende behandlas lika. Åldringarna, vilka genom sitt arbete skapat de ekonomiska förhållanden i vårt land, som kunna möjliggöra en folkpensionering av den föreslagna beskaffenheten och måhända alltfort genom sina skatter få bidraga till densamma, kunna med fog göra gällande, att de ha rätt komma i åtnjutande av samma grundpension som de medborgare som nu äro yngre. Det stora flertalet folkpensionärer med enbart grundpension torde också utgöras av personer, som på grund av tjänstepension, livränta eller en mindre förmögenhet utestängts från rätten till tillläggspension, men som väl behöva det tillskott till försörjningen, som den föreslagna höjningen av grundpensionen skulle utgöra — särskilt som realvärdet av deras inkomster eller tillgångar säkerligen i många fall avsevärt reducerats genom de senaste årens prisutveckling. Enligt det föreliggande förslaget bli sålunda övergångsbestämmelser i slort sett onödiga även med avseende å grundpensionerna (den allmänna ålderspensionen). I det föregående har nämnts, att ett mindre antal personer på grund av enligt 1913 års lag erlagda avgifter kunna vara berättigade att vid 67 års ålder eller dessförinnan inträdd arbetsoförmåga erhålla högre avgifts- eller grundpension än 200 kronor. Dessa personer skola enligt förslaget få sina grundpensioner höjda till det högre beloppet.

Omräkningsförfarandet. Med hänsyn till de genomgripande förändringar i fråga om pensionernas beräkning som föreslås vore det säkerligen riktigast att samtliga tilläggspensionärer finge inkomma med nya ansökningar och att pensionerna enligt den föreslagna lagstiftningen beräknades med ledning av dessa. Det står emellertid klart för kommittén, att denna utväg är alltför tidsödande. Kommittén h a r därför tänkt sig att pensionsstyrelsen skulle infordra uppgifter om mantalsskrivningsort, bostadsadress och civilstånd beträffande samtliga tilläggspensionärer, varefter en omräkning skulle ske med ledning av upplysningarna i de hos pensionsstyrelsen förefintliga akterna. I de fall pénsionstagarna sakna egna inkomster eller ha obetydliga sådana blir det tydligen endast fråga om

199 en mekanisk omräkning, vid vilken dock hänsyn måste tagas till civilstånd och bostadskostnadsgrupp. Förefinnas däremot inkomster av beskaffenhet att kunna påverka pensionsbeloppet måste inkomstberäkning verkställas enligt de nya reglerna. Det torde vid omräkningen ibland inträffa, att behov yppar sig av färskare uppgifter. Kommittén har föreslagit att pensionsstyrelsen i dylika fall skall kunna från pensionstagaren infordra en på heder och samvete avgiven uppgift angående sina ekonomiska förhållanden samt att underlåtenhet att avgiva sådan uppgift skall kunna medföra den påföljden att pension kan förvägras. Visar det sig att ändrade inkomstförhållanden inträtt, bör uppenbarligen även den pension, som utgår enligt gällande lagstiftning, kunna jämkas med avseende å tiden intill den nya lagstiftningens ikraftträdande. Omräkningen kommer uppenbarligen att medföra en synnerligen stark påfrestning å pensionsmyndighelerna och då särskilt pensionsstyrelsen. Kommittén har i syfte att utröna, huru densamma lämpligast bör verkställas samt de arbetskrafter och den tid, som kan antagas komma att åtgå därför, låtit på prov omräkna nybeviljade och jämkade folkpensioner med avseende å två månader under år 1945. Det har därvid visat sig. att omräkningen måste verkställas efter ganska schematiska linjer, och att densamma knappast kan förenas med någon mera ingående kontroll över pensionstagarnas förhållanden vid tidpunkten för omräkningen. Däremot torde vissa iakttagelser i samband med omräkningen kunna utgöra utgångspunkt för efterkontroll, sedan omräkningsarbetet slutförts. Det är enligt kommitténs mening synnerligen önskvärt, att kontrollen över pensionstagarnas pensionsrätt intensifieras, ej minst omedelbart efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Enligt förslaget komma orterna i riket att indelas i fem bostadskostnadsgrupper under det att de för närvarande äro indelade i tre dyrortsgmpper. Det skulle sannolikt möta mycket stora svårigheter för pensionsstyrelsen att beträffande varje särskild pensionstagare i samband med omräkningen konstatera, hur lång tid han varit mantalsskriven i viss bostadskostnadsgrupp. Kommittén har därför föreslagit, att vid omräkningen bostadstillägg skall beräknas enligt bestämmelserna för bostadskostnadsgrupp, till vilken den ort hänförts, i vilken den pensionsberättigade är mantalsskriven den 1 januari 1947. Blir den pensionsberättigade för år 1948 mantalsskriven i ort tillhörande bostadskostnadsgrupp med lägre nummer, skall dock så snart ske kan hänsyn tagas därtill. I fråga om dem, som bli berättigade till inkomstprövad folkpension först från tidpunkt efter 1947 års utgång, skola tillämpas den nya lagens bestämmelser om tre års mantalsskrivning såsom förutsättning för erhållande av bostadstillägg enligt bestämmelserna för högre bostadskostnadsgrupp. Genom den nyssnämnda bestämmelsen kunna tydligen vissa pensionstagare, särskilt sådana som bli pensionsberättigade under år 1947, bli försatta i ett gynnsammare läge än eljest. Detta synes dock vara en konsekvens, som måste tagas i den administrativa enkelhetens intresse.

200 Kommittén torde i det särskilda betänkande, som kommittén har för avsikt att avgiva i organisationsfrågan, behandla vissa spörsmål rörande arbetets organisation inom pensionsstyrelsen under övergångstiden. Vidare torde i nämnda betänkande komma att avhandlas omläggningen av systemet för utbetalningen av folkpensionerna.

201 Kap. XII. Kostnadsberäkningar. Framräknad folkmängd. För att erhålla en grundval för beräkning av de kostnader, som ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra, har kommittén vänt sig till professor Sten Wahlund med anhållan om ett framräknande av hela rikets folkmängd med fördelning på kön och åldrar. Folkmängdssiffror skulle härvid anges för utgången av åren 1947 och 1950 samt för vart femte år därefter till och med år 1985. En redogörelse för de av Wahlund verkställda beräkningarna återfinnes i bil. B. Angående nämnda utrednings resultat torde böra framhållas, att det antagande, som Wahlund gjort beträffande fruktsamheten efter år 1944, påverkar de åldrar, som omfattas av folkpensioneringen, eller åldrarna 16 år och däröver, först år 1961 och detta år endast i fråga om åldersklassen 16—17 år. Går man ända fram till år 1985, finner man, att nämnda antagande endast influerar på antalen män och kvinnor i åldrarna 16—41 år, i vilka antalen invalider äro relativt obetydliga. Antagandet i fråga spelar därför i fråga om hela den tid, för vilken siffror här framläggas, en mycket ringa roll i vad rör folkpensioneringens utgiftssida. Däremot har det gjorda antagandet angående fruktsamheten stor betydelse, då det gäller antalet aktiva under slutet av den period, som beräkningarna omfatta, ett förhållande vartill kommittén återkommer i det följande. Beträffande de för tidsperioden 1947—1985 för åldrarna över 41 år med hjälp endast av gjorda dödlighetsantaganden erhållna folkmängdssiffrorna torde man kunna våga påstå, att de snarare komma att visa sig för låga än för höga, eftersom dödligheten under en längre tid befunnit sig i avtagande och Wahlund till grund för kalkylerna lagt den under åren 1938—1942 observerade dödligheten utan reduktion. Någon säkerhetsmarginal kan sålunda icke sägas ha inlagts i de till grundval för kostnadsberäkningarna framräknade antalen åldringar och ej heller i fråga om antalen män och kvinnor ned till 41 års ålder. Civilståndsfördelning och invalidfrekvens. Då det för kommittén gällt att utgående från Wahlunds folkmängdssiffror söka beräkna antalet förtidsinvalider vid olika tidpunkter fram till år 1935,

202 har kommittén baserat sina kalkyler på en undersökning rörande hur stor del av alla män respektive kvinnor av olika åldrar och civilstånd, som uppbära invalidpension eller -understöd enligt nu gällande lag om folkpensionering och förordning om invalidunderstöd. Eftersom den senast verkställda folkräkningen avser 1940 års utgång, fördelades vid undersökningen i fråga till en början alla vid denna tidpunkt pensionerade eller understödda invalider efter kön och ålder, varvid man även skilde på dem, som uppburo enbart pension för erlagda avgifter, s. k. grund- eller avgiftspension, och på dem, som uppburo tilläggspension eller invalidunderstöd. Antalet pensionstagare av olika kön och åldrar anges för de båda kategorierna i procent av motsvarande totalantal personer i tab. I*. 1 Antalen vid 1940 års utgång pensionerade korrigerades sedan med hänsyn till att under år 1941 ett antal pensionstagare tillkommo med retroaktivt för december månad 1940 utgående pension och de så höjda antalen fördelades slutligen på civilstånd. Denna fördelning skedde i fråga om tilläggspensionstagarna och invalidunderstödstagarna med stöd av de vid kommitténs bostadsundersökning våren 1943 insamlade uppgifterna om civilstånd, omfattande var 20 :e sådan pensionstagare, och i fråga om de enbart grund- eller avgiftspensionsberättigade med stöd av en inom pensionsstyrelsen verkställd stickprovsundersökning, omfattande var 10:e av dessa pensionstagare. I fråga om den senare gruppen fick man härvid nöja sig med uppgift om civilståndet vid pensionens beviljande, en omständighet som dock icke torde innebära någon större felkälla, eftersom enbart avgiftspensionsberättigade gifta förtidsinvalider i regel torde bli berättigade till tilläggspension då maken avlider, och sålunda försvinna som enbart avgiftspensionsberättigade. Vad de vid pensionens beviljande icke gifta pensionstagarna beträffar, torde man i detta sammanhang tryggt kunna bortse från alt en eller annan ingår äktenskap. Resultatet av fördelningen av förtidsinvaliderna på civilstånd framgår av tab. 2*, i vilken även intagits uppgifter om motsvarande totalantal personer enligt folkräkningen. Redan ett ytligt studium av denna tabell ger vid handen, att icke gifta såväl absolut som relativt omfatta betydligt större antal invalider än de gifta och detta i fråga såväl om män som kvinnor. Vidare framgår av tabellen, att man har ett relativt stort antal invalida män och kvinnor redan i åldersgruppen 20—25 år och att i närmast högre åldersgrupper antalet invalider icke är så avsevärt mycket större. Förklaringen härtill är det stora antal personer som redan från barndomen äro att betrakta som invalider och som äga rätt till invalidunderstöd från 16 års ålder. Av tab. 1* framgår, att nämnda s. k. perpetuella invalider vid 16 års ålder torde uppgå till omkring en procent av hela antalet män, respektive kvinnor. 'Tabeller med * efter numret återfinnas å sid. 242—255.

203 Att det dröjer till fram emot 20-årsåldern, innan de alla erhållit sitt understöd, torde kunna tillskrivas deras målsmäns okunnighet om den rätt som tillkommer vid 16 års ålder invalida personer. Kommittén har sålunda med stöd av tab. 1* antagit antalet perpetuella invalider för vartdera könet i 16årsåldern uppgå till en procent. Samma antagande gjordes på sin tid av ålderdomsförsäkringskommittén. Vidare har nu antagits, att de perpetuella invalidernas dödlighet icke skiljer sig från den för män, resp. kvinnor genomsnittliga och slutligen att samtliga perpetuella invalider förbli ogifta. Utgår man från dessa antaganden, kan man med hjälp av tab. 2* genom att först för varje kön och åldersklass minska där angivna antal ej gifta invalider med en procent av totalantalen gifta och ej gifta av respektive kön beräkna övriga invalider i procent av motsvarande folkmängd. Resultaten av på detta sätt utförda kalkyler återfinnas i tab. 3*. För jämförelse ha i samma tabells två sista kolumner angivits motsvarande av 1928 års pensionsförsäkringskommitté beräknade antal invalida män, respektive kvinnor. Jämför man de av kommittén erhållna resultaten med 1928 års pensionsförsäkringskommittés, finner man att desamma för ej gifta män och kvinnor icke avvika mera från varandra, än att pensionsförsäkringskommitténs siffror, vilka på grund av det sätt på vilket de härletts äga ett jämnare förlopp, kunna betraktas vara en utjämning även av de nu konstaterade invalidfrékvenstalen och sålunda väl lämpa sig för beräkningar rörande antalen ej gifta invalida män och kvinnor. Vad däremot angår de gifta, synes skillnaden vara alltför stor för att man skulle kunna lägga 1928 års pensionsförsäkringskommittés siffror till grund för kalkylerna, då detta troligen skulle innebära onödigt stor säkerhetsmarginal. Visserligen torde de tal, som socialvårdskommittén funnit för gifta, vara alltför låga på grund av att en hel del gifta invalider äro uteslutna från rätten till tilläggspension genom den arbetsföre makens inkomst och på grund av att de grundpensioner, som nu utgå, äro så obetydliga, att ett stort antal gifta invalider ej söka dylik pension, men å andra sidan synes ganska troligt, att de gifta männen och kvinnorna utvisa mindre invaliditet än de icke gifta, även om man bortser från de perpetuella invaliderna, eftersom de som ingå äktenskap väl få anses i stort sett vara mera friska och arbetsföra än de, som förbli ogifta. Att man med de ökade förmåner, som kommitténs förslag ger de gifta förtidsinvaliderna oavsett makens inkomst, måste räkna med en betydligt större invaliditet för gifta än den som framgår av undersökningen av nuvarande pensionstagare, förefaller kommittén nödvändigt. Kommittén har därför, saknande objektiva grunder för något annat förfarande, antagit invalidtalen för gifta ligga mitt emellan de för gifta och icke gifta konstaterade, varefter en obetydlig utjämning gjorts av de så beräknade frekvenstalen. De erhållna resultaten äro på grund av beräkningssättet helt naturligt

204 behäftade med en icke obetydlig felmarginal. Dennas storlek belyses i det följande. De med stöd av vad här anförts till grund för kommitténs fortsatta beräkningar lagda antagandena angående antalet icke perpetuella invalida män och kvinnor av olika civilstånd och åldrar, redovisas i nedanstående tabell. I denna har åldersintervallet 60—67 år uppdelats i ettårsklasser för att möjliggöra noggrannare beräkningar över vad en eventuell sänkning av den nuvarande pensionsåldern 67 år skulle innebära. Tab. 14. Antal icke perpetuella förtidsinvalider enligt av socialvårdskommittén gjorda antaganden, för olika kön, civilstånd och åldrar, i procent av motsvarande folkmängd. Ålder år

Kvinnor

Män

Gifta

Ej gifta

Gifta

Ej gifta

16—18 18—20

0,12 0,21

0,23 0,42

0,12 0,21

0,23 0,42

20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55 55—60

0,40 0,73 1,16 1,79 2,46 3,50 4,80 7,07

0,75 1,31 2,02 2,92 4,05 5,51 7,51 10,69

0,40 0,75 1,23 1,87 2,68 3,87 5,88 9,15

0,78 1,42 2,27 3,38 4,87 6,94 10,06 14,92

60—61 61—62 62—63 63—64 64—65 65—66 66—67

9,76 10,96 12,36 14,02 16,04 18,48 21,52

13,60 14,91 16,43 18,21 20,31 22,88 26,08

12,92 14,66 16,71 19,09 22,03 25,49 29,67

19,21 21,10 23,29 25,88 28,99 32,68 36,97

Folkmängdens fördelning å civilstånd har för hela ifrågavarande tidsperiod antagits komma att i olika åldersklasser överensstämma med fördelningen vid folkräkningen vid 1940 års utgång, vilken redovisas i tab. 15.

205 Tab. 15.

Relativa antalet gifta inom olika åldersgrupper över

16 år i hela riket enl. folkräkningen den 31 dec. 1940. Män

Kvinnor

16—18 18-20

0,00 0,13

0,17 4,23

20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55 55—60

8,44 40,50 63,63 72,97 77,35 79,29 78,60 76,65

28,21 59,62 70,73 71,99 71,19 69,34 65,20 60,76

60—61 61—62 62—63 63—64 64—65 65—66 66—67

75,26 73,99 72,82 72,14 71,31 70,32 69,08

56,79 56,24 54,69 53,28 51,32 50,08 48,32

67—70 70—75 75—80 80—85 85—90 90—95 95—co

65,80 59,10 48,67 36,71 26,03 17,46 12,68

44,58 35,86 25,81 16,43 8,82 4,27 7,89

Ålder år

%

%

Antal pensionsberättigade. Med hjälp av tab. 14 och 15 samt under iakttagande av antagandet om de perpetuella invalidernas antal fördelades Wahlunds antal män och kvinnor för alla åldrar över 16 år å civilstånd och uträknades totala antalet invalider i åldrarna 16—67 år. Resultatet av beräkningarna utvisade, att man vid utgången av åren 1947 och 1950 skulle med bibehållen pensionsålder för såväl män som kvinnor ha i tab. 16 angivna antal pensionsberättigade personer.

206 Tab. 16. Antal förtidsinvalider och åldringar vid 194? och 1950 års utgång. Vid utgången a v år

Män: Gifta E j gifta Summa Kvinnor: Gifta E j gifta Summa Båda könen: Gifta E j gifta Summa

1947 K ö n och civilstånd

Summa

Förtidsinvalider

Åldringar

Summa

140 510 119 0 3 3

195 4 1 6 172 120

57 386 54 106

146 748 124 087

2 0 4 134 178 193

107 9 9 3

259 5 4 3

367 536

111 4 9 2

2 7 0 835

3 8 2 327

59 166 84 574

95 360 206 8 3 8

154 526 291 4 1 2

61 5 5 9 87 066

99 588 214 773

161 147 301 839

143 740

302 198

445 9 3 8

148 6 2 5

314 361

4 6 2 986

114 072 137 661

235 870 325 8 7 1

349 9 4 2 463 532

118 9 4 5 141 172

2 4 6 336 338 860

365 281 480 032

251 7 3 3

561 741

8 1 3 474

260 117

5 8 5 196

845 313

Förtidsinvalider

Åldringar

54 906 53 087

Som framgår av tabellen skulle antalet pensionsberättigade vid oförändrad pensionsålder komma att uppgå till omkring 813 000 vid 1947 års utgång och 845 000 vid 1950 års utgång, utvisande en ökning på tre år med i det närmaste fyra procent. Anmärkas kan, att man, om man räknat med samma invaliditet för gifta som för ej gifta, skulle erhållit inalles 61 150, respektive 63 334 fler pensionsberättigade och, om man endast räknat med den för gifta konstaterade invaliditeten, skulle erhållit lika mycket mindre anlal pensionsberättigade.

Pensionsålderns ekonomiska betydelse. De för vart 5:e år från år 1950 till år 1985 för olika alternativ i fråga om pensionsåldern erhållna totalantalen pensionsberättigade anges i tab. 17. Under de erhållna antalen anges i densamma med ± tecken och mindre siffror de antal, som skulle tillkommit eller avgått, om man för gifta räknat med samma invaliditet som för icke gifta, respektive den för gifla konstaterade.

207 JTab. 17. Beräknat antal pensionstagare (förtidsinvalider och åldringar) i hela riket vid utgången av vart 5:e år fr. o. m. 1950 t. o. m. 1985 vid olika pensionsåldrar. Pensionsålder för kvinnor

Vid utgången av år 1950

845 313 ± 63 334 909 960 ± 60 033 962 951 ± 57 582 928 903 ± 59 471 1 063 287 ± 53 351

908 652 ± 66 087 976 849 ± 62 606 1 031 808 ± 60 065 995 446 ± 62 070 1 138 212 ± 55 574

67 67 67 65 65

67 64 62 65 60

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

107,5 107,4 107,2 107,2 107,0

137,2 137,1 136,7 137,7 136,5

142,5 141,5 140,4 141,9 139,8

143,1 142,6 141,3 143,0 140,0

67 67 67 65 65

67 64 62 65 60

100,0 107,6 113,9 109,9 125,8

I % av antalet vid 67 års pensionsålder 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 107,5 107,6 107,7 107,7 107,6 113,6 113,8 113,9 113,9 113,5 109,6 109,9 110,0 110,1 110,3 125,3 125,8 126,0 126,0 125,2

100,0 106,9 112,2 109,4 123,4

100,0 107,3 112,5 109,8 123,0

967 716 1 032 906 1 098 178 1 159 734 1 204 560 1 209 768 ± 68 246 ± 69 182 ± 68 902 ± 67 605 ± 65 656 ± 64 565 1 041 255 1 112 287 1 182 375 1 247 686 1 287 862 1 297 813 ± 64 491 ± 65 130 ± 64 602 ± 63 110 ± 61 396 ± 60 073 1 101 099 1 176 493 1 250 955 1 316 231 1 351 829 1 360 806 ± 61 724 ± 62 158 ± 61 431 ± 59 939 ± 58 436 ± 57 158 1 063 248 1 136 177 1 209 033 1 279 537 1 317 907 1 328 448 ± 63 832 ± 64 416 ± 63 788 ± 62 091 ± 60 435 ± 59 116 1 216 997 1 301 182 1 384 208 1 451 497 1 486 379 1 488 364 ± 56 837 ± 56 902 ± 55 813 ± 54 774 ± 52 452 ± 51 815

/ C/0 av antalet vid 1950 års ulgån 9

114,5 114,4 114,3 114,5 114,5

122,2 122,2 122,2 122,3 122,4

129,9 129,9 129,9 130,2 130,2

Av nedre delen av tabellen framgår dels att antalet pensionsberättigade kan antagas under tiden 1950—1985 stiga med 40 procent eller däröver, vilket alternativ man än väljer, och vidare att exempelvis en pensionsålder för män av 65 år och för kvinnor av 60 år skulle medföra omkring 25 procent fler pensionsberättigade än ett bibehållande av nuvarande pensionsålder, 67 år, för såväl män som kvinnor. Den ekonomiska betydelsen såväl av den framtida förändringen i åldersfördelningen som av en sänkning av nuvarande pensionsålder belyses genom tab. 18. I denna anges dels antalet aktiva mellan 16 år och respektive pensionsålder, dels den med hjälp av dessa antal och antalen pensionsberättigade invalider och åldringar beräknade årliga kostnaden per aktiv för 1 000 kronors pension till varje pensionsberättigad.

208 Tab. 1 8 . Beräknat antal aktiva m e l l a n vissa åldersgränser i hela riket vid u t g å n g e n a v vart 5:e å fr. o. m . 1950 t. o. m . 1985 j ä m t e kostnaden per aktiv för 1 0 0 0 kronors ålders- o c h invalidpensioi vid olika pensionsåldrar. Pensionsålder för man

kvinnor

Vid u t g å n g e n av 1960

67 67 67 65 65

67 64 62 65 60

157 009 1

178 309 1 2 4 1 7 1 2 1 236 978 |

67 64 62 65 60

aktiva

mellan

16 och 18 år 220 149

207 249 1 210 989 1 228 006

Antal aktiva mellan 16 år ocl pensionsåldern 4 315 752 4 301 771 4 375 372 4 487 179 4 532 176 4 518 331 4 494 390 4 529 162 4 251 105 4 233 574 4 301 833 4 407 798 4 447 979 4 430 379 4 411 088 4441 117 4 198 114 4 178 615 4 241 989 4 343 592 4 379 399 4 361 834 4 347 121 4 378 124 4 232 162 4 214 977 4 279 840 4 383 908 4 421 321 4 398 528 4 381 043 4 410 482 4 097 778 4 072 211 4 126 091 4 218 903 4 246 146 4 226 568 4 212 571 4 250 566 Kostnad

67 67 67 65 65

1950 Antal

år

195,9 214,1 229,4 219,5 259,5

per aktiv

över 16 år för

211,2 230,7 246,9 236,2 279,5

221,2 242,0 259,6 248,4 295,0

1 000 kronors

230,2 252,3 270,9 259,2 308,4

242,3 265,8 285,6 273,5 326,0

pension

256,7 281,6 301,8 290,9 343,4

[kr.)

268,0 292,0 311,0 300,8 352,8

267,1 292,2 310,8 301,2 350,2

Man ser av tabellen hur årliga kostnaden för 1 000 kronors pension med bibehållen pensionsålder med lika fördelning på alla aktiva stiger från slutet av år 1950 till slutet av år 1985 från kronor 195,9 till kronor 267,i. Vid en sänkning av pensionsåldern med fem år för endast kvinnor uppgår kostnaden redan vid 1950 års slut till kronor 229,4 för att till slutet av år 1985 stiga till kronor 310,8. Skulle man sänka pensionsåldern till 65 år för män och 60 år för kvinnor, skulle 1 000 kronors pension till varje förtidsinvalid och åldring medföra en kostnad per aktiv av kronor 259,5 och 350,2 vid utgången av åren 1950, resp. 1985. Tabellen har kompletterats med en rad, innehållande uppgifter om antalet aktiva mellan 16 och 18 år, för att möjliggöra beräkning av antalet avgiftspliktiga. I anslutning till tabellen vill kommittén framhålla, att Wahlund lagt 1944 års fruktsamhetsnivå till grund vid beräkningen av under perioden nytillkommande årskullar barn, en nivå, som man knappast vågar hoppas skall bli bestående under en så lång tidsperiod. De framtida antalen aktiva torde därför snarare vara för högt än för lågt beräknade, under det att förhållandet, såsom redan nämnts, torde vara omvänt i fråga om antalet åldringar. Även om de i tabellen angivna siffrorna äro i viss mån skrämmande, torde man sålunda icke kunna påstå att de ge en mörkare bild av den sannolika utvecklingen av folkpensioneringens kostnader än som läget motiverar. Troligen är bilden i stället alltför ljus.

209 Med de två närmast föregående tabellerna anser sig kommittén ha på ett tillfredsställande sätt belyst såväl den relativa kostnadsstegringen framdeles som den relativa inverkan av en eventuell sänkning av pensionsåldrarna, varför kommittén i fortsättningen inskränker sig till beräkningar rörande vad ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra för kostnader under de första åren efter förslagets genomförande.

Antal ensamt pensionsberättigade gifta. Enligt kommitténs förslag skola gifta och ej gifta erhålla olika stora pensioner. Vidare skola gifta, i de fall där endast den ena maken är berättigad till pension, eller s. k. ensamt pensionsberättigade gifta, få större pension än var och en av två makar, som båda äro berättigade till pension. Slutligen skola ensamt pensionsberättigade gifta män med hustru över 60 år få ytterligare höjd pension. Vid beräkningen av det antal personer, som skulle erhålla nämnda förhöjningar av pensionen, konstaterades till en början, att man för att erhålla lika många gifta kvinnor inalles som gifta män över 67 år måste medräkna, förutom gifta kvinnor över 67 år, alla gifta kvinnor i åldrarna 64—67 år och dessutom 14,952 procent av antalet gifta kvinnor i åldern 63—64 år. För att erhålla antalet förtidsinvalida män, gifta med aktiva kvinnor, multiplicerades sedan för varje åldersklass under 67 år antalet gifta invalida män med relativa antalet aktiva bland 3 år yngre gifta kvinnor, varefter de så erhållna antalen summerades. Antalet manliga åldringar, gifta med aktiva kvinnor under 67 år, erhölls genom att till antalet gifta aktiva kvinnor i åldrarna 64—67 år addera 14,952 procent av antalet gifta aktiva kvinnor i åldersklassen 63—64 år. Männen i denna grupp beräknas få den större förhöjningen. Antalet förtidsinvalida kvinnor, gifta med aktiva män under 67 år, erhölls genom att multiplicera antalet invalida gifta kvinnor i varje åldersklass från 16 till 63 år med relativa antalet aktiva bland 3 år äldre gifta män och till produkternas summa lägga 85,048 procent av motsvarande produkt för åldersklassen 63—64 år. Slutligen beräknades antalet förtidsinvalida män, som äro gifta med icke pensionsberättigade kvinnor över 60 år. Detta antal erhölls genom att multiplicera för varje åldersklass från 60 till 63 år antalet gifta aktiva kvinnor med invalidfrekvensen för 3 år äldre gifta män och till summan av så erhållna produkter lägga 85,048 procent av motsvarande produkt för åldersklassen 63—64 år. Resultaten av samtliga dessa beräkningar äro sammanställda i tab. 19.

210 Tab. 19. Antal förtidsinvalider och åldringar vid 1947 års utgång, gifta med aktiva under 67 år.

Män

Kvinnor

Summa

Härav gifta män med hustru över 60 år

50 622 33 778

43 800 —

94 422 33 778

10 326 33 778

84 400

43 800

128 200

44 104

Inalles

Kategori

Förtidsinvalider Summa

/ procent av motsvarande totalantal gifta Förtidsinvalider Åldringar Inalles

92,20 24,04

74,03

82,77 14,32

18,81 24,04

43,19

28,34

36,63

22,57

Av tabellen framgår att omkring 36 a 37 procent av alla pensionsberättigade gifta skulle få förhöjning såsom ensamt pensionsberättigade gifta och att av de pensionsberättigade gifta männen omkring 43 procent skulle få denna förhöjning samt något mer än hälften av de sistnämnda (22,6 av 43,2) få den ytterligare förhöjning, som skulle tillkomma gifta pensionsberättigade män, vilkas hustrur äro över 60 år och icke pensionsberättigade.

Fördelning på bostadskostnadsgrupper. Sedan i det föregående redovisade kalkyler utförts, gällde det att söka fördela de erhållna antalen förtidsinvalider och åldringar på de av kommittén föreslagna bostadskostnadsgrupperna. För den skull har kommittén verkställt en preliminär fördelning av alla rikets kommuner på fem bostadskostnadsgrupper med hänsyn till endast kostnaderna för bostad och bränsle. Då så visat sig erforderligt har skilts på municipalsamhälle och den övriga delen av en kommun, liksom även kommun i enstaka undantagsfall delats enligt annan indelningsgrund. Vid fördelningen hämtades kostnadstalen för nämnda båda budgetposter för varje kommun eller del av kommun ur 1941 års prisundersökning, vilken socialstyrelsen utfört såsom underlag för en eventuell ny dyrortsgruppering. Vardera talserien utgjordes av indextal med Stockholm = 1 000. Dessa tal ha omräknats i krontal för varje ort med utgångspunkt från beloppen 650 kronor för bostad och 150 kronor för bränsle avseende Stockholms stad. För varje kommun ha de sålunda beräknade bostads- och bränsleposterna adderats. De erhållna talen ange vad bostad och bränsle enligt 1941 års prisundersökning skulle kosta i var och en av rikets kommuner, om den sammanlagda kostnaden vore 800 kronor i Stockholm. Kommunerna ordnades efter talens storleksordning, varefter de indelades i fem grupper.

211 För bostadsposten har 1939 års bostadsräkning givit grundmaterialet. Vid beräkningen har man i princip sökt fastställa kostnaderna för en bostad av samma standard i alla kommuner, såväl stadssamhällen som landsbygdskommuner. Beräkningsmetoderna redovisas utförligt i Soc. Medd. 1942, sid. 405—409. Bränsleposten avser utgifterna både till uppvärmning av bostaden och för matlagning o. dyl. Förfaringssättet vid beräkningarna anges närmare i Soc. Medd. 1942, sid. 409—410 och 413—414. I fråga om resultatet av den så verkställda grupperingen i vad den rör de olika kommunerna skall här endast nämnas, att Stockholms stad är den enda kommun, som placerats i högsta bostadskostnadsgruppen (bostadskostnadsgrupp V) och att Göteborg tilldelats den näst högsta samt Malmö den mellersta av de fem grupperna. Sedan kommittén verkställt nämnda fördelning, sökte kommittén göra en direkt beräkning av antalet förtidsinvalider och åldringar av skilda kön och civilstånd i de olika bostadskostnadsgrupperna vid utgången av åren 1947 och 1950. Härvid gick kommittén tillväga på följande sätt. Flyttningen mellan rikets kommuner och särskilt inflyttningen från landsbygden till städerna har åstadkommit, att köns-, ålders- och civilståndsfördelningen av invånarna i en kommun kan skilja sig betydligt från motsvarande fördelning i en annan kommun och åstadkommer även en fortgående förändring av nämnda fördelning inom de olika kommunerna. För att taga alla de hänsyn till denna omständighet, som varit möjligt, har kommittén med hjälp av folkräkningarna för åren 1900, 1910, 1920, 1930 och 1940 beräknat antalet invalider och åldringar av olika kön och civilstånd vid utgången av nämnda år i Stockholm, Göteborg, Malmö, var för sig, samt — som en enhet — övriga städer och slutligen å landsbygden, varefter man genom extrapolation beräknat motsvarande antal vid utgången av åren 1947 och 1950. För vart och ett av ifrågavarande fem områden framgår nämligen folkmängden för varje kön, civilstånd och levnadsålder av de publicerade redogörelserna för nämnda folkräkningar. För varje åldersklass tillämpades i tab. 14 angivna invalidfrekvenser. Kommittén har icke kunnat taga hänsyn till att invalidfrekvensen möjligen varierar för samma kön, civilstånd och ålder från kommun till kommun. Eftersom betydande förändringar skett i den administrativa indelningen under de 40 år, som grundsiffrorna omfatta, har man vid extrapolationen icke räknat med de för varje tidpunkt beräknade antalen förtidsinvalider, resp. åldringar, utan först uttryckt dem i procent av den folkmängd, som fanns inom respektive områden vid tidpunkten i fråga. Vid extrapolationen till utgången av åren 1947 och 1950 ha de för åren 1900 till 1940 angivna värdena utjämnats medelst parabler enligt minsta kvadratmetoden, varefter till varje parabel dragits tangenten i den punkt,

212 som svarar mot 1940 års utgång. Slutligen har beräknats de värden å varje tangent, som svara mot 1947 och 1950 års utgång. 1 Resultaten av de beräkningar, för vilka här redogjorts, föreligga i fråga om förtidsinvaliderna i tab. 4* och i fråga om åldringarna i tab. 5*. Sedan man sålunda erhållit antal förtidsinvalider och åldringar för olika kön och civilstånd för nämnda delområden i procent av respektive områdes folkmängd vid utgången av åren 1947 och 1950, gällde det att beräkna totala folkmängderna för samma områden och tidpunkter med fördelning samtidigt å de fem bostadskostnadsgrupperna. Härvid tillgreps samma förfaringssätt. Man lade de verkliga folkmängderna vid olika förflutna tidpunkter till grund för parabelutjämningar och extrapolerade medelst till parablerna dragna tangenter. I stället för uppgifter avseende åren 1900, 1910, 1920, 1930 och 1940 kunde man dock här lägga till grund siffror för utgången av åren 1940, 1941, 1942, 1943 och 1944.2 Resultaten anges i tab. 6*. Beträffande i denna tabell angivna siffror märkes, att talen för samtliga år hänföra sig till den administrativa indelningen den 1 januari 1945. Sålunda har folkmängden i exempelvis Västra Frölunda, som inkorporerades med Göteborg den 1 januari 1945, medräknats i Göteborgs redan vid utgången av år 1940. Sedan folkmängdssiffror för slutet av åren 1947 och 1950 på detta sätt erhållits för de olika bostadskostnadsgrupperna samt deras undergrupper, beräknades antalet förtidsinvalider och åldringar inom de olika undergrupperna med fördelning på kön och civilstånd genom tillämpning av i tab. 4* och 5* angivna tal. Slutresultaten anges för varje bostadskostnadsgrupp i tab. 7*, vilken tabell har betecknats som preliminär tabell. De antal förtidsinvalider och åldringar vid utgången av åren 1947 och 1950, som i denna tabell angivas för hela riket och som erhållits oberoende

1 Formlerna för beräkning av värdena äro: Värdet vid 1947 års utgång =

Tog (242 h — 289 h — 340 /3 + 89 /4 + 998 fe), och värdet vid 1950 års utgång = ^ (32 k — 37 /2 —46 /3 + 5 / 4 +116 / 5 ), där k, h .. h beteckna värdena för åren respektive 1900, 1910 .. 1940. 2 Formlerna för beräkning av värdena äro: Värdet vid 1947 års utgång =

1,2 h— 1,3 h—1,8 /3—0,s / 4 + 3,2 / 5

och värdet vid 1950 års utgång = TÖ (162 h — 172 h — 246 /3 — 60 /4 + 386 h), där fi, h • • h beteckna värdena för åren respektive 1940, 1941 .. 1944.

213 av Wahlunds framräknade folkmängdssiffror, anges i nedanstående sammanställning, i vilken även meddelas de tidigare med hjälp av nämnda folkmängdssiffror erhållna antalen i procent av de nu erhållna.

Tab. 20. Antal förtidsinvalider och åldringar för hela riket.

Kön och civilstånd

Medelst utjämning och extrapolation beräknade antal Förtidsinvalider

Åldringar

Antal enligt på Wahlunds folkmängdssiffror grundad beräkning i procent av vidstående Förtidsinvalider

Åldringar

Vid 1947 års utgång. Man: Gifta . . Ej gifta

58 373 58 624

135 888 121 120

94.06 90,56

103,40

Kvinnor: Gifta . . Ej gifta

62 074 90 085

93 502 211 298

95,32 93,88

101,99 97,89

98,28

Vid 1950 års utgång. Män: Gifta . . Ej gifta

62 925 62 237

142 442 128 700

91,20 86,94

103,02 96,42

Kvinnor: Gifta . . Ej gifta

66 430 95 596

97 114 222 065

92,67 91,08

102,55 96,72

Då de antal förtidsinvalider och åldringar, som grundats på Wahlunds framräknade folkmängd, måste anses betydligt säkrare än de medelst utjämning och extrapolation erhållna — vilka endast avsågo att möjliggöra en uppdelning av förstnämnda antal på bostadskostnadsgrupper — har slutligen i tab. 7* för olika kategorier angivna antal multiplicerats med de procenttal, som anges i här ovan lämnad tabell. Resultaten anges i tab. 21, vilken till skillnad från tab. 7* betecknats som definitiv tabell.

214 Tab, 21. Beräknat antal förtidsinvalider (16—67 år) och åldringar (över 67 år) av olika kön och civilstånd i olika bostadskostnadsgrupper vid utgången av åren 1947 och 1950. Definitiv tabell.

Män 00 P.

q p, M 2

Kategori Gifta

Förtidsinvalider Åldringar Förtidsinvalider Åldringar

III

Förtidsinvalider Åldringar

12,06 8,46

15 513 13 206 13 164 35 983 77 866

9,57

3 513 6 120 Summa

Summa II

Förtidsinvalider Åldringar Summa Förtidsinvalider Åldringar Summa

Hela riket

Ej gifta Gifta

Vid utgången av år 1947 6011 5 452 6 597 12 290! 30 350 9 502 7 754 6 567 23 693 47 516 Summa

IV

Resp. kategoris fördelning p«' Summa bost.grupper Ej gifta

Kvinnor

3 254 5 308

3 681 5 876 16 324 4 323 11 954 27 705

6,48 4,93

8 562 8 004 17 830 44 029 9 903 8 601 10 500 16 395 45 399 22 104 17 420 15 075 36 466 91 065

18,03 16,21

9 633

5,41

32 007 26 021 25 575 52 861136 464 11 086 10411 11 852 16 966J 50 315 28 760 23 786 19 502 42 009114 057

19,99 20,30

16,78

39 846 34 197 31 354 58 975 164 372

20,21

24 393 25 369 26 536 33 047 109 345 74 024 64 765 49 893 92 716 281 398

43,44 50,10

98 417 90 134 76 429,125 763 390 743

48,03

54 906 53 087 59 166 84 574251 733 100,00 140 510 119 033 95 360206 8381561 741 100,00

Förtidsinvalider Åldringar

Summa 195 416 172 120J154 526|291 412J813 474 100,00 V

Förtidsinvalider Åldringar

IV

Förtidsinvalider Åldringar

III

Förtidsinvalider Åldringar

II

Förtidsinvalider Åldringar

Vid utgången av år I960 6 736 5 813 7 402 13 162 33 113 12,73 10 739 8 688 7 437 26 122 52 986 9,05 Summa 17 475 14 501 14 839 39 284 86 099 10,19

Summa

4 027 6211 17 535 4 751 12 909 30 243

6,74 5,17

10 587

9 293

8 778 19 120 47 778

5,65

35 540 28 602 28 284 57 541149 967 17,74 11 713 10 758 12 4501 17 667 52 588 20,22 30 566 25 238 20 722' 44 146 120 672 20,62

Summa

42 279 35 996 33 172 61 813 173 260 20,50

II

24 175 24 880 26 175 32 36811107 598 41,36 74 078 64 921 49 899 91 713 280 611 47,95

Förtidsinvalider Åldringar Summa Förtidsinvalider Åldringar

3 438 5 855

10 903 9 217 11 505 17 658] 49 283 18,95 24 637 19 385 16 779 39 883 100 684 17,21 Summa

Hela riket

3 859 6 728

98 253 89 801 76 074 124 081 388 209 45,92 57 386 54 106 61 559 87 066|260 117 100,00 146 748 124 087 99 588 214 773 585 196100,00

Summa 204 134,178 193 161 147 301 839,845 313 100,00

215 Den önskade fördelningen av antalen förtidsinvalider och åldringar å bostadskostnadsgrupper föreligger härmed. För att slutligen för olika bostadskostnadsgrupper erhålla antal ensamt pensionsberättigade makar och det häri ingående antal män, vilkas hustrur äro över 60 år och icke pensionsberätitgade, ha talen för gifta i tab. 21 multiplicerats med motsvarande procenttal i tab. 19. Denna kalkyl har dock endast utförts för 1947 års utgång. Resultaten anges i nedanstående tabell. Tab. 22. Antal för lidsinvalider och åldringar vid 1947 års utgång, gifta med aktiva under 67 år i olika bostadskostnadsgrupper. Inalles

Bostadskostnadsgrupp och kategori

Män

Kvinnor

Summa

Härav gifta män med hustru över 60 år

V. Förtidsinvalider . Åldringar Summa

5 542 2 284 7 826

4 884

10 426 2 284 12 710

1 131 2 284 3 415

IV. Förtidsinvalider . Åldringar Summa

3 239 1 471 4 710

5 964 1 471 7 435

661 1 471 2 132

III. Förtidsinvalider . Åldringar Summa

9 131 5 314 14 445

16 904 5 314 22 218

1 863 5 314 7 177

II. Förtidsinvalider . Åldringar Summa

10 221 6 914 17 135

8 774

18 995 6 914 25 909

2 084 6 914 8 998

I. Förtidsinvalider . Åldringar Summa Hela riket: Förtidsinvalider . . . . Åldringar Summa

22 489 17 795 40 284

19 644

42 133 17 795 59 928

4 587 17 795 22 382

94 422 33 778 128 200

10 326 33 778 44 104

50 622 33 778 84 400

4 884 2 725 2 725 7 773 7 773

8 774

19 644 43 800 43 800

Kostnader för pensionering utan inkomstprövning. Sedan kommittén beräknat antal förtidsinvalider och åldringar av olika kategorier för olika bostadskostnadsgrupper, kan man beräkna mot dessa antal svarande kostnader för pensioner utgående i samtliga fall med av kommittén föreslagna maximibelopp, d. v. s. för en pensionering utan inkomstprövning. Maximibeloppen anges i tab. 23.

216 Tab. 23. Maximipension i olika bostadskostnadsgrupper enligt samtliga alternativ.

Bostadskostnadsgrupp

V IV III II I

Två makar, båda Ensamt pensionsberättigad gift pensionsberättiAnnan gade, tillsammans Man, då hustrun är över 60 år kr. kr. kr. 2 400 2 200 2 000 1 800 1 600

1 600 1 450 1 300 1 150 1 000

2 200 2 000 1 800 1 600 1 400

Ej gift

Ei invalid änka i åldern 55-67 år kr.

kr. 1 600 1 450 1 300 1 150 1 000

1 000 900 800 700 600

Resultatet av beräkningarna anges i nedanstående tabell, i vilken för fullständighetens skull även medtagits kostnaderna för en änkepensionering utan inkomstprövning och för föreslagna blindtillägg. Kostnader för sjukbidrag ingå icke. Då kommittén framlagt tre olika alternativ i fråga om avdragen för egen inkomst vid pensioneringen av åldringar, ha i tabellen kostnaderna uppdelats å förtidsinvalider och åldringar. Tab. 24. Kostnader per 1 januari 1948 i miljoner kronor för pensionering utan inkomstprövning. Härav för förtidsinvaåldringar lider

Förmånens natur

Inalles

Folkpensioner, utom nedan angivna tillägg Tillägg för ensamt pensionsberättigade gifta Ytterligare tillägg för ej pensionsberättigade hustrur

859,43X 32,81

270,37 1 24,50

589.06 8,31

19,81 15,56 2,30

4,75

15,06

1,78

929,91

301,40

612,95

Summa

I ovanstående kostnader ingå bostadstillägg med nedanstående belopp. Tab. 25. Bostadstillägg i miljoner kronor vid pensionering utan inkomstprövning. Härav för förtidsinåldringar valider

Förmånens natur

Inalles

Bostadstillägg, utom nedan angivna förhöjningar Förhöjningar för ensamt pensionsberättigade gifta Ytterligare förhöjningar för ej pensionsberättigade hustrur över 60 år Änkepensioner Blindtillägg Summa

114.602 7,17

40,U2 5,62

74,49 1,55

2,17 2,80

0,62

1,55

126,74

46,35

77,59

1 Här ingå blinda under 67 år, som ej äro invalider i den nu gällande folkpensioneringslagens mening, med l,si miljoner kronor. 2 Här ingå blinda under 67 år, som ej äro invalider i den nu gällande folkpensioneringslagens mening, med 0,i7 miljoner kronor.

217 Avdrag för egen inkomst. För en beräkning av den minskning i kostnaderna, som inträder genom föreslagna avdrag med hänsyn till vederbörandes egen inkomst, fann kommittén, i avsaknad av material för högre inkomsttagare, lämpligt låta verkställa en särskild bearbetning av en del av de vid 1935/1936 års folkräkning genom länsstyrelserna insamlade uppgifterna rörande för år 1935 till inkomstoch förmögenhetsskatt taxerade belopp "återstående inkomst", vilka uppgifter omfattade omkring en femtedel av befolkningen. Då uppgifterna instansats på hollerith-kort, som alltjämt förvarades, kunde en bearbetning av desamma verkställas utan större kostnader och tidsutdräkt. Uppgifterna å korten omfattade bland annat uppgifter om kommun, födelseår, civilstånd, egen inkomst i 100-tal kronor och egen förmögenhet i 1 000tal kronor samt dessutom för de gifta männen uppgifter om makarnas sammanlagda inkomster. 1 Sistnämnda uppgift saknades å de gifta kvinnornas kort. Bland uppgifterna å korten märkes även uppgift om nedsatt arbetsförmåga. En jämförelse mellan antalet arbetsoförmögna enligt folkräkningen och enligt pensionsstyrelsens material utvisade, att folkräkningens uppgifter om nedsättningen i arbetsförmågan ej kunde användas för kommitténs utredningar. Bearbetningen måste därför på ett undantag när inskränkas till åldringarna. Undantaget utgjordes av gifta män. Det syntes nämligen kommittén som om för gifta kvinnliga förtidsinvalider under 64 år kunde användas samma inkomstfördelning, som för gifta män i åldrarna 60—67 år, om man bortsåg från hustrurnas inkomster. Man skulle med andra ord antaga, att invalida hustrur saknade egen inkomst. För gifta kvinnliga förtidsinvalider över 64 år 2 liksom för gifta kvinnliga åldringar borde man kunna använda samma inkomstfördelning som för gifta manliga åldringar. För bearbetningen utsorterades därför ur nämnda folkräknings hela material de kort, som avsågo personer över 67 år, med undantag för gifta kvinnor, och därjämte korten för gifta män i åldrarna 60—67 år. Före uppgörandet av tabellariska sammanställningar över vederbörandes inkomster och förmögenhet sorterades korten på de av kommittén föreslagna bostadskostnadsgrupperna och inom varje sådan grupp på civilstånd samt i fråga om de gifta männen på åldersgrupperna 60—67 år samt 67 år och 1 Enligt folkpensioneringslagen beräknas gift persons inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda inkomster. 2 Antalet gifta kvinnliga förtidsinvalider över 64 år, beräknade på samma sätt som antalen i tab. 21, utgöra i bostadskostnadsgrupperna V—I respektive 913, 571, 1 872, 2 234 och 5 300, eller inalles 10 890.

218 däröver. Inom varje på så sätt erhållen grupp fördelades materialet efter vederbörandes inkomst — för gifta män över 67 år efter makarnas sammanlagda inkomst — och inom varje inkomstgrupp efter förmögenhet. Den erhållna fördelningen på inkomstklasser framgår av tabellerna 8*— 10*. Den i första kolumnen av tabellerna angivna inkomsten anger resp. inkomstintervalls mittpunkt. Endast för lägsta och högsta inkomstklasserna anges högsta resp. lägsta inkomstgränsen. I exempelvis tab. 8* anger sålunda inkomsten 850 kronor inkomstintervallet 750—950 kronor etc. Vid beräkning av höjningen i inkomst på grund av innehavd förmögenhet ha tillämpats andra, något strängare regler för höjningen än dem, som slutligen influtit i kommitténs förslag. Detta har dock icke ansetts kräva någon omräkning på grund av de i jämförelse härmed stora felkällor som eljest föreligga. I detta sammanhang erinras även om att man icke kunnat för äkta m a k a r taga någon som helst hänsyn till hustruns eventuella förmögenhet. Då de insamlade inkomstuppgifterna avsågo år 1935, då penningvärdet var åtskilligt högre än nu, kunde icke de erhållna inkomstfördelningarna utan vidare läggas till grund för kostnadskalkyler. Kommittén beslöt därför att räkna med en med 30 procent förhöjd inkomst. Uppgivna förmögenheter ändrades däremot icke. Vad nämnda förhöjning av inkomsterna medfört för minskning i beräknade kostnadssummor kommer att beröras i det följande. Ytterligare en omständighet måste tagas i betraktande innan inkomstfördelningen kunde läggas till grund för kalkyler rörande pensionskostnaderna, nämligen förekomsten av inkomst av privilegierbar natur. För att kunna korrigera inkomstfördelningen med hänsyn härtill utfördes en del kalkyler rörande förekomsten av privilegierbar inkomst bland nuvarande pensionstagare. Härvid användes uppgifter erhållna i samband med kommitténs bostadsundersökning; se dess betänkande X, sid. 78—85. Kalkylerna redovisas i tab. 11*. De vid bostadsundersökningen erhållna uppgifterna, vilka för olika områden avsågo förtidsinvalider och åldringar tillsammans, underkastades såsom framgår av tabellen en omräkning för att man skulle erhålla siffror för förtidsinvalider och åldringar var för sig. Av de ur bostadsundersökningens material framgående resultaten framgick till en början, att man icke behövde skilja på män och kvinnor. Att relativt lika många gifta män som gifta kvinnor befunnits ha privilegierad inkomst ligger i sakens natur, men även för ej gifta framgick ingen större skillnad för könen. Sålunda hade 12,i3 procent av de icke gifta männen och 12,ss procent av de icke gifta kvinnorna privilegierad inkomst. Såsom var att vänta utvisade materialet däremot stor skillnad i fråga om privilegierad inkomst för förtidsinvalider och åldringar. Av gifta förtidsinvalider hade sålunda 6,55 procent privilegierad inkomst, men 14,84 procent av gifta åldringar. För icke gifta voro motsvarande procenttal 5,92, resp. 14,66.

219 Förhållandet mellan talen för förtidsinvalider och åldringar var alltså 0,4-ti för gifta och 0,404 för icke gifta. För att kunna erhålla siffror för enbart åldringar inom vart och ett av de olika områdena multiplicerades de konstaterade procenttalen för de gifta med 14,84 : 13,49 och för de icke gifta med 14,ee : 12,65, där 13,49 och 12,65 ange procenttalen för gifta, resp. icke gifta invalider och åldringar med privilegierbar inkomst. Nämnda korrigeringsfaktorer blevo uträknade l,iooi, resp. 1,1589. Av materialet framgick vidare, att privilegierad inkomst förekommer i större utsträckning bland de under senare år tillkomna pensionstagarna än bland de tidigare tillkomna. Ovannämnda korrigeringsfaktorer multiplicerades därför med 16,76 : 13,49, resp. 16,65 : 12,65, där procenttalen 16,76 och 16,65 avse år 1940 och senare tillkomna pensionstagare. De slutliga korrigeringsfaktorerna för de för olika områden angivna procenttalen blevo på så sätt 1,367 och 1,525 för gifta, resp. icke gifta. Sedan alla procenttal ovanför dubbellinjen i tab. 11* erhållits, beräknade man med hjälp av dessa de under nämnda linje för bostadskostnadsgrupperna V—I angivna procenttalen. Med stöd av dessa sistnämnda procenttal för åldringar och ovan angivna relation mellan förekomsten av privilegierbar inkomst hos förtidsinvalider och hos åldringar har kommittén antagit, att i nedanstående tabell angivet antal personer ha privilegierbar inkomst.

Tab. 26. Relativt antal pensionstagare med privilegierbar inkomst. Bostadskostnadsgrupp

Förtidsinvalider

Åldringar

%

%

V

20 15 15 10 5

45 35 35 25 10

IV III II I

Tydligt är att dessa procenttal äro synnerligen osäkra i fråga om högre inkomstagare, eftersom de erhållits ur material, omfattande endast dem, som uppbära tilläggspension eller understöd enligt nu gällande bestämmelser. Denna omständighet har dock ganska ringa betydelse på grund av att dels de högre inkomsttagarna äro relativt fåtaliga, dels privilegieringen över huvud taget spelar mindre roll. Beträffande den privilegierbara inkomstens storlek har för de i undersökningen ingående inkomsttagare, som taxerats till inkomst år 1936, antagits, att den alltid uppgår till högsta privilegierbara belopp, 600 kronor för makar och 400 kronor för icke gift. Såsom framgår av det följande har för lägre

220 inkomsttagare särskilt antagande om den privilegierade inkomstens storlek icke varit erforderligt. Sedan man sålunda höjt 1935 års inkomst med 30 procent, skärpt för förmögenhet och gjort avdrag för privilegierad inkomst, förelågo inkomstfördelningarna ännu icke i det skick, att de kunde läggas till grund för kostnadskalkyler. Man saknade nämligen alltjämt erforderlig uppdelning på inkomstintervall för de gifta, som tillsammans med maken hade mindre än 975 kronors inkomst, och de icke gifta, som hade mindre än 845 kronors inkomst. För att erhålla en fördelning av dem, vilkas inkomster lågo under nämnda inkomstgränser, verkställdes i pensionsstyrelsen inkomstberäkning i ungefärlig överensstämmelse med de regler, som kommittén föreslår, beträffande de personer, som under juni och juli månader år 1945 erhållit tilläggspension (invalidunderstöd) eller jämkning av dylik förmån. För den lägsta bostadskostnadsgruppen medtogos endast under juni månad behandlade ansökningar. Man erhöll denna gång även material avseende förtidsinvalida män och kvinnor, såväl gifta som icke gifta. Sedan för åldringarna och gifta kvinnliga förtidsinvalider under 64 år de båda bearbetningarna sammanfogats, förelåg för dessa grupper den inkomstfördelning, som framlägges i följande tabeller, och som använts vid kostnadskalkylerna. Någon utjämning vid skarven mellan de båda undersökningarna företogs icke. Tab. 27. Gifta män över 67 år inom varje bostadskostnadsgrupp procentiskt fördelade på inkomstgrupper enligt socialvårdskommitténs antaganden. (Samma fördelning tillämpas för kvinnor över 64 år.) B ostadskostnadsgrupp

Makarnas sammanlagda årliga inkomst kr.

v

IV

III

II

I

0— 450 450— 600 600— 900 900— 975 975—1 235 1 235—1 495 1 495—1 755 1 755—2 015 2 015—2 275 2 275—2 535 2 535—2 795 2 795—3 055 3 055—3 315 3 315—3 575 3 575 och däröver

17,11 4,04 8,07 1,84 3,07 3,25 3,07 2,89 2,98 3,16 2,46 2,63 2,28 2,37 40,78

20,74 3,48 9,73 0,70 3,01 3,24 3,01 3,36 4,17 3,59 3,01 2,67 3,82 2,20 33,27

21,24 3,94 11,02 3,14 5,03 4,52 4,19 4,15 3,90 3,81 3,39 3,2 7 3,35 2,51 22,54

23.75 6,55 15,66 4,54 5,63 4,57 4,09 3,57 4,04 3,06 2,75 2,11 1,72 1.35 16,61

25,57 13.42 20,46 4,48 6,05 5,11 3,63 2,97 2,60 1,92 1,66 1,25 1,10 0,76 9,02

Summa

100,00

100,00

100,00

100,00

100,00

221 Tab. 28. Ej gifta män och kvinnor över 67 år inom varje bostadskostnadsgrupp procentiskt fördelade på inkomstgrupper enligt socialvårdskommitténs antaganden. Bostadskostnadsgrupp Årlig inkomst kr.

V

IV

III

"

*

38,22 7,92 13,17 5,92 0,67 2,36 1,93 1,33 1,76 1,23 1,33 1,26 1,06 1,03 1,06 0,83 18,92

33,02 12,00 18,01 12,01

100,00

100,00

Män

0— 300 300— 400 400— 600 600— 800 800— 845 845— 975 975—1 105 1 105—1 235 1 235—1 365 1 365—1 495 1 495—1 625 1 625—1 755 1 755—1 885 1 885—2 015 2 015—2 145 2 145—2 275 2 275 och däröver

43.07 0,61 6,75 4,42 1,10 1,10 1,60 1,47 1,35 1,72 1,10 1,35 1,35 0,86 0,74 1,23 30,18

42,59 3,12 2,65 4,21 1,56 2,03 2,03 1,56 1,72 2,65 1,09 2,03 2,03 1,56 0,94 28,23

38,75 2,84 8,57 5,14 1,71 2,30 1,66 2,30 1,88 1,55 2,14 1,50 1,77 1,45 1,66 1,66 23,12

Summa

100,00

100,00

100,00

0— 300 300— 400 400— 600 600— 800 800— 845 845— 975 975—1 105 1 105—1 235 1 235—1 365 1 365—1 495 1 495—1 625 1 625—1 755 1 755—1 885 1 885—2 015 2 015—2 145 2 145—2 275 2 275 och däröver

47,11 1,88 7,54 5,65 0,62 1,92 1,58 1,85 1,73 1,42 1,42 1,05 1,02 1,08 0,83 0,65 22,65 100,00

49,57 5,01 8,62 5,01 3,61 1,62 1,56 1,62 1,40 1,19 1,13 0,97 0,81 0,54 0,86 0,59 15,89

48,33 5,30 10,57 10,57 0,76 1,60 1,47 1,22 1,13 0,93 0,82 0,80 0 73 0,71 0,76 0,53 13,77

45,14 9,19 12,25 8,41 1,53 1,58 1,37 1.23 1J31 1,01 0,80 0,83 0,64 0,51 0,72 0,59 12,89

47,97 9,60 16,57 11,34 1,74 1,16 1,15 0,81 0,75 0,59 0,61 0,48 0,34 0,39 0,37 0,28 5,85

100,00

100,00

100,00

100,00

—

—

2,10 1,90 1,65 1,22 1,26 1,19 1,01 0,69 0,71 0,75 0,69 11,79

Kvinnor

Summa

222 Tab. 29. Gifta invalida kvinnor under 64 år inom varje bostadskostnadsgrupp procentiskt fördelade på inkomstgrupper enligt socialvårdskommitténs antaganden. Bostadskostnadsgrupp

Makarnas sammanlagda årliga inkomst kr.

V

0— 450 4 5 0 — 600 6 0 0 — 900 9 0 0 — 975 9 7 5 — 1 105 1 105—1 2 3 5 1 235—1 365 1 365—1 495 1 495—1 625 1 6 2 5 — 1 755 1 7 5 5 — 1 885 1 8 8 5 — 2 015 2 0 1 5 — 2 145 2 145—2 2 7 5 2 275—2 405 2 405—2 535 2 5 3 5 — 2 665 2 6 6 5 — 2 795 2 7 9 5 — 2 925 2 9 2 5 — 3 055 3 0 5 5 — 3 185 3 185—3 315 3 3 1 5 — 3 445 3 445—3 575 3 575 och d ä r ö v e r

11,37 0,59 2,78 0,59 1,06 0,93 1,45 0,86 1,39 1,12 1,26 1,39 1,19 1,26 0,99 1,65 1,26 1,12 0,86 1,19 1,45 1,45 1,72 0,99 60,08

3,73 1,03 1,49 1,31 1,31 0,75 1,31 1,12 1,40 2,15 1,31 1,77 2,05 2,33 1,96 1,77 1,68 2,05 2,80 3,36 2,24 1,40 50,53

Summa

100,00

100,00

IV

III

II

I

9,15

12,13

—

—

2,38 0,46 1,27 2,72 1,85 2,19 1,76 2,13 2,07 2,38 2,10 2,13 2,38 2,01 2,84 2,28 2,65 2,38 2,47 2,68 1,94 2,59 40,21

13,29 1,67 6,66 2,15 2,81 2,70 3,65 2,79 3,21 2,56 2,70 2,90 3,01 2,68 2,54 2,93 2,12 2,70 2,81 1,76 2,15 1,73 1,73 1,11 25,64

14,64 7,68 10,97 3,29 4,74 4,40 4,66 4,10 3,86 3,47 2,92 2,63 2,31 2,08 2,07 1,83 1,81 1,72 1,53 1,34 1,27 1,12 1,04 0,90 13,62

100,00

100,00

100,00

Beträffande de grupper, som ej avhandlats i det föregående, nämligen gifta manliga samt alla icke gifta förtidsinvalider ha beräkningar utförts på följande sätt. Vad först angår de icke gifta såväl manliga som kvinnliga förtidsinvaliderna ligger till grund för antagna invalidfrekvenser förutsättningen, att samtliga dylika invalider söka folkpension eller invalidunderstöd redan med nuvarande pensionsförmåner. Vidare är antalet icke gifta förtidsinvalider, som söka enbart grundpension, synnerligen obetydligt. Man torde därför kunna räkna med att avdragen för inkomst medföra ungefärligen samma genomsnittliga besparing å maximibeloppen för samtliga icke gifta förtidsinvalider som för icke gifta förtidsinvalider, som under juni och juli månader i år erhållit tillläggspension eller invalidunderstöd eller jämkning av sådan förmån. Besparingen för dessa personer angives i procent av maximibeloppen av tilläggspension och bostadstillägg i nedanstående sammanställning. Tabellen innehåller även det antal pensionstagare, som undersökningen omfattar.

223 Tab. 30. Besparing genom avdrag för inkomst för icke gifta förtidsinvalider i procent av maximibeloppet av tilläggspension och bostadstillägg. Bostadskostnadsgrupp V IV III II I

Män

Kvinnor

Antal

Besparing

51 27 39 51 69

1,69 4,41 4,85 4,31 4,04

%

Antal

Besparing

115 63 97 127 83

5,57 4,89 5,24 5,93 6,69

%

Med stöd av i denna tabell angivna besparingar, som alla, oaktat de stöda sig på ett ringa antal undersökta fall, äro av ungefärligen samma storleksordning, med undantag för män i bostadskostnadsgrupp V, har kommittén antagit att av kostnaderna för tilläggspensioner och bostadstillägg till icke gifta förtidsinvalider genom avdrag för inkomst i alla bostadskostnadsgrupper inbesparas 5 procent såväl i fråga om manliga som kvinnliga invalider. Beträffande gifta manliga förtidsinvalider ligga förhållandena annorlunda till. Här förutsätta de antagna invalidfrekvenstalen, att det antal gifta manliga invalider, som nu uppbär pension eller understöd, ökas vid ett antagande av något av kommitténs förslag med ej mindre än 90,36 procent. Vid beräkningen h a r antagits, att alla de gifta manliga invalider, som sålunda beräknats tillkomma, ha en egen inkomst, som nätt och jämnt utesluter dem från rätt till tilläggspension (invalidunderstöd) enligt nuvarande bestämmelser. Denna gräns kan här beräknas för bostadskostnadsgrupperna V—I till resp. 1 100, 1 100, 900, 800 och 700 kronor. Man kan i detta sammanhang bortse från utjämningspensionerna, eftersom sådana icke existerade år 1940, till vilket år undersökningen av invalidfrekvenstalen hänför sig. I nedanstående tabell anges den besparing för de gifta manliga förtidsinvaliderna, som enligt verkställda beräkningar skulle ha uppstått i kostnaderna för högsta möjliga tilläggspensioner och bostadstillägg, om antalet under juni och juli månader behandlade ansökningar ökats med 90,36 procent, avseende personer med nyssnämnda inkomster. I tabellen redovisas även motsvarande besparing för enbart de under juni och juli månader behandlade ansökningarna. Tab. 31. Besparing genom avdrag för inkomst för gifta manliga förtidsinvalider i procent av maximibeloppet av tilläggspension och bostadstillägg. Bostadskostnadsgrupp

Enligt juni—juli månaders ansökningar Antal

Besparing

% V IV III II I

48 30 64 80 108

8,67 15,93 13,50 11,45 10,49

Inklusive på grund av lagändring tillkommande Beräknat antal

Besparing

% 91 57 122 152 206

30,66 37,37 30,23 27,04 23,71

224 Med ledning av dessa siffror och även med hänsyn till att det gjorda antagandet om de på grund av en lagändring nytillkommande invalidernas inkomster kan anses innebära en viss säkerhetsmarginal, har kommittén för gifta manliga förtidsinvalider räknat genomgående med 30 procent besparing av tilläggspensioner och bostadstillägg genom avdrag för inkomst. Med hjälp av ovan erhållna data ha kostnaderna för folkpensioner enligt kommitténs förslag kunnat beräknas med undantag för änkepensioner, blindtillägg och sjukbidrag samt vissa pensionsförhöjningar, beroende av skälighetsprövning. Resultatet av de sålunda utförda beräkningarna meddelas i tab. 12*—14*. I tab. 12* anges kostnaderna, frånsett tillägg till ensamt pensionsberättigade gifta och i tab. 13* kostnaderna för de tillägg, som tillkomma alla ensamt pensionsberättigade gifta, samt i tab. 14* kostnaderna för de ytterligare tillägg, som tillkomma ensamt pensionsberättigade män med hustrur över 60 år.

Änkepensioner. Vad änkepensionerna angår, har antalet änkor och kostnaden för deras pensionering beräknats av byråinspektören, fil. doktor Gerdt Brundin. En av Brundin lämnad redogörelse härför återfinnes som bil. C. De av honom beräknade kostnaderna anges i sista kolumnen av tab. 33. Änkepension frånsett bostadstillägg å densamma betecknas i detta kapitel som tilläggspension.

Blindtillägg. Kommittén har verkställt en stickprovsundersökning, omfattande var femte person, som i maj månad 1945 uppbar blindhetsersättning enligt nu gällande bestämmelser. Inalles utgjorde dessa personer 636. Deras fördelning på olika grupper framgår av tab. 32.

225 Tab. 32. Antal personer som i maj 1945 åtnjöto blindhetsersättning. Tabellen omfattar en femtedel av samtliga.. Bostadskostnadsgrupp

Förmåner

i

Summa

14 21

16 25

59 47

101 125

492 Över (37 år 5 7

7 13

22 25

34 54

144 V

IV

III

7 18

5 14

2 5

1 2

2 9

|

II

Under 67 år Endast blindhetsersättning Blindhetsersättning jämte endast grund- eller avgiftspension . tilläggspension (invalidunderstöd) Summa

Endast blindhetsersättning Blindhetsersättning jämte endast grund- eller avgiftspension tilläggspension (invalidunderstöd) Summa

Antalet stickprov svarar mot ett antal av inalles 3 180 personer med blindhetsersättning. Av däri ingående 2 460 personer under 67 år uppburo 1 330 icke folkpension och ha därför ej någon motsvarighet i det material, som ligger till grund för i det föregående beräknade antal förtidsinvalider. Enligt förslaget skall även ifrågavarande kategori och ytterligare ett fåtal personer, som hittills varit uteslutna från rätt till blindhetsersättning på grund av egen eller försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning, äga rätt till såväl blindtillägg å 700 kronor som folkpension enligt vanliga grunder. Blindtilllägget skall räknas som icke privilegierad inkomst. En närmare uppskattning av vad ett genomförande av förslaget skulle medföra för kostnader för samtliga blinda utöver de folkpensioner, som medräknats i det föregående, utvisade, att man endast behövde räkna med kostnaderna för själva blindtilläggen. Kostnaderna för de invalidpensioner, som skulle tillkomma genom att i folkpensioneringslagen utsträcka invaliditetsbegreppet till att omfatta samtliga, som sakna ledsyn redan före 60 års ålder, torde nämligen ungefärligen uppvägas av att blindhetsersättning icke i nämnvärd utsträckning torde ingå i de inkomster, som framgå av materialet från 1935/1936 års folkräkning. Kostnaden för blindtilläggen torde kunna beräknas till 2,30 miljoner kronor, varav 1,78 för förtidsinvalider och 0,52 för åldringar.

226 Vissa ej beräknade kostnader. De pensionsförmåner, rörande vilka kostnadsberäkningar icke utförts, utgöras av sjukbidrag och de pensionsförhöjningar, som jämlikt 4 § 5 mom. alt. I och däremot svarande bestämmelser i övriga alternativ skola utgå efter skälighetsprövning av pensionsstyrelsen. Båda nämnda poster äro helt naturligt mycket svåra att uppskatta. Beträffande sjukbidragen är att märka, att åtskilliga av dem, som enligt nu gällande bestämmelser erhålla folkpension eller invalidunderstöd och som sålunda redan äro inbegripna i kommitténs kostnadsberäkningar, skulle erhållit sjukbidrag, om de föreslagna bestämmelserna varit gällande. Kommittén avser härmed de pensionstagare, som uppförts på observationslista för omprövning framdeles av invaliditeten. Den ökning av antalet folkpensionstagare, som ett införande av sjukbidrag skulle medföra, torde med hänsyn härtill knappast vara mera betydande. I fråga om den förhöjning av invalidpension, som enligt förslaget kan utgå efter medgivande av pensionsstyrelsen till ensamt pensionsberättigad gift person, som före 60 års ålder blivit fullständigt invalid, torde redan av själva bestämmelsernas utformning framgå, att det icke kan röra sig om något i detta sammanhang nämnvärt belopp. Härtill är att märka, att kommittén icke verkställt någon uppskattning av den besparing i kostnaderna, som kommer att uppstå därigenom, att folkpension i vissa i 10 § omnämnda fall skall utgå med endast en grundpension, resp. allmän ålderspension å 200 kronor, såvida icke undantag från denna regel medgives av särskilda skäl, såsom att anhörig till den pensionsberättigade för sitt uppehälle är beroende av dennes pension. Nämnda besparing torde icke vara oväsentlig, särskilt i jämförelse med de båda nyssnämnda poster på utgiftssidan, vilkas storlek ej heller uppskattats. Årlig totalkostnad per den 1 januari 1948. Beräknade årliga totalkostnader per den 1 januari 1948 för av kommittén föreslagna folkpensioner anges i tab. 33.

227 Tab. 33. Årlig kostnad per den 1 januari 1948 för föreslagna folkpensioner, i miljoner kronor. Bostadskostnadsgrupp

V

Kostnad för förtidsinvalider Alt. I—III

Förmån

Grundpension eller ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

Grundpension eller ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

Grundpension eller ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

Grundpension eller ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

Blindlillägg

Hela riket

Grundpension eller ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Blindtillägg

28,51 10,27 15,57

44,52 0,58 14,38

1,56 1,04

38,23

47,03

54,35

59,48

3,2 7 9,80 5,46

5,54 13,09 7,14

16,62 7,13 5,89

25,7 6 0,41 6,30

0,73 0,37

18,53

25,7 7

32,47

1,10

9,08 27,4 6 10,19

18,21 44,80 16,24

54,64 20,32 15,38

84,04 1,65 13.63

2,18 0,72

16.7 3

79.2i

90,05

99,32

2,90

10,06 31,27 5,79

22,81 59,70 10.78

68 43 26,53 10,07

104,84 2,52 8.40

2,31 0,39

47,12

93,29

105,03

! 115,70

2,70

21,8 7 70,40

56,28 164,74

168,84 71.08

257,3 7 7,67

4,70

92,2 7

221,02

239,92

265,04

4,70

1,78

0,52

0,52

0,52

50,35 157,38 35,15 1,78

112,34 304,00 50,02 0,52

337,04 135,33 46,91 0,52

516,53 12,83 42,71 0,52

11,48 2,52

244,66

466,88

! 519,80

j 572,59

14,00

56,74 11,20

146,0 7 27,5 7

93,13

40,31; 34,8 8

1,»6 0,28

allmän

Summa V—I

9,50 21,67 15,86

allmän

Summa Grundpension eller ålderspension Tilläggspension B ostadstillägsr

6,07 18,45 13,71

allmän

Summa II

Alt. II

allmän

Summa III

Alt.

allmän

Summa IV

Kostnad för ej inva lida änkor under 67 år Alt. III Alt. I—III

Kostnad för åldringar enligt

allmän

Summa Besparing genom avdrag för inkomst Därav på bostadstillägg ....

30, as

Genom sammanslagning av de i tabellen angivna kostnaderna för invalider, åldringar och änkor, framgår att den totala årliga kostnaden per den 1 januari 1948 kan beräknas enligt alternativ I till 725,54 miljoner kronor, II „ 778,46 „ „ och III „ 831,25 ,. „ .

228 Den genom avdrag för inkomst vunna besparingen uppgår enligt liknande summering för alternativ I till 204,37 miljoner kronor, II ., 151,45 „ „ och „ III „ 98,66 „ „ . Den vid alternativ III för åldringar vunna besparingen genom avdrag för inkomst uppgår till 40,36 miljoner kronor, varav 34,88 miljoner kronor å bostadstilläggen. Såsom framgår av tab. 17*, inbesparas skillnaden 5,48 miljoner kronor på tillägg till ensamt pensionsberättigade män med hustru över 60 år, vilka personer äro de enda åldringar, som enligt nämnda alternativ ha tilläggspensioner. Om man vid kostnadsberäkningen icke alls höjt den ur 1935/1936 års folkräkning framgående inkomsten, skulle man kommit till en totalkostnad enligt alternativ I av 755,n miljoner kronor, „ II „ 798,67 „ ,, och III „ 842,67 „ „ . Beräknade totalkostnader skulle sålunda ha stigit enligt alternativ I med 29,57 miljoner kronor, II >, 20,2i „ „ och III „ 11,42 „ „ . Sistnämnda kostnadsstegring utgör i procent av den ovan angivna totalkostnad, som erhållits med utgångspunkt från 1935 års inkomst ökad med 30 procent, vid alternativ I 4,08 procent, ,, „ II 2,60 ,, och III 1,37 „ . Nämnda procenttal äro belysande för den grad, i vilken kostnaderna för de olika alternativen påverkas av fluktuationer i de pensionerades inkomster. 1 Slutligen torde i detta sammanhang böra nämnas, att om man räknat utan privilegier ing men fortfarande med 1935 års inkomster höjda med 30 procent, skulle man erhållit en årlig kostnad enligt alternativ I av 715,93 miljoner kronor, „ II „ 771,28 ,, „ och III „ 826,20 „ „ . 1

De angivna procenttalen äro något, om ock obetydligt för låga, enär kostnaderna för gifta manliga och icke gifta såväl manliga som kvinnliga förtidsinvalider samt änkor ingå med samma belopp i samtliga de kostnadssummor, som ovan jämförts. Kostnaderna för n ä m n d a förtidsinvalider ingå med inalles 228,34 miljoner kronor, frånsett blindtillägg, och kostnaderna för änkepensioner med 14,o miljoner kronor.

229 Kostnadsökningen på grund av privilegieringen av vissa inkomster kan sålunda beräknas vid alternativ I till 9,ei miljoner kronor, " II »J 7,i8 „ „ och III „ 5,05 „ „ . Kommunbidrag. Kommunerna skola enligt de olika alternativen I—III bidraga dels med 10, 15 resp. 20 procent av tilläggspensionerna (änkepensionerna), dels i bostadskostnadsgrupperna V—II enligt samtliga alternativ med 60, 50, 40 resp. 30 procent av bostadstilläggen. Tilläggspensionerna och bostadstilläggen uppgå enligt de olika alternativen I—III till i tab. 34 angivna belopp. Tab. 34. Tilläggspensioner och bostadstillägg i miljoner kronor. Alternativ

Förmån

I

II

III

Bostadskostnads grupp grupp V

IV

III

II

1 Tilläggspension . . Bostadstillägg . . . Summa

41,68 30,61 72,2 9

23,62 12,97 36,59

74,44 27,15 101,59

93,28 16,96 110,24

239,84

Tilläggspension . . Bostadstillägg . . . Summa

30,28 30,32 60,60

17,66 11,72 29,3 8

49,96 26,29 76,25

60,11 16,25 76,36

Tilläggspension . . Bostadstillägg . . . Summa

20,59 29,13 49,72

10,94 12,13 23,07

31,29 24,54 55,83

36,10 14,58 50,68

— 239,84 146,18 146,18 82,77 82,7 7

Summa 472,86 87,69 560,55 301,19 84,58 388,7 7 181,69 80,38 262,07

Med hjälp av denna tabell kunna kommunbidragen beräknas till i tab. 35 angivna belopp. !. Kommunbidrag i mUjoner kronor med fördelning å tilläggspensioner och bostadstillägg. Alternativ

Förmån

I

II

III

Bostadskostnadsgrupp V

IV

III

II

I

Tilläggspension . . Bostadstillägg . . . Summa

4,17 18,37 22,54

2,36 6,49 8,85

7,44 10,86 18,30

9,33 5,09 14,42

23,98

Tilläggspension . . Bostadstillägg . . . Summa

4,54 18,19 22,73

2,65 5,86 8,51

7,49 10,52 18,01

9,02 4,88 13,90

21,93

Tilläggspension . . Bostadstillägg . . . Summa

4,12 17,48 21,60

2,19 6,06 8,25

6,26 9,82 16,08

7,22 4,37 11,59

16,55

23,98

21,93

16,55

Summa 47,28 40,81 88,09 45,63 39,45 85,08 36,34 37,73 74,07

230 Enligt vad som framgår av tabellen, skulle kommunerna sammanlagt bidraga enligt alternativ I med 88,09 miljoner kronor, ,, II ,, 85,08 ,, ,, och III „ 74,07 „ „ . För jämförelse meddelas nedan i miljoner kronor de 1945 debiterade kommunandelarna, fördelade å bostadskostnadsgrupper. Bostadskostnadsgrupp

Debiterade kommunandelar år 1945

V

7,31

IV III II I

4,oo 6,87 7,83 18,51 Summa 45,18

Till dessa belopp komma debiterade landstingsandelar och däremot svarande andelar för städer, som ej deltaga i landsting, med inalles 8,01 miljoner kronor. Den kommuner och landsting år 1945 debiterade summan utgör således 53,i9 miljoner kronor. Beloppet avser under år 1944 utbetalda folkpensioner och dyrtidstillägg samt under våren 1945 för budgetåret 1944/45 utbetalda provisoriska förstärkningar. I jämförelse med sistnämnda belopp, 53,i9 miljoner kronor, utvisa föreslagna kommunandelar en ökning enligt alternativ I av 34,90 miljoner kronor eller 65,6 %, II „ 31,89 „ „ „ 60,o % och III ,, 20,88 „ „ „ 39,3 %. För de olika kommunerna blir ökningen mycket olika. För exempelvis Stockholms stad, som år 1945 inklusive landstingsandel debiterats 7,92 miljoner kronor, utgör ökningen enligt alternativ I 14,62 miljoner kronor eller 185 %, II 14,8i „ „ „ 187 % och III 13,68 „ „ „ 173 %. För övrigt får kommittén beträffande förslagets ekonomiska innebörd för kommunerna hänvisa till vad som här nedan sägs under rubrikerna: "Återbäring av pension genom skatter" och "Minskning i fattigvårdskostnader m. ni." Erforderliga statsanslag. Kommunandelarna förskotteras av staten från under händer varande medel, varför i tab. 33 angivna kostnadsbelopp skola minskas med ovan beräknade kommunandelar, då det gäller att beräkna erforderliga statsanslag.

231 Till grund för en sådan beräkning bör sålunda läggas nedanstående kostnad per den 1 januari 1948. enligt alternativ I 637,45 miljoner kronor, II 693,38 „ „ och III 757,18 „ „ . För att med hjälp av dessa belopp kunna beräkna erforderliga statsanslag under de första åren efter ikraftträdandet av den nya folkpensioneringslagen ha en del kalkyler utförts rörande den årliga kostnaden per den 1 januari 1951. Dessa kalkyler ha grundats på i det föregående angivna antal invalider och åldringar i olika bostadskostnadsgrupper vid utgången av år 1950. Med stöd av dessa kalkyler kan den årliga kostnaden antagas under tre års tid stiga med omkring 4,2 procent. Erforderliga statsanslag de närmaste budgetåren skulle därför, under förutsättning att den nya lagen träder i kraft den 1 januari 1948, kunna, i procent av de ovan per den 1 januari 1948 beräknade kostnadsbeloppen, uppskattas till för budgetåret 1947/48 50,2 procent, 1948/49 101,4 „ , 1949/50 102,8 „ och 1950/51 104,2 „ . I hela miljoner skulle statens kostnader enligt olika alternativ bli: budgetåret 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51

Alt. I

Alt. II

Alt. I I I

320 646 655 664

348 703 713 723

380 768 778 789

Till ovan för budgetåret 1947/48 angivna kostnader skulle komma kostnader för enligt nu gällande bestämmelser under andra halvåret 1947 utgående förmåner. Här torde för belysning av sistnämnda kostnaders storlek böra nämnas, att pensionsstyrelsen för hela budgetåret 1946/47 begärt följande motsvarande statsanslag: till bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m kronor 152 000 000, till ersättning åt blinda m. m „ 1 600 000, till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd „ 62 600 000, till dyrtidstillägg å ersättning åt blinda ,, 670 000, till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd ,, 43 500 000 och till provisorisk förstärkning av ersättning åt blinda ,, 350 000. Summa kronor 260 720 000

232 Erforderliga statsanslag för andra halvåret 1947 torde med stöd härav kunna beräknas till omkring 130 miljoner kronor.

Pensionsavgifter. Å riksstatens inkomstsida finnas två poster, som skola fråndragas de på utgiftssidan upptagna anslagen för folkpensioner, om man vill ange statens nettoutgifter för pensionerna. Dessa poster äro folkpensionsavgifter och inkomst av folkpensioneringsfonden. I fråga om folkpensionsavgifterna innebär kommitténs förslag vissa förändringar. Maximiavgiften höjes sålunda för samtliga avgiftspliktiga från 20 till 50 kronor. För de gifta sänkes minimiavgiften från 6 till 3 kronor och vidare sänkes avgiften för gifta lägre inkomsttagare, då den ena maken saknar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerad inkomst eller har en sådan inkomst mindre än 600 kronor. Slutligen utsträckes avgiftsplikten att omfatta även det år, vederbörande uppnår 66 års ålder. För att söka utröna i vilken grad summan påförda pensionsavgifter kommer att påverkas av de föreslagna ändringarna har för vissa som stickprov uttagna kommuner 1941 års inkomsttaxeringslängder lånats från riksarkivet och avgifter uträknats enligt de föreslagna bestämmelserna. I vad mån de utvalda kommunerna äro att anse som representativa för städer och landsbygd inom olika ortsgrupper framgår av nedanstående tabell. I undersökningen ingående kommuner

Hela riket Antal avgiftspåförda personer Tusental

Påförd avgift i medeltal kr.

Landsbygd . . .

794 49

16,3 16,3

Ortsgrupp 2 Städer Landsbygd . . .

886 209

15,1 14,0

Ortsgrupp 1 Städer Landsbygd . . .

87 2 174

13,9 11,4

Område

Område

Antal avgiftspåförda personer

Påförd avgift i medeltal kr.

9 326

15,5

9 509

15,3

13 918

14,3

26 766

11,4

Ortsgrupp 3

NvköDinsr 4 kommuner inom Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län . . 20 kommuner inom Blekinge, Kristianstads och Skaraborgs

Beräkningarna visade, att vid avgiftspåföring enligt av kommittén föreslagna grunder den för år 1941 påförda avgiftssumman ökades i Luleå och Nyköping med 25 resp. 17 procent och i de utvalda landskommunerna inom ortsgrupp 2 med 14 procent samt att avgiftssumman i de utvalda landskommunerna inom ortsgrupp 1 minskades med omkring 4 procent.

233 Tillämpades dessa resultat på inom olika ortsgrupper nämnda år inalles påförda avgiftssummor med uppdelning av ortsgrupp 2 i släder och landsbygd, steg den i hela riket för år 1941 påförda avgiftssumman från 54,52 till 59,24 miljoner kronor. Kommittén hade ämnat komplettera undersökningen rörande 1941 års avgifter med en liknande beträffande 1944 års avgifter för samma kommuner, men tyvärr kunde kommittén erhålla tillgång till erforderligt material endast för Nyköping. För nämnda stad resulterade den nya avgiftspåföringen för år 1944 i att den enligt nuvarande bestämmelser påförda avgiftssumman steg med ej mindre än omkring 31 procent. Jämför man de enligt de föreslagna bestämmelserna för åren 1941 och 1944 för Nyköping påförda avgiftssummorna, finner man, att avgiftssumman för år 1944 är hela 42,6 procent större än avgiftssumman för år 1941. Den enligt nuvarande bestämmelser påförda avgiftssumman ökades från år 1941 till år 1944 för hela riket med 22,4 och i Nyköping med 27,i procent. Med stöd härav torde kunna antagas, att enligt föreslagna bestämmelser påförd avgiftssumma, som för Nyköping under nämnda tid ökades med 42,6 procent, för hela riket skulle ha stigit med (22,4 : 27,i) X 42,6 eller 35,2 procent. Då vidare avgiftssumman i fråga för hela riket ovan för år 1941 beräknats till 59,24 miljoner kronor, kommer man för år 1944 till en avgiftssumma enligt de föreslagna bestämmelserna av 80 miljoner kronor. Räknar man med stöd av hittills gjord erfarenhet med omkring 6 procent restantier och sålunda icke tager hänsyn till att restantierna torde bliva åtskilligt mindre, sedan man infört "skatt vid källan", skulle, om föreslagna bestämmelser varit gällande, för år 1944 ha influtit i pensionsavgifter omkring 75 miljoner kronor. För år 1941 skulle motsvarande belopp ha utgjort något över 55 miljoner kronor. Det bör påpekas att kalkylen i fråga om 1944 års belopp icke gör anspråk på att vara annat än en grov uppskattning. Man torde dock våga påstå, att kalkylerna med säkerhet visat, att de föreslagna bestämmelserna i fråga om pensionsavgifternas storlek komma att ge en icke obetydligt större avgiftssumma än de nuvarande och att ökningen vid nuvarande inkomstfördelning väl kan tänkas uppgå till 15 procent eller däröver. Till statsverket influtna pensionsavgifter utgjorde budgetåret 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45

46,oo miljoner kronor, 50,68 „ 56,i2 „ „ , 60,22 „ „ och 63,52 „ „ .

234 Även om man räknar med någon försämring av konjunkturerna, synes det kommittén som man med de föreslagna avgiftsbestämmelserna borde under de närmaste åren efter den nya lagens ikraftträdande kunna räkna med en inflytande årlig pensionsavgiftssumma av något mer än 70 miljoner kronor.

Inkomst av folkpensioneringsfonden. Den andra posten på riksstatens inkomstsida, vartill hänsyn bör tagas vid angivande av statens nettokostnader för folkpensioner, utgöres, såsom nämnts, av inkomst av folkpensioneringsfonden. Denna fond uppgår sedan andra världskrigets början till 787 miljoner kronor. Å fonden upplupna räntor utgjorde budgetåret 1940/41 30,6i miljoner kronor, 1941/42 30,68 „ „ , 1942/43 30,30 „ „ , 1943/44 30,i7 „ „ och 1944/45 29,57 „ „ . Med hänsyn till att ränteavkastningen nedgår och att tre procents ränteavkastning skulle ge ett belopp av endast 23,ei miljoner kronor, torde man icke böra räkna med högre belopp än 27 miljoner kronor vid den nya lagens ikraftträdande. De två posterna å riksstatens inkomstsida, som böra avräknas från anslagen på utgiftssidan vid angivande av statens nettoutgifter för folkpensioneringen, kunna sålunda tillsammans uppskattas till i runt tal 100 miljoner kronor vid tiden för den nya lagens ikraftträdande.

Återbäring av pension genom skatter. Man har även andra inkomstposter, som böra fråndragas för erhållande av statens nettokostnader. Främst bland dessa märkes återbäring av pension i form av skatter, såväl direkta som indirekta. De indirekta skatterna, som åtminstone för det stora antal pensionsberättigade, vilka sakna annan inkomst än folkpensionen, kunna avräknas å kostnaderna för pensionerna, kunna med säkerhet antagas uppgå till ett icke obetydligt belopp. Kommittén saknar emellertid material för att närmare beräkna de indirekta skatternas betydelse i folkpensionstagarnas hushållning.

235 Vad däremot angår de direkta skatternas betydelse, erbjuder det ingen större svårighet att mer ingående belysa deras ekonomiska betydelse. Till en början finner man, att personer, som ha ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp av 10 000 kronor eller däröver, vid nu gällande skattebestämmelser återbära i form av direkta skatter till stat och kommun i nedanstående sammanställning angiven del av pensionen. Tab. 36. Återbäring av pension i form av direkta skatter till stat och kommun i procent. Till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp1 10 000— 12 000 12 000— 15 000 15 000— 25 000 25 000— 35 000 35 000— 40 000 40 000— 50 000 50 000— 60 000 60 000—100 000 100 000—200 000 200 000 o. däröver

Ej statliga skatter inalles per skattekrona 8 kr.

10 kr.

%

%

29,85 32,15 38,13 44,5 7 47,33 51,01 53,7 7 57,45 64,35 71,25

31,37 33,62 39,47 45,77 48,4 7 52,07 54,77 58,37 65,12 71,87

12 kr.

15 kr.

20 kr.

%

0/

0/

/o

/o

32,90 35,10 40,82 46,98 49,62 53,14 55,78 59,30 65,90 72,50

35,19 37,31 42,84 48,79 51,34 54,74 57,29 60,69 67,06 73,44

39,00 41,00 46,20 51,80 54,20 57,40 59,80 63,00 69,00 75,00

1 1 tabellen angivna siffror äro ej fullt exakta i de fall, där folkpensionen åstadkommer, att intervallsgränserna överskridas.

De större inkomsttagare, som här avhandlats, äro relativt fåtaliga, särskilt bland åldringar och invalider, som det här gäller, varför deras återbäring av pension har mindre ekonomisk betydelse för staten. Tabellen torde dock försvara sin plats, då den visar vilken behållning den enligt kommitténs olika alternativa förslag utgående grund- eller allmänna ålderspensionen skulle ge de större inkomsttagarna. Beträffande personer med lägre inkomster, som utgöra det stora flertalet bland pensionstagarna och som betyda mest i detta sammanhang, lämnas här fyra tabeller, varav tab. 37 och 38 ge exempel för barnlösa äkta makar, som båda uppbära pension å dyraste, resp. billigaste ort, och tab. 39 och 40 motsvarande uppgifter för icke gifta. Med dyraste ort avses här endast Stockholm och med billigaste ort en ort, som tillhör såväl lägsta ortsgrupp enligt nu gällande folkpensioneringslag som lägsta bostadskostnadsgrupp enligt förslaget och som vidare tillhör den grupp i skattetekniskt avseende, som har de lägsta ortsavdragen. Andra allmänna avdrag än för allmänna skatter har antagits icke förekomma. Ej heller har räknats med extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.

236 CN rH O

o o o lO o o

o o

—c r l " G» CD

o o in — as c) to •—i as i> oo oo as o -H

O O O O in o o o .-. Tf a to

co" co" <N o " as" (N iO O CO r f in in co t^ oo

O

IO O CN O CM CO CN »O CO ©

©

os r-i

os

l-

CO H

©

a O o o i n CD o r H CD a

o o CD

O

>rs r-

co

O

rcs

e-i »f se l 3D

i—i r^ co f N tO l O o -X" C-» e< CO •<t i n

os 00

as as

as as

as

•<*

A:

ii

•^9 OJ

t.

a

Q.

§

o o oo co

TJ" O •<* CO o rH _

o O

no cs~ t e

CS

r»

- - -

a

o

k Jä

CD _i

a

lO Of) 0> T i 00 CO c o c o

t. co CO co

Cl

O O O (N <N

co"o o r » -<r o as as o

—'

m o o

o

<N O O O lO - * - # - t - H <N <N (N

rr r»

r~ MS

tfi T-T C O" SO l.O rr. o O CN CO CO

g

*9

rfi

c o 00

t-

os

os

oT co" co co"

c

co oo

O

•rf o " i - i CN

in" in"

«s Os

C C3

c

_ O_ _O

t-

O

t>r o" o" o" rH rH

rH

«5 K5 IO

O

Jé

CO CO

co"co"

C

.3 -O

j o a o

JO

rH

rH

2 «

Ä

c•es c*

H

H

••3S C

C

g

v M Ö

-Q c.s •o

*J

<

- ft !l: aCD 3 G (H

> =-.

tit) cg

CO

a,

Zfe

OD

.5 *J'

u.

a a r.o T3 . fi b£>

>

K

Zfa

a C :« 43

•5

C

tfi ^#

rH rH rH

CO -<* T t TJ«

O

c

eo" co" CD" CO"

o o

G C -O S 3

>

o^

«£.

•C oO

O t^ O O O

co"co"

m " as"

Q.

t. »o

os

C3

"5? t-

os

co" i n " CD" CO"

cc CO

t - »O O CS **i* ^

m o o t> o o

o

a

o

a .

t. -i! •-.

i--

•se a Os

oo O J o

33 •3

Os

*o

eo

^s

oo

•A

os os co CO t > 0 0

C "cS o :fi •oh r*

>

CS

f

l

E 3 fi

o o in o •-1 -t 1

o o CN

o o co

CN CO ©

fl

•*

t-

co

t-

co

OS

fl

CN - *

t-

I-I

ta

CN

fl

CN •** CO

• C O H O I N i n o s i n •** Tf o o i-H c o T}«

© fl © t— t-CN "O rH CO CN o o o o in o o o H - * N O

co" t>" co" o " O CO OS 00 r> t> r> o s

o in H

O o t

O o

O o (NO

co" - H " r C r C o o iO co co •«* - * co

o m -H

o o in

o o o*

o o CD

fl

r*

Os" C^ o

CN © IO IO t © t— CN © CO in" CN o

2 § 1

rH rH

rH ©

.*

OS

co

co

fl

©

TU

g

fl

fl

©

©

CN

fl

fl

©

t.

co" o " co" OO"

oo

oo

CO

CO CO

n r> t~. ts " n o i o - j CN CN CO Tf in ^

o fl

—

O O O O

M

rf -*

g t,

rH rH

©

«3

t-

©

o " co" os" oo" oo" oo i n co o co -H CN CN CO

•*• o o -H CN CD

©

rH

O fl

CO o o o t> o o o a. CD CO co

c

Os

fl O

«! ©

«) O

s

fl

S F o

©

©

©

•Ä: 'O

o " co" co" co" rH rH rH rH

c"

a

CO

c

cc t. ©

co o o o o o o o r H CO CD CO

C

fl O

i O oo co co co O — — -H —i CN CN <N

CN CN CN © © ©

cc

0 0 CN CN CN CO - H - H ^

ö, a

© fl

o

©

O

©

co" t>" i>"

fl

O

i>"

m"in"

> . 3 a

> fi

I US I—I I—I I—I

C

3.

-O ^ C •• CO bX)

-H

O l H H H

6D TI C CS CS

Z fe

T3 C

. bX)

>

. S «•» f;n UJ

£ k.

C

«

•o H

>

O

238 CN CN CN fl © - ^ rH ©

t-

co" H o " • * " os" CN -rf t ^ CD i n O O O I-H CN

lO o o I> o o

CN co -H o CO —i CN in co I-H in in in co i>

o o

CN CO O

© © ©

TH

i-O o o o l> o o o CN CO O

fl

fl

-* -*

©

a in r^

o o o

Q O O CN co o

c 3 a

i~ © o >o OJ CO 99 c o" c 0 ' O <N iO 1 ^ o C. o CN (N ro CO

,-

«*

o

fl t - © CN CN c-T o " co" CN" CN" O CN " * O O H .—i CN CO CO

.

o o o I> o o

o o

CN 0 0 " C N " C N " C N "

t.

Tji TJ4 Tj< TH

o o

t- © ©

~J •~;

©

t- © fl fl t-T oo" os" os"

00 - * - * • * Os" - * " rjT TH"

© © co"co"

©_ I

CO"

r~l

<-l

—I m —I rH rH CN CN CN

;g t^ o o o co o o o t > CO CO CO

I> o o o co o o o

© o

IQ

— CN CN CN CN

in o o o. co o l> o

•6b

Cl r n " CN CN

rH rH rH

£S

rH rH rH

O

©

©

O

t - b- t - l— i-TcrTciTco"

g

0 0 CO CO CO

-# ©

,=, r^ ^

o © co"co"

cn 4S

..

-

as

a>

> .

>

•' 3 H

t 3

c o

I

e

cs

c

-

"

» J5 fi

3-

US t—I **

H

w

Soft

T3

fi "^ :; ~ :; ~

^

c ••

CS OX) b CO cö — '

cs t e

> £

3 ö Z ti

3 O Z rH

H

O

-3

-3 H

o O

in o L^. o

o o OJ co

o ts

o o o

© ©

© ©

5)

i-

H

fl

t - c ;

"O

X X O in O -H co t > r^ t > CN CN CN CO -^

CN

CN

©

rH

co CO cO iO Si CN CN 0*

CM

fl

CN

©

co co i n co i n OJ OJ OJ OJ CN

" © 30

fl H

t H

i— CC

c IT

fl

©

o © BO

iO o o o 1^ o o o fN CO O

o co -er r f c r f i n x i > r> co co co i > a

—

_

CO

iO O o o I> o o o CN co O

-* C4

g -g "*

r H

c

^s O,

CO

5 M

fl

O O

CO H

t -

CN

fl

co os a as t ^ m I T i> x H o a co co TH i n i r

in o o o t> O O O JltOO

00 lO • * i - , h X O CO OJ — rH OJ OJ CO rt

oo

OJ" CO" CO" OJ"

3 t»

—•

Os

o o o o f» o o o — -X CO o

t OS

CN T*

_5 o o o o t> O O O I* O O O ^-t

r-

©

fl

CO

• *

"O

fl

fl

t-

Ä

CS

HJ

l -

N

C

*> ~ §,

o " x " x " x " T} tfCOCOOOC -H

rH

fl

CN

:

a ~s CO

CN fl A - *

"O r. t O

fe

< C

ers"

co" os" o "

—

OJ

-H

OJ

l—

CC

as

C

CO

O

cc t ~

o

t ,

t -

t -

i .

© O © c H i n i n i rlO ^

t

<2s -a

T(

-1 — •-

OS

fl

fl

fl

o " t f t " -*"

vQ

i

-

t—

t -

•->

t-T

o " t>"

o

CO

C

cc

CO

o M

© CO

c

CO

CO o o o o o CO O O

o o O

. -.—r--

-Cc

o

CN O

CN ©

C C

H

M

>

B

'fi -a!

o

•»a

.

- * CO CO C"

S CO

b

- * co co ccN r^ i > r^

O

e

V

Q

CC

c/3 <X>

.Q

*c.

H^

H-w CO 03

CO

D £j

Q

ö 13

0) Cfl

J

j a

>

CO

r-

fi c/i O C C

~ c/s a

-

co C ~ •C 3Ö —.<

"

fl

.

p—i

> £

5 « £ rH

MS

H

os

CÖ

a

_

esc «

WW""

-

j a

-

•

c

co

c .CO 3 g

-

o 'on

a -

t egei k. pli

r H

ande g: Al

as • O J

,_, tz

-H

>

3 S

os

CD

CO

a

CO 03 _ ,

•u os

r-i H J

:CÖ C/S r H

rr

-

a ö

CO

t

00 TH

JO

O •AS

"3 c

-r

Q

C) SS o k

H

i

•l->

cc

©

C 3

cc

~ ^ CO" x " x " o f E

- s -

—

G C

e»

•~»

s

CN

rH

co" co" OJ" CO" OJ" OJ OJ OJ OJ OJ

O~^

OJ OJ OJ OJ

fl

o -S 1 53 g o

CO

iH

-

"5»

B

a

rH

CO

~a

-H

CN

DJO CN

"c

~H

l -

l—

t» 53

H

~

OJ OJ OJ OJ OJ OJ OJ OJ OJ OJ

•ja

l— CO

CO

©

CN

CN fl co co OJ OJ OJ CN OJ OJ OJ OJ

Oc

U

%

fl

•"*

. V.

©

w

co

CN

•O t -

Cö

et

fl

OJ OJ -ef OJ CO 0* OJ OJ OJ OJ

>••<

fl

•2

t-

©

S.

M

s. o

CO

-

c o C

-8 o o

OC

O -H OJ CO OJ CN CN CN

„ £ < " c •• A*J

j-;

—

; 3 -

:

fi -

-

•» " *• " l _

^

_

rH

rf 4S

R

.

.

R

"

"

~

"

CO OC

'3 « " " " " M

Cg

••o

-—i

r H

> £

3 h

>

o

zw

240 Å dyraste ort ha de ej statliga skatterna antagits uppgå till 8 kronor per skattekrona och å billigaste ort till 11 kronor per skattekrona. Vidare har bortsetts från privilegierad inkomst, varigenom man erhållit minimisiffror för återbäringen av pension. Uppgifterna avse i fråga om alternativen II och III ålderspension. Invalidpension enligt dessa alternativ överensstämmer med pension enligt alternativ I. Skulle exempelvis av två makar den ena maken vara över 67 år och den andra förtidsinvalid, erhålles därför återbäringen vid alternativen II och III genom att i tabellen taga medeltalet av de för alternativ I och alternativ II resp. alternativ III angivna talen. I tabellerna har räknats med en grundpension enligt nuvarande bestämmelser av 75 kronor. Hänsyn har icke tagits till nuvarande övergångsbestämmelser. Av tabellerna framgår, att de allra lägsta inkomsttagarna få återbära 13 å 15 procent av den förhöjning av pensionsförmånerna, som de skulle erhålla vid ett antagande av något av kommitténs förslag, samt att alla med upp till 6 000 kronors egen inkomst, vilka skulle få högre pensioner enligt alternativ II eller III än enligt alternativ I, finge i direkta skatter återbära omkring 20 å 25 procent av den förbättring, som de förstnämnda alternativen skulle ge i jämförelse med det sistnämnda. I det föregående har inräknats även den återbäring, som äger rum i form av icke statliga skatter. Denna kan åtminstone i fråga om återbäring av den ökning i pension, som inträder vid en övergång från alternativ I till alternativ II eller alternativ III, beräknas till lika många procent av ökningen i pension, som utdebiteringen per skattekrona utgör i kronor. Slutligen torde här böra framhållas, att tabellerna 37—40 i varje särskilt fall utvisa de direkta skatternas sammanlagda belopp för såväl endast den egna inkomsten som för inkomst plus folkpension enligt de olika alternativen.

Minskning i fattigvårdskostnader m. m. Av tab. 37—40 framgår, att de som sakna egen inkomst (eller ha inkomst under 200 kronor) få sina pensioner väsentligt höjda och med samma belopp enligt alla alternativen. Ett utdrag ur tabellerna, utvisande skillnaden för ifrågavarande pensionstagare, lämnas i tab. 41. I pensioner enligt nuvarande bestämmelser inräknas dyrtidstillägg och provisorisk förstärkning.

241 Tab. 41. Pension för personer med mindre än 200 kronor egen inkomst. Pension enligt ökning

nuvarande bestämmelser kr.

förslaget kr.

Dyraste ort: Två makar, tillsammans Icke gift

1 675 887,50

2 400 1 600

725 712,50

Billigaste ort: Två makar, tillsammans Icke gift

1 106,67 603,33

1 600 1 000

493,33 396,67

kr.

För personer med något högre inkomst blir ökningen, såsom framgår av nyssnämnda tabeller ändå större. Beträffande personer intagna å anstalt på fattigvårdssamhälles bekostnad finnes i förslaget bestämmelse om att vederbörande pensionstagare själv skall av pensionen äga disponera 200 kronor (två makar sålunda 400 kronor). Även om nämnda 200 kronor (400 kronor) skulle frånräknas i tabellen angivna förhöjningar — å många ålderdomshem få redan nu pensionstagarna disponera över ett mindre belopp — finner man att, om något av kommitténs alternativ antages, kommunerna kunna i betydligt större utsträckning än hittills få sina utgifter för å ålderdomshem m. fl. vårdanstalter intagna pensionstagare täckta. I vad gäller vård på sjukhus kommer emellertid på grund av bestämmelserna i 40—42 §§ fattigvårdslagen besparingen landstingen tillgodo. För att i någon mån belysa den ekonomiska betydelsen av denna omständighet kan nämnas, att fattigvårdssamhällena under tiden oktober 1943—september 1944 utkvitterade pension för i genomsnitt 48 377 personer med inalles 26,os miljoner kronor och under tiden oktober 1944 — september 1945 för i genomsnitt 48 705 personer med inalles 33,66 miljoner kronor. Av sistnämnda belopp utgjorde 7,40 miljoner kronor provisoriska förstärkningar, vilka sakna motsvarighet under den först angivna perioden. En uppskattning av kommunernas och landstingens ökade inkomster för här avsedda pensionstagare har givit till resultat ett belopp av omkring 16 miljoner kronor. Förutom med ovanstående pensionstagare har man att räkna med omkring 100 000 pensionstagare, som åtnjuta hemunderstöd till ett belopp av troligen omkring 20 å 25 miljoner kronor. Man borde få räkna med åtminstone det lägre av dessa belopp som besparing för kommunerna, om något av kommitténs förslag genomföres. I förevarande redogörelse för de minskade utgifter för det allmänna, som ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra, må slutligen erinras om att komunernas kostnader för pensionärshem torde komma att påverkas av den föreslagna lagstiftningen. 16

242 Tab. 1*. Antal pensionstagare vid 1940 års slut, fördelade efter kön och ålder, i procent av motsvarande folkmängd. Kvinnor

Män Ålder år

E n b a r t pension för erlagda avgifter

Tilläggspension eller invalidunderstöd

Summa

E n b a r t pension för erlagda avgifter

Tilläggspension eller invalidunderstöd

Summa

0,26 0,65 0,82 0,94 1,10

— — —

0,24 0,59 0,7 5 0,95 1,00

0,24 0,59 0,75 0,95 1,00 1,05 1,05 1,21 1,25 1,36

16—17 17—18 18—19 19—20 20—21

0,00

0,26 0,65 0,82 0,94 1,10

21—22 22—23 23—24 24—25 25—26

0,00 0,01 0,01 0,01 0,02

1.10 1,14 1,28 1,43 1,40

1,10 1,15 1,29 1,44 1,42

0,00 0,01 0,02 0,02

1,05 1.05 1,20 1,23 1,34

26—27 27—28 28—29 29—30 30—31

0,01 0,02 0,02 0,03 0,02

1,39 1,52 1,48 1,69 1,72

1,40 1,54 1,50 1,72 1,74

0,03 0,05 0,05 0,07 0,09

1,30 1,39 1,45 1,53 1,38

1,33 1,44 1,50 1,60 1,47

31—32 32—33 33—34 34—35 35—36

0,02 0,03 0,04 0,06 0,06

1,91 1,72 1,95 2,03 2,27

1,93 1,75 1,99 2,09 2,33

0,08 0,11 0,14 0,13 0,15

1,55 1,59 1,66 1,71 1,67

1,63 1,70 1,80 1,84 1,82

36—37 37—38 38—39 39—40 40—41

0,07 0,06 0,07 0,08 0,08

2,33 2,21 2,41 2,57 2,47

2,40 2,27 2,48 2,65 2,55

0,17 0,20 0,17 0,21 0,19

1,81 1,97 1,97 2,06 2,2 (i

1,98 2,17 2,14 2 27 2^45

41—42 42—43 43—44 44—45 45—46

0,07 0,13 0,10 0,15 0,14

2,82 2,69 2,84 2,69 2,85

2,89 2,82 2,94 2,84 2,99

0,23 0,29 0,23 0,31 0,37

2,30 2,18 2.44 2,47 2,50

2,53 2,47 2,67 2,78 2,87

46—47 47—48 48—49 49—50 50—51

0,14 0,14 0,20 0,17 0,19

2,96 2,85 3,16 3,16 3,32

3,10 2,99 3,36 3,33 3,51

0,33 0,39 0,32 0,47 0,44

2,63 2,83 2,94 3,05 3,51

2,96 3,22 3,26 3,52 3,95

51—52 52—53 53—54 54—55 55—56

0,20 0,22 0,26 0,24 0,22

3,59 3,66 3,98 4,13 4,25

3,79 3,88 4,24 4,37 4,4 7

0,49 0,53

4,16 4,59 5,18 5,85 6,29

56—57 57—58 58—59 59—60 60—61

0,34 0,29 0,37 0,43 0,46

4,87 5,09 5,60 6,13 6,68

5,21 5,38 5,97 6,56 7,14

7,17 8.13 9,28 10,58 12,37

— •

—

—

0,00

—

0,57

i i

0,61 0,61

3,67 4,06 4,61 5,24 5,68

0,71 0,80 0,76 0,92 1,03

6,46 7,33 8,52 9,66 11,34

|

243 Tab. 1* (forts.). Antal pensionstagare vid 1940 års slut, fördelade efter kön och ålder, i procent av motsvarande folkmängd. Män

Ålder år

Kvinnor

Enbart pension för erlagda avgifter

Tilläggspension eller invalidunderstöd

61—62 62—63 63—64 64—65 65—66

0,53 0,63 0,57 0,62 0,7 7

8,14 9,09 10,44 12,22 14,49

8,67 9,72 11,01 12,84 15,26

0,98 1,15 1,20 1,31 1,29

13,72 15,46 18,62 21,33 24,40

14,70 16,61 19,82 22,64 25,69

66—67 67—68 68—69 69—70 70—71

0,94 40,01 49,39 46,26 44,55

17,30 30,45 42,73 48,98 49,88

18,24 70,46 92,12 95,24 94,43

1,18 31,53 39,49 36,27 35,33

27,30 43,65 54,15 59,10 59,92

28,48 75,18 93,64 95,37 95,25

71—72 72—73 73—74 74—75 75—76

42,73 42,18 39,03 36,65 35,65

51,92 52,38 56,7 7 59,04 59,68

94,65 94,56 95,80 95,69 95,33

34,20 33,89 31,54 29,02 27,93

61,32 61,88 63,77 66,99 67,90

95,52 95,77 95,31 96,01 95,83

76—77 77—78 78—79 79—80

80—81

33,09 32,69 31,29 31,05 30,83

63,02 63,13 64,94 64,93 65,95

96,11 95,82 96,23 95,98 96,78

27,05 25,87 25,43 24,13 23,01

68,85 69,42 70,40 71,17 72,22

95,90 95,29 95,83 95,30 95,23

81—82 82—83 83—84 84—85 85—86

29,67 27,82 28,95 28,87 26,48

66,85 68,53 67,08 66,98 68,86

96,52 96,35 96,03 95,85 95,34

14,73 12,22 8,05 6,36 5,48

72,95 73,57 73,15 73,70 74,48

87,68 85,79 81,20 80,06 79,96

86—87 87—88 88—89 89—90

26,95 25,30 21,31 16,87 4,86

67,67 67,93 68,21 68,99 65,97

94,62 93,23 89,52 85,86 70.83

3,56 3,88 3,36 2,12 0,53

75,77 75,07 75,33 76,50 74,51

79,33 78,95 78,69 78,62 75,04

90—

Summa

Enbart penTilläggs sion för penison eller erlagda invalidunavgifter derstöd

Summa

244 Tabell 2*. Beräknat antal pensionsberättigade förtidsinvalider vid utgången av år 1940, fördelade efter kön, civilstånd och ålder samt motsvarande folkmängd.1 Antal pensionsberättigade för december 1940 Ålder år

Folkmängd vid 1940 års utgång

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Gifta

Ej gifta

Gifta

Ej gifta

Gifta

Ej gifta

Gifta

Ej gifta

16—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55 55—60 60—65 65—67

88 166 531 1 200 1 520 2 351 2 900 4 095 8 274 4 985

1 676 3 424 4 207 4 864 4 984 4 924 4 078 4 388 4 882 5 773 3 255

14 129 356 669 808 1 138 2 094 3416 8313 4 848

1 557 3 096 3 899 4 323 4 676 5 289 5 702 7 375 11 084 18 065 9 614

149 23 089 111 971 174 842 180 668 172 550 156 387 138 795 118 570 98 177 32 180

214 662 250 362 164 520 99 942 66 929 50 513 40 851 37 778 36 113 36 016 13 970

4 745 74 713 160 123 190 748 180 422 163 391 144 577 124 055 100 962 79 035 24 603

202 848 190 177 108 461 78 953 70 193 66 126 63 915 66 203 65 199 65 818 25 377

Summa

26 110

46 455

21 785

74 680

1 207 378 1 011 656 1 247 374 1 003 270

Tabell 3*. Antal icke perpetuella förtidsinvalider enligt pensionsstyrelsens erfarenhet och enligt 1928 års pensionsförsäkringskommittés beräkningar, för olika kön, civilstånd och åldrar, i procent av motsvarande folkmängd. Enligt pensionsstyrelsen Ålder år

16—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55 55—60 60—65 65—67 1

Män

Gifta

Ej gifta

0,00 0,38 0,15 0,30 0,66 0 88 1,50 2,09 3,45 8,43 15,49

0,28 0,88 2,12 3,75 5,33 5,16 6,94 9,23 12,30 19,99

Kvinnor Ej gifta Gifta 0,00 0,02 0,08 0,19 0,37 0,49 0,79 1,69 3,38 10,52 19,70

0,24 1,12 2,06 3,09 4,53 5,66 8,27 14,45 25,25 35,91

Enligt 1928 års pensionsförsäkringskommitté Män

Kvinnor

0,32 0,75 1,31 2,02 2,92 4,05 5,51 7,51 10,69 16,62 24,46

0,32 0,78 1,42 2,27 3,38 4,87 6,94 10,06 14,92 23,61 34,80

Av i tabellen inalles angivna 72 565 män och 96 465 kvinnor hade 68 954 män och 91 278 kvinnor bevlijats pension före 1940 års utgång.

245 Tabell 4 * . P å grundval av folkräkningarna vid u t g å n g e n av vart 10:de år fr. o. m . 1 9 0 0 t. o. m . 1 9 4 0 för olika o m r å d e n beräknat antal förtidsinvalider ( 1 6 — 6 7 å r ) av olika k ö n o c h civilstånd i procent av hela folkmängden i n o m respektive område s a m t motsvarande beräknade procenttal vid u t g å n g e n av åren 1 9 4 7 o c h 1 9 5 0 . Vid u t g å n g e n av

Område, kön och civilstånd

år

0,457 0,736 0,511 1,644

0,475 0,741 0,538 1,727

0,562 0,771 0,623 1,740

0,642 0,790 0,694 1,737

0,776 0,807 0,848 1,799

0,876 0,826 0,949 1,795

3,348

3,481

3,696

3,863

4,230

4,446

0,495 0,624 0,568 1,376

0,514 0,631 0,579 1,343

0,531 0,709 0,592 1,411

0,616 0,751 0,661 1,360

0,755 0,796 0,792 1,424

0,856 0,841 0,883 1,439

3,063

3,067

3,243

3,388

3,767

4,019

0,501 0,611 0,559 1,205

0,507 0,588 0,561 1,221

0,554 0,627 0,622 1,253

0,667 0,701 0,720 1,460

0,807 0,741 0,868 1,482

0,929 0,809 0,989 1,603

2,876

2,877

3,056

3,548

3,898

4,330

0,553 0,593 0,626 1,336

0,561 0,598 0,633 1,263

0,605 0,634 0,681 1,290

0,673 0,679 0,746 1,335

0,777 0,716 0,823 1,381

0,859 0,757 0,892 1,453

3,108

3,055

3,210

3,433

3,697

3,961

0,658 0,598 0,761 0,946

0,647 0,620 0,748 0,933

0,655 0,677 0,752 0,975

0,679 0,745 0,765 1,005

0,780 0,838 0,854 1,082

0,841 0,911 0,903 1,139

2,963

2,948

3,059

3,194

3,554

3,794

0,628 0,607 0,723 1,047

0,618 0,624 0,711 1,045

0,634 0,676 0,722 1,104

0,672 0,736 0,751 1,148

0,779 0,805 0,844 1,237

0,853 0,856 0,907 1,316

3,005

2,998

3,136

3,307

3,665

3,932

Stockholm Gifta m ä n E j gifta m ä n Gifta k v i n n o r E j gifta k v i n n o r Summa Göteborg Gifta m ä n E j gifta m ä n Gifta k v i n n o r E j gifta k v i n n o r Summa Malmö Gifta m ä n E j gifta m ä n Gifta k v i n n o r E j gifta k v i n n o r Summa övriga städer Gifta m ä n E j gifta m ä n Gifta k v i n n o r E j gifta k v i n n o r Summa Landsbygden Gifta m ä n E j gifta m ä n Gifta k v i n n o r E j gifta k v i n n o r Summa Hela riket Gifta m ä n E j gifta m ä n Gifta k v i n n o r E j gifta k v i n n o r Summa

246 Tabell 5*. Inom olika områden enligt folkräkningarna vid utgången av vart 10:de år fr. o. m. 1900 t. o. m. 1940 befintligt antal åldringar (över 67 år) av olika kön och civilstånd i procent av hela folkmängden inom respektive område samt motsvarande beräknade procenttal vid utgången av åren 1947 och 1950. Område, kön och civilstånd Stockholm Gifta män Ej gifta män Gifta kvinnor Ej gifta kvinnor Summa Göteborg Gifta män Ej gifta män Gifta kvinnor Ej gifta kvinnor Summa Malmö Gifta män Ej gifta män Gifta kvinnor Ej gifta kvinnor Summa Övriga städer Gifta män Ej gifta män Gifta kvinnor Ej gifta kvinnor Summa Landsbygden Gifta män Ej gifta män Gifta kvinnor Ej gifta kvinnor Summa Hela riket Gifta män Ej gifta män Gifta kvinnor Ej gifta kvinnor Summa

Vid u t g å n g e n a v år 1900

0,626 0,510 0,465 2,559

0,782 0,634 0,586 2,857

0,864 0,717 0,648 2,811

1,081 0,876 0,798 3,099

1,156 0,985 0,826 3,216

1,260 1,082 0,883 3,319

1,298 1,122 0,903 3,363

4,160

4,859

5,040

5,854

6,183

6,544

6,686

0,758 0,585 0,649 2,232

0,915 0,658 0,739 2,355

0,931 0,749 0,730 2,362

1,143 0,951 0,906 2,606

1,156 1,040 0,850 2,608

1,226 1,170 0,892 2,701

1,248 1,219 0,900 2,731

4,224

4,667

4,775

5,606

5,654

5,989

6,098

0,736 0,565 0,541 1,576

0,764 0,581 0,565 1,626

0,968 0,633 0,743 1,938

1,125 0,928 0,934 2,456

1,350 1,066 0,950 2,512

1,536 1,286 1,066 2,826

1,614 1,368 1,101 2,926

3,418

3,536

4,282

5,443

5,878

6,714

7,009

1,172 0,825 0,885 2,648

1,235 0,857 0,931 2,674

1,338 0,979 0,974 2,719

1,564 1,138 1,169 3,005

1,595 1,254 1,117 2,978

1,718 1,388 1,190 3,119

1,759 1,440 1,207 3,160

5,530

5,697

6,010

6,876

6,944

7,415

7,566

2,032 1,438 1,489 2,584

2,050 1,515 1,493 2,704

2,001 1,564 1,451 2,698

2,185 1,783 1,596 2,867

2,222 1,970 1,540 2,975

2,330 2,147 1,592 3.073

2,369 2,221 1,603 3,114

7,543

7,762

7,714

8,431

8,707

9,142

9,307

1,800 1,279 1,324 2,569

1,803 1,328 1,321 2,683

1,750 1,359 1,275 2,683

1,919 1,540 1,412 2,893

1,921 1,663 1,339 2,971

1,985 1,769 1,366 3,086

2,008 1,814 1,369 3,130

6,972

7,135

7,067

7,764

7,894

8,206

8,321

247 Tabell 6*. Folkmängden inom olika bostadskostnadsgrupper vid utgången av åren 1940—1944 samt motsvarande beräknade folkmängd vid utgången av åren 1947 och 1950. Vid u t g å n g e n av år

Bostadskostnadsgrupp och undergrupp

1944 V: Stockholm

>90 543

599 962

613 754

634 179

654 864

729 255 803 111

IV: Göteborg Övriga städer Landsbygd

293 265 72 243 7 888

295 086 297 764 74 842 77 036 8 003 8 257

302 747 79 599 8 476

309 348 83 882 8 663

331 421 353 539 95 275 106 888 9 378 10 078

373 396

377 931

383 057 390 822 401 893

436 074 470 505

155 465 733 553 114 350

157 462 747 049 115 534

159 803 163 116; 167 885 182 509 197 243 765 933 787 928' 811 385 890 474 969 179 118 005 121 308' 125 738 140 586 155 429

Summa III: Malmö övriga städer Landsbygd

I

1950 Summa 1 003 368 1 020 045 1 043 7411072 352 1 105 0081213 569'! 321 851 II: Städer Landsbygd

631 733 639 037 648 009J 660 559 677 433 730 533 783 882 623 195 626 314 630 772! 634 849 639 774 655 058 670 336 Summa 1254 928 1265 351 1278 78111 295 4081 317 2071 385 591 1 454 218

I: Städer Landsbygd

30 634) 30 896 313681 31753 32 504 34 621 36 763 3 117 669 3 112 289 3 107 499:3 098 313 3 085 8723 047 0253 007 882 Summa 3 148 3033 143 1853 138 8673 130 066 3 118 3763 081 6463 044 645

Hela riket

6 370 5386 406 4746 458 2006 522 827 6 597 348 6 846 1357 094 330

248 Tabell 7*. Beräknat antal förtidsinvalider (16—67 år) och åldringar (över 67 år) av olika kön och civilstånd i olika bostadskostnadsgrupper vid utgången av åren 1947 och 1950. Preliminär tabell (beräknad på grundval av tab. 4*—6*).

a •ge, o P.

Kategori Gifta

FolkResp. katego- mängdens ris för- fördeldelning ning på Summa p å b r , s t . bost.grup- grupper per Ej gifta

Kvinnor

Män

Ej gifta Gifta,

%

Vid utgången av år 1947 V

Förtidsinvalider Åldringar Summa

IV

Förtidsinvalider Åldringar

III

Summa Förtidsinvalider Åldringar Summa

II

Förtidsinvalider Åldringar Summa Förtidsinvalider Åldringar Summa

Hela riket

6 3911 9 189

6 021 7 890

6 9211 13 0911 32 424 6 439 24 204 47 722

12,05 8,50

15 580

13911 13 360 37 295 80 146

9,64

3 735 5 919

3 593 5 401

3 862

259 17 449 212 27 771

6,48 4,94

9 654

8 994

8 101 18 47l!| 45 220

5,44

4 239

10 528 9 498 11 016 21 377 17 725 14 781

10,65

6,37

463 i 48 505 18,02 252! 91 135 16,22

31 905 27 223 25 797 54 715 139 640

16,81

11 786 11 497 12 435 27 814 24 203 19 122

072|| 53 790 9151:114 054

19,98 20,30

39 600J 35 700 31 557

60 987 167 844

20,20

25 933! 28 015 27 840 71 589! 65 901 48 921

2001116 988 715|'281 126

43,47 50,04

97 522| 93 916 76 761 129 915 398 114

47,91

17,73

20,24

45,01

58 373; 58 624 62 074 90 085 269 156 100,00 135 888121 120 93 502 211 298561 808 100,00

Förtidsinvalider Åldringar

Summa 194 261 179 744J55 576 301 383,830 964 100,00 100,00 Vid utgången av år 19 SO Förtidsinvalider Åldringar Summa IV

Förtidsinvalider Åldringar Summa

III

Förtidsinvalider Summa

452 36 513 009 53 696

12,71 9,10

15 698 15 240 41 461 90 209

10,28

4 232 6 531

3 954 6 073

4 346 4 633

819 19 351 347 30 584

6,74 5,18

10 763

10 027,

8 979 20 166 49 935

5,69

3881 54 360 237! 101 619

18,93 17,21

7 988 7 252

35 869 30 708 28 777 60 625155 979

17,78

398' 58 052 645 121 697

20,21 20,62

33 642 65 043 179 749

20,48

539 118 912 827 282 725

41,41 47,89

98 412 95 953 76 906 130 366 401 637

45,77

12 844 12 375 13 435 29 669 26 176 20 207

Förtidsinvalider Åldringar

42 513 38 551

Summa Förtidsinvalider Åldringar Hela riket

6 687 9 011

11 955 10 602; 12415 23 914 20 106' 16 362

Åldringar II

7 3861 10 424

Summa Förtidsinvalider Åldringar

26 508 28 619 28 246 71 904 67 334 48 660

11,32

6,63

18,63

20,50

42,92

62 925 62 237 66 430 95 596 287 188 100,00 142 442 128 700 97 114 222 065 590 321 100,00 205 367 190 937 163 544 317 661877 509 100,00 100,00

Summa

249 Tab. 8*.

Gifta män över 67 år, fördelade efter makarnas sammanlagda inkomst enligt vid särskilda folkräkningen 1935/1936 insamlade uppgifter, omfattande omkring en femtedel av befolkningen. Bostadskostnadsgrupp

Inkomst kr. Mindre än

Summa V

IV

III

II

I

750 850 1 050 1 250 1 450

321 40 38 40 31

281 29 26 22 31

867 129 125 114 107

1 866 264 193 164 174

10 554 1 182 930 711 513

13 889 1 644 1 312 1 051 856

1 650 1 850 2 050 2 250 2 450

43 42 25 27 30

43 33 27 29 36

117 98 85 88 89

168 128 113 83 71

447 311 269 216 153

818 612 519 443 379

2 650 2 850 3 050 3 250 3 450

36 25 21 30 25

20 26 29 20 15

83 58 43 28 24

53 47 36 41 21

119 113 84 75 68

311 269 213 194 153

17 17 332

14 5 177

37 14 281

21 23 320

45 38 413

134 97 1 523

1 140

2 387

3 786

16 241

24 417

3 650 3 850 3 950 och däröver Summa

250 Tab. 9*. Gifta män mellan 60 och 67 år, fördelade efter mannens inkomst enligt vid särskilda folkräkningen 1935/1936 insamlade uppgifter, omfattande omkring en femtedel av befolkningen. B ostadskostnad s grupp

Inkomst kr. Mindre än

Summa

V

IV

III

II

I

650 700 800 900 1 000

206 19 15 12 23

132 9 17 15 14

401 54 42 96 59

732 94 113 109 135

4 788

6 259

665 748 702 744

841 935 934 975

1 100 1200 1 300 1 400 1 500

13 23 17 17 20

6 14 11 14 24

67 61 76 66 77

107 124 104 99 108

676 626 543 455 427

869 848 751 651 656

1 600 1 700 1 800 1 900 2 000

21 22 14 27 19

15 20 23 25 18

72 66 73 71 97

108 103 89 113 78

374 320 334 264 263

590 531 533 500 475

2 100 2 200 2 300 2 400 2 500

15 11 20 23 22

18 19 22 30 38

77 87 78 83 86

102 103 68 88 60

259 220 206 182 151

471 440 394 406 357

2 600 2 700 2 800 2 900 3 000

28 21 20 30 32

27 18 21 31 19

71 103 84 97 73

68 45 54 42 28

154 139 122 104 87

348 326 301 304 239

3 100 3 200 3 300 3 400 3 500

39 29 36 27 25

19 28 26 28 18

67 57 62 55 48

39 34 32 26 25

84 71 72 58 67

248 219 228 194 183

33 15 28 32 559

14 19 12 12 295

33 40 44 40 578

24 18 25 8 483

53 35 38 35 668

157 127 147 127 2 583

1 513

1 071

3 241

3 588

14 734

24 147

3 600 3 700 3 800 3 900 3 950 och däröver Summa

251 Tab. 10*. Ej gifta åldringar (över 67 år), fördelade efter inkomst enligt vid särskilda folkräkningen 1935/1936 insamlade uppgifter, omfattande omkring en femtedel av befolkningen. B ostadskostnadsgrupp

Inkomst kr.

Summa IV

V

III

II

I

Män Mindre än

650 700 800 900 1 000

455 11 12 11 9

334 10 14 9 12

1 060 49 41 53 39

2 061 90 88 60 57

10 652 429 360 247 229

14 562 589 515 380 346

1 100 1 200 1 300 1 400 1 500

14 18 17 9 4

10 17 7 16 17

34 49 26 34 37

51 43 42 29 27

200 165 131 91 109

309 292 223 179 194

1 600 1 700 1 800 1 900 2 000

8 11 11 4 17

11 9 9 11 11

29 35 26 24 22

36 31 32 31 27

100 87 77 58 66

184 173 155 128 143

2 100 2 200 2 300 2 400 2 500

9 13 7 9 8

7 11 7 8 8

12 15 18 24 13

26 19 12 12 13

50 43 37 33 28

104 101 81 86 70

9 149

3 100

25 201

11 208

20 318

68 976

1 866

3 006

13 530

19 858

2 600 2 650 och däröver Summa

815 Kvinnor Mindre än

650 700 800 900 1 000

2 002 68 54 81 82

1 326 43 36 53 30

3 426 89 89 77 73

5 050 131 128 127 99

18 779 347 321 200 178

30 583 678 628 538 462

1 100 1 200 1 300 1400 1 500

55 57 57 47 39

29 33 17 19 15

61 56 45 37 46

81 61 53 51 40

140 116 106 86 73

366 323 278 240 213

1 600 1 700 1 800 1 900 2 000

29 28 36 27 18

21 9 10 13 12

49 39 35 34 16

57 48 44 32 21

65 54 57 28 28

221 178 182 134 95

2 100 2 200 2 300 2 400 2 500

20 30 23 25 22

8 6 7 10 1

23 13 20 24 9

28 '31 20 27 28

24 26 28 16 18

103 106 98 ' 102 78

22 415

11 147

10 223

13 239

16 178

72 1 202

3 237

1 856

4 494

6 409

20 884

36 880

2 600 2 650 och däröver Summa

252 Tab. 11*. Antal pensionstagare med privilegierad inkomst, frånsett ersättning från sjukkassa, i procent av hela antalet pensionstagare med egen inkomst. Eniigt Socialvårdskommitténs betänkande X sid. 78—85 och enligt här gjorda beräkningar. Gifta Ej gifta Beräknat antal Konstaterat för åldrar antal över 67 år

Konstaterat antal

%

%

/o

A-kommuner B-kommuner C-kommuner D-kommuner Stadssamhällen med mindre än 5 000 inv. 5 000— 10 000 „ 10 000— 30 (.00 „ 30 000—100 000 „ Malmö Göteborg Göteborgs förorter Stockholm Stockholms förorter . ..

5,43 7,24 13,87 24,64

7,42 9,90 18,96 33,68

4,82 5,40 10,17 20,80

11,87 24,03 24,84 31,50 29,03 24,29 14,29 30,83 20,73

16,23 32,85 33,96 43,06 39,68 33,20 19,53 42,14 28,34

12,41 19,75 23,73 22,59 24,03 22,58 20,69 29,32 21,35

Ortsgrupp 1 2 3

9,68 26,85 28,63

13,23 36,70 39,14

7,54 23,33 27,17

Män Kvinnor

13,48 13,49

18,43 18,44

12,13 12,88

Pensionstagare under 67 år över 67 ,,

6,55 14,84

18,44

5,92 14,66

Uppgifter, avgivna 1935—1939 1940 och senare Inalles

15,44 16,76 13,49

18,44 18,44

14,97 16,65 12,65

Bostadskostnadsgrupp

V IV III II I

42,14 32,22 37,96 25,60 8,99

253 Tab. 12*. Årlig kostnad per den 1 januari 1948 för föreslagna invalid- och ålderspensioner, frånsett tillägg till ensamt pensionsberättigade gifta, i miljoner kronor.

Bostadskostnadsgrupp V

IV

III

Kostnad för förtidsinvalider Alt. I—III

Alt. I

Alt. II

Grundpension eller allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

6,07 17,11 12,53

9,50 21,08 15,46

28,51 9,68 15,17

Summa

35,71

46,04

53,36

Grundpension eller allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

3,27 9,03 4,95

5,54 12,67

6,94

16,62 6,71 5,69

Summa

17,25

25,15

29,02

Grundpension eller allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

9,08 25,22 9,20

18,21 43,11 15,68

54,64 18,63 14,82

43,50

88,09

10,06 28,57 5,19

22,81 57,14 10,34

68,43 23,97 9,63

43,82

90,29

102,03

Grundpension eller allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

21,87 63,84

56,28 156,94

168,84 63,28

Summa

85,71

213,22

232,12

Grundpension eller allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

50.35 143,77 31,87

112.34 290,94 48,42

337,04 122,27 45,31

Summa

225,99

451,70

504,62

inkomst

44,38 8,24

137,36 26,0 7

84,44 29,18

Förmån

Summa II

Grundpension eller allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Summa

Hela riket

Besparing genom avdrag för Därav på bostadstillägg

Kostnad för åldringar enligt Alt. III

254 Tab. 13*. Årlig kostnad per den 1 januari 1948 för föreslagna tillägg till ensamt pensionsberättigade gifta, i miljoner kronor.

Bostadskostnadsgrupp

V

Kostnad ! Kostnad för åldringar enligt för för- ! tidsinva- • lider Alt. III Alt. II Alt. I—III I Alt.

Förmån

0.46 Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

1,02 1,02

0,20 0,20

0,18 0,18

0,16

2,04

0,40

0,36

0,62

0,59 0,44

0,14 0,10

0,12 0,09

0,08

1,03

0,24

0,21

0,38

1,72 0,86

0,56 0,28

0,49 0,25

0,20

2,58

0,84

0,74

1,26

2,12 0,53

0,85 0,22

0,74 0,18

0,15

2,6;

l.o,

0,92

1,53

5,27

2,60

2,17

5,27

2,60

,! 7

10,72 2,85

4,35 0,80

3,70 0,70

0,59

Summa

13,57

5,15

4,40

7,35

inkomst

10,93 2,77

3,16 0,75

3,91 0,85

0,96 0,96

Summa IV

0,30

Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Summa

III

II

1,06

Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

1,38

Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Summa

3,56

Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Summa Hela riket

6,76

Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg

Besparing genom avdrag för Därav på bostadstillägg

3,56

255 Tab. 14*. Årlig kostnad per den 1 januari 1948 för föreslagna tillägg — utöver i tab. 13* medräknade — till ensamt pensionsberättigade män med hustru över 60 år, i miljoner kronor.1

Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Summa IV

Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Summa

III

Allmän ålderspension ! Tilläggspension

Bostadstillägg Summa II

Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Summa Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Summa

Hela riket

Allmän ålderspension Tilläggspension Bostadstillägg Summa Besparing

genom

avdrag för

Parar på bostadstillägg

inkomst

0,32 0,16

0,39 0,20

0,41 0,22

-0,24 0,58 0,24

0,48

0,59

0,63

0,58

0,18 0,07

0,28 0,10

0,30 0,11

0,16 0,41 0,11

0,25

0,38

0,41

0,36

0,52 0,13

1,13 0,28

1,20 0,31

-0,65 1,65 0,35

0,65

1,41

1,35

0,58 0,07

1,71 0,22

1,82 0,26

•0,95 2,52 0,28

0,65

1,93

2,08

1,85

1,29

5,20

5,63

-2,80 7,67

1,29

5,20

5,63

4,87

2,89 0,43

8,71 0,80

9,36 0,90

-4,80 12,83 0,98

3,32

9,51

10,26

9,01

1,43 0,19

5,55 0,75

4,8 0 0,65

6,05 0,5 7

|

1 Även för ifrågavarande gifta män har i tab. 13* räknats med samma pensionsförhöjning som för andra ensamt pensionsberättigade gifta. Detta förklarar minusposterna för allm ä n n a ålderspensioner i alternativ III i tab. 14*, vilka poster där motsvaras av höjningar i tilläggspensioner och bostadstillägg.

256 Kap. XIII. Speciell motivering. Lagen om folkpensionering (samtliga tre alternativ). 1 §• Se den allmänna motiveringen sid. 92—122. Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna rörande rätt till folkpension samt rörande avgiftsplikt. I den nuvarande lagen regleras den lägsta ålder, då rätt till folkpension föreligger, därigenom att pensionsavgifter icke erläggas för år före det, under vilket någon fyller 18 år. Eftersom rätten till folkpension enligt förslaget är oberoende av avgiftsbetalningen, har i förevarande paragraf införts en bestämmelse, att invalidpension eller sjukbidrag tidigast utgår från och med den månad, under vilken den pensionsberättigade fyller 16 år. Den sålunda angivna åldersgränsen överensstämmer med den, som stadgats i förordningen om invalidunderstöd. Rätt till folkpension tillkommer enligt denna § envar svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskriven. I 4 § 3 mom. andra stycket (vid alt. III 4 mom. andra stycket), 8 § 2 mom. andra stycket och 3 mom. första stycket, 15 §, 26 § första stycket, 27 § sista stycket samt övergångsbestämmelserna 4 § fjärde stycket talas emellertid endast om den, som är eller blivit mantalsskriven i viss kommun. Det torde i regel vara ganska lätt att konstatera, om en svensk medborgare vistas i riket under sådana omständigheter, att han bör vara mantalsskriven. Däremot kan det bereda mycket stora svårigheter att konstatera, i vilken kommun en icke mantalsskriven person bör vara mantalsskriven. I princip har kommittén ansett, att den omständigheten att en svensk medborgare icke är mantalsskriven i viss kommun icke bör betaga honom rätten till folkpension. Har han tidigare varit mantalsskriven i riket, skall han ingiva ansökning till den kommun, där han senast blivit mantalsskriven, och denna kommun skall även ha att svara för erläggandet av kommunandelar. Då det gäller att avgöra, enligt vilken bostadskostnadsgrupp bostadstillägg för en sådan person skall beräknas, ha regler icke givits i lagen. Kommitténs mening är, att en sådan person i princip icke bör ha bostadstillägg. Har han emellertid senast blivit mantalsskriven i en ort, där sådant tillägg kan utgå, och har han faktiskt varit bosatt under de sista tre åren i ort tillhörande samma eller högre bostadskostnadsgrupp, bör dock bostadstillägg kunna utgivas. Det torde böra ankomma på de administrativa myndigheterna att i förevarande avseende med ledning av vad nu

257 sagts utforma en lämplig praxis. Är åter fråga om en svensk medborgare, som aldrig varit mantalsskriven i Sverige, finns enligt förslaget icke någon pensionsnämnd, som är behörig pröva pensionsansökning, innan vederbörande blivit mantalsskriven. Det torde icke heller vara nödvändigt, att en person, vilkens anknytning till landet icke är starkare, erhåller folkpension, förrän han mantalsskrivits. Kommitténs mening är sålunda, att en dylik person skall ha att vänta med ingivande av pensionsansökning, till dess han blivit mantalsskriven i viss kommun. I lagtexten ha införts vissa beteckningar på de olika slagen av folkpension, nämligen ålderspension, invalidpension, sjukbidrag och änkepension. Ordet sjukbidrag har begagnats i syfte att markera, att förmånen i fråga icke är avsedd att vara av så stadigvarande natur, som fallet vanligen är med pension. Ur psykologisk synpunkt kan det vara av betydelse, att den, vilkens hjälpbehov kan antagas vara begränsat till tiden, icke tillerkännes pension, enär han därigenom kan bibringas den uppfattningen, att han ansetts ur stånd att för framtiden försörja sig. Då det gäller annan folkpension än änkepension, behöver den pensionssökande icke själv taga ställning till frågan, vilket slag av pension han skall söka. Han skall endast på samma sätt som nu söka folkpension. Beviljas han på grund av ansökningen exempelvis invalidpension, skall denna automatiskt ersättas med ålderspension, då han uppnår pensionsåldern. Sjukbidrag skall, såsom framgår av 29 § andra stycket, beviljas för viss tid. Kommittén förutsätter, att i fall av behov, innan sådan tid gått till ända, ny ansökning skall ingivas. Denna nya ansökning kan resultera i antingen förlängd tid för sjukbidraget eller invalidpension eller, om vederbörande fyllt 67 år, ålderspension. Eventuellt kan man, därest så befinnes lämpligt, fastställa ett förenklat ansökningsformulär att begagnas, då fråga är om förlängning av tid för sjukbidrag. Man kan också tänka sig, att pensionsstyrelsen vid beviljande av sjukbidrag bestämmer, att detsamma skall utgå intill viss tidpunkt, pensionsslyrelsen obetaget att efter särskild prövning före den tidpunkten besluta om viss ytterligare förlängning av understödstiden, överhuvudtaget torde pensionsstyrelsen böra ha stor frihet vid lagtillämpningen i förevarande avseende. Uppbär någon änkepension, bör för erhållande av invalidpension, sjukbidrag eller ålderspension erfordras ny ansökning. Kommittén har förutsatt, att kvinna, som uppbär änkepension, i god tid innan hon fyller 67 år skall erhålla en särskild erinran om, att änkepensionen upphör utgå vid fyllda 67 år, samt att särskild ansökning om ålderspension bör ingivas. 2 §• Se den allmänna motiveringen sid. 104—108. Såsom i den allmänna motiveringen angivits är det icke kommitténs me17

258 ning, att ersättandet av beteckningen oförmåga till arbete med beteckningen höggradig nedsättning av arbetsförmågan skall föranleda uppmjukning i fråga om invaliditetsbedömningen. Den i förevarande paragraf givna definitionen å höggradig nedsättning av arbetsförmågan ansluter sig därför nära till den i 2 § nuvarande lag givna definitionen å oförmåga till arbete. Emellertid har det ansetts något oegentligt att såsom orsak till för tidig invaliditet upptaga ålderdom. Detta ord har därför utgått i den nya redigeringen. Någon saklig ändring har icke avsetts härmed, utan kommittén har utgått från, att på grund av åldrande före 67 års ålder inträdda förändringar av sådan beskaffenhet att vederbörande på grund av desamma är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, innefattas under begreppet kropps- eller sinnessjukdom. I den nuvarande lagstiftningen definieras varaktighetsbegreppet endast genom ordet "vidare". Kommittén har ansett det onödigt att i lagtexten intaga någon definition å begreppen "varaktig" och "avsevärd tid". 3 §• Se den allmänna motiveringen sid. 78—79. Denna paragraf liksom även 17—25, 28 och 30 §§ äro direkt hämtade ur den nuvarande folkpensioneringslagen. Kommittén har nämligen ansett det riktigast att icke i detta sammanhang vidtaga några som helst sakliga ändringar i dessa paragrafer. Samtliga de ändringar, som kunna vara erforderliga, komina att föreslås i det betänkande, kommittén har för avsikt att avgiva rörande pensioneringens organisatoriska handhavande. Den förevarande och de nyss nämnda paragraferna äro sålunda att anse såsom allenast provisoriskt införda i lagförslaget. Detsamma gäller för övrigt även i viss mån 10, 11, 26, 27 och 29 §§. 4 §. Se den allmänna motiveringen sid 123—143, 152—175. Denna paragraf motsvarar 6 § den nuvarande lagen. Sedan erläggandet av pensionsavgifter icke längre utgör förutsättning för rätt till folkpension, har det synts riktigast att sammanföra bestämmelserna om skyldighet att ei lägga pensionsavgifter med övriga bestämmelser rörande finansieringen av folkpensionerna. I silt betänkande angående den allmänna sjukförsäkringen har kommittén förutsatt alt avgift till allmän sjukkassa för sjukvårdsförsäkring skall beträffande tilläggspensionär erläggas av statsverket. Det har emellertid synts onödigt att införa bestämmelse härom i folkpensioneringslagen, utan synes det till fyllest, att i samband med beviljandet av härför erforderliga medel föreskrifter av Konungen utfärdas angående det sätt, varpå avgifterna för ifrågavarande försäkrade skola tillföras vederbörande sjukkassa (jämför 35 § 4 mom. förslaget till lag om allmän sjukförsäkring). Måhända kan

259 också ifrågavarande spörsmål komma i ett annat läge, därest sjukvårdsavgifterna skulle fastställas till avsevärt lägre belopp än som skulle bli fallet enligt kommitténs förslag. Skulle ålderspensioneringen utformas enligt alt, III, låter det sig icke heller göra att begränsa förmånen att avse allenast tillläggspensionärer. Kommittén har i 3 mom. (vid alt. III 4 mom.) föreslagit indelning av orterna i riket i bostadskostnadsgrupper. Härmed har kommittén velat uttryckligen angiva, att allenast bostadskostnaderna skola vara avgörande vid ortsgrupperingen. Möjligen kan man, därest man skulle anse ordet "bostadskostnadsgrupp" för otympligt, tänka sig ordet "bostadsgrupp". Enligt kommitténs mening för dock ordet "bostadsgrupp" tankarna i viss mån till sättet för bostadsfrågans ordnande snarare än till kostnaderna för bostaden. I 5 mom. (vid alt. III 6 mom.) har såsom förutsättning för utgivande av den särskilda pensionsförmånen bland annat föreskrivits, att den pensionsberättigade skall vara helt oförmögen till arbele. Ifrågavarande pensionsförmån avser huvudsakligen det fall, då en arbetsförmögen mans hustru vid relativt ung ålder drabbas av sådan sjukdom att därigenom uppkommer en svår belastning på makarnas ekonomi. Kan hustrun i någon omfattning utföra arbete i det egna hemmet, torde i regel icke uppkomma en sådan belastning. Stadgandet bör sålunda komma till användning huvudsakligen i de fall, då den pensionsberättigade på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd är att anse såsom själv i behov av tillsyn och hjälp. 5 §• Se den allmänna motiveringen sid. 80—81, 120—121 och 175—176. I förordningen om blindhetsersättning ha i 2 § angivits åtskilliga omständigheter, som utesluta från rätt till sådan ersättning. Flera av dessa omständigheter ha antingen direkt upptagits i den föreslagna lagstiftningen eller utesluta enligt densamma från rätt till all folkpension och sålunda även från rätten till blindtillägg. Den nu förefintliga bestämmelsen, att från rätt till blindhetsersättning är utesluten den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blindhetsersättning icke rimligen bör till honom utgå, har visat sig svårtillämplig och i varje fall av ringa praktisk betydelse. Någon motsvarighet till densamma återfinnes därför icke i den föreslagna lagstiftningen. Enligt förslaget är rätten till blindtillägg sålunda oberoende av storleken av egen eller anhörigas inkomst eller förmögenhet. Blindtillägget har med andra ord erhållit karaktären av en ren lytesersättning. 6 §• Se den allmänna motiveringen sid 143—151. 1 mom. Första stycket av förevarande moment ansluter sig nära till första stycket av den nuvarande 7 §. Emellertid förekomma avvikelser i vissa av-

260 seenden. Enligt förslaget gäller sålunda, att annan folkpension än blindtilllägg icke skall räknas som inkomst, under det att nu gäller, att icke någon folkpension räknas såsom inkomst. Skillnaden betingas av att de nu utgående blindhetsersättningarna icke äro att anse såsom folkpension. I fråga om beräkningen av de privilegieringsbara beloppen skiljer sig förslaget från vad nu gäller såväl därutinnan, att beloppen, då det gäller makar, räknas för dessa gemensamt, som därigenom att dyrortsgraderingen av privilegieringsbeloppen borttagits. Se härom den allmänna motiveringen. För närvarande gäller att understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd utgiva, icke skall räknas som inkomst, "i den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning". De inom citationstecknen angivna orden ha icke medtagits i förslaget, enär den med desamma avsedda restriktionen synes onödig och i praktiken vara av föga betydelse. Bestämmelsen i andra stycket att årsinkomst avrundas till närmaste hela 10-tal kronor avser att underlätta beräkningen av folkpensionerna. Kommittén har i detta avseende, såsom i annat sammanhang angivits, tänkt sig, att tabeller skulle utarbetas, av vilka direkt framgår bland annat pensionsbeloppens storlek i olika fall. Avrundningen bör, då den framräknade årsinkomstens belopp slutar med exakt fem kronor, ske till närmast lägre 10-tal kronor, d. v. s. så att den blir till fördel för den pensionsberättigade. Är fråga om äkta makar skall avrundningen beträffande vardera maken ske till närmaste hela 10-tal kronor. 2 mom. Kommittén har fullt klart för sig, att det inom samma bostadskostnadsgrupp ibland kan inträffa, att det av kommittén angivna värdet av själva bostaden blir för högt och i stället värdet av bränslet blir för lågt, under det att på andra orter förhållandet är det motsatta. Att nå full rättvisa är dock icke möjligt inom en lagstiftning sådan som den förevarande, vilken med nödvändighet måste vara ganska schematisk. De av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande uppskattning av värdet å fri bostad äro i varje fall avsevärt mera detaljerade än de, som nu tillämpas. Med fri bostad avses även bostad i egen fastighet. Tredje stycket i förevarande moment äger icke motsvarighet i den nuvarande lagen. Bestämmelserna i detsamma avse att förhindra, att bestämmelserna om privilegiering och uppskattning av bostad och andra naturaförmåner kringgås genom att sådana förmåner tillhandahållas till underpriser. Stycket avser icke det fall, att pensionären lyckats i den öppna marknaden förhyra bostad eller skaffa sig annan förmån till lägre pris än det, vartill den skolat uppskattas för det fall, att den erhållits kostnadsfritt. Ej heller avser stycket det fall, att någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att tillhandahålla naturaförmån till underpris. Vad sist sagts torde utan vidare framgå av 1 mom.

261 Vad angår det i fjärde stycket förefintliga uttrycket "varit placerade i räntebärande värdehandlingar", kan detta uppenbarligen giva anledning till olika tolkningar. Enligt kommitténs mening kan man dock anförtro åt pensionsstyrelsen att i förevarande avseende utforma en lämplig praxis. I sista stycket av förevarande moment ha intagits bestämmelser angående vad som vid höjning av förmögenhetsavkastning skall anses såsom någons förmögenhet. Förslaget innebär en viss utvidgning av nu gällande bestämmelser, enär enligt dessa t. ex. större husdjur icke hänförts till förmögenheten. Kommittén har såsom definition på förmögenhet vid tillämpning av denna paragraf använt uttrycket kapital och saluvärdet av andra tillgångar av större värde, såsom fast egendom och större husdjur. Denna exemplifiering bör givetvis icke hindra att såsom förmögenhet betraktas exempelvis mindre husdjur, om de förekomma i stort antal. Bedriver den pensionssökande pälsdjursuppfödning, renskötsel eller äggproduktion i stor skala, bör sålunda värdet av de i sådan rörelse ingående djuren och anläggningarna betraktas såsom förmögenhet. Samma gäller båtar och fiskredskap, som tillhöra en fiskare, vilken ensam eller i förening med andra bedriver sin rörelse i större omfattning. Vad angår det värde, som skall ligga till grund vid förmögenhetsuppskattningen, har detta i fråga om annan tillgång än kapital betecknats med saluvärdet, varom utredning alltså måste förebringas. Vad angår fastighet får dess saluvärde i regel anses motsvaras av dess taxeringsvärde, vilket sålunda i allmänhet torde komma att läggas till grund vid uppskattning av värdet utav fastighet. Emellertid förekommer det, enligt vad kommittén inhämtat, icke sällan att de verkliga värdena å pensionsberättigade tillhöriga fastigheter avsevärt avvika från taxeringsvärdena. Därest i sådana fall tillförlitlig utredning kan förebringas rörande det verkliga värdet, bör detta läggas till grund vid förmögenhetsuppskattningen. Vid uppskattningen av såväl inkomst som förmögenhet bör förefintligheten och beskaffenheten av den pensionsberättigade tillhörig skog särskilt beaktas. 3 mom. Bestämmelsen i detta moment korresponderar med påföljdsbestämmelsen i 9 § andra stycket. Gällande folkpensioneringslag medger icke, att vid tillämpning av påföljdsbestämmelserna förfara på olika sätt vid skilda slag av egendomsavhändelse. Om avhändelse skett under sådana omständigheter, som i 9 § första stycket nu gällande lag sägs, skall ansökning om tilläggspension avslås och redan beviljad sådan pension indragas. Denna ståndpunkt leder ej sällan till resultat, som för menige man te sig såsom oskäliga. Om avhändelsen icke skett med tanke på att därigenom utverka tilläggspension eller större sådan pension än som eljest skolat utgå, utan under den uttryckliga eller tysta förutsättningen att avkastning må beräknas å egendomen i samma utsträckning som om avhändelsen icke skett, är det uppenbarligen ofta icke påkallat att helt förvägra tilläggspension.

262 Den pensionsberättigade finner det i sådana fall blott naturligt att han tillerkännes den pension, som skolat utgå, därest avhändelsen icke skett. Å andra sidan förekomma givetvis sådana fall, då avslag eller indragning bör ske. På grund av vad nu anförts anser kommittén, att de nuvarande bestämmelserna i förevarande hänseende böra modifieras. Enligt förevarande moment må, om någon på sätt i 9 § andra stycket sägs, avhänt sig inkomst eller egendom, vid fastställandet av hans årsinkomst så anses som om han fortfarande vore i besittning av inkomsten eller egendomen. Kommittén har tänkt sig, att denna bestämmelse i första hand bör tillämpas. Påföljd jämlikt 9 § andra stycket skall sålunda inträda allenast i de fall, då det med hänsyn till omständigheterna i ärendet icke kan anses tillfyllest med tilllämpning av förevarande moment. Därest avhändandet av inkomsten eller egendomen ligger långt tillbaka i tiden, bör varsamhet iakttagas vid tillämpningen av förevarande lagrum. 7 §• Se den allmänna motiveringen sid. 129—130. Kommittén har utgått ifrån att i de fall, där den ena av två makar är för avsevärd tid intagen på anstalt, makarna skola, efter prövning av pensionsnämnd, kunna betraktas såsom icke gifta. Den föreslagna utformningen av folkpensionerna leder till att behov av tillämpning i detta avseende av förevarande paragraf kommer att föreligga i långt större utsträckning än vad förhållandet är med motsvarande bestämmelse i nu gällande lag. Tillämpningen av bestämmelsen att icke gift pensionsberättigad, vilken sedan avsevärd tid sammanlever med annan, skulle anses som om han vore gift med denne kommer uppenbarligen att utgöra en grannlaga uppgift för pensionsmyndigheterna. Kommittén förutsätter, att bestämmelsen allenast skall komma till användning, där vederbörande mera varaktigt sammanbo såsom äkta makar, varvid det skulle verka stötande, om de erhölle pension efter andra grunder än som gälla för makar. Ha vederbörande flyttat samman först vid högre ålder, bör särskild försiktighet iakttagas vid bestämmelsens tillämpning. Ha två samboende personer gemensamma barn, utgör detta uppenbarligen ett starkt indicium på att de böra betraktas på samma sätt som äkta makar. 8 §• / mom. Detta moment motsvarar 8 § 1 mom. nuvarande lag. Andra stycket reglerar delvis samma förhållanden, som avses i andra stycket av den föreslagna 10 §.Emellertid har förevarande bestämmelse i så måtto större räckvidd, att den även avser vård å andra sjukvårdsanstalter än allmänna samt tid, under vilken vederbörande åtnjuter yrkesutbildning. Förevarande bestämmelse bör i förhållande till 10 § betraktas såsom en specialbestämmelse, varför 10 § i första hand skall tillämpas.

2 mom. Enligt 8 § 2 mom. nu gällande folkpensioneringslag må jämkning i pensionsbelopp ej äga rum mer än en gång under varje år. Då folkpensionerna bli av den storlek, som nu föreslagits, synes det kommittén angeläget, att möjlighet finnes att successivt under loppet av ett år sänka inkomstprövad pensionsdel. Någon anledning att medgiva täta ökningar av sådan pensionsdel torde däremot icke föreligga. Förslaget innebär därför, att ökning av pensionsbelopp ej må äga rum mer än en gång under varje år. Sista stycket motsvarar 8 § 2 mom. tredje stycket nu gällande lag. Emellertid innebär förslaget, att i förevarande avseende samma regel skall gälla beträffande grundpension (allmän ålderspension) som beträffande tilläggspension. 3 mom. En av de vanligaste anledningarna till förbättring av en folkpensionärs ekonomiska ställning är den, att han erhåller ett arv. I dylikt fall bör enligt kommitténs mening förbättringen anses ha inträtt i och med arvskiftet, såvida icke pensionstagaren faktiskt erhållit förskott å arvsbeloppet eller haft laglig möjlighet erhålla sådant förskott före arvskiftet. Hålles arvskiftet senare än som kan anses motiverat av boets beskaffenhet, kan dock arvtagarens förbättrade ekonomi anses ha inträtt vid en tidigare tidpunkt än tiden för arvskiftet. Överhuvudtaget torde en viss varsamhet vara på sin plats, då det gäller att tillämpa påföljd som i 9 § tredje stycket sägs eller verkställa återkrav på grund av underlåten anmälningsskyldighet jämlikt förevarande moment. Man torde nämligen icke böra ställa alltför stora anspråk på pensionstagarnas vare sig omdömesförmåga eller företagsamhet i förevarande avseende. Särskilt gäller vad nu sagts, då någons ekonomiska ställning förändrats genom att han avyttrat en tillgång, t. ex. en fastighet. Ur pensionstagarens synpunkt torde det väl i regel förhålla sig så, att den ekonomiska ställningen icke väsentligt förändrats därigenom att en tillgång ersatts med en annan. Erhåller en pensionsberättigad en avlönad anställning av mera stadigvarande natur bör i regel kunna fordras att anmälan därom verkställes utan dröjsmål. Utför han däremot arbete, vilket han kan antaga är av helt tillfällig art, torde mindre fordringar å snabb anmälan böra uppställas. Väsentlig ändring av förhållandena kan knappast anses ha inträtt förrän det visat sig att arbetsinkomsten kan bli av viss varaktighet. Någon bestämmelse angående skyldighet att anmäla förändrad mantalsskrivningsort har ej föreslagits. Kommittén har nämligen utgått ifrån att den modärniserade folkbokföringen skall vara i funktion vid den tid den föreslagna lagstiftningen träder i kraft samt att i administrativ väg skall regleras folkbokföringsmyndigheternas uppgiftsskyldighet till pensionsmyndigheterna i förevarande avseende. Sannolikt torde kommittén få anledning återkomma till förevarande spörsmål i samband med det förslag i fråga om sättet för folkpensionernas utbetalning, som kommittén har för avsikt att avgiva i annat sammanhang.

9 §• Se den allmänna motiveringen sid. 121. I denna paragraf, vilken motsvarar den nuvarande 9 §, återfinnas de s. k. värdighetsbestämmelserna. Första stycket motsvarar första stycket b) i den nuvarande 9 §. Bestämmelsen är utsträckt att avse även felaktiga uppgifter beträffande makes inkomst eller egendom samt beträffande tidigare avhänd inkomst eller egendom. Påföljden skall vidare kunna inträda, även då den felaktiga uppgiften lämnats i en tidigare pensionsansökning för sökanden själv eller för hans make. Där påföljden anses allenast behöva sträcka sig över relativt kort tid, vilken kanske gått till ända då ärendet slutligen avgöres, synes det onödigt, att ny pensionsansökning skall göras efter påföljdstidens utgång. Bestämmelsen har därför formulerats så, att ansökning om tilläggspension skall kunna avslås för viss tid, efter vars utgång tilläggspension skall kunna beviljas på föreliggande ansökning. För närvarande gäller, att den felaktiga uppgiften för att kunna medföra påföljd skall ha varit av beskaffenhet att påverka rätten till tilläggspension. Enligt förslaget räcker det, att den varit av beskaffenhet att kunna påverka rätten till tilläggspension. Ändringen avser att giva möjlighet att tillämpa påföljdsbestämmelsen även i det fall, att den felaktiga uppgiften faktiskt icke påverkat rätten till tilläggspension, t. ex. av den anledning att ansökningen avslagits av annat skäl. Den felaktiga uppgiften kan i sådant fall föranleda avslag å en senare ingiven pensionsansökning. I fråga om andra stycket må hänvisas till vad som anförts beträffande 6 § 3 mom. Stycket motsvarar 9 § första stycket a) i nu gällande lag. Den i första stycket c) i den nuvarande 9 § förefintliga bestämmelsen har icke motsvarighet i förslaget. Sedan den individuella avgiftsbokföringen slopats, torde det nämligen bereda mycket stora svårigheter att konstatera, huruvida någon visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna. Tredje stycket motsvarar andra stycket i den nuvarande 9 §. Bestämmelsen har emellertid utsträckts på sådant sätt, att underlåtenhet att verkställa anmälan om förändrade förhållanden kan medföra påföljd även i fråga om ny pensionsansökning för den pensionssökande själv eller för hans make. För närvarande kan påföljden bli ganska illusorisk därigenom att den pensionssökande inom kort tid sedan pensionen indragits inkommer med ny pensionsansökning. Fjärde stycket motsvarar tredje stycket i den nuvarande 9 §. Vissa förändringar ha dock vidtagits i förhållande till den nuvarande lydelsen i syfte att möjliggöra en mera ändamålsenlig tillämpning av bestämmelserna. Sålunda har ordet dryckenskap utbytts mot ordet alkoholmissbruk, vilket senare användes i alkoholistlagstiftningen. Vidare har medgivits möjlighet att bevilja pensionsansökning, ehuru vederbörande inom de senaste två åren före

265 ansökningen varit hemfallen åt alkoholmissbruk eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke sökt ärligen försörja sig. Kommittén har härvid närmast tänkt på det fallet, att vederbörande varit intagen på en anstalt, t. ex. alkoholistanstalt, och därefter står under övervakning. I dylika fall torde den omständigheten, att vederbörande erhåller folkpension, vilken kan indragas i händelse av återfall, utgöra en stark press på den pensionsberättigade att uppföra sig väl. Är en pensionssökande mera stadigvarande intagen på sjukvårds- eller annan anstalt, synes anledning också kunna föreligga att bevilja pensionsansökning. Möjlighet föreligger ju i sådant fall icke för den pensionsberättigade att missbruka folkpensionen (till den del den i dylikt fall utgår). Dessutom kan i dylikt fall tänkas, att folkpensionen bör helt eller till viss del utgivas till anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av pensionen. Sista stycket motsvarar sista stycket i den nuvarande 9 §. Bestämmelsen överensstämmer också i princip med den i 24 § 5 mom. förslaget till lag om allmän sjukförsäkring intagna bestämmelsen. 10 §. Se den allmänna motiveringen sid. 103—104 och 110. Bestämmelsen i andra stycket måste anses såsom provisorisk. Innan de planer, som föreligga att med hjälp av statsmedel göra vården å allmän sal eller avdelning å vissa sjukvårdsanstalter helt avgiftsfri, erhållit en närmare utformning, är det icke möjligt att mer exakt angiva de fall, då folkpensionen bör indragas vid vistelse å sjukvårdsanstalt. Kommittén har därför nödgats beteckna de fall, då någon genom det allmännas medverkan erhåller fri vård å sjukvärdsanstalt, med orden "intagen å allmän sjukvårdsanstalt". Det bör observeras, att folkpensionen med stöd av bestämmelserna i 11 § andra stycket den nuvarande folkpensioneringslagen i stor utsträckning tages i anspråk, då den pensionsberättigade är intagen å sjukvårdsanstalt och vårdavgiften erlägges av fattigvårdssamhälle. Sådant ianspråkstagande av pensionen kan avse även mycket korta sjukhusvistelser. Enligt förslaget däremot skall pensionen indragas allenast, då vårdtiden uppgått till mer än två månader, vartill kommer att, där intagningen allenast avser del av viss kalendermånad, pensionen utan hinder av intagningen skall utgå för hela den månaden. Det kan uppenbarligen i vissa fall vara svårt för en anstaltsföreståndare att veta huruvida en å anstalten intagen person är folkpensionstagare. Kommittén har dock icke ansett denna omständighet böra föranleda anmälningsskyldighet för de pensionsberättigade själva rörande intagning å anstalt. Skulle mera betydande svårigheter i detta avseende framträda i praktiken, torde det icke vara ogörligt att utan införande i folkpensioneringslagen av sådan anmälningsskyldighet råda bot på desamma.

266 11 §• Se den allmänna motiveringen sid. 109—114. 1 mom. Av uttrycket "visat sig hava för nämnda tid utgivit" framgår, att den myndighet, som önskar uppbära någons folkpension, är skyldig att där pensionsstyrelsen så påfordrar genom kvitton eller kvitterade räkningar klart styrka sina utlägg för den pensionsberättigade. 2 mom. Andra momentets första stycke motsvarar 11 § andra stycket nu gällande folkpensioneringslag. Förslaget måste i denna del anses allenast såsom ett provisorium. I kommentaren till 10 § har påpekats, att bestämmelserna huru skall förfaras med pensionsberättigades pension vid vistelse å sjukvårdsanstalt icke kunna mera definitivt utformas, förrän klarhet vunnits, angående huru kostnaderna för sjukhusvården framdeles skola bestridas. Redan av detta skäl torde en omarbetning av förevarande bestämmelse framdeles bli erforderlig. Ännu viktigare är emellertid, att bestämmelsen nära sammanhänger med utformningen av den blivande socialhjälpen (fattigvården). Se härom sid. 114. I detta sammanhang må erinras om, att, därest folkpensionerna, såsom kommittén tänkt sig som en möjlighet, skola utbetalas direkt från pensionsstyrelsen till de pensionsberättigade, frågan, huruvida pensionsstyrelsen äger på grund av fullmakt utbetala pensionen till annan än den pensionsberättigade själv eller dennes förmyndare, måste upptagas till prövning. Såsom närmare framgår av vad å sid. 113—114 anförts skall fattigvårdssamhälle äga såsom ersättning för vård å fattigvårdsanstalt tillgodogöra sig å sådan anstalt intagen persons folkpension med avdrag av det belopp av 200 kronor om året, som skall tillkomma pensionstagaren själv. Kommittén har utgått ifrån att, därest å fattigvårdsanstalt intagen manlig pensionstagare uppbär hustrutillägg och icke jämväl hustrun intagits å anstalten på fattigvårdssamhällets bekostnad, hustrutillägget skall av samhället tillställas hustrun. Dylika fall torde dock bli förhållandevis sällsynta, enär såsom framgår av vad vid 7 § anförts makarna i regel böra betraktas såsom icke gifta, där mannens intagning kan antagas vara under avsevärd tid. Enligt 9 § fjärde stycket lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring gällde att vad stadgats om fattigvårdssamhälles rätt att uppbära pension för tid, under vilken pensionstagare vore intagen å fattigvårdsanstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlades, skulle äga motsvarande tillämpning å kommun såvitt anginge pension, tillkommande pensionstagare, som jämlikt lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård omhändertagits av barnavårdsnämnd. Denna bestämmelse bortföll vid införandet av folkpensioneringslagen, enär det då antogs, att barnavårdsnämnd icke komme att bestrida utgifter för pensionstagare. Detta kan emellertid förekomma, varför en bestämmelse av motsvarande innehåll återfinnes i tredje stycket förevarande moment.

12 §. Se den allmänna motiveringen sid. 123—127 och 232—234. Denna paragraf motsvarar 4 § nu gällande folkpensioneringslag. Den nu förefintliga föreskriften att från avgiftsplikt skall undantagas den, som ej tidigare fått avgift sig påförd och som befinnes vara arbetsoförmögen, är ej behövlig, sedan rätten att erhålla folkpension gjorts oberoende av erläggandet av pensionsavgifter. Det torde kunna ifrågasättas om icke även det undantag, som gäller för personer, vilka äro omhändertagna av allmänna fattigvården för varaktig försörjning, borde kunna utgå. Det stora flertalet av dessa personer komma att åtnjuta folkpension och sålunda på den grund vara undantagna från avgiftsplikt. För närvarande skola pensionsavgifter erläggas till och med det år, under vilket någon fyller 65 år. Denna gräns har valts för att redovisning av erlagd avgift och anteckning därom på vederbörandes kontokort skola kunna ske innan den avgiftsskyldige uppnår 67 års ålder. Då den individuella avgiftsbokföringen borttages, kan avgiftsplikten utsträckas att omfatta det år, under vilket någon fyller 66 år. Förslaget har avfattats i överensstämmelse härmed. 13 §. Denna bestämmelse motsvarar 5 § den nu gällande folkpensioneringslagen. I förhållande till vad nu gäller innebär förslaget den ändringen, att ordet "avgiftspliktig" strukits. Äkta make blir sålunda skyldig att svara för erläggande av andra makes pensionsavgifter, även sedan han uppnått den ålder, att han själv icke är avgiftspliktig. Denna ändring sammanhänger med förslaget, att pensionsavgiften för makar skall beräknas å makarnas gemensamma taxerade inkomst. Har en man, vilken uppnått 67 års ålder, relativt hög inkomst, kommer sålunda hans hustru, om hon fortfarande är i avgiftspliktig ålder, att påföras en relativt stor pensionsavgift. Det är då rimligt, att mannen svarar för erläggandet av denna avgift. 14 §. Se den allmänna motiveringen sid. 185—186. Denna paragraf är av samma lydelse som 12 § den nu gällande folkpensioneringslagen. 15 §. Se den allmänna motiveringen sid. 180—185 och 229—230. Enligt nu gällande bestämmelse skall kommuns bidrag vid ökning av någons pension allenast beräknas å det ökade pensionsbeloppet. Saken blir något mera komplicerad enligt det föreliggande förslaget, därigenom att olika procentsatser gälla för själva tilläggspensionen eller änkepensionen och för

bostadstilläggen, samt att minskning av pension sker proportionellt å tillläggspension eller änkepension och bostadstillägg. Enligt förslaget skall vid uträkningen av kommunbidrag tillgå så, att den kommun, som beviljat ökning, skall vidkännas den ökning av på kommun belöpande andel av pensionskostnaderna, som föranledes av pensionens ökning. Uppbär en ogift invalidpensionsberättigad i form av tilläggspension och bostadstillägg enligt bestämmelserna i bostadskostnadsgrupp II sammanlagt 475 kronor, anses av detta belopp 400 kronor utgöra tilläggspension och 75 kronor bostadstillägg. Kommunbidraget blir då en tiondel av 400 kronor eller 40 kronor jämte 30 procent å 75 kronor d. v. s. kronor 22:50 eller sammanlagt kronor 62:50. Erhåller denna pensionstagare sedermera högsta pension enligt bestämmelserna i bostadskostnadsgrupp III, blir kommunbidraget en tiondel av 800 kronor eller 80 kronor och 40 procent å 300 kronor d. v. s. 120 kronor eller sålunda sammanlagt 200 kronor. Den kommun, i vilken ökningen beviljats, skall vidkännas kommunbidrag med (200 — 62:50 = ) kronor 137: 50, under det att den kommun, som ursprungligen beviljat tilläggspensionen, fortfarande skall bidraga med kronor 62: 50. 16 §. Någon bestämmelse motsvarande den i 14 § nuvarande folkpensioneringslag förefintliga har icke synts behövlig, sedan pensionsbeloppens beroende av avgiftsbetalningen upphört. Det åligger uppenbarligen pensionsstyrelsen att utan särskilt stadgande tid efter annan undersöka, huruvida ändringar av bestämmelserna rörande folkpensionerna kunna bliva erforderliga samt att, därest så finnes vara fallet, hos Konungen göra anmälan därom. Första momentet motsvarar 15 § den nu gällande folkpensioneringslagen. Då pensionsstyrelsen icke vidare skall individuellt bokföra pensionsavgifterna, synes styrelsen icke i något avseende behöva befatta sig med påföring av pensionsavgifter eller upphävande av avgiftspåföring. Dessa befogenheter skola sålunda uteslutande tillkomma länsstyrelse. Någon bestämmelse motsvarande den i andra stycket av den nuvarande 15 § synes icke heller erforderlig. Därest taxeringen höjes av prövningsnämnd eller eftertaxering sker, skall sålunda även pensionsavgiften kunna ökas. Pensionsnämndsordförandenas skyldighet att lämna vederbörande mantalsskrivningsförrättare uppgift om nybeviljade folkpensioner förutsattes komma att bibehållas. Om någon, som åtnjuter folkpension, påföres pensionsavgift för egen räkning, bör anhållan om avgiftsbefrielse göras hos länsstyrelsen. Andra momentet motsvarar 16 § den nuvarande folkpensioneringslagen. Vissa redaktionella ändringar i förhållande till vad nu gäller ha föreslagits med hänsyn till att pensionsstyrelsens befattning med pensionsavgifterna föreslagits upphöra.

269 Tredje momentet motsvarar 17 § den nuvarande folkpensioneringslagen. Den nu förefintliga bestämmelsen att pensionsavgift må kunna särskilt erläggas torde tillämpas i mycket liten omfattning. Ur de avgiftspliktigas synpunkt blir bestämmelsen utan betydelse, därest pensionernas storlek såsom föreslagits blir oberoende av avgiftsbetalningen. Kommittén har därför icke upptagit bestämmelsen i det föreliggande förslaget. Bestämmelserna i den nuvarande 18 § torde vara utan större praktisk betydelse redan för närvarande. Omlägges skatteuppbörden på sådant sätt, att arbetsgivare har att avdraga hos honom anställds skatter å dennes lön, blir bestämmelsen helt onödig. Kommittén har icke upptagit någon motsvarande bestämmelse i det föreliggande förslaget. 17—25 §§. Se vad vid 3 § anförts. 26 §. Denna paragraf motsvarar 28 § den nu gällande folkpensioneringslagen. Ändringar i vad nu föreslagits kunna bli erforderliga i samband med utfärdandet av eventuella nya bestämmelser rörande folkpensioneringens och annan socialförsäkrings organisatoriska handhavande. Är en gift man som fyllt 67 år på grund av storleken av makarnas egna inkomster allenast berättigad till grundpension jämlikt alternativ II eller är han allenast berättigad till allmän ålderspension jämlikt alternativ III, men kan till honom utgå hustrutillägg, skall ansökningen göras i samma ordning som gäller för annan ansökning om folkpension, i vilken ingår tilläggspension, för så vitt hustrutillägget skall kunna tillerkännas honom. Vad angår andra stycket har kommittén utgått ifrån att, där pensionsberättigad är ur stånd att själv ansöka om pension, ansökningen skall göras och undertecknas av förmyndare. Kommittén vill i detta sammanhang även påpeka den möjlighet, som enligt förmyndarskapslagens elfte kapitel 3 § föreligger att få god man förordnad för den, som på grund av övergående sjukdom är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom. Intygande om uppgifternas riktighet av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer bör enligt kommitténs mening endast utgöra en nödfallsåtgärd. Ehuru så icke uttryckligen angivits i lagtexten, bör intyg av sådana personer jämväl kunna ersätta makes underskrift å pensionsansökning. Sedan folkpensionerna höjts på föreslaget sätt, är det ur både allmän och enskild synpunkt av stor vikt, att sättet för pensionsansöknings tillkomst ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Till frågan om sättet för utfärdande av läkarintyg återkommer kommittén i organisationsbetänkandet.

27 §. Denna paragraf motsvarar 29 § nu gällande folkpensioneringslag. De i förslaget förefintliga bestämmelserna få betraktas såsom allenast provisoriska. Bestämmelsernas definitiva utformning blir uppenbarligen helt beroende av det sätt, på vilket folkpensioneringens organisatoriska handhavande kan bli anordnat. Med den föreslagna lydelsen av första stycket kommer pensionsnämndens ordförande att ha att pröva huruvida ansökning om enbart grundpension vid fyllda 67 år (allmän ålderspension) skall, i anledning av att tillämpning av 9 § fjärde stycket kan ifrågasättas, underkastas prövning av pensionsnämnden. Är fråga om jämlikt alternativ III utgående allmän ålderspension kan sådan prövning åvila honom jämväl i anledning av att tillämpning av 7 § kan ifrågasättas. Den prövningsrätt, som sålunda tillkommer ordföranden, bör enligt kommitténs mening icke väcka betänkligheter, därest allenast formuläret för ordförandens utlåtande över ansökning av förevarande slag utformas på sådant sätt att pensionsstyrelsen därav kan erhålla tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma, huruvida ärendet bort handläggas av pensionsnämnden eller icke. Har detta ej skett men finner pensionsstyrelsen så böra ske, har styrelsen endast att återställa ärendet till ordföranden med anmodan att upptaga det till behandling vid pensionsnämndens nästa sammanträde. Det må påpekas att, därest man icke tilldelade pensionsnämndens ordförande en prövningsrätt av förevarande slag, det bleve nödvändigt att låta hela antalet ansökningar om enbart grundpension vid fyllda 67 år (allmän ålderspension) passera pensionsnämnden. Detta skulle emellertid medföra ett merarbete, som icke stode i proportion till det antal ärenden av förevarande slag, i vilka tillämpning av 7 § resp. 9 § fjärde stycket bör ske. 28 §. Angående denna paragraf gäller vad vid 3 § anförts. 29 §. Denna paragraf motsvarar 31 § nu gällande folkpensioneringslag. Den föreslagna lydelsen av denna paragraf måste i åtskilliga avseenden betraktas såsom provisorisk. Bestämmelserna i första stycket korrespondera med bestämmelserna i 27 § första stycket. Här må därför hänvisas till vad beträffande de sistnämnda bestämmelserna anförts. Den i den nuvarande 31 § tredje stycket förefintliga bestämmelsen har sin motsvarighet i 4 § 4 mom. fjärde stycket (vid alternativ III 4 § 5 mom. fjärde stycket). Någon bestämmelse att pensionsstyrelsen skall utfärda pensions-

271 brev har icke upptagits i förslaget. Huruvida pensionsbrev bli behövliga eller icke beror på den utbetalningsmetod, som kan komma att begagnas. Visar det sig, att pensionsbrev även i fortsättningen bli erforderliga, kunna sådana uppenbarligen utfärdas även om särskild lagbestämmelse därom icke finnes. Det föreslagna tredje stycket motsvarar fjärde stycket i den nuvarande 31 §. Enligt förslaget har pensionss lyreisen möjlighet att låta undersöka pensionssökande av läkare utan att intagning å sjukvårdsanstalt behöver ske. I förevarande stycke har vidare införts en bestämmelse motsvarande 5 § andra punkten förordningen om blindhetsersättning. Tidsbestämmelsen "högst en månad" i den nuvarande lagen har utbytts mot "högst 30 dagar", enär den nuvarande lydelsen visat sig medföra olägenhet i praktiken. Det föreslagna fjärde stycket motsvarar femte stycket i den nuvarande 31 §. De i stycket förefintliga bestämmelserna måste i viss mån anses såsom provisoriska i avbidan på de organisatoriska frågornas lösande. Har pensionsnämnd vid uppskattningen av bostadsförmån tillämpat bestämmelserna för annan bostadskostnadsgrupp än som skolat ske, äger pensionsstyrelsen enligt förslaget rättighet att utan återförvisning vidtaga rättelse. Bestämmelsen att "vederbörande" skall höras i de fall då rättelse må ske utan återförvisning har borttagits. Man torde kunna utgå ifrån, att pensionsstyrelsen utan särskild föreskrift hör vederbörande, därest någon som helst tveksamhet kan råda, huruvida rättelse bör ske. Den omständigheten att tilläggspension och bostadstillägg ävensom allmän ålderspension beräknas efter andra grunder för gifta än för ogifta kommer att leda till, att pensionerna behöva jämkas i större utsträckning än vad nu är fallet. I vissa fall kan det tydligen vara påkallat, att ny inkomstberäkning uppgöres i samband med den inträdda ändringen i den pensionsberättigades civilstånd. I dylika fall bör pensionsfrågan uppenbarligen upptagas av pensionsnämnden. Detta framgår av vad i 8 § 2 mom. sägs. I åtskilliga dylika fall torde dock behov icke komma att föreligga av prövning från pensionsnämndens sida. I sådana fall bör pensionsstyrelsen ha möjligt att utan vidare räkna om pensionen efter de grunder, som äro tillämpliga. Kommittén har utgått ifrån, att sådan omräkning verkställes så snart pensionsstyrelsen erhållit kännedom om ändringen i fråga om civilståndet. En bestämmelse, som giver pensionsstyrelsen den erforderliga befogenheten i förevarande avseende, återfinnes i femte stycket. Det föreslagna sjätte stycket motsvarar sjätte stycket i den nuvarande 31 §. För närvarande avgöras inom pensionsstyrelsen de flesta pensionsärendena av allenast en befattningshavare. Kommittén har icke i detta sammanhang föreslagit någon ändring i förevarande avseende utan har provisoriskt upptagit den nuvarande bestämmelsen oförändrad. I syfte att förhindra att de pensionssökande skola bli lidande genom att återförvisning eller tidsödande utredningar måste ske, har i sjunde stycket

272 föreslagits befogenhet för pensionsstyrelsen att provisoriskt bevilja pension med skäligt belopp. 30 §. Angående denna paragraf gäller vad vid 3 § anförts. 31 §. Enligt 33 § första stycket nu gällande folkpensioneringslag skall folkpension utgå till och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats. Enligt den föreslagna lydelsen skall pensionen utgå till och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionen enligt beslut skall upphöra att utgå. Den föreslagna lydelsen torde bättre överensstämma med pensionsstyrelsens praxis än den nuvarande och är för övrigt påkallad av införandet av tidsbegränsade sjukbidrag. Det inträffar understundom, att pensionstagare underlåtit att lyfta folkpension för viss tid, för vilken pension icke bort utgå. Enligt kommitténs mening föreligger intet hinder att indraga pensionen för den tiden även för det fall, att vederbörande vid tiden för indragningsbeslutets fattande är berättigad till folkpension. För närvarande kan pension beviljas retroaktivt för sex månader tillbaka. Kommittén har föreslagit, att nämnda tid skall reduceras till tre månader. Redan vid nuvarande pensionsbelopp bli de första pensionsutbetalningarna tack vare den retroaktiva pensionsrätten ofta så stora att befaras kan, att de utbetalda medlen icke alltid komma till den nytta, som avses med folkpensionerna. Den föreslagna begränsningen av pensionsrätten torde icke för pensionstagarna komma att innebära större olägenhet, därest, såsom kommittén förutsatt, pensionsnämndssammanträdena skola hållas tätare än vad nu är fallet. Pensionsrätten är visserligen icke beroende av den tid, då pensionsnämndssammanträde hålles, utan av den månad, under vilken pensionsansökning ingives, men i praktiken torde icke sällan förekomma, att de pensionssökande uppskjuta ingivandet av pensionsansökning till tiden strax före ett nämndssammanträde. I fjärde stycket ha intagits bestämmelser om de tidsperioder, för vilka folkpension skall utgivas. Bestämmelserna i fråga korrespondera med i 4 § förefintlig avrundningsbestämmelse och möjliggöra att folkpension alltid kan utbetalas i jämna kronor. Kommittén har övervägt, huruvida icke såväl tiden, för vilken folkpension kan utgivas retroaktivt, som den i förevarande paragrafs sista stycke förefintliga preskriptionsbestämmelsen borde utformas mindre restriktivt, då det gäller grundpensionerna. Kommittén har emellertid antagit, att redan pensionsbeloppens höjning kommer att leda till, att de pensionsberättigade bättre

273 bevaka sin rätt i förevarande avseende. Därtill kommer att även grundpensionen enligt förslaget i många fall kommer att i betydande omfattning finansieras av allmänna medel, varför densamma icke kan jämställas med en vanlig försäkringsprestation. Särskilt tydligt framträder sistnämnda förhållande, i fråga om den i alternativ III föreslagna allmänna ålderspensionen. 32 §. Den nuvarande 34 §, vilken motsvarar förevarande paragraf, stadgar skyldighet för pensionsstyrelsen att, om skäl därtill föreligga, vidtaga åtgärder för att återfå för mycket utbetald folkpension. Det föreligger ofta stor tveksamhet, huruvida återkrav kan eller bör verkställas eller icke. Har återkrav verkställts, torde det också ibland bereda svårigheter att övertyga vederbörande om det rättmätiga i återkravet. Kommittén har därför ansett det önskvärt, att återbetalningsskyldigheten närmare regleras i lagen. Det har därvid synts kommittén erforderligt, att återbetalningsskyldighet icke blott åvilar den, som beviljats pensionen, utan även annan, som genom oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakat att folkpensionen felaktigt utgått eller utgått med för högt belopp. Återbetalningsskyldighet bör sålunda åvila såväl make till pensionstagaren som förmyndare eller sådana trovärdiga män, som i pensionstagares ställe undertecknat pensionsansökningen, under förutsättning att de bort inse felaktigheten. Återbetalningsskyldighet bör även föreligga, där någon genom underlåtenhet att fullgöra stadgad uppgiftsskyldighet förorsakat, att pensionen felaktigt utbetalats. Det kan visserligen synas hårt, att en anstaltsföreståndare genom underlåtenhet att verkställa föreskriven anmälningsskyldighet kan bli återbetalningsskyldig. Emellertid bör beaktas, att han, i den mån han är underkastad straffansvar såsom ämbetsman, redan enligt gällande rätt är skadeståndsskyldig, därest han gör sig skyldig till tjänstefel, samt att det torde bliva av stor ekonomisk betydelse att ifrågavarande anmälningsskyldighet ordentligt fullgöres. Kommittén utgår för övrigt ifrån, att pensionsstyrelsen kommer att tillämpa förevarande bestämmelse med stor varsamhet. Har folkpension uppburits av någon, som ej ägt rätt därtill, och denne skäligen bort inse detta, måste givetvis också återbetalningsskyldighet föreligga. Har en kommun felaktigt uppburit pension för någon, bör god tro i regel icke kunna åberopas av kommunen, enär man måste presumera, att de kommunala myndigheterna känna till de förutsättningar, under vilka de äga uppbära pension. Likaså böra dessa myndigheter vara underkunniga om grunderna för pensionernas beräkning. Därest pensionsstyrelsen däremot till en pensionstagare av misstag utbetalar för högt pensionsbelopp, torde man i regel kunna anse, att pensionstagaren icke bort inse, att han erhållit för mycket. Man kan nämligen icke fordra, att folkpensionärerna skola vara så inne i gällande bestämmelser, att de själva kunna räkna ut, huru stor pension som bör tillkomma dem. 18

33—34 §§. Dessa paragrafer äro identiskt lika med 35—36 §§ nu gällande folkpensioneringslag. 35 §. Se den allmänna motiveringen sid. 145. Kommittén har icke ansett nödvändigt föreslå någon straffbestämmelse i händelse av underlåtenhet att fullgöra i paragrafen stadgad uppgiftsplikt. Undantager man arbetsgivarna, äro nämligen samtliga uppgiftsskyldiga antingen offentliga myndigheter eller underkastade offentlig kontroll. 36—37 §§. Dessa paragrafer äro identiskt lika med 37—38 §§ den nu gällande folkpensioneringslagen. Lagen om införande av lagen om folkpensionering. 1 - 2 §§• Se den allmänna motiveringen sid. 196—197. 3 §". Se den allmänna motiveringen sid. 156 och 198. Enligt 1913 års pensionsförsäkringslag skall avgiftspension utgå till försäkrad, antingen han är mantalsskriven i riket eller icke. Erläggandet av avgifter jämlikt nämnda lag torde ha medfört ovillkorlig rätt att utfå däremot svarande avgiftspension. Denna rätt har bibehållits genom bestämmelse i 41 § den nuvarande folkpensioneringslagen. I det förevarande förslaget till lag om folkpensionering stadgas i 1 § såsom villkor för rätt till folkpension dels svenskt medborgarskap och dels vistelse i riket under sådana omständigheter att mantalsskrivning bör ske. Enligt 8 § 2 mom. skall, därest någon befinnes icke uppfylla nu nämnda villkor, pensionen indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt. Det bör å ena sidan icke förekomma att någon genom den förevarande lagstiftningen berövas en honom tillförsäkrad rättighet. Å andra sidan skulle det vara orimligt, därest pensionsstyrelsen skulle nödgas att under flera årtionden behålla det stora avgiftsregistret allenast för att kunna beräkna storleken av ett ytterst ringa antal pensioner, vilka kunna komma att på grund av enligt 1913 års lag erlagda avgifter sökas av i utlandet bosatta personer. I förevarande paragraf har därför inrymts befogenhet för pensionsstyrelsen att i dylika fall bevilja folkpension med skäligt belopp. För erhållande av folkpension som nu sagts bör den sökande kunna förete

275 sannolika skäl för att han erlagt avgifter enligt 1913 års lag samt lämna pensionsstyrelsen åtminstone ungefärliga upplysningar angående sina inkomstförhållanden under den tid avgiftsbetalningen skulle ägt rum. Pensionen bör därefter av pensionsstyrelsen fastställas på sådant sätt att den sökande kan antagas erhålla lägst den pension, som skulle ha tillkommit honom, därest fullständiga uppgifter rörande hans avgiftsbetalning förelegat. 4 - 6 §§. Se den allmänna motiveringen sid. 197—200.

276 Särskilda yttranden. 1. Herrar Bexelius, Hartmann och W a n g s o n . Enligt kommitténs förslag skall kommun bidraga till kostnaderna för bostadstillägg med i bostadsgrupp II 30 procent, i grupp III 40 procent, i grupp IV 50 procent och i grupp V 60 procent. Enligt vår uppfattning har genom detta kommitténs förslag alltför stor del av kostnaderna lagts på kommunerna. Om man granskar kommunernas nuvarande kostnader för tilläggspensionerna, skulle enligt vår uppfattning en riktigare avvägning vinnas, om de av kommittén föreslagna procenttalen genomgående sänktes med 10. 2. Herrar Hagård och Skoglund. Då vi uttalat oss för alternativ III i fråga om folkpensionernas beräkning ha vi vägletts av den övertygelsen att detta alternativ ur principiell och praktisk synpunkt är överlägset de övriga två alternativen. Detta alternativ torde även, enligt vår mening, på lång sikt vara det ur samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigaste, särskilt med hänsyn till att detsamma icke kommer att i lika mån som de övriga alternativen verka menligt på sparviljan och pensionstagarnas intresse att begagna sin arbetskraft. Ur moralisk synpunkt är det betydelsefullt att de pensionssökandes större eller mindre ärlighet vid uppgivandet av tillgångar och inkomster icke påverkar pensionsförmånernas storlek. Vad beträffar kostnaderna för den föreslagna reformen vilja vi framhålla, att vi ansett det önskvärt att pensionsbeloppen, då en folkpensioneringsreform genomföres, avvägas så att reformen icke kommer att framstå såsom allenast en mera provisorisk förbättring. För bedömande av de statsfinansiella möjligheterna att genomföra en reform efter det ena eller det andra alternativet är det nödvändigt äga kunskap om samtliga statliga åtgärder av mera kostnadskrävande natur, som äro under genomförande eller som planeras. Det har under kommitténs arbete icke beretts kommitténs ledamöter möjlighet att erhålla erforderlig överblick i detta avseende. Därjämte måste tidpunkten för genomförandet av en folkpensionsreform vara beroende av såväl det aktuella statsfinansiella läget som av konjunkturförhållandena. Vårt ståndpunktstagande har sålunda skett under förutsättning av att det statsfinansiellt kommer att bli möjligt att genomföra en reform sådan som den föreslagna. Vi finna det därför ofrånkom-

277 ligt att hela den statsfinansiella frågan göres till föremål för en grundlig utredning, innan frågan om pensionsreform förelägges riksdagen. Vad angår utformningen av den föreslagna lagstiftningen vilja vi framhålla, att enligt vår mening spännvidden är förhållandevis stor mellan de totala pensionsförmånerna i högsta och lägsta bostadskostnadsgrupp. Förslaget bygger i detta avseende i stort sett på de speciella förhållanden, som enligt av kommittén verkställd utredning i nuvarande stund råda ifråga om folkpensionärernas bostadskostnader. Vi utgå ifrån alt de numera ganska snabba förändringarna av bostadskostnaderna och bostadsstandarden på alla orter redan inom de närmaste åren komma att leda till en avsevärd utjämning av bostadskostnaderna även för folkpensionärsgruppen. Då vi därför blott kunna betrakta de nu föreslagna differenserna i bostadskostnaderna såsom ett i nuvarande läge ofrånkomligt men samtidigt starkt tidsbetonat förhållande, ha vi godtagit dem såsom en nu nödvändig men blott kortvarig övergångsform. Att vi icke velat motsätta oss dessa tillägg har dessutom berott på att kommunerna till stor del själva få bära kostnaderna för dem. Som ytterligare en förutsättning för att vi kunnat förorda förslaget påyrka vi, att en omprövning av frågan såväl om bostadskostnaderna å olika orter som bostadstilläggens storlek och konstruktion företages så fort lämpligen kan ske så att nya, efter utvecklingen avpassade bestämmelser i detta avseende kunna tillämpas efter viss kortare, i förväg bestämd tid. Ifråga om tid därefter under vilken ny indelning av landet i bostadskostnadsgrupper skall ske, ha vi i särskilt yttrande tillsammans med fru Nordgren och herr Wallén angivit vår uppfattning. 3. Herr Hartmann med instämmande av herr Wallén och fru Nordgren. Syftet med föreliggande förslag till folkpensionsreform — att bereda också pensionärer utan annan inkomst än pensionen en dräglig standard — har sin giltighet oberoende av penningvärdets växlingar. Vid den tidpunkt då förslaget avges har komittén haft anledning att räkna med en förestående sänkning i priset för åtminstone en av de förnödenheter som tynger pensionärens budget, nämligen bränslet. Med hänsyn till detta och till andra ovisshetsmoment i den ekonomiska situationen delar jag majoritetens uppfattning att spörsmålet om ett bestående realvärde för pensionerna icke nu låter sig upptagas till lösning. Däremot anser jag att en indexreglering ligger i linje med den föreslagna lagstiftningens syfte, varför statsmakterna redan vid den förestående handläggningen av reformen borde uttala sig för att en närmare undersökning av problemet skall verkställas så snart stabilare ekonomiska förhållanden inträtt. Denna undersökning bör bl. a. avse utformningen av ett efter pensionärernas speciella levnadsförhållanden avpassat index samt frågan vid vilka förändringar i detta index en automatisk reglering av pensionerna bör inträda.

278 4. Herrar Hartmann, Höjer, Wallén med instämmande av herr Östlind. Enligt kommitténs förslag skulle rätt till folkpension föreligga bl. a. för änka, som vid mannens frånfälle uppnått 55 års ålder och varit gift med honom minst tio år (änkepension). Pensionen skulle upphöra, sedan änkan blivit berättigad till invalidpension eller ålderspension, och utgå med högst 600 kronor i lägsta bostadskostnadsgrupp och med 1 000 kronor i den högsta. I princip ha vi ingenting att erinra mot detta förslag. Otvivelaktigt föreligger i stor utsträckning för kvinnor, vilka bli änkor i en ålder omkring den angivna, så framträdande svårigheter att kunna försörja sig genom förvärvsarbete, att det är av behovet påkallat att bereda dem den föreslagna förmånen. Emellertid kan del självfallet vara tveksamt var man skall draga den gräns för kvinnans ålder, när hon blir änka, som är avgörande för om hon skall helt utestängas från förmånen av änkepension eller erhålla dylik. Denna tveksamhet gör det föga tilltalande att som skett i majoritetens förslag göra avgränsningen helt utan mjukare övergång. En dylik övergång skulle kunna vinnas genom att medgiva änkepension även för kvinnor, vilka bli änkor vid uppnådda 53 resp. 54 års ålder men endast med nedsatta belopp att med dessa belopp utgå tills rätten till änkepension upphör. I dylika fall kan änkepension lämpligen utgå med en tredjedel resp. två tredjedelar av den änkepension, som eljest skulle ha utgått. Lagen om folkpensionering borde sålunda i samtliga tre alternativen i nedan angivna delar erhålla följande lydelse: 1 § andra stycket d) med avseende å minst tio år (änkepension), dock att rätt till dylik pension med nedsatt belopp tillkommer änka, som vid mannens död fyllt 53 men icke 55 år och varit gift med honom minst tio år. 4 § 4 mom. Tilläggspension med hälften. Änkepension och bostadstillägg nedsättas för änka, som vid mannens frånfälle fyllt femtiofyra men ej femtiofem år, med en tredjedel och för änka, som vid mannens frånfälle fyllt femtiotre men ej femtiofyra år, med två tredjedelar. Uppgår tilläggspension ej utgå. 5. Herrar Hartmann och Höjer. Enligt kommitténs förslag skola liksom hittills pensionsavgifter uttagas. I motsats till vad som för närvarande är fallet skulle det emellertid enligt förslaget icke finnas något fast samband mellan den grundpension (allmän ålderspension), till vilken en person under vissa förutsättningar skulle vara berättigad, och det belopp, som av denne person erlagts i avgifter. Vi ha fun-

279 nit de skäl, som av majoriteten anförts till stöd för att pensionerna ej böra vara beroende av storleken av erlagt avgiftsbelopp, bärande och äro sålunda härutinnan ense med majoriteten. Densamma har emellertid underlåtit att draga slutsatsen av denna ståndpunkt. De föreslagna pensionsavgifterna få i realiteten karaktären av en för speciellt ändamål uttagen skatt eller avgift. Såväl med hänsyn till ändamålets art som på grund av att debiteringsgrunderna böra avsevärt avvika från de som gälla för skatterna, är det riktigast att beteckna de belopp, som uttagas, såsom avgifter. Däremot saknas varje anledning att beteckna dem såsom bidrag enbart till kostnaderna för folkpensionerna. De böra i stället betraktas som bidrag till kostnaderna för socialförsäkringen i dess helhet och alltså utgå såsom allmänna social försäkringsavgifter. Härigenom vinnes den fördelen, att socialförsäkringen även i de delar, som eljest skulle bekostas helt av skattemedel, kommer att framstå såsom delvis bekostad genom avgifter av de försäkrade själva och därigenom till alla sina delar göra skäl för namnet socialförsäkring. Bestämmelserna om dessa avgifter böra sammanföras i en särskild lag. Kommittén har tidigare avlämnat förslag till obligatorisk sjukförsäkring och därvid föreslagit en konstruktion av försäkringen, som inrymmer särskilda avgifter för försäkringen att utgå till lokala enheter, sjukkassor. Kommittén har under övervägande förslag till lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring av liknande konstruktion. För den händelse försäkringarna på dessa områden likväl i sista hand skulle erhålla en utformning, som icke ger tillräcklig praktisk motivering för att uttaga särskilda avgifter för desamma, böra dessa avgifter i stället ingå i den här föreslagna allmänna socialförsäkringsavgiften och denna sålunda i motsvarande mån höjas. Anledning saknas att låta dessa avgifter ingå till en särskild fond. Den nuvarande folkpensioneringsfonden bör bibehållas under benämningen socialförsäkringsfonden och tjänstgöra som regleringsfond för socialförsäkringsutgifterna. Vi föreslå sålunda att samtliga bestämmelser om pensionsavgifter utgå ur förslaget till lag om folkpensionering och ersättas av hänvisning till en lag om erläggande av allmän socialförsäkringsavgift. 6. Fru Nordgren med instämmande av herrar Hagård, Skoglund och Wallén. Utvecklingen på bostadsområdet undergår numera en fortskridande förändring såväl i tätorter som å den rena landsbygden. Denna utveckling, som innebär ersättande av äldre bostäder med nyare och mera moderna sådana, leder till en viss utjämning av bostadskostnaderna de olika orterna emellan. Med hänsyn härtill anse vi det icke välbetänkt att fastställa indelningen i

280 bostadskostnadsgrupper för så lång tid som tio år. Å andra sidan bör ändring av gruppindelningen icke företagas allt för ofta. Vi ha därför ansett att indelningen i bostadskostnadsgrupper bör gälla för fem år i sänder.

7. Herr W a n g s o n Syftet med folkpensioneringen är och måste rimligen vara att bereda vårt lands gamla trygghet mot nöd på ålderdomen. Redan i samband med 1935 års stora pensionsreform uttrycktes från statsmakternas sida detta syfte så, att man ville garantera de gamla en försörjning som gjorde dem oberoende av fattigvården och anhörigas försörjningsplikt. På denna grund är också nu föreliggande förslag uppbyggt. Med detta torde vår ålderdomsförsörjningsfråga kunna anses i stort sett löst. De pensionsbelopp som föreslås synas, om än knappa, tillräckliga i det överväldigande antalet fall där pensionstagaren har egna resurser, ofta i form av billig eller fri bostad. Det sista gäller, enligt den av kommittén gjorda bostadsundersökningen, för inte mindre än 90,i procent av folkpensionärer boende i landsbygdens A-kommuner. Helt annat måste förhållandet bli i städerna och särskilt i de stora städerna, där dels antalet personer med hyresfri bostad är jämförelsevis litet och dels bostadshyrorna i allmänhet relativt höga. Kommittén har beaktat detta förhållande genom införande av generella bostadstillägg. I den mån pensionärerna å åsyftade orter bo hyresfritt eller mot jämförelsevis låga hyror eller ha privilegierade eller eljest avdragsfria inkomster bör det sammanlagda pensionsbeloppet även för dem vara tillräckligt. Så är uppenbart inte fallet, om hyreskostnaden överskrider ett beräknat maximum och tillskott från annat håll saknas. Delta torde komma alt inträffa i vart fall i den högsta bostadskostnadsgruppen, dock inte i sådan utsträckning, att det motiverar en generell förhöjning av de föreslagna bostadstilläggen. En kompletterande hjälpanordning för pensionärer i sagda bostadskostnadsgrupp där hyran är särskilt hög och andra tillgångar saknas är dock erforderlig. Denna kunde lämpligen konstrueras såsom ett kommunalt bostadstillägg. Till skillnad från de kommunala pensionstillskotten borde det kommunala bostadstillägget kunna beviljas av pensionsnämnden, varigenom pensionären slipper att vända sig till två olika kommunala organ för att erhålla behövlig hjälp. Det bör ej heller grunda sig på en individuell behovsprövning i egentlig mening utan endast anknyta till hyresbeloppets storlek. Där detta överstiger ett visst beräknat maximibelopp skulle kompletterande kommunalt bostadstillägg beviljas med det belopp den faktiska hyreskostnaden överstiger maximibeloppet under förutsättning att hyreskostnaden befinnes skälig. Som skälig hyreskostnad bör godkännas den i öppna marknaden gängse hyreskostnaden för sådan bostad som enligt grunderna för beviljande av statsbidrag till inrättande av pensionärshem bör tillkomma pensionär, d. v. s. för en ensam person ett

281 rum med kokvrå och för två personer ett större rum och kök, allt med centralvärme och andra bekvämligheter. Finnes bostad ledig å pensionärshem bör den, som söker kommunalt bostadstillägg, kunna anvisas sådan bostad, därest hyresskillnaden är väsentlig och ej heller synnerliga skäl tala mot en flyttning. Kommunalt bostadstillägg bör beviljas för viss tid, förslagsvis ett år i sänder. Till de kommunala bostadstilläggen bör utgå statsbidrag efter liknande grunder som till de statliga bostadstilläggen, möjligen med något lägre procentuell andel. Med hänvisning till det sagda får jag hemställa, att sådan ändring göres i det nu framlagda förslaget, att folkpensionär i högsta bostadskostnadsgruppen utan andra tillgångar än sin folkpension erhåller rätt till kommunalt bostadstillägg på sätt som ovan antytts.

282 Bilaga A.

Yttrande angående inom socialvårdskommittén verkställd utredning rörande invaliditetsprövningen inom folkpensioneringen och möjligheten att låta hjälpen vid förtidsinvaJiditet utgå genom sjukkassorna i form av invalidpenning (fortsatt sjukpenning).

Den nuvarande folkpensioneringen är såväl invaliditets- som ålderdomspensionering. Med avseende å sökande, som icke uppnått 67 års ålder, verkställes särskild prövning huruvida varaktig arbetsoförmåga föreligger. Enligt 2 § i folkpensioneringslagen skall varaktig oförmåga till arbete anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. För att erhålla större likformighet vid invaliditetsprövningen har enligt pensionsstyrelsens praxis invaliditet i lagens mening i allmänhet ansetts föreligga, då pensionssökandens arbetsförmåga är nedsatt med minst 2 /3, alltså till Va eller ännu mindre av den för fullt arbetsför person normala arbetsförmågan. 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslog i sitt år 1934 avgivna betänkande, att folkpensioneringen endast skulle vara en ålderdomsförsäkring. Invaliditetsförsäkringen skulle överföras till sjukkassorna och invalidhjälpen skulle utgöra en fortsättning av sjukpenningen. Hjälp vid invaliditet komme sålunda endast att utgivas, då invaliditeten vore en följd av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits. Även under socialvårdskommitténs arbete har från flera håll framförts den åsikten, att man, därest det av kommittén framlagda förslaget till allmän sjukförsäkring bleve genomfört, borde anknyta invaliditetsförsäkringen till sjukförsäkringen. Då emellertid tveksamhet yppades, huruvida man genom en sådan anordning skulle hjälpa alla de förtidsinvalider, som behöva hjälp, ansågs en särskild utredning härom erforderlig. Vid en sådan utredning borde samtidigt konstateras, huruvida den nuvarande invaliditetsprövningen kunde anses tillfredsställande samt om ändock några förbättringar i fråga om densamma vore möjliga. I anledning av nu angivna överväganden uppdrogs åt undertecknade Broberg, Parenius och Tegendal att med begagnande av hos pensionsstyrelsen förefintliga ansökningshandlingar utföra det erforderliga utredningsarbetet. Sedermera uppdrogs åt undertecknade Jonsson och Wickbom att ur medicinsk synpunkt granska undersökningsmaterialet samt avgiva de omdömen, som av granskningen föranleddes. Innan utredningsarbetet påbörjades erhöllo utredningsmännen råd angående arbetets uppläggning av professorn Gunnar Dahlberg, som för sådant ändamål tillkallats. I detta yttrande lämnas en kortfattad redogörelse för den verkställda utredningen och de resultat, som framkommit vid densamma.

283 Enligt det av socialvårdskommittén avgivna förslaget till lag om allmän sjukförsäkring skola alla i Sverige bosatta svenska medborgare över 16 år samt i Sverige bosatta och mantalsskrivna utlänningar vara sjukförsäkrade genom medlemskap i allmänna sjukkassor. Från denna princip ha vissa undantag gjorts. Sjukkassemedlem skall sålunda icke vara gift kvinna, som sammanlever med sin man, om denne är .sjukkassemedlem och hennes årsinkomst ej uppgår till 900 kronor. Sådan kvinna skall emellertid utan särskild avgift vara sjukförsäkrad i sin egenskap av familjemedlem. Undantagna skola vidare vara personer, som mer än 730 dagar i följd vårdats å sjukvårdsanstalt, så länge vården därefter pågår, samt personer som mera stadigvarande äro intagna å vissa anstalter. Socialvårdskommittén beräknade att enligt de angivna reglerna antalet medlemmar av de allmänna sjukkassorna år 1950 skulle vara 3 870 000 men att med hänsyn till familjeförsäkringen försäkringsskyddet under nämnda år skulle omfatta 5 060 000 vuxna och 1 510 000 barn. Emellertid skola enligt förslaget icke alla försäkrade omfattas av sjukpenningförsäkringen. Den föreslagna sjukpenningförsäkringen skall i princip omfatta dels alla sjukkassemedlemmar, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor, och dels de familjeförsäkrade gifta kvinnorna. Undantagna från sjukpenningförsäkringen skola dock vara vissa statliga och därmed jämförliga tjänstemän, tilläggspensionärer samt personer som utförsäkrats från sjukpenningförsäkringen. Vid utgången av år 1950 komma enligt kommitténs beräkningar 1 887 000 män, 590 000 självständigt försäkrade kvinnor och 1 144 000 familjeförsäkrade kvinnor att uppfylla villkoren för att vara sjukpenningförsäkrade. Sammanlagt kunna sålunda vid nämnda tidpunkt drygt 3,6 miljoner medborgare eller omkring 72 procent av landets vuxna befolkning beräknas vara sjukpenningförsäkrade. De 28 procent av befolkningen, som ej bliva sjukpenningförsäkrade, torde enligt en av fil. doktor Gerdt Brundin verkställd utredning utgöras av statstjänstemän m. fl. (3 procent), tilläggspensionärer (9 procent), övriga invalider (2 procent), kapitalister (V2 procent), medhjälpande familjemedlemmar (4 V2 procent) samt övriga (9 procent). Gruppen "övriga" låter sig icke närmare karakterisera. I de yngsta åldersgrupperna inrymmes inom densamma framför allt studerande, lärlingar o. d. och i åldern över 67 torde pensionstagare dominera. Bland övriga åldersgrupper torde änkorna, av vilka en del uppbära änkepensioner, utgöra en betydande del. Enligt förslaget till lag om allmän sjukförsäkring erfordras för rätt till hel sjukpenning att den sjuke lider av sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Såsom sjukdom skall härvid jämväl anses sådant tillstånd av arbetsoförmåga som efter upphörande av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, alltjämt kvarstår och som förorsakats av den sjukdomen. Vid bedömande, huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger, skall, då sjukdomen kan antagas vara av mera kortvarig natur, särskilt beaktas huruvida den sjuke pä grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan åter antagas, att sjukdomen är obotlig eller av långvarig natur, skall, sedan skälig tid förflutit efter sjukdomens början, undersökas, huruvida den sjuke, eventuellt efter särskild yrkesutbildning, är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Är så fallet, må han ej vidare anses arbetsoförmögen. Halv sjukpenning kan enligt förslaget utgivas för såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften. Den väsentligaste svårigheten för överflyttande av invalidförsäkringen till sjuk-

284 försäkringen är, att för erhållande av sjukpenning från sjukförsäkringen den sjuke skall genom sjukdomen sakna arbetsförmåga, varemot invaliditet enligt folkpensioneringslagen i allmänhet anses föreligga, då arbetsförmågan är nedsatt med två tredjedelar. För utredningsarbetet har uttagits och av undertecknade Broberg, Parenius och Tegendal granskats var tionde av de pensionsansökningar, som under år 1943 föranlett utfärdandet för första gången av pensionsbrev till personer, födda efter 1876. Antalet uttagna ansökningar var 1330 (hela antalet sådana pensionsbrev var 13301). För den bedömning ur huvudsakligen medicinsk synpunkt, som undertecknade Jonsson och Wickbom hade att verkställa, uttogos slumpvis dels c:a 200 pensionsansökningar ur nämnda undersökningsmaterial dels c:a 30 ärenden bland de ansökningar om folkpension, som under år 1943 av pensionsstyrelsen avslagits på grund av att invaliditeten icke ansetts styrkt. Kommitténs ordförande, landshövding Bernhard Eriksson, deltog i viss utsträckning vid granskningen av undersökningsmaterialet. För att vid undersökningen kunna bedöma vilka, som skulle hava uteslutits från hjälp i invaliditetsförsäkringens form, därest densamma omlades på ovan angivet sätt, måste tydligen konstateras dels i vad mån vederbörande skulle hava varit sjukpenningförsäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring och dels i vad mån de sjukpenningförsäkrade pensionssökandenas arbetsförmåga varit nedsatt i så hög grad och så varaktigt, att man kunde tänka sig hjälpen vid invaliditet såsom en fortsatt sjukpenning. Med I ha betecknats de pensionssökande, som kunna antagas ha varit sjukpenningförsäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring, sålunda de som omedelbart före arbetsoförmågans inträdande haft en årsinkomst uppgående till minst 600 kronor eller, i fråga om kvinnor, vid nämnda tidpunkt varit gifta med sjukkassemedlem. De av dessa pensionssökande, vilkas arbetsförmåga varit varaktigt så nedsatt, att hjälpen vid invaliditet kunnat ske i form av en fortsatt sjukpenning, ha betecknats med I a), under det att de, vilkas arbetsförmåga icke varit av sådan beskatfenhet ha betecknats med I b). Med II ha betecknats de personer, vilka bedömts icke ha varit sjukpenningförsäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring, därest de någon gång haft arbetsförmåga. Med III ha betecknats de personer, vilka bedömts icke ha varit sjukpenningförsäkrade, därest varaktig arbetsoförmåga inträtt redan före 16 ärs ålder. Med IV ha betecknats ett fåtal fall beträffande vilka tvekan rätt till vilken grupp de bort hänföras. Vid undersökningen har hänsyn icke tagits till de föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen om allmän sjukförsäkring. Vidare har man utgått ifrån att det icke är möjligt att utforma en invalidhjälp frän sjukkassorna såsom fortsättning ä halv sjukpenning. Av detta och praktiska skäl har vid undersökningen helt bortsetts frän möjligheten att halv sjukpenning kunnat utgå. Den vid undersökningen verkställda uppdelningen i olika grupper av de pensionssökande utvisar följande resultat:

285 Grupp I a)

män 398 kvinnor 345 S:a

Grupp I b)

män 62 kvinnor 124 S:a

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

män 64 kvinnor 227 S:a

män kvinnor

50 53

S:a

män kvinnor

4 3

S:a Totalt 1 330 Vid tidpunkten för undersökningen (november 1944) hade av de vid undersökningen uttagna pensionärerna följande efter sedan de erhållit folkpension avlidit: Män

la 84 2 Ib II 5 1 III IV —

Summa

Kvinnor

la 46 4 Ib II 21 III — IV —

Summa 92 Summa döda 163

71 Undersökningen synes sålunda utvisa, att, därest invaliditetsförsäkringen skulle ha utgjort en fortsättning av sjukpenningförsäkringen, under år 1943 allenast ungefär 55 procent av dem, som erhållit invalidpension, skulle ha erhållit hjälp frän socialförsäkringen, såvida icke en kompletterande hjälpform varit införd. Eftersom bland dem, som bedömts vara helt arbetsoförmögna, återfinnas så gott som alla sådana pensionssökande, som lida av allvarlig akut sjukdom, kan medellivslängden antagas vara kortare bland sagda 55 procent än bland de övriga, vilket antagande bestyrkes av de ovan lämnade uppgifterna angående fördelningen av de pensionärer, som efter det de erhållit pension avlidit under tiden före undersökningens verkställande. Man kan därför antaga, att en omläggning av antytt slag skulle innebära, att allenast omkring hälften av dem, som nu uppbära invalidpension, skolat äga rätt till sådan enligt de föreslagna grunderna. Det undersökta materialet har uppdelats efter ålder, kön och invaliditetsorsaker (se tabellerna 1—10). Därjämte har beträffande pensionssökande födda aren 1877—

286 1883, vilka icke ansetts uppfylla villkoren för att erhålla sjukpenning (grupperna Ib och II), verkställts en uppdelning av invaliditetsorsakerna efter kön och civilstånd (se tabell 11), därvid de kvinnor, som äro gifta med folkpensionärer särskilt undersökts (se tabell 12). För beteckning av invaliditetsorsakerna ha använts närslutna av pensionsstyrelsen fastställda invaliditetsnomenklatur. Ser man på hela undersökningsmaterialet, visar det sig att av de 1 330 pensionssökandena 578 (43 procent) voro män och 752 (57 procent) voro kvinnor. Av männen voro 302 (52 procent) gifta, 51 (9 procent) änklingar eller frånskilda och 225 (39 procent) ogifta. Av kvinnorna voro 271 (36 procent) gifta, 208 (28 procent) änkor eller frånskilda och 273 (36 procent) ogifta. Av undersökningen framgår vidare, att kvinnorna markant dominera i grupperna Ib och II d. v. s. de, där invaliditeten uppkommit efter fyllda 16 är men invalidhjälpen ej kan anordnas såsom fortsättning ä sjukpenning. Till dessa grupper ha sålunda hänförts 126 män och 351 kvinnor. Därav voro i åldrarna 60—66 år 71 män och 217 kvinnor. Av nämnda 217 kvinnor voro icke mindre än 98 änkor under det att 70 voro gifta och 9 frånskilda. Av de 70 gifta kvinnorna voro 58 gifta med folkpensionärer. Av sistnämnda antal har invaliditetsorsaken i sä mycket som halva antalet fall utgjorts av kärlsystemets sjukdomar, vilket måhända kan tyda på att invaliditetsprövningen varit relativt mild, då det gällt dessa kvinnor. Emellertid är det icke i och för sig anmärkningsvärt att hustrur i förhållandevis stor utsträckning erhålla pension samtidigt som sina män, enär det ofta är inträdandet av mannens arbetsoförmåga som föranleder pensionsansökningen även om hustrun redan tidigare blivit arbetsoförmögen. Under utredningsarbetets gäng har betydelsen av att läkarintygen bliva väl utformade gjort sig starkt gällande. Att detta måste vara förhållandet vid en centraliserad invaliditetsprövning är för övrigt självklart. De nuvarande läkarintygsformulären fylla vid jämförelse med de tidigare använda stora anspråk men kunna likväl icke anses helt tillfredsställande, i det att de upplysningar som framgå av intygen i alltför stor utsträckning bli beroende av den intygsgivande läkarens eget bedömande. Vissa ändringar i intygsformulären behöva därför vidtagas. Vidare har observerats att det i inånga fall är olämpligt att läkarutlåtandena överlämnats till den pensionssökande själv samt ifrågasatts huruvida det i tveksamma fall kan vara lämpligt att läkarna uttala sig angående graden av arbetsförmågans nedsättning. Nu berörda och andra förhållanden ha lett till att pensionsstyrelsen i stor omfattning begagnar sig av möjligheterna att remittera sökande till lasarett för undersökning. Vid utredningsarbetet befanns detta förfaringssätt vara mycket värdefullt och ibland även leda till att åkommor konstaterats, vilka icke upptäckts vid den tidigare läkarundersökningen. De ur invaliditetssynpunkt tveksamma pensionsansökningarna ha i regel men icke alltid remitterats för yttrande till någon av pensionsstyrelsens egna läkare. Icke sällan förekom att yttrande inhämtats såväl från en av de biträdande läkarna som från överläkaren. Enligt vad undertecknade inhämtat remitteras, sedan det av vissa sakkunniga inom besparingsberedningen den 7 juli 1942 avgivna betänkandet angående folkpensionsklientelets invaliditetsgrad samt pensionsförfarandets anpassning till en centraliserad socialvård publicerats, ansökningar om invalidpension i betydligt större utsträckning än tidigare till pensionsstyrelsens läkare. Dessas arbetsbörda torde bl. a. härigenom ha blivit allt för stor. Enligt undertecknades mening bör därför frågan om förstärkning av den medicinska sakkunskapen inom pensionsstyrelsen snarast upptagas till prövning. |

287 I de fall, där möjlighet kan antagas föreligga att arbetsförmågan skall återvinnas eller förbättras, uppföras pensionstagarna å s. k. observationslista, vilket innebär att pensionsstyrelsen efter viss tids förlopp efterhör hos pensionsnämndsordföranden huruvida pensionstagarens förhållanden förändrats sedan ansökningstillfället. Det kan ifrågasättas om detta förfaringssätt är effektivt, då det gäller vissa sjukdomsgrupper såsom t. ex. svårare neuroser och vissa andra psykiskt betingade sjukdomar. En grundlig omprövning av pensionsrätten efter viss tid borde därför enligt undertecknades mening kunna ifrågasättas. Detta skulle innebära att invalidpensionerna i vissa fall beviljades allenast för viss begränsad tid, efter vilkens förlopp pensionsfrågan finge upptagas till ny prövning. Undertecknade Jonsson och Wickbom finna i stort sett icke anledning till erinran mot den inom pensionsstyrelsen verkställda invaliditetsprövningen i de av oss granskade ärendena. Mot de övriga utredningsmännens bedömande av undersökningsmaterialet ur synpunkten av invaliditetsförsäkringens eventuella anordnande såsom en påbyggad å den föreslagna sjukpenningförsäkringen framställes från vår sida icke någon erinran, om ock i några gränsfall olika meningar'förelågo angående den grupp, till vilken visst ärende borde hänföras. Sammanfattningsvis må såsom resultat av den verkställda utredningen angivas följande slutsatser: 1. Invaliditetsprövningen inom folkpensioneringen är för närvarande relativt tillfredsställande om också förbättringar av densamma kunna anses vara möjliga och önskvärda. 2. Anledning finnes sålunda icke att taga invaliditetsprövningens bristfälliga beskaffenhet till intäkt för utbrytande av invalidpensioneringen från folkpensioneringen. 3. Det låter sig icke göra att anordna hjälpen vid för tidig arbetsoförmåga allenast såsom en fortsatt sjukpenning; i sådant fall skulle en allt för stor del av dem, som enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade till invalidpension, utestängas från hjälp i socialförsäkringens form vid invaliditet, såvida icke ytterligare någon hjälpform infördes. Stockholm den 21 mars 1945. Rolf Broberg

Eric Jonsson Hakan

Wickbom

Manne Edvin

Tegendal

Parenius

288 Av Pensionsstyrelsen fastställd invaliditetsnomenklatur. 01. Konstitutionell allmänn svaghet (asteni), kroppslig. 02. Ålderdomssvaghet (utan framträdande symptom av arterioscleros i hjärta (11) och utan förlamning efter hjärnblödning och hjärntrombos (51) ) Kärlsystemets

sjukdomar.

10. Klaff-fel 11. Förändringar i hjärtmuskel och ådror (myocarditis shron., cardio- och arteriosclerosis) 12. Essentiell hypertoni (högt blodtryck utan nefrit) 13. Åderbrock och varikösa bensår t Y. Andra hjärt- och ådersjukdomar (periarteriitis nodosa, endangitis obliterans m. fl.) Andningsorganens

sjukdomar.

20. Lungtuberkulos 21. Asthma bronchiale 22. Kronisk bronkit, bronchiectasier, emfysem (utan astmaanfall) 2 Y. Andra sjukdomar i lungor och lungsäckar (lungtumörer, empyem m. m.) Matsmältningsorganens

sjukdomar.

30. Mag- och duodenalsår, inklusive tarmsår efter gastroenterostomier 31. Mag- och tarmkräfta 32. Gallsten och gallvägssjukdomar 33. Leversjukdomar (cirrhos, kronisk hepatit m. m.) 34. Bukspottkörtelns sjukdomar 35. Tarmbrock 3 Y. Andra sjukdomar i matsmältningsorganen Njur- och

Urinvägssjukdomar.

40. Njursjukdomar (neuriter och neuroser) 4 Y. Urinvägarnas övriga sjukdomar (njursten, njurtbc, pyelit, cystit, prostalahypertrofi) Nervsystemets

sjukdomar.

50. Organiska hjärn- och ryggmärgssjukdomar (exclusive förlamningar efter hjärnblödningar o. s. v. (51), medfödda spastiska tillstånd = Little (61) och poliomyelit (63)

289 51. Förlamningar efter hjärnblödning och hjärntrombos 52. Neuralgier (ej myalgier (68) 53. Epilepsi 54. Neuoser (konstitutionellt betingade neuroser, tvångsneuroser, o. s. v.) 55. Psykoser 56. Imbecillitet och idioti 5 Y. Andra nervsystemets sjukdomar Rörelse- och stödjeorganens

deformiteter,

funktionsrubbningar

och

sjukdomar.

60. Medfödda skelettfel och med sådana sammanhängande rörelserubbningar (klumpfot, höftledsluxationer o. s. v.) 61. Sedan födelsen bestående spasticitet (Littles sjukdom) och atetos 62. Rakitiska kyfo-scolioser och andra i barndomen eller tidigaste ungdomen genom sjukdomar uppkomna skelettdeformiteter (bl. a. coxa plana, epifysavlösningar, "Scheuermann's sjukdom", resp. lärlingskyfoscolioser o. dyl.) 63. Poliomyelitföljder 64. Ben- och ledtuberkulosföljder 65. Kronisk ledgångsreumatism (polyartrit) 66. Deformerande artros, resp. deformerande artrit (malum coxae senile, spondylos och andra) 67. Traumatiska skelett- och ledförändringar 68. Kroniska myalgier, ischias och rygginsufficiens (inklusive muskelreumatism m. m.) 6 Y. Andra sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen Rubbningar

i ämnesomsättningen

och

körtelinsöndringen.

70. Diabetes mellitus (sockersjuka) 71. Fettsot 72. Gikt 73. Basedows sjukdom 7 Y. Andra ämnesomsättningens och insöndringsorganens sjukdomar (diabetes, insipidus, akromegali, dvärgväxt, tetani, Addisons sjukdom m. fl.) Blodsjukdomar. 80. Perniciös anämi 81. Hämosideropeni (achyli-anämi, chloros och närstående hypokroma anämier) 82. Leukämi och närstående blodsjukdomar 8 Y. Andra blodsjukdomar ögon- och öronsjukdomar. 90. ögonsjukdomar 91. öronsjukdomar 92. Dövstumhet X 1. Kvinnliga könsorganens sjukdomar (inklusive cancer i livmoder och X 2. Bröstkräfta X 3. Andra elakartade tumörer, förut ej nämnda X 4. Hudsjukdomar Y Y. Andra 19

sjukdomar

äggstockar)

290 Tab. 1. Grupp I a Män. Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. Invaliditetsorsak

02 10 11 12 1Y

2 1 11

20 21 22 2Y 30

31 33 34 3Y 40 4Y 50 51 52 53 54 55 56 5 Y 62 64 65 66 67 68 6Y 70 80 82 90

1909-

3 1 6 1

1 6

3 2

1 2

1 9 1 1

3 3

8 3

2 1

48 5 2

1 8 1

9 2

4 2

1 1 1

1 1

1 2

1 1

1 1

3 5 1

1 5 2

1 3 1

4 30 17 2 3

4 1

1 3

1 5

2 4

2 3

1 1 2 2

4 3 1

2 4

1 1

2 1

1 1

5 9 3

2 1

1 1

1 1

1 1

1 1

2 27

17 | 17 I 13

1 1 1

4 45 1 2 3 6 21 29 5 2 3 4 2 2 6

1 1

1 1 2

91 9 3 4 2

13 2 1 2 3

91 X2 X3 X4

Summa

1884- 1889- 1894- 1899-

1914- 1919- 19241878 1879 1880 1881 1882 1883 1888 1893 1898 1903 19041908 1913 1918 1923 1927 Sumi

1 1 7 1 23

291 Tabell 2. Grupp I a Kvinnor. Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. pvalidifctsorsak

02 10 11 12 13 1Y 20 21 2Y 31 40 50 51 53 54 55 56 64 65 66

3 8

1 9 2

1881 1882

1884- 1889- 1894- 1899- 1904- 1009- 1914- 1 9 1 9 - 1 9 2 4 1883 1888 1893 1898 1903 1908 1913 1918 1923 , 1927 Summa

1 10 2

1 8 1

3 1

6 3 2

3 13 6 1

2 3 2

5 2

1 1

1 1

12 68 17 3

1 4

1 1 1 1 2

1 1

1 2

4 2 1

1 1 3 5

1 3 4

4 20 19 1 2

1 2 1 2

o

42 1 1 46 19

1 6 2

3 4

7 3

1 2

2 I

1 4 4

8 1

1 1

2 1

2 33 6 1 2

4 67 68 6Y 70 71

1 1 2

4 1 4 5 2

2 1 2 2

2 73 80 8Y 90 91

2 1 2 7 1

1 1 1

1 1

1 1

1 XI X2 X3 X4 YY

iumma

1 1 1

1 1 2

4 2 7 1 2

2 1

1 25

18 | 19 | 17 | 20 | 59

292 Tabell 3 . Grupp I b Män. Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. Invalid itetsorsak 01 02 11 21 2Y

€5 66 ;67 68 S u m nia

1881 1882

1884- 1889- 1 3 9 4 - ' l 8 9 9 - 1904- 1909- 1914- 19191888 1893 1898 j 1903 ; 1908 1913 1918 1923 1927

1 1 3

1 I

1 1

1 1 1

1 S u m n

1 4 10 2 1

1 1

31 3 Y 40 50 54 56 5Y ,60 62 64

1 1 1 1 1 1 1 2 1

2 1

2 1

2 1

2 1 1

1 3

3 1

1 1

6 22 4 1

1 11

|

—

—

—

62 Tabell 4 . Grupp I b Kvinnor. Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. Invaliditetsorsak 02 ; 10 • ! 11 | '.12 ii !13 ;

|

2 8 2

1878 1879

12 3 1

4 2

2 2

I

18<*4- 1889- 1894- 1899- 1904- 1909- 1914- 1919- 1924-' 1888 1893 1898 1903 1908 1913 1918 1923 1927 Summ

2 1

2 8 1

3 2 45 11 1

2 1 1 1 1

1 1 7 2 1

1 1 1

l'*t

1 1 1

52 54 55 56 5 Y 63 65 66 68

1881 1882

20 :. ,31 ;

j \35 ; :40 j; «Y:

—

1 1 1

1 2 2

4 2

1 1

3 4

1 1

2 2

2 2 16 18 1

—

6 Y 70 X2

1 Summa

3 1 1

1 23

—

—

—

- 1 124

293 Tabell 5. Grupp II a Män. Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. nvalidietsorsak 02 10 11 12 20 21 31 50 54 55

1878 1879

1884- 1889- 1894- 1899- 1904- 1909-'l914- 1919- 19241883 1888 1893 1898 1903 1908 1913 I 1918 1923 1927 S u m m a 1 1 5 1 2

1 o

1 1 1

1 1

1 1 1

1 2 1

56 66 70 Summa

1881 1882

—

1 2 1

1 1 1

|

—

1 1 2 2 5

25 Tabell 6. Grupp I I a K v i n n o r . Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. Invalid!ietsorsak

10 11 12 20 22 30 31 32 40 50

2 1

1 2 1

1884- 1889- 1894- 1899- 1904- 1909- 1911- 1 9 1 9 - 1 9 2 4 1883 1888 1893 1898 1903 1908 1913 1918 1923 | 1927 S u m m a 1 3

1 5 2 1

1 1

1 1

1 1 1

1 2

1 1

3 1 14 1 12

1 1

1 2 2

3 1

7 ': 1 1 2 1

1 1 1

4 1

1 3

! 7

6 1

3 16 5 17 1 1 3 1 1 7

1 1

1 X 1 X3 Summa

1881 1882

51 54 55 56 65 66 67 70 90 91

294 Tabell 7. Grupp II b Man. Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. Invaliditetsorsak

01 02 10 11 20

1881 1882

1884- 1889- 1894- 1899- 1904- 1909- 1914- 1919- 19241883 1888 1893 1898 1903 1908 1913 1918 1923 1927 Sumn

1 1 1 4

1 1 2 7 1

1 1

50 53 54 55 56

1 1

—

1 3

2 1

1 1

65 6G 67 90 Summa

1 1 1

2 1 1

— —

1 3 1 1

1 1 1

—

1 1 6 7 6

—

—

39 Tabell 8. Grupp II b Kvinnor. Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. Invaliditetsorsak 01 02 10 11 12

1878 1879

1881 1882

1884- 1889-|l894- 1899- 1904- 1909- 1914-'l919- 1924-1 1883 1888 1893 1898 1903 1908 1913 1918 j 1923 1927 Sumnc

1 1 1 3 1

1 3 5 34 10

2 5 2

13 21 50 51 53

1 1 1

54 55 56 62 63

1 5 2

1 2

4 1

1 1

1 2 2

1 4 1

3 2 3 1 1

8 5 7 1 1

1 1 1 1 1 1

2 1 1

1 2

1 1

1 1 2

—

1 1

1 1 3

65 66 67 6 Y 71

3 2

1 4

1 1 1

3 4 1 1

1 1 1 1 11 1

1 1 2 1

1 9

10 19 2 2 1

1 2

73 80 X 1 X4 Summa

—

1 j 124

295 Tabell 9. Grupp III Män. Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. lvaliditsorsak

1878 1879

1881 1882

1884- 1889- 1894- 1899- 1904- jl909- 1914- 1919- 19241883 1888 1893 1898 1903 1908 1913 1918 1923 1927 Summa

11 40 4 Y 50 53 55 56 63 65 66

2 1 1

2 23 1 1 1

2 33 1 1 1

2 1

2 1 3

—

—

—

—

—

70 7 Y 90 lumma

2 1 1 1 1

—

— —

—

—

|

—

—

—

1 —

—

—

4 Tabell 1 0 . Grupp III K v i n n o r . Invaliditetsorsakerna, fördelade efter födelseår. nvalidiitsorsak

1878 1879

1881 1882

1884- 1889- 1894- 1899- 1904- 1909- 1914- 1919- 19241883 1888 1893 1898 1903 1908 1913 1918 1923 1927 Summa

01 10 20 53 55

1 1 1 1

56 60 61 63 64

—

1 9

23 2 1 1

6 Y 90

-1-

—

1 1 1 2 4 36 1 2 1 1

1 2

| 32

296 Tabell 11. Invaliditetsorsakerna för sökande, tillhörande grupperna I b ocb II födda 1877—1883, fördelade efter kön och civilstånd. Invaliditetsorsak 01 02 10 11 12 13 20 21 22

ä.

1 <•

2 1 14

—

1 1 2 1

— —

— —

2 Y

30 31 40

2 1

4 Y 50 51 52 53 54 55

Kvinnor

Män g.

—

Summa

g-

ä.

f.

og.

Summa

1 1

1 5 2 20 1

2 1 26 9

1 3 2 33 7

— — —

1 2 11 3

1 6 5 73 19

2 11 7 93 20

—

1 1

— —

1 2 1

4 3 1 1

4 3 o 1 1

— — 1

1 2 1 1 3

1 4 2 1 4

2 1

4 1 1 8 4

4 1 1 9 5

— — —

—

—

— —

—

—

— —

— — —

— —

—

1 2

2 1

— 1 1

—

— —

—

—

o 1

— 1

1 1

3 1

1 3 2

1 6

1 27

1 1 1 1 33

— — — —

— — — —

32 2 1 2 2

52 5 2 2 3

1 1 1 2 1

1 1 1 3 1

66 67 68

16 1 1

1 2

6 Y

— —

1 1

2 1 1

2 1 1

1 4

— — —

—

—

— — —

20 3 1

— — — —

— —

17 2

—

—

— 1

1 X 1

1 1

—

—

1 X3 X4

Summa

— —

60 62 65

71 73 80 90 91

— —

— —

5 Y

— —

1 1

1 47

2 Totalt

og.

297 Tabell 12. Gifta kvinnor, tillhörande grupperna I b och II, födda 1877—1883, fördelade efter invaliditetsorsakerna sålunda: Invaliditets orsak

Kvinnor gifta med folkpensionärer

02 10 11 12 13

2 1 25 9

20 40 4 Y 51 52

Kvinnor icke gifta med folkpensionärer

_ — 1

— 1

—

—

— 1 1

— 1 1

—

54 55 5 Y 65 66

3 1 1 4 7

— — —

6 Y 70 XI

1 1

— —

Summa

3 3

12 Total t: 70.

298 Bilaga

B.

Den sannolika framtida befolkningsutvecklingen. Av Prof. Sten

Wahlund.

När socialvårdskommittén hade att företaga framtidskalkyler rörande folkpensioneringen, framstod det som nödvändigt att verkställa en ny befolkningsprognos som underlag för beräkningarna. De hittills utförda prognoserna rörande riksbefolkningen ha nämligen blivit mer eller mindre "föråldrade" på grund av de inträffade hastiga och delvis oväntade förändringarna i befolkningsutvecklingen under det sista decenniet. De mest omfattande beräkningarna rörande den sannolika framtida befolkningsutvecklingen ha utförts på uppdrag av 1935 års befolkningskommission av prof. S. D. Wicksell och sedermera prof. C. E. Quensel (S.O.S. 1938:24). Dessa utgingo från 1935 års köns- och åldersfördelade folkmängd, förutsatte dödlighetsförhållanden lika med 1933 års nivå och bortsågo från in- och utflyttning. I kalkylerna, vilka avsågo tiden t. o. m. år 1985, infördes följande alternativa hypoteser rörande utvecklingen av fruktsamhet och äktenskapsfrekvens: I. Fruktsamheten bland samtliga kvinnor, utan hänsyn till civilstånd, antogs befinna sig i fortsatt nedgång men förutsattes vid slutet av beräkningsperioden stabilisera sig på en viss, markerat låg slutnivå. Något antagande om äktenskapsfrekvensens utveckling behövdes ej, då fruktsamhetsantagandet avsåg samtliga civilstånd sammanslagna. II. Den kvinnliga äktenskapsfrekvensen i skilda åldersklasser antogs för framtiden bliva den i riket tidigare sedvanliga, varvid användes värden för perioden 1901 —1910. Fruktsamheten såväl inom som utom äktenskapet antogs bliva densamma som under år 1933. III. Äktenskapsfrekvensen åldersvis bland kvinnorna antogs uppgå till 1,25 gånger frekvensen enligt hypotes II. Fruktsamhetsantagandet var lika som i hypotes II men med hänsyn tagen till den förskjutning inom åldersklasserna mot högre varaktighetstider av äktenskapens fördelning efter duration, vilken förorsakas av förändringen i äktenskapsfrekvensen. Härav föranledda justeringar uppgå till högst 2 procent av fruktsamhetens värde. IV. Äktenskapsfrekvensen äldersvis beräknades stiga till l,so gånger värdena enligt hypotes II. Den äktenskapliga fruksamheten antogs bliva lika som i hypotes II med de smärre modifikationer, som betingades av ändringar i de gifta kvinnornas fördelning efter äktenskapets varaktighet. Den utomäktenskapliga fruktsamheten antogs däremot sjunka i varje åldersklass, jämfört med 1933 års värden, till 80 procent under perioden 1936—1940, till 70 procent under 1941—1945, till 60 procent under 1946—1950, till 55 procent under 1951—1955 och till 50 procent frän år 1956 och senare. För riksbefolkningen föreligger ytterligare 1 en prognos, avseende tiden t. o. m. år 1970, vilken på uppdrag av 1942 års jordbrukskommitté verkställts av docent Hannes Hyrenius (S.O.S. 1944:65). Denne utgår från 1940 års åldersfördelning, tillämpar 1

Framskrivningar av den redan befintliga befolkningen ha på senare tid utförts av statistiska centralbyrån och undertecknad, Wahlund, framskrivningar av äktenskapsbeståndet elc. av prof. C. E. Quensel. Prognoser avseende särskilda befolkningsgrupper ha utförts av Ahlberg-Svennilsson, v. Hofsten, Hyrenius, Johansson, Wahlund, William-Olsson m. fl.

299 1936—1940 års dödlighet och bortser från in- och utflyttning. Hyrenius förutsätter, att männens civilståndsfördelning från 1940 successivt utvecklas så, att den fr. o. m. år 1955 motsvarar 1939—1942 års giftermålsintensitet. Den utomäktenskapliga fruktsamheten antages konstant enligt 1939—1942 års nivå, under det att beträffande den inomäktenskapliga fruktsamheten kalkyleras med tre alternativa förutsättningar: 1. Den äktenskapliga fruktsamheten antages vara vid en nivå som vid 1940-talets början (under perioden 1941—1945 kalkylerades med 115 000 födda, varav 105 000 inomäktenskapliga), varvid fruktsamhetstalen kalkylerades a) efter hustruns ålder b) efter äktenskapets varaktighet. 2. Lika med 1 b, men en årlig fruktsamhetsökning med 1 procent fram till perioden 1956—1960. Det är, särskilt med tanke på de förutsättningar vilka böra läggas till grund för en ny, reviderad prognos av intresse att undersöka, huru ovan redovisade hypoteser hittills överensstämt med de faktiska förhållandena. Därvid intresserar i föreliggande sammanhang främst dödlighet och migration, vilka direkt påverka de ur folkpensioneringens synpunkt väsentliga, äldre åldersklasserna av befolkningen. Behövligheten av reviderade prognosberäkningar kan övervägas redan med hänsyn till den mortalitetsutveckling som ägt rum under det sistförflutna årtiondet. Dödstalen {döda per 1 000 inv.) utgjorde i åldern 1931/35 1936/40 1941 1942

0—5 år 13,07 11,61 10,20 8,62

5—20 år 20—40 år 40—60 år 1,82 3,60 8,07 1,55 3,04 7,79 1,21 2,64 7,09 1,10 2,44 6,51

60—80 år 80 år o. över 40,93 179,n 41,55 183,75 39,39 186,06 34,69 151,58

Dödligheten har sålunda uppvisat en kraftig minskning. För att illustrera, att denna minskning är av en i föreliggande sammanhang väsentlig storleksordning redovisas den procentuella minskningen i dödstalen från basåret för den WicksellQuenselska prognosen, 1933, till 1942 samt från basperioden i Hyrenius prognos, 1936—1940, till 1942. Minskningen, procent, för dödstalen utgjorde i åldern 1933 till 1942 1936/40 „ 1942

.. ..

0—5 år 31,4 25,8

5—20 år 35,3 29,o

20—40 år 40—60 år 60—80 år 80 år o. över 30,3 17,6 13,2 11,4 19,7 16,4 16,5 17,5

Några åldersdödstal föreligga ännu ej för senare år än 1942. Emellertid visa de grova allmänna dödstalen att en ökning i mortaliteten skett under åren 1943 och 1944. Antalet döda per 1 000 inv. utgjorde 1936—1940

11,69

1938 1939 1940

11,54 11,52 11,44

1942 9,9i 1943 10,i4 1944 10,85

11,26

Det ligger nära till hands att med "förhandsinvestering" av en väntad framtida dödlighetsminskning som underlag för förnyade prognosberäkningar lägga förhållandena under år 1942, det år som, så vitt man vet, uppvisar den lägsta dödligheten i Sveriges historia. Emellertid har (se närmare nedan) valts en mera återhållsam hypotes, dock avseende något lägre dödlighet än prognosen av år 1944 och avsevärt lägre än prognosen av år 1938. Som bas för dödlighetsberäkningarna i det följande har lagts den sista femårsperiod, 1938—1942, för vilken åldersuppdelade dödstal står

300 • att erhålla. Ifrågavarande period torde uppvisa en dödlighet, som någotsånär överensstämmer med den under det sistförflutna året, 1944. Vi övergå så till nästa faktor, vilken påverkar den framtida befolkningsnumerären, nämligen migrationen. Omflyttningen över riksgränserna har, som bekant, varit obetydlig under mellankrigstiden. Under perioden 1936—1940 utgjorde antalet immigranter 0,92 °/oo, antalet emigranter 0,43 0/oo och inflyttningsöverskottet 0,49 °/oo av folkmängden. Under krigsåren har folkutbytet med andra länder, särskilt utflyttningen, i någon mån minskat. Under perioden 1941—1943 utgjorde antalet immigranter 0,70 °/oo, antalet emigranter 0,i4 °/oo och inflyttningsöverskottet 0,56 °/oo av folkmängden. Under det sistförflutna året, 1944, har emellertid antalet immigranter kraftigt ökat till 2,03 °/oo, under det att antalet emigranter ytterligare minskat till 0,os %>o, varför inflyttningsöverskottet blivit tämligen stort, nämligen 1,95 °/oo av folkmängden. Det är naturligtvis ganska hopplöst att söka spekulera över den framtida volymen av flyttningen över rikets gränser. Troligen, men ingalunda säkert, blir även sedan av krigsförhållandena förorsakade flyttningsrörelsen upphört, det framtida inflyttningsöverskottet större än vad som var normalt under de sista fredsåren. Emellertid har man å andra sidan ännu sä länge (och särskilt med hänsyn till de senaste årens höga födelsetal) ej anledning att allvarligt räkna med en migration av sådan omfattning, att den mera väsentligt skall påverka de framtida befolkningssiffrorna. Man torde alltså ej böra frångå hypotesen "ingen omflyttning". Utvecklingen av dödlighet och, numera, även migration löper i relativt lugna banor. Vid bedömandet av dessa befolkningsfaktorer befinner man sig därför på relativt fast mark vid prognosberäkningarna. Då det gäller den återstånde kvantitativa befolkningsfaktorn, födelsefrekvensen, blir framtidsbedömningen ytterligt vansklig. En illustration härtill får man, om man jämför den faktiska utvecklingen i födelsetalen med de hypoteser, Wicksell-Quensel uppställde år 1938, otursamt i en tid då den demografiska utvecklingen redan "svängt om hörn", men då man ännu ej fått fram fakta, som tillräckligt upplyst om detta förhållande. År 1938 förutsatte man, att fruktsamheten skulle fortsätta att nedgå eller eventuellt hålla sig konstant. I verkligheten har fruktsamheten ej obetydligt ökat, särskilt under de senaste åren. Antalet levande födda per 1 000 kvinnor i åldern 15—50 år (nästföregående årsslut) utgjorde 1 1933 1934 1935 1936

1937 1938 1939 1940

51,o 50,8 51,o 52,i

51,8 54,4 56,i 55,o

1941 1942 1943 1944

57,i 65,i 71,4

76,o

Och om man, för att göra sig oberoende av åldersmorfologiska skillnader, studerar bruttoreproduktionstalen, 2 visa dessa följande utveckling: 1933 1934 1935 1936

0,82 0,82 0,81 0,84

1937 1938 1939 1940

0,85 0,88 0,91 0,89

1941 1942 1943 1/7 43—30/6 44

0,92 1,01 3 1,12 3 1,16 3

1 Här och i det följande lämnade demografiska siffror äro övervägande hämtade från S. Wahlund: De regionala olikheterna i och utvecklingen av äktenskaps- och födelsefrekvensen i Sverige under tiden 1920—1944. En undersökning utförd på uppdrag av befolkningsutredningen. 2 Ett bruttoreproduktionstal kan sägas ange, hur många levandefödda flickor, som en kvinna föder, då hon under rådande fruktsamhetsförhållanden (fruktsamhetsta! utan civilståndsfördelning) passerar genom de barnafödande åldrarna. 3 Ungefärliga siffror.

301 Uträknar man äktenskapliga fruktsamhetstal (det må vara tillräckligt att här redovisa antalet levandefödda barn per 1 000 gifta kvinnor i åldern 15—50 år) visa dessa, som framgår ur följande siffror, i motsats till vad man år 1938 väntade, en ökning, som dock hänför sig till senare år: 1933 1934 1935 1936

93,4 93,i 92,3 94,3

1937 1938 1939 1940

94,i 95,7 96,8 93,2

1941 1942 1943 1/7 43—30/6 44

95,6 105,o 116,4 116,4

Det förefaller, med hänsyn till dessa siffror samt utvecklingen av det absoluta antalet födelser under det senaste året, som om den äktenskapliga fruktsamheten just nu håller sig konstant. Beträffande den utomäktenskapliga fruktsamheten noteras, att den under det sistförflutna årtiondet uppvisat ungefärlig konstans (svag minskning), vilket står i överensstämmelse med vad man år 1938 förmodade. Det totala årliga antalet levande födda utgjorde 1931—35 1936—40 1941—45

87 400 93 300 122 000 (ung.)

under det att prognosen av år 1938 i sitt "gynnsammaste" alternativ (IV, se sid. 2) för perioden 1941—45 redovisade siffran 99 000 (och därefter en successiv nedgång till 74 000 under perioden 1981—85). Även prognosen av år 1944 har i sitt gynnsammaste alternativ (1 b, se sid. 2) hunnit överträffas av verkligheten. Den där förutsatta ökningen i fruktsamhetstalen fram till mitten av 1950-talet torde redan ha uppnåtts. Vad här sagts om bristande överensstämmelse mellan prognos och verklighet får ej uppfattas som kritik mot tidigare utförda beräkningar. Dessa ha, som redan antytts, otvivelaktigt tett sig rimliga med hänsyn till de förhållanden, vilka voro kända vid den tidpunkt, då resp. prognoser ställdes. En prognos kan givetvis endast göra anspråk på att utgöra en sammanfattning av kända förhållanden, applicerade på framtiden. I den mån nya fakta framkomma resp. nya tendenser framträda i de siffror, vilka ligga till grund för framtidsberäkningarna, måste dessa ändras; varje prognos måste "hållas levande" och tid efter annan förnyas. Erfarenheterna vid hittills utförda befolkningsprognoser illustrera emellertid, huru meningslöst det är, att uppställa några "förfinade" antaganden röranden den kommande demografiska utvecklingen; särskilt gäller detta omdöme födelsefrekvensen. För de föreliggande beräkningarna ha vi härvidlag utgått från den nuvarande äktenskapliga fruktsamheten efter kvinnans ålder (ettårsgrupper, civilstånden sammanslagna) och förutsatt att fruktsamhetstalen skola hålla sig konstanta framåt i tiden. Det må framhållas, att åldersfruksamheten just nu influeras av senare års höga äktenskapsfrekvens och därav orsakad "föryngring" av äktenskapen efter deras duration (yngre äktenskap ha caiteris paribus högre fruktsamhet än äktenskap med längre varaktighet). Av denna orsak, isolerad, torde ifrågavarande fruktsamhetssiffror för närvarande ligga ungefär 10 procent högre än normalt. Men å andra sidan torde den allmänna tendensen i fruklsamhetstalen få anses stigande och vidare torde vi inom en snar framtid få motse Statliga befolkrtingspolitiska ingripanden, vilka, i den mån de få en befolkningskvantitaliv effekt, borde verka ökande på fruktsamheten. Den metod, som sålunda tillämpats, vid här utförda beräkningar, är med viss precisering följande. Prognosen utgår från befolkningens fördelning efter kön och

302 ettårsvis efter ålder den 31/12 1942. För att vid beräkningarna kunna inbegripa de senaste årens nedgång i dödligheten ha för femårsperioden 1938—1942 uträknats dödsrisker i ettårsklasser för män och kvinnor, se tab. A. Antalet döda i Sverige för varje ettårig födelsekull under perioden 1938—1942 är sålunda satt i relation till antalet levande personer i motsvarande åldersår i riket den 31/12 1937—31/12 1941. Vid beräkningen av dödsriskerna har inverkan av in- och utflyttningen ansetts sakna betydelse. På grundval av de erhållna dödsrisktalen har en överlevelsetabell sammanställts, vilken tillämpats vid framskrivningen. Vid beräkning av antalet levande födda för åren 1945—1985 har antagits, att fruktsamheten kommer att motsvara 1944 års nivå för riket. Då fruktsamhetstal i ettårsklasser icke kunnat uträknas längre fram än till och med år 1942, d. v. s. så långt den officiella statistikens primärmaterial medgivit, ha dessa fruktsamhetstal för år 1942 upproportionerats till 1944 års nivå för levande födda i förhållande till 1942 års nivå. De sålunda kalkylerade fruktsamhetstalen, civilstånden sammanslagna, se tab. B, ha tillämpats på det framskrivna antalet kvinnor i ettårsklasser i motsvarande ålder. Då framskrivningen skett i intervall, nämligen från år 1942 till år 1950 och därefter för vart femte år till år 1985, har antalet levande födda för de mellanliggande åren beräknats genom linjär interpolation. Det beräknade årliga antalet levande födda har fördelats på kön enligt sexualproportionen bland levande födda i Sverige under perioden 1938—1942, vilken utgjort 51,so procent gossar mot 48,64 procent flickor. I den mån antalet levande födda flickor vid framskrivningen inträtt i fruktsamhetsåldern, har detta antal inbegripits i det antal kvinnor, varpå hela antalet levande födda beräknats för de följande åren. Dödsrisken för antalet levande födda fram till åldern 0—1 år vid nästföljande årsslut har beräknats på grundval av skillnaden mellan nämnda antal och antalet kvarlevande i detta åldersår vid slutet av resp. födelseår under femårsperioden 1938—1942. Resultaten av beräkningarna föreligga i manuskripttabeller, där fördelning skett efter ettåriga åldersgrupper och kön; ett sammandrag redovisas i tab. C. Befolkningsutvecklingen i de yngre åldersgrupperna kommer att på grundval av föreliggande siffror närmare analyseras i ett betänkande, som inom kort avges av 1945 års seminariesakkunniga. Någon mera detaljerad kommentar till siffrorna i tab. G torde ej vara erforderliga. Under förkrigstiden räknade man med att Sveriges folkmängd skulle stagnera på 1950-talet för att senare avtaga. Med hänsyn till den aktuella befolkningsutvecklingen har redan kunnat konstateras, att en folkmängdsminskning rimligen ej kommer att inträda under överskådlig tid. De här utförda beräkningarna resultera i följande siffror för Sveriges folkmängd: 1942 6,5 milj. 1947 6,7 55 1950 6,9 „ 1955 7,i 5» 1960 7,2 55

1965 1970 1975 1980 1985

7,3 milj. 7,4

„

7,5

„

7,6

„

7,7

„

För den ur folkpensioneringssynpunkt väsentliga åldersgruppen 67 år och däröver framkommo följande folkmängdssiffror 1942 520 000 1947 560 000 1950 590 000 1955 640 000 1960 690 000

1965 1970 1975 1980 1985

740 000 800 000 870 000 920 000 930 000

303 Antalet personer i dessa äldre åldrar kan väntas öka med runt 10 000 per är fram till 1960-talets mitt. Under perioden 1965—1975 blir ökningen än större, runt 13 000 per år. Under senare delen av 1970-talet kan antalet personer i åldersgruppen 67 år och däröver väntas uppvisa en avtagande ökning för att under 1980-talets förra del stagnera. Från 1942 till 1980 kan antalet personer i ifrågavarande äldre åldrar väntas öka med något mer än tre fjärdedelar. Sten

Wahlund

304 Tab. A. Dödlighetstabell för män och kvinnor i hela riket perioden 1938—1942. K v i anor

M ån Vid ett årsskifte i åldern

Dödsrisk °/00

Kvarlevande

Dödsrisk °/oe

Kvarlevande

0— 1 1— 2 2— 3 3— 4 4— 5

12,37 3,35 2,34 1,73 1,45

100 000 98 763 98 432 98 202 98 032

9,51 2,67 1,81 1,40 1,20

100 000 99 049 98 785 98 606 98 468

5— 6 6— 7 7— 8 8— 9 9—10

1,39 1,31 1,23 0,96 0,88

97 890 97 754 97 626 97 506 97 412

1,02 0,84 0,88 0,91 0,66

98 350 98 250 98 167 98 081 97 992

10—11 11—12 12—13 13—14 14—15

1,02 0.92 0,98 0,98 1,30

97 326 97 227 97 138 97 043 96 948

0,76 0,67 0,89 0,90 1,17

97 927 97 853 97 787 97 700 97 612

15—16 16—17 17—18 18—19 19—20

1,53 1,60 2,23 2,48 2,59

96 822 96 674 96 519 96 304 96 065

1,29 1,49 1,78 1,86 1,95

97 498 97 372 97 227 97 054 96 873

20—21 21—22 22-23 23—24 24—25

3,57 3,09 2,96 2,84 2,88

95 816 95 474 95 179 94 897 94 627

1,99 2,06 2,29 2,19 2,29

96 684 96 492 96 293 96 072 95 862

25—26 26—27 27—28 28—29 29—30

2,93 2,72 2,70 2,70 2,79

94 354 94 078 93 822 93 569 93 316

2,20 2,31 2,33 2,54 2,49

95 642 95 432 95 212 94 990 94 749

30—31 31—32 32-33 33—34 34—35

2,64 2,69 2,69 2,91 3,19

93 056 92 810 92 560 92 311 92 042

2,55 2,39 2,48 2,64 2,69

94 513 94 272 94 047 93 814 93 566

35—36 36—37 37—38 38—39 39—40

3,01 3,09 3,40 3,79 3,86

91 748 91 472 91 189 90 879 90 535

2,63 2,79 3,02 3,08 3,09

93 314 93 069 92 809 92 529 92 244

40—41 41—42 42—43 43—44 44—45

4,08 4,49 4,93 4,94 5,21

90 186 89 818 89 415 1 88 974 88 534

3,28 3,67 3,90 4,15 4,33

91 959 91 657 91 321 90 965 90 587

45—46 46—47 47—48 48—49 49—50

5,77 5,84 6,62 6,84 7,54

88 073 87 565 87 054 86 478 85 886

4,68 4,99 5,44 5,92 6,05

90 195 89 773 89 325 88 839 88 313

Tab. A. (Forts.)

Dödlighetstabell för män och kvinnor i hela riket perioden 1938 Män

Vid e t t årsskitfe i åldern

Kvi nnor

Dödsrisk °/ 00

Kvarlevande

Dödsrisk °/ 00

Kvarlevande

50—51 51—52 52—53 53—54 54—55

8,00 9,06 9,34 10,41 10,98

85 238 84 556 8 3 790 83 007 82 143

6,69 7,41 8,15 8,30 9,03

87 779 87 192 86 546 85 841 85 129

55—56 56—57 57—58 58—59 59—60

11,96 12,97 14,24 15,28 16,21

81 241 80 269 79 2 2 8 78 100 76 907

9,39 9,79 11,22 12,54 13,53

84 360 83 568 8 2 750 81 8 2 2 80 796

60—61 61—62 62—63 63—64 64—65

19,04 19,89 21,21 23,17 26,23

75 660 74 219 72 743 71 200 69 550

14,54 15,73 17,79 19,90 22,33

79 703 78 544 77 309 75 934 74 4 2 3

65—66 66—67 67—68 68—69 69—70

27,91 30,81 34,16 36,40 39,76

67 726 65 836 63 808 61 628 59 385

24,35 25,99 28,69 32,21 36,57

72 761 70 989 69 144 67 160 64 997

70—71 71—72 72—73 73—74 74—75

46,12 50,64 54,21 61,55 68,22

57 024 54 394 51 639 48 840 45 834

39,33 46,10 50,14 55,94 60,60

62 620 60 157 57 384 54 507 51 458

75—76 76—77 77—78 78—79 79—80

74,41 82,65 91,13 100,79 110,91

42 707 39 529 36 2 6 2 2 3 957 29 635

68,06 76,41 83,51 93,49 104,21

4 8 340 45 050 41 608 38 133 34 568

80—81 81—82 82—83 84—85

125,06 133,97 145,98 159,93 173,00

26 348 23 0 5 3 19 965 17 051 14 324

113,94 128,75 137,32 150,74 164,12

30 966 27 438 2 3 905 20 622 17 5 1 3

85—86 86—87 87—88 88—89 89—90

192,85 214,12 219,12 239,92 267,53

11 846 9 561 7 514 5 868 4 460

181,39 193,21 210,29 234,28 247,29

14 639 11 984 9 669 7 636 5 847

90—91 91—92 92—93 93—94 94—95 9 5 — u>

285,47 305,24 321,71 355,54 364,80 402,9 7

3 267 2 334 1 622 1 100 709 450

260,46 301,07 304,95 332,51 334,30 354,32

4 401 3 255 2 275 1 581 1 055 702

83—84

1942.

Tab. B. Beräknade fruktsamhetstal för hela riket år 1944. (=1942 års fruktsamhetstal i ettårsklasser uppmultiplicerade till 1944 års nivå för levande födda) Ålder, år

/oo

Ålder å r

'00

0,10 1,21 5,12 16,38 36,48

27—28 28—29 29—30 30—31 31—32

152,46 150,38 143,36 135,58 125,30

40—41 41—42 42—43 43—44 44—45

43,31 33,7 5 25,25 16,71 9,42

19—20 20—21 21—22 22—23 23—24

60,00 88,81 106,45 116,75 130,80

32—33 33—34 34—35 35—36 36—37

122,16 108,03 100,36 95,62 85,7 7

45—46 46—47 47—48 48—49 49—50

6,75 3,71 0,99 0,55 0,20

24—25 25—26 26—27

139,25 145,46 147,60

37—38 38—39 39—40

69,27 65,11 49,95

50—51

0,06

Ålder, år

o;

14—15 15—16 16—17 17—18 18—19

'00

307 Tab. C. Folkmängd vid utgången av år 1942 och till utgången av åren 1947 och vart 5:e år fr. o. m. 1950 t. o. m. 1985 framskriven folkmängd med fördelning å kön och åldersgrupper. Vid utgåmgen av år Ålder år

1942 Kvinnor Män

1947 Kvinnor Män

Män

1950 Kvinnor

Män

1955 Kvinnor

0— 7 7—14

332 079 296 406

318 330 423 141 405 117 441 619 423 020 412 586 395 219 285 410 306 204 294 024 346 021 332 304 431 536 414 253

14—16 16—18 18—20

91 451 97 020 102 945

88 568 93 635 99 268

20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55 55—60

277 345 269 092 269 539 262 194 279 561 272 013 255 312 256 176 232 817 238 215 206 294 215 159 180 040 193 499 162 853 175 020

60—61 61—62 62—63 63—64 64—65 65—66 66—67

28 784 28 046 27 158 27 312 25 430 25 630 23 638

31 194 30 071 29 464 29 753 27 753 27 511 25 372

67—70

63 207

70—75 75—80 : 80—85 ' 85—90 90—95 . 95—

76 833 55 148 29 834 10 465 2 294 315

0—16 16—67 67—

1960 Kvinnor

385 627 369 390 420 016 403 392

90 372 126 417 88 153 124 057 82 021 102 657

121 498 119271 98 615

203 807 196 692 219 448 214 202 254 125 247 625 262 361 255 844 263 816 257 822 258 732 256 382 227 887 233 957 198 192 208 201

219 385 200 873 216 472 250 293 257 258 256 794 249 047 215 390

212 216 194 491 211 584 244 325 251 730 252 137 248 375 223 585

36 407 33 959 33 037 31 213 30 768 28 829 27 476

38 893 37 099 36 090 34 318 34 165 32 531 30 988

39 709 36 953 36 578 35 046 33 738 32 589 30 123

42 123 39 318 39 164 37 507 36 334 35 505 33 530

78 613

88 571

82 267

92 469

107 836 101 516 115 476 70 342 67 478 78 364 36 554 33 845 40 890 16 330 11 276 15 078 2 752 4 138 4 001 384 599 559

109 213 71 460 37 575 13 253 2 595 439

126 140 83 973 45 522 16 958 3 801 651

79 880 84 169 86 090

83 467 80 667 84 813

80 094 77 391 82 138

94 060 91 350 85 053

242 396 234 752 273 350 266 085 265 883 258 989 275 357 268 397 250 341 252 053 226 648 232 985 198 580 208 445 170 172 184 921

222 651 257 619 266 359 269 080 265 780 236 759 209 674 180 065

216 626 250 691 259 287 262 053 262 146 241 500 217 845 193 338

32 500 31 229 29 995 29 224 26 638 25 765 24 878

35 406 34 042 32 645 31 707 29 675 28 477 27 178

32 207 30 975 30 955 30 584 29 265 27 926 27 022

35 635 34 286 34 177 33 732 32 256 30 725 29 642

69 440

69 175

76 905

70 324

78 739

88 440 67 682 38 718 14 466 3 476 525

91 180 101 549 54 199 64 374 39 174 30 618 15 995 11 601 3 650 2 409 551 361

95 974 60 638 28 949 11 908 2 675 367

82 856 86 716 88 766

Män

719 936 692 308 812 201 779 021 871 107 835 418 938 182 899 844 932 060 894 280 2 249 724 2 275 389 2 278 438 2 296 016 2 282 401 2 293 468 2 286 460 2 284 983 2 336 962 2319 810 238 096 282 747 259 543 302 198j 270 835 314 361 295 864 343 116| 316 802 369 514

Summa 3 207 756|3 250 444|3 350 1823 377 235 3 424 343 3 443 247J3 520 506J3 527 943(3 585 824 3 583 604

308 Tab. C. (Forts.) Folkmängd vid utgången av år 1942 och till utgången av åren 1947 och vart 5:e år fr. o. m. 1950 t. o m. 1985 framskriven folkmängd med fördelning å kön och åldersgrupper. Vid utgången av år

Ålder år

1985 Män

1 Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

1 Kvinnoi

0— 7 7—14

381 956 390 868

365 852 375 396

406 993 375 757

389 822 360 880

438 803 390 426

420 297 374 965

456 499 421 851

437 260 405 144

457 543 446 202

438 26 428 53

14—16 16—18 18—20

118 909 121 628 124 020

114 283 116 934 119 336

109 961 112 989 116 186

105 680 108 632 111 796

105 583 106 369 108 113

101 472 102 266 104 027

111 165 108 287 105 822

106 837 104 113 101 821

121 220 117 022 112415

116 50 112 50 108 16

20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55 55—60

286 436 216 221 198 149 213 212 245 380 250 448 247 135 235 405

276 312 209 846 192 115 208 769 240 369 246 210 244 238 237 364

301 463 282 299 213 289 195 165 209 038 238 830 241 091 233 533

291 018 273 231 207 282 189 59 205 397 235 050 238 542 233 379

280 604 297 123 278 470 210 089 191 347 203 472 229 813 227 910

270 885 287 764 269 899 204 531 186 497 200 865 227 655 227 993

263 454 276 565 293 093 274 306 206 000 186 255 195 813 217 118

254 325 267 856 284 247 266 327 201 242 182 382 194 566 217 496

265 565 259 661 272 814 288 681 269 001 200 543 179 251 185 028

256 35251 48 264 58 280 46( 262 06( 196 821 176 661 185 911

60—61 61—62 62—63 63—64 64—65 65—66 66—67

42 031 40 884 38 978 38 543 37 359 35 545 32 779

44 202 42 624 41 285 40 998 39 684 38 454 35 536

45 609 45 719 43 373 41 612 39 882 37 623 36 266

45 658 46 369 44 744 43 125 41 765 40 352 38 524

42 530 43 591 43 430 43 076 41 751 40 826 40 555

43 088 44 350 43 950 43 900 42 590 41 681 41 909

49 650 40 553 39 885 40 083 39 185 38 070 38 667

49 950 40 896 40 894 41 092 40 125 39 335 40 084

38 873 38 952 39 676 39 509 42 230 44 443 35 973

39 175 39 656 40 III 40 632 43 400 45 5991 36 962

67—70

91 226

99 932

99 450

107 843

108 116

114 635

111 029

115 331

103 138

107 962

70—75 75—80 80—85 85—90 90—95 95—

117 466 76 733 39 872 14 659 3 072

134 014 91 592 48 841 18 858 4 304

129 249 82 662 42 683 15 604 3 379

144 323 97 392 53 139 20 270 4 776

140 368 90 926 46 105 16 628 3 613

154 885 104 887 56 588 21 977 5 148

153 497 98 688 50 685 18 033 3 826

164 431 112 495 60 946 23 452 5 554

151 893 107 969 54 957 19 806 4 173

161 402 119 423 65 300 25 260 5 944

0—16 16—67 67—

891 733 855 531 892 711 856 382 934 812 896 734 989 515 949 241 1 024 965 983 303 2 404 153 2 374 276 2 433 967 2 394 423 2 429 069,2 383 850 2 412 806 2 366 751 2 429 637,2 380 559 343 475 398 1811 373 5241 428 440| 406 279 458 867| 436 339 483 054 442 548 486 186

Summa 3 639 361 3 627 988!3 700 202,'3 679 245 3 770 160 3 739 451 3 838 66o|3 799 046 3 897 150 3 850 048 1

i

309 Bilaga C.

Kostnadsberäkning för änkepensionering enligt socialvårds kommitténs förslag. Av Fil. doktor Gerdt

Brundin.

Vid beräkningen av antalet änkor vid 1947 och 1950 års utgång, som skulle omfattas av ankepensioneringen, har, med hänsyn till reservationsvis framfört förslag som särskilda grupper medtagits även de änkor, för vilka änkeståndet inträtt mellan 53 och 54 resp. 54 och 55 års ålder. Vad först beträffar antalet änkor mellan 53 och 67 år vid 1947 års utgång för vilka änkeståndet inträtt efter 53 års ålder, har beräkningen skett med utgångspunkt frän antalet gifta kvinnor i varje åldersår från 52—66 år vid 1946 års utgång antalet gifta kvinnor i varje åldersår från 52—65 år vid 1945 års utgång o. s. v. De funna antalen ha härefter ökats med antalet nygifta och minskats med antalet avlidna gifta kvinnor i motsvarande åldersår (genomsnitt mellan samma och närmast högre åldersår) nästföljande år. Det därvid kvarstående antalet har slutligen minskats med antalet gifta kvinnor i motsvarande åldersår (d. v. s. ett år äldre) vid utgången av sistnämnda år. Den framkomna skillnaden ger ett approximativt uttryck for antalet nyblivna änkor tillika med frånskilda i åldersåren 53—67 år 1947, 53—66 är 1946 o. s. v. Efter eliminering av de frånskilda ha till sist de för åren 1946^ 1945 o. s. v. funna antalen, i syfte att finna antalet kvarlevande vid 1947 års utgång' reducerats i förhållande till dödsfallssannolikhelen i vederbörande åldrar, varvid dé nedan i tab. 1 angivna dödlighetstalen för förut gifta kommit till användning. bor aren t. o. m. 1942 återfinnas i publikationen Befolkningsrörelsen, samtliga de uppgifter, som erfordrats för beräkningen av antalet nyblivna änkor tillika med frånskilda resp. år. Sålunda lämnas här uppgifter rörande antal gifta kvinnor i varje aldersär, antalet ingångna äktenskap fördelade efter kvinnans ålder vid äktenskapets ingående samt antalet avlidna kvinnor i varje åldersår fördelade efter civilstånd. For åldrarna därutöver har det varit nödvändigt att uppställa beräkningsantaganden. Detta har skett med utgångspunkt från av professor Wahlund utarbetade befolkningssiffror, vari bl. a. befolkningssiffror för år 1947 (antal män och kvinnor i olika åldersår) ingå. För åren mellan 1942 och 1947 har beräkning skett i första hand av hela antalet kvinnor, pä så sätt, att antalet kvinnor år 1942 i ett visst åldersår minskats i förhållande till dödsfallssannolikheten för kvinnor i denna ålder, varvid tillämpas å sid. 304 intagen dödlighetstabell. Det kvarstående antalet har antagits motsvara antalet kvinnor i nästföljande åldersår år 1943. Detta antal har sedan i sin tur minskats på motsvarande sätt o. s. v. Antalet gifta kvinnor har för resp. kalenderår och åldrar beräknats med ledning av den aktenskapsfrekvens, som gällde år 1942 (efter utjämning). Antalet nygifta i resp. åldrar ha antagits utgöra relativt, d. v. s. i förhållande till hela antalet kvinnor i vederbörande åldersår, samma antal som 1942. För beräkning av antalet avlidna gifta kvinnor i resp. åldersår ha uppställts särskilda dödlighetsantaganden för gifta kvinnor och ankor, vilket skett genom jämkning av de erfarenhetsmässiga dödlig-

310 hetstalen för kvinnor 1936—1940 (enligt i Statistisk årsbok publicerade siffror) med ledning av 1942 års uppgifter över antalet avlidna kvinnor i olika civilstånd. De tilllämpade dödlighetsantagandena ha följande utseende (tab. 1): Tab. 1. Dödsfallssannolikheter för kvinnor med fördelning efter civilståndet. Ålder (fyllda år)

52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66

gifta

Dödsfallssannolikhet ogifta

0/

/oo förut gifta

Samtliga 8,20

7,96

9,21

8,71

8,30

9,60

9,07

8,61

9,08 9,64

10,50

9,93

9,42

11,15

10,54

10,00

10,28

11,89

11,24

10,66

11,15

12,90

12,19

11,57

12,20

14,12

13,34

12,66

13,54

15,67

14,81

14,05

14,53

16,80

15,88

15,07

15,25

17,64

16,67

15,82

17,20

19,89

18,80

17,84

18,91

21,88

20,68

19,62

21,49

24,85

23,47

22,29

23,56

27,25

25,76

24,44

25,49

29,48

27,87

26,44

Eliminering av antalet frånskilda frän änkorna har skett med ledning av vissa sammandragstabeller i publikationen Befolkningsrörelsen rörande antalet skilsmässor fördelade efter kvinnans ålder vid skilsmässan. De därvid framkomna relativtalen, antal skilda i förhållande till sammanlagda antalet skilda och änkor, äro följande (utjämnade tal): Ålder vid änkeståndets resp. skilmässans inträdande (år)

53—54 54—55 55—56 56—57 57—58 58—59 59—60 60—61 •61—62 62—63 63—64 64—65 65—66 66—67

Relativt ant

(%) 11,4

9,6 8,3 7,i 6,i 5,3 4,6 3,9 3,4 2,9 2,5 2,1 1,7 1,4

Antalet änkor vid 1950 års utgång, för vilka änkeståndet inträtt efter 53 ärs ålder, har beräknats pä enahanda sätt som ovan. Antalet aktiva bland änkorna i resp. åldrar har beräknats med ledning av de

311 relativtal, som av 1928 års Pensionsförsäkringskommitté uppställts för samtliga ej gifta kvinnor, eller samma relativa antal, som återfinnas i tab. 14, sid. 204. Resultatet av de utförda beräkningarna, omfattande, för år 1947 och 1950, dels antalet änkor och dels antalet aktiva bland dessa i åldrar 53—67 år, som blivit änkor vid 53—54, 54—55 resp. efter 55 års ålder, redovisas i tab. 2. Tab. 2. Beräknat antal änkor i åldrar 53—67 år, som blivit änkor vid 53—54, 54—55 och efter 55 års ålder, samt antalet aktiva bland dessa.

Ålder (år)

Antal änkor för vilka änkeståndet inträtt i ålder: 53—54 år 54—55 år över 55 år

därav aktiva

samtliga

därav aktiva

—

—

413 396 396 381 255 279 325 346 287 282 253 242 221

365 346 342 325 214 230 263 273 220 209 180 163 139

— —

— —

379 765 1 149 1 512 1892 2 297 2 616 2 908 3 265 3 543 3 857 4 268

331 661 979 1269 1560 1856 2 064 2 231 2 420 2 516 2 597 2 690

3 269

28 451

21 174

—

—

440 426 414 400 379 373 354 233 251 287 299 242 231

389 372 357 341 318 308 286 184 193 213 212 163 146

— —

—

392 768 1203 1 564 2 004 2 339 2 624 2 984 3 366 3 667 3 930 4 249

343 663 1025 1312 1652 1890 2 070 2 289 2 495 2 604 2 646 2 678

3 482

29 090

samtliga

369 361 345 346 250 291 307 331 258 296 284 248 234 203

därav aktiva 329 319 301 299 213 244 253 267 204 227 211 176 158 128

Summa 4 123

3 329

4 076

393 385 373 358 346 326 323 229 263 274 290 221 247 230

351 340 326 309 295 274 266 185 208 210 215 157 166 145

Summa 4 258

3 447

4 329

samtliga 53—54 54—55 55—56 56—57 57—58 58—59 59—60 60—61 61—62 62—63 63—64 64—65 65—66 66—67

53—54 54—55 55—56 56—57 57—58 58—59 59—60

60-61 61—62 62—63 63—64 64—65 65—66 66—67

-

—

•

Fördelningen på bostadskostnadsgrupper har till sist skett med utgångspunkt från de uppgifter, som lämnats i tab. 6* sid. 247 över folkmängden inom olika bostadskostnadsgrupper år 1947 och 1950, samt med ledning av förhållandet mellan antalet änkor i åldrar 55—67 år och hela befolkningen i dels Stockholm, Göteborg och Malmö, dels samtliga städer med undantag av nämnda tre och dels hela landsbygden, enligt 1940 års folkräkning. Den beräknade fördelningen angives i tab. 3.

312 Tab. 3. Antal aktiva änkor mellan 53 och 67 år, som blivit änkor vid 53—54, 54—55 och över 55 års ålder, fördelade efter bostadskostnadsgrupper. Ålder vid: änkeståndets inträdande

Antal akti va änkor mel! an 53 och 67 år

V

Därav IV

53—54 54—55 55—67

3 329 3 269 21 174

448 440 2 852

211 207 1342

631 620 4 015

673 661 4 281

1366 1341 8 684

)0

53—54 54—55 55—67

3 447 3 482 21667

491 496 3 087

227 229 1426

684 691 4 297

704 711 4 424

1341 1355 8 433

bostadskostnadsgrupp III II

I

Av ovan redovisade änkor skall pensionen minskas eller bortfalla för dem, som åtnjuta viss inkomst. Någon närmare beräkning av dessas antal torde svårligen låta sig göra. Här nedan har antagits, att den därav föranledda reduktionen uppgår till 10 procent av de kostnader för änkepensioneringen, som härledas av de i tab. 3 redovisade antalen. Under sist anförda antagande beräknas totalkostnaden för änkepensioneringen enligt kommitténs förslag till 14 miljoner kronor år 1947 och 14,5 miljoner kronor år 1950. Av det för år 1947 beräknade beloppet kommer 2,6 milj. kr. pä V:e, l,i milj. kr. på IV.e 2,9 milj. kr. på III:e, 2,7 milj. kr. på II:a och 4,7 milj. kr. på I:a bostadskostnadsgruppen medan motsvarande fördelning för år 1950 utgör 2,8, 1,2 3,i 2,8 och 4,6 milj. kr. på resp. V:e, IV:e, Hire, II:a och I:a bostadskostnadsgruppen. Det reservationsvis framförda förslaget om änkepension även till de änkor, för vilka änkeståndet inträtt vid 53—54 och 54—55 års ålder, med Vs resp. 2/s av fullt pensionsbelopp leder till en kostnad av 16,i milj. kr. år 1947 och 16,7 milj. kr. år 1950. Stockholm i november 1945. Gerdt

Brundin

Statens offentliga utredningar 1945 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Allmänt näringsväsen.

Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. |1] Strallrättskommitténs betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör brott mot staten och allmänheten. [28] Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. [29]

Promemoria med förslag till arrendebestämmelser föi kommunal jord. [9]

Fast egendom. J o r d b r u k med binäringar.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. dyrortsgrupperingen. [32] Betänkande med förslag ang. kommissionärsväsendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. [34] Kommunalförvaltning. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag m. m. |15] Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. [38] 3. Bilagor till kommunindelningskommitténs betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. [39] Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. 1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. [27] 1944 års skattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag ang. vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område. [35] Betänkande ang. revision av kommunala fondbilduingslagen m. m. [37] Politi. Normalbrandordning för städer, köpingar och municipalsamhällen. [18] Normalbrandordning lör landskommuner. Alternativ 1 [19] Alternativ 2. [20] Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande ang. den husliga utbildningen. [4] Betänkande och förslag rörande effektivisering av skyddshemselevernas eftervård m. m. [10] Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 8. [11] 9. [30] 10. [31] 11. [36] 12. [42] Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [12] Bilagor. [13] Socialpolitikens, ekonomiska verkningar. [14] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. Tiden juli 1943—juni 1944. [17] Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk undersökning ang. folkpensionärernas bostadsförhållanden in. m. [23] 11. Utredning och förslag ang. revision av lagen om folkpensionering. [46] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation. [26] Hälso- och sjukvård. 1941 års reumalikervårdssakkunnigas betänkande. Del D. Utredning om reumatikervårdens utbyggande och vid- i tagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjuk- ' domarnas bekämpande. [41]

Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder lör livsmedelsforskningens ordnande. [6] 8. Slutbetänkande med utredning om silikatkemisk forskning och läderlorskning m. m. [40] Handel och sjöfart. Betänkande ang. grundpenningväsendet. [24] Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till organisation av en luftfar tsstyrelse m. m. 12] Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekingenätets järnvägar. [8] Bank, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med utredning och förslag ang. yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. [5] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 1. [16] Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 3. [22] Betänkande och förslag ang. statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. [25] Betänkande ang. yrkesutbildningen i Norrland. [33] 1910 ars skolutrednings betänkanden och utredningar 5. Skolans betygssättning. [45] Bilaga 4. Lärjungurvalet till studielinjer med den. nuvarande realskolans mål. [44] Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. [43] Försvarsväsen. Belänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. [3] Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. [21] Utrikes ärenden.

Stockholm 1945. Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag. 17180

Internationell rätt.