Kommunal upplysningsverksamhet betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:76 INRIKESDEPARTEMENTET

KOMMUNAL UPPLYSNINGSVERKSAMHET BETÄNKANDE AVGIVET AV

KOMMITTÉN FÖR KOMMUNAL UPPLYSNINGSVERKSAMHET

STOCKHOLM 19 4 7

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologis

förteckning

1. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att under30. Betänkande med förslag till lag om regionkommu lätta hushållens tvättarbete. Hseggström. xv. 284 s. S. m. m. Beckman. 214 s. S. 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigspro31. Betänkande med förslag angående utbildning av b] blem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets för handelsflottan m. m. Idun. 264 s. H . område. Antonsons, Göteborg. 325 s. J o . 32. Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Ni land och förslag angående inrättande av en cen] 3. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 karta. Jo.] detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och 33. Redogörelse i sammandrag för utredning röra] priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande planering av jordbruket och skogsbruket i NeJ översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. torneå kommun. V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 karta.] 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för 34. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredninl detaljdistribution av elektrisk kraft. Hseggström. 9. Gymnasiet. Idun. 622 s. E. 126 s. K. 35. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 12. Redogör! 5. 1944 års militårsjukvirdskommittés betänkande. Del för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostna] 2. Beckman. 170 s. F ö . och priser vid distribution av elektrisk kraft. Mall 6. Betänkande med förslag till geofysiskt observalorium hus län. Beckman. 43 s. K. i Kiruna m. m. Idun. 64 s. K. 36. Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland a 7. Betänkande med förslag angående lantmäteripersona1938—42 använd metodik och härom vunna erfan lens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. heter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaj Marcus. 132 s. J o . ringsnåmnd. V. Petterson. 205 s. J o . 8. Betänkande med förslag angående fiskets administra37. 1945 års skogshårbärgesutrednings betänkande. Dej tion m. m. Kihlström. 155 s. J o . Utredning rörande bostads- och levnadsförhållanq 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. på hemmansskogarna med förslag till åtgärder för] m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. stadsbeståndets komplettering och förbättrande. Id Beckman. 166 s. E . 301 s. S. 10. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets orga38. Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. Norst] nisation m. m. Beckman. 262 s. S. 313 s. J u . 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 39. Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. S 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagotens Reproduktionsanstalt. 112 s. J u . giska anordningar inom skolväsendet. Idun. 148 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommit- | 40. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 11. Redogör! för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostna téns betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. J u . och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kristi 13. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsstads län. Beckman. 40 s. K. verkets organisation. Marcus. 114 s. F i . 41. Statsmakterna och folkhushållningen under den I 14. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del oljeutredningen 1945. Hseggström. 343 s. 4 pl. F o . Tiden juli 1945—juni 1946. Idun. 449 s. F o . 15. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag 42. Betänkande angående organisationen av försöksva till lönereglering för övningslärare. Sv. Tryckeri AB. samheten på jordbrukets område. Katalog och 1 370 s. F l . skriftstryck. 252 s. J o . 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och 43. Betänkande med förslag om upphävande av äl Norge om erkännande och verkställighet av domar i giftermålsbalken. Norstedt. 72 s. J u . brottmål m. m. Norstedt. 24 s. J u 44. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande.! 17. Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. UngdomsvårdsStatens sjukhusutrednings av år 1943 betänkan kommitténs betänkande del 5. V. Petterson. 144 s. J u . 3. Utredningar och förslag angående syssclsättnin 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstal Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 176 s. 8 pl. S. för partiellt arbetsföra m. m. Katalog och Tidskrifts45. Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag tryck. 324 s. S. tjänstereglemente för polisväsendet. Idun. 126 s. J 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga 46. Betänkande angående familjeliv och hemarbete. Ba och kommunala tjänster samt sådana yrken och beman. 320 s. »• I fattningar, för vilkas utövande kråves av statlig myn47. Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte a dighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimamed sammanhängande författningar. V. Petterson. tion. V. Petterson. 288 s. S. s. 2 pl. J o . 20. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redogörelse 48. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 8—10. Redoj för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader relse för detaljdistributörerna samt deras råkrafl och priser vid distribution av elektrisk k r a f t Älvskostnader och priser vid distribution av elektn borgs län. Beckman. 48 s. K. kraft, Kalmar län, Gotlands lån och Blekinge l 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och Beckman. 68 s. K. förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsför49. 1940 års skolutrednings betänkanden och utrednina skott m. m. V. Petterson. 114 s. S. 10. Flickskolan. Idun. 253 s. E. 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angå50. Sysselsåttningsförhållandena inom varuhandeln. Be\ ende handel med skrot, lump och begagnat gods. Sv. man. 197 s. E. Tryckeri AB. 125 s. H. 51. Betänkande om granskning och antagning av lä 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till böcker. Hseggström. 137 s. B. statens allmänna avlöningsregleraente ni. m. Marcus. 52. Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års möbelutn 289 s. Ff. ning. Stockholms Bokindustri AB. 368 s. H. 24. Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. 53. Kommunallagskommitténs betänkande 1 med förs Norstedt. 220 s. S. angående ändringar i kommunallagarnas bestämm 25. 1945 års akademikerutredning. Norstedt. 64 s. E. ser om borgerlig primärkommuns kompetens och ( 26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. kvalificerad majoritet. Idun. 216. 72* s. t Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. 54. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 25. Redogöre Organisationen av låne- och bid rags verksamheten för för detaljdistributörerna samt deras råkrsftkostnat bostadsändamål. Idun. 471, 126* s. S. och priser vid distribution av elektrisk kraft. No: 27. Betänkande med förslag till ändrad ordning beträfbottens län. Beckman. 41 s. K. fande vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftstryck. 55. Utredning med förslag angående utbildning av lärt 75 s. E . för industri och hantverk vid anstalter för y r k e n 28. Stuveriverksamheten i svenska hamnar. Hseggström. dervisning m. m. Hseggström. 173 s.E. 110 s. H . 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Hseggström. 118 s. H . (Fortsättning å omslagets i:e sic

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947: 76 INRIKESDEPARTEMENTET

KOMMUNAL UPPLYSNINGSVERKSAMHET BETÄNKANDE A V G I V E T AV

KOMMITTÉN FÖR KOMMUNAL UPPLYSNINGSVERKSAMHET

VICTOR PETTERSONS

BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG

STOCKHOLM

*Oc ••-•

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

1. Utredningsuppdraget

2. Allmän översikt och målsättning

11 Den kommunala självstyrelsens ändrade förutsättningar s. 11. — Den kommunala självstyrelsens rekryteringsproblem s. 14. — De kommunala uppdragens antal och art s. 15. — Rekryteringssvårigheternas allmänna orsaker s. 16. — Förtroendemän-tjänstemän s. 18. — Den kommunala upplysningsverksamhetens mål och medel s. 21. — Den kommunala självstyrelsen och demokratien s. 21. — Åtgärder för att underlätta kommunalmännens arbete s. 23. — Utgångspunkter för kommitténs förslag s. 24.

3. Litteratur och annan information

26 Nu befinthgt material s. 26: Svensk författningssamling s. 26* — Okommenterade författningshandböcker s. 27. — Kommenterade författningsupplagor s. 28. — övrig litteratur på området s. 29. — Tidskrifterna s. 30. — Fortlöpande information från statliga organ s. 31. — Överståthållaren Nothins förslag angående författningshandböcker s. 34. — Remissyttranden över förslaget s. 37. — Nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer s. 41. — Kommittén s. 47: Handboksbehovets allmänna karaktär s. 47. — Åtgärder för att avhjälpa rådande brister s. 49. — Okommenterade författningstexter s. 51. — Den mera kvalificerade bandbokslitteraturen s. 53. — Informationsverksamheten genom tidskrifter s. 56. — Fortlöpande informationsverksamhet från statliga myndigheter s. 56.

4. Korrespondenskurser

64 Korrespondensundervisningens möjligheter s. 64. — Korrespondensundervisningen i kommunala och sociala ämnen. Korrespondensinstitutens kurser s. 65. — Kurser utgivna av vissa organisationer s. 67. — Korrespondensundervisning i England för tjänstemän inom kommunal och social förvaltning s. 71. — Kommittén s. 72: Allmänna riktbnjer s. 72. — Kursernas pedagogiska uppläggning s. 74. — Kursernas utformning i tekniskt hänseende s. 77. — Kursförteckning s. 78. — Kostnaderna för korrespondenskurser m.m. s. 79. — Subventionering av korrespondenskurser. Erforderbgt statsanslag s. 81. — Kursernas förläggande s. 82.

5. Fortlöpande kursverksamhet Den nuvarande kurs- och konferensverksamheten s. 87. — Folkhögskolan s. 87. — Folkbildningsorganisationerna m.fl. s. 88. — Kommunförbunden s. 90. — De centrala ämbetsverken s. 92. — Kommittén s. 93: Kursbehovets art s. 93. — Allmän upplysningsverksamhet s. 93. — Kurser för nyvalda förtroendemän s. 95. — Kurser för innehavare av viktigare verkställighetsuppdrag s. 96. — Kursernas längd och utformning i övrigt

1 s. 97. — Kursverksamhetens omfattning. Kurser för nyvalda förtroendemän s. 98. — Kvalificerade kurser s. 99. — Vissa jämförelser med folkrörelsernas kursverksamhet s. 101. — Tillgången på föreläsare s. 103. — Kursverksamhetens organisation. Kurser för nyvalda förtroendemän (lokala kurser) s. 104. — Kvalificerade kurser (centrala kurser) s. 105. — Behöver en särskild kommunskola upprättas? s. 107. — Förslag om kommunal upplysningsnämnd s. 108. — Kursernas finansiering och därmed sammanhängande frågor s. 111. — Det statliga stödet till lokala kurser s. 111. — Det statliga stödet till centrala kurser s. 113. — Kommunernas stöd till den lokala kursverksamheten s. 115. — Kommunernas stöd till den centrala kursverksamheten s. 116. — Kursverksamheten första verksamhetsåret s. 116.

6. Upplysningsverksamhet i anledning av kommunindelningsreformen . . . 118 Kommittén s. 119. — Ökat tjänstemannainslag i landskommunerna s. 121. — K a n det ökade behovet av kommunala tjänstemän tillgodoses? s. 122. — Kursverksamhet för kommunala förtroendemän s. 124. — Anslagsbehovet för budgetåret 1948/49 s. 127. — Övriga åtgärder s. 128.

7. Sammanfattning

8. Bilagor

1. Förteckning över kommunal författningslitteratur s. 138. — 2. Exempel på program för veckokurs i kommunala medelsförvaltningsfrågor s. 144.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Inrikesdepartementet.

Genom beslut den 28 juni 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga att inom socialdepartementet verkställa utredning rörande statsmakternas medverkan för utarbetande av handböcker och korrespondenskurser i sociala frågor för i första hand kommunala förtroendemän och tjänstemän. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom utredningsmän direktören i Svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson, politices magistern Arne Andersson och ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim. Åt Larsson uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Samma dag uppdrogs åt redaktören Henning Thylin att fungera såsom sekreterare åt de sakkunniga. Genom beslut den 15 november 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Mossberg att tillkalla ytterligare en sakkunnig. Samma dag tillkallades såsom sakkunnig rektorn vid socialinstitutet i Stockholm, docenten Gunnar Heckscher. I samband härmed erhöllo de sakkunniga i uppdrag att verkställa utredning jämväl beträffande den kursverksamhet, som kunde bliva erforderlig i anledning av kommunindclningsreformen för kommunala förtroendemän. På därom av de sakkunniga gjord framställning tillkallades den 20 december 1946 byråföreståndaren hos Centralförbundet för socialt arbete John Olofsson att såsom expert biträda kommittén. Utredningen har antagit benämningen Kommittén för kommunal upplysningsverksamhet. Under sitt arbete har kommittén haft överläggningar med de sakkunniga, som tillkallats av chefen för socialdepartementet för utredning dels av frågan om inrättandet av ett socialmuseum och dels statsmakternas medverkan i syfte att främja tillkomsten av upplysningsfilmer i sociala ämnen. Därvid h a r träffats överenskommelse om sådan gränsdragning mellan de bägge

6 kommittéernas uppgifter, att kommittén för kommunal upplysningsverksamhet kunnat inrikta sitt arbete helt på åtgärder för ökad och förbättrad informationsverksamhet för kommunala förtroendemän och tjänstemän, medan den andra kommittén — kommittén för social upplysning — får behandla den upplysningsverksamhet, som riktar sig i första hand till den stora allmänheten. Kommittén har vidare haft samråd med bland annat Nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. Sedan kommittéuppdraget nu fullgjorts, får kommittén härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Stockholm den 13 december 1947. SIXTEN LARSSON ARNE ANDERSSON

GUNNAR HECKSCHER

ADOLF WALLENTHEIM

/ Henning

Thylin

1 UTREDNINGSUPPDRAGET

K_J t r e d n i n g e n s direktiv å t e r f i n n a s i y t t r a n d e n till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t över s o c i a l ä r e n d e n dels den 28 j u n i 1946 a v s t a t s r å d e t och chefen för s o c i a l d e p a r t e m e n t e t och dels den 15 n o v e m b e r 1946 av s t a t s r å d e t Mossberg. Efter g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d c h e f e r n a för justitie-, j o r d b r u k s - och e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e n a n f ö r d e s t a t s r å d e t Möller d e n 2 8 j u n i 1 9 4 6 f ö l j a n d e : »I likalydande motioner vid 1945 års riksdag (1:22 och 11:48) hemställde h e r r a r Källman, Wallentheim m. fl. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande åtgärder för ökad social allmänbildning och upplysningsverksamhet för kommunala förtroendemän och tjänstemän. Motionerna biföllos av riksdagen, enligt skrivelse nr 471/1945. Motionärerna framhöllo att den på sina håll konstaterade eftersläpningen i det lokala reformarbetet — vad detta bland annat avsåg den kommunala verkställigheten av vissa av statsmakterna beslutade reformer — till viss del torde bero därpå, att de kommunala arbetsuppgifterna och kraven på deras handläggning ökat i snabbare takt än kunnigheten, intresset och förutsättningarna i övrigt hos dem, som uppgifternas ombesörjande ålegat. Inför den förestående omgestaltningen av socialvården syntes det motionärerna finnas särskild anledning att uppmärksamma även dessa frågor enär övergången till nya bestämmelser och former för den kommunala socialvården måste befaras komma att medföra ökade svårigheter i berörda avseenden. Motionärerna ansågo att de av statsmakterna beslutade ökade anslagen till den utbildning, som förekommer vid socialinstituten, kortare specialkurser av olika slag och annan liknande verksamhet på detta område icke vore tillräckliga för att av dem påtalade brister skulle kunna elimineras. I motionerna hänvisades till vad socialutbildningssakkunniga i sitt betänkande (SOU 1944: 29) anfört om de av motionärerna diskuterade spörsmålen. F ö r det stora antalet kommunala förtroendemän och tjänstemän, som av olika orsaker aldrig kunna bli i tillfälle att bedriva studier vid de högre socialutbildningsanstalterna, men icke desto mindre anse sig behöva förkovra sina teoretiska kunskaper i för deras verksamhet lämpliga ämnen, hade de sakkunniga, utan att

8 angiva några direkta förslag härom, framfört tanken på anordnandet av kurser i anslutning till folkhögskolan, kurser och konferenser med anslutning till de högre sociala utbildningsanstalterna och korrespondenskurser. Särskild vikt tillmätte emellertid motionärerna för sin del utgivande av för kommunala förtroendemän och tjänstemän liksom för andra för dessa frågor intresserade avpassade handböcker, behandlande på detta område förekommande lag- och författningstexter med kommentarer. Motionärerna framhöllo att sådana handböcker ibland kanske en kort tid efter utgivandet till följd av ändringsbestämmelser måste förläggas i nya, reviderade upplagor och att det därför kunde ställa sig svårt fölenskilda författare att svara för en sådan systematisk, fortlöpande utgivning, som måste anses vara en av förutsättningarna för att denna form av upplysningsverksamhet skulle få avsedd betydelse. Slutligen ifrågasattes, huruvida icke en utvidgning av konsulentverksamheten vore tänkbar, endera i offentlig regi eller genom anslag till av kommunala organisationer anordnad verksamhet av detta slag. Den generella fråga, som den begärda utredningen borde besvara, vore huruvida statsmakterna och olika myndigheter göra vad som kan och bör göras för att upplysa allmänheten, förtroendemännen och de kommunala tjänstemännen i de frågor, vilkas lösning kräva medverkan av dessa grupper. Centralförbundet för socialt arbete, Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Samverkande bildningsförbunden, som avgåvo yttranden över motionerna, tillstyrkte samtliga att frågan bleve föremål för utredning. Vederbörande utskott uttalade att upplysningsverksamheten på detta område borde ta sikte på en vidare krets än de kommunala förtroendemännen och tjänstemännen. Jag vill i detta sammanhang även erinra om den inom justitiedepartementet företagna utredningen angående utgivandet av en författningshandbok för förvaltande verk och myndigheter ävensom kommunala organ. Utredningsmannen, överståthållaren Nothin, framhöll bland annat att behovet av författningshandböcker är förhållandevis större inom den kommunala förvaltningen än inom den statliga, icke minst med hänsyn till det stora antalet inom kommunalförvaltningen verksamma lekmän. Flera av de verk och myndigheter, som yttrade sig över utredningen, framhöllo emellertid att det icke är till fyllest med enbart författningssamlingar. För att handböckerna skola kunna bli praktiskt användbara i det kommunala arbetet fordras att författningstexterna äro kommenterade på ett sätt, som gör dem tillgängliga för den icke lagspråkvane läsaren. Även om man icke bör överdriva den av motionärerna påtalade bristen på för det lokala reformarbetet nödiga insikter i och kunskaper om hithörande frågor, synes det även mig angeläget att detta spörsmål ägnas uppmärksamhet från statsmakternas sida, en uppfattning som även riksdagen genom att bifalla ifrågavarande motioner givit uttryck åt. En utredning i syfte ätt klarlägga vad som genom statsmakternas medverkan i här berörda avseende bör och kan åtgöras bör komma till stånd genom särskilda sakkunniga. Jag har denna dag hemställt om Kungl. Maj:ts bemyndigande att få tillkalla sakkunniga för utredning dels av frågan om inrättandet av ett socialmuseum och dels statsmakternas medverkan i syfte att främja tillkomsten av upplysningsfilmer i sociala ämnen. Frågan om eventuell kursverksamhet av det slag socialutbildningssakkunniga antytt i sitt förutnämnda betänkande torde böra tagas upp till behandling i annat sammanhang. Jag anser därför att nu förevarande utredningsuppdrag bör begränsas till att avse frågan om utarbetandet av handböcker och korrespondenskurser i sådana ämnen, som kunna befinnas lämpliga och inte endast omfattande sociala frågor, utan även andra grenar av den kom-

9 munala verksamheten, exempelvis skolfrågor, jord- och markfrågor etc. Utredningen bör, förutom en ämnesförteckning så långt en sådan under utredningsarbetets gång visar sig möjlig att sammanställa, utmynna i vissa principförslag avseende handböckernas och korrespondenskursernas pedagogiska uppläggning och tekniska utformning, formerna för deras förläggande och distribution samt omfattningen och sättet för det allmännas medverkan. I den mån så är möjligt böra förslagen vara åtminstone uppskattningsvis kostnadsberäknade. I den utsträckning så kan visa sig erforderligt böra utredningsmännen söka samråd med de sakkunniga, som ha att utreda frågan om inrättandet av ett socialmuseum m. m. och nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer.» S t a t s r å d e t Mossberg a n f ö r d e den 15 n o v e m b e r 1946 efter g e m e n s a m beredn i n g m e d c h e f e r n a för justitie-, social- och e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t följande: »I det av kommunindelningskommittén den 26 september 1945 framlagda betänkandet med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945: 38) uttalades, att en sammanslagning av de minsta kommunerna vore ett medel att höja den kommunala förvaltningens standard, i det att större kommuner dels gåve möjlighet till bättre urval av förtroendemän och dels gåve förtroendemännen större erfarenhet och rutin. Tillika framhölls — vid behandlingen av frågan om kommunstorlekens betydelse för socialvårdens handhavande — att behovet av tjänstemän i den kommunala förvaltningen syntes kunna i viss mån avhjälpas därigenom att förtroendemännen vid periodvis återkommande lokalt eller centralt anordnade kurser undan för undan bibringades större kunskaper i gällande lagstiftning och större förståelse för sina uppgifter. Åtminstone de i varje kommun ledande socialvårdsfunktionärerna d. v. s. i regel ordförandena i respektive styrelser och nämnder, borde kunna nås med sådana kurser, sedan antalet kommuner väsentligt reducerats. Även korrespondenskurser för förtroendemännen hade enligt kommitténs mening en uppgift att fylla. Förslag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner framlades av Kungl. Maj:t i proposition den 29 mars 1946 (nr 236). Till det propositionen bifogade statsrådsprotokollet uttalade jag, att jag delade uppfattningen om behovet av kursverksamhet för de kommunala förtroendemännen. Genom anordnande av sådana kurser skulle ökade möjligheter beredas för förtroendemännen att anpassa sig efter förhållandena i de nya större kommunbildningarna och skulle behovet av särskilda tjänstemän i de nya kommunerna kunna i viss mån nedbringas. Jag ansåg emellertid anledning icke finnas att anordna dylika kurser, innan förberedelserna för indelningsreformen fortskridit så långt, att man ute i bygderna erhållit en viss uppfattning om vilka kommuner, som komme att sammanslås. Något ställningstagande från statsmakternas sida till förevarande spörsmål fann jag därför icke då vara erforderligt. Vad i propositionen i denna del uttalats föranledde ej erinran från riksdagens sida. Kursverksamheten för de kommunala förtroendemännen kräver omsorgsfull planläggning. Arbetet med denna bör givetvis påbörjas i sådan tid, att — sedan medel för ändamålet ställs till förfogande av riksdagen •— kurserna kunna ano r d n a s så snart intresse för dylika kurser visar sig föreligga bland kommunalmännen. Då förberedelserna för indelningsreformens genomförande nu kommit igång, anser jag det vara tid att påbörja planläggningsarbetet i fråga om kursverksamheten.

10 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1946 har chefen för socialdepartementet bemyndigats tillkalla högst tre sakkunniga att inom socialdepartementet verkställa utredning rörande statsmakternas medverkan för utarbetande av handböcker och korrespondenskurser i sociala frågor för i första hand kommunala förtroendemän och tjänstemän. Med stöd av bemyndigandet har chefen för socialdepartementet såsom sakkunniga tillkallat direktören i svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson, tillika ordförande, samt politices magistern Arne Andersson och ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallcntheim. Det synes mig lämpligt, att planläggningen av förenämnda kursverksamhet för kommunala förtroendemän upptages till närmare övervägande i samband med den nämnda utredningen. Vid prövningen av förstnämnda spörsmål torde utöver de tre nu utsedda sakkunniga ytterligare en utredningsman böra medverka.»

2 ALLMÄN ÖVERSIKT OCH MÅLSÄTTNING

D e n k o m m u n a l a självstyrelsens ändrade förutsättningar

1 l ä r den kommunala självstyrelsen i Sverige genom 1862 års kommunalförordningar för första gången reglerades i en enhetlig lagstiftning, var man angelägen att markera kommunernas oberoende gentemot staten. Även om staten på två viktiga kommunala verksamhetsområden — skolan och fattigvården — redan under 1840-talet förbehållit sig ett bestämt inflytande över att kommunerna fullgjorde sina uppgifter, förblev detta till en början undantag. I regel hade kommunerna inom det i allmänna ordalag angivna kommunala verksamhetsområdet frihet att välja om de ville handla eller icke. Staten kunde ingripa endast till skydd för ett fåtal bestämda rättsprinciper och endast om så påkallades av någon kommunmedlem. Förhoppningarna på aktiva insatser från kommunernas och kommunmedlemmarnas sida blevo knappast helt infriade. Särskilt på landsbygden valde man ofta att begränsa uppgifterna till ett minimum. Huvudparten blev skola och fattigvård — de uppgifter, som kommunerna icke kunde undkomma. Likväl bevisade de nya kommunerna sin funktionsduglighet, och just till följd av uppgifternas begränsning blev fullgörandet av de kommunala förtroendeuppdragen, som medborgarna icke kunna undandraga sig, icke alltför tyngande. Mot slutet av 1800-talet började en viss förändring inträda, och under de senaste femtio åren har den kommunala verksamhetens omfattning ökats i allt snabbare takt. En översikt över kommunalförvaltningens utveckling efter 1862 är intagen i kommunindelningskommitténs betänkande (SOU 1945: 38, s. 32—63). Delvis avspeglar sig denna utveckling i utgiftssiffrorna. Omslutningssumman för de samlade kommunala utgifterna nådde på 1870-talet icke upp till 50 milj. kronor per år. Den torde nu ha uppnått den imponerande årssiffran av 2 miljarder kronor. Bland annat till följd av penningvärdets förändringar äro dessa siffror icke utan vidare jämförbara, men å andra sidan finns det numera stora områden, där betydande krav ställas på den kom-

munala förvaltningsapparaten, ehuru endast en mindre del av det allmännas utgifter redovisas i de kommunala räkenskaperna, eftersom återstoden bestrides av statsmedel. Så är t. ex. fallet beträffande folkpensioneringen, bostadsförsörjningen och andra ur socialpolitisk synpunkt betydelsefulla verksamhetsområden. Förändringen är emellertid icke enbart, knappast ens huvudsakligen av kvantitativ natur. Jämsides med den ökade omfattningen har det kommunala arbetet utvecklats mot allt starkare differentiering och komplicering. Antalet av de uppgifter kommunerna syssla med har ökats, delvis till följd av kommunernas egna initiativ men än mera genom statens ingripande. Detta gäller främst socialpolitiken. Även i ett annat avseende har det kommunala arbetet fått ett förändrat innehåll. Den relativt obundna kommunala beslutanderätt, som karakteriserade 1862 års kommunalförfattningar, har nu på ett flertal områden avlösts av ett statligt kontrollsystem. Statliga organ ha erhållit befogenheter och resurser, som gjort det möjligt för dem att utöva en allt intensivare uppsikt över den kommunala verksamheten. Det statliga inflytandet tog från början sikte på att förhindra kommunala övergrepp, och detta var fortfarande ett ledande motiv för statsuppsikten enligt de stadgar om hälsovård, byggnads- och brandväsen, som tillkommo under senare hälften av 1800-talet och som utvidgade och bestämde kommunernas befogenheter på viktiga samhällsområden. Samma motiv för statligt inflytande gjorde sig sedermera gällande inom barnavård och alkoholistvård, områden där kommunala organ erhöllo befogenhet att besluta om frihetsberövande åtgärder. Efter hand blev emellertid också en annan synpunkt vägledande. Det framstod mer och mer som ett statligt intresse att framtvinga initiativ och åtgärder från kommunernas sida i syfte att tillförsäkra medborgarna en lika gynnsam behandling oberoende av kommuntillhörigheten. På en rad områden skapades garantier för viss minimistandard, och kontrollen över att medborgarna erbjödos likvärdiga samhälleliga förmåner skärptes. De statsbidrag, som i samband därmed lämnats, ha i sin tur medfört ökat statligt inflytande på den kommunala verksamhet, som stödet gällt. Statens ökade inflytande avspeglas i första hand i författningsmaterialets tillväxt. I tidigare skeden reglerades den kommunala verksamheten genom ett fåtal författningar, i vilka ändringar och tillägg gjordes endast förhållandevis sällan. Läget är nu helt förändrat. Ett begrepp om författningsmaterialets omfattning får man genom den av Sundberg och Berglund utgivna »Kommunal författningshandbok», en i huvudsak okommenterad edition av i praktiskt kommunalt arbete tillämpliga författningar. Den senaste upplagan av detta arbete omfattar 1 482 tättryckta sidor och upptar eller hänvisar till icke mindre än 1 072 författningar. Av dessa ha 742 tillkommit efter 1930 och 301 under tiden januari 1941—oktober 1945. Ett studium av Svensk författningssamling visar, att det kommunala författningstrycket fortsatt att

växa. Under tiden 6/6—15/8 1947 utkommo 423 nya författningar, av vilka åtminstone omkring tvåhundra mer eller mindre direkt beröra kommunernas verksamhet. Den kommunalman, som strävar efter att följa med i utvecklingen, måste därtill läsa cirkulär och meddelanden från statliga tillsynsorgan, facktidskrifter m. m. Det mycket invecklade statsbidragssystem, som uppbyggts för att möjliggöra den önskvärda kommunala standardhöjningen, har givetvis avsatt tydliga spår i författningsmaterialet. Men det har därtill — förutom att det åstadkommit en betydande kommunal ofrihet -— i hög grad bidragit till att komplicera och byråkratisera kommunalförvaltningen. De många statsbidragsbestämmelserna ha i sitt släptåg fört med sig ett vidlyftigt blankettmaterial. Det gäller att iakttaga vissa fatalietider och andra formföreskrifter. Den utökade statliga tillsynen över kommunerna åsamkar de kommunala myndigheterna betydande tidsspillan genom inspektionsbesök av olika slag, genom infordrande av förklaringar o. s. v. Därtill komina vissa särskilda svårigheter. En av dessa ligger närmast på det administrativa området. Ända fram till tiden närmast efter första världskriget nöjde man sig i huvudsak med att centralt utfärda direktiv i form av lagar, förordningar och kungörelser. Man utgick ifrån att direktiven utan vidare skulle efterföljas. Man synes oreflekterat ha räknat med att kommunerna skulle visa samma följsamhet som statliga lokalorgan. Psykologiskt och administrativt föreligga emellertid betydande skiljaktigheter. Medan det hos det statliga lokalorganet finnes anställd personal, som har tid och vana att tillägna sig vad som föreskrives uppifrån, finnes hos flertalet kommuner endast de kommunala förtroendemännen, som på egen hand utan någon ledning ha att utleta vad som för den kommunala verksamheten är av betydelse. De författningar, som gälla kommunerna, ha därtill icke fått någon mera lättillgänglig formulering än den som annars är vanlig. Efter hand har en förbättring kommit till stånd. Flera statliga centralorgan söka numera tydligare och mera klargörande hålla kommunerna underrättade om vad de ha att iakttaga; kommittén har anledning återkomma härtill i senare sammanhang. Fortfarande gäller emellertid, att det främst är genom författningar, och på inånga områden endast genom dem, som kommunerna hållas underrättade om vad som kan och bör företagas. Ett annat förhållande bör även uppmärksammas. I äldre tid. då de kommunala uppgifterna voro få och föga komplicerade, kunde föreskrivna former utan större svårighet iakttagas. Om så icke alltid skedde, behövde detta i regel icke medföra några allvarligare konsekvenser. Förhållandena ha emellertid avsevärt förändrats: för handläggning av t. ex. vissa barnavårdsoch alkoholistvårdsärenden krävs numera en nästan domstolsmässig precision och vid bestämmandet av sociala förmåner ofta invecklade beräkningar, som måste utföras under iakttagande av en mångfald olika faktorer. Vad

14 statsbidragssystemet med sina olika beräkningsgrunder och ansökningstider betytt för kommunalförvaltningens komplicering är uppenbart. Först på allra senaste tid har en reaktion kunnat spåras; fördelen av regler, som visserligen lämna exaktare besked men äro svårtolkade, har börjat vägas mot fördelen av enklare regler, som ge ett mera summariskt resultat men som kunna följas och icke behöva ge upphov till grövre felaktigheter vid tillämpningen. Såsom exempel i detta hänseende kunna nämnas de nya författningarna om bidragsförskott och om statsbidrag till undervisningsmateriel. Paradoxalt nog har kommunalmännens brist på förtrogenhet med förvaltningsarbete stundom medfört att den kommunala verksamheten blivit mera formbunden än vad som eljest skulle varit nödvändigt. Den som är ovan vid lagtolkning men tvingas att röra sig i en djungel av författningsbestämmelser vågar ofta icke lita på sitt eget omdöme; han frestas att för säkerhets skull hänga upp sig på en formell bestämmelse, även där denna skulle kunna frångås utan att någons rätt träddes för nära. Olägenheterna härav ligga i öppen dag under en tid, då kommunernas verksamhet befinner sig i ökning och får allt större betydelse för den enskildes tillvaro och verksamhet.

D e n k o m m u n a l a självstyrelsens rekryteringsproblem Med den ovan skisserade utvecklingen ha följt problem av såväl principiell som praktisk art. Dessa ha delvis sådan omfattning, att man funnit sig kunna tala om en »kris» för den kommunala självstyrelsen. Härvid bör dock observeras, att det ingalunda är fråga om ett plötsligt, av särskilda omständigheter betingat kristillstånd, utan tvärtom om en långvarig, gradvis skeende utveckling, även om de därmed förenade problemen först på senare tid i full utsträckning uppmärksammats. Det ligger givetvis i huvudsak utom ramen för kommitténs uppdrag att ingå på tillhörande problem och de åtgärder, som kunna komma i fråga för deras lösning. Endast i den mån den kommunala självstyrelsens ändrade förutsättningar äro av betydelse för rekryteringen av förtroendemän och tjänstemän i kommunerna, kunna de i förevarande sammanhang närmare diskuteras. Det måste också understrykas, att rekryteringsproblemen ingalunda äro begränsade till den kommunala självstyrelsens område. De göra sig gällande med samma eller nästan ännu större styrka inom hela det fria organisationsväsendet, särskilt i den mån man även där ställer krav på att förtroendemännen skola vara i stånd att lösa administrativa uppgifter av betydande omfattning och svårighetsgrad.

15 De kommunala uppdragens antal och art Inom kommunalförvaltningen har verksamhetens ökade omfattning bl. a. medfört, att kommunalmännens antal starkt ökat. Antalet förvaltningsorgan — obligatoriska eller fakultativa — i en landskommun på c:a 2 000 invånare uppgår numera regelmässigt till ett 20-tal. I en större landskommun liksom i stadskommunerna är antalet förvaltningsorgan betydligt större. Den kommunala verksamhetens uppdelning på ett allt större antal förvaltningsorgan har i sin tur medverkat till en ökning av antalet medborgare, som aktivt deltager i kommunernas styrelse. I vårt land torde kommunalstyrelsen för närvarande utövas av sammanlagt minst 150 000 personer, varav c:a 60 000 äro ledamöter i primärkommunernas fullmäktigeförsamlingar. Det är sålunda en icke ringa del av medborgarna, som styr kommunerna och utövar kommunalförvaltningen. Givetvis är aktiviteten bland de kommunala förtroendemännen högst varierande. Många inneha endast enstaka uppdrag med starkt begränsade arbetsuppgifter. För en betydande grupp — ordförandena i de viktigare förvaltningsorganen — har arbetsbördan å andra sidan blivit så stor, att det i många fall icke längre rör sig om normal fritidssysselsättning. Ökningen av antalet kommunalmän beror å andra sidan delvis på sådana drag i den kommunala förvaltningsorganisationen, som äro av ett tämligen problematiskt värde. Den tendens som särskilt gjort sig gällande under det senaste decenniet, att tillsätta särskilda organ för varje ny kommunal uppgift, har ökat antalet kommunalmän men icke alltid den kommunala förvaltningens effektivitet. Erfarenheterna synas nämligen ge vid handen, att kommunala organ med få eller föga omfattande uppgifter icke visa samma aktivitet som de mera ansvarstyngda och arbetsbelastade. Sammanförande av två eller flera kommunala förvaltningsorgan till ett skulle i många fall troligen medföra större aktivitet; endast inom socialvården föreligga emellertid än så länge utformade förslag till en sådan organisation. Överhuvud finns det ur här aktuella synpunkter anledning att uppdraga en bestämd skillnad mellan olika huvudtyper av kommunala uppdrag. Vissa sådana, t. ex. medlemskap i nämnder och styrelser, vilka sammanträda endast en eller annan gång om året, erbjuda ur arbets- och utbildningssynpunkt knappast några svårigheter. I den mån rekryteringssvårigheter här till äventyrs förefinnas, kunna de bero på att uppdragen just till följd av sin betydelselöshet icke erbjuda någon lockelse för dugliga medborgare. Även beträffande ledamotskap i de primärkommunala fullmäktigförsamlingarna är situationen relativt enkel. I och för sig medför ett dylikt uppdrag icke någon arbetsbörda, som kan verka avskräckande; uppdraget torde också som regel någorlunda tillfredsställande kunna fullgöras med den sakkunskap, som kan förvärvas under arbetets gång. Några rekryteringssvårigheter föreligga knappast här. Det kommunala förtroendeuppdraget ger en viss social prestige, och det

16 skulle dessutom vara oriktigt att bortse från den roll, som spelas av medborgarnas intresse för kommunala och överhuvud taget för samhälleliga angelägenheter. Svårigheterna göra sig på allvar gällande först i fråga om de verkligt arbetstyngda uppdragen: ordförandeskap i organ sådana som drätselkammare, kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd folkskolstyrelse etc. Även ledamöterna i dessa nämnder ha ofta en rätt betydande arbetsbörda, icke minst när de företräda en minoritet, som har bestämt intresse av att icke helt bli utestängd från de verkliga avgörandena. I den mån mångsyssleriet vunnit utbredning i kommunerna, beror det säkerligen till icke ringa del på att det visat sig svårt att finna tillräckligt många medborgare, som vilja åtaga sig just de viktigaste förtroendeuppdragen.

Rekryteringssvårigheternas allmänna orsaker Olika omständigheter ha bidragit till rekryteringssvårigheterna på det här nämnda området. Det har anförts, att det statliga inflytandet över kommunalförvaltningen skulle kännas besvärande för kommunalmännen, därför att de numera i så mycket icke få handla på det sätt, som de själva anse lämpligast, utan i stället äro bundna av författningsföreskrifter och av anvisningar från statliga myndigheters sida. Ansvarskänslan och intresset skulle därigenom ha avtrubbats. Personer med mera självständig läggning skulle avhålla sig från att åtaga sig kommunala uppdrag o. s. v. Sådana synpunkter ha kommit fram bland annat vid de kommunala förbundens kongresser och möten, och de kunna icke utan vidare avfärdas. Deras betydelse får å andra sidan icke överskattas. Otvivelaktigt förhåller det sig nämligen så, att kommunalmännen numera regelmässigt ha behov av information och instruktion från statliga myndigheters sida, särskilt då det gäller att vidtaga åtgärder inom nya verksamhetsområden. Det göres ibland gällande, att kommunalmännens genomsnittsstandard sjunkit och att kommunalmännen skulle ha fått svårare att finna tid för sina uppdrag. Dylika påståenden sammankopplas icke sällan med det demokratiska genombrottet, vilket givit nya folkgrupper reellt inflytande. Enligt kommitténs mening äro påståendena om minskat intresse och sänkt standard hos förtroendemännen ogrundade. Å andra sidan skall det icke bestridas, att rekryteringssvårigheterna i någon mån kunna sammanhänga med den politiska utvecklingen. Det har blivit svårare än förut att rekrytera förtroendeuppdragen bland personer, som fritt disponera över sin tid, och för förtroendemän av de vanliga löntagarnas typ kräves en större anspänning att finna tid för fullgörandet av offentliga uppdrag. Detta problem är särskilt aktuellt beträffande primärkommunerna. I det demokratiska genombrottets skede motvägdes dessa olägenheter sannolikt till icke ringa del av att den partipolitiska

17 maktförskjutningen medförde en kraftig nyrekrytering av förtroendemän, vilka i känslan av att vara de breda folklagrens företrädare drevos till aktiva insatser av social indignation och samhällsreformatorisk glöd. En viss förändring har härvidlag inträffat: nyrekryteringen går vid de relativt stabila partiförhållandena ganska långsamt, och med förverkligandet av gamla reformkrav har indignationen i viss mån avtagit. Därtill kommer den enligt kommitténs mening viktigaste orsaken till svårigheterna: den kommunala verksamhetens alltmera komplicerade karaktär, som skapat svårigheter för kommunalmännen. »Sunt bondförstånd», ej ingående kunskaper om författningar, var vad som krävdes under en tid, då den kommunala verksamheten endast sällan undergick några förändringar. Handlade kommunalmannen i ansvarig ställning som han gjort tidigare, var allt någorlunda tillfredsställande. Detta skede är emellertid för länge sedan förbi. Det är icke längre möjligt att endast sätta sin lit till det »sunda bondförståndet», då det gäller att tillvarataga kommunens rätt till statsbidrag eller att handlägga de ofta komplicerade ärenden, som kunna uppkomma hos kommunala organ: författningarnas innehåll kan helt enkelt icke förbigås. Särskilt hos de förvaltande organen — och det är där och icke i fullmäktigeförsamlingarna, som den kommunala verksamhetens tyngdpunkt ligger — har kompliceringen gjort sig märkbar. I kommuner, som sakna tjänstemän, faller huvudparten av arbetet på ordförandena; dessa måste ägna avsevärd del av sin fritid åt organets expeditionella angelägenheter och andra verkställighetsåtgärder. På ordföranden faller också ofta ansvaret för att organet håller sig å jour med utvecklingen. I och för sig skulle en jämnare fördelning av arbetsbördan i många fall vara önskvärd. Förbises får emellertid icke, att författningarna ofta ge ordföranden en central position "och att de lämna föga utrymme för delegation av olika uppgifter till enskilda medlemmar av det kommunala organet eller utskott inom detta. De ledande förtroendemännens arbetsbörda kan vidare icke mätas endast i den tid, som direkt åtgår för uppdragens fullgörande. Såsom redan framhållits, ha kraven på specialkunskaper ökat, icke minst till följd av författningsmaterialets tillväxt. Ordföranden i ett centralt kommunalt organ kan icke vara blott en »vanlig» medborgare med tid och intresse för allmänna värv. Han måste utveckla sig till något av en specialist på kommunal förvaltning med icke oväsentliga kunskaper bland annat inom olika grenar av förvaltningsrätten. Det har under sådana förhållanden ofta blivit omöjligt att kräva, att arbetet skall kunna ens i huvudsak handhavas av förtroendemän utan särskild ersättning.

18 Förtroendemän — tjänstemän Genom ändringar i kommunalförordningarna 1924 blev det till skillnad från vad som förut gällt möjligt för kommunerna att utge ersättning till ordförandena och andra innehavare av mera arbetskrävande förvaltningsuppdrag. Hur ersättningsbestämmelserna utnyttjats i städer med utvecklad tjänstemannaförvaltning skall icke diskuteras i detta sammanhang. Här skall i stället fästas uppmärksamhet vid att ersättningsbestämmelserna i mindre och medelstora kommuner ofta ha förvandlat den kommunale förtroendemannen till en halvtidsanställd tjänsteman. I kommuner, där svårigheter att rekrytera de viktigaste posterna gjort sig gällande, ha ersättningsbestämmelserna anlitats. Det h a r då ofta visat sig, att en person, som mot ersättning åtagit sig ett ordförandeuppdrag, ansetts lämplig för ytterligare ett. En sådan belastning inskränker hans möjligheter till vanlig förvärvsverksamhet, och detta i sin tur tvingar honom att taga emot ytterligare betalda uppdrag så att han kan uppgiva sin egen förvärvsverksamhet och helt ägna sig åt kommunen. Nästa steg, hans anställande som kommunalkamrer, har i landskommunerna sedan icke varit långt borta. Erinras bör i detta sammanhang, att genom författningsändringar under åren 1930—31 möjligheter till centralisering av medelsförvaltningen öppnats. Ökad användning av tjänstemän har emellertid förorsakats även av andra omständigheter. Där utvecklingen icke gått efter de nyss skisserade linjerna, har det för de kommunala förtroendemännen icke sällan tett sig såsom alltför betungande att själva handha alla löpande förvaltningsuppgifter. Kommunen har då överlåtit dessa åt särskilda tjänstemän, ofta med speciell utbildning för uppgiften, och i realiteten nöjt sig med att åt nämnder och styrelser reservera överinseendet över tjänstemännens verksamhet samt det reella avgörandet i frågor av principiell eller politisk betydelse. I och för sig är kommunal självstyrelse tänkbar lika väl om avgörandet helt eller delvis ligger i tjänstemäns händer som om det ligger i valda förtroendemäns. I den svenska diskussionen är emellertid uppfattningen om kommunal självstyrelse fast förknippad med föreställningen att denna i huvudsak omedelbart bör utövas av förtroendemän och att kommunala tjänstemän helst skola undvikas. Ett starkt tjänstemannainslag i den svenska stadsförvaltningen är visserligen välbekant från tiden före den nuvarande kommunala organisationens tillkomst. Magistratsorganisationen bildade där inkörsporten. Tjänstemännens behövlighet i städer av icke alltför ringa storleksordning är också erkänd. Fortfarande måste man emellertid i all synnerhet på .andsbygden räkna med en tydlig ovilja mot anställandet av tjänstemän. Detta motstånd torde i den kommunala förvaltningen t. o. m. vara mera markerat än inom fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser, där de ökade uppgifterna också framtvingat anställandet av tjänstemän i avsevärd utsträckning.

19 I själva verket torde det numera få betraktas som ofrånkomligt, att icke blott städerna utan även landskommunerna i större eller mindre omfattning måste anlita tjänstemän för sin verksamhet. Man kan gilla eller beklaga denna utveckling; det enda sätt att hejda den skulle vara en radikal begränsning av kommunernas verksamhetsområde, något som knappast av någon på allvar förordas. Under sådana förhållanden återstår att bedöma dels h u r behovet av kommunaltjänstemän skall kunna tillgodoses, dels hur förhållandet mellan förtroendemännen och tjänstemännen i kommunerna kan och bör gestalta sig. Den förra frågan ligger till en del utom ramen för kommitténs uppgift. Åtgärder för att främja utbildningen av kommunala tjänstemän på olika områden genom utbyggnad av socialinstituten ha redan vidtagits. Å andra sidan torde det i nuvarande arbetsmarknadsläge vara lika svårt här som på andra områden att komma ifrån att en avsevärd brist på folk måste beräknas uppstå. Kommittén kommer emellertid i fortsättningen att ingå något på de konsekvenser kommunindelningsreformen kan väntas få i dessa hänseenden. Om kommunerna i allt större utsträckning övergå till att anställa tjänstemän, är det emellertid viktigt att beakta förhållandet mellan förtroendemän och tjänstemän och speciellt den ändrade ställning förtroendemännen därefter komma att intaga. Även om man med hänvisning till vad som tidigare sagts måste avvisa påståendet att den kommunala självstyrelsen skulle gå förlorad genom anställandet av tjänstemän, måste likväl erkännas att förhållandet mellan förtroendemän och tjänstemän inrymmer verkliga problem. Det h a r gjorts gällande, att tjänstemännen få en så dominerande ställning, att förtroendemännen icke kunna hävda sig mot dem. Detta anses i sin tur få till följd, att förtroendemännen förlora intresset för den kommunala verksamheten. Det kan nog också icke utan fog på sina håll talas om »kamrerarevälde». Man anser, att vissa tjänstemän vid ärendenas beredning missbruka det inflytande, som följer med deras juridiska, administrativa eller tekniska kunnande. Deras skyldighet skulle vara att i alla situationer främst medverka till en allsidig utredning, på grundval av vilken förtroendemännen fritt kunna bilda sig en mening och fatta sina beslut. I stället för att i detta syfte exempelvis utarbeta alternativa förslag kunna tjänstemännen frestas att personligen engagera sig för en viss lösning, vars fördelar framhävas och vars nackdelar undandöljas. Givet är att sådana företeelser framkalla ovilja hos förtroendemännen och göra dem misstänksamma mot tjänstemännen över huvud taget. Utifrån författningsbestämmelserna äro kompetenskonflikter mellan förtroendemän och tjänstemän icke tänkbara. Nästan undantagslöst gäller, att beslutanderätten ensamt tillkommer det kommunala organet; tjänstemannens ställning som biträde för utrednings- och verkställighetsuppdrag är klart

20 markerad. Den lojale tjänstemannen går heller icke oombedd utanför dessa gränser. Ser man på problemet realistiskt, är det emellertid uppenbart att förtroendemannen stundom kan ha svårigheter att hävda sig gentemot en tjänsteman, som besitter en mera ingående kännedom om det speciella kommunala verksamhetsområdet i fråga. Med det redan sagda är antytt, att förtroendemannen inom kommunala organ får sin ställning förändrad, sedan tjänsteman anställts. Detta gäller särskilt ordföranden, som icke längre behöver befatta sig med mera expeditionella angelägenheter. Detta förhållande behöver i och för sig icke försvaga förtroendemannens ställning. Den hårt arbetsbelastade kommunale tjänstemannen får kanske icke tid att följa med utvecklingen och överväga vilka nya åtgärder, som kunna behöva vidtagas. Förtroendemannen bör här gripa in. Det är i sista hand han, som bär ansvaret för kommunalpolitikens riktlinjer. Han bör icke underlåta att utöva kontroll över tjänstemannens arbete; hans uppgift är emellertid först och sist att söka hålla kontakt med den allmänhet, vars förtroendeman han är. Svårigheterna för andra förtroendemän än ordförandena att verkligen göra en insats i större kommuner äro emellertid betydande. Klagomål mot att allt för många ärenden måste avgöras vid sammanträdena och att ledamöterna icke på förhand hinna sätta sig in i frågorna äro icke ovanliga. Om möjligheterna till delegation av beslutanderätten till utskott vidgades eller underorgan för visst geografiskt område av kommunen tillsattes, borde dessa olägenheter kunna i någon mån undanröjas. När kommittén som sin mening framhållit, att tjänstemän i allt större utsträckning komma att anställas, innebär detta icke någon förutsägelse om att framdeles ordförandena i t. ex. fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder skulle komma att helt frigöras från expeditionsmässiga utrednings- och verkställighetsuppdrag. Det kan i detta sammanhang erinras om att i åtskilliga landskommuner med centraliserad medelsförvaltning kommunalkamreraren icke fungerar såsom sekreterare åt annat än enstaka förvaltningsorgan. Viktiga och omfattande förvaltningsgöromål kvarligga här hos förtroendemännen. Det kan vidare erinras om att hos vissa kommunala organ finnas funktionärer i förtroendeställning, som icke äro att betrakta som tjänstemän. Exempel på sådana äro barnavårdsmän, fosterbarnsinspektörer, övervakare, tillsynsmän hos hälsovårdsnämnd etc. De viktiga uppgifter dessa personer ha sig ålagda ankomma endast i större kommuner på kommunala tjänstemän. I övriga kommuner måste man även i framtiden räkna med att förtroendemän och andra särskilt intresserade komma att ombesörja dessa uppgifter. Deras intresse och kunnighet blir avgörande för hur uppgifterna utföras.

21 D e n kommunala upplysningsverksamhetens mål och medel De problem, som i det föregående diskuterats, äro av väsentlig betydelse för den kommunala självstyrelsens fortbestånd. För att tillfredsställande lösa dem kräves, utöver statliga åtgärder och insatser från kommunalmännens egen sida, en i viss mån ändrad uppfattning om själva det kommunala arbetets förutsättningar. Diskussionen i det sistnämnda ämnet måste utgå från det grundläggande spörsmålet om den kommunala självstyrelsens företräde framför rent statlig lokalförvaltning. Även om alla äro ense om att ett sådant företräde finnes och att detta är av sådan betydelse, att inga praktiska lämplighetshänsyn få motivera självstyrelsens avveckling, måste skälen för denna ståndpunkt redovisas, innan man kan bedöma vilka åtgärder som kunna och böra vidtagas.

Den kommunala självstyrelsen och demokratien Folkstyrelse i betydelsen av ett system, där styrande och styrda äro identiska, måste med det moderna samhällets allt mera specialiserade och tekniska karaktär alltid bli något av en illusion. Det representativa systemet innebär ju i själva verket, att det maktägande folket avstår den direkta beslutanderätten åt valda företrädare, vilkas verksamhet endast i skäligen begränsad utsträckning kontrolleras. För flertalet medborgare bli de allmänna politiska och kommunala valen de enda tillfällen, då man kritiskt tager ställning till maktutövningen. Skola dessa valhandlingar få verklig betydelse, måste de kompletteras genom att åtminstone ett relativt stort antal medborgare bringas att på ett mera effektivt sätt deltaga i skötseln av samhällets angelägenheter. Utländska betraktare torde icke sällan finna, att det representativa systemet i Sverige drivits till en ytterlighet, som kan hota att undergräva demokratiens förutsättningar i det allmänna folkmedvetandet. Desto större är betydelsen av att de alltjämt bestående momenten av direkt demokrati bevaras och utvecklas. Det är i huvudsak två områden, inom vilka en vanlig medborgare i vårt land har möjlighet att göra en självständig positiv insats: den kommunala självstyrelsen och det fria organisationsväsendet. Möjligheterna härtill ha haft betydelse icke blott ur den synpunkt som ovan antytts utan även för urvalet och — om man så vill — skolningen av dem som skola gå till de större uppgifterna i rikspolitiken. Nästan undantagslöst ha de svenska riksdagsmännen erfarenheter från antingen kommunalförvaltningen eller organisationsväsendet; flertalet torde ha någon erfarenhet från båda dessa områden. Det är under sådana omständigheter klart, att den kommunala självstyrelsens värde till icke ringa del ligger däri, att den bereder tillfälle för ett

betydande antal medborgare att aktivt deltaga i handläggningen av offentliga angelägenheter. Ett annat skäl, som ibland brukat anföras, är att den decentraliserade förvaltningsformen skulle ställa sig billigare än en förvaltning, uteslutande uppburen av statliga ämbets- och tjänstemän ute i orterna. Med kommunalförvaltningens ändrade struktur är det icke säkert att detta betraktelsesätt kommer att stå sig. Det kan t. ex. erinras om att en för något år sedan verkställd utredning angående utbetalningen av de allmänna barnbidragen visat, att en centraliserad utbetalning skulle draga betydligt lägre administrationskostnader än en utbetalning genom kommunerna. I den mån det kommunala arbetet blir alltmera expeditions- och expertbetonat, måste det snarast komma att ställa sig dyrare än centraliserad statsförvaltning. De fördelar, som ur demokratiens synpunkt vinnas genom decentraliseringen, torde likväl uppväga en rimlig merkostnad. Den politiska demokratiens existens är till icke ringa del beroende av den kommunala självstyrelsens fortbestånd. Härav följer emellertid också, att man vid lösningen av det kommunala arbetets grundproblem i första hand måste inrikta sig på sådana åtgärder, genom vilka man bereder kommunalmännen möjlighet att även i den ändrade situationen göra självständiga insatser av direkt betydelse, icke minst genom deltagande i själva förvaltningsarbetet. När nu detta förvaltningsarbete, såsom redan framhållits, blivit allt mera krävande, ligger det i sakens natur att framgången här liksom inom demokratien överhuvud beror av medborgarnas egen vilja till uppoffring av tid och krafter. Saknas denna, bli alla andra åtgärder värdelösa. Det finns, såsom redan framhållits, enligt kommitténs mening intet skäl att förmoda annat än att en sådan vilja förefinnes inom alla medborgargrupper. Skall den goda viljan kunna fullt utnyttjas, är det emellertid nödvändigt att de berörda medborgarna ha eller efter hand förvärva icke obetydliga kunskaper. En huvudorsak till detta under de senaste årtiondena allt mera markerade sakförhållande är arbetets omfattande och komplicerade natur. Både rikspolitiken och kommunalpolitiken ha kommit att kräva verkliga insikter på många områden, som medborgaren i sitt dagliga arbete saknar erfarenhet av. Man skulle kunna säga, att de krav som här ställas endast äro en konsekvens av de ökade krav det demokratiska statsskicket överhuvud ställt på större samhällelig bildning hos medborgarna. Det är med utgångspunkt från dessa ytterst allmänna principiella överväganden man kominer fram till att det kan bli nödvändigt att direkt söka utbilda de kommunala förtroendemännen för deras uppgifter. Vid första påseende kan detta synas vara en inkonsekvens. Speciell utbildning har ju i allmänhet brukat anses påkallad endast för tjänstemännen, under det att förtroendemännen såsom allmänhetens representanter främst borde utmärkas genom sitt av specialisering oförvillade sunda förnuft. Det är emellertid just här den avgörande förändringen ligger. I den moderna, komplicerade för-

23 valtningen kan denna egenskap icke göra sig gällande utan stödet av särskilda kunskaper. Våra dagars aktiva kommunalmän behöva med andra ord särskild utbildning för att kunna fylla sina uppgifter. Men deras specialisering får å andra sidan icke bli sådan att den förlamar den allmänna omdömesförmågan eller minskar förståelsen för allmänhetens önskemål.

Åtgärder för att underlätta kommunalmännens arbete Även andra åtgärder kunna givetvis verksamt bidraga till att effektivisera och underlätta kommunalmännens arbete. Enligt kommitténs mening bör ingen möda lämnas ospard när det gäller att förenkla den kommunala verksamheten, exempelvis genom mindre invecklade statsbidragssystem än de som nu äro gängse på många områden. Man bör dock icke göra sig några överdrivna förhoppningar om att på dylika sätt onödiggöra speciell sakkunskap hos kommunalförvaltningens utövare. Förvaltningens komplicerade karaktär är i huvudsak ett resultat av den samhälleliga verksamhetens utveckling, och inga förenklingar i formerna kunna återföra oss till 1800-talets för förvaltningen idylliska arbetsförhållanden utan att man åsidosätter antingen rättssäkerheten eller effektiviteten eller — sannolikare — bådadera. Och även om en klok kommunalman måhända icke alltid behöver ta det så noga med paragrafernas detaljer, måste han vara väl förtrogen med sina uppgifter för att veta, vilka bestämmelser som äro väsentliga och vilka han i nödfall kan sätta sig över; han måste behärska formerna just för att icke bli deras slav. Större betydelse när det gäller att underlätta kommunalmännens arbete har enligt kommitténs mening sannolikt den konsulterande verksamhet, som bedrives av statliga organ sådana som socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, barnavårdsassistenter m. m., liksom även av kommunförbunden och andra sociala organisationer. Centralförbundet för socialt arbete, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet och Allmänna barnhuset ha alla gjort beaktansvärda insatser i detta avseende. Särskilt bör måhända i detta sammanhang erinras om den revisionsverksamhet, som upptagits av stadsförbundet och landskommunernas förbund. I mån som denna revisionsverksamhet kan utbyggas, erhålla även mindre kommuner möjlighet att få sin ekonomiska förvaltning sakkunnigt granskad, något som särskilt för landsbygdens del måste bli av synnerlig betydelse. Även denna konsulterande verksamhet har emellertid begränsad verkningsförmåga. Det är varken möjligt eller ens önskvärt att komma därhän att kommunalmännen inför varje uppkommande svårighet kunna inhämta råd

och anvisningar av någon speciellt för uppgiften avdelad konsulent. Härigenom skulle den kommunala självstyrelsen förlora varje reell innebörd, oavsett den gigantiska personalorganisation, som skulle erfordras. En k o n sulentorganisation kan aldrig åsyfta mera än att lämna kommunalmännen verksamt biträde i deras arbete; dess effektivitet blir i sista hand beroende av förtroendemännens förmåga att tillgodogöra sig och självständigt utnyttja de givna lärdomarna. Enligt kommitténs uppfattning kan man därför icke undgå att gripa sig an med problemet om kommunalmännens utbildning i hela dess vidd. Att en sådan upplysningsverksamhet måste kosta pengar för det allmänna samt tid och arbete för kommunalmännen är ofrånkomligt. Problemets betydelse är emellertid sådan, att dylika hänsyn måste få stå tillbaka. Skulle inga åtgärder vidtagas, föreligger enligt kommitténs mening allvarlig risk för att redan beslutade eller projekterade sociala reformer i större eller mindre utsträckning komma att stanna på papperet eller till följd av brister i tillämpningen ställa sig väsentligt dyrbarare än vad som eljest skulle bli fallet.

Utgångspunkter för kommitténs förslag De åtgärder kommittén i det följande föreslår syfta rent allmänt till en aktivisering av kommunalförvaltningen. För såväl förtroendemän som tjänstemän anses det allt mera komplicerade förvaltningsarbetet böra underlättas genom beredande av god tillgång till handböcker och erforderlig information från olika statliga tillsynsorgan. De brevkurser och muntliga kurser, som kommitténs förslag inrymmer, syfta i första hand till att möjliggöra för förtroendemännen i de efter kommunsammanslagningen kvarstående mindre förvaltningsenheterna att så långt som möjligt reda sig utan anlitande av tjänstemän. På längre sikt syftar kursverksamheten till ett stärkande av lekmannastyret. Ur den kommunala självstyrelsens synpunkt är det högst nödvändigt att intresset för de kommunala angelägenheterna upprätthålles bland kommunernas medlemmar, icke endast bland dem som direkt medverka i kommunalstyrelsen. Då emellertid den av chefen för socialdepartementet tillkallade Kommittén för social upplysning erhållit i uppdrag att syssla med den upplysningsverksamhet, som direkt riktar sig till den stora allmänheten, har kommittén begränsat sina förslag till att avse åtgärder för ökad upplysnings- och informationsverksamhet bland kommunala förtroendemän och tjänstemän. Innan kommittén övergår till en närmare redogörelse för de åtgärder, vilka härvidlag komma i fråga, återstår ännu en fråga av principiell räckvidd, nämligen huruvida kostnaderna böra bäras av kommunerna själva eller av staten. För det förstnämnda alternativet talar, att verksamheten riktar sig så

25 gott som uteslutande till kommunalmännen och är avsedd att underlätta kommunernas arbete. En motsatt ståndpunkt åter synes vara motiverad redan med hänsyn till upplysningsverksamhetens allmänna betydelse och vikten av att dess omfattning icke göres beroende av växlande och måhända tillfälliga omständigheter i de särskilda kommunerna. Därtill kommer emellertid, att behovet av upplysningsverksamhet till övervägande del orsakats genom utvecklingen av de uppgifter, som ålagts kommunerna av staten, icke av vad kommunerna självmant åtagit sig. Överhuvud torde dessa »rikskommunala > eller »självförvaltningsuppgifter» numera helt dominera inom det kommunala arbetet. Då kommunernas förtroendemän således i mycket stor utsträckning handhava uppgifter, vilka eljest måst övertagas av statliga tjänstemän, synes det rimligt att staten bekostar utbildningen av dessa förtroendemän lika väl som av sina egna tjänstemän. På dessa grunder vill kommittén för sin del förorda, att kostnaderna i huvudsak bäras av statsverket, ehuru även kommunala bidrag på särskilda punkter kunna komma i fråga.

3 LITTERATUR OCH ANNAN INFORMATION

Nu befintligt material

JL det kommittén givna uppdraget har bland annat ingått att utreda frågan om kommunala författningshandböckers pedagogiska uppläggning och tekniska utformning, formerna för deras förläggande och distribution samt omfattningen och sättet för det allmännas medverkan. Innan kommittén närmare angiver sin mening om den kommunala författningslitteraturen och annan litteratur för kommunal upplysnings- och informationsverksamhet, har kommittén ansett det angeläget att söka kartlägga omfattningen av nu befintligt material på detta område.

Svensk författningssamling Den grundläggande källan när det gäller nyutkommen lagstiftning utgör Svensk författningssamling. Här återfinnes huvuddelen av de författningar, som kommunalmannen har att tillämpa, även om vissa ämbetsverk — exempelvis medicinalstyrelsen — därutöver utgiva egna författningssamlingar, vilka jämväl innehålla sådana föreskrifter av verket självt, som icke publiceras i Svensk författningssamling. Det ligger emellertid i sakens natur, att det för lekmannen ställer sig svårt att begagna denna. Författningarna publiceras i nummerföljd oberoende av ämnet och på vilket departements föredragning de utfärdats. När ändringar i en författning vidtagas, omtryckes författningen blott undantagsvis i sin helhet. Den som skall taga kännedom om en lag eller kungörelse i Svensk författningssamling nödgas sålunda i många fall gå igenom många nummer i olika årgångar och sammanställa dessa, innan han kan få en uppfattning om gällande bestämmelser på området. Några kommentarer ingå givetvis icke i Svensk författningssamling.

27 Därtill kommer sättet för delgivningen. När en ny författning eller kungörelse utkommer, bringas den officiellt till kommunernas kännedom genom att Svensk författningssamling fortlöpande tillställes dels pastorsämbetet, dels ordföranden i kommunalfullmäktige (kommunalstämma) och stadsfullmäktige samt magistrat och kommunalborgmästare. Endast i enstaka undantagsfall torde förekomma, att t. ex. en kommunalfullmäktigeordförande tillställer vederbörande förvaltningsorgan de exemplar av författningssamlingen, som beröra organets verksamhet. En delgivningsmetod av detta enkla slag kunde möjligen vara godtagbar i en tid, då den kommunala verksamheten var av blygsam omfattning och fördelad på ett fåtal förvaltningsorgan och då jämväl författningsmaterialet var av obetydligt omfång jämfört med för närvarande. Det har också visat sig nödvändigt att för det ena kommunala verksamhetsområdet efter det andra vidtaga särskilda anordningar för att kommunerna skola få del av statsmakternas beslut.

Okommenterade författningshandböcker En helt annan karaktär ha de stora halvofficiella okommenterade författningshandböckerna. Det äldsta och i många avseenden alltjämt betydelsefullaste av dess verk är S v e r i g e s R i k e s L a g , som årligen utgives från P. A. Norstedt & Söners förlag, för närvarande under redaktion av S. Skarstedt. Här återfinnas utom civil-, straff- och processrättsliga lagar och författningar — vilka endast i begränsad utsträckning torde ha intresse för kommunalmännen — även sådana av förvaltningsrättsligt innehåll, berörande exempelvis socialvård, stadsplanering, byggnadsväsen, folkbokföring och skatteväsen. Några kommentarer göras icke; däremot hänvisas ibland, om ock mycket sparsamt, till rättsfall av betydelse vid tillämpningen. Arbetet är indelat i två huvudavdelningar. Den första upptager själva lagens »balkar» och de särskilda lagar, vilka ersatt sådana eller nära ansluta sig till dem. Bihanget, som är kronologiskt uppställt, innehåller »författningar», som ansetts icke lämpligen böra införas i själva lagen. Trots de utförliga registren möter det för lekmannen icke oväsentliga svårigheter att i lagboken återfinna de författningar han söker. Ur kommunalmännens synpunkt är urvalet dessutom icke fullständigt. Sålunda ha i 1947 års upplaga t. o. m. de grundläggande kommunallagarna uteslutits. I viss mån en motsvarighet till Sveriges Rikes Lag utgör K o m m u n a l f ö r f a t t n i n g s h a n d b o k , vilken sedan 1941 på uppdrag av Stockholms Stadskollegium utgives av H. Sundberg på P. A. Norstedt & Söners förlag. I uppställningen erinrar den om det förstnämnda verket; sålunda är

28 den fördelad på tre huvudavdelningar, av vilka den första upptager kommunallagarna med därtill hörande författningar, den andra Stockholms kommunalförfattningar och den tredje särskilda, kommunerna rörande författningar i kronologisk ordning. Den saknar kommentarer men innehåller sparsamma hänvisningar till rättsfall. Ehuru den riktar sig speciellt till kommunerna erbjuder den vid begagnandet ungefär samma svårigheter som Sveriges Rikes Lag. Därtill kommer, att icke heller den ur kommunalmannens synpunkt är fullständig; bland annat har av doktrinära skäl en så viktig författning som folkpensioneringslagen uteslutits. Hittils har den dessutom icke utkommit varje år, vilket — med hänsyn till tempot i lagstiftningsarbetet — i hög grad minskat dess användbarhet. Till allt detta kommer, att verket i fråga — såsom närmare belyses i annat sammanhang — betingar ett förhållandevis högt pris, vilket torde motverka att verket erhåller tillräcklig spridning. För fullständighetens skull må nämnas, att vissa a n d r a okomment e r a d e f ö r f a t t n i n g s u p p l a g o r ibland utgivas på enskilt initiativ, exempelvis då en författning nyss utkommit eller undergått särskilt betydelsefulla ändringar. Så ha såväl Svenska stadsförbundet som Svenska landskommunernas förbund nyligen utgivit dylika upplagor av kommunallagarna. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har bl. a. utgivit fattigvårdsoch barnavårdslagarna samt lagen om folkpensionering. P. A. Norstedt & Söners förlag utger en särskild serie med rubriken »Nya lagar». Även i övrigt har förekommit, att på enskilt initiativ utgivits okommenterad författningstext.

Kommenterade författningsupplagor För den kommunale förtroendemannen räcker det emellertid icke med endast författningstexten. Att läsa lagtext är något som — ibland kanske utan skäl — anses vara alltför svårt för den som saknar utbildning på området. Han söker därför resonerande framställningar, som kunna förklara eller rent av ersätta den genom sin koncentration mera svårfattliga texten i själva författningen. En god hjälp lämna härvid ofta f ö r a r b e t e n a i kommittébetänkanden, propositioner och riksdagsutskottens utlåtanden. Ej heller dessa äro emellertid alltid lättlästa; understundom kräves en aktningsvärd forskarmöda för att genom studium i tur och ordning av ett sakkunnigbetänkande, den därpå grundade kungliga propositionen och vederbörande riksdagsutskotts utlåtande i ärendet få en klar bild av vad lagstiftaren beslutat. Ofta är det endast efter en mycket grundlig genomgång som man

29 där kan finna svar på de frågor, som bli aktuella vid den praktiska tillämpningen. Endast undantagsvis kan en kommunalman tänkas ha tid och förutsättningar för ett dylikt studium. Det vid tillämpningen väsentliga i förarbetena utnyttjas regelbundet i de k o m m e n t e r a d e f ö r f a t t n i n g s u p p l a g o r , vilka tid efter annan utgivas. Som exempel på dylika må nämnas P. A. Norstedt & Söners »bruna serie» samt de av Svenska landskommunernas förbund utgivna kommunallagskommentarerna m. fl. En fullständigare förteckning över kommunal författningslitteratur har som Bilaga I å s. 138 fogats till detta betänkande. De handböcker, varom här är fråga, motsvara i regel högt ställda kvalitetskrav. Som kommentatorer och utgivare anlitas ej sällan ämbetsmän, vilka exempelvis i egenskap av kommittésekreterare medarbetat vid författningarnas utarbetande. Emellertid kunna även vissa invändningar resas mot böckernas utformning. Framställningssättet är ibland något mera svårfattligt än vad som är påkallat av ämnets natur. Arbetena tyngas icke sällan av att man vid sidan av den kommenterade lagtexten i okommenterad form trycker av ett stort antal andra författningar, vilka äro av intresse i sammanhanget men återfinnas även i andra lagkommentarer. Härigenom ökas kostnaderna för böckerna. Samordning mellan olika kommentarer och handböcker skulle sannolikt även medföra en avsevärd prissänkning. Slutligen bli handböckerna ofta relativt snabbt föråldrade, enär de författningar, som reglera den kommunala verksamheten, undergå förändringar. Nya upplagor utgivas vanligen icke i den takt, som föranledes därav. Vidare är att märka, att den kommentator, som vid första upplagans utarbetande hade den största sakkunskapen, icke alltid i fortsättningen bevarar den praktiska kontakten med det ämne som är i fråga, varför senare upplagor ibland icke stå i nivå med de tidigare.

Övrig litteratur på området Vid sidan av de i det föregående nämnda författningskommentarerna finnes jämväl annan litteratur inom ifrågavarande ämnesområde. En viss typ av denna litteratur torde kunna givas beteckningen läroböcker. Såsom exempel må nämnas Å. Elmers S v e n s k s o c i a l p o l i t i k . Vissa av den typ böcker, som här åsyftas, äro översiktsarbeten av värde ur den samhälleliga allmänbildningens synpunkt men helt otillräckliga för dem som hava att tillämpa gällande bestämmelser. Andra, såsom K. Höjers E n svensk m e d b o r g a r e s t r y g g h e t m o t n ö d samt S a m h ä l l e t o c h b a r n e n , ge en ingående framställning av principerna på vissa områden men måste likväl för det praktiska kommunala arbetet kompletteras genom stu-

30 dium av själva författningstexterna. Något liknande torde kunna sägas även om Tidens medborgarhandböcker, vilka emellertid ofta mera närmar sig författningskommentarer. Åter andra, såsom Sundbergs K o m m u n a l r ä t t , äro standardverk av allra största värde för ett vetenskapligt studium men torde även om de läsas tillsammans med lagtexten för flertalet kommunalmän vara alltför svårtillgängliga för att kunna studeras utan särskild handledning. I fråga om alla dessa läroböcker gäller dessutom i stort sett detsamma som ovan anförts beträffande författningskommentarerna. I viss mån jämförliga med här ovan nämnda handböcker äro u p p s l a g s v e r k sådana som S v e n s k a f a t t i g v å r d s - o c h b a r n a v å r d s f ö r b u n d e t s k a l e n d e r , vilka äro av största värde för de aktiva kommunalmännen. Till denna grupp torde även böra räknas den av Centralförbundet för socialt arbete utgivna S o c i a l å r s b o k . I sammanhanget torde även böra nämnas den till socialminister Gustav Möllers sextioårsdag 1944 utgivna festskriften E t t g e n o m b r o t t , däri ett flertal författare lämnat historiska översikter över lagstiftningsarbetet på åtskilliga av de områden, varmed kommunalmännen ha att i sitt arbete taga befattning.

Tidskrifterna Såväl aktuella rättsfall som nyutkomna författningar refereras ofta i t i d s k r i f t e r n a. Ett betydande antal facktidskrifter stå till förfogande för kommunalmännen och hava fått en betydande spridning bland dessa. Man torde rentav kunna sätta i fråga, om icke tidskrifterna under nuvarande förhållanden utgöra det viktigaste medlet för att till kommunerna sprida upplysning såväl om lagstiftningens utveckling som även om praxis på lagtillämpningens område. Av tidskrifterna har Landskommunernas tidskrift med en upplaga på icke mindre än 47 000 exemplar den största spridningen. Den av Pensionsstyrelsen utgivna tidskriften Folkpensioneringen utgives i en upplaga av 13 000 exemplar och torde vara av stort värde för pensionsnämnderna och dessas ordförande. En upplaga av 9 000—10 000 har Från departement och nämnder samt Tidskrift för taxeringsnämnder. I övrigt må beträffande de övriga tidskrifternas upplagor noteras följande: Tidskrift för nykterhetsnämnder 7 500 exemplar, Svensk sjukkassetidning 6 500 exemplar, Svenska stadsförbundets tidskrift 6 300 exemplar, Tidskrift för barnavård och ungdomsskydd samt Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet vardera 6 100 exemplar, Kommunal skoltidning 5 500—6 000 exemplar, Svensk skattetidning 5 000—5 500 exemplar, Hygienisk Revy 4 800—5 000 exemplar och Sveriges landstings tidskrift 2 100—2 200 exemplar.

31 Fortlöpande information från statliga organ I stigande utsträckning förekommer slutligen en d i r e k t o c h löpande information från statliga organ.

fort-

Redan år 1920 började dåvarande Kungl. Socialdepartementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden att i främsta hand för fattigvårdsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas behov utgiva en publikationsserie, »Meddelanden från Kungl. Socialdepartementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden». Denna publikation utkom med sammanlagt 71 häften under åren 1920—1937 d. v. s. i medeltal fyra häften per år. Sidoantalet varierade från 2 till 24. Publikationen har därefter utgivits av Socialstyrelsen och har från och med början av 1944 benämningen »Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor». Den utdelas förutom till fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder till samtliga länsstyrelser, landsting, mödrahjälpsnämnder, fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsassistenter. Vissa exemplar utdelas dessutom till andra av särskild fråga berörda myndigheter och befattningshavare. Under de senaste åren med en mångsidig utbyggnad av socialvården ha »Råd och anvisningar» ökat såväl i fråga om antalet häften som i fråga om sidoantal. Sidoantalet har från 1940 till 1946 ökat från 22 till 216 sidor. Den starka ökningen av sidoantalet sammanhänger till någon del med ändringar — till det bättre — i redigeringen. Främst sammanhänger dock ökningen med den omständigheten, att socialstyrelsen förordnats såsom tillsynsmyndighet för en rad nya verksamhetsgrenar. 1 anmälan i nr 1 av Råd och anvisningar år 1944 säges det bland annat: »Socialstyrelsen har haft anledning att lämna råd och anvisningar, meddelanden och upplysningar till socialvårdens myndigheter och organ i orterna. Nya situationer inträda på socialvårdens område, vilka kräva råd och förklaringar. Nya författningar och ändringar av gällande föreskrifter tillkomma varje år och kräva spridning och kommentarer. Socialvårdens verksamhetsområde vidgas.» Numera torde i Råd och anvisningar kommenteras samtliga nyutkomna författningar, som direkt beröra fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder. En del av dessa författningar ha haft en sådan utformning, att de krävt omfattande tillämpningsföreskrifter från tillsynsorganets sida. Så har exempelvis varit förhållandet i fråga om statsbidragskungörelserna om den sociala hemhjälpsverksamheten, om åtgärder för barns sommarvistelse, om åtgärder för beredande av vila och rekreation för husmödrar etc, och detta har kommit till synes i form av omfångsrika häften av Råd och anvisningar. Den av 1945 års riksdag beslutade revisionen av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård kommenterades år 1946 i ett 64-sidigt häfte. För att taga ett exempel från ännu senare datum må nämnas, att Råd och anvisningar

nr 45, utgivna i september 1947, helt ägnats åt den av 1947 års riksdag antagna lagen om allmänna barnbidrag. Redigeringen och den typografiska utstyrseln av Råd och anvisningar har undan för undan förbättrats, och publikationen måste numera anses fylla tämligen högt ställda anspråk. Den distribueras hålslagen och förses med årsregister, vilket underlättar användningen av materialet. Samlade i lämpliga förvaringspärmar har den visat sig vara en värdefull uppslagsbok för fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder. Man torde jämväl kunna utgå ifrån att länsstyrelser och andra myndigheter ha nytta av densamma. För socialstyrelsen i egenskap av tillsynsorgan för skilda grenar av sociallagstiftningen torde publikationen i den form den numera har innebära en rationell lättnad i det löpande arbetet, enär härigenom onödiggöres besvarandet per brev och telefon av en rad förfrågningar, som eljest från olika håll skulle komma att framställas. Mot Råd och anvisningar torde fortfarande kunna riktas den kritiska anmärkningen, att i många fall nyutkomna författningar alltför sent bringas till kommunernas kännedom. Så t. ex. trädde kungörelsen om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet (SFS nr 947/1943) i kraft den 1 januari 1944 men icke förrän 4 å 5 månader efter ikraftträdandet kunde det häfte av Råd och anvisningar, däri riktlinjerna för verksamhetens utformning angavs, distribueras till kommunerna. Också i andra fall har publikationen kommit kommunerna tillhanda i senaste laget. 1942 utgavs genom socialstyrelsens försorg en handbok för m ö d r ah j ä l p s v e r k s a m h e t e n , omfattande 150 sidor, vilken handbok kostnadsfritt tillställdes bland andra barnavårdsnämnderna. Kompletteringar till handboken ha därefter tid efter annan givits i Råd och anvisningar. I fråga om h j ä l p v e r k s a m h e t e n f ö r a r b e t s l ö s a har statens arbetsmarknadskommission (tidigare statens arbetslöshetskommission) sedan början av 1920-talet lämnat kommunerna den erforderliga informationen i huvudsak i form av en kostnadsfritt tillhandahållen handbok »Råd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa» (senaste upplaga år 1944 192 sidor) samt genom en cirkulärserie. För de förvaltningsorgan, som svara för denna del av den kommunala verksamheten, torde något informationsbehov därutöver icke förefinnas. För det lokala handhavandet av familjebidragsverksamhet e n f ö r v ä r n p l i k t i g a har den nödiga informationen likaledes helt lämnats genom det statliga tillsynsorganet. Det har skett genom en numrerad cirkulärserie, »Anvisningar angående tillämpningen av krigsfamiljebidragsförfattningarna», »Anvisningar angående tillämpningen av fredsfamilje-

33 bidragsförfattningarna» etc. Ur kommunernas synpunkt torde metoden ha varit fullt tillfredsställande. I fråga om kommunernas befattning med b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g e n har informationen från de statliga myndigheternas sida icke varit tillfredsställande. I den motion till 1945 års riksdag (1:22, 11:48), som närmast föranlett kommitténs uppdrag, påpekades också behovet av en handbok i dessa frågor. Icke förrän under första halvåret 1945 utgav Statens byggnadslånebyrå på uppdrag av Kungl. Maj:t en upplysningsskrift angående »Bostäder för barnrika familjer på landsbygden» enligt kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247). Ifrågavarande skrift ingick som nr 7 i en serie av tryckta »Meddelanden från Statens Byggnadslånebyrå». De tidigare häftena hade i huvudsak innehållit tekniska anvisningar. Upplysningsskriften angående lån till barnrikehus på landsbygden hälsades på kommunalt håll med stor tillfredsställelse; i praktiken har det dock visat sig vara en brist, att författningstexten icke medtagits i densamma. Förgäves ha kommunalmännen vänlat på en motsvarande information beträffande övriga av statens byggnadslånebyrå bedrivna hjälp- och stödformer. Nämnas må emellertid, att Statens byggnadslånebyrå i september 1946 utfärdat »Anvisningar till sökande om tertiär- och/eller tilläggslån för flerfamiljshus» (k. k. nr 551/1946) samt att byrån vid sidan av sina tryckta »Meddelanden» utsänder stencilerade meddelanden. I det stora hela kan likväl icke behovet av information på detta betydelsefulla område anses vara nöjaktigt tillgodosett. För b r a n d s k y d d e t utgiver statens brandinspektion en cirkulärserie i syfte att bland kommunerna dels sprida kunskap om förhållanden, som uppkomma genom den nya brandlagens genomförande, dels lämna allmänna upplysningar angående statsbidragens erhållande och dels att utbilda och upplysa brandsynenämnder, brandchefer m. fl. i vad avser åtgärder till förekommande av brands uppkomst och spridning. På grund av personalbrist har inspektionen dock hittills endast kunnat utgiva sex cirkulär. Meningen är emellertid, att cirkulären skola utkomma till ett antal av 12—24 per år beroende av behovet. För h y r e s n ä m n d e r n a s behov har statens hyresråd utarbetat en särskild handbok, till vilken också utgivits ett supplement. Informationen för den viktiga del av krishushållningen, som lokalt åligger k r i s t i d s n ä m n d e r n a , har uteslutande ägt rum i cirkulärform. Det har i huvuds)ak rört sig om tryckta cirkulär men även duplicerade meddelanden och cirkulärskrivelser hava förekommit i avsevärd omfattning. Såväl de tryckta cirkulären som de duplicerade cirkulärskrivelserna ha numrerats i 3

serier. Antalet cirkulär har varit mycket stort. Statens livsmedelskommissions tryckta cirkulärserie är i oktober månad 1947 uppe i den imponerande siffran av 2 966 och statens bränslekommission har till samma tidpunkt tillställt kristidsnämnderna 576 tryckta cirkulär. Cirkulärens storlek har varierat från en enstaka sida till uppemot hundratalet sidor. För krisarbetet, där det i regel varit nödvändigt att med största möjliga snabbhet få meddelanden distribuerade till de lokala organen, har ifrågavarande informationsverksamhet framtvingat rationella arbetsformer. Det har sålunda icke varit möjligt att med utarbetandet av viktigare cirkulär, t. ex. om nya beslag, låta anstå till dess kungörelse i ämnet utfärdats. Anvisningar och följdbestämmelser till kungörelserna ha därför i stor utsträckning fått utarbetas samtidigt med kungörelseförslaget. Samtidigt med att kungörelserna i ämnet utkommit av trycket har därför ett mer eller mindre omfattande kommissionscirkulär förelegat färdigt för distribution. En liknande arbetsmetod borde i någon utsträckning komma till användning exempelvis beträffande vissa av socialstyrelsens Råd och anvisningar. Det är ju i regel just när en författning är nyutkommen, som behovet av utförlig information är störst, och det torde vara just då, som de statliga myndigheterna besväras med det största antalet frågor, vilkas besvarande kunna åstadkomma en besvärlig snedbelastning i arbetet.

Överståthållaren Nothins förslag angående

författningshandböcker

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1944 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet överståthållaren Torsten Nothin att såsom sakkunnig verkställa utredning rörande utgivande av en eller flera författningshandböcker för förvaltande verk och myndigheter, varjämte e. notarien C. G. Blomqvist förordnades att såsom sekreterare biträda vid utredningen. Utredningen skulle avse dels frågan huruvida behov föreligger av en författningshandbok för icke blott statliga förvaltande verk och myndigheter utan även kommunala organ och befattningshavare dels ock förslag till riktlinjer efter vilka en eventuell sådan författningshandbok borde uppläggas och utgivas. Utredningsmannen har den 5 november 1945 avgivit sitt förslag i ämnet, betitlat »Utlåtande angående utgivandet av en författningshandbok för förvaltande verk och myndigheter ävensom kommunala organ». Utlåtandet har icke befordrats till trycket i serien SOU men väl i stencilerat skick varit föremål för sedvanligt remissförfarande. Det huvudsakliga innehållet i ifrågavarande utlåtande i de delar, som beröra den kommunala verksamheten, torde här böra återgivas.

35 Utredningsmannen, som konstaterar att behovet av författningshandböcker mer och mer ökats för såväl statliga och kommunala myndigheter som enskilda medborgare, anser att behovet av författningshandböcker är större inom den kommunala än inom den statliga förvaltningen. Som en följd av att kommunernas arbetsuppgifter ständigt ökats ha visserligen i de större kommunerna fackutbildad personal i allt större omfattning börjat anlitas för olika administrativa uppgifter, men fortfarande handhavas i huvuddelen av rikets kommuner dylika kommunala bestyr av lekmän, och i samtliga kommuner, större eller mindre, ankommer ju beslutanderätten i nämnder och fullmäktige å lekmän. För dessa är behovet av lämpliga författningshandböcker stort. Utredningsmannen finner det därför angeläget, att den eller de författningshandböcker, som eventuellt skola utarbetas, ej blott tillgodose de statliga myndigheternas behov utan jämväl avpassas efter de kommunala avsnitten av förvaltningen. I fråga om principerna för utarbetandet av en författningshandbok föreslår utredningsmannen, att författningsmaterialet ej sammanföres till en enda samling utan fördelas på ett antal smärre handböcker. Utredningsmannen föreslår en uppdelning i vissa huvudgrupper, av vilka här omnämnes blott de som äro relevanta för den kommunala verksamheten. Kommunalförfattningar och drätsel. Genom detta avsnitt avsåges att tillgodose behovet för de kommunala representativa organen och den centrala kommunalförvaltningen. Till denna grupp borde föras huvudsakligen endast kommunallagarna och till dem nära anslutande författningar. Ordnings- och polisväsende. Denna grupp borde avpassas för polisnämnder, poliskollegier, poliskammare, magistrater, kommunalborgmästare, landsfiskaler och andra polischefer samt sådana polismän utan befälsställning, på vilka det ankomme att utöva självständig polisverksamhet. Allmän hälso- och sjukvård. Hithörande författningar syntes bilda en i stort sett naturligt avgränsad grupp, som rörde verksamheten huvudsakligen för hälsovårdsnämnder, läkare, veterinärer, apotekare, kropps- och sinnessjukanstalter. Nykterhetslagstiftning. Genom denna grupp avsåges att tillgodose behovet av en handbok för nykterhetsnämnder, alkoholist- och tvångsarbetsanstalter, kontrollstyrelsen och dess lokala kontrollorgan samt i viss mån även för polismyndigheter. Socialvården i övrigt. I denna grupp borde socialvårdslagstiftningen i övrigt sammanföras. Hit borde alltså föras olika former av social hjälpverksamhet såsom fattigvård, barnavård och ungdomsskydd, mödrahjälp, barnbidrag, hjälp åt blinda, dövstumma m. m., samt olika former av statlig socialförsäkring. Gruppen avsåge att tillgodose behovet av en författningshandbok för huvudsakligen fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder, fattigvårds- och barnavårdsinspektionens befattningshavare, skyddshem och barnhem, arbetshem, mödrahjälpsnämnder, pensionsnämnder, arbetslöshetsnämnder etc. Byggnads-, stadsplane- och brandväsen. Denna grupp syntes naturligt avgränsad, och en handbok rörande densamma tillgodosåge behovet för byggnadsnämnder, arkitekter, brandstyrelser och brandchefer. Civilförsvaret. Hithörande författningar syntes böra medtagas och redovisas för sig, då en tillämpning av dessa författningar ankomme på ett betydande antal befattningshavare.

36 Skatte- och uppbördsväsen. Till denna grupp borde hänföras alla skatte- och uppbördsförfattningar, som ej hade sin naturliga plats i andra grupper i anslutning till författningar, vilkas tillämpning ankomme å befattningshavare i särskilda ämbetsverk. Dock synes sådana skatteförfattningar, som på denna grund ej komme att intagas i ifrågavarande grupp, böra anmärkas här, enär det vore värdefullt, att författningar rörande skatter vore redovisade i en uppslagsbok. Kyrka och prästerskap. Jämväl denna grupp syntes naturligt avgränsad; genom en författningshandbok tillgodosåges behovet för domkapitel, stiftsnämnder, kyrkoråd, ecklesiastika boställsnämnder och prästerliga befattningshavare. Folk- och yrkesskoleundervisning. Till denna grupp borde föras alla författningar, som rörde folk- och yrkesskoleundervisningen, samt i anslutning härtill folkbiblioteksväsendet. Med hänsyn till folkundervisningens karaktär av huvudsakligen kommunal angelägenhet syntes även författningarna rörande övriga kommunala undervisningsanstalter böra föras till denna grupp, även om anstalterna vore av läroverkstyp. Denna författningsgrupp berörde verksamheten hos skolråd, folkskolestyrelser, styrelser för kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor, folk- och småskoleseminarier, folkskoleinspektörer, folkhögskolor, nomadskoleväsendet, yrkesskolor och lärare. Utredningsmannen har vidare föreslagit, att prejudikathänvisningar icke skulle komma i fråga i första editionen, då arbetet härmed skulle fördröja utgivandet, men att frågan borde tagas under förnyat övervägande i samband med utgivandet av nya editioner. Svensk författningssamling skulle läggas till grund för det författningsmaterial, som skall inflyta i handböckerna. Som en lämplig åtgärd för att hålla handböckerna å jour med den nytillkommande lagstiftningen har utredningsmannen ifrågasatt supplement varje eller vartannat år och att nytryck verkställes allteftersom behov därav föreligger. Emellertid borde övervägas om ej framdeles bör ske en övergång till det s. k. lösbladssystemet. Vidare ifrågasätter utredningsmannen, att det tages under övervägande en uppdelning av de i serien Svensk författningssamling utkommande lagarna och författningarna på olika grupper genom deras förseende med särskilda litterabeteckningar. Beträffande kostnaderna för författningshandböckerna meddelar utredningsmannen, att enligt inhämtade upplysningar tryckningskostnaderna för en handbok om 300 sidor i en upplaga på 10 000 exemplar vid tidpunkten för avlämnandet av förslaget (november 1945) skulle belöpa sig till omkring 15 000 kronor, alltså kr. 1: 50 per exemplar, om samma tryck användes som i SFS. Motsvarande siffror för upplagor på 5 000 och 2 000 exemplar skulle bli respektive 10 000 och 7 000 eller för exemplar respektive kr. 2: — och 3: 50. Bindningskostnaden för klotband beräknas till 60 öre per exemplar. Redaktionskostnaderna ha förslagsvis beräknats till 20 procent av övriga omkostnader. Totalkostnaden för exemplar skulle alltså belöpa sig till omkring kr. 2: 50 vid en upplaga av 10 000 exemplar, kr. 3 : 1 5 vid en upplaga av 5 000 exemplar och kr. 4: 90 vid en upplaga av 2 000 exemplar. Då handboken rörande kommunalförfattningarna beräknades få ett omfång av omkring 180 sidor skulle totalkostnaden för denna handbok i en upplaga av 10 000 exemplar bli omkring 18 000 kronor, vilket motsvarar kr. 1: 80 för exemplar. Utredningsmannen har förutsatt, att kommunerna icke skulle erhålla författningshandböckerna kostnadsfritt utan vara hänvisade till att inköpa desamma i allmänna bokhandeln till självkostnadspris jämte sedvanlig försäljningsprovision, såvida icke annat distributionssätt anses lämpligt.

37 Remissyttranden över förslaget Ö v e r u t l å t a n d e t i n f o r d r a d e s r e m i s s y t t r a n d e n från ett stort a n t a l m y n d i g h e t e r . O m d ö m e n a voro v ä x l a n d e . I och för sig vitsordades behovet av förf a t t n i n g s h a n d b ö c k e r i flertalet y t t r a n d e n , ej blott för att m a n d ä r i g e n o m skulle u n d e r l ä t t a m y n d i g h e t e r n a s a r b e t e u t a n även m e d t a n k e p å de e n s k i l d a m e d b o r g a r n a . D ä r e m o t r å d d e en viss t v e k a n beträffande de av u t r e d n i n g s m a n n e n föreslagna å t g ä r d e r n a för ä n d a m å l e t . E n p å det stora hela taget o r e s e r v e r a t positiv inställning u t t r y c k t e bl. a. C e n t r a l f ö r b u n d e t för socialt arbete, som y t t r a d e : »Det är obestridligen av största vikt, att såväl allmänheten som förvaltande organ beredes goda möjligheter att lätt vinna kännedom om gällande rätt. Enligt styrelsens mening skulle en författningshandbok sådan som den föreslagna härvidlag fylla vissa uppgifter. De handböcker av motsvarande slag som nu förekomma i handeln äro — som framhålles i utlåtandet — ofta tillkomna i syfte att tjäna som kommentarer till nyutkommande författningar och avse icke att tillgodose behovet av författningshandböcker för hela förvaltningsgrenar. Då de dessutom självfallet icke utgivits efter någon gemensam plan, uppstår alltid luckor dem emellan, som vålla besvär och osäkerhet i förvaltningsarbetet. Med en serie handböcker utgiven efter en enhetlig plan skulle skäliga anspråk på fullständighet kunna tillgodoses samtidigt som även möjligheterna att hålla de olika handböckerna å jour med nytillkommen lagstiftning kunna bli större än hittills. Härtill kommer att de nya handböckerna var för sig ställa sig relativt billiga i framställning.» I flera r e p r e s e n t a t i v a y t t r a n d e n a n f ö r d e s t v e k a n b e t r ä f f a n d e det v ä r d e den föreslagna f ö r f a t t n i n g s h a n d b o k e n skulle k u n n a få för den k o m m u n a l a förv a l t n i n g e n . S å l u n d a y t t r a d e styrelsen för Svenska s t a d s f ö r b u n d e t : »Språket i nutida författningar präglas icke alltid av sådan klarhet och lätttillgänglighet, att en lekman utan svårighet kan tillgodogöra sig innehållet. De kommunala förtroendemännen torde därför i tämligen liten utsträckning studera de nakna författningstexterna. I den mån förtroendemännen behöva idka författningsstudier och icke kunna överlåta dessa åt kommunala befattningshavare, synes vad de behöva i stället vara dels kommentarer som motivera, belysa och komplettera författningstexten, dels broschyrer som i lättläst form ge en översikt över författningsreglering m. m. i fråga om visst begränsat område, t. ex. statens bidrag till samlingslokaler. De kommunala befattningshavarna behöva visserligen studera författningstexterna men ha ofta tillgång till Svensk författningssamling och Sveriges Rikes Lag. För övrigt kunna de i regel knappast nöja sig med ett studium avförfattningstexten utan behöva studera en kommentar till denna. Även om författningshandböcker av den typ som skisserats i förslaget äro välkomna, särskilt inom områden där författningsrikedomen är stor och författningsändringarna många, vågar styrelsen alltså icke tro på någon större avsättning för dem i kommunerna, i vart fall icke i städerna. Mycket av vad förslaget avser att vinna skulle sannolikt kunna nås, om man begränsade sig till viktigare administrativa författningar och gav ut en årlig edition av dessa efter mönster av Skarstedts lagedition, ur vilken i så fall borde mönstras ut en del administrativt författningsmaterial.

38 Ur stadskommunal synpunkt skulle statligt stöd för åstadkommande av billiga kommentarer och broschyrer av ovannämnt slag bättre än de föreslagna författningssamlingarna tillgodose föreliggande behov. Ett sådant stöd skulle också nära sammanfalla med vad 1945 års riksdag åsyftat i sina skrivelser nr 439 och 471.» Styrelsen för S v e n s k a l a n d s k o m m u n e r n a s f ö r b u n d a n s å g , att v ä r d e t för den k o m m u n a l a f ö r v a l t n i n g e n av en f ö r f a t t n i n g s h a n d b o k ej finge ö v e r s k a t t a s , samt anförde vidare: »För icke-juristen, han må nu vara verksam i kommunalförvaltningen eiler ej, är den hjälp, som en okommenterad författningsutgåva ger, oftast otillräcklig . . . När det gäller att komma till rätta med mera komplicerade problem får man utgå från att kommunalmännen nu och framdeles behöva rådfråga kommenterade författningshandböcker. Säkerligen komma de i regel att föredraga sådana framför författningshandböcker av här föreslagen typ. Det kan också anmärkas att på flera betydelsefulla rättsområden redan nu mönstergilla författningssamlingar finnas. Exempel på sådana utgöra den av Sundberg och Berlund utgivna kommunala författningshandboken, den av Wetterberg redigerade handboken i kyrkolagfarenhet och Bastmans medicinalförfattningar. Såvitt styrelsen kan förstå föreligger intet som helst behov av ytterligare författningshandböcker på detta område. Tvärtom synes det styrelsen som om man vid ett eventuellt utgivande av en förvaltningens särskilda författningshandbok borde respektera förhandenvaron av dessa förtjänstfulla arbeten på samma sätt som man tydligen tänker sig att området för den nuvarande lagboken i stort sett skulle förbigås. Behovet av upplysningar rörande lagändringar på av förstnämnda handböcker berörda rättsområden skulle bättre och framför allt billigare tillgodoses genom utförliga årliga sakregister till svensk författningssamling över icke blott under året utkomna utan även tidigare utfärdade ännu gällande författningar. Det behöver icke särskilt betonas, att dylika register även i övrigt skulle bli av större värde. Men även med det anförda vill styrelsen icke bestrida att utgivandet av lagtexter på vissa områden kan vara önskvärt. Exempel härpå erbjuder det för närvarande mycket svåröverskådliga området för den statliga bostadshjälpen. Men behovet torde här kunna avhjälpas på enklare sätt — utan den omfattande apparat och de stora kostnader, som den föreslagna handboken skulle kräva — genom att statens byggnadslånebyrå beslöt sig för att låta nytrycka författningarna varje gång de underginge ändring. Då meningen med den nya författningshandboken ändå icke synes vara att åstadkomma fullständighet — beträffande ett stort antal tillämpningsförfattningar skulle enligt planen endast hänvisningar till Svensk författningssamling intagas — förefaller det styrelsen riktigare att begränsa bokens omfattning till ungefär den nuvarande lagbokens och koncentrera den till sådana förvaltningsområden, där förut icke tillfredsställande författningssamlingar finnas. För övriga rättsområden skulle endast för sammanhanget oundgängligen nödvändiga huvudförfattningar intagas, ungefär enligt samma principer som nu tillämpas vid lagbokens utgivande. Självfallet borde boken förses med ett utförligt sakregister. För sin del tror styrelsen, att den föreslagna handboken komme att få sin största betydelse för de ursprungligen tänkta avnämarna, d. v. s. statens egna verk och myndigheter. Någon större efterfrågan från landskommunernas sida torde den säkerligen ej kunna påräkna.»

39 L ä n s s t y r e l s e n i M a l m ö h u s län y t t r a d e : »Tjänstemän, såväl statliga som kommunala, hava i allmänhet vana vid tolkning av lagar och allmänna författningar och behärska dessutom ganska väl de författningar, som beröra deras ämbetsområden. För dem kommer handboken endast att tjänstgöra som en uppslagsbok, med vars hjälp de lätt kunna återfinna kända författningsbestämmelser och rekapitulera deras ordalydelse och innehåll. Består myndigheten av tjänstemän eller har den tjänstemannabiträde, torde därför en handbok av den typ, som förordas i utlåtandet, bliva fullt tillfredsställande. När det åter gäller myndigheter, vars förvaltningsuppgifter helt handhavas av lekmän, synes situationen vara ganska annorlunda. Enligt vad länsstyrelsen inhämtat vid överläggningar med några representativa kommunalmän i länet nedlägga kommunalmännen sällan något arbete på studium av texten till de olika författningar, som de hava att tillämpa, även om denna är för dem tillgänglig. Sin kunskap r ö r a n d e de kommunala förvaltningsuppgifterna inhämta de i stället från uppsatser i Landskommunernas tidskrift samt ur anvisningar, som tillställas dem från centrala myndigheter eller länsstyrelsen. Av särskilt stor betydelse i sistnämnda hänseende är den av Socialstyrelsen utgivna publikationen 'Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor'. Vidare hava nämndordförandena ofta tillgång till sådana på privat initiativ utarbetade lagkommentarer, som omnämnas i utlåtandet. Anledningen till att lekmännen ogärna begagna författningstexten som upplysningskälla i sina kommunala värv uppgavs vid överläggningarna vara, att det för lekmännen är alltför svårt och tidsödande att på sådant sätt skaffa sig en klar uppfattning om författningens innehåll och ändamål. På grunder som nu angivits torde en handbok, upptagande allenast författningstext, komma att röna ganska ringa intresse från lekmannamyndigheternas sida. För att en författningshandbok skall kunna bliva till nytta för dessa myndigheter synes det nödvändigt, att de olika delarna därav förses med sammanfattande översikter över det författningsmaterial de omfatta samt enkla och lättfattliga redogörelser för de särskilda författningarnas innehåll. Därjämte torde det vara önskvärt med kommentarer till viktiga författningsrum. Kompletteras handboken på detta sätt, torde den däremot bliva av stort värde för lekmannamyndigheterna. De författningar, som till ledning för de kommunala lekmannamyndigheterna behöva på angivet sätt förses med översikter, redogörelser för författningarnas innehåll och vissa kommentarer, synas upptaga en ganska begränsad del av den av de sakkunniga föreslagna handbokssamlingen . . . Dessa förhållanden synas länsstyrelsen böra föranleda till utgivandet av två olika handböcker, en fullständig, innehållande enbart författningstext och avsedd huvudsakligen för tjänstemän, samt en förkortad, innehållande viktigare författningar rörande den kommunala förvaltningen med därtill hörande översikter, redogörelser och kommentarer samt avsedd huvudsakligen för lekmän inom nämnda förvaltning. I vissa fall, nämligen när det gäller de delar, som avse kommunalförfattning och drätsel, socialvården i övrigt samt folk- och yrkesskoleundervisningen, torde i den senare handboken behöva intagas praktiskt taget all viktigare författningstext. Då dessa delar därigenom synas bliva tillräckligt omfattande även för tjänstemännens behov, böra dessa kunna bliva gemensamma för båda handböckerna. Att för tjänstemännens räkning trycka särskilda upplagor av böcker, som beröra angivna förvaltningsområden och därvid utesluta översikter, redogörelser och kommentarer torde knappast vara motiverat.» Även i vissa a n d r a , i p r i n c i p m e r a positiva y t t r a n d e n , s å s o m av styrelserna

40 för Svenska landstingsförbundet och Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, uttalades tvekan rörande lämpligheten av att utgiva handboken vid nuvarande tidpunkt. Eftersom en omfattande reformverksamhet pågår och nya och ändrade författningar utkomma på ett flertal områden, vore det lämpligare att vänta till dess föreliggande större reformförslag erhållit sin lösning. I vissa yttranden ifrågasattes, om icke författningstexterna borde förses med kommentarer av ett eller annat slag. Svenska landstingsförbundet framhöll, att en författningshandbok skulle bli till verklig nytta för de kommunala myndigheterna, endast om författningstexten kommenterades och prejudikat av särskild betydelse antecknades. En liknande uppfattning uttalades av socialstyrelsen. Statens byggnadslånebyrå förordade kortfattad kommentar till sådana författningsrum, beträffande vilkas tillämpning svårigheter erfarenhetsmässigt visat sig föreligga. Kammarrätten, länsstyrelsen i Malmöhus län, statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domkapitlen i Uppsala ärkestift och Luleå stift, styrelsen för Centralförbundet för socialt arbete och föreningen Sveriges kommunalborgmästare funno det angeläget att i författningshandboken, åtminstone dess senare upplaga, intoges prejudikathänvisningar. En motsatt mening uttalades däremot av styrelsen för Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som fann att det skulle vara till nackdel för socialvårdens utformning, om den föreslagna författningshandboken komme att uttränga användningen av mera utförliga kommentarer till t. ex. fattigvårdslagen eller lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd. I en rad yttranden uttalades önskemål att även andra författningsgrupper än de av utredningsmannen föreslagna måtte intagas i en eventuell handbok. Sålunda påyrkades bl. a. en författningshandbok för tandläkare (särskilt inom folktandvården), sjukgymnaster, barnmorskor och ekonomipersonal vid sjukhusen; en författningshandbok berörande arbetstid, arbetarskydd, förenings- och förhandlingsrätt, medling i arbetstvister, olycksfall i arbete, semester m. m.; införande i handboken på ett eller annat sätt av författningar rörande sjukkassor och andra understödsföreningar, lagen om sinnesslövården, författningar rörande den statligt reglerade eller understödda byggnadsverksamheten, det allmänna vägväsendet och det enskilda vägväsendel med därtill hörande statsbidragsverksamhet, vägtrafiken, hamnar och farleder, vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar m. m., fastighetsbildning och jorddelning, folkbokföringen ävensom slutligen vissa straffrättsliga författningar, i första hand lagarna om åtalseftergift och villkorlig dom. Vissa myndigheter framhöllo, att i handboken borde införas jämväl vissa cirkulär från ämbetsverk och andra författningar, vilka ej införas i Svensk författningssamling. Tillämpandet av lösbladssystem antingen redan från början eller först i

41 senare upplagor förordades av chefen för försvarsstaben, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, kammarrätten, länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län, domkapitlet i Luleå stift samt styrelsen för Svenska fattigvårdsoch barnavårdsförbundet. Skolöverstyrelsen ansåg övervägande skäl tala för att handboken till en början utgåves i bokform men föreslog, att de däri ingående författningarna borde tryckas i ett så stort antal exemplar, att särtryck kunde tillhandahållas de myndigheter, som från början önskade tillämpa lösbladssystemet. Däremot togo socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen, föreningen Sveriges kommunalborgmästare, Centralförbundet för socialt arbete och domkapitlet i Uppsala ärkestift mer eller mindre bestämt avstånd från lösbladssystemet. Den av utredningsmannen framförda tanken, att i anslutning till gruppindelningen av författningshandboken genomföra en däremot svarande litterabeteckning av ny utkommande författningar, har berörts i några yttranden. Förord för denna tanke gåvos i de yttranden, som avgivits av chefen för försvarsstaben, Centralförbundet för socialt arbete samt skolöverstyrelsen, medan domkapitlet i Uppsala ställde sig avvisande till förslaget. Slutligen må nämnas, att utredningsmannens förslag till författningsmaterialets gruppering kritiserades i vissa yttranden, varvid även framhållits, att svårigheter kunde väntas uppkomma med författningar, som berörde flera områden samt att det över huvud ofta komme att vålla stora svårigheter att avgöra, vilka grupper en författning kunde tänkas komma att omfatta. Någon åtgärd i anledning av förslaget har ännu icke vidtagits.

Nämnden för utgivande a v förvaltningsrättsliga publikationer Emellertid ha vissa andra möjligheter, låt vara av blygsam omfattning, öppnats för att tillgodose behovet av handböcker för förvaltningen. Det rör sig här närmast om vad som ovan hänförts till grupperna författningskommentarer och läroböcker. I en vid 1945 års riksdag väckt motion (1:24), av herr Herlitz, hemställdes, att riksdagen för bidrag till utgivande av författningskommentarer och andra framställningar inom förvaltningsrättens område och angränsande områden ville anvisa ett reservationsanslag av 25 000 kronor. I motiveringen till motionen anförde motionären följande: Ju mera statens och kommunernas förvaltande verksamhet utvidgas, desto svårare blir det att överblicka mångfalden av de lagar och författningar, som reglera denna verksamhet, att uppfatta deras innebörd och sammanhang. Denna svårighet erfares icke blott av professorerna i förvaltningsrätt och av juris studerande, som dock skulle behöva en mycket allsidig orientering i denna viktiga sida av rättslivet, utan också av de ämbetsmän, som hava att tillämpa lagarna och författ* ningarna, av kommunala förtroendemän, som för varje år få en större mängd

42 av författningar att rätta sig efter, och av allmänheten, som i allt högre grad blir underkastad en statlig reglering, men ofta är ur stånd att självständigt bedöma hur långt den enskildes rätt och plikt sträcka sig. Det skulle kunna sägas att det egentligen borde ankomma på professorerna i förvaltningsrätt att med sitt vetenskapliga författarskap övervinna dessa svårigheter. Men det är icke möjligt för dem att lösa mer än en ringa del av den överväldigande stora uppgiften. Trots den oerhörda utveckling förvaltningsrätten under senare tid genomgått, finnas i vårt land endast tre professurer, i vilka detta ämne ingår, och i dessa professurer ingå jämte förvaltningsrätten även andra viktiga ämnen; till jämförelse kan nämnas att professurerna i privaträtt till antalet äro nio. Känt är dock att undervisning och examination hindra professorerna från att i tillräcklig utsträckning ägna sig åt vetenskapligt författarskap. För övrigt möta inom förvaltningsrätten utomordentligt stora uppgifter, för vilka andra arbetskrafter äro bättre skickade än vetenskapsmännen. För de sistnämnda är det en naturlig uppgift att underkasta de förvaltningsrättsliga företeelserna en överblickande och jämförande behandling, att undersöka de ledande principerna inom förvaltningsrätten, att underkasta viktiga företeelser inom densamma en mera inträngande analys o. s. v. Men det är också — och i första hand — angeläget att, utan alltför stora anspråk på djuplodande analys, få särskilda lagar och författningar kommenterade, särskilda områden av förvaltningen klarlagda. Sådana uppgifter kunna nog ofta bäst lösas av personer, som genom sin egen verksamhet äro förtrogna med det ämne som skall behandlas: som kunna giva besked om praxis, som äga kännedom om spörsmål som framträtt i praktiken och som i följd därav bättre än den utomstående kunna inrikta sig på det praktiskt betydelsefulla. Sådana personer äro givetvis i främsta rummet tillfinnandes inom den statliga och kommunala förvaltningen. Från sådant håll hava också många betydelsefulla insatser •— större och mindre — gjorts till klarläggande av de förvaltningsrättsliga sammanhangen. Jag kan hänvisa till talrika lag- och författningskommentarer, somliga synnerligen ingående, enstaka framställningar av handbokens eller uppslagsbokens typ och talrika uppsatser i den 1938 begynta Förvaltningsrättslig Tidskrift. Vad som sålunda kunnat åtgöras är emellertid hittills intet annat än styckeverk. Litteraturen har icke på långa vägar hållit takt med utvecklingen. Stora och betydelsefulla områden äro ännu helt obearbetade, och vad som tidigare skrivits har mången gång hastigt blivit föråldrat i följd av lagstiftningens förändringar. Felet ligger icke däri, att det brustit i intresse. Det finnes tvärtom bland förvaltningens män ett mycket starkt intresse för sådana studier och sådant författarskap varom här är fråga. Det finns heller icke någon brist på personer med erforderliga kvalifikationer. Väl hör man ofta bristen på sådana kvalifikationer åberopas, då man söker intressera förvaltningsmän för författarskap. Men detta är en invändning, som delvis beror på en överdriven föreställning om det vetenskapliga arbetets egenart, delvis på förbiseende av att det inom förvaltningsrätten finnes uppgifter av mycket växlande art och däribland många vilka — såsom nyss antytts — kräva mera praktisk erfarenhet än en omfattande fackvetenskaplig skolning. Nej, den väsentliga svårigheten gäller tid och pengar. Av personlig erfarenhet skulle jag kunna åberopa många fall, där väl kvalificerade personer avhållit sig från författarskap genom svårigheten att finna tid till arbetet — de bäst kvalificerade äro ofta i den ställning att tjänsten i särskilt hög grad tager deras krafter f \ n s p r å k — eller av de kostnader, som tryckningen drager med sig. Staten borde bidraga till övervinnande av dessa svårigheter. Det kunde ske på

43 två vägar: För det första kunde personer i stats- och kommunaltjänst, som hava för avsikt att utarbeta författningskommentarer eller handböcker på förvaltningsrättens område och som för detta ändamål vilja och kunna erhålla tjänstledighet, få ersättning för avlöningsförmåner som de i följd därav gå miste om. För det andra skulle staten, i den mån tryckningskostnaderna ej kunna täckas genom försäljning, kunna träda emellan med bidrag till dessa. Givetvis kan med bidragen det villkoret förbindas, att staten erhåller visst antal exemplar av arbetet. Förutsättningen för bidrag bör givetvis vara, att vederbörande äger goda kvalifikationer för arbetet och att det ämne han önskar behandla finnes vara av praktisk betydelse. Rimligt synes också vara, att sökande förete jämförelsevis noggrant utformade arbetsplaner som underkastas sakkunnig granskning. Givetvis bör emellertid ingen schablonmässig typ av arbeten framtvingas, utan skäligt utrymme lämnas för olika intressen och behov; sålunda böra bidrag kunna ifrågakomma såväl till mera översiktliga handböcker som till arbeten, som på ett mera djupgående sätt behandla viktiga spörsmål. Det är närmast förvaltningsrättens område jag avsett. Men de synpunkter som anförts för dess vidkommande äga giltighet även beträffande vissa till densamma gränsande områden, särskilt finansrätten. Det ifrågasatta anslaget bör kunna komma till användning även inom sådana områden. Det förslag som här framlägges framstår för mig som ett — låt vara blygsamt — led i strävandet att befästa och utbygga grundvalarna för vår samhällsordning. Den förvaltningsrättsliga litteraturen har, liksom all rättslitteratur, den betydelsen att den — i den medborgerliga rättssäkerhetens intresse — främjar likformighet och konsekvens i rättstillämpningen och motverkar det godtycke som lätteligen — till medborgarnas skada — breder ut sig där överblick och sammanhang saknas. Särskilt framträder detta behov med avseende på lagar och författningar som tilllämpas av ett stort antal statliga eller kommunala myndigheter. Mycket har talats och skrivits om behovet av »fortsatt utbildning» —• utöver universitetsstudier och annan grundläggande utbildning — för ämbets- och tjänstemän. Utan tvivel kan en sådan utbildning i hög grad befordras genom en rik utveckling av sådan litteratur, som är ägnad att främja en viktig lagtillämpning och en god rättskultur inom förvaltningen. Självklart är också, att ju allsidigare och mera omfattande den förvaltningsrättsliga litteraturen blir desto bättre kunna också de akademiska studierna inriktas på denna viktiga angelägenhet. Men saken har en annan sida. Rättslitteraturen riktar sig icke enbart till de tjänstemän som hava att tillämpa lagar och författningar utan också till allmänheten. Det har av ålder varit ett för svenskt samhällsskick utmärkande drag, att lagkunskapen icke levat hos ämbets- och tjänstemän allena, utan i stor omfattning varit tillfinnandes också hos menige man. Frihet och rätt hava främjats därigenom att den enskilde sålunda icke varit helt beroende av överhetens åtgörande, utan kunnat skapa sig en självständig uppfattning av sin rätt och plikt. Det är icke minst i följd härav man med rätta kunnat känneteckna den svenska staten som en folkstat, icke en överhetsstat. I den överväldigande och ständigt växande mängden av nutida lagstiftning hotar denna tradition att undergrävas när den enskilde blir ur stånd att överblicka sammanhangen. Det förslag, som här frambäres, tar sikte på detta förhållande: den enskildes möjligheter att överblicka de lägen, i vilka han, såsom berättigad och förpliktad, kommer i förbindelse med det allmänna, vidgas. Med a n l e d n i n g av i f r å g a v a r a n d e m o t i o n gjorde 1945 å r s r i k s d a g i skrivelse

den 21 juni 1945, nr 439, framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Riksdagen fann det angeläget, att bristen på vägledande litteratur inom de mycket omfattande ämnesområden, som avses i motionen, i görligaste mån avhjälpas. En rikare litteratur skulle enligt vad som anföres i skrivelsen vara av betydelse för ernående av en mera enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser och en säkrare handläggning av de särskilda ärendena hos såväl statliga som kommunala myndigheter. Det förtjänade därför tagas under övervägande, huruvida icke statliga understöd borde lämnas i det syfte, som motionären angivit. Förutom behovet av arbeten, som tillfredsställde högre anspråk, borde jämväl önskemålet om mera översiktliga och populärt hållna skrifter i detta sammanhang uppmärksammas. På anförda grunder anhöll riksdagen, som ej ansett sig beredd att anvisa medel till ändamålet innan en plan framlagts för det sätt, varpå bidragsverksamheten i fråga borde administreras, om förslag rörande statsbidrag för det i motionen angivna ändamålet. I en den 7 september 1945 dagtecknad promemoria har motionären, professor N. Herlitz, efter anmodan av chefen för justitiedepartementet, avgivit förslag i ämnet. Rörande ändamålet med det begärda anslaget anfördes i promemorian bland annat. Till närmare precisering av det av riksdagen avsedda ändamålet torde böra fastslås, att det gäller att främja tillkomsten av arbeten av omedelbar betydelse för det praktiska rättslivet. En rikare litteratur vore, såsom riksdagen framhållit, av betydelse för ernående av en mera enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser och en säkrare handläggning av de särskilda ärendena hos såväl statliga som kommunala myndigheter. Härav följer att arbeten av utpräglat vetenskaplig karaktär, vilkas praktiska användbarhet är ringa, ej böra ifrågakomma till understöd. Vid urvalet av ämnen synes avgörande vikt böra fästas vid deras praktiska betydelse. Denna får dock ingalunda mätas efter den beräknade läsekretsens storlek. Arbeten, som vända sig till en jämförelsevis trång läsekrets, kunna eventuellt sägas fylla ett mera trängande behov än sådana som kunna påräkna en större. Inom den sålunda angivna ramen kunna arbeten av mycket olika valör ifrågakomma, alltefter behovet på olika områden och olika författares läggning och intresseriktning. Ingen standardisering bör äga rum; därför synes ej heller lämpligt att de av statsanslaget bekostade arbetena sammanhålles till en enhetlig serie. Såväl författningskommentarer som systematiska framställningar, såväl översiktliga handböcker som mera djuplodande undersökningar böra sålunda ifrågakomma. Man synes emellertid regelmässigt böra uppställa den fordran, att arbetena skrivas så att de kunna anlitas även av andra än fackmän. Även framställningar som vända sig till en jämförelsevis bred publik böra komma i betraktande; på förvaltningsrättens område är det jämförelsevis lätt att åstadkomma arbeten av denna art, som på samma gång äro av betydelse även för fackmän. Sin huvudsakliga användning bör anslaget finna inom förvaltningsrättens vidsträckta område. Men enahanda behov förefinnes också inom andra rättsområden, särskilt sådana som hänföras till finansrätten och den speciella privaträtten; sådana behov böra i lika mån tillgodoses. I motionen har förutsatts, att anslaget endast skulle tjäna till understödjande av stats- och kommunaltjänstemäns författarskap. På skäl som anförts i motionen

45 synes sådant författarskap vara av en särskild betydelse. Det är av synnerligt värde att praktisk förvaltningserfarenhet i denna form utnyttjas i litterär form och därigenom kommer såväl andra förvaltningsmän som allmänheten till godo; det kan tilläggas att sådant författarskap även ur vetenskaplig synpunkt måste tillerkännas en särskild betydelse. Endast i sällsynta undantagsfall synas arbeten av andra personer böra understödjas. F ö r anslagets h a n d h a v a n d e föreslog u t r e d n i n g s m a n n e n tillsättandet av en n ä m n d , bestående av en v e t e n s k a p s m a n och fyra a n d r a l e d a m ö t e r m e d erf a r e n h e t från olika g r e n a r av stats- och k o m m u n a l f ö r v a l t n i n g e n . N ä m n d e n , som i m å n av behov skulle k u n n a p å r ä k n a b i t r ä d e från s a k k u n n i g a m y n digheter vid b e d ö m a n d e t av a n s ö k n i n g a r , g r a n s k n i n g av m a n u s k r i p t m. m., f ö r u t s a t t e s skola utöva s j ä l v s t ä n d i g b e s l u t a n d e r ä t t . K o s t n a d e r n a för dess v e r k s a m h e t b e r ä k n a d e s till en b ö r j a n k u n n a s t a n n a vid 500 k r o n o r o m året, d ä r a v 300 k r o n o r till s e k r e t e r a r a r v o d e och 200 k r o n o r till expenser. B e t r ä f f a n d e de n ä r m a r e g r u n d e r n a för b e s t ä m m a n d e av de s ä r s k i l d a b i d r a g e n s a m t övriga utgifter, som skulle b e s t r i d a s från anslaget, anfördes i promemorian: Vad beräffar statsunderstödets omfattning synes såsom allmän grundsats böra uppställas, att den tjänsteman som erhållit ledighet för författarskap skall komma i samma ekonomiska läge som om han fullgjorde sin tjänst. Detta åstadkommes enklast därigenom att han ur anslaget erhåller full ersättning för de löneförmåner han går miste om — jfr t. ex. civila avlöningsreglementet 16 § b ) , c) — och mot erhållande av sådan ersättning förbinder sig att, om så påfordras, åt staten överlåta rätten till sitt arbete. Men han bör kunna erhålla gynnsammare ekonomiska villkor i sådana fall, då han åt sitt arbete även ägnat väsentlig del av sin fritid, eller då eljest hans arbetsprodukt beflnnes äga ett väsentligt större värde än de arbetsprestationer, från vilka han genom tjänstledigheten vunnit befrielse. Prövning härav bör rimligtvis äga rum först då arbetet föreligger i manuskript. Vid denna prövning bör arbetets värde som arbetsprestation, icke dess säljbarhet, fälla utslaget. Den ersättning varom nu är fråga bör antingen kunna få formen av ett direkt tilläggsbidrag ur anslaget eller utgå i den formen att författaren tillerkännes viss inkomst vid arbetets försäljning. Det bör ankomma på nämnden att föranstalta om att arbeten, som understötts ur anslaget, befordras till tryckning. Upperbarligen kan arbetets utgivande komma att ådraga staten ytterligare kostnader utöver ersättningen för mistade löneförmåner och ev. tilläggsanslag — om nämligen icke sådan uppgörelse träffas att antingen ett förlag eller författaren mot inkomsterna av arbetets försäljning åtager sig att bestrida tryckningskostnaderna. Dessa kostnader böra ävenledes bestridas ur anslaget. Å andra sidan kan utgivandet medföra inkomster för staten, i form av en vid överlåtandet av rätten till arbete, som beräknas få god avsättning, betingad ersättning eller i form av försäljningsmedel i sådana fall, då nämnden själv låter trycka arbetet. Sådana inkomster böra tillgodoföras anslaget. Då arbeten befordras till trycket bör det tillses att lämplig del av upplagan kostnadsfritt tillhandahålles staten för utdelning till myndigheter m. fl. I fråga o m anslagets storlek a n s å g u t r e d n i n g s m a n n e n - f ö r s l a g s s t ä l l a r e n r å d ligt att till en början s t a n n a vid det i m o t i o n e n föreslagna beloppet, 25 000

46 kronor. Anslaget borde erhålla karaktären av förslagsanslag och ställas till statskontorets förfogande att disponeras enligt av nämnden fattade beslut. Med anledning av riksdagens 1945 gjorda hemställan och utredningsmannens förslag hemställde statsrådet och chefen för justitiedepartementet i proposition nr 1 till 1946 års riksdag, att riksdagen måtte till bidrag till utgivande av författningskommentarer m. m. för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 25 000 kronor. Departementschefen framhöll bland annat, att anslaget borde böra disponeras i huvudsaklig överensstämmmelse med vad förslagsställaren avsett. Det förtjänade enligt departementschefen särskilt understrykas, att de tillämnade arbetenas praktiska betydelse bör vara avgörande för huruvida understöd skall utgå. Den föreslagna nämnden syntes vara en lämplig form för verksamhetens närmare handhavande under Kungl. Maj:t. Denna verksamhet komme härigenom att administreras centralt under vetenskaplig ledning, vilket innebure en stor fördel. Departementschefen förutsatte slutligen, att närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet och beslutanderätt skulle få meddelas av Kungl. Maj:t. Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 2: 1946, att riksdagen måtte bevilja det äskade anslaget. Denna hemställan bifölls av riksdagen. I riksdagens i anledning härav till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse, nr 2: 1946, underströks vad departementschefen med anslutning till riksdagens uttalande 1945 framhållit, nämligen att det för vinnande av enhetlighet och säkerhet vid tillämpningen av gällande författningar vore av betydelse, att de förvaltande myndigheterna vid utövandet av sin verksamhet äga tillgång till författningskommentarer och annan vägledande litteratur. Riksdagen har funnit att medel böra anvisas för avhjälpande av bristen på sådan litteratur — även författningseditioner — i enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslagit. I anledning av riksdagens sålunda fattade beslut tillsatte chefen för justitiedepartementet i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1946 den förutsatta nämnden. Till ledamöter av densamma utsågs professorn Nils Herlitz, tillika ordförande, t. f. byråchefen i socialstyrelsen, revisionssekreteraren Erik Alexandersson, landssekreteraren Einar Rolander, generaldirektören Emil Swartling och sekreteraren i Svenska stadsförbundet Erik Törngren. Enligt den av Kungl. Maj:t för nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer den 28 juni 1946 utfärdade instruktionen (SFS 1946: 412), har nämnden till ändamål att främja tillkomsten av författningskommentarer, författningssamlingar och annan vägledande litteratur på förvaltningsrättens område och angränsande områden. Nämnden har att i den mån tillgängliga medel förslå träffa avtal om utarbetande av manuskript till verk av nyss nämnt slag. Där ej Kungl. Maj:t annat medgiver skall härför anlitas stats- eller kommunaltjänsteman samt avtalet innehålla, att författarrätten utan inskränkning överlåtes på staten. Ersättning för arbetet skall, där ej

47 Kungl. Maj:t för visst fall annorlunda förordnar, utgå med beloppet av de avlöningsförmåner, om vilka författarna gått miste under tjänstledighet för utarbetande av manuskriptet. I avtalet bör dessutom stadgas skyldighet för den som uppburit avtalad ersättning att återgälda denna, i den mån avtalet ej fullgöres. Efter prövning av manuskriptet skall nämnden antingen själv ombesörja eller med statlig myndighet överenskomma om verkets tryckning och försäljning för statens räkning eller avtala med förläggare om dess utgivande. I sistnämnda fall bör viss del av upplagan tillförsäkras staten kostnadsfritt. Med stöd av Kungl. Maj:ts ifrågavarande instruktion har nämnden i cirkulär den 5 september 1946 meddelat, att ehuru — såsom av instruktionen framgår — i första hand vederbörande tjänsteman skall erhålla full kompensation för mistade avlöningsförmåner under tid han åtnjutit tjänstledighet för utarbetande av manuskript, i vissa fall dock kan påräknas gynnsammare ekonomiska villkor, exempelvis i form av ersättning med högre belopp än som motsvarar de mistade avlöningsförmånerna eller andel i uppkommande vinst på försäljningen av publikationen. Ej heller skall något principiellt hinder möta att honorar utginge för manuskript, som utarbetats enbart under fritid. Om dylika förmåner beslutar emellertid Kungl. Maj:t; avgörande därom torde som regel kunna fattas först då arbetet föreligger i manuskript. Möjlighet finnes för nämnden att efter medgivande av Kungl. Maj:t träffa avtal om utarbetande av manuskript med annan än stats- eller kommunaltjänsteman, som därvid kan komma i åtnjutande av motsvarande förmåner.

Kommittén Handboksbehovets allmänna karaktär Vid övervägande av vad sålunda åtgjorts eller ifrågasatts och vilka åtgärder som ytterligare kunna komma i fråga har kommittén, såsom i betänkandet inledningsvis framhållits, ansett sig kunna lämna åsido den upplysningsverksamhet, som riktar sig till allmänheten och beträffande vilken förslag torde komma att avges av Kommittén för social upplysning. I fortsättningen behandlas sålunda endast frågor rörande handböcker m. m. för kommunala förtroendemän och tjänstemän. I samband med inventeringen av det befintliga handboksmaterialet har kommittén även kommit in på frågan om en systematisk indelning på olika ämnesgrupper, vilken skulle kunna få praktisk betydelse närmast därigenom att de olika grupperna skulle korrespondera mot olika kommunala myndigheters arbetsområden. Såsom framgår redan av remissyttrandena över den Nothinska utredningen (ovan sid. 47) stöter en sådan indelning emellertid

48 på avsevärda svårigheter. Åtskilliga författningar beröra mer än ett område. Därtill kommer, att särskilda kommunala myndigheter måste tillämpa eller åtminstone äga kännedom om författningar på ett flertal olika områden. Sålunda måste t. ex. barnavårdsnämnderna i sitt arbete taga hänsyn ej blott till de författningar, vilka direkt beröra den samhälleliga barna- och ungdomsvården, stödet till familjerna o. s. v., utan även till bl. a. familje- och arvsrättsliga frågor, åtalseftergift, villkorlig dom, ungdomsfängelser m. m. Även om en principiellt tillfredsställande indelning kan komma till stånd och även om denna kan få icke alldeles ringa betydelse exempelvis när det gäller att snabbt orientera sig i författningsmaterialet (jfr nedan sid. 52 om Svensk författningssamling) torde dess praktiska betydelse just ur det kommunala arbetets synpunkt därför komma att bliva ganska begränsad. Kommittén har därför icke funnit det ligga inom sin uppgift att närmare precisera några indelningsgrunder av detta slag. Den indelning, som tillämpats i Bilaga 1, avser uteslutande att möjliggöra en inventering av föreliggande litteratur och är enligt kommitténs egen mening icke tillräckligt genomtänkt för att kunna läggas till grund för en definitiv systematisering. Vad därefter angår handböckernas allmänna karaktär torde kommunalmännen enligt kommitténs uppfattning ha behov av såväl kompletta, aktuella lagtexter, där de för alla förekommande problem kunde finna exakta uppgifter, som även av lagkommentarer, läroböcker eller resonerande framställningar av annat slag. En resonerande framställning utan lagtext kan i och för sig giva tillräcklig orientering för den nyvalda förtroendemannen, men i fortsättningen ställes han nästan alltid inför frågor, som icke beröras i denna, och där han måste ha tillgång till själva lagtexten. Dessutom måste man söka motverka frestelsen att börja tolka och draga slutsatser av en översiktlig framställning i stället för alt gå till de faktiskt gällande bestämmelserna. Utan kommentarer eller resonerande framställning är lagtexten å andra sidan ofta nästan obegriplig för den som saknar speciell utbildning. Slutligen bör redan här framhållas betydelsen av att den vetenskapliga forskningen på området icke försummas. Även om endast ett fåtal kommunalmän ha möjligheter att direkt draga praktisk nytta av eller över huvud finna tid alt tillgodogöra sig arbeten av rent vetenskaplig karaktär, måste dessa likväl indirekt få utomordentligt stor betydelse: dels såsom grundval för dem som skola utarbeta framställningar av mera lättillgänglig natur, dels — och icke minst — för själva lagstiftningsarbetet. Det torde sålunda kunna ifrågasättas, om icke en av orsakerna till den svenska sociallagstiftningens svåröverskådliga karaktär är bristen på systematiskt och inträngande forskningsarbete på det socialrättsliga området i vårt land. En inventering av den redan befintliga kommunala handbokslitteraturen ger i första hand knappast det intrycket, att tillgången på sådan litteratur skulle vara knapphändig. Snarare kan man i vissa avseenden tala om en

49 rikhaltig flora. Inom vissa förvaltningsområden har vidare något behov av handböcker av sedvanligt slag ännu icke gjort sig gällande med särskild styrka, beroende på att de statliga tillsynsorganen väl sörjt för upplysningsverksamheten. Detta är t. ex. förhållandet beträffande familjebidragsverksamheten och hjälpverksamheten för arbetslösa. På vissa områden föreligga å andra sidan uppenbara luckor; detta är t. ex. fallet beträffande åtgärderna för bostadsförsörjningens främjande. På andra betydelsefulla avsnitt synes en komplettering önskvärd eller nödvändig, främst därför att vissa handböcker äro föråldrade. Ett konstaterande av att handböckerna äro föråldrade utgör i och för sig intet klander mot dem, som utan det allmännas stöd tagit sig an uppgiften att sörja för att dylik litteratur finnes tillgänglig. Fastmera torde eftersläpningen bero på det snabba tempot i de senaste årens lagstiftningsarbete. Vetskapen om att viktiga avsnitt av den kommunerna berörande lagstiftningen alltjämt ligga i stöpsleven måste ha framkallat viss återhållsamhet i fråga om utgivandet av nya editioner. Även i de fall nya upplagor utkomma tillräckligt ofta bli de emellertid icke alltid använda. Kommunerna — såväl större som mindre — visa icke sällan stor återhållsamhet, när det gäller att tillhandahålla förtroendemän och funktionärer litteratur. I stor utsträckning är det överlåtet på de enskilda kommunalmännen att på egen bekostnad anskaffa erforderliga handböcker. En kommunalman, som för en relativt hög kostnad inköpt en författningskommentar, anser sig icke utan vidare ha råd att anskaffa en nyutkommen upplaga av samma handbok. Studerar man handboksmaterialet hos en kommunalman eller på en kommunal expedition, finner man icke sällan, att detta är mycket torftigt och att man ofta endast har tillgång till föråldrade upplagor. Detta leder till att man särskilt i de mindre förvaltningsenheterna i rätt stor utsträckning nödgas handla »på känn». I större kommuner med väl utvecklat tjänstemannasystem torde i varje fall chefstjänstemännen ha tillgång till rätt så goda handboksbibliotek. När förtroendemännen i sådana kommuner icke samtidigt ha tillgång till det nödvändigaste i litteraturväg, kan denna omständighet bidraga till att framskapa och befästa vad man kallar tjänstemannavälde. Den avgörande orsaken till att handböckernas spridning är otillräcklig torde å andra sidan vara kostnaderna, d. v. s. i sista hand böckernas relativt höga priser.

Åtgärder för att avhjälpa rådande brister Behovet av handböcker i fortsättningen blir på de områden, där statlig detaljkontroll förekommer, givetvis i icke ringa grad beroende på omfattningen av de upplysningsåtgärder, som komma att vidtagas från tillsynings T 4

50 organens sida. Oberoende av omfattningen av dessa åtgärder kommer dock säkerligen att kvarstå ett mycket betydande behov av handböcker av olika slag. Även på områden, där den direkta statliga informationen till de kommunala organen är tillfredsställande, kan det förefinnas ett stort behov av handböcker för bland andra folkbildningsorganisationerna och de politiska partierna — icke i första hand för direkt användning i deras allmänna upplysningsverksamhet men väl för att studeras av kursledare, lärare, föreläsare, utredningsmän m. fl. på tillhörande områden. Strävandena att avhjälpa de rådande bristerna synas därför i första hand böra gå ut på 1) att få fram lämpliga handböcker på områden, där sådana erfarenhetsmässigt äro behövliga; 2) att underlätta utgivandet med icke alltför långa mellanrum och särskilt när författningsändringar förekommit av nya upplagor av redan befintliga handböcker; samt 3) att åstadkomma en låg prissättning på handböckerna. Handböckernas pris har stor betydelse. Den kommunala författningslitteraturen betingar icke sällan priser, som göra den svårförvärvad icke blott för enskilda kommunalmän utan även för de kommunala myndigheterna, åtminstone i ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner. Som exempel må nämnas att H. Sundbergs Kommunalrätt (335 sidor) betingar ett pris av kronor 37:50, samma utgivares Kommunal författningshandbok (1483 sidor) kronor 3 6 : — , S. Skarstedts Sveriges Rikes Lag (c:a 4 000 sidor) kronor 27:—, Hammarskjölds Kommunallagarna (395 sidor) kronor 10:50, Linders Fattigvårdslagen (496 sidor) kronor 12:50 o. s. v. Vissa av dessa arbeten tillhöra dem, varav under nuvarande förhållanden den senaste upplagan helst borde finnas att tillgå i varje kommun, i vissa fall t. o. m. i mera än ett exemplar. Med nuvarande priser får detta emellertid anses uteslutet. Det vore en rimlig begäran, att priserna på ett eller annat sätt reducerades därhän, att vederbörande kommuner kunde beredas tillfälle att förse de många medborgare, som ute i kommunerna mot ingen eller ringa ersättning uppbära den kommunala verksamheten, med all erforderlig handbokslitteratur, som icke kostnadsfritt tillhandahålles genom statliga organ. Kan man åstadkomma rimliga priser på handböckerna, kommer helt säkert kommunernas vilja att kostnadsfritt utdela dem till förtroendemän och tjänstemän att öka. Lägre priser på de kvalificerade författningshandböckerna komina därför att öka upplagorna och möjliggöra att nya upplagor utgivas med tätare mellanrum. För att åstadkomma de lägre priserna och de större upplagorna synes statligt stöd i vissa fall bli erforderligt. Även om samhället fortsättningsvis bör överlåta till det enskilda initiativet att åstadkomma en stor del av de erforderliga handböckerna, förefaller det

51 uppenbart, att de enskilda förvärvsintressena på detta område icke böra få driva upp priserna så att handböckerna icke kunna få den nödiga spridningen. En statlig subvention bör därför förbindas med betryggande villkor, som säkerställa att subventionen verkligen åstadkommer den avsedda prisnedsättningen. I den mån kommunförbunden bedriva förlagsverksamhet torde dessa vara beredda alt gå med på att i fråga om subventionerade arbeten framlägga ingående kostnadskalkyler till godkännande, så att garantier skapas för att förläggande genom deras försorg av statssubventionerad författningslitteratur fyller det avsedda syftet. I den mån — vilket torde kunna förutsättas — enskilda förlag äro villiga att förfara på samma sätt, böra de givetvis vara principiellt berättigade till samma statsbidrag som kommunförbunden.

Okommenterade författningstexter Vad särskilt beträffar publiceringen av lagtext har tidigare framhållits betydelsen av att denna ständigt hålles lätt tillgänglig i sammanhängande form och i sin aktuella utformning. Det torde av den inledande redogörelsen framgå, att så icke för närvarande är fallet. Kommittén har i detta sammanhang haft att överväga dels det förut refererade, av överståthållaren Nothin utarbetade förslaget, dels möjligheten att åstadkomma en ändrad utformning av Svensk författningssamling. Den kritik, vilken i remissyttrandena framställts mot det förstnämnda förslaget, är enligt kommitténs mening i många avseenden vägande. Den föreslagna handboken måste, hur den än utformas, komma att bliva synnerligen omfattande. Den blir därigenom för lekmannen relativt svårhanterlig och kommer att draga stora kostnader. Vare sig dessa skola fördelas mellan statsmakterna och de kommunala organ, som tänkas förvärva handboken, eller helt skola stanna på statsverket genom att handboken kostnadsfritt tillhandahålles kommunerna, finns det skäl att allvarligt överväga, om dess värde skulle komma att stå i proportion härtill. En författningshandbok, som enligt vad utredningen tänkt sig åtminstone till en början icke skulle vara försedd med kommentarer och prejudikathänvisningar, skulle ur kommunernas synpunkt få relativt begränsad användning och icke kunna ersätta de särskilda, kommenterade författningshandböckerna. Givetvis skulle den icke heller kunna ersätta Svensk författningssamling, eftersom nya upplagor icke under några förhållanden kunde komma så tätt, att alla författningar vore publicerade i handboken före ikraftträdandet. Kommittén kan för sin del icke tillstyrka förslagets genomförande.

52 Däremot vill kommittén peka på en annan möjlighet, vars förverkligande måhända icke kan anses motiverat uteslutande från här aktuella utgångspunkter, men otvivelaktigt, om det ur andra synpunkter funnes vara påkallat, skulle erbjuda stora fördelar för kommunerna. Åtskilliga av de författningar, vilka förutsatts ingå i den berörda handboken, måste därutöver publiceras i Sveriges Rikes Lag. Detsamma gäller även om inånga, om icke rentav flertalet av de författningar, som nu publiceras i Kommunal författningshandbok. För närvarande synes man eftersträva att begränsa denna dubbelpublicering: sålunda ha såsom tidigare nämnts de grundläggande kommunalförfattningarna utelämnats ur 1947 års upplaga av lagboken. Någon fullständig uppdelning mellan dessa båda arbeten kan emellertid knappast komma till stånd, och det må även erinras om att kommunernas organ såsom tidigare framhållits måste ha tillgång även till vissa lagtexter av civil- och straffrättslig natur. En långt bättre väg synes vara att tvärtom radikalt utvidga Sveriges Rikes Lag, så att i densamma inrymdes dels vissa lagtexter m. m. av värde huvudsakligen för den centrala förvaltningen, dels alla de författningar, som nu ingå i Kommunal författningshandbok. Den senare skulle därigenom komma att bli överflödig. Eftersom lagboken efter denna utvidgning påkallar en uppdelning i två band — en åtgärd som även därförutan torde bli ofrånkomlig inom en icke alltför avlägsen framtid — borde en översyn göras jämväl av dess nuvarande uppdelning, så att till det ena bandet fördes den nuvarande första huvudavdelningen jämte sådana i bihanget införda författningar, som huvudsakligen tillämpas av de allmänna domstolarna, under det att den andra huvudsakligen komme att upptaga författningar av betydelse för statliga och kommunala förvaltningsorgan och förvaltningsdomstolar. Förslag i denna riktning ha även framställts från andra håll, bl. a. i professor Nils Herlitz' utredning om förvaltningsförfarandet (SOU 1946: 69. s. 26) samt av styrelsen för Svenska stadsförbundet. I detta sammanhang borde man även kunna sörja för att särtryck åtminstone ur handbokens förvaltningsrättsliga del kunna erhållas, där så befunnes erforderligt. För att bilda sig en uppfattning om möjligheterna att förverkliga överståthållaren Nothins uppslag att uppdela Svensk författningssamling på olika serier, vilka enligt lösbladssystem skulle tillhandahållas bl. a. de kommunala myndigheterna, har kommittén fört vissa överläggningar med den tjänsteman i justitiedepartementet, som svarar för författningssamlingens redigering. Tanken synes i och för sig vara tekniskt fullt genomförbar. Svårigheten ligger närmast i att fastställa grunderna för serieuppdelningen. Därest denna grundas på författningarnas realinnehåll, skulle i många fall tveksamhet kunna väntas uppstå beträffande till vilket område en viss författning borde hänföras. Sannolikt skulle det även bli nödvändigt att låta vissa författningar ingå i mera än en serie. Om å andra sidan serieindelningen helt enkelt grundades på departementsindelningen, skulle värdet ur kommunernas synpunkt

53 bli skäligen begränsat, eftersom kommunalmännen ändock skulle bliva nödsakade att åtminstone i viss utsträckning taga del av författningssamlingen i dess helhet. Kommittén, som finner allmänna skäl av betydenhet tala för att Svensk författningssamling uppdelas på serier och utgivas enligt lösbladssystemet, finner emellertid att frågan bör prövas ur andra synpunkter än de kommunala, varför kommittén saknar anledning att framlägga något eget förslag i ämnet. Däremot vill kommittén på tidigare anförda grunder föreslå, att författningar, i vilka göras ändringar av större omfattning och betydelse, därefter regelmässigt omtryckas i sin helhet med angivande av de paragrafer, som äro nya eller beröras av ändringarna. En dylik åtgärd skulle i hög grad öka författningssamlingens användbarhet såväl för kommunerna som för allmänheten.

Den mera kvalificerade handbokslitteraturen Även om man med olika åtgärder av exempelvis ovan antytt slag skulle bli i stånd att bereda kommunala myndigheter och förtroendemän ständigtillgång till aktuell lagtext i tillfredsställande utsträckning, skulle emellertid endast en mycket ringa del av problemet vara löst. För den tränade juristen, som i regel har tillgång till ett rikhaltigt uppslagsbibliotek, torde ofta rena lagtexten vara tillräcklig. Det stora flertalet kommunala förtroendemän och tjänstemän saknar emellertid vana att läsa och förstå lagtext. Delvis kan denna svårighet återföras på att den moderna lagstilen ofta är alltför invecklad för att vara begriplig för lekmannen, delvis är det fråga om en traditionellt betingad, överdriven fruktan för eventuella undermeningar i de juridiska formuleringarna. Vad än orsaken må vara, är det emellertid här fråga om en realitet, som måste beaktas. En okommenterad författningshandbok av det slag överståthållaren Nothin föreslagit skulle redan av denna anledning icke på något sätt vara tillräcklig för kommunalförvaltningens behov. Icke heller en författningshandbok, som är försedd med prejudikathänvisningar m. m. i den koncentrerade form, som förekommer i t. ex. Sveriges Rikes Lag, är tillfredsställande ur kommunalförvaltningens synpunkt, alldeles bortsett från att en på detta sätt kommenterad lagtext förutsätter att läsaren skall ha tillgång till bland annat Regeringsrättens årsbok. Ordförande i kommunala organ liksom verkställande tjänstemän hos dessa äro i regel i stort behov av k o m m e n t e r a d l a g t e x t (typ Linders, Fattigvårdslagen). För ledamöterna i kommunernas beslutande och förvaltande organ liksom för tjänstemän i underordnad ställning kunna r e s o n e r a n d e f r a m s t ä l l n i n g a r (typ Höjer, En svensk medborgares trygghet mot nöd eller Aldén-Olsson, Svensk kommunalkunskap) ofta vara att föredraga.

54 Vid övervägande av dessa frågor har kommittén funnit, att de åtminstone delvis ligga inom ramen av det uppdrag, som tilldelats nämnden för förvaltningsrättsliga publikationer (se ovan s. 46). Å andra sidan är nämnden med nuvarande organisation och uppgifter knappast i stånd att lösa problemet i dess helhet. Nämnden har en dubbel uppgift: utöver vad här nämnts måste den även arbeta för att främja det förvaltningsvetenskapliga forskningsarbetet. Betydelsen härav har framhållits i bl. a. professor Herlitz' förberedande utredning om förvaltningsförfarandet (SOU 1946: 69 s. 18 f.) och den får anses vara särskilt stor med tanke på att de juridiska vetenskaperna undantagits från det samhällsvetenskapliga forskningsrådets arbetsuppgifter, under det att något rättsvetenskapligt forskningsråd tills vidare icke kommit till stånd. Även om uppgifterna sådana de fixerats i vissa hänseenden kunna sägas vara av mycket praktisk natur, finns det därför anledning förutsätta, att nämnden i första hand måste vara intresserad av att understödja sådana arbeten, som vid sidan av sin praktiska användbarhet också innebära något av vetenskaplig originalforskning. Häremot kan ingen berättigad invändning göras: skola uppgifterna härvidlag vidgas måste även nämndens resurser ökas. Det förefaller också som om nämndens instruktion i vissa hänseenden vore alltför snäv för en effektiv verksamhet, varom här är fråga. Under sitt första verksamhetsår har nämnden icke varit i tillfälle att fördela mera än en mindre del av det i och för sig blygsamma anslag, som stått till dess förfogande. Sålunda har nämnden funnit sig förhindrad att understödja utgivandet av redan föreliggande författningshandböcker i nya upplagor, även i fall där detta utan understöd icke sker, därför att väntade lagändringar inom kort komina att göra även den nya upplagan föråldrad och denna sålunda icke kan bli ekonomiskt bärande. Det synes vidare icke vara lyckligt att ens i första hand begränsa subventionsmöjligheterna till de fall, där arbetet utföres av stats- eller kommunaltjänstemän, vilka behöva tjänstledighet för ändamålet. Tvärtom synes anslag för värdefulla ehuru ekonomiskt mindre lönande arbeten böra kunna utgå på samma sätt och under samma förutsättningar oavsett författaren är anställd i allmän tjänst eller icke och oavsett om han begär tjänstledighet eller utför arbetet på sin fritid. Restriktioner och detaljföreskrifter av detta slag motverka endast det avsedda huvudändamålet utan att skapa någon ökad säkerhet mot missbruk. Kommittén har övervägt om uppgiften att sörja för utgivandet av handböcker lämpligen skulle kunna åläggas något annat organ, exempelvis den nämnd, vilken enligt kommitténs i annat sammanhang framställda förslag (se s. 108) skulle ha till uppgift att leda kursverksamheten för kommunala förtroendemän. Starka skäl tala emellertid mot en sådan anordning. Det torde vara svårt för att icke säga omöjligt att draga någon bestämd gräns

55 mellan denna verksamhet och de uppgifter, som redan ålagts nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. Även om det enligt kommitténs mening är nödvändigt att söka få fram handböcker även av andra slag än nämnden hittills sysslat med, är det uppenbart att det vetenskapligt mera värdefulla handboksmaterialet är fullt ut lika betydelsefullt för kommunalförvaltningen som de enklare handböckerna och i betydande grad måste utnyttjas inom det kommunala upplysningsarbetet. Lika omöjligt är det att skilja mellan handböcker för statsförvaltningens och för kommunalförvaltningens behov; dessa måste i stor utsträckning sammanfalla. Skola två skilda organ vara verksamma på området, uppstår därför allvarlig risk såväl för dubbelarbete och överorganisation som även för att vissa uppgifter på gränsen mellan de båda verksamhetsområdena kunna komma att bliva helt obeaktade. Kommittén har i ärendet överlagt med nämnden för utgivande av förvaltningrättsliga publikationer och därvid funnit, att nämnden icke har några principiella invändningar mot att dess verksamhetsområde vidgas. Under sådana omständigheter finner sig kommittén böra föreslå, att den statliga subventioneringsverksamheten i fråga om handböcker helt förlägges till nämnden. I n s t r u k t i o n e n bör under sådana omständigheter ändras. De i det föregående kritiserade begränsningarna i nämndens befogenheter böra försvinna. Vidare bör nämnden bemyndigas att vid sidan av sin nuvarande verksamhet åt organisationer eller enskilda företag utbetala bidrag till författarearvoden och utgivningskostnader i fråga om handböcker av betydelse för kommunalförvaltningen. Detta bör kunna ske såväl i syfte att möjliggöra utgivandet av publikationer, vilka eljest icke äro ekonomiskt lönsamma, som i förekommande fall för att nedbringa handböckernas pris. Vidare bör nämnden åläggas att i samband härmed infordra och granska kostnadskalkylerna för dessa arbeten samt att som villkor för åtnjutande av subvention föreskriva det högsta pris, som arbetet i fråga får betinga i bokhandeln. Eventuellt bör nämnden i vissa fall även kunna föreskriva att en mindre upplaga kostnadsfritt skall ställas till förfogande för vissa statliga organ, t. ex. länsstyrelser eller centrala tillsynsmyndigheter. En viss förändring av n ä m n d e n s s a m m a n s ä t t n i n g synes vara påkallad med hänsyn till de här föreslagna nya uppgifterna. Sålunda bör nämnden tillföras ytterligare två ledamöter. I instruktionen bör föreskrivas, att minst två av nämndens ledamöter skola äga god kännedom om kommunal förvaltning, minst en beträffande städerna och minst en beträffande landskommunerna. Det synes nämligen vara av betydelse, att man inom nämnden har direkt tillgång till erfarenhet av det handboksbehov, som föreligger ute i kommunalförvaltningen. Slutligen måste givetvis a n s l a g e t t i l l n ä m n d e n s verksam-

56 h e t höjas, om denna skall få väsentligt större räckvidd. Subventionsverksamheten bör emellertid under ett försöksstadium givas mindre omfattning och successivt utbyggas i den mån vunna erfarenheter giva anledning härtill. Kommittén inskränker sig därför till att föreslå, att för budgetåret 1948/49 anslaget till nämndens verksamhet höjes från nuvarande 25 000 till 50 000 kronor. Emellertid torde man böra räkna med, att det redan efter kort tid kommer att visa sig nödvändigt att höja anslagsbeloppct. Anslaget bör givas karaktären av reservationsanslag. Därutöver bör nämnden erhålla ett anslag på 3 000 kronor per år för arvode åt nämndens sekreterare samt därutöver 3 000 kronor per år för omkostnader inklusive dagarvoden åt nämndens ordförande och ledamöter.

Informationsverksamheten genom tidskrifter Vad beträffar facktidskrifterna, vilkas betydelse för upplysningsverksamheten tidigare vitsordats, har kommittén övervägt åtgärder för att genom statsbidrag i en eller annan form ytterligare underlätta för kommunerna att prenumerera på dessa för förtroendemännens och tjänstemännens räkning. Emellertid utgivas dessa publikationer i regel antingen av statliga organ eller av kommunernas egna organisationer, och prenumerationspriserna ställa sig i allmänhet tillräckligt låga för att kommunerna även utan sådant bidrag skola kunna prenumerera på desamma i erforderlig utsträckning. Då därtill kominer, att man efter kommunindelningsreformens genomförande bör kunna räkna med alt dessa utgifter skola vara överkomliga jämväl för alla landskommuner, har kommittén icke funnit några särskilda åtgärder i detta syfte erforderliga. I den mån det skulle befinnas lämpligt och nödvändigt att i enstaka fall utgiva specialnummer av större omfattning för att ingående behandla någon särskild fråga, torde bidrag kunna erhållas närmast ur det anslag till utgivande av handböcker, som enligt vad kommittén i det föregående föreslagit skall fördelas av nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer.

Fortlöpande informationsverksamhet från statliga myndigheter I fråga om den fortlöpande informationsverksamheten i övrigt må till en början erinras om vikten av att Statens offentliga utredningar (SOU) erhålla en lämplig och lättillgänglig utformning utan att därför deras värde med avseende på kunskapsstoffet går förlorad. Med anledning av att denna fråga

57 är föremål för särskild utredning kan den här i huvudsak förbigås. Kommittén vill emellertid erinra därom, att det icke blott är själva utredningstryckets karaktär som kräver uppmärksamhet. Kommunerna ha att i ständigt stigande omfattning remissvägen avgiva yttranden över förslag till lagstiftning i skilda avseenden. Det är icke lätt att på den ofta korta tid, som står till buds för avgivande av yttrandet, söka tränga in i ett betänkande, som i regel omfattar flera hundratal tättryckta sidor med bilagor i form av ett omfattande tabellmaterial. Där man i en kommun till sitt förfogande har tjänstemän, överlåtes i regel på dessa att upprätta förslag till yttrande. Men icke heller tjänstemännen ha alltid tid att tränga in i ämnet. Det kan i regel icke bli tal om någon djuplodning, som kan föranleda för ärendets avgörande nyttiga ändringsförslag och synpunkter. När de kommunala förtroendemännen slutligen skola fatta beslut i ärendet, blir det som regel endast ett rutinmässigt godkännande av förslag till yttranden, tillkomna under nyss antydda omständigheter. Kommittén finner därför, att ett behov föreligger av information till kommunerna i mera lättillgänglig form rörande innehållet i aktuella lag- och reformförslag. Trevande försök ha under de senaste åren gjorts för att underlätta kommunalmännens arbete på detta område och för att öka värdet av remissmaskineriet. Kortare sammanfattningar av vissa i serien SOU ingående betänkanden ha sålunda i några fall gjorts, ett arrangemang som uppskattats på kommunalt håll. Som exempel på nu åsyftade sammanfattningar må nämnas socialvårdskommitténs betänkande med utredning och förslag angående lag om folkpensionering (SOU 1945:46) och bostadssociala utredningens slutbetänkande del 1 (SOU 1945:63). Den förstnämnda sammanfattningen omfattade 80 sidor till ett pris av 75 öre, den sistnämnda 37 sidor till ett pris av 50 öre. Kommittén anser för sin del, att dessa försök böra i ökad utsträckning för framtiden fullföljas. Även i andra avseenden synes emellertid en fortlöpande information från de statliga myndigheterna vara erforderlig. Handböckernas och facktidskrifternas roll härvidlag har berörts i annat sammanhang. I fråga om flertalet författningar av mera genomgripande betydelse och i fråga om vilka mera omfattande kommentarer krävas utgives i regel genom enskild försorg en författningskommentar eller handbok. Stundom sker detta utan större tidsutdräkt, men ofta kan det draga långt ut på tiden, innan viss författning eller visst författningskomplex blir tillgängligt för kommunerna i denna form. Som exempel härpå kan nämnas, att 1919 års hälsovårdsstadga och andra hälsovårdsnämnderna berörande författningar icke förelågo i separat handboksform förrän år 1936. Större eller mindre ofullständigheter beträffande författningarnas tillämpning kunna bliva följden av sådana dröjsmål. Kom-

58 munalpolitiken kan på grund härav komma i en betänklig eftersläpning i förhållande till rikspolitiken. Även om facktidskrifterna fylla en utomordentligt viktig funktion i fråga om den fortlöpande upplysningsverksamheten, förslår dock i regel det kommunala tidskriftsutrymmet icke för att ge den information, som är önskvärd. Redan författningsmaterialets allt större omfattning omöjliggör detta. En avsevärd del av tidskrifternas utrymme synes också böra reserveras fölen betydligt friare behandling av respektive ämnesområden. En direkt information från olika statliga organ är därför nödvändig. Såsom redan framhållits förekommer också redan nu en sådan information i icke ringa omfattning. Den lovande verksamhet, som här påbörjats, synes böra fullföljas och intensifieras. Kommittén bortser icke ifrån, att man u r den kommunala självstyrelsens synpunkt kan rikta vissa principiella invändningar mot att man härvid i samma publikation sammanför anvisningar av bindande karaktär och råd, som icke äro av sådan art. Vid redigeringen är det naturligtvis ofta svårt att bestämt hålla i sär vad som är ett råd eller en upplysning och vad som är en ovillkorligt bindande anvisning. I det praktiska arbetet har informationsmetoden emellertid visat sig ha betydande fördelar, under det att de nämnda olägenheterna knappast haft större betydelse. Det rör sig här såsom nyss nämnts redan nu om en upplysningsverksamhet av betydande omfattning. De ovannämnda publikationsserierna m. m. kompletteras genom medverkan på andra sätt. I icke ringa utsträckningmedverka tjänstemän hos statliga organ vid upplysningskonferenser av olika slag, som anordnas länsvis eller för större eller mindre områden. I vissa fall taga statliga organ direkta initiativ till hållande av konferenser för olika grupper av kommunala funktionärer. Muntlig eller skriftlig information lämnas dessutom av länsstyrelserna, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, statens folkskolinspektörer etc. För flera kommunala verksamhetsområden är den information, som på detta sätt lämnas av statens egna organ, fullt tillfredsställande. På andra områden återigen finnas i detta avseende brister, som utan mera ingripande eller kostnadskrävande åtgärder borde kunna avhjälpas. Vid ett studium av ovan intagna summariska redogörelse för den statliga informationen på detta område, gör man osökt den reflexionen, att åtgärder i upplysande syfte vidtagits med stor ojämnhet. Det ena statliga organet har tilldelats de ekonomiska resurserna för att bedriva informationsverksamhet, under det att andra organ tydligen få lita till att kommunerna självmant skola skaffa sig de erforderliga upplysningarna. Man fäster sig vidare vid att informationsmaterialet har en tämligen oenhetlig utformning. Det borde framstå såsom självfallet, att statsmakterna när de uppdraga åt

59 kommunerna att handhava en måhända komplicerad verksamhetsgren också tillse att kommunerna snabbt få vetskap om vad de ha att rätta sig efter och att de lämnas de råd och upplysningar, som kunna underlätta realiserandet av den nya uppgiften. Också en relativt effektiv informationsverksamhet kan åstadkommas för mycket överkomliga kostnadsbelopp. På vissa områden är, såsom tidigare nämnts, informationen icke tillfredsställande. Att förhållandevis många landskommuner först på ett senare skede engagerat sig i förmedlingen av lån till mindre bemedlade, barnrika familjer torde till icke ringa del bero på den bristfälliga informationen. Bostadsförsörjningspolitiken har en sådan utformning, att på enskilt initiativ utgivna handböcker knappast kunna ersätta den direkta upplysningsverksamheten från vederbörande statliga organs sida. En cirkulärserie av samma slag som socialstyrelsens Råd och anvisningar eller kommissionscirkulären skulle i hög grad ha underlättat kommunernas arbete på detta område. Den utomordentligt stora arbetsbörda, som under de gångna åren åvilat statens byggnadslånebyrå, skulle knappast ha ökat genom utarbetandet av en cirkulärserie. Tvärtom ligger det nära till hands att antaga, att byråns tjänstemän då skulle ha fått större arbetsro; en betydande mängd rutinförfrågningar skulle ha fått sitt svar i cirkulären och en hel del av de formella brister, som vidlådit ansökningarna och som föranlett tidsödande skriftväxling och omgång, skulle måhända ha kunnat undvikas. Statens byggnadslånebyrå har också förklarat sig beredd att sedan riktlinjerna för den statliga bostadspolitiken vunnit en mera definitiv utformning så långt det är möjligt medverka till att en handbok i dessa frågor kominer till stånd. I sammanhanget torde även böra omnämnas, att pensionsstyrelsen gått i författning om utarbetandet av en handbok rörande den nya folkpensionslagen. Styrelsen hoppas att denna handbok skall kunna föreligga färdig nästa år. Önskvärt hade dock varit, om denna handbok kunnat föreligga färdig samtidigt med den nya lagens ikraftträdande, eller den 1 januari 1948. Vidare har pensionsstyrelsen under hösten 1947 anordnat en rad informationsmöten landet runt för pensionsnämnderna samt styrelsens egna ombud. Därvid kommer att utdelas ett häfte med text till den nya folkpensionslagen jämte kortare handledning. Ett par andra viktiga områden, där hittills praktiskt taget icke någon upplysningsverksamhet av det slag, varom här är fråga förekommit, är den allmänna hälsovården (hälsovårdsnämnderna) och folkskoleväsendet (folkskolestyrelser och skolråd). För det svåra och ömtåliga arbete, som åvilar hälsovårdsnämnderna, synes föreligga ett särskilt stort behov av effektiv information från centralt håll. Det har förekommit, att medicinalstyrelsen i duplicerad form tillställt läns-

60 styrelserna meddelanden, avsedda att vidarebefordras till hälsovårdsnämnderna. Varje länsstyrelse har haft att ånyo ombesörja duplicering och distribution av meddelandena till hälsovårdsnämnderna. Det säger sig självt, att detta är en både kostsam och tidsödande metod — en form av decentralisering, som icke är förebildlig. Central tryckning och distribution måste i detta fall ställa sig betydligt billigare och framförallt effektivare. De tjänsteläkare ute i bygderna, som skola bevaka de allmänna intressena på detta område, äro i regel alltför arbetstyngda för att kunna lämna hälsovårdsnämnderna behövlig handledning. Hälsovårdsnämnderna äro därför i stort sett överlämnade åt sig själva, och det är givet att resultatet av deras arbete under sådana förhållanden omöjligen kan bliva gott över hela linjen. Det författningsmaterial, som direkt eller indirekt berör hälsovårdsnämndernas verksamhet, är också mycket omfattande och ofta underkastat ändringar. Den enda på området tillgängliga författningshandboken (Floren, Hälsovårdsstadgan med flera författningar rörande allmän hälsovård. Landskommunernas förbunds förlag) omfattar sålunda icke mindre än 700 sidor. En viss lättnad i hälsovårdsnämndernas svårigheter torde ha vunnits genom tidskriften Hygienisk Revy, som från och med 1946 utgives av Föreningen för allmän hälsovård och Svenska landskommunernas förbund och som numera redigeras med speciell hänsyn tagen till hälsovårdsnämndernas behov. Icke på långt när alla hälsovårdsnämnder hålla denna tidskrift, av vilken icke utgår friexemplar. Eftersom en del av tidskriftsutrymmet bör reserveras för en friare behandling av det stora ämnesområdet, föreligger här utan tvekan stort behov av en publikationsserie av liknande slag som socialstyrelsens Råd och anvisningar. Det synes önskvärt, att »råd och anvisningar» för hälsovårdsnämnderna snarast möjligt kommer till stånd. Självfallet bör denna publikation utgivas genom medicinalstyrelsens försorg. Publikationen bör redigeras med sikte på hälsovårdsnämndernas behov och den bör tillställas länsstyrelser, landsting, förste provinsialläkare, provinsialläkare, distriktssköterskor och hälsovårdsnämnder. I den mån andra myndigheter, t. ex. egnahemsstyrelsen, vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, yrkesinspektionen, statens institut för folkhälsan etc, önska komma till tals med hälsovårdsnämnderna bör detta kunna ske genom medicinalstyrelsens publikation. Det skulle vara oekonomiskt att låta olika centrala ämbetsverk var för sig trycka och distribuera meddelanden till en och samma myndighet. Det synes också fullt följdriktigt, att det organ, som utövar högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket, skall svara för att nödig information lämnas de lokala hälsovårdsorganen. Den direkta kontakten mellan skolöverstyrelsen å ena sidan och folkskolestyrelser och skolråd å andra sidan torde knappast vara tillfreds-

61 ställande. Det kommunala handhavandet av folkundervisningen regleras i en lång rad författningar; ofta äga ändringar rum i dessa författningar och nya författningar tillkomma. På andra sätt än genom åtgärder från det centrala ämbetsverkets sida är här någorlunda väl sörjt för att kommunerna hållas å jour med lagstiftningen. En av de mest använda författningskommentarerna, Wallin-LIolmqvist, Folkskolestadgan (Magnus Bergvalls förlag), utkommer sålunda årligen i ny upplaga. Från Håkan Ohlssons förlag i Lund utgives sedan ett 25-tal år tillbaka periodiskt »Författningar rörande kyrka, folkskola och pastorsexpedition», vilken författningssamling utkommer med minst ett häfte i kvartalet. Prenumerationspriset fixeras icke i förväg — det uppgives för år 1947 »icke komma att överstiga kronor 3: 75». Nämnas må också Wetterberg Folkskolestadgan och andra författningar rörande folkundervisningen. I Folkskolans årsbok, som årligen utgives av Sveriges folkskollärareförbund, intagas sakregister å författningar angående folkskolan och redogörelser för löne- och pensionsbestämmelser rörande folkoch småskollärare m. m., ävensom kortfattade referat av prejudikat. I Folkskollärarnas tidning, Sveriges folkskollärarinnors tidning, Svensk Skoltidning och Kommunal skoltidning, vilka utkomma med korta mellantider, intagas redogörelser för de nya författningar, som avse folkskolan. Av denna redogörelse torde framgå, att skoldistrikten erhållit del av nya författningar på annat sätt än genom initiativ från det centrala ämbetsverkets sida. Detta torde måhända kunna förklara varför skolöverstyrelsen icke ansett det nödvändigt att utsända nyutkommande författningar. Emellertid har överstyrelsen, då så ansetts erforderligt, i olika frågor utfärdat ett flertal cirkulär och meddelanden, vilka tillställts samtliga eller därav berörda skoldistrikt. Särskilt må nämnas normalinstruktioner och anvisningar m. m. för skolmåltidsverksamheten, typritningar till skolmåltidslokaler och tryckta häften år 1944 och 1947 angående folkskolebyggnander. Vad åter beträffar högre kommunala mellanskolor översänder skolöverstyrelsen i ett exemplar Svensk författningssamling i vad den berör dessa skolor. Vad slutligen angår praktiska mellanskolor och högre folkskolor har överstyrelsen översänt ett register över för dessa skolor gällande författningar. Bilden av skolöverstyrelsens verksamhet på området bör emellertid kompletteras med att de till ett antal av 52 uppgående statens folkskolinspektörer sortera under överstyrelsen. Dessa inspektörer ha i var sitt område tillsyn över folk- och fortsättningsskolan. Inspektörerna företaga i stor utsträckning tjänsteresor inom sina områden, äro regelbundet i kontakt med skolstyrelserna samt följa i sin verksamhet anvisningar från skolöverstyrelsen. Inspektörerna utsända ofta cirkulär och anvisningar till skoldistrikten inom inspektionsområdet. På grund av de skiftande förhållandena i olika delar av landet är det också i många fall lämpligare, att denna verksamhet handhaves lokalt av inspektörerna än centralt av skolöverstyrelsen. Folkskolestyrelserna

62 hänvända sig också i första hand till inspektörerna för erhållande av råd och anvisningar rörande skolfrågor. Vidare må i sammanhanget nämnas, att frågan om folkskoleinspektionens organisation är under utredning genom 1945 års folkskolesakkunniga, i vilket sammanhang även frågan om inspektionens ställning såväl till skoldistrikten som till skolöverstyrelsen med flera myndigheter kommer att omprövas. Efter en kort övergångstid komma — i enlighet med beslut av 1945 års riksdag — överlärare och skolsekreterare att vara anställda i samtliga skoldistrikt. Det kan då förutsättas, att varje kommunal skolledare har tillgång till det nyssnämnda informationsmaterialet. Detta erhålles ju emellertid icke kostnadsfritt, och det torde endast i begränsad omfattning komma att bli tillgängligt för ordförande och ledamöter i folkskolestyrelserna. Härtill kommer, att skolöverstyrelsen torde vara i behov av en mera fortlöpande och direkt kontakt med de kommunala myndigheterna. Särskilt under den förestående omdaningen av vårt lands undervisningsväsende torde detta behov bli framträdande. Även här skulle sålunda »Råd och anvisningar» av ovannämnt slag behövas. En systematiserad informationsverksamhet i form av en tryckt meddelandeserie skulle säkerligen underlätta arbetet såväl för de kommunala myndigheterna som för skolöverstyrelsen och statens folkskoleinspektörer. Om att nu nämnda behov på området föreligger synes skolöverstyrelsen vara väl medveten. Redan för ett antal år sedan gjorde överstyrelsen framställning hos Kungl. Maj:t om anvisande av medel till utgivande av en särskild tryckt serie för meddelanden av olika slag till därav berörda skolmyndigheter. Framställningen har dock icke lett till någon åtgärd. Vidare må nämnas, att skolöverstyrelsen i yttrande över det av överståthållaren Nothin avlämnade förslaget angående utgivandet av en författningshandbok för förvaltande verk och myndigheter ävensom kommunala organ tillstyrkte utgivandet av en författningshandbok rörande folkskoleundervisningen i en upplaga av 10 000 exemplar. Enligt vad kommittén under hand inhämtat finner skolöverstyrelsen fortfarande det vara i hög grad angeläget, att en publikationsserie av typen »Råd och anvisningar» kommer till stånd. Skolöverstyrelsen överväger att inom kort göra förnyad framställning till Kungl. Maj:t i ämnet. Det bör vara en rimlig begäran, att de kommunala förvaltningsmyndigheterna utan kostnad erhålla de nyutkomna författningarna inom respektive organs verksamhetsområde. Det bör därför framstå såsom naturligt, att den ovannämnda av Håkan Ohlssons förlag i Lund redigerade författningssamlingen inarbetas i en av skolöverstyrelsen utgiven serie »Råd och anvisningar» På motsvarande sätt som sker i socialstyrelsens råd och anvisningar böra nyutkomna författningar förses med erforderliga kommentarer. Meddelande-

63 serien bör uteslutande taga sikte på folkskoleväsendet. Den bör tillställas länsstyrelserna, domkapitlen, statens folkskolinspektörer samt skoldistrikten. Angeläget är, att varje skoldistrikt erhåller åtminstone två exemplar, varav ett är avsett för överläraren eller skolsekreteraren och ett för ordföranden i folkskolestyrelsen (skolrådet). Lekmannainflytandet torde genom en sådan anordning lättast kunna bibehållas. I fråga om kostnaderna må nämnas följande uppgifter. Viktigt är, att de nya meddelandeserierna redan från början erhålla en tilltalande typografisk utformning. Socialstyrelsens råd och anvisningar torde härutinnan i huvudsak kunna tjäna som mönster. Tryckning, häftning och hålslagning av socialstyrelsens råd och anvisningar kostar för närvarande kronor 537: — per ark för en normalupplaga på 7 500 exemplar. För överskjutande antal ex. är priset kronor 5 3 : — per 1000. Härtill kommer emellertid diverse tillägg för sättning av tabeller, för korrigeringar m. m., så att man torde böra räkna med att hela kostnaden för tryckning, inslagning, adressering och expedition (ej porto) av ett 16-sidigt häfte för en upplaga på 7 000 exemplar — varav dock icke hela upplagan utsändes — kommer att uppgå till cirka 800 kronor. För medicinalstyrelsens och skolöverstyrelsens vidkommande torde man till en början böra räkna med ett normalt sidoantal av 80 å 96 per år för vartdera ämbetsverket. Det ligger i sakens natur, att man här måste röra sig med medeltal. Ett år är det kanske tillräckligt med ett fåtal mindre häften; ett annat år kan komma att bli erforderligt med ett flertal rätt så omfattande kommentarer. Innevarande år skulle t. ex. skolöverstyrelsen hava behövt stort utrymme för råd och anvisningar angående skolmåltidsverksamheten; överstyrelsens stencilerade meddelanden i ämnet omfatta sammanlagt över 20 folioark. Kommittén har under hand hos olika myndigheter efterfrågat deras uppfattning om värdet av en utvidgad informationsverksamhet av här skisserad omfattning och karaktär. De yttranden som avgivits ha genomgående varit positiva. Vilka centrala myndigheter utöver de i detta avsnitt nämnda, som kunna ha behov av att utgiva råd och anvisningar, kan icke mera preciserat angivas; erfarenheterna från den utvidgning av verksamheten, som kommittén förordat, kunna väl också tänkas verka stimulerande på andra statliga centralorgan. Den närmare utformningen av åtgärderna på området torde kunna överlämnas till de närmast berörda statliga organen, vilka böra erhålla särskilt anslag för ändamålet.

4 KORRESPONDENSKURSER

Korrespondensundervisningens möj ligheter

C VJTod tillgäng på lämpligt utformad, aktuell och prisbillig litteratur är grundförutsättningen för en effektiviserad upplysningsverksamhet inom de kommunala och sociala arbetsområdena. Som tidigare framhållits måste emellertid handböckerna i stor utsträckning behandla författningsbestämmelser och annat, som ofta är ganska svårtillgängligt. Skall den kommunalt verksamme ha någon nytta av dem, måste han ha en ungefärlig föreställning om vad de innehålla och även om hur bestämmelserna skola tillämpas. Även om det skulle lyckas att ge dessa handböcker en sådan utformning, att de långt ifrån ställa några orimliga krav på den som därur vill hämta upplysningar, är det likväl uppenbart, att t. ex. en handbok om ett författningskomplex, som reglerar någon gren av den kommunala eller sociala verksamheten, icke i någon nämnvärd utsträckning på förhand kommer att ägnas något mera planmässigt studium från de kommunalt verksammas sida. Ett sådant studium är emellertid ofta förutsättningen för att handboken skall vara av värde i en kritisk situation. I de fall, då det vid sidan om handboken finns en mera översiktlig framställning (t. ex. för barnavårdens vidkommande Höjer: Samhället och barnen) kan en sådan ge vägledning för handbokens begagnande. Andra och aktivare åtgärder äro emellertid motiverade. De författningar, som gälla för den kommunala och sociala verksamheten, äro — ehuru viktiga — ofta icke avgörande för verksamhetens praktiska gestaltning. Verksamheten ger upphov till administrativa och tekniska problem och det är ofta väsentligt att vid genomförandet av olika åtgärder beakta psykologiska faktorer. Om allt detta kunna handböckerna i regel icke ge några anvisningar. Den ytterligare handledning, som kan givas antingen i muntlig form i samband med kurser och föreläsningar eller genom korrespondensundervisning, är därför önskvärd både för att få sådana problem och faktorer belysta och för att ge förtrogenhet med handböckernas be-

65 gagnande. I detta kapitel behandlas korrespondensundervisningens möjligheter härvidlag. Korrespondensundervisningen bygger på att deltagaren studerar särskilt utarbetade kursbrev, vilka antingen enbart eller tillsammans med anvisad litteratur ge de sakupplysningar och de övriga anvisningar, som äro nödvändiga. Kontroll över att deltagaren tillgodogör sig kursen erhålles genom att han har att insända svar till korrespondensinstitutet på de svarsuppgifter, som finnas i breven. Genom rättelser av eventuella felaktigheter och genom att besvara de frågor, som kursdeltagaren ställer till institutet, kan detta ge ytterligare förklaringar angående svårare problem i kursen, kompletterande upplysningar och i övrigt den handledning, som i varje särskilt fall är erforderlig. Korrespondensundervisningen har i detta stora fördelar i jämförelse med sådana självstudier, som bedrivas utan kontroll och endast genom läsning av litteratur. I likhet med sådana självstudier möjliggör den emellertid för kursdeltagaren att fritt välja tid och plats för sina studier; han kan sålunda bedriva dem i sin hemort och behöver icke avbryta annan verksamhet. I förhållande till kursverksamhet i form av föreläsningar, diskussioner o. d. är detta till fördel, när de intresserade ha svårt att skaffa sig ledighet för deltagande i kurser på annan ort, och om tillgången på kompetenta personer, som kunna medverka i och leda sådan kursverksamhet, är begränsad.

Korrespondensundervisning i k o m m u n a l a och sociala ä m n e n Korrespondensinstitutens kurser Korrespondenskurser i kommunala och sociala ämnen är ingen ny företeelse. Hermods korrespondensinstitut och NKI-skolan samt vissa till folkrörelser och politiska organisationer anknutna bildningsorgan såsom Brevskolan, Lantbruksförbundcts tidskriflsaktiebolags korrespondensskola och Medborgarskolan utgiva sådana. Kurser i kommunalkunskap ha sålunda utarbetats av flertalet korrespondensinstitut. I de större kurserna behandlas icke endast den kommunala verksamhet, som är reglerad av kommunallagarna, utan även andra kommunala verksamhetsgrenar såsom byggnadsväsendet, brandväsendet, hälsovården, socialvårdens olika grenar etc. Kurser ha också utgivits om kommunal bokföring, landskommunernas förvaltning, städernas förvaltning, självdeklarations- och beskattningsfrågor. Ett av instituten har utgivit en kurs om sociallagstiftning och socialt arbete, ett annat en serie kurser, som behandla arbetarskyddslagstiftningen i vidsträckt bemärkelse. I denna ingår sålunda kurser om åttatimmarslagen, arbetarskyddslagen och olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. I en ungdoms-

66 ledarkurs behandlas- ett flertal problem, som beröra barnavården och ungdomsskyddet. Även i kurser i föreningskunskap behandlas sociala och kommunala problem, såsom bostadskooperativa spörsmål och sammanträdestekniska frågor. Sammanlagt har kommittén granskat ett 20-tal nu tillgängliga korrespondenskurser i sociala och kommunala ämnen. De kurser, som utgivits av de större instituten — Hermods, NKI-skolan och Brevskolan — kunna indelas i allmänorienterande kurser och kurser av mera kvalificerad karaktär. Någon strikt gränslinje är svårt att uppdraga, men den gjorda indelningen synes dock vara praktiskt användbar. Det förekommer också, att korrespondensinstituten föra kurser av båda dessa typer i samma ämne. Som helt allmänorienterande torde de kurser få betecknas, som utgivits av övriga institut. De allmänorienterande kurserna kännetecknas av att de i huvudsak ge en allmän översikt av en större eller mindre del av det kommunala eller sociala området. Betecknande är, att de vid behandlingen av områden, som äro reglerade genom författningar, icke lägga dessa till grund för framställningen. De mera kvalificerade kurserna äro vanligen större till omfånget men även mindre finnas, som mera intensivt behandla smärre, begränsade områden. För författningsreglerade områden grunda de sig direkt eller indirekt på författningarna. I vissa fall utgöra de icke något annat än en sammanskrivning av dessa. Genom uteslutningar, förenklingar samt genom alt behandla olika paragrafer i annan ordningsföljd än de vari de återfinnas i författningstexten, har man sökt åstadkomma en sammanhängande redogörelse. En annan typ av kvalificerade kurser representeras av en kurs i kommunalkunskap, där kursbreven tydligen utarbetats med ledning av ett större vetenskapligt arbete och där författningarnas ordalydelse endast i begränsad utsträckning återgivas. Möjligheterna till exemplifiering och utförligare förklaringar ha icke utnyttjats i någondera av dessa typer av kurser; några mera detaljerade hänvisningar till lagar och paragrafer lämnas icke heller, och författningstexternas utnyttjande vid sidan av breven synes icke vara förutsett. Slutligen finnes en typ av kurser, där författningstexten ordagrant återgives och där de särskilda paragraferna behandlas i den ordning, vari de förekomma i författningstexten. Efter varje paragraf i texten följa kommentarer i form av tolkningar och omskrivningar samt exempel. Korrespondenskursen får här karaktären av en förenklad upplaga av en författningshandbok. De ifrågavarande kurserna ingå i institutens vanliga bestånd av kurser. Vem som helst kan därför anmäla sig för genomgående av dem. I de fall, då ett institut tillhandahåller flera olika kurser i samma eller närgränsande ämne, torde från institutets sida lämnas råd om vilken kurs som med hänsyn till den blivande kursdeltagarens förutbildning och syftet med studierna i varje fall är mest lämplig. De allmänorienterande kurserna rikta sig uppen-

barligen i främsta rummet till den bildningsintresserade allmänheten. Det är också kommitténs uppfattning, att dessa kurser äro av stor betydelse, då de ge möjlighet till en allmänt medborgerlig bildning på områden, där skolans insatser varit obetydliga. De mera kvalificerade kurserna torde för närvarande begagnas även av kommunala förtroendemän och tjänstemän samt andra, som äro särskilt intresserade för den kommunala eller sociala verksamheten. Vissa institut ha i sin reklam direkt rekommenderat sina kurser för yrkesutbildning inom det kommunala och sociala arbetsområdet. Vissa serier av kurser ha för detta ändamål sammanställts för kommunalmän, för taxeringsnämndsledamöter, för kommunalkassörer och kommunalkamrerare, för barnavårdsmän, för assistenter i socialvården etc. I dessa serier ingå icke bara kurser, som ha direkt anknytning till kommunala och sociala arbetsuppgifter utan även sådana av mera grundläggande, rent skolmässig art. Kommittén har vid sin granskning av de föreliggande kurserna kommit till insikt om att det är förenat med betydande svårigheter att åstadkomma korrespondenskurser, som icke äro behäftade med grövre fel och som samtidigt ge fullt aktuella kunskaper. Särskilt det senare ställer särskilda problem. Uppenbart är emellertid, att korrespondensinstituten i allmänhet genom omtryckning av kursbrev, genom utgivande av tilläggsblad och genom att företaga korrigeringar för hand i redan tryckta brev, söka hålla kurserna i överensstämmelse med de aktuella förhållandena. Under nuvarande förhållanden, då lagstiftningen oavbrutet undergår förändringar, ställer en sådan verksamhet mycket stora krav på instituten, och kommittén finner det förklarligt, att de icke alltid lyckats hålla kurserna fullt å jour med utvecklingen. Ehuru kommittén är medveten om att många av de föreliggande kurserna äro av stort värde, kan den icke rekommendera, att dessa kurser komma till användning i den kursverksamhet, som kommittén föreslår. Flertalet kurser äro alltför summariska och taga alltför liten hänsyn till de praktiska problem, som uppkomma inom olika förvaltningsområden; det sagda gäller även kurserna av mera kvalificerad karaktär. Kommittén vill för sin del förorda kurser, som ge en mera ingående och detaljerad behandling av olika förvaltningsområden. Härtill återkommer kommittén i ett följande sammanhang. Kurser utgivna av vissa organisationer Korrespondenskurser, som direkt taga sikte på praktiskt arbete inom kommunala och sociala verksamhetsområden och med mycket kvalificerad karaktär, ha redan utgivits av vissa organisationer på egen hand eller i samarbete med Brevskolan. Dessa kurser, som i förevarande sammanhang äro av speciellt intresse, förtjäna en utförlig redogörelse.

68 Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet utgav 1944 i samarbete med Brevskolan Brevkurs för barnavårdsmän (5 brev c:a 180 sidor). Kursen var avsedd för barnavårdsmännen och för ledamöterna av barnavårdsnämnderna. Syftet med kursen var att söka åstadkomma en effektivisering av barnavårdsmannaarbetet, vilket i många kommuner icke bedrivs med önsklig energi. Kursen rekommenderades av statens inspektör för fattigvård och barnavård. I kursen behandlades i detalj de viktigare författningar, som äro av betydelse för barnavårdsmannen i det praktiska arbetet: stora delar av den familjerättsliga barnlagstiftningen, vissa bestämmelser i barnavårdslagen, bidragsförskottslagen, införsellagen och andra indrivningsförfattningar m. fl. Kursdeltagarna hade att utom själva kursbceven studera även författningstexterna, vilka tillhandahölls i ett särskilt texthäfte. Vissa aktuella problem, som ej finnas behandlade i tryck, upptogos även till behandling. För vissa välfärdsanordningar såsom förebyggande mödra- och barnavård, fria skyddsläkemedel, olika barnhem m. m. lämnades redogörelser, med särskilt beaktande av den betydelse dessa anordningar ha för de barn och mödrar, med vilka barnavårdsmännen ha att hålla kontakt. Bland svarsuppgifterna ingick att ifylla vissa blanketter och förande av barnavårdsmans räkenskaper. Svenska sjukkasseförbundet har i samarbete med Brevskolan utgivit två kurser om sjukkassearbete. Den första av dessa De erkända sjukkassornas korrespondenskurs (8 brev, c:a 230 sidor) utgavs 1944. Den är avsedd för styrelseledamöter och tjänstemän i erkända sjukkassor och innehåller redogörelser för sjukkasseväsendets uppkomst och utveckling, villkoren för inträde i erkänd sjukkassa och för överflyttning och utträde mellan eller ur sådan kassa, bestämmelser för sjukvårdsförsäkringen och för sjukpenningförsäkringen samt för fondbildning, statistik m. m. Studium av författningstexterna eller gällande stadgar för kassorna synes icke vara ovillkorlig, men hänvisningar till olika författningsbestämmelser förekomma. De goda erfarenheterna av denna kurs ha 1946 föranlett till utgivande av ännu en kurs Bokföring för sjukkassor (4 brev, c:a 100 sidor). Den är främst avsedd för kassörer och revisorer i mindre sjukkassor. Kursen förutsätter ej några mera ingående kunskaper om bokföring i allmänhet, varför vissa elementära uppgifter om bokföringstermer behandlas i första brevet. Därefter redogöres för olika bokföringsproblem i direkt anslutning till sjukkassearbetet. Svarsuppgifterna äro av ungefär samma karaktär som äro vanliga i bokföringskurser i allmänhet, ehuru exemplifieringen givetvis hela tiden hämtas från sjukkassorna. Svenska landskommunernas förbund utgav 1946 en kurs Kommunal medelsförvaltning behandlande kommunal bokföring, kommunala bokslut, kommunala fondbildningsbestämmelser m. m. av betydelse för kommunens drätsel. Kursen utgavs först i stencilerat skick men har sedermera tryckts (5 brev, 91 s. i stort kvartoformat). Den är enbart tillgänglig för dem

69 som redan äro verksamma inom eller hos en kommunalnämnd i sådana kommuner, som ej ha centraliserad medelsförvaltning. Till skillnad från de tidigare nämnda kurserna har den icke utarbetats i samarbete med något korrespondensinstitut, vilket kominer till synes i den pedagogiska uppläggningen. Kursen ägnar sålunda mindre uppmärksamhet åt elementära fakta och mera åt att få till stånd en diskussion mellan deltagarna och kursledningen om lämpligheten av olika anordningar och metoder, som tillämpas i kursdeltagarens egen kommun. För dem som genomgått kursen anordnades hösten 1946 en särskild kurs med föreläsningar och diskussioner på Örenäs. Vid denna fingo deltagarna tillfälle till ingående överläggningar med kursledningen om olika ekonomiska förvaltnings- och redovisningsproblem. Ehuru sparbanksverksamheten givetvis ligger utanför kommitténs intresseområde, må likväl nämnas två kurser utgivna av Svenska sparbanksföreningen i samarbete med Brevskolan: Sparbankskursen och Sparbanksbokföring. Dessa kurser rikta sig till tjänstemän och styrelseledamöter i sparbanker. Liksom den kommunala verksamheten regleras sparbanksverksamheten av särskild lagstiftning, och den ger liksom den kommunala verksamheten upphov till speciella bokföringsproblem. Likheten med de tidigare behandlade kurserna är också påtaglig. Kurserna ingå i sparbanksföreningens allmänna kursverksamhet. De som genomgått korrespondenskurserna kunna senare uttagas till deltagande i särskilda muntliga kurser, som anordnats med jämna mellanrum. Samtliga de nämnda kursernas kvalificerade karaktär har redan framhållits. I jämförelse med de av korrespondensinstituten utgivna kurserna utmärka de sig framför allt genom den mera ingående behandlingen av begränsade områden och utförlig diskussion i anslutning till i praktiska livet uppkommande problem. Ingen av de nämnda kurserna har kunnat göra eller gjort anspråk på fullständighet, men den som genomgått dem torde med större självförtroende och med bättre orientering kunna taga ställning till de problem, som uppkomma, och även på egen hand fortsätta studierna på grundval av tillgängliga handböcker och annan facklitteratur. Grövre felaktigheter torde icke ha förekommit i kurserna, men svårigheterna att hålla kurserna aktuella i förhållande till ändrad lagstiftning ha dock gjort sig gällande. Deltagarna i Brevkurs för barnavårdsmän, som behandlade ett område, inom vilket förändringarna voro många, höllos under kursens gångunderrättade om viktigare sådana. Sedan vissa viktiga författningsbestämmelser ändrats 1947, har kursen indragits. Vid utarbetande av de kurser, som tillkommit i samarbete med Brevskolan, har vederbörande organisation utsett kursförfattare, medan Brevskolan svarat för brevens redigering. Organisationen och kursförfattaren har emellertid alltid haft ett avgörande inflytande på brevens slutliga utformning. För kommittén har det varit av särskild betydelse att söka skaffa sig en

bild av hur de nämnda kurserna utfallit. Ett särskilt problem är, om kurser av den svårighetsgrad, varom det här är fråga, verkligen kunna väcka intresse hos dem, för vilka de äro avsedda, och vidare om de som anmält sig som deltagare verkligen fullfölja kurserna. Genom Brevskolan ha uppgifter ställts till förfogande om antalet anmälda kursdeltagare och om antalet som fullföljt studierna, vilka uppgifter redovisas i nedanstående sammanställning:

Kurs

Sparbankskursen

Sparbanksbokföringskursen

De erkända sjukkassornas korrespondenskurs

Bokföring för sjukkassor Brevkurs för

barnavårdsmän

Deltagare, som vidstående år avslutat kurserna

År

Nyanmälda deltagare vidstående år

1942 1943 1944 1945 1946 1942—1945 1942—1946

906 181 108 75 70 1 270 1 340

1944 1945 1946 1944—1945 1944—1946

315 128 63 443 506

1944 1945 1946 1944—1945 1944—1946

1 639 145 33 1 784 1 817

1 042

1 016

1944 1945 1946 1944—1945 1945—1946

858 83 68 941 1 009

28 166 33

250 435 203 133

— 1 021 6 164 119

— 289

— 678 364

—

— 227

Antalet deltagare torde av respektive organisationer ha ansetts mycket tillfredsställande; ihågkommas bör, att antalet inom varje fackområde verksamma är relativt litet. Avgörande för bedömningen av hur kurserna utnyttjas torde emellertid vara, hur många som avslutat kurserna. Räknar man med, att kursdeltagare som slutför en kurs gör detta inom loppet av ett år, kan en avslutningsprocent uträknas genom att sätta antalet, som slutfört kursen före utgången av ett visst år i relation till antalet deltagare, som anmält sig före utgången av året dessförinnan. Uträkningen av avslutnings-

procenten för de i tabellen upptagna kurserna (frånsett Bokföringskurs för sjukkassa, som är ny) ha givit följande resultat: Avslutningsprocent

Sparbankskursen Sparbanksbokföringskursen De erk. sjukkassornas korr.kurs Brevkurs för barnavårdsmän

80 65 58 24

Enligt Brevskolans erfarenheter utgör avslutningsprocenten, beräknad enligt den metod som ovan angivits för detta instituts vanliga korrespondenskurser i medeltal 40—50 procent för sådana som studera enskilt och 65— 70 procent för sådana som studera i studiecirklar. Vissa kurser visa dock för enskilda deltagare så hög avslutningsprocent som 80—85 procent, andra så låg som 20 procent och därunder. Mot bakgrund av dessa uppgifter måste avslutningsprocenten för de båda sparbankskurserna betecknas som utomordentligt tillfredsställande, för sjukkassekursen som medelgod och för barnavårdsmannakursen som mindre tillfredsställande. En orsak till variationerna torde sannolikt vara, att tjänstemannainslaget bland kursdeltagarna för de olika kurserna varierat. Deltagarna i sparbankskurserna ha huvudsakligen utgjorts av tjänstemän, vilka dessutom efter avslutad kurs beretts tillfälle att kostnadsfritt deltaga i föreläsnings- och diskussionskurser; därtill kommer att genomgången kurs torde ökat vederbörandes befordringsmöjligheter inom sparbanksrörelsen. Inslaget av tjänstemän bland deltagarna i sjukkassekursen torde också ha varit avsevärt; även här torde genomgången kurs ökat befordringsmöjligheterna. Tjänstemännens antal bland dem som genomgått barnavårdsmannakursen synes däremot ha varit litet; barnavårdsmännen i tjänstemannaställning torde i stor utsträckning haft sådan utbildning, att kursen icke haft mycket nytt att ge. Huvudparten av deltagarna torde därför ha utgjorts av barnavårdsmän, för vilka uppdraget varit en bisyssla, samt av barnavårdsnämndsledamöter, vilka i stor utsträckning studerat inom barnavårdsnämnderna, konstituerade som studiecirklar. Av 1 009 kursdeltagare studerade 664 i studiecirklar (antalet cirklar var 113); endast 345 studerade enskilt. Uträknas avslutningsprocenten var denna 22 procent för cirkeldeltagare mot 28 procent för enskilda. Korrespondensundervisning i England för tjänstemän inom kommunal och social förvaltning Kommittén har saknat anledning att i detalj göra sig underrättad om korrespondensundervisningens användande på hithörande områden i andra länder. Erfarenheterna torde ännu icke vara mera omfattande. Det kan dock i sammanhanget ha sitt intresse att omnämna, att i England har korrespon-

densundervisning i kommunala och sociala ämnen för tjänstemän sedan länge bedrivits. National Association of Local Government Officers (NALGO). som närmast torde motsvara det svenska kommunaltjänstemannaförbundet, inrättade redan 1920 ett särskilt institut »Nalgo Correspondence Institute», som driver en omfattande kursverksamhet helt inriktad efter tjänstemännens behov. Kurser ha utarbetats för olika grenar av den kommunala och sociala förvaltningen men också i ämnen av mera skolmässig art såsom engelska, matematik och språk. De kurser, som varit tillgängliga för kommittén och som behandlat kommunal administration, ha utarbetats med den förutsättningen, att den studerande samtidigt skulle läsa viss angiven litteratur. De särskilda kursbreven innehålla studieanvisningar och översiktliga framställningar samt dessutom svarsuppgifter, vilka skola insändas till korrespondensinstitutet för granskning. Givet är att sådana kurser måste bli mycket krävande, i synnerhet för den som icke har studievana. Genom NALGO-institutet kunna de studerande, som så önska, efter att ha bedrivit mera omfattande studier, få avlägga särskilda prov och examina för olika grenar av kommunalt och socialt arbete. Prov anordnas årligen på olika ställen i landet och stå delvis under officiell kontroll. Genom samarbete mellan institutet och universitetet i London kunna vissa akademiska studier drivas med hjälp av institutets kurser; de studerande få i detta fall undergå prov vid universitetet enligt de bestämmelser, som gälla för »external students».

Kommittén

Allmänna riktlinjer Kommittén har funnit, att korrespondensundervisningen erbjuder sådana fördelar, att fortsatta försök böra göras för att taga den i anspråk för en upplysningsverksamhet i kommunala och sociala ämnen. Det är emellertid såsom förut framhållits kommitténs uppfattning, att flertalet av de kurser, som utgivits av enskilda korrespondensinstitut, icke fylla de krav, som böra uppställas på de kurser, som skola användas i upplysningsverksamheten. De kurser, som tillkommit på initiativ av vissa organisationer, svara närmare mot vad kommittén anser lämpligt, och erfarenheterna beträffande dessa kurser böra särskilt beaktas. I det följande förordas, att staten medverkar vid tillkomsten av korrespondenskurser i sociala och kommunala ämnen,

utarbetade med det syfte, enligt de riktlinjer och i den utsträckning som nedan angivas. Som allmän princip bör gälla, att kurserna få en sådan utformning, att de kunna läggas till grund för praktisk verksamhet inom vissa bestämda områden. Kurserna böra i regel vara ingående och detaljerade och ge vägledning för det praktiska handlandet. Fullständighet varken kan eller bör eftersträvas. Kurserna böra främst rikta sig till de kommunalt verksamma förtroendemännen och tjänstemännen, ehuru även andra intresserade böra få utnyttja dem. Kommittén, vilken främst ägnat sin uppmärksamhet åt förhållandet inom den kommunala förvaltningen, håller emellertid icke för uteslutet, att kurser av den mera kvalificerade karaktär varom här är fråga, även böra utarbetas för dem, som t. ex. ha att ta en mera intensiv befattning med arbetarskydds- eller arbetstidsbestämmelser. Kurserna böra kunna användas både av enskilda intresserade och av studiecirklar. I de följande kapitlen framlägger kommittén förslag om att vissa förtroendemän och tjänstemän på gynnsamma villkor beredas tillfälle att deltaga i särskilda konferenser och kurser. För att dessa icke skola behöva tyngas av föreläsningar om mera elementära sammanhang, har kommittén föreslagit att deltagarna skola förbereda sig bl. a. genom att på förhand studera en eller flera korrespondenskurser. Erfarenheterna från sådan kombinerad kursverksamhet äro goda från det allmänna folkbildningsarbetet, där denna metod försökts. Inom den korrespondensundervisningsverksamhet, som tillkommit på initiativ av enskilda organisationer, har det visat sig att sådana kurser och konferenser avsevärt ökat intresset för slutförandet av korrespondenskurserna. Erfarenheterna av alt ledamöterna i kommunala organ organisera sig som studiecirklar kring en korrespondenskurs, som behandlar något ämne av betydelse för den egna nämndens verksamhet, äro, om man endast ser till avslutningsprocenten för de studiecirklar, som studerat Brevkurs för barnavårdsmän, icke uppmuntrande. Det förefaller emellertid sannolikt, att nämndledamöter, vilka icke såsom i studiecirklar i allmänhet ofta är fallet behövde anstränga sig för att finna konkreta exempel på olika problem utan kunde finna sådana från nämndens egen verksamhet, i ett sådant sammanhang skulle få en mycket stimulerande studiemiljö. Givet är att denna studieform endast lämpar sig för mindre arbetstyngda nämnder. Kommittén anser, att propaganda bör göras för de föreslagna kursernas användande på detta sätt. Det är dock osannolikt, att de föreslagna kurserna i någon större utsträckning skulle intressera äldre kommunalmän. Korrespondensundervisningsmetoden måste anses så pass krävande, att den knappast lämpar sig för dem som äro belastade med tyngande kommunala uppdrag. Kommittén anser emellertid, att kurserna väl skulle motsvara förväntningarna, om de i större utsträckning utnyttjades av yngre och medelålders kommunalmän.

74 Kursernas pedagogiska uppläggning De krav, som i det föregående uppställts, synas fordra, att kurserna bli starkt specialiserade. Särskilda kurser måste sålunda utarbetas för olika kommunala organ: kommunalnämnder, folkskolestyrelser, hälsovårdsnämnder, pensionsnämnder etc. I vissa fall torde flera kurser för ett organs verksamhet vara erforderliga. Som framgår av det följande räknar kommittén t. ex. med tre olika kurser, enbart behandlande barnavården. Det får emellertid icke anses uteslutet, att även kurser av mera översiktlig karaktär kunna vara lämpliga. En kurs, som ger en allmän översikt över kommunallagarna och den kommunala verksamhetens organisation, kan sålunda vara värdefull för en nybliven kommunalman. Det kan också vara lämpligt att utge en översiktlig kurs om kommunens samtliga sociala uppgifter, men denna bör i så fall mindre rikta sig till ledamöterna i de sociala organen än till kommunalnämndsledamöter och fullmäktige, vilka böra besitta en god orientering om vad dessa uppgifter innebära, även om de själva endast föreslå eller bevilja anslag för den sociala verksamheten. I fortsättningen har kommittén icke anledning att återkomma till kurser med en sådan mera översiktlig karaktär. Varje särskild kurs bör få ett ganska begränsat omfång. Kurserna böra icke innehålla mer än 200 trycksidor, helst mindre. Man torde kunna utgå ifrån att alltför stora kurser verka avskräckande. Detta är också en av anledningarna till att kommittén vill förorda, att sådana områden, som kräva utförlig framställning, hellre behandlas i flera smärre kurser än i en enda stor. Studiernas bedrivande i etapper kominer därigenom att underlättas. Det torde också bli lättare att hålla mindre kurser aktuella, i det att nytryck icke behöva bli så kostsamma. Kurserna böra givetvis icke vara för svåra. De få icke heller förutsätta några mera omfattande förkunskaper men väl en sådan förtrogenhet med ämnesområdets praktiska problem, som på området verksamma förtroendemän och tjänstemän kunna förutsättas besitta. Stora svårigheter äro att förutse vid utarbetandet av kurser, där behandlingen av författningarnas bestämmelser måste beaktas. Det allmänt beklagade förhållandet, att författningarna ofta genom ordval och komplicerad satsbyggnad äro svåra att förstå, gör sig även här gällande. Möjligheterna att i korrespondenskurser av den natur det här är fråga om helt komma förbi författningstexterna äro små. Det skulle enligt kommitténs mening också vara oriktigt att gå förbi de urkunder, som i första hand skola vara vägledande för vederbörande organs verksamhet. Genom riktig exemplifiering torde författningens innehåll ofta med fördel kunna klargöras. Det skulle vara värdefullt, om kurserna i någon mån kunde medverka till, att den visserligen förklarliga men åtminstone icke alltid välgrundade motviljan mot att läsa

själva författningstexterna kunde motarbetas. Om framställningen sålunda måste bygga på författningstexterna, får det bli en lämplighetsfråga, om själva texten skall hållas tillgänglig vid sidan av breven eller intagas i dessa. Det sagda utesluter givetvis icke att en kurs i fråga om författningsbestämmelser, som äro av mera perifert intresse för kursens huvudområde, nöjer sig med förenklade referat. Om författningstexterna skola läggas till grund för framställningen och hållas tillgängliga vid sidan av själva breven, kan man antingen begagna en okommenterad författningstext eller också en handbok, som innehåller denna. I »Brevkurs för barnavårdsmän» och »Sparbankskursen» har en okommenterad författningstext tillhandahållits vid sidan av breven. Vissa fördelar äro emellertid förbundna med att i stället begagna en handbok, t. ex. någon handbok om kommunallagarna. Kursdeltagarna finge då vana vid att handskas med den handbok, som i det praktiska arbetet oavbrutet måste komma till användning. Brevkurserna kunde också göras enklare genom att anvisningar oavbrutet kunde göras till handboken. Dessa fördelar måste dock vägas mot nackdelarna av att kommenterade framställningar ofta äro synnerligen detaljrika, och även om korrespondenskurserna koncentrerades på behandlingen av de viktigare bestämmelserna, skulle det ofta för kursdeltagaren bli besvärligt att hålla sig borta från den labyrint av prejudikat och särfall, som dessa handböcker bruka innehålla. Även om handböckerna skulle utgivas med kortare mellanrum än som nu är fallet, torde det även framdeles bli svårt att upprätthålla önskemålet att de i dem intagna författningarna äro fullständigt aktuella. Enligt kommitténs mening bör en okommenterad författningstext eller en handbok komma till användning, allteftersom det ena eller det andra för varje särskild kurs anses lämpligast. I en del fall torde de råd och anvisningar, som vissa myndigheter utgiva och som utom författningstexten även brukar innehålla utdrag ur motiven för fattningen, kunna läggas till grund för kurser. I kurser, där huvudparten av utrymmet måste ägnas författningsbestämmelserna, måste även andra förhållanden beaktas. Olika sätt på vilka åtgärder kunna vidtagas, expeditionella anordningar, psykologiska faktorer av betydelse vid de kommunala organens förhållande till allmänheten, böra sålunda behandlas. Inom kommittén har vidare det uppslaget framförts att breven även skulle ge anvisningar om hur protokollen böra utformas. Möjligt är att detta bör göras i ett eller flera särskilda tilläggsbrev, vilka endast behöver studeras av den som har ansvaret för protokollföringen. För flera ämnesområden äro författningsbestämmelsernas utformning av mera underordnad betydelse. En kurs i kommunal bokföring behöver t. ex. icke ägna avsevärt utrymme åt de knapphändiga bestämmelser, som finnas härom. Huvudparten av utrymmet bör givetvis här ägnas åt hur den kommunala bokföringen under skilda förhållanden lämpligen bör vara beskaffad.

76 En kurs om den kommunala bostadspolitiken synes icke mera utförligt böra befatta sig med statsbidragskungörelser o. d., även om dessa givetvis icke få helt förbigås. Huvudsyftet med en sådan kurs måste vara att väcka intresse för bostadsfrågornas behandling inom kommunen och för de olika formerna av bostadsstödjande åtgärder samt att ge praktiska anvisningar för verksamhetens bedrivande. Stor omsorg måste ägnas den språkliga utformningen. Invecklad terminologi bör undvikas. I den mån diagram, teckningar och annat bildmaterial kunna underlätta studierna eller göra kursbreven mera lättlästa, böra sådana användas. Att hålla kurserna aktuella i den meningen, att sakuppgifterna verkligen överensstämma med förhållandena åtminstone under den tid kursen pågår, ställer särskilda krav. Det måste sörjas för att sakkunnig person hos kursledningen gör påpekanden om eventuella förändringar. Vid större förändringar bör kursen helt eller delvis nytryckas; smärre förändringar kunna göras på tilläggsblad, som biläggas kursbreven. Under pågående kurs bör deltagaren genom sådana blad hållas underrättad om eventuella förändringar. Däremot kan det icke komma i fråga att hålla "den kursdeltagare, som avslutat kursen, å jour i ämnet; i kursen bör han i stället hänvisas att följa de publikationer, i vilka författningsändringar o. d. regelbundet redovisas. Svarsuppgifterna, vilka deltagaren har att insända till kursledningen för granskning och eventuell korrigering, böra ägnas ingående uppmärksamhet. Kommittén anser sig ha iakttagit i de redan utgivna kurser, som kommittén granskat, att inånga svarsuppgifter icke kräva någon större eftertanke eller självverksamhet utan kunna besvaras genom att direkt avskriva vad kursen meddelat. Lämpliga svarsuppgifter synas i stället sådana vara, där kursdeltagaren har att taga ställning till exempel, vilkas besvarande förutsätter kunskaper om de principer, vilka böra följas och för vilka redogörelse lämnats i breven. Lämpligt är också, att kursdeltagaren får fylla i de vanligen förekommande blanketter, som komina till användning, och insända dessa för granskning. För kursernas utformning i sakligt hänseende måste med sitt ämnesområde väl förtrogna personer ha ansvaret. Den stilistiska utformningen och framställningens anpassning till korrespondensundervisningens metodik måste anförtros personer med erfarenhet från detta undervisningsområde. De skilda intressen, som företrädarna av dessa båda former av sakkunskap representera, måste samman jämkas, så att kurserna både ur saklig och metodisk synpunkt fylla höga krav. Den tid och det arbete, som kräves för att detta resultat skall uppnås, måste beaktas vid bestämmandet av arvodena: kommittén återkommer härtill i ett senare sammanhang. Granskningen av svarsuppgifter torde vid de nu arbetande instituten ske av antingen egen personal eller särskilt anlitade fackmän, som behärska det

ämne kursen behandlar, eller av okvalificerad personal, som arbetar efter uppgjorda schabloner, och med i ämnet insatt kvalificerad personal som övervakare. Även om i det senare fallet den okvalificerade personalen beträffande sådana svar, vilkas bedömning kräver särskild insikt, är instruerad att hänvända sig till denna torde anlitandet av i ämnet insatt personal för allt granskningsarbete ge de bästa garantierna. Kommittén anser det också nödvändigt, att kvalificerad personal anlitas, särskilt som kursdeltagarna måste få möjlighet att få svar på sådana frågor, som kanske icke direkt behandlas i kursen, men som uppkommit inom den egna nämndens arbete.

Kursernas utformning i tekniskt hänseende I det föregående har kommittén framhållit, att redan pedagogiska skäl tala för att kursernas omfång göres begränsat och att illustrationer begagnas i kurserna. Kursernas utformning i övrigt bör också enligt kommitténs mening främst bestämmas av vad som ur pedagogisk synpunkt är lämpligast. De merkostnader, som bundenheten vid en sådan princip kunna medföra, torde i allmänhet mer än väl uppvägas av att kurserna bättre fylla det syfte för vilket de utarbetats. I fråga om sidornas storlek hos de hittills utgivna kurserna har kommittén iakttagit, att instituten begagna sig av ett större och ett mindre format. Det mindre formatet med en tryckyta på 85 X 135 mm ställer sig något dyrare men synes i allmänhet medverka till att göra kurserna mera lättillgängliga. Kommittén räknar med att för flertalet kurser det större formatet (hos Brevskolans kurser motsvarande en tryckyta 85 X 175 mm) kommer att visa sig mest lämpligt. Men i fall där så kan ske, bör det mindre trots merkostnaderna få komma till användning. Storleken på kursbreven med avseende till deras sidantal förtjänar särskilt beaktande. Uppenbart är, att en kurs med givet sidantal kan fördelas på ett varierande antal brev. I det material, som varit tillgängligt för kommittén, h a r sidantalet varierat mellan 16 och 40 s. De på vissa organisationers initiativ tillkomna kurserna ha i regel haft stora brev (32 s. synes vara det vanligaste, lör enstaka brev ända upp till 40 s.). Mindre kursbrev synes emellertid ha bestämda företräden, i det att de icke fordra en lika lång i tiden sammanhängande insats utan möjliggöra mera etappvisa studier. För studiecirklar torde det vara till fördel om ett studiebrev kan hinna behandlas under loppet av ett eller två sammanträden. Enligt Brevskolans erfarenheter är den ur pedagogisk synpunkt optimala storleken 16 å 20 s. Kommittén anser sig för sin del böra förorda relativt små kursbrev. Merkostnaderna för expedition och porton torde till en del uppvägas av, att omtryck av brev med anledning av författningsförändringar o.d. ställer sig billigare ju mindre kursbreven äro.

78 Upplagornas storlek måste bestämmas med hänsyn till den beräknade efterfrågan på kurserna. Upplagor på 1 500 brev torde emellertid ofta vara lämpliga. Är efterfrågan på kursen mera varaktig bör hellre nytryck senare företagas; därigenom blir det möjligt att i själva breven beakta inträdda förändringar. Det är hos korrespondensinstituten vanligt, att den som genomgått en kurs erhåller ett bundet exemplar av kursbreven, vilket framdeles kan begagnas som uppslagsbok. I de fall då det anses lämpligt att sådana bundna exemplar skola tillhandahållas, måste givetvis upplagan bestämmas med hänsyn härtill.

Kursförteckning Utarbetandet av kurserna kommer att vara förenat med mycket arbete, och kostnaderna torde överstiga dem, som nu uppstå hos enskilda institut. Det torde också vara förenat med svårigheter att finna lämpliga och för uppgiften intresserade kursförfattare. Huruvida kurser under sådana förhållanden böra utarbetas för de grenar av den kommunala och sociala verksamheten, vilka inom en nära framtid komina att undergå genomgripande förändringar, har inom kommittén satts i fråga. Sådana grenar äro fattigvården och alkoholistvården; möjligen kan hela den kommunala verksamhet, som är reglerad av kommunallagarna, också räknas hit, då gällande lagstiftning redan 1950 kan väntas bli ersatt av ny. Upplysningsbehovet kan dock vara så pass angeläget, att en kurs, även om dess livslängd endast skulle uppgå till ett eller annat år, kan vara väl motiverad särskilt för sådana områden, där handboksmaterialet är otillfredsställande. Däremot vill kommittén oförbehållsamt rekommendera, att upplysningsverksamheten beträffande nya och nyligen reformerade verksamhetsgrenar sker genom korrespondenskurser. En kurs om den nya folkpensioneringen, speciellt avsedd för ledamöter av pensionsnämnderna, bör komma till stånd snarast möjligt. En kurs om den nya sjukförsäkringen bör likaledes utarbetas, ehuru man beträffande denna torde vara nödsakad att avvakta vissa följdförfattningar samt vissa direktiv från tillsynsmyndighetens sida. Kommittén anser att kurser om bostadspolitiken tillhör det mest angelägna, eftersom upplysningsverksamheten på detta område såsom i annat sammanhangpåpekats lämnat mycket övrigt att önska och eftersom det visat sig att statliga beslut om olika stödåtgärder icke överallt funnit gensvar ute i kommunerna. Angeläget synes också vara, att kurser för folkskolestyrelsernas behov utarbetas. Den kurs för barnavårdsmän, som utgivits av Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, har nu indragits, men kursen torde komma att utgivas

79 i ny upplaga, så snart civilrättsliga barnlagstiftningen kodifierats genom antagandet av en föräldrabalk. Från förbundets sida förberedes även utgivandet av en korrespondenskurs om barnavårdslagen. Önskvärt synes vara att även andra grenar av barnavårdsnämndernas verksamhet behandlas; detta gäller särskilt dessa nämnders understödsverksamhet, omfattande allmänna barnbidrag, bidragsförskott och mödrahjälp. Den kommunala medelsförvaltningen kan redan studeras per korrespondens genom den av landskommunernas förbund utgivna kursen, och kommittén utgår ifrån, att denna kommer att finnas tillgänglig några år framåt. Kurser böra snarast utformas beträffande byggnads- och hälsovårdslagstiftning. På dessa områden, där olika bestämmelser gälla för stad och för landsbygd, torde lämpligheten av att utarbeta särskilda kurser för stad och särskilda för landsbygd böra övervägas; eventuellt kunna vissa brev vara gemensamma, vissa andra behandla endast städernas respektive endast landsbygdens förhållanden. Tillgodoseendet av landsbygdens behov är enligt kommitténs mening mest angeläget.

Kostnaderna för korrespondenskurser m. m. Kommittén har företagit en undersökning av kostnaderna för en korrespondenskurs, för vars resultat redogörelse lämnas i fortsättningen. I sammanhanget har kommittén även tagit ställning till frågan om storleken av arvoden till kursförfattare och granskare. Undersökningen grundar sig i huvudsak på uppgifter, som ställts till förfogande av Brevskolan och Arméns brevskola (den senare institutionen driver en omfattande korrespondensundervisningsverksamhet, som emellertid i huvudsak är helt inriktad på militära ämnen). Till grund för undersökningen har lagts följande antaganden: 1) att kursen skulle utgivas utan något vinstsyfte, 2) att den skulle omfatta 200 sidor, fördelade på 10 studiebrev, 3) alt den första gången skulle tryckas i en upplaga på 1 500 exemplar samt 4) att den komme att utnyttjas av 1 000 kursdeltagare, varav 800 studerade enskilt och 200 i studiecirkel. De särskilda kostnadselementen behandlas var för sig i det följande. Författar arv odet för de kurser, som utgivits av vissa organisationer och för vilka redogörelse lämnats i tidigare avsnitt- har motsvarat 8—12 kronor för sida (för 200 s. 1 600—2 400 kronor). Då dessa kurser emellertid tillkommit under aktiv medverkan från organisationerna själva, torde det kunna ifrågasättas, om dessa arvoden verkligen utgöra tillräcklig ersättningför det nedlagda arbetet. Kommittén måste hålla för föga sannolikt, att kompetenta författare skulle ställa sig till förfogande för angivna arvodesbelopp. Det måste särskilt beaktas, att för vissa korrespondenskursers vid-

80 kommande blir det nödvändigt att anlita mycket högt kvalificerade personer som kursförfattare. Som tidigare framhållits består arbetet icke bara i att skriva manuskript utan också i att i samråd med den som står för kursens utformning i pedagogiskt hänseende göra de ändringar och omarbetningar, som visa sig nödvändiga. Kommittén anser sig böra räkna med en genomsnittlig kostnad av 15 kronor för sida, motsvarande ett författararvode av 3 000 kronor. Den som kommer att administrera kurserna bör emellertid ha frihet att bestämma ersättningens storlek för varje särskild kurs; i intet fall bör dock detta få överstiga 20 kronor för sida. Kommittén vill föreslå, att statstjänstemän, som äro intresserade för utarbetande av kurser, skola kunna erhålla tjänstledighet på samma villkor som vid utarbetande av förvaltningsrättsliga publikationer. Redigeringskostnader. Som tidigare framhållits måste manuskript, som författaren överlämnar, regelbundet bearbetas, så att det lämpar sig för korrespondensundervisning. Redigeringsarbetets omfattning är i mycket beroende på manuskriptets beskaffenhet. Enligt Arméns brevskolas erfarenheter måste ofta synnerligen genomgripande bearbetningar företagas. Det är antagligt, att kostnaderna bli betydande för sådana kurser, där författarna begagnat samma skrivsätt som är vanligt inom förvaltningen. — Kostnaderna för bearbetningen äro svåra att uppskatta, då arbetet för närvarande regelmässigt företages av korrespondensinstitutens egen personal. Enligt en uppgift skulle kostnaderna för en kurs av föreslagen storlek ungefärligen kunna uppskattas till 1 000—1 500 kronor. Kommittén räknar med ett genomsnittligt belopp av 1 250 kronor. Kostnaderna bli sannolikt lägre, om kurserna förläggas av något av de nu arbetande korrespondensinstituten än om de skola förläggas i annan ordning, i vilket fall expertis utifrån måste anlitas. Kostnaderna för illustrationer av en kurs kunna enligt uppgifter uppskattas till 750 kronor. Tryckningskostnaderna, inklusive kostnader för klichéer o. d., kunna beräknas till 4 000 kronor. Skulle större upplaga än 1 500 ex. vara erforderlig, bli merkostnaderna obetydliga. Vissa reklamkostnader bli nödvändiga, även om man kan räkna med att nyutkomna kurser uppmärksammas i fackpressen. Kommittén har endast medtagit 200 kronor för ett enklare cirkulär, som utsändes till kommunala organ och liknande. Portokostnader uppkomma för den som förlägger kurserna; kursbreven skola tillställas kursdeltagaren, viss brevväxling med honom är ofta nödvändig, inkomna svarsuppgifter skola sändas till och från den som granskar breven och svarsuppgifterna skola sedan återsändas till kursdeltagaren. Kostnaderna härför kunna uppskattas till kronor 3:65 per kursdeltagare. Expeditionskostnader uppstå för registrering av kursdeltagare (tre särskilda kort anses nödvändiga), utsändning av kursbrev i viss ordning till Kursdeltagarna, mottagning och vidarebefordran av inkomna svarsuppgifter till granskaren, kontroll över att granskaren återsänder svarsuppgifter o. s. v.

81 Enligt uppgift kunna dessa kostnader, inklusive kostnaderna för det material, som är erforderligt för detta arbete, beräknas till kronor 5: 25, om verksamheten kan drivas i större skala. Arméns brevskola, som endast har c:a 15 000 kursdeltagare per år, har dock betydligt högre expeditionskostnader; de kunna uppskattas till kronor 7:25 per kursdeltagare. Granskning av svarsuppgifter. De nu arbetande instituten betala från 40 öre till 1 krona för granskning av svarsuppgifter till ett brev. Kommittén, som i det föregående framhållit vikten av att granskningsarbetet anförtros sakkunniga personer, har ansett ett arvode av 1 krona per brev vara skäligt. Granskningskostnaderna för 10 brev ha därför uppskattats till 10 kronor. Kostnaderna för kursmanuskript, redigering, illustrationer, tryckning och reklam, som i stort sett måste anses som fasta kostnader, uppgå enligt ovanstående till c:a 9 000 kronor, vilket för 1000 kursdeltagare ger en genomsnittskostnad av 9 kronor. Kostnaderna för porton, expedition och granskning, som i huvudsak äro rörliga kostnader, uppgå till kronor 18: 90 per deltagare, om expeditionskostnaderna kunna hållas lika låga som vid de nu arbetande enskilda instituten, och till kronor 20:90 om de bli lika stora som vid Arméns brevskola. Kostnaderna för deltagare skulle alltså uppgå till 28—30 kronor. I den mån antalet deltagare i en kurs skulle överstiga 1 000 komme kostnaderna att avsevärt nedgå. Kostnaderna för dem som studera i studiecirkel bli avsevärt lägre. Antages en studiecirkel i genomsnitt bestå av 5 deltagare, kunna de rörliga kostnaderna fördelas på de fem cirkeldeltagarna, eftersom svarsuppgifter o. d. endast behöva granskas, expedieras och sändas per post i ett exemplar för varje cirkel. Enligt kommitténs uppfattning kan kostnaden för cirkeldeltagare uppskattas till c:a 13 kronor. I ovanstående beräkningar ha hänsyn icke tagits till de kostnader, som kunna uppkomma för tillhandahållande av handböcker, texthäften, blanketter o. d., vilka kostnader variera för olika kurser. Icke heller har kostnaden för bundet exemplar, i den mån sådant skall tillhandahållas, medtagits. Kostnaden härför kan, om upplagan blir någorlunda stor, beräknas till c:a kronor 1: 50 per exemplar.

Subventionering av korrespondenskurser. Erforderligt statsanslag Kommittén håller för uteslutet, att kurserna i någon större utsträckningskulle komma att utnyttjas, om hela kostnaden uttoges av kursdeltagarna. Kursavgifterna på närmare 30 kronor för enskild kursdeltagare och på c:a 13 kronor för cirkeldeltagare skulle anses alltför höga. Å andra sidan vore det icke lyckligt att göra kurserna helt kostnadsfria, eftersom man i sådant fall måste befara, att ett stort antal personer anmälde sig till kurserna utan att sedan göra några allvarligare försök att verkligen tillägna sig dem. 6

82 Kommittén föreslår, att kursavgiften bestämmes till 10 kronor för enskild kursdeltagare och till 5 kronor för cirkeldeltagare. För många kommunalmän skulle dock en utgift på 10 eller 5 kronor innebära en ganska avsevärd belastning, vilken kunde kännas så mycket mera betungande som det vore för det allmännas bästa de genomgingo kurserna. Kommittén anser emellertid, att vederbörande kommun bör kunna betala kursavgiften. För kursdeltagaren bleve kursen då avgiftsfri, men han torde på ett annat sätt känna sig förpliktad att genomgå den, om kursavgiften till en del betalades av det kommunala organet än om staten svarade för hela kostnaden. En prissättning enligt ovan angivna riktlinjer förutsätter subventionering från statens sida. Statsanslagets storlek är även beroende av det antal kurser, som komma att utgivas. Kommittén utgår från, att 10 kurser skulle behöva komma till stånd. Om antalet deltagare i varje kurs bleve 1 000, varav 800 studerade enskilt och 200 i studiecirkel, skulle kostnaderna uppgå till c:a 26 600 kronor (800 X 30 kr. + 200 X 13 kr.) eller till 266 000 kronor för 10 kurser. Härifrån kunde dock avdragas vad som inflöt i kursavgifter, för varje kurs 800 X 10 kr. + 200 X 5 kr. eller sammanlagt 9 000 kronor eller för 10 kurser 90 000 kronor. Ett anslag å 176 000 kronor skulle därför i och för sig vara erforderligt. Emellertid torde verksamheten det första året knappast kunna få angiven omfattning. På grund härav föreslår kommittén, att för budgetåret 1948/49 för ändamålet anvisas ett reservationsanslag av 100 000 kronor.

Kursernas förläggande Som ovan framhållits äro vissa kostnader beroende av den form som användes för kursernas förläggande. Särskilt torde kostnaderna för kursbrevens redigering och expeditionskostnaderna ställa sig lägre, om de kunna förläggas vid något av de nu verksamma instituten. Kommittén anser emellertid icke att avgörande vikt bör fästas vid de mindre kostnadsökningar, som kunna uppkomma om kurserna förläggas på annat sätt, förutsatt att man därigenom kunde vinna andra avsevärda fördelar. Skulle ett statligt korrespondensinstitut tillkomma anser kommittén, att detta även skulle handhava de kurser, varom här är fråga. Kommittén har emellertid utgått ifrån, att något sådant institut icke kan påbörja sin verksamhet under de närmaste åren, under vilka ett behov av de av kommittén föreslagna kurserna kommer att förefinnas. Under sådana förhållanden har kommittén tagit andra alternativ för kursernas förläggande under övervägande.

83 I samband med att kommittén i skrivelse den 31 januari 1947 hos Kungl. Maj:t hemställde om att ett anslag å 15 000 kronor måtte anvisas för vissa förberedelser för den kursverksamhet, som närmast nödvändiggjordes av kommunindelningsreformen, föreslogs att utarbetande av korrespondenskurser, för vilka anslaget främst skulle vara avsett, borde ankomma på något av socialinstituten. Kungl. Maj:t äskade sedermera i proposition nr 163 ett reservationsanslag å 15 000 kronor å tilläggsstat II för budgetåret 1946/47, som också beviljades av riksdagen. I samband med riksdagsbehandlingen godtogs kommitténs förslag om kursernas utarbetande. Vad som sålunda föreslagits hade från kommitténs sida karaktären av ett provisorium. Vid förnyat övervägande har emellertid kommittén funnit starka skäl tala för att en korrespondensundervisningsavdelning i en eller annan form inrättades vid socialinstitutet i Stockholm. Genom att institutet upptog även sådan undervisning på sitt program skulle otvivelaktigt vissa fördelar kunna vinnas. Institutets lärare kunde antagas bli särskilt intresserade för att utarbeta kurser och de kunde även följa granskningsarbetet, för vilket mera försigkomna elever under deras överinseende kunde anlitas. Kurserna kunde också användas för socialinstitutens undervisning, särskilt för sådana elever, som äro förhindrade att deltaga i den reguljära undervisningen och som av institutet medgivits att efter lärares anvisningar bedriva studier på egen hand. Om korrespondensundervisningen organiseras genom ett av socialinstituten, skulle detta även med särskild lätthet kunna medverka vid den muntliga kursverksamhet, som i annat sammanhang förordas, och i viss utsträckning taga ledningen av den muntliga kursen för kommunala tjänstemän, som icke äro inskrivna vid något av instituten (de som äro inskrivna vid instituten deltaga viss kortare tid i den reguljära undervisningen). Möjligheten av att institutet framdeles kunde erbjuda samma differentierade studieformer, som i England är möjligt genom samarbete mellan NALGO och Londonuniversitetet, bör i sammanhanget icke förbises. Det är dock väsentligt, att korrespondensundervisningen icke särskilt inriktades på utbildning av tjänstemän; syftet med den föreslagna korrespondensundervisningsverksamheten måste främst vara att ge förtroendemännen tillfredsställande studiemöjligheter. Mot institutets varaktiga övertagande av verksamheten tala dock vissa skäl av ekonomisk art. Institutet måste anställa särskild personal samt anskaffa lokaler och annan materiel, som är nödvändig för verksamhetens bedrivande. Vad personalen beträffar skulle man dock endast behöva anställa sådan för expeditionsarbetets utförande; kommittén utgår nämligen ifrån att man utifrån skulle kunna anlita sakkunnig person för kursernas redigering. Att under nuvarande förhållanden bygga upp en ny organisation är dock ägnat att inge vissa betänkligheter, i synnerhet som man icke med bestämdhet kan säga något om den föreslagna verksamhetens omfattning. Komme antalet

84 studerande efter något år att uppgå till c:a 15 000 borde kostnaderna emellertid icke behöva överstiga dem, som uppstå hos Arméns brevskola. Trots invändningarna anser kommittén fördelarna av att verksamheten kunde handhavas av institutet vara så betydande, att kommittén vill föreslå, att socialinstitutet i Stockholm i samband med remissbehandlingen får särskild anmodan att upprätta förslag till inrättande av en korrespondensavdelning vid institutet och i samband därmed göra de anslagsberäkningar, som äro erforderliga. Expeditionskostnaderna för en verksamhet av tidigare angiven omfattning skulle dock uppgå till c:a 44 000 kronor vid en expeditionskostnad av kronor 5: 25 per elev och kurs och till c:a 61 000 kronor vid en expeditionskostnad av kronor 7:25 per elev och kurs. Härtill skulle komma c:a 11 000 kronor för redigeringsarbetet. Kommittén måste hålla för sannolikt, att institutet inom denna ram skulle kunna driva verksamheten. För engångsanskaffningar behövde eventuellt ett större belopp ställas till förfogande under första året. Kommittén vill framhålla vikten av att den tilltänkta avdelningen får en sådan organisation, att det framdeles blir möjligt att överföra den till ett statligt institut, om ett sådant skulle inrättas. Skulle det emellertid visa sig, att en särskild korrespondensavdelning vid socialinstitutet i Stockholm icke bör inrättas, utesluter detta icke, att institutet likväl kunde vara det organ, som verkade för tillkomsten av kurser och tjänade som centralorgan för verksamheten. Man kunde nämligen tänka sig en sådan anordning, att socialinstitutet toge initiativ för tillkomsten av kurser, utsåg kursförfattare och granskare m. m. medan det tekniska handhavandet av kurserna anförtroddes ett eller flera av de nu arbetande korrespondensinstituten. I de fall någon organisation hade särskilt intresse för tillkomsten av viss kurs eller grupp av kurser, kunde överenskommelse mellan organisationen och institutet träffas om dennas medverkan i lämpliga former. En samverkan mellan det organ, som svarade för tillkomsten av kurser, och korrespondensinstituten kunde utformas på flera sätt. Om ett korrespondensinstitut gavs ensamrätt på alla kurser eller om ett institut ensamt fick handhava en viss kurs, kunde detta institut ombesörja redigeringen i samråd med kursförfattaren. Lämpligen borde en särskild kursledning organiseras bestående av representanter för socialinstituten och vederbörande korrespondensinstitut. Tryckningen av kursen kunde ombesörjas av korrespondensinstitutet, som sedan svarade för kursens distribution och granskningsarbetet, för vilket senare arbete emellertid endast godkända personer finge anlitas. Korrespondensinstitutet skulle ha rätt att av kursdeltagaren uttaga fastställd avgift, och skulle dessutom vara berättigad till viss ersättning enligt för varje särskild kurs träffad överenskommelse i de fall, att kursavgiften icke täckte kostnaderna för kursens handhavande. Eventuellt skulle socialinstitutet eller det organ, som tog initiativ till kurser, tillförsäkra sig rätt till insyn i företagets förhållanden och till att utöva kontroll över verksamhetens bedrivande.

85 Om flera institut skulle utge samma kurs, fölle större uppgifter på det organ, som svarade för kurserna. Här torde det nämligen vara nödvändigt att organet självt svarade för kursens redigering, för vilket emellertid särskild sakkunskap finge anlitas. Vidare torde det vara nödvändigt att detta organ finge svara för tryckningen. Kursen måste få en sådan utformning, att den kunde godtagas av samtliga de institut, som vore intresserade för kursens distribuering. Sedan kursen färdigställts, kunde den rekvireras av respektive institut och sedan i vanlig ordning distribueras av dessa. Överenskommelse finge träffas med instituten under beaktande av att det från deras sida krävdes betydligt mindre insatser än om instituten även skulle stå för kursens redigering och tryckning. Ehuru utarbetandet av kurserna skulle kompliceras och de enskilda instituten sannolikt skulle kräva en relativt sett större ersättning för sina insatser än om kurserna utgåvos hos ett enda institut eller ett institut finge ensamrätt på viss kurs, anser kommittén likväl dessa olägenheter icke vara avgörande. Det skulle enligt kommitténs mening vara till fördel, om den som tidigare studerat per korrespondens även för sina studier i kommunala och sociala ämnen kunde anlita det institut, med vilket han tidigare haft förbindelser. I avvaktan på ställningstagandet till frågan om inrättandet av en korrespondensavdelning vid socialinstitutet i Stockholm, bör detta institut verka för tillkomsten av korrespondenskurser och även förfoga över anslag härför. Det bör från början självt ha befogenhet att fördela för ändamålet anvisat statsbidrag till sådana kurser i kommunala och sociala ämnen, som kunna utgivas av intresserade organisationer. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och Svenska sjukkasseförbundet böra sålunda komma i åtnjutande av statsbidrag för de nya kurser, som inom den närmaste framtiden kunna utgivas av dem i samarbete med Brevskolan. Skulle det visa sig att en korrespondensavdelning vid socialinstitutet i Stockholm icke bör inrättas, måste det i stället ankomma på institutet att företaga de ytterligare undersökningar, som böra föregå beslut, om vilken form för kursernas förläggande som lämpligen kan anlitas i framtiden.

5 FORTLÖPANDE KURSVERKSAMHET

1 l ä r det gäller kommunal upplysnings- och informationsverksamhet ha i vissa avseenden kurser och konferenser uppgifter, vilka svårligen kunna tillgodoses på annat sätt. Samvaron mellan kursdeltagarna, det muntliga föredraget, frågor och diskussioner m. m. ge någonting väsentligt utöver vad det enskilda studiet av författningshandböcker, brevkurser, tidskrifter och cirkulär m. m. kan ge. Särskilt torde detta vara fallet, när det gäller att väcka intresse för nya arbetsuppgifter, att införa nya arbetsmetoder, att klarlägga principiella frågeställningar m. m. I det läge, som i stor utsträckning karakteriseras av kommunernas allt starkare beroende av statliga centralorgan, synes dessutom den direkta kontakt mellan kommunalmän och representanter för den centrala administrationen, som kurser och konferenser möjliggör, kunna vara till stor nytta för båda parter. Även i vissa andra avseenden, bland annat som stimulans i en förvaltning, vilken i huvudsak bygger på oavlönade förtroendeuppdrag, ha kurser och konferenser betydande uppgifter att fylla. Kommittén ser därför i denna verksamhet ett mycket viktigt komplement till de olika former av kommunal information, som tidigare behandlats. I detta kapitel vill kommittén först helt kort lämna en redogörelse för vad som nu förekommer av kurser och konferenser inom det kommunala verksamhetsområdet för att därefter mera ingående behandla vad som behöver göras för att tillgodose de krav, som den alltmer komplicerade och utvidgade kommunalförvaltningen ställer. Behandlingen av denna fråga sker därvid med sikte på normala förhållanden, sådana dessa väntas te sig efter kommunindelningsreformen. I nästa kapitel diskuteras slutligen vad som behöver göras i omedelbar anslutning till genomförandet av denna reform.

87 D e n nuvarande kurs- och konferensverksamheten För närvarande anordnas kommunala kurser och konferenser företrädesvis av folkbildningsorganisationerna, de politiska partierna, kommunförbunden och en rad andra organisationer och institutioner, som verka i nära anslutning till det kommunala arbetsområdet. Till sitt innehåll är denna som helhet betraktad mycket omfattande verksamhet av skiftande karaktär, såväl med avseende på kursernas och konferensernas syfte och längd som beträffande deras värde ur kommunal informationssynpunkt.

Folkhögskolan En särställning i den kommunala informations- och utbildningsverksamheten intar folkhögskolan. Denna skola skapades av den svenska bondeklassen, när 1860-talets kommunal- och representationsreformer gåvo bönderna ökat inflytande i samhällets förvaltning men därmed också ställde ökade krav på kunskaper och insikter i samhälleliga angelägenheter. Folkhögskolan var redan från början inriktad på att ge medborgerlig bildning. Den sysslade såvitt man kan se i betydande utsträckning med kommunala spörsmål. Sedermera har denna skola utvecklats i olika riktningar, bland annat genom tillkomsten av nya skolor i anslutning till folkrörelserna. De kommunala frågornas relativa betydelse på folkhögskolans ämnesschema synes efterhand snarast ha minskat; i varje fall har det senaste årtiondets starka utveckling inom det kommunala verksamhetsfältet icke medfört någon motsvarande utökning i folkhögskolans kommunala undervisning. Härvidlag är det dock en väsentlig skillnad mellan olika folkhögskolor, beroende främst på skolornas allmänna inriktning och tillgången på lärare med intresse för och kunskaper i kommunala och socialpolitiska frågor. Det är också klart, att i den mån andra samhällsfrågor i stället fått större utrymme, även detta har sin positiva betydelse för kommunalförvaltningen. Alltjämt kan man därför hävda, att folkhögskolan utgör ett av de starkaste stöd som den kommunala demokratien har i vårt land. En sida härav, som också kan vara värd att nämna, är att folkhögskolorna icke sällan upplåta sina lokaler för av andra anordnade kommunala och socialpolitiska kurser, varvid ofta även någon eller eventuellt några av skolans lärare medverka som föreläsare. Av speciellt intresse i detta sammanhang är den förberedande samhällsvetenskapliga årskurs, som från och med hösten 1945 anordnats vid Viskadalens folkhögskola och som hösten 1947 fått motsvarighet vid två andra folkhögskolor. Denna kurs är till stor del inriktad på att förbereda eleverna för inträde vid socialinstituten och har som sådan i första hand

88 betydelse för tjänstemannautbildningen. Då emellertid inånga av eleverna torde återgå till sina tidigare sysselsättningar och därvid sannolikt småningom bli engagerade som kommunala förtroendemän, få kurserna i fråga även betydelse som förtroendemannautbildning. Åtminstone i något fall har det hänt, att en folkhögskola efter den ordinarie vinterkursen anordnat en fortsättningskurs med huvudvikt på kommunala och socialpolitiska frågor. I det fall kommittén här åsyftar — Hola folkhögskola — pågick kursen i 8 veckor med 14 elever, av vilka 12 tidigare genomgått folkhögskolans andra årskurs. Kommittén återkommer längre fram till dessa fortsättningskurser liksom till vissa andra frågor rörande folkhögskolans insats för kommunal information.

Folkbildningsorganisationerna m. fl. Folkbildningsorganisationernas omfattande studiearbete i samhällsämnen är väl känt. Inom Arbetarnas Bildningsförbunds studiecirkelverksamhet har under senare år mer än en tredjedel av cirkeldeltagarna studerat ekonomiska och sociala ämnen. Ungefär hälften av dessa, eller i runt tal 15 000—20 000 deltagare, ha studerat ämnen, som i formellt eller materiellt avseende mer eller mindre direkt beröra kommunernas förvaltning, såsom stats- och kommunalkunskap, skattelagstiftning, socialpolitiska frågor etc. Här intressera emellertid i första hand de speciella studieledarkurserna. ABF:s inbjudan till studieledarkurser för 1947 upptager inalles 19 sådana kurser, varav tre rent kommunala kurser, en främst ägnad åt kommunala skolfrågor, en annan kommunal förvaltning i allmänhet och den tredje kommunalkunskap i praktisk tillämpning med tyngdpunkten lagd vid budgetfrågorna. Dessutom tillkommer en allmän kurs i socialpolitik. Dessa kurser, som pågå i 12 dagar och vanligen ha ett 30-tal deltagare, avse att utbilda studieledare, alltså sådana som senare väntas komma att leda studiecirklar i dessa ämnen. Inte minst därför äro dessa kurser av stort värde för den kommunala förvaltningen. Även inom övriga studieförbund förekomma i mindre omfattning studiekurser av detta slag med ämnen berörande den kommunala verksamheten. Inom ABF hållas likaledes en del lokala studieledarkurser av nu nämnt slag. Av betydelse i detta sammanhang är jämväl de tidigare s. k. flyttande folkhögskolekurserna, numera folkbildningskurserna, av vilka en stor del behandla kommunala och socialpolitiska ämnen. De politiska partiernas insatser i fråga om kurser och konferenser äro svårare att precisera men ha mycket stor betydelse. Vid praktiskt taget alla politiska konferenser, omfattande län eller mindre områden, förekomma föredrag och diskussioner i ämnen, som i olika avseenden beröra den kom-

89 munala förvaltningen. De olika partierna anordna likaledes årligen ett icke ringa antal korta konferenser, som uteslutande eller huvudsakligen syssla med kommunala frågor. Direkta studiekurser i kommunala ämnen förekomma också, särskilt inom socialdemokratiska partiet och högern. Dessa partier ha också tillgång till egna samlingspunkter i Socialdemokratiska ungdomsförbundets skola i Bommersvik och Medborgarskolan i Gimo. I mitten av år 1947 har även folkpartiet förvärvat en fastighet på Lidingö i syfte att där anordna kurser och konferenser av olika slag. Bondeförbundet har i detta avseende sin närmaste anknytning till Jordbrukets föreningsskola i Sånga-Säby. Enligt vad som meddelats kommittén, anordnade socialdemokratiska partiet och socialdemokratiska ungdomsförbundet år 1946 fyra kurser i kommunala och socialpolitiska frågor vid Bommersvik. Under 1947 ha tre sådana kurser anordnats. Dessa kurser, som i stor utsträckning bevistas av yngre kommunalmän, syfta i främsta rummet till att orientera om aktuella reformfrågor och att skapa intresse för kommunalt arbete. Vid Gimo anordnas årligen två kommunala konferenser å en vecka och med ett deltagarantal av minst 40 personer i varje. Deltagarna äro män och kvinnor från hela landet, vilka inneha kommunala uppdrag av något slag. För närvarande planeras här också liknande konferenser med huvudvikten lagd vid sociala spörsmål. Även vid föreningsskolan i Sånga-Säby hållas årligen medborgarkurser och kommunala kurser, anordnade av bonderörelsens politiska organisationer eller dess studieförbund. Av betydelse är jämväl den service, som de olika partierna tillhandahålla för anskaffande av föreläsare och diskussionsinledare i kommunala och socialpolitiska ämnen. De större partierna ha t. o. m. inrättat särskilda avdelningar inom partiexpeditionerna för dessa uppgifter liksom för den kommunala informationen i övrigt. I samband härmed må även omnämnas en rad andra sammanslutningar, vilka bedriva sin verksamhet i mer eller mindre direkt anknytning till den kommunala verksamheten och vilkas kurser och konferenser därför få betydelse som kommunal information. Det gäller t. ex. HSB med sin årligen återkommande veckokurs för styrelseledamöter och funktionärer i lokalföreningar, i realiteten en bostadspolitisk kurs med genomgång av de aktuella bostadsfrågorna. Detsamma gäller en del upplysningskurser, vilka anordnas av personalorganisationer, t. ex. socialtjänstemannaförbundets årliga tredagarskurs i anslutning till förbundskongressen samt föreningen DSI:s (diplomerade vid socialinstitut) studiedagar, som återkomma vartannat år. Fredrika-Bremerförbundets studiekurser och de länsvis anordnade nämndkvinnomötena höra också till denna kategori liksom Centralförbundets för nykterhetsundervisning (CFN) allmänna upplysningskurser i nykterhetsfrågor och de möten med nykterhetsnämnderna, som anordnas i samband därmed. Jämväl vid den mycket omfattande kursverksamhet i fackliga frågor,

90 som upprätthållas av fackförbunden, förekomma som regel även föredrag och diskussioner i socialpolitiska frågor.

Kommunförbunden I centrum av det här berörda området stå emellertid kommunförbunden. Även om kurs- och konferensverksamheten endast utgör en ringa del av hela den verksamhet, som dessa förbund bedriva, är den av betydande vikt. Kommunförbunden torde genom sin ställning ha de största möjligheterna att följa och bedöma den kommunala förvaltningens behov i olika avseenden. Utöver sina vart tredje år återkommande kongresser, vilka närmast ha karaktären av stora informationsmöten — antalet deltagare vid de senaste kongresserna har hållit sig vid omkring 1 600 — anordnar Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet vid särskilda tillfallen centrala två- eller tredagarskonferenser kring viktigare aktuella frågor. Sålunda hölls år 1941 en konferens för deltagare från rikets städer rörande ungdomsbrottsligheten och en rad andra barna- och ungdomsfrågor samt mödrafrågor. En liknande konferens — fastän med deltagare från både städer och landsbygd — hölls också år 1944, varvid socialvårdskommitténs förslag till ändrad lagstiftning rörande barnhem och fosterbarnskontroll m. m. samt ungdomsvårdskommitténs förslag om särskilda åtgärder för psykisk barna- och ungdomsvård behandlades. Länens fattigvårds- och barnavårdsförbund anordna likaledes kurser och konferenser. Vanligen är det här endast fråga om ett eller några få föredrag i samband med årsmötena, men också studiekurser i mera egentlig mening förekomma. Dessa sistnämnda kurser ha främst gällt barnavårdsfrågor. Sedan Allmänna barnhuset under de senaste åren ställt medel till förfogande för ändamålet har denna verksamhet kunnat betydligt utökas. Svenska Landskommunernas förbund höll tidigare varje år en eller flera s. k. kommunalkurser ute i länen. Deltagarantalet vid dessa kurser, som vanligtvis pågingo i två dagar, var ofta mycket stort, i vissa fall ända upp till 500 personer och därutöver. Programmen voro också som regel allmänt hållna. Bland annat som följd av att den starka tillströmningen förminskat kursernas studievärde, har förbundet numera upphört alt anordna kurser av detta slag. I stället ha — jämte förbundets allmänt hållna kongresser — anordnats kurser och konferenser av mera speciell karaktär. Sålunda anordnades år 1943 en konferens för kommunalkamrerare inom ämnesramen »kommunalkontorets arbetsproblem» samt år 1945 en liknande med i stort sett samma ämnen. Under hösten 1946 anordnades vidare en veckokurs för kommunalnämndsordförandena från sådana medelstora kommuner, som icke ha centraliserad medelsförvaltning. Kursens tyngdpunkt var denna gång förlagd

91 till de kommunala medelsförvaltningsfrågorna, och kursdeltagarna hade i förväg genomgått den av förbundet utgivna brevkursen i detta ämne. Ett 90tal personer deltog. Erfarenheterna från denna kurs ha av den arrangerande organisationen bedömts såsom mycket goda, och från förbundets sida har en utbyggnad av kursverksamheten efter i huvudsak dessa linjer ansetts önskvärd. En ny sådan kurs har hållits under hösten 1947. Svenska stadsförbundets kongresser ha — liksom fallet är med de övriga kommunförbundens kongresser — karaktären av stora informationsmöten, där förutom förbundets egna angelägenheter aktuella kommunala frågor behandlas. Vidare anordnar förbundet vid olika tillfallen särskilda konferenser, såsom år 1940 rörande ökat samarbete mellan städerna i lönefrågor, 1944 rörande kommunalskatteberedningens förslag angående den kommunala beskattningen och skatteutjämningen, 1945 rörande normaltjänstereglemente för städernas befattningshavare och 1947 rörande normalpensionsreglemente för kommunala befattningshavare. För Svenska landstingsförbundets vidkommande må nämnas de sysslomannakurser förbundet anordnar. Den fjärde i ordningen hölls i september 1947; den närmast föregående hade hållits under våren 1942. Tonvikten har vid de senare kurserna lagts vid något visst ämnesområde, senast de aktuella personal- och lönefrågorna vid sjukhusen. Kurserna ha omfattat en tid av något mer än en vecka, och deltagarantalet har hållits någonstans mellan 100 och 200. Utom dessa kurser har förbundet vid särskilda tillfällen även hållit konferenser i olika frågor. I anslutning till kommunalförbundens kurser och konferenser är också en av Svenska sjukkasseförbundet under senare år bedriven kursverksamhet av intresse. Detta förbund startade 1939 en instruktionskurs på en vecka för sjukkassefolk och fortsatte fram till 1943 med ytterligare fyra kurser av samma slag. Kurserna upptogo föreläsningar och diskussioner i för sjukkasseverksamheten viktiga frågor men hade i övrigt en tämligen allmän uppläggning. Genomsnittligt deltogo i varje kurs ett 60-tal personer. Under hösten 1946 anordnade förbundet en längre kurs — å fyra veckor — vilken dessutom endast riktade sig till en viss kategori av sjukkassefolk, nämligen till anställda med i stort sett likartade arbetsuppgifter inom centraloch lokalsjukkassorna i västra Sverige. Vid denna kurs förekommo även skriftliga prov. Under 1947 ha också liknande kurser — ehuru förkortade till tre veckor — hållits för Norrland och Syd-Sverige. Dessutom har under hösten 1947 en ny kurs anordnats efter samma mönster för mellersta Sverige.

92 De centrala ämbetsverken De centrala ämbetsverkens kommunala information är nästan uteslutande skriftlig, där den icke — såsom beträffande skolan och vissa grenar av socialvården — kombineras med effektivitetskontroll i form av inspektion. I viss utsträckning hålla dock även de centrala tillsynsorganen upplysningsmöten. De tidigare omnämnda sammanträdena med nykterhetsnämnder i samband med Centralförbundets för nykterhetsundervisnings allmänna upplysningskurser i nykterhetsfrågor anordnas sålunda av nyssnämnda organisation i visst samarbete med socialstyrelsen. Inför folkpensionsreformens ikraftträdande vid årsskiftet 1947/48 har pensionsstyrelsen anordnat ett stort antal informationsmöten med pensionsnämndernas ledamöter runtom i landet. Även i vissa andra fall har statliga informationsmöten av detta slag förekommit.

Den här givna översikten över kurser och konferenser inom det kommunala ämnesområdet gör icke anspråk på fullständighet. Kommittén har endast åsyftat att som bakgrund till den fortsatta framställningen ge en översiktlig bild av det nuvarande läget. Såsom redan framhållits är denna verksamhet av ganska skiftande karaktär. Folkhögskolans undervisning i kommunala och socialpolitiska frågor ingår oftast som en del i det sammanfattande undervisningsämnet samhällskunskap och torde som regel omfatta vissa studier rörande kommunalförvaltningens organisation jämte en mer eller mindre ingående orientering om kommunernas befattning med vissa socialpolitiska uppgifter. Konferensverksamheten i dess olika former kan sägas ha till huvuduppgift att mera allmänt orientera om aktuella reformfrågor. En betydande del av den verksamhet, som ovan berörts, har konferenskaraktär; deltagarantalet är ofta stort, och sammanträdena pågå en eller några få dagar. Den egentliga kursverksamheten — varmed här avses en mera studiemässig samling kring vissa ämnen — synes ha ökat i betydelse under senare år. Särskilt Svenska landskommunernas förbunds och Svenska sjukkasseförbundets kursverksamhet pekar därjämte i riktning mot specialiserade och mera krävande kurser. Ingen tvekan råder därom, att denna verksamhet som helhet betraktad varit till mycket stor nytta för den kommunala förvaltningen. Även om antalet kurser, som anordnats av varje organisation, varit jämförelsevis ringa, har det sammanlagda resultatet i föreläsningstimmar och studiedagar räknat varit mycket betydande. För de syften kommittén företräder kan verksamheten likväl icke anses tillräcklig. Såsom framgår av det följande gäller detta icke minst den kvalificerade kursverksamhet, varav innehavarna av de viktigaste verkställighetsuppdragen äro i behov.

93 Kommittén

Kursbehovets art Enligt kommitténs mening är det främst tre viktiga uppgifter inom den kommunala demokratien, för vilkas tillgodoseende kurser och konferenser spela en mera betydande roll. Den första av dessa är att väcka och bibehålla intresset för kommunala frågor i allmänhet och att sprida kännedom om den kommunala förvaltningens ställning och uppgifter i samhället. Den andra uppgiften gäller informations- och studieverksamheten bland nyvalda förtroendemän. Den tredje uppgiften gäller information för innehavare av viktigare verkställighetsuppdrag inom den kommunala förvaltningen. Allmän upplysningsverksamhet Den första av de nu nämnda uppgifterna fylles för närvarande främst av folkhögskolan och den kurs- och konferensverksamhet, som bedrives av folkbildningsorganisationer, politiska partier och vissa andra sammanslutningar. Vikten av den upplysningsverksamhet, som på detta sätt bedrives, har tidigare framhållits. Den kommunala demokratien behöver stödet av ett aktivt medborgarintresse, grundat på kännedom om förvaltningens uppgifter och arbetssätt. Den ökade kompliceringen gör det allt svårare att upprätthålla ett sådant intresse, varför upplysningsverksamheten måste bedrivas med större insatser än förut. Även ur mera allmänt demokratiska synpunkter är det angeläget, att medborgarna bliva väl informerade om de samhälleliga förvaltningsuppgifterna. Ehuru kommittén av dessa skäl finner en utbyggnad av folkbildningsorganisationernas, de politiska partiernas m. fl. enskilda organisationers kurs- och konferensverksamhet i kommunala frågor mycket önskvärd, har den icke ansett sig böra föreslå några särskilda åtgärder i detta avseende. Folkbildningsorganisationcrna erhålla redan nu statliga bidrag för en mera allmänt hållen verksamhet och torde ha goda förutsättningar att ytterligare utveckla sin verksamhet på detta område. I den mån folkbildningsorganisationerna :iro beredda att deltaga i en av kommittén i det följande skisserad kursverksamhet för nyvalda kommunala förtroendemän synes statens bidrag emellertid böra ökas i sådan omfattning, att icke detta inkräktar på i övrigt bedriven kursverksamhet. I dessa frågor hänvisas till s. 111. I den mån de politiska organisationerna önska ordna studiekurser på området men sakna de erforderliga ekonomiska resurserna, ha de möjlighet att genom anslutningtill något studieförbund komma i åtnjutande av det vanliga stödet till kurser inom folkbildningsarbetet. Kommittén saknar anledning att närmare ingå på

94 den mera allmänt hållna upplysningsverksamheten, alldenstund kommittén för social upplysning torde komma att närmare utreda dessa frågor. Vad folkhögskolans undervisning beträffar har kommittén redan framhållit den stora betydelse denna har för den kommunala demokratien i vårt land. Den ställning, som denna skola intager såsom vår förnämsta medborgarskola för de ungdomsgrupper, u r vilka de kommunala förtroendemännen främst rekryteras, gör det dock motiverat att något närmare beröra dess insatser. Kommittén inskränker sig härvid till ett par synpunkter. För omkring två år sedan anordnades å Jakobsbergs folkhögskola en fortbildningskurs i sociala och socialpolitiska frågor för lärare i samhällsämnen vid landets folkhögskolor. Kursen, som hade tillkommit på initiativ av Centralförbundet för socialt arbete och Svenska folkhögskolans lärarförening, pågick i två veckor och finansierades med statsmedel. Dess syfte var att informera och intressera folkhögskolans lärare för ökad medborgarupplysning i sociala frågor. Ett 60-tal lärare, representerande de flesta av landets folkhögskolor, bevistade kursen, som i föreläsningsform behandlade olika delar av det sociala verksamhetsområdet. Självfallet kan man icke tänka sig, att en sådan kurs omedelbart skall avsätta mätbara resultat i folkhögskolans undervisning. Från kommitténs utgångspunkter synas dock kurser av detta slag ha ett betydande värde. Genom upprepning med några års mellanrum borde det vara möjligt att hålla folkhögskolans undervisning i någorlunda god kontakt med utvecklingen på detta område. I den skrivelse, vari centralförbundet och lärarföreningen hos Kungl. Maj:t begärde anslag för denna kurs, framfördes jämväl förslag om att till folkhögskolans förfogande måtte ställas ett gemensamt anslag å 10 000 kronor, ur vilket olika folkhögskolor skulle få söka bidrag för att göra det möjligt att i undervisningen anlita utomstående föreläsare i sociala och socialpolitiska frågor. Meningen var, att folkhögskolorna skulle få söka bidrag ur dessa medel i de fall, då utomstående föreläsare i de nämnda ämnena anlitades. Detta förslag bifölls icke. Från och med 1946 utgår emellertid särskilt statsbidrag till fortsättningskurser vid folkhögskolorna. Dessa kurser, som få bevistas jämväl av folkhögskoleelever av äldre årgångar, kunna pågå i 4—12 veckor och äro avsedda att vara specialkurser kring vissa ämneskombinationer. Statsbidraget motsvarar läraravlöningen till kurserna, beräknad enligt gällande bestämmelser om timlärararvode; dessutom få kursdeltagarna statsstipendier enligt samma grunder som eleverna vid de ordinarie folkhögskolekurserna. Kommittén anser sig här böra fästa uppmärksamheten vid den viktiga uppgift, som dessa fortsättningskurser kunna få genom att inriktas på den kommunala demokratiens problem. I den mån det stöter på praktiska svårigheter att i önskvärd utsträckning behandla kommunala och socialpolitiska frågor

95 inom folkhögskolans huvudkurser, synas dessa fortsättningskurser erbjuda vissa möjligheter att tillgodose sådana önskemål. En förutsättning härför synes emellertid vara, att utomstående föreläsare kunna anlitas i icke alltför ringa utsträckning. Eljest kvarstå vid dessa kurser samma svårigheter som vid huvudkurserna, och det är därvid framför allt de aktuella frågorna på området — de som det ur förvaltningens synpunkter är mest önskvärt att få belysta — som bli tillbakasatta.

Kurser för nyvalda förtroendemän Den andra av de uppgifter inom den kommunala demokratien, som kommittén i samband med bedömningen av behovet av kommunala kurser och konferenser anser vara värd betydligt större uppmärksamhet än hittills, gäller informations- och studieverksamheten bland nyvalda förtroendemän. De svårigheter, som kompliceringen och utvidgningen av den kommunala verksamheten numera överlag bereda innehavare av kommunala förtroendeuppdrag, gälla självfallet i särskild grad nyvalda förtroendemän. Den radikala förändringen mot tidigare består däri, att det numera knappast är möjligt att utan grundläggande studier inom rimlig tid få den kännedom om förvaltningen, som är nödvändig för att med framgång kunna deltaga i det kommunala arbetet. En stor del av de nyvalda förtroendemännen förskaffar sig visserligen genom studiecirklar, enskilda korrespondensstudier och kurser av olika slag vissa teoretiska insikter inom sitt nya verksamhetsfält. Åtskilliga förvärva sig på detta sätt till och med mycket gedigna kunskaper. Studiemöjligheterna på området äro likväl långt ifrån tillfredsställande, och icke heller synes i allmänhet det kommunala förtroendeuppdraget uppfattas såsom förpliktande till kommunala studier från deras sida, som låtit engagera sig såsom kommunala förtroendemän. Kommittén anser, att det föreligger ett behov av särskilda studiekurser för nyvalda kommunala förtroendemän. Syftet med dessa kurser skulle vara — kortast uttryckt — att i en situation, då behovet är särskilt framträdande och förutsättningarna att vinna intresse för saken samtidigt förefaller gynnsamma, meddela vissa kunskaper om den kommunala förvaltningens ställning i samhället, om dess huvudsakliga förvaltningsorganisation och uppgifter m. m. Dessutom skulle vid dessa kurser lämnas anvisningar om tillgängliga informations- och studiemöjligheter samt överhuvud taget läggas stor vikt vid att stimulera till fortsatta studier i kommunala ämnen. Härför finge lämpliga brevkurser, handböcker, statliga utredningar, studiehandledningar etc. tillhandahållas. De nyvalda förtroendemännen skulle med andra ord beredas möjligheter att redan i början av sin kommunala bana skaffa sig en riktig helhetsbild av det kommunala verksamhetsområdet, samtidigt

96 som de stimulerades och vägleddes till ett djupare inträngande i de kommunala förvaltningsuppgifterna. Kommittén tillmäter en kursverksamhet av detta slag stor betydelse. Det förefaller sannolikt, att man med sådana kurser skulle kunna icke endast öka den kommunala studieverksamheten utan också hos många yngre förtroendemän väcka ett djupare intresse för det kommunala arbetet. I den mån detta bleve fallet, finge kurserna på längre sikt även betydelse för rekryteringen till de viktigaste verkställighetsuppdragen. En viss positiv effekt kunde sannolikt också påräknas i fråga om värderingen av det kommunala förtroendeuppdraget som sådant. Och oavsett allt detta skulle de vid dessa kurser inhämtade kunskaperna ge de nyvalda förtroendemän, som bevistade kurserna, en bättre start än de eljest vanligen få. Kurser för innehavare av viktigare verkställighetsuppdrag Den tredje av de uppgifter, som kommittén velat fästa uppmärksamheten vid, rör informationen för innehavare av de viktigaste verkställighetsuppdragen. Det är på dessa kommunala förtroendemän genomförandet av de centralt beslutade reformerna ankommer, och man kan gott säga — utan att bortse från andra viktiga faktorer — att kommunalförvaltningens effektivitet i stor utsträckning är beroende av det intresse och den kunnighet, som dessa kvalificerade kommunala förtroendemän förmå utveckla. Såsom redan framhållits, är den nu förekommande kursverksamheten varken tillräckligt omfattande eller tillräckligt kvalificerad för att tillgodose det behov, som här föreligger. Gjorda erfarenheter giva vid handen, att kurser och konferenser också ha stor betydelse för dessa kommunala förtroendemän. Kommittén finner här behov föreligga av starkt specialiserade och kvalificerade kurser för att ge ordförande, nämndledamöter och andra kommunala förtroendemän med viktiga uppdrag inom kommunalförvaltningen möjlighet till relativt grundliga studier av de olika nämndernas förvaltningsuppgifter, av kommunala medelsförvaltningsfrågor, sladsplane-, mark- och bostadsfrågor etc. Dessa kurser skulle likaledes i viss utsträckning kunna bevistas av kommunala tjänstemän, vare sig dessa tidigare ha teoretisk utbildning eller inhämtat sina grundläggande kunskaper genom självstudier och praktisk verksamhet. En viktig uppgift finge bliva att grundligare än som nu sker vid allmänna konferenser o. dyl. informera om aktuella reformfrågor. Vid en utbyggnad av kursverksamheten efter dessa linjer måste i möjligaste mån också tillses, att kurserna förberedas genom korrespondensstudier. Därvid böra de i föregående kapitel föreslagna brevkurserna eller andra lämpliga brevkurser användas. Även litteraturstudier äro tänkbara såsom förberedelse på vissa områden. Kommittén utgår ifrån, att kurserna skola planeras omsorgsfullt och med

97 sikte på alt ge praktiskt användbara kunskaper och erfarenheter. Ett betydande utrymme synes böra anslås åt grupparbete och överläggningar. Självfallet böra även dessa kurser stimulera till fortsatta studier och söka intressera deltagarna för det löpande informationsmaterial, som från olika håll tillställes kommunerna. I övrigt är det enligt kommitténs mening knappast möjligt att nu i detalj angiva utformningen av denna kursverksamhet. Av de kvalificerade kurser, varom här är fråga, ha på det kommunala området hittills förekommit så få, att det ännu icke finns tillräckliga erfarenheter att lägga till grund för en fastare utformning. För att likväl ge ett exempel på karaktären av dessa kurser har kommittén såsom bilaga 2 å sid. 144 till detta betänkande fogat kursplanen för en av Svenska landskommunernas förbund under hösten 1947 anordnad kurs i medelsförvaltningsfrågor. Denna kurs riktade, sig i första hand till kommunalnämndsordförande i kommuner med icke centraliserad medelsförvaltning. Den var förberedd genom att deltagarna i förväg genomgått en på förbundets försorg utarbetad brevkurs. Kommittén vill dock fästa uppmärksamheten vid att en kursverksamhet av större omfattning knappast torde kunna tillhandahålla så många kvalificerade gruppledare, som landskommunernas förbund genom att anlita sina konsulenter i detta fall kunde göra.

Kursernas längd och utformning i övrigt I fråga om kursernas längd tänker sig kommittén betydande variationer. Kommunalmännens möjligheter att lösgöra sig från sin borgerliga näring och sina kommunala uppgifter är härvidlag av betydelse. Likaså måste kursernas olika program och syftemål inverka på deras längd. Således synes just nu — med hänsyn till förändringarna i lagstiftningen — en kurs i aktuella bostadsfrågor behöva göras betydligt mera omfattande än exempelvis en kurs i fattigvårdsfrågor. Kommittén tänker sig, att kurserna för nyvalda förtroendemän kunna göras relativt korta: 3—4 dagar och upp till en vecka. Visserligen medge så korta kurser inga ingående studier i kommunala frågor, men som orientering och stimulans till kommande studier kunna de likväl vara av betydande värde. De kvalificerade kurserna, vilka såsom förut nämnts i regel böra föregås av genomgång av brevkurs på den muntliga kursens ämnesområde, torde som regel böra pågå minst en vecka. Det förefaller sannolikt, att de flesta kurserna också komma att stanna därvid. Inom fackföreningsrörelsen äro dock tvåveckorskurser mycket vanliga, och det finns naturligtvis många ämnen, som behöva två veckor för en någorlunda tillfredsställande genomgång. Kommittén anser sig icke böra föreslå någon maximitid för dessa 7

98 kurser men vill betona, att en kursverksamhet av detta slag icke bör få utvecklas till någon slags förkortad tjänstemannautbildning. Dess huvudsyfte skall såsom tidigare framhållits vara att stärka de kommunala förtroendemännens ställning i kommunerna genom att erbjuda dem ökade möjligheter att komma tillsammans och något mera ingående än konferenser och allmänt hållna studiekurser möjliggöra studera sådana frågor, som de ha att praktiskt taga ställning till. I den mån särskilda kurser anordnas för kommunala tjänstemän — t. ex. kommunalkamrerare — skall det givetvis vara fråga om fortbildningskurser. För grundläggande utbildning av tjänstemän är denna kursverksamhet icke avsedd. Beträffande de två här nämnda kurstyperna — för nyvalda förtroendemän och för kvalificerade kommunalmän — vill kommittén också framhålla, att det givetvis icke är dess mening, att dessa kurser skola hållas så strängt åtskilda, att någon grupp kommunalmän på grund av sin ställning i förvaltningen skall behöva bli helt utestängd från möjligheten att deltaga i kurserna. Överhuvud taget böra icke uttrycken »nyvalda förtroendemän» eller »kvalificerade kommunalmän» uppfattas alltför bokstavligt. Det kan mycket väl tänkas, att förtroendemän, som deltagit i det kommunala arbetet under en eller ett par perioder, anse sig väl behöva den översikt över hela den kommunala verksamheten och den orientering om studiemöjligheterna på området, som kurserna för nyvalda förtroendemän avse att ge. Icke sällan torde ett längre engagemang inom en viss förvaltningsgren väcka behovet av just en sådan orientering. Det vore då oklokt att icke söka tillgodose detta behov. Å andra sidan finns det åtskilliga nyvalda förtroendemän, som genom självstudier skaffat sig en så god allmän överblick över kommunalförvaltningen, att de äro väl skickade att åtaga sig även mycket krävande uppgifter. För dessa böra självfallet de specialiserade och mera kvalificerade kurserna stå öppna. Den schematiska uppdelning av kursverksamheten, som här är gjord utifrån en analys av de föreliggande behoven, behöver sålunda icke utesluta en smidig anpassning efter vad som vid varje särskild tidpunkt bäst gagnar den kommunala förvaltningen.

Kursverksamhetens

omfattning

Kurser för nyvalda förtroendemän Vid en uppskattning av det antal lokala kurser, som skulle behöva anordnas för de nyvalda kommunalmännens behov, är det rimligt att utgå ifrån hela antalet nyvalda förtroendemän i kommunerna. Detta antal blir självfallet särskilt stort under år med fullmäktigeval. Enbart till fullmäktigeledamöter i stads- och landskommuner torde antalet vid varje val nyvalda personer

99 kunna uppskattas till i runt tal 10 000. Härtill kommer den årliga nyrekryteringen till nämnder och styrelser, vilken för närvarande synes kunna uppskattas till åtminstone 3 000 personer. Fördelar man antalet nyvalda jämt över alla år, blir den uppskattade årliga genomsnittssiffran drygt 5 000. Efter kommunindelningsreformen torde denna siffra få reduceras till 4 000. En kursverksamhet med sikte på att nå det stora flertalet nyvalda kommunalmän skulle således få en mycket stor omfattning. Självfallet är det dock icke möjligt att nå alla; många ha svårt att bli lediga och andra anse sitt uppdrag vara av så ringa betydelse, att det icke kan bliva fråga om att offra tid och krafter för att bedriva studier i ämnet. Man får förutsätta, att en ganska stor procent faller bort av dessa skäl. Å andra sidan är det här i huvudsak fråga om relativt unga personer, av vilka de flesta äro positivt inställda till och själva ha bedrivit studiearbete. Mycket kommer givetvis också att bero på hur kurserna finansieras, vilka stipendier som utgå o. s. v. Om detta sker enligt kommitténs förslag i det följande (sid. 115) och om kurserna komma att pågå högst en vecka, synes det vara rimligt att antaga, att i genomsnitt 2 000—3 000 nyvalda förtroendemän per år skulle vara villiga att bevista kurser i ämnen, som för dem fått aktualitet genom deras nyvunna förtroendemannaställning i fullmäktige eller nämnder. Med i genomsnitt 40 deltagare per kurs skulle det då behöva anordnas 50—75 kurser per år för att tillgodose behovet. Om man — som kommittén gör — tänker sig dessa kurser som regel anordnade länsvis, skulle det således för varje län behöva anordnas 2—3 kurser per år. Rimligtvis måste dock denna kursverksamhet få sin största omfattning tiden närmast efter de allmänna kommunalvalen. Kommittén anser för sin del en kursverksamhet av denna omfattning vara nödvändig för att tillgodose det föreliggande behovet. Kvalificerade kurser I fråga om behovet av de kvalificerade studiekurserna har kommittén utöver egna överväganden även fått del av vissa uppskattningar från annat håll. Sålunda har Svenska landskommunernas förbunds centralbyrå lämnat en redogörelse för det behov av dylika kurser, som anses föreligga för landskommunernas vidkommande. Denna beräkning tar icke hänsyn till den speciella kursverksamhet, som anses erforderlig i anledning av kommunindelningsreformen. Beräkningen utgår ifrån, att antalet landskommuner genom kommunsammanslagningarna kommer att nedbringas från nuvarande 2 320 till c:a 1 000 och att under åren närmast efter indelningsreformen i hälften av dessa landskommuner tjänstemän skola anlitas i den omfattning, som nu är förhållandet i sådana landskommuner, där medelsförvaltningen centrali-

100 serats enligt 44 § 3 mom. LKL. Enligt förbundets beräkningar, som äro gjorda efter uppskattning på varje förvaltningsgren för sig, skulle för de kommunala förtroendemännens vidkommande erfordras en kursverksamhet i sådan omfattning, att denna svarar mot 30 kurser per år å minst en veckas längd och med c:a 50 deltagare i varje kurs. För de kommunala tjänstemännens vidkommande har motsvarande behov beräknats till 6. Centralbyrån har dock betonat, att sistnämnda siffra tilltagits i underkant. Vid en annan beräkning, som verkställts inom Centralförbundet för socialt arbete, har i stort sett samma resultat uppnåtts på andra vägar. Denna beräkning utgår ifrån, att med nuvarande kompliceringsgrad och splittring av förvaltningsuppgifterna i genomsnitt minst 10 personer från varje kommun s k u l l e — u r förvaltningens synpunkt sett — ha behov av att minst vart femte år bevista en kommunal informationskurs å minst en vecka. Detta innebär — om man antar att antalet borgerliga primärkommuner efter indelningsreformen blir 1 000 — att åtminstone två personer från varje kommun årligen borde beredas tillfälle att deltaga i en kurs om en veckas längd. Dylika kurser eller konferenser skulle därmed behöva anordnas för minst 2 000 personer årligen. Beräkningen anses ligga i underkant, då uppskattningen 10 personer i varje kommun, som skulle behöva bevista en veckokurs vart femte år, är för låg. En-veckokurser anses därtill vara i kortaste laget. Om deltagarantalet vid varje kurs sättes vid 50, skulle behovet här alltså vara c:a 40 kursveckor per år. Svenska stadsförbundets centralbyrå har framhållit betydelsen av en kursverksamhet av detta slag även för städernas del. Enligt dessa beräkningar skulle sålunda det sammanlagda behovet av kvalificerade kurser uppgå till minst 40 per år, under förutsättning att det är fråga om veckokurser och deltagarantalet genomsnittligt hålles vid c:a 50. Därvid är sjukförsäkringens och de övriga socialförsäkringarnas behov icke beaktade. Enligt de uppgifter, som lämnats kommittén beträffande nuvarande kursverksamhet, torde antalet kurser av här ifrågavarande slag för närvarande snarare understiga än överstiga 10. Som framgått av det ovan anförda är det kommitténs uppfattning, att den alltmer omfattande och komplicerade kommunalförvaltningen icke blott skulle vara betjänt av utan rentav ha ett mycket trängande behov av en kursverksamhet av betydligt större omfattning och fastare organisation än den som nu står de kommunala förtroendemännen och tjänstemännen till buds. Kommittén kan för sin del ansluta sig till de beräkningar, som ovan återgivits rörande den behövliga omfattningen av en kursverksamhet för kommunalförvaltningens behov, men vill betona önskvärdheten av att kurserna icke göras alltför stora. I stället för den som måttstock använda siffran 50 deltagare per kurs, vill kommittén förorda, att man vid kursernas planering liksom vid beräkningar rörande antalet behövliga kurser utgår från

101 siffran 40 deltagare per kurs. Detta innebär, att det beräknade behovet av kvalificerade kurser ökar från 40 till 50 kurser. Även om redan vid utförandet av dessa beräkningar en viss bedömning skett i fråga om de reella möjligheter att vinna anslutning från kommunalmännens sida för en så pass omfattande kursverksamhet, finns det anledning att med några ord beröra detta problem. Svårigheterna i bedömningen av denna fråga ligger i första hand däri, att man här vänder sig till en högre åldersgrupp än som vanligen deltager i studier av detta slag. Medan medelåldern för deltagarna i de i det följande berörda fackliga studiekurserna enligt uppgift ligger någonstans mellan 30 och 35 år, torde man för de kvalificerade kommunalkurserna få räkna med minst 10 års högre medelålder. En fråga är, om villigheten och möjligheten att komma till kurser är någotsånär lika stora hos äldre årsgrupper som hos yngre. Erfarenheterna från det fackliga studiearbetet synas ge vid handen, att detta i stort sett är fallet. En förutsättning är dock, att bättre kompensation kan lämnas för förlorad arbetsförtjänst, vilket sammanhänger med att de flesta torde ha försörjningsbörda. Vid inom den kooperativa rörelsen anordnade styrelse- och revisorsveckor, där medelåldern torde vara jämförlig med vad en utvidgad kommunal kursverksamhet har att motse, synes erfarenheterna vara desamma. För dessa kursdeltagare upptagas inga avgifter för resor och uppehälle, och ofta torde konsumtionsföreningarna betala ersättning för förlorad inkomst.

Vissa jämförelser med folkrörelsernas kursverksamhet För jämförelses skull har kommittén även inhämtat uppgifter om den kursverksamhet, som folkrörelserna bedriva för egna behov. Denna är av mycket stor omfattning. Utom en omfattande studiecirkelverksamhet anordna sålunda de till landsorganisationen anslutna fackförbunden årligen mer än ett 40-tal vecko- och 14-dagarskurser i fackliga frågor. Siffran för 1946 var 42 och deltagarantalet 1 969. Härtill kommer LO-skolans tremånaders sommarkurs med ett 40-tal deltagare samt två vinterkurser å sex veckor med vardera omkring 60 deltagare. Trots denna livliga kursverksamhet anses en utvidgning påkallad. Bland annat planerar landsorganisationen att i Stockholms närhet upprätta ytterligare en skola av samma slag som LOskolan i Brunnsvik. Inom konsumentkooperationen äro förhållandena ungefär likartade. Vid kooperationens skola, Vår Gård i Saltsjöbaden, mottagas årligen omkring 1 200 deltagare i kurser om minst en veckas längd. Antalet kursdeltagare var 1946 sammanlagt 1 273. Denna kursverksamhet är i hög grad differentierad med hänsyn till skilda behov. Sålunda hållas dels veckokurser för butiks-

102 biträden, styrelseledamöter och revisorer m. fl. i konsumtionsföreningarna, dels fortsättnings- och butiksföreståndarekurser om fem veckor. Trots att denna verksamhet är av betydande omfattning, planerar även Kooperativa förbundet att utbygga sin kursverksamhet. Efter samma linjer har också utvecklingen gått inom jordbrukets föreningsrörelse, vilken förutom en egen brevskola sedan 1944 förfogar över Föreningsskolan i Sånga-Säby. Denna skola är numera centrum för jordbrukets fackliga och ekonomiska föreningsrörelses samt JUF:s och SLU:s kursverksamhet. Den är därtill kombinerad med en statsunderstödd högre lanlmannaskolekurs. Beträffande studieverksamhetens organisation och utformning kan man inom föreningslivet spåra samma tendens till specialisering som den, vilken på senare tid kommit till synes inom den kommunala kursverksamheten. Inom fackföreningsrörelsen är denna tendens tydlig bland annat i förhållandet till ABF. Då Arbetarnas bildningsförbund startade, var syftet bland annat att införa en arbetsfördelning i den meningen, att arbetarrörelsens fackliga och politiska organisation skulle avlastas sådant studiearbete, som med bättre resultat tänktes kunna handhavas av en gemensam och på studier helt inriktad organisation. Denna tanke har emellertid icke kunnat fullföljas, och för närvarande bedrivas fackliga studier i mycket stor utsträckning av fackförbunden själva. För rörelsens gemensamma behov har LO-skolan tillkommit. På jordbrukets område är utvecklingen i stort sett densamma. Inom kooperationen sker specialiseringen av naturliga skäl icke på detta sätt utan med hänsyn till de särskilda behov, som äro förenade med olika funktioner inom rörelsen. Även här har en särskild skola upprättats. En annan betydelsefull sak är kombinationen av brevkurser och muntliga kurser. Inom kooperationen ha brevkurser och muntliga kurser sedan länge kombinerats. Efter hand har denna kombination vunnit terräng på allt flera områden, ehuru den ännu icke på något annat område synes ha drivits lika långt som här. Uppenbart är sålunda, att man inom skilda grenar av det svenska organisationsväsendet känt ett behov att organisera kursverksamhet i egen regi för att tillgodose alldeles särskilda behov. Man torde kunna utgå ifrån, att inom fackföreningsrörelsen, kooperationen och jordbrukets föreningsrörelse för närvarande i runt tal årligen omkring 4 000 personer bevista studiekurser av en veckas längd eller mera, i stor utsträckning kombinerade med förut genomgången brevkurs. Denna kursverksamhet har flera syften. Den utgör ett led i folkrörelsernas arbete för att höja den medborgerliga bildningen i landet. Ur denna synpunkt komma dess resultat även det kommunala arbetet till godo. Den tjänar vidare syftet att knyta medlemmarna fastare vid organisationen och slutligen avser den att göra dem skickade att medverka i den praktiska, om man

103 så vill förvaltningsmässiga verksamhet, som de här nämnda organisationerna bedriva. Det kan måhända synas långsökt att draga en parallell mellan denna utbildningsverksamhet och det utbildningsbehov som föreligger för de kommunala förtroendemännens del. Kommittén är också medveten om att väsentliga skillnader finnas. Folkrörelser och intresseorganisationer arbeta för att i första hand tillgodose särskilda medborgargruppers intressen, och de rekrytera sina förtroendemän ur en i enlighet härmed begränsad krets. Vanligtvis intaga de också en mer eller mindre markerad kampställning mot någon eller några andra grupper. Den kommunala verksamheten har en i jämförelse därmed starkt markerad allmänt medborgerlig karaktär. Den avser i samma mån alla medborgargruppers bästa, och den står öppen för alla. Men så tillvida anser kommittén en jämförelse ha fullt fog för sig som en höjning av den allmänna medborgerliga bildningen är ett huvudvillkor för både den kommunala självstyrelsens och det fokliga organisationsväsendets fortbestånd. Såväl den stora allmänheten som även många av de kommunala förtroendemännen behöva också erinras om de värden självstyrelsen innebär och om de kommunala uppdragens betydelse. Det är av vikt att det framgent liksom tidigare blir en eftersträvansvärd heder att erhålla kommunala förtroendeuppdrag. Slutligen är även det kommunala arbetet numera ej sällan av så fackbetonad art, att förtroendemännen liksom tjänstemännen väl behöva utbildas därför. I detta avseende är arbetet inom den kommunala förvaltningen minst lika krävande som verksamhet inom någon av de omnämnda folkrörelserna. För närvarande finns det dock väsentligt större möjligheter för därför intresserade att studera fackföreningsrörelsens, konsumentkooperationens och jordbrukets föreningsrörelses olika problem än för kommunalt intresserade att skaffa sig en motsvarande orientering i spörsmål sammanhängande med den kommunala förvaltningen. Ur kommunal synpunkt framstår detta som en betydande brist, särskilt om man besinnar vad kommittén tidigare anfört om den kommunala självstyrelsens ställning i samhällsförvaltningen och det mycket stora antal kommunala förtroendemän, som finnes i vårt land. Förhållandet korresponderar också dåligt med det under senare åren allt flitigare resta kravet på en föryngring av den kommunala representationen. Tillgången på föreläsare Vid bedömningen av kursverksamhetens omfattning måste man också taga hänsyn till möjligheterna att erhålla kvalificerade föreläsare vid kurserna. För sådana kurser, som anordnas i närheten av Stockholm, torde svårigheterna härvidlag icke behöva bliva särskilt stora, då det främst är tjänste-

104 män från kommunförbunden och statsförvaltningen, lärare vid socialinstitutet och vissa andra, som närmast kunna ifrågakomma. Beträffande kurser, som förläggas på olika platser ute i landet, får man skilja på kurserna för de nyvalda förtroendemännen och kurserna för de kvalificerade kommunalmännen. För de förstnämnda bör det vara möjligt att i huvudsak anlita lokala krafter: folkhögskolelärare, tjänstemän hos olika länsorgan, fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, erfarna kommunala förtroendemän och tjänstemän med förmåga att låta andra få del av de insikter, som de förvärvat under sin verksamhet. Endast i begränsad utsträckning torde »riksföreläsare» behöva anlitas. Då denna omständighet har inverkan jämväl på kostnadsfrågan, vill kommittén för sin del starkt understryka önskvärdheten av att man i största möjliga utsträckning söker animera »lokala» krafter att medverka såsom föreläsare vid denna kursverksamhet. I fråga om vissa elementära avsnitt synas dessa kurser också kunna göras lika år från år, vilket givetvis underlättar deras anordnande. I den mån de mera kvalificerade kurserna förläggas på andra orter än i Stockholms omedelbara närhet, får man tänka sig att i möjligaste mån anlita föreläsare från de landsdelar, där kurserna hållas, men i övrigt engagera experter, var de finnas att få. Dessa kursers specialiserade karaktär torde snarare öka än minska tillgången till disponibla föreläsare och övriga medverkande. Kommittén är dock medveten om att frågan om lämpliga föreläsare kan komma att bli ett av de mera svårlösta problemen vid realiserandet av det program, som här skisserats. Denna fråga sammanhänger emellertid mycket intimt med hur kursverksamheten i övrigt organiseras och finansieras. Den kan därför icke slutgiltigt bedömas förrän dessa frågor behandlats.

Kursverksamhetens

organisation

Hur ifrågavarande kursverksamhet skall organiseras är ett spörsmål, som får avgöras ur huvudsakligast praktiska synpunkter. Frågeställningen torde böra bli denna: kan den handhavas av olika organisationer var för sig •— exempelvis kommunförbunden samt de politiska partierna och de fria och frivilliga bildningsorganisationerna — eller måste för att resultatet skall bliva det bästa möjliga en central ledning i en eller annan form tillskapas? Behövs det dessutom egna lokaler? Kurser för nyvalda förtroendemän (lokala kurser) Svaret på dessa frågor måste bli väsentligt olika, beroende på vilka huvudgrupper av kurser som åsyftas. Som kommittén redan framhållit, anser den inga särskilda åtgärder nödvändiga i fråga om den grundläggande och all-

105 mänorienterande eller politiskt inriktade upplysnings- och studieverksamhet, som handhas av bildningsorganisationer och politiska partier. I fråga om kurserna för de nyvalda förtroendemännen har kommittén redan deklarerat, att den anser, att dessa helst böra anordnas lokalt, lämpligen länsvis. Man kan därvid tänka sig olika organisationer, som var för sig eller i samarbete stå som anordnare, t. ex. länsavdelningen av landskommunernas förbund, fattigvårds- och barnavårdsförbundet i länet eller ABF-distriktet. För städernas behov kan man eventuellt också tänka sig, att någon stad i samarbete med en eller flera av dessa eller andra organisationer åtar sig uppgiften. Kommittén kommer i fortsättningen att kalla de kurser, som i huvudsak äro avsedda för nyvalda förtroendemän, för lokala kurser. Kvalificerade kurser (centrala kurser) Det skulle måhända ligga närmast till hands att låta kommunförbunden svara för kvalificerade kurser. Dessa förbund bedriva redan nu en omfattande informations- och upplysningsverksamhet genom tidskrifter, litteratur, juridisk och finansteknisk assistens samt — såsom ovan redovisats — i någon utsträckning även kurs- och konferensverksamhet. Med den kontakt dessa organisationer ha med kommunala förtroendemän och tjänstemän samt även centrala förvaltnings- och tillsynsmyndigheter äga de goda förutsättningar att bedöma vilken kursverksamhet som främst bör ifrågakomma, hur programmen böra utformas, vilka personer som bäst lämpa sig som föreläsare och lärare etc. Emellertid är det uppenbart, att de olika kommunförbunden icke gärna kunna planlägga och organisera denna verksamhet var för sig. Ett intimt samarbete måste komma till stånd, om icke annat så för att förhindra onödig dubblering av kurser och andra utbildningsformer. Tillgången till lokaliteter, till vilka kurser eller konferenser kunna förläggas, är vidare begränsad, likaså tillgången på kvalificerade lärare och föreläsare inom olika ämnesområden. I och för sig skulle dessa omständigheter helt enkelt framtvinga en samordning. Därtill kommer, att verksamheten sannolikt måste få sådan omfattning, att kommunförbunden icke äro i stånd att handhava densamma utan mycket verksamt statligt stöd. Om verksamheten, såsom gjorda beräkningar tyda hän på, komme att pågå praktiskt taget hela året om, bleve dessa organisationer tvungna att för denna speciella verksamhetsgren avdela tjänstemän, som nu äro helt sysselsatta med andra arbetsuppgifter, eller att nyanställa därtill kvalificerade för uppgiften. Beträffande föreläsare och dylikt torde man under alla förhållanden få tänka sig en ganska betydande medverkan från kommunförbundens sida. Något annorlunda förhåller det sig med de fria bildningsorganisationerna.

106 En i deras regi driven kursverksamhet skulle knappast behöva bli så centraliserad som om uppgiften anförtros kommunförbunden. Tvärtom torde exempelvis ABF ha vissa möjligheter att ordna kurser i olika landsdelar, något som i och för sig vore tilltalande. Den största svårigheten torde emellertid ligga i att tillgodose de krav på sakkunskap och specialisering, som planläggningen av dessa kvalificerade kurser kräver. Det är svårt att tänka sig, att en allmän studieorganisation ulan att för ändamålet upprätta en särskild avdelning med expertis skulle kunna följa utvecklingen inom detta svåröverskådliga område och genomföra den planering och ständiga nyanpassning av kursverksamheten, som bland annat det ständigt pågående reformarbetet nödvändiggör. Härtill kominer att det sannolikt också skulle bli svårt för bildningsorganisationerna att få kommunerna att i tillräcklig grad bevilja stipendier o. d. Som kommittén tidigare framhållit, bedriva också de politiska partierna i viss mån utbildningsarbete på området. Det är uppenbart, att detta i olika hänseenden varit till stor nytta. Å andra sidan kan man fråga sig, om det rent principiellt är önskvärt att detta blir den enda eller ens den normala vägen till utbildning i kommunala frågor. Härigenom skulle nämligen på lång sikt de partipolitiska motsättningarna kunna komina att skärpas och få ökad betydelse, något som i rätt hög grad strider mot det arbetssätt och de traditioner som hittills utbildat sig inom kommunerna. Härtill kommer att det för partierna ofta torde komma att stöta på starkare motstånd att få kommunala anslag till stipendier för kurser av denna typ än om kurserna anordnas av politiskt neutrala organ. Vid en redovisning av de organisationer och organ, som skulle kunna tänkas ha en möjlighet att handhava den omfattande kursverksamhet på området, som enligt kommitténs mening är erforderlig, böra jämväl socialinstituten medtagas. Dessa handhava ju utbildningen av kommunala tjänstemän. I och för sig skulle det icke vara ur vägen för att stärka kontakten mellan kommunala tjänstemän och förtroendemän om den fortlöpande upplysningsverksamheten för såväl kommunala tjänstemän som förtroendemän kunde handhavas av ett och samma organ. Emellertid har kommittén under sina överväganden funnit, att det för närvarande icke är i praktiken genomförbart att förorda socialinstituten — eller ett av dem, varvid socialinstitutet i Stockholm ligger närmast till hands — såsom handhavare av kursverksamheten för kommunala förtroendemän, under alla omständigheter icke i fråga om den lokala kursverksamheten. I annat sammanhang har också kommittén ifrågasatt, att vid socialinstitutet i Stockholm skall upprättas en särskild avdelning för handhavande av den korrespondensundervisningsverksamhet i sociala och kommunala ämnen, som kommittén funnit erforderlig. Detta

107 lägger på institutet — vilket därtill anordnat en utvidgad utbildningsverksamhet för att tillgodose det i anledning av kommunindelningsreformen uppkomna ökade behovet av kommunala tjänstemän — en ökad arbetsbörda, som i och för sig påkallar en förstärkning av arbetskraften å institutets kansli. På grund av vad nu nämnts torde man därför vara nödsakad att avskriva tanken på att social institutet i Stockholm skulle kunna anförtros uppgiften att centralt planera och utöva tillsyn över den fortlöpande kursverksamheten för kommunala förtroendemän. Behöver en särskild kommunskola upprättas? De problem, vilka sålunda följa med en kursverksamhet, som väsentligen överlämnas åt kommunförbunden, de fria bildningsorganisationerna eller de politiska partierna, skulle sannolikt i huvudsak få sin lösning, därest en särskild kommunskola upprättades. Vid de överläggningar i denna fråga, som försiggått inom styrelsen för Centralförbundet för socialt arbete redan innan kommittén upptagit frågan till behandling, har denna lösning alltmer vunnit anslutning. För en sådan anordning tala obestridligen också flera skäl av såväl praktisk och ekonomisk som psykologisk art. En kursverksamhet av det slag och den omfattning, som det här måste bli fråga om, kräver att man har tillgång till lokaler med inkvarterings- och utspisningsmöjligheter för deltagarna. Dessa lokaliteter böra om möjligt vara så centralt belägna, att deltagandet från olika delar av landet underlättas. Lämpligast synes alltså vara att koncentrera verksamheten till ort icke alltför avlägsen från Stockholm. Ett förläggande till själva huvudstaden vore däremot mindre lämpligt, då det skulle försvåra den koncentration kring studierna, som är en nödvändig förutsättning för att uppnå ett gott resultat. För de personer, som skola medverka vid kurserna i egenskap av föreläsare och instruktörer, är en sådan förläggning av verksamheten till Stockholms närhet till fördel. Jämväl kunde tänkas, att kursledningen genom sådan förläggning av verksamheten skulle ha stora möjligheter att i förekommande fall få påräkna besök av representanter för centrala verk och tillsynsmyndigheter i och för överläggningar om tillämpning av olika lagar och författningar. Dylika överläggningar kunde, som tidigare framhållits, tänkas bli av nytta icke enbart för de kommunala förtroendemän och befattningshavare, som bevista kurserna, utan även för befattningshavare vid de centrala myndigheterna. Viktigt att beakta är också, att en kursverksamhet av detta slag och av denna omfattning självfallet kräver att tillgång finnes på nödig litteratur och annat arbetsmaterial. När det gäller sådana ämnesområden som exempelvis stadsplaneringen och bostadsförsörjningen måste även efter hand samlas ett åskådningsmaterial av mera gripbar natur. Att allt detta lättare

108 låter sig ordna vid en centralt belägen undervisningsanstalt än annars ligger i öppen dag. En viss vikt torde jämväl få tillmätas betydelsen av att den kommunala demokratien, liksom tidigare kooperationen, fackföreningsrörelsen och jordbrukets föreningsrörelse, därigenom finge en egen central samlingspunkt — en kommunal »högborg» — för överläggningar och studier i kommunala spörsmål. Det förefaller högst sannolikt, att detta skulle verka förmånligt för intresset kring denna verksamhet. Men vissa skäl tala även emot en sådan anordning. Kommunskolans kurser skulle lätt nog kunna bli betraktade som en verklig mer eller mindre yrkesinriktad utbildning, avsedd att meddela ett bestämt kunskapsmått. En förväxling mellan dessa förtroendemannakurser eller korta fortbildningskurser och den kommunala tjänstemannautbildningen skulle kunna uppstå. Vidare skulle det ur olika synpunkter värdefulla upplysningsarbete, vilket nu bedrives av kommunförbunden, bildningsorganisationerna och partierna, måhända efter kommunskolans tillkomst anses mindre nödvändigt. Att kommittén skulle finna detta mycket beklagligt torde ha framgått av det som sagts i det föregående. Verkningar av detta slag äro emellertid mycket svåra att förutse; som redan antytts kan det ju nämligen också tänkas, att en ökad central kursverksamhet av det slag, som här planeras, skulle verka stimulerande på den allmänorienterande studieverksamheten på detta område. När det gäller så korta kurser som kommittén här tänkt sig — en å två veckor — torde också risken för förväxling med en mera yrkesinriktad utbildning vara tämligen liten. Förslag om kommunal upplysningsnämnd Inom kommittén ha starka sympatier yppat sig för tanken att inrätta en kommunskola. Då det emellertid med hänsyn till läget på byggnadsmarknaden torde finnas mycket små möjligheter att just nu få en sådan till stånd, har kommittén funnit sig böra ställa denna fråga på framtiden och i stället velat förorda en försöksverksamhet efter i huvudsak följande riktlinjer. Sedan erfarenhet vunnits av denna, bör frågan om kommunskolan upptagas till ny slutgiltig prövning. För planläggning av den fortlöpande kursverksamheten upprättas ett centralt organ, förslagsvis kallat Kommunala upplijsningsnämnden och bestående av fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, varav en ordförande och en representerande socialinstituten, jämte en representant för vardera Centralförbundet för socialt arbete, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och Samverkande bildningsförbunden. Nämnden skall ha till uppgift att leda och samordna den kursverksamhet, som i detta kapitel föreslagits för dels nyvalda

109 kommunalmän, dels kommunalmän med viktiga uppdrag inom kommunernas verkställande förvaltning. Det bör ankomma på nämnden att biträda vid planläggning av kurserna och förmedling av lämpliga föreläsare till sådana kurser. I första hand torde detta komma att gälla den decentraliserade kursverksamheten för yngre kommunalmän. I fråga om de kvalificerade kurserna synes det lämpligt, att nämnden i betydande utsträckning även bedriver kursverksamhet i egen regi. Så länge ingen särskild skola upprättats för ändamålet, få dessa kurser förläggas till olika platser i landet, såsom vid olika folkhögskolor under dessas ferieperioder, Örenäs, Bosön, Bohusgården, Stockholms Konsums Skytteholm etc. Omfattningen av sistnämnda kurser begränsas med hänsyn till tillgången på lämpliga lokaler. Det bör också tillhöra nämndens arbetsuppgifter att i övrigt följa utvecklingen av den kommunala kurs- och konferensverksamheten samt att, om behovet av en kommunal skola i fortsättningen gör sig påmint, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag om upprättandet av en sådan. Kommittén har vid förslag om nämndens sammansättning tänkt sig, att nämnden sedermera skall kunna utses till styrelse för kommunskolan, därest denna kommer till stånd. Kommittén har övervägt, huruvida det borde överlämnas åt upplysningsnämnden att leda fortbildningsarbetet även för de kommunala tjänstemännens vidkommande. När det gäller fortlöpande kurs- och konferensverksamhet föreligger emellertid mellan förtroendemän och befattningshavare den skillnaden, att de senare i stor utsträckning erhållit sin grundläggande utbildning vid socialinstitut. Deras fortsatta utbildning torde därför få anpassas efter elevklientelets förkunskaper. Det ligger därför nära till hands, att denna del av fortbildningsverksamheten finge ankomma på socialinstituten även om en kommunskola upprättas. Så stort som det aktuella behovet av fortlöpande kurs- och konferensverksamhet är, får man räkna med att också med en sådan uppdelning kommunskolans resurser helt behöva tagas i anspråk för motsvarande verksamhet för kommunala förtroendemän. Det bör ankomma på kommunala upplysningsnämnden och ledningen för socialinstituten att närmare överenskomma om den gränsdragning, som en sådan uppdelning nödvändiggör. I nämndens uppgifter bör likaledes ingå att fördela statsbidrag enligt de grunder för kursverksamhetens finansiering, som statsmakterna fastställa. Kommittén återkommer här nedan till dessa frågor. För att kunna fylla sin uppgift behöver nämnden ett sekretariat. Kommittén föreslår, att detta sekretariat till en början skall bestå av en sekreterare jämte kontorspersonal. Sekreteraren skall ha till uppgift att utöva översyn av sekretariatets löpande verksamhet och svara för verkställighet av nämndens beslut. Utöver

110 de administrativa uppgifterna i samband med kursverksamheten bör sekreteraren även kunna medverka såsom föreläsare och studieledare. Lämpligt synes vara, att till sekreterare utses person, som i händelse det sedermera befinnes ändamålsenligt att inrätta en kommunskola kan vara skickad att fungera såsom skolans föreståndare och studierektor. Några krav på akademiska examina för denna befattning anser sig kommittén icke böra ifrågasätta. Kommittén förutsätter, att för uppgiften anställes person med ådagalagd förmåga att handlägga uppgifter av det slag, varom här är fråga. Med hänsyn till de krav, som böra kunna uppställas på innehavaren av denna befattning, finner kommittén det lämpligt att ifrågavarande befattningshavare avlönas enligt Cb 30 i det statliga lönereglementet. Under den tid, då verksamheten i viss mån ännu har försökskaraktär, torde tjänstens innehavare endast böra förordnas på viss tid, förslagsvis ett år i sänder. Behovet av övrig personal å nämndens sekretariat blir självfallet beroende av omfattningen av den genom sekretariatet bedrivna verksamheten. Ehuru behovet av kursverksamhet i och för sig är mycket betydande måste man räkna med, att själva kursverksamheten under första året — med hänsyn till det arbete som behöver nedläggas på verksamhetens uppläggning och organisation — kommer att få en mera begränsad omfattning än under följande år. Kommittén räknar med att arbetsuppgifterna under första verksamhetsåret skola kunna nöjaktigt utföras om å nämndens sekretariat jämte sekreteraren anställes ett kontorsbiträde. Kontorsbiträdets lön synes böra utgå enligt Cb 8 i statliga lönereglementet. Emellertid måste räknas med, att sedan kursverksamheten kommit i gång på allvar en utökning av arbetskraften vid sekretariatet skall visa sig erforderlig. Kommittén räknar med, att sekreteraren under de följande åren i huvudsak kommer att bliva engagerad för pedagogiska uppgifter och att det därför redan om ett år skall visa sig erforderligt att till sekretariatet knyta en person för handhavande av sekretariatets administrativa uppgifter. Sekreteraren jämte övrig personal anställes av Kommunala upplysningsnämnden. Med hänsyn till att de av kommittén föreslagna kurserna för kommunala förtroendemän komma att förläggas till olika platser i landet och då det är av intresse och betydelse att sekreteraren och i viss omfattning även Kommunala upplysningsnämndens ledamöter beredas tillfälle att bevista dessa kurser, finner kommittén det nödvändigt att statsmakterna till nämndens förfogande ställer anslag, ur vilka rese- och traktamentsersättning vid fullgörande av denna verksamhet kan utgå. Till dess erfarenhet av verksamheten vunnits synes till nämndens ledamöter för deltagande i nämndens sammanträden icke böra utgå annan ersättning än enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen. Kommittén föreslår, att nämndens ordförande och

Ill ledamöter erhålla ersättning för sammanträdesdagar enligt bestämmelserna i kommiltékungörelsen samt att vid ledamöternas och sekreterarens resor traktaments- och reseersättning utgår enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. Därjämte finner kommittén det erforderligt, att Kommunala upplysningsnämnden erhåller ett lämpligt utmätt anslag till bestridande av övriga med nämndens och sekretariatets verksamhet förenade omkostnader. Sammanlagt beräknas kostnaderna för den föreslagna organisationen under första verksamhetsåret bli följande: Sekreterare (Cb 30) årslön Kontorsbiträde (Cb 8) årslön Rese- och traktamentsersättningar Diverse omkostnader

15 504: 5 292: . 5 000: 8 000:

Summa kronor 33 996: — Kommittén föreslår, att ett till 34 000 kronor avrundat reservationsanslagför budgetåret 1948/49 ställes till nämndens förfogande.

Kursernas finansiering och därmed sammanhängande frågor En förutsättning för att den ovan skisserade verksamheten skall kunna bedrivas med framgång är, att den redan från början får en ekonomisk bas, som möjliggör en ändamålsenlig utformning. Härvid räknar kommittén med dels statligt stöd, dels kommunal medverkan. Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun torde lämpligen avvägas efter något olikartade grunder för lokalt anordnade kurser för nyvalda kommunala förtroendemän och för kurser avsedda för innehavare av mera kvalificerade kommunala förtroendeuppdrag, vilka senare vanligen förutsättas anordnade centralt och få karaktären av rikskurser. Det statliga stödet till lokala kurser Till kurserna för nyvalda kommunala förtroendemän synes statens stöd böra utgå enligt samma villkor som inom folkbildningsorganisationernas föreläsningsverksamhet i samband med lokalt anordnad studieverksamhet. Detta synes så mycket mera motiverat som det torde kunna påräknas, att folkbildningsorganisationerna i stor utsträckning skola kunna engageras såsom anordnare av dylika kurser. Enligt gällande bestämmelser utgöres föreläsningsarvodet av 30 kronor per föreläsningstimme och 15 kronor per övnings- och studiecirkeltimme. Föreläsarnas resekostnader ersättas vanligen enligt klass 3 (vid längre resor klass 2), och traktamentsersättningen utgår

112 med för dag 12 kronor och för helt dygn 20 kronor. Studieförbunden 1 svara därvid för kostnaderna för föreläsarens arvoden, resor och vivre, medan rekvirenten (anordnaren) till studieförbundet inbetalar en fast avgift enligt följande grunder: för 3—4 föreläsningar » 5 » » 6 » » 7 »

65 kronor 70 » 75 » 90 »

samt för varje föreläsning därutöver 10 kronor och varje övnings- eller frågetimme 5 kronor. I genomsnitt för hela riket utgör statsbidraget hälften av kurskostnaderna, bortsett från kostnaderna för kursdeltagarnas resor och inkvartering. I praktiken förfares på så sätt, att den lokala studieorganisationen hos studieförbundet (ABF) anhåller att få anordna en kurs enligt ett upprättat program med angivande av föreläsare. Därvid kontrollerar studieförbundet, att föreläsarna äro upptagna i dess föreläsningskatalog eller, om så icke är fallet, att de besitta nödiga kvalifikationer för uppgiften. Endast till föreläsare, som godkänts av tillsynsmyndigheten, skolöverstyrelsne utgår statsbidrag. Kommittén finner ingen anledning att föreslå ändrade statsbidragsgrunder i de fall, då kurser för nyvalda förtroendemän anordnas av till studieförbunden anslutna organisationer. Dessa kurser representera som kurstyp betraktade ingen principiell nyhet inom denna studieverksamhet, även om kurserna i fråga om syfte och program i vissa avseenden skilja sig från andra. För att dessa kurser skola få en ändamålsenlig utformning synes det dock nödvändigt med ett visst samarbete mellan studieförbunden — i första hand ABF — och kommunala upplysningsnämnden. Det är av vikt dels att få fram lämpliga kursplaner, dels att under hand komplettera föreläsningskatalogen i fråga om kommunala och socialpolitiska ämnen. Kommittén har sig emellertid bekant, att de anslag som stå till studieförbundens förfogande för anordnande av kurser av den typ, varom här är fråga, icke tillåter en ansvällning av verksamheten, utan att detta inkräktar på kursverksamheten för andra ändamål. Skola lokala studieorganisationer, anslutna till studieförbund, kunna förmås att i önskvärd omfattning medverka vid lokal kursverksamhet för nyvalda kommunala förtroendemän, 1 Arbetarnas bildningsförbund, Godtemplarordens studieförbund, Jordbrukarungdomens förbund, Nalionaltemplarordens studieförbund, Svenska landsbygdens studieförbund, Tjänstemännens bildningverksamhet, Studieförbundet Medborgarskolan och Folkuniversitetet ha träffat överenskommelse om gemensam föreläsningsförmedling genom ABF:s centralbyrå. Statsbidrag sökes, fördelas och redovisas av ABF:s centralbyrå för samtliga dessa studieförbund.

113 I synes sålunda en höjning av det till förbundens förfogande stående anslaget ofrånkomlig. Då kommittén utgår ifrån, att studieförbunden i sina framställningar om anslag för budgetåret 1948/49 helt naturligt icke kunnat taga hänsyn till av kommittén här framförda önskemål, synes det kommittén mest ändamålsenligt, att av det anslag till anordnande av lokala kurser för nyvalda kommunala förtroendemän, som kommittén i det följande föreslår skall ställas till Kommunala upplysningsnämndens förfogande, viss del får av nämnden efter samråd med studieförbunden överföras på de sistnämnda att användas enligt de riktlinjer, som kommittén i det föregående uppdragit. Huruvida för framtiden en annan ordning i fråga om medelsanvisningen bör tillämpas — alltså en direkt höjning av det till studieförbunden för ifrågavarande ändamål anvisade anslaget — torde lämpligen böra prövas i samband med frågan om anslag till verksamheten för kommande budgetår. De kommunala länssammanslutningarna böra i fråga om statsbidrag till kursverksamhet jämställas med folkbildningsorganisationerna. Kommittén föreslår sålunda, att statsbidrag utgår till föreläsningsarvoden med 30 kronor per föreläsningstimme och 15 kronor per timme för övningar, grupparbete o. d. Till rese- och traktamentsersättning för föreläsare föreslås statsbidrag utgå efter samma grunder som inom folkbildningsorganisationerna. Om de kommunala länssammanslutningarna i statsbidragshänseende skulle helt jämställas med folkbildningsorganisationerna, skulle de ha att vidkännas en minskning i statsbidraget, motsvarande den fasta avgift, som folkbildningsorganisation har att inbetala till studieförbundet. Kommittén anser det dock vara opåkallat med ett sådant avdrag. Det skulle onödigtvis komplicera statsbidragssystemet. Därtill kommer att redan det obeskurna statsbidraget i och för sig är så lågt, att det icke täcker kostnaderna. Kommittén föreslår, att kommunala upplysningsnämnden skall fördela i statsbidraget till de av de kommunala länssammanslutningarna anordnade kurserna. Det torde i vissa fall komma att visa sig lämpligt, att ansökan går genom eller göres av vederbörande kommunala riksorganisation.

Det statliga stödet till centrala kurser Det statliga stödet till kurser för kvaficerade förtroendemän — d. v. s. i huvudsak innehavare av mera arbets- och ansvarskrävande verkställighetsuppdrag — torde av olika skäl böra utformas efter andra grunder än när det gäller de nyss berörda lokala kurserna. Dessa skäl ligga i öppen dag. För det första är det här icke fråga om lokalt (i huvudsak länsvis) anordnade kurser utan för hela riket gemensamma kurser. Redan härigenom ställer sig anordnandet av dessa kurser mera kostnadskrävande. För det andra måste man vid dessa kurser i större utsträckning räkna med anlitande av expertis; 8

114 kursernas mera fackmässiga natur betingar detta. För det tredje komma dessa senare kurser i regel att pågå under längre tid än de lokala kurserna. Härtill kommer, att man jämväl måste taga hänsyn till att deltagarna i dessa längre kurser komma att rekryteras bland i stort sett andra personer än när det gäller de lokala kurserna. Innehavarna av viktigare verkställighetsuppdrag torde i allmänhet tillhöra en högre åldersgrupp än de som nyvalts till kommunala förtroendeuppdrag. Till följd härav torde man böra räkna med att de i allmänhet ha större försörjningsbörda. Det synes icke kunna ifrågasättas, att dessa kommunala förtroendemän skola vara beredda att utan ersättning och med förlusten av arbetsförtjänst under en eller två veckor på främmande ort svara för de kostnader, som äro förenade med deltagandet i sådana kurser. Hänsyn bör jämväl tagas till den omständigheten, att deltagandet i de mera kvalificerade kurserna som regel skall ha föregåtts av genomgången brevkurs. I fråga om statens stöd till de mera kvalificerade kurserna för kommunala förtroendemän har kommittén funnit det skäligt föreslå, att staten svarar för alla kostnader för kursernas planering och genomförande, således för arvoden, reseersättningar och dagtraktamenten till såväl särskild kursledare (i förekommande fall) som föreläsare samt för materialanskaffning, lokalhyror samt ock kursdeltagarnas resekostnader. Inkvarteringskostnaderna betalas däremot av kursdeltagarna. Beträffande föreläsningsarvoden vid dessa kurser har kommittén funnit det skäligt att föreslå, att dessa utgå enligt samma villkor som gäller för vid socialinstituten anlitade föreläsare. Enligt gällande bestämmelser utgör föreläsningsarvodet till av socialinstituten anlitade föreläsare 30 kronor per timme. För övningar och seminarier, vilka i regel pågå två timmar, utgår ett sammanlagt arvode av 55 kronor. Emellertid har hemställan gjorts om att arvodet per föreläsningstimme måtte höjas till 40 kronor och för dubbeltimme vid övningskurs eller seminarium till 75 kronor. Kommittén får sålunda föreslå, att till föreläsare vid de för kvalificerade kommunala förtroendemän avsedda kurserna utgår ett arvode av 30 kronor per timme och för dubbeltimme vid övningskurs eller seminarium tillhopa 55 kronor. Skulle gjord framställning om höjning av arvodet komma att bifallas, förutsätter kommittén, att samma bestämmelser måtte gälla jämväl i fråga om den kvalificerade kursverksamheten för kommunala förtroendemän. Därtill skulle komma rese- och traktamentsersättningar enligt gällande bestämmelser i allmänna resereglementet. Kommittén föreslår sålunda, att för täckande av den med anordnandet av kvalificerade kurser för kvalificerade kommunala förtroendemän förenade kursverksamheten staten ställer erforderliga medel till Kommunala upplys-

115 ningsnämndens disposition. I den mån annan än nämnden själv — exempelvis något av kommunförbunden — befinnes lämplig att stå som anordnare av dessa kurser torde nämnden böra tillerkännas befogenhet att ur det för ändamålet anvisade anslaget ställa medel till förfogande. Därvid förutsattes, att sådan kurs representerar nödig angelägenhetsgrad i förhållande till övriga aktuella behov, som skola tillgodoses ur det till nämndens förfogande ställda anslaget samt att nämnden sättes i tillfälle att samarbeta om kursplaner etc. Det förutsattes, att Kommunala upplysningsnämnden med uppmärksamhet följer också sådan, icke direkt i egen regi anordnad kursverksamhet, för att kunna för den fortsatta kursverksamheten tillgodogöra sig rön och erfarenheter rörande kursernas organisation, kurstidens längd, lämpliga antalet föreläsningar i förhållande till arbets- och studietimmar etc. Därest Kommunala upplysningsnämnden sedermera med stöd av gjorda erfarenheter skulle finna det påkallat att föreslå inrättandet av en kommunskola, torde statens stöd till ifrågavarande kvalificerade kurser böra tagas under omprövning. Kommunernas stöd till den lokala kursverksamheten I det föregående har behandlats statens stöd åt kursverksamheten. Såsom kommittén tidigare framhållit torde detta stöd vara väl motiverat med hänsyn till att en rad av statsmakterna beslutade sociala reformer vid sitt genomförande äro starkt beroende på effektiviteten i den kommunala administrationen. Starka skäl tala också för kommunalt stöd för denna verksamhet. Med vad kommittén anfört rörande formerna för statens stöd åt verksamheten är jämväl ramen för den kommunala stödverksamheten i huvudsak antydd. När det gäller de lokala kurserna har icke ifrågasatts något statsbidrag till stipendier åt kursdeltagarna eller bidrag till dessas resekostnader. Kommunerna ha visat stor beredvillighet att lämna bidrag till resor och uppehållskostnader för deltagare i kommunala konferenser, som anordnats länsvis eller för mindre områden. De lokala kurserna äro besläktade med dessa konferenser, och kommittén utgår ifrån, att kommunerna i allmänhet skola visa sig villiga att göra det ekonomiskt möjligt för sina förtroendemän att deltaga i kurserna. Det synes rimligt, att en kommunal förtroendeman eller tjänsteman, som skaffar sig ökade kunskaper för att kunna göra en effektiv insats i det kommunala arbetet, beredes mölighet härtill utan nämnvärda egna ekonomiska uppoffringar. Kommunernas stöd till den centrala kursverksamheten Såsom av det föregående framgått har kommittén ansett sig böra föreslå, att staten svarar för resekostnaderna för deltagare i den kvalificerade kurs-

116 verksamheten. Däremot skulle intet statsbidrag utgå för att täcka kursdeltagarnas uppehälle under den tid kursen pågår. Det torde emellertid icke kunna ifrågasättas, att deltagarna i dessa kurser skola vara beredda att med egna medel svara för dessa kostnader. Man kan därför icke räkna med att kursverksamheten skall få önskvärd och erforderlig omfattning, därest icke denna sida av saken kan ordnas. Deltagarfrekvensen skulle i ännu högre grad hållas tillbaka, därest icke kursdeltagarna erhålla rimlig ersättning för den arbetsförtjänst, varom de gå miste under bevistandet av dylika kurser. Här är det enligt kommitténs mening rimligt, att kommunerna lämna sitt stöd. Vad först kostnaderna för kursdeltagarnas uppehälle å kursorten beträffar, har kommittén ansett sig kunna räkna med, att dessa kostnader per deltagare vid en kurs om en veckas längd kommer att uppgå till 60 kronor. Lämpligast synes vara, att dessa kostnader inbetalas till kursens arrangörer i form av en kursavgift, och att kommunen i sin tur ställer motsvarande belopp i form av stipendium till förfogande åt den kommunala förtroendeman, som anmälts och mottagits som deltagare i kurserna. Vad åter angår ersättning för mistad arbetsförtjänst, har kommittén icke ansett sig böra framlägga förslag till generella normer. Kommittén inskränker sig till att rent principiellt framhålla, att den anser det rimligt, att kommunerna i normala fall helt svara för det inkomstbortfall, som följer av att av dem i framskjuten ställning anlitade kommunala förtroendemän bevista kurser, vilkas syfte är att göra dem bättre skickade att utföra sina uppdrag till båtnad för kommunen och dess invånare.

Kursverksamheten första verksamhetsåret. I det föregående har kommittén sökt angiva omfattningen av den kursverksamhet på området, som i och för sig skulle vara erforderlig för att tillgodose det föreliggande behovet. Emellertid har kommittén vid sitt slutliga ställningstagande till detta spörsmål ansett sig nödsakad att under det första verksamhetsområdet föreslå en kursverksamhet av mindre omfattning än som i och för sig skulle vara önskvärd och erforderlig. Detta gäller framför allt de kvalificerade kurserna. Frånsett den ekonomiska sidan av saken måste denna kursverksamhet till en början få en begränsad omfattning med hänsyn till att tillgången på såväl lämpliga föreläsare som lämpliga lokaler är begränsad. Det kan också vara till fördel, om kursverksamheten under försöksstadiet har begränsad omfattning. Kommittén anser sig därför böra föreslå, att för verksamheten under budgetåret 1948/49 anslag av statsmedel anvisas

117 till en verksamhet av — i jämförelse med behovet — tämligen begränsad omfattning. Vad de lokala, av folkbildningsorganisationerna och länssammanslutningarna anordnade kurserna för nyvalda kommunala förtroendemän beträffar, synes man — också om anspråken begränsas — icke böra räkna med ett mindre antal kurser än 50. Enligt de av kommittén i det föregående uppdragna linjerna för statens bidrag till föreläsares föreläsningsarvoden, dagtraktamenten och resekostnader har kommittén — under antagande att lokala föreläsarkrafter i betydande omfattning skola kunna mobiliseras — ansett sig kunna räkna med att kostnaderna i genomsnitt för varje kurs skola kunna begränsas till 700 kronor. Sammanlagt erfordras sålunda för budgetåret 1948/49 för detta ändamål 35 000 kronor. Kommittén hemställer att detta anslag i form av reservationsanslag ställes till förfogande åt den av kommittén föreslagna nyinrättade Kommunala upplysningsnämnden och att denna efter samråd med bildningsförbunden till dessas förfogande ur anslaget får anvisa vad som visar sig erforderligt för av dessa förbund anordnade lokala kurser för nyvalda kommunala förtroendemän. Vad de centralt anordnade kurserna beträffar, ser sig kommittén på redan anförda grunder nödsakad föreslå, att antalet begränsas till endast fem, när fråga är om deltagare från kommuner, vilka icke beröras av kommunindelningsreformen. Kurserna böra enligt kommitténs förslag pågå en å två veckor och deltagarantalet utgöra 40 å 50. Kommittén beräknar, att arvoden, resekostnader och traktamenten till föreläsare för varje veckokurs kan uppgå till i genomsnitt 1 800 kronor. Därtill komma kostnaderna för kursdeltagarnas resor, per kurs uppskattade till 2 000 kronor. Statens bidrag till varje sådan kurs kan sålunda beräknas komma att uppgå till 3 800 kronor, eller för 5 kurser sammanlagt 19 000 kronor. Kommittén hemställer, att för budgetåret 1948/49 ett reservationsanslag av denna storlek ställes till Kommunala upplysningsnämndens förfogande. Slutligen vill kommittén framhålla, att därest den ännu arbetande kommittén för social upplysning i sitt betänkande skulle komina att föreslå åtgärder för den sociala upplysningsverksamheten, vilka motivera en samordning av denna verksamhet och den av kommittén här föreslagna kommunala informationsverksamheten, frågan härom får upptagas till särskild prövning.

6 UPPLYSNINGSVERKSAMHET I ANLEDNING AV K O M M U N I N D E L N I N G S R E F O R M E N

1 den offentliga debatt, som föregick beslutet om kommunindelningsreformen, intog frågeställningen »förtroendemannaslyre — tjänstemannavälde?» en tämligen framskjuten plats. Motståndarna till en långtgående kommunsammanslagning hävdade bland annat, att en sådan skulle nödvändiggöra anställandet av tjänstemän över hela linjen; förvaltningen skulle bli dyrare, och stora risker skulle uppstå för ett alltför starkt tjänstemannainflytande. Ä andra sidan hävdades, att det skulle vara till fördel för kommunalförvaltningen, om kommunerna bleve så stora, att tjänstemän kunde anställas för såväl kamerala som sociala arbetsuppgifter. Kommunindelningskommittén bortsåg ingalunda från att kommunsammanslagningen skulle medföra ett ökat tjänstemannainslag. Kommittén underströk emellertid vikten av att förtroendemännen bereddes tillfälle till skolning genom en lämpligt upplagd kursverksamhet. I Kungl. Maj:ts proposition den 29 mars 1946 (nr 236) anslöt sig föredragande statsrådet till denna uppfattning och framhöll att genom kursverksamheten ökade möjligheter skulle beredas förtroendemännen att anpassa sig efter förhållandena i de nya större kommunbildningarna och skulle behovet av särskilda tjänstemän i de nya kommunerna därigenom kunna i viss mån nedbringas. Vid riksdagsbehandlingen av frågan hemställdes i motionerna 1:326 och II: 500, att vid indelningsändringar måtte eftersträvas en kommunal indelning, som icke motverkade en verklig kommunal självstyrelse med bevarandet av lekmannainslaget i kommunalförvaltningen, samt att i överensstämmelse härmed kommunsammanslagningar icke tvångsvis borde genomföras, som nödvändiggjorde att förvaltningen väsentligen skulle handhavas genom kommunaltjänstemän. Konstitutionsutskottet underströk i anledning av dessa motioner vad kommunindelningskommittén och föredragande statsrådet uttalat i denna sak. Vid de fall av sammanläggningar, vara motionärerna syftat, skulle enligt utskottets mening de nybildade kommunerna i regel icke bliva

119 av sådan storlek, att förvaltningen under alla förhållanden skulle kräva anställandet av kommunala tjänstemän. Riksdagen gjorde ingen erinran mot detta uttalande av konstitutionsutskottet. Det ingår i kommitténs uppdrag att avgiva förslag rörande den kursverksamhet, som kan befinnas erforderlig i anledning av kommunindelningsreformen.

Kommittén Okat tjänstemannainslag i landskommunerna Innan kommittén går att behandla frågan om den särskilda kursverksamheten i anledning av kommunsammanslagningen, anser kommittén det vara nödvändigt att söka bilda sig en uppfattning om i vad mån indelningsreformen skall nödvändiggöra anställandet av tjänstemän. Även om behovet av specialutbildade tjänstemän i viss utsträckning kan begränsas genom en ändamålsenlig kursverksamhet för förtroendemännen, måste det i detta sammanhang vara av intresse att veta, huruvida den väntade ökade efterfrågan på specialutbildad arbetskraft kan tillgodoses. Kommer man till det resultatet, att tillgången på sådan arbetskraft blir otillräcklig, måste behovet av kursverksamhet för förtroendemän bli så mycket starkare. Den tidigare (kap. 2) berörda frågan om förhållandet mellan förtroendemän och tjänstemän torde därtill vara förtjänt av särskild uppmärksamhet i de genom sammanslagningen nybildade kommunerna. Det ligger nära till hands att förmoda, att förtroendemän med erfarenheter från de mindre förhållandena i småkommunerna, ofta skola få svårt att på rätt sätt hävda sig mot den eller de tjänstemän, som anställas i storkommunen. Blir tjänstemannainslaget i de nybildade kommunerna starkt, utgör denna omständighet ett ytterligare motiv för den reguljära kursverksamhet, varom förslag lämnats i kap. 5. Anställandet av tjänstemän för landskommunernas kamerala och sociala arbetsuppgifter har hittills regelmässigt ägt rum i samband med centralisering av medelsförvaltningen enligt 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet. Sådan centralisering har så gott som undantagslöst inneburit inrättandet av kommunalkontor och anställandet av kommunalkamrerare. Centraliseringen har i flertalet fall kommit att sträcka sig betydligt längre än till själva medelsförvaltningen. I det övervägande antalet fall äro kommunalkamrerare sålunda sekreterare och verkställande tjänstemän hos de viktigare förvaltningsorganen. I ett antal av de större landskommunerna har därtill anställts kvalificerade tjänstemän för de socialvårdande organen. Fram till maj månad 1947 hade Kungl. Maj:t fastställt medelsförvaltningsreglementen för sammanlagt 282 landskommuner (i ytterligare ett 20-tal landskommuner är medelsförvaltningHn ö e facto centraliserad utan att detta

120 ägt rum med iakttagande av gällande formföreskrifter). Fördelningen på storleksgrupper framgår av följande tabell: Kommunstorlek antal inv.

Antal landskommuner

Därav med centraliserad medelsförvaltning antal

o/ /o

2 25 40 55 76

under 2 000 2 000—2 999 3 000—3 999 4 000—4 999 5 000 och däröver

1 832 256 116 61 122

42 66 47 34 93

summa

2 387

282 Uppgifterna rörande kommunstorlek och antalet landskommuner avse här tiden 1/1 1946. De nya kommungränserna kunna nu skönjas. Enligt de av vederbörande utredningsmän avgivna preliminära förslagen till ny kommunindelning (juni 1947) skulle antalet landskommuner i och med kommunsammanslagningen minska till c:a 900, fördelade på följande storleksgrupper: under 2000 inv 2000—2999 inv 3000—3999 inv 4000—4999 inv 5000 inv. och däröver

79 242 241 144 210 Summa

916 Även om dessa siffror icke äro fullt exakta till följd av att i vissa fall alternativa förslag lämnats och även om åtskilliga justeringar vidtagas i de preliminära förslagen, torde uppställningen likväl ge en någorlunda säker bild av de nya kommunernas storlek. Om man går ut ifrån alt centraliserad medelsförvaltning efter kommunsammanslagningen skall förekomma i minst samma omfattning i de nya kommunerna som i nuvarande kommuner av motsvarande storleksordning, skulle man komma fram till att sådan förvaltningsform i och med kommunsammanslagningen skulle finnas genomförd i sammanlagt c:a 400 landskommuner, innebärande en ökning jämfört med för närvarande med något över 100 kommuner. Av flera olika anledningar måste emellertid detta antal väsentligen justeras uppåt. Utredning om centralisering pågår för närvarande i ett betydande antal landskommuner, därav även i kommuner med omkring 2 000 invånare och därunder. Med stöd av till Svenska landskommunernas förbunds centralbyrå inkomna förfrågningar och de under senaste åren visade tendenserna på detta område uppger sig centralbyrån räkna med att redan före kommunsammanslagningen (1/1 1950) medelsförvaltningen skall vara centraliserad i prak-

121 tiskt taget alla landskommuner på över 5 000 invånare och i det stora flertalet kommuner på 4 000—5 000 invånare, överhuvud taget måste man under de närmaste åren räkna med en markant förskjutning uppåt i de ovan framkomna procenttalen. Man kan därför utgå ifrån att redan före kommunsammanslagningen antalet landskommuner med centraliserad medelsförvaltning skall närma sig 400 och att kommunsammanslagningen skall höja denna siffra med minst ett hundratal. Den här gjorda uppskattningen är försiktig och betecknar enligt kommitténs mening ett minimum. Kommunsammanslagningen torde i och för sig av olika anledningar stimulera medelsförvaltningscentraliseringen och övergången till tjänstemannasystem. När flera mindre kommuner sammanslås till en större är det icke säkert, att det i de berörda småkommunerna finnes tillräckligt inånga därtill lämpade personer, som äro villiga att åtaga sig de mera arbetskrävande ordförandeskapen i storkommunen, såvida de icke få biträde av tjänstemän. Det kan i andra fall inträffa, att man får svårigheter att enas om vilka som skola tilldelas de viktigaste förtroendeposterna och att man därvid som en slags kompromiss bestämmer sig för att utifrån få en tjänsteman, som man hoppas skall intaga en neutral hållning till de småkommuner, som bilda den större enheten. Till detta kommer att hänsyn måste tagas till att det pågående reformarbetet torde komma att starkt påskynda övergången till tjänstemannasystem inom landskommunernas förvaltning. Det kan därvid vara tillräckligt att erinra om de av 1947 års riksdag fattade besluten om allmänna barnbidrag och den reformerade bostadspolitiken. Barnavårdsnämndernas befattning med de allmänna barnbidragen blir så pass omfattande, att det också i relativt små kommuner med decentraliserad medelsförvaltning kan bli svårt att få ordförande, som kunna ägna tillräcklig tid åt expeditionsarbetet. Kommunernas medverkan i bostadsförsörjningsfrågorna blir i fortsättningen av helt annan omfattning än hittills. Det torde på detta område komma att röra sig om tämligen omfattande och kvalificerade expeditionsgöromål, och i många fall blir del säkerligen svårt att uppbringa förtroendemän, som kunna ägna sig häråt. På grund av vad här anförts håller kommittén för troligt, att kort tid efter kommunsammanslagningen behov av kommunalkamreraretjänster kan komma att göra sig gällande i sammanlagt omkring 600 landskommuner, d. v. s. i ungefär två tredjedelar av samtliga. Detta skulle innebära en fördubbling på kort tid av det nuvarande antalet befattningar av detta slag. Därtill kommer en fortsatt utbyggnad av tjänstemannasystemet i de landskommuner, som redan centraliserat förvaltningen. En av kommittén hos dessa kommuner gjord förfrågan utvisar, att man avser att inom de närmaste åren anställa specialutbildad arbetskraft för socialvårdsuppgifter i 65 fall och för blandade arbetsuppgifter i 25 fall. Givetvis får man i detta samman-

122 hang icke bortse från att det pågående reformarbetet kommer att kräva ytterligare specialutbildad arbetskraft för såväl kamerala som framför allt sociala arbetsuppgifter också i stadskommunerna. Konkurrens om den specialutbildade arbetskraft, varom här är fråga — diplomerade från socialinstituten — är också att vänta från andra håll, bl. a. för personalvården inom industrien, för sjukhusförvaltningen och för vissa grenar av statsförvaltningen.

Kan det ökade behovet av kommunala tjänstemän tillgodoses? I ett betydande antal av de landskommuner, som hittills centraliserat medelsförvaltningen, har man som chefstjänsteman (kommunalkamrerare) anställt någon förtroendeman, som tidigare under längre eller kortare tid innehaft ett flertal av de mera arbetskrävande ordförandeskapen inom kommunens nämnder och styrelser. Det har regelmässigt rört sig om personer, som varit heltidssysselsatta av de kommunala förtroendeuppdragen och därför förvärvat en mycket god rutin. I åtskilliga andra fall ha kommunalkamreraretjänsterna besatts med personer utan specialutbildning. Dessa ha i en del fall övergått från enskild tjänst; i andra fall ha de under mångårigt arbete i underordnad ställning vid kommunalkontor förvärvat den erforderliga rutinen och en ingående praktisk kännedom om det kommunala arbetet. På senare år har det dock blivit alltmera vanligt, att man som kompetensfordran på kommunalkamrerare uppställt diplom från socialinstitut. Även om de förstnämnda rekryteringsvägarna också i fortsättningen säkerligen komma att utnyttjas, torde vara att förvänta att den specialutbildning, som meddelas vid socialinstituten, i regel kommer att krävas av sökande till kommunalkamrerarebefattningar. Det är sålunda enligt kommitténs mening icke att vänta att de sammanslagna kommunernas kommunalkamreraretjänster i någon större utsträckning skola besättas med förtroendemän från småkommunerna. Det kommunala arbetet i en mindre kommun torde nämligen i regel icke ge den rutin, som man vanligen fordrar av en tjänsteman. Om man genom en på lämpligt sätt organiserad kursverksamhet målmedvetet strävar till att ge småkommunernas förtroendemän skolning för de större uppgifter, som vänta dem i storkommunerna, kan man ändå vänta sig att åtskilliga kommunala tjänstebefattningar skola rekryteras bland dem, som dragit nytta av kursverksamheten. Därtill kommer att allteftersom flera kommunalkontor inrättas, blir det flera som genom arbete i underordnad ställning vid kontoren förvärva de erfarenheter och kunskaper, som påfordras för upprätthållande av självständiga tjänster. Stark efterfrågan kan emellertid förväntas i fråga om specialutbildad

123 arbetskraft, och frågan huruvida denna efterfrågan skall kunna tillgodoses kan icke förbigås. I sitt yttrande över kommunindelningskommitténs betänkande framhöll Svenska landskommunernas förbund bland annat, att enligt förbundets mening övergång till tjänstemannasystem icke borde ske, förrän detta i det speciella fallet befunnes vara nödvändigt. Förbundet framhöll dock nödvändigheten av att ökade möjligheter bereddes för specialutbildning av kommunala tjänstemän för att det starkt ökade behovet av sådana vid indelningsreformens genomförande skulle kunna tillgodoses. Problemet berördes icke särskilt vid riksdagsbehandlingen, men det har likväl indirekt varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I en del remissyttranden över framställning om statsbidrag för ett socialinstitut i Lund från och med höstterminen 1947 framhävdes särskilt det ökade tjänstemannabehov, som kommunindelningsreformen kunde väntas medföra. Riksdagen lämnade också det anslag, som erfordrades för att det tredje socialinstitutet — i Lund — skulle kunna starta hösten 1947. Kommittén har fört vissa överläggningar med ledningarna för socialinstituten. Från socialinstitutens sida har man därvid visat stor förståelse för önskvärdheten av att under de närmaste åren utöka den socialkommunala utbildningslinjen, d. v. s. den linje, som närmast tar sikte på det utbildningsbehov varom här är fråga. Man har därjämte förklarat sig beredd att för sökande till denna linje så långt sig göra låter begränsa fordringarna vid bedömningen av avlagda inträdesprov samt överhuvud visa tillmötesgående vid tillämpningen av de fastställda inträdesfordringarna, under det att diplomfordringarna skulle upprätthållas. Socialinstituten tro s ; g om att fram till 1950 på den socialkommunala linjen kunna utbilda det antal personer, som erfordras för att i det närmaste täcka efterfrågan i anledning av kommunindelningsreformen. Första villkoret för att detta skall kunna ske och för att bristen alltså icke skall bli särdeles kännbar är dock, att tillräckligt antal kvalificerade sökande anmäler sig. Uppgifterna i della hänseende från den antagning av elever, som ägt rum för det läsår, som börjar den 1 september 1947, äro emellertid icke särskilt uppmuntrande. Sålunda anmälde sig till den socialkommunala linjen vid de tre socialinstituten 69 sökande. Av dessa kunde 3 omedelbart antagas och 57 hänvisades till prov medan 3 fingo sina inträdesansökningar avslagna. Efter proven blevo 50 antagna och 7 icke antagna. Instituten voro beredda att höstterminen 1947 till den socialkommunala linjen mottaga c:a 100 elever. Anledningen till den minskade elevtillströmningen är säkerligen främst att söka i de allmänna förhållandena på arbetsmarknaden. Till det negativa resultatet torde dock i någon mån ha bidragit de enligt kommitténs mening väl försiktiga uttalandena om behovet av specialutbildad arbetskraft inför kommunindelningsreformen.

124 Kommittén har i den uppkomna situationen övervägt att föreslå någon form av snabbutbildning av kommunala tjänstemän. När kommittén likväl avvisat denna tanke har detta skett främst därför att de normala utbildningsvägarna anses böra i första hand utnyttjas. I någon mån torde situationen kunna förbättras, om socialinstituten genom lämplig reklam söka få ökad elevtillströmning under de närmaste åren. Vid socialinstitutet i Stockholm och sydsvenska socialinstitutet i Lund kommer i övrigt att ordnas en extra antagning till socialkommunala linjen redan vid årsskiftet 1947/48. Frågan om speciell snabbutbildning av tjänstemän kan emellertid avföras också av den anledningen att en art av sådan utbildning redan finnes vid socialinstitutet i Stockholm och vid det sydsvenska socialinstitutet. Inträde vid dessa institut kan nämligen vinnas för partiell utbildning i två eller flera examensämnen, och antagning till denna undervisning, äger rum två gånger årligen. För att antagas till partiell utbildning kräves i regel att under minst tre års tid med synnerligen goda vitsord ha varit anställd inom något av de arbetsområden, för vilka socialinstituten avse att utbilda. Med anställning jämställes sådana fall, då sökande under en längre tid ägnat en väsentlig del av sitt arbete åt kvalificerade kommunala förtroendeuppdrag. Beträffande teoretiska förkunskaper gäller detsamma som för övriga sökande; dock fästes vid antagningen särskilt avseende vid i det praktiska arbetet ådagalagd lämplighet och duglighet. — Denna utbildningsform, som infördes från läsåret 1945—1946, h a r hittills utnyttjats endast i ringa omfattning. Den måste emellertid sägas ligga väl till för praktiskt erfarna förtroendemän och kommunaltjänstemän, som önska en något mera kvalificerad utbildning men som av olika anledningar icke anse sig kunna offra den tid och de kostnader, som krävas för fullständig utbildning.

Kursverksamhet för kommunala förtroendemän Enligt kommitténs mening kan sålunda vid tiden för kommunsammanslagningen den situationen mycket väl uppkomma, att kommuner, som önska anställa tjänstemän, icke kunna få kvalificerade sökande till tjänsterna. För att säkerställa kommunalförvaltningens effektivitet är det då nödvändigt att så långt sig göra låter hjälpa förtroendemännen att sköta det hela utan biträde av kvalificerade tjänstemän. I första hand kommer då i fråga en för detta ändamål tillrättalagd kursverksamhet. På sätt framhållits i de för kommmittén utfärdade direktiven bör denna kursverksamhet bland annat syfta till att nedbringa behovet av särskilda tjänstemän i de nya kommunerna. Också för de förstorade kommuner, där tjänstemän omedelbart komma att anställas, är en kursverksamhet — om också av något annan utformning — för förtroendemännen av största betydelse. Det gäller här att

125 anpassa förtroendemännen till de nya och större förhållandena och att medverka till att lekmannainflytandet bibehålies. En kursverksamhet med nyss angiven målsättning är uppenbarligen icke artskild från den reguljära kursverksamhet, varom kommittén avgivit förslag i kapitel 5. Kursverksamheten riktar sig till mer eller mindre erfarna kommunalmän, som i regel icke under någon längre tid kunna avvaras i sina kommuner eller som på grund av ålder, ekonomiska förhållanden o. d. icke kunna tänka på en lång och kostnadskrävande utbildning utanför hemorten. Det måste därför också här bli fråga om en kombination mellan korrespondensundervisning och kortare muntliga kurser. För dem, vilka i egenskap av ordförande väntas komma att leda arbetet i storkommunernas viktigare förvaltningsorgan, måste kurserna bli någorlunda grundliga och detaljerade. Även om kommittén finner det naturligt att denna kursverksamhet inlänkas i den kursverksamhet, varom förslag lämnats i kap. 5, möta här speciella problem, som måste beaktas. Svårigheter torde komma att yppa sig när det gäller att få fram lämpliga deltagare till denna kursverksamhet. Någon maximiålder bör icke fixeras, men det kan ju t. ex. i regel icke vara stor mening i att på detta sätt försöka skola personer, som uppnått sådan ålder, att de icke ha många år kvar som aktiva kommunalmän. Försök i mindre skala till organiserat samarbete mellan de kommuner, som äro föreslagna att sammanslås, har redan på enstaka håll förekommit. Såsom en uppgift för de nya länsavdelningarna inom Svenska landskommunernas förbund har bland annat angivits, att de snarast skulle försöka etablera sådant samarbete mellan de kommuner, som äro avsedda att sammanslås. Man kan tänka sig att kommunerna inom ramen av ett sådant samarbete finge föreslå deltagare i kursverksamheten. Det blir en ömtålig fråga, eftersom sådana förslag ur kommunernas synvinkel komma att framstå som en nominering av de ledande kommunalmännen i den nya kommunen. Det är därför långt ifrån säkert, att något nämnvärt står att vinna på denna väg, och andra utvägar kunna bli nödvändiga. Man kan ju t. ex. länka sig alt länsstyrelser, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, barnavårdsassistenter, konsulenterna hos Svenska landskommunernas förbund och andra, som ha god personlig kontakt med kommunalmännen, underhand medverka till att lämpliga deltagare komma till kurserna. En någorlunda omsorgsfull sovring blir i varje fall nödvändig. Särskilt bör fastslås att kurserna äro till för kommunala förtroendemän och att det icke rör sig om en yrkesutbildning, för vilken andra vägar äro öppna. Det skall icke vara något som hindrar utan bör tvärtom uppmuntras att en kursdeltagare, som genomgått en ämneskurs, fortsätter med andra ämnen. Till var och en av de av kommittén i annat sammanhang föreslagna brevkurserna skall höra en muntlig kurs om en å två veckors varaktighet. I synnerhet de deltagare som med gott resultat genomgått den första kursen

126 böra på olika sätt stimuleras att fortsätta. Man får nämligen förutsätta, att en hel del av kursdeltagarna komma att bli heltidssysselsatta förtroendemän och därvid omspänna stora områden av kommunalförvaltningen. Liksom hittills får man som redan framhållits dessutom räkna med att tjänstemännen i viss omfattning komma att rekryteras ur de heltidssysselsatta förtroendemännens krets. Om så visar sig lämpligt, bör hinder icke möta att sammanföra två eller flera ämneskurser, varvid det kan bli fråga om kurs av längre varaktighet, t. ex. en månad. Omfattningen av den kursverksamhet, varom här är fråga, blir givetvis i första hand beroende på det intresse härför, som förtroendemännen kunna komma att visa. Kommittén hyser den uppfattningen, att den mera kvalificerade kursverksamheten, som kominer att omfatta dels korrespondenskurser och dels kortare muntliga kurser, icke förmår locka något särskilt stor I antal deltagare. Det stora flertalet kursdeltagare torde komma att nöja sig med en eller annan ämnesgrupp. Som kommittén redan framhållit anses det lämpligt att samordna denna kursverksamhet med de kurser, som skola anordnas helt oberoende av kommunindelningsreformen. Det torde därvid framstå som naturligt, att under tiden fram till kommunsammanslagningen den reguljära kursverksamheten får stå tillbaka för de kurser, som anordnas i anledning av kommunsammanslagningen. Det är givetvis ingalunda nödvändigt att alltigenom hålla de olika kurserna åtskilda. Sålunda bör intet hindra att i en kurs i t. ex. samhällets barnavård emottagas deltagare från såväl kommuner, som beröras av kommunsammanslagningen som från sådana kommuner som lämnas utanför denna men där man i fortsättningen liksom hittills avser att reda sig utan tjänstemän. Också i fråga om den mera brett upplagda kursverksamheten bör under de närmaste åren försteg ges åt förtroendemännen från småkommunerna. Det torde ändå bli visst utrymme över för kurser, som äro tillrättalagda för förtroendemän från större landskommuner och städer. Kommittén utgår för sin del ifrån att antalet kurser, tillrättalagda för förtroendemän med sikte på kommunindelningsreformen, komma att anordnas till ett antal av 10 a 15 under budgetåret 1948/49 och till det dubbla antalet under vartdera av de två följande budgetåren. Till varje kurs bör mottagas högst 40 å 50 deltagare. För områden, där lärarkrafter icke finnas att tillgå för grupparbete, måste antalet kursdeltagare starkt begränsas. På sätt framhållits under kap. 5 måste också för dessa kurser tillgängliga internatmöjligheter utnyttjas. Härigenom erhålles en viss geografisk spridning av kurserna. Såsom i kapitel 2 framhållits måste staten väsentligen svara för kostnaderna för kursverksamheten. Detta gäller i all synnerhet för de kurser, som anordnas i anledning av kommunindelningsreformen. Det kan icke tagas för givet, att de småkommuner, som mer eller mindre mot sin vilja tvingas at I

127 upphöra som självständiga förvaltningsenheter, skola vara villiga att i någon nämnvärd omfattning ekonomiskt understödja kursverksamheten. Man måste därför tänka sig att verksamheten av staten understödjes på ett mera frikostigt sätt än vad förhållandet behöver bli beträffande de reguljära kurserna. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att statsstipendierna avvägas på sådant sätt, att de täcka kursdeltagarnas direkta utgifter för resor och uppehälle på kursorten. Ett stipendium på upp till 100 kronor per kursvecka måste då bli erforderligt; härav beräknas per kursdeltagare 60 kronor för inackordering och 40 kronor för resekostnader. Någon ekonomisk uppoffring torde böra krävas av deltagarna, då det eljest blir svårt att få en mätare på intresset. Denna ekonomiska uppoffring torde i flertalet fall komina att få bestå i förlorad arbetsförtjänst. I den mån kommunerna lämna kursdeltagarna ekonomiska bidrag, bör en mindre reducering ske i statsstipendiet. Det är angeläget, att denna kursverksamhet snarast igångsattes. Under förutsättning av att 1948 års riksdag beviljar erforderliga anslag, bör kursverksamheten kunna komma igång redan hösten 1948. Kommittén får i detta sammanhang erinra om att vissa förberedelser redan äro vidtagna. På kommitténs förslag har sålunda till socialinstitutets i Stockholm förfogande ställts ett anslag på 15 000 kronor för utarbetande av korrespondenskurser av det slag, som avses i detta betänkande. Svenska landskommunernas förbund fortsätter sin under kap. 5 omnämnda kursverksamhet i kommunala medelsförvaltningsfrågor. Hösten 1947 har anordnats en ny muntlig kurs, vartill deltagarna utvalts bland dem som genomgått förbundets brevkurs i ämnet. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har under utarbetande en korrespondenskurs i samhällets barnavård. Anslagsbehovet för budgetåret 1948/49 I enlighet med det ovan anförda anser sig kommittén böra angiva anslagsbehovet för budgetåret 1948/49 för här ifrågavarande kursverksamhet om sammanlagt 15 kursveckor och med 40 å 50 deltagare till följande: per kurs vecka: Arvoden, resekostnader och traktamenten för föreläsare och lärare Kursdeltagarnas resekostnader Kursdeltagarnas inackorderingskostnader . . . . eller för 15 kurs veckor

1 800: — 2 000: — 2 400: —

Kronor 6 200: — kronor 93 000

Kommittén hemställer, att för budgetåret 1948/49 för detta ändamål måtte anvisas ett reservationsanslag å 93 000 kronor.

128 Övriga åtgärder Skulle bland småkommunernas förtroendemän intresset för den nyss avhandlade kursverksamheten visa sig icke vara särdeles stort, måste man nog taga med i räkningen att de nybildade kommunerna icke över hela linjen omedelbart skola kunna arbeta med önskvärd effektivitet. De förslag, som kommittén avgivit under kap. 3 i fråga om förbättrad tillgång till handböcker och förbättrad information från vissa statliga myndigheter komma helt säkert att mildra anpassningssvårigheterna i de nybildade kommunerna. Även vissa andra åtgärder böra kunna verka i samma riktning. Såsom redan tidigare framhållits har anställandet av tjänstemän i landskommunerna hittills regelmässigt satts i samband med centralisering av medelsförvaltningen enligt 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet. Eftersom det är sannolikt, att tillräckligt antal kvalificerade befattningshavare icke står att uppbringa vid tiden för kommunsammanslagningen och närmast därefter, skulle det enligt kommitténs mening vara lyckligt, om detta av lagstiftarna icke direkt åsyftade men i praxis framvuxna samband bleve brutet. Det är helt säkert rationellt, om kassarörelse och bokföring centraliseras i så inånga kommuner som möjligt. En centralisering till kommunalnämnden av vad som i trängre mening avses med medelsförvaltning borde i åtskilliga fall kunna ske utan övergång till ett tjänstemannasystem av hittills sedvanligt slag. Det skulle kunna bli fråga om ett under kommunalnämnden lydande centralt kassakontor med de fördelar detta har för allmänheten och ur kontrollsynpunkter. Arbetsbördan för övriga medelsförvaltande organ skulle genom ett sådant arrangemang minska, och det skulle bli lättare att få ordförandeposterna besatta. I den mån så erfordrades skulle kommunalnämndens ordförande-kassaförvaltare liksom vissa andra ordförande få tillgång till av kommunen avlönat skrivbiträde. Det skulle bli fråga om ett tjänstemannasystem av helt annat slag än det som vuxit fram i landskommunerna, och ledningen av förvaltningen skulle helt ligga hos de valda förtroendemännen. I de mindre kommunerna finnas säkerligen åtskilliga förtroendemän, som utan vidare äro vuxna betydligt större uppgifter, om de få möjlighet att ägna tillräckligt med tid åt uppdragen. En vanlig anledning till centraliseringen har också varit, att det visat sig omöjligt att uppbringa personer, som varit villiga att mot den i regel mycket låga ersättningen åtaga sig de mera arbetskrävande ordförandeposterna. De nybildade kommunernas effektivitet blir i hög grad beroende av vilka som bli satta i kommunernas främsta ledning. Redan nu torde kommunallagarnas restriktiva ersättningsbestämmelser i vissa fall försvåra en sund rekrytering till förtroendeuppdragen. Olägenheterna kunna väntas bli mera framträdande i de nybildade kommunerna. Bestämmelserna böra därför revideras. Det tillkommer icke kommittén att avge förslag härom. Såväl frågan om medelsförvaltningens centralisering som

129 revisionen av ersättningsbestämmelserna höra till de spörsmål, som hänskjutits till 1946 års kommunallagskommitté. Här uttryckes därför endast den förhoppningen, att kommunallagskommitténs förslag i dessa frågor skall kunna avlämnas i så god tid, att de nya bestämmelserna skola kunna träda i kraft före kommunsammanslagningen. Oberoende av kursverksamhet, förbättrad tillgång till handbokslitteratur etc. förefinnes för de kommunala funktionärerna ett behov av fortlöpande personlig handledning. Den omdaningsprocess, som kommunalförvaltningen nu är i färd att undergå, ökar behovet av sådan personlig handledning. I all synnerhet måste detta behov bli framträdande till följd av de personalsvårigheter, som väntas uppstå i samband med kommunsammanslagningen. Den personliga handledningen lämnas nu av vissa statliga befattningshavare (statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, barnavårdsassistenter, statens folkskolinspektörer etc.). Härtill kommer för landskommunernas vidkommande den konsulentorganisation, som Svenska landskommunernas förbund har under uppbyggnad. Det torde vara lämpligt att under tiden närmast efter kommunsammanslagningen de statliga befattningshavare, varom här är fråga, få ägna sin uppmärksamhet i första hand åt de nybildade kommunerna. Rutinbesöken i de redan bestående enheterna böra minskas så mycket som låter sig göra, och vid inspektionerna i de nybildade enheterna bör huvudvikten läggas icke vid inspektion i egentlig mening utan vid rådgivning. Tämligen snart torde t. ex. en fattigvårds- och barnavårdskonsulent komma underfund med i vilka av de nybildade kommunerna man är i särskilt behov av en mera fortlöpande handledning. Revisions- och bokföringsavdelningen inom Svenska landskommunernas förbund skall enligt beslut av förbundets kongress i juni 1947 successivt utbyggas. Den omfattar nu 8 resande konsulenter. Dessa lämna kommunerna råd i första hand i mcdelsförvaltningsfrågor, men då praktiskt taget all kommunal verksamhet är av ekonomisk natur, har konsulenternas verksamhet kommit att omfatta hela det kommunala förvaltningsområdet. När frågan om fortsatt utbyggnad av förbundets konsulentorganisation behandlades av förbundskongressen framfördes från styrelsens sida, att en väl utbyggd konsulentorganisation var erforderlig bland annat med tanke på kommunsammanslagningen. Konsulenterna skulle, framhöll styrelsen, kunna bli ett slags gemensamma tjänstemän för de kommuner, som icke själva önskade anställa tjänstemän eller som icke kunde få sådana till följd av väntad arbetskraftsbrist. Man kunde också vänta att i åtskilliga kommuner skulle komma att anställas tjänstemän, som icke ägde erforderlig rutin och därför vore i behov av en fortlöpande handledning från konsulenternas sida. Styrelsens uttalanden godtogos av förbundskongressen. 9

7 SAMMANFATTNING

A. Litteratur o c h a n n a n information 1. Behov föreligger för de kommunala förtroendemännens och tjänstemännens räkning av såväl kompletta, aktuella lagtexter som lagkommentarer, läroböcker och resonerande framställningar. 2. Strävandena att avhjälpa de brister, som för närvarande vidlåda tillgängligt material av detta slag, böra i första hand gå ut på: a) att få fram lämpliga handböcker på områden, där sådana erfarenhetsmässigt äro behövliga; b) att underlätta utgivandet med icke alltför långa mellanrum och särskilt när författningsändringar förekommit av nya upplagor av redan befintliga handböcker, samt c) att åstadkomma en låg prissättning på handböckerna. 3. För att åstadkomma billigare handbokslitteratur är statligt stöd erforderligt. En statlig subvention på området bör förbindas med villkor, som säkerställer att subventionen verkligen åstadkommer den avsedda prisnedsättningen. Kommunförbunden och enskilda förlag, som godtaga en granskning av kostnadskalkylerna för att nå detta resultat, böra kunna få åtnjuta subventionen. 4. Kommittén anser sig icke kunna förorda ett genomförande av det av överståthållaren Nothin framlagda förslaget angående utgivande av en författningshandbok för förvaltande verk och myndigheter ävensom kommunala organ; såväl praktiska som andra skäl tala emot förslagets genomförande. 5. När i gällande författningar, som publiceras i Svensk författningssamling, göras mera betydande ändringar, är det lämpligt att omtrycka icke allenast de av ändringarna berörda paragraferna utan författningen i dess helhet.

131 6. Nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer bör få sin instruktion ändrad och sina befogenheter vidgade så att den blir i tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt genom handhavande av ett till nämndens förfogande ställt anslag främja tillkomsten av den handboks- och författningslitteratur, varav kommunala tjänstemän och förtroendemän äro i behov. I samband härmed bör antalet ledamöter i nämnden ökas med två. 7. Anslaget till nämndens verksamhet föreslås för budgetåret 1948/49 höjt från 25 000 till 50 000 kronor; därutöver föreslås nämnden erhålla anslag för omkostnader med sammanlagt 6 000 kronor. 8. Den fortlöpande informationen från statliga organ och tillsynsmyndigheter till kommunala instanser bör utvecklas och intensifieras. Socialstyrelsens meddelandeserie med titeln »Råd och anvisningar» torde i huvudsak kunna tjäna som mönster för liknande serier från andra centrala myndigheter, exempelvis statens byggnadslånebyrå, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen. 9. Även i övrigt böra de statliga centralorganen och tillsynsmyndigheterna intensifiera sin informations- och upplysningsverksamhet, exempelvis genom anordnande — där så befinnes lämpligt — av instruktionskurser och konferenser. 10. Den på senare år i några fall prövade metoden att sammanfatta de i serien Statens offentliga utredningar (SOU) ingående betänkandena i kortare framställningar bör — bland annat för att underlätta för de kommunala förtroendemännen att deltaga i behandlingen av remissyttranden — fullföljas i ökad omfattning.

B. Korrespondenskurser 11. Kommittén anser, att korrespondensundervisning i ökad omfattning bör utnyttjas för spridande av kunskap om den kommunala förvaltningens olika grenar. 12. Ehuru många av de korrespondenskurser i sociala och kommunala ämnen, som nu tillhandahållas av korrespondensinstituten, äro av stort värde, kan kommittén icke rekommendera, att dessa kurser komma till användning i den av kommittén föreslagna kursverksamheten. Flertalet kurser äro alltför summariska och taga alltför liten hänsyn till de praktiska problem, som uppkomma inom olika förvaltningsområden. Framför allt erfordras brevkurser, vilka ge en mera ingående och detaljerad behandling av olika förvaltningsområden. 9*

132 13. Med statligt stöd bör eftersträvas att få fram kvalificerade brevkurser, som i första hand rikta sig till de kommunalt verksamma förtroendemännen och tjänstemännen. Korrespondenskurserna i sociala och kommunala ämnen böra kombineras med den muntliga kursverksamhet, som kommittén i det följande föreslår, på så sätt att genomgången brevkurs i allmänhet skall utgöra förutsättning för deltagande i muntliga kurser i samma ämne. Härigenom behöva icke de muntliga kurserna tyngas av föreläsningar i elementära ämnen utan kunna givas en mera kvalificerad karaktär. 14. Särskilda kurser böra utarbetas för olika kommunala organ: kommunalnämnder, barnavårdsnämnder, folkskolestyrelser, hälsovårdsnämnder, pensionsnämnder etc. I vissa fall torde flera kurser för ett organs verksamhet vara erforderliga. Varje särskild kurs bör få ett begränsat omfång. Kurserna böra icke innehålla mer än 200 trycksidor, helst mindre. Sådana områden, som kräva en mera utförlig framställning, böra hellre behandlas i flera smärre kurser än i en enda stor. 15. Kostnaderna för ifrågavarande korrespondenskurser — inkluderande författarearvode, redigeringskostnader, kliché- och tryckningskostnader, porto- och expeditionskostnader jämte arvode till granskare av svarsuppgifter — beräknas för en kurs, omfattande 10 brev om sammanlagt 200 sidor, till 28—30 kronor per kursdeltagare, under förutsättning att deltagarantalet uppgår till 1 000. 16. Kommittén håller för uteslutet, att kurserna i någon större utsträckning skulle komma att utnyttjas, om hela kostnaden — beräknad till i runt tal 30 kronor för enskild kursdeltagare — uttages av kursdeltagarna. Kommittén föreslår, att kursavgifterna bestämmas till 10 kronor för enskild kursdeltagare och till 5 kronor för cirkeldeltagare. Kommittén anser, att vederbörande kommun bör kunna betala dessa kursavgifter. 17. Med denna prissättning blir subventionering från statens sida ofrånkomlig. Under antagande av att deltagarantalet i varje kurs bleve 1 000, skulle kostnaderna per kurs, förutom vad som inflyter i kursavgifter, komma att uppgå till 17 600 kronor för varje kurs. I och för sig skulle 10 sådana kurser behöva komma till stånd, och i statligt bidrag för verksamheten skulle sålunda ett anslag av 176 000 kronor vara erforderligt. För budgetåret 1948/49 föreslår kommittén anslag till en verksamhet av något begränsad omfattning till en kostnad för statens vidkommande av 100 000 kronor. 18. Kommittén, som diskuterat olika alternativ för brevkursernas förläggande, finner det påkallat att i första hand undersökes huruvida vid socialinstitutet i Stockholm kan inrättas en särskild avdelning för korrespondensundervisning. Institutet, som efter framställning från kommittén å tilläggsstat

133 II för budgetåret 1946/47 anvisats ett reservationsanslag av 15 000 kronor för vissa förberedelser för den kursverksamhet, som närmast påkallas av kommunindelningsreformen, behöver för ändamålet en förstärkning av kanslipersonalen. I under punkt 17 nämnda kostnadssumman — 100 000 kronor — ingå kostnaderna för den personalökning, som för socialinstitutets vidkommande skulle bli erforderlig. Däremot tillkommer engångskostnader för erforderlig kontors- och maskinell utrustning.

C. Fortlöpande kursverksamtet 19. När det gäller kommunal upplysnings- och informationsverksamhet, fylla i vissa avseenden kurser och konferenser uppgifter, vilka svårligen kunna tillgodoses på annat sätt. Även om på initiativ av skilda sammanslutningar och centrala ämbetsverk en omfattande sådan verksamhet bedrivits, anser kommittén att verksamheten behöver utvidgas och intensifieras. Särskilt föreligger behov av en utvidgad fortlöpande kursverksamhet för innehavarna av de viktigaste verkställighetsuppdragen. 20. För det första bör denna kursverksamhet syfta till att mera allmänt väcka och bibehålla intresset för kommunala frågor i allmänhet och sprida kännedom om den kommunala förvaltningens ställning och uppgifter i samhället. För det andra bör verksamheten taga sikte på att göra nyvalda kommunala förtroendemän väl skickade att handhava dem anförtrodda värv. För det tredje bör verksamheten inrikta sig på starkt specialiserade och kvalificerade kurser för att ge ordförande, nämndledamöter och andra kommunala förtroendemän med viktiga uppdrag inom kommunalförvaltningen möjlighet till relativt grundliga studier av de olika nämndernas förvaltningsuppgifter. En sådan verksamhet är påkallad bland annat för att bevara den nödiga balansen mellan å ena sidan de kommunala tjåinstemännens och å andra sidan de kommunala förtroendemännens inflytande. 20. Kurser för nyvalda förtroendemän — begreppet får icke tolkas alltför snävt — böra ordnas lokalt, företrädesvis länsvis. Som anordnare av dessa kurser kunna stå dels lokala organisationer med anknytning till studieförbunden och dels kommunförbundens länssammanslutningar. Kurserna böra vara relativt korta: 3—4 dagar och upp till en vecka. Årligen torde 50—75 dylika kurser med i genomsnitt 40 deltagare i varje kurs behöva anordnas. 21. Det statliga stödet till ifrågavarande lokala kurser bör utgå enligt samma villkor som gälla för folkbildningsorganisationernas föreläsningsverksamhet i samband med lokalt anordnad studieverksamhet.

134 De kommunala länssammanslutningarna böra i fråga om statsbidrag till ifrågavarande kursverksamhet jämställas med folkbildningsorganisationerna, dock med det undantaget, att dessa länssammanslutningar icke behöva vidkännas någon minskning i statsbidraget, motsvarande den fasta avgift, som folkbildningsorganisation har att inbetala till studieförbundet. 22. Kommunernas stöd till ifrågavarande kursverksamhet förutsattes ske i form av att kommunerna lämna bidrag till resor och uppehållskostnader för deltagare i lokalt anordnade kommunala kurser. 23. För budgetåret 1948/49 föreslår kommittén, att i form av reservationsanslag ställes ett belopp av 35 000 kronor till förfogande för ifrågavarande kursverksamhet. Under antagande av att statsbidraget genomsnittligt per kurs uppgår till 700 kronor, skulle detta möjliggöra anordnandet med statligt stöd av 50 dylika kurser. 24. För innehavare av mera kvalificerade kommunala förtroendeuppdrag anordnas en central fortlöpande kursverksamhet. Särskilda kurser äro erforderliga för exempelvis kommunalnämndsordförande, ordförande i fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder, hälsovårdsnämnder etc. Kurstidens längd torde genomsnittligt böra bli en eller högst två veckor och deltagarantalet i varje kurs genomsnittligt 50. Som regel bör förutsättas, att de som deltaga i dessa kurser genomgått brevkurs i det eller de ämnen, som kursen omfattar. 25. Kommittén föreslår, att staten svarar för alla kostnader för de centrala kursernas placering och genomförande samt för kursdeltagarnas resekostnader. Inkvarteringskoslnaderna betalas däremot av kursdeltagarna. 26. Kommunernas stöd åt den centrala kursverksamheten förutsattes ske i form av att kommunerna svara för inackorderingsavgifterna samt för inkomstbortfall under kurstiden. 27. Ehuru i och för sig behov föreligger av anordnandet årligen av 40 å 50 dylika kurser med 40 å 50 deltagare i varje kurs, har kommittén sett sig föranlåten att av olika skäl för första verksamhetsåret föreslå statsbidrag allenast till en i förhållande till behovet begränsad omfattning. För kommunala förtroendemän i kommuner, som icke beröras av kommunindelningsreformen, föreslås för budgetåret 1948/49 statsbidrag till endast 5 kurser. Kostnaderna beräknas i genomsnitt per kurs uppgå till 3 800 kronor. Kommittén föreslår, att för budgetåret 1948/49 ett reservationsanslag av 19 000 kronor ställes till Kommunala uppläsningsnämndens förfogande. 28. Inom kommittén har förefunnits stark sympati för ett förslag om upprättandet av en »kommunskola», belägen i Stockholms närhet. Emellertid

135 har kommittén i nuvarande läge ansett sig böra ställa denna tanke på framtiden och i stället för en försöksverksamhet föreslå en annan central ledning av den i det föregående omnämnda kursverksamheten. 29. Kommittén föreslår, att för kursverksamhetens centrala ledning tillsättes en särskild nämnd, kallad Kommunala upplysningsnämnden. Nämnden skulle bestå av fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, varav en ordförande och en representerande socialinstituten, jämte en representant för vardera Centralförbundet för socialt arbete, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och Samverkande bildningsförbunden. 30. På nämnden bör ankomma att planlägga, leda och samordna den kursverksamhet för nyvalda kommunala förtroendemän och för innehavare av mera kvalificerade verkställighetsuppdrag, som i det föregående föreslagits. De anslag för kursverksamheten, som statsmakterna ställa till förfogande, böra fördelas av nämnden. 31. För att nöjaktigt kunna fylla sin uppgift behöver nämnden ett sekretariat, till en början bestående av en sekreterare och ett kontorsbiträde med placering i resp. Cb 30 och Cb 8 i det statliga lönereglementet, alltså för en årslön av resp. 15 504 och 5 292 kronor. Vidare beräknas för rese- och traktamentsersättningar åt nämndens sekreterare och ledamöter jämte dagarvoden åt ledamöterna ett belopp av 5 000 vara erforderligt under budgetåret 1948/49. Slutligen beräknas för diverse omkostnader ett belopp av 8 000 kronor. Kommittén föreslår, att ett till 34 000 kronor avrundat reservationsanslag för budgetåret 1948/49 ställes till nämndens förfogande.

D . Upplysningsverksamhet i anledning av kommunindelningsreformen 32. Enligt kommitténs mening kan vid tidpunkten för kommunsammanslagningen den situationen uppkomma, att kommuner, som önska anställa tjänstemän, icke kunna få kvalificerade sökande till tjänsterna. För att säkerställa kommunalförvaltningens effektivitet måste därför särskilda åtgärder vidtagas. 33. I första hand kommer då i fråga en kursverksamhet med syfte att göra vissa därtill lämpade kommunala förtroendemän skickade att så långt sig låter göra sköta den kommunala förvaltningsapparaten utan biträde av kvalificerade tjänstemän. Kommittén finner det rimligt, om en sådan kursverksamhet — som icke är artskild från den i punkterna 24—27 berörda

136 kursverksamheten för innehavare av kvalificerade kommunala förtroendeuppdrag — erhåller ett kraftigare stöd från statsmakternas sida än när fråga är om central kursverksamhet för förtroendemän i kommuner, vilka icke beröras av kommunindelningsreformen. 34. Kommittén föreslår, att statens stöd till kursverksamhet, som är särskilt avsedd för kommunala förtroendemän i de av kommunindelningsreformen berörda kommunerna, utgår enligt samma grunder som statens stöd till de centrala kurserna för innehavare av mera kvalificerade verkställighetsuppdrag, med den avvikelsen, att staten svarar icke blott för kursdeltagarnas resor utan jämväl för dessas inkvarteringskostnader. I anledning härav uppstår ett behov av statsbidrag till varje sådan kurs — omfattande 40 å 50 deltagare — av 6 200 kronor. — Det förutsattes, att vederbörande kommuner svara för det inkomstbortfall, som kursdeltagarna få vidkännas under kursernas bevistande. 35. För budgetåret 1948/49 föreslås anslag till en kursverksamhet, omfattande sammanlagt 15 kurs veckor. Det sammanlagda medelsbehovet under budgetåret 1948/49 skulle sålunda uppgå till 93 000 kronor. 36. Oberoende av ifrågavarande kursverksamhet förefinnes för de kommunala funktionärerna behov av fortlöpande personlig handledning. Lämpligt är, att de som svara för denna handledning — vissa statliga konsulenter, assistenter och inspektörer, liksom kommunförbundens konsulenter — under tiden närmast efter kommunsammanslagningen i första hand få ägna sin uppmärksamhet åt de nybildade kommunerna. Rutinbesöken i de redan bestående enheterna få av denna anledning minskas. Huvudvikten bör läggas icke på inspektion i egentlig mening utan på rådgivning.

E . Anslagsberäkningar för budgetåret 1948/49 37. Till nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer föreslås ett från 25 000 till 50 000 kronor förhöjt anslag, varjämte till nämndens förfogande bör ställas ett anslag av 6 000 kronor, varav 3 000 kronor avses som arvode för nämndens sekreterare och 3 000 till övriga omkostnader, inklusive dagarvoden till nämndens ledamöter. 38. Till utarbetande av för kommunala förtroendemän avsedda korrespondenskurser i sociala och kommunala ämnen föreslås ett anslag av 100 000 kronor, att — därest så finnes lämpligt och möjligt — ställas till förfogande åt en vid Socialinstitutet i Stockholm inrättad avdelning för korrespondensundervisning. Särskilt anslag till vissa med verksamheten förenade engångs-

137 kostnader bör i samband med remissbehandlingen av kommitténs förslag framläggas av styrelsen för socialstyrelsen för socialinstitutet. 39. Till fortlöpande kursverksamhet för nyvalda kommunala förtroendemän föreslås ett anslag av 35 000 kronor, att ställas till Kommunala upplysningsnämndens förfogande. 40. Till fortlöpande kursverksamhet för innehavarna av mera kvalificerade kommunala verkställighetsuppdrag föreslås ett anslag av 19 000 kronor, att ställas till Kommunala upplysningsnämndens förfogande. 41. Till anordnande av särskild kursverksamhet i anledning av kommunindelningsreformen föreslås ett anslag av 93 000 kronor, att ställas till Kommunala upplysningsnämndens förfogande. 42. Till Kommunala upplysningsnämndens förfogande ställes, för bestridande av nämndens och det till dess förfogande stående sekretariatets omkostnader — utöver de särskilda anslagen till kursverksamhet — ett anslag av 34 000 kronor.

Sammanlagt skulle sålunda de av kommittén för budgetåret 1948/49 föreslagna anslagen uppgå till (56 000 + 100 000 + 35 000 + 19 000 + 93 000 + 34 000 kronor) 337 000 kronor.

138 Bilaga 1

Förteckning över kommunal

författningslitteratur

Förteckningen, vars syfte är att giva ett begrepp om tillgången på tillgängligt handboks material, gör icke anspråk på fullständighet. Endast i undantagsfall upptagas kommentarer och handböcker rörande icke längre tillämpliga lagar och förordningar. Statens offentlig;) utredning och riksdagstryck upptagas icke. Den i förteckningen använda rubrikindelningen ansluter i huvudsak till den titelindelning, som kommit till användning i finansstatistikformuläret för stadskommunerna. Under de olika rubrikerna redovisas verken i bokstavsföljd efter författare eller utgivare.

Författare el. utgivare

Titel

1. Allmän

Tryckort, tryckår, förlag

Sidantal

Pris

förvaltning.

Aldén, G. o. Olsson, J. Medborgarens Bok:II. Svensk Sthlm 47 200 4: 50 kommunalkunskap (Hökerb.) 1919 års lagstiftning ang. kommuSthlm 20 Dahlberg, K. 188 12: — nala nybildningar (Norstedt) Handledning i bokföring för landsSthlm 41 Genberg, T. 72 t r kommuner (Skattebet. förening) Om den kommunala instruktionsGrante, P. Upps. 46 429 io: — och finansmakten Hagman, K. Sveriges kommunallagar Sthlm 26 611 (Fröléen) B 590 Sthlm 36 Hammarskjöld, Hj. Kommunallagarna 395 10: 50 (Norstedt) Sthlm 34 Kommunala arkiv och deras vård 160 2: 50 Linden, B. (Ländsk, förb.) Sthlm 42 Olsson, J. Kommunal valhandbok 134 1: 50 (Ländsk, förb.) Kommunala handlingars offentSthlm 43 16 - : 50 » lighet (Ländsk, förb.) författningsSthlm 46 Olsson, J. o. Kaijser, F. Kommunallagarna, 259 3: 50 text (Ländsk, förb.) Sthlm 47 1 241 27: Skarstedt, S. Sveriges Rikes Lag (Norstedt) B 1 667 Sundberg, H. Kommunalrätt Sthlm 47 335 37: 50 Sundberg, H. o. Berg- Kommunal författningshandbok Sthlm 45 1 483 36: lund, H. (Norstedt) Sköld, P. E. och Sveriges kommunallagar Sthlm 45 231 2: 25 Vänner, A. (Tiden) Sthlm 47 Sköld, P. E. Kommunalkunskap 197 3: 25 (Tiden) Kommunallagarna, FörfattningsSthlm 47 Törngren, E. 80 2:text (Sv. stadsförb.) Westerberg, 0 . Om administrativ besvärsrätt Sthlm 46 224 12: Lagen om förhandlingsrätt för Westman, E. G. Sthlm 40 88 4: kommunala tjänstemän (Norstedt)

139 Författare el. utgivare

Titel

Tryckort, tryckår, förlag

Sidantal

Pris

9: -

3: 50

2: 50

634 634

8: 75 5: 35

Sthlm 46 (Norstedt) Sthlm 38 Sthlm 47 (Norstedt) Sthlm 44 Sthlm 46 Sthlm 40 (Norstedt) Sthlm 45 (Norstedt) Sthlm 43 (Norstedt) Sthlm 45

3: 75

412 254

6: 8: 50

Sthlm 44 (Norstedt) Sthlm 44 (Tiden) Sthlm 44 Sthlm 44 Lund 47 (Håkan Ohlssons förl.)

4: 50

5: 50

192 190 154

3: 50 6: 50 3: 50

9: -

Zander. J. A o. Nils- Kommunallagarna Sthlm 40 son, J. R. (Ländsk, förb.) Kommunallagarna för landsbygden Sthlm 39 » Stadsförbundets bokföringsbeSthlm 30 tänkande (Sv. stadsförb.) Landstingsförbundets bokförings Sthlm 33 betänkande (Sv. landstingsförb.) Sthlm 43 Kommunalkontorets arbetsproblem (Ländsk, förb.) 2. Rätts- och Sjöholm, E.

ordningsväsen.

Lagstiftning om polisväsendet m. m.

Sthlm 41 (Norstedt) (Ländsk, förb.)

3. Mantalsskrivning (inkl. folkbokföring) och beskattning. Dahlgren, K., m. fl.

Skatt vid Källan

Lundevall, A. Norrman, S.

Kommunalskattelagen Folkbokföring

»

Olsson, J. Sandström, K. G. A.

» » » Sköld, P. E. o. Vänner, Al.

» »

Wihlborg, A.

Rätt mantalsskrivningsort Nöjesskatten Om taxering för inkomst eller förmögenhet Om beskattning av inkomst och tjänst m. m. Om beskattning av inkomst och rörelse Om förmögenhetsbeskattning samt beskattning av inkomst av kapital Skatte- och taxeringsförordningarna 1/1 1944 Skattelagarna Taxeringshandbok Fastighetstaxeringen 1944 — 45 Folkbokföringsförordningen

181 9: 103 2: 50 432 14: 756 35: 665 32: 456 27:

-

4. Byggnads- och stadsplaneväsen. Forsman, A.

Stadsplanelagen jämte byggnadsstadgan m.m. Bestämmelser rör. uppläggning och förande av fastighetsregister för stad Stadsbyggnad. Föredrag och diskussioner vid Sv. kommunaltekniska föreningens stadsbyggnadsvecka (1 — 3)

Sthlm 44 (Norstedt) Sthlm 40 (Lantmäteristyrelsen) Sthlm 38 Sthlm 42 Sthlm 44

550 7: 50 419 20: 566 20: -

140 Författare el. utgivare

Titel

Tryckort, tryckår, förlag

Sid-

Sthlm 44 (Norstedt)

9: —

Sthlm 45 (Norstedt)

6: 50

Pris

5. Civilförsvar. Göransson, E. Skogman, H.

o.

Civilförsvaret enligt 1944 års lagstiftning

6. Petri, B.

Brandskydd.

Brandlagen m. m.

7—11.

och

Fastighetsförvaltning,

industriella Bexelius, A. Groth, S. Johansson, J. E.

Welinder, C.

brandstadgan

verk m. m.

Lagstiftningen rörande den allmänna väghållningen m. fl. författningar Lagen om enskilda vägar Om tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad enligt 1931 års stadsplanelag. Föredrag. Kommunalavgifter i de svenska städernas hushållning med hänsyn till den kommunala affärsverksamheten. Akad. avh. Protokoll vid Sv. stadsförbundets konferens om gatukostnadsbestämmelser, den 3 febr. 1934 Sv. Kommunaltekniska Föreningens handlingar

12—14. Hälso- och Allmän hygien.

Floren, G.

Sthlm 43 (Ländsk, förb.)

451 10:50

Sthlm 40 (Hökerb.) Sthlm 33

5: 75

1: 75

Lund 35

372 Sthlm 34 (Sv. stadsförb.)

sjukvård.

Livsmedelshygien.

Sthlm 45 (Ländsk, förb.) Höjer, J. A. o. Sjö- Folkhälsan som samhällsangeläSthlm 45 vall, E. genhet. (Vår tids medicin.) (Bonniers) Sthlm 45 Johansson, C. G. Samhället och folkhälsan. (Natur & Kultur) Lagen om vissa av landsting eller Sthlm 29 Lawski, S. kommun drivna sjukhus (Norstedt) 1940 års sjukhuslagstiftning. InSthlm 44 ledande översikt. Lagtext Stenbeck, R., BissM edicinalförfattningar Sthlm 45 marck, F. o. Bastman, A. Praktisk handledning i bostadsSthlm 41 Bladini, E. G. inspektion (Wahlström & Widstrand) Hälsovårdsstadgan

8: -

9: 50

6: 50

4: 50

1:50

1 473 66: 98

3: 75

141 Författare el. utgivare

Titel

Fischer, G.

Samhällshygien. Vatten, bad, avlopp, renhållning och begravning. (Vår tids medicin) Föredrag i skolhygien hållna under kursen i skolhygien för kommunala folkskoleinspektörer och överlärare den 15—19 juni 1943 anordnad av Sv. skolmaterielförlaget Gunnar Saietz AB Wirgin, G. Hälsovård (Medicinskt folkbibliotek). 1. Bostadens hygien. — 2. Hygienen utanför bostaden. — 3. Smittobekämpande. — 4. Skolhygien Svensk arbetslagstiftning Molin, A. Åfelt, E. o. Jansson, J. Allmän födoämneshygien •

Tryckort, tryckår, förlag

Sidantal

Pris

Sthlm 44 (Bonniers)

8:75

Sthlm 45 (Saietz)

261 10: -

Sthlm 31 Sthlm 39

245 338 392 481

4:25 5:50 6:25 7:50

Sthlm 41 Sthlm 20 (Biksförsäkr.anst.)

610 271

5: -

Sthlm 28 (Norstedt) Sthlm 47 (Utk. årligen) Lund (Håkan Ohlssons förl.)

1:50

3: -

15. Undervisnings- och bildningsverksamhet. i Bergqvist, B. J: son o. Kommunala flickskolan. Stadga Wallin, H. och undervisningsplaner, m. m. 1 Folkskolans årsbok. Sv. folkskoli lärareförbund Författningar rörande kyrka, folkskola och pastorsexpedition. Utgives med minst 1 häfte per kvartal Grimlund, H. & 1933 års förnyade läroverksstadga Wallin, H. Wagnsson, R. Kommunernas skoluppgifter

3: 75 per år

Sthlm 39 (Norstedt) Sthlm 39 (Tiden) Sthlm 40 (Sv. lärartidning)

8:60

1:50

Sthlm 47 (Bergvall Lund 47 (Håkan Ohlssons förlag)

6:90

6: 75

Lund 45 (Gleerup) En svensk medborgares trygghet Sthlm 47 mot nöd (Norstedt) Sthlm 47 Den svenska socialpolitiken (Norstedt) Sthlm 46 Social årsbok (Centralförbundet för socialt arbete) Sthlm 44 Socialvårdsmål (Sv. fattigvårds- och barnavårdsförb.)

7:25

8: -

3: 75

6:50

3: 75

Wagnsson, R., Wik- Folkskolestadgan ström, N. o. Holmquist, A. Wallin, R. o. Holm- Folkskolestadgan quist, H Wetterberg, G. Folkskolestadgan

16. Socialvård i allmänhet.

Elmer, Å. Höjer, Karl J.

»

Svensk socialpolitik

142 Författare el. utgivare

Flera författare

Titel

Ett genombrott Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets kalender

Tryckort, tryckår, förlag

Sthlm 44 (Tiden) Sthlm 44

Sidantal

Pris

466 10: 589 13: -

16 a. Fattigvård. Elmgren, A. o. Den offentliga fattigvården Sköld, P. E. Linders, J. o. Wahl- Lag om fattigvården

berg, E. Norrman, S.

Sthlm 37 (Tiden) Sthlm 43 (Norstedt) Fattigvårdsprocessen Sthlm 30 Text till fattigvårdslagen. Utgives Sthlm vid mera betydande ändringar (Sv. fattigvårds- och barnavårdsförb.)

2: 35

496 12:50

i 392

9: -

Malmö 46

3:50 1

Sthlm 37 (Tiden) Sthlm 46 Sthlm 45 (Norstedt) Sthlm 38 (Norstedt) Sthlm 43 Sthlm 47 (Ländsk, förb.) Sthlm 41 (Norstedt) Sthlm 27

2: 50 !

Lund 45 (Håkan Ohlssons förlag) Borås 47 (Björsell)

16 b. Barnavård. Bylander, Å. Elmgren, A. o. Sköld, P. E. Höjer, K. J. von Kock, R.

Handledning föJ uppsättande av barnavårdsnämnds protokoll Den samhälleliga barna- och ungdomsvården Samhället och barnen Samhällets barnavård

Löfving, B. o. Carlson V. Lagstiftning om barn utom äktenskapet m. m. Olsson, J. 1943 års bidragsförskottslag Supplement år 1947 Wallin, G.

Lagen om förmyndarskap

Undén, Ö. Wetterberg, G.

Föräldrar och barn enligt gällande svensk rätt Barnavårdslagen

Eilard, R.

Införselexekutionen

17. Social

296 6: 708 16: 380

6: 25

168 18

4: 50 1: -

4: 75

5: -

5: 50

9: -

2: 50

1: 75

förmedlingsverksamhet.

Ekdahl, G. o. Gustavs- Byggnadsverksamhet och bostadsSthlm 45 (Samverkande byggson, J. behov nadsförbunden) Den statliga egnahemsverksamEriksson, Y. Sthlm 45 heten

143 Författare el. utgivare

Titel

18. Eriksson, B. Jerneman, T. o. Brusewitz, P. E.

19.

Thulin, E. J:son

Ahlmark, S. Dahlin, E. gren R.

Wallin, G. Zetterberg, H.

Dahl- Prisregleringslagen och priskontrollen Handbok för hyresnämnderna. Utgiven av statens hyresråd Den nya hyreslagen m. m. Lagen om hyresreglering m. m.

Croneborg, 0 .

Om gravrätt. Kyrkorättslig studie

21.

»

Prawitz, G. Wetterberg, G.

Sthlm 46 Sthlm 44 (Ländsk, förb.)

125 200

2: 3: 50

Sthlm 46 (Eklund) Sthlm 37

4: 75

7: -

Sthlm 39 (Fritzes) Sthlm 46 (Norstedt) Sthlm 45 (Norstedt) Sthlm 40 Sthlm 40 (Norstedt)

3:90

4: 50

8: -

252 185

6: 50 5:25

Sthlm 41 (Diakonistyrelsen) Sthlm 45 Sthlm 44 Lund 44

4: 75

Krislidsförvaltning.

Den nya hyreslagstiftningen o.

Pris

Nykterhetsvård.

nykterhetslagstiftning

Rusdrycksförsäljningsförordningen av år 1937 20.

Sidantal

Socialförsäkring.

1946 års folkpensioneringslag Handbok rörande folkpensioner och barnbidrag m. m. Ny upplaga utkommer i nov. 1947 Svensk Sjukkassekalender. Utkommer årligen

: Bergils, H. o. Åman, A. Svensk

Tryckort, tryckår, förlag

Kyrkan.

Svensk gravrätlspraxis Ecklesiastik boställsordning Handbok i kyrkolagfarenhet

148 5: 395 9: 50 1 321 26: -

144 Bilaga

2 Exempel på program för veckokurs i kommunala medelsförvaltningsfrågor

Exemplet är hämtat från det preliminära programmet för en kurs för ordförande i kommunalnämnder i kommuner med icke centraliserad medelsförvaltning, som Svenska landskommunernas förbund anordnar på Örenäs den 16—23 november 1947. Antalet kursdeltagare uppgår till ca 50. Samtliga deltagare ha i förväg genomgått förbundets brevkurs i kommunala medelsförvaltningsfrågor. En del av de upptagna föreläsningsämnena torde komma att behandlas i grupparbetet. Kursens huvudvikt är lagd på grupparbetet: deltagarna uppdelas på fem grupper, vardera under ledning av en av förbundets konsulenter. Grupparbetet avser att utgöra en repitition av och fördjupning i brevkursen med praktisk tillämpning på förhållandena i kursdeltagarnas kommuner. den 16 november: kl. 13 Kommunalnämnden, kommunens finansministerium. Föreläsning (för denna och andra föreläsningar anslås i regel minst en timme för frågor och diskussioner) Grupparbete: Budgeten kl. 15.30- 18 Samkväm kl. 19 den 17 november: kl. 9 kl. 1 2 - 1 4 kl. 15.30 kl. 1 9 - 2 1

Något om den kommunala kompetensen. Föreläsning Grupparbete: Budgeten, forts. Kommunalfullmäktiges direktivrätt. Föreläsning Grupparbete: Dagbokföringen

den 18 november: kl. 9 Kommunal fondbildning. Föreläsning (ämnet behandlas dessutom i grupparbetet) kl. 1 2 - 1 4 Grupparbete: Bokslutet kl. 15.30 Kommunen som arbetsgivare. Föreläsning kl. 1 9 - 2 1 Grupparbete: Bokslutet, forts. den 19 november: kl. 9 Kommunalnämndens expeditionsgöromål. Föreläsning kl. 12 Centralisei ing av medelsförvaltningen. Föreläsning kl. 1 5 - 1 9 Studiebesök, gruppvis, till närbelägna kommunalkontor den 20 november: kl. 9 kl. 1 2 - 1 4 kl. 15.30 kl. 1 8 - 2 0

Överläggning rörande de vid studiebesöket gjorda iakttagelserna Grupparbete: Budgetredovisningen Den nya byggnadslagstiftningen. Föreläsning Grupparbete: Finansstatistiken

145 den 21 november: kl. 9 Kommunerna och bostadsförsörjningen. Föreläsning kl. 12 — 14 Grupparbete: avräkningar m.m. kl. 15.30 Kommunal arkivvård. Föreläsning kl. 18 — 20 Grupparbete: praktiska överläggningar i anslutning till föreläsningen om arkivvård. Registrering av handlingar m.m. den 22 november: kl. 9 kl. 12 kl. 14 kl. 16 den 23 november: kl. 9 — 12

Problem inför kommunsammanslagningen. Föreläsning Kommunala sammanträden. Föreläsning Protokoll. Föreläsning med praktiskt demonstrationsmaterial Hur skall kommunalnämndsordföranden hinna följa med allt och hålla reda på allt? Informationsmöjligheter Reserveras för i programmet upptagna ämnen, som icke medhunnits, samt för överläggningar och grupparbete i sådana frågor, som uppkommit under kursens gång och icke blivit tillräckligt behandlade.

5G. Utredning angående organisationen av den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. Av E. Schalling Idun. 148 s. E. 57. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:13—14. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Hallands län samt Göteborgs och Bohus län. Beckman. 67 s. K> 58. Betänkande angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. Beckman. 82 s. Fl. 59. Betänkande med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på mejerinäringens område m. m. Beckman. (2) 205 s. Jo. 60. Förslag till tryckfrihetsförordning. Norstedt, iv. 314 s. Jo. 61. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 2 angående den lasarettsanslutna B-sjukvården jämte anstaltsvården av kroniskt sjuka. Beckman. 120 s. I. 62. Fiskredskapsförsåkring. Betänkande avgivet av flskredskapsförsäkringsutredningen. Am. Lundpuist. 69 s. Jo. 63. Betänkande med förslag till byggande av fiskehamnar. Beckman. 276 s. K. 64. Betänkande och förslag rörande dövstumsundervisningen. Idun. 340 8. E. 65. Arbetstidsutredningens betänkande. Del 1. Arbetare under jord i gruva och stenbrott. Idun. 60 s. S. 66. De medicinska högskolornas organisationskommitté. 2. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. Idun. 126 s. E. b

67. Betänkande med förslag angående utbyggnad av lantbruks-, skogsoch veterinårhögskolorna. Idun 324 s. Jo. 68. Betänkande med utredning och förslag angående utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer. Beckman. 243 s. E. 69. 1946 års hjälp- och särklasslårarutredning. Utbildning av lärare för utvecklingshämmade och svårfostrade barn jämte förslag till inrättande av ett statens speciallärarinstitut. Katalog och Tidskriftstryck. 130 s. I« 70. Betänkande angående ett rikssjukhus i Norrland (»Norrlandssjukhuset»). Katalog och Tidskriftstryck. 233 s. I. 71. Återfall i brott åren 1921—1940. En statistisk undersökning av S. Groth. Norstedt. 45 s. J»« 72. Betänkande med förslag angående försvarets organisation. Del 1. Beckman. 823 s. F*. 73. Betänkande med förslag angående försvarets organisation. Del 2. Särskilda yttranden. Beckman. 108 s. *'ö. 74. Råd och anvisningar rörande utformning av ålderdomshem, hem för kroniskt sjuka, vårdhem för låttskötta sinnessjuka samt folktandvårdspolikliniker. Idun. 56 s. 9 pl. S. 75. 1945 års universitetsberedning. 3. Universitetsbiblioteken, universitetsadministrationen m. m. Hseggström. 225 s. E. 76. Betänkande angående kommunal upplysningsverksamhet. V. Petterson. 148 s.I 77. Rekommendationer för konstruktiv beräkning av jordbruksbyggnader. V. Petterson. 40 s. S. 78. Betänkande angående klassificering av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken samt statens järnvägar. V. Petterson. 44 s. K.

A n m . Om sftrskild t r y c k o r t ej angives, ä r tryckorten Stockholm. B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a begynnelsebok ksd a J? departement, u n d e r vilket utredningen avgivits, t . ex. E . - ecklesiastikdepartementet, J o . = jord-

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

Allmun lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. (16) [Lagberedningens förslag till jordabalk 1. [381 Betänkande med förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. [431 Förslag till tryckfrihetsförordning. [60] Återfall i brott åren 1921—1940. [71] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med utredning rörande riksråkenskapsverkets organisation. [13] 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. [23] Betänkande ang. reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. [58] Betänkande ang. klassificering av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken samt statens järnvågar. [78] Kommunalförvaltning. liktänkande med förslag till lag om regionkommuner i ni. m. [301 •Kommunallagskommitténs betänkande 1 med förslag ang. ' ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borger, lig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet [53] Statens och k o m m u n e r n a s

finansväsen.

Politl. Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag tjänstereglemente för polisväsendet. [45]

till

Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [1] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. [181 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. [44] Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag ang. särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. [21] Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. [241 Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] Stuveriverksamheten i svenska hamnar. [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. [29] 1945 års skogshårbfirgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena nå hemmansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. [37] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—Juni 1946. [41] Betänkande ang. familjeliv och hemarbete. [46] Arbetstidsutredningens betänkande. Del 1. Arbetare under jord i gruva och stenbrott. [65] Råd och anvisningar rörande utformning av ålderdomshem, hem för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta sinnessjuka samt folktandvårdspolikliniker. [74]

Hälso- och sjukvård. Statens sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. 2. Den lasarettsanslutna B-sjukvården jämte anstaltsvården av kroniskt sjuka. [61] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. [44] Betänkande ang. ett rikssjukhus i Norrland (»Norrlandssjukhuset»). [70] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. [20] 2: 12. Malmöhus län. [35] 2: 11. Kristianstads län. 1401 2: 8—10. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge lån. [481 2: 25. Norrbottens län. [54] 2: 13—14. Hallands län samt Göteborgs och Bohus län. [57] Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års möbelutredning. [52] Fast egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r . Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. [2] Betänkande med förslag ang. lantmåteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [8] Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag ang. inrättande av en central sågverksskola. [32] Redogörelse i sammandrag för utredning rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun. [33] Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938— 42 använd metodik och härom vunna erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd. [36] Betänkande ang. organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. [42] Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar. [47] Fiskredskapsförsäkring. Betänkande avgivet av fiskredskapsförsäkringsutredningen. [62] Betänkande med förslag till byggande av fiskehamnar. f631 Rekommendationer för konstruktiv beräkning av jordbruksbyggnader. [77] Vattenväsen. Skogsbrnk. Bergsbruk.

Kommunikationsväsen. Bank-, kredit- och pennlngväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m Del 3. Tandlåkarinstitutens organisation m. m. [9J 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 9. Gymnasiet [34] 10. Flickskolan. [49] . j , Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. [12] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med forslag ull lönereglering för övningslårare. [15] Stöd åt utvecklingshåmmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 5. [17] 1945 års akademikerutredning. [25] < Betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande vissa helgdagar. [27] ...... u «*i #*. Betänkande med förslag ang. utbildning av befäl för handelsflottan m. m. [31] . Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. 1391 Betänkande om granskning och antagning av läroböcker. [51] Utredning med förslag ang. utbildning av lärare för industri och hantverk vid anstalter för yrkesundervisning Utredning ang. organisationen av den linska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. [56] Betänkande med förslag ang. forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på mejerinanngens område m. m. [59] , . . Betänkande och förslag rörande dövstumsundervismngen. De medicinska h ö g s k o h Ä a s organisationskommitté. 2. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. [66] , . , 1K . Betänkande med förslag ang. utbyggnad av lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna. [67] . Betänkande med utredning och förslag ang. utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer. [68] 1946 års hjälp- och särklasslärarutredning. Utbildning av lärare för utvecklingshämmade och svårfostrade barn jämte förslag till inrättande av ett statens speciallararinstitut. [69] . ._,. . , 1945 års universitetsberedning. 3. Universitetsbiblioteken, universitetsadministrationen m. m. [75] Betänkande ang. kommunal upplysningsverksamhet. 176] Försvarsväsen.

Industri. Handel och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [14] Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning ang. handel med skrot, lump och begagnat gods. |221 Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. [50]

1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. [5 Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. [10] Betänkande med förslag ang. försvarets organisation. Uel 1. [72] Del 2. Särskilda yttranden. [73] Utrikes ä r e n d e n .

Stockholm 1947. Victor Petterson* Bolcinduitriaktiebolag 22956

Internationell rätt.