Kommunal skatteutjämning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964:19 Finansdepartementet

KOMMUNAL SKATTE UTJÄMNING BETÄNKANDE AV 1958 ÅRS S K A T T E U T J Ä M N I N G S K O M M I T T É

Stockholm 1964

" itSl> ,"

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Kronologisk förteckning

1. Indexlån. Del I. Kihlström. 96 s. Fl. 2. Indexlån. Del II. Kihlström. 526 s. Fl. 3. Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. Esselte. 212 s. I. 4. Effektivare konsumentupplysning. Esselte. 111 s. H. 5. Bättre åldringsvård. Esselte. 121 s. S. 6. Alkoholreklamen. Norstedt & Söner. 278 s. Fl. 7. Statens skogar och skogsindustrier. Svenska Reproduktions AB. 144 s. FL 8. Kapitalutvecklingen 1 det svenska lantbruket. Esselte. 88 s. Jo. 9. Arbetstidsförkortningens verkningar. Esselte. 216 s. S. 10. Företagsinteckning. Tiden-Barnängen Tryckerier AB. 149 s. Ju. 11. Algfrågan. Norstedt & Söner. 188 s. Jo. 12. Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del II. Esselte. 302 s. Jo. 13. Religionsfrihet. AB Wilhelmssons Boktryckeri. XXVIII+594 s. E. 14. Svensk namnbok 1964. AB E G Johanssons Boktryckeri, Karlshamn. 227 s. Ju. 15. Utlåtande av Juristkommissionen i Wennerströmaffären. Norstedt & Söner. 117 s. Ju. 16. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala. 323 s. E. 17. Rapport av parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären. Norstedt & Söner. 46 s. Ju. 18. översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och tillhörande dokument. Marcus. 187 s. H. 19. Kommunal skatteutjämning. Kihlström. 419 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1964:19 Finansdepartementet

KOMMUNAL SKATTEUTJÄMNING B E T Ä N K A N D E AV 1958 ÅRS S K A T T E U T J Ä M N I N G S K O M M I T T É

EMIL K I H L S T R Ö M S T R Y C K E R I AKTIEBOLAG S T O C K H O L M 1964

mi Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet

Den 20 december 1957 bemyndigades chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att verkställa utredning rörande den kommunala skatteutjämningen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshövdingen G. V. Nilsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N. G. Hansson, ledamoten av första kammaren, nuvarande statsrådet E. B. Holmqvist, direktören S. A. Järdler, dåvarande ledamoten av andra kammaren, hemmansägaren C.-W. Lothigius, f. d. riksdagsmannen N. Persson, kanslirådet J.-E. E. Stenius, drätseldirektören E. D. Sundberg och dåvarande ledamoten av andra kammaren, sågverksarbetaren O. W. Wiklund. Departementschefen uppdrog åt Nilsson att vara utredningens ordförande. De sakkunniga antog benämningen 1958 års skatteutjämningskommitté. Kommitténs sammansättning har under utredningsarbetets gång förändrats. På egen begäran entledigades Hansson från sakkunniguppdraget fr. o. m. den 11 juli 1958. I hans ställe tillkallades ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren C. E. Carlsson att fr. o. m. samma dag vara sakkunnig. På egen begäran entledigades vidare Holmqvist från ledamotskapet av kommittén fr. o. m. den 20 januari 1962. Såsom Holmqvists efterträdare förordnades fr. o. m. samma dag ledamoten av riksdagens första kammare, direktören J. E. Eriksson. Vidare förordnade departementschefen kammarrättsrådet E. P. G. Eklund att fr. o. m. den 27 januari 1962 vara ledamot av kommittén. Sedan departementschefen den 26 april 1963 bemyndigats att tillkalla ytterligare högst två ledamöter i kommittén, förordnade denne nuvarande t. f. byråchefen i socialdepartementet K. G. Fridh och ledamoten av första kammaren, slöjdläraren T. Sörlin att vara ledamöter i kommittén. Till sekreterare åt kommittén förordnades fr. o. m. den 9 april 1958 länsassessorn R. S. Lindholm. Även inom sekretariatet har under arbetets gång förändringar skett. Sålunda förordnades konsulenten S. Hörngren att vara

biträdande sekreterare fr. o. m. den 1 maj 1959. Hörngren kvarstod i denna befattning t. o. m. den 31 juli 1963, då han på egen begäran lämnade densamma. Sedan Lindholm, ävenledes på egen begäran, lämnat sin befattning som kommitténs sekreterare, förordnades taxeringsintendenten B. H. Skoglund att vara kommitténs sekreterare fr. o. m. den 1 oktober 1959. I samband med att Eklund förordnades som ledamot av kommittén den 27 januari 1962 övertog denne ledningen av sekretariatets arbete. Till biträdande sekreterare förordnades fr. o. m. den 12 februari 1962 nuvarande t. f. byråchefen i riksskattenämnden S. E. Sagnert och fr. o. m. den 5 oktober samma år kammarrättsassessorn F. B. Stening. På egen begäran entledigades Skoglund fr. o. m. den 1 november 1962 från sitt uppdrag som kommitténs sekreterare och förordnades Eklund fr. o. m. samma dag att vara kommitténs huvudsekreterare. Följande experter har biträtt kommittén i dess arbete, nämligen, fr. o. m. den 13 juni 1958 nuvarande byrådirektören i finansdepartementet C. B. Edlund, fr. o. m. den 3 november samma år taxeringsintendenten P. B. Sundberg, fr. o. m. den 9 februari 1962 nuvarande budgetsekreteraren L. E. Peterson, fr. o. m. den 1 november 1962 förutvarande sekreteraren i kommittén Skoglund och under tiden den 16 augusti 1962—den 25 april 1963 sedermera ledamoten av kommittén Fridh. Kommittén har därjämte i sitt arbete biträtts av förste aktuarien Ingmar Fries och assistenten i finansdepartementet Ivar Stahl. Taxeringsintendenten Sundberg har på grund av sjukdom inte deltagit i kommitténs arbete sedan december månad 1961. För att tas i beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande har till kommittén överlämnats den 28 maj 1962 motionerna 1:584 och 11:719 till samma års riksdag i vad de avser fråga rörande skatteunderlagsdifferentiering av statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet och den 17 maj 1963 handlingarna i ett inom statskontoret behandlat, i propositionen nr 66 till 1963 års riksdag omförmält ärende rörande kostnaderna för byggnader inom det allmänna skolväsendet och yrkesskolväsendet med förslag till ändrade bestämmelser rörande statsbidrag till skollokaler. Kommittén har till chefen för finansdepartementet överlämnat dels ett den 11 augusti 1958 dagtecknat betänkande (stencilerat) med förslag rörande ifrågasatt ändring av gällande grunder för beräkning av skattelindringsbidrag m. m., dels ett den 19 september 1961 dagtecknat förslag till ändrade grunder för bidrag till skattetyngda kommuner (stencilerat). Kommittén har avgivit följande utlåtanden och yttranden: den 14 november 1958 över förslag från 1958 års socialförsäkringskommitté beträffande förbättrade grundpensionsförmåner m. m. (stencilerat), den 11 september 1959 över en underdånig framställning från Karesuando kommun om åtgärders vidtagande för att trygga kommunens existensmöjligheter,

5 den 11 september 1959 över 1958 ars besparingsutrednings betänkande med förslag till besparingar inom statsverksamheten (SOU 1959:28), den 29 januari 1960 över vad riksdagens revisorer i sin den 15 december 1959 dagtecknade berättelse under 26 § anfört om fördelning av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun, den 5 april 1960 över de likalydande motionerna 1:148 och 11:181 till 1960 års riksdag om utjämning mellan församlingarna av kostnaderna för byggande och underhåll av kyrka, den 9 maj 1960 över 1957 års fastighetsskattesakkunnigas betänkande (SOU 1960:4), den 28 januari 1961 över en inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria angående samverkan mellan kyrklig och borgerlig kommun i ekonomiska frågor, den 10 mars 1961 över länsstyrelsens i Norrbottens län betänkande Tornedalsutredningen, andra delen (SOU 1960:37), den 10 mars 1961 över de likalydande motionerna 1:452 och 11:532 till 1961 års riksdag angående bidrag till skattetyngda kommuner, den 8 maj 1961 över indelningssakkunnigas betänkande angående principer för en ny kommunindelning (SOU 1961:9), den 11 oktober 1961 över 1958 års socialförsäkringskommittés betänkande angående förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU 1961:29), den 11 oktober 1961 över inom socialdepartementet utarbetade förslag till lag om allmän försäkring m. m. (SOU 1961:39), den 10 mars 1964 över de likalydande motionerna 1:124 och 11:152 om ändring av provisoriska bestämmelser angående bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner, den 2 april 1964 över länsutredningens för Jämtlands län betänkande angående befolkningsutvecklingen och näringsliv i Jämtlands län (SOU 1963:45) samt den 2 april 1964 över kommitténs för näringslivets lokalisering angående aktiv lokaliseringspolitik (SOU 1963:58). I syfte att erhålla n ä r m a r e kännedom om kommunernas ekonomiska problem har kommittén under år 1960 företagit studieresor till kommuner i Uppsala och Norrbottens län. Vid besöket i sistnämnda län har överläggningar hållits med länsstyrelsen i länet och sammanträffanden skett med representanter för kommuner i länet, särskilt i Tornedalen. Samråd har i oktober 1963 ägt rum med allmänna skatteberedningen. Kommitténs sekretariat har under arbetets gång haft överläggningar med representanter för arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter slutfört uppdrag får kommittén härmed vördsamt överlämna betan-

6 kände med förslag om kommunal skatteutjämning m. m. och därvid fogade författningsförslag. Reservationer har avgivits av dels ledamöterna Carlsson, Järdler, Persson, Sundberg, Sörlin och Wiklund, dels ledamoten Lothigius. Särskilt yttrande har avgivits av ledamoten Carlsson. Kommitténs experter har biträtt majoritetens förslag. Stockholm den 2 april 1964 Gustaf

Nilsson

Eric Carlsson

Per Eklund

Einar

Göte Fridh

Sven Järdler

Carl-Wilhelm

Nils Persson

Jan-Erik

Stenius

Thore Sörlin

Olof W.

Wiklund

Erik

/Stig

Eriksson Lothigius

Sundberg

Sagnert Birger Stening

Innehåll

Författningsförslag

13 Kapitel 1

Det kommunala skatteuljämningsproblemet. Kommitténs uppdrag 1.1 Den kommunala verksamhetens omfattning och innebörd . . 1.2 Olikheterna i skattetryck 1.3 Skatteutjämnande åtgärder 1.4 Kommitténs u p p d r a g

23 23 25 26 29

Kapitel 2

Allmän

historik

2.1 Tiden före kommunalskatteberedningen 2.2 Kommunalskatteberedningen 2.3 Skattelindringsutredningen 2.4 Allmänna statsbidragsutredningen 2.5 Senare förslag och åtgärder

34 37 42 45 52

Kapitel 3

Skatteuljämningsfrågan i de nordiska länderna 3.1 Danmark 3.1.1 Inledning 3.1.2 Skattelovskommissionens betänkande 3.1.3. Författningsändringar 3.2 Finland 3.2.1 Inledning 3.2.2 1952 års förslag ] 3.2.3 1961 års förslag 3.3 Norge 3.3.1 Inledning 3.3.2 Beskattningsreglerna 3.3.3 Skatteutjämningsåtgärder enligt gällande ordning . . . 3.3.4 Skatteutjamningskomitéens förslag 3.3.5 Målsättning för framtiden

61 61 61 61 64 65 65 66 67 67 67 67 68 69 73

Kapitel 4

Kommunernas skattekraft, utdebiteringar och kostnader . . . . 4.1 De borgerliga primärkommunernas skatteunderlag och skattekraft 4.2 De borgerliga primärkommunernas utdebitering 4.3 De borgerliga primärkommunernas kostnader 4.3.1 Totalkostnaderna 4.3.2 Kostnadernas fördelning efter förvaltningsgrenar . . . 4.3.3 Tätortskommunernas kostnader 4.4 Församlingarna

74 74 77 79 80 82 82 84

8 4.5 Municipalsamhällena 4.6 Tingslagen 4.7 Landstingen 4.8 Utvecklingstendenser ifråga om skattekraft och utdebitering

85 85 86 87

Kapitel 5

Nuvarande statsbidragssystem 92 5.1 Översikt 92 5.2 Skatteersättning 93 5.3 Skattelindringsbidrag 95 5.4 Skatteunderlagsgraderade speciella bidrag 99 5.4.1 Driftbidrag 99 5.4.1.1 Anordnande av skolmåltider 99 5.4.1.2 Pensionärsbostadsbidrag 100 5.4.1.3 Årskostnadsbidrag vid arbetslöshet 101 5.4.1.4 Bidrag till yrkesskolor 102 5.4.2 Anläggningsbidrag 102 5.4.2.1 Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar . . . 102 5.4.2.2 Bidrag till a n o r d n a n d e samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem 103 5.4.2.3 Arbetsbidrag vid arbetslöshet 104 5.4.2.4 Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet 105 5.4.2.5 Bidrag till yrkesskolor 108 5.4.2.6 Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider 109

Kapitel 6

Kommunernas bidrag Ull kostnaderna 6.1 Frågans tidigare behandling 6.2 Gällande ordning

Kapitel 7

Vågar till skatteutjämning på skattelagstiftningens och statsbidragsgivningens områden 120 7.1 Inledning 120 7.2 Beskattningsreglerna 120 7.2.1 Beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna 121 7.2.2 Beskattning för gemensamt kommunalt ändamål . . . 1 2 2 7.3 Statsbidragsgivningen 124

Kapitel 8

Skatteuljåmning genom ändrade regler för den interkommunala beskattningen 8.1 Beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna . . . 8.1.1 Allmänna p r i n c i p e r 8.1.2 Gällande bestämmelser 8.1.3 Kommunalskattebered.ningens förslag 8.1.4 Bemissyttrandena över kommunalskatteberedningens förslag 8.1.5 Fördelningsreglernas behandling i riksdagen 8.1.6 Gällande praxis 8.1.7 Skatteutjämningskommitténs undersökningar . . . . 8.1.7.1 Huvudkontorsandelen 8.1.7.2 Arbetslönerna som fördelningsgrund

för folkpensioneringen

.

. 110 110 115

128 128 128 129 131 135 136 138 141 141 142

9 8.1.7.3 Fördelningsreglerna beträffande

jordbruksfastig-

het

143 8.1.8 Skatteutjämningskommitténs ställningstagande . . . . 145 8.2 Beskattning för gemensamt kommunalt ändamål 149 8.2.1 Gällande bestämmelser 149 8.2.2 Kommunalskatteberedningens förslag 150 8.2.3 Bemissyttrandena över kommunalskatteberedningens försla « 154 8.2.4 Skatteutjämningskommitténs undersökningar 156 8.2.4.1 Försäkringsanstalterna 156 8.2.4.2 Nya systemaktiebolaget 158 8.2.4.3 Aktiebolaget Vin- & spritcentralen 159 8.2.4.4 Svenska tobaks aktiebolaget 159 8.2.4.5 Aktiebolaget Tipstjänst 160 8.2.4.6 Svenska penninglotteriet aktiebolag 161 8.2.4.7 Bankaktiebolagen 162 8.2.4.8 Fysiska personer 163 8.2.4.9 Beräknade intäkter 164 8.2.4.10 Verkningarna av skatteunderlagets reducering . . 164 8.2.5 Skatteutjämningskommitténs ställningstagande . . . . 167 Kapitel 9

Den tekniska utformningen av ett allmänt skatteutjåmnande bidragssystem .171 9.1 Allmänna synpunkter 171 9.2 Skattekraftsfaktorn 172 9.3 Indelning i skattekraftsområden 180 9.4 Utgiftsfaktorn ! ! 183 9.4.1 Inledning 183 9.4.2 Utgifterna för det obligatoriska skolväsendet 185 9.4.3 Ungdomskostnaderna 187 9.4.4 Åldringskostnaderna 190 9.4.5 Tätortskostnaderna 192 9.4.6 Den faktiska utdebiteringen 194 9.5 Sammanfattning av kommitténs förslag. Bidragssystemets elasticitet 198

Kapitel 10 Folkpensionskoslnadernas fördelning mellan stat och kommun 10.1 Inledning 10.2 De av staten fastställda folkpensionsförmånerna 10.3 De kommunala bostadstilläggen 10.4 Kostnaderna

.

. 199 199 199 203 205

Kapitel 11 Utformningen av bidragsgivningen i skatteutjåmnande syfte inom angiven kostnadsram 207 11.1 Allmänna förutsättningar 207 11.1.1 Bidragssystemet 207 11.1.2 Bidragssystemets huvudsyfte 207 11.1.3 Bidragsberättigade kommuner 207 11.1.4 Kostnadsramen 209 11.1.5 Sammanfattning 210 11.2 översikt av kommitténs undersökningar. Beräkningarnas villkorlighet 210

10 11.3 Rikets indelning i skattekraftsområden 212 11.3.1 Skattelindringsförordningens indelning i gränsunderlagsområden. Kritik 213 11.3.2 Kommitténs överväganden och förslag 214 11.4 Bidragsgivningen till landstingskommunerna 218 11.4.1 Motiv för bidragsgivning 218 11.4.2 Utformningen av bidragsgivningen 219 11.5 Bidragsgivningen till borgerliga och kyrkliga primärkommuner 222 11.5.1 Inledning 222 11.5.2 Skattekraftsgränserna 223 11.5.3 Reducering av tillskott av skatteunderlag 223 11.5.4 Utdebiteringsgränsen och bidragsprocenten . . . . 227 11.5.5 Sammanfattning 228 11.6 Bidragssystemets skatteutjåmnande effekt 229 11.7 Bidragsgivningens effekt år 1966 233 11.8 Skatteersättningarna och skattelindringsbidragen avvecklas. Extra bidrag, övergångsbidrag 236 11.8.1 Avveckling av skatteersättningarna och skattelindringsbidragen. Extra bidrag 236 11.8.2 Metoder för undanröjande av utdebiteringshöjningar i samband med övergången till det föreslagna bidragssystemet 237 11.8.3 övergångsbidrag till landstingskommunerna . . . . 239 11.8.4 övergångsbidrag till de borgerliga p r i m ä r k o m m u n e r n a 243 11.9 Kostnaderna för bidragsgivningen. Bidragsmedlens fördelning 245 Kapitel 12 Några faktorer som påverkar kostnaderna för bidragsgivning skatteutjåmnande syfte 12.1 Förändringar i skatteunderlag och utdebitering 12.2 Ändrad kommunindelning Kapitel 13 Synpunkter på den speciella slatsbidragsgivningen 13.1 Allmänna synpunkter 13.1.1 Nuvarande brister 13.1.2 Möjligheterna att rationalisera bidragsgivningen . . . 13.2 Kommitténs ställningstagande

i 247 247 250 252 252 252 253 257

Kapitel 14 Kommitténs förslag och frågan om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för samhällsverksamheten 261 14.1 Betydelsen av kommitténs förslag i kostnadshänseende . . 261 14.2 Kostnadsfördelningen 262 14.3 Primärkommunernas kostnader 263 14.3.1 Allmänt 263 14.3.2 Skolväsendet 264 14.3.3 Hälso- och sjukvården 267 14.3.4 Socialvården 268 14.3.5 Vatten och avlopp 269 14.3.6 Sammanfattning 269 14.4 Landstingskommunernas kostnader 270 14.5 Sammanfattning 271

11 Kapitel 15 Specialmotivering till författningsförslagen 272 15.1 Skatteutjämningsförordningen 272 15.2 Lag om särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering av skatt . . 284 15.3 Kungörelse angående beräknande av skatteunderlag vid bestämmande av statsbidrag i vissa fall m. m 284 15.4 Lag om ändring av lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen 284 15.5 Kungörelse angående ändring av Kungl. Maj:ts kungörelse den 25 maj 1962 (nr 399) om inbetalning av k o m m u n e r n a s andelar i folkpensioner 285 Kapitel 16 Sammanfattning Reservation Reservation Särskilt

av ledamöterna Järdler, Sundberg, Sörlin, Carlsson, Persson och Wiklund

av ledamoten Lothigius

yttrande

av ledamoten Carlsson

303 BILAGOR Bilaga A: Sammanställning av vissa i riksstaten upptagna statsbidrag till kommunerna 309 Bilaga B : Undersökning av samvariationen mellan nettokostnaderna för det obligatoriska skolväsendet och vissa utgiftsfaktorer 313 Bilaga C: Några variationer av ett skatteutjämningssystem med relativa antalet ungdomar som utgiftsfaktor 317 Bilaga D : Skatteutjämningssystemets elasticitet

320 Tabellbilaga: tabellerna 1—59

12 Vissa i betänkandet använda statistiska begrepp och förkortningar Skattekraft Antalet skattekronor i en kommun enligt taxeringsnämndens beslut dividerat med kommuns invånarantal vid taxeringsårets början. Medelskattekraft Antalet skatekronor i riket enligt taxeringsnämndernas beslut dividerat med invånarantalet i riket vid taxeringsårets början. Relativ skattekraft En kommuns skattekraft enligt visst års taxering uttryckt i procent av medelskattekraften under samma år. Medianen för utdebiteringen innebär att ena hälften av kommunerna h a r högre och andra hälften lägre utdebitering. Nedre kvartilen för utdebiteringen innebär att en fjärdedel av kommunerna har lägre och tre fjärdedelar högre utdebitering. övre kvartilen för utdebiteringen innebär att tre fjärdedelar av kommunerna har lägre och en fjärdedel högre utdebitering. Kvartilavstånd för utdebiteringen. Skillnaden mellan övre och nedre kvartilen för utdebiteringen. Kvartilavståndet utgör således ett mått på kommunernas spridning i utdebiteringshänseende. Tätortsgraden anger den andel av befolkningen inom en kommun som är bosatt inom tätbebyggt område. Som tätbebyggt område räknas i princip alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avstånden mellan husen normalt inte överstiger 200 meter. Tätortsgraden A innebär att tätortsbefolkning saknas, B att tätortsbefolkningen uppgår till 0,1—9,9 % av folkmängden, C 10,0—29,9 %, D 30,0—49,9 %, E 50,0 —69,9 %, F 70,0—89,9 %, G 90,0—99,9 % samt H att uteslutande tätortsbefolkning finnes. KL TF SFS SOU skr

= = = = =

1928 års kommunalskattelag 1956 års taxeringsförordning Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar skattekronor

Förslag till förordning angående skatteutjämningsbidrag

Härigenom förordnas som följer. Allmänna

bestämmelser i §•

Kommun äger enligt de grunder och i den ordning nedan stadgas av statsmedel uppbära skatteutjämningsbidrag. 2 §. I denna förordning förstås med kommun: landskommun, köping, stad, landstingskommun, församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet, som äger beskattningsrätt, bidragsår: det kalenderår under vilket skatteutjämningsbidrag utgår, beräkningsår: det kalenderår som föregår bidragsåret, skattekraft: kommunens skatteunderlag enligt taxeringsnämndens beslut rörande beräkningsårets taxering, bestämt i skattekronor och skatteören per invånare, med hänsyn tagen till antalet invånare i kommunen vid samma års ingång, medelskattekraft: medelskatteunderlaget i riket enligt taxeringsnämndernas beslut r ö r a n d e beräkningsårets taxering, bestämt i skattekronor och skatteören per invånare, med hänsyn tagen till antalet invånare i riket vid samma års ingång, brist på skattekraft: skillnaden mellan en till viss procent av medelskattekraften angiven skattekraft och kommunens skattekraft, utdebitering: de sammanlagda utdebiteringssatserna för visst år för allmän kommunalskatt, inbegripet utdebitering av landstingsskatt och tingshusmedel, bestämda i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid taxering för visst år av taxeringsnämnden påförts de i kommunen skattskyldiga, utdebiteringsgråns: medelutdebiteringen i riket för allmän kommunalskatt, inbegripet utdebitering av landstingsskatt och tingshusmedel, för beräkningsåret, bestämd i kronor och ören per skattekrona, samt hög utdebitering: utdebitering för beräkningsåret, vilken överstiger utdebiteringsgränsen. 3 §.

Skatteutjämningsbidrag utgår vid brist på skattekraft ävensom vid hög utdebitering.

14 Skatteutjämningsbidrag

vid brist på

skattekraft

4 §.

Skatteutjämningsbidrag vid brist på skattekraft beräknas till produkten av tillskott av skatteunderlag enligt 6 § och den av kommunen för bidragsåret fastställda utdebiteringssatsen. 5 §.

För beräkning av tillskott av skatteunderlag indelas riket i följande skattekraftsområden, nämligen skattekraflsområde 1, omfattande hela riket med undantag av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, skattekraftsområde 2, omfattande Västernorrlands och Jämtlands län ävensom den del av landskapet Västerbotten, som ingår i Västerbottens län, samt skattekraftsområde 3, omfattande återstående del av Västerbottens län och Norrbottens län. Kungl. Maj:t må, när särskilda skäl därtill äro, förordna om undantag från den i första stycket angivna indelningen i skattekraftsområden. 6 §. Genom tillskott av skatteunderlag må skattekraften bringas att motsvara för landstingskommun i skattekraftsområde 1: 85 procent, för annan kommun i skattekraftsområde 1: 80 procent, för kommun i skattekraftsområde 2: 100 procent och för kommun i skattekraftsområde 3: 115 procent av medelskattekraften. Understiger utdebiteringen för beräkningsåret utdebiteringsgränsen, skola i första stycket angivna procenttal för landskommun, köping eller stad minskas med en procentenhet för varje fullt tjugotal ören per skattekrona, varmed utdebiteringen understiger utdebiteringsgränsen. Där kommunen omfattar två eller flera församlingar, skall vid beräkning av utdebiteringen hänsyn tagas till medeltalet av utdebiteringssatserna i församlingarna. 7 .?. Länsstyrelsen skall fastställa tillskott av skatteunderlag samt senast den 10 september under beräkningsåret tillställa landskommun, köping, stad, landstingskommun och församling uppgift om tillskottets storlek. Ingår församling i kyrklig samfällighet, åligger det kyrkorådet i församlingen att ofördröjligen efter mottagandet av länsstyrelsens uppgift underrätta samrälligheten om tillskottet av skatteunderlag. Vid fastställande av tillskott av skatteunderlag skall, därest ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning träder i kraft under bidragsåret, iakttagas, att tillskottet bestämmes på grundval av den skattekraft, som skulle gällt för beräkningsåret för den händelse den nya indelningen varit i kraft. 8 §. Tillskott av skatteunderlag skall avrundas till närmast hela hundratal skattekronor, därvid 50 skattekronor avrundas uppåt.

15 Ingå två eller flera församlingar i pastorat eller annan kyrklig samfällighet, som äger beskattningsrätt, skall tillskottet av skatteunderlag till den kyrkliga samfälligheten utgöra summan av sådana tillskott till församlingarna. Skatteutjämningsbidrag

vid hög

utdebitering

9 §. Skatteutjämningsbidrag vid hög utdebitering utgår till landskommun, köping och stad. 10 §. Skatteutjämningsbidrag vid hög utdebitering beräknas till produkten av skatteunderlaget enligt beräkningsårets taxering med tillägg av tillskott av skatteunderlag enligt 6 § och 40 procent av den del av omräknad utdebitering för beräkningsåret, som överstiger utdebiteringsgränsen. Nämnda utdebitering skall bestämmas till det belopp per skattekrona, vartill den skulle uppgått därest för samma år bidrag för hög utdebitering icke utgått. Där landskommun, köping eller stad omfattar två eller flera församlingar, skall vid omräkning av utdebiteringen hänsyn tagas till medeltalet av utdebiteringssatserna i församlingarna, omräknade med hänsyn till tillskott av skatteunderlag enligt 6 §. 11 §. Länsstyrelsen skall fastställa skatteutjämningsbidrag, som i 10 § sägs, samt senast den 10 september under beräkningsåret tillställa landskommun, köping och stad uppgift om storleken av bidraget. Vid fastställande av skatteutjämningsbidrag för hög utdebitering skall, därest ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning träder i kraft under bidragsåret, iakttagas, att skatteunderlag och tillskott av skatteunderlag enligt 6 § beräknas såsom om de skattskyldiga, som genom indelningsändringen skola överflyttas från en kommun till annan kommun, för beräkningsåret skolat taxeras i den kommun, till vilken de skattskyldiga hör enligt den nya indelningen, ävensom att omräknad utdebitering, som i 10 § sägs, bestämmes till det belopp per skattekrona, vartill utdebiteringen skulle uppgått för den händelse den nya indelningen varit i kraft. övriga

bestämmelser 12 §.

Länsstyrelsen skall senast den 20 november u n d e r beräkningsåret tillställa riksrevisionsverket uppgift om för bidragsåret utgående skatteutjämningsbidrag, dock att vad avser överståthållarämbetet sådan uppgift må tillställas riksrevisionsverket senast den 15 december nämnda år. 13 § Kungl. Maj:t må, när synnerliga skäl därtill äro, efter ansökning bevilja kommun skatteutjämningsbidrag även i andra fall än i 4 och 10 §§ sägs (extra bidrag). Ansökning om extra bidrag ställes till Kungl. Maj:t och ingives till länsstyrelsen senast den 31 januari u n d e r beräkningsåret.

16 Det åligger länsstyrelsen att till Kungl. Maj:t insända ansökningarna senast vid utgången av februari månad under beräkningsåret. U §. En av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd med rådgivande uppgift, skatteuljåmningsnämnden, må efter Kungl. Maj:ts bemyndigande avgiva utlåtanden i ärenden rörande extra bidrag och undantag från i 5 § första stycket angiven indelning i skattekraftsområden. 15 §. I fråga om utbetalning av skatteutjämningsbidrag u n d e r bidragsåret skall i tilllämpliga delar gälla vad i kommunallagen eller eljest stadgas om utbetalning av allmän kommunalskatt m. m. 16 §. Riksrevisionsverket äger meddela de föreskrifter i övrigt, som erfordras beträffande länsstyrelsernas utanordning, bokföring m. m. av skatteutjämningsbidrag. n §. I länsstyrelses beslut enligt denna förordning må kommun söka ändring hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola ingivas till finansdepartementet.

Övergångsbestämmelser Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att förordningens bestämmelser skola gälla dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet. Genom denna förordning upphäves förordningen den 18 maj 1951 (nr 278) 1 angående bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest stadgande, som genom vad i andra stycket sägs upphört att gälla, skall vad där sägs avse jämväl sådan hänvisning eller sådant stadgande. I samband med ikraftträdandet skall följande gälla. 1. Skatteutjämningsbidrag vid brist på skattekraft för bidragsåret 1966 skall beräknas med tillämpning av 4 §. Med utdebitering för beräkningsåret, varom i 6 § förmäles, skall förstås summan av utdebiteringssatserna i kommunen för allmän kommunalskatt för beräkningsåret 1965, i förekommande fall omräknade på sätt i tredje stycket denna punkt sägs. Där utdebiteringen understiger utdebiteringsgränsen, skall utdebiteringen höjas med 40 procent av vad densamma understiger nämnda gräns. Skatteutjämningsbidrag vid hög utdebitering för bidragsåret 1966 skall beräknas till produkten av kommunens skatteunderlag enligt 1964 års taxering med tillägg av skatteunderlag som i 6 § sägs och 40 procent av den del av den omräknade utdebiteringen för beräkningsåret 1965, som överstiger utdebiteringsgränsen. 1

Senaste lydelse av 2 §, 3 § 1 mom. och 4 §, se SFS 1962: 168.

17 Vid beräkning av bidrag som ovan i denna punkt sägs skall den av envar kommunenhet för beräkningsåret 1965 fastställda uldebiteringssatsen omräknas och bestämmas till belopp, som svarar mot förhållandet mellan, å ena sidan, kommunenhetens utdebiteringsbehov, beräknat på sätt nedan sägs, och, å andra sidan, kommunenhetens skatteunderlag enligt 1964 års taxering med tillägg av skatteunderlag som i 6 § sägs. Utdebiteringsbehovet för beräkningsåret 1965 skall fastställas till belopp, motsvarande vad kommunen under år 1965 uppburit av statsverket på grundval av 1964 års taxering såsom förskott av allmän kommunalskatt samt skatteersättning enligt kungörelserna den 16 maj 1957 (nr 205) angående skatteersättning i anledning av 1957 års ortsavdragsreform och den 27 april 1962 (nr 140) angående skatteersättning i anledning av 1961 års ortsavdragsreform ävensom skattelindringsbidrag enligt förordningen den 18 maj 1951 (nr 278) i dess nuvarande lydelse angående bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Vid utdebiteringsbehovets fastställande skall därjämte iakttagas att kommunens kostnader för folkpensioneringen beräknas som om kommunen haft att bestrida endast kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen. 2. Till landstingskommun skall för bidragsåret 1966 utgå övergångsbidrag, motsvarande produkten av landstingskommunens utdebiteringssats för samma år och tillskott av skatteunderlag. Tillskottet skall motsvara hälften av tillskott av skatteunderlag för beräkningsåret 1965 enligt de i punkt 1 ovan angivna kungörelserna med avdrag av tillskott av skatteunderlag enligt 6 §. 3. Till landskommun, köping och stad med en jämlikt punkt 1 ovan omräknad sammanlagd utdebitering för beräkningsåret 1965, vilken överstiger utdebiteringsgränsen, skall för bidragsåret 1966 utgå övergångsbidrag, motsvarande produkten av ifrågavarande kommuns skatteunderlag enligt taxering år 1965 med tillägg av tillskott av skatteunderlag enligt 6 § och skillnaden mellan den omräknade utdebiteringen, minskad med vad som svarar mot det för bidragsåret 1966 fastställda skatteutjämningsbidraget på grund av hög utdebitering, och den i kommunen för beräkningsåret 1965 fastställda utdebiteringen eller samma års medelutdebitering i riket, därest denna överstigande nyssnämnda utdebitering. 4. Ansökning om extra bidrag för bidragsåret 1966 skall ingivas senast å trettionde dagen efter den, då denna förordning utkommit av trycket. 5. Tillskott av skatteunderlag enligt 6 § för bidragsåret 1966, skatteutjämningsbidrag för sagda år på grund av hög utdebitering samt övergångsbidrag enligt punkterna 2 och 3 ovan fastställas av Kungl. Maj:t (finansdepartementet). Kungl. Maj:t (finansdepartementet) tillställer senast den 10 september 1965 kommun och länsstyrelse uppgift om fastställda tillskott av skatteunderlag, skatteutjämningsbidrag och övergångsbidrag. 6. Länsstyrelsen skall före utgången av december månad 1965 tillställa riksrevisionsverket uppgift om skatteutjämningsbidrag och övergångsbidrag för bidragsåret 1966. Det åligger länsstyrelsen att skyndsamt till Kungl. Maj:t (finansdepartementet) insända till länsstyrelsen inkomna ansökningar om extra bidrag för år 1966.

Förslag till lag om särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns ocb annan samfällighets utdebitering av skatt Härigenom förordnas som följer. Den utdebitering, som skall verkställas för år 1966 och senare år, skall bestämmas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som vid närmast föregående års taxering påförts de skattskyldiga, med tillägg av det antal skattekronor, som staten skall tillskjuta i anledning av förordningen den angående skatteutjämningsbidrag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall första gången tilllämpas i fråga om fastställande av utdebitering för år 1966, dock att lagens bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som i samband med ikraftträdandet av förordningen angående skatteutjämningsbidrag erfordras för tillämpning av nämnda förordning.

Förslag till kungörelse angående beräknande av skatteunderlag vid bestämmande av statsbidrag i vissa fall m.m. Härigenom förordnas som följer. Skall storleken av statsbidrag till kommun bestämmas i förhållande till skatteunderlaget i kommunen, skall vid beräknande av skatteunderlaget gälla att till det antal skattekronor och skatteören, som påförts de skattskyldiga enligt taxering, lägges det antal skattekronor, som staten för året näst efter taxeringsåret skall tillskjuta enligt förordningen den angående skatteutjämningsbidrag.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag till lag o m ändring av lagen d e n 2 5 maj 1 9 6 2 (nr 3 9 8 ) o m finansiering av folkpensioneringen

Härigenom förordnas, att 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 25 maj 1962 om finansiering av folkpensioneringen skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse) 1 §• Till bestridande av kostnaderna för folkpensioneringen skola utgå bidrag i enlighet med vad nedan stadgas. I övrigt skola kostnaderna bestridas av statsmedel.

6 §. Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen med dels viss andel, motsvarande en tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för följande förmåner, som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberåttigade, nämligen, förtidspensioner jämte barntillågg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960, samt huslrutillägg, dock att bidraget icke må överstiga tre femtedelar av nämnda kostnader och ej heller ett belopp motsvarande en krona för varje skattekrona i kommunen. dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för kommunala bo-

(Föreslagen

lydelse)

1 §• Till bestridande av kostnaderna för folkpensioneringen skola utgå bidrag i enlighet med vad nedan stadgas. I övrigt skola kostnaderna bestridas av statsmedel, där ej annat följer av vad i 6 § sägs. 6 §• Kommun skall bestrida kostnaderna för kommunala bostadstillägg, vilka utbetalats för pensionsberåtligade, mantalsskrivna inom kommunen.

21 (Nuvarande lydelse) stadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberåttigade, mantalsskrivna inom kommunen, dock högst fyra femtedelar och lägst en fjärdedel av sagda kostnader.

(Föreslagen

lydelse)

7 §. Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall hänsyn lagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg, samt Ull antalet invånare vid årets utgång.

Paragrafen

upphäves

8 §• Varje kommuns bidrag riksförsäkringsverket.

uträknas av

8 §. Varje kommuns kostnader för kommunala bostadstillägg uträknas av riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Äldre bestämmelser skola alltjämt gälla i fråga om kommunernas bidrag till folkpensionsförmåner, som belöpa å tid före ikraftträdandet. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Förslag till kungörelse angående ändring av Kungl. Maj:ts kungörelse den 2 5 maj 1 9 6 2 (nr 3 9 9 ) o m inbetalning av k o m m u n e r n a s andelar i folkpensioner Härigenom förordnas, att kungörelsens rubrik skall erhålla följande ändrade lydelse. (Nuvarande lydelse) Kungl. Maj:ts kungörelse om inbetalning av kommunernas andelar i folkpensioner;

(Föreslagen lydelse) Kungl. Maj:ts kungörelse om inbetalning av kommunernas kostnader för kommunala bostadstillägg;

Därjämte förordnas att 1 och 2 §§ skola erhålla följande ändrade lydelse. 1

§•

De bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, vilka det för visst år åligger kommun att utgiva enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen, skola under påföljande år inbetalas till riksförsäkringsverket före utgången av mars månad, dock att inbetalning icke behöver ske förrän en månad efter det verket lämnat kommunen uppgift om det belopp, som skall erläggas.

1 §• De kostnader för kommunala bostadstillägg, vilka det för visst år åligger kommun att utgiva enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen, skola under påföljande år inbetalas till riksförsäkringsverket före utgången av mars månad, dock att inbetalning icke behöver ske förrän en månad efter det verket lämnat kommunen uppgift om det belopp, som skall erläggas.

2 §.

2 §.

Kommuns bidrag skall inbetalas å riksförsäkringsverkets härför avsedda postgirokonto eller insättas hos något av riksbankens kontor å statsverkets checkräkning för riksförsäkringsverket: medelsförvaltningen. Vid insättning • till riksförsäkringsverket.

Inbetalning, som i 1 § sägs, skall ske å riksförsäkringsverkets härför avsedda postgirokonto eller insättas hos något av riksbankens kontor å statsverkets checkräkning för riksförsäkringsverket: medelsförvaltningen. Vid insättning — till riksförsäkringsverket.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1966. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest stadgande, som ersätts genom bestämmelse i denna kungörelse skall sådan hänvisning eller sådant stadgande äga motsvarande tillämpning å den nya bestämmelsen.

KAPITEL 1

Det kommunala skatteutjämningsproblemet. Kommitténs uppdrag

1.1 Den kommunala verksamhetens omfattning och innebörd Nuvarande typer av borgerliga kommuner fastställdes först genom 1862 års lagstiftning. De är således av jämförelsevis sent datum. Genom kommunallagarnas allmänna bestämmelser om primärkommunernas kompetens anges ramen för kommunernas verksamhet. Vissa kommunala uppgifter är obligatoriska. Andra uppgifter är fakultativa, dvs. kommunen bestämmer själv om och i vilken utsträckning den vill utnyttja de befogenheter som står till dess förfogande. I begreppet kommunal självstyrelse ligger rätten för kommunerna att själva — inom i vederbörande författningar angivna gränser — bestämma omfattningen och standarden på den kommunala verksamheten. Det torde vara en allmän uppfattning att den kommunala självstyrelsen utgör en stor tillgång för vårt land och en av grundvalarna för vårt nuvarande samhällsskick. Efter hand har en väsentlig förändring inträtt i fråga om kommunernas uppgifter. När grunden för ett sekel sedan lades till vår moderna kommunalstyrelse räknade man med ett rätt begränsat kommunalt förvaltningsfält inom vilket de rent lokala uppgifterna skulle dominera. Sverige var vid denna tidpunkt ett fattigt land med låg levnadsstandard och med ringa ekonomiskt utrymme för samhälleliga insat-

ser på såväl det materiella som det kulturella området. Flertalet uppgifter var lokalt begränsade och samhällsverksamhet av betydelse för landet i dess helhet var en sällsynt företeelse. Så småningom har denna bild avsevärt förändrats. Den allmänna standardhöjningen har lett till ökade krav från den enskildes sida beträffande kommunernas rent lokala verksamhet. Uppgifter som ännu för något årtionde sedan fick lösas av den enskilde kommunmedlemmen efter måttet av hans ekonomiska resurser anses numera ofta som självklara kommunala angelägenheter. I takt med välståndsutvecklingen har vidare krav på allmänt samhälleliga insatser gjort sig gällande på en mängd olika områden. Beträffande åtskilliga av dessa ter sig en samverkan mellan invånarna i alla delar av landet naturlig och ändamålsenlig. önskemålet att bereda alla samhällsmedlemmar oavsett bosättningsort samma förmåner och rättigheter beträffande vissa som elementära ansedda livsbetingelser har väsentligt vidgat sektorn för den kommunala verksamheten. I betydande omfattning har det nämligen ansetts lämpligt att låta kommunerna ombesörja även sådana uppgifter som brukar betecknas som nationella eller statliga. Anledningarna härtill är flera. För det första har många av dessa uppgifter sitt ursprung i den lokala ge-

24 ningens sammansättning. Härav följer att samma kommunala anordningar kan dra betydligt högre kostnader i en kommun än i en annan. I det hänseendet må här anmärkas följande. Alltsedan 1800-talets senare del har befolkningsutvecklingen i vårt land präglats av övergången från jordbruksnäringen till verksamhet inom industri och serviceyrken. Industrialiseringen, näringslivets koncentration samt rationaliseringen av jordbruk och skogsbruk har föranlett en ständigt fortgående omflyttning av människor från landsbygden till städerna och industriorterna. Under det att omkring 1850 ungefär 80 procent av landets befolkning erhöll sin utkomst av jordbruket hade andelen inom jordbruket sysselsatta enligt 1960 års folkräkning nedgått till omkring 11 procent av totala antalet yrkesverksamma i landet. Den omflyttning av människor från landsbygden till städerna och industriorterna som sålunda skett h a r u n d e r de senaste årtiondena pågått i accelererad takt. Medan ännu 1920 den m i n d r e delen av landets befolkning bodde i En betydande likformighet råder städer och andra tätorter ä r förhållanmellan kommunerna i fråga om den det nu helt omvänt. Vid 1960 års folkverksamhet som är av allmänt samhälräkning uppgick hela folkmängden i rilelig karaktär, såväl kvantitativt som ket till ca 7,5 milj. personer. Av dessa kvalitativt. Detta ligger i sakens natur var icke m i n d r e än omkring 5,4 milj. med hänsyn till önskemålet att garaneller nära 73 procent bosatta i tätorter. tera medborgarna i gemen förmånen Omkring 1975 antas tätorterna rymma av en sådan verksamhet, ett syfte som ca 80 procent av befolkningen. uppnås genom lagstiftning och statliga Det ligger i sakens natur att koncentkontrollåtgärder. När det gäller komrationen av människor till tätorter lett m u n e r n a s rent lokala verksamhet företill att behovet av kollektiva anordninligger däremot i fråga om omfattning gar i dessa orter blivit större än i glesoch standard stora skillnader kommubygderna. Många åtgärder måste där nerna emellan. Ehuru detta är en naturföretas i kommunal regi. Som exempel lig följd av den lokala självstyrelsen förklaras olikheterna till inte oväsent- på sådana åtgärder må nämnas planering för bebyggelse, gator, vägar lig del också av omständigheter som ligger utanför kommunernas rådighet. och elförsörjning, omgivningshygienisk Av sådana faktorer må uppmärksam- verksamhet, såsom anordningar för vatten, avlopp och renhållning samt bom a s det geografiska läget och befolk-

menskapen. Det har därför synts naturligt att kommunerna fortsatt att handha desamma. En annan orsak till att kommunerna anförtrotts uppgifter av allmänt intresse är att den ökade samhällsverksamheten gjort en decentralisering av statsförvaltningen angelägen. Ansträngningarna har gått ut på att förenkla administrationen och förebygga vådorna av en långtgående byråkratisering. Genom att u p p d r a åt kommunerna att handha förvaltningen av uppgifter av betydelse för landet i dess helhet har det i stor utsträckning blivit möjligt att undgå tillsättandet av lokala statliga organ. Den lokala förvaltningsapparaten h a r sålunda utnyttjats även för att tillgodose statliga intressen varigenom man nått en högre förvaltningseffekt. Vidare finns hos kommunerna i allmänhet tillgång till personer med god lokal- och personkännedom. Kommunernas åliggande att delta i kostnaderna för uppgifternas fullgörande har slutligen ansetts främja intresset att iaktta sparsamhet i förvaltningen.

25 stads- och industrihygien. Även åtskilliga andra uppgifter h a r med tiden blivit så betydelsefulla att tätortskommunerna praktiskt sett är tvingade att utöva verksamheten även om formell skyldighet härtill inte föreligger. Men även glesbygderna ställs på grund av utflyttningen och en därav följande allt mer ogynnsam ålderssammansättning hos befolkningen inför svåra avvägnings- och planeringsproblem som inte torde kunna lösas utan omfattande samhälleliga insatser av olika art. Den moderna svenska landstingsinstitutionen fastställdes i lag 1862, samma år som övriga borgerliga kommuner fick sin nuvarande utformning. Förändringarna i landstingens uppgifter under de förflutna h u n d r a åren h a r varit utomordentligt omfattande. Utvecklingen har gått med snabba steg, särskilt på hälso- och sjukvårdens område. På detta område väntar också ytterligare uppgifter. Sålunda h a r 1963 beslut fattats om att till landstingen från och med den 1 januari 1967 överlämna huvudmannaskapet för mentalsjukvården. Huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet h a r från och med den 1 juli 1963 överförts till landstingen. Vidare må nämnas att en utbyggnad av regionsjukvården pågår.

1.2 Olikheterna

i

skattetryck

Den kommunala självstyrelsen vilar på förutsättningen att kommunerna skall ha det ekonomiska ansvaret för de uppgifter över vilka de bestämmer. Kommunerna har därför tillagts beskattningsrätt enligt kommunallagarna. Den allmänna kommunalskatten är kommunernas viktigaste inkomstkälla och skall utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören som enligt grunder i kommunalskattelagen påföres envar skattskyldig. Vid sidan av den

allmänna kommunalskatten h a r kommunerna inkomster av speciella skatter, såsom hundskatt. De speciella kommunalskatterna är emellertid av ringa betydelse och motsvarar endast någon procent av kommunernas totala skatteinkomster. Skatterna svarade 1960 för något över 46 procent av de kommunala inkomsterna. Kommunerna har således även andra inkomstkällor till sitt förfogande. En av dessa är de avgifter som kommunerna upptar för vissa prestationer till enskilda, såsom elektricitets-, gas- och vattenavgifter. Även privatekonomiska inkomster av olika slag, av rörelse, donationer, aktier och fastigheter m. m. har stor betydelse för kommunernas ekonomi. Sålunda må nämnas att 1960 i det närmaste 15 procent av kommunernas inkomster utgjordes av inkomst av rörelse. Av den tidigare lämnade redogörelsen för den kommunala verksamheten har framgått att kommunerna i betydande omfattning anförtrotts uppgifter av riksintresse. Syftet att tillförsäkra alla medborgare samma förmåner och rättigheter leder inte blott till att dessa uppgifter påbjudes och kontrolleras av staten. Ett fullföljande av det angivna syftet förutsätter också att kostnaderna för verksamheten drabbar samhällsmedlemmarna någorlunda lika oavsett bosättningsort. Av denna anledning och för att hålla kommunernas utdebiteringar på en rimlig nivå h a r staten redan tidigt lämnat kommunerna ekonomiskt stöd till lösandet av vissa viktiga och kostnadskrävande samhällsuppgifter. Efter hand h a r detta stöd blivit av avsevärd omfattning. För närvarande uppgår skatteersättningarna och övriga statsbidrag till kommunerna till sammanlagt omkring 3 miljarder kronor. Oaktat denna omfattning av statsbidragsgivningen och trots den betydan-

20 de inkomstökningen har åtskilliga nen utgör en avgränsad ekonomisk enkommuner mött stigande svårigheter het i fråga om uppgifter och finansiering bidrar nämligen helt naturligt till att finansiera sin verksamhet. Den kommunala utdebiteringens stor- att många kommuner har svårt att filek beror på förhållandet mellan me- nansiera sin verksamhet. Emellertid delsbehovet och skattekraften. Bristan- skulle en sådan lösning medföra att den de balans mellan dessa båda faktorer kommunala självstyrelsen i dess nu råhar lett till att de totala kommunala ut- dande form upphör och kan därför, debiteringarna för 1963 varierar mel- ehuru teoretiskt möjlig, inte godtas liklan 11,20 och 21,95 kronor per skattekro- som inte heller statens övertagande av na. Även skattekraften visar stora skill- alla de uppgifter som nu åvilar komnader mellan olika kommuner. Skatte- munerna men som inte är av utpräglat kraften enligt 1962 års taxering varie- kommunal natur. Frånsett att en mera rade sålunda mellan 11,57 och 135,02 noggrann uppdelning av kommunernas uppgifter i principiellt statliga och skattekronor per invånare. Utdebiteringen utgör det pris som principiellt kommunala inte är möjlig kommunmedlemmarna får betala för de skulle sistnämnda ordning i alltför hög uppgifter kommunen fullgör. I och för grad inskränka eller försvaga den komsig är visserligen den kommunala be- munala självstyrelsen samt innebära skattningsrätten obegränsad. I prakti- nackdelar från både praktiskt-adminiken är det dock inte möjligt för en strativa och samhällsekonomiska synkommun att fastställa hur hög utdebite- punkter. Så genomgripande omläggningring som helst. Av avgörande betydelse ar av den nuvarande samhällsorganiför den kommunala verksamhetens om- sationen har ej heller ifrågasatts. Att fattning och standard blir därför kom- låta kommunerna handha förvaltningen munens skattekraft och kostnadsläge. av viss uppgift utan att de själva fick Kommuner med låga kostnader för för- bära någon del av kostnaden för denvaltningsuppgifterna och med god skat- samma är inte heller någon framkomlig tekraft har möjligheter att med en rela- väg. Denna ordning skulle nämligen intivt låg utdebitering utöva en omfat- nebära att man hävde sambandet meltande kommunal verksamhet. I kom- lan beslut och ekonomiskt ansvar, sammuner med svag skattekraft och med bandet mellan självstyrelsen och beSkatteutjämningsfråhöga kostnader för pålagda och egna skattningsrätten. gan måste därför lösas på den nuvauppgifter är möjligheterna att hålla en rande kommunalstyrelsens grund. i jämförelse med andra kommuner tillfredsställande kommunal standard därEnligt allmän uppfattning skall vid emot otillräckliga. skattebördans avvägning mellan olika skatteformer och mellan skattebetalare i olika inkomstlägen skatteförmågan i 1.3 Skatteutjåmnande åtgärder princip vara avgörande. Senast i direkDen enklaste och mest radikala löstiven för allmänna skatteberedningen ningen av skatteutjämningsproblemet har denna uppfattning uttalats. Med skulle vara att avskaffa kommunerna hänsyn till att den allmänna kommusom självständiga ekonomiska enheter nalskatten utgör en del av hela skatteoch lägga det ekonomiska ansvaret för systemet bör sålunda den enskilde skathela den samhälleliga verksamheten på tebetalarens kommunalskatt vara rimstaten. Den omständigheten att kommu-

27 ligt avvägd i förhållande till hans skatGivetvis är det svårt att med utgångsteförmåga och till den samhällsservice punkt från de särskilda förvaltningshans kommun lämnar. Den nuvarande uppgifter som åvilar kommunerna ange bristande korrespondensen mellan kom- viss kommunstorlek som den lämplimunernas medelsbehov och skatteun- gaste. På sätt framhållits i det till grund derlag leder till stora skillnader kom- för propositionen liggande, av indelmunerna emellan i fråga om förhållan- ningssakkunniga avgivna utredningsfördet mellan värdet av den kommunala slaget (SOU 1961:9, Principer för en samhällsservicen och utdebiteringssat- ny kommunindelning) är det till och sen. Detta innebär ett missförhållande med vanskligt att försöka ange gränsen från allmän skattepolitisk och samhälls- i fråga om det minsta befolkningsunderekonomisk synpunkt. En skatteutjäm- lag som en kommun bör ha för att dess ning i vidsträckt mening måste syfta till uppgifter skall kunna handhas på ett att undanröja detta missförhållande. godtagbart sätt. De skilda uppgifterna Det finns olika metoder som kan till- ställer var för sig olika anspråk och gripas för att komma till rätta med or- dessa hänför sig icke enbart till befolksakerna till ekonomiska olikheter mel- ningsunderlaget. Den kommunala självlan kommunerna, metoder som direkt styrelsen leder till att uppgifterna har eller indirekt leder till en utjämning olika omfattning inom olika kommuner av skattetrycksskillnaderna. liksom de sinsemellan tillmätes olika Bland de åtgärder statsmakterna pla- angelägenhetsgrad. Uppenbart synes nerat för att förbättra betingelserna för emellertid vara att åtskilliga av de nuden kommunala verksamheten och för varande kommunerna inte utgör lämpatt råda bot på de svårigheter i vilka liga förvaltningsområden för uppgifter framför allt många av de mindre bär- som från samhällets synpunkt måste ankraftiga kommunerna befinner sig har ses vara av betydande vikt. under senare tid en ändring av den nuSom i utredningsförslaget också varande kommunala indelningen stått anmärkts påverkas en kommuns lämpi förgrunden. Sålunda må erinras om lighet som förvaltningsområde jämväl att 1962 års riksdag på grundval av av andra faktorer. Även om de olika Kungl. Maj:ts proposition nr 180 fast- förvaltningsuppgifterna var för sig ställt principer för uppgörande av pla- skulle behöva olika befolkningsunderner på en ny kommunindelning. Där- lag för en rationell organisation torde vid har åsyftats att på frivillig väg ge- en väsentlig synpunkt vara att erfordernom kommunalt samarbete och genom lig samordning kan komma till stånd. sammanläggning av kommuner skapa En mängd olika åtgärder, såsom lokalinäringsgeografiskt sammanhängande re- sering av företag, byggande av bostägioner, kommunblock, vilka med vissa der, ordnande av anläggningar för vatmodifikationer skall byggas upp om- ten och avlopp, av skolväsendet, av sokring centralorter och omfatta de om- ciala anordningar etc. är beroende av råden som kommersiellt, ekonomiskt varandra och alla åtgärderna måste beoch kommunikationsmässigt hör sam- aktas vid den samhällsplanering som man med dessa centra. Som riktpunkt ankommer på kommunens ledning. för kommunblockens storlek har anMöjligheterna till planmässigt handgetts ett befolkningsunderlag som kan lande är av största betydelse även för beräknas uppgå till 8.000 invånare år kommunernas ekonomi. En effektiv 1975. samhällsplanering utgör säkraste garan-

28 tin mot felinvesteringar. De olika utgiftsbehoven måste vidare alltid vägas mot varandra och mot kommunens ekonomiska resurser. En avvägning på längre sikt av utgiftsbehoven, skattesatsens höjd, upplåningsbehovet m. m. torde utgöra en förutsättning för att stadga skall kunna erhållas i kommunens ekonomi. På sätt 1962 års konstitutionsutskott anmärkt i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 bör de faktorer som redan nu binder samman människorna inom områden som kommersiellt, ekonomiskt och kommunikationsmässigt hör samman med centralorterna kunna ge en god grundval för en framtida kommunal gemenskap. Utskottet har också framhållit att en samordning av den kommunala verksamheten inom en grupp av kommuner som bildar en näringsgeografiskt sammanhängande region och sammanhålles av en naturlig intressegemenskap omkring en centralort måste vara ägnad att gynnsamt påverka förvaltningens effektivitet, vare sig samarbetet ger upphov till ny kommunbildning eller ej. En annan väg att lätta bördorna för kommuner med svagt skatteunderlag har ansetts vara att överflytta huvudmannaskapet för mera kostnadskrävande förvaltningsuppgifter till landstingskommunerna eller staten. Här är fråga om ett spörsmål som varit föremål för diskussion sedan lång tid tillbaka. Därvid har å ena sidan hävdats den principiella uppfattningen att vissa förvaltningsuppgifter är statliga och att kostnaderna härför inte bör belasta kommunerna. Å andra sidan har framhållits att det inte är möjligt att dra en gräns mellan principiellt statliga och kommunala arbetsuppgifter. Sistnämnda uppfattning ansluter till allmänna statsbidragsutredningens ståndpunkt i dess principbetänkande angåen-

de driftbidrag till primärkommuner (SOU 1952:44). Det avgörande skälet för denna ståndpunkt är att såväl staten som kommunerna är organ för samhällsverksamhet och att det är ett intresse för både staten och vederbörande kommun att den samhälleliga verksamhet som har anknytning till kommunen bedrives på ett ändamålsenligt och i allo tillfredsställande sätt. I sitt förenämnda utlåtande nr 1 år 1962 har också konstitutionsutskottet betonat att avgörande skäl för ändringar i fråga om huvudmannaskapet för skilda uppgifter bör vara vad som med hänsyn till samhällets service åt människorna och förhållandena i övrigt befinnes vara mest ändamålsenligt. I detta avseende har utskottet funnit anledning peka på att förändringarna kan avse ett överförande av uppgifter såväl från kommunerna till staten som från staten till kommunerna. Som exempel kan nämnas polisväsendets förstatligande samt överförandet av huvudmannaskapet för mentalsjukvården och provisialläkarväsendet till landstingen. Bland åtgärderna för att komma till rätta med glesbygdskommunernas problem torde en lämplig differentiering av näringslivet och en spridning av företagssamheten böra tillmätas stor betydelse. I direktiven för utredningen rörande den samhälleliga lokaliseringsverksamheten anföres sålunda bland annat att utflyttningen från landsbygden och storstädernas tillväxt är de dominerande problemen. Utredningen bör lägga fram material som är ägnat att från samhällsekonomiska och företagsekonomiska synpunkter belysa förutsättningarna för näringslivets lokalisering till olika delar av landet. Möjligheterna och lämpligheten att genom olika positiva åtgärder stimulera företag att etablera sig på orter där detta från samhällets synpunkt anses ange-

29 läget bör p r ö v a s . Även frågan om att genom lagstiftning påverka näringslivets lokalisering bör undersökas. Det ligger i sakens n a t u r att varken en ny frivillig kommunindelning eller den samhälleliga lokaliseringsverksamheten kan tillgodose behovet av ekonomisk hjälp till de behövande kommunerna och utjämna olikheterna i fråga om skattebelastning kommunerna emellan. De n ä m n d a åtgärderna åsyftar att komma till rätta med problemen på längre sikt. Ej heller torde en överflyttning av uppgifter från kommunerna till staten kunna ifrågakomma i sådan omfattning att problemen löses. Staten h a r också sedan länge sett sig nödsakad att genom bidragsgivning till kommunerna direkt söka uppnå en effektivare kommunal skatteutjämning. Detta sker dels genom särskilda skattelindringsbidrag åt synnerligt skattetyngda kommuner, dels genom att vissa andra bidrag differentierats efter den kommunala bärkraften, åtgärder som kan betecknas som skatteutjåmnande åtgärder i egentlig mening. Trots detta är skillnaderna i skattetryck kommunerna emellan mycket betydande. Det har därför ansetts erforderligt att låta utreda möjligheterna att få till stånd en ytterligare utjämning av det kommunala skattetrycket.

1.4 Kommitténs

uppdrag

I anförande till stadsrådsprotokollet den 20 december 1957 lämnade chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, en översiktlig redogörelse för olika åtgärder som från och med år 1943 vidtagits i avsikt att uppnå en effektivare kommunal skatteutjämning. Sedan han erinrat om den vid 1957 års riksdag genomförda reformeringen av ortsavdragen, anförde han bland annat.

Reformen skall förbindas med statliga bidrag till kommunerna. Dessa bidrag, som under åren 1958—1960 i princip skall utgöra full kompensation för inkomstminskningen till följd av ortsavdragshöjningen, skall därefter under åren 1961—1965 successivt minskas. Avskrivningsreglerna är så utformade att i de beträffande tillgången på skatteunderlag bäst ställda kommunerna kommer bidraget att vara helt avskrivet vid utgången av år 1965. I de i ekonomiskt hänseende svagaste kommunerna kommer däremot under de år, som den nu fastställda avskrivningsplanen gäller, någon reducering icke att ske. Mellan dessa båda grupper av kommuner kommer att finnas ett stort antal kommuner i vilka bidragen mer eller mindre reduceras beroende på kommunernas skattekraft i förhållande till medelskattekraften i rikets samtliga kommuner. Reduceringen av bidragen beräknades medföra, att de ursprungliga bidragen nedbringas från sammanlagt ca 550 miljoner kronor till ca 230 miljoner kronor år 1965. Häri ligger då också kostnaden för den tidigare utgående provisoriska skatteersättningen, vilken inarbetats i det nya bidraget. Skatteersättningen i anledning av ortsavdragsreformen har närmast till syfte att underlätta kommunernas anpassning till den av ortsavdragshöjningen föranledda minskningen av skatteunderlaget. Avsikten är alltså, att bidraget i denna form i sinom tid skall helt avvecklas. I propositionen nr 97 till innevarande års riksdag, varigenom ortsavdragsfrågan underställdes riksdagens prövning, uttalade jag, att takten i den fortsatta reduceringen av statsbidraget efter år 1965 finge bli beroende av de olika åtgärder, som vid denna tidpunkt redan vidtagits eller som då kunde komma att vidtagas i skatteutjåmnande syfte. Sedan statsrådet Sträng hänvisat till att han i nyss nämnda proposition liksom i propositionen nr 112 förklarat att det vore hans avsikt att sedan riksdagen tagit ställning till ortsavdragsfrågan begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om den kommunala skatteutjämningen, anmälde han frågan om igångsättandet av denna utredning och anförde

30 beträffande utredningens uppdrag följande allmänna synpunkter. Vissa åtgärder har redan vidtagits för att minska ojämnheterna i det kommunala skattetrycket. Sålunda har det sedan länge funnits möjlighet att lämna särskilda skattelindringsbidrag åt synnerligt skattetyngda kommuner. Dessa bidrag har lämnats i ganska begränsad omfattning och närmast avsett att mildra alltför påtagliga verkningar av ett högt skattetryck i de ekonomiskt sett sämst ställda kommunerna. Under senare år har de huvudsakligen utgått till vissa kommuner i Norrbottens län. I riksstaten för innevarande budgetår har för denna bidragsgivning anvisats ett anslag på tre miljoner kronor. Vidare må nämnas att en viss lättnad eller utjämning i den kommunala skattebördan kunnat vinnas genom en differentiering efter den kommunala bärkraften av olika statsbidrag. En liknande skatteutjåmnande effekt har man sökt uppnå vid utformningen av reglerna för det kommunala bidraget till folkpensioneringskostnaderna. Detta bidrag är sålunda på samma sätt differentierat med hänsyn till den kommunala bärkraften, mätt i antalet skattekronor per invånare. En utjämning sker även i fråga om den kyrkliga utdebiteringen för prästlönekostnaderna. Genom den från och med år 1952 genomförda nya kommunindelningen, vilken bland annat syftat till att skapa bärkraftiga kommunala förvaltningsenheter, har slutligen en viss lokal utjämning i den kommunala skattebördan kunnat uppnås. Departementschefen påvisade vidare att betydande skillnader i skattetrycket kommunerna emellan alltjämt kvarstod trots de dittills vidtagna åtgärderna. Därvid framhöll han de stora variationerna mellan olika kommuner i fråga om sammanlagd utdebitering och framhöll att den väsentligaste anledningen till dessa ojämna kommunala skattetryck ansetts vara kommunernas olika tillgång på skatteunderlag. Vidare underströk departementschefen att det i diskussionerna rörande den kommunala skatteutjämningen plägat framhållas att en utjämning huvud-

sakligen kunde uppnås på tre olika vägar. Sålunda kunde en utjämning åstadkommas genom en annan fördelning av beskattningsföremålen mellan kommunerna, genom att återställa den skatteutjåmnande effekten hos vissa speciella statsbidrag (respektive kommunbidrag) eller genom att införa ett allmänt statsbidrag till kommunerna för att motväga skillnaderna i skatteunderlag. Departementschefen fortsatte. Frågan om beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna har ingående behandlats av kommunalskatteberedningen i dess betänkande. Beredningens förslag lades emellertid aldrig till grund för någon lagstiftning i ämnet utan reglerna i 1928 års kommunalskattelag är alltjämt gällande på detta område. Då frågan om den kommunala skatteutjämningen nu skall upptagas till allsidig utredning synnes det ofrånkomligt att även reglerna om skatteobjektens fördelning mellan kommunerna får bli föremål för omprövning. Vid utredningen bör i första hand de förslag som framlades av kommunalskatteberedningen granskas mot bakgrunden av den ekonomiska utveckling som därefter ägt rum. Självfallet bör emellertid utredningen vara oförhindrad att föreslå även andra utvägar för en lösning av den interkommunala beskattningen. Jag vill i detta sammanhang nämna att på ett viktigt område utredning redan pågår om den kommunala beskattningsrättens fördelning mellan flera kommuner. Jag avser här den utredning rörande vattenfallsfastigheternas beskattning, som verkställes av en särskild sektion inom skattelagssakkunniga. Även den nyligen igångsatta utredningen om fastighetsskattens avveckling kan komma att beröra problem, som har ett nära samband med skatteutjämningsfrågorna. Samråd bör därför äga rum med dessa båda utredningar. Departementschefen framhöll vidare att staten genom skatteunderlagsgraderade statsbidrag till skilda kommunala ändamål sökt åstadkomma en viss utjämning mellan kommunerna. Därefter fortsatte han.

31 Detsamma är förhållandet med det kommunala bidraget till folkpensioneringskostnaderna. Mot den nuvarande konstruktionen av reglerna för dessa bidrag har från kommunalt håll anmärkts att den fortskridande förändringen av pennningvärdet medfört en avsevärd förskjutning av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna till de senares nackdel. I yttrande till statsutskottet i anledning av de vid 1956 års riksdag väckta motionerna i skatteutjämningsfrågan har skattelindringsnämnden redogjort för en av nämnden verkställd undersökning beträffande penningvärdeförändringens inverkan på de kommunala bidragen till folkpensioneringskostnaderna. Nämnden har konstaterat att kommunerna i allmänhet förlorat på den av inkomstutvecklingen framkallade förskjutningen i kostnadsfördelningen. Den extra börda, som sålunda kommit att åvila kommunerna, har enligt nämndens mening blivit så mycket mera ogynnsam som den i jämförelsevis högre grad drabbat de svagaste kommunerna och kontinuerligt skärpt skillnaderna i det kommunala skattetrycket. Enligt nämndens mening kan utvecklingen antagas vara i princip likartad beträffande de skatteunderlagsgraderadc statsbidragen. Å andra sidan är det uppenbart, att den successiva utbyggnad som skett med statliga bidrag av exempelvis sjukförsäkringen, ålderdoms- och invalditetspensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen samt andra arbetslöshetsbekämpande åtgärder m. m. inneburit en väsentlig ekonomisk lättnad inte minst för kommuner med svagt skatteunderlag. Enligt departementschefens mening syntes de påtalade förhållandena nödvändiggöra en omprövning av grunderna för de skatteunderlagsgraderade statsbidragen (respektive kommunbidragen). Utredningen borde kartlägga förhållandena inom hithörande områden. Resulterade utredningen i förslag i ämnet borde beaktas betydelsen av enkla regler. Därefter fortsatte departementschefen. Vid planläggningen av utredningens arbete måste självfallet uppmärksammas att

statsmakterna — såsom ett resultat av i annat sammanhang verkställda utredningar — kan komma att besluta om ändrade grunder för vissa skatteunderlagsgraderade bidrag innan utredningen hunnit slutföra sitt arbete. Så kan bland annat tänkas bli fallet beträffande vissa anläggningsbidrag till kommunerna samt beträffande de kommunala bidragen till folkpensionskostnaderna vid en eventuell omläggning av folkpensionsförmånerna. Detsamma gäller frågan om fördelningen av kostnaderna för polisväsendet, som nyligen upptagits till behandling genom särskilt tillkallade sakkunniga. I olika sammanhang hade hävdats, framhöll departementschefen vidare, att en effektiv utjämning av det kommunala skattetrycket icke kunde uppnås enbart genom speciella åtgärder av nu angivet slag. Dessa åtgärder måste, hade man ansett, kompletteras med ett allmänt statsbidrag med skatteutjåmnande effekt. Departementschefen anförde vidare. Vilka möjligheterna är att införa ett dylikt mera generellt bidrag är givetvis i första hand en statsfinansiell fråga. Med hänsyn till de betydande kostnader som statsverket iklätt sig för den kommunala ortsavdragsreformen kommer utrymmet för ytterligare statsbidragsgivning till kommunerna under de närmaste åren att vara ytterst begränsat. I själva verket torde läget få bedömas så att införandet av ett allmänt statsbidrag med skatteutjåmnande effekt knappast kan ifrågakomma annat än i samband med att ställning tages till en slutlig avveckling av de statsbidrag, som utgår i anledning av ortsavdragsreformen. Såsom förutsatts vid genomförandet av denna reform bör en utredning om de kommunala skatteutjämningsproblemen även avse frågan om en fortsatt reducering av dessa bidrag. I vilken takt detta kan ske måste bland annat bedömas mot bakgrunden av den effekt, som kan komma att uppnås genom andra åtgärder för skatteutjämning än nu avsedda generella bidrag. Om utredningen skulle finna att en slutlig avveckling av statsbidragen i anledning av ortsavdragsreformen nödvändiggör en ökad bidragsgivning med skatteutjäm-

32 nande syfte bör det ankomma på utredningen att framlägga förslag om hur en sådan bidragsgivning tekniskt bör anordnas. Utredningen bör därvid även ta ställning till om det nuvarande särskilda skattelindringsbidraget åt synnerligt skattetyngda kommuner skall bibehållas eller, vilket synes vara att förorda, inarbetas i ett allmänt skatteutjåmnande statsbidrag. Vidare framhöll departementschefen att utredningen — om så befanns lämpligt — borde kunna föreslå att även andra statsbidrag än skattelindringsbidraget åt synnerligt skattetyngda komm u n e r skulle kunna inarbetas i ett allmänt statsbidrag med skatteutjämnande effekt. Enkla regler borde över huvud taget eftersträvas. Anförandet utmynnade i en hemställan till Kungl. Maj:t om bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa den i anförandet omnämnda utredningen. Sakkunniga tillkallades den 3 januari 1958. I en den 28 februari 1963 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse h a r Svenska landstingsförbundets styrelse aktualiserat frågan om en skatteutjämning mellan landstingen. Genom en landstingskommunal skatteutjämning skulle ernås en jämnare fördelning av kostnaderna för hälso- och sjukvården, som är landstingens dominerande verksamhetsområde. Enligt förbundsstyrelsens mening borde en utredning av denna fråga ske i anslutning till det arbete som bedrives av skatteutjämningskommittén eller också av särskilda sakkunniga i samarbete med bland annat nämnda kommitté. Förbundsstyrelsen hade föreslagit att särskilda sakkunniga måtte utses för en översyn av frågan om hälso- och sjukvårdens finansiering i syfte att ernå en skatte- och kostnadsutjämning mellan landstingen. I anledning av förenämnda skrivelse h a r departementschefen den 26 april

1963 uppdragit åt kommittén att utreda frågan om skatteutjämning mellan landstingen. Ett förslag till bidragsgivning i skatteutjämnande syfte bör — heter det i tilläggsdirektiven — få den utformningen att även landstingen kan komma i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag med syfte att åstadkomma en lämplig utjämning av den sammanlagda kommunala utdebiteringen. Utredningen bör därvid, framhåller departementschefen, främst ta sikte på åtgärder som är ägnade att minska skillnaderna i skatteunderlaget p e r invånare de olika landstingen emellan. I tilläggsdirektiven anföres vidare. Det förslag till ett skatteutjämningsbidrag och därmed förbundna åtgärder, som kommittén har i uppdrag att utarbeta och som således bör avse både primärkommunerna och landstingen, är avsett att prövas i samband med en slutlig avveckling av den skatteersättning, vilken t. o. m. år 1965 utgår i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer. För att ett ställningstagande i hithörande frågor skall kunna ske vid denna tidpunkt, måste skatteutjämningskommitténs förslag utformas och avvägas mot bakgrunden av de resurser som under det nu närmast framförliggande budgetåret står till förfogande för statsbidrag i form av skatteersättning och skattelindringsbidrag. 1 detta sammanhang vill jag även erinra om att staten genom polisväsendets förstatligande successivt kommer att övertaga kostnader av storleksordningen 300 milj. kronor, som f. n. faller på kommunerna. De åtgärder, som kommittén kan komma att föreslå, bör vara så avvägda att de i kostnadshänseende håller sig inom ramen för i årets statsverksproposition upptagna anslag till skatteersättning till kommunerna och landstingen i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer samt till bidrag till skattetyngda kommuner, utgörande tillsammans omkring 750 milj. kronor. Inom denna kostnadsram bör kommittén framlägga förslag till ett allmänt skatteutjämningsbidrag och till ändrad fördelning av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna samt till de förändringar som kan befinnas lämpliga beträffande

33 speciella primärkommunala statsbidrag. Genom att skatteersättningen i anledning av 1957 års ortsavdragsreform successivt minskas under tiden t. o. m. år 1965, kan den sålunda angivna medelsramen beräknas med omkring 100 milj. kronor överstiga nyssnämnda anslag vid den tidpunkt då nuvarande bestämmelser om skatteersättning utlöper. Vidare har kommittén i sitt arbete haft att uppmärksamma följande. I motioner till 1962 års riksdag (I: 584 och 11:719) hemställdes att statsbidragen till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet skulle skatteunderlagsdifferentieras på annat sätt än som skedde och att det statliga anslaget till byggnadsarbeten i fråga för budgetåret 1962/63 höjdes med visst belopp. Liknande yrkanden om att större del av kostnaderna för det allmänna skolväsendet borde bestridas av staten och att staten i framtiden skulle svara för huvudparten av dessa kostnader framfördes i en annan motion (11:715) till samma riksdag. Särskilda utskottet (uti. nr 1) uttalade i anledning av motionerna att någon ändring av fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för skolväsendet inte borde företas vid ifrågavarande tillfälle. Utskottet ville emellertid uttala att de framförda syn-

punkterna på angelägenheten av en rättvisare kostnadsfördelning mellan stat och kommun syntes förtjäna beaktande vid den översyn av statsbidragsbestämmelserna härvidlag, som torde komma att utföras av 1958 års skatteutjämningskommitté. Motionerna 1:584 och 11:719 borde därför överlämnas till kommittén. Riksdagen beslöt i enlighet härmed (rskr n r 328) och Kungl. Maj:t förordnade den 28 juni 1962 att motionerna, i vad de avsåg fråga r ö r a n d e skatteunderlagsdifferentiering, skulle överlämnas till kommittén. I skrivelse den 11 oktober 1962 har statskontoret redovisat vissa av ämbetsverket utförda undersökningar rörande kostnaderna för byggnader inom det allmänna skolväsendet och yrkesskolväsendet samt framlagt förslag till ändrade bestämmelser r ö r a n d e statsbidrag till skollokaler. Genom beslut den 17 maj 1963 har Kungl. Maj:t — u n d e r hänvisning till vad chefen för ecklesiastikdepartementet i propositionen 1963:66 anfört i ämnet — förordnat att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till kommittén för att tas i beaktande vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag.

KAPITEL 2

Allmän historik

I sitt år 1943 avlämnade betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. (SOU 1943: 43, s. 278—347) har kommunalskatteberedningen lämnat en redogörelse för skatteutjämningsfrågans behandling fram till år 1941. Här skall därför i första hand lämnas en redogörelse för vad som i frågan förekommit under tiden efter beredningens tillkomst. Denna redogörelse kompletteras dock inledningsvis med en kortfattad översikt av de försök att lösa ifrågavarande problem som gjorts före nymmnämnda tidpunkt. Den historiska redogörelsen har ansetts böra begränsas till att avse vad som förekommit i fråga om skapandet av ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem. Vidare kommer 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer att beröras. I den mån historiska återblickar beträffande de speciella bidragen ansetts erforderliga återfinns dessa i kapitlen 5, 6, 10 och 13.

2.1 Tiden före beredningen

kommunalskatte-

Trots att 1897 års kommunalskattekommitté inte framlade något förslag i skatteutjämningsfrågan gjorde den dock ett principiellt uttalande i densamma : problemets lösning låg i statens övertagande av en del av de kommunala uppgifterna. Däremot ansåg sig kommittén inte kunna förorda vare sig

skapandet av större kommunenheter eller en gräns varöver den kommunala beskattningen inte fick sträckas. I det förra fallet kunde man nämligen vänta sig motstånd från de kommuner som skulle förlora på att uppgå i en större enhet, i det senare fallet äventyrades den kommunala självstyrelsen. Vid 1908 års riksdag och flera följande riksdagar väcktes förslag i skatteutjämningsfrågan. Förslagen blev dock resultatlösa. Först år 1917 bifölls en proposition om statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner. Enligt en samma år utfärdad kungörelse (nr 400) skulle bidrag utgå till sådana kommuner där det totala skattetrycket översteg 10 kronor för 100 kronors inkomst samt där tillika utgifterna för kommunens folkskole- och fattigvårdsväsen motsvarande ett belopp av mer än 4,50 kronor för 100 kronors inkomst. Bidrag skulle utgå enligt en i förhållande till skattetrycket stigande skala. Ansökningar om understöd skulle granskas av länsstyrelsen. Kontroll skulle utövas över att skattetrycket inte obehörigen uppdrivits. Kungörelsen skulle anses som ett provisorium i avbidan på genomförandet av en rationell skatteutjämning. I proposition nr 191 till 1920 års riksdag hävdade finansministern att det egentligen endast var i fråga om kostnaderna för angelägenheter av mera allmänt — närmast statligt — intresse som kommunerna kunde anses ha befo-

35 gade anspråk på bidrag från det allmänna. Finansministern ansåg inte att man kunde nå en verklig lösning av problemet genom ändrad kommunindelning eller genom överflyttande av uppgifter till större samfälligheter. För skatteutjämning borde erfordras direkt understöd till särskilt skattetyngda kommuner. Skatteutjämningsfrågan kunde emellertid på grund av bland annat fördelningen av skattskyldigheten mellan de olika beskattningsföremålen inte slutligt lösas förrän efter genomförandet av en ny skattereglering. I propositionen framlades förslag till en kommunal progressivskatt. Skatten motiverades med att vid sidan av den existerande kommunalskatten som i huvudsak var anordnad som en beskattning efter intresse borde finnas en skatt efter förmåga, utgående efter en progressiv skatteskala. Riksdagen antog förslaget efter vissa av vederbörande utskott påyrkade ändringar och en förordning om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924 utfärdades. Vid 1921 års riksdag föreslogs i proposition nr 202 ändrade grunder för understöd av skatteutjämningsmedel. I propositionen påtalades att det gällande systemet frestade till bristande sparsamhet på grund av det proportionsvis stora statsbidrag som utgick när skattetrycket nått viss höjd. Det lades sålunda vikt vid att för framtiden om möjligt förekomma att den kommunala budgeten kunde uppgöras under den förvissningen att man av utjämningsmedel skulle bekomma kanske huvudparten av vad som erfordrades för att täcka ökade utgifter. Prövningen av ansökningar om skatteutjämningsunderstöd borde följaktligen — ansåg finansministern — icke vara bunden av så kategoriska normer som varit fallet. Det borde ligga i den prövande myndighetens hand att avslå ansökningar eller bifalla dem till

lägre belopp än som enligt gällande skala eljest skulle utgå. Men myndigheten skulle också äga att utöver författningens bestämmelser meddela understöd åt kommun där skattetungan var särskilt stor. Förslag till fördelning av understöden syntes lämpligen böra upprättas av en särskild, i praktiska kommunala angelägenheter sakkunnig beredning, utsedd av Kungl. Maj:t. Statsutskottet tillstyrkte de i propositionen framlagda förslagen med den ändringen att den nyss nämnda beredningen inte skulle upprättas. Riksdagen följde utskottets mening. År 1925 framlade 1924 års skatteberedning ett betänkande angående den kommunala skatteutjämningen. Enligt detta borde skatteutjämningen tills vidare bibehållas i sin dittillsvarande omfattning och utformning. I vissa fall syntes emellertid nödvändigt att medge bidrag allenast med hänsyn till det samlade skattetrycket och inte som eljest kräva hänsyn såväl till skattetrycket för särskilda ändamål som till det samlade skattetrycket. Städerna skulle inte längre utestängas från del i skatteutjämningen. Utjämningsförfarandet borde grundas på möjligast säkra kännedom om kommunernas verkliga ekonomiska ställning. Kontroll borde ske av att kommunerna förverkligat de förutsättningar varunder utjämningsbidrag tilldelats dem. Kommunerna fick •— underströks i betänkandet — inte genom utjämningen lockas till misshushållning. 1927 års riksdag antog ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag (prop, nr 205) i ämnet som i huvudsak byggde på det av 1924 års skatteberedning framlagda förslaget. I anslutning härtill utfärdades dels en förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner (SFS 1927:462) och dels en kungörelse angående utbetalande av understöd av skatteutjäm-

36 ningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner (SFS 1928:366). I proposition till samma års riksdag (nr 102) med förslag till ny kommunalskattelagstiftning föreslogs att den kommunala progressivskatten skulle utbytas mot en progressiv landstingsskatt. Anskaffning av medel för skatteutjämningen skulle ske genom en statlig utjämningsskatt. Vederbörande utskott avstyrkte emellertid förslaget om att överflytta den kommunala progressivskatten till landstingen men delade departementschefens uppfattning att det var lämpligt att för skatteutjämningen inrätta en särskild skattetitel. Förslagen avböjdes emellertid av riksdagen bland annat därför att förlusten av intäkten från progressivskatten för många kommuner skulle kunna vålla de kommunala finanserna betydligt avbräck. 1928 års riksdag antog bestämmelser om kommunal progressivskatt och utjämningsskatt i enlighet med vad 1927 års utskott förordat (prop, nr 213' och 219). Den dittillsvarande kommunala progressivskatten utbyttes mot två fristående men efter enahanda grunder utgående progressivskatter. Den ena av dessa, den kommunala progressivskatten, var en kommunal skatt avsedd att bidra till täckning av kommunernas skattebehov. Den andra, utjämningsskatten, var en statlig skatt, som skulle användas för utjämning av skattetrycket olika kommuner och menigheter emellan. Vid behandlingen av kommunalskattefrågan vid detta års riksdag beslöts vidare att införa en kommunal inkomstskatt för gemensamt kommunalt ändamål. Därjämte infördes en skatt å lotterivinster som till hälften skulle användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Vid 1928 års riksdag förklarade första särskilda utskottet att frågan om sta-

tens och kommunernas kompetensområden samt kostnadsfördelningen dem emellan borde upptas till prövning. En undersökning borde inriktas på att utreda den lämpligaste fördelningen av det allmännas uppgifter och kostnader mellan staten samt kommuner av olika slag och ordning. Utskottet föreslog att riksdagen måtte hemställa om utredning av frågan. Därvid borde undersökas möjligheterna att nedbringa primärkommunernas skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i större utsträckning än förut varit fallet eller på annat sätt. I skrivelse till Kungl. Maj :t förordade riksdagen utskottets förslag. Så tillkom 1929 års skatteutjämningsberedning. Beredningen anförde i sitt principbetänkande (SOU 1933: 4) bland annat följande. Det bästa uttrycket för en kommuns skattekraft utgjorde antalet skattekronor, ställt i relation till folkmängden. Denna mätare av skattekraften var i stort sett utslagsgivande för en kommuns ekonomiska bärkraft. Den väsentliga orsaken till ojämnheter i det kommunala skattetrycket var skatteunderlagets växlande styrka. Beredningen ansåg det nödvändigt utgå från antagandet alt man genom ändringar i skattelagstiftningen inte i någon nämnvärd grad kunde flytta skattekraft från rikare kommuner till fattigare. Det syntes endast finnas två huvudvägar att välja mellan. Den ena var att de kommunala förvaltningsbestyren eller utgifterna övertogs av större förvaltningsenheter, den andra att riksdagen i mycket större utsträckning än förut anvisade medel till hårt skattetyngda kommuner. Den senare vägen hade enligt gjorda erfarenheter visat sig otillfredsställande på grund av svårigheten att bestämma grunder vilka var i och för sig rättvisa och ej, bland annat genom kommunernas egna åtgöranden, ledde till oegentliga resultat. Svårighe-

37 terna att få till stånd frivilliga överenskommelser mellan kommuner om sammanslagning till större utdebiteringsenheter för samtliga eller en del av deras förvaltningsbestyr medförde liksom gällande författningar att några indelningsändringar av betydelse i skatteutjämningshänseende inte kunde förväntas. Beredningen fastslog därför nödvändigheten av dels att statsmakterna meddelade direkt bindande föreskrifter i ämnet dels att överflyttningen skedde till staten eller till vidgade kommunala utdebiteringsområden vilkas storleksordning skulle i lag fastställas. Beredningen föreslog vidare att vissa utgifter — bland annat för fattigvårds- och skolväsen — för den kommunala förvaltningen skulle överflyttas till staten. Ett sådant överflyttande medförde att staten måste förbehålla sig att pröva de åtgärder som inverkade på kostnaden. Det kunde dock — enligt beredningens mening — inte förväntas att varje behov av skatteutjämningsbidrag skulle försvinna. 1929 års skatteutjämningsberednings förslag föranledde inte någon åtgärd från statsmakternas sida. I sitt år 1937 avgivna betänkande (SOU 1937: 42) föreslog 1936 års skattekommitté att den kommunala progressivskatten och utjämningsskatten skulle avskaffas och inarbetas i den direkta statsskatten. Som skäl för förslaget åberopades att progressivskatten märkbart ökat ojämnheten i det kommunala skattetrycket genom att den haft ringa eller ingen betydelse i de flesta av de mera skattetyngda kommunerna men hållit utdebiteringen låg i kommuner med starkt skatteunderlag. På grundval av betänkandet föreslogs i proposition till 1938 års riksdag (nr 258) att de nämnda skatterna skulle borttas. Förslaget vann bevillningsutskottets och riksdagens bifall.

2.2 Kommunalskatteberedningen

År 1936 tillsattes en ny kommitté, kommunalskatteberedningen. Beredningen kom bland annat att till behandling u p p ta skatteutjämningsfrågan. Kommunalskatteberedningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1943:43) bland annat att uppgifter som huvudsakligen avsåg individernas elementära livsbetingelser kunde betecknas som nationella eller statliga. Andra samhällsuppgifter som hade avseende endast å en lokalt begränsad krets av samhällsmedlemmar och å lokala angelägenheter av huvudsakligen materiell natur men även i någon mån av kulturell kunde betecknas som egentliga kommunala uppgifter. Gränsen mellan statliga och kommunala uppgifter var dock icke skarp och kunde ej heller anses oföränderlig utan växlade från tid till annan. Det var ingalunda ovanligt att en kommun omhänderhade verksamhetsgrenar innehållande både statliga och kommunala uppgifter. Beredningen nämnde vidare att kommunernas inkomster huvudsakligen utgjordes av repartitionsskatt, statsbidrag och s. k. privatekonomiska inkomster. På sina skatteobjekt kunde kommunerna icke utöva något nämnvärt inflytande. Skatteunderlaget i skilda kommuner var på grund av skiftande natur och befolkningsförhållanden samt ekonomisk utveckling olika. En kommunal skatteutjämning syftade till att åstadkomma en viss jämnhet mellan de olika kommunerna med avseende å kommunmedlemmarnas belastning genom kommunal repartitionsskatt. Skattesatsen k u n d e anses som ett användbart mått för denna belastning. Målet för skatteutjämningen syntes beredningen vara att åstadkomma ett system enligt vilket skattesatserna i skilda kommuner kunde bringas i ett förhållande till varandra som kunde anses

38 rättvist och skäligt. Detta innebar dock ej att de kommunala utdebiteringarna borde göras lika i alla kommuner. I en kommun med högre kommunal standard än den i andra kommuner vanligen förekommande fick det nämligen anses riktigt att även utdebiteringen var högre än den för andra kommuner genomsnittliga. Ett resonemang med motsatt slutledning kunde föras beträffande kommun med särskilt låg kommunal standard. Med sådana utgångspunkter borde enligt beredningen en principiell begränsning av skatteutjämningens mål kunna göras. De skatteutjämnande åtgärderna borde åstadkomma att höga kommunala skattetryck som förorsakades av sådana faktorer som stora avstånd, ogynnsamma naturförhållanden och ringa tillgång på skatteunderlag nedbringades till en nivå som skäligen kunde anses svara mot den kommunala standard kommunmedlemmarna åtnjöt. Skiljaktigheterna i skattetryck kunde emellertid inte elimineras genom att de höga skattetrycken nedbringades med hjälp av statsbidrag. Sålunda beredde många städer och andra tätorter som hade låga utdebiteringar sina kommunmedlemmar en högre kommunal standard än kommuner på landsbygden med höga utdebiteringar. Därför var bristen på jämlikhet i fråga om skattetryck i verkligheten större än skillnaden i utdebitering de olika kommunerna emellan. Beredningen framhöll att ett onormalt högt skattetryck medförde stora olägenheter från allmän synpunkt eftersom det bidrog till avfolkning och följaktligen till en försämring av skatteunderlaget. Kommuner med högt skattetryck måste därför grunda den kommunala hushållningen på skatteutjämningsbidrag. Detta kunde emellertid medföra en starkare statlig kontroll, vilket i sin

tur ledde till att den kommunala självstyrelsen inskränktes genom avkoppling av eget ansvar och försvagning av självbestämmanderätten. En i och för sig lojal strävan av skattetyngda kommuner att genom sparsamhet i så ringa utsträckning som möjligt behöva anlita statliga bidrag kunde å andra sidan medföra menliga påföljder för trängande samhällsuppgifter. I kommuner med låg utdebitering blev — anförde beredningen vidare — skattekraften icke fullt utnyttjad, u n d e r det att skattekraften kunde utnyttjas mycket hårt i kommuner med hög utdebitering. Detta motverkade den noggranna avvägning av skattebördan efter förmåga som varit vägledande vid utformningen av reglerna för den direkta statliga beskattningen. Från praktisk synpunkt framstod det därför som angeläget att utjämna de kommunala utdebiteringarna på så sätt att berörda missförhållanden i görligaste mån kunde elimineras. En sådan lösning av skatteutjämningsfrågan fick emellertid icke innebära en så genomgripande förändring av den kommunala hushållningen att den kommunala självstyrelsen och en sund hushållning äventyrades. Med hänsyn till betydelsen av den kommunala självstyrelsen och av en sund hushållning kunde icke godtas att skatteutjämningsfrågan löstes på det sättet att staten från kommunernas övertog alla uppgifter som icke var av utpräglat lokal natur och att de lokala uppgifterna finansierades på intresseprincipens grund genom fasta kommunala objektskatter eller avgifter och först i sista hand med statsbidrag. En skatteutjämning som innebar att de kommunala repartitionsskatterna avskaffades utgjorde ingen verklig lösning på problemet, utan detta måste lösas så att den kommunala självstyrelsen kunde bevaras.

39 Beredningen ansåg sig med hänsyn till det anförda böra undersöka vilka åtgärder som erfordrades för att undanröja huvudorsakerna till höga utgifter och bristande skatteunderlag. Sålunda borde övervägas dels vilka slag av kommuner som hade förutsättningar att utan alltför hård belastning av det kommunala skatteunderlaget uppbära vissa samhällsuppgifter, dels hur dessa kommuners lokala verksamhetsområden skulle bestämmas och dels h u r samhällsuppgifterna skulle fördelas mellan de olika slagen av kommuner och staten. Beredningen fann icke skäl att inrätta specialkommuner på annat område än socialvårdsområdet. Ej heller ansåg sig beredningen böra föreslå sammanslagning av m i n d r e primärkommuner eller omreglering av landets indelning i kommuner av högre ordning. En överflyttning till staten av sådana uppgifter av allmän beskaffenhet som betecknats som statliga skulle enligt beredningens uppfattning otvivelaktigt ha skatteutjämnande verkningar och medföra en lättnad för det kommunala skatteunderlaget. Det oaktat kunde inte ifrågakomma att överflytta samtliga uppgifter av statlig natur, utan överflyttningen borde ske endast om väsentliga nackdelar ej var förbundna därmed. Sålunda föreslogs överflyttning till staten av kostnaderna för lättskötta sinnessjuka och sinnesslöa, för anstaltsvård av fattiga sjuka, för arbetshem och arbetsförmedling samt för folkpensioneringen. Beredningen underströk i detta sammanhang att två områden, nämligen socialvården och polisväsendet, beträffande vilka en överflyttning var mest eftersträvansvärd från skatteutjämningssynpunkt, redan var föremål för utredningar. Ett betydelsefullt led i samhällsuppgifternas fördelning mellan stat och kommun utgjorde de speciella förvalt-

ningsbidragen. Dessa kunde betraktas som statens andel i gemensamma kostnader för kommunernas statliga uppgifter och syftade till att trygga viss omfattning och effektivitet hos den kommunala förvaltningen. Därjämte kunde dessa bidrag stimulera kommunerna till verksamhet som icke ovillkorligen ålåg dem. Det förhållandet att de speciella bidragen endast i ringa utsträckning differentierats efter behov hade bidragit till de betydande ojämnheterna i uttaxeringsbehovet. Skilda kommuner hade nämligen olika kostnader för en och samma anordning. I p r i n c i p förordade beredningen därför en differentiering av de speciella bidragen. Förhöjda statsbidrag borde utgå till kommuner för vilka objektivt bestämbara faktorer visade att de särskilda anordningarna för den kommunala verksamheten krävde högre kostnader än normalt eller att behovet av kommunal verksamhet var större än annorstädes. Framför allt sådana uppgifter, för vilka staten egentligen borde bära kostnaderna, kom här i blickpunkten. Skälen för en sådan differentiering var däremot icke lika starka beträffande angelägenheter av delvis lokal natur. Skillnaderna i skatteunderlag medförde dock att skattetrycket — de beskrivna åtgärderna till trots — blev ojämnt. Därför syntes det följdriktigt att staten som ålagt kommunerna vissa uppgifter också sörjde för att kommunerna erhöll tillräcklig bärkraft för dessa uppgifter genom någon form av gottgörelse för brist på skatteunderlag. Det syntes således angeläget att hänsyn till skatteunderlaget togs vid differentieringen av de speciella statsbidragen till kommunernas förvaltningsuppgifter så att ett och samma uttaxeringsbehov för viss uppgift i görligaste mån medförde lika utdebitering i alla kommuner oberoende av skatteunderlag.

40 Det var icke möjligt att endast genom speciella utjämningsbidrag på ett lämpligt och samtidigt tillräckligt effektivt sätt upphäva verkningarna av faktorer som utan kommunernas eget vållande ledde till ett för högt skattetryck. Allmänna bidrag var därför nödvändiga vid sidan av graderade bidrag för särskilda uppgifter. Beredningen utvecklade vidare de principer som borde ligga till grund för ett allmänt skatteutjämnande statsbidrag till kommunerna. Därvid framhölls att ett särskilt högt skattetryck berodde antingen på större uttaxeringsbehov eller lägre skatteunderlag per invånare eller på ett sammanträffande av dessa faktorer. En utjämning med hänsyn till uttaxeringsbehovet skulle ske om de skattetyngda kommunerna erhöll allmänna utjämningsbidrag i den utsträckning som erfordrades för minskning av skattetrycket till en nivå, motsvarande ett vid jämförelse med andra kommuner normalt utgifts- och uttaxeringsbehov per invånare. En sådan utjämning skulle vara önskvärd i fråga om de utgifter för den kommunala verksamheten som förorsakades antingen av från kostnadssynpunkt ogynsamma förhållanden för verksamheten eller av osedvanligt stort behov av kommunala anordningar. Däremot var enligt beredningens mening en utjämning av skattetrycket icke önskvärd beträffande utgifter som berodde på högre kommunal standard än som kunde anses erforderlig eller var vanlig eller som förorsakats av att kommunala anordningar blivit kostsammare än nödvändigt. Svårigheter förelåg dock i praktiken att skilja mellan utgifter som borde berättiga till bidrag och sådana som icke kunde anses bidragsberättigade. Ett bidragssystem som grundade sig på kommunernas växlande utgiftsbehov och

som syftade till direkt utjämning av uttaxeringsbehovet per invånare var därför icke till fyllest. Beredningen ansåg sig med hänsyn till önskvärdheten att vidmakthålla kommunernas ansvarskänsla och sparsamhetsintresse ej heller kunna förorda införandet av ett system enligt vilket skatteutjämningsbidragen i större utsträckning sattes i relation till de olika kommunernas faktiska utgifter. Bristande skatteunderlag utgjorde däremot enligt beredningens mening i och för sig en faktor vars inverkan på skattetrycket det syntes angeläget att häva genom allmänt skatteutjämnande bidrag. Beredningen föreslog därför införandet av en metod för skatteutjämning som syftade till att genom allmänna utjämningsbidrag i görligaste mån försätta kommuner med bristande skatteunderlag i samma läge som kommuner med ett för den kommunala hushållningen i allmänhet erforderligt skatteunderlag. Ej heller detta syfte kunde emellertid helt förverkligas. Såsom beredningen framhöll måste nämligen en icke alltför obetydlig andel i kommunernas utgifter alltid bäras av dem själva, om deras intresse av sparsamhet i hushållningen och av skatteunderlagets vidmakthållande skulle bevaras. Därför kunde kommuner med särskilt lågt skatteunderlag icke tilldelas så höga procentuella bidrag i förhållande till skattetrycket att de erhöll full kompensation för bristen på skatteunderlag. Att så icke skedde måste beaktas även på så sätt att bidragen till kommuner med högre men dock otillräckligt skatteunderlag minskades i den omfattning som kunde vara behövlig för att ernå en rimlig relation mellan skattetrycken i olika kommuner. Beredningen framhöll att den tekniska utformningen av en på sådant sätt modifierad bidragslinje icke kunde grun-

41 das på strängt teoretiska överväganden men väl på uppskattningsvis ur praktiska synvinklar gjorda beräkningar av kommunernas hjälpbehov och sparsamhetsintresse vid olika skatteunderlag och utdebiteringslägen. Ett bidragssystem, utformat efter en sådan linje, kunde innebära ett visst hänsynstagande även till de växlande förutsättningarna för kommunernas uttaxeringsbehov, om nämligen bidragen utmättes i visst förhållande till kommunernas verkliga utgifter. Utjämningen av skatteunderlaget borde sålunda ske under hänsynstagande till bidragsberättigad kommuns samtliga utgifter och faktiska utdebitering. Bidrag som syftade till utjämning av skattetrycket genom utfyllnad av bristande skatteunderlag borde avse alla av kommunen ombesörjda nödiga och nyttiga uppgifter som enligt uttryckliga föreskrifter eller eljest med hänsyn till ortsförhållandena borde omhänderhas av kommunen. Vid bidragstilldelningen borde dock uppmärksammas förekomsten av sådana utgifter som förorsakats av mindre god hushållning eller av verksamhet vilken plägade bekostas av enskilda. Av sådana omständigheter betingade utgifter borde icke ingå i underlaget för bidragsberäkningen liksom ej heller utgifter som enligt normal hushållning borde täckas med lånemedel och inte med skatter. För att över huvud taget vara bidragsberättigad måste kommunen ha ett skattetryck som översteg en viss minimigräns. Vidare ansåg beredningen att kommun med gott skatteunderlag icke borde ifrågakomma för bidrag. För att bidrag skulle utgå erfordrades enligt beredningens förslag att utdebiteringen icke understeg 8 kronor och att skatteunderlaget icke översteg 7 skr per invånare. Bidragssystemet byggde på en trappstegsformad bottenspärr, som utgick från en utdebitering av 8 kronor

upp till ett skatteunderlag av 3 skr per invånare. Bidragen maximerades till 60 procent av utdebiteringen. Extraordinära bidrag skulle emellertid kunna utgå efter särskild prövning om skattetrycket i kommun med gott skatteunderlag befanns vara oskäligt högt eller om den av beredningen föreslagna metoden för bidragstilldelning icke ledde till avsedd utjämning av skattetrycket för kommun med mindre gott skatteunderlag. Enligt förslaget skulle bidrag i princip icke utgå till stad eller köping. Sammanfattningsvis kan sägas att kommunalskatteberedningens förslag gick ut på att allmänt nedbringa höga kommunala skattetryck i den mån dessa berodde på ogynnsamma förhållanden över vilka kommunerna icke rådde. Beredningen ville icke lägga h i n d e r i vägen för enskild kommuns rätt att själv bedöma vilka förmåner den önskade bereda sina medlemmar, men statsbidrag skulle utgå endast till kostnader för verksamhet av art som kunde betecknas som statlig. Den del av kostnaderna härför som föll på kommunerna borde belasta dessa lika hårt. Skatteunderlaget utgjorde en lämplig grund för differentiering av statsbidrag med angivet syfte. Kommunerna borde få sådana varierande bidrag att deras utdebitering församma utgiftspost per invånare blev lika hög. Ur remissyttrandena i anledning av förslaget må följande återges. Förslaget förordades av socialstyrelsen och vissa länsstyrelser. Skatteunderlaget ansågs vara en bättre grund att bygga på än utdebiteringens höjd. Med den föreslagna utjämningsmetoden blev kommunerna mera likställda beträffande den viktigaste förutsättningen för deras ekonomiska liv. Socialstyrelsen hänvisade därjämte till att något bättre alternativ inte syntes stå till buds.

42 Flera remissmyndigheter kritiserade emellertid att som grund för bidragsgivningen skulle läggas skatteunderlaget per invånare. Detta var enligt Svenska landskommunernas förbund en långt ifrån fullgod mätare på kommunernas ekonomiska förmåga. Blev skatteunderlaget den huvudsakliga jämförelsefaktorn skulle de hårdast skattetyngda kommunerna bli lidande. Det syntes förbundet nödvändigt att få en kraftig verkan beträffande de mycket höga utdebiteringarna även om detta skulle ske på bekostnad av en minskad utjämning i lägre utdebiteringsskikt. Riksråkenskapsverket delade denna uppfattning. Det var enligt verkets mening klokast att åtminstone tills vidare avstå från tanken på differentiering efter antalet skattekronor per invånare och i stället hålla sig till utdebiteringens storlek. Skattekraften borde endast användas som en kompletterande bestämningsgrund vid utjämningsbidragens avvägning. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrkte en maximering av bidragsprocenten till 60 procent med hänsyn till de i skattehänseende svåra förhållandena för flertalet norrbottenskommuner. En sådan maximering drabbade särskilt en del fattiga kommuner i länet med mycket lågt skatteunderlag. De höga skattetrycken i dessa kommuner kunde icke anses självförvållade. Kommunindelningskommittén berörde problemet rörande småkommuner med lågt skatteunderlag och samtidigt låg utdebitering vilket icke lösts genom förslaget. Statskontoret ställde sig närmast avvisande mot förslagets grundlinjer. Sålunda anfördes att det närmare borde övervägas, om icke genom en utvidgad beskattning för gemensamt kommunalt ändamål på det kommunala skatteunderlagets grund kunde åstadkommas en betydligt jämnare och rättvisare beskatt-

ning än enligt beredningens förslag. Huvuddelen av de uppgifter av statlig natur som åvilade kommunerna och för vilka kostnaderna principiellt borde drabba alla skattskyldiga med samma tyngd oavsett bostadsort kunde sålunda bekostas av en enhetligt beräknad statskommunal skatt. Den egentliga kommunalskatten skulle då kunna reserveras för kommunernas egna angelägenheter. Statskontoret förbisåg icke att genomförandet av en så radikal skatteutjämning stötte på betydande praktiska svårigheter. En rättvis fördelning på kommunerna av skattemedel borde sålunda förutsätta en förhållandevis ingående granskning av kommunernas utgiftsbehov och kontroll över att utgifterna för olika allmännyttiga ändamål icke tilläts stiga över de gränser som betingades av att upprätthålla en normal standard under iakttagande av tillbörlig sparsamhet. De av beredningen föreslagna författningsbestämmelserna ansågs slutligen av ett stort antal remissinstanser vara alltför invecklade. Kommunalskatteberedningens förslag föranledde icke någon proposition till riksdagen.

2.3 Skattelindringsutredningen

År 1949 tillkallades sakkunniga för översyn av grunderna för skatteutjämningsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner (skattelindringsutredningen). Utredningen framlade sitt betänkande (stencilerat) år 1950. I detta framhöll utredningen i fråga om ett bidragssystems principiella uppbyggnad bland annat följande. Skattelindringsbidrag skulle fylla ungefär samma syfte som de dåvarande statsunderstöden. De skulle sålunda med hänsyn till rättvisans och billighetens krav lindra skattetryc-

43 ket för skattetyngda kommuner och därigenom minska sådana ojämnheter i det kommunala skattetrycket som trots olika åtgärder i utjämnande syfte kvarstod för i ekonomiskt hänseende ogynnsamt ställda kommuner. Skattelindringsbidragen skulle motväga verkningarna av bristen på skatteunderlag. Skatteunderlaget per invånare var nämligen ett bättre och mera tillförlitligt uttryck för den skiftande ekonomiska bärkraften olika kommuner emellan än utdebiteringens höjd. Antalet skattekronor per invånare i en kommun skulle sålunda i princip avgöra icke endast om kommunen skulle vara berättigad till skattelindringsbidrag utan även den procentsats efter vilken bidragen skulle utgå. Bidragssystemet borde automatiskt anpassa sig efter den allmänna inkomstnivåns förändringar. Vidare borde bidragen kunna bestämmas i förväg på sådant sätt att definitiva belopp kunde upptas i kommunernas inkomst- och utgiftsstater. Med utgångspunkt från detta principresonemang framlade utredningen följande förslag. Ordinarie bidrag skulle utgå endast till sådana skattetyngda kommuner vilkas skatteunderlag per invånare understeg ett visst för varje år fastställt procenttal, gränsunderlaget. Bristen på skatteunderlag, dvs. det antal skattekronor varmed kommunens eget skatteunderlag understeg gränsunderlaget, bestämde bidragsprocentens storlek. Gränsunderlaget skulle vara rörligt i förhållande till medelskatteunderlaget för landskommunerna och ligga viss procent under detta. För kommuner i Norrbottens län och för andra kommuner som Kungl. Maj :t fann skäligen böra jämställas med dem skulle gränsunderlaget motsvara 80 procent av medelskatteunderlaget; för övriga kommuner 75 procent. Gränsen mellan skattetyng-

da och andra kommuner sattes vid en sammanlagd kommunal utdebitering av 11 kronor. Bidragsprocenten skulle stå i visst förhållande till den andel som kommunens brist på skatteunderlag utgjorde av gränsunderlaget. Om gränsunderlaget utgjorde exempelvis 12 skattekronor per invånare och kommunens skatteunderlag 9 skattekronor per invånare, utgjorde kommunens brist på skatteunderlag 3 skattekronor per invånare och nämnda andel följaktligen 3/12 eller 25 procent. Skattelindringsbidrag skulle i sådant fall utgå med 25 procent av den del av utdebiteringen som låg mellan 11 kronor och 13 kronor. I den mån den beräknade utdebiteringen översteg 13 kronor, skulle skattelindringsbidrag utgå med dubbla procentsatsen. Detta ansågs nödvändigt med hänsyn till de sämst ställda kommunernas hjälpbehov. F ö r att icke äventyra kommunernas intresse av sparsamhet föreslog utredningen att bidragsprocenten icke i något fall skulle få överstiga 80 procent. Även om vetskapen att 1/5 av varje utgiftsökning måste bäras av de egna kommunmedlemmarna i och för sig icke kunde anses tillräcklig för att avhålla kommuner i gemen från att besluta onödiga utgifter, ansåg utredningen en så högt liggande maximering godtagbar med hänsyn till de garantier som det föreslagna systemet i övrigt innefattade. Förutom ordinarie bidrag skulle extra bidrag i form av högre belopp kunna utgå i syfte att bringa hjälp åt kommuner som på grund av speciella omständigheter råkat i trångmål. Extra bidrag skulle också kunna utgå till kommun som icke uppfyllde de föreskrivna förutsättningarna för ordinarie bidrag. Principiell likformighet mellan landskommuner och städer förordades i avseende å rätt till skattelindringsbidrag. Bidragsprocenten för municipalsamhäl-

-14 len och församlingar som omfattade del av kommun m. fl. kommunala samfälligheter skulle bestämmas efter den borgerliga primärkommunens skatteunderlag per invånare. Skattelindring skulle beviljas av Kungl. Maj:t i statsrådet och icke, såsom kommunalskatteberedningen föreslagit, av en särskild nämnd. Utredningen ansåg att det föreslagna systemet efter vissa justeringar som icke berörde dess grundvalar skulle kunna utnyttjas för ett framtida system med rikligare bidragstilldelning. Remissinstanserna godtog i stort sett förslaget i dess huvudlinjer. Följande må återges ur remissyttrandena. Svenska landskommunernas förbund tillstyrkte förslaget men framhöll bland annat följande: Ojämnheter i fråga om standard och kommunalskattens höjd blev alltmera framträdande, allteftersom den kommunala verksamheten utvidgades. Det måste därför framstå som ett elementärt rättvisekrav att medborgarna för en ungefärligen likvärdig ekonomisk insats fick åtnjuta i görligaste mån samma förmåner oberoende av kommuntillhörighet. Även om utredningens förslag icke gav någon lösning på skatteutjämningsproblemet utan på sin höjd kunde sägas sikta på att lösa en detalj i detta problem, måste ett statsbidrag av den typ utredningen föreslagit få stor betydelse. Flera remissmyndigheter framförde en viss tveksamhet beträffande bidragssystemets uppbyggnad. Man gjorde gällande att utdebiteringen erhållit för liten tyngd i systemet; utredningen hade inte i tillräcklig mån beaktat skillnaderna i kostnadshänseende för den kommunala verksamheten olika kommuner emellan. Svenska stadsförbundet betonade sålunda att förslaget i första hand kom att bli av betydelse för landskom-

munerna eftersom ingen stad hade så lågt skatteunderlag att staden med tilllämpning av de föreslagna normala bidragsgrunderna kunde bli bidragsberättigad. Detta uteslöt dock icke att behov av skattelindring kunde uppstå även för städernas del. Vidare borde erinras om att det stadskommunala skatteunderlaget regelmässigt var belastat med högre fasta kostnader än det landskommunala skatteunderlaget. Visserligen föreslog utredningen att extra bidrag efter Kungl. Maj:ts prövning skulle kunna utgå då rätt till ordinarie bidrag icke förelåg. Emellertid framgick inte av förslaget om vissa för städerna speciella förhållanden kunde vinna beaktande vid tilldelning av extra bidrag. Förbundet önskade därför mera preciserade grunder för den extra bidragsgivningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatte om bristen på skatteunderlag borde vara den enda värdemätaren. För exempelvis nybildade tätortssamhällen kunde skatteunderlaget ehuru det relativt sett var gott likväl vara otillräckligt för utdebiteringsbehovet. Med hänsyn till att ett bidragssystem som beaktade alla förhållanden som påverkade den kommunala utdebiteringen torde bli alltför invecklat syntes det lämpligt att inte sätta gränsunderlaget för lågt. Enligt länsstyrelsens mening borde också utdebiteringen läggas till grund vid skattelindringssystemets utformning. Anledningen till det högre skattetrycket i en kommun i förhållande till en annan kunde vara högre levnadskostnader och därmed högre löner och större skatteunderlag. Kommunerna i Norrbottens län utgjorde typiska exempel härpå. Den enskildes skattekraft kunde emellertid icke anses större i dessa kommuner än i kommuner med lägre löner och lägre levnadskostnader samt ett i förhållande därtill lägre skatteunderlag. Även riksräkenskapsverket ansåg att

45 skatteunderlaget tillmätts en alltför avgörande betydelse. På samma sätt som skillnader i skatteunderlaget per invånare gav skillnader i kostnader per invånare för den kommunala verksamheten upphov till ojämnhet i skattebelastningen skilda kommuner emellan. Departementschefen (prop. 1951:44) delade kommunalskatteberedningens och skattelindringsutredningens åsikt att ifrågavarande understöd i främsta rummet b o r d e för skattetyngda kommuner motväga verkningarna av deras brist på skattekraft. Visserligen var det riktigt att skattekrontalet per invånare icke kunde vara någon absolut tillförlitlig mätare på behovet av skattelindring — någon sådan fanns icke — men det torde vara den mest objektiva och användbara måttstock som stod till buds i detta fall. Erfarenheterna av det dåvarande systemet talade enligt departementschefens mening bestämt mot att låta den av kommunens åtgöranden i hög grad beroende faktiska kostnaden vara avgörande bidragsgrund. Om man bortsåg från de kostnadsolikheter som betingades av dyrhetsskillnaderna i landet kunde det icke möta några större invändningar att en kommun med större kostnader och normalt skatteunderlag per invånare fick mindre skattelindring än en kommun vars höga utdebitering berodde på lågt skatteunderlag per invånare och normala kostnader. Departementschefen ansåg att kritiken icke tillräckligt syntes ha beaktat att bidragsgrunden skattekrontalet per invånare jämväl gav utrymme åt väsentliga kommunala kostnadssynpunkter, eftersom däri kom till uttryck det skatteunderlag som föll på varje person inom kommunerna, alltså även på inkomstlösa barn, åldringar och arbetslösa. Departementschefen godtog sålunda förslagets allmänna uppläggning av

skattelindringssystemet men underströk förslagets karaktär av provisorium. Statsutskottet (uti. nr 37) tillstyrkte. 1951 års riksdag antog förslaget som erhöll giltighet genom förordningen den 18 maj 1951 angående bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner (SFS 1951: 278 med ändring SFS 1962:168).

2.4 Allmänna utredningen

statsbidrags-

År 1949 tillsattes en utredning för översyn från rationaliseringssynpunkt av då tillämpade statsbidragsbestämmelser. Utredningen, som antog namnet allmänna statsbidragsutredningen, avlämnade 1952 ett principbetänkande (SOU 1952:44). Utredningen anförde bland annat följande. Någon allmän motivering för den statliga bidragsgivningen hade icke i något sammanhang getts. Kommunalskatteberedningen hade för sin del utgått från att samhällsuppgifterna kunde indelas i statliga och kommunala uppgifter och att en väsentlig grund för statsbidragsgivningen var att staten därigenom bestred sin andel av kostnaderna för den av kommunerna bedrivna verksamhet som helt eller delvis var av statlig natur. Detta ansåg allmänna statsbidragsutredningen vara en av förklaringarna till det nuvarande statsbidragssystemets konstruktion med en rad speciella bidrag. Givet var nämligen att många av kommunernas uppgifter kunde sägas vara av »statlig natur». Då därtill kom att statsbidragets storlek med detta betraktelsesätt borde anpassas efter graden av statens ansvar för uppgifterna i de särskilda fallen, kunde svårligen undvikas att beräkningsgrunderna för statsbidragen blev komplicerade. Det blev med denna utgångspunkt icke möjligt att finna en tillfredsställande lös-

40 ning av frågan om en genomgripande förenkling av statsbidragssystemet. Allmänna statsbidragsutredningen ansåg det emellertid varken motiverat eller ens möjligt att u p p d r a en gränslinje mellan principiellt statliga och principiellt kommunala arbetsuppgifter. Den enda gräns mellan statliga och kommunala uppgifter som i praktiken kunde upprätthållas var enligt utredningens mening den faktiska arbetsfördelningen sådan denna angetts av statsmakterna. De arbetsuppgifter som anförtrotts de kommunala organen var därför att anse som kommunala uppgifter, oberoende av om statens intresse av uppgiftens fullgörande var större eller mindre. Av en sådan uppfattning följde vidare att staten icke kunde anses ha skyldighet att lämna kommunerna bidrag till kostnaderna för vissa speciella verksamhetsgrenar, även om starka skäl kunde tala för att staten likväl i visst bestämt syfte borde lämna bidrag. Enligt utredningen kunde tre huvudmotiv för bidragsgivning konstrueras. 1. Den skattetekniska grunden. Den teoretiskt sett synnerligen vidsträckta kommunala beskattningsrätten reglerades av statsmakterna. Den omfattning i vilken denna beskattningsrätt behövde utnyttjas var i växande grad beroende av statsmakternas beslut i vilken mån uppgifter av olika slag skulle åläggas kommunerna. Med hänsyn härtill kunde det anses naturligt att statsbidrag till viss del täckte de kommunala utgifterna så att kommunalskatten i allmänhet ej kom att överstiga en såsom rimlig ansedd utdebiteringsgräns. Detta syntes så mycket mera påkallat som kommunalskatten var proportionell, medan statsskatten var progressiv. 2. Skatteutjämningsgrunden. Genom lagstiftning av olika slag eftersträvade staten att tillförsäkra medborgarna någorlunda likvärdiga förmåner oberoen-

de av kommuntillhörighet. Därav följde att det blev ett statligt intresse att verka också för en skälig utjämning av skattetrycket olika kommuner emellan. Eftersom staten, såsom nyss berörts, reglerade den kommunala beskattningsrätten och samtidigt ålade kommunerna kostnadskrävande uppgifter, var det vidare rimligt att staten genom statsbidrag möjliggjorde en någorlunda lika fördelning av skattetrycket i de olika kommunerna. 3. Stimulansgrunden. Denna statsbidragsgrund avsåg statens intresse att uppmuntra kommunerna att bedriva viss verksamhet som dessa eljest icke skulle påta sig, dvs. helt frivilliga uppgifter. Genom stimulansbidrag kunde staten utan lagstiftningsåtgärder förmå även kommuner med relativt svag ekonomisk ställning att påta sig frivilliga uppgifter som ansågs särskilt värdefulla från statlig synpunkt. I anslutning till dessa synpunkter på statsbidragsgivningen framhöll utredningen emellertid att det givetvis fanns bidrag som icke helt kunde grundas på något av de angivna huvudmotiven utan lämnades av speciella skäl. Vid ett allmänt bedömande kunde dock bortses härifrån. Ett sådant bedömande ledde till att det med utgångspunkt från den skattetekniska grunden för statsbidragsgivningen syntes likgiltigt om bidragen knöts till den ena eller andra verksamhetsgrenen. Det väsentliga var att det kommunala skattetrycket genom bidragsgivningen hindrades stiga över en viss maximal utdebiteringsgräns. Ett sådant resultat kunde enklast vinnas genom ett enda bidrag som anpassades efter det kommunala skattetrycket. Ej heller skatteutjämningsgrunden syntes motivera att statsbidragen bands till viss speciell verksamhet. Den totala skatteutjämningseffekten minskade tvärtom genom en sådan specialisering, efter-

47 som skattetrycket endast utjämnades inom den statsunderstödda sektorn av den kommunala verksamheten. Annan kommunal verksamhet måste då helt bäras av kommunerna själva. Beträffande stimulansgrunden för statsbidragsgivningen låg däremot i sakens natur att om staten genom statliga bidrag önskade stimulera viss kommunal verksamhet, måste staten också knyta bidragen till den ifrågavarande verksamheten. Skulle stimulansgrunden anses avgörande för statsbidragsgivningen, måste ett system med skilda bidrag till olika verksamhetsgrenar bibehållas.

nala åtgärder som skulle kunna syfta till att erhålla större bidrag. Det var emellertid ej enbart tillgången på skatteunderlag som vållade olika skattetryck i skilda kommuner. Utgiftssidan i den kommunala budgeten påverkades nämligen av sådana förhållanden som olikheter i fråga om klimat, bebyggelsetäthet, tätorters struktur, geografisk belägenhet osv. Ej minst borde beaktas olikheterna i befolkningens fördelning på vad som brukat kallas »närande och tärande». Sakligt sett fick det anses lika befogat att ta hänsyn härtill som till olikheterna i skatteunderlag.

Utredningen erinrade vidare om att differentiering av statsbidragsgivningen under senare år blivit allt vanligare, särskilt beträffande anläggningsbidragen. Den relativa skillnaden i skattetryck kunde nämligen icke utjämnas utan sådan differentiering. Att differentiering skett tydde emellertid på att skatteutjämningsgrunden tillmätts allt större betydelse. Åstadkommen utjämning begränsades dock, som nyss nämnts, till att avse det skattetryck som speciell bidragsberättigad verksamhet förorsakade. Därför kunde full skatteutjämning erhållas endast om statsbidragssystemet utvidgades till att omfatta icke allenast särskild av kommun bedriven verksamhet utan alla verksamhetsgrenar. Skatteutjämningssyftet kunde således enligt utredningens mening icke tillgodoses tillräckligt med en rad speciella statsbidrag. I stället skulle detta syfte kunna vinnas med ett allmänt skatteutjämnande bidrag, grundat å de lokala kommunala utgifterna.

Önskvärt var — framhöll utredningen — att fastställa en gräns för statens andel i utgifterna för den statsunderstödda verksamheten. Detta syfte kunde vinnas genom begränsning av det för statsbidragsgivningen anvisade totalbeloppet. Utredningen fann därför att grunderna för ett allmänt statsbidrag borde utformas så, att ett till beloppet bestämt totalbidrag fördelades mellan kommunerna efter storleken av dels antalet skattekronor per invånare och dels en utgiftsfaktor. Utgiftsfaktorn borde om syftet var att helt upphäva verkan på skattetrycket av de varierande utgifterna i olika kommuner bestämmas så, att den i princip icke kunde påverkas av kommunernas åtgärder. Gavs åt utgiftsfaktorn en mera begränsad betydelse, kunde invändningar icke resas mot att låta de faktiska nettoutgifterna per invånare fungera som utgiftsfaktor.

Beträffande grunderna för ett allmänt statsbidrag till kommunerna ansåg utredningen att en kommuns skatteunderlag, ställt i relation till dess folkmängd, kunde läggas till grund vid bidragets bestämmande. En sådan grund skulle ligga utom räckhåll för kommu-

Med sådana utgångspunkter framlade utredningen två alternativa metoder för ett med hänsyn till skattetrycket differentierat allmänt statsbidrag. Enligt den ena, alternativ A, skulle som grund för utgiftsfaktorn tas de för varje kommun bestämda normala utgifterna varjämte storleken av de faktiska utgifterna i viss mån skulle beaktas. Enligt den andra,

48 alternativ B, skulle som grund för utgiftsfaktorn tas de faktiska utgifterna per invånare med viss reduktion. Vidare framlade utredningen ett förslag enligt vilket sådana speciella statliga driftbidrag som ej i huvudsak hade stimulanskaraktär skulle ersättas av det föreslagna allmänna skatteutjämnande statsbidraget. Sålunda skulle 32 särskilt angivna speciella driftbidrag avlösas. Bland dessa bidrag ingick bidragen till avlönande av folk- och småskollärare m. m. Av remissmyndigheterna gav Svenska landskommunernas förbund sin oförbehållsamma anslutning till utredningens principiella resonemang. Detta gällde först utredningens kritik dels av de dittillsvarande försöken att uppdela de kommunala uppgifterna i statliga och kommunala, dels av den roll som denna konstlade uppdelning spelat vid statsbidragssystemets uppbyggnad. Förbundet hade redan i det på sin tid avgivna yttrandet över socialvårdskommitténs förslag till lag om socialhjälp (SOU 1950:11) hävdat samma mening rörande frågan om uppdelningen av samhällsuppgifterna. Ännu mera meningslöst än att försöka göra en uppdelning av dessa uppgifter mellan stat och kommun måste det vara att försöka konstruera fram något slags olika grad av statlig karaktär i olika uppgifter som ombesörjdes av kommunerna och att anpassa statsbidragets storlek därefter. Staten skulle då bära en i förhållande till statsintresset bestämd andel av kostnaderna. Denna andel kunde emellertid till följd av prisutvecklingen och statsbidragskonstruktionen komma att ändras till kommunernas nackdel, vilket som en konsekvens av resonemanget betydde att den statliga karaktären hos uppgiften på ett eller annat sätt fick anses ha avtagit. Förbundet anslöt sig

också till de överväganden rörande statsbidragsgrunderna som resulterat i de tre huvudmotiven, den skattetekniska grunden, skatteutjämningsgrunden och stimulansgrunden. Särskilt förtjänade enligt förbundets mening att understrykas att statsbidraget till kommunerna i första hand borde betraktas som en avvägning mellan olika skatteformer. Det borde ur statlig synvinkel framstå som betänkligt att på kommunerna överflytta stora belopp utan någon målsättning i avseende å vad som kunde anses vara en skälig avvägning mellan progressiv statsskatt och proportionell kommunalskatt. Utredningen hade också enligt förbundets mening visat att skatteutjämningsgrunden icke kunde komma till rimligt uttryck endast genom gradering av vissa godtyckligt valda bidrag. Förbundet ansåg därför ovedersägligt att såväl den skattetekniska grunden som skatteutjämningsgrunden bättre kunde tillgodoses med ett enda allmänt statsbidrag än med en rad särskilda statsbidrag som var svåra att överblicka. Flera av remissmyndigheterna var emellertid starkt kritiska mot förslaget och de principiella resonemang detsamma byggde på. Stockholms stad ansåg sig sålunda inte kunna acceptera de av utredningen redovisade grunderna för statsbidragsgivningen. Sedan lång tid hade rått en relativt entydig uppfattning om samhällsverksamhetens fördelning mellan stat och kommun. Det var självfallet att därav utbildats en relativt fast föreställning om grunderna för vad som var statens uppgift och för vad som ankom på kommunerna. Sammanfattningsvis kunde dessa grunder anses innebära att för landet i dess helhet betydelsefulla uppgifter, beträffande vilka en samverkan mellan invånare i alla delar av landet var naturlig och ändamålsenlig, kunde betecknas som statliga, me-

49 dan samhällsuppgifter med en intressegemenskap som endast sträckte sig till en mindre, lokalt begränsad krets av samhällsmedlemmar utgjorde de egentliga kommunala uppgifterna. Utredningens uppfattning i dessa frågor stod emellertid i stark kontrast till en arbetsfördelning på sådana grunder. I stället hävdade utredningen att arbetsfördelningen bestämdes uteslutande av vilka uppgifter som genom statsmakternas beslut tillagts kommunerna. En sådan principiell ståndpunkt, måhända nödvändig som försvar för utredningens genomgripande omdaning av statsbidragssystemet, kunde emellertid som allmängiltig norm leda till nära nog absurda konsekvenser. Skulle statsmakternas vilja vara helt bestämmande för vad som var kommunala uppgifter, syntes kommunerna — enligt ett som drastiskt betecknat exempel — plötsligt kunna stå som huvudmän för civilförsvaret, hemvärnet och det militära lokalförsvaret med armé, flotta och flyg. Andra mera troliga exempel kunde emellertid anföras, nämligen folkpensioneringen, det högre undervisningsväsendet med universiteten osv. En annan högst allvarlig invändning mot utredningens principiella inställning var att en omsättning i praktiken av ett system, grundat på utredningens principiella ståndpunkt, skulle komma att inverka ödesdigert på kommunernas långsiktiga planering. En sådan planering skulle nämligen omöjliggöras då kommunerna icke kunde räkna med någon fasthet i dem åvilande uppgifter. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län var det — mot bakgrunden av den samhälleliga utvecklingen från mindre, lokala enheter till staten — felaktigt att icke skilja mellan principiellt statliga och principiellt kommunala samhällsuppgifter. Tvärtom syntes det länsstyrelsen både logiskt och riktigt att, som kommunalskattebe-

redningen gjort, söka dra en gräns mellan statliga och kommunala samhällsuppgifter. Enligt länsstyrelsens uppfattning fanns en sådan gräns, även om gränsområdet i många fall kunde vara relativt vidsträckt. Med sådan utgångspunkt följde även att syftet med statsbidragsgivningen måste anges annorlunda än enligt utredningen. Staten var först och främst principiellt skyldig att ersätta kommunerna deras kostnader för samhällsuppgifter av statlig karaktär som ålagts dem eller som de eljest utförde. En sådan ersättning fick anses vara statsbidragsgivningens yttersta och grundläggande ändamål. Därjämte kunde emellertid ligga i statens intresse att i skattefördelande och skatteutjämnande syfte utge bidrag till kommunerna även för icke statliga samhällsuppgifter. Slutligen kunde statsbidragsgivningen syfta till att uppmuntra kommunerna till viss särskild verksamhet. Karlstads stad hävdade att den kommunala självbestämmanderätten kunde bli illusorisk om statsmakterna — utöver vad sålunda dittills gällt — skulle kunna ålägga kommunerna allt flera uppgifter med bestämmanderätt endast i detaljfrågor, mot det att kommunerna erhöll ett allmänt statsbidrag till den kommunala verksamheten i dess helhet. I fråga om utredningens förslag till konstruktion av ett allmänt statsbidrag godtog flertalet remissinstanser att skatteunderlaget per invånare lades till grund vid bidragets bestämmande. Många av remissinstanserna framhöll betydelsen av att även de varierande utgifterna i olika kommuner beaktades i förevarande sammanhang. Verkningarna av utgiftsfaktorn sades emellertid allmänt vara diskutabla, obestyrkta eller godtyckliga. De föreslagna metoderna för fördelning av statsbidraget ansågs vara alltför invecklade och de remissinstanser som likväl tillstyrkte förslaget för-

50 ordade som regel en överarbetning i syfte att skapa enklare och mera lättfattliga bestämmelser. Svenska landskommunernas förbund önskade en ny utredning för överarbetning av det framlagda förslaget. Vidkommande utredningens förslag att låta ett allmänt statsbidrag avlösa 32 särskilt angivna speciella driftbidrag, må återges följande, av remissinstanserna framförda synpunkter. Svenska landskommunernas förbund fann väl de resonemang som fört allmänna statsbidragsutredningen fram till tanken att låta en rad av de speciella driftbidragen avlösas av ett allmänt statsbidrag bärande och värdefulla. Med den rådande ytterst ojämna fördelningen av den kommunala skattekraften var det emellertid icke möjligt att enbart via statsbidrag ernå en rimlig skatteutjämning. Denna fråga torde i stället böra angripas i första hand med utgångspunkt från de kommunala beskattningsreglerna. Svenska stadsförbundet var av den bestämda uppfattningen, att en omreglering av bidragssystemet icke borde åsyfta en ytterligare skatteutjämning mellan kommunerna. En sådan utjämning borde — om och i den mån så var påkallat — genomföras i annan ordning. Enligt Stockholms stads uppfattning stod från skatteutjämningssynpunkt större fördelar att vinna med ett allmänt skatteutjämnande statsbidrag, grundat på kommunernas totala utgifter än med en rad speciella statsbidrag. Staden motsatte sig ett slopande av de sistnämnda bidragen som en förutsättning för införandet av ett allmänt statsbidrag. Att de speciella bidragen graderats efter kommunernas ekonomiska bärkraft fick ses mot bakgrunden av bristen på en metodisk lösning av skatteutjämningsfrågan och icke som ett uttryck för att skatteutjämningssynpunkter utgjorde huvudmotiv för dessa bidrag.

Länsstyrelsen i Uppsala lån ansåg att speciella statsbidrag borde avlösas endast i den mån bidragen avsåg verksamhet som mera regelmässigt förekom inom kommunerna. Bidrag till sådana verksamhetsgrenar som enligt sin natur kunde förekomma blott inom viss kommun eller inom geografiskt begränsade delar av landet syntes däremot icke böra bli föremål för avlösning, exempelvis ersättning för fattigvård och barnavård åt lappar, bidrag till kommunala anstalter för yrkesundervisning, bidrag till utbildningskurser för sjömän samt bidrag till kostnader för arvoden åt läkare som tjänstgjorde som sundhetsinspektörer. Stimulansgrundens betydelse hade underskattats av allmänna statsbidragsutredningen ansåg länsstyrelsen i Uppsala län. På det sociala området hade de speciella bidragen särskild betydelse. Som exempel nämnde länsstyrelsen bidragen till den sociala hemhjälpsverksamheten och den halvöppna barnavården. Länsstyrelsen i Blekinge län befarade att en avveckling av bidrag med stimulerande verkan skulle vara mindre lycklig för den verksamhet som tidigare åtnjutit bidrag även om det kunde sägas att i det allmänna bidraget ingick ersättning för slopade bidrag. Flera remissinstanser var motståndare till att lärarlönebidraget inarbetades i det allmänna statsbidraget. Bland annat framhölls att lärarnas löner dåmera utgick enligt statliga avlöningsreglementen och att kommunerna saknade allt inflytande beträffande storleken av dessa löner. Undervisningsverksamhet måste betraktas som en gemensam angelägenhet av vikt för landets samtliga invånare och sålunda som en utpräglat statlig angelägenhet. Allmänna statsbidragsutredningens ifrågavarande betänkande föranledde icke någon Kungl. Maj:ts proposition.

51 År 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt allm ä n n a statsbidragsutredningen att verkställa en överarbetning av det i utredningens principbetänkande framlagda förslaget angående rationalisering av de statliga driftbidragen till primärkommunerna. I de för överarbetningen meddelade direktiven uttalades bland annat att utgångspunkten borde vara att söka genomföra en sammanslagning av olika speciella statliga driftbidrag till primärkommunerna till ett allmänt statsbidrag. Utanför en sådan reform borde emellertid lämnas det särskilda bidraget till avlönande av folk- och småskollärare ävensom vissa andra särskilt angivna bidrag. Vid fördelningen av det allmänna statsbidraget borde skatteutjämningssynpunkterna få tillmätas sekundär vikt och endast beaktas inom ramen för vad som var möjligt i ett förenklat bidragssystem. I ett 1956 avlämnat betänkande om förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956: 8) föreslog utredningen förenklingsåtgärder beträffande 38 speciella driftbidrag till kommunerna. 14 av bidragen skulle sammanföras till ett enhetligt bidrag till folkskoleväsendet i allmänhet och 4 till ett statsbidrag till högre kommunala skolor. 17 bidrag föreslogs skola indras men kommunerna skulle ges kompensation för 15 av dem genom minskat avdragsbelopp å folkskolebidraget och för 2 av bidragen genom förhöjd bidragsprocent för bidraget till högre kommunala skolor. Vidare skulle 3 av bidragen sammanföras till ett enhetligt bidrag till skolskjutsar och inackordering. Utredningen framlade inte förslag till allmänt skatteutjämnande statsbidrag. Remissmyndigheternas inställning till förslaget var i allmänhet klart positiv. Så gott som samtliga hörda myndigheter och organisationer underströk vikten av

en förenkling av statsbidragssystemet. I fråga om den principiella uppläggningen av utredningens förenklingsförslag gjordes visserligen invändningar på enskilda punkter men — bortsett från några undantag — inga uttalanden i direkt avstyrkande riktning. I några fall framställdes dock önskemål om ytterligare utredning. Följande må återges ur remissyttrandena. Svenska landskommunernas förbund beklagade att något allmänt statsbidrag inte kunnat föreslås. Icke heller hade någon lösning av skatteutjämningsfrågan kunnat komma till stånd och det kunde ifrågasättas, om det verkligen var försvarligt att låta så stort belopp som lärarlönebidraget överföras från staten till kommunerna utan att någon som helst hänsyn togs till kommunernas olikheter i fråga om skattekraft. Även statens organisationsnämnd ifrågasatte om icke ett allmänt statsbidrag borde införas. Med hänsyn till risken för att ett system med enbart speciella bidrag på lång sikt skulle kunna bli tungrott, borde målsättningen för en förenkling av statsbidragssystemet vara att i första hand söka basera bidragsgivningen på ett allmänt statsbidrag och i andra hand på speciella bidrag. Socialstyrelsen sade sig genom utredningens betänkande ha bibringats den uppfattningen att förenkling genom övergång till ett allmänt statsbidrag kunde ifrågakomma endast i tämligen begränsad utsträckning. En rationellare bidragsgivning torde emellertid kunna åstadkommas genom att förenkla beräkningsgrunderna och uppmjuka villkorsbestämmelserna för sådana bidrag som icke lämpligen kunde sammanslås med andra. Denna utväg hade dock icke diskuterats av utredningen. I proposition

nr 112 till 1957 års riks-

52 dag lades allmänna statsbidragsutredningens betänkande till grund för ett förslag av innebörd att 27 speciella driftbidrag skulle ersättas av två, dels ett lärarlönebidrag och dels ett högre skolbidrag. Avsikten var att framdeles ytterligare driftbidrag skulle ersättas med sistnämnda båda bidrag. Minskningen av antalet bidrag skedde på två sätt. Det ena sättet var avlösning, dvs. indragning av vissa bidrag mot kompensation till kommunerna genom höjning av kvarstående bidrag. Det andra sättet gick ut på att sammanföra vissa sinsemellan likartade bidrag. Vidare föreslogs förenklade regler för beräkning av de båda nya statsbidragen. Departementschefen hänvisade bland annat till att utredningen enligt sina direktiv haft att tillmäta skatteutjämningssynpunkterna sekundär vikt vid fördelningen av ett allmänt statsbidrag och att beakta dessa synpunkter endast inom ramen för vad som var möjligt i ett förenklat bidragssystem. Vissa remissinstanser hade anmärkt på att skatteutjämningssynpunkterna skjutits åt sidan. Gentemot detta hävdade departementschefen att skatteutjämningsfrågan var av sådan natur att den borde lösas i särskild ordning. Sålunda var det departementschefens avsikt att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om den kommunala skatteutjämningen, så snart riksdagen tagit ställning till frågan om höjda kommunala ortsavdrag och därmed sammanhängande statsbidragsfrågor. Vid remissbehandlingen av utredningens principbetänkande ifrågasattes för övrigt det riktiga i att låta skatteutjämningssynpunkterna spela en så dominerande roll i statsbidragsgivningen som utredningen i principbetänkandet tillagt desamma. Däremot hade en riktpunkt för bidragsreformen givetvis varit att ytterligare skattetrycksskillnader icke skulle uppstå som

en följd av omläggningen av statsbidragssystemet. Med denna utgångspunkt hade utredningens arbete närmast gällt att åstadkomma en rationalisering av statsbidragsverksamheten inom gränserna för dåvarande kostnadsfördelning mellan stat och kommun. Statsbidragsreformen genomfördes vid 1957 års riksdag.

2.5 Senare förslag och åtgärder 1956 års kommunalskatterevision berörde i sitt betänkande med förslag till nya kommunala ortsavdrag (SOU 1956:41) sambandet mellan utformningen av de statsbidrag som föreslogs skola utgå till kommunerna som kompensation för den genom höjda kommunala ortsavdrag förorsakade inkomstminskningen och frågan om en kommunal skatteutjämning. Revisionen framhöll att syftet med en kommunal ortsavdragsreform inte enbart var att förhindra att inkomsttagare under existensminimum påfördes skatt utan även att mera allmänt åstadkomma en lättnad i det kommunala skattetrycket. En förutsättning härför var emellertid att kommunerna kompenserades för det minskade skatteunderlaget på sådant sätt att de kunde bibehålla sina utdebiteringar oförändrade. Revisionen ansåg därför att staten i betydande omfattning borde ta på sig kostnaderna för ortsavdragsreformen. Ett statligt bidrag var sålunda, åtminstone under en övergångsperiod, en avgörande förutsättning för att det uppställda önskemålet om en allmän skattesänkning skulle kunna realiseras. Det statliga bidraget borde närmast ha till syfte att möjliggöra för kommunerna att själva anpassa sig efter de nya högre ortsavdragen, bland annat genom en fortgående förbättring av det kommunala skatteunder-

53 laget. Efter en viss övergångsperiod skulle bidraget successivt reduceras i en del kommuner samt helt avvecklas i de beträffande tillgången på skatteunderlag bäst ställda kommunerna. Härvidlag ansåg revisionen att nära samband förelåg med frågan om en allmän kommunal skatteutjämning. Ortsavdragsreformen genomfördes vid 1957 års riksdag. I motioner vid 1956 års riksdag (1:310 och 11:291) hemställdes om utr e d n i n g av frågan om en effektiv kommunal skatteutjämning. Bland annat framhölls att kommunernas verksamhet avsevärt vidgats under de senaste 15 åren till följd av att staten pålagt kommunerna vidgade eller nya uppgifter eller därför att kommunerna likväl tillgodosett krav på högre standard. Detta hade medfört ej oväsentliga utgiftsstegringar som aktualiserade och krävde en lösning på problemet om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Målet borde vara att åstadkomma samma förmåner för samma kostnad för medborgarna oavsett kommuntillhörighet. Skillnaderna de olika kommunerna emellan beträffande skatteunderlag var emellertid alltför stora och statsbidragen alltför obetydliga för att nå detta mål. Det borde därför ytterligare undersökas, om icke en mera tillfredsställande skatteutjämning skulle kunna nås genom mera generellt utformade bidrag som sammanlagda skulle uppgå till större belopp än enligt gällande system. Sådana bidrag borde graderas med hänsyn till skatteunderlag och få disponeras av kommunerna utan närmare statlig kontroll. Skattelindringsnämnden underströk i yttrande i anledning av motionerna bland annat angelägenheten av en utredning av möjligheterna att uppnå en rättvisare fördelning av skatteobjekten

olika kommuner emellan. Utan ett mera tillfredsställande utgångsläge i detta avseende torde enligt nämndens mening en verkligt effektiv skatteutjämning genom statsbidrag vara svåruppnåelig. Nämnden berörde tre i motionerna angivna utredningsspörsmål. Som det mest aktuella av dessa framstod en lösning på problemet att återställa vissa speciella statsbidrags skatteutjämnande effekt. Från kommunal synpunkt tedde sig kravet på en utredning i detta hänseende som ett rättvisekrav, eftersom det avsåg återställandet av den från början avsedda kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Folkpensioneringskostnaderna framstod härvid som särskilt viktiga att beakta, då kostnadsförskjutningarna på detta område var betydande. Ett andra utredningsmål gällde utformande av statsbidrag i skatteutjämnande syfte, varemot nämnden intet hade att erinra. De faktiska möjligheterna att förverkliga detta mål var emellertid avhängiga av det statsfinansiella läget. En aktuell och viktig uppgift i sammanhanget var enligt nämndens mening att tillse att utgående kompensation till kommunerna för inkomstbortfall till följd av de förhöjda ortsavdragen fördelades med skatteutjämnande effekt. Ett tredje utredningsmål syntes böra gå ut på skattesänkning genom effektivisering av skattelindringen med höjning av skattelindringsbeloppen. Dessa belopp hade nämligen under senare år nedgått som en följd av ökade skatteunderlag. Detta utgjorde visserligen i och för sig icke skäl till översyn av då gällande bestämmelser, såvida det ej ansågs önskvärt att öka skattelindringseffekten. En sådan åtgärd skulle enkelt kunna vidtas genom justering av vissa faktorer i det dåvarande systemet och skulle onekligen vara en angelägen skattesänkningsåtgärd. En översyn av skattelindringsbestämmelserna syntes under alla förhål-

54 landen erforderlig i samband med ortsavdragsreformen. Svenska landskommunernas förbund uppgav i yttrande i anledning av motionerna att de stora ojämnheterna i den kommunala beskattningen utgjorde den allvarligaste bristen i skattesystemet. För att åstadkomma en rättvis avvägning av skattetrycket mellan medborgarna hade skattelagstiftningen gjorts detaljrik och invecklad. Därvid hade tillräcklig uppmärksamhet emellertid icke ägnats åt olikheterna i skattetryck i skilda kommuner. Skillnaderna i utdebitering stod sålunda icke i någon direkt proportion till den högre eller lägre kommunala standarden. Detta stred mot principen att medborgarna borde ha möjlighet att få samma förmåner för samma kommunala utdebitering oavsett bosättningsort. Den väsentligaste anledningen till sådana ojämnheter i skattetrycket var kommunernas olika skattekraft. En mera rättvis fördelning av skatteobjekten mellan olika kommuner borde därför genomföras, även om frågan härom var omfattande och svårlöst. Skatteutjämningseffekten hos de skatteunderlagsgraderade statsbidragen hade genom skatteunderlagsökning alltmera minskat och en avsevärd förskjutning hade skett beträffande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Det sistnämnda gällde även bidragen till folkpensioneringen. En önskvärd utjämning av skattetrycket erfordrade ett betydligt utökat allmänt statsbidrag. Statsutskottet (uti. nr 212) ansåg det angeläget att de av motionärerna berörda frågorna utreddes så snart ortsavdragsreformen beslutats. Riksdagen uttalade sig i enlighet med utskottet. I proposition nr 97 till 1957 års riksdag framlades förslag i anledning av

samma års ortsavdragsreform. I propositionen uttalades som en allmän målsättning för bidragsgivningen att samtliga kommuner under de tre första åren efter ortsavdragshöjningens genomförande, dvs. åren 1958—1960, skulle få i princip full täckning för inkomstbortfallet, medan under den därpå följande femårsperioden 1961—1965 viss reducering av bidragen skulle ske för kommuner vilkas relativa skattekraft medgav anpassning till de nya ortsavdragen med bibehållande av den skattelättnad som ortsavdragshöjningen medförde för de skattskyldiga. I enlighet därmed skulle statsbidraget till kommuner med den största skattekraften helt avvecklas under tiden fram till 1965. För andra kommuner med relativt god skattekraft reducerades avdraget successivt för att 1965 utgå med mellan 15 och 90 procent av full ersättning enligt en graderad skala för sex olika med hänsyn till skattekraften fastställda bidragsgrupper. Beträffande de minst bärkraftiga kommunerna ifrågasattes icke någon reducering utan full ersättning skulle utgå under hela övergångsperioden fram till och med 1965. Ersättningen skulle enligt förslaget utgå på grundval av det skatteunderlagsbortfall som framkom vid en omräkning av 1957 års skatteunderlag. Bidraget skulle enligt förslaget utgå genom att staten under ifrågavarande år tillsköt visst skatteunderlag, som i vanlig ordning deltog i den kommunala repartiseringen. Kommunens utdebiteringssiffra skulle sålunda varje år fastställas med utgångspunkt från det sammanlagda skatteunderlaget inberäknat det av staten tillskjutna skatteunderlaget. Statsbidraget skulle varje år utgå med ett belopp, som med hänsyn till beslutad utdebitering svarade mot kommunalskatt på det skatteunderlag som staten garanterade. Därigenom skulle kommunerna erhålla garan-

55 ti för full ersättning för skatteunderlagsbortfall till följd av de höjda ortsavdragen på ett mera tillfredsställande sätt än vid ett system med ett i kronor bestämt belopp. Den provisoriska ersättningen till kommunerna i anledning av 1950 års ortsavdragshöjning skulle inordnas i det nu föreslagna bidragssystemet. Förslaget genomfördes vid 1957 års riksdag (SFS 1957:205). I motion vid 1957 års riksdag (II: 97) yrkades att frågan om en rättvis skatteutjämning mellan kommunerna skyndsamt skulle utredas. Som motiv anfördes förskjutningar i utgiftsbelastning beträffande skatteunderlagsgraderade speciella statsbidrag och kommunandelar i folkpensioneringskostnader ävensom statens benägenhet att å kommunerna överföra — helt eller delvis — utförandet av kostnadskrävande nya uppgifter. I motioner vid samma riksdag (I: 465 och I I : 576) yrkades viss ändring i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag angående kompensation för förhöjda ortsavdrag av innebörd, att de föreslagna kompensationerna skulle minskas. Därigenom friställda belopp skulle användas till förbättrade bidrag åt skattetyngda kommuner och till ökning av bidragen till folkpensioneringen. Statsutskottet (uti. n : r i s 95 och 96) framhöll att det torde kunna förutsättas att frågan om en provisorisk justering av reglerna för skattelindringsbidragen skulle upptas till behandling vid utredning om skatteutjämningsbidrag. Riksdagen uttalade sig i överensstämmelse härmed. Chefen för finansdepartementet anmälde i slutet av 1957 fråga om utredning rörande den kommunala skatteutjämningen. De av departementschefen därvid framförda synpunkterna — de

för skatteutjämningskommittén givna direktiven — redovisas å annan plats i detta betänkande. År 1958 påbörjade skatteutjämningskommittén sitt arbete. Vid 1961 års riksdag påtalades i motionerna 1:452 och 11:532 den senare tidens kraftiga höjningar i de kommunala utdebiteringarna och den i anledning därav tilltagande skillnaden kommunerna emellan i fråga om utdebitering, skattekraft och kommunal standard. Orsaken till höjningen av utdebiteringssatserna angavs främst vara utvidgningen av den kommunala verksamheten på olika områden men även överföring i ett flertal fall av uppgifter från staten till kommunerna. I motionerna anfördes att primärkommunernas utgifter för av staten delegerade uppgifter vid ifrågavarande tillfälle uppgick till omkring 80 procent av samtliga primärkommunala utgifter. Vidare redovisades den olika totala skattebelastningen för den enskilde skattedragaren. Olikheterna på den kommunala beskattningens område kunde förväntas bli än större under de närmast följande åren. Nya kostnadskrävande uppgifter och stigande kostnader i övrigt kunde förutses även för landstingen. De ekonomiska bördorna hade för skattesvaga kommuner allvarligt begränsat utrymmet för den kommunala självstyrelsen i angelägenheter av rent lokal natur. Dessa kommuner kunde icke bära ytterligare kostnader inom ramen för en rimlig kommunal utdebitering. I avvaktan på förslag i frågan från skatteutjämningskommittén syntes den mest framkomliga vägen för en omedelbar förbättring vara en höjning dels av vissa av de särskilda statsbidragen och dels av statsbidraget till synnerligt skattetyngda kommuner. I motionerna hemställdes att dessa skulle remitteras till de sakkunniga som

5G utredde problemen på hithörande områden. Statsutskottet (uti. nr 62) anslöt sig med hänsyn till det starkt framträdande behovet av ytterligare ekonomiskt stöd åt skattetyngda kommuner i princip till tanken på att vidta ytterligare åtgärder för en rikligare bidragsgivning. Härmed sammanhängande problem borde för skyndsam lösning lämpligen överlämnas till skatteutjämningskommittén. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag och hemställde i skrivelse till Kungl. Maj.'t att åt skatteutjämningskommittén skulle uppdras att skyndsamt avge förslag till ändrade grunder för bidrag till skattetyngda kommuner i syfte att bereda ökade bidrag åt dessa. Kungl. Maj :t uppdrog åt kommittén att med beaktande av vad statsutskottet anfört skyndsamt framlägga förslag i ämnet. Skatteutjämningskommittén överlämnade den 19 september 1961 förslag (stencilerat) om ändrade grunder för bidrag till skattetyngda kommuner. Förslaget innehöll ändring av bestämmelserna i skattelindringsförordningen och innebar att gränsunderlaget skulle knytas till medelskattekraften i rikets samtliga kommuner enligt det löpande årets taxering i stället för som då var fallet till rikets landskommuner och taxeringar året före taxeringsåret. Den ökade bidragsgivningen skulle åstadkommas genom höjning av gränsunderlagen. Kommittén föreslog tre gränsunderlagsområden i stället för dåvarande två. Gränsunderlaget i procent av medelskattekraften skulle utgöra 75, 65 respektive 55. Till grund för denna indelning i tre olika gränsunderlagsområden låg bl. a. utgifterna för det obligatoriska skolväsendet och folkpensio-

neringen. Bidragsprocenten maximerades till 90. Det låg emellertid i sakens natur att det ej var möjligt att med tillämpning av skattelindringsförordningens bestämmelser genom ordinarie bidrag uppnå resultat som innebar att bidragen under alla förhållanden framstod som objektivt sett riktigt avvägda vid jämförelse mellan olika bidragsberättigade kommuner. Därför borde extra bidrag användas i större omfattning än dittills. Förelåg särskilda skäl borde bidrag kunna beviljas till kommuner med skattekraft över gränsunderlaget. Följande må anföras ur remissyttrandena, i vilka förslaget allmänt sett tillstyrktes även om avvikande mening eller viss tveksamhet kom till synes beträffande enstaka punkter. I flera yttranden underströks särskilt att förslaget endast betraktades som ett provisorium i avvaktan på skatteutjämningsfrågans slutliga lösning. Sålunda tillstyrkte Svenska landskommunernas förbund förslaget men framhöll att de svåra ekonomiska problem som särskilt kommuner med svag skattekraft hade att dras med genom förslaget löstes endast i begränsad omfattning. Kvar stod de väsentliga problemen, sådana som de återspeglades i stagnerande eller vikande skatteunderlag i förening med exempelvis ökade skolkostnader och en betungande andel i folkpensionskostnaderna. Ett genomförande av förslaget fick därför icke medföra att lösningen av andra frågor av mera vittgående natur uppsköts. Svenska stadsförbundet ville som sin principiella inställning uttala att bidragskonstruktionen enligt förslaget ensidigt tog hänsyn blott till en faktor, skattekraften, som avgörande för en kommuns skattetunga och ekonomiska bärkraft. Kommunens utgiftsbehov och

57 utdebiteringsbehov beaktades sålunda icke när det gällde rätten att erhålla skattelindringsbidrag. Utdebiteringsgränsen å 11 kronor per skattekrona, som enligt förslaget alltjämt skulle gälla, hade ej längre någon betydelse som kvalifikationsgrund. Först i fråga om bestämmandet av bidragets storlek kom utdebiteringsbehovet in i bilden. Även om utgiftsbehovet eller utdebiteringsbehovet som kvalifikationsgrund för bidragsrätt var behäftat med vissa svagheter, var dock enligt förbundets mening en kombination av nämnda behov och skattekraften en mer rättvis kvalifikationsgrund. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län var inne på en liknande tankegång och framhöll att jämväl en mycket hög utdebitering borde berättiga till skattelindring även om skatteunderlaget per invånare inte var anmärkningsvärt lågt. Alla remissinstanser tillstyrkte eller lämnade utan erinran förslaget om gränsunderlagets anknytning till medelskatteunderlaget i rikets samtliga kommuner. Förslaget om en differentiering av gränsunderlaget genom skilda procenttal för tre olika gränsunderlagsområden godtogs i stort sett av samtliga remissinstanser utom en. Viss tveksamhet framfördes dock i några av de tillstyrkande yttrandena. Svenska stadsförbundet ifrågasatte sålunda om den föreslagna geografiska »dyrortsdifferentieringen» av gränsunderlaget var rättvis och lämpligt avvägd. Spännvidden mellan de olika gränsunderlagen syntes nämligen bli väl stor. I norra Norrland skulle vidare gränsunderlaget med tillämpning av förslagets bestämmelser bli högre än medelskattekraften för rikets landskommuner enligt 1960 års taxering. Det kunde då knappast vara tal om »brist på skatteunderlag» utan det var i stället fråga

om stort utgifts- och utdebiteringsbehov. Med hänsyn till möjligheterna att korrigera bristerna i bidragssystemet genom tillämpning av ett högre gränsunderlag i vissa fall och genom vidgad användning av extra bidrag samt med tanke på bidragssystemets tidsbegränsning ville stadsförbundet dock icke påyrka ändring i den föreslagna differentieringen. Länsstyrelsen i Gotlands län hade visserligen intet att erinra mot en uppdelning i tre gränsunderlagsområden men yrkade bestämt på att Gotlands län hänfördes till samma område som mellersta Norrland. Flera omständigheter motiverade detta. Sålunda inverkade de höga kostnaderna för sjötransporter till ön och för omlastningar i samband därmed starkt fördyrande på all verksamhet inom länet. Befolkningsutvecklingen var likaså ofördelaktig och medförde att ekonomin i olika avseenden blev onormalt hårt belastad. Enligt länsstyrelsens bestämda åsikt talade bristen på skatteunderlag i länet särskilt starkt för att länet tilldelades rikligt tillmätta skattelindringsbidrag. Det framlagda förslaget skulle — om det genomfördes — i nu förevarande hänseende icke bereda länet rättvisa. Förslaget om höjning av maximigränsen för bidragsprocenten från 80 till 90 procent tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Gotlands län. Enligt länsstyrelsens mening torde visserligen skattetrycket i ett mindre antal kommuner motivera en högre bidragsprocent än 80, men den skattelindring som därutöver kunde erfordras borde lämpligen lämnas i form av extra bidrag. En kommunal kostnadsandel av 1/5 måste nämligen anses utgöra det minimum som kunde avhålla från beslut om ej strängt nödvändiga utgifter. Lämnades däremot extra bidrag utöver

58 80 procent, kom behovet av de kommunala åtgärderna att bli föremål för individuellt bedömande. De remissinstanser som berört frågan om extra bidrag betonade i allmänhet betydelsen av en vidgad användning av sådana bidrag för att undvika de ojämnheter, som kunde uppstå efter den ordinarie bidragsgivningen. På grund av den stelhet som vidlådde det föreslagna bidragssystemet framstod enligt Svenska landskommunernas förbund en vidgad användning av extra bidrag som ett nödvändigt komplement till de automatiskt verkande reglerna för ordinarie bidrag. Frågan om en begränsningsregel behandlades av skattelindringsnämnden. Nämnden framhöll att sådana ojämnheter mellan kommunerna i fråga om utdebiteringens höjd som det relativt grovt tillyxade skattelindringssystemet icke kunde råda bot på, enligt förslaget såvitt möjligt skulle korrigeras genom utdelning av extra bidrag utan stöd av särskilda normer. Detta var emellertid ägnat att inge viss betänksamhet med hänsyn till de ytterst vanskliga fördelningsproblemen och svårigheterna till följd av systemet i övrigt att bevilja dessa extra bidrag i stor skala. Genom de föreslagna ändringarna av grunderna skulle icke mindre än 65 kommuner i södra och mellersta Sverige med en utdebitering under 15 kronor per skattekrona bli bidragsberättigade och avsevärda belopp utgå på grund härav. För övriga landsdelar syntes motsvarande problem icke framträda. Nämnden ansåg dock icke en höjning av utdebiteringsgränsen vara att förorda som begränsningsregel, eftersom en sådan regel skulle medföra en stark minskning av skattelindringsbelopp även för kommuner med verkligt högt skattetryck. En lösning av problemet skulle i stället enklast stå att finna i införandet av en spärregel av innebörd att ordinarie bi-

drag inte borde få utgå med högre belopp än att den beräknade sammanlagda utdebiteringen nedbringades till exempelvis 14 kronor per skattekrona. Genom en sådan regel skulle de kommuner bortfalla som hade en lägre beräknad total utdebitering än den sistnämnda. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasatte likaså om det från rättvisesynpunkt var tillräckligt motiverat att låta skattelindringsbidrag utgå till kommuner med utdebitering som understeg den dåvarande medelutdebiteringen i riket 15 kronor per skattekrona. Departementschefen (prop. 1962: 111) biträdde kommitténs förslag att procentsatsen för gränsunderlaget skulle anknytas till medelskatteunderlaget för rikets samtliga kommuner och att det löpande årets taxering skulle läggas till grund för beräkningen därav. Vidare godkände departementschefen den föreslagna områdesindelningen. Denna medgav den differentiering som skäligen kunde anses motiverad. Beträffande procenttalen för gränsunderlaget i de olika gränsunderlagsområdena förordade departementschefen den ändringen i kommitténs förslag att procentsatsen för gränsunderlaget i de båda Norrlandsområdena höjdes med 5 enheter till förslagsvis 70 respektive 80 procent. Departementschefen anslöt sig även till förslaget att höja maximigränsen för bidrag från 80 till 90 procent av utdebiteringen. Departementschefen underströk vidare starkt betydelsen av den av kommittén förordade möjligheten för Kungl. Maj:t att liksom dittills lämna extra bidrag och föreslog att denna möjlighet ytterligare utvidgades. Därvid framhölls att särskild hänsyn borde tas bland annat till sådana faktorer som att den

59 genomsnittliga kostnaden för folkpensionering, skolväsende och socialvård i en kommun var särskilt hög. Bidraget borde få lämnas efter en fri prövning i de enskilda fallen. Enligt då gällande bestämmelser fick det sammanlagda beloppet av extra bidrag icke överstiga 1/5 av ordinarie skattelindringsbidrag för året. Med hänsyn till den av departementschefen föreslagna utvidgade bidragsgivningen kunde det i vissa lägen bli aktuellt att, då synnerliga skäl föranledde därtill, låta en högre andel utgå som extra bidrag. Efter att ha redovisat verkningarna av sitt förslag ingick departementschefen på det av skattelindringsnämnden framförda förslaget om en särskild spärregel med tillämpning i kommuner med en förhållandevis låg utdebitering. Departementschefen kunde därvid dela nämndens uppfattning att anledning knappast förelåg att minska en redan förut låg utdebitering. Huvudprincipen för skattelindringsbidragen var emellertid att i viss mån ersätta kommuns brist på skatteunderlag. Bidrag till kommuner med lägre utdebitering utgjorde vidare endast en ringa del av det totala bidragsbeloppet och kunde i det enskilda fallet utgå blott med ett jämförelsevis ringa belopp. Under sådana förhållanden och med hänsyn till kommittéförslagets interimskaraktär var departementschefen inte beredd att förorda någon sådan principiellt ny föreskrift som en spärregel av här avsett slag skulle innebära. Statsutskottet (uti. n r 78) tillstyrkte det i enlighet med departementschefens intentioner utformade författningsförslaget som därefter antogs av 1962 års riksdag (SFS 1962:168). I proposition nr 188 till 1961 års riksdag föreslogs en långt gående reform på beskattningens område. Betydande

lättnader i inkomstskattehänseende skulle genomföras i alla inkomstlägen. Bland annat skulle sålunda hittills gällande dyrortsgradering av ortsavdragen slopas och dessa avdrag höjas. Departementschefen anförde i anledning av den föreslagna ortsavdragsreformen bland annat att enhetliga ortsavdrag givetvis borde gälla icke blott vid den statliga utan även vid den kommunala taxeringen. Det totala skattebortfallet beräknades bli 560 milj. kronor. Den kommunala inkomstskatten kunde sålunda beräknas nedgå med 270 milj. kronor, medan det statliga inkomstbortfallet skulle bli 290 milj. kronor. Det syntes uppenbart att ett sådant inkomstbortfall för kommunernas del skulle resultera i betydande höjning av utdebi teringen, såvida inte staten gav kommu nerna ersättning. Sådan ersättning hade vid de senaste höjningarna av ortsavdragen utgått i form av etl från staten tillskjutet skatteunderlag. Sålunda beslöts vid 1957 års ortsavdragsreiL,. -r n att full ersättning för skattebortfallet till en början skulle utgå till kommunerna. Efter en övergångstid skulle denna ersättning efter hand minska utom i kommuner med särskilt låg skattekraft. 1957 års bestämmelser var dock provisoriska i den meningen att de reglerade ersättningarna blott för tiden till och med år 1965. Vad som därefter skulle komma att gälla var under utredning hos skatteutjämningskommittén. Departementschefen ansåg att kommunerna borde få full ersättning även för de inkomstbortfall som uppstod vid ett genomförande av de nu föreslagna högre ortsavdragen. Beslut i denna fråga behövde emellertid inte fattas i samband med beslut i ortsavdragsfrågan. Departementschefen ämnade därför återkomma till frågan och därvid föreslå provisorisk ersättning till kommunerna för tiden fram till dess en

60 mera definitiv reglering av hithörande spörsmål kunde ske i belysning av den utredning som verkställdes av skatteutjämningskommittén. Den föreslagna ortsavdragsreformen genomfördes av 1961 års riksdag (SFS 1961:622). I proposition nr 69 till 1962 års riksdag med förslag till lag angående ändring av 1957 års lag med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965 m. m. föreslogs full kompensation åt kommunerna för det bortfall av skatteunderlag som den år 1961 beslutade ortsavdragsreformen föranledde. Full kompensation föreslogs även för det skattebortfall som föranleddes av det tidigare beslutet om slopande av ortsgrupp II. Kompensationen till kommunerna skulle efter mönster av skatteersättningen i anledning av 1957 års ortsavdragsreform utformas som ett statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag. Staten skulle för varje år tillskjuta ett skatteunderlag som motsvarade den av ortsavdragshöjningen betingade skatteunderlagsminskningen. De årliga statsbidragen skulle då uppgå till belopp som svarade mot kommunalskatt enligt för skatteunderlagstillskottet fastställd utdebitering. Utdebiteringssiffran i kommunen skulle sålunda bestämmas med utgångspunkt från det fastställda skatteunderlaget med däri ingående tillskjutet skatteunderlag. Bidragssystemet avsågs skola tilllämpas för åren 1962—1965 och beräknades medföra en årlig utgift för staten

av 280 milj. kronor. På budgetåret 1962/63 beräknades dock falla 420 milj. kronor med hänsyn till att bidraget omfattade hela kalenderåret 1962 och första hälften av kalenderåret 1963. Departementschefen underströk bland annat att frågan om den framtida utformningen av den statliga bidragsgivningen till kommunerna var föremål för utredning av skatteutjämningskommittén. Kommitténs ställningstagande borde givetvis ske med beaktande även av 1961 års reform. Därför syntes det departementschefen lämpligt att den i propositionen aktuella ersättningsfrågan begränsades till en provisorisk reglering för den nyss angivna tiden. Statsutskottet (uti. nr 61) tillstyrkte förslaget, som fick ses mot bakgrunden av ortsavdragsreformen och de av statsmakterna i samband därmed gjorda uttalandena om att kommunerna skulle få full ersättning av staten för skatteunderlagsbortfallet i anledning av reformen. Utskottet underströk även förslagets karaktär av provisorium i avbidan på riksdagens slutliga ställningstagande till den framtida utformningen av statsbidragsgivningen, sedan skatteutjämningskommittén redovisat resultatet av sina överväganden. 1962 års riksdag antog förslaget (SFS 1962:138—141). Kommittén kommer att i annat sammanhang redogöra för den närmare utformningen av de på skatteutjämningsområdet gällande författningarna, i den mån densamma är av betydelse för kommitténs överväganden.

KAPITEL 3

Skatteutjämningsfrågan i de nordiska länderna

3.1 Danmark 3.1.1 Inledning I nedanstående redogörelse skall i sammandrag ges en bild av det arbete som på senare tid bedrivits i Danmark i syfte att uppnå en utjämning av kommunalbeskattningen. Uppmärksamhet kommer företrädesvis att ägnas åt »skattelovskommissionens Betsenkning II. del» (1950) med förslag till ändringar i den danska skattelagstiftningen och i samband därmed till olika åtgärder med skatteutjämnande syfte. 3.1.2 Skattelovskommissionens betänkande Beträffande de skatterättsliga regler skattelovskommissionen hade att beakta må följande redovisas. Skatt å fastighet utgick till kommuner — liksom till staten — dels som markskatt, dels som fastighetsskatt. Markskatten bestämdes till viss promille av markvärdet. Fastighetsskatten utgick med viss promille av byggnadsvärdet. Skattesatserna bestämdes av vederbörande kommun. Staten lämnade ett bidrag till kommunerna för att möjliggöra en lägre markskatt. Vidare fanns en ytterligare fastighetsskatt, nämligen en markvärdesstegringsskatt. Inflytande skattebelopp skulle delas lika mellan staten och vederbörande kommun. De kommunala inkomstskatterna bestod i Köpenhamn och Frederiksberg av bland andra en rent progressiv skatt,

en s. k. hemortskommunsskatt. I övriga kommuner utgick motsvarande skatt i princip efter ett av skattemyndigheten gjort allmänt bedömande av den skattskyldiges skatteförmåga. Den fria prövningen av skatteförmågan hade emellertid efter hand blivit alltmera kringskuren, särskilt i de större städerna. Genom olika regler erhöll skatten till hemortskommunen sålunda progressiva verkningar. Vid sidan av hemortskommunsskatten utgick en förvärvsskatt. Beskattningsrätten i fråga om alla inkomster av självständig närings- eller förvärvsverksamhet och vissa intäkter av fast egendom samt av löneintäkter med mera kunde här uppdelas mellan skilda kommuner. Sedan länge har i Danmark fungerat ett system varigenom sociala utgifter »refunderas», dvs. fördelas mellan skilda kommuner. Ursprungligen var denna refusionsordning knuten till föreskrifterna om kommuns skyldighet att meddela fattigvård. Vistelsekommunen hade att svara för 1/4 av kostnaden för fattigvården, medan återstoden skulle bestridas av den kommun där vederbörande hade fast bostad. Om den kommun där förvärvskällan var belägen tillika var vistelsekommun, hade vistelsekommunen att gälda hela kostnaden. Fram till 1933 hade revisionssystemet utvecklats så, att det omfattade — förutom fattigvård — vissa andra sociala bidrag och förmåner, bland annat

62 »aldersrente». Staten ersatte delvis kommunerna för dessa utgifter. Genom lagstiftning 1933 om »offentlig forsorg», »folkeforsikring» m. m. stadgades att en rad av ifrågavarande utgifter delvis skulle fördelas på landets samtliga kommuner. Fördelningen av utgiftsbeloppet skulle ske enligt följande: 1/3 i förhållande till den enskilda kommunens invånarantal, 1/3 i förhållande till kommunens efter vissa grunder beräknade sammanlagda inkomstbelopp och 1/3 i förhållande till det totala skattepliktiga markvärdet i kommunen (med visst tillägg). Därmed bildades vad som i dansk lagstiftning benämnes »Det mellemkommunale refusionsforbund». Detta innebar i huvudsak att vistelsekommunerna för sina sociala och vissa andra utgifter från refusionsförbundet erhöll gottgörelse för 2/3 av kostnaderna. I syfte att åstadkomma större jämlikhet på kommunalbeskattningens område inrättades genom lag 1937 en interkommunal fördelningsfond (»fselleskommunal udligningsfond»). Dess väsentligaste uppgift skulle vara att överta en del av kommunernas utgifter för sociala ändamål samt för skol- och sjukhusväsendet. Medel till fonden skulle erhållas genom skatt å fastighet samt å inkomst och förmögenhet. Skatten skulle uttas efter enhetliga grunder för hela landet. Nära nog hälften av de sociala utgifter som dittills åvilat refusionsförbundet övertogs av den nyinrättade fonden. Därigenom kom den utjämning som åsyftades med refusionsförbundet att delvis ersättas av en annan metod för ernående av större jämlikhet i kommunalbeskattningen. Medan refusionsförbundet anskaffade medel genom utdebitering av kommunerna, tillfördes fonden behövliga medel genom att vederbörande skattskyldiga påfördes de av-

gifter som erfordrades. Genom att fonden övertog en del av refusionsförbundets utgifter minskades kommunernas budgetar. Storleken av de bidrag för sociala ändamål som skulle bestridas av fonden varierade efter utgifternas karaktär men för flera fall var fondens andel bestämd till 3/10 av kommunernas ifrågavarande totala utgifter respektive 3/10 av den del av dessa som inte ersattes av staten. För sådana fall då staten inte tog någon del i utgifterna men mellankommunal refusion var föreskriven skulle vederbörande kommun genomgående bestrida lika stor andel som fonden eller 3/10, medan återstående 4/10 skulle utgöra refusionsförbundets andel. Syftet med den interkommunala fördelningsfonden var emellertid som nämnts även att bidra till utgifterna på skolväsendets område. Skolbidraget var ställt i relation till kommunens genomsnittliga utgift per barn i undervisningspliktig ålder och så konstruerat att det utgick i fallande skala i förhållande till visst högsta utgiftsbelopp per barn. För kostnad utöver detta belopp erhölls alltså intet bidrag. Vidare skulle fonden bidra till sjukhusväsendets finansiering i sådana kommuner som bedrev sjukvårdsinrättningar. Detta bidrag utgick med vissa belopp per invånare och sjukdag. Bidrag från fonden utgick vidare till polisväsendet. Statskassan uppbar sålunda ersättning för 2/3 av sina polisutgifter. Från fonden skulle slutligen utgå bland annat ett årligt bidrag till »saerlig vanskeligt stillede kommuner». För utgifter för skolväsendet uppbar kommunerna bidrag också från staten och från särskilda kommunala skolfonder. Kommissionen föreslog att fastighetsskatten skulle slopas. Nya fastigheter

63 skulle framdeles inte påföras sådan skatt. Kommissionen förordade emellertid en höjning av markskatten för att delvis finansiera de ökade statsutgifterna. I fråga om markskatten föreslogs vidare för stadskommunernas del en reglering av skattesatsen genom en i lag fastställd ram inom vilken den enskilda kommunen ägde bestämma fritt. Beträffande landskommunerna föreslogs vissa andra bestämmelser. Beskattningsrätten för amtskommunerna var inskränkt till rätten att beskatta fastighet. Deras utgifter avsåg till övervägande del sjukhusväsendet. Beskattningen medförde emellertid trots bidrag från staten och fördelningsfonden en enligt kommissionens mening inte godtagbar fördelning av utgiftsbördan. Kommissionen ansåg därför att den del av utgifterna för sjukhusväsendet som inte täcktes genom bidrag skulle få utdebiteras även på andra kommuner.

inkomster. För att kommunalbeskattningen det oaktat i någon mån skulle utjämnas föreslog kommissionen att summa statlig och kommunal skatt å nyssnämnda överskjutande del av inkomsten skulle vara lika stor oberoende av den skattskyldiges kommuntillhörighet. Vidare föreslog kommissionen att den särskilda skatt som utgick till förvärvskommunerna skulle avskaffas, att skyldigheten för bolag m. fl. att erlägga kommunal inkomstskatt skulle upphävas och att skatt från dessa skattskyldiga i sin helhet skulle tillfalla staten. Kommissionen framlade också förslag om bland annat upphävande av då gällande bestämmelser angående kommunerna tillkommande andelar av viss omsättningsskatt.

Kommissionen konstaterade beträffande beskattningen av fysisk person att de olika grunder som tillämpades för vissa avdrag av social karaktär medförde att skatten beräknades på olika inkomst allteftersom fråga var om skatt till staten och om skatt till kommunen. Därför föreslog kommissionen sådana ändringar att skatten till stat och kommun skulle komma att beräknas på samma inkomstbelopp för den övervägande delen av de skattskyldiga.

Kommissionen ansåg en förenkling av skattesystemet och av reglerna för bidragsgivningen till kommunerna önskvärd. En fullt rationell förenkling kunde uppnås endast genom att de olika bidragssystemen avskaffades. En utjämning av skattebördan i olika delar av landet skulle i stället i görligaste mån åstadkommas genom en lämplig utformning av statsbidragsgivningen och statsskatterna. I överensstämmelse därmed föreslog kommissionen att bestämmelserna om den interkommunala fördelningsfonden skulle upphävas. De med medel från fonden bestridda utgifterna skulle i stället övertas av staten. Betydande ändringar i grunderna för statsbidragsgivningen förordades.

För skattskyldiga med inkomst som efter nyssnämnda avdrag översteg visst belopp föreslogs en progressiv statlig tilläggsskatt å den sålunda överskjutande delen av inkomsten. Skillnaderna i skattetryck olika kommuner emellan berodde enligt kommissionen i huvudsak på i vad mån kommunerna hade skattedragare med högre

Enligt kommissionens uppfattning hade den mellankommunala refusionsordningen visserligen varit ägnad att åstadkomma en ej ringa utjämning mellan kommunerna med hänsyn till deras sociala utgifter och skatteunderlag. Förfarandet var emellertid komplicerat och kommunerna förorsakades utgifter på grund av uppgifter över vilka de sak-

64 nade inflytande. Kommissionen föreslog därför att även bestämmelserna om den mellankommunala refusionsanordningen skulle upphävas och att kommunerna i framtiden skulle erhålla bidrag endast från staten till sina sociala utgifter. Kommissionen fann därjämte önskvärt att utbyta det dåvarande systemet för bidragsgivning till kommunernas skolväsende mot en anordning med enbart statligt stöd, avseende endast utgifter för lärarlöner och pensioner. För Köpenhamn skulle gälla särskilda regler. 3.1.3

Författningsändringar

På grundval av huvudsakligen kommissionens betänkande utarbetades förslag som syftade till en mera allmän omläggning av skattelagstiftningen och en omfördelning av offentliga utgifter mellan stat och kommun. Dessa förslag genomfördes emellertid inte utan i stället skedde ändringar på åtskilliga detaljområden. I ett år 1958 framlagt förslag till lag om ändring av »kommuneskatteloven» förordades bland annat att den särskilda skatten till förvärvskommunerna skulle upphöra. Så vittgående ändringar genomfördes emellertid inte. Sålunda föreslogs att förvärvsskatten endast delvis skulle avvecklas. Vidare höjdes kommunernas andel av nöjesskatten. Höjningen skulle betraktas som ersättning för en del av de skatteintäkter som bortföll genom förvärvsskattens delvisa avveckling. Den nya lagstiftningen genomfördes 1959. Genom en lagändring som trätt i kraft 1962 har den särskilda kommunala skatten på aktiebolag m. fl. sammanslagits med statsskatten till en enda bolagsskatt. Viss del av denna skatt tillfaller kommun där bolaget bedriver verksamhet.

Vad fastighetsbeskattningen angår infördes genom lagstiftning 1957 normgivande regler för beräkning av sådan skatt till staten och till stadskommunerna. Som ett första steg till motsvarande ändring av fastighetsskatten till landskommunerna och amtskommunerna bestämdes genom lag 1958 att skatten i vad den avsåg amtskommunerna för skatteåret 1958 inte skulle få utgå efter högre skattesats än den som använts för skatteåret 1957. Amtskommunerna skulle som ersättning för inkomstbortfall under viss förutsättning kunna få bidrag av statsmedel. Därefter har ytterligare nya beskattningsregler trätt i kraft. Sålunda gäller enligt lag 1963 delvis nya bestämmelser beträffande den kommunala fastighetsbeskattningen. Dessa regler innebär bland annat att fastighetsskatten både i städerna och i landskommunerna helt avvecklas från och med utgången av skatteåret 1988/89. Vidare kommer markskatt i det stora flertalet städer att uttas efter ungefärligen samma promilletal. Den promille efter vilken amtskommunal markskatt uttas har maximerats. En amtskommun som inte inom fastställd promilleram kan täcka sitt utdebiteringsbehov får göra detta genom utdebitering i fastställd ordning på vissa andra kommuner. Beträffande den kommunala inkomstskatten tillkom genom lag år 1959 enhetligare regler i fråga om beskattningen av fysiska personer. Vissa ytterligare beskattningsregler som syftar till skatteutjämning h a r tillkommit på senare tid. Sammanfattningsvis kan sägas att den kommunala inkomstskatten i Sverige motsvaras av tre skatteformer enligt gällande dansk rätt, nämligen fastighetsskatt, skatt till hemortskommunen

65 (»opholdskommunen»), skatt till förvärvskommunen (»erhvserskommunen») och skatt å bolag (»skatt å aktieselskaber m. fl.»). Bolagsskatten är en särbeskattning av aktiebolag och andra juridiska personer som ej erlägger hemortskommunsskatt eller förvärvsskatt. Genom lag 1958 har denna fördelningsfonds inkomster och utgifter — bortsett från bidraget till »vanskeligt stillede kommuner» — övertagits av staten. De nya reglerna har emellertid inte inneburit någon ändring av de bestämmelser enligt vilka bidrag skall utgå till kommunerna för deras utgifter för sociala ändamål samt för skol- och sjukhusväsendet m. m. På flera punkter har bidragsreglerna ändrats. Sålunda har till följd av prisutvecklingen bidragen till kommunerna för sjukhusutgifterna höjts senast genom lagändring 1962. Redan genom lag 1958 har tidigare gällande ordning enligt vilken bidrag till kommunerna för det obligatoriska skolväsendet utgick i förhållande till genomsnittsutgiften för varje undervisningspliktigt barn upphävts. Bidragen utgår i stället numera i visst förhållande till lärarlönerna (85 procent av dessa löner). Vidare har staten övertagit hela kostnaden för pensioner till lärarpersonalen. I reglerna om bidrag till kommunernas utgifter för folkpensionering och vissa andra sociala ändamål har vidare smärre ändringar vidtagits med avseende å bidragsbeloppens storlek. Slutligen har likaså genom lag 1958 möjligheterna minskats att erhålla statsbidrag för nedbringande av markskatten till amtskommuner.

3.2 Finland 3.2.1 Inledning Enligt gällande rätt äger kommunerna i Finland praktiskt taget endast en skat8

teform för täckande av sina medelsbehov, nämligen den allmänna kommunalskatten. Denna skatt är en proportionell inkomstskatt. I fråga om beskattningsort gäller i huvudsak regler motsvarande de svenska. Särskilda bestämmelser om fördelning av rörelseinkomst mellan flera kommuner saknas. 3.2.2 1 9 5 2 å r s förslag I samband med revision av den finska lagstiftningen om de direkta skatterna har skatteutjämningsproblemen varit föremål för behandling. Sålunda förelades riksdagen 1952 en proposition med förslag till skattelag, vari även upptogs bestämmelser som syftade till att åstadkomma utjämning av det kommunala skattetrycket. Denna proposition grundade sig på ett 1951 avgivet betänkande (enbart på finska och ej tryckt). Enligt lagförslagets 11 § skulle kommunalskatt utgöras för inkomst av fastighet till den kommun där fastigheten var belägen, för inkomst av rörelse eller yrke till den kommun där rörelsen eller yrket bedrivits från fast driftställe samt för annan eller för personlig inkomst till hemortskommunen. Begreppet fast driftställe definierades på liknande sätt som i svensk lagstiftning. I motiveringen till förslaget erinrades om att man varit nödsakad att bereda kommuner i svag ekonomisk ställning fortgående understöd av statsmedel. Understöd borde, framhölls det, dock såvitt möjligt ordnas på grundval av kommunalbeskattningen. Likaså borde för utjämning av en eljest oskäligt hög kommunal skattebörda i större utsträckning än dittills ekonomiskt understöd lämnas åt kommuner med lägre skatteunderlag. För utbetalning av sådant understöd i form av skattelindringsmedel föreslogs inrättandet av en särskild fond, kommunernas centralfond. Denna fond

66 skulle tillskjutas medel genom att kommunalskatt erlades till densamma. Sålunda skulle affärsbanker, inhemska försäkringsanstalter och vattenkraftverk erlägga skatt till centralfonden för annan inkomst än av fastighet, dock att vattenkraftverk med relativt obetydliga inkomster skulle vara skattskyldiga till kommunen för alla inkomster. Skatt till centralfonden skulle vidare erläggas dels när rörelse eller yrke inom Finland bedrivits så att verksamheten icke kunde anses utövad i någon särskild kommun, dels då utländsk samfällighet eller person haft personlig inkomst i Finland, dels då skatt på inkomst eljest icke kunde anses tillkomma någon särskild kommun. Enligt lagförslaget skulle för ytterligare visst slag av inkomst kommunalskatt inbetalas till centralfonden men denna skulle därvid fungera endast som ett förmedlingsorgan för fördelningen av den influtna skatten på vederbörande kommuner. Skattskyldig som vid sin industriella verksamhet som huvudsakligt råämne använde rundvirke eller stapelvara eller som idkade handel med sådan trävara skulle erlägga skatt för inkomst av rörelse eller yrke till centralfonden med 25 procent av inkomst av sådan industriell verksamhet samt med 95 procent av inkomst av kommersiell verksamhet eller, om försäljning ägde rum endast till hemlandet, med 50 procent. De till fonden sålunda inflytande skattemedlen skulle — med vissa undantag — fördelas mellan de kommuner där skogsavverkning huvudsakligen ägde rum. Den föreslagna metoden att anlita centralfonden för fördelning av skattemedlen ansågs motverka de svårigheter av praktisk natur som eljest skulle uppstå vid försök att åstadkomma en rättvis fördelning av intäkterna mellan ifrågavarande kommuner.

Vederbörande riksdagsutskott anförde i anledning av propositionen bland annat att utskottet visserligen ansåg det vara av vikt att förbättra läget för kommuner i svår ekonomisk ställning. Emellertid fick detta inte ske på det sättet att beskattningsunderlaget för andra kommuner minskades. Ett sådant förfaringssätt skulle leda till höjda utdebiteringssatser för vissa kommuner. Förslaget om en kommunernas skattefond, centralfonden, förutsatte att skatt å högst betydande inkomstbelopp skulle tillföras fonden. Enligt förhandsberäkningar skulle till fonden årligen inflyta inkomster som var mångdubbelt större än dittillsvarande statligt understöd åt kommuner i svag ekonomisk ställning. Detta skulle i praktiken innebära statlig bestämmanderätt beträffande en betydande del av kommunernas skattemedel. Det var visserligen naturligt om utdebiteringssatserna genom dylika inkomstöverföringar i betydande grad skulle kunna sänkas i vissa kommuner. Utförda beräkningar visade emellertid att en tillmäpning av de föreslagna bestämmelserna om centralfond för vissa städers och köpingars del skulle leda till en betydligt ökad uttaxering per skatteöre. Detta gällde i huvudsak sådana kommuner som hade betydligt tyngre kommunala uppgifter än övriga kommuner. Då utdebiteringen i dessa kommuner i allmänhet redan förut var hög saknade sådana kommuner möjlighet att avstå från skatteintäkter till förmån för den föreslagna fonden. Utskottet hemställde därför att de föreslagna bestämmelserna om centralfond inte skulle genomföras. Det kunde ej heller anses riktigt, ansåg utskottet, att vissa skattskyldiga skulle vara befriade från kommunalskatt. Därför borde stadgas att alla skattskyldiga med rörelse eller yrke inom Finland som bedrivits så att verk-

67 samheten icke kunde anses utövad i någon särskild kommun skulle betala kommunalskatt till statskassan. Sådan skatt till statskassan borde också erläggas av utländska skattskyldiga med personlig inkomst i Finland. Utskottet förutsatte att de medel som skulle inflyta till statsverket skulle användas för understöd åt kommuner i svag ekonomisk ställning. Det syntes dock ej nödvändigt med uttryckliga bestämmelser av sådant innehåll. Med anledning av riksdagens upplösning år 1954 förföll skattelagspropositionen. Efter riksdagsupplösningen upptogs frågan ånyo till behandling av den kommitté vars betänkande legat till grund för propositionen. Ett nytt betänkande avlämnades 1955 (även detta enbart på finska och ej t r y c k t ) . Betänkandet, som icke innehöll något nämnvärt utöver vad som föreslogs i 1952 års proposition, föranledde ej några lagstiftningsåtgärder.

3 . 2 . 3 1 9 6 1 års förslag I november 1958 tillsattes en särskild kommitté, skattelagskommittén, för översyn av den materiella skatterätten. I maj 1961 har ett betänkande (n:o 4 — 1961; utkommet på svenska under senare halvåret 1963) framlagts i frågan. Denna har därigenom enligt meddelande till skatteutjämningskommittén från finansministeriet i Helsingfors kommit i ett nytt läge. I enlighet med sitt uppdrag har kommittén avgivit förslag till skattelag som innefattar inkomst- och förmögenhetsbeskattningens materiella stadganden. Några särskilda bestämmelser om skatteutjämning innehåller inte förslaget. I vissa fall, då skatt på inkomst inte kan anses tillkomma särskild kommun, skall skatten fördelas mellan landets samtliga kommuner i förhållande till invånarantalet (förslaget 18 §).

3.3 Norge 3 . 3 . 1 Inledning Skatteutjamningskomitéen avlämnade 1956 ett betänkande om utjämning av det kommunala skattetrycket. Vid sina överväganden om en från skatteutjämningssynpunkt lämplig fördelning av skatteinkomsterna mellan staten och kommunerna har kommittén haft att uppmärksamma vissa speciella förhållanden som kännetecknar det norska beskattningsväsendet. För att ge nödig bakgrund till föreslagna åtgärder i skatteutjämningsfrågan synes därför en redogörelse erforderlig beträffande vissa delar av den norska skattelagstiftningen. 3 . 3 . 2 Beskattningsreglerna De kommunala skatteformerna i Norge är inkomstskatt, fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. För uttagande av kommunal inkomstskatt till stads- och landskommuner gäller en minimi- och en maximigräns. Inom dessa gränser äger kommunernas styrelse besluta om den procentsats efter vilken skatten skall uttas. Fysiska personer åtnjuter vid taxeringen ett skattefritt avdrag i enlighet med den »reduktionstabell» som kommunens styrelse beslutat tillämpa. Varje reduktionstabell omfattar olika »klasser» med stigande avdragsbelopp efter försörjningsbörda. Utöver vanlig inkomstskatt hade före 1963 sedan länge utgått en kommunal tilläggsskatt på större inkomster i enlighet med bestämmelser som för varje år antogs av stortinget. Viss del av det belopp som uttogs i skatt skulle inbetalas till en skattefördelningsfond benämnd Skattefordelingsfondet. Denna tilläggsskatt har från och med inkomståret 1963 ersatts med en skatteutjämningsavgift. Avgiften uttas på samma sätt som tilläggsskatten, dock med den skillnaden att bolag och med dem

68 likställda skattskyldiga skall erlägga avgift förutom för inkomst också för förmögenhet. Hela avgiften skall tillfalla skattefördelningsfonden. Beträffande fastighetsbeskattningen gäller att städerna uttar skatt å fastighet med en bestämd promille av taxeringsvärdet. För landskommun (»herredskommun») gäller att dess styrelse bestämmer det belopp i kronor, räknat per »skyldmark» (jfr vårt mantal), som skall ligga till grund för beräkningen av fastighetsskatten. Enligt en lag om tilllägg till skattelagarna av 1960 kan emellertid kommunstyrelsen i en landskommun besluta att fastighetsskatten skall uttas enligt samma regler som i städerna. Beslutet kan gälla hela kommunen eller del därav. På motsvarande sätt kan stad besluta om tillämpning av reglerna för landskommun. Till såväl landskommuner som städer utlägges också skatt å förmögenhet med viss promille av nettoförmögenheten vid inkomstårets utgång. Beträffande fylkeskommunerna, som närmast motsvarar våra landstingskommuner och som för närvarande endast omfattar landskommuner, gäller särskilda regler. Dessa kommuners skatteinkomster utgöres av repartitionsskatt och fastighetsskatt. Repartitionsskatten är beloppsmässigt den helt övervägande. Som fastighetsskatt uttas visst belopp i kronor per skyldmark. Från och med 1964 blir emellertid repartitionsskatten enda skatt för fylkeskommunerna. Enligt lag av år 1961, som skall träda i kraft den 1 januari 1964, skall nämligen städerna — utom Oslo och Bergen — ingå i fylkeskommunerna varjämte bestämmelserna om fylkeskommunernas fastighetsskatt skall upphöra att gälla. Repartitionsskatten skall fördelas på de landskommuner och städer som ingår i fylkeskommunen. Fördelningen sker för närvarande efter

skön men skall från och med 1964 göras efter fasta grunder. Statens inkomster av direkta skatter utgöres av skatt å inkomst och förmögenhet. Denna beskattning grundar sig enligt huvudregeln å den samlade antagna inkomsten och förmögenheten enligt den kommunala taxeringen. Skattesatserna och de närmare reglerna för skattens beräkning bestämmes genom årliga beslut av stortinget. För fysiska personer är inkomstskatten progressiv. Inländska bolag och med dem jämställda skattskyldiga erlägger inkomstskatt (inntektsskatt) med viss procent av den sammanlagda inkomsten. Fram till inkomståret 1963 erlades även en på visst sätt beräknad förmögenhetsskatt. Från och med sistnämnda år erlägges i stället den ovannämnda skatteutjämningsavgiften på förmögenhet och inbetalas till skattefördelningsfonden. Avgiften beräknas enligt de procentsatser som gällt för den tidigare förmögenhetsskatten.

3 . 3 . 3 Skatteutjämningsåtgärder enligt gällande ordning I det nämnda betänkandet från 1956 redogjordes för den ordning som då tillämpades för att bereda hjälp åt ekonomiskt svaga kommuner och på så sätt utjämna skillnaderna i den kommunala skattebelastningen. Staten lämnade på en rad områden bidrag för att möjliggöra eller underlätta för kommunerna att fullgöra sina olika förvaltningsuppgifter. Kommunerna fick därjämte generella tillskott till sina budgeter från skattefördelningsfonden. F r a m till den 1 juli 1955 erhöll denna fond underlag för sin bidragsverksamhet främst genom tillskott av skattemedel. Redan tidigare hade därjämte direkta anslag utgått till fonden från statsbudgeten. I organisatoriskt avseende gäller för

69 närvarande att det ankommer å vederbörande departement att fördela bidragen mellan kommunerna enligt av stortinget fastställda grunder. Departementet kan dock uppdra åt ett särskilt organ, »fylkesutvalget», att mellan de i fylket ingående kommunerna fördela det belopp som enligt departementets bestämmande totalt belöper å dessa kommuner. Detta förfaringssätt har av departementet tillämpats varje år från och med fördelningen för budgetåret 1953/54. När städerna efter 1963 kommer att ingå i fylkeskommunerna skall fördelningen mellan städerna ske på samma sätt. Genom införandet 1952 av de nya reglerna — med tillämpning från och med budgetåret 1953/54 — lades grunden för en viss nyordning av bidragsverksamheten. Därvid föreskrevs — förutom att vederbörande departement kunde uppdra riktlinjerna för bidragsfördelningen — vissa villkor för att bidrag skulle kunna erhållas. Den ordning som från och med budgetåret 1953/54 skall tillämpas för bidragsgivningen kännetecknas bland annat av att primärkommunerna tilldelas bidragen före budgetbehandlingen så att bidragen skall kunna upptas som inkomst vid upprättande av utgifts- och inkomststat. Kommunerna har vidare fått större handlingsfrihet än tidigare vad beträffar användningen av bidragen och äger disponera över dem på samma sätt som över andra inkomster. Ansökan från kommun erfordras ej för att erhålla bidrag. 3.3.4 Skatteutjamningskomitéens förslag Kommittén konstaterade inledningsvis att den offentliga förvaltningen under de senaste hundra åren radikalt förändrats. Detta sammanhängde med den allmänna materiella och kulturella ut-

vecklingen. De förmåner som samhället tillhandahöll borde fördelas efter vissa generella likhetsprinciper. Detsamma borde också gälla de bördor som måste påläggas samhällsmedlemmarna för att dessa förmåner skulle kunna tillhandahållas. Kommunernas ekonomiska förhållanden var emellertid mycket olika. Detta medförde stora skillnader i de kommunala utdebiteringarna trots förr sök till utjämning både genom bidrag från skattefördelningsfonder och på annat sätt. Dessa skillnader framträdde än tydligare mot bakgrunden av att kommuner med lättare skattebörda oftast hade betydligt högre kommunal standard än kommuner med större skattetryck. En fullständig utjämning av utdebiteringsskillnaderna var visserligen genom särskilda anordningar möjlig att uppnå men mot en sådan lösning talade att kommunerna borde ha möjlighet att i viss omfattning inverka på beskattningen för att kunna påta sig nya uppgifter och större utgifter. Målsättningen för den skatteutjämningspolitik som förts under senare år hade varit att söka nedbringa skattetrycket till en rimlig nivå och att höja den kommunala standarden även i de ekonomiskt svagare kommunerna. Någon radikal omläggning av denna politik torde enligt kommitténs mening inte behövas. Det borde emellertid vara möjligt att gå längre på den redan inslagna vägen. En utjämning av det kommunala skattetrycket kunde uppnås på flera olika sätt. Kommittén ansåg dock att varje metod som kunde komma i fråga endast hade begränsad effekt. För en lösning av utjämningsproblemet måste därför tillgripas flera samtidigt verkande anordningar. Sålunda betonade kommittén bland annat vikten av en ändamålsenlig kommunindelning och interkommunalt samarbete samt betydelsen av en riktig fördelning av samhällsuppgif-

70 terna mellan stat och kommun under beaktande både av förvaltningsmässiga lämplighetssynpunkter och av värdet att bevara den kommunala självstyrelsen. Även om ett sådant skatteutjämningssystem genomfördes skulle det dock likväl alltid finnas kommuner som endast skulle kunna bli tillräckligt tillgodosedda genom direkta skatteutjämningsbidrag. Sådana statsbidrag till kommunernas verksamhet vilka icke i första hand syftade till att främja skatteutjämning borde enligt kommitténs mening för enkelhetens skull ombildas till ett fast bidrag. Ett statligt bidrag motsvarande 50 procent av de faktiska utgifterna skulle oftast ge en tillräcklig garanti för att kommunerna skulle handla under känslan av ekonomiskt ansvar. I en rad fall föreslogs därför statliga bidrag i enlighet därmed. Kommittén ansåg det emellertid nödvändigt att bidraget i vissa fall utgick med annan procent av de beräknade utgifterna eller ett på annat sätt framräknat belopp. Detta gällde i första hand de skatteunderlagsgraderade bidragen. Kommittén förutsatte ingen ökning av de statliga skatterna utan utgick från att den föreslagna utgiftsförskjutningen skulle genomföras allteftersom statens finansiella ställning tillät det. Med bibehållande av samma totalsumma för utgifterna borde visserligen en utgiftsöverflyttning teoretiskt medföra att staten tvingades öka sina skatteinkomster samtidigt som kommunerna kunde minska egna inkomster i motsvarande omfattning. En kommunal utgiftsminskning syntes emellertid icke praktiskt genomförbar till följd av de ålägganden staten pålagt kommunerna och enär kommunerna själva bundit sig för utgifter på lång sikt. Om således en avlastning av de kommunala utgifterna på staten icke skulle leda till ökning av

den samlade skattebördan, vilket kommittén motsatte sig, blev det nödvändigt att beakta det kommunala skattetryckets relation till skattenivån i landet i dess helhet. Kommitténs överväganden beträffande utgiftsfördelningen grundade sig i övrigt på att kommunerna i stort sett skulle behålla sin beskattningsrätt och på att genom allmänna skatteutjämningsbidrag skapa möjligheter att lindra skattetrycket i kommuner med särskilt hög utdebiteringsnivå. Beträffande beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna behandlade kommittén i första hand grannkommunernas problem. Särskilda fördelningsregler gällde i vissa speciella fall för exempelvis oljebolag, elektricitetsverk och sparbanker. Tillräcklig anledning förelåg enligt kommitténs mening icke att ifrågasätta ändring i dessa regler. Även övriga företag vilkas verksamhet var knuten till flera kommuner borde inta en särställning. Skatteintäkter från sådana företag borde av praktiska skäl fördelas procentuellt mellan vederbörande kommuner. En uppdelning av inkomst och förmögenhet mellan kommunerna behövde då icke göras. Kommittén ansåg emellertid att grannkommunspörsmålet borde övervägas i annat sammanhang, varför något förslag i ämnet icke framlades. En omfördelning av beskattningsföremålen för uppnående av en allmän utjämning mellan »rika» och »fattiga» kommuner var enligt kommitténs mening ett avsevärt viktigare spörsmål. Till belysande härav påvisade kommittén att det rådde mycket stor ojämnhet i den genomsnittliga inkomstnivån bland skattebetalarna i olika kommuner, något som givetvis påverkade kommunernas skatteintäkter. En allmän överföring av skatteintäkter från välsituerade till ekonomiskt svaga kommu-

71 ner syntes ligga nära till hands. En sådan lät sig dock icke göra genom ändring av reglerna om beskattningsort, eftersom ett sådant förfaringssätt skulle bryta mot grunderna för kommunalbeskattningen. Det var för övrigt betänkligt att rasera de gällande huvudreglerna om fördelning av inkomst och förmögenhet, då konsekvenserna därav skulle vara svåra att överblicka. Man borde i stället enligt kommitténs mening söka uppnå en allmän ekonomisk utjämning — förutom genom en förstärkning av näringslivet i de svaga kommunerna — genom en ä n d r a d utgiftsfördelning mellan staten och kommunerna. Kommittén övervägde även möjligheten att införa en s. k. samskatt till stat och kommun. En sådan skatt måste dock graderas med hänsyn till levnadskostnadernas höjd, vilket erfordrade genomförandet av en dyrortsgruppering. Då en dylik ståtlig-kommunal skatt vidare måste vara progressiv erfordrades en omläggning även av bolagsbeskattningen. Även om en förenkling av det rent tekniska taxeringsarbetet skulle kunna uppnås kom denna förenkling dock att bli beroende av hur fördelningen av skatten mellan staten och kommunerna anordnades. Kommunens utgiftsbehov utgjorde enligt kommitténs mening den naturliga utgångspunkten för fördelning av en samskatt med sikte på full ekonomisk utjämning mellan olika kommuner. Detta behov borde dock icke kunna fastställas genom beslut av kommunens styrelse. Antingen måste sålunda fullständig statskontroll verkställas av alla kommuners budgetar eller också måste fördelningen ske efter fasta faktorer som kommunerna icke i någon väsentlig mån kunde påverka. Förstnämnda utväg syntes ej möjlig att tillgripa utan att träda den kommunala självstyrelsen

för när. Vad den senare möjligheten beträffade skulle de praktiska svårigheter som förelåg vid fördelning av skatteutjämningsbidrag uppkomma också vid fördelningen av samskatten. Om staten i stället övertog en rad samhällsuppgifter från kommunerna, skulle visserligen förenklingar och en utjämnad kommunal standard vinnas, men den kommunala självstyrelsen skulle inskränkas. Intet av dessa alternativ syntes böra genomföras. Kommittén undersökte också möjligheten att genomföra en mera enhetlig inkomstbeskattning utan sikte på en fullständig ekonomisk utjämning mellan kommunerna. Detta kunde ske genom att i samband med införandet av samskatten ålägga kommunerna att i viss omfattning även tillämpa samma utdebitering. Utdebiteringen skulle också genom att inkludera en särskild avgift för utfyllnad kunna höjas till genomsnittlig nivå även i de kommuner som eljest skulle kunna hålla en lägre sådan. I vissa kommuner sålunda uppkomna överskott motsvarande utfyllnaden skulle kunna användas för stöd åt kommuner med underskott. Kommittén fann emellertid sådana anordningar ogenomförbara. Kommunernas känsla av ansvar för ekonomin kunde utplånas och kommunerna kunde frestas att öka egna utgifter för att möjliggöra höjning av utdebiteringarna. En höjning skulle nämligen medföra en ökad börda för kommunmedlemmarna icke blott i ifrågavarande kommuner utan i samtliga. Kommittén ansåg att den ordning som tillämpats för statsbidragsgivningen från och med budgetåret 1953/54 även i fortsättningen borde tillämpas vad angick fördelning av skatteutjämningsbidrag. Emellertid borde bidragsbehovet prövas på grundval av ett fylligare och mer likartat material. Fördelningen av bidrag borde grundas på två huvud*-

72 faktorer, nämligen skatteunderlaget och utgiftsbehovet. För beräkning av skatteunderlaget låg det närmast till hands att utgå från inkomsten sådan den fastställts vid taxeringen i kommunen. Den genomsnittliga inkomsten per invånare i kommunen kunde därefter beräknas. Därvid måste dock beaktas att ett svagt skatteunderlag i många fall kunde bero på en mindre effektiv taxering. Olika skattetekniska förhållanden — exempelvis valfriheten i fråga om reduktionstabeller — kunde även leda till att genomsnittsinkomsten i en kommun bara tillnärmelsevis gav uttryck åt kommunens verkliga skatteunderlag. Att detta i viss kommun understeg det genomsnittliga skatteunderlaget i ifrågavarande fylke borde dock inte hindra att detsamma beaktades som fördelningsgrund. Beträffande budgeten borde man vid bedömning av utgiftsbehovet räkna med nettobudgeten eller således med utgifter som måste täckas med kommunalskatt. Med dessa utgångspunkter borde en kommun erhålla bidrag om dess normala utgifter icke kunde täckas genom en beskattning som grundades på genomsnittsinkomsten per invånare med tillämpning av en i viss ordning fastställd maximal utdebitering och av en skälig — helst för hela landet gemensam — reduktionstabell. Annan kommun borde icke komma i fråga till bidrag. Vid bidragsgivningen borde vissa faktorer särskilt beaktas. En del av dessa kunde framräknas beloppsmässigt, andra måste prövas skönsmässigt. Med hjälp av dessa faktorer — på vilka kommittén lämnade en rad exempel — borde en bedömning kunna göras av storleken av en rimlig genomsnittsbudget för den enskilda kommunen under exempelvis en fyraårsperiod. Insamlat material bor-

de bearbetas av vederbörande departement och läggas till grund för en undersökning som omfattade hela landet. På detta sätt skulle erhållas ett tillförlitligt underlag för att bedöma såväl det totala behovet av skatteutjämningsbidrag som bidragsfördelningen. I vilken utsträckning behovet av bidrag skulle kunna tillgodoses fick bero på hur stort belopp som för varje år kunde ställas till förfogande. Kommittén hänvisade beträffande finansieringen av de föreslagna skatteutjämningsbidragen till skattefördelningsfonden. Denna fond borde tillförsäkras fasta intäkter av sådan storleksordning att de årliga bidragen i görligaste mån kunde göras oberoende av anslag från statsbudgeten. Kommittén övervägde flera alternativa sätt att tillföra fonden inkomster. Kommittén stannade för ett förslag av innebörd att tillläggsskatten för fysiska personer, vilken skatt var kommunal och delvis tillföll skattefördelningsfonden, skulle inarbetas i den statliga inkomstskatten och tillföras fonden. För andra skattskyldiga, dvs. främst aktiebolag, banker och försäkringsanstalter, skulle tillläggsskatten avvecklas och ersättas av en s. k. utjämningsavgift som i sin helhet skulle tillfalla skattefördelningsfonden. Avgiften skulle uttas efter de skattesatser som gällt tilläggsskatten men beräknas på grundval av inkomsten vid den statliga i stället för den kommunala taxeringen. Kommunerna skulle vidare ges kompensation för förlusten av sina inkomster av tilläggsskatt genom att staten skulle överta och bestrida vissa utgifter som tidigare åvilat kommunerna. Betänkandet redovisade slutligen även ett utkast till lag om skatteutjämningsfond. Den föreslagna fondens medel skulle användas till utjämning av det kommunala skattetrycket enligt stor-

73 tingets närmare bestämmande. Vid tiden för lagens ikraftträdande skulle till fonden överföras de medel som då kunde finnas i skattefördelningsfonden. Sistnämnda fond skulle avvecklas. Kommitténs betänkande ledde emellertid icke till lagstiftning i den utsträckning kommittén föreslagit. 3.3.5 Målsättning för framtiden I officiella uttalanden har nyligen framhållits att det är en viktig uppgift att minska skillnaderna i skattetryck kommunerna emellan. Riktlinjer för skattepolitiken på området gavs sålunda bland annat i stortingsmelding nr 54 för 1960—1961. Där redogjordes för aktuella spörsmål i skatteutjämningsfrågan. Skatteutjämningspolitikens mål förklarades sammanfattningsvis vara att minska skillnaderna i reellt skattetryck mellan kommunerna och olikheterna mellan kommunerna i fråga om verksamhet samt att förenkla de ekonomiska mellanhavandena mellan stat och kommun. En minskning av skillnaderna i det reella skattetrycket kunde enligt redogörelsen i meldingen erhållas genom en omfattande omarbetning av reduktionstabellerna. Mera ingripande åtgärder på beskattningsområdet i syfte att tillgodose önskemålet att minska olikheterna i kommunal standard skulle emellertid leda till uppkomsten av problem som de flesta kommuner sannolikt icke skulle kunna klara utan hjälp. En del av ökningarna på utgiftssidan skulle den enskilda kommunen kunna finansiera genom effektivare taxering. Vidare skulle de i ekonomiskt hänseende bättre ställda kommunerna genom skatteutjämningsanordningar kunna betala en del av de sämre ställda kommunernas ökade utgifter. Enligt tidigare gällande ordning finansierades skattefördelningsfonden — som ovan nämnts

— först och främst genom den kommunala tilläggsskatten. Mycket talade emellertid enligt stortingsmeldingen för att denna skatteform borde försvinna, under förutsättning dock att fonden tillförsäkrades en ny inkomstkälla. Eftersom fondens medel borde användas för utjämning mellan kommunerna, syntes det motiverat att täcka dess inkomstbehov utanför statsbudgeten. Ett system kunde uppbyggas enligt vilket en del av vissa kommunala skatteintäkter i stället för intäkter av tilläggsskatten skulle kunna bidra till skatteutjämningen genom att finansiera skattefördelningsfonden. I syfte att erhålla en rent interkommunal utjämningsanordning borde därför statlig finansiell medverkan i skattefördelningsfonden icke förekomma. En ny finansieringsform grundad på enbart vissa kommunala skatter skulle emellertid i praktiken omöjliggöra en ökad bidragsgivning och på så sätt stå i strid med målsättningen för skatteutjämningspolitiken. Krav på betydande tillskott utanför den nuvarande ordningen aktualiserades. Teoretiskt skulle dessa tillskott kunna erhållas från en allmän interkommunal utjämningskassa, grundad på alla kommunala inkomster. Åtskilliga invändningar skulle emellertid kunna riktas mot en sådan anordning. På grund härav syntes det mest ändamålsenligt att låta den interkommunala utjämningsanordningen endast ta sig uttryck i en förbättring av skattefördelningsfonden som skulle finansieras med del av vissa kommunala skatteintäkter. Eftersom fondens medel emellertid icke skulle förslå att tillsammans med kommunernas övriga inkomster täcka föreliggande utgiftsbehov, måste staten antingen öka sin bidragsgivning till kommunerna eller överta uppgifter som dittills varit kommunala.

74 Skatteutjämningsproblemen har vidare behandlats i stortingsmelding n r 40 för 1961—1962 och i Innst. S. n r 264 för samma år. Av dessa publikationer framgår att stortinget förkastat tanken på en gemensam skattesats för bolag m. fl. och på att kommunerna skulle åläggas att av sin inkomst av skatt från sådana skattebetalare erlägga avgift till skattefördelningsfonden. Denna fond skall i stället finansieras genom en skatteutjämningsavgift motsvarande tilläggsskatten, dock med den skillnaden i jämförelse med kommittéförslaget att bolag m. fl. skall erlägga avgift också å förmögenheten. Sistnämnda avgift motsvarar den numera upphävda statliga förmögenhetsskatten gällande bolag m. fl., vilken skatt således kan sägas ha överförts från staten till skattefördelningsfonden. Vidare överföres till skattefördelningsfonden en inkomst från kommunerna motsvarande dessas tidigare andel av tilläggsskatten.

Genom en rad nyligen vidtagna åtgärder har man slutligen sökt åstadkomma bättre skatteutjämning. Sålunda har exempelvis genom 1962 års lag om ändring av skattelagarna antalet reduktionstabeller minskats från och med 1963. Det har förutsatts att en ytterligare minskning skall ha genomförts till 1965. Genom samma lag har vidare satts en lägsta och en högsta gräns för den kommunala utdebiteringen med giltighet från och med 1963. Därjämte har förskott på skatteutjämningsavgift utskrivits för sistnämnda år och proposition framlagts angående sådant förskott för 1964. Bland ytterligare åtgärder med skatteutjämnande syfte må nämnas i proposition med förslag till lag om uttagande av skatteutjämningsavgift från och med 1963 och i proposition med förslag till ny väglag föreslagna anordningar.

KAPITEL 4

Kommunernas skattekraft, utdebiteringar och kostnader

4.1 De borgerliga primärkommunernas skatteunderlag och skattekraft Skatteunderlaget i riket uppgick såsom framgår av tabell 1 enligt 1962 års taxering vid tillämpning av ortsavdrag enligt 1961 års reform till 377,7 milj. skr, varav belöpte på landskommunerna 107,5 milj. eller 28,4 %, på köpingarna 26,4 milj. eller 7,0 % och på städerna 243,9 milj. skr eller 64,6 %. Regionalt fördelade sig skatteunderlaget så att det i Götaland uppgick till 159,8, i Svealand till 164,9 och i Norrland till 53,0 milj. skr. Olikheterna mellan kommunerna ifråga om skatteunderlagets storlek är betydande. I Stockholms stad uppgick sålunda skatteunderlaget till 66,6 milj. skr men i Holmön till endast 7 000 skr. Skatteunderlaget som sådant ger emellertid endast en mycket begränsad information om kommunernas ekonomiska förutsättningar. En kommuns skattekraft, varmed brukar förstås antalet skattekronor per invånare, ger däremot en god bild av kommunernas situation i detta hänseende. Enligt 1962 års taxering var såsom tabell 1 utvisar medelskattekraften i riket 50,08 skr per invånare. Stora skillnader i skattekraft förelåg mellan länen. Stockholms stad hade en skattekraft av 82,57 skr per invånare. Den genomsnittliga skattekraften för länen låg högst i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Norrbottens

län och översteg där genomsnittet i riket. Detta förhållande förklaras främst därav att i samtliga dessa län finns städer och andra tätorter med mycket god skattekraft. Lägst var skattekraften i Gotlands och Kalmar län. Olikheterna i förevarande avseende mellan kommuner av olika typ är mycket betydande. I städerna låg den genomsnittliga skattekraften sålunda väsentligt över medelskattekraften i riket, 62,34 mot 50,08 skr per invånare. Både köpingar och landskommuner hade däremot en genomsnittlig skattekraft under medelvärdet, 48,68 resp. 34,79 skr per invånare. Tabell 1 visar vidare att kommunernas spridning ifråga om skattekraft var mycket stor. Både kommunen med den högsta och kommunen med den lägsta skattekraften finner man i Norrbottens län, Kiruna med 135,02 och Karesuando med 11,57 skr per invånare. Av tabellen kan utläsas att tre kommuner kom upp till en skattekraft över 85 skr. Dessa kommuner var, förutom Kiruna, Djursholm och Stocksund. Även inom andra län än Norrbottens varierade skattekraften betydligt. Så var exempelvis fallet med Stockholms län där Lyhundra hade den lägsta skattekraften, 24,70, och Djursholm den högsta, 113,91 skr per invånare. Av följande sammanställning framgår den procentuella fördelningen av rikets samtliga kommuner efter skattekraftens storlek.

76 Antal k o m m u n e r i % av motsvarande totala antal Skr per invånare

Landskommuner

Köpingar

Städer

Riket

— 20 20— 30 30— 40 40— 50 50— 60

1,4 34,5 46,0 14,9 2,6

2,1 33,3 44,8 13,5

0,7 6,0 46,6 33,1

1,1 26,9 39,5 22,0 7,6

60— 70 70— 80 80— 90 90—100 100—

0,5 0,1

3,1 1,1 1,1

7,5 2,3 2,3

1,7 0,5 0,4

1,0

1,5

0,3

1 Summa

100 Sammanställningen liksom tabell 1 visar också att spridningen i skattekraft är betydande även vad gäller kommuner av samma slag. Inte mindre än 279 landskommuner hade en skattekraft som understeg 30 skr; endast ett fåtal — 25 kommuner — kom över 50 skr. Nära 50 % av städerna nådde en skattekraft över denna nivå. Endast en stad och 2 köpingar hade en skattekraft under 30 skr. För 19 köpingar steg skattekraften över 50 skr. I tabell 2 lämnas uppgifter om den relativa skattekraften, dvs. kommunens skatteunderlag per invånare i procent av motsvarande tal för riket. Tabellen ger således i huvudsak samma information som tabell 1. För varje skattekrafts-

Skattekraft i % av medelskattekraften 1 — 40 40— 60 60— 80 80—100 100—120 120— Summa

klass redovisas därutöver folkmängden med fördelning på landskommuner, köpingar och städer. Av följande sammanställning framgår folkmängdens relativa fördelning på skattekraftsklasser. I detta sammanhang må uppmärksammas sambandet mellan skattekraft och tätortsgrad. Detta anges i tabell 3. Av denna framgår att det finns ett klart samband mellan tätortsgrad och skattekraft. Skattekraften stiger med tätortsgraden. Men inom samma tätortsgrad är spridningen i skattekraft genomgående avsevärd. Här må omnämnas att indelningssakkunniga (SOU 1961:9) gjorde en motsvarande undersökning av skattekraftens fördelning enligt 1958 års taxering. De sakkunniga Folkmängd i %

Landskommuner

Köpingar

Städer

Riket

0,9 29,0 46,0 17,6 4,7 1,8

2,6 27,3 39,4 16,5 14,2

0,1 0,9 18,1 32,8 48,1

0,4 11,9 21,1 19,5 20,2 26,9

77 beaktade emellertid även kommunernas näringskaraktär med fördelning på jordbruk med binäringar, industri och hantverk och övriga näringsgrenar. De fann därvid bland annat följande. I kommun e r n a med den lägsta skattekraften var omkring % av de förvärvsarbetande sysselsatta i jordbruk med binäringar. I kommuner med högre skattekraft sjönk denna andel successivt. De förvärvsarbetande i industri och hantverk utgjorde däremot en med skattekraften stigande andel av de förvärvsarbetande, om man bortser från kommuner med den högsta skattekraften där andelen minskade. Procentandelen förvärvsarbetande i övriga näringsgrenar var högre ju högre skattekraften var. De sakkunniga konstaterade slutligen att för såväl städer som köpingar och landskommun e r var sambandet mellan skattekraft, å ena sidan, och tätorts- och näringskaraktär, å andra, helt likartat med det för samtliga primärkommuner redovisade sambandet.

4.2 De borgerliga primärkommunernas utdebitering De borgerliga primärkommunernas totala utdebiteringar per skattekrona för 1963 framgår av tabell 4. Av tabellen kan i huvudsak utläsas följande. Den genomsnittliga utdebiteringen (medianen) i riket var 16,01 kr. Markerade skillnader förelåg mellan länen. Genomgående var utdebiteringarna högre i Norrland än i övriga Sverige. Medan i Norrland de genomsnittliga utdebiteringarna i samtliga län låg över 17 kr, nådde endast två län i södra Sverige, Gotlands och Västmanlands län, så högt. Den genomsnittliga utdebiteringen var lägst i Stockholms stad och Malmöhus län med 13,28 resp. 13,87 kr. Närmast följde Kristianstads och Hallands län, båda med 14,36 kr. Högst låg Jämtlands

län med 19,09 kr och Norrbottens län med 18,50 kr. Skillnader i utdebiteringshänseende mellan olika kommuntyper — landskommuner, köpingar och städer — är mindre betydande. Lägsta genomsnittliga utdebitering hade landskommunerna med 15,74 kr. För köpingarna var den 16,50 kr, för städerna 16,71 kr. Medelvärdena för utdebiteringen ger i någon mån en annan bild av skattetrycket än den genomsnittliga utdebiteringen (medianen). Sålunda var medelvärdet 15,99 kr för landskommunernas utdebiteringar, 15,91 kr för köpingarnas och 15,18 kr för städernas. Städerna hade således det lägsta medelvärdet men den högsta genomsnittliga utdebiteringen. Det låga medelvärdet följer därav att detta i motsats till vad gäller om den genomsnittliga utdebiteringen bestämmes med hänsynstagande till skatteunderlaget. Ett fåtal städer med hög andel av städernas totala skatteunderlag och jämförelsevis låg utdebitering medför därför att medelvärdet för utdebiteringen blir avsevärt lägre än det genomsnittliga värdet. Kommunernas spridning på utdebiteringssatser är avsevärd. Alla de 44 kommuner i riket som hade en utdebitering av 19 kr och däröver var belägna i Norrland. F"ör fler än hälften av kommunerna i Jämtlands län översteg utdebiteringen 19 kr. Detta län hade också som nämnts den högsta genomsnittliga utdebiteringen i riket och man finner här kommunen med den högsta utdebiteringen i landet, Hede, med 21,95 kr. Endast 7 kommuner i Norrland hade en utdebitering under 16 kr. I Götaland och Svealand förekom som framgått av det nyss sagda inte någon kommun med utdebitering över 19 kr. I 25 kommuner låg utdebiteringen mellan 18 och 19 kr. I Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län fanns ingen kommun där utdebiteringen över-

78 Antal k o m m u n e r Total utdebitering för år 1963

Landskommuner

Köpingar

Städer

.. .. .. .. .. .. .. .. .. ...

6 33 80 144 170 166 93 45 28 11 1

1 1 1 16 17 24 24 9 3

1 1 3 6 20 50 37 14 1

6 30 78 138 134 115 45 10

2 4 6 27 68 93 58 15

Summa

1 —11,99 12,00—12,99 13,00—13,99 14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99 17,00—17,99 18,00—18,99 19,00—19,99 20,00—20,99 21,00—

steg 17 kr. Inte mindre än 291 kommuner i Götaland och Svealand hade en utdebitering under 15 kr. I 8 kommuner var utdebiteringen under 12 kr; dessa utgjordes av Djursholm och Stocksund i Stockholms län samt i övrigt av mindre kommuner av jordbrukstyp. Kommunernas spridning på utdebiteringssatser framgår närmare av ovanstående sammanställning. Tabell 4 visar även hur folkmängden i riket fördelar sig på olika utdebiteringsklasser. Den övervägande delen av landets invånare hade en utdebitering mellan 15 och 18 kr. Att en betydande del av folkmängden är att finna i utdebiteringsklassen 12,00—13,99 kr beror

Götaland Svealand Norrland

Riket

1 5 32 51 43 32 11 1

8 35 84 166 207 240 154 68 32 11 1

1 006

främst på att i denna klass låg Stockholm, med en utdebitering av 13,28 kr. I följande sammanställning redovisas folkmängdens relativa fördelning på utdebiteringsklasser. Tabell 5 visar primärkommunernas fördelning 1963 efter total utdebitering och relativ skattekraft. Tabellen ger vid handen att inom flertalet skattekraftsklasser varierar utdebiteringen så kraftigt att något närmare samband mellan skattekraft och utdebitering inte kan utläsas. Om man först studerar medianvärdena för samtliga kommuner, alltså oavsett deras art, finner man att endast kommuner med en relativ skattekraft under 40 % av medelskattekraften i Folkmängd i %

Total utdebitering för år 1963

1 —11,99 12,00—13,99 14,00—15,99 16,00—17,99 18,00—19,99 20,00— Summa

Landskommuner

Köpingar

Städer

Riket

0,5 10,6 38,2 36,7 12,7 1,3

0,9 3,2 36,3 50,8 8,8

0,2 27,3 28,3 37,7 6,5

0,4 18,7 32,9 38,3 9,2 0,5

79 riket uppvisade en genomsnittlig utdebitering som mera avsevärt översteg genomsnittet i riket, 16,70 kr mot 16,01 kr. Vidare framgår att kommuner med mycket god skattekraft, 130 % av medelskattekraften och däröver, hade en utdebitering, 14,50 kr, som klart understeg rikets genomsnitt. För det stora flertalet kommuner uppvisar tabellen inte någon samvariation mellan utdebitering och skattekraft. De olika kommuntyperna, landskommuner, köpingar och städer, visar inte några mera påtagliga avvikelser från vad nu anförts. Landskommunerna i skattekraftsskikten 110—130 % av medelskattekraften visar dock en betydligt lägre utdebitering än genomsnittet, 14,50 kr mot 15,74 kr. Det kan uppmärksammas att utdebiteringen för köpingarna i skattekraftsskiktet 60—70 % ligger 1 krona över genomsnittet och för köpingar med en skattekraft av 130 % eller mera väsentligt under genomsnittet. Tabell 6 visar h u r primärkommunerna fördelar sig efter tätortsgrad och total utdebitering. Något mera påtagligt samband mellan tätortsgrad och utdebitering kan inte utläsas av tabellen. Medianvärdet för utdebiteringen stiger visserligen från 14,94 kr för kommuner utan tätortsbebyggelse till 16,55 kr resp. 16,31 kr för kommunerna i de båda högsta tätortsgraderna men spridningen på utdebiteringssatser inom varje tätortsgrad är avsevärd. En viss tendens till stigande genomsnittlig utdebitering med stigande tätortsgrad är dock märkbar, trots att såsom framgår av tabell 3 skattekraften stiger med tätortsgraden. 4.3 De borgerliga nernas kostnader

primärkommu-

I tabellerna 7—// redovisas resultaten av en undersökning av kommunernas

kostnader och intäkter. Primärmaterialet utgöres av statistiska centralbyråns räkenskapssammandrag för den kommunala finansstatistiken. Tabellerna har till väsentliga delar grundats på en inom kommitténs sekretariat utförd kostnadsundersökning och avser de borgerliga primärkommunernas kostnader och intäkter under 1960. Inkomsterna och utgifterna under kapitalbudgeten varierar så starkt mellan kommunerna och för samma kommun mellan olika år att det vid en undersökning av variationen i utgifter och inkomster mellan förvaltningsgrenarna och mellan olika grupper av kommuner, baserad på ett års räkenskaper, framstått som nödvändigt att begränsa denna till driftbudgeten, d. v. s. till kostnader och intäkter. I redovisningen ingår inte de städer som 1960 ej ingick i landsting, d. v. s. Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, samt ej heller Kiruna stad och Gällivare landskommun. De båda sistnämnda kommunerna h a r uteslutits på grund av extremt hög skattekraft. I tabellerna redovisas genomgående kostnader och intäkter i kronor per skattekrona enligt 1959 års taxering, d. v. s. det skatteunderlag som låg till grund vid fastställandet av utdebiteringen för 1960. Fördelningen av kommunerna efter skattekraft har skett efter förhållandena enligt 1961 års taxering om därvid ortsavdragen enligt 1961 års reform tillämpats. Redovisningen har anslutits till rikets indelning den 1 januari 1962 och, i de fall då nettokostnaderna i kronor per invånare redovisas, folkmängden den 1 januari 1960. Vid redovisningen efter förvaltningsgrenar har vissa transformationer gjorts i de olika kommunslagens titelindelning. Titelindelningen ansluter sig härigenom till den som statistiska centralbyrån tillämpar vid redovisningen av kom-

80 munernas finanser med det undantaget att titlarna hälso- och sjukvård samt allmän hygien här sammanslagits. De grundläggande sammanställningarna av primärmaterialet utfördes före centralbyråns bearbetning av detsamma. De eventuella skillnader som föreligger vid jämförelse mellan ifrågavarande materiel och de uppgifter som lämnas i berättelsen »Kommunernas finanser år 1960» torde emellertid ej ha någon betydelse för den bedömning varom här är fråga.

4.3.1 Totalkostnaderna Av redogörelsen under 4.2 framgår att utdebiteringarna visar en tendens att stiga ju längre norrut man kommer. Norrlandskommunerna har genomsnittligt betydligt högre utdebiteringar än Svealands- och Götalandskommunerna.

I tabellerna 7 och 8 redovisas primärkommunernas nettokostnader länsvis. Tabell 7 avser de kostnader som skall täckas med allmän kommunalskatt, alltså sedan allmänna statsbidrag, d.v.s. huvudsakligen skatteersättning och skattelindringsbidrag, uppburits (nettokostnad a), tabell 8 de kostnader som skall täckas med allmän kommunalskatt och allmänna statsbidrag (nettokostnad b ) . Nettokostnad b kan således sägas utgöra nettokostnaderna om inga allmänna statsbidrag utgått. Om man granskar tabell 8 finner man en påtaglig skillnad mellan Norrlandskommunerna och övriga kommuner. Norrlandskommunerna är i kostnadshänseende sämre ställda än de sydsvenska kommunerna. Detta kan utläsas av följande sammanställning där kommunerna procentuellt fördelats efter kostnadsklasser.

Nettokostnad b i kr per skattekrona Landsdel i

Götaland Svealand

—6

6—9

9—12

12—15

15—18

18—

Summa

15,9 7,6 2,2

62,0 64,4 26,1

20,5 27,3 28,9

1,2 0,7 23,9

0,4 7,8

100 100 100

Om man ser på de enskilda Norrlandslänen finner man att påtagliga olikheter föreligger mellan länen. Norrbottens län intar en särställning liksom Gävleborgs län. Jämte Norrbottens län

11,1

har även Jämtlands län flera kommuner med mycket höga kostnader. Vad nu sagts belyses av nedanstående sammanställning. Kommunerna h a r fördelats procentuellt på kostnadsklasser.

Nettokostnad b i kr per skattekrona Län

Summa

—6

6—9

9—12

12—15

15—18

18—

8 Västernorrlands

4,5

Västerbottens ... Norrbottens

6,1

45,0 27,3 25,7 15,2 10,7

50,0 31,8 25,7 24,2 3,6

5,0 31,8 17,1 42,4 25,0

4,6 28,6 3,0 25,0

2,9 9,1 35,7

100 100 100 100 100

81 Tabell 7 belyser de primärkommunala kostnader som skall täckas med allmän kommunalskatt (nettokostnad a ) . Även i detta hänseende föreligger påtagliga differenser mellan olika lands-

delar och län. Det är i första hand Norrlandskommunerna som har höga kostnader vilket framgår av följande sammanställning med procentuell fördelning av kommunerna på kostnadsklasser.

Nettokostnad a i kr per skattekrona

Landsdel Län

Summa

—3

3—6

6—9

9—

1,6 1,4 2,8

57,7 39,2 15,6 20,0 20,5 22,9 6,1 3,6

39,3 56,5 43,9 67,5 38,7 42,9 45,4 17,8

1,4 2,9 37,7 12,5 38,6 31,6 42,4 75,0

100 100 100 100 100 100 100 100

2,2 2,6 6,1 3,6

Tabell 9 redovisar bland annat primärkommunernas kostnader efter de gränsunderlagsområden som omnämnes i skattelindringsförordningen ( R l = Södra och mellersta Sverige, R 2 = Mellersta Norrland, R 3 == Norra N o r r l a n d ) . Tabellen ger vidstående redovisning (kr per skattekrona). Av tabell 9 framgår vidare att ju lägre skattekraften är, desto större är i stort sett skillnaderna i kostnadshänseende

R l och R 2 R 2 och R 3

Bruttokostnad

R 1 R 2 R 3

18,60 22,83 27,15

a

b

6,09 7,12 9,50

7,69 9,54 12,80

mellan områdena. Man finner att skillnaderna är följande ifråga om nettokostnad b (kr per skattekrona).

Skattekraftskl iss (kr per skattekrona)

Skillnad mellan l

Nettokostnad Område

—50

50—60

60—70

70—80

80—90

90—100

100—

fl

5,80 6,46

4,38 3,67

3,56 2,35

3,04 3,90

0,53 2,28

2,40 2,30

0,37 2,42

Om man beaktar kostnaderna per invånare, får man följande sifferserier för de olika riksområdena. I sammanställningen nedan redovisas såväl de nettokostnader som skall täckas med allmän kommunalskatt (a) som de nettokostnader som skall täckas med allmän kom-

munalskatt och allmänna statsbidrag ( b ) . Kostnaderna anges i kronor per invånare. Sammanställningen visar bland annat att i södra gränsunderlagsområdet stiger kostnaderna med ökande skattekraft. I de övriga områdena är utvecklingen

82 Skattekraft i % av medelskattekraften Område

Samtliga —50

50—60 60—70

70—80 80—90

90—100

100—

9 R l a) R 2 a) R 3 a)

123 148 176

141 192 221

167 222 287

183 246 356

215 230 262

238 302 233

279 240 357

215 227 277

R l b) R 2 b) R 3 b)

182 262 366

194 280 328

222 298 368

237 317 433

272 303 332

298 373 291

337 307 415

272 304 373

delvis oregelbunden. I de lägre skattekraftsklasserna föreligger betydande olikheter mellan områdena. Om förhållandet mellan kostnaderna och skattekraften inom kommuner av tätortskaraktär hänvisas till avsnitt 4.3.3. 4 . 3 . 2 Kostnadernas fördelning efter förvaltningsgrenar Av tabell 9 finner man att undervisnings- och bildningsverksamhet samt socialvård är de i kostnadshänseende helt dominerande förvaltningsgrenarna. Den förstnämnda grenen är den kostsammaste. Variationerna mellan kommunerna i kostnader på skolväsendets område är mycket betydande. Som exempel härpå må nämnas att medan en kommun i mellersta Norrland med mycket god skattekraft hade en nettokostnad b i förevarande avseende av endast 95 öre per skr uppgick den genomsnittliga nettokostnaden exempelvis för 12 kommuner i Norrland med skattekraft under 50 % av genomsnittet till 9,64 kr. Dessa olikheter framträder tydligt även vid ett studium av de genomsnittliga länskostnaderna i tabell 10. Kostnaderna varierar mellan 1,28 och 3,89 kr per skr för det obligatoriska skolväsendet och mellan 1,93 och 5,03 kr per skr för undervisningsväsendet i dess helhet. Av tabell 9 framgår vidare att kostnaderna för socialvård väger mycket tungt i

kommunernas budget. När det gäller kostnaderna för annan socialvård än folkpensionskostnader är olikheterna mellan kommunerna mycket framträdande, dock inte alls i samma mån som beträffande kostnaderna för skolan. De genomsnittliga länskostnaderna enligt tabell 10 varierar sålunda mellan 0,84 och 1,88 kr per skr. Det må anmärkas att de i tabell 9 angivna uppgifterna beträffande folkpensionskostnaderna inte kan betraktas som representativa för nuläget på grund av den efter 1960 genomförda maximeringen av vissa folkpensionskostnader och på grund av nya bidragsskalor. En annan förvaltningsgren som är av intresse i förevarande sammanhang är planerings- och anläggningsverksamhet. Även på detta område föreligger relativt sett stora kostnadsolikheter. Länsmedeltalen varierar såsom tabell 10 utvisar emellan 0,40 och 1,06 kr per skr. 4.3.3 T ä t o r t s k o m m u n e r n a s kostnader I tabell 11 redovisas nettokostnaderna fördelade på förvaltningsgrenar och tätortsgrupper. Av tabellen framgår att — om man bortser från kommunerna utan tätortsbebyggelse — nettokostnaderna b genomgående sjunker med stigande tätortsgrad. Vad angår nettokostnaderna a är, helt naturligt till följd av den rikli-

83 gare statsbidragsgivningen till kommuner med lägre skattekraft, reaktionen annorlunda. För tätortsgrupperna B—E är kostnaderna sålunda förhållandevis konstanta. F r . o. m. tätortsgraden F sjunker kostnaderna. Uppmärksammas må att kostnaderna för kommunerna i tätortsgrad A är desamma som för kommunerna i tätortsgrad H. Vid ett studium av de olika förvaltningsgrenarna finner man att kommunerna i den högsta tätortsgraden totalt har de högsta kostnaderna i förvaltningsgrenarna rätts- och ordningsväsen, fastighetsförvaltning, planerings- och anläggningsverksamhet samt hälso- och sjukvård. Genomgående visar dessa grenar stigande kostnader med ökande tätortsgrad. Detta gäller i stort sett även grenen finansförvaltning även om kostnaden här är högst i kommuner med tätortsgrad G. De nu nämnda förvaltningsgrenarna sammanfattas i fortsättningen under beteckningen grupp 1. Grupp 2 utgörs av övriga förvaltningsgrenar, där man för de helt dominerande grenarna, undervisnings-och bildningsverksamhet samt socialvård, kan konstatera sjunkande kostnad med stigande tätortsgrad. F ö r grenen industriella och affärsdrivande verk gäller

Tiitortsgrad

1 A B C D E F G H Summa

att överskottet stiger med växande tätortsgrad. Beträffande de båda återstående förvaltningsgrenarna, allmän förvaltning och övriga specialförvaltningar, kan ingen bestämd tendens i förevarande avseende utläsas av tabellens uppgifter. Jämför man kostnaderna för förvaltningsgrenarna i grupp 1 erhåller man, om man bortser från de allmänna statsbidragen, en med tätortsgraden stigande kostnadsserie. Den motsatta tendensen visar kostnaderna i grupp 2. För sistnämnda grupp påverkas tydligen kostnaderna starkare av skattekraften än av tätortsgraden. Beträffande grupp 1 torde man däremot kunna dra slutsatsen att h ä r är fråga om verksamhet som är av den arten att den ökar med stigande tätortsgrad och i snabbare takt än skattekraften. Bland verksamhetsgrenarna finner man också en så typisk tätortsverksamhet som anläggnings- och planeringsverksamhet. Vad nu anförts belyses av följande sammanställning i vilken inlagts även kostnaderna per invånare. I detta avseende finner man att dessa kostnader stiger med skattekraften såvitt gäller grupp 1 men är relativt konstanta när det gäller grupp 2. Sammanställningen avser nettokostnad b.

Medelvärde för skattekraften i % av medelskattekraften

kr/skr

kr/in v

kr/skr

kr/inv

51,36 48,30 53,09 60,12 67,34 84,80 98,21 109,95

0,32 0,68 0,89 1,21 1,52 1,84 2,80 2,40

8 15 22 33 46 70 122 118

7,87 8,86 8,26 7,94 7,17 5,86 4,70 4,43

183 196 200 218 217 222 205 217

77,49

2,04

6,01

210 Nettokostnad b Grupp 1

Grupp 2

84 Om man jämför ifrågavarande kostnader enbart med hänsyn till skattekraf-

ten får man serier som i stort sett visar samma tendens. Nettokostnad b

Skattekraft i % av medelskattekraften

1 — 50 50— 60 60— 70 70— 80 80— 90 90—100 100— Summa

4.4 Grupp 2

Grupp 1 kr/skr

kr/inv

kr/skr

kr/inv

1,05 0,94 1,19 1,32 1,93 2,62 2,52

20 22 32 40 67 102 117

10,25 8,27 7,87 7,17 5,96 5,19 4,73

194 191 210 217 209 201 220

2,04

6,01

210 Församlingarna

År 1963 fanns 2 575 församlingar i riket. Medelskattekraften hos församlingarna är givetvis densamma som hos de borgerliga primärkommunerna. Variationen i skattekraft mellan församlingarna är dock större än mellan de borgerliga primärkommunerna. I tabell 12 redovisas för varje län den högsta och lägsta skattekraft samt utdebitering som förekom hos församlingarna enligt 1962 års taxering, med tilllämpning av ortsavdrag enligt 1961 års ortsavdragsreform. Medelutdebiteringen år 1963 bland de kyrkliga kommunerna var 0,79 kr. Lägst var den i städerna, 0,67 kr. Köpingarna hade en utdebitering av 0,81 kr, landskommunerna 1,08 kr. Spridningen i utdebiteringshänseende framgår av tabell 12. I tabellen redovisas församlingarnas högsta och lägsta utdebitering länsvis ävensom medelutdebiteringen i länet. Lägsta medelutdebitering hade Stockholms stad med 0,53 kr. Högst låg Gotland med 1,25 kr. I samtliga län låg medelutdebiteringen närmare lägsta än högsta utdebiteringen. Så hade exem-

pelvis Stockholms län en medelutdebitering av 0,68 kr med en lägsta utdebitering av 0,50 kr och en högsta av 2,50 kr. Detta berodde i allmänhet på att församlingarna med låg utdebitering i länet hade betydligt större andel av befolkningen än församlingarna med hög utdebitering. Mellan församlingarna var spridningen i utdebitering avsevärd. Minsta spridningen förekom hos församlingarna i Stockholms stad där utdebiteringen var högst 0,68 kr och lägst 0,28 kr. Störst var spridningen i Skaraborgs län med en högsta utdebitering av 3,30 kr och en lägsta av 0,55 kr. Församlingsutdebiteringarna inom samma borgerliga primärkommun varierar i regel. Olikheterna i städerna och i en del landskommuner har dock utjämnats genom att kyrkliga samfälligheter bildats. År 1961 uppgick de kyrkliga kommunernas utgifter till 442,1 milj. kr. I skatter redovisades 272,6 milj. kr, i statsbidrag 62,1 milj. kr och i övriga inkomster 112,7 milj. kr. Av statsbidragen utgjorde skatteersättningen 35,2 milj. kr

85 och bidrag från kyrkofonden 26,4 milj. kr. Genom medelsöverföringar mellan de kyrkliga kommunerna och kyrkofonden h a r åstadkommits en viss utjämning av de kyrkliga utdebiteringarna.

4J5

och 55,18 skr per invånare, Mollösund i Göteborgs och Bohus län resp. Leksands Noret i Kopparbergs län. Lägsta utdebitering, 0,30 kr, hade Nyland i Västernorrlands län, den högsta, 2,60 kr, Aneby i Jönköpings län. Nedanstående sammanställning visar hur municipalsamhällen fördelade sig efter utdebitering och skattekraft.

Municipalsamhällena

Municipalsamhällena utgör administrativa enheter inom primärkommunerna men inte egna kommuner. Denna samhällsbildning är sedan 1952 års storkommunreform under avveckling. Vid 1964 års ingång uppgick antalet municipalsamhällen till 23. Under de fyra senaste åren har antalet nedgått med 31. Ifrågavarande samhällens relativa obetydlighet framgår bl. a. därav att deras inkomster och utgifter 1961 uppgick till 17,0 resp. 17,8 milj. kr. De viktigaste förvaltningsgrenarna utgjordes av planerings- och anläggningsverksamhet — gator och vägar, vattenverk samt avlopps- och reningsverk — samt drift av industriella och andra affärsdrivande verk, huvudsakligen elektricitetsverk och hamnar. Municipalsamhällenas skatteunderlag enligt 1962 års taxering med nya ortsavdrag var 1,3 milj. skr, motsvarande 41,38 skr per invånare eller 82,63 % av medelskattekraften i riket. Medelutdebiteringen år 1963 var 1,66 kr per skr.

4.6 Kostnaderna för rättsskipningen på landsbygden bestrids inte till alla delar av statsverket. Det åligger nämligen domkretsens invånare att betala utgifterna för sammanträdes- och kanslilokal jämte möbler m. m. Erforderliga medel uttas — i den mån de ej erhålles på annat sätt — genom utdebitering hos dem som skall inom de i tingslaget ingående kommunerna erlägga kommunalskatt. Utdebiteringssatserna har i allmänhet utgjort små belopp. För 1963 varierade de mellan 0 och 20 öre. Endast i 10 av de sammanlagt 133 tingslagen översteg utdebiteringen 10 öre. Huvuddelen av tingslagen hade en utdebitering av 5 öre och därunder. 15 tingslag hade ingen utdebitering. Detta torde i allmänhet bero på att kostnaderna för tingshus i vissa fall ingår i primärkommunens budget. I varje fall gäller detta kommuner som ensamma utgör ett tingslag.

Skattekraften varierade mellan 24,61 Utdebitering kr/skr 1 —0,49 0,50—0,99 1,00—1,49 1,50—1,99 2,00—2,49 2,50— Summa

Tingslagen

Skattekraft i % av medelskattekraften Summa

—60

60—70

70—80

80—90

90—100

100—

1 1

3 1 1

1 2 2 1

1 3

1 2 2 2 4

8 1 2 8 6 9 2 28

86 Landsting

Skattekraft i % av medelskattekraften i riket

Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns Östergötlands läns Jönköpings läns Kronobergs läns Kalmar läns norra » » södra Gotlands läns Blekinge läns Kristianstads läns Malmöhus läns Hallands läns Göteborgs och Bohus läns Älvsborgs läns Skaraborgs läns Värmlands läns Örebro läns Västmanlands läns Kopparbergs läns Gävleborgs läns Västernorrlands läns Jämtlands läns Västerbottens läns Norrbottens läns Stadsdomstolsutredningen (SOU 1961: 6) har föreslagit att tingslagen skall försvinna som enheter för byggnadsskyldigheten. Denna skall enligt förslaget i stället läggas direkt på kommunerna i domkretsen. Kostnaderna föreslås skola gäldas av kommunerna gemensamt och som regel fördelas efter antalet skattekronor.

4.7 Landstingen

Landstingens skatteunderlag enligt 1962 års taxering vid tillämpning av ortsavdrag enligt 1961 års reform utgjorde 266,0 milj. skr, motsvarande 44,32 skr per invånare. Ovanstående sammanställning utvisar landstingens relativa skattekraft i procent av medelskattekraften i riket

Utdebitering för år 1963

år 1964

122,60 95,81 95,75 84,74 81,89

4,40 5,00 5,00 5,00 4,50

4,90 6,00 5,00 5,00 5,50

73,20 67,95 72,52 61,28 76,18

5,00 5,35 5,25 6,00 5,00

76,12 96,37 78,91 81,03 83,95

4,75 5,00 5,00 5,00 5,30

6,00 6,30 6,25 6,40 5.50 4,75 5,00 5,75 5,50 5,80

77,28 83,07 94,55 100,64 88,84

4,20 5,00 6,00 4,50 4,75

4,80 5,75 6,00 5,50 5,80

85,68 87,68 71,98 77,10 104,45

5,50 5,50 5,50 5,50 5,90

6,25 7,00 6,35 6,50 6,60

(enligt 1962 års taxering) samt utdebiteringarna för åren 1963 och 1964. Gotlands län hade, såsom framgår av sammanställningen, den lägsta skattekraften, 61,28 procent. Därnäst följde Kalmar läns norra landsting med 67,95 procent och Jämtlands län med 71,98 procent. Den högsta skattekraften fanns i Stockholms län, 122,60 procent. Närmast kom Norrbottens län, 104,45 procent, och Västmanlands län, 100,64 procent. Medelutdebiteringen för 1963 var 5,04 kr. Lägsta utdebitering hade landstinget i Skaraborgs län med 4,20 kr och den högsta landstingen i Gotlands och Örebro län med 6,00 kr. Spridningen i utdebiteringshänseende landstingen emellan är alltså inte särskilt stor. Utdebi-

87 Skattekraft i % av medelskattekraften 1 — 70 70— 80 80— 90 90—100 100—

Utdebitering, kr per skr Summa

—4,50

4,51—5,00

5,01—5,50

5,51—

4 4 3

1 3 3

1 1

1 1

2 8 8 4 3

2 Summa

teringarna för 1964 ligger inte oväsentligt över de nu nämnda. De överstiger på sina håll 1963 års utdebiteringar med mer än 1 kr. Medelutdebiteringen för 1964 är 5,63 kr/skr. Högsta utdebitering har Västernorrlands läns landsting med 7 kr, den lägsta Kristianstads läns landsting med 4,75 kr. Spännvidden mellan lägsta och högsta utdebitering har alltså i förhållande till 1963 ökat med 45 öre. Av sammanställningen å sid. 86 kan inte utläsas att något mera påtagligt samband mellan utdebitering och skattekraft skulle föreligga. Detta belyses även av sammanställningen å denna sida. Orsakerna till att skillnaderna i utdebiteringshänseende landstingen emellan är måttliga i jämförelse med de skillnader som föreligger i fråga om primärkommunernas utdebiteringar torde främst vara att söka i det förhållandet att landstingens verksamhet är relativt likartad och att landstingsområdenas storlek verkar i utjämnande riktning. Landstingens verksamhet avser huvudsakligen hälso- och sjukvård. Av tabell 13 framgår att nettoutgifterna på detta område år 1962 uppgick till ca 89 procent av samtliga nettoutgifter enligt b, d.v.s. utgifter som täcks genom utdebitering eller av allmänna statsbidrag (se sid. 80) 231 kr av totalt 259 kr per invånare. Än mer dominerande torde denna verksamhet komma att bli sedan landstingen övertagit huvudman-

naskapet för mentalsjukvården och provinsialläkarväsendet. Bland landstingens övriga förvaltningsgrenar dominerar yrkesundervisningen med 15 kr per invånare i nettoutgifter år 1962. Nettoutgifterna för hälso- och sjukvård var lägst i Kopparbergs läns landsting med 179 kr per invånare och högst i Norrbottens läns landsting med 291 kr. I Södermanlands läns, Kalmar läns södra samt Skaraborgs läns landsting var nettoutgifterna för yrkesundervisningen lägst med 5 kr per invånare och i Gävleborgs läns landsting högst med 32 kr. Högsta och lägsta totala nettoutgiften enligt b hade Stockholms och Skaraborgs läns landsting med 333 resp. 189 kr per invånare. Samtliga landstings utgifter år 1962 uppgick till 2 044 milj. kr, varav för hälso- och sjukvården 1 703 milj. kr. Av inkomsterna, 2 006 milj. kr, utgjordes 1 365 milj. kr av skatter och 289 milj. kr av statsbidrag.

4.8 Utvecklingstendenser ifråga om skattekraft och utdebitering Av tabell 14 framgår de förändringar i de borgerliga primårkommunernas skatteunderlag och skattekraft som ägt rum sedan taxeringsåret 1951. För landskommunernas del har skatteunderlaget ökat med 127 % ; motsvarande procenttal för städerna och köpingarna är 158. Härvid

88 bör hållas i minnet den för de sistnämnda kommunslagen gynnsamma befolkningsutvecklingen som sammanhänger med inkorporeringar och kraftiga inflyttningsöverskott. Undersökes skattekraften — antalet skattekronor per invånare — visar det sig att landskommunerna ökat med 155 %, övriga kommuner med 107 %. Den relativa ökningen av skattekraften har således varit betydligt starkare i landskommunerna. I absoluta tal uppvisar dock städerna och köpingarna den största skattekraftökningen, 34,05 skr per invånare mot 23,64 för landskommunerna. För att belysa i vilken utsträckning de enskilda kommunerna berörts av denna utveckling har i tabellerna 15 och 16 kommunerna fördelats efter skattekraften enligt 1951 och 1961 års taxeringar. Det bör observeras att jämförelsen ifråga om skattekraften avser den relativa skattekraften, mätt i skattekraftsklasser. När det nedan exempelvis talas om att skattekraften är oförändrad innebär detta således att kommunen ifråga 1961 kvarlåg i samma skattekraftsklass som 1951, t. ex. i klassen 60—70 % av medelskattekraften, och inte att dess skattekraft, räknad i antal skattekronor, var oförändrad. Studeras tabell 15 närmare visar det sig att huvudparten av de landskommuner som hade en skattekraft under 60 % av medelskattekraften enligt 1951 års taxering hade oförändrad eller ökad skattekraft enligt taxeringen 10 år senare. I 155 av dessa 297 kommuner var sålunda skattekraften oförändrad; 109 kommuner hade ökad skattekraft och resterande 33 kommuner hade fått skattekraften sänkt. För de 500 kommuner vilkas skattekraft enligt 1951 års taxering uppgick till lägst 60 % av medelskattekraften har utvecklingen varit något annorlunda: den relativa skattekraften var oförändrad i 276 kommu-

ner, ökade i 82 och minskade i 142. Huvudparten av dessa 500 kommuner hade sålunda i stort sett en oförändrad eller lägre skattekraft. Utvecklingen har sålunda relativt sett inneburit en skattekraftsutjämning kommunerna emellan. I absoluta tal har dock spännvidden mellan kommunerna ökat. I tabell 16 redovisas förändringarna i städernas och köpingarnas relativa skattekraft. Liksom beträffande landskommunerna gäller här att utvecklingen ej varit likartad för samtliga städer och köpingar. Sålunda var skattekraften oförändrad hos större delen av de kommuner vilkas skattekraft enligt 1951 års taxering understeg 90 % av medelskattekraften; 16 kommuner hade ökad, 5 minskad och 46 oförändrad skattekraft. Hos kommunerna med skattekraft överstigande 90 % av medelskattekraften var skattekraften oförändrad i 64 fall, ökade i 23 och minskade i 75. Även bland städer och köpingar har således en viss utjämning av skattekraften ägt rum. Av tabell 17 kan utläsas hur de totala utdebiteringarna utvecklat sig i primärkommunerna under åren 1952—1962. De i tabellerna redovisade enheterna utgöres av områden med egen utdebitering. År 1952 var medianvärdet för utdebiteringen på landsbygden 12,39 kr. Spridningen på utdebiteringssatser var såsom framgår av tabellen mycket betydande. Under de fem följande åren ändrades utdebiteringen endast obetydligt men har därefter stigit ganska kraftigt varje år. Spridningen är alltjämt avsevärd. Utvecklingen bland städerna h a r i huvudsak varit densamma som för landskommunerna. Sålunda har även bland städerna utdebiteringen stigit kraftigt efter 1957. Spridningen i utdebiteringshänseende har ökat de senaste åren och är i det närmaste lika stor som på landsbygden. Medelvärdet för

89 utdebiteringen visar i huvudsak samma utveckling som medianen. Medianvärdet ä r lägst på landsbygden och högst bland städerna medan omvänt förhållande i regel gäller för medelvärdet. Om man slutligen ser på den borgerliga primärkommunala utdebiteringen, tabell 18, så finner man att kommunernas fördelning på utdebiteringssatser i huvudsak är likartad fördelningen efter den totala utdebiteringen. Vad landsbygden beträffar h a r utdebiteringen ökat från 6,95 kr till 9,41 kr. Här föreligger emellertid en uppåtgående trend även under åren fram till 1957 som dock varit ganska långsam. Städernas utdebitering visar nästan helt samma utveckling som den totala utdebiteringen enligt tabell 17. Spridningen i utdebiteringshänseende h a r såvitt gäller landsbygden under ifrågavarande tidsperiod inte undergått någon större förändring. För städerna kan däremot konstateras en betydligt minskad spridning. Även under de senaste åren har spridningen reducerats vilket är motsatsen till vad nyss konstaterats beträffande den totala utdebiteringen. Avvikelsen kan bero på utvecklingen av utdebiteringen till landsting och kyrkliga kommuner. Vad landstingen beträffar avtog under perioden 1952—1957 medelutdebiteringen från 4,02 kr till 3,55 kr och ökade därefter successivt till 4,85 kr år 1962, en utveckling som fortsatt u n d e r de två följande åren. Sålunda steg medelutdebiteringen för 1963 till 5,04 och för 1964 till 5,63 kr. Vid en diskussion om utvecklingen av skattekraft och utdebitering måste beaktas den väntade reformen av kommunindelningen. Skillnaderna mellan de nuvarande kommunerna i fråga om skattekraft och utdebitering är såsom framgått av det föregående alltjämt betydande. Det är därför av intresse att undersöka vad de

nuvarande kommunernas uppgång i större enheter skulle medföra för förskjutningar i fråga om skattekraft och utdebitering. Enligt av riksdagen fastställda principer för kommunindelningsreformen är avsikten att sammanlägga nuvarande primärkommuner till kommunblock vilka framdeles bör utgöra kommuner. Kommunblocken skall byggas upp kring centralorter och omfatta områden — nuvarande kommuner eller delar därav — som kommersiellt, ekonomiskt och kommunikationsmässigt hör samman med kommunblockens centralorter. Riktpunkten för det lägsta befolkningstal som ett block bör innehålla år 1975 h a r satts till 8 000 invånare. Enligt indelningsförslag som framlagts av länsstyrelserna skall nuvarande 1 006 primärkommuner uppgå i 337 kommunblock. Redan principen för kommunblockens uppbyggnad gör det klart att en indelningsförändring i avsedd riktning skulle medföra en betydande utjämning av de nuvarande kraftiga skillnaderna mellan kommunerna i skattekraft. Detta framgår av följande sammanställning, där en jämförelse görs mellan de nuvarande primärkommunernas och kommunblockens skattekraft. Såsom sammanställningen ger vid handen har 11 av de nuvarande primärkommunerna en skattekraft som understiger 40 % av medelskattekraften i riket. Lägst ligger Karesuando med 23,10 %. Inget av kommunblocken får en skattekraft under 40 %. Det block som får den sämsta skattekraften är Torsås i Kalmar län med 43,03 %. Blocket består av de nuvarande kommunerna Torsås och Söderåkra med en skattekraft av 41,67 resp. 45,21 %. Ytterligare 9 kommunblock får en skattekraft under 50 % av raedelskattekraften. Medan enligt den nuvarande indelningen unge-

90 Kommunblock

Primärkommuner Skattekraft i % av medelskattekraften

Antal 1 000 inv.

i%

1 000 inv.

i%

— 40 40— 50 50— 60 60 70 70— 80 80— 90

11 82 192 230 166 131

27,6 243,1 661,6 846,3 729,7 690,2

0,3 3,2 8,8 11,2 9,7 9,1

10 29 60 84 63

96,7 278,7 728,7 1 293,9 1 132,6

1,3 3,7 9,7 17,1 15,0

90—100 100—110 HO—120 120—130 130—

90 50 25 14 15

790,7 1 061,1 466,6 948,4 1 077,1

10,5 14,1 6,2 12,6 14,3

35 29 9 7 11

856,0 1 107,1 200,8 772,1 1 075,8

11,3 14,7 2,7 10,2 14,3

1 006

7 542,4

100,0

7 542,4

100,0

Summa

Folkm. 1.1.1962

Folkm. 1.1.1962 Antal

fär 271 000 personer är bosatta i kommuner med en skattekraft under 50 % av medelskattekraften, reduceras antalet till ca 97 000 enligt indelningen i kommunblock. Men även i toppen sker förändringar. För närvarande finns det 54 kommuner med en skattekraft av minst 110 % och med ett invånarantal av i det närmaste 2,5 miljoner. Samma skattekraft får 27 kommunblock med en sammanlagd befolkning av något över 2 miljoner. Det må observeras att befolkningen minskar i skattekraftsklasserna under 70 och över 110 % av medelskattekraften. Följaktligen sker en kraftig ökning av befolkningen i kommuner med skattekraft mellan 70 och 110 % av medelskattekraften, d.v.s. det blir mindre spridning i skattekraft. Även utdebiteringen påverkas av en indelningsförändring i avsedd riktning. Den ökade kommunstorleken kan väntas ge förutsättningar för rationaliseringsvinster. Det är emellertid troligt att indelningsreformen leder till standardhöjningar inom områden som på grund av svag ekonomisk bärkraft eller av andra skäl är eftersatta ifråga om kom-

munal verksamhet av ena eller andra slaget. Den verkan som en indelningsförändring i och för sig får på utdebiteringarna kan belysas om man antar att varje kommunblocks utdebiteringsbehov motsvaras av summan av de i blocket ingående kommunernas behov och sättes i relation till blockets skatteunderlag. Genom blockindelningen som sådan åstadkommes en viss minskning av nuvarande spridning i utdebiteringshänseende. Detta framgår av följande. År 1963 hade Hede i Jämtlands län den högsta utdebiteringen i riket med 21,95 kr; den lägsta hade Harrie i Malmöhus län med 11,20 kr. Spännvidden mellan utdebiteringarna var alltså 10,75 kr. Enligt den av länsstyrelserna föreslagna blockindelningen skall Hede sammanläggas med fem andra kommuner vilkas utdebiteringar ifrågavarande år varierade mellan 18,10 och 20,06 kr. Kommunblockets beräknade utdebitering blir 19,59 kr. Utdebiteringen i det block Harrie ingår blir 13,77 kr. Spännvidden mellan högsta och lägsta utdebitering reduceras emellertid ej fullt så mycket utan från 10,75 till 8,87 kr eller med 1,88 kr. De nuvarande primärkom-

91 Primärkommuner Total utdebitering år 1963, exkl. tingshusmedel

1 —12,99 13,00—13,99 14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99 17.00—17,99 18,00—18,99 19,00—19,99 20,00— Summa

Kommunblock

Folkm. 1.1.1962 Antal

Folkm. 1.1.1962 Antal

1 000 inv.

i %

46 92 178 218 231 139 63 31 8

165 1 339 875 1 778 1 679 1 028 487 162 21)

2,2 17,8 11,6 23,6 22,3 13,6 6,4 2,1 0,4

1 006

7 542

100,0

munernas och kommunblockens fördelning efter 1963 års utdebitering framgår av ovanstående sammanställning. Sammanställningen visar att folkmängden i kommuner med en utdebitering av 18 kr och däröver minskar med omkring 182 000 invånare. Vidare framgår att folkmängden i utdebite-

1 000 inv.

i %

4 23 50 91 85 50 20 11 3

71 1 280 777 2 122 1 600 1 196 340 134 22

0,9 17,0 10,3 28,1 21,2 15,9 4,5 1,8 0,3

7 542

100,0

ringsklassen 15,00—17,99 kr ökar med 433 000 invånare. Antalet invånare med en utdebitering under 15 kr minskar med omkring 251 000.

Om kostnadsutvecklingen hänvisas till kapitel 14.

KAPITEL 5

Nuvarande statsbidragssystem

översikt

Som framgått av kapitlen 1 och 2 har statsmakterna sedan lång tid tillbaka uppmärksammat de stora differenserna mellan kommunerna i ekonomiskt hänseende och de betydande ojämnheterna i skattetryck dem emellan. För att åstadkomma en utjämning av skattetrycket har efter hand åtgärder av skilda slag vidtagits. Sålunda har bland annat ett omfattande system för bidragsgivning med statsmedel till såväl primär- som sekundärkommuner vuxit fram. Nuvarande statsbidrag kan indelas i allmänna och speciella. Med allmänna bidrag avses bidrag som utgör allmänna tillskott till kommunernas hushållning och med speciella bidrag förstås bidrag som är knutna till särskilda förvaltningsgrenar. I syfte att få till stånd den eftersträvade utjämningen av skattetrycket kommunerna emellan har vissa bidrag skatteunderlagsgrader als, vilket innebär att bidragsgivningans omfattning gjorts beroende av storleken av kommunernas skatteunderlag. Vidare förekommer att bidrag varieras efter utdebiteringens höjd. De allmänna statsbidragen är fåtaliga och avser dels att kompensera bortfall av skatteunderlag eller minskning av intäkter i samband med indragning av rättigheter, dels att ge skattelindring åt vissa kommuner. Till förstnämnda grupp hör främst de i ekono-

miskt hänseende betydelsefulla skatteersättningarna i anledning av ortsavdragsreformerna. Den andra gruppen representeras endast av ett bidrag, bidraget till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Skatteersättningen i anledning av 1957 års ortsavdragsreform och skattelindringsbidraget är skatteunderlagsgraderade, medan skatteersättningen i anledning av 1961 års ortsavdragsreform utgår utan sådan gradering. De speciella bidragen tjänar huvudsakligen följande syften: att reglera kostnadsfördelningen mellan stat och kommun inom vissa verksamhetsområden, att åstadkomma skatteutjämning kommunerna emellan, att stimulera dessa till viss kommunal verksamhet och att säkerställa statligt inflytande på kommunalförvaltningens utformning och standard. De skatteunderlagsgraderade speciella bidragen avser understöd antingen till kommunernas driftkostnader, driftbidrag, eller till deras kapitalkostnader, anläggningsbidrag. Utöver de skatteunderlagsgraderade speciella bidragen förekommer ett stort antal statsbidrag som inte har differentierats med hänsyn till skattekraften. Dessa bidrag avser såväl driftbidrag som anläggningsbidrag. Bidragen till driftkostnaderna är från ekonomisk synpunkt de mest betydelsefulla för kommunerna. Att exakt ange storleken av statsbidragsgivningen till kommunerna erbju-

93 der vissa svårigheter. Riksstatens olika anslagsrubriker ger nämligen härvidlag inte tillräcklig vägledning. Dels förekommer en bidragsgivning enligt särskilda Kungl. brev och författningar som inte närmare redovisas i riksstaten, dels är det inte ens alltid möjligt att på grundval av de utfärdade dispositionsbestämmelserna avgöra om visst anslag utnyttjas för att bestrida utgifter inom den kommunala sektorn. Bilaga A till detta betänkande upptar en sammanställning över vissa i riksstaten för budgetåret 1963/64 beviljade anslag till primärkommuner och landsting. En del av bidragen utgår också till enskilda. Ehuru sammanställningen inte är fullständig torde den likväl i stort sett ge en godtagb a r bild av bidragens betydelse för kommunerna som en helhet. Med ledning av densamma kan statsbidragsgivningen till kommunerna för nämnda budgetår uppskattas till i runt tal 3 miljarder kronor, vilket motsvarar ett medelvärde av närmare 8 kronor per skattekrona om beräkningen grundas på skatteunderlaget enligt 1962 års taxering och med ortsavdrag enligt 1961 års reform. Då utgifterna för de allmänna bidragen uppgår till 756 milj. kronor, motsvarande ett medelvärde av 2 kronor per skattekrona, faller på de speciella bidragen således ett belopp av över 2,2 miljarder kronor, eller nära 6 kronor per skattekrona. Huvudparten av sistnämnda bidragsgivning avser som framgår av sammanställningen undervisnings-och sjukvårdsändamål samt allmänt sociala ändamål. Utgifterna för de skatteunderlagsgraderade speciella bidragen har redovisats till cirka 280 milj. kronor; av detta belopp avser större delen, 170 milj. kronor byggnadsarbeten inom skolväsendet. Bland de icke skatteunderlagsgraderade bidragen dominerar bidraget till driften av

grundskolor m. m. (lärarlönebidraget). Bidraget är upptaget till över 1 miljard kronor. Av betydande tyngd i bidragssystemet är även bidragsgivningen i övrigt på skolans område, t. ex. kostnaderna för driften av yrkesskolor, högre kommunala skolor och kommunala gymnasier. Bland de icke skatteunderlagsgraderade bidragen märks också bidragen till vägar och gator i städer och stadsliknande samhällen, sammanlagt 283 milj. kronor. Den efterföljande redogörelsen för statsbidragssystemet ger en översikt av gällande rätt på området endast beträffande sådana bidrag som kommittén med hänsyn till sina förslag och ställningstaganden anser sig böra redovisa. Dessa bidrag är förutom skatteersättningen i anledning av ortsavdragsreformerna och skattelindringsbidraget åt synnerligt skattetyngda kommuner, de skatteunderlagsgraderade speciella bidragen. Under 5.4.2.4 redovisas även vissa till kommittén överlämnade handlingar som kommittén anmodats beakta vid fullgörandet av sitt uppdrag. En särskild bidragsform utgör kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Redogörelse för gällande bestämmelser på detta område — inom vilket kommittén h a r att framlägga förslag till ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun — kommer att lämnas i kapitel 6.

5.2 Skattersättning

1950 års riksdag genomförde viss höjning av de kommunala ortsavdragen. I samband därmed tillerkändes kommunerna en provisorisk årlig skadeersättn i n g av staten med ett i kronor bestämt belopp. Detta belopp är numera inräknat i senare tillkommen skatteersättning. Genom beslut av 1957 års riksdag

94 ändrades kommunalskattelagen så atl de kommunala ortsavdragen höjdes, denna gång till samma belopp som de statliga. De högre ortsavdragen tillämpades första gången vid uttagandet av preliminär skatt för inkomster u n d e r 1958 och i konsekvens härmed vid 1959 års taxering. Reformen var ett led i en allmän skattesänkning med tyngdpunkten förlagd till de lägre inkomstskikten. Emellertid ansågs att den avsedda effekten till väsentlig del skulle gå förlorad, om skatteunderlagsbortfallet i kommunerna till följd av de höjda ortsavdragen skulle medföra mera betydande kommunala utdebiteringshöjningar. Därför beslöts att staten skulle lämna kommunerna full ersättning för bortfallet av skatteunderlag. Vid 1961 års riksdag beslöts att den dittills gällande dyrortsgrupperingen av ortsavdragen skulle slopas och att dessa avdrag ytterligare skulle höjas. Kommunerna tillerkändes genom beslut av följande års riksdag full kompensation för det minskade kommunala skatteunderlaget i anledning av denna ortsavdragsreform. Gällande bestämmelser om ifrågavarande bidrag finns i kungörelsen den 16 maj 1957 (nr 205) angående skatteersättning i anledning av 1957 års ortsavdragsreform och i kungörelsen den 27 april 1962 (nr 140) angående skatteersättning i anledning av 1961 års ortsavdragsreform. 1957 års kungörelse avser bidragsgivning för 1958—1965. Bidrag tillkommer borgerliga primärkommuner, församlingar, pastorat och andra kyrkliga samfälligheter, municipalsamhällen och landstingskommuner. Utanför bidragsgivningen faller endast tingslagen. För varje bidragsår garanterar staten genom bidrag kommunerna ett visst skatteunderlag, som tillsammans med det vid

taxeringen utfallna skatteunderlaget i vanlig ordning deltar i den kommunala repartiseringen. Med det av staten tillskjutna skatteunderlaget som grund får kommunen för varje bidragsår bidrag med hänsyn till den för året beslutade utdebiteringen. Statsbidragets storlek är sålunda delvis beroende av utdebiteringssatsen. Det tillskjutna skatteunderlaget beräknas med utgångspunkt från det bidragsunderlag som fastställts för kommunen. Bidragsunderlaget utgör summan av det skatteunderlagsbortfall som beräknas uppstå vid en omräkning av 1957 års kommunala taxering med tilllämpning av de nya ortsavdragen och det skatteunderlag som den provisoriska skatteersättningen i anledning av 1950 års ortsavdragsreform beräknats motsvara. Det tillskjutna skatteunderlaget utgjorde för 1958—1960 bidragsunderlaget och utgör för 1961—1965 bidragsunderlaget i förekommande fall reducerat enligt följande tabell. Genom reduceringen blir bidraget således skatteunderlagsgraderat. Med medelskattekraften förstås den genomsnittliga skattekraften i rikets samtliga primärkommuner. Såväl medelskattekraften som kommunens skattekraft beräknas med ledning av taxeringen till kommunal inkomstskatt året före bidragsåret och antalet invånare vid detta taxeringsårs början. Länsstyrelsen skall för varje bidragsår fastställa det tillskjutna skatteunderlaget och underrätta vederbörande kommun om detta. Kommunerna skall beakta det sålunda tillskjutna skatteunderlaget vid fastställandet av utdebitering för bidragsåret. Skatteersättningen erläggs i samband med utbetalandet av kommunerna tillkommande inkomstskatt. Skatteersättningen har närmast till syfte att underlätta för kommunerna att

95 Det tills j u t n a skatteunderlaget n e d a n n ä m n d a Bidrags- Kommunens skattekraft i bidr. sår i procent av bidragsunderlaget procent av medelskattekrafgrupp ten i riket 1961 1962 1963 1964 1965 1 2 3 4 5 6 7 8

u n d e r 60 60 men under 70 70 men under 80 80 men under 90 90 men under 100 100 men under 105 105 men under 110 110 och däröver

100 100 95 90 90 85 85 80

anpassa sig till den av ortsavdragshöjningen föranledda minskningen av skatteunderlaget. Avsikten är således att bidraget i sinom tid skall avvecklas. Som framgår av det förestående sker 1961—1965 en successiv minskning av bidraget till flertalet kommuner. År 1965 skall bidraget vara helt avvecklat i de med hänsyn till skattekraften bäst ställda kommunerna. Vid bidragets tillkomst förutsattes att takten i den fortsatta reduceringen av bidragen fick bli beroende av de olika ågärder som kunde komma att vidtas i skatteutjämnande syfte. Av det förgående framgår att skatteersättningen skall beaktas vid fastställandet av utdebiteringen. Ersättningen inverkar emellertid även på storleken av vissa andra statsbidrag. Jämlikt kungörelsen den 16 maj 1957 (nr 206) gäller nämligen särskilda bestämmelser för skatteunderlagsgraderade statsbidrag. Sålunda skall vid beräkning av antalet skattekronor per invånare i kommunen hänsyn tas till det totala skatteunderlaget — tillskjutet underlag således inberäknat. Regeln gäller även vid bestämmandet av storleken av kommunalt bidrag till staten och är således tillämplig beträffande kommunernas andelar i folkpensioneringskostnaderna. Utanför regelns tillämpningsområde faller däremot skattelindringsbidragen.

100 95 90 85 80 70 65 60

100 95 85 75 65 60 50 40

100 90 80 70 55 45 30 20

100 90 75 60 45 30 15

—

Enligt 1962 års kungörelse angående skatteersättning i anledning av 1961 års ortsavdragsreform utgår full kompensation åt kommunerna för det bortfall av skatteunderlag som ortsavdragsreformen medför. Ersättningen skall utgå till och med 1965. Reglerna för denna kompensation bygger på samma principer som 1957 års kungörelse. Kommunerna äger dock under kompensationstiden uppbära ersättning beräknad på bidragsunderlaget utan någon reducering. Ersättningen är således icke skatteunderlagsgraderad. Förslagsanslag för skatteersättningen för budgetåret 1963/64 utgör 410 milj. kronor i anledning av 1957 års ortsavdragsreform och 290 milj. kronor i anledning av 1961 års ortsavdragsreform, eller tillhopa 700 milj. kronor. 5.3

Skattelindringsbidrag

Bestämmelserna om skattelindringsbidrag finns i förordningen den 18 maj 1951 (nr 278) angående bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. I syfte att öka dessa bidrag genomfördes 1962 vissa jämkningar i förutsättningarna för åtnjutande av bidrag (SFS 1962:168). Denna reform grundade sig i huvudsak på ett av skatteutjämningskommittén avlämnat förslag, som dock ej innebar någon ändring i principerna för bidragsgiv-

96 ningen. De nya bestämmelserna tillämpades första gången beträffande bidragsgivningen för 1963. Skattelindringsbidrag kan efter Kungl. Maj:ts prövning tillkomma kommunområde som är synnerligen betungat av skatt. Med kommunområde förstås därvid landskommun, municipalsamhälle, församling eller skoldistrikt eller sådan del av landskommun som ingår i municipalsamhälle, församling eller skoldistrikt omfattande jämväl annan landskommun eller del därav. Vad som beträffande landskommun stadgas om rätt till bidrag gäller även stad eller köping som utgör särskild kommun.

som motsvarade 75 procent av medelskatteunderlaget per invånare i rikets landskommuner enligt det föregående årets taxering. För kommunerna i Norrbottens län och för andra kommuner som Kungl. Maj:t fann skäligen böra jämställas med norrbottenskommunerna motsvarade gränsunderlaget 80 procent. Då särskilda skäl därtill föranledde kunde Kungl. Maj:t fastställa gränsunderlaget till 75 respektive 80 procent av ett skattekrontal som låg mellan föregående års medelskatteunderlag i rikets landskommuner och medelskatteunderlaget i dessa kommuner enligt det löpande årets taxering.

Grundtanken bakom skattelindringsförordningen är att åstadkomma skattelindring för de mest skattetyngda kommunerna genom att med statsbidrag motväga bristen på skatteunderlag. Antalet skattekronor per invånare i en kommun är avgörande såväl för möjligheten att erhålla bidrag, som för bidragets storlek. Skattelindringsbidrag som beslutas under ett år (det löpande året) skall avse att lätta skattetrycket nästföljande kalenderår. Bidraget skall vid upprättandet av utgifts- och inkomststat för sistnämnda år upptas bland inkomsterna och föranleda att utdebiteringen för det året fastställes till motsvarande lägre belopp.

Den 1962 vidtagna reformen innebar ändrade grunder för gränsunderlagets beräkning. Skatteutjämningskommittén som fått i uppdrag att framlägga förslag i ämnet fann att de skäl som föranlett gränsunderlagets anknytning till medelskattekraften för rikets landskommuner enligt taxeringen året före det löpande året inte längre var för handen. Därför föreslog kommittén att gränsunderlaget skulle bestämmas med hänsyn till medelskattekraften för rikets samtliga kommuner och utfallet av det löpande årets taxeringar enligt taxeringsnämndernas beslut.

En förutsättning för bidrag är att den sammanlagda kommunala utdebiteringen för det löpande året överstiger 11 kronor, särskilt debiterade tingshusmedel dock oräknade, samt att antalet skattekronor och skatteören per invånare inom den borgerliga primärkommunen vid det löpande årets taxering understiger det för samma år gällande gränsunderlaget. Enligt skattelindringsförordningen av 1951 utgjorde gränsunderlaget för det löpande året i större delen av riket det antal skattekronor och skatteören

Vidare fann kommittén att den dittills gällande indelningen i två gränsunderlagsområden inte tillräckligt beaktade föreliggande utgiftsskillnader. Kommittén föreslog därför att riket skulle indelas i tre gränsunderlagsområden, ett avseende Norrbottens län och den del av landskapet Lappland som ingår i Västerbottens län, ett andra avseende återstående del av Västerbottens län jämte Västernorrlands och Jämtlands län samt ett tredje avseende riket i övrigt. Kommittén framhöll att de största behoven av skattelindringsbidrag ovedersägligen förelåg för kom-

97 inunerna i det nordligaste gränsunderlagsområdet och föreslog för detta område ett gränsunderlag motsvarande 75 procent av medelskatteunderlaget per invånare i rikets kommuner vid det löpande årets taxering. Beträffande kommunerna i det sydligaste gränsunderlagsområdet ansåg sig kommittén böra föreslå 55 procent; till grund för detta ställningstagande låg bland annat en önskan att kommuner med låg utdebitering i så liten omfattning som möjligt skulle hänföras till bidragsberättigade kommuner. Den gjorda ekonomiska undersökningen talade enligt kommitténs uppfattning vidare för att kommunerna i det mellersta gränsunderlagsområdet borde inta en mellanställning i förhållande till kommunerna i de två andra områdena. Kommittén föreslog därför att gränsunderlaget i detta område bestämdes till 65 procent av medelskattekraften. I proposition till 1962 års riksdag (nr 111) med förslag till ändrade grunder för skattelindringsbidragen anslöt sig departementschefen i stort sett till kommitténs förslag. I fråga om procenttalen för gränsunderlagen påpekade han emellertid att slopandet av skattegrupperingen endast i mindre utsträckning skulle komma att reducera skatteunderlaget för kommunerna i mellersta och norra Norrland, som tillhört ortsgrupperna IV och V. Kommunerna i mellersta och södra Sverige, som huvudsakligen tillhört ortsgrupperna II och III, skulle däremot få vidkännas en förhållandevis större minskning av skatteunderlaget. Den relativa skattekraften skulle härigenom komma att öka i de •norra delarna samt minska i de södra och mellersta delarna av landet. Skattelindringsbidraget skulle därför i jämförelse med vad kommittén förutsatt bli mindre för kommunerna i de norra samt större för kommunerna i de södra

och mellersta delarna av landet. Departementschefen biträdde mot denna bakgrund kommitténs förslag beträffande kommunerna i de sistnämnda delarna av landet men föreslog en höjning av gränsunderlagsprocenten i de två nordligaste gränsunderlagsområdana med 5 enheter i förhållande till vad kommittén föreslagit eller till 70 respektive 80 procent. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Det antal skattekronor och skatteören varmed en kommuns skatteunderlag enligt det löpande årets taxering understiger gränsunderlaget betecknas enligt gällande skattelindringsförordning som kommunens brist på skatteunderlag. Den procentsats som svarar mot förhållandet mellan bristen på skatteunderlag och gränsunderlaget brukar benämnas bidragsprocenten. Till grund för skattelindringsbidraget skall läggas den totala kommunala utdebitering, särskilt debiterade tingshusmedel oräknade, som med ledning av det löpande årets utgifts- och inkomststater och samma års taxering samt eljest tillgängliga uppgifter kan beräknas bli bestämd för året efter det löpande året därest bidrag ej erhålles. Skattelindringsbidrag utgår å den del av den sålunda beräknade sammanlagda utdebiteringen som överstiger 11 k r o n o r för skattekrona. Bidraget beräknas för den del av utdebiteringen som ligger mellan 11 och 13 kronor efter en procentsats motsvarande bidragsprocenten samt för den del som överstiger 13 kronor efter en procentsats motsvarande dubbla bidragsprocenten. I intetdera fallet må dock bidrag utgå efter högre procentsats än 90. De bidrag som utgår enligt de nu angivna normerna brukar vanligen ben ä m n a s ordinarie bidrag. Därjämte må Kungl. Maj:t då synnerliga skäl därtill

98 är bevilja extra bidrag. Sistnämnda bidrag kan utgå som påbyggnad av det ordinarie bidraget eller som bidrag till kommun som inte fyller de generella villkoren för ordinarie bidrag. Det sammanlagda beloppet av extra bidrag som beviljas må — där synnerliga skäl ej föranleder annat — för ett år ej överstiga 1/5 av sammanlagda beloppet av de för samma år beviljade ordinarie bidragen. Såväl ordinarie bidrag som extra bidrag utgår efter ansökan, som inges till vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelserna översänder med eget utlåtande ansökningarna till finansdepartementet, där de underkastas en ingående granskning. Jämsides med granskningen inom departementet sker dylik även av en av departementet anlitad kommunalekonomisk expert. Ytterligare står till förfogande som ett rådgivande organ skattelindringsnämnden, bestående av ordförande och sex ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t. Med ledning av innehållet i ansökningarna och övriga för nämnden kända förhållanden brukar nämnden lämna rekommendationer om generella åtgärder vid beräkningen av utdebiteringsbehovet ävensom särskilt ange om skäl till extra bidrag för viss kommun anses föreligga. I fråga om ordningsföljden för utjämning av kommunalskatt vid utdebitering till olika samfälligheter har särskilda författningsbestämmelser ej ansetts erforderliga. Emellertid anses skatten till municipalsamhälle som det högsta skiktet av kommunområdets totala skattetryck och utjämning sker således i första hand av denna skatt. Omfattar en kommun flera församlingar och har dessa olika utdebiteringar fördelas skattelindringsbidraget så att den församling eller de församlingar som visar ett skattetryck överstigande det

inom kommunen förekommande lägsta sammanlagda skattetrycket, erhåller bidrag beräknat på det överskjutande skattetrycket. I övrigt tillfaller bidraget den borgerliga kommunen. De olika kommunala samfälligheternas rätt till skattelindringsbidrag beror på i vad mån förutsättningarna för bidrag föreligger för primärkommunen med hänsyn till dess skatteunderlag. Bidragsprocenten uträknas även med hänsynstagande till detta skatteunderlag. Skattetrycket beaktas däremot med hänsyn till de olika kommunområdena. Om således primärkommunens skatteunderlag visserligen berättigar till bidrag men skattetrycket ej överstiger 11 kronor under det att så är fallet i den del som omfattar en viss församling, utgår bidrag till församlingen men ej till primärkommunen. Det sagda innebär även att en församling kan ha h u r högt skattetryck som helst utan att bli berättigad till ordinarie bidrag om primärkommunens skatteunderlag överstiger gränsunderlaget. Vid beräkningen av den sammanlagda utdebiteringen skall enligt direkt föreskrift i skattelindringsförordningen vissa särskilda förhållanden iakttas. Har sålunda vederbörande kommunområde eller landstingskommun till täckandet av sina utgifter ej använt därför tillgängliga inkomster skall endast den utdebitering tas i beräkning som skulle ha erfordrats därest samtliga nämnda inkomster använts för utgifterna. Ingår bland utgifterna kostnader för anstalter som inte varit påkallade av trängande behov eller andra kostnader som ä r avsevärt högre än nödvändigt, skall endast den utdebitering som skulle ha erfordrats om dylika utgifter inte medräknats vid utdebiteringens fastställande tas i beräkning. Har slutligen med utdebiterade medel täckts utgifter som

99 enligt normal hushållning bort bestridas med lånemedel eller eljest annorledes än med utdebiterade medel eller har sådana utgifter som täckts genom upplåning amorterats på avsevärt kortare tid än eljest är brukligt, må allenast tas i beräkning den utdebitering för ifrågavarande ändamål som finns skälig. Skattelindringsbidragens totalsumma kan i stort sägas visa en stigande tendens. Betecknande är vidare deras spridning på rikets län u n d e r de senaste tre åren. Dessförinnan tillkom bidragen nästan uteslutande kommuner i Norrbottens län. Medan antalet bidragskommuner under 1952—-1959 varierat mellan 15 och 35 steg antalet för 1960 till 78 för att 1961 och 1962 utgöra 111. För budgetåret 1963/64 utgör förslagsanslaget avseende bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner 56 milj. kronor och för budgetåret 1964/65 90 milj. kronor. 5.4 speciella 5.4.1

Skatteunderlagsgraderade bidrag

Driftbidrag

5.4.1.1 Anordnande av skolmåltider Gällande bestämmelser finns i kungörelsen angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider (SFS 1946:533, ändrad genom SFS 1959:352). Bestämmelserna, som grundar sig på ett av befolkningsutredningen framlagt betänkande (SOU 1945:47), utformades med syfte att åstadkomma en gradering av bidraget efter kommunernas olika bärkraft. Statsbidrag kan utgå förutom till driftkostnader även till kostnader för anskaffande av inventarier för skolmåltidsverksamhet. Bidragsbestämmelserna i sistnämnda hänseende kommer att redovisas under 5. 4. 2. 6.

Statsbidrag utgår för anordnande av skolmåltider inom det obligatoriska skolväsendet och vid vissa högre skolor. Det beräknas för redovisningsår (den 1 juli—den 30 j u n i ) . Som villkor för bidrag gäller bland annat att måltid i p r i n c i p skall kunna erhållas av alla lärjungar och tillhandahållas kostnadsfritt. Måltiden skall bestå av smörgås och mjölk samt en lagad rätt (Amåltid). Övergångsvis kan statsbidrag utgå för måltid som består av oslofrukost (smörgås med pålägg, mjölk samt frukt eller grönsak, B-måltid) respektive gröt eller välling (C-måltid). Bidraget anknytes till visst bidragsunderlag. Detta utgör för A-måltid 70 öre eller vid bespisningsenhet med högst två läraravdelningar 90 öre. Kungl. Maj.-t kan dock, då synnerliga skäl föreligger, fastställa högre bidragsunderlag. För B-måltid och C-måltid är bidragsunderlaget 35 öre respektive 20 öre. På bidragsunderlaget beräknas statsbidraget för elever som bor inom kommunen efter 0,2 procent för varje fullt 10-tal skatteören 'som kommunens skatteunderlag för redovisningsåret understiger 50 skattekronor per invånare. Då synnerliga skäl därtill är kan Kungl. Maj:t fastställa högre procentsats för bidraget. För måltidskostnader avseende elever från annan kommun utgår statsbidraget med den faktiska kostnaden, dock högst 85 öre för A-måltid, 35 öre för B-måltid och 20 öre för C-måltid. Skolmåltidsverksamheten är en frivillig uppgift för kommunerna. Antalet kommuner som anordnat dylik verksamhet har företett en oavbruten ökning och utgjorde för redovisningsåret 1960/ 61 125 städer och 640 landsbygdskommuner med tillhopa 840 000 elever. Kommunernas relativa andel i kost-

100 naderna för skolmåltidsverksamheten har oavbrutet stigit och statens andel i motsvarande mån sjunkit. Medan staten 1948 svarade för omkring 70 procent av kostnaderna, torde dess andel i dag inte överstiga 10 procent. Totalkostnaderna för skolmåltidsverksamheten kan för närvarande beräknas till omkring 200 milj. kronor. Huvudbördan av kostnaderna för skolmåltiderna har således överflyttats från staten till kommunerna. Anledningen till denna från kommunernas synpunkt ogynnsamma utveckling är dels ökningen av skattekraften, dels kostnadsökningen för verksamheten i fråga som medfört att de faktiska kostnaderna per måltid alltmera kommit att överstiga bidragsunderlaget. Som framgått av det föregående grundade befolkningsutredningen sitt förslag beträffande bidragsprocenten på ett antaget normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare. För kommun med detta skatteunderlag skulle statsbidrag utgå med 80 procent av bidragsunderlaget. Emellertid utgjorde redan vid tiden för utgången av det första redovisningsår för vilket statsbidrag till skolmåltidsverksamhet kunde erhållas medelskattekraften i riket 21,43 skattekronor. Medelskattekraften har därefter oavbrutet ökat och utgör enligt 1962 års taxering 50,08 skattekronor per invånare. Vid statsbidragsbestämmelsernas tillkomst motsvarade bidragsunderlaget i stort sett den genomsnittliga kostnaden. En av skolöverstyrelsen gjord sammanställning av uppgifter från så gott som samtliga kommuner med skolmåltidsverksamhet visar för redovisningsåret 1959/60 en medelkostnad för riket i dess helhet av 1,15 kronor per A-måltid. Medelkostnaden utgjorde för städerna 1,07 kronor och för landsbygden 1,31 kronor.

5.4.1.2 Pensionärsbostadsbidrag Alltsedan 1930-talet har statligt stöd utgått till kommunerna för anskaffande av bostäder åt mindre bemedlade åldringar och med dessa likställda (pension ä r e r ) . Intill den 1 januari 1959 skedde detta dels genom engångsbidrag vid anordnandet av pensionärshem i särskild byggnad, dels genom årligt bidrag vid anordnandet av pensionärslägenheter i flerfamiljshus. För båda bidragsformerna gällde att bidraget varierade med hänsyn till den kommunala utdebiteringen. Från och med den 1 januari 1959 gäller kungörelsen om pensionärsbostadsbidrag (SFS 1958:483, ändrad genom SFS 1960:188), som grundar sig på förslag av bostadspolitiska utredningen (SOU 1957:31). Alltjämt skall emellertid bestämmelserna i tidigare gällande kungörelse från 1939 äga tilllämpning å bidrag som beviljats jämlikt densamma. Enligt 1958 års kungörelse utgår det statliga stödet som ett årligt bidrag, s. k. pensionärsbostadsbidrag, enligt huvudsakligen följande regler. Bidraget utgår till kommun som till pensionär uthyr eller medverkar vid uthyrandet av lägenhet av viss beskaffenhet. Pensionärsbostadsbidrag kan inte kombineras med familjebostadsbidrag. Kommunen skall under löpande budgetår förskottera pensionärsbostadsbidraget. Ansökan om utfående av ersättning för sålunda förskotterat bidrag skall inges efter budgetårets utgång. Det ankommer på kommunen att bestämma det belopp som pensionären årligen skall erlägga för lägenheten. Detta gäller oavsett om kommunen äger lägenheten eller om lägenheten förhyrs i fastighet tillhörig annan än kommunen. Hyresavtal skall upprättas med pensionären. Avtalet skall avse det be-

101 lopp som pensionären har att betala. Detta belopp får ej överstiga skillnaden mellan den totala årskostnaden för bostaden, kostnad för uppvärmning inräknad, samt pensionärsbostadsbidraget. Kommunen skall genom avtal med hyresvärden åta sig att svara för den del av totalkostnaden som pensionären ej erlägger. Bidraget utgår med visst belopp för lägenhet och budgetår. Bidragsbeloppet differentieras med hänsyn till antalet skattekronor per invånare i kommunen vid ingången av det kalenderår under vilket det budgetår bidraget avser tar sin början. För bidraget gäller följande tabell. Skattekronor per invånare Under 24 24—25:99 26—27:99 28—29:99 30—31:99 32—33 :99 34—35:99 36—37:99 38—39:99 40 eller däröver

Bidrag per lägenhet kronor 625 575 525 475 425 375 325 275 225 175

De 1958 införda bidragsreglerna åsyftade en förenkling av bidragssystemet. Avsikten var att vid tillämpning av de nya bestämmelserna i stort sett bibehålla samma årskostnader för kommunernas pensionärslägenheter som tidigare. Genom den fortgående ökningen av kommunernas skattekraft har emellertid betydande ändringar inträtt i förhållande till de förutsättningar som förelåg vid bidragsskalans upprättande. Enligt 1955 års taxering, som var vägledande vid skalans utformning, hade 293 kommuner en skattekraft av mindre än 24 skattekronor per invånare. Motsvarande antal enligt 1962 års taxering var omkring 90. Antalet kommuner med en skattekraft av 40 skattekronor per invånare och däröver var samma år 327.

5.4.1.3 Årskostnadsbidrag vid arbetslöshet Jämlikt kungörelse den 27 maj 1949 utgår årskostnadsbidrag till kostnader för beredskapsarbeten, arkivarbeten, musikerhjälp, kontantunderstödsverksamhet och dagavgifter ävensom till vissa resekostnader. Bidraget, som fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen, beräknas per kalenderår och utgår i förhållande till stads, köpings och landskommuns årliga av arbetsmarknadsstyrelsen godkända kostnader i nyssnämnda hänseenden. Arbetsmarknadsstyrelsen kan medge att årskostnadsbidrag utgår även till vissa andra kostnader för arbetslöshetens bekämpande. Den grundläggande principen för bidragsgivningen är att kommunernas egna kostnader för arbetslöshetsbekämpande åtgärder skall begränsas. Bidragssystemet bygger på en normalbidragsprocent som årligen fastställts för bidragssökande kommun på grundval av antalet skattekronor per invånare och den totala utdebiteringen. Beräkningen av normalbidragsprocenten sker enligt formeln x (23—y), där x betecknar antalet skattekronor och y utdebiteringen, i förekommande fall med hänsynstagande till utgående skattelindringsbidrag. Siffran 23 motsvarar den högsta kommunala utdebiteringen enligt 1940 års taxering, från vilken tid formeln daterar sig. Vid utformningen av bidragsgrunderna utgick man från att normalbidragsprocenten skulle vara lägst 20 och högst 90. Med vägledning av vissa faktiska förhållanden konstruerades en bidragsskala innebärande en normalbidragsprocent av 90 då förenämnda formel ger högst 5,76 och 20 då formeln ger 136,90 eller däröver. Under senare år har enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen i intet fall fastställts en högre normalbidragsprocent än 20.

102 Vid beräkning av årskostnadsbidraget hänförs kommunerna till olika grupper så att högre årskostnadsbidrag utgår vid stigande normalbidragsprocent och vid ökning av kommunernas egna arbetslöshetskostnader per skattekrona. Den högsta årskostnad per skattekrona som en kommun behöver vidkännas är 1,50 kronor vid en normalbidragsprocent under 40, 1,15 kronor vid en normalbidragsprocent mellan 40 och 50 samt en krona vid en normalbidragsprocent över 50. Under tioårsperioden 1951—1960 har årskostnadsbidrag utgått med tillhopa omkring 6,1 milj. kronor. Högsta årliga beloppet har varit 1,8 milj. kronor, som fördelats mellan 44 kommuner. Största antalet kommuner som något år åtnjutit årskostnadsbidrag har varit 63.

emellertid praktiskt taget all bidragsgivning kommuner. Bidraget bestämmes på grundval av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande (bidragsunderlaget) och utgår med viss procent av detta underlag. Bidragsprocenten (b) beräknas med ledning av dels ett tal (K), som bestämmes med hänsyn till kostnadsläget i fråga om utförande av vatten- och avloppsanläggningar, dels den beräknade anläggningskostnaden per person (E) vid den anläggning varom fråga är, dels skatteunderlaget (S) i den kommun vari anläggningen utföres och dels medelskatteunderlaget i riket (M). Beräkningen sker enligt formeln

5.4.1.4 Bidrag till yrkesskolor Om detta bidrag se under 5.4.2.5.

Principen för formelns konstruktion har varit att staten skall svara för den procentuella andel av anläggningskostnaden som återstår efter vissa avdrag. Sålunda skall avdras en andel motsvarande en anläggningskostnad av 500 kronor per person. Denna andel anses under alla förhållanden böra bäras av avgifter och uttryckes i formeln med

5.4.2 Anläggningsbidrag

5.4.2.1 Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar Bidragsbestämmelserna finns i kungörelsen om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar (SFS 1959:251), som ersatt en tidigare gällande kungörelse av 1953. Statsbidrag utgår i mån av tillgång på därtill anvisade medel till anläggning för vattenförsörjning och avlopp eller till ettdera av dessa ändamål. Förutsättningar för erhållande av bidrag är bland annat att anläggningen kan anses påkallad från sanitär eller eljest social synpunkt och att den bebyggelse som anläggningen är avsedd att betjäna är av viss minsta storleksordning och kan antas komma att bestå för längre tid. Bidragsrätten är inte förbehållen kommuner utan kan även tillkomma enskilda. I realiteten avser

K S b = 100 — 4 0 - — 60— • E M

40—- Vidare skall avdras en andel som E svarar mot kommunens ekonomiska bärig kraft, uttrycket 60 — i formeln. Talet K bestämmes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därvid skall iakttas att talet vid det kostnadsläge som motsvarar genomsnittet för 1958 skall utgöra 1.250. Talet E kan under vissa förutsättningar höjas. Talen S och M skall utgöra medeltal av de tre sista årens skatteunderlag räknade i skattekronor och skatteören per invånare samt bestämda med hänsyn till folkmängden vid varje års början. Till anläggningar för höggradig re-

103 ning av avloppsvatten utgår under viss förutsättning tilläggsbidrag med 40 procent på den del av anläggningskostnaden som överstiger normalkostnaden vid låggradig rening. Bidrag utgår ej om bidragsprocenten, som skall avrundas till närmaste hela tal, efter avrundningen understiger 10. Bidrag utgår ej å större bidragsunderlag eller med högre procentsats än som svarar mot ett så stort värde å talet E att det motsvarar dubbla värdet av talet K. Bidragsreglerna är utformade så att den genomsnittliga bidragsprocenten inte skall överstiga 20. Behovet av medel till anordningar för höggradig rening av avloppsvatten skattades till 3 procent av den sammanlagda årliga investeringen i bidragsberättigade vattenoch avloppsföretag. Bidragsgivningen till vatten- och avloppsföretag i allmänhet borde därför beräknas så att den uppgick till i genomsnitt 17 procent av den sammanlagda årliga investeringen i bidragsberättigade företag. Beslut om bidrag fattas i princip av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och kan i regel ej utgå till företag som påbörjats innan bidrag beviljats eller till anläggning för bebyggelseområde som ej i huvudsak tagits i anspråk för sitt ändamål före den 1 juli 1959. Bidraget eller del därav kan utbetalas förskottsvis. Väntetiden för erhållande av bidrag är för närvarande omkring sex år. Detta medför att bidragen i huvudsak alltjämt i enlighet med övergångsbestämmelse i 1959 års kungörelse beräknas enligt tidigare gällande regler. 5.4.2.2 Bidrag till anordnande samt om- och Ullbyggnad av ålderdomshem Bestämmelserna rörande dessa statsbidrag finns i kungörelsen den 5 juni

1953 (nr 339) om statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Kungörelsen innehåller i huvudsak följande. Bidrag utgår i mån av tillgång på medel till kostnaderna för anordnande samt för mera omfattande om- och tillbyggnad av ålderdomshem enligt av länsstyrelsen godkänd plan. Beslutanderätten i fråga om statsbidrag tillkommer likaså länsstyrelsen. Berättigade att erhålla bidrag ä r kommuner och kommunalförbund. Bidrag utgår med en procentuell andel av det bidragsunderlag som för varje fall fastställes. Bidragsunderlaget beräknas vid nybyggnad av ålderdomshem efter 18 000 kronor för varje vårdplats som normalt avses inrymmas i hemmet. Vid om- eller tillbyggnad bestämmes bidragsunderlaget på grundval av de verkliga kostnaderna per vårdplats dock till högst 18 000 kronor. (För byggnadsföretag som färdigställts före den 1 januari 1952 gäller lägre belopp som bidragsunderlag respektive maximisiffra för underlaget.) Procentsatsen för statsbidraget bestämmes med hänsyn till antalet skattekronor per invånare i kommunen. Följande tabell skall därvid tillämpas. Antal skattekronor per invånare Under 16 16—17:99 18—19:99 20—21:99 22—23:99 24—25:99 26—27:99 28—29:99 30 och däröver

Statsbidrags procent 50 45 40 35 30 25 20 15 10

Antalet skattekronor per invånare beräknas som medeltalet för fem av de sju senast förflutna kalenderåren, året närmast före det år då beslut om beviljande av bidrag meddelas oräknat. Vid uträkningen av medeltalet skall bortses från de två år som utvisar den

104 högsta och den lägsta siffran. Uträkningen av skatteunderlagen per invånare skall ske med hänsyn till folkmängden vid respektive års början. Bidragsunderlaget grundar sig på undersökningar om medeltalet för byggnadskostnaderna per vårdplats. Beträffande bidragsprocenten anågs vid bestämmelsernas tillkomst ej oskäligt att staten svarade för ungefär % av byggnadskostnaderna. Bidrag med 30 procent borde därför utgå till kommun med normalskatteunderlag. Normalskatteunderlaget uträknades med beaktande av skatteunderlaget 1945—1951 till 22,17 skattekronor per invånare. Som lägsta respektive högsta bidragsprocent ansågs 10 procent respektive 50 procent lämpliga. Med utgångspunkt härifrån och från ett skalintervall om 2 kronor utarbetades bidragsskalan. Byggnadskostnaderna vid nybyggnad av ålderdomshem har ökat väsentligt under tiden efter bidragsreglernas utformande. Den genomsnittliga kostnaden per vårdplats överstiger för närvarande bidragsunderlaget med omkring 45 procent. Vid bidragsreglernas tillkomst förutsattes som ovan nämnts att en kommun med normalskatteunderlag skulle erhålla statsbidrag med 1/3 av bidragsunderlaget. Normalskatteunderlaget överstiger emellertid numera väsentligt högsta skattekrongränsen i skalan eller 30 skattekronor per invånare. Statsbidragsprocenten för kommun med normalskatteunderlag har sålunda nedgått till minimum eller 10 procent. Statens andel av kostnaderna vid nybyggnad utgjorde för u n d e r 1947—1951 färdigställda hem, då bidragsunderlaget i stort sett motsvarade de faktiska byggnadskostnaderna, omkring 34 procent. Därefter har statens andel minskat och utgjorde enligt tillgängliga uppgifter i

genomsnitt 15 procent för de nybyggda ålderdomshem för vilka bidrag fastställts under tiden den 1 juni 1960— den 31 maj 1961. Även vid om- och tillbyggda ålderdomshem har utvecklingen gått i liknande riktning. Medan statens andel i genomsnitt under de första åren uppgick till omkring 40 procent, utgjorde den omkring 17 procent för de ålderdomshem för vilka länsstyrelsen fastställt bidragsunderlag för tiden den 1 juni 1960—den 31 maj 1961. 5.4.2.3 Arbetsbidrag vid arbetslöshet Vid statskommunalt beredskapsarbete utgår arbetsbidrag enligt kungörelsen (SFS 1949:278) angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet. Bidraget fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen på grundval av styrkta, av styrelsen godkända kostnader för arbetet. I fråga om arbete vartill statsbidrag kan beviljas enligt särskild författning utgår arbetsbidraget enligt samma grunder som i författningen bestämts för statsbidrag. För övriga arbeten bestämmes bidraget efter en normalbidragsprocent som fastställes på samma sätt som för årskostnadsbidraget (jfr 5.4.1.3 ovan). Jämkning av bidraget kan i särskilda fall vidtas. Bidrag enligt bestämmelserna om normalbidragsprocent utgår huvudsakligen till städerna för sådana gatu- och ledningsarbeten för vilka statsbidrag ej erhålles enligt särskilda författningar. Arbetsbidrag enligt bestämmelserna om normalbidragsprocenten har under tioårsperioden 1951—1960 utgått med tillhopa omkring 21 milj. kronor. För fyra av dessa år har den genomsnittliga bidragsprocenten varit 20, motsvarande minimitalet. Med undantag för 1960, då bidragsprocenten utgjorde 33,7, h a r denna i övrigt ej överstigit 25. Anled-

105 ningen till att bidragsprocenten hållit sig låg är kommunernas höga skatteunderlag per invånare räknat, varigenom värdet av produkten x (23—y) (jfr s. 101 ovan) ligger högt. Under nämnda tioårsperiod h a r arbetsbidrag därjämte utgått enligt särskilda författningar med tillhopa omkring 125 milj. kronor. Genomsnittliga bidragsprocenten har därvid för sex år legat mellan 50 och 60 samt för återstående fyra år överstigit 60. 5.4.2.4 Bidrag Ull byggnadsarbeten inom skolväsendet Enligt gällande kungörelse om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet (SFS 1957:318, ändrad genom SFS 1959:358 och 1962: 479) äger kommun och kommunalförbund erhålla statsbidrag till byggnadsarbeten för skolor tillhörande det obligatoriska skolväsendet samt för realskolor och flickskolor. I fråga om permanenta skollokaler utgår bidrag till kostnaderna för anskaffandet av dylika genom nybyggnad, om- eller tillbyggnad samt för utförande av mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten å redan befintliga lokaler. När det gäller provisoriska skollokaler utgår statsbidrag endast till kostnader för nybyggnad. Bidragsreglerna beträffande permanenta skollokaler är följande. Statsbidrag utgår i förhållande till bidragsunderlaget. Detta bestämmes vid nybyggnad och tillbyggnad med utgångspunkt från ett grundbelopp av 900 kronor per kvadratmeter nettogolvyta av lokaler för undervisning, förvaring av skolmateriel, administration och skolmåltidsverksamhet samt uppehållsrum för elever. Grundbeloppet omräknas med hänsyn till dels byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex per den 1 januari det år, då statsbidragsbeslutet

meddelas, dels bostadsstyrelsens ortsindex, omräknat med uteslutande av tomtkostnad. Vid ombyggnad samt ändrings- och reparationsarbeten bestämmes bidragsunderlaget i varje särskilt fall på grundval av de beräknade kostn a d e r n a för byggnadsföretaget, till vilka statsbidrag prövas böra utgå. Då särskilda skäl föreligger kan bidragsunderlaget även vid ny- eller tillbyggnad beräknas på sistnämnda sätt. Till bidragsunderlaget kan i förekommande fall läggas de beräknade kostnaderna för den första uppsättningen inventarier till skolverkstad. Till provisoriska lokaler utgår bidrag med ett fast belopp per kvadratmeter nettogolvyta. Detta bidrag är således icke skatteunderlagsgraderat. Med utgångspunkt från bidragsunderlaget för permanenta lokaler bestämmes statsbidragets storlek till visst belopp som anpassas med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft. Såsom uttryck för den ekonomiska bärkraften skall i första hand gälla skattekraften i kommunen uttryckt i skattekronor per invånare och i andra hand de övriga förhållanden som i det särskilda fallet befinnes utgöra en mätare av kommunens relativa förmåga att bära de_ med byggnadsföretaget förenade kostnaderna. I det särskilda fallet skall sålunda beaktas det totala skattetrycket, kommunens ekonomiska ställning i övrigt, dess ekonomiska och geografiska struktur samt andra liknande omständigheter. När det gäller bidrag till byggnadsarbeten för icke-obligatorisk skola skall hänsyn tas även till kommunens skattekraft i förhållande till omfattningen av det högre undervisningsväsendet i kommunen och antalet elever från andra kommuner. Vid bestämmandet av statsbidraget till kostnaderna för permanenta lokaler skall följande tabell tillämpas.

106 Antal skattekronor per invånare högst 5 över 5 högst 7 över 7 högst 9 över 9 högst 11 över 11 högst 13 över 13 högst 15 över 15 högst 17 över 17

Statsbidrag i % av bidragsunderlaget 80—70 75—65 70—60 65—55 60—50 55—45 50—40 45—35

Antalet skattekronor per invånare skall utgöras av medeltalet av fem av de sju senast förflutna kalenderårens skattekraft i kommunen uttryckt i skattekronor per invånare. Därvid skall bortses från de två år som visar det högsta och det lägsta skatteunderlaget. Beräkningen av skattekraften skall ske med hänsyn till folkmängden vid respektive års början. Genom latitudindelningen av varje skattekraftsklass föreligger möjligheter att ta hänsyn till sådana förhållanden som enligt vad ovan återgetts skall beaktas vid bidragsprocentens beräkning. Genom att hänsyn vid beräkning av bidragsunderlaget skall tas till byggnadskostnadsindex och ortsindex föreligger värdebeständighet för bidragsunderlaget. Bidragsgivningen har ändock utvecklat sig i en för kommunerna ogynnsam riktning. Genom den fortgående ökningen av kommunernas skattekraft föreligger nämligen numera andra förutsättningar än de som gällde vid bidragsskalans fastställande. Medan därvid räknades med ett normalskatteunderlag av 10 kronor utgör detta numera något över 50 kronor. Endast undantagsvis torde skattekraften vara så låg att den medför högre bidragsprocent än enligt den lägsta latituden. Graderingen av statsbidraget med hänsyn till kommunernas olika skattekraft kan sålunda sägas ha upphört. Redan 1959 var det endast Karesuando som hade skattekraft understigande 17 kronor vid tillämpning av förordningens föreskrifter om beräkning

av skattekraften. Samtliga kommuner med detta enda undantag erhöll därför redan detta år bidrag enligt lägsta bidragsgruppen. Förhållanden av denna art h a r i förening med de växande kostnaderna för den nya skolans genomförande medfört svårigheter för kommunerna att finansiera grundskolan. Till kommittén överlämnade handlingar I motionerna I nr 719 och II n r 784 till 1962 års riksdag, vilka motioner Kungl. Maj:t den 28 juni 1962 låtit överlämna till skatteutjämningskommittén att tas i beaktande vid kommitténs arbete, lämnas en redogörelse för de problem som har samband med finansieringen av grundskolan. Därvid framhålles bland annat att statsbidragen till skolbyggnader spelar en viktig roll. De största utgifterna kommer nämligen under de närmaste åren att utgöras av investeringskostnader. Det är enligt motionärernas mening möjligt att genom en höjning av ifrågavarande bidrag och med en till dagens penningvärde omräknad bidragsskala åstadkomma en direkt skatteutjämnande effekt. Ett yrkande framställes om ny skatteunderlagsgradering, avsedd att tillämpas också vid bidragsgivningen beträffande icke permanenta byggnader. Den föreslagna skalan utvisas av tablån å sid. 107. (Normalskatteunderlaget utgjorde enligt 1962 års taxering 50,08 skattekronor per invånare.) Hösten 1962 redovisade statskontoret vissa av ämbetsverket utförda undersökningar rörande kostnaderna för byggnader inom det allmänna skolväsendet och yrkesskolväsendet samt framlade förslag till ändrade bestämmelser rörande statsbidrag till skollokaler. Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesskolväsendet avgav samma år gemensamt

107 1

^ r - ° >

Antal sk kronor ( malskatt är 50 sk

« o 2 1=

20 25 50 60 65

5~ i OJ

as

OJ

cq

c

> t-

g^J

a u,a bo T, «

"3

•a

c

to -a

tatsbidr procen idragsu

u u < * u1 a i o 7; O re K -u^ °d« 1 c T-,

< . * tS c3 40 50 100

» « £ 80 75 50

120 130

40 35

utlåtande över förslaget. Remissutlåtanden lämnades därefter av Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet. Den 17 maj 1963 förordnade Kungl. Maj:t att förslaget jämte utlåtandena däröver skulle överlämnas till skatteutjämningskommittén för att tas i beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande. Av den sålunda överlämnade utredningen inhämtas i huvudsak följande. Utgångspunkten för utredningsarbetet hade varit behovet av en översyn av bidragsgivningen till provisoriska lokaler. Utvecklingen hade medfört att bidragsgivning visserligen skedde till kostnader för uppförande av provisoriska lokaler av förenklad och jämförelsevis billig konstruktion. Men lokalerna erhöll sådant utförande att de fungerade som självständiga, varaktiga utrymmen för undervisningen. De nu ifrågavarande byggnaderna var således inte avsedda för tillfälliga behov och inte heller möjliga att demontera. Enligt statskontorets, skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesskolväsendet uppfattning borde denna typ av skollokaler i bidragshänseende i fortsättningen hänföras till kategorin permanenta skollokaler. På grund av den ändring av bidrags-

givningen som härigenom skulle ske, hade statskontoret ansett erforderligt med en förnyad undersökning av kostnadsförhållandena på skolbyggnadsområdet i syfte att beräkna ett efter de nya förutsättningarna lämpligt fixerat bidragsunderlag p e r kvadratmeter nettogolvyta. Statskontoret hade utvidgat undersökningarna till att avse ett för det allmänna skolväsendet och yrkesskolväsendet gemensamt bidragsunderlag för permanenta byggnader. Vidare hade statskontoret ansett att det på grundval av undersökningarna erhållna bidragsunderlaget borde minskas med 5 procent för att p å så sätt komma att utgöra en lämplig riktpunkt för den genomsnittskostnad som borde vara möjlig att u p p n å genom en fortsatt strävan att förbilliga byggnadsmetoderna. Med dessa utgångspunkter föreslog statskontoret att bidragsunderlaget enligt prisläget den 1 januari 1956 sänktes från 900 till 810 kronor per kvadratmeter nettogolvyta. Efter omräkning till byggnadskostnadsläget den 1 januari 1962 föreslogs att bidragsunderlaget för permanenta byggnader såväl inom det allmänna skolväsendet som inom yrkesskolväsendet bestämdes till 1 000 kronor per kvadratmeter .nettogolvyta. För de i verklig mening provisoriska byggnaderna, som enligt statskontorets mening endast utgjorde 10 procent av de byggnader som för närvarande betecknades som provisoriska, borde bidrag utgå med ett från 325 till 200 kron o r sänkt belopp per kvadratmeter nettogolvyta. Enligt statskontorets bedömning utgjorde detta 40 procent av kostnaderna för ifrågavarande lokaler. Varken överstyrelserna eller kommunförbunden hade enligt inkomna utlåtanden i huvudsak några erinringar mot förslaget om ändrad definition av begreppet provisoriska lokaler eller principen om enhetliga grunder för

108 bidrag till allmänna skolor och yrkesskolor. Däremot avvisades bestämt förslaget om de belopp som borde utgöra underlag för bidragsberäkningen. Detta skedde under hänvisning till att statskontorets undersökningar inte ansågs ge en riktig uppfattning om det verkliga kostnadsläget. Vidare avvisades tanken på en särskild nedpressning av bidragsunderlaget för permanenta skolbyggnader i kostnadsbesparande syfte. De båda överstyrelserna ansåg att bidragsunderlaget för permanenta byggnader borde avvägas till 870 kronor i 1956 års kostnadsläge. Kommunförbunden å sin sida kunde icke godta någon sänkning av nuvarande bidragsunderlag av 900 kronor. Beträffande bidraget för provisoriska byggnader förordade överstyrelserna ett belopp av 300 kronor, medan kommunförbunden med utgångspunkt från den ursprungliga avvägningen av detta bidrag ansåg att en väsentlig uppräkning av nuvarande belopp var påkallad. Vederbörande statsråd förklarade sig (prop. 1963:66) på grundval av föreliggande utredningar inte beredd att vid ifrågavarande tillfälle biträda förslaget om sänkning av det nuvarande bidragsunderlaget för permanenta skollokaler som en åtgärd för att u p p n å billigare skolbyggande. Den föreslagna nedpressningen innebar att statens kostnader för skolbyggnader skulle minska och kommunernas kostnader i motsvarande mån öka. En sådan omfördelning skulle bland annat stå i mindre god överensstämmelse med 1962 års grundskolebeslut vid vilket man eftersträvade att i huvudsak icke rubba kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Beträffande bidragsgivningen till provisoriska skollokaler fann statsrådet i likhet med statskontoret och de båda överstyrelserna skäl i och för sig tala

för en omläggning på föreslaget sätt. Enhetliga bidragsgrunder skulle därigenom kunna tillämpas för samtliga skolbyggnadsförslag som var avsedda att tillgodose ett stadigvarande behov av skollokaler. Särskilda bidragsregler skulle därvid komma att tillämpas endast i sådana fall då det var fråga om att tillgodose behovet av lokaler för en begränsad tid. En sådan förändring av bidragsgivningen skulle tagen för sig i avsevärd mån öka det statliga stödet till skolbyggande. För det allmänna skolväsendets del kunde ökningen av statens kostnader uppskattas till omkring 8 milj. kronor vid en investeringsram av 350 milj. kronor. Skulle därjämte samma grunder för beräkning av bidragsunderlaget införas för yrkesskolväsendet som för det allmänna skolväsendet skulle ytterligare väsentliga statliga kostnadsökningar uppkomma. Av det anförda framgick — fortsatte statsrådet — att en i och för sig lämplig och önskvärd omläggning för att erhålla ett konsekvent utformat bidragssystem knappast var genomförbar utan att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna skulle påverkas i avsevärd mån. Samtliga frågor som kunde anses sammanhänga med kostnadsfördelningen borde övervägas i ett sammanhang. De incitament till rationalisering av skolbyggnadsverksamheten som fanns i utredningsmaterialet borde kunna tjäna som underlag för fortsatta överväganden på hithörande område. 5.4.2.5 Bidrag till yrkesskolor Jämlikt kungörelsen om statsbidrag till yrkesskolor (SFS 1957:480, ändrad 1959:376, 1960:303, 1961:318) äger kommuner, landstingskommuner och enskilda huvudmän ävensom kommunalförbund erhålla statsbidrag till kost-

109 nåder för anläggning och drift av yrkesskolor. Beträffande anskaffandet av permanenta lokaler för yrkesskola gäller att bidragets storlek beräknas med hänsyn till kommunernas skattekraft; undantag i detta avseende göres dock för yrkesskola som ej ä r central verkstadsskola eller sjömansskola med kommun som huvudman, varmed jämställes kommunalförbund mellan kommuner. Utgångspunkt för statsbidragets beräkning ä r — liksom beträffande permanenta yrkesskollokaler överhuvudtaget — ett bidragsunderlag. Detta bestämmes på grundval av de beräknade kostnaderna men må vid nybyggnad och tillbyggnad ej utan att Kungl. Maj:t finner särskilda skäl därtill överstiga ett belopp, beräknat från ett grundbelopp av 900 kronor per kvadratmeter golvyta av lokaler för enahanda ändamål som skall beaktas beträffande det allmänna skolväsendet. I fråga om vad som kan anses visa den ekonomiska bärkraften i kommunen är bestämmelserna i huvudsak desamma som ifråga om det allmänna skolväsendet. Likaså överensstämmer reglerna ifråga om den

tabell som skall tillämpas liksom om beräkningen av skattekraften. Vad under 5.4.2.4 sagts att bidraget till kostnaderna för byggnader för allmänna skolväsendet praktiskt taget inte är graderat efter kommunernas olika skattekraft gäller jämväl förevarande bidrag. 5.4.2.6 Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider Enligt kungörelsen angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider (SFS 1959:352) utgår statsbidrag även till kostnaderna för anskaffande av inventarier för skolmåltidsverksamhet. Bidraget utgår som engångsbidrag med viss procent av ett bidragsunderlag. Detta beräknas med hänsyn till antalet i skolmåltiderna deltagande lärjungar per bespisningsenhet — skola eller, där måltider för flera skolor anordnas gemensamt, dylik anordning — enligt särskild skala och utgör lägst 1 200 kronor och högst 20 000 kronor. Bidragsprocenten beräknas på samma sätt som beträffande bidraget till anordnande av skolmåltider (jfr 5.4.1.1).

KAPITEL 6

Kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

6.1 Frågans

tidigare

behandling

Alltsedan den allmänna folkpensioneringen 1913 infördes i vårt land h a r kommunerna bidragit till finansieringen av densamma. Det kommunala bidraget har ansetts motiverat bl. a. med att större effektivitet vid inkomstprövningen av folkpensionsförmånerna uppnås genom en kommunal prövning kombinerad med ett kommunbidrag till kostnaderna för ifrågavarande förmåner. Den avlastning av kommunernas socialvårdsutgifter som föranleddes av folkpensioneringen har likaledes ansetts utgöra ett motiv för kommunbidrag till dessa kostnader. Redan i det betänkande som låg till grund för 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring framfördes dessa motiv. På grund av den kritik som vid remissbehandlingen av betänkandet riktats mot storleken och utformningen av kommunernas bidrag anförde vederbörande departementschef att den radikalaste lösningen var att staten påtog sig hela kostnaden. Detta var dock knappast möjligt med hänsyn till de många andra utgifter som tyngde statsbudgeten. Vidare framhölls att folkpensioneringen var ett i hög grad kommunalt ändamål, då den var avsedd att till betydande del ersätta kommunernas fattigvårdsutgifter. Kommunernas ekonomiska medverkan utgjorde även en sporre att iaktta varsamhet vid beviljandet av pensioner. Riksdagens beslut

innebar att av pensionsförmånerna, som utgick till en del efter erlagda avgifter och till en del som pensionstilllägg efter behovsprövning, pensionstilläggen skulle bestridas till 3/4 av staten och till 1/4 av kommunerna. 1913 års lag avlöstes av 1935 års lag om folkpensionering. Enligt den senare lagen utgick pension i form av dels grundpension, huvudsakligen i förhållande till erlagda avgifter, och dels inkomstprövad tilläggspension. Vidare tillkom vissa författningar som kompletterade nyssnämnda pensionsförmåner, bland annat med invalidunderstöd. I förarbetena till 1935 års lag betonades angelägenheten av att förstärka kommunernas ekonomiska intresse och därigenom söka vinna större säkerhet för en noggrannare invaliditets- och behovsprövning. 1935 års lag föreskrev samma bidragsandel för alla kommuner. I samband med att dyrortsgradering av tilläggspensionerna infördes 1937 graderades bidragsandelen. Den bestämdes till 1/8, 1/5 respektive 1/4 av kostnaderna för tilläggspensionerna (och invalidunderstöden) med den större andelen på kommun i högre dyrortsgrupp. 1946 års lag om folkpensionering innebar en vittgående reform. Ålders- och invalidpensionerna höjdes kraftigt. Vissa familjeförmåner och bostadstillägg infördes. Pensionsförmånernas storlek gjordes oberoende av erlagda pensions-

Ill avgifter. Allmän ålderspension och i invalidpension ingående grundpension samt blindtillägg gjordes oberoende av inkomstprövning. Efter prövning kunde beviljas i invalidpension ingående tilläggspension, änkepension, hustrutillägg och å vissa orter statliga bostadstillägg, för vilket ändamål riket indelades i fem bostadskostnadsgrupper, samt — i kommuner som så beslutat •— särskilda bostadstillägg. Till grund för lagstiftningen låg ett av socialvårdskommittén framlagt förslag (SOU 1945:46). Enligt detta var finansieringen av sådana förmåner som skulle utgå i alla orter en i princip statlig angelägenhet. I syfte att erhålla en i möjligaste mån effektiv inkomst- och invaliditetsprövning föreslogs dock visst kommunalt bidrag till de inkomstprövade förmånerna. I fråga om kommunbidragens storlek anförde socialvårdskommittén bland annat. Den vederbörande kommun åvilande andelen av viss pensionsförmån får icke vara alltför ringa, om kommunandelen skall fylla sin funktion att framtvinga en effektivare prövning. Ur nämnda synpunkt borde kommunandelen helst icke understiga en fjärdedel eller en femtedel av kostnaden. Då det gäller tilläggspension eller änkepension, bör man sålunda, om så är möjligt, taga sikte på en kommunandel av nu nämnd storlek. Vad angår bostadstillliggen åter, skola dessa i större utsträckning än tilläggs- eller änkepensionen anses som en kommunal angelägenhet. Den kommun, inom vilken ett högre bostadstillägg utgår, bör sålunda bestrida en ganska avsevärd del av merkostnaden härför. Det kan givetvis tänkas, att en enhetlig kommunandel fastställes i fråga om bostadstilläggen. Skall denna andel icke bli alltför låg, komma emellertid genom densamma kommunbidragsutgifterna för vissa mindre och medelstora orter att i förhållande till vad nu är fallet bli alltför stora. Kommittén har därför föreslagit en skala, vilken innebär, att procentsatsen stiger med bostadskostnadsgruppens nummer, så att kommunbidraget även procentuellt sett blir högst i femte bostadskostnadsgruppen.

Det bör framhållas att kommittéförslaget ej innehöll bestämmelser om särskilda bostadstillägg. I propositionen ( n r 220) till 1946 års riksdag upptogs socialvårdskommitténs förslag rörande kommunbidragen utan väsentlig ändring. Därjämte föreslog departementschefen att kommunerna skulle äga utge särskilda bostadstillägg och att dessa tillägg helt skulle bekostas av vederbörande kommun. I riksdagen väcktes åtskilliga motioner med förslag om kommunbidragens anpassning efter skatteunderlaget, utredning därom eller avskaffande av kommunbidragen. Första särskilda utskottet uttalade i sitt utlåtande (1946:1) att utskottet kunde dela meningen att folkpensioneringen var en i princip statlig angelägenhet. Därefter fortsatte utskottet. Emellertid kan icke bortses ifrån att det ur synpunkten av prövningens effektivitet är motiverat att den kommun, vars pensionsnämnd beviljat folkpension åt någon, åtminstone till en mindre del bidrager till kostnaderna för pensioneringen. I den mån kontrollen från pensionsstyrelsens och dess ombuds sida är effektiv minskar dock detta skäl för kommunbidragens bibehållande i betydelse. Enligt utskottets mening vore det därför önskvärt att frågan om folkpensioneringens administrativa handhavande och förevarande spörsmål kunde beaktas i ett sammanhang. Utskottet är av den uppfattningen att vid nuvarande förhållanden alltför stor vikt i regel ej bör tillmätas kommunbidragets inverkan å prövningen av pensionsansökningarna men att bidraget dock i vissa fall kan verka återhållande vid prövningen. Enligt utskottets mening kan man ej heller bortse ifrån att kommunbidrag nu utgå och att statens utgifter för folkpensioneringen genom desamma minskas i icke obetydlig mån. Det bör i detta sammanhang ihågkommas att reformeringen av folkpensioneringen kommer att i betydande mån minska kommunernas utgifter för fattigvård och kommunala pensionstillskott, vilket i sin tur medför att kommunernas förmåga att bära bidragen till folkpensioneringen i regel blir större än vad nu är fallet.

112 Det föreliggande förslaget innebär att folkpensionen å vissa orter förhöjes med bostadstillägg. Pensionsförmånerna bli sålunda icke lika stora inom alla orter. Det är rimligt att, såsom i propositionen föreslagits, de kommuner, i vilka pensionsförmånerna sålunda äro högre, få vidkännas viss del av merkostnaden för de högre pensionerna. I fråga om de särskilda bostadstilläggen delar utskottet den uppfattning, som kommit till uttryck i propositionen, nämligen att vederbörande kommun skall helt bestrida kostnaderna för av kommunen beslutat sådant tillägg. Riksdagen antog anordningen med kommunbidrag. De beräknade totala kostnaderna fördelades så att 91,4 procent föll på staten och 8,6 procent på kommunerna. Då de föreslagna bestämmelserna för kommunbidragens beräkning emellertid inte ansågs tillfredsställande, begärde riksdagen skyndsam utredning rörande grunderna för dessa bidrag. Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av särskilda sakkunniga. Dessa föreslog (SOU 1946:82) att kommunbidragen i princip skulle graderas efter kommunernas ekonomiska bärkraft med antalet skattekronor per invånare som måttstock. Därvid framhöll de sakkunniga att folkpensioneringen allmänt betraktades som en samhällsuppgift av rent statlig karaktär, varför det från principiell synpunkt var riktigast att staten ensam omhänderhade och bekostade folkpensioneringen. Kommunernas medverkan var emellertid nödvändig vid den inkomstprövning som i vissa fall skulle föregå beviljandet av pension. Att staten ålagt kommunerna att medverka vid fullgörandet av en i och för sig statlig uppgift behövde inte med nödvändighet föranleda att kommunerna skulle delta i kostnaden för uppgiften. Avgörande torde vara i vilken mån kommunerna kunde påverka kostnaden. Var kom-

munernas prövning av mera formell natur eller kunde såväl behovet av åtgärden som kostnaderna för den mätas med hänsyn till klart framträdande, objektivt bestämbara faktorer förelåg ingen principiell anledning att lägga några kostnader på kommunerna. Var uppgiften åter sådan att det helt eller i mycket hög grad berodde på kommunernas ställningstagande, om en åtgärd skulle komma till stånd liksom på vilket sätt och till vilken kostnad, borde så stor del av kostnaden läggas på kommunerna att de föranleddes iaktta nödig sparsamhet. De sakkunniga föreslog att staten ensam skulle gälda kostnaderna för allmänna ålderspensioner, grundpensioner och blindtillägg samt att kommunerna ensamma skulle svara för kostnaderna för särskilda bostadstillägg. Övervägande skäl talade dock för att låta kommunerna bära viss andel av kostnaderna för änkepensioner, tilläggspensioner samt de statliga bostadstillläggen. Beräkningen av kommunernas bidrag skulle enligt de sakkunnigas förslag grundas på en normalbidragsprocent och ett normalskatteunderlag. Vid ett skatteunderlag av 10 skattekronor per invånare skulle procenttalet för kommunbidraget vara 15. Om skatteunderlaget översteg eller understeg 10 skattekronor skulle bidragsprocenten variera i förhållande därtill. Vid bestämmandet av normalbidragsprocenten utgick de sakkunniga från att kommunernas bidrag i stort borde hålla sig inom den år 1946 godtagna kostnadsramen. I proposition (nr 222) till 1947 års riksdag anslöt sig vederbörande departementschef i allt väsentligt till de sakkunnigas ståndpunkt. Det ansågs emellertid ej erforderligt att bygga en bidragsskala på konstruktionen normalskatteunderlag och normalbidragspro-

113 cent. I stället borde undersökas vilken bidragsprocent som kunde antas ge det av riksdagen önskade resultatet. Vid det dåvarande medelskatteunderlaget eller omkring 18 skattekronor per invånare erhölls med en bidragsprocent av 1,5 för varje skattekrona p e r invånare den mellan stat och kommun eftersträvade fördelning som innebar kommunala bidrag med tillhopa 67 milj. kronor. Departementschefen förordade ett i enlighet därmed utformat förslag. Andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 39) godkändes av riksdagen, tillstyrkte propositionens förslag men framhöll att i den mån medelskatteunderlaget avsevärt skulle överstiga 18 skattekronor per invånare en sänkning av bidragsprocenten måste ske för bibehållandet av den avsedda fördelningen. Talet 1,5 kunde därför inte anses definitivt. Den därefter utfärdade lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (SFS 1947:398) innebar att kommunerna för varje fullt tiotal skatteören per invånare skulle bidra med 3/20 procent av kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner och (statliga) bostadstillägg, dock med högst hälften av kostnaden. Kommunerna skulle helt svara för de särskilda bostadstilläggen. I dessa bestämmelser har ändringar vidtagits eller ifrågasatts ett flertal gånger. På grundval av ett förslag av 1950 års folkpensionsrevision (SOU 1951:45) beslöt 1952 års riksdag att från och med 1954 ersätta de dittills förekommande statliga bostadstilläggen med kommunala bostadstillägg. Kommunerna ägde själva besluta om införandet av dylika tillägg liksom om deras storlek, dock att de särskilda tillägg som redan beviljats enligt äldre bestämmelser och som fastställts av staten jämväl i fortsättningen skulle utges. Dessa »övergångstillägg» stod således utanför kommu-

nernas rådighet och kom genom sin förhandenvaro att inverka på den kommunala beslutanderätten beträffande de nya kommunala bostadstilläggen. De sistnämnda skulle bekostas av staten med bidrag från kommunerna. I samband härmed ansågs det — med hänsyn bland annat till att kostnaderna för de tidigare särskilda bostadstilläggen bortföll — erforderligt med en viss justering av bidragsreglerna för att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna skulle kunna bibehållas. Kommunernas bidragsandel bestämdes i fråga om de kommunala bostadstilläggen till 1/5 procent men bibehölls för övriga förmåner vid 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare. Maximigränsen höjdes till 60 procent och i fråga om de kommunala bostadstilläggen infördes därjämte en minimigräns om 25 procent. Vid 1954 års riksdag hemställdes motionsvägen (1:363 och 11:381 samt 1:401 och 11:514) om utredning rörande fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för folkpensioneringen. I motionerna framhölls bland annat att kommunernas bidrag till folkpensioneringen blivit väsentligt större än ursprungligen avsetts och att det syntes nödvändigt att den ursprungliga proportionen mellan statens och kommunernas kostnadsandelar ungefärligen återställdes. Vidare åberopades det av andra lagutskottet 1947 (uti. n r 39) gjorda uttalandet att vid en väsentlig höjning av medelskatteunderlaget i riket bidragsprocenten måste omprövas. Vid frågans utskottsbehandling framhölls bland annat att genom folkpensionsbeloppens successiva höjning och införandet av den allmänna sjukförsäkringen förhållandena avsevärt skilde sig från dem som förelegat 1947. Lagutskottets uttalande 1947 kunde därför inte utan vidare ha tillämplighet 1954.

114 Motionerna föranledde ej ändring av bidragsreglerna. I motion (11:400) vid 1955 års riksdag påpekades att bostadstilläggen utgick med olika belopp i olika kommuner och att det inte kunde vara riktigt att låta pensionärernas standard vara beroende av vad kommunerna ansåg sig kunna kosta på sig i förevarande avseende. Enda lösningen syntes vara att staten påtog sig större del av kostnaden. Det sammansatta stats- och andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 5) att denna fråga inte borde brytas ut ur sitt sammanhang med fördelningen i övrigt av folkpensioneringskostnaderna. I yttranden över ett par motioner (1:310 och 11:241) vid 1956 års riksdag, med begäran om utredning av frågan om en effektiv skatteutjämning, h a r skattelindringsnämnden och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhållit den betydelse som ett återställande av den ursprungliga fördelningen av folkpensioneringskostnaderna mellan stat och kommun skulle innebära från skatteutjämningssynpunkt. Vid 1957 års riksdag hemställdes i (likalydande) motioner (1:219 och 11:222) om så skyndsam utredning av frågan om kommunernas andel i folkpensioneringskostnaderna att förslag till provisoriska bestämmelser i syfte att ernå lindring för ekonomiskt svaga kommuner kunde föreläggas redan 1958 års riksdag. Andra lagutskottet (uti. n r 38) avstyrkte och påpekade att frågan om fördelningen av folkpensioneringskostnaderna mellan stat och kommun naturligt skulle komma under prövning i samband med behandlingen av den genomgripande reformeringen av folkpensionsväsendet som då förbereddes. I proposition n r 55 till 1958 års riksdag med förslag till lag angående änd-

ring av lagen om folkpensionering upptogs inte kostnadsfördelningsfrågan till bedömande. Frågan bragtes emellertid motionsvägen under riksdagens prövning (1:5 och 11:5 samt 1:325 och 11:421). I motionerna yrkades skyndsam prövning av frågan om kommunernas andel i folkpensionskostnaderna. Särskilda utskottet erinrade i sitt utlåtande ( n r 1) om att denna fråga prövats av riksdagen 1954 och 1957. Utskottet framhöll bland annat att utvecklingen gått i ten riktningen att kommunerna fått bidra med en allt högre procentuell andel av folkpensionskostnaderna. Detta förhållande i förening med höjningar av folkpensionernas belopp hade inneburit en ökad påfrestning på kommunernas ekonomi. Med hänsyn till bidragsreglernas konstruktion drabbades vidare kommunerna mycket ojämnt. De i ekonomiskt hänseende svagaste drabbades hårdast och därmed skärptes skillnaderna i det kommunala skattetrycket. Utskottet framhöll även att frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna torde ligga inom ramen för skatteutjämningskommitténs uppdrag. Utskottet fann det emellertid påkallat att frågan snarast upptogs till utredning i särskild ordning. Riksdagen beslöt att i enlighet med utskottets förslag begära skyndsam utredning. År 1957 föreslog allmänna pensionsberedningen (SOU 1957:7) en nedräkning i viss utsträckning av de kommunala bostadstilläggen med hänsyn till föreslagen förbättring av folkpensioneringens grundförmåner ävensom en höjning av gränsen för kommunandelen i kvarstående bostadstillägg från gällande 60 procent till 80 procent. Departementschefen förklarade emellertid i proposition n r 75 till 1960 års riksdag att han inte var beredd att medverka härtill.

115 Det må även nämnas att 1958 års socialförsäkringskommitté i oktober 1958 föreslog att kommunernas bidrag till kostnaderna för bostadstilläggen skulle öka något mot att staten i gengäld övertog finansieringen av vissa andra kostnader. Detta skulle enligt socialförsäkringskommitténs mening utgöra ett steg i riktning mot bostadstilläggens totala finansiering genom kommunernas försorg. Staten skulle svara för kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner. Vederbörande departementschef framhöll emellertid i proposition nr 29 till 1959 års riksdag att då fråga i förevarande sammanhang blott var om en provisorisk omreglering av vissa folkpensionsförmåner någon omfördelning av statens och kommunens kostnader för folkpensionering icke borde ske. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. I sammanhanget bör vidare nämnas att Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund i framställning till Kungl. Maj:t 1956 framhållit att kommunandelen av folkpensionskostnaderna nått en sådan storleksordning att den blivit ett allvarligt ekonomiskt problem för kommunerna, trots att den utgjorde endast en m i n d r e del av de totala folkpensionskostnaderna. Förbunden uppehöll sig utförligt vid förarbetena till 1947 års bidragslag för att visa att det primära syftet med de normer som införts genom bidragslagen var att åstadkomma en så rättvis fördelning som möjligt av kommunbidragen kommunerna emellan. Kommunernas bidragsandel hade i verkligheten inte bestämts med hänsyn till att den borde vara ett incitament för kommunerna att ägna tillbörlig omsorg vid den kommunala prövningen av ansökningarna om bidrag. Större avseende hade fästs vid det praktiska resultatet. Bidragsprocenten 1,5 gav sålunda i då-

varande läge just det totala bidrag — 67 milj. kronor — som 1946 års riksdag räknat med. Kommunförbunden åberopade vidare det förut omnämnda uttalandet av andra lagutskottet 1947 rörande sänkning av bidragsprocenten och ansåg att detta visade att riksdagen otvivelaktigt velat gardera kommunerna mot en utveckling av det slag som sedermera blivit en realitet. Förbunden framhöll även att det på sin tid förelåg full enighet om att folkpensioneringen i princip var en statlig angelägenhet. De sakkunniga som utarbetade grunderna för kommunbidragen hade enligt kommunförbunden som enda bärande motiv för en medverkan från kommunernas sida anfört att dessa därigenom skulle förmås iaktta största möjliga omsorg vid prövning av faktorer som kunde påverka storleken och omfattningen av vissa pensionsförmåner. Kommunförbunden ansåg det därför i hög grad angeläget att gällande bestämmelser för kommunbidragen gjordes till föremål för en genomgripande översyn, varvid syftet borde vara att nedbringa kommunernas andel till högst den nivå som från början var avsedd.

6.2 Gällande ordning Enligt 1947 års lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen jämte i denna lag sedermera vidtagna ändringar hade kommunerna att b i d r a till kostnaderna för tilläggspensioner (till invalidpension och sjukbidrag) samt standardtillägg därå, å grundpensioner belöpande indextilllägg, änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 samt därå belöpande index- och standardtillägg, hustrutillägg med därå belöpande index- och standardtillägg ävensom vårdtillägg. Därjämte hade kommunerna

116 jämlikt lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn att delta i kostnaderna för sådana bidrag. Kommunbidraget utgjorde 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen av kostnaden dels för de folkpensionsförmåner av nämnda slag som under kalenderåret utbetalats till inom kommunen mantalsskrivna förmånsberättigade, dels för de särskilda barnbidrag som under ett kalenderår utbetalats till barn, beträffande vilka pensionsnämnd inom kommunen varit behörig att pröva ansökan om barnbidrag. Bidraget utgjorde högst 60 procent av kostnaden; i fråga om särskilt barnbidrag dock högst 50 procent. Beträffande de kommunala bostadstilläggen var bidragsandelen, som framgått av det föregående, 1/5 procent med en maximigräns om 60 procent och en minimigräns om 25 procent av kostnaden. Kommunbidragen uträknades per kalenderår och betalades nästföljanföljande år. År 1962 genomfördes en vittgående reform på socialförsäkringens område. Ett flertal i olika författningar upptagna regler på hithörande område, bland annat om folkpensioneringen, sammanfördes i en lag den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Vad folkpensioneringen angår lagfästes därjämte vissa bestämmelser i de samma dag utfärdade lagarna om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension (nr 392, ändrad SFS 1963:57) samt om finansiering av folkpensioneringen (nr 398). Författningskomplexet har trätt i kraft den 1 januari 1963. Kommunbidragen uträknas alltjämt per kalenderår och betalas nästföljande år. Beträffande folkpensioneringen grundade sig reformen i huvudsak på förslag från 1958 års socialförsäkringskommitté (ett den 10 oktober 1958 av-

lämnat förslag angående förbättrade grundpensionsförmåner m. m. — stencilerat — samt SOU 1959:32 och slutbetänkandet SOU 1961:29). Kommitténs förslag innebar bland annat att inkomstprövning skulle bibehållas endast beträffande änkepension i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Vidare skulle förtidspension som avsåg att ersätta invalidpension och sjukbidrag varieras med hänsyn till graden av invaliditet. I fråga om finansieringen av folkpensionskostnaderna framhöll kommittén i sitt slutbetänkande att den framtida lösningen av denna och därmed sammanhängande frågor varit föremål för utredning men att ställning inte tagits. Vidare erinrades om skatteutjämningskommitténs uppdrag liksom om allmänna skatteberedningens uppgift att överse beskattningssystemel i stort. Socialförsäkringskommittén angav emellertid som sin principiella ståndpunkt att kommunerna borde bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen men att staten borde svara för övriga folkpensionskostnader. En sådan kostnadsfördelning torde emellertid kunna genomföras först sedan skatteutjämningskommittén och allmänna skatteberedningen framlagt resultaten av sina utredningar och beslut i anledning därav fattats av statsmakterna. Socialförsäkringskommittén ansåg därför att de dåvarande grunderna för kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna tills vidare inte borde rubbas i mera avsevärd mån. I anslutning härtill anförde kommittén att de förslag som kommittén framlade dock utgjorde ett steg i riktning mot ett eftersträvansvärt slutmål. Förslagen innebar i stora drag att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna ändrades endast i ringa grad — bi-

117 dragsskyldigheten försköts dock så att bidraget ökade till de kommunala bostadstilläggen och minskade beträffande övriga förmåner till vilkas finansiering kommunerna medverkade. Härigenom erhöll kommuner med svagt skatteunderlag viss lättnad beträffande sin bidragsskyldighet till folkpensioneringen. Denna lättnad motsvarades av en ökad belastning för kommuner med bättre skatteunderlag. Kommunbidrag utgick, fortsatte kommittén, enligt då gällande rätt till folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag — bortsett från däri ingående grundpension om 200 kronor per år — till änkepension i övergångsfall, till hustrutillägg och vårdtillägg samt till de särskilda barnbidragen. Invalidpensionen och sjukbidraget kom enligt kommitténs förslag att ersättas av förtidspension. I överensstämmelse med sin principiella inställning till kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna för de närmaste åren ansåg kommittén att bidrag från kommunerna tills vidare borde uttas till kostnaderna för förtidspensioner. Bidragen måste därvid beräknas å förmånens hela belopp, eftersom konstruktionen med grundpension inte skulle finnas kvar. Den sistnämnda omständigheten jämte det förhållandet att kostnaderna för de föreslagna förtidspensionerna blev högre än kostnaderna för invalidpensioner och sjukbidrag motiverade en viss sänkning av bidragsandelen i kostnaderna för förtidspensionerna. Kommittén ansåg vidare att kommunerna alltjämt borde bidra till kostnaderna för de inkomstprövade änkepensionerna i övergångsfallen samt till de likaledes inkomstprövade hustrutilläggen och kommunala bostadstilläggen. Det anmärktes att den ändrade konstruktionen av hustrutillägget medförde att staten från kommunerna över-

tog en kostnad på omkring 14 milj. kronor. De särskilda barnbidragen omvandlades enligt kommitténs förslag till barntillägg, som tekniskt var att betrakta som tillägg till försörjarens folkpension. Denna utgjordes i regel av förtidspension och i undantagsfall av allmän ålderspension. Kommittén föreslog att kostnaderna för barntilläggen skulle bestridas på samma sätt som den förmån till vilken de utgjorde tillägg. Kommunbidrag föreslogs således skola utgå till förtidspension med därtill knutna barntillägg, änkepension i övergångsfallen, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner borde enligt kommitténs mening bestridas helt av staten. Med hänsyn härtill och då motsvarande sänkning av kommunandelen beträffande barntilläggen, änkepensionerna och hustrutilläggen borde ske, föreslogs beträffande förtidspensionerna kommunandelen till 1/10 procent för varje fullt tiotal skatteören med ett maximum av 60 procent. Beträffande de kommunala bostadstilläggen ansåg kommittén att en höjning av maximigränsen borde ske. Detta syntes motiverat med hänsyn till den beträffande kommunbidragen till övriga förmåner förordade sänkningen och till kommunernas inflytande på bostadstilläggens storlek. Kommitténs principiella inställning talade även för en sådan höjning. Förslaget härutinnan innebar en höjning av maximibidraget från 60 till 80 procent. Minimigränsen 25 procent ansågs böra bibehållas. Bidragsandelen skulle även i fortsättningen beräknas till 1/5 procent. I proposition n r 90 till 1962 års riksdag angående socialförsäkringens utformning uttalade vederbörande departementschef att frågan om kommunernas bidrag till finansieringen av folkpensioneringen inte kunde bedömas

118 isolerad utan borde avgöras i samband med en allmän omprövning av grunderna för de skatteunderlagsgraderade statsbidragen. Innan resultatet av skatteutjämningskommitténs utredningar förelåg syntes det inte lämpligt att ta definitiv ställning till kostnadsfördelningen. Den provisoriska reglering som borde vidtas ansåg departementschefen i likhet med socialförsäkringskommittén böra så litet som möjligt rubba gällande grunder för fördelningen. Då kommitténs förslag tillgodosåg detta önskemål borde förslaget följas. Vid ärendets behandling i riksdagen förelåg flera motioner rörande folkpensioneringens finansiering i syfte att begränsa kommunernas kostnader. Sålunda föreslogs (1:214 och 11:264) att kommunala kostnader för de u n d e r 1962 utgående folkpensionsförmånerna utom kommunala bostadstillägg skulle utgå med belopp, motsvarande högst en krona per skattekrona, och att 1963 års riksdag skulle uppta frågan om en definitiv lösning av folkpensionskostnadernas finansiering. I andra motioner (1:663 och 11:744) föreslogs enahanda begränsning av kommunbidraget och hemställdes att riksdagen som sin mening skulle uttala att staten som ett led i en senare kommande kommunal skatteutjämning skulle överta återstående kommunala kostnader för folkpensioneringen. Vidare yrkades motionsvägen (1:654 och 11:776) att kommunerna inte skulle bidra till kostnaderna för förtidspensionerna. I stället föreslogs att procenttalet för änkepensioner skulle vara 3/20 och att för hustrutillägget skulle gälla samma regler som de som föreslagits för bostadstilläggen. De mest omfattande förslagen framlades i motionerna 1:649 och 11:777. Enligt dessa skulle kommunerna inte bidra till kostnaderna för förtidspensioner. Vidare borde 1963 års riksdag uppta frå-

gan om avskaffandet av kommunbidragen till änkepensioner och hustrutillägg. Beträffande bostadstilläggen yrkades att ändring av bidragsprocenten inte skulle ske så länge skatteunderlaget i vederbörande kommun inte steg eller sjönk i förhållande till medelskatteunderlaget. För att dessutom begränsa kostnaderna för de under 1962 utgående förmånerna föreslogs en särskild begränsningsregel. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 27) i anledning av den nyss nämnda propositionen och motionerna att enligt utskottets mening folkpensioneringen i princip var en statlig angelägenhet. Staten borde därför svara för kostnaderna för samtliga folkpensionsförmåner utom de inkomstprövade tillläggsförmånerna. Frågan om kommunernas bidrag inverkade emellertid på lösningen av den större frågan om skatteutjämning mellan kommunerna och borde inte ses isolerad från den senare frågan. Det var å andra sidan angeläget att omedelbart lätta bördan för de kommuner som särskilt tyngdes av folkpensioneringskostnaderna. Förslaget enligt propositionen innebar ett steg i denna riktning. Vidare framhöll utskottet att bland annat kommunernas folkpensioneringskostnader skulle beaktas enligt grunderna för tilldelning av extra skattelindringsbidrag. Enligt utskottets mening medförde detta gynnsammare resultat från skatteutjämningssynpunkt än motionsförslaget om maximering av kommunbidragen till 1 krona. Utskottet tillstyrkte för sin del propositionens förslag till provisorisk lösning av kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna. Reservation förelåg emellertid i utskottet av innebörd att staten som ett led i en kommande skatteutjämningsreform skulle överta återstående kommunala kostnader för de statligt reglerade folkpensionsförmånerna.

119 Riksdagens beslut motsvarade i huvudsak utskottets förslag, dock med den ändringen att kommunernas bidrag till kostnaderna för andra förmåner än de kommunala bostadstilläggen inte fick överstiga 1 krona per skattekrona. Bidrag enligt de nya bestämmelserna erlägges första gången för de förmåner som utgår under 1963 och således gäldas 1964. För att emellertid redan 1963 begränsa kommunernas kostnader beslöt riksdagen att likartad begränsning till 1 krona skulle göras beträffande å kommunerna belöpande kostnader avseende 1962. Sistnämnda beslut kom dock inte att omfatta de särskilda barnbidragen. Enligt 1946 års folkpensionsreform beräknades kommunbidragen till 8.6 procent av den totala kostnaden. Denna andel har därefter stigit och beräknas för budgetåret 1963/64 till ca 16 procent. Anledningen till denna för kommunerna ogynnsamma förskjutning ligger väsentligen i ökningen av skattekraften i kommunerna. Detta h a r bland annat medfört att kommunernas bidrag alltmera kommit att utgå med gällande

maximiprocent, varigenom skatteunderlagsgraderingen av bidragen minskat i betydelse. Kommunerna emellan föreligger stora variationer i fråga om kostnaderna per skattekrona. På grund av kommunernas olika befolkningssammansättning och allmänna struktur föreligger också olika behov av förmåner till vilkas finansiering kommunerna skall bidra. Den beslutade maximeringen av bidraget till ett belopp motsvarande en utdebitering av 1 krona b i d r a r till en icke oväsentlig utjämning av kostnadsskillnaderna. Kostnaderna för folkpensioner och andra av kommunerna enligt nuvarande regler delvis finansierade pensionsförmåner —• bortsett från kommunala bostadstillägg — beräknades i statsverkspropositionen för budgetåret 1963/64 till sammanlagt 688,0 milj. kronor, varav 346,8 milj. kronor belöpte å staten och 341,2 milj. kronor å kommunerna. Kostnaderna för de kommunala bostadstillläggen beräknades samtidigt till 316,0 milj. kronor, varav 65,1 milj. kronor belöpte å staten och 250,9 milj. kronor å kommunerna.

KAPITEL 7

Vägar till skatteutjämning på skattelagsstiftningens och statsbidragsgivningens områden

7.1 Inledning

I det föregående har kommittén under 1.3 redogjort för vissa åtgärder som av statsmakterna planerats eller övervägts för att förbättra betingelserna för den kommunala verksamheten och råda bot på de svårigheter i vilka framför allt många av de mindre bärkraftiga kommunerna befinner sig. Sålunda har erinrats om att 1962 års riksdag fastställt principer för uppgörande av planer på en ny kommunindelning i syfte att skapa lämpliga förvaltningsområden för de kommunala uppgifterna. Vidare har anmärkts att utredningen rörande den samhälleliga lokaliseringsverksamheten haft till uppgift bland annat att söka åstadkomma en differentiering av näringslivet och en spridning av företagsamheten för att komma till rätta med glesbygdernas problem. Kommittén har också framhållit att en överflyttning av huvudmannaskapet för mera kostnadskrävande förvaltningsuppgifter från primärkommunerna till landstingen eller staten sedan lång tid tillbaka diskuterats som en möjlig väg att lätta bördorna för kommuner med svagt skatteunderlag. På sätt framgår av direktiven för kommitténs arbete kan emellertid också andra vägar tillgripas för att komma till rätta med orsakerna till de ekonomiska olikheterna mellan kommunerna. F'orutom att ändra reglerna för den interkommunala beskattningen anvisas så-

lunda som en möjlig väg till utjämning åtgärder på statsbidragsgivningens område varigenom det mera omedelbara behovet av ekonomisk hjälp till de behövande kommunerna kan tillgodoses och olikheterna i det kommunala skattetrycket utjämnas. Det är endast åtgärder på skattelagstiftningens och statsbidragsgivningens områden samt kommunbidragen till folkpensioneringen som kommittén h a r att överväga vid lösandet av sitt uppdrag.

7.2 Beskattningsreglerna Då frågan om den kommunala skatteutjämningen skall utredas torde det — framhålles i direktiven — vara ofrånkomligt att uppta även reglerna om skatteobjektens fördelning mellan kommunerna till omprövning. Detta spörsmål — liksom frågan om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål — behandlades ingående av kommunalskatteberedningen i dess 1942 avgivna betänkande (SOU 1942:34). De förslag beredningen framlade kom emellertid aldrig att läggas till grund för någon lagstiftning i ämnet. Departementschefen har funnit att kommittén i första hand bör granska dessa förslag mot bakgrunden av den ekonomiska utveckling som ägt rum efter det betänkandet avgavs. Enligt direktiven är kommittén emellertid oförhindrad att föreslå även andra utvägar för en lösning av problemet om den interkommunala beskattningen.

121 7.2.1 Beskattningsföremålens fördelning m e l l a n k o m m u n e r n a När det gäller frågan om skatteobjektens fördelning mellan kommunerna må anmärkas att på ett speciellt område, nämligen beträffande fördelningen av det skatteunderlag som h ä r r ö r från vattenkraftsrörelse, 1963 års riksdag fastställt ändrade regler för fördelningen i syfte att tillförsäkra de kommuner där regleringsdammar eller kraftverk finns större andel av skatteunderlaget än hittills. I den till grund för lagstiftningen liggande propositionen, n r 84, som i huvudsak bygger på ett av skattelagssakkunniga framlagt förslag, framhålles bland annat att den avvägning mellan olika kommuners intressen som nuvarande fördelningsregler från 1928 innebär naturligtvis får ses mot bakgrunden av förhållandena inom kraftproduktionen vid tiden för bestämmelsernas tillkomst. De kan, framhåller departementschefen, sägas ha karaktäriserats av efter nuvarande måttstock relativt små anläggningar, ofta belägna i närheten av de områden där kraftdistributionen till konsumenterna skedde. Utvecklingen på kraftverksförsörjningens område h a r emellertid gått mot större anläggningar, ofta belägna på stort avstånd från konsumtionsområdena. Vidare kan, anmärkes i propositionen, skönjas ett allt intensivare utnyttjande av kraftanläggningarna, varvid olika åtgärder vidtagits i syfte att öka och förbättra produktionen. Särskilt framhålles betydelsen av vidtagna och planerade vattenregleringar samt tillkomsten av stamlinjenätet och den s a m k ö m i n g mellan kraftföretagen som därvid möjliggjorts. Detta har, säger departementschefen, bidragit till en utveckling på distributionssidan som jämfört med förhållandena vid fördelningsreglernas tillkomst inneburit att de kraftproducerande företagens försäljning alltmera

kommit att omfatta partileveranser av högspänd kraft till storförbrukare och återdistributörer, varvid kraften avlämnats vid någon punkt på överföringsnätet, medan producenternas detaljdistribution över eget ledningsnät minskat i betydelse. I propositionen anföres vidare bland annat att utvecklingen på kraftförsörjningens område i förening med den sänkta fastighetsbeskattningen fått till följd att nuvarande regler för fördelning av inkomst av kraftverksrörelse inte kan anses leda till en inkomstfördelning som svarar mot skilda kommuners berättigade anspråk på beskattningsrätt. Härvidlag är det främst produktionskommunerna som blivit missgynnade. Mot denna bakgrund h a r departementschefen funnit skäl föreligga för en revision av fördelningsreglerna i syfte att förstärka dessa kommuners ställning. Särskilt h a r därvid ansetts böra beaktas vattenregleringarnas allt större betydelse för kraftproduktionen och den strukturförändring som efter de nuvarande fördelningsreglernas tillkomst skett på distributionssidan. Uppenbarligen kan också på andra områden än det här nämnda utvecklingen tänkas ha fått till följd att gällande regler för fördelning av inkomst i förvärvskälla som skall tas till beskattning i m e r än en kommun inte längre leder till godtagbart resultat. Tendensen inom industri och annan företagsamhet att driva verksamheten i allt större enheter, spridda till olika delar av landet och stundom omfattande hela eller en väsentlig del av produktionskedjan, är givetvis ägnad att på ett helt annat sätt än tidigare framhäva betydelsen av att de skatterättsliga reglerna ger en så rättvis och likformig inkomstfördelning mellan kommunerna som möjligt. Den omständigheten att företagsledning, huvudkontor och för-

122 säljningsorganisation som regel är lokaliserade till städer och andra tätorter med ofta god skattekraft har också från skatteutjämningssynpunkt sitt särskilda intresse när det gäller avvägningen mellan dessa kommuners beskattningsrätt i förhållande till råvara- och tillverkningskommunernas. Även hemortskommunens exklusiva beskattningsrätt till sådan inkomst som icke kan anses lokaliserad inom viss kommun har tid efter annan satts i fråga. Sålunda må nämnas att i fråga om inkomst av tjänst hemortskommunens beskattningsrätt berörts senast i motion till 1962 års riksdag ( n : 6 0 7 ) . I motionen framhålles bland annat att det i ökad utsträckning förekommer att medborgarna i riket tillbringar sin fritid i annan kommun än hemortskommunen och att den nuvarande utformningen av den kommunala beskattningen inte innebär någon tillfredsställande fördelning mellan mantalsskrivningskommunen och fritidskommunen. Även detta spörsmål torde sålunda förtjäna uppmärksamhet i förevarande sammanhang. 7.2.2 Beskattning för g e m e n s a m t k o m m u n a l t ändamål Om sålunda en översyn av beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna är motiverad, kan detsamma sägas gälla också reglerna om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål. Den ojämna fördelning av beskattningsföremålen som blivit en följd av jordbruksnäringens relativa tillbakagång och av att industri-, handels- och serviceverksamhet i takt med industrialiseringens frammarsch koncentrerats till städer och andra tätorter h a r såsom redan inledningsvis framhållits lett till en avtappning av landsbygdskommunernas tillgång på skatteunderlag och en försämring av dessa kommuners ekonomis-

ka resurser över huvud taget. En skatterättsligt rättvis och noggrann fördelning av beskattningsföremålen kan självfallet inte enbart för sig lösa dessa problem. Vid en omprövning av d e interkommunala beskattningsreglerna kan det därför finnas anledning att också granska de förslag om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål som kommunalskatteberedningen framlade och som i huvudsak grundades på u p p fattningen att vissa beskattningsobjekt hade ringa eller ingen anknytning till viss kommun och därför borde beskattas för nu nämnt ändamål. Givetvis kan emellertid en beskattning för gemensamt kommunalt ändamål ha ett vidare syfte än nu nämnts. Den ojämna fördelning av beskattningsföremålen som den ovan antydda utvecklingen föranlett torde sålunda kunna åberopas till stöd för uppfattningen att skattetrycket mellan kommunerna bör utjämnas på den kommunala beskattningens egen grund. Genom att erforderliga bidrag för skatteutjämning uttogs från alla kommuner i form av en särskild skatt, skulle sålunda kunna åstadkommas en förbättring av de skattesvaga kommunernas ställning, en förbättring som fick betalas av de i ekonomiskt avseende mera gynnsamt ställda kommunerna. Denna tankegång är inte ny. Sålunda må erinras om den av 1920 års riksdag införda kommunala progressivskatten som till 1/4 var avsedd för skatteutjämning. Är 1928 utbyttes denna skatt mot två fristående efter enahanda grunder utgående progressivskatter, nämligen dels en kommunal progressivskatt till kommunerna, dels en utjämningsskatt till staten. När den kommunala progressivskatten infördes motiverades denna med att det befunnits behövligt att tillföra kommunerna en dylik skatteinkomst vid

123 sidan av den vanliga utdebiteringen för att kunna hålla denna nere i skäliga belopp. Skatten kom emellertid att få ringa betydelse och den åsyftade verkan u p p n å d d e s inte. Tvärtom kom progressivskatten att öka ojämnheten i det kommunala skattetrycket. Den åstadkom nämligen på grund av sin konstruktion ofta en icke obetydlig sänkning av utdebiteringen i de kommuner som hade ett starkt skatteunderlag och på grund därav även utan hjälp av progressivskatten skulle kunnat hålla utdebiteringen jämförelsevis låg. Man fann vidare att man skulle uppnå en bättre skatteutjämning om den progressiva beskattningen förbehölls staten och de för staten härigenom ökade skatteintäkterna användes för lättande av bördorna för landets mera skattetyngda kommuner. Efter tillstyrkande av bevillningsutskottet (bet. n r 32) biföll 1938 års riksdag framlagt förslag om progressivskattens avskaffande. Avsikten med utjämningsskatten var att skaffa medel till skatteutjämning. På sätt framgår av proposition n r 102 till 1927 års riksdag (s. 294) fann vederbörande departementschef det lämpligt att inrätta en särskild skatt för detta ändamål för att lättare kunna urskilja vad som inflöt genom den nya beskattningen och därigenom få en gräns för skatteutjämningens omfattning mera permanent fastslagen. Det ansågs nämligen ej lyckligt om utjämningens omfattning blev beroende av årliga anslagsbeslut. Sedan man 1938 (prop, nr 258 s. 69) funnit att tillräckliga skäl inte längre syntes föreligga för att bibehålla en specialbudgetanordning för skatteutjämningen, upphävdes förordningen om utjämningsskatt. Med hänsyn till det samband som föreligger mellan kommunernas beskattningsrätt och skatteutjämningsproblemet samt till det allmänna önskemålet

att om möjligt finna en mera definitiv lösning av detta problem torde det emellertid ligga nära till hands att ånyo pröva möjligheterna att medelst en särskild beskattning helt eller delvis lösa skatteutjämningsfrågan. Enligt nuvarande ordning utgör den allmänna kommunalskatten, som utgår på grundval av inkomst och garantibelopp för fastighet, grunden för kommunernas intäkter, medan övriga skatter som uppbärs av kommunala samfälligheter h a r en från finansiell synpunkt begränsad betydelse. Utvecklingen under senare år — med växande kommunala uppgifter på en mängd förvaltningsområden särskilt i fråga om skolväsendet, socialvården, hälsovården och byggnadsväsendet — har emellertid medfört att det för många kommuner med vikande eller stagnerande skatteunderlag uppstått svårigheter att finansiera sina förvaltningsuppgifter. Skulle utvecklingen framdeles gå i riktning mot nya och vidgade kommunala uppgifter uppkommer spörsmålet huruvida en vidgad statsbidragsgivning är den lämpligaste lösningen av dessa kommuners ekonomiska problem eller om andra vägar måste sökas. Mot denna bakgrund kan det finnas anledning att i samband med den omprövning av skattesystemet i hela dess vidd som nu förestår även uppta de kommunala beskattningsformerna till granskning. Då vid den kommunala inkomstbeskattningen i princip gäller att kommun äger beskattningsrätt till inom kommunen lokaliserade förvärvskällor, kan härvid den indirekta beskattningen komma i blickpunkten, i synnerhet som denna beskattningsform genom den allmänna varuskattens tillkomst fått en väsentligt större tyngd i det statliga skattesystemet. Det synes sålunda kunna diskuteras att också tillföra kommunerna en omsättningsskatt som komplement till redan

124 existerande kommunala beskattningsformer. En kommunal omsättningsskatt som utformades endast i syfte att tillföra alla kommuner ytterligare skatteinkomster skulle givetvis medföra en ökning av ojämnheten i det kommunala skattetrycket. En sådan skatt skulle i första hand gynna de folkrika kommunerna med relativt god tillgång på skatteunderlag och därför från skatteutjämningssynpunkt kunna möta invändningar. Om däremot skatten i likhet med den 1938 avskaffade progressivskatten utformades med det dubbla syftet att dels tillföra alla kommuner ytterligare skatteinkomster, dels tjäna som underlag för en finansiering av skatteutjämningsstödet till de kommuner som trots ökade skatteinkomster inte skulle ha tillräckliga ekonomiska resurser skulle sådana invändningar förlora väsentligt i styrka, särskilt om — såsom här förutsatts — kommunerna framdeles kommer att anförtros nya kostnadskrävande uppgifter av sådan omfattning att ytterligare statsbidragsgivning blir erforderlig till alla kommuner, inte bara till de ekonomiskt svaga. Därest kommunerna tillerkändes rätt till en allmän omsättningsskatt skulle en sådan bidragsgivning kunna inskränkas eller kanske till och med bli obehövlig. Givetvis kan emellertid också en på sistnämnda sätt utformad beskattning möta betänkligheter. Från kommunalt håll skulle sålunda kunna invändas att en kommun tvingades utta kommunalskatt av sina medlemmar för andra ändamål än som betingades av den egna kommunens behov. Vidare skulle en dylik beskattning kunna antas medföra att de medel som stod till buds för skatteutjämning begränsades till det belopp som inflöt genom skatten även om dessa medel var otillräckliga. Om omfattningen av beskattningsrätten bestämdes av

statsmakterna och influtna medel fördelades genom statsmakternas försorg skulle skatten också kunna sägas i realiteten inte innebära en utvidgning av den kommunala beskattningsrätten utan snarare kunna betecknas som ett nytt sätt att finansiera skatteutjämningen. En sådan effekt skulle kunna uppnås genom att tillerkänna kommunerna rätt till viss procentuell andel av de medel som inflyter genom den statliga allmänna varuskatten. Som redan nämnts bör prövningen av de kommunala beskattningsformerna lämpligen ske i samband med den pågående översynen av hela skattesystemet. Då denna uppgift anförtrotts allmänna skatteberedningen samt frågan om finansieringen av skatteutjämningsstödet faller utanför kommitténs uppdrag, har kommittén inte ansett sig böra närmare undersöka möjligheterna att genom åtgärder på den indirekta beskattningens område bidra till lösningen av skatteutjämningsspörsmålet. Kommittén har emellertid allmänt velat peka på den möjlighet som kan föieligga i den antydda formen av indirekt kommunal beskattning.

7.3 Statsbidragsgivningen

Inom ramen för kommitténs uppdrag ligger att undersöka vilka åtgärder på statsbidragsgivningens område som kan vara lämpliga för att utjämna skillnaderna i det kommunala skattetrycket. I direktiven har därvid som en framkomlig väg nämnts möjligheten att ompröva grunderna för de skatteunderlagsgraderade statsbidragen och kommunbidragen. I olika sammanhang h a r hävdats — framhålles i direktiven — att en effektiv utjämning av det kommunala skattetrycket icke kan uppnås enbart genom speciella åtgärder av detta slag. Dessa åtgärder måste, har man ansett, kom-

125 pletteras med ett allmänt statsbidrag med skatteutjämnande effekt. Utrymmet för ytterligare statsbidragsgivning till kommunerna är emellertid — anmärker departementschefen — under de närmaste åren ytterst begränsat. Läget torde få bedömas så att införandet av ett allmänt statsbidrag knappast kan ifrågakomma annat än i samband med att ställning tas till en slutlig avveckling av de statsbidrag som utgår i anledning av ortsavdragsreformerna. Som förutsatts vid genomförandet av dessa reformer bör en utredning av de kommunala skatteutjämningsproblemen även avse frågan om en fortsatt reducering av dessa bidrag. I tilläggsdirektiven preciseras utrymmet för statsbidragsgivning så att det förslag till ett skatteutjämningsbidrag och därmed förbundna åtgärder som kommittén har i uppdrag att utarbeta, måste utformas och avvägas mot bakgrunden av de resurser som u n d e r budgetåret 1963/64 står till förfogande för statsbidrag i form av skatteersättning och skattelindringsbidrag. Kommunernas uppgift att ombesörja angelägenheter av allmänt intresse h a r redan tidigt förutsatt att staten lämnat kommunerna ekonomiskt stöd. Efter hand h a r detta stöd blivit av avsevärd omfattning. Detta h a r särskilt gällt de senaste årtiondena då förvaltningsuppgifter i vidgad omfattning tillförts kommunerna. Ökningen av antalet uppgifter har såsom av den tidigare redogörelsen framgått lett till att statsbidragssystemet kommit att omfatta ett stort antal speciella bidrag, tillkomna vid skilda tidpunkter och med bidragsbestämmelser som både formellt och materiellt är mycket olika utformade. Bidragssystemet h a r därigenom blivit ytterst komplicerat. Försök har på senare tid gjorts att förenkla statsbidragsgivningen. Allmän-

na statsbidragsutredningen framlade 1952 sitt principbetänkande (SOU 1952:44) angående driftbidrag till primärkommuner. Grundtanken däri var att ett allmänt statsbidrag utan anknytning till något bestämt utgiftsändamål skulle införas. På grund av den kritik som uttalades under remissbehandlingen fick utredningen i uppdrag att överarbeta sitt förslag och resultatet härav framlades 1956 i ett betänkande om förenklad statsbidragsgivning i fråga om driftbidrag till primärkommunerna (SOU 1956:8). Betänkandet föranledde beslut av statsmakterna påföljande år och innebar att 27 speciella driftbidrag ersattes av två — ett lärarlönebidrag och ett bidrag till högre skolor. Allmänna statsbidragsutredningen har sedermera i ett den 3 december 1956 avgivet betänkande (stencilerat) framlagt förslag till förenkling av anläggningsbidragen till primärkommunerna, varjämte den i särskilda promemorior behandlat en del återstående driftbidrag till dessa kommuner m. m. Dessa förslag h a r föranlett vissa beslut av riksdagen. Frågan om statsbidragen till landsting och landstingsfria städer h a r behandlats av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården i dess betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948:48), liksom senare av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket i betänkande om hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena (SOU 1958:15). I proposition nr 171 till 1963 års riksdag angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m. h a r vidare framlagts förslag rörande de grundläggande ekonomiska spörsmålen på detta område, vilket sedermera h a r godkänts av riksdagen. Därjämte pågår

126 en översyn av statsbidragssystemet på sjukvårdens område genom år 1960 tillkallade utredningsmän. Det må slutligen nämnas att frågan om statsbidragen till kommunerna uppmärksammats även i andra sammanhang, bland annat av 1958 års besparingsutredning (SOU 1959:28) och av riksdagens revisorer. Otvivelaktigt har inom statsbidragssystemet på grund av de antydda åtgärderna åtskilliga förenklingar genomförts, vilka underlättat det administrativa arbetet både på den statliga och den kommunala sidan. Antalet bidrag är emellertid alltjämt stort och erbjuder en rik provkarta på bidrag till utgiftsändamål av varierande karaktär och betydelse. Trots de förenklingar som vidtagits kvarstår också enligt utbredd uppfattning avsevärda svårigheter att rätt tolka och tillämpa bidragsbestämmelserna. Om sålunda hittills gjorda ansträngningar att förenkla statsbidragssystemet inte medfört den rationaliseringseffekt man hoppats på, uppkommer frågan om det kan anses ändamålsenligt att kommittén söker lösa sin uppgift inom ramen för nuvarande bidragssystem. I det hänseendet får kommittén anföra följande. Till en början må erinras om att föredragande departementschefen i samband med anmälan den 20 november 1953 av frågan om fortsatt utredning angående rationalisering av de statliga driftbidragen till primärkommunerna anförde bland annat att skatteutjämningsproblemet fick lösas i annan ordning. Denna ståndpunkt intogs även av statsmakterna år 1957 vid behandlingen av grunderna för en förenklad statsbidragsgivning avseende driftbidragen till primärkommunerna (prop, nr 112). Ehuru skälet härför närmast var att vid överarbetningen söka undvika att omkastningarna i bidragstilldelningen blev

av större betydelse, ligger det i sakens natur att ett hänsynstagande till skatteutjämningsfrågan vid utformningen av de speciella driftbidragen försvårar möjligheterna att tillgodose kraven på enkelhet i bidragsgivningen. Självfallet innebär en sådan lösning av problemet också att nuvarande ordning med speciella bidrag konserveras för överskådlig tid. Skulle utvecklingen som hittills gå i riktning mot vidgad kommunal verksamhet och än fler statsbidragsformer försvåras ytterligare möjligheterna att åstadkomma en överskådlig och förenklad bidragsgivning. Även andra invändningar kan emellertid resas mot att i första hand inrikta arbetet på att åstadkomma skatteutjämning genom skatteunderlagsgraderade speciella statsbidrag. Sålunda torde en orsak till att de rådande skattetrycksskillnaderna mellan kommunerna inte kunnat i tillräcklig grad utjämnas genom de skatteunderlagsgraderade speciella bidragen vara att söka i det förhållandet att varje enskilt sådant bidrag i allmänhet utformats med den begränsade målsättningen att åstadkomma viss fördelning av utgifterna endast för förvaltningsgrenen i fråga. Att vid införandet av ett skatteunderlagsgraderat speciellt bidrag samtidigt ompröva redan existerande skatteunderlagsgraderade statsbidrag inom andra förvaltningsgrenar h a r inte varit praktiskt möjligt. Genom att de skatteunderlagsgraderade statsbidragen som regel utformats med i förväg fixerade gränsvärden för graderingen h a r den avsevärda ökning av skatteunderlagen i kommunerna som efter hand inträffat också lett till att allt fler kommuner blivit undantagna från graderingen samtidigt som graderingen blivit mindre starkt verkande för kommuner med ringa men växande skattekraft. Även om vid en allmän

127 översyn nämnda olägenheter kunde undanröjas skulle med hänsyn till att samhällsuppgifternas fördelning mellan stat och kommun inte är en gång för alla given stora svårigheter dock alltjämt föreligga att inom det speciella bidragssystemets ram rätt avväga de olika skatteutjämningsbidragen. Det avgörande skälet mot att i första hand söka lösa skatteutjämningsproblemet genom ändring av grunderna för de skatteunderlagsgraderade statsbidragen får emellertid anses vara att dylika åtgärder inte kan antas vara till fyllest. Som allmänna statsbidragsutredningen framhöll erhålles visserligen genom en differentiering av de speciella bidragen ökad skatteutjämningseffekt. Med nuvarande statsbidragssystem begränsas emellertid denna skatteutjämning till det skattetryck som föranledes av den speciella statsunderstödda verksamheten. Även om alla de nuvarande speciella statsbidragen differentieras, uppn å r man, som statsbidragsutredningen anmärkte, inte full skatteutjämning utan utjämning sker endast i den mån skattetrycket förorsakats av kostnader för de statsunderstödda verksamhetsgrenarna. De grenar av den kommunala verksamheten som faller utanför statsbidragssektorn kan, vilket utredningen

också framhöll, alltjämt föranleda starkt varierande skattetryck i kommunerna. För att skattetrycket i kommunerna skall kunna utjämnas också i denna del måste statsbidragsgivningen i princip utvidgas till att omfatta alla de kommunala verksamhetsgrenarna. Det är i huvudsak de nu nämnda omständigheterna som övertygat kommittén om att arbetet på att lösa skatteutjämningsproblemet i första hand bör inriktas på att söka skapa ett allmänt statsbidrag med skatteutjämnande syfte. Spörsmålet om en ändring av grunderna för de skatteunderlagsgraderade statsbidragen bör därefter angripas med utgångspunkt från en bedömning av det resultat det allmänna statsbidraget kan förväntas ge. Såsom i direktiven förutsatts bör det allmänna skatteutjämnande bidraget möjliggöra en avveckling av nuvarande i anledning av ortsavdragsreformerna utgående allmänna bidrag. Även det särskilda skattelindringsbidraget åt synnerligt skattetyngda kommuner bör om möjligt inarbetas i det allmänna bidraget. Ett allmänt statsbidrag bör också skapa förutsättningar — i vart fall på sikt — för en långtgående rationalisering av den speciella statsbidragsgivningen.

KAPITEL 8

Skatteutjämning genom ändrade regler för den interkommunala beskattningen

Som tidigare framhållits ingår i kommitténs uppdrag att ompröva de förslag till ändrade regler för den interkommunala beskattningen som kommunalskatteberedningen framlade i sitt 1942 avgivna betänkande (SOU 1942: 34) men som aldrig kom att läggas till grund för någon lagstiftning. Granskningen bör enligt direktiven ske mot bakgrunden av den ekonomiska utveckling som ägt rum efter det beredningen framlade sina förslag. Med hänsyn härtill skall kommittén i det följande till en början behandla spörsmålet om beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna. I ett andra avsnitt kommer härefter att behandlas reglerna om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål.

8.1 Beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna 8.1.1 A l l m ä n n a p r i n c i p e r Den kommunala beskattningens syfte att tillgodose kommunernas medelsbehov i den mån detta inte kan täckas med andra inkomster har i hög grad präglat utformningen av de kommunala beskattningsreglerna. Önskemålet att förse varje kommun med ett tillräckligt och någorlunda konstant skatteunderlag utgör sålunda motivet för fastighetsbeskattningen och samma syfte har den för den kommunala beskattningen uppställda principen om kom-

munen som ett självständigt, slutet beskattningsområde. Vid kommunalbeskattningen h a r en avvägning ansetts böra ske mellan å ena sidan kommunens intresse att utan inskränkningar få beskatta till densamma anknutna beskattningsföremål och å andra sidan den skattskyldiges intresse att bli beskattad efter sin förmåga. I enlighet härmed har de kommunala beskattningsreglerna utformats så att inkomstberäkningen för skattskyldig skall verkställas särskilt för varje kommun och avse hans inom kommunen förefintliga förvärvskällor utan hänsyn till sådana förvärvskällor som han kan ha haft inom annan kommun. Den skattskyldiges intresse h a r sålunda såtillvida underordnats kommunens beskattningsintresse att kommunen ej går miste om sin beskattningsrätt till skattskyldigs inom kommunen befintliga beskattningsföremål av den anledning att någon hans förvärvskälla inom annan kommun lämnat negativt resultat. Grunden för fördelningen av beskattningsföremålen h a r varit att ett särskilt samband ansetts föreligga mellan beskattningsföremålet eller dess innehavare, å ena, samt den beskattande kommunen, i motsats till alla andra kommuner, å andra sidan. Denna samhörighet har uppfattats på olika sätt. Med utgångspunkt från den s. k. intresseprincipen har sambandet ansetts ligga däri att förvärvsverksamheten dragit nytta

129 av kommunens anordningar och anstalter. För denna nytta eller för kommunens motsvarande kostnader h a r det synts riktigt att kommunen erhåller gottgörelse genom beskattning av verksamheten. Man h a r emellertid också velat se ett naturligt samband mellan en kommun och all förvärvsverksamhet inom dess gränser, oavsett den kommunala verksamhetens eventuella gagn för skapandet av de värden som blir föremål för beskattning. Förvärvsverksamhetens ekonomiska betydelse och i och för sig vinstgivande karaktär h a r därvid betonats i stället för nyttan av kommunens åtgöranden. Med uppfattningen att kommunen utgör ett slutet beskattningsområde har det även legat nära till h a n d s att anse kommunens beskattningsrätt omfatta alla skattekällor inom dess område. Vår kommunala inkomstbeskattning kan sammanfattningsvis sägas i första hand ta sikte på kommunens direkta förhållande å ena sidan till de skalteabjekt som befinner sig inom kommunens lokala maktområde och å andra sidan till de skattesubjekt som genom sin bosättning befinner sig inom samma område. I enlighet härmed h a r vår kommunalskattelag åt varje kommun inrymt befogenhet att dels ensam beskatta de inkomstkällor som anses lokaliserade inom densamma, dels beskatta de personer som anses bosatta inom kommunen för all inkomst av annan art än den som härrör från inkomstkällor, lokaliserade inom andra kommuner. 8.1.2 Gällande bestämmelser Med utgångspunkt från ovan i korthet angivna allmänna principer skall i det följande en n ä r m a r e redogörelse lämnas för gällande bestämmelser om beskattningsort. Inledningsvis må anmärkas att den kommunala inkomstskatten är en all-

män repartitionsskatt som beräknas på grundval av inkomst och av garantibelopp för fastighet. Garantibeloppet utgör för närvarande 2,5 procent av fastighetens taxeringsvärde och upptas som skattepliktig inkomst för fastighetens ägare i den kommun där fastigheten är belägen. Kommunalskattelagen anger sex huvudslag av inkomst, nämligen inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital. För varje inkomstslag skall inkomsten av varje förvärvskälla uppskattas för sig. Vad som är att anse som särskild förvärvskälla anges i 18 § KL. Varje av skattskyldig bedriven förvärvskälla hänföres enligt bestämmelserna om beskattningsort i 56—61 §§ KL till viss eller vissa kommuner. Skatt för inkomst av jordbruksfastighet och annan fastighet skall utgöras till kommun där fastigheten är belägen. Motsvarande gäller för skatt för sådan tillfällig förvärvsverksamhet som avser realisationsvinst vid avyttring av fastighet. Inkomst av rörelse som utövats från fast driftställe tas till beskattning i kommun där sådant driftställe begagnats. Inkomst av annat slag (av rörelse utan fast driftställe, tjänst, kapital och annan tillfällig förvärvsverksamhet än icke yrkesmässig avyttring av fastighet) beskattas i den skattskyldiges hemortskommun. Jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse kan bilda förvärvskällor som hänför sig till flera kommuner. Därvid skall inkomsten fördelas till beskattning mellan kommunerna. Eljest är förvärvskälla alltid begränsad till en viss kommun och inkomsten av förvärvskällan skall då i sin helhet beskattas i denna kommun. I 57 § 2 mom. KL meddelas beträffande vissa slag av rörelse speciella bestämmelser om i vilka kommuner inkomsten skall beskattas. Sålunda skall

130 inkomst av rörelse som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft beskattas såväl i kommun där huvudkontor eller vatten-, gas- eller kraftverk funnits som i kommun där förbrukning ägt rum; inkomst av järnvägsdrift i kommun där järnvägen haft huvudkontor samt i kommun där järnvägen framdragits och vid järnvägen anställd personal varit bosatt eller stationerad. I huvudsak samma bestämmelser har meddelats beträffande inkomst av andra trafikmedel, nämligen spårvägsdrift, linjetrafik med omnibus och kanaldrift. I fråga om rederirörelse gäller för det fall att rörelsen saknar fast driftställe och den skattskyldige hemortskommun att inkomsten av rörelsen beskattas i den kommun där fartyget h a r sin hemort. I 57 § 3 mom. har anvisats en särskild regel i fråga om rörelseidkare mellan vilka intressegemenskap råder (moder- och dotterföretag eller företag under i huvudsak gemensam ledning). Regeln avser det fall att dylika företag vid affärer sinsemellan genom åsättande av högre eller lägre pris än de i allmänhet gällande eller genom andra liknande åtgärder åstadkommit att inkomst av deras rörelse i avsevärd mån redovisats i annan kommun än den där inkomsten skulle redovisats om intressegemenskap inte förelegat. Har så skett skall som beskattningsort för den rörelseidkare hos vilken för hög inkomst redovisats beträffande skälig del av hans inkomst gälla den kommun där den andre rörelseidkaren skulle utgjort skatt för inkomsten om normal prissättning tillämpats. Närmare bestämmelser om fördelningen av rörelseinkomst mellan olika kommuner h a r meddelats i 58 § KL. Som huvudregel gäller att 5 procent av inkomsten skall tilldelas kommun där huvudkontor funnits. Detta procenttal

är en minimisiffra som kan överskridas när omständigheterna därtill föranleder. Återstående inkomst skall för rörelser av andra slag än i paragrafen särskilt angivna fördelas mellan tillverknings- och försäljningskommunerna. I lagtexten uttryckes detta så att inkomsten efter avdrag för huvudkontorsandelen skall beskattas »i de kommuner, där fast driftställe begagnats, efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade varors värde, handelsomsättningens storlek, antalet där syseisatta arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömande av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen». För vissa i 58 § särskilt angivna slag av rörelse, nämligen bankrörelse, annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med värdepapper, jordstyckningsföretag, rörelse som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, järnvägsdrift, spårvägsdrift, linjetrafik med omnibus samt kanaldrift finns särskilda bestämmelser meddelade rörande inkomstfördelningen. Beträffande exempelvis inkomst av bankrörelse gäller, på sätt i anvisningarna till paragrafen närmare anges, att dylik inkomst skall fördelas mellan de kommuner där huvud- eller avdelningskontor funnits efter det förhållande som in- och utlåningen vid varje kontor står till den sammanlagda in- och utlåningen vid samtliga kontor. I det fall särskild huvudkontorsandel skall beräknas för de ovannämnda speciella slagen av rörelse, utgör andelen 5 eller 10 procent av inkomsten, beroende på rörelsens art. Den valmöjlighet i fråga om huvudkontorsandelens storlek som fördelningsregeln för »rörelse i allmänhet» erbjuder föreligger inte i dessa fall. Beträffande de närmare reglerna om

131 inkomstfördelningen mellan kommunerna när förvärvskälla jordbruksfastighet eller annan fastighet omfattar fastigheter inom olika kommuner gäller enligt 56 § andra stycket KL att den från fastigheterna gemensamt härflutna inkomsten skall tas till beskattning i varje kommun till så stor del som kan anses ha influtit inom kommunen. Kan utredning härom inte vinnas, sker fördelningen efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till den bruttointäkt som influtit inom varje kommun eller till det förhållande vari fastigheternas taxeringsvärden stått till varandra.

8.1.3 K o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n s förslag Kommunalskatteberedningen ansåg att fällande bestämmelser i fråga om beskattningsföremålens fördelning mellan olika kommuner inte var tillfredsställande. Beredningen anförde till stöd härför bland annat följande. Grunden för kommunalbeskattningen var att finna i det förhållandet att staten anvisat kommunerna vissa samhällsuppgifter och tillerkänt dem viss beskattningsrätt för att möjliggöra för dem att fullgöra dessa uppgifter. Enligt beredningens mening kunde kommunerna inte anses ha några i sakens natur grundade anspråk på att få förfoga över alla de inom deras områden befintliga skattekällorna. Ändrade förhållanden kunde nödvändiggöra en utökning, inskränkning eller omfördelning av de beskattningsföremål som tidigare anvisats kommunerna av staten. Även om en fördelning av beskattningsföremålen med den angivna utgångspunkten väsentligen borde syfta till att varje kommun erhöll ett för sina uppgifter avpassat skatteunderlag, kunde man vid fördelningen dock inte bortse från det samband som fanns mel-

lan kommunerna och de inom desamma lokaliserade förvärvskällorna och bosatta personerna. Det syntes naturligt och tillbörligt att inkomsttagare som för sin förvärvsverksamhet eller för sin person kom i åtnjutande av de förmåner vilka en viss kommuns verksamhet erbjöd erlade skatt just till denna kommun. I den kommunala självstyrelsens intresse var det också angeläget att beskattningsföremålen beskattades där vederbörande skattskyldig kunde ta del i de kommunala angelägenheterna eller eljest utöva inflytande på desamma. Enligt beredningens mening borde de kommunala beskattningsföremålen dock inte hänföras till andra kommuner än sådana med vilka de hade ett påtagligt samband. Då det gällde att avgöra med vilken kommun en viss förvärvsverksamhet skulle anses ha sådant samband att inkomsten därav borde beskattas i kommunen, syntes avseende framför allt böra fästas vid de kostnader som verksamheten förorsakade kommunen. Fanns ej sådant samband som kunde föranleda beskattning inom någon förvärvskommun fick antingen inkomsttagarens person träda i förgrunden och beskattning ske i dennes hemortskommun eller också borde beskattning ske för gemensamt kommunalt ändamål. Förvärvskommunernas beskattningsrätt hade i ett betydelsefullt avseende beskurits så starkt att grundsatsen om kommunernas rätt att beskatta inom deras områden lokaliserade förvärvskällor till stor del förlorat sin betydelse. Inkomst av kapital som oftast h ä r r ö r d e från produktiv egendom i olika kommuner hade sålunda av taxeringstekniska skäl inte kunnat tas till beskattning i förvärvskommunen utan i den skattskyldiges hemortskommun. Härigenom hade skatteunderlaget kommit att i viss grad förskjutas från landskommuner till kommuner av samhälls-

132 karaktär där kapitalägarna företrädesvis var bosatta. Även i andra avseenden syntes den nuvarande fördelningen av de kommunala beskattningsföremålen mindre lycklig. Med avseende å fördelningen av inkomst av rörelse som bedrevs inom flera kommuner hade icke tillräckligt beaktats graden av det samband som fanns mellan olika rörelsegrenar och respektive kommuner. Samhörigheten mellan en rörelse och den kommun där rörelsen drevs kunde vara av mycket olika styrka beroende på rörelsens art. En industri behövde ofta hamnanläggningar, vägar, ledningar o. dyl. som det ankom på kommunen att anordna. För handelsrörelse som inte tog direkt befattning med varor, t. ex. agenturrörelse, för penninghandel av olika slag eller för rörelses ledning, torde den kommunala verksamheten i orten vara av m i n d r e betydelse. Ofta uppbars sådan rörelse väsentligen av högt kvalificerade personliga insatser eller av immateriella värden, t. ex. goodwill, vilka inte hade något lokalt samband med en viss kommun. Den verkliga ledningen av ett företag kunde sålunda utövas å annan ort än där rörelsen officiellt hade sin ledning och av personer som inte hade anställning vid företaget. Med hänsyn härtill syntes huvudkontor där rörelses ledning utövades och försäljningskontor endast ha en m i n d r e grad av gemenskap med den kommun där de var förlagda. I detta sammanhang framhöll beredningen även att vid fördelning av rörelseinkomst mellan flera kommuner rörelsegrenarnas yttre omfattning i olika kommuner inte kunnat i önskvärd grad beaktas i praxis. Detta hade — särskilt tidigare — varit till nackdel för tillverkningskommunerna vilkas intressen inte blivit tillgodosedda i den

utsträckning som motsvarat deras av den industriella verksamheten förorsakade bördor. Även principen att varje kommun skall anses som ett slutet beskattningsområde kunde enligt kommunalskatteberedningens mening ha vissa m i n d r e önskvärda verkningar. Detta gällde ej blott beträffande de skattskyldiga som stundom blev beskattade utöver sin verkliga skatteförmåga utan även beträffande beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna. I de fall en skattskyldig redovisade en god inkomst till beskattning i förvärvskommunen men inte någon inkomst i hemortskommunen eller tvärtom kunde avvägningen mellan kommunernas intressen att beskatta den skattskyldige synas otillfredsställande. En fördelning av inkomsten mellan kommunerna skulle i sådana fall ge ett rimligare resultat. Beredningen konstaterade vidare att de gällande beskattningsreglerna i tilllämpningen gett en mycket ojämn fördelning av skatteunderlaget mellan kommunerna samt att en mycket viktig orsak till det mångenstädes för höga skattetrycket var olikheten i skattekraft. En jämnare fördelning av beskattningsföremålen mellan kommunerna var därför ägnad att minska behovet av direkt skatteutjämnande åtgärder. Kommunalskatteberedningen utvecklade sina allmänna synpunkter närmare sålunda. Beträffande rörelse som bestod i såväl tillverkning som handel i olika kommuner fann beredningen angeläget att bättre tillgodose tillverkningskommunernas beskattningsrätt. Därvid borde ej blott den s. k. handelsandelen begränsas utan det var även erforderligt att ändra huvudregeln att inkomst skulle beskattas i den kommun där den åtnjutits. Sistnämnda regel syntes inte ge ett riktigt uttryck för de fördelnings-

133 grunder som u n d e r utvecklingens gång vunnit insteg i praxis och som enligt beredningens åsikt borde gälla. Det var endast i undantagsfall möjligt att med någon säkerhet beräkna h u r stor del av en rörelses inkomst som åtnjutits i den ena eller andra kommunen. För en sådan beräkning fordrades bland annat kännedom om det ekonomiska utfallet av olika verksamhetsled inom företaget. Även om företagen ofta lät de olika grenarnas resultat framträda var för sig i bokföringen, skedde detta från andra synpunkter än inkomsttaxeringens. Uppdelningen måste därför — som bestämmelserna även anvisade — i allmänhet bestämmas av andra faktorer, t. ex. värdet å tillverkade varor, omsättningens storlek eller antalet sysselsatta arbetare. I själva verket syntes även fördelningen mellan olika driftställen av samma art i regel ske efter rörelsens omfattning å densamma och ej efter driftställenas andel i rörelsevinstens uppkomst. I fråga om utmätandet av huvudkontorsandelen hade stadgandet angående sådan andel kommit att verka som en begränsning som i viss mån syntes stå i motsats till huvudregeln att den ekonomiska betydelsen av varje verksamhet borde utgöra fördelningsgrund. Huvudkontorsandelen torde nämligen i allmänhet inte vara så stor att den motsvarade den ekonomiska betydelsen av den vid kontoret bedrivna verksamheten. Huvudregeln att inkomsten skulle beskattas där den åtnjutits syntes inte heller väl ansluta sig till bestämmelserna om beskattningsort, anförde beredningen vidare. Då beskattning skulle ske endast där fast driftställe fanns, dvs. där rörelsen kunde anses lokaliserad, syntes fördelningen mellan flera driftställen böra ske med hänsyn till h u r starkt lokalt anknuten rörelsen genom

varje driftställe var till vederbörande kommun. D ä r så ej skedde kunde inträffa att kommun — till vilken rörelse hade en lokal anknytning som var så svag att man endast med tvekan kunde anse fast driftställe föreligga — tillfördes en betydande andel av vinsten, därför att den vid driftstället bedrivna verksamheten hade stor ekonomisk betydelse och detta trots att kommunen om sambandet varit obetydligt svagare icke skulle ha fått beskatta någon del av inkomsten. Såväl i gällande bestämmelser som i praxis hade förekommit avvikelser från regeln att inkomst skulle beskattas där den åtnjutits. Om — som beredningen förordade — även handelsandelen begränsades, skulle det knappast längre finnas något egentligt utrymme för regelns tillämpning. Regeln gav inte heller något riktigt uttryck för samhörigheten mellan en rörelse och den kommun där rörelsen drevs. Sådan samhörighet förelåg endast i mindre grad genom att rörelsens ledning utövades inom kommunen eller genom att försäljningen av produkter förlagts dit, även om sådan verksamhet kunde anses vara av mycket stor ekonomisk betydelse för företaget i dess helhet. Det var väsentligen verksamhetens yttre omfattning som var avgörande för samhörighetens styrka. Regeln att inkomst skulle beskattas där den åtnjutits kunde måhända förefalla naturlig om man föreställde sig att varje kommun enligt densamma fick beskatta den inkomst som där »uppkommit» eller »skapats». Det ekonomiska livet torde emellertid vara alltför komplicerat för att man i allmänhet skulle kunna avgöra var inkomst skapades. F ö r övrigt syntes det knappast finnas skäl för att inkomst som skapades genom högt kvalificerad personlig verksamhet, t. ex. genom en rörelses ledning, skulle i sin helhet be-

134 skattas där de tämligen oväsentliga yttre anordningarna för denna verksamhet fanns. Beredningen kom alltså till den uppfattningen att den allmänna fördelningsregeln borde erhålla ett annat innehåll. Beredningen hade därvid övervägt att införa en liknande allmän fördelningsregel som den vilken gällde i Danmark, nämligen en fördelning efter arbetslöner. En sådan fördelningsregel skulle i många fall vara lämplig och ha den fördelen att tvister inte behövde uppkomma i nämnvärd utsträckning. Emellertid skulle en sådan regel på grund av sin schablonmässiga karaktär i många fall inte leda till ett tillfredsställande resultat och jämväl innebära en onödigt vittgående ändring av den rådande fördelningen. Beredningen stannade därför vid den huvudregeln att fördelningen skulle bestämmas av omfattningen och beskaffenheten av den verksamhet som bedrivits i vederbörande kommun i jämförelse med omfattningen och beskaffenheten av verksamheten i dess helhet. Hänsyn skulle därjämte tas till de kostnader och olägenheter som olika rörelsegrenar vållade kommunerna. Beredningen hade vidare övervägt en ytterligare begränsning av beskattningsrätten för de kommuner där tillverkning ej ägde rum, nämligen genom att bortta huvudkontorsandelen. Då emellertid huvudkontorsandelen genom gällande bestämmelser var tämligen snävt begränsad och därför inte hade någon betydelse för fördelningen av inkomstunderlaget mellan kommunerna, ansåg sig beredningen inte ha skäl att framlägga något förslag i denna fråga. Praxis syntes även gå i den riktningen att huvudkontorsandelen sällan bestämdes till mer än 5 procent. Ytterligare fann beredningen, som beträffande beskattning av fastigheter fö-

reslagit övergång från gällande garantiskattesystem till en fristående objektskatt, att vid fördelning av rörelseinkomst särskild hänsyn borde tas till sådan kommun d ä r fastighet som användes i rörelse var belägen. I enlighet med det anförda föreslog beredningen sammanfattningsvis följande regler. Den i 58 § sista stycket KL upptagna fördelningsregeln för »rörelse i allmänhet» borde utbytas mot en bestämmelse av innehåll att rörelseinkomst skulle beskattas i varje kommun där fast driftställe begagnats till så stor del som skäligen kunde anses belöpa på kommunen med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den där bedrivna verksamheten jämfört med omfattningen och beskaffenheten av verksamheten i dess helhet. Beträffande all rörelse skulle vidare gälla att i kommun där den skattskyldige tillhörig, i rörelsen använd fastighet var belägen skulle först beskattas så stor del av inkomsten som motsvarade 5 procent av fastighetens taxeringsvärde (fastighetsandel). Förslog ej inkomsten därtill och fanns flera sådana kommuner, skulle inkomsten fördelas mellan dem i förhållande till de inom varje kommun belägna fastigheternas taxeringsvärden. I en föreslagen ny punkt av anvisningarna till 58 § KL utvecklade beredningen ytterligare den allmänna principen. Sålunda borde —• efter avräknande av fastighetsandelen — fördelning av inkomsten ske med hänsyn till rörelsens yttre omfattning inom varje kommun och u n d e r beaktande av att skilda grenar av en rörelse kunde med avseende å sin beskaffenhet i väsentligt olika mått förorsaka de kommuner inom vilka rörelsen utövats olägenheter och kostnader. I kommun där huvudkontor

funnits

135 skulle vid fördelningen beskattas 5 procent eller där omständigheterna därtill föranledde högre procent av den inkomst som översteg eventuell fastighetsandel (huvudkontorsandel). Omfattade rörelsen endera tillverkning eller handel, borde — sedan faslighetsandel och huvudkontorsandel avräknats — den återstående inkomsten i allmänhet fördelas, i förra fallet efter arbetarantalet eller tillverkade varors värde och i senare fallet efter handelsomsättningen å de särskilda driftställena. Omfattade rörelse tillverkning och försåldes vad som tillverkades i detalj eller eljest på sådant sätt att rörelsen kunde anses omfatta jämväl handel, borde, om dessa rörelsegrenar varit förlagda till skilda kommuner, den återstående inkomsten uppdelas i tillverkningsandel och handelsandel. Endast då särskilda skäl därtill var för handen borde handelsandelen bestämmas högre än till hälften av tillverkningsandelen, dvs. att av den till fördelningen återstående inkomsten skulle 1/3 utgöra handelsandel och 2/3 tillverkningsandel. Ägde försäljningen inte rum på sätt nu angetts, skulle hela vinsten anses belöpa på tillverkningen.

8.1.4 Remissyttrandena över kommunalskatteberedningens förslag I remissyttrandena över kommunalskatteberedningens betänkande ägnades beredningens förslag i förevarande del en jämförelsevis ringa uppmärksamhet. Några remissinstanser ställde sig dock kritiska till förslaget. Sålunda anförde Skånes handelskammare bland annat att det knappast torde kunna göras gällande att tillverkningskommunerna i allmänhet tillhörde dem där behovet av en skatteutjämning var mest kännbart. Därest ej uppenbara inadvertenser skulle uppstå torde det dessutom

vara påkallat att vidhålla inkomsten även som p r i m ä r fördelningsgrund. Skulle vid kommunernas konkurrens om skatteobjekten införas en annan, av inkomsten oberoende p r i m ä r fördelningsgrund torde icke kunna undvikas att kommunernas beskattningsrätt mer eller mindre eluderades genom ovidkommande förhållanden, exempelvis verksamhetens organisatoriska uppbyggnad. Ej heller syntes en sådan omfördelning som den ifrågasatta väl förena sig med det faktum att ekonomiskt sett försäljningen i jämförelse med tillverkningen under normala marknadsförhållanden oftast var den icke minst fordrande uppgiften och därför också för sitt framgångsrika bedrivande bland annat förutsatte en däremot svarande kommunal miljö. Som i betänkandet framhållits syntes knappast kunna hävdas att gällande huvudregel med sin anknytning till inkomsten utgjort något avgörande hinder för att i tillämpningen även beakta kommunernas kostnadssynpunkter. Tvärtom hade just konstaterats en tilltagande praxis i denna riktning. Även Smålands och Blekinge handelskammare kritiserade den föreslagna allmänna fördelningsregeln och framhöll bland annat att en så mångtydig formulering som rörelsens »yttre» omfattning torde komma att ge anledning till åtskilliga tvister. Det torde vara förenat med avsevärda svårigheter att på föreslagna grunder åstadkomma en rättvis fördelning. Också kammarrätten var tveksam om lämpligheten av att beredningens förslag i denna del genomfördes. Sålunda anfördes i kammarrättens yttrande bland annat. Beredningens förslag härutinnan syftar huvudsakligen till att, i de fall då en rörelse omfattar både tillverkning och handel, de kommuner, där tillverkningen be-

136 drives, skola erhålla större andel av vinsten än vad de med nuvarande bestämmelser kunna få. Det faller sig ej så lätt att överblicka verkningarna av beredningens förslag i denna del. Beredningen uppger själv att praxis i stort sett redan utvecklat sig i samma riktning som förslaget. I den mån detta sålunda endast innebär ett lagfästande av nämnda praxis torde från kammarrättens sida intet vara att erinra. Beredningen anser emellertid att de föreslagna reglerna i en del fall torde komma att rubba de fördelningsgrunder, vilka i praxis år efter år tillämpats beträffande de inom flera kommuner verksamma företagen. Kammarrätten är med hänsyn härtill tveksam om lämpligheten av att beredningens förslag på denna punkt genomföres. För ett stort antal företag har frågan om fördelningen av rörelseinkomsten besvärsvägen dragits under kammarrättens och regeringsrättens prövning. Starka skäl tala enligt kammarrättens mening för att man ej bör utan tvingande skäl rubba de fördelningsgrunder, som beskattningsdomstolarna i föreliggande fall ansett sig böra tillämpa och som därefter kanske i en lång följd av år tillämpats av respektive företag. Beredningen synes också själv tro att ett genomförande av förslaget icke kommer att medföra några större förskjutningar av skatteunderlaget. Mellankommunala prövningsnämnden uppgav i sitt yttrande bland annat att i de tvister om inkomstfördelning som prövningsnämnden haft att avgöra nämnden ofta mött den åsikten att kommunernas beskattningsanspråk borde stå i relation till de olägenheter och kostnader en rörelse förorsakade den kommun där rörelsen drevs. Nämnda åskådning torde också i någon mån ha kommit att påverka flera instansers beslut i dylika frågor, oaktat KL anvisade ett bedömande av i vad mån inkomsten kunde anses ha åtnjutits i viss kommun. På grund av den faktiska rättsutvecklingen syntes det därför som om de i betänkandet föreslagna lagändringarna icke i större utsträckning skulle komma att rubba den rådande inkomstfördelningen.

8.1.5 F ö r d e l n i n g s r e g l e r n a s behandling i riksdagen Även i riksdagen h a r vid skilda tillfällen u n d e r senare år fråga väckts om ändring av fördelningsreglerna i förvärvskällan rörelse. Vid 1954 års riksdag yrkades sålunda i de likalydande motionerna 1:326 och 11:283 — förutom att repartitionstalet måtte sänkas från 4 till 3 procent — att viss del av rörelseinkomsten, motsvarande 2 procent av för beskattningsåret gällande taxeringsvärde å i rörelsen använd fastighet, skulle beskattas i kommun där fastigheten var belägen. Hade i rörelsen använts flera, i olika kommuner belägna fastigheter och var rörelseinkomsten otillräcklig för att ge varje fastighetskommun så stor del av inkomsten som motsvarade 2 procent av taxeringsvärdet skulle inkomsten fördelas mellan dem i förhållande till de inom varje kommun belägna fastigheternas taxeringsvärden. Till stöd för yrkandet anfördes bland annat att det första steg till fastighetsskattens avskaffande som togs av 1953 års riksdag genom sänkningen av repartitionstalet från 5 till 4 var alltför litet. Repartitionstalet borde icke ha satts högre än 3. 1953 års riksdagsbeslut innebar även en ä n d r i n g av reglerna om fördelning av inkomst mellan olika kommuner i de fall då förvärvskälla vari fastighet ingick skulle tas till beskattning i mer än en kommun. Denna ändring torde icke ha varit avsiktlig, eftersom någon utredning eller motivering ej hade förebragts. Den ordning som härutinnan gällde enligt de tidigare bestämmelserna borde återställas. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 36 avstyrkte bevillningsutskottet yrkandet. Vid 1956 års riksdag framfördes i de

137 likalydande motionerna 1:292 och I I : 240 ånyo yrkanden om ändring av 58 § KL. Yrkandena, som var av samma innebörd som de av 1954 års riksdag behandlade, avslogs. Vid 1957 års riksdag yrkades i avgivna motioner (1:417 och 11:525) — förutom en sänkning av repartitionstalet till 1,5 — ändring av reglerna för fördelningen av rörelseinkomst mellan olika kommuner av innebörd att i de fall fastighet ingick i rörelsen inkomst motsvarande 5 procent av fastighetens taxeringsvärde alltid skulle beskattas i den kommun där fastigheten var belägen; fastighetskommunen skulle alltså erhålla samma andel av inkomsten som när repartitionstalet för fastighet var 5. Motionärerna föreslog fördenskull att av rörelseinkomsten skillnaden mellan å ena sidan 5 procent av taxeringsvärdet och å andra sidan garantibeloppet skulle hänföras till den kommun där fastigheten var belägen. I betänkande n r 32 avstyrkte 1957 års bevillningsutskott bifall till yrkandet. Utskottets förslag godkändes av riksdagen. Även beträffande gällande regler om beräkning av huvudkontorsandel har i riksdagen motionsvis framställts yrkanden om ändring. Sålunda hemställdes vid 1955 års riksdag i motionen 11:179 att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till sådan ändring av 58 § kommunalskattelagen, att bestämmelserna att fem procent eller eventuellt mera av rörelseinkomst skall föras till kommun, där huvudkontor finnes, utgår, samt till sådan ändring av 61 § samma lag, att kontor ej räknas som fast driftställe». Ifrågavarande bestämmelser hade — enligt vad som framhölls i motionen — lett till att rörelsevinster i många fall fördelats så att en inte ringa del

därav hänförts till kommun där företaget hade huvudkontor eller annat kontor till förfång för tillverknings- eller produktionskommunerna. Det fanns ingen som helst anledning att föra en del av vinsten till kommun där intet produktivt arbete utfördes. Enbart den omständigheten att huvudkontor fanns på viss plats borde ej föranleda till att just den kommunen fick rätt att beskatta en del av vinsten. Efter att ha redogjort för gällande regler rörande fördelningen av rörelseinkomst beträffande företag som både tillverkade och sålde varor och påpekat att en förskjutning i praxis till förmån för tillverkningskommunerna ägt rum förklarade bevillningsutskottet (bet. nr 48) att vad i motionen anförts inte kunde utgöra skäl för ett slopande eller en minskning av huvudkontorsandelen. Det i motionen berörda spörsmålet utgjorde härjämte endast en del av det större problemet om fördelning av rörelseinkomst över huvud taget. Beträffande yrkandet att kontor inte borde anses som fast driftställe framhöll utskottet att om ett företag haft ett kontor i en kommun detta i och för sig inte innebar att en till sin storlek bestämd del av rörelseinkomsten skulle beskattas i kommunen. Hur stor del av inkomsten som skulle hänföras till ifrågavarande kommun bestämdes från fall till fall med ledning av de i 58 § angivna omständigheterna. Storleken av denna inkomstdel var beroende av omfattningen av kontorets verksamhet. Enligt utskottets åsikt kunde i betraktande av grunden till gällande regler om fördelning av rörelseinkomst berättigade anmärkningar ej riktas mot de resultat som erhölls vid en rätt tillämpning av förevarande stadgande. Vid 1956 års riksdag hemställdes i motionerna 1:302 och 11:245 att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

138 anhålla om utredning och förslag till sådan ändring av 58 § kommunalskattelagen, att bestämmelserna att fem procent eller eventuellt mera av rörelseinkomst skall föras till kommun där huvudkontor finnes utgår». I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 29 erinrade 1956 års bevillningsutskott om vad i frågan förekommit vid 1955 års riksdag. I likhet med 1955 års utskott fann utskottet ifrågavarande spörsmål endast utgöra en del av det större problemet om fördelning av rörelseinkomst över huvud taget, varför utskottet inte ansåg sig kunna biträda yrkandet i motionerna om en särskild utredning av förevarande fråga. På sätt framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande principer på kommunalbeskattningens område har hemortskommunen tillerkänts rätt att ensam beskatta inkomst av tjänst, kapital samt — med viss inskränkning —• av tillfällig förvärvsverksamhet. Av förarbetena till KL framgår att skälen härför varit att en sådan ordning synts rimlig, enär de ortsavdrag och allmänna avdrag som skulle avräknas förlagts till denna kommun. Även taxeringstekniska skäl har ansetts tala för en sådan ordning. Det har emellertid framhållits av bland andra 1921 års kommunalskattekommitté att förenämnda förvärvskällor understundom kan innefatta intäkter som i verkligheten influtit inom annan kommun. I fråga om inkomst av tjänst berördes spörsmålet om hemortskommunens beskattningsrätt senast i motion till 1962 års riksdag (11:607). I motionen framhölls att det i ökad utsträckning förekom att medborgarna i riket tillbringade sin fritid i annan kommun än mantalsskrivningskommunen. Möjligheten att lämna för fritidsvistelse lämplig miljö och godtagbar allmän service kunde kräva betydande ekonomiska en-

gagemang för fritidskommunen. Den nuvarande utformningen av den kommunala beskattningen innebar emellertid inte någon tillfredsställande fördelning mellan mantalsskrivningskommunen och fritidskommunen. Motionären yrkade därför att möjligheterna till åstadkommande av en dylik fördelning måtte snarast prövas. 1962 års bevillningsutskott (bet. nr 17) fann de i motionen anförda synpunkterna värda beaktande. U n d e r hänvisning till denna kommittés arbete framhöll utskottet emellertid att den i motionen aktualiserade frågan torde kunna förväntas finna sin lösning i ett vidare sammanhang. Utskottet ansåg under sådana förhållanden inte skäl föreligga att tillstyrka riksdagsskrivelse i ämnet utan avstyrkte bifall till motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

8.1.6 Gällande praxis Medan frågan om beskattningsorten för inkomst av rörelse ganska ofta varit föremål för regeringsrättens prövning, kan motsatsen sägas gälla beträffande spörsmålet om rörelseinkomstens fördelning mellan olika kommuner. Antalet till regeringsrätten hänskjutna fördelningsspörsmål är nämligen ringa vid jämförelse med sammanlagda antalet mål om beskattningsort som fullföljts till högsta instans. Anledningen härtill torde vara att många kommuner hittills inte ägnat fördelningsfrågorna erforderlig uppmärksamhet. Ofta torde ej heller hos vederbörande kommun finnas tillräcklig kännedom om rörelsens art, omfattning och inriktning för ett tillförlitligt bedömande av kommunens skatteanspråk. Under senare år har dock, särskilt hos de större städerna, förmärkts ett ökat intresse för dessa

139 frågor. Det är emellertid sannolikt att åtskilliga fördelningsfrågor vilka med hänsyn till sin natur borde föranleda prövning i högre instans alltjämt inte k o m m e r u n d e r sådant bedömande. Det ligger i sakens natur att regeringsrättens avgöranden oftast dikterats av omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt n ä r det gäller fördelningsfrågor torde det finnas anledning att iaktta stor försiktighet vid tolkningen av förefintliga avgöranden; ofta är det inte möjligt att ur desamma utläsa mera generella riktlinjer. Med hänsyn härtill skall i det följande endast lämnas ett par exempel på fördelningsspörsmål som prövats av regeringsrätten. Av dessa åskådliggör det ena en viss förskjutning av beskattningsrätten till förmån för kommuner där produktion ägt r u m ; det andra ger anvisning om h u r inkomstfördelningen bör ske beträffande förvärvskälla som omfattar såväl speciella slag av rörelse som sådan förvärvsverksamhet i allmänhet. Beträffande det först åsyftade spörsmålet — avseende rörelse omfattande både tillverkning och försäljning — ansåg redan kommunalskatteberedningen sig kunna uttala att i praxis framträtt en ökad benägenhet att tillerkänna kommun där tillverkning skett större andel av den gemensamma inkomsten än tidigare. Denna praxis synes sedermera ha befästs. Sålunda h a r i flera av regeringsrätten prövade mål inkomstfördelningen mellan de kommuner där tillverkning skett och de kommuner där försäljning ägt rum genomförts på det sätt att efter det huvudkontorsandel avräknats återstoden fördelats med 2/3 på tillverkningskommunerna och 1/3 på försäljningskommunerna. Mellan tillverknings- och försäljningskommunerna inbördes h a r därefter fördelningen ägt rum efter tillverkningsvärdet respektive omsättningen.

Det andra exemplet ger upplysning om h u r inkomstfördelningen bör äga rum dä blandad förvärvskälla föreligger. Därmed avses här en förvärvskälla som bestar av rörelsegrenar för vilka olika fördelningsregler skall iakttas, exempelvis en eller flera speciella regler förutom den allmänna regeln. I sädana fall har regeringsrätten godtagit följande tillvägagångssätt vid fördelning av inkomsten. Först har fastställts hur mycket av den totala nettoinkomsten frän förvärvskällan som skall anses ha härflutit från de olika rörelsegrenarna, varvid inkomstuppdelningen skett efter någon som skälig ansedd grund, såsom arbetarantal el. dyl. De på olika rörelsegrenar belöpande inkomstbeloppen har därefter fördelats efter de för varje rörelsegren gällande fördelningsreglerna. Som tidigare anförts blir emellertid i flertalet fall fördelningsfrågan aldrig föremål för prövning i högre instans. I allmänhet sker sålunda fördelningen i enlighet med i deklarationerna avgivna förslag, vilka godtas av vederbörande taxerings- eller prövningsnämnder. Pä detta sätt kommer samma fördelningsgrunder att tillämpas ett flertal är. Till följd av sin centrala ställning har mellankommunala prövningsnämnden en betydelsefull roll i fråga om utformningen av praxis beträffande fördelning mellan olika kommuner av inkomst av rörelse. Nämndens betydelse på detta område är särskilt stor, eftersom det ankommer på densamma att pröva de flesta större företags taxeringar. För många av dessa företag har nämnden kommit att träffa det slutliga avgörandet i fråga om inkomstfördelningen. Beträffande den närmare innebörden av mellankommunala prövningsnämndens praxis må antecknas att i Svensk Skattetidning (årgång 1948 s. 302 ff.)

140 intagits en redogörelse härför i vad avser fördelning av inkomsten å huvudkontorsandel, tillverkningsvinst och försäljningsvinst. Av redogörelsen framgår att om det gäller företag som bäde tillverkar varor och försäljer dessa genom egen försäljningsorganisation brukar, sedan i enlighet med 58 § KL i normalfallet 5 procent av den kommunalskattepliktiga inkomsten tillförts den kommun där huvudkontor för rörelsen funnits, den återstående delen av kommunalskattepliktiga inkomsten fördelas under antagande att 2/3 är tillverkningsvinst och 1/3 försäljningsvinst. Tillverkningsvinsten fördelas i förekommande fall i förhällande till tillverkningsvärdena eller efter annan grund som kan befinnas skälig och försäljningsvinsten med ledning av omsättningssiffrorna. Fördelning med ledning av specialbokslut för olika avdelningskontor godtas som regel icke. I vissa fall beräknas emellertid huvudkontorsandelen till 10 procent. För företag som uteslutande driver handelsrörelse brukar således huvudkontorsandelen beräknas efter den högre procentsatsen, om huvudkontoret ombesörjer varuinköpen. Förhöjningen motiveras med att någon del av vinsten bör hänföras till den del av huvudkontorets verksamhet som avser varuanskaffningen och som hos tillverkningsbolag motsvaras av tillverkningsvinst. Vidare brukar huvudkontorsandelen beräknas till 10 procent, om huvudkontoret är av särskilt stor betydelse, exempelvis om konstruktions- och forskningsarbeten i större omfattning bedrives i huvudkontorskommunen eller om huvudkontoret såsom hos våra stora exportindustrier sköter världsomfattande affärer. Slutligen brukar huvudkontorsandelen höjas till 10 procent i sädana fall då huvudkontoret sköter försäljningsarbetet men detta kräver jämförelsevis liten perso-

nal. Det har i sådana fall ansetts att huvudkontorskommunen skulle bli alltför gynnad, om den enligt vanlig schablon tillfördes 5 procent såsom huvudkontorsandel och 1/3 av återstående inkomst såsom försäljningsvinst. Huvudkontorskommunen tillgodoräknas i stället en m i n d r e försäljningsvinst genom att huvudkontorsandelen höjes till 10 procent; återstående del av den kommunalskattepliktiga inkomsten tillföres tillverkningskommunerna. Sistnämnda förfaringssätt brukar bland annat tillämpas dä tillverkningen avser tämligen likartat gods och försäljningen sker i stora partier. Detta gäller exempelvis gruvföretag. Även för bruksindustrier och trävaruföretag räknas ofta icke med full försäljningsvinst enligt huvudregeln utan huvudkontorsandelen höjes i stället till 10 procent. Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden har pä begäran av kommittén upplyst att prövningsnämnden under senare år inte mera väsentligt ändrat sin praxis i fråga om fördelning av rörelseinkomst mellan skilda kommuner. Ombudet har anfört bland annat följande. Den omständigheten att prövningsnämnden icke ändrat sin praxis innebär icke att den funnit fördelningsprinciperna alltid leda till materiellt riktigt resultat. Uppdelningen på tillverkningsvinst och försäljningsvinst blir ibland alltför schematisk. Om exempelvis ett skotillverkningsföretag försäljer sin tillverkning till detaljhandlare genom resande, medan ett annat försäljer sin produktion genom en kedja av egna butiker, beräknas försäljningsvinsten i båda fallen till en tredjedel, trots att försäljningsvinsten torde vara avsevärt mycket högre i det senare fallet. Mot den nuvarande skattemässiga uppdelningen i huvudkontorsandel samt tillverknings- och försäljningsvinst kan vidare framställas den anmärkningen, att gränsdragningen mellan dessa olika sektioner inte alltid är klar. Vissa arbetsuppgifter, exempelvis forskning, kunna utföras i tillverk-

141 nings- eller i huvudkontorskommunen eller i bådadera. Även försäljningsarbetet kan utföras i både tillverkningskommunen och försäljningskommunen. Detta kan exempelvis vara fallet, om varuleveranser till alla eller i vart fall till större köpare sker direkt från tillverkningskommunen, medan det intellektuella försäljningsarbetet utföres i annan kommun. I sådana fall torde sådant varunederlag som enligt motiven till kommunalskattelagen konstituerar fast driftställe ofta finnas i tillverkningskommunen. Om personalen i försäljningskommunen har befogenhet att självständigt avsluta affärer, anses fast driftställe för försäljningsrörelsen finnas även i den kommun där det intellektuella försäljningsarbetet utföres. Hittills torde tillverkningskommunen i sådana fall med dubbla fasta driftställen för försäljningsrörelsen ofta icke ha tillförts någon försäljningsvinstandel. Ibland har dock, om det intellektuella försäljningsarbetet krävt förhållandevis obetydlig personal, tillverkningskommunen kompenserats därigenom att den sammanlagda huvudkontors- och försäljningsvinstandelen beräknats till 10 %. 8.1.7 Skatteutjämningskommitténs undersökningar 8.1.7.1 Huvudkontorsandelen I fråga om huvudkontorsandelens storlek när det gäller fördelning av inkomst av »rörelse i allmänhet» har kommittén gjort vissa undersökningar. Sålunda har granskats ett antal självdeklarationer som 1959 avlämnats av juridiska per-

soner. Därvid h a r utvalts huvudsakligen skattskyldiga hemmahörande i någon av rikets tre största städer. I samtliga fall har förvärvskällorna varit att hänföra till flera prövningsdistrikt. Deklarationer frän skattskyldiga med rörelse för vilken någon av de speciella fördelningsreglerna gäller har inte medtagits. Undersökningen omfattade totalt 635 deklarationer och utvisade bland annat att bestämmelsen om beräkning av huvudkontorsandel ofta inte tillämpats på ett riktigt sätt. Sålunda förekom ett flertal deklarationer vari någon procentuellt bestämd huvudkontorsandel ej framräknats. I vissa deklarationer hade vidare endast angetts hur stor del av den sammanlagda inkomsten som borde taxeras i de olika kommunerna. Detta gällde särskilt de m i n d r e företagen. Slutligen förekom att någon fördelning över huvud taget inte skett, vilket ibland kunde förklaras av att den inkomst som skulle fördelas v a r alltför ringa för att motivera en dylik åtgärd. I övervägande antalet fall hade dock verkställts en procentuell beräkning av huvudkontorsandel. Sålunda hade 231 företag angett huvudkontorsandelen till 5 och 253 företag till 10 procent. De företag som redovisat en inkomst av minst 100 000 kronor hade beräknat huvudkontorsandel enligt följande.

Tillämpad beräkningsgrund för huvudkontorsandel 5 % 10 % ca 4% % 7% % 25 % (inkl. vinst å engrosrörelse) 50 % (inkl. försäljningsvinst) Beräkningsgrund osäker Huvudkontorsandel synes ej beräknad Summa

Antal företag Stockholm

Göteborg

Malmö

49 75 1 2 1 1 10 11

13 17

9 20

3 3

1 1

142 8.1.7.2 Arbetslönerna som fördelningsgrund Redan under remissbehandlingen framfördes alternativ till det av kommunalskatteberedningen framlagda förslaget. Sålunda ifrågasatte mellankommunala prövningsnämnden huruvida icke, därest skilda rörelsegrenars beskaffenhet att i olika mått förorsaka kommunerna olägenheter och kostnader skulle ges grundläggande betydelse, en fördelning efter förhållandet mellan de i skilda kommuner utbetalda lönerna förtjänade att upptas som p r i m ä r fördelningsgrund. Prövningsnämnden framhöll till stöd härför bland annat att en sådan regel otvivelaktigt var enkel och att den särskilda huvudkontorsandelen därvid kunde bortfalla. Regeln skulle också enligt nämndens mening eliminera många brister, exempelvis beträffande förhållandet mellan tillverkningsandel och handelsandel. Det framhölls dock att en viss maximering av de utbetalda lönerna kunde vara lämplig, särskilt i fråga om företag av familjebolagskaraktär. Liknande synpunkter har sedermera framförts av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden. I det förut omnämnda utlåtandet till denna kommitté har ombudet sålunda i det hänseendet anfört följande. Om den nuvarande uppdelningen i huvudkontorsandel samt tillverknings- och försäljningsvinst ersattes med en fördelning av den kommunalskattepliktiga rörelseinkomsten på de kommuner, där rörelse utövats från fast driftställe i förhållande till utbetalda arbetslöner, skulle detta ofta leda till ett materiellt riktigare resultat än hittills tillämpade fördelningsprinciper. Mot en fördelning i förhållande till utbetalda arbetslöner har ibland invänts, att tillverkningen kräver förhållandevis större kapitalinsatser än försäljning och att en fördelning efter löneutbetalningarna därför skulle missgynna tillverkningskommunerna. Därvid torde man ha förbisett att

även försäljning regelmässigt kräver avsevärda kapitalinsatser, särskilt i varulager och fordringar. Man torde därför icke generellt kunna påstå, att kapitalbehovet per anställd är lägre i försäljningsverksamhet än i tillverkning. Inom mellankommunala prövningsnämnden har ifrågasatts om nämnden skulle göra framställning om ändrade lagbestämmelser rörande den interkommunala fördelningen av rörelseinkomst, men det har ansetts att nämnden i vart fall bör avvakta avvecklingen av garantibeskattningen av fastigheter innan någon framställning göres. Om garantibeskattningen borttages, synes en ändring av nuvarande fördelningsbestämmelser böra övervägas. Om detta ej sker, torde tillverkningskommunerna, som för närvarande ofta erhålla a\ sevärda garantibelopp, ibland bliva missgynnade. Även kommunalskatteberedningen hade under sina överväganden om en ändrad utformning av fördelningsreglerna för »rörelse i allmänhet» ifrågasatt utgivna arbetslöner som fördelningsgrund. Då beredningen icke fann anledning förorda en på denna grund uppbyggd regel angavs skälen härtill vara bland annat att en dylik regel i många fall inte skulle leda till ett tillfredsställande resultat. Ehuru sålunda kommunalskatteberedningen avvisat en fördelningsregel efter förhållandet till utbetalda arbetslöner och mellankommunala prövningsnämnden enligt vad allmänna ombudet upplyst funnit sig böra avvakta avvecklingen av fastighetsbeskattningen innan någon framställning om ändrade lagbestämmelser rörande den interkommunala fördelningen av rörelseinkomst göres, har kommittén likväl ansett sig böra verkställa vissa undersökningar för att om möjligt utröna h u r en fördelning efter arbetslöner skulle inverka på kommunernas skatteunderlag. Därvid h a r på grundval av uppgifter från ett antal industriföretag, tillhörande skilda grenar av näringslivet, kunnat konsta-

143 teras att en fördelning efter angiven grund i vissa fall skulle medföra icke oväsentliga förskjutningar i skatteunderlaget för de berörda kommunerna. E h u r u med ledning av det begränsade undersökningsmaterialet någon otvetydig tendens icke kunnat spåras, har dock framkommit att i vissa fall komm u n e r med för närvarande hög utdebitering skulle fä sitt skatteunderlag minskat medan andra kommuner med låg utdebitering skulle få ökat skatteunderlag. Ett sådant resultat är självfallet från skatteutjämningssynpunkt inte tillfredsställande. 8.1.7.3 Fördelningsreglerna beträffande jordbruksfastighet Vad de interkommunala fördelningsreglerna beträffande inkomst av jordbruksfastighet angår må inledningsvis anmärkas att vid tidpunkten för kommunalskatteberedningens arbete sådan förvärvskälla enligt då gällande regler inte kunde sträcka sig över flera kommuner. Först genom lagändring 1951 infördes i 18 § KL med tillämpning från och med 1954 års taxering en bestämmelse av innebörd att varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter som i ägarens eller brukarens hand var att anse som förvaltningsenhet skulle anses som särskild förvärvskälla. För att jordbruksfastigheter tillsammans skall bilda en förvaltningsenhet fordras enligt anvisningarna till fören ä m n d a paragraf icke blott att fastigheterna h a r gemensam innehavare och stär u n d e r överinseende av innehavaren eller dennes representant utan även att de står under gemensam förvaltning och drift på sådant sätt att de framträder ekonomiskt som en naturlig enhet. Den i förvärvskällan framkomna gemensamma inkomsten skall enligt 56 § KL tas till beskattning i varje kommun till så stor del som kan anses ha

i kommunen influtit. Kan detta inte utredas skall enligt en supplementärregel fördelningen av inkomsten ske efter vad som kan finnas skäligt med hänsyn till den i varje kommun influtna bruttointäkten eller till det förhållande vari fastigheternas taxeringsvärden stått till varandra. För det egentliga jordbruket torde i allmänhet inte föreligga några fördelningsproblem. Annorlunda synes däremot ofta vara förhällandet när det gäller skogsbruket. Kommittén syftar härmed bland annat pä den företagsamhet som utövas av träförädlande företag med verksamheten baserad pä uttag av virke ur egna skogar. Dessa företags fastighetsbestånd är ofta av betydande omfattning. Fastigheterna ligger också ej sällan pä så stort avstånd från varandra att det är tveksamt om de skall anses utgöra en förvärvskälla. Vidare mä anmärkas att storskogsbruket allt mer synes inriktat på att verkställa avverkning ärligen på särskilt utvalda större områden. Detta kan medföra att i en kommun ett år sker en betydande avverkning, medan ett annat år någon avverkning över huvud taget inte förekommer. De kommuner inom vilka intäkt erhålles kan sålunda växla år från år. På storleken av det skogskommunerna tillkommande skatteunderlaget inverkar i första hand hur värderingen av uttaget virke göres. Grundläggande för produkternas värde ä r ortens pris. Detta värde skall upptas som intäkt för den fastighet frän vilken uttaget skett och redovisas som utgift i rörelsen. Vederbörande kommun skall således i princip tillgodoföras det belopp som motsvarar värdet av uttag inom kommunen. För att närmare fä belyst tillämpningen av bestämmelserna angående värdering av uttag och fördelning av

144 inkomst har kommittén låtit inhämta vissa uppgifter från ett tjugutal ledande företag inom landets skogsindustrier. Av uppgifterna framgår bland annat följande. Samtliga företag utom ett anser sitt bestånd av jordbruksfastigheter utgöra en enda förvärvskälla. Ett företag uppdelar däremot sina jordbruksfastigheter i olika förvärvskällor med hänsyn till fastigheternas geografiska belägenhet och möjligheterna att bilda ekonomiska brukningsenheter. I fråga om värdet av uttaget virke framgår av flertalet uppgifter att detta värde bestämmes efter gällande marknadspris. Några företag framhåller särskilt att värderingen av de egna uttagen sker till priser som större virkesleverantörer brukar betinga sig. Endast i ett företag synes värdesättningen ha skett med hänsyn till det ekonomiska utbytet av den industriella verksamheten. Detta företag som regelmässigt lägger för inköpsområdet gällande priser enligt »officiell prislista» till grund för beräkningen av värdet har uppgett att de »officiella» prisnoteringarna ibland inte kunnat användas med hänsyn till lönsamheten hos företagets träförädlande verk. Fördelningen mellan skilda kommuner av den gemensamma inkomsten i förvärvskällan göres av samtliga företag utom två i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden. De företag som inte tillämpar denna metod fördelar inkomsten efter de i taxeringsvärdena ingående skogsvärdena. Det framhålles allmänt att med tillämpad fördelningsgrund en kommun kan komma att tilldelas andel av den gemensamma inkomsten, oaktat någon inkomst inte åtnjutits inom kommunen under beskattningsåret. Av de lämnade uppgifterna framgår sålunda att företagen i stort sett till-

lämpar överensstämmande redovisningsmetoder och att som grund för fördelningen lagts fastigheternas taxeringsvärden enligt supplementärregeln. Denna metod har uppgetts vara ägnad att främja en utjämning av skatteunderlaget mellan kommunerna. Flera företag har härjämte framhållit att stora svårigheter skulle vara förenade med en speciell inkomstredovisning för varje kommun. En sådan redovisningsordning anses medföra ett avsevärt merarbete och ofta vara praktiskt ogenomförbar. Ett företag vars skogsfastigheter sträcker sig över samtliga norrländska län har utförligt uppehållit sig vid fördelarna med att sammanföra företagets samtliga skogsfastigheter till en förvärvskälla och med att använda taxeringsvärdena som fördelningsgrund. Företaget har anfört följande. Den av företaget tillämpade redovisningsmetoden är ägnad att medföra en generell utjämning mellan vederbörande kommuner av det skatteunderlag, som hänför sig till skogsinkomsten. Härjämte öppnar denna metod större möjligheter för företaget att i vissa konjunkturlägen — exempelvis genom utökade skogsvårdsåtgärder i sysselsättningsbefrämjande syfte — indirekt medverka till en utjämning av det kommunala skatteunderlaget genom att tillföra kommunerna ökade skatteintäkter å arbetsinkomst. Sammanförandet av företagets samtliga fastigheter till en förvärvskälla har sålunda i hög grad bidragit till större jämnhet i det kommunala skatteunderlaget genom att det motverkat de följder, som de konjunkturmässiga variationerna i virkespriserna eljest såväl direkt som indirekt genom minskad sysselsättning skulle ha medfört för inlandskommunernas och norrbottenskommunernas skatteunderlag. Om varje kommun betraktades såsom särskild förvärvskälla, skulle konjunkturväxlingarna relativt sett leda till att inlandskommunernas skatteunderlag bleve föremål för högst avsevärda kastningar även vid små förändringar i virkespriserna, medan kustlandskommunernas skatteunderlag skulle först vid mer betydande variationer i virkespris-

145 nivån i nämnvärd grad påverkas. Då man — - i varje fall i fråga om bolagsskogarna — måste räkna med att den biologiska tillväxten på lång sikt alltid uttages, medför sammanförandet av företagets skogsfastigheter i en förvärvskälla sålunda en önskvärd utjämning av skatteunderlaget mellan inlandskommuner och kustlandskommuner. Denna utjämning är under lågar till inlandskommunernas fördel och under högar till kustlandskommunernas. Den råvaruförbrukande industrien är i Norrland av transporttekniska skäl belägen vid kusten. Inlandet saknar i regel skogsindustri eller ock föreligger sådan av helt obetydlig omfattning. Till följd härav spelar transportkostnaderna för virket från skogen till industrien en avgörande roll för skogarnas rotvärden. Skogarna i kustlandskommunerna, vilka har ett avsevärt bättre avsättningsläge än inlandsskogarna, har också ett högre rotvärde. Under år med låga virkespriser ger skogarna i inlandet över huvud taget ej något rotvärde. Detta gör att avverkningarna sådana år, i den mån så ä»- möjligt, förlägges till de nära industrien liggande skogarna med gott avsättningsläge och högt rotvärde. Under år med höga virkespriser och stor efterfrågan förskjutes däremot avverkningarna till inlandsskogarn i , varvid den under lågåren sparade tillväxten uttages på en gång och uttagen i kustskogarna relativt sett minskas. Därest skogsinkomsten fördelades mellan kommunerna efter den verkliga virkesfångstens storlek i varje kommun, skulle detta därför medföra verkningar å inlands- respektive kustlandskommunernas skatteunderlag i fråga om inkomst av skogsbruk på sätt ovan angivits.

8.1.8 Skatteutjämningskommitténs ställningstagande Vid den kommunala inkomstbeskattningen spelar beskattningsorten en väsentligt större roll än vid den statliga. Det gäller nämligen i det förra fallet inte allenast en ordningsföreskrift utan reglerna angående beskattningsorten är samtidigt avgörande vid gränsdragningen för de olika kommunernas beskattningsrätt. Av den inledningsvis lämnade redogörelsen har sålunda

framgått att detaljerade bestämmelser i kommunalskattelagen anger vilka inkomstkällor den särskilda kommunen är berättigad ta i anspråk. Regler är också meddelade för inkomstens fördelning mellan olika kommuner i fall då förvärvskälla jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse sträcker sig över mer än en kommun. Det har redan inledningsvis framhållits att de kommunala beskattningsreglerna allmänt sett präglas av omsorg om kommunernas ekonomi, önskemålet alt förse kommunerna med ett tillräckligt och någorlunda konstant skatteunderlag utgör grunden för den alltjämt bestående fastighetsbeskattningen och samma syfte har den för den kommunala beskattningen uppställda principen om kommunen som ett självständigt, slutet beskattningsområde. Det förtjänar emellertid understrykas att detta drag i den kommunala beskattningen inte innebär att lagstiftaren vid skattereglernas utformning avsett att särskilt tillgodose d e mindre bärkraftiga kommunernas intressen. Vad fördelningsreglerna angår framgår av redogörelsen för gällande rätt att gränsdragningen för de olika kommunernas skatteanspråk bestämts av huvudprincipen att inkomst skall beskattas där den åtnjutits eller intjänats. Något självständigt syfte att medelst skatterättsliga fördelningsregler åstadkomma skatteutjämning kan inte spåras i förarbetena till kommunalskattelagen och torde inte heller kunna utläsas av gällande regler. Enligt kommitténs mening torde det också vara uteslutet att utforma de interkommunala fördelningsreglerna med skatteutjämning som huvudsyfte. En sådan ordning skulle bryta mot kommunalskattelagens principiella uppbyggnad och knappast praktiskt kunna leda till åsyftat resultat, eftersom kommunernas ekonomiska förhållanden tid ef-

146 ter annan växlar och det svårligen låter sig göra att utforma fördelningsregler som följsamt ger relativt sett större skatteinkomster åt fattiga kommuner. Givetvis utesluter vad nyss sagts inte att de fördelningsregler som en gång skapats med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen och ändrade förhållanden i övrigt kommit att gynna vissa kommuner framför andra och att reglerna därför kan sägas inte längre tillgodose det avsedda syftet att fördela inkomsten mellan kommunerna i förhållande till var den intjänats. I den mån så konstateras vara förhållandet föreligger självfallet skatterättsliga skäl för ändring. Skulle ändrade regler därjämte leda till skatteutjämning framstår förslag om dylika åtgärder som särskilt angelägna frän de synpunkter skatteutjämningskommittén har att företräda. Kommittén vill i sammanhanget erinra om den i det föregående anmärkta lagstiftningen vid 1963 års riksdag beträffande reglerna för fördelning av inkomst av kraftverksrörelse, varigenom en förstärkning skett av kraftverks- och regleringsdammskommunernas ställning. Det av kommunalskatteberedningen framlagda förslaget beträffande fördelning av inkomst av »rörelse i allmänhet» ansågs av såväl beredningen som remissinstanserna inte innebära några mera väsentliga ändringar i förhållande till rättsutvecklingen i praxis. Detta förhållande förringar givetvis förslagets betydelse från skatteutjämningssynpunkt. Även om förslaget inneburit väsentliga ändringar i förhållande till gällande rätt skulle det emellertid enligt kommitténs mening inte vara möjligt att på förhand mera tillförlitligt bedöma förslagets skatteutjämnande verkningar. Den föreslagna bestämmelsen att rörelseinkomst skall beskattas i varje kommun där fast drift-

ställe begagnats till så stor del som skäligen kan anses belöpa på kommunen med hänsyn till omfattningen och betydelsen av den där bedrivna verksamheten jämfört med omfattningen och beskaffenheten av verksamheten i dess helhet är nämligen så allmänt hållen att den inte kan tjäna som underlag för dylika beräkningar. Angelägenheten från skatterättslig synpunkt av en ändring i enlighet med beredningens förslag kan också ifrågasättas, eftersom redan gällande regler ger utrymme för en icke obetydlig rörelsefrihet i fråga om beräkningsgrunderna. På sätt framgått av redogörelsen för gällande rätt stadgas i 58 § sista stycket KL att vid inkomstfördelningen hänsyn skall tas till inom varje kommun tillverkade varors värde, handelsomsättningens storlek, antalet där sysselsatta arbetare eller annat förhållande som kan tjäna som grund för bedömande av den inkomst som kan anses ha åtnjutits inom kommunen. Även i fråga om inkomst av jordbruksfastighet föreligger enligt gällande rätt möjlighet till alternativa beräkningsgrunder. Den i 56 § KL angivna huvudregeln att beskattning skall ske i varje kommun till så stor del som kan anses ha inom kommunen influtit h a r nämligen försetts med supplementärregler av innebörd att inkomstfördelning kan ske antingen med hänsyn till den bruttointäkt som influtit inom varje kommun eller till det förhållande vari fastigheternas taxeringsvärden stått till varandra. På sätt framgått av de ovan redovisade undersökningarna har de ledande företagen inom landets skogsindustri tillämpat sistnämnda redovisningsmetod, vilken också är förenad med fördelar från skatteutjämningssynpunkt. Enligt kommitténs mening

ansluter

147 huvudprincipen att inkomst skall beskattas i den kommun där den åtnjutits också väl till det nuvarande, på nettovinstbeskattning uppbyggda skattesystemet. Så länge detta system består synes anledning knappast föreligga att avskaffa regeln som primär fördelningsgrund. Kommittén har ändock undersökt h u r vissa av beredningen diskuterade fördelningsprinciper skulle verka. Som av det föregående framgått skulle därvid en inkomstfördelning mellan kommunerna efter förhållandet till utbetalda arbetslöner, vilket också beredningen konstaterade, i vissa fall medföra icke oväsentliga förskjutningar i skatteunderlaget för de berörda kommunerna och ofta ge mindre tillfredsställande resultat från skatteutjämningssynpunkt. Kommunalskatteberedningen hade också övervägt att bortta huvudkontorsandelen från de kommuner där tillverkning ej ägde rum. Beredningen ansåg sig emellertid ej böra framlägga något förslag härom med hänsyn till att huvudkontorsandelen enligt gällande bestämmelser var tämligen snävt begränsad och att praxis syntes gå i den riktningen att huvudkontorsandelen sällan bestämdes till mer än 5 procent. Av kommitténs undersökningar har emellertid framgått att ett antal större företag, hänförliga till skilda prövningsdistrikt och med en redovisad inkomst av rörelse av minst 100 000 kronor, beräknat huvudkontorsandelen till 10 procent. Utvecklingen i praxis synes sålunda beträffande de större företagen inte ha gått i den riktning beredningen antagit. Då huvudkontoren i övervägande antalet fall varit belägna i städer med relativt god skattekraft, kan det länkas att den höga huvudkontorsandelen förstorat skillnaderna i skattekraft mellan de kommuner där rörelsen utövats. Ehuru enligt kommitténs mening,

vilken bestyrkts av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, hittillsvarande tendens i praxis mot en högre huvudkontorsandel än 5 procent inte är av den omfattning att den bör tillmätas större betydelse frän skatteutjämningssynpunkt, torde följande uttalande av 1963 års bevillningsutskott likväl böra omnämnas i förevarande sammanhang. I sitt betänkande nr 38 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 84 med förslag till ändringar i reglerna för fördelning mellan kommuner av det skatteunderlag som h ä r r ö r frän kraftverksrörelse har bevillningsutskottet uttalat bland annat att den i propositionen föreslagna regeln att till kommun där huvudkontoret är beläget skulle hänföras 10 procent av inkomsten utgjorde ett undantag från vad eljest gällde enligt 58 § KL. Utskottet har vidare framhållit att i fråga om kraftverksrörelse hade den avveckling av fastighetsbeskattningen som skett genom repartitionstalets sänkning frän 5 till 2,5 lett till en relativt sett betydande ökning av huvudkontorsandelen utan att denna ökning i och för sig kunde motiveras och att de skäl som tidigare talat för en 10-procentig huvudkontorsandel för kraftverksrörelse förlorat i styrka. Utskottet förordade därför en sådan ändring i de föreslagna fördelningsreglerna att till kommun där huvudkontor funnits skulle hänföras blott 5 procent av inkomst av kraftverksrörelse. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Även i fråga om »rörelse i allmänhet» förtjänar enligt kommitténs mening den successiva avveckling av fastighetsbeskattningen som skett beaktande vid bestämmande av huvudkontorsandelens storlek. Det torde emellertid få ankomma på beskattningsmyndigheterna att i

148 tillämpningen ta hänsyn till detta förhållande och kommittén har för sin del inte funnit anledning att förorda någon ändring av gällande regler. Självfallet dikteras kommitténs ståndpunktstagande till beredningens förslag främst av det förhållandet att verkningarna från skatteutjämningssynpunkt är ovissa eller betydelselösa. I och för sig föreligger med utgångspunkt från kommitténs uppdrag icke anledning åberopa andra skäl för ställningstagandet. Emellertid mä i sammanhanget anmärkas att också andra omständigheter talar för ett anstånd med eventuella förslag på det skatterättsliga området. Det må sålunda till en början erinras om att den pågående översynen av skattesystemet i hela dess vidd som anförtrotts allmänna skatteberedningen kan aktualisera ändringar beträffande reglerna för den interkommunala beskattningen. I direktiven för beredningen uttalas bland annat att de förslag som utredningen kan komma att framlägga i fråga om den statliga inkomstbeskattningen bör vara så utformade att de kan tillämpas även beträffande den kommunala beskattningen. Det erinras vidare om att en väsentlig sektor av samhällsverksamheten ankommer pä kommunerna och att de senare årens utveckling h a r kännetecknats av ett ökat inkomstbehov för dessa organ, vilket tagit sig uttryck i stegrade utdebiteringssatser och ökade krav på ekonomiskt bidrag från statens sida. Enligt direktiven bör därmed sammanhängande problem uppmärksammas vid den omprövning av gällande beskattningssystem som skall äga rum. Med hänsyn till det anförda kan det enligt kommitténs mening inte nu vara lämpligt att inom ramen för det gällande skattesystemet vidta mera omfattande ändringar i de skatterättsliga fördelningsreglerna innan resultatet av

beredningens arbete föreligger. Härav bör följa bland annat att prövningen av det framförda alternativet att som huvudregel fördela inkomsten efter förhållandet mellan de i skilda kommuner utbetalda lönerna, vilket från skatteutjämningssynpunkt inte synes innebära några fördelar, lämpligen bör anstå. Detsamma får anses gälla beträffande det i motioner väckta spörsmålet om fritidskommunernas beskattningsrätt. Kommittén vill rörande sistnämnda fråga allenast e r i n r a om att u n d e r förarbetena till kommunalskattelagen ifrågasattes huruvida inte inkomst av tjänst i viss mån borde betraktas som lokaliserad till den ort där tjänsten utövades och varifrån löneinkomsten uppbars. Man hade därvid närmast i tanke det förhållandet att den anställde var bosatt utom anställningsorten. Det hävdades sålunda att den anställde i dylika fall kom i intressegemenskap ej blott med bostadskommunen utan även med den kommun inom vilken han hade sin verksamhet förlagd. Man fann det därför motiverat att verkställa en uppdelning av den ifrågavarande inkomsten mellan de båda kommunerna, därvid bostadskommunen med vilken den skattskyldige var närmast förbunden borde få beskatta den större delen av inkomsten och verksamhetskommunen en m i n d r e del därav. I proposition nr 191 till 1920 års riksdag ansåg departementschefen sig emellertid inte kunna tillmötesgå verksamhetskommunernas krav, eftersom en dylik reform skulle på sina håll högst väsentligt inveckla taxeringsarbetet och verkningarna vara svåra att överblicka. Departementschefen tillade att det för övrigt föreföll som om vissa fattigare förorter i storstäders närhet genom en föreskrift i antydd riktning skulle berövas en ej oväsentlig del av sina beskattningsföremål. Med det anförda har kommittén velat

149 fästa uppmärksamheten på att frågan om fritidskommunernas beskattningsrätt aktualiserar andra närliggande spörsmål i fråga om beskattningsorten för inkomst av tjänst. Enligt kommitténs mening kommer reglerna på detta område naturligt i blickpunkten vid prövningen av spörsmålet om en definitiv källskatt för löntagare och kan därför antas bli behandlat i detta sammanhang. Slutligen må framhållas att sedan länge enighet rått om att reformarbetet på kommunalbeskattningens område bör syfta till ett större hänsynstagande till principen om skatt efter förmåga än som hittills skett. Under det senaste årtiondet har sålunda riksdagen vid flera tillfällen i princip uttalat sig för en fullständig avveckling av fastighetsbeskattningen och endast den omständigheten att denna beskattning i dess nuvarande utformning befunnits vara av väsentlig betydelse för vissa skogs-, sommarstuge- och kraftverkskommuner torde ha hindrat principbeslutets förverkligande. Riksdagen har vidare framhållit att ett beslut om fastighetsbeskattningens avskaffande samtidigt bör föranleda en översyn av de interkommunala fördelningsreglerna i fråga om inkomst av förvärvskälla där fastighet ingår. Även principen om kommunen som ett självständigt, slutet beskattningsområde h a r ansetts i vissa fall leda till mindre tillfredsställande resultat för den enskilde skattskyldige. Genom beslut av 1958 års riksdag har visserligen i lagstiftningen införts lättnader i fråga om möjligheterna att utnyttja ortsavdrag och vissa allmänna avdrag i annan kommun än hemortskommunen. Någon vidgad avdragsrätt för underskott å förvärvskälla h a r emellertid icke genomförts. I den till grund för lagstiftningen liggande propositionen nr

42 är 1958 har vederbörande departementschef som skäl härför åberopat bland annat att så länge den nuvarande fastighetsbeskattningen består det knappast torde kunna komma i fråga att utsträcka rätten till avdrag för underskott ä förvärvskälla där faslighet ingår så, att skatteunderlaget reduceras i annan kommun medan den kommun där fastigheten är belägen fär beskatta garanlibeloppet ograverat. Ett större hänsynstagande till den enskilde skattskyldige på detta område aktualiserar således också en översyn av de interkommunala fördelningsreglerna.

8.2 Beskattning för gemensamt kommunalt ändamål 8.2.1 G ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r Jämlikt 71 § KL skall skatt som utgöres för gemensamt kommunalt ändamål användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Dä beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål enligt KL fått en mycket begränsad omfattning kan anledningen till dessa bestämmelser inte antas ha varit att genom regler i KL skaffa medel till skatteutjämning. Förarbetena till lagen ger också en annan förklaring till reglernas tillkomst. Enligt de förslag som låg till grund för bestämmelserna om skattskyldighet för fysiska personer som ej varit h ä r i riket bosatta samt utländska juridiska personer förelag en viss olikhet mellan stats- och kommunalbeskattningen i fråga om vissa slag av inkomster. Sålunda beskattades enligt förslagen bland annat inkomst av tjänst samt inkomst genom utdelning å aktier m. m. endast statligt men ej kommunalt. Anledningen härtill hade angetts vara den att ingen svensk kommun ansetts äga berättigat intresse att beskatta en person som ej var bosatt eller hemmahörande därstä-

150 des för sådana inkomster, enär de ej härflutit av någon inom kommunen lokaliserad förvärvskälla. Även om ingenting var att invända mot grundsatsen att kommunalskatt inte borde utgöras till viss kommun för sådana inkomster, borde det emellertid vara ett önskemål att kunna underkasta dessa kommunal beskattning i någon form. I annat fall skulle vederbörande komma i åtnjutande av en oförtjänt skattelindring. Förutsättningen för beskattning var dock att Sverige kunde anses äga företrädesrätt att framför andra stater beskatta dessa skattekällor både statligt och kommunalt. I de fall då sålunda inkomst av förevarande art borde beskattas i Sverige och inte kunde anses hänförlig till någon inom viss svensk kommun lokaliserad förvärvskälla borde inkomsten påföras — förutom skatt till staten — skatt att användas till något gemensamt kommunalt ändamål. De närmare bestämmelserna om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål finns i 57, 59, 69 och 72 §§ KL. I 57 § stadgas beträffande inkomst av rörelse att om fast driftställe inte begagnats beskattning i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål skall äga rum i två fall, nämligen dels för den händelse inkomsten förvärvats av fysisk person under tid dä han inte varit här i riket bosatt, dels om inkomsten förvärvats av utländskt bolag. Av 59 § 3 mom. framgår bland annat att inkomst av tjänst som fysisk person åtnjutit under tid han ej varit h ä r i riket bosatt skall beskattas i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål och att motsvarande gäller beträffande sådan tillfällig förvärvsverksamhet för vilken skattskyldighet här i riket föreligger och som inte är hänförlig till inkomst genom icke yrkesmässig avyttring av fastighet. Beträffande svensk medborgare som

tillhört svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands gäller enligt 69 § i fråga om skattskyldighet samma bestämmelser som för här i riket bosatt person; dock med det undantaget att han inte är skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst och att för annan inkomst skatten skall utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. Motsvarande gäller även hustru och barn u n d e r 18 år till sådan person, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom. Slutligen gäller enligt 72 § 1 mom. att, därest i anledning av överenskommelse med annan stat till förekommande av eller lindring av dubbelbeskattning inkomst skall beskattas här i riket men bestämmelse om beskattningsort saknas, inkomsten skall beskattas i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. Det må anmärkas att enligt 4 § T F taxering till kommunal inkomstskatt som skall ske för gemensamt kommunalt ändamål skall verkställas av en taxeringsnämnd i Stockholm som årligen förordnas av överståthållarämbetet (den gemensamma taxeringsnämnden) samt att jämlikt förordningen den 28 september 1928 (SFS nr 395) kommunal inkomstskatt för gemensamt kommunalt ändamål skall utgöras med 5 öre för varje skatteöre som påförts den till sådan skatt beskattningsbara inkomsten.

8.2.2 Kommunalskatteberedningens förslag Kommunalskatteberedningen framlade förslag om en väsentligt utvidgad beskattning för gemensamt kommunalt ändamål. Förslaget grundades pä den

151 förutnämnda av beredningen intagna principiella ståndpunkten att kommunerna inte kunde anses ha några i sakens natur grundade anspråk på att få förfoga över alla inom deras områden befintliga skattekällor utan att ändrade förhållanden kunde nödvändiggöra en utökning, inskränkning eller omfördelning av de beskattningsföremål som tidigare anvisats kommunerna av staten. Med utgångspunkt från sin uppfattning att de kommunala beskattningsföremålen inte borde hänföras till andra kommuner än sådana med vilka de hade ett påtagligt samband anförde beredningen bland annat att ifråga om åtskilliga slag av rörelse sambandet med viss kommun var så svagt att kommunens beskattningsrätt kunde sättas i fråga. Detta gällde särskilt bank- och försäkringsrörelse, de statliga monopolföretagen, grosshandel samt vissa trafikföretag, såsom järnvägs- och busstrafik ävensom rederier. I dessa fall bildade det ekonomiska livet i ett mycket stort antal kommuner underlag för rörelsen och det var av mindre betydelse från vilka platser rörelsen utövades. Huvudvikten från beskattningssynpunkt låg sålunda på det ekonomiska livet som helhet. Sådana företag hade emellertid i stor utsträckning koncentrerat sina arbets- och kontorsandelar till de större orterna där huvudparten av deras inkomster redovisades till kommunal beskattning. Därigenom hade kommuner av samhällskaraktär, särskilt städerna, erhållit ett tämligen opåkallat tillskott till sitt skatteunderlag. Enligt beredningens uppfattning var hemortskommunens beskattningsrätt inte heller avvägd på ett i allo lämpligt sätt. De fysiska personer som beskattades för mycket höga inkomster av tjänst och kapital vållade inte kommunen några särskilda kostnader. Deras högre bidrag till kommunen kunde där-

för knappast betraktas från den synpunkten att de utgjorde vederlag för kommunernas tjänster till deras invånare utan fick i stället antas ha sin grund i den samhällssolidaritet mellan kommunmedlemmarna som den kommunala gemenskapen medförde. Emellertid syntes dessa bidrag inte böra vara av obegränsad storlek. Om hemortskommunen fick beskatta fysiska personers högre inkomster av tjänst och kapital u p p till en rimlig gräns, kunde dessa personer därmed anses ha lämnat tillräckligt bidrag till den kommunala samhällsgemenskapen. Att kommunerna ägde beskatta fysiska personers inkomster till h u r höga belopp som helst föreföll omotiverat även med hänsyn till att dylika högre inkomster av tjänst och kapital härledde från ett vidsträcktare område än hemortskommunen. I allmänhet syntes inte heller den skatt som juridiska personer erlade till sin hemortskommun för inkomst av kapital ha tillräcklig grund i det ytterst svaga sambandet mellan dem och de kommuner till vilka deras verkställande organ förlagt sin verksamhet. Det gynnande av hemortskommunen som de berörda förhållandena innebar hade framför allt varit till fördel för städer och samhällen, vilka mestadels varit hemortskommuner för fysiska och juridiska personer med större inkomster av tjänst och kapital. Mot bakgrunden av det sagda föreslog beredningen beskärningar av kommunernas beskattningsrätt beträffande inkomst av vissa slag av rörelse samt fysiska personers högre inkomster. Enligt beredningens förslag skulle sålunda inkomst av livförsäkringsrörelse till den del denna belöpte å försäkringstagarnas innestäende medel och inkomster av statliga monopolföretag inte längre beskattas i någon viss kommun utan för gemensamt kommunalt

152 ändamål. Därigenom skulle skatten för dessa inkomster komma en större krets av kommuner till godo. Beredningen hade även övervägt att föreslå liknande regler för beskattningen av inkomster av bank- och försäkringsrörelse samt kommunikationsföretag. Med hänsyn till önskvärdheten av att undvika alltför stora rubbningar i kommunernas skatteunderlag och hushållning hade beredningen dock funnit sig böra avstå från att föreslå en sådan ytterligare utvidgning av beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål. Som närmare motivering till sitt förslag beträffande inkomst av livförsäkringsrörelse anförde beredningen bland annat följande. För inländsk försäkringsanstalt som bedrev livförsäkringsrörelse skulle enligt gällande regler som nettointäkt anses förutom överskottet ä rörelsen även viss del av anstaltens ränteintäkter. Anledningen till att dessa försäkringsanstalter beskattades för mer än rörelsevinsten var att de erlagda premierna vid kapitalförsäkring fonderades och att de fonderade medlen förräntades för försäkringstagarnas räkning. För att trygga försäkringstagarnas rätt var anstalterna skyldiga avsätta vissa fonder. Dessa medel tillhörde egentligen försäkringstagarna och ränteavkastningen därå kom dessa till godo. Principiellt borde beskattningen ske hos försäkringstagarna i deras hemortskommuner. Detta hade emellertid av praktiska skäl ansetts omöjligt varför beskattningen skedde hos försäkringsanstalterna. I enlighet med huvudprincipen om beskattningsort beskattades inkomst av livförsäkringsrörelse i de kommuner där rörelsen utövats från fast driftställe. Livförsäkringsanstalterna hade med fä undantag sin hemort i Stockholm, Göteborg eller Malmö samt i allmänhet inte fast driftställe annorstädes än i hemortskommunen. Här-

igenom hade inkomsterna av livförsäkringsrörelse till allra största delen kommit att beskattas i dessa städer. De kommuner där försäkringsrörelsen utövats från fast driftställe kunde inte ha några grundade anspråk på den beskattningsrätt som i detta avseende tillkom dem. Genom beredningens förslag skulle en mera rättvis fördelning av ifrågavarande skatteunderlag kunna åstadkommas. I fråga om de statliga monopolföretagen framhöll beredningen att beskattningsförhållandena för dessa var reglerade genom bestämmelser som avvek från de för rörelse i allmänhet gällande. Sålunda var Aktiebolaget Tipstjänst och Svenska penninglotteriet aktiebolag enligt särskilt stadgande skattskyldiga till kommun endast för inkomst av fastighet. Beträffande övriga monopolföretag gällde regler som begränsade deras skatteplikt för inkomst av monopolrörelse i avsikt att från beskattning undanta vad som var att anse som monopolvinst och som alltså enligt gällande bestämmelser för bolagens verksamhet skulle tillfalla staten. Jämlikt gällande regler beräknades för deras del nettointäkten till visst procenttal av försäljningssumman där nettointäkten enligt vanliga regler skulle ha beräknats till ett högre belopp. Enligt beredningens mening borde den föreslagna skatteomläggningen gälla all monopolrörelse. Skäl ansågs sålunda inte föreligga att söka avskilja vad som var att anse som monopolvinst. Som framgick av tidigare utredningar hade det för övrigt visat sig ogörligt att på ett tillförlitligt sätt fastställa hur stor del av inkomsten som utgjorde dylik vinst. Då beskattningen skulle ske för gemensamt kommunalt ändamål, syntes det inte heller nödvändigt att från beskattning undanta monopolvinst. Den å dylik vinst utgående kommunalskatten ansågs enligt

153 beredningens förslag få sådan användning att det kunde anses försvarligt att låta statsverket vidkännas en motsvarande minskning av sina vinster. I fråga om skälen för beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål framhöll beredningen att sambandet mellan monopolföretagens verksamhet och de kommuner där de hade fasta driftställen. inte var särskilt framträdande. Företagen hade ungefär lika starkt samband ined alla de kommuner vilkas invånare berördes av verksamheten och det var i själva verket av underordnad betydelse till vilken kommun driftställena förlades. Ett särskilt skäl att inte låta enbart de kommuner där driftställen fanns beskatta systembolagen var att driftställenas förläggning skett inte enbart från ekonomiska synpunkter. Beredningen kunde inte finna bärande skäl för att vissa kommuner skulle, som enligt gällande regler var fallet, ha rätt att med uteslutande av andra kommuner beskatta monopolföretagen. Kommunalskatteberedningen föreslog som ovan nämnts vidare en inskränkning av hemortskommunens beskattningsrätt beträffande fysiska personer och dödsbon. Sålunda fann beredningen att viss del av större inkomsttagares sammanlagda inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet — utom icke yrkesmässig avyttring av fastighet — samt kapital inte borde beskattas av hemortskommunen utan tas till beskattning för gemensamt kommunalt ändamål. Som skäl för sitt förslag i denna del anförde beredningen i huvudsak följande. De inkomster som inte var lokaliserade till viss kommun utan beskattades i vederbörandes hemortskommun stod inte i relation till sambandet mellan den skattskyldiges person och hans hemortskommun. Vissa skattskyldigas bidrag till hemortskommunen blev därför mycket större än sambandet moti-

verade. Särskilt irrationellt tedde sig detta med hänsyn till att dylika skattskyldiga ofta hade inkomst av kapital som rätteligen borde beskattas i kommun där kapitalet nedlagts. En mycket gynnad ställning hade kommit att intas av de kommuner som blivit hemortskommuner för fysiska eller juridiska personer med höga inkomster av tjänst eller kapital. Sådana personer tillförde kommunerna betydande skattebelopp men vållade dem förhållandevis små utgifter. Framför allt storstäderna och vissa andra välställda kommuner hade erhållit betydande tillskott till sitt skatteunderlag. En begränsning av kommunernas beskattningsrätt pä nu förevarande punkt var enligt beredningens mening starkt påkallad. — Efter att ha undersökt verkningarna i hemortskommunerna vid maximering till olika belopp stannade beredningen för att högst 100 000 kronor av de angivna inkomstslagen skulle få beskattas i hemortskommunen. Det skattebelopp hemortskommunen härigenom erhöll ansågs vara fullt tillräckligt med hänsyn till kommunens förpliktelser och anordningar. Den skatt som därutöver ålades ifrågavarande skattskyldiga syntes från beskattningssynpunkt bäst kunna nyttjas för att bereda skäliga lättnader ät de mindre bärkraftiga kommunerna, vilka ofta genom fördelningsreglernas ofullkomlighet berövats en del av sina beskattningsföremål. Beredningen anmärkte slutligen att den även övervägt att till beskattning för gemensamt kommunalt ändamål överföra juridiska personers inkomster av kapital och andra förvärvskällor som enligt gällande regler skulle taxeras i hemortskommunen. Härvid hade beredningen särskilt haft sin uppmärksamhet riktad på stiftelsers och föreningars inkomst av kapital. Beredningen hade emellertid funnit att det kunde göras

154 invändningar mot att överföra samtliga dylika inkomster till interkommunal beskattning och att en differentiering därför måhända var nödvändig. Härigenom blev spörsmålet emellertid mer invecklat. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten av att inte åstadkomma för starka rubbningar i kommunernas skatteunderlag hade beredningen funnit sig inte böra uppta saken till närmare behandling. Då de juridiska personernas kapitalinkomster syntes öka, förmodade beredningen dock att frågan inom en inte alltför lång framtid måste bli föremål för prövning.

8.2.3 Remissyttrandena över kommunalskatteberedningens förslag Kommunalskatteberedningens förslag i denna del ägnades stort intresse av remissinstanserna. Ehuru många tillstyrkte förslaget framfördes från flera håll stark kritik mot detsamma från skatterättsliga synpunkter. I det följande skall det huvudsakliga innehållet i denna kritik återges. I fråga om den principiella grunden för beredningens förslag anförde överstålhållarämbetet att beredningen ingenstädes syntes ha klart uttalat vilken principiell inställning beredningen intog och lade till grund för de framlagda förslagen. De syntes ansluta sig till en modifierad intresseprincip enligt vilken det för beskattningsrätten erforderliga sambandet framför allt borde bedömas med hänsyn till de kostnader som en förvärvsverksamhet förorsakade vederbörande kommuner. Denna princip upprätthölls dock inte konsekvent i det på andra ämnesområden som avhandlades i betänkandet skatteförmågeprincipen syntes ha legat till grund för bedömandet. Beredningen hade även sökt stöd i andra teoretiska resonemang, då nämnda båda principer

inte kunde åberopas till stöd för framlagda förslag. I det hänseendet anförde överståthållarämbetet bland annat följande. Sålunda vill beredningen stundom begränsa en kommuns beskattningsrätt till sådana inkomster, vilka klart uppkomma inom kommunen ifråga, eller, rättare uttryckt, beröva en kommun beskattningsrätten ifråga om inkomster, som väl framkomma inom kommunen men härröra från verksamhet med icke kommunmedlemmar. Man vill sålunda beröva kommunerna deras beskattningsrätt ifråga om statliga monopolföretag m. m. på den grund, att vinsten å dessa företags verksamhet härrör från handel även med icke kommunmedlemmar. Här är uppenbarligen fråga om en ny princip för den kommunala beskattningen och en princip därjämte, som fullt genomförd kan leda till de mest genomgripande konsekvenser. Beredningen påpekar själv, att en motsvarande begränsning av kommunernas beskattningsrätt skulle vara väl motiverad beträffande bankrörelse, handelsrörelse över huvud taget, rederier och andra trafikföretag samt beträffande flertalet juridiska personer. Beredningen motiverar sin underlåtenhet att framlägga motsvarande förslag beträffande sistberörda skattesubjekt därmed, att man icke vill åstadkomma alltför stora rubbningar i kommunernas nuvarande skatteunderlag. Detta innebär dock endast en godtycklig beskärning av den knäsatta principen, en beskärning således, som icke har någon som helst grund i beredningens principiella inställning. Godtages kommunalskatteberedningens här förevarande principiella resonemang blir den slutliga konsekvensen, att kommunerna praktiskt taget berövas all beskattningsrätt — bortsett från fastighetsskatten — ifråga om kommunmedlemmarna samt inom kommunen bedriven verksamhet. Man är därmed framme vid det i vissa större europeiska länder rådande kommunala beskattningssystemet, enligt vilket kommunalbeskattningen är inskränkt till fastighetsskatt, medan övriga erforderliga kommunala medel utgå i form av statsbidrag. Därmed är emellertid även den kommunala självstyrelsen praktiskt taget försvunnen. Ej heller nu senast berörda, av beredningen framförda beskattningsprincip sy-

155 nes emellertid beredningen tillfyllestgörande. Vad angår beskattningen av inkomst av tjänst och kapital i hemortskommunen vill beredningen betrakta skatteintäkterna såsom bidrag, vilka få antagas hava sin grund i den samhälleliga solidaritet mellan kommunmedlemmarna, som den kommunala gemenskapen medför. Beredningen söker därefter så att säga gradera denna samhälleliga solidaritet så, att densamma får anses upphöra vid en viss större inkomst. När denna maximerade inkomst underkastats beskattning, anses personerna ifråga hava lämnat tillräckligt bidrag till den kommunala samhällsgemenskapen och deras överskjutande inkomster skola tagas i anspråk för andra ändamål. Att närmare iugå på spörsmålet om detta resonemangs bärkraft synes icke erforderligt. Handelskammaren för Västernorrlands och Jämtlands län uttalade också sina farhågor för att kommunernas beskattningsrätt skulle kunna inskränkas genom ett godtagande av den av beredningen tillämpade metoden för en omläggning av beskattningen. I yttrandet framhölls att det inte var den föreslagna beskattningen i och för sig som föranledde betänkligheter utan den utveckling till vilken förslagen — en gång genomförda — kunde leda. Vid en mera målmedveten omläggning av beskattningen på sätt här ifrågasattes skulle uppkomma avvägningsproblem av utomordentlig svårighetsgrad. En jämkning eller reglering i ena avseendet skulle medföra behov av motsvarande åtgärder i ett annat, allt med verkningar på längre sikt på kommunernas ställning och uppgifter. Även i åtskilliga andra remissyttranden framställdes erinringar av principiell art mot den av beredningen föreslagna beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål. Sålunda framhöll länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att en utvidgad beskattning för gemensamt kommunalt ändamål skulle innebära ett avsteg från traditionella beskattningsnormer och kunna få de all-

varligaste följder för kommunernas ekonomi. Innan dessa konsekvenser närmare övervägts, kunde länsstyrelsen inte finna tillrådligt att en dylik skatteomläggning genomfördes. Styrelsen för Svenska stadsförbundet ansåg att någon bärande invändning i och för sig ej kunde riktas mot principen att vissa inkomster inte skulle beskattas inom viss kommun. Kommunen hade onekligen kommit att i alltför hög grad bli ett slutet beskattningsområde. För kommunernas vidkommande skulle emellertid på detta sätt uppstå en viss oklarhet om vilka skattekällor de i framtiden säkert kunde räkna med. Med hänsyn till beredningens uttalande att kommunerna inte hade några i sakens natur grundade anspråk på att få förfoga över alla inom deras områden befintliga skattekällor hade kommunerna så mycket större anledning till betänksamhet. Ett realiserande av förslaget på denna punkt måste förutsätta klart fixerade grunder för skatteomläggningen och ge största möjliga garantier för att inte i framtiden på denna väg kännbara beskärningar av den enskilda kommunens beskattningsmöjligheter skulle kunna vidtas. Också mot detaljer i förslaget framförde vissa remissinstanser allvarliga erinringar. Särskilt den föreslagna omläggningen av beskattningen för fysiska personer m. fl. beträffande inkomst av tjänst mötte betänkligheter frän flera olika synpunkter. Sålunda anfördes i några fall att en beskattning enligt den föreslagna metoden svårligen skulle kunna effektivt upprätthällas. De högre inkomsttagarna skulle i stor utsträckning kunna reglera sin kommunalskatt pä det för dem själva fördelaktigaste sättet och pä det från skatteutjämningssynpunkt ofördelaktigaste. Detta kunde ske genom överföring av rörelse till aktiebolag med lön därifrån eller vice

156 versa alltefter vad som var lämpligast från skattesynpunkt. Vidare framhölls den godtycklighet som kännetecknade förslaget — och som alltid måste utmärka ett på dylikt sätt utformat förslag —• när det gällde att dra gränsen för hemortskommunens beskattningsrätt. Härjämte ifrågasattes om det kunde anses motiverat att göra ett så betydande avsteg från det vanliga beskattningsförfarandet, då vad därigenom skulle vinnas representerade ett så jämförelsevis obetydligt belopp. En invändning som framför allt återkom i remissvaren avsåg det förhållandet att förslaget inte omfattade de juridiska personernas kapitalinkomster. Endast u n d e r förutsättning att beskattningsområdet utvidgades på detta sätt kunde enligt flera remissinstansers mening ifrågavarande förslag godtas.

8.2.4 S k a t t e u t j ä m n i n g s k o m m i t t é n s undersökningar Med utgångspunkt från direktiven för sitt arbete h a r kommittén som i det föregående redan framhållits att i första hand grunda sina ställningstaganden till olika reformförslag på den verkan förslagens genomförande kan få från skatteutjämningssynpunkt. Detta gäller således även förslag i fråga om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål. Kommitténs undersökningar på detta område h a r i enlighet med anvisningarna i direktiven utgått från de förslag kommunalskatteberedningen på sin tid framlade. Kommittén har emellertid utsträckt sina undersökningar till att omfatta viss ytterligare inkomst av försäkringsrörelse ävensom bankaktiebolagens inkomster. Som framgått av det föregående hade beredningen övervägt förslag även i sistnämnda avseenden men avstått därifrån med hänsyn till

önskvärdheten av att undvika alltför stora rubbningar i kommunernas skatteunderlag. Kommitténs undersökningar har sålunda omfattat följande slag av inkomster, nämligen 1. inkomst av försäkringsrörelse av viss beskaffenhet; 2. inkomst av monopolrörelse som utövats av Nya systemaktiebolaget, Aktiebolaget Vin- & spritcentralen, Svenska tobaks aktiebolaget, Aktiebolaget Tipstjänst och Svenska penninglotteriet aktiebolag; 3. inkomst av bankrörelse som utövats av bankaktiebolag; samt 4. inkomst av tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital, som åtnjutits av fysiska personer, i den mån inkomsten överstigit 100 000 kronor. Beträffande Aktiebolaget Tipstjänst och Svenska penninglotteriet aktiebolag har vid kommitténs undersökningar förutsatts att dessa varit underkastade skattskyldighet för all inkomst av rörelse. 8.2.4.1 Försäkringsanstallerna Enligt gällande rätt (SFS 1950:308,1963: 50) anses såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse som drivits av inländsk försäkringsanstalt dels den del av nettointäkten av kapital- och fastighetsförvaltning som belöper på direkt och i återförsäkring åt annan inländsk försäkringsanstalt meddelade kapitalförsäkringar och dels nettointäkt av utländsk äterförsäkringsrörelse. Bortsett från sistnämnda rörelse, i vilken framkommet överskott således skall beskattas, innebär bestämmelserna som avviker frän de av kommunalskatteberedningen föreslagna reglerna att överskott å inländsk anstalts livförsäkringsrörelse icke beskattas. I stället beskattas viss del av avkastningen av anstaltens tillgångar, nämligen den del som be-

157 löper å nyssnämnda kapitalförsäkringar, varmed förstås andra livförsäkringar än pensionsförsäkringar. Principiellt kan detta beskattningssystem i korthet sägas vara uppbyggt så att anstalten av praktiska skäl i försäkringstagarnas ställe erlägger skatt ä räntan på spardelen av premierna för ifrågavarande kapitalförsäkringar, medan försäkringstagarna själva beskattas för den ränta som är att hänföra till premier för pensionsförsäkring. Uppkommer underskott å rörelse som avser inländsk försäkringsanstalts utländska återförsäkringsrörelse på livförsäkringsområdet får detta avdras från anstaltens nyssnämnda nettointäkt av kapital- och fastighetsförvaltning. Utländsk försäkringsanstalt som drivit livförsäkringsrörelse här i riket skall beskattas enligt de för inländska anstalter med sådan rörelse gällande reglerna. Viss rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring beskattas enligt gällande rätt likaledes enligt de för livförsäkringsrörelse tillämpliga reglerna. I fråga om försäkringsanstalter må framhållas att undantagna från skattskyldighet för rörelse som h ä r avses är enligt 53 § 1 mom. d) KL dels sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom ä vilken lagen om försäkringsrörelse ej äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden faller utanför Stockholm och omfattar allenast visst län eller del av län, dels sädana ömsesidiga försäkringsbolag som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring. De försäkringsbolag å vilka lagen om försäkringsrörelse ej äger tillämpning, är — förutom av staten inrättad försäkringsanstalt, sjukkassor och understödsföreningar — ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden vars verksamhetsområde är mindre än ett härad (tingslag) eller,

där det omfattar delar av flera härad (tingslag), m i n d r e än tio socknar. Utländska försäkringsanstalter ä r alltid skattskyldiga till kommunal inkomstskatt för inkomst av h ä r avsedd verksamhet. Kommittén har med ledning av inhämtade uppgifter beräknat den 1958 till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av livförsäkringsrörelse till sammanlagt drygt 81 milj. kronor. De resultat försäkringsanstalterna redovisar till taxering varierar erfarenhetsmässigt i ringa utsträckning frän ett år till ett annat. Detta framgår bland annat av att å livförsäkringsrörelse som helhet belöpande skatter aren 1959— 1961 enligt den officiella statistiken uppvisar jämförelsevis små olikheter. Av detta skäl har kommittén inte funnit anledning att aktualisera undersökningsmaterialet för att redovisa det exakta belopp som enligt senaste taxering motsvarar beloppet 81 milj. kronor. Som nettointäkt av sjuk-, olycksfallsoch skadeförsäkringsrörelse skall enligt gällande rätt anses överskottet å rörelsen. Att viss sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse redan enligt gällande bestämmelser dock icke skall överskottsbeskattas har nyss nämnts. Med ledning av föreliggande officiell statistik har kommittén erhållit uppgift å de försäkringsanstalter som drivit sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse. Den dominerande gruppen utgjordes av riksbolagen för skadeförsäkring. Denna grupp jämte sjukförsäkringsanstalterna och inländska återförsäkringsanstalter med i huvudsak återförsäkringsrörelse avseende skadeförsäkring har medtagits vid en av kommittén gjord sammanställning för beräkning av inkomst av sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse. Sammanställningen h a r omfattat även sådan

158 rörelse som drivits av utländska försäkringsanstalter. Däremot har till gruppen riksbolag hänförliga anstalter för hagel- och husdjursförsäkring icke medtagits i sammanställningen, enär dessa anstalter visat en mycket obetydlig sammanlagd vinst i förhållande till övriga riksbolag. Inhämtade uppgifter för de undersökta försäkringsanstalterna har visat storleken av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av försäkringsverksamhet för ett vart av taxeringsåren 1958—1960. Den sammanlagda inkomsten av angivet slag har för ifrågavarande år utgjort omkring 25,8, 26,6 respektive 26,9 milj. kronor. Den sammanlagda till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av livförsäkringsrörelse samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse uppgick sålunda vid 1958 års taxering till drygt 106,8 milj. kronor. Motsvarande inkomst vid 1962 års taxering har kommittén beräknat till ca 108 milj. kronor. Vid 1958 års taxering fördelade sig inkomsten å nedan angivna komm u n e r enligt följande. Stockholm Göteborg Malmö Hälsingborg Jönköping Lund Härnösand Mariestad

88 105 278 9 474 228 8 959 548 21 871 12 000 213 794 7 787 67 010 Summa kr 106 861 516

8.2.4.2 Nya systemaktiebolaget Jämlikt den vid tiden för framläggandet av kommunalskatteberedningens förslag gällande rusdrycksförsäljningsförordningen handhades detaljhandeln (utminutering och utskänkning) med spirituösa av ett flertal skilda systembolag. Den monopolverksamhet dessa bolag utövade har enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning övertagits

av Nya systemaktiebolaget. Enligt 30 § 4 mom. KL skall nettointäkten av utminutering anses utgöra 7 procent å försäljningssumman om den enligt vanliga regler skulle ha beräknats till högre belopp. Till följd av höjningar av omsättningsskatten pä spritdrycker har regeln emellertid kommit att sakna reell betydelse. Bolagets sammanlagda kommunalskattepliktiga inkomst av rörelse uppgick enligt bolagets år 1958 avgivna deklaration till 65,6 milj. kronor, varav 53,5 milj. kronor belöpte på utminutering och 12,1 milj. kronor på annan rörelse (utskänkning). Av berörda belopp togs 10 procent till beskattning i Stockholm där huvudkontoret är beläget, varefter återstoden fördelades mellan samtliga kommuner där bolaget bedrivit rörelse. Fördelningen mellan butikerna hade verkställts efter omsättningens värdemässiga omfattning, utminutering för sig och annan rörelse (utskänkning) för sig. Den på Stockholm belöpande andelen av den kommunalskattepliktiga inkomsten enligt angivna fördelningsgrunder uppgick till omkring 22 milj. kronor. Till belysande av utvecklingen efter 1958 års taxering har kommittén inhämtat vissa uppgifter från bolagets år 1962 avgivna självdeklaration. Bolagets till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomst av rörelse uppgick enligt 1962 års taxering till 66,6 milj. kronor, varav 65,1 milj. kronor belöpte på utminutering och 1,5 milj. kronor på annan rörelse (utskänkning). Fördelning av inkomsten hade skett på enahanda sätt som vid 1958 års taxering. Vid 1961 års utgång bedrev bolaget utminutering från 275 butiker varjämte 549 utlämningsställen fanns inrättade pä orter utan butik. Antalet spritrestauranger med årsutskänkning inklusive säsong-, klubb- samt turistutskänkning uppgick

159 vid årsslutet 1961 till 911 stycken. Stockholms andel av den kommunalskattepliktiga inkomsten utgjorde omkring 21,7 milj. kronor. I övrigt hade inkomsten fördelats på 170 olika komm u n e r i enlighet med tidigare angivna grunder. 8.2.4.3 Aktiebolaget Vin- & spritcentralen Jämväl beträffande detta bolag gäller en särskild begränsningsregel. Bolagets nettointäkt av handel med rusdrycker skall, där den enligt vanliga regler skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 5 procent å försäljningssumman för under beskattningsåret försålda rusdrycker (med visst undantag som numera är betydelselöst). Begränsningsregeln ä r i detta fall av stor betydelse. Av bolagets 1958 avlämnade självdeklaration framgick sålunda att bolagets nettointäkt av rörelse till följd av begränsningsregeln beräknats avsevärt lägre än vad resultatet skulle ha blivit vid en inkomstberäkning enligt vanliga grunder. Bolagets kommunalskattepliktiga inkomst av rörelse uppgick enligt ovannämnda deklaration till ca 9,5 milj. kronor. Därav hade 5 procent hänförts till Stockholm, där huvudkontoret är beläget. Återstoden hade uppdelats i förhållande till omsättningen i vinst å varor av egen tillverkning samt i vinst å importerade och övriga varor. Vinsten på den egna tillverkningen, 3,2 milj. kronor, hade fördelats med 75 procent på tillverkningsvinst och 25 procent på handelsvinst. Vinsten på importerade och övriga varor hade i sin helhet ansetts utgöra handelsvinst. Av handelsvinsten, 6,6 milj. kronor, hade hälften tillförts Stockholm och hälften fördelats mellan övriga beskattningsorter efter andel i den totala handelsomsättningen. Tillverkningsvinsten, 2,4 milj. kronor,

hade fördelats mellan de orter där denna del av rörelsen utövats i samma proportion som tillverkning där ägt rum. Med angivna fördelningsgrunder uppgick den på Stockholm belöpande andelen av den kommunalskattepliktiga inkomsten till sammanlagt 6,7 milj. kronor, medan återstoden fördelade sig å nio andra kommuner, därav sex städer. Beträffande bolagets taxering 1962 må följande uppgifter lämnas. Den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten uppgick enligt 1962 års deklaration till ca 11,5 milj. kronor. Inkomsten hade fördelats på enahanda sätt som vid 1958 års taxering. Vinsten pä den egna tillverkningen utgjorde ca 3,7 milj. kronor. Av handelsvinsten, 8,1 milj. kronor, hade i likhet med tidigare hälften tillförts Stockholm och hälften övriga beskattningsorter. Tillverkningsvinsten utgjorde 2,8 milj. kronor och den pä Stockholm belöpande andelen av den kommunalskattepliktiga inkomsten omkring 8,7 milj. kronor. Återstoden hade fördelats på åtta andra kommuner, därav fyra städer. Det må anmärkas att bolagets till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomst av rörelse under de sista två åren stigit med ca 1 milj. kronor årligen. 8.2.4.4 Svenska tobaks aktiebolaget Intill 1960 ägde det dåvarande monopolföretaget, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, ensamt tillverka tobaksvaror. Monopolet avsåg även import av sådana varor. Importrätt kunde dock medges antagna återförsäljare. För bolaget gällde att i den skattepliktiga intäkten inte skulle inräknas licensavgifter vilka uppbars av den som importerat tobaksvaror samt att nettointäkten skulle, där den enligt vanliga regler bort beräknas till högre belopp, utgöra 5 procent av försäljningssumman. Enligt den 1958 avlämnade självde-

160 klarationen uppgick bolagets sammanlagda kommunalskattepliktiga inkomst av rörelse till 31,9 milj. kronor. Jämlikt fördelningsgrunder som tillämpats sedan 1943 hänfördes härav 10 procent till Stockholm där huvudkontoret ä r beläget. Av återstoden beräknades belöpa på tobaksfabrikerna och tobaksvaruimporten 3/4 samt på försäljningskontoren 1/4. (På tobaksvaruimporten fallande andel hänfördes helt till Stockholm.) För Stockholms del uppgick den totala andelen av den kommunalskattepliktiga inkomsten enligt angivna grunder till 9,7 milj. kronor, medan återstoden fördelade sig å tolv andra städer, därvid den största andelen på Härnösand med 5,9 milj. kronor. Sedan kommunalskatteberedningen framlagt sitt förslag h a r emellertid viss ändring skett i bolagets monopolställning. I det hänseendet må följande anföras. Statens tobaksmonopol avsåg ursprungligen tillverkning av tobaksvaror men utvidgades sedermera till att omfatta även import av dylika varor. Under den tid importmonopolet var gällande kunde antagna återförsäljare dock som nyss nämnts medges rätt att importera färdiga tobaksvaror. Genom att nyetableringskontrollen slopades 1960 och de fasta bruttopriserna avlöstes av riktpriser kom importmonopolet att förlora sin betydelse. I anslutning till att riktprissättningen genom beslut av 1961 års riksdag avskaffades blev importmonopolet formellt upphävt. I samband med dessa ändringar, som trädde i kraft den 1 juli 1961, ändrade bolaget sin firma till Svenska tobaks aktiebolaget. Monopolet omfattar alltså numera endast ensamrätt att inom riket yrkesmässigt tillverka tobaksvaror (inklusive rätt att införa röktobak m. m . ) . Endast till den del bolagets vinst h ä r r ö r från

tillverkning av tobaksvaror torde sålunda kunna sägas att monopolvinst föreligger. övrig del av vinsten synes däremot böra jämställas med vinst som åtnjutes av företag utan monopolställning. Då kommunalskatteberedningens förslag innebar att beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål skulle avse endast inkomst som härrörde från bolagens monopolställning borde rätteligen en uppdelning av tobaksbolagets vinst i monopolvinst och annan vinst göras. Enligt vad bolaget upplyst föreligger från dess sida inte några hinder för att i beskattningshänseende göra dylik åtskillnad. Bolaget har emellertid uppgett att den helt övervägande delen av vinsten hänför sig till den verksamhet som ä r monopolbelagd. Med hänsyn härtill torde för kommitténs beräkningar någon uppdelning av tobaksaktiebolagets vinst icke erfordras. Det må anmärkas att bolagets till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomst av rörelse enligt 1962 års taxering utgjorde 32,1 milj. kronor och att Stockholms andel härav i enlighet med ovan anmärkta fördelningsgrunder uppgick till 9,1 milj. kronor. 8.2.4.5 Aktiebolaget Tipstjänst Bolaget är genom särskild bestämmelse i kommunalskattelagen undantaget från skattskyldighet för annan inkomst än av fastighet. Det utövar ingen annan förvärvsverksamhet än sådan som sammanhänger med dess monopolställning. Kommunalskatteberedningen har föreslagit att bolaget skulle beskattas för all inkomst av rörelse. För att beräkna storleken av den kommunalskattepliktiga inkomsten av rörelse som skulle uppstått vid skattskyldighet har som vägledning använts av bolaget avlämnade årsredovisningar. För nedanstående fyra räkenskapsår uppgick nettovinsten till följande belopp.

161 Räkenskapsår 1/7 1958—30/6 1959 1/7 1959—30/6 1960 1/7 1960—30/6 1961 1/7 1961—30/6 1962

Nettovinst 64 324 417 kr 65 441 470 » 61 329 445 » 69 055 262 »

8.2.4.6" Svenska penninglotteriet aktiebolag Vad ovan inledningsvis anförts om Aktiebolaget Tipstjänst beträffande skattskyldighet gäller även förevarande bolag.

Bolaget beräknar i sina redovisningar bruttovinsten ä verksamheten till vad som återstår efter det avdrag bland annat gjorts för utbetalda vinster samt för statsverkets andel av inkomsten å lottförsäljningen. Därigenom blir bruttovinsten relativt ringa. Det sätt varpå nettovinsten därefter framräknas ger inte anledning till någon erinran från taxeringsteknisk synpunkt. Om — som h ä r förutsatts — skattskyldighet enligt vanliga regler förelag för inkomst av rörelse, synes det emellertid inte tillräckligt att till beskattning uppta allenast vad som redovisas som nettovinst. Därigenom skulle från beskattning undantas större delen av vinsten å lotteriverksamheten. Beskattningen bör i princip avse behållningen av verksamheten. F ö r erhållande av en riktig grundval för inkomstberäkningen bör därför till redovisad nettovinst läggas statsverket tillkommande andel av lotteriverksamheten för samma år som det vinsten avser. Det belopp som därefter framkommer bör ligga till grund för beskattningen. Med ledning av årsredovisningarna har verkställts följande sammanställning av vad som respektive år enligt nyss angivna grunder skulle ha varit att hänföra till skattepliktig inkomst.

Verksamhetsår 1958 1959 1960 1961

Statsverkets andel 107 265 600 106 780 800 103 750 800 105 326 400

Den största inkomstposten utgjordes självfallet av tipsinsatser. Pä utgiftssidan var den största posten utbetalda vinster. Vid utbetalning av vinst göres avdrag för stadgad skatt, som särskilt redovisas till statsverket. Den särskilda s. k. radskatten, som tillför statsverket väsentligt större belopp än skatten ä tipsvinster, uppbärs av bolaget och redovisas till statsverket. Badskatten upptas därför både som intäkt och kostnad och påverkar följaktligen inte nettovinsten. Även övriga förekommande poster i vinst- och förlusträkningarna är vid ett taxeringsmässigt bedömande att hänföra till rörelse. Med ledning av förefintligt material har den för beskattning disponibla inkomsten av ifrågavarande verksamhet beräknats till 65 milj. kronor.

Nettovinst 7 284 220 7 425 612 7 301 479 7 214 768

Skäligen synes sålunda kunna räknas med en skattepliktig inkomst av omkring 113 milj. kronor. I anslutning till beräkningen av inkomsten för Aktiebolaget Tipstjänst och Svenska penninglotteriet aktiebolag må framhållas att en beskattning för inkomst av rörelse kommer att i motsva6

Summa 114 549 820 114 206 412 111052 279 112 541 168

rande mån minska det belopp som kommer statsverket till godo såsom vinst. Skatteutgifterna inverkar icke på beräkningen av rörelseöverskottet och ej heller pä taxeringsresultatet annorledes än att, därest skattskyldigheten utsträckes att avse också statsbeskattningen, vilket kommunalskatteberedningen för-

162 utsatt, taxeringen till statlig inkomstskatt minskar med den i den slutliga skatten ingående kommunalskatten.

8.2.4.7 Bankaktiebolagen

Inkomst av bankrörelse beskattas i varje kommun där huvud- eller avdelningskontor finns. För beskattningsortens bestämmande tillmäts alltså den yttre anordning varigenom bankverksamheten utövas avgörande betydelse. Med utgångspunkt från kommunalskatteberedningens allmänna motivering skulle denna yttre anordning emellertid vara av underordnad betydelse. I stället borde avgörande vara den grund pä vilken rörelsen vilar, nämligen den företagsamhet som ä r den yttersta förutsättningen för bankens existens. Resultatet av en bankrörelse påverkades emellertid även av den verksamhet som utövades från bankledningens sida, framhöll beredningen. Något egentligt samband mellan denna verksamhet och kommunen ansågs inte föreligga utan sambandet kunde vara lika starkt eller starkare med andra kommuner som genom in- och utlåning berördes av bankens verksamhet. Beskattningsrätt syntes således enligt kommunalskatteberedningens mening böra tillkomma varje kommun som berördes av denna verksamhet, oavsett om där fanns kontor eller inte. En sådan ändring av gällande bestämmelser skulle vara desto mera påkallad som u n d e r senare år en tydlig tendens till bankverksamhetens organiserande i större enheter gjort sig gällande. Under senare år har den rörelse bankaktiebolagen bedriver koncentrerats till färre antal enheter. Antalet bankaktiebolag är numera 16, medan det för endast ett 30-tal år sedan var ungefär dubbelt så stort. Bankkontorens antal har däremot ökat väsentligt. Bankaktiebolagens nettobehållning

under åren 1958—1961 framgår av följande uppställning. i

Nettobehållning milj. kr

1958 1959 1960 1961

81,6 82,7 108,9 109,3

De i uppställningen angivna beloppen motsvarar den sammanlagda räkenskapsmässiga vinsten å bankaktiebolagens rörelse. Den vid taxeringen beräknade nettointäkten av rörelse uppgick givetvis till avsevärt högre belopp, eftersom vid taxeringen avdrag ej medges för vissa kostnader, framför allt för skatter. Som exempel må nämnas att behållningarna för åren 1960 och 1961 erhållits efter det avdrag verkställts för bland annat skatter med omkring 106,5 respektive 107,6 milj. kronor. För taxeringsåret 1958 utgjorde kommunalskattepliktiga inkomsten, dvs. den sammanlagda nettointäkten — i förekommande fall minskad med procentavdrag — 180,8 milj. kronor. Därav belöpte på städer utom landsting 108 milj. kronor och på övriga kommuner 72,8 milj. kronor. Av det på nyssnämnda städer belöpande beloppet hade inte mindre än 85,5 milj. kronor eller sålunda nära hälften av den sammanlagda kommunalskattepliktiga inkomsten tagits till beskattning i Stockholm. Att inkomsten företrädesvis fallit på de större städerna beror dels på att bankverksamhet där utövats av flera olika företag, dels på att den därifrån bedrivna inoch utlåningen — det förhållande varpå inkomstfördelningen skall grundas —• varit av stor omfattning. Det sagda gäller speciellt de allra största städerna. I detta sammanhang må nämnas att med ett enda undantag samtliga banker vilkas verksamhet omfattade mera än ett prövningsdistrikt bedrev rörelse med kontor i Stockholm.

163 Det antal kommuner inom vilka inkomst av bankrörelse beskattats vid 1958 års taxering uppgick till totalt 598, därav rikets samtliga 133 städer samt 92 köpingar och 373 landskommuner. En jämförelse med förhållandena enligt 1962 års taxering är av intresse. Enligt denna taxering uppgick den kommunalskattepliktiga inkomsten av bankrörelse till sammanlagt ca 212,9 milj. kronor. Mellan taxeringsåren 1958 och 1962 hade den totala inkomsten sålunda ökat med omkring 32,1 milj. kronor. Under samma tid hade den på Stockholm belöpande andelen ökat från omkring 85,5 milj. kronor till drygt 100,7 milj. kronor, medan den totala andel som föll på de olika landstingsområdena ökat från omkring 72,8 milj. kronor till omkring 85 milj. kronor. 8.2.4.8 Fysiska personer Som tidigare anmärkts föreslog kommunalskatteberedningen en maximering av hemortskommunernas beskattningsrätt i fråga om inkomst av tjänst och kapital samt med visst undantag realisationsvinst till sammanlagt 100 000 kronor. Till grund för kommitténs undersökningar beträffande verkningarna av en sådan ändring av beskattningsrätten har lagts inkomstlängderna samt de uppgifter avseende fysiska personers statliga taxering som i samband med de årliga taxeringarna avlämnas för inkomststatistiken. Då antalet dödsbon som haft inkomst av nämnd storleksordning torde vara mycket litet, har kommittén ej ansett det nödvändigt att undersöka dessa skattskyldigas inkomster, i synnerhet som en sådan undersökning skulle inneburit ett betydande merarbete. Med ledning av de statistiska uppgifterna har uttagits varje skattskyldig som vid taxeringen till statlig inkomst-

skatt haft en sammanlagd nettoinkomst av minst 100 000 kronor. Storleken av den skattskyldiges inkomster av tjänst och kapital har fastställts med ledning av inkomstlängderna. Enligt kommunalskatteberedningens förslag skulle realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fastighet liksom enligt gällande rätt beskattas i den kommun där fastigheten var belägen. Då inkomstlängderna inte lämnar upplysning om dylika vinster har det emellertid inte varit möjligt att beakta nämnda förhållande. Det kan dock antas att sådana vinster förelegat i mycket begränsad omfattning. Enligt beredningens förslag skulle vidare allmänna avdrag och ortsavdrag frånräknas de inkomster som skulle tas till beskattning för gemensamt kommunalt ändamål. Med enbart inkomstlängderna som grund för undersökningen har det inte heller varit möjligt att helt iaktta förslaget i denna del. Ett fullt hänsynstagande till förslagets innebörd beträffande ovan nämnda bada förhållanden hade nämligen nödvändiggjort en genomgäng av de skattskyldigas deklarationer. Då det kan antas att en sådan genomgång icke i nämnvärd grad skulle ha påverkat undersökningsresultatet har kommittén ansett sig kunna utgå från det resultat som erhållits genom att enbart längdmaterialet lagts till grund för undersökningen. Det må också anmärkas att förhållandena växlar är från år och att det för kommitténs bedömanden varit tillräckligt med en ungefärlig uppskattning av ifrågavarande skattskyldigas inkomster. Undersökningen som avsett 1958 års taxering har lämnat följande resultat. Antalet skattskyldiga som vid taxeringen till statlig inkomstskatt hade en nettoinkomst av minst 100 000 kronor uppgick enligt inkomststatistiken till 2 586. Av dessa hade 1 320 skattskyldiga

164 Biksområde

1 Enligt kommunalskattelagen beskattningsbar inkomst av tjänst m. m. Antal inkomsttagare med överstigande nettoinkomst 100 000 kr av minst Ej överstigande 100 000 k r 100 000 kr. Belopp enligt statlig Antal Antal inövertaxering inkomsttagare komststigande tagare 100 000 kr 2

5 Stockholm Göteborg Malmö övriga städer

887 319 163 777

423 151 62 426

474 178 101 351

30 375 549 12 519 166 6 600 640 20 134 963

Samtliga städer

2 146

1 062

1 104

69 630 318

Landsbygden

13 086 563

Hela riket

2 586

1 296

1 320

82 716 881

Anm.: I kol. 4 h a r i n r ä k n a t s för vardera Stockholm, Göteborg och landsbygden 10 samt således för hela riket 30 inkomsttagare för vilka den s a m m a n r ä k n a d e nettoinkomsten vid taxeringen j ä m l i k t förordningen om statlig inkomstskatt understigit 100 000 kr.

en till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst som översteg 100 000 kronor. Den totala överskjutande inkomsten uppgick till ca 82,7 milj. kronor. Av detta belopp hänförde sig övervägande delen till städerna. Endast omkring 15 procent av beloppet kom på landsbygden. Uppställningen ovan belyser närmare undersökningens resultat. För att aktualisera undersökningsmaterialet också i denna del h a r kommittén gjort vissa beräkningar med utgångspunkt från förhållandena vid 1962 års taxering. Antalet skattskyldiga som vid taxeringen till statlig inkomstskatt detta år hade en nettoinkomst av minst 100 000 kronor uppgick enligt inkomststatistiken till 4 573. Med ledning härav har kommittén beräknat den totala överskjutande inkomsten enligt 1962 års taxering till 146,3 milj. kronor. 8.2.4.9 Beräknade intäkter Kommunalskatteberedningen föreslog en skattesats av 9 kronor, vilken med vis-

sa intervaller skulle justeras efter det kommunala skattetryckets växlingar. Den föreslagna skattesatsen motsvarade ungefär då gällande medeltal i de större städerna och understeg något medeltalet i rikets samtliga kommuner. Den kommunala utdebiteringen tenderar att utjämnas mellan landsbygd och städer. Med hänsyn härtill har kommittén beräknat skatteintäkterna på grundval av en till 15 kronor avrundad genomsnittlig kommunal utdebitering. Resultatet av beräkningen framgår av sammanställningen å sid. 165. Antalet skattekronor h a r avrundats till jämna tusental.

8.2.4.10 Verkningarna av skatteunderlagets reducering Dä kommunerna i samma mån som inkomster överflyttas till beskattning för gemensamt kommunalt ändamål förlorar skatteunderlag, är det givetvis av intresse att veta h u r denna förlust skulle under i övrigt oförändrade för-

1958 års taxering Inkomstkälla

Antai

1962 års taxering

skattekronor 1 000-tal

Beräknad skatt milj. kr

Antal skattekronor 1 000-tal

Beräknad skatt milj. kr

Försäkringsrörelse Nya systemaktiebolaget AB Vin- & spritcentralen AB Svenska tobaksmonopolet AB Tipstjänst Svenska penninglotteriet aktiebolag Bankaktiebolags inkomst avbankrörelse Fysiska personers inkomst av tjänst m. m. i den mån inkomsten överstiger 100 000 kr

1 068 656 94

15,0 9,2 1,3

1 080 666 115

16,2 10,0 1,7

319 600

4,4 8,4

321 650

4,8 9,8

1 100

15,4

1 130

17,0

1 808

25,3

2 129

31,9

11,6

1 463

21,9

Summa

6 472

90,6

7 554

113,3

hållanden påverka de enskilda kommunernas utdebiteringar. Kommittén h a r därför med ledning av material från 1958 års taxering undersökt verkningarna i utdebiteringshänseende för 1959 om samtliga de av kommittén ovan i detta avsnitt behandlade skattepliktiga inkomsterna undantagits från kommunal beskattning. De resultat som sålunda framkommit torde, trots att de grundar sig på 1958 års taxering, vara representativa. De skatteintäkter som enligt denna taxering beräknats stä till förfogande kan visserligen som framgått av 8.2.4.9 antas ha ökat i stort sett med ca 25 procent till 1963 men å andra sidan har även skatteunderlaget ökat i samma män eller med ca 27 procent. På grund härav kan således den genomsnittliga utdebiteringsökning som följer av skatteunderlagets reducering inte vara nämnvärt annorlunda 1963 än 1959, även om utvecklingen för enskilda kommuner givetvis kan ha varit en annan än för kommunerna i allmänhet. Redovisningen av undersökningens resultat h a r här begränsats till de fall

då utdebiteringshöjningen skulle ha utgjort minst 10 öre. Sammanställningen å sid. 166 ger en översikt av resultatet. Av sammanställningen framgår att antalet kommuner där utdebiteringshöjningen sammanlagt skulle ha uppgått till minst 10 öre utgjorde 129, varav 78 städer. I sex kommuner skulle utdebiteringshöjningen ha överstigit 50 öre. Den högsta höjningen har beräknats till 91 öre. Utdebiteringshöjningen skulle i hög grad ha drabbat städer med en utdebitering över genomsnittet. Den genomsnittliga utdebiteringen i städerna var nämligen 1959 14,16 kr och enligt sammanställningen skulle inte mindre än 69 städer med en utdebitering över 14 kr få vidkännas utdebiteringshöjningar av minst 10 öre. Av landsbygdskommunerna skulle ett 20-tal med utdebitering över genomsnittet, 14,26 kr, tvingas höja sina utdebiteringar. Bland de kommuner för vilka utdebiteringshöjningen skulle utgjort minst 10 öre finns flera med en skattekraft som understiger medelskattekraften för kommunerna. Av de 78 städerna i sam-

166 Sammanställning över undersökta kommuners fördelning debitering för år 1959 (höjning av den primärkommunala 10 öre) Total

k o m m u n a l utdebitering för år 1959 kr

Antal k o m m u n e r med en utdebiteringshöjning S:a (öre per skattekrona) av kom76- m u n e r 2110163151 — 41— 100 30 15 20 40 75 50

Landsbygd 10,01—11,00 11,01—12,00 12,01—13,00 13,01—14,00 14,01—15,00 15,01—16,00 16,01—17,00 17,01—18,00 18,01—19,00 Samtliga Städer 10,01—11,00 11,01—12,00 12,01—13,00 13,01—14,00 14,01—15,00 15,01—16,00 16,01—17,00 17,01—18,00 Samtliga

med hänsyn till total ututdebiteringen av minst

2 6 10 10 8 11 2 1 1 51

9 12 5

2 6 8 4

2 6 7 5 1

2 1 1 5 24 28 16 1

manställningen hade sålunda inte mindre än 71 en skattekraft under 1958 års genomsnitt. Också bland de 51 landskommunerna finns kommuner med låg skattekraft, bland dem ett par som under senare år åtnjutit skattelindringsbidrag. Anmärkas må att bland kommuner som inte skulle behöva vidkännas någon utdebiteringshöjning om förslaget genomföres finns några med hög skattekraft. I fråga om verkningarna med hänsyn till de olika inkomstslagen må följande framhållas. Inkomst av försäkringsrörelse och monopolrörelse h a r behandlats som en enhet. Om inkomst av försäkringsrörelse och monopolrörelse skulle beskattats för gemensamt kommunalt ändamål skulle ut-

debiteringshöjningarna med två undantag fallit på städer och köpingar. De största höjningarna skulle ha uppkommit i de kommuner där de skattskyldiga monopolbolagen, företrädesvis tobaksmonopolet, bedrev rörelse. Försäkringsrörelse är — som tidigare framhållits — i huvudsak koncentrerad till de större städerna. Verkningarna av överflyttningen av detta inkomstslag skulle praktiskt taget begränsats till Stockholms stad; av utdebiteringshöjningen om 30 öre h ä r r ö r d e omkring 2/3 från sådan inkomst. Beträffande inkomst av bankrörelse må framhållas att den ifrågasatta omläggningen av beskattningen skulle berört sammanlagt 598 kommuner. E n d a s t i 31 kommuner skulle fordrats en utdebiteringshöjning av 10 öre eller mera.

167 I 405 kommuner skulle höjningen understigit 5 öre. Den ifrågasatta beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål av vissa fysiska personers och oskifla dödsbons inkomst av tjänst m. m. skulle föranlett en genomsnittligt större utdebiteringshöjning. De kommuner som på grund av överflyttning av dessa inkomster skulle nödgats vidta de mest betydande höjningarna berördes i allmänhet inte av bortfallet av övriga inkomstslag. För landstingskommunernas del skulle de totala utdebiteringshöjningarna pä grund av skatteunderlagets reducering i anledning av den diskuterade beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål ha varierat mellan 2 och 5 öre; högst skulle den varit i Västernorrlands läns landsting.

8.2.5 Skatteutjämningskommitténs ställningstagande Som framgått av redogörelsen för gällande bestämmelser är beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål enligt KL begränsad till sådana skattesubjekt som över huvud inte varit bosatta eller hemmahörande i någon viss kommun. Det är alltså enligt gällande rätt inte fråga om någon begränsning eller inskränkning av den kommunala beskattningsrätten utan en anordning som syftar till att förhindra en såsom oförtjänt ansedd skattelindring för fysiska personer som ej varit h ä r i riket bosalta och för utländska personer i fråga om vissa slag av inkomster. Kommunalskatteberedningens förslag om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål innebär däremot att en kommun kan berövas beskattningsrätten i fråga om inkomster som enligt nuvarande regler anses ha härflutit inom kommunen. Då detta motiverats med

att i fråga om åtskilliga slag av rörelse, exempelvis de statliga monopolföretagen, vinsten å verksamheten h ä r r ö r frän handel även med icke kommunmedlemmar och att sambandet med viss kommun därför är sä svagt att kommunens beskattningsrätt kan sättas i fråga, har beredningen enligt kommitténs mening knäsatt en princip som kan leda vida längre i fråga om inskränkning i kommunernas beskattningsrätt än vad beredningen själv synes ha antagit. Med hänsyn till nuvarande tendens inom industri och annan företagsamhet att driva verksamheten i allt större enheter, spridda till olika delar av landet, skulle denna princip kunna åberopas för en begränsning av kommunernas beskattningsrätt i fråga om större affärsföretag över huvud taget. Principen skulle också kunna gälla exempelvis beträffande författare och konstnärer, vilkas inkomst ofta härflyter från invånarna i en mångfald olika kommuner. Läkare och tandläkare behandlar också ofta andra än den egna kommunens medlemmar och kan vid tillämpning av beredningens princip i likhet med många andra enskilda företagare inte längre anses vara självskrivna beskattningssubjekt i en viss kommun. När det gäller exempelvis jordbrukarna sker ju deras försäljning av produkter till alldeles övervägande grad genom leveranser till andelsmejerier, andelsslakterier och andra dylika sammanslutningar. Av det anförda torde ha framgått att det med utgångspunkt från den av kommunalskatteberedningen angivna principen inte är möjligt att dra en frän principiella synpunkter godtagbar gräns för en beskattning för gemensamt kommunalt ändamål. Även om kommunalskatteberedningens förslag i och för sig kan betecknas som måttfulla innebär de sålunda en godtycklig beskärning av den knäsatta principen.

168 Det är vid sådant förhållande knappast ägnat att förvåna att vissa remissinstanser fann beredningens förslag möjliggöra vittgående framtida ingripanden i kommunernas beskattningsrätt. Det ligger i sakens natur att dessa farhågor får en särskild tyngd i fråga om förslaget att inskränka hemortskommunens beskattningsrätt beträffande fysiska personers och oskifta dödsbons inkomster. Den av beredningen förordade maximeringen av hemortskommunens beskattningsrätt till 100 000 kronor var vald uteslutande med utgångspunkt från önskvärdheten av att undvika alltför stora rubbningar i kommunernas skatteunderlag och kan svårligen försvaras utifrån principiella resonemang. Ett fullföljande av beredningens intentioner i denna del skulle kunna leda till att kommunernas beskattningsrätt vid lämplig tidpunkt ytterligare begränsades och därmed också deras möjligheter att anpassa sin förvaltning efter tillgången på egna skattekällor och resurser. Härigenom öppnades sålunda vägen för ett vittgående statligt intrång i den kommunala beskattningsrätten och därmed också i självstyrelsen. Självfallet är det svart att inom ramen för ett någorlunda enkelt regelsystem tillgodose krav på millimeterrättvisa i fråga om de enskilda kommunernas beskattningsanspråk. Enhetliga principer och enkla regler är dock enligt kommitténs mening av sä stort värde att dylika krav i viss män måste efterges. Under alla förhållanden synes det principiellt inte kunna försvaras att beröva en kommun all beskattningsrätt till viss inkomst av den anledningen att andra kommuner också kan ha berättigade anspråk på andel i inkomsten. Kommunalskatteberedningens förslag om utvidgad beskattning för gemensamt kommunalt ändamål måste också bygga

på den uppfattningen att vissa kommuner av tätortskaraktär genom att till desamma lokaliserats sådana verksamhetsgrenar som bank- och försäkringsrörelse, de statliga monopolföretagen, grosshandel m. m., erhållit ett tillskott till sitt skatteunderlag som de inte behöver för att tillgodose sina behov. Enligt kommitténs mening kan emellertid — i vart fall med utgångspunkt från den ekonomiska utveckling som sedermera skett — icke lokaliseringen av de nämnda verksamhetsgrenarna till vissa tätorter enbart för sig tas till intäkt för ett sådant påstående. Till en början må sålunda framhållas att statsmakterna särskilt u n d e r de senaste årtiondena ålagt alla kommuner nya och vidgade uppgifter i fråga om exempelvis skolväsendet, socialvården, hälsovården och byggnadsväsendet som inte blott förutsatt tillgång till skatteunderlag i helt annan omfattning än tidigare utan också nödvändiggjort en ökad statsbidragsgivning till alla kommuner. Vidare och kanske främst h a r för de större städerna och tätorterna tillkommit nya och vidgade behov av kommunala anordningar, vilka ofta varit sä kostnadskrävande att ett förverkligande av desamma förutsatt att högre skatteunderlag varit lokaliserade till dessa orter. Det bör i sammanhanget också framhållas att ett förverkligande av kommunalskatteberedningens principer knappast ansluter till den under senare år alltmer intensifierade lokaliseringspolitiken. Kommittén får erinra om att under efterkrigstiden såväl staten som kommunerna genom olika åtgärder sökt aktivt påverka industrins lokalisering och att det bakomliggande syftet därvid varit bland annat att genom en lämplig differentiering av näringslivet och en spridning av företagsamheten bygga upp det ekonomiska underlaget särskilt för glesbygdskommunerna. I direktiven

169 för utredningen rörande den samhälleliga lokaliseringsverksamheten anfördes också bland annat att utflyttningen från landsbygden och storstädernas tillväxt var de dominerande problemen och att utredningen borde lägga fram material som var ägnat att från samhällsekonomiska och företagsekonomiska synpunkter belysa förutsättningarna för näringslivets lokalisering till olika delar av landet.

skilt må framhållas de möjligheter som skapats till selektiv användning av såväl investeringsfonder som generella avdrag i lokaliseringspolitiskt hänseende.

Enligt kommitténs mening är huvudanledningen till den kritik som framfördes mot beredningens ifrågavarande förslag att söka i det förhållandet att beredningen främst inriktade sina ansträngningar pä att söka åstadkomma medel för skatteutjämning och tillmätte prövningen av förslagets hållbarhet från skatterättsliga och kommunalrättsliga synpunkter m i n d r e vikt. Att söka lösa skatteutjämningsproblemet genom alt förringa betydelsen av dylika hänsynstaganden kan emellertid inte vara riktigt. Enligt kommitténs mening måste förslag om ändring av interkommunala beskattningsregler, även om de anses godtagbara från skatteutjämningssynpunkt, alltid prövas utifrån såväl skatterättsliga som kommunalrättsliga synpunkter och utan hänsynstagande till den skillnad som kan föreligga mellan kommunerna med avseende å behov av skattekraft. För riktigheten av sistnämnda uppfattning synes bland annat tala den omständigheten, att de förhållanden som bestämmer detta behov tid efter annan kan förändras.

Av det tidigare anförda torde ha framgått att mot kommunalskatteberedningens förslag om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål kan resas allvarliga principiella invändningar. I syfte att utröna förslagets betydelse frän andra synpunkter h a r kommittén ändock gjort vissa undersökningar. Ett väsentligt motiv för ett genomförande av beredningens förslag skulle självfallet vara om förslaget gav positiva direkta verkningar från skatteutjämningssynpunkt. Som av den föregående redogörelsen för kommitténs undersökningar framgått kan så emellertid inte anses vara förhållandet. Att flera kommuner med en skattekraft som understiger medelskattekraften och med en redan hög utdebitering skulle få vidkännas utdebiteringshöjningar är givetvis inte tillfredsställande från skatteutjämningssynpunkt. Detsamma gäller också det förhållandet att vissa kommuner med god ställning inte alls skulle beröras av den ifrågasatta reformen. Den omständigheten att bland de kommuner som skulle få vidkännas en utdebiteringshöjning finns sådana som under senare år åtnjutit skattelindringsbidrag är särskilt ägnat att belysa de svårigheter som möter om man med ändringar av skatterättsliga regler syftar tili att åstadkomma skatteutjämning.

Givetvis utesluter vad nu sagts inte att beskattningsområdet kan användas för att tillgodose speciella syften och krav. 1955 års förordning om investeringsfonder utgör ett exempel i senare tid på de möjligheter lagstiftaren h a r att på beskattningsområdet skapa en anordning som kan b i d r a till utjämning i produktion och sysselsättning. Sär-

Ett annat skäl för ett genomförande av förslaget kunde vara att man härigenom erhöll icke oväsentliga medel för skatteutjämning. Som av det föregående framgått h a r kommittén beräknat att förslaget, därest det varit genomfört vid 1962 års taxering, skulle gett skatteintäkter av omkring 113,3 milj. kronor. Det bör emellertid fram-

170 hållas att i detta belopp ingår beräknad skatt från Aktiebolaget Tipstjänst och Svenska penninglotteriet aktiebolag med tillhopa 26,8 milj. kronor. Då dessa bolag enligt en 1938 genomförd ändring i kommunalskattelagen inte är skattskyldiga till kommunal inkomstskatt för annan inkomst än av fastighet, begränsas, om skatteplikt icke införes, det faktiska tillskottet av kommunalskattemedel för här ifrågavarande ändamål till omkring 86,5 milj. kronor. Fränräknas de ca 21,9 milj kronor som hänför sig till fysiska personers inkomst av tjänst m.m. och där kommunalskatteberedningens förslag möttes av stark kritik från det helt övervägande antalet remissinstanser, återstår för ändamålet

omkring 64,4 milj. kronor. Ehuru detta belopp inte i och för sig är oväsentligt innebär det dock ett jämförelsevis ringa tillskott till det belopp om ca 750 milj. kronor som enligt direktiven angetts som ram för kommitténs förslag. Med hänsyn härtill och till de invändningar som kan riktas mot förslaget särskilt frän skatterättsliga synpunkter anser kommittén sig böra uttala att nämnda tillskott knappast kan ha en sådan betydelse att ett genomförande av förslaget enbart på denna grund bör ifrågasättas. Då kommittén sålunda icke ansett sig kunna förorda förslagets genomförande måste synbarligen andra vägar sökas för en lösning av skatteutjämningsproblemet.

KAPITEL 9

Den t e k n i s k a u t f o r m n i n g e n av ett a l l m ä n t s k a t t e u t j ä m n a n d e bidragssystem

9.1 Allmänna

synpunkter

På sätt framgått av kapitel 1 har vissa åtgärder redan vidtagits som direkt eller indirekt b i d r a r till att minska ojämnheterna i det kommunala skattetrycket. Trots detta är dessa ojämnheter betydande. Sålunda varierade den sammanlagda kommunala utdebiteringen för 1963 mellan 21,95 och 11,20 kr per skattekrona, alltså en skillnad på över 10 kr. Skatteutjämningsproblemet rör sig om dessa avsevärda utdebiteringsskilluader och om sättet att minska dem. En skatteutjämning som skall ske genom statlig bidragsgivning kan inte åsyfta en total utjämning av kommunernas utdebiteringssatser. En så långtgående utjämning låter sig inte förena med en reell kommunal självstyrelse. Den kommunala självstyrelsen bygger nämligen pä uppfattningen att varje kommun i princip skall ha rätt att bestämma om den vill utöva en m e r omfattande verksamhet och betala denna med en högre utdebitering än som eljest skulle erfordras eller begränsa sin verksamhet och hålla en lägre utdebitering. Skillnader i den kommunala verksamheten som är att tillskriva kommunmedlemmarnas olika krav på insatser måste i den kommunala självstyrelsens intresse accepteras. Då enligt allmän uppfattning den kommunala självstyrelsen utgör en stor tillgång för vårt land och en av grundvalarna för vårt nuvarande samhällsskick, får ge-

nom skatteutjämningsbidrag inte åstadkommas att densamma mister sitt innehåll eller urholkas. Mot en total utjämning av utdebiteringsskillnaderna talar också det förhållandet — vilket anmärkts i många andra statsbidragssammanhang — att om staten till mycket stor del svarade för kostnaderna för den kommunala verksamheten men kommunerna bibehölls vid sin bestämmanderätt skulle kommunernas intresse för sparsamhet i förvaltningen bli lidande. Även om dessa farhågor kan synas överdrivna torde det vara befogat att ett allmänt skatteutjämningsbidrag utformas sä att kostnadsöverflyttningen på staten begränsas och vederbörande kommuner regelmässigt får stå för en kännbar del av kostnaderna för de kommunala anordningarna. Å andra sidan torde det vara ofrånkomligt att, om ett skatteutjämningsbidrag skall få önskad effektivitet och ge de av kommunal skattebörda särskilt hårt drabbade kommunerna en väsentlig lättnad, staten i vissa kommuner måste svara för en betydande del av kostnaderna för den kommunala verksamheten. Denna målsättning för bidragets verkan får för övrigt anses vara avsedd i direktiven. Däri har nämligen förutsatts att det förslag till skatteutjämningsbidrag och därmed förbundna åtgärder som kommittén har i uppdrag att utarbeta skall prövas i samband med en slutlig avveckling av skat-

172 teersättningarna i anledning av företagna ortsavdragsreformer. Samma slutsats torde kunna dras av det i direktiven uttalade önskemålet att det nuvarande särskilda skattelindringsbidraget åt synnerligt skattetyngda kommuner om möjligt bör inarbetas i skatteutjämningsbidraget. Om sålunda med skatteutjämning som sker genom statlig bidragsgivning principiellt inte kan åsyftas att utjämna sådana skillnader i skattetryck som kan tillskrivas olikheter i värderingar, följer därav att ett allmänt skatteutjämningsbidrag så långt möjligt bör utformas så att det angriper de orsaker till utdebiteringsskillnaderna som kan anses ligga utom räckhåll för kommunalt inflytande. Bidragsgivningen bör med andra ord bestämmas av objektivt fastställbara faktorer utanför kommunal påverkan. Huruvida och i vad mån detta är möjligt blir beroende inte bara pä om dylika faktorer står att finna utan också på om de kan utformas så att bidragssystemet inte blir alltför komplicerat. Av väsentlig betydelse är nämligen — såsom framhållits i direktiven — att systemet får en så enkel utformning som möjligt. Det är under beaktande av nu framförda allmänna synpunkter som kommittén i det följande kommer att diskutera och framlägga förslag beträffande den tekniska utformningen av ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem.

9.2 Skattekraftsfaktorn

Även i tidigare diskussioner om graderingsnormer för statsbidrag i skatteutjämnande syfte har enighet rått om att ett sådant bidrag så långt möjligt bör grundas på objektivt fastställbara faktorer på vilka kommunerna inte alls eller endast i ringa grad kan inverka i syfte att erhålla ökade bidrag. En sådan ob-

jektiv mätare på kommunernas ekonomiska bärkraft h a r skattekraften, dvs skatteunderlaget per invånare, ansetts vara. Denna bidragsgrund konstruerades på sin tid av kommunalskatteberedningen (SOU 1943:43) som underströk att orsaken till att skattetrycket var ojämnt trots åtgärder i form av ändrad kommunindelning och ändrat huvudmannaskap för vissa verksamhetsgrenar ofta var att många kommuner hade ett otillräckligt skatteunderlag. Beredningen indelade efter tyskt mönster de kommunala förvaltningsuppgifterna i principiellt statliga och kommunala uppgifter och drog på grundval av denna karakterisering den slutsatsen att en väsentlig grund för statsbidragsgivningen till kommunerna var att staten därigenom bestred sin andel av kostnaderna för sådan av kommunen bedriven verksamhet som helt eller delvis var av statlig karaktär. Man ansåg det därför följdriktigt att då staten ålade kommunerna vissa uppgifter den också sörjde för att kommunerna erhöll tillräckliga ekonomiska resurser för att bära de därmed förenade kostnaderna. Detta kunde ske genom någon form av gottgörelse för brist på skatteunderlag. Beredningen visade att bristen på skatteunderlag var en viktig orsak till onormalt höga skattetryck i primärkommunerna och framhöll att skatteunderlagets ringhet måste anses som ett mera tillförlitligt uttryck för en kommuns bidragsbehov än ett osedvanligt stort uttaxeringsbehov. Det senare kunde nämligen bero på att de kommunala behoven ansetts böra tillgodoses på ett rikligare sätt än som var erforderligt och vanligt eller på att kommunala anordningar blivit kostsammare än nödvändigt. Enligt beredningens mening borde därför skatteutjämningens tyngdpunkt ligga på skatteunderlagets område. Kommuner som blivit

173 vanlottade beträffande tillgången på skatteunderlag borde förhjälpas till en normal ekonomisk bärkraft. Även kommunala skattelindringsutredningen föreslog i sitt 1950 avgivna betänkande med förslag till nya grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner en differentiering av statsbidraget i förhållande till skattekraften. Enligt utredningens uppfattning kunde från interkommunal rättvisesynpunkt några vägande principiella invändningar inte riktas mot att godta en sådan måttstock på behovet av bidrag. Någon säkrare och mera rättvis, praktiskt användbar måttstock för det kommunala behovet av skattelindring hade utredningen för sin del inte kunnat finna. Utredningen anförde vidare. Antalet skattekronor per invånare har ju också under senare år allt mer godtagits såsom en betydelsefull faktor i liknande sammanhang, även om dess teoretiska innehåll icke är alldeles entydigt. Det är ju icke endast så, att antalet skattekronor per invånare är en exponent för den allmänna inkomstnivån inom en kommun, utan siffran ger också utslag i "rätt" riktning för vissa ur kommunal utgiftssynpunkt viktiga faktorer, särskilt kostnader för vård och uppfostran av barn och för understöd åt åldringar m. fl. Om antalet barn inom en kommun är stort — vilket ju gemenligen är fallet inom Norrbotten, vårt viktigaste skattelindringsområde — medför det ju en lägre siffra för det antal skattekronor som faller på varje invånare. Detsamma gäller givetvis även vid förhållandevis stort antal åldringar, arbetslösa, partiellt arbetsföra och andra personer med otillräckliga inkomster. Uppfattningen att skatteunderlaget per invånare utgör en tillräckligt objektiv och användbar faktor vid statsbidragsgivningen har delats av statsmakterna. I proposition nr 44 till 1951 års riksdag angående grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner m. m. föreslogs sålunda att

grunderna skulle utformas så att bidragen till de skattetyngda kommunerna motvägde verkningarna av bristen på skatteunderlag. Dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, yttrade. Remissmyndigheterna har ju numera i allmänhet godtagit tanken på skatteunderlaget per invånare som grundpelaren i systemet. Vid remissen av kommunalskatteberedningens förslag voro meningarna avsevärt mera delade. I några fall har emellertid även en viss principiell tvekan kommit till uttryck, dock utan att systemet avstyrkts. Riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens län ha sålunda antytt, att kostnadssynpunkten måhända borde i högre grad ha beaktats. Riksräkenskapsverket ifrågasätter rättvisan i att två kommuner med samma höga utdebitering skulle få olika stora bidrag, beroende på om huvudorsaken till skattetungan vore övernormala kostnader eller undernormalt skatteunderlag. Länsstyrelsen i Västerbottens län gör för sin del en jämförelse mellan två kommuner med lika skattekrontal per invånare, av vilka den ena har ett relativt litet antal skattebetalare och ett relativt större antal barn och åldringar än den andra kommunen, och finner självklart att den förra kommunens ekonomiska bärkraft måste vara mindre än den andras med hänsyn till olikheterna i skyldigheter. För egen del har jag icke blivit övertygad om det bärande i denna kritik av förslaget. Väl är det riktigt att skattekrontalet per invånare icke kan vara någon absolut tillförlitlig mätare på behovet av skattelindring — någon sådan finnes icke — men det torde vara den mest objektiva och användbara måttstock som står till buds i detta sammanhang. Såsom framgått av redogörelsen i kapitel 5 för nuvarande statsbidragssystem h a r en gradering av bidragsgivningen i förhållande till skatteunderlaget per invånare skett inte bara i gällande skattelindringsförordning och i bestämmelserna för 1957 års skatteersätlning utan också genomförts beträffande flera speciella bidrag. Även vid utformningen av grunderna

174 för ett allmänt statsbidrag till primärkommunerna har skatteunderlaget per invånare ansetts böra tjäna som differentieringsfaktor. I sitt principbetänkande angående driftbidrag till primärkommuner (SOU 1952:44) erinrade allmänna statsbidragsutredningen om att man på senare tid tagit fasta på det förhållandet att bland de faktorer som tillsammans påverkade skattetrycket kunde särskiljas en som torde få anses ligga utom räckhåll för kommunal påverkan, nämligen skatteunderlagets genom vederbörlig taxering fastställda storlek. Hänsyn kunde härvid — framhöll utredningen —- tas till kommunernas olika storlek genom att varje kommuns skatteunderlag ställdes i relation till dess folkmängd, varigenom antalet skattekronor per invånare i de skilda kommunerna kunde användas som graderingsnorm. Utredningen fann för sin del att nämnda faktor borde anses godtagbart bestämd på ett objektivt och rättvisande sätt. Det torde vara mot bakgrunden av vad sålunda förekommit som i direktiven för kommittén anmärkts att den väsentligaste anledningen till det ojämna kommunala skattetrycket ansetts vara kommunernas olika tillgång på skatteunderlag. Givetvis är ett visst minimum av ekonomiska resurser en förutsättning för att kommunerna skall kunna bedriva en någorlunda tillfredsställande kommunal verksamhet. Med hänsyn till skatteunderlagets grundläggande betydelse för kommunernas ekonomi och då variationerna i skatteunderlag kommunerna emellan beror av omständigheter som kan sägas ligga utom räckhåll för kommunal påverkan, synes det naturligt att ett allmänt statsbidragssystem utformas med beaktande av olikheterna i kommunernas skatteunderlag. Skatteunderlaget per invånare

torde därvid få anses som den mest rättvisande och praktiskt användbara graderingsnormen. Som av det föregående framgått h a r nuvarande statsbidragsgivning i viss utsträckning differentierats efter en sådan faktor. Detta gäller bl. a. 1957 ärs skatteersättning och skattelindringsbidraget. Det måste anses som en avgjord fördel att ett allmänt skatteutjämningssystem kan uppbyggas på en faktor som till sina praktiska verkningar i betydande utsträckning ansluter sig till denna bidragsgivning i synnerhet som densamma enligt de för kommittén givna direktiven skall avvecklas i samband med skatteutjämningssystemets införande. Enligt kommitténs mening talar sålunda starka skäl för att skatteunderlaget per invånare, skattekraften, skall ingå som differentieringsfaktor i ett allmänt skatteutjämningssystem. Det spörsmålet uppkommer då vilken betydelse denna faktor, skatlekraftsfaktorn, kan tillmätas i systemet. Svaret härpå torde bl. a. bero på om särskilda villkor eller kontrollåtgärder för bidragsgivningen anses erforderliga. I det hänseendet mä anföras följande. Enligt kommitténs mening framstår det som ett primärt krav på ett allmänt statsbidrag att andra villkor för statsbidragsgivningen inte uppställs än dem som betingas av de faktorer på vilka systemet är uppbyggt. Det bidrag faktorerna utlöser bör få ingå i den kommunala budgeten som ett allmänt tillskott till kommunens verksamhet och i likhet med egna intäkter disponeras för de ändamål kommunen finner angelägna. Då avsikten är att ge kommuner med relativt sett sämre ekonomi möjligheter att tillgodose sina behov med en rimlig utdebitering, synes anledning inte föreligga att genom villkor eller på annat sätt skapa garantier för användningen av de bidragsmedel som kom-

175 m u n e r n a erhåller på grundval av faktorerna. Det ligger emellertid i sakens natur att vad nyss sagts kan vara ägnat att skärpa kraven på de faktorer på vilka skatteutjämningssystemet uppbyggs. Även om man rimligen inte kan kräva att ett schablonsystem skall ge ett till alla delar tillfredsställande resultat och anspråken på en absolut riktig bidragsfördelning måste vägas mot det i direktiven uttalade önskemålet om enkelhet i skatteutjämningssystemets uppbyggnad och bidragsgivningens administration, torde allmänt kunna sägas att felraöjligheterna beträffande varje i systemet använd differentieringsfaktor bör hållas inom snäva gränser. Endast härigenom torde kunna påräknas att skatteutjämningsbidragen för kommunerna själva vid inbördes jämförelser framstår som relativt rättvisa och godtagbara. Även om verkan av en faktor som ger kommunerna tillskott av skatteunderlag — såsom skattelindringsutredingen framhållit i sitt ovan redovisade uttalande — inte är fullt entydig, torde man i likhet med allmänna statsbidragsutredningen dock kunna hävda att en sådan faktor endast utjämnar bristerna på den kommunala budgetens inkomstsida men inte reglerar skillnaderna på utgiftssidan. Visserligen kan göras gällande att alla kommuner med utdebitering väsentligt över genomsnittlig nivå har brist på skatteunderlag, eftersom de inte har möjlighet att med en normal utdebitering finansiera sin verksamhet. Begreppet brist på skatteunderlag kan således fattas mycket vidsträckt. För att vara praktiskt användbar i ett allmänt skatteujtämningssystem måste emellertid skattekraftsfaktorn bestämmas med hänsyn till ett efter schematiska grunder fastställt minimi- eller normalbehov av skatteunderlag per in-

vånare. Kommuner med brist på skatteunderlag bör således erhålla tillskott av skatteunderlag som motsvarar skillnaden mellan detta normalbehov och kommunens eget skatteunderlag. Normalbehovet betecknar alltså den gräns upp till vilken skattekraften skall ökas, skaltekraftsgränsen. Endast kommuner vilkas skattekraft understiger denna gräns kan sägas ha brist pä skatteunderlag. Häri ligger en given begränsning av faktorns riickvidd. Till en början är det sålunda inle möjligt att med en sådan måttstock beakta att en enskild kommuns särskilt höga skattetryck förorsakas av att kostnaderna för drivande av viss verksamhet är högre i denna kommun än i andra kommuner. Motsvarande gäller om det höga skattetrycket i kommunen orsakas av ett osedvanligt stort behov av kommunala anordningar. Den höga utdebiteringen beror i dessa fall inte på att skattekraften understiger vad som kan anses normalt utan på att kostnaderna ligger över den normala nivån. Förhållanden av nu nämnd art kan antas leda till att olikheter i kommunernas kostnader per invånare kommer att kvarstå även om skattekraftsskillnaderna upp till en viss minimi- eller normalnivå utjämnas. Undersökningar som kommittén låtit utföra har också som framgått av kapitel 4 visat att det i stor utsträckning inte kan statistiskt påvisas något mera påtagligt samband mellan skattekraft och utdebitering. Endast i kommuner med särskilt låg eller hög utdebitering är detta samband mera markerat. Även om frånvaron av ett strängare samband mellan skattekraft och utdebitering självfallet delvis förklaras av olikheter i standardnivå och värderingar torde den avsevärda spridning i utdebiteringen som föreligger i flertalet skattekraftsklasser vara en följd av att också andra i skatteutjämnings-

176 hänseende beaktansvärda faktorer än skattekraften inverkar pä utdebiteringen. Det ligger i sakens natur att en skattekraftsfaktor som bestämmes med utgångspunkt från ett visst antaget genomsnittsbehov ger ett allt osäkrare resultat ju större skillnaderna är mellan kommunerna i fråga om kostnadsläge och behov. Vissa kommuner med låg skattekraft håller låg utdebitering medan andra h a r en hög utdebiteringssats. En lika omfattande bidragsgivning till båda slagen av kommuner, grundad pä en dylik skattekraftsfaktor, kan leda till en ökad spännvidd mellan utdebiteringssatserna. Även om i praktiken verkningarna av en ökad bidragsgivning till de förstnämnda kommunerna inte torde komma att leda till att bidraget helt disponeras för att sänka utdebiteringen visar de nämnda förhållandena likväl vilka svårigheter som möter vid en schematisk avvägning och vilka felmöjligheter en på angivet sätt bestämd faktor kan inrymma. En felkälla av annat slag är att den allmänna kommunalskatten inte utgör kommunernas enda inkomstkälla. Förutom speciella skatter — hundskatt och artistskatt — förekommer sålunda vissa inkomster av privatekonomisk art. Ehuru dessa inkomster i jämförelse med den allmänna kommunalskatten är relativt obetydliga, kan de likväl variera högst avsevärt kommunerna emellan. Även detta förhållande stöder uppfattningen att skatteunderlaget per invånare inte är en helt tillförlitlig mätare av kommunernas ekonomiska förmåga. Emellertid har i skilda sammanhang konstaterats att någon i alla avseenden invändningsfri måttstock på behovet av bidrag knappast låter sig konstruera. Det är givetvis inte heller möjligt att kräva att en schablonmässigt avvägd

faktor skall ge ett till alla delar tillförlitligt resultat. Med vad ovan anförts har därför ej avsetts att rubba uppfattningen att skattekraften — skatteunderlaget per invånare — är en god mätare av det primära bidragsbehovet. Någon mera objektiv och praktiskt användbar faktor för det ändamålet står enligt kommitténs mening inte att finna. Ett bidragssystem som grundas på denna faktor utjämnar kommunernas ekonomiska förutsättningar och inte resultatet av deras ekonomiska handlande. Kommittén har med det ovan sagda allenast velat peka på att ett skatteutjämningssystem för att tillgodose sitt syfte måste uppbyggas också på andra differentieringsfaktorer än skatteunderlaget per invånare. Endast härigenom blir det möjligt att pä ett godtagbart sätt beakta de olika förhållanden som föranleder skillnader i de enskilda kommunernas utdebiteringar. Som tidigare nämnts måste av praktiska skäl skattekraftsfaktorn bestämmas med utgångspunkt från ett efter schematiska grunder fastställt minimieller normalbehov av skatteunderlag. Detta underlag bör bestämmas med hänsyn till medelskalteunderlaget per invånare, medelskattekraften. Som framgått av kapitel 4 {tabell 1) var medelskattekraften i rikets samtliga kommuner enligt 1962 års taxering 50,08 skr per invånare. Variationerna mellan kommuner av olika typ var emellertid mycket betydande. I städerna låg medelskattekraften sålunda väsentligt över genomsnittet, 62,30 skr per invånare, medan både köpingar och landskommuner hade en medelskattekraft under genomsnittet, 48,68 respektive 34,79 skr per invånare. Med hänsyn till dessa avsevärda skillnader i skattekraft kommuntyperna emellan uppkommer frågan om skatte-

177 kraftsgränsen skall bestämmas med utgångspunkt från medelskattekraften i rikets samtliga kommuner eller på annat sätt. I det hänseendet får kommittén anföra följande. Till en början må erinras om att kommittén i sitt den 19 september 1961 avgivna förslag om ändrade grander för bidrag till skattetyngda kommuner helt allmänt framhöll att man i skattelindringsförordningen vid bidragsgivningen kunde utgå från antingen samtliga kommuners eller endast landskommunernas medelskattekraft, förutsatt att procenttalet för gränsunderlaget, dvs den procentuella andelen av medelskatteunderlaget, rättades därefter. Kommittén fann emellertid skäl föreligga att beräkna gränsunderlagen på medelskattekraften för rikets samtliga kommuner. Till stöd härför anfördes bl. a. att i fråga om möjligheten att erhålla skattelindringsbidrag ingen skillnad gjordes mellan landskommuner, köpingar och städer. Vidare framhölls att pä andra områden en utveckling pågick mot upphävandet av de olika slagen av primärkommuner. Det anmärktes också att kommunallagstiftningen i huvudsak var gemensam för alla kommuner. I proposition n r 111 till 1962 års riksdag anslöt sig departementschefen till kommitténs förslag i denna del och riksdagen beslöt i enlighet härmed. Kommittén har vid förnyat övervägande av förevarande spörsmål i samband med utformningen av grunderna för ett allmänt skatteutjämningssystem inte funnit skäl att ändra sin tidigare intagna ståndpunkt. Skattekraftsgränsen bör således anknytas till medelskattekraften för rikets samtliga kommuner. Ett allmänt statsbidrag med skatteutjämnande syfte måste ta sikte på alla kommuntyper. Den formella skillnaden mellan de olika slagen av kommuner är numera knappast heller

sakligt motiverad. Den olikhet som framkommer dem emellan i fråga om medelskattekraften beror till stor del på att ett antal stora städer med god skattekraft i väsentlig mån påverkar medeltalsberäkningen för städerna. Skillnaden mellan våra medelstora städer å ena och åtskilliga landskommuner med livlig tätortsbebyggelse å andra sidan är i praktiken betydligt mindre än skillnaderna mellan dessa städer och många småstäder. Det bör också framhållas att de principer som ligger till grand för den pågående kommunblocksindelningen kan antas leda till att de reella skillnaderna mellan de framtida kommunerna i stort sett försvinner. De enskilda kommunmedlemmarnas ökade krav på att erhålla den kommunala service som allmänt förekommer, intensifieringen av lokaliseringspolitiken, grundskolans utbyggnad i alla kommuner m. m. torde komma att leda till en mera likartad kommunal verksamhet. En ökad tillförlitlighet i den schematiska avvägning som ett hänsynstagande till skattekraften nödvändiggör torde därmed också uppnås. Valet av skattekraften som grundläggande norm i ett allmänt skatteutjämningssystem medför fördelar i skilda hänseenden. Som inledningsvis framhållits har skattekraftsskillnaderna beaktats i den nuvarande bidragsgivningen genom skatteunderlagsgradering av vissa speciella bidrag samt vid konstruktionen av skattelindringsbidraget. Även utformningen av skatteersättningen i anledning av ortsavdragsreformerna har påverkats av olikheterna i kommunernas tillgång på skattekraft. Eftersom ersättningens storlek grundas på det beräknade skatteunderlagsbortfallet har den fått relativt större betydelse för kommuner med svag skattekraft. Vid reduceringen av skatteersättningen i an-

178 ledning av 1957 års ortsavdragsreform har skattekraften varit avgörande. Enligt direktiven skall kommittén särskilt uppmärksamma de skatteunderlagsgraderade bidragen, ta ställning till en slutlig avveckling av skatteersättningarna samt pröva möjligheterna att inordna skattlindringsbidraget i ett allmänt statsbidrag med skatteutjämnande effekt. Genom tillskott av skatteunderlag är det principiellt möjligt att avveckla skatteunderlagsgraderingen av de speciella bidragen. Ett bidragssystem grundat på skatteunderlagstillskott skapar vidare väsentliga förutsättningar för en avlösning av skatteersättningarna och skattelindringsbidraget. Med ett dylikt bidrag kan det sålunda antas bli möjligt att bemästra problem som i nuvarande bidragssystem påverkat utformningen av ett flertal bidrag. Bidraget ger med andra ord vissa möjligheter att förenkla det nuvarande komplicerade bidragssystemet. Till fördelarna med ett system som bygger bidragsgivningen på tillskott av skatteunderlag hör också att det underlättar genomförandet av vissa reformer på skattelagstiftningens område. Skattekraftsfaktorns betydelse vid ortsavdragshöjningar h a r antytts i det föregående. Med ett sådant system torde det också bli möjligt, om så anses påkallat, att helt eller delvis kompensera kommuner som vid ändrad skattelagstiftning drabbas av inkomstbortfall, över huvud taget torde olägenheterna från kommunernas synpunkt av en ojämn fördelning av beskattningsföremålen i stor utsträckning kunna elimineras. Av praktiska skäl torde det inte vara lämpligt att i alltför hög grad bryta kontinuiteten i nuvarande bidragsgivning. Ett bidragssystem i skatteutjämnande syfte bör därför så långt möjligt bygga på grunder som prövats och befunnits möjliga att tillämpa. Därigenom

vinns också den fördelen att man med en viss grad av säkerhet kan beräkna vilken effekt bidragsgivningen kommer att få. Dessa krav på bidragssystemet beaktas till stor del genom en regel om tillskott av skatteunderlag. På ett allmänt skatteutjämningssystem måste enligt kommitténs mening också uppställas det allmänna kravet att systemet bör vara rörligt såtillvida, att det medger en viss anpassning i tiden efter den allmänna inkomstutvecklingen. En sådan anpassning vinns om skattekraftsgränsen ställs i relation till medelskattekraften i rikets kommuner. Mot bakgrunden av de senaste årtiondenas erfarenheter beträffande den allmänna inkomstutvecklingen, sådan denna återspeglas i skattekraftens förändringar, är enligL kommitténs mening en sådan anordning starkt motiverad. För att skatteunderlagstillskottet skall få avsedd effekt från skatteutjämningssynpunkt bör det få delta i repartiseringen av kommunernas nettokostnader på samma sätt som det skatteunderlag som framkommer vid taxeringen. Kommunens utdebitering varje år fastställs därför med utgångspunkt från det samlade skatteunderlaget med däri ingående tillskjutet skatteunderlag. Statsbidragets storlek i kronor räknat blir därmed bestämt som produkten av utdebiteringssats och tillskjutet skatteunderlag. För två kommuner med samma brist pä skatteunderlag men med olika utdebitering blir följaktligen bidraget större lör kommunen med högre utdebitering. Rent tekniskt överensstämmer en sådan konstruktion av bidraget med det system efter vilket nuvarande skatteersättningar utgår. Denna bidragskonstruktion h a r emellertid diskuterats från sparsamhetssynpunkt, varvid hävdats bland annat att kommunerna härigenom erhållit för stort inflytande på bidragsgivningens omfattning. Såsom i ett se-

179 n a r e sammanhang närmare skall utvecklas torde emellertid dessa farhågor i allt väsentligt vara ogrundade. Var skattekraftsgränsen skall dras i förhållande till medelskattekraften kan i princip inte avgöras utifrån några allm ä n n a resonemang. Gränsen måste avvägas bland annat med hänsyn till det statsfinansiella läget och kommunernas behov av statsbidrag. I första hand är det således en rent ekonomisk avvägningsfråga. Varje förskjutning av gränsen fär nämligen stor ekonomisk betydelse. En höjning av gränsen innebär en vidgning av de bidragsberättigade kommunernas antal och en allmän ökning av bidragsbeloppen. I förevarande sammanhang torde därför endast böra framhållas att den i direktiven givna kostnadsramen liksom den omständigheten att skatteutjämningssystemet måste bygga också på andra differentieringsfaktorer kräver ingående undersökningar rörande verkningarna i praktiken av olika gränsdragningar. Dessa undersökningar kommer kommittén att redovisa i kapitel 11. En särskild fråga är om och i så fall i vilken omfattning tillskott av skatteunderlag skall utgå till kommuner med relativt sett låg utdebitering. Problemet är om bidragen till dessa kommuner — jämförda med bidragen till kommuner med hög utdebitering — skall skilja sig i vidare mån än som följer av att bidragens storlek svarar mot produkten av utdebitering och tillskott av skatteunderlag. I detta hänseende får kommittén anföra följande. Grunden för ifrågavarande tillskott är att låg skattekraft anses vara en väsentlig orsak till onormalt höga skattetryck. Emellertid förekommer att kommuner med låg skattekraft håller låg utdebitering. Ett lika stort tillskott av skatteunderlag till dessa kommuner som till kommuner med låg skattekraft och

hög utdebitering skulle, såsom kommittén tidigare framhållit, kunna leda till en ökad spännvidd mellan utdebiteringssatserna. Anledning för kommunerna ifråga att i händelse av bidrag sänka sina redan låga utdebiteringssatser föreligger särskilt i det fall att den låga utdebiteringen beror på ett lågt utdebiteringsbehov. Eftersom en viss ram för de medel som står till förfogande för bidragsgivning alltid torde vara given, medför en bidragsgivning till kommuner med låg utdebitering därjämte att förutsättningarna att sänka höga utdebiteringar minskas. Bidragsgivningen får sålunda en från skatteutjämningssynpunkt i två hänseenden ofördelaktig verkan. Med hänsyn härtill synes därför enligt kommitténs mening skatteutjämningsbidrag inte böra utgå till kommuner med utdebitering under viss nivå. Det finns emellertid praktiska skäl som talar för att bidragsgivningen inte uteslutande begränsas till kommuner med relativt högt skattetryck. Såsom kommittén ovan i detta kapitel framhållit är det angeläget att inte i alltför hög grad bryta sambandet med nuvarande bidragsgivning. Eftersom denna i främsta rummet ger ersättning för genom ortsavdragsreformerna förlorade skatteunderlag, kan ett samband bevaras endast om det allmänt skatteutjämnande bidragssystemet utformas så att visst tillskott av skatteunderlag utgår även till kommuner med relativt sett låg utdebitering. Enligt av kommittén företagna undersökningar upprätthålles sambandet i tillfredsställande grad om sådana kommuner erhåller bidrag med belopp som reduceras efter en med skattetrycket fallande skala. Härigenom vinnes dessutom den fördelen att bidragsgivningen inte medför att en kommun vars utdebitering ligger omedelbart över den för rätt till bidrag fastställda gränsen får fullt bidrag medan

180 en kommun med utdebitering omedelbart under gränsen blir helt utan bidrag. Enligt kommitténs mening bör därför bidragssystemet utformas efter nämnda riktlinjer. Frågan h u r hög utdebiteringen skall vara för att fullt bidrag skall utgå och hur bidragsskalan skall utformas kommer att behandlas i kapitel 11. Kommitténs förslag. På ovan anförda skäl föreslår kommittén att skattekraften — skatteunderlaget per invånare — skall ingå som en fördelningsfaktor i det allmänt skatteutjämnande bidragssystemet. Tillskott av skatteunderlag skall ske med utgångspunkt från medelskattekraften i rikets samtliga kommuner och motsvara skillnaden mellan ett antaget normal- eller minimibehov av skattekraft och kommunens egen skattekraft. Normal- eller minimibehovet måsle. fastställas med hänsyn till de praktiska verkningarna. Faktorn benämnes skattekraftsfaktorn och den gräns upp till vilken kommunens skattekraft skall utfyllas skattekraftsgränsen. Det tillskjutna skatteunderlaget deltar i repartiseringen på samma sätt som kommunens eget skatteunderlag. Tillskott av skatteunderlag till kommuner vilkas utdebitering understiger viss nivå skall reduceras efter en med skattetrycket fallande skala.

9.3 Indelning i skattekraftsområden I det föregående h a r hävdats att en skattekraftsfaktor som bestämmes med utgångspunkt från ett efter schematiska grunder fastställt minimi- eller normalbehov av skattekraft för rikets samtliga kommuner i princip inte kan beakta att en enskild kommuns särskilt höga skattetryck förorsakas av från kostnadssynpunkt ogynnsamma förhållanden

för den kommunala verksamheten. Även om en skattekraftsfaktor av angiven art på sätt såväl kommunala skattelindringsutredningen som departementschefen ( ( p r o p . 1951:44) anmärkt beaktar vissa kostnader, torde det dock inte råda någon tvekan om att särskild hänsyn måste tas till rådande olikheter på kostnadssidan vid utformningen av grunderna för ett allmänt skatteutjämningsbidrag. Riktigheten av det nu sagda har också belysts genom undersökningar. Av tabell 28 framgår att om skattekraftsfaktorn normeras med utgångspunkt från en för hela riket gemensam skattekraftsgräns kommer mycket stora utdebiteringsskillnader att kvarstå trots tillskottet av skatteunderlag. Den gjorda undersökningen ger sålunda vid handen att ytterligare åtgärder måste vidtagas om man vill minska spännvidden mellan höga och låga kommunala utdebiteringssatser. Det torde i sammanhanget böra framhållas att ifrågavarande spännvidd inte nämnvärt påverkas av vilken procentsats man väljer för den gemensamma skattekraftsgränsen. Visserligen är det möjligt att med en hög procentsats bereda åtskilliga kommuner med hög utdebitering erforderlig hjälp. Med hänsyn till förekomsten av kommuner med ringa skatteunderlag och med låga eller måttliga utdebiteringar, beroende på att kommunernas utgifter är anmärkningsvärt små, leder emellertid valet av en högre procentsats samtidigt till en sänkning av sistnämnda utdebiteringar. Någon tillfredsställande skatteutjämning mellan kommunerna ästadkommes därför knappast på denna väg. I de diskussioner som förts i anledning av framlagda förslag till olika skattelindringssystem h a r också framhållits att de kostnadsolikheter som betingas av dyrhetsskillnaderna i landet

181 måste beaktas vid utformningen av grunderna för ett sådant system. Behovet av att omvärdera själva skatteunderlaget med hänsyn till dyrhetsskillnaderna påtalades sålunda redan i vissa remissyttranden över kommunalskatteberedningens förslag rörande nya grunder för skatteutjämningsbidragen (SOU 1943:43). överslåthållarämbetel fann detta vara en ofrånkomlig förutsättning för förslagets godtagande. I annat fall skulle den av beredningen godtagna principen frän början bli behäftad med det allvarliga felet att den, ehuru avsedd att skapa en matematisk millimeterrättvisa, i verkligheten skulle leda till en uppenbart orättvis fördelning i fråga om kommuner i de högre ortsgrupperna. Denna åsikt om dyrhetsskillnadernas inverkan på skattekraften som mätare av kommunernas ekonomiska förmåga omfattades jämväl av Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet samt fullmäktige i vissa kommuner. Socialstyrelsen förklarade å andra sidan — i anledning av ett av beredningen i annat sammanhang gjort uttalande, att själva skatteunderlaget rent teoretiskt sett rätteligen borde ha omvärderats med hänsyn till dyrortsgrupperingen —• att styrelsen inte kunde finna delta hållbart. Då gällande dyrortsgrupperingar var uppgjorda på basis av levnadsförhållandena inom vissa befolknings- och inkomstskikt var en tillämpning av dem på skatteunderlaget, alltså såväl juridiska som fysiska personers samlade inkomster, ett förfaringssätt utan mening. Även kommunala skattelindringsutredningen framhöll i sitt förslag att siffran på skatteunderlaget per invånare ej kunde sägas vara fullt rättvisande som mått på den reala inkomstnivån, eftersom denna nivå ofta påverkades av levnadskostnadernas höjd

på orten. Enligt utredningens mening var problemet att finna en enkel och lämplig metod för dyrortsgradering av skatteunderlagssiffrorna. Av betydelse för skattelindringens del var dock endast en dyrortsgradering med hänsyn till de allmänt erkända regionala levnadskostnadsskillnaderna mellan norra Sverige och övriga delar av riket, alltså i huvudsak en dyrortsgradering mellan landskommunerna inbördes. Utredningen framhöll i huvudsak följande. Såsom framgår av socialstyrelsens utlåtande över kommunalskatteberedningens förslag, möter en tillämpning på detta område av den för löne- och skattegrupperingarna använda dyrortsgraderingen invändningar av principiell art. Att konstruera en särskild dyrhetgradering för detta ändamål vore väl i och för sig möjligt, men skulle sannolikt innebära ett överdrivande av betydelsen av detta önskemål. I vart fall skulle man därigenom ytterligare komplicera skattelindringssystemet, vilket även utan ett sådant tillägg kan riskera att bliva alltför komplicerat. Om dyrhetsskillnaderna skola beaktas i det nya systemet, bör enligt utredningsmännens mening så ske, endast om det kan åstadkommas på ett enkelt, summariskt sätt. Mot siffran på skatteunderlaget per invånare som måttstock kunde vidare, fortsatte utredningen, göras den invändningen, att däri inte kom till uttryck andra utgiftshöjande faktorer i den kommunala hushållningen än sådana som representerades av det relativa inslaget av barn, åldringar och andra inkomstsvaga kommunmedlemmar. Härom anfördes följande. Om skatteunderlaget skulle vara den enda och helt avgörande normen för skattelindringsbidraget, skulle det givetvis vara en påtaglig brist, att däri icke komma till uttryck sådana för kommunen kostnadsfördyrande faktorer som stora avstånd (gles befolkning) och hårt klimat. Stora avstånd verka ju stegrande på utgifterna för skolväsendet, för vatten- och avloppsledningar. allmän administration m. m. Då man icke lärer komma ifrån att vid bidragens be-

182 stämmande beakta även utdebiteringens höjd och därmed även verkningarna av olika kostnadsfördyrande faktorer, minskas givetvis betydelsen av denna invändning. I syfte att undvika en tillkrånglad dyrortsgradering och åstadkomma ett enkelt och praktiskt tillfredsställande system, även om detta inte var helt invändningsfritt från teoretisk synpunkt, ansåg utredningen att man i skattelindringssystemet borde nöja sig med att beakta dyrhetsskillnaderna för de i detta hänseende ogynnsammast ställda orterna. Utredningen fann orternas allmänna dyrhet bli tillräckligt beaktad vid skattelindringen, om kommunerna i Norrbottens län och andra kommuner med likartade förhållanden schablonmässigt erhöll bidrag med utgångspunkt från ett något högre gränsunderlag än övriga kommuner. I förutnämnda proposition n r 44 till 1951 års riksdag uttalade departementschefen bland annat att det vid utformningen av ett skattelindringssystem, där antalet skattekronor per invånare skall vara den avgörande normen för vilka kommuner som blir bidragsberättigade och för den procentsats efter vilken bidrag utgår, givetvis är ett principiellt befogat krav att hänsyn tas till det förhållandet att en och samma skatteunderlagssiffra för olika kommuner kan betyda olika köpkraft. Departementschefen fann för sin del att genom utredningens förslag tillbörlig hänsyn hade tagits till de allmänna levnadskostnadsolikheterna inom landet samtidigt som därmed i någon mån beaktats även sådana i den kommunala verksamheten kostnadsfördyrande faktorer som hårt klimat och befolkningsgleshet. Sagda förhållanden ansågs beaktade genom atl gränsunderlaget fastställdes för kommunerna i Norrbottens län och kommuner med likartade förhållanden till 80 procent och för övriga kommuner till 75

procent av medelskattekraften för rikets landskommuner. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Vad ovan anförts och återgivits torde vara tillräckligt för att belysa nödvändigheten av att differentiera ett bidragssystem som uppbyggs på antalet skattekronor per invånare som grundfaktor under hänsynstagande till de allmänna kostnadsolikheterna inom landet. Av praktiska skäl måste denna normering ske på ett enkelt och summariskt sätt. Detta krav kan enligt kommitténs mening inte uppfyllas genom en anknytning till gällande lönegruppering. En sådan ordning är inte heller principiellt tillrådlig. Underlaget för densamma, vari bland annat ingår kommunalskattens höjd i olika kommuner, är inte lämpat att läggas till grund för en områdesindelning av landet som skall beakta att samma antal skattekronor per invånare inte innebär samma ekonomiska bärkraft överallt i riket. Enighet har också sedan länge i stort sett rått om att millimeterrättvisa på detta område inte går att åstadkomma. Betydelsen av en mera noggrann områdesindelning ä r också i väsentlig grad beroende av skatteutjämningssystemets utformning i övrigt. I den mån hänsyn i bidragssystemet direkt kan tas till den enskilda kommunens utgiftsförhållanden torde sålunda behovet av en mera nyanserad områdesindelning minska i betydelse. Som av framställningen i ett följande avsnitt skall framgå kommer kommittén att framlägga förslag om en dylik differentieringsfaktor. Mot bakgrunden av det sagda finns det enligt kommitténs mening inte anledning att i det allmänna skatteutjämningssystemet beakta de kostnadsolikheter som betingas av dyrhetsskillnaderna i landet på annat sätt än som hittills skett eller således genom en ganska grov indelning av landet i områden av

183 samma typ som de i skattelindringsförordningen omnämnda gränsunderlagsområdena. Givetvis är emellertid en sådan indelning inte en gång för alla given. Den fortgående befolkningsomflyttningen och tillkomsten av nya, ekonomiskt betydelsefulla uppgifter för kommunerna tarvar uppmärksamhet i förevarande sammanhang. Också ändringar beträffande huvudmannaskapet och kostnadsfördelningen i stort mellan stat och kommun i fråga om kostnadskrävande verksamhetsgrenar torde vara ägnade att rubba underlaget för dylika indelningar. Kommitténs förslag. Kommittén föreslår således att riket indelas i områden av samma typ som de i skattelindringsförordningen omnämnda gränsunderlagsområdena. En sådan indelning kan inte fastställas en gång för alla utan kan lid efter annan med hänsyn till ändrade förhållanden behöva justeras. I kapitel 11 kommer kommittén att framlägga förslag till den områdesindelning som kommittén anser vara för närvarande motiverad. En sådan indelning beaktar som framgått av det föregående att en och samma skattekraft, uttryckt i skattekronor per invånare, för olika kommuner kan betyda olika köpkraft. Denna olikhet orsakas åtminstone delvis av sådana kostnadsfördyrande faktorer som hårt klimat och befolkningsgleshet. Genom att låta skattekraftsgränsen variera inom olika områden av landet beaktas i viss mån de härav orsakade skillnaderna i kommunernas kostnader. Då områdesindelningen således utmärker att olikheter i fråga om behovet av skattekraft föreligger har kommittén funnit beteckningen skattekraftsområde vara lämpligare än den i skattelindringsförordningen använda benämningen gränsunderlagsområde.

9.4 Utgiftsfaktorn

9.4.1 Inledning Den anpassning av bidragsgivningen efter kostnaderna som uppnås genom att tillskotten av skatteunderlag graderas efter kommunernas belägenhet inom olika skattekraftsområden beaktar inte de kostnadsolikheter som finns mellan kommuner inom ett och samma skattekraftsområde. Såsom framgår av kapitel 4 är kommunernas spridning även inom samma landsdel i kostnads- och utdebiteringshänseende mycket stor. Om dessa olikheter skall kunna beaktas, måste till det allmänna systemet fogas någon eller några faktorer medelst vilka bidragsgivningen kan ytterligare differentieras. Till en början synes i detta sammanhang vara av intresse att uppmärksamma vissa av allmänna statsbidragsutredningen framförda synpunkter. Enligt utredningens mening var det ingalunda enbart kommunernas olikställighet i fråga om tillgång på skatteunderlag som vållade skillnader i skattetrycket. Utredningen erinrade om att kommunernas kostnader påverkades av klimatiska förhållanden, bebyggelsetäthet samt förekommande tätorters storlek och struktur sä att den erforderliga utdebiteringen till kostnadernas täckande inte blev densamma i den ena kommunen som i den andra, även om kommunerna hade praktiskt taget lika stort skatteunderlag per invånare. Ej minst, ansåg utredningen, borde i detta sammanhang beaktas olikheterna i befolkningens sammansättning, dess fördelning på vad som brukat kallas "närande och tärande". Inom en kommun kunde t. ex. finnas ett proportionsvis stort antal åldringar, barn och andra, vilka å ena sidan endast i ringa mån tillförde kommunerna inkomster men å andra sidan kunde förorsaka avsevärda kostnader för kommunen. Som kommunala skat-

184 telindringsulredningen framhållit, fortsatte statsbidragsutredningen, inverkade visserligen ogynnsamma förhållanden av angiven art på skattekraften och kommunen skulle därför vid skatteunderlagsgradering av ett allmänt statsbidrag fä viss kompensation genom förhöjt statsbidrag. Denna kompensation torde dock inte motsvara det ökade statsbidragsbehovet. Skatteunderlagsgraderingen skulle nämligen utjämna bristerna å den kommunala budgetens inkomstsida för de i skatteunderlagsavseende sämst ställda kommunerna men inte reglera skillnaderna å utgiftssidan. Statsbidragsutredningen fortsatte. Detta torde framgå av följade exempel. Antag att av två kommuner med samma antal invånare den ena har ett skatteunderlag av 15 och den andra av 10 skattekronor per invånare samt att inkomstnivån i den förra kommunen är relativt jämn under det att i den andra kommunen skattekronorna i stor utsträckning äro koncentrerade till ett fåtal av befolkningen eller till juridiska personer under det att befolkningen i övrigt innefattar ett stort antal personer, som icke blott sakna inkomst utan även förorsakar kommunen stora utgifter. Det lägre skatteunderlaget i den senare kommunen medför att denna får mindre inkomster än den förstnämnda kommunen vid samma utdebitering per skattekrona. Denna inkomstskillnad kan helt eller delvis utjämnas genom ett skatteunderlagsgraderat allmänt statsbidrag. Men även om skatteunderlagsgraderingen av ett sådant allmänt statsbidrag dreves så långt, att verkningarna å kommunalskatteintäkterna av skatteunderlagsskillnaden helt uppvägdes, skulle kommunerna ändock icke vara likställda i ekonomiskt avseende. Den i inkomstavseende jämnare kommunen skulle i princip fritt kunna begagna den inflytande kommunalskatten för de skilda behov som ansågs böra tillfredsställas. Kommunen med den ojämnare inkomstfördelningen måste däremot alltid räkna med en större utgift för sociala ändamål, undervisning m. m. och kunde därför endast disponera en del av sina inkomster för andra kommunala ändamål. Härav följer, att den mindre bärkraftiga kommu-

nen, även om den genom ett skatteunderlagsgraderat allmänt statsbidrag finge full kompensation för sitt lägre skatteunderlag, ändock skulle vara nödsakad att fastställa en högre utdebitering än den bärkraftigare kommunen för att kunna hålla samma allmänna kommunala standard. Motsvarande gäller också beträffande andra i det föregående antydda utgiftsförhöjande förhållanden, t. ex i klimatiskt eller strukturellt avseende, över vilka kommunerna icke kunna råda. Sakligt sett, framhöll utredningen, måste det anses lika befogat att vid fördelningen av ett allmänt statsbidrag hänsyn tas till utgiftshöjande förhållanden som till olikställighet i fråga om skattekraften. Förutom befolkningsstrukturen orsakar, såsom nyss nämnts, även andra faktorer, såsom naturförhållanden, glesbygd och tätort m. m. avsevärda skillnader kommunerna emellan i fråga om kostnaderna för de kommunala anordningarna. Kostnadernas storlek påverkas givetvis också av omfattningen av förvaltningsuppgifterna, liksom av effektiviteten och kvaliteten av de anordningar som kommunerna består sig med. Även effektiviteten i administrationen spelar naturligtvis en roll. Om förvaltningen handhas med klokhet och framsynthet når man ett bättre resultat än vid det motsatta förhållandet. Likaledes är den standard på vilken den kommunala verksamheten är inriktad av betydelse för kostnaderna. Även om kommunernas handlingsfrihet på många områden är begränsad genom statliga föreskrifter av olika slag och även om kommunernas verksamhet i mycket stor utsträckning är av den art att den kan betraktas som ofrånkomlig om än inte författningsenligt ålagd, föreligger dock möjlighet för kommunerna att frivilligt påta sig uppgifter som ännu inte är allmänt vedertagna eller att i övrigt hälla en standard över genomsnittet. Att denna kommunala

185 rådighet kan leda till ökade kommunala kostnader och medföra kostnads- och utdebiteringsskillnader kommunerna emellan ligger i öppen dag. Allmänna statsbidragsutredningen diskuterade frågan om anledning förelåg att genom statsbidrag söka utjämna sådana olikheter i det kommunala skattetrycket. Hade en kommun, framhöll utredningen, frivilligt påtagit sig så stora utgifter att skattetrycket i kommunen översteg det som normalt ansedda kommunala skattetrycket, kunde detta anses vara kommunens ensak och borde inte föranleda ökade statsbidrag i skatteutjämningssyfte. Skatteutjämningsgrunden för statsbidragsgivningen kunde endast hänföras till sådana förhållanden vilka påverkade det kommunala skattetrycket och över vilka kommunerna inte kunde råda. Enligt kommitténs mening skulle det givetvis vara en fördel om bidragen i skatteutjämnande syfte kunde differentieras enbart medelst objektivt fastställbara faktorer utanför kommunalt inflytande. Kommittén h a r därför i första hand inriktat sina undersökningar på att finna någon eller några sådana utgiftsfaktorer som på ett tillfredsställande sätt kompletterar verkningarna av skattekraftsfaktorn. Det måste såsom framgått av det föregående vara fråga om faktorer som beaktar kostnadsolikheter också mellan kommuner inom samma skattekraftsområde. Från skatteutjämningssynpunkt skulle givetvis det bästa resultatet vinnas om man kunde finna en faktor som ensam eller i kombination med någon ytterligare faktor beaktade alla kostnadsskillnader som ligger utanför kommunernas inflytande. På grund av den kommunala verksamhetens mångskiftande karaktär är emellertid detta inte möjligt. Det är därför naturligt att kommittén begränsat sina undersökningar till områden

där kostnadsskillnaderna kommunerna emellan är mest framträdande. Som framgår av kapitel 4 är de områden som då i första hand bör undersökas undervisnings- och bildningsverksamheten, socialvården och den verksamhet som är förbunden med tätorten. Mot en faktor som bygger på förhållandena inom ett speciellt verksamhetområde kan invändas att den påverkar skattetrycket endast i den mån detta orsakas av kostnader för verksamhetsgrenen ifråga och inte kostnaderna för andra verksamhetsgrenar vilka kan föranleda starkt varierande skattetryck. Bidragsgivning på grundval av en sådan faktor blir till sin effekt i viss mån likartad med en speciell bidragsgivning, dvs en bidragsgivning direkt till kostnaderna för verksamhetsgrenen ifråga. Denna invändning är i och för sig riktig. Faktorn torde dock vara användbar i ett bidragssystem i vilket ingår ytterligare en eller flera faktorer som differentierar bidragsgivningen med hänsyn även till andra verksamhetsgrenar. Avgörande för faktorns användbarhet är med andra ord om den jämte övriga faktorer i systemet leder till det sökta resultatet, en effektiv utjämning av skattetrycket. Bidragssystemet bör i princip vara så utformat att det beaktar den helt övervägande delen av kommunernas kostnader med undantag av dem som är ett uttryck för relativt sett hög standard. 9.4.2 Utgifterna för det obligatoriska skolväsendet Skolutgifterna ä r i praktiskt taget alla kommuner den största posten på den kommunala budgetens utgiftssida. Undantag är endast de tre landstingsfria städerna Stockholm, Göteborg och Malmö där sjukvården är den största utgiftsposten. Under senare år h a r skolkostnaderna ökat i snabbare takt än öv-

186 riga kommunala utgifter. De största kostnaderna liksom de största kostnadsskillnaderna förekommer på den obligatoriska skolans område. Ytterligare markerat torde detta förhållande bli allteftersom grundskolan genomföres. Skulle därjämte, såsom 1960 års gymnasieutredning föreslagit, kommunerna bli huvudmän för gymnasiet blir skolkostnaderna än mer dominerande. Av skolberedningen verkställda undersökningar visar att utgifterna per elev inom den obligatoriska skolan till följd av ett flertal samverkande omständigheter genomgående är högre på landsbygden än i städerna. En av de främsta orsakerna härtill är att skolenheterna på landsbygden genomsnittligt är mindre än i städerna och medeltalet elever per klass lägre. Kostnaderna måste sålunda slås ut på ett färre antal elever. Särskilt är investeringsutgifterna per elev i landskommunerna stora vilket sammanhänger med att kostnaderna för skolbyggen primärt är en funktion av det erforderliga antalet klassrum och andra lärosalar och inte omedelbart av antalet elever. En annan post på skolans område som väger tungt i vissa landsbygdskommuners budget är kostnaderna för skolskjutsarna. I proposition nr 54 till 1962 års riksdag h a r departementschefen framhållit att de ekonomiska bördor som skolväsendet lägger på kommunerna är kännbara framför allt för kommuner på landsbygden, vilka såväl befolkningsmässigt som ekonomiskt är de svagaste. Såsom visats i kapitel 4 orsakar kostnaderna för det obligatoriska skolväsendet stora utdebiteringsskillnader mellan kommunerna. Det har därför för kommittén framstått som angeläget att vid utformningen av det allmänna skatteutjämnande bidragssystemet undersöka möjligheterna att i detsamma inar-

beta en faktor som tar hänsyn till kommunernas kostnader för denna verksamhetsgren. En kommuns kostnader för den obligatoriska skolan bestämmes i hög grad av antalet elever och klassavdelningar. Det kan därför antas att faktorer som är uttryck för antalet elever eller antalet klassavdelningar i förhållande till folkmängden eller för båda dessa förhållanden kan bidra till den önskade nyanseringen av bidragsgivningen. En avgjord fördel är att båda faktorerna är objektivt mätbara och ligger utanför kommunal påverkan. F ö r att faktorerna skall vara användbara i skatteutjämningssystemet fordras emellertid att en sådan samvariation mellan dem och kostnaderna kan konstateras att faktorerna — eller endera av dem — om de insattes i bidragssystemet medverkar till en utjämning kommunerna emellan av ifrågavarande kostnader. Kommittén h a r låtit undersöka om så är fallet. En ingående redogörelse för undersökningen lämnas i bilaga B. Undersökningen har givit vid handen att faktorerna ifråga inte synes lämpliga att infoga som utgiftsfaktorer i systemet. Grundförutsättningen härför, samvariationen mellan faktorerna och skolkostnaderna, saknas. Förklaringarna härtill är flera. Att skolmåltiderna spelar en betydande roll framgår av vad som anföres i nyssnämnda bilaga. Störst betydelse torde för närvarande dock den omständigheten ha att den nioåriga grundskolan, med de särskilda krav på kommunerna som den ställer, genomförts i mycket olika utsträckning i skilda kommuner. Grundskolan skall vara allmänt genomförd hösten 1972. Först då kan en faktor av nu diskuterad art tänkas bli användbar som fördelningsfaktor i ett allmänt skatteutjämningssystem. Det är bland annat med hänsyn härtill som

187 kommittén inte funnit anledning att utsträcka den i bilagan redovisade undersökningen till flera år. Om någon faktor på skolans område av nämnt slag i framtiden skulle kunna ge den åsyftade ytterligare differentieringen av bidragsgivningen kan sålunda inte avgöras nu. Den likformighet i skolformen som utvecklingen efter hand medför talar dock för att det inte är alldeles uteslutet att så skulle kunna bli fallet. En faktor som beaktar förhållandena på endast ett verksamhetsfält lider emellertid som framgått av det föregående alltid av den svagheten atl den inte i sig själv kan bidra till utjämning av utdebiteringsskillnader som h a r sin grund i annan verksamhet. Risk föreligger för att en enda sådan faktor blir otillräcklig för att nå det avsedda ändamålet och att man måste söka kombinera flera faktorer med en komplicering av systemet som följd. Kommittén vill i detta sammanhang peka på ett p a r andra områden där efter allt att döma kommunerna måste öka sina insatser, nämligen åldringsvården, hälso- och sjukvården samt det omgivningshygieniska området, en utveckling som torde vara ägnad att öka utdebiteringsskillnaderna mellan kommunerna. Även tätortskommunernas kostnader för planerings- och anläggningsverksamhet medverkar till sådana skillnader. I anledning av vad den gjorda undersökningen givit vid handen och då det inte finns något kommunalt verksamhetsområde av liknande tyngd som det obligatoriska skolväsendet, synes det enligt kommitténs mening vara ofrånkomligt att söka en utgiftsfaktor av annat slag, en faktor som inte är knuten till endast ett visst kommunalt verksamhetsområde men som ändå har förmågan att uppfånga föreliggande mera betydande olikheter i kostnadsavseende.

9.4.3 Ungdomskostnaderna

I det inledande avsnittet till detta kapitel har uppgivits att kommunernas kostnader påverkas av flera olika faktorer och att en av de viktigaste av dem är befolkningsstrukturen. Om sålunda en kommun har ett relativt sett större antal ungdomar och åldringar än en annan, i övrigt likställd kommun påverkar detta kostnadsläget sä att utdebiteringen vid samma standard i båda kommunerna blir högre i den förra än i den senare. Det h a r också framhållits att ogynnsam befolkningssammansättning inverkar pä kommunens skattekraft och att kommunen får viss kompensation härför genom tillskott av skattekraft pä grundval av skattekraftsfaktorn. Med hänsyn till den tyngd som kostnaderna för de nämnda befolkningsgrupperna har i kommunernas budget föreligger det enligt kommitténs mening starka skäl att undersöka om det inte finns någon faktor som kan effektivt fånga upp dessa kostnader och som kan insättas såsom utgiftsfaktor i det allmänna skatteutjämnande systemet och därmed förstärka den skatteutjämnande effekt som skattekraftsfaktorn har. Närmast till hands synes ligga att söka en faktor som direkt beaktar befolkningsstrukturen. Såsom framgått av avsnitt 9.4.2 föreligger inte någon sådan påvisbar samvariation mellan relativa antalet elever i den obligatoriska skolan och en kommuns kostnader för densamma att en på elevantalet uppbyggd utgiftsfaktor enligt kommitténs uppfattning kan användas som grund för bidragsgivningen. Med hänsyn härtill och till att antalet elever i den obligatoriska skolan representerar en betydande del av den icke förvärvsarbetande befolkningen synes det kunna ifrågasättas om det överhuvudtaget är lämpligt att i bidragssystemet införa en utgiftsfaktor

188 med anknytning till befolkningsstrukturen. Kommittén har emellertid ansett att det förhållandet alt en på befolkningssammansättningen byggd utgiftsfaktor skulle beakta en mycket stor del av den kommunala utgiftssidan, eftersom den omsluter kostnaderna för såväl hela undervisningsväsendet som åldringsvården, är så betydelsefullt, att faktorns effekt från skatteutjämningssynpunkt likväl bör närmare prövas. I första hand har kommittén sökt finna en lämplig anknytning av bidragssystemet till förhållandena på ungdomssidan. Det förhållande som då främst kommer i åtanke är antalet ungdomar i relation till kommunens totalbefolkning. Med en sådan faktor skulle vid bidragsgivningen hänsyn tas till kostnaderna inte endast för den obligatoriska skolan utan även för yrkesundervisning och gymnasieundervisning. Omfattningen av yrkes- och gymnasieundervisningen påverkas givetvis främst av antalet ungdomar i åldern 16—19 år. Kostnaderna är som framgår av kapitel 4 mycket betydande och varierar starkt från kommun till kommun med stora utdebiteringsskillnader som följd. Det är emellertid inte endast kostnadsolikheterna pä skolväsendets område som skulle beaktas av ifrågavarande faktor. Antalet ungdomar är av betydelse för kommunernas kostnader även inom andra förvaltningsgrenar, såsom barn- och ungdomsvård. Enligt 1960 års lag om samhällets vård av barn och ungdom, barnavårdslagen, skall kommunen genom barnavårdsnämnden i mån av behov och möjligheter främja bland annat anordningar för bättre fritidsförhållanden för dessa befolkningsgrupper. Här åsyftas exempelvis åtgärder för stöd åt ungdomsorganisationer, anläggning och underhåll av idrottsanläggningar och ungdomsgårdar, allt åtgärder som drar stora kostnader. Barnen

i förskoleåldern åsamkar vidare kommunerna inte obetydliga kostnader för daghem, förskolor, lekplatser etc. Av stor betydelse vid en bedömning av en faktor av angiven art är att den fir objektivt fastställbar och inte kan påverkas av kommunerna och att den, såsom nyss nämnts, h a r den fördelen att den fångar upp kommunernas kostnader på ett mycket stort verksamhetsfält. Eftersom faktorn från dessa synpunkter är fullt godtagbar synes avgörande för bedömningen av faktorns användbarhet i ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem närmast bli om den ger ett frän skatteutjämningssynpunkt acceptabelt resultat. I detta avseende får kommittén anföra följande. Faktorn ifråga kan ges en mycket varierande verkan. Om densamma skall ha stor effekt på bidragsgivningen till den enskilda kommunen och tillåtas påverka bidragsgivningen till ett stort antal kommuner, bör den bestämmas med utgångspunkt från ett tal som understiger motsvarande tal för det relativa antalet ungdomar i hela riket. Vill man däremot ge faktorn en begränsad betydelse, bör den uttryckas med ett tal som överstiger detta medeltal. Faktorn kan vidare i princip utformas så att den, om den underskrider ett visst tal, reducerar det tillskott av skattekraft som erhållits på grandval av skattekraftsfaktorn. Ges åt faktorn sistnämnda verkan innebär detta att skattekraftsgränsen fastställts så att den anses markera gränsen för ett normalbehov av skattekraft vid ett visst antal ungdomar. Tillskottet på grund av skattekraftsfaktorn nyanseras alltså med hänsyn till relativa antalet ungdomar i kommunen. Faktorns verkan kan också ställas i relation till kommunens egen skattekraft pä det sättet att tillskottet av skattekraft avtar med stigande egen skattekraft över viss nivå.

189 I bilaga C redovisas några variationer av ett allmänt skatteutjämnande bidrag som ä r uppbyggt på en skattekraftsfaktor och en utgiftsfaktor av nu diskuterat slag. Samtliga varianter lägger huvudvikten vid skattekraftsfaktorn. Ett p a r exempel på uppbyggnaden av av ett sådant system må ges här. Antag att en kommun har en egen skattekraft som motsvarar 60 procent av medelskattekraften i riket och att ungdomen u n d e r 20 år i kommunen utgör 31 procent av kommunens totala befolkning. Antag vidare att kommunen är belägen inom ett område för vilket fastställts en skattekraftsgräns av 80 procent av medelskattekraften i riket och att gränsen för utgiftsfaktorn bestämts till 24, innebärande att varje procentenhet varmed relativa antalet ungdomar i kommunen överstiger detta tal ger kommunen ett tillskott av en procent av medelskattekraften i riket. Kommunen erhåller då i skattekraftstillskott 20 procent av medelskattekraften på grundval av skattekraftsfaktorn och 7 procent på grundval av utgiftsfaktorn. Kommunen får således i detta fall ett tillskott av skattekraft som tillsammans med den egna skattekraften ger en skattekraft motsvarande 87 procent av medelskattekraften i riket. Ifrågavarande utgiftsfaktor kan vidare utformas så att dess verkan avtar vid stigande egen skattekraft för att när skattekraften nått viss nivå helt upphöra. Det kan föreskrivas exempelvis att varje procentenhet varmed kommunens egen skattekraft överstiger 120 procent av medelskattekraften i riket skall reducera bidragsgivningen på grundval av utgiftsfaktorn med en procentenhet. Om sålunda en kommun h a r en egen skattekraft av 123 procent av medelskattekraften, skall kommunens tillskott på grundval av utgiftsfaktorn minskas med 3 procentenheter, om den

egna skattekraften uppgår till 125 procent av medelskattekraften med 5 procentenheter osv. En utgiftsfaktor som bygger på relativa antalet ungdomar kan också, som ovan antytts, ges den effekten att den, när den understiger viss nivå, reducerar bidragsgivningen på grundval av skattekraftsfaktorn. Antag att för en kommun skall tillämpas en skattekraftsgräns som motsvarar 80 procent av medelskattekraften i riket. Utgiftsfaktorn har givits gränsvärdet 27, vilket innebär att, om antalet ungdomar överstiger 27 procent av den totala befolkningen i kommunen, denna skall erhålla tillskott av skattekraft på grund av faktorn förutom det tillskott som utgår på grand av skattekraftsfaktorn. Understiger relativa antalet ungdomar däremot 27 procent kan man lata tillskottet på grund av skattekraftsfaktorn reduceras. Varje procentenhet varmed talet 27 över- eller underskrides kan sålunda leda till motsvarande ökning respektive minskning av det sistnämnda tillskottet av skattekraft. Om kommunen i fråga har en egen skattekraft motsvarande 65 procent av medelskattekraften och antalet ungdom a r u n d e r 20 år i kommunen motsvarar 25 procent av den totala befolkningen, utgår ett skattekraftstillskott till kommunen av 13 procent av medelskattekraflen, motsvarande ett tillskott av 15 procent på grund av skattekraftsfaktorn, reducerat med 2 procent på grund av lågt ungdomsantal. En användning på angivet sätt i reducerande syfte av ifrågavarande utgiftsfaktor förutsätter dock enligt kommitténs mening att en klar samvariation mellan faktorn och ifrågavarande kostnader kan konstateras, vilket emellertid, som torde ha framgått av diskussionen om en utgiftsfaktor på skolväsendets område, inte är fallet. En fördel hos en utgiftsfaktor av den diskuterade typen är att den utan svå-

190 righet kan bestämmas. Ett system som uppbyggs kring en skattekraftsfaktor och en sådan utgiftsfaktor får därför anses fylla rimliga krav på enkelhet. Därjämte är systemet i hög grad flexibelt. Av kommittén företagna undersökningar, som omfattade alla städer med mer än 40 000 invånare, 1/10 av övriga städer, 1/10 av köpingarna, alla landskommuner med en skattekraft understigande 16 skattekronor per invånare och 1/20 av övriga landskommuner, har emellertid visat att en bidragsgivning på grandval av ett så uppbyggt bidragssystem h a r allvarliga brister från skatteutjämningssynpunkt. Sålunda är det med systemet i fråga inte möjligt att i önskvärd utsträckning sänka vissa städers utdebiteringar, beroende på det där relativt sett låga antalet ungdomar. Så är exempelvis fallet med Eskilstuna, Örebro och Gävle vilka samtliga har höga kommunala utdebiteringar och skattekraft över genomsnittet i riket. Systemet leder därför inte till någon sänkning av utdebiteringarna i sådana fall. Detta gäller även vissa städer med ett ungdomsantal som ligger vid eller över genomsnittet i riket, exempelvis Borås, Västerås, Mjölby, Avesta och Umeå. Inte heller beträffande köpingarna förefaller det vara möjligt att nå ett från skatteutjämningssynpunkt tillfredsställande resultat, trots att dessa nästan genomgående h a r ett relativt antal ungdomar som överstiger genomsnittet, i ett par undersökta fall med t. o. m. mer än 4 procentenheter. Beträffande landskommunerna i Götaland och Svealand synes bidragssystemet i fråga däremot ha en god skatteutjämnande effekt; endast i något enstaka fall skulle utdebiteringen kvarligga på en särskilt hög nivä. Beträffande vissa kommuner i Norrland torde resultatet emellertid inte vara acceptabelt. Flera kommuner skulle få endast

otillräckliga nedsättningar av sina utdebiteringar, i något fall skulle en höjd utdebitering i förhållande till nuläget komma i fråga. Trots de teoretiska möjligheterna att variera ett bidragssystem, som uppbyggs på grundval av en skattekraftsfaktor och en utgiftsfaktor av angiven art, synes det alltså inte vara möjligt att med ett sådant system nå ett från skatteutjämningssynpunkt tillfredsställande resultat. Fråga uppkommer då om det går att knyta någon ytterligare faktor till systemet, en faktor som fångar upp kostnader på kommunala verksamhetsområden utanför ungdomsverksamheten, och på så sätt nä den önskade skatteutjämningseffekten. Som kompletterande faktor h a r kommittén ansett en utgiftsfaktor som bygger pä relativa antalet åldringar ligga närmast till hands att undersöka. Genom faktorer som tar hänsyn till såväl relativa antalet ungdom a r som relativa antalet åldringar synes nämligen den helt övervägande delen av de kostnader som de icke förvärvsarbetande befolkningsgrupperna orsakar kunna uppfångas. En undersökning av förhållandena på åldringssidan har därför ansetts påkallad.

9.4.4 Åldringskostnaderna Såsom framgått av kapitel 4 föreligger stora olikheter mellan kommunerna i fråga om kostnader för socialvård, varunder faller åldringsvården. Huvudparten av kommunernas kostnader för åldringsvård avser folkpensionering, kommunala bostadstillägg och ålderdomshem. Enligt undersökningar som företagits av socialpolitiska kommittén (SOU 1963:47) uppgick kostnaderna för åldringsvården i genomsnitt till 15 å 16 procent av kommunernas nettoutgifter, varierande mellan 8,9 och 21,5 procent. Enligt de av

191 Helativt antal Relativt a n t a l Skattekraft i % ungdomar i % åldringar i % Faktisk utdebiav medelskatteav total befolk- av totala befolktering 1963 kraften ningen ningen

Kommun Län

107,89 125,32 107,33 102,24 119,69

30,0 32,1 29,5 32,5 32,2

9,3 8,4 10,5 8,7 7,3

16,85 17,00 17,50 17,27 17,70

Linderås Bydaholm Atran

F F N

41,95 64,54 57,67 61,90 53,41

27,9 28,2 29,6 27,1 28,9

19,0 16,2 16,0 18,9 16,6

13,30 14,60 13,77 13,58 14,04

Tärna Arvidsjaur Jokkmokk Korpilombolo Tärendö

AC ... BD ... BD ... BD ... BD ...

55,93 72,14 114,82 44,11 43,35

32,7 34,5 35,4 47,5 42,9

9,0 9,2 7,1 6,2 7,0

19,80 18,22 19,00 18,93 19,93

sistnämnda kommitté lämnade uppgifterna var kostnaderna för varje åldring år 1961 i genomsnitt nära 850 kr. Lägsta kostnaden, ca 600 kr., redovisades för Malmöhus län (exkl. Malmö) och den högsta för de två nordligaste länen, Västerbottens län, 1.205 kr., och Norrbottens län, 1.162 kr. Betydande kostnadsskillnader mellan kommunerna föreligger således.

ner med ett i förhållande till den totala befolkningen inte obetydligt antal åldringar, där kommunerna likväl på grund av åldringarnas ekonomiska förhållanden inte h a r några betungande utgifter för åldringsvård. I dessa kommuner består åldringsgruppen ofta till inte obetydlig del av f. d. tjänstemän eller egna företagare med genomgående god ekonomi.

Avgörande för kommunernas kostnader för åldringarna är emellertid inte endast antalet åldringar. Även andra omständigheter spelar en mycket väsentlig roll, såsom åldringarnas ekonomiska förhållanden samt givetvis, som nyss nämnts, storleken av utgående kommunala bostadstillägg och omfattningen av andra kommunala anordningar för att tillgodose föreliggande vårdbehov. På grand härav synes en anknytning till ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem av en utgiftsfaktor som bygger på relativa antalet åldringar inte kunna medföra en med hänsyn till kommunernas behov rätt avvägd bidragsgivning. Kommittén h a r också kunnat konstatera att det finns kommu-

Redan denna brist på samvariation mellan relativa antalet åldringar och kostnaderna synes inte göra det möjligt att använda denna befolkningsfaktor som ett medel att differentiera bidragsgivningen mellan kommunerna. Härtill kommer en omständighet av avgörande betydelse, nämligen att en sådan utgiftsfaktor inte tillgodoser de kommuner som i första hand är i behov av bidrag — sådana med hög utdebitering. Detta belyses av ovanstående sammanställning. Sammanställningen illustrerar att en anknytning av bidragsgivningen till relativa antalet åldringar skulle vara till fördel framför allt för kommunerna med de lägsta utdebiteringarna, exempelvis Linderås och Hemsjö. Kommuner med höga utdebiteringar — vissa städer och

192 vissa norrlandskommuner — skulle inte få den nedsättning av utdebiteringarna som kan synas motiverad. Uppenbarligen skulle en utgiftsfaktor av här diskuterat slag förskjuta bidragsgivningen till fördel för kommuner med låg eller måttlig utdebitering. Av nu nämnda skäl måste kommittén konstatera att relativa antalet åldringar inte kan användas som fördelningsfaktor i det tänkta bidragssystemet vare sig som ensam utgiftsfaktor eller som komplement till en faktor som bygger pä relativa antalet ungdomar. Eftersom sålunda varken relativa antalet ungdomar eller relativa antalet åldringar visat sig var för sig eller i förening godtagbara som utgiftsfaktorer i bidragssystemet, nödgas kommittén konstatera att någon i systemet användbar utgiftsfaktor med direkt anknytning till befolkningsstrukturen inte statt att finna. Andra vägar att nä den önskade ytterligare differentieringen av bidragsgivningen måste därför prövas. 9.4.5 T ä t o r t s k o s t n a d e r n a Att skattetrycket inte sällan är högre i tätortskommunerna än i andra kommuner trots de senares lägre skattekraft torde såsom även allmänna statsbidragsutredningen framhållit ha samband med närings- och bebyggelsestrukturen. En tätortsbebyggelse nödvändiggör ofta en mycket omfattande och kostnadskrävande kommunal verksamhet. Särskilt betydande är tätorternas kostnader pä samhällsplaneringens område. Men väsentliga är även kostnaderna för utbyggnaden av sociala och kulturella institutioner av olika slag, kostnader som är typiska för ett expanderande samhälle. Bland tätorternas speciella uppgifter mä sålunda nämnas åtgärder i syfte att rationellt lokalisera bostäder och arbetsplatser samt utbygga och samordna kommunikationsnätet och den kollekti-

va trafiken med utvecklingen pä dessa områden. Gatunät och parkeringsanläggningar måste vidare anpassas med hänsyn till bilismens tillväxt, allt åtgärder som kräver stora tekniska och ekonomiska resurser. Tätortskommunerna har även andra utgifter av betydenhet, såsom för parker och andra grönområden samt lekplatser och idrottsanläggningar ävensom andra anordningar för ungdomens fritidsverksamhet. Ett annat exempel pä kostnadskrävande tätortsuppgifter utgör åtgärder för att komma till rätta med sanitära besvär såsom vatten- och luftföroreningar. Befolkningens försörjning med bostäder inom tätorterna kräver likaledes stora insatser från dessa kommuners sida genom att markområden för bebyggelse måste förvärvas eller på annat sätt säkras och otidsenliga eller förslummade bostadsområden saneras. Härtill kommer att kulturlivet i dess olika former måste stödjas, en uppgift som även den är kostnadskrävande. Av ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem synes böra krävas att vid bidragens fördelning hänsyn tas jämväl till de särskilda tätortskostnaderna. I kapitel 4 lämnas en redovisning av dessa kostnader. Vissa förvaltningsgrenar — fastighetsförvaltning, planerings- och anläggningsverksamhet samt hälso- och sjukvård — visar stigande kostnader med ökande tätortsgrad såväl per skattekrona som per invånare. Detta förhållande kan synas motivera att en bidragsgivning i allmänt skatteutjämnande syfte på något sätt anknytes till tätortsgraden, t. ex. så att denna användes som differentieringsfaktor i systemet. En undersökning visar emellertid att ett sådant system i ett inte obetydligt antal fall skulle ge otillfredsställande resultat. Av tabell 6 framgår att medianvärdet för utdebiteringen visserligen ökar vid stigande tätortsgrad men

193 också att kommunerna inom varje tätortsklass är spridda över praktiskt taget hela utdebiteringsskalan. Denna kraftiga spridning kan i avsevärd grad tillskrivas stora variationer dels i skattekraft (se tabell 3), dels i kostnadshänseende även i fråga om de för tätorten utmärkande särskilda förvaltningsgrenarna. Sålunda skulle exempelvis om man använder tätortsgraden som fördelningsfaktor alla kommuner i tätortsgrad H jämställas trots avsevärda olikheter i såväl skattekrafts- som utdebiteringshänseende (se tabellerna 3 och 6). En del av dessa kommuner h a r så låg skattekraft som 70 å 80 procent av medelskattekraften medan andra h a r en skattekraft av 130 procent eller mer. Det synes således uppenbart att en anknytning av tätortsgraden som utgiftsfaktor till bidragssystemet ej medför en tillfredsställande skatteutjämning mellan de enskilda kommunerna. En omständighet som ytterligare reducerar tätortsgradens användning som utgiftsfaktor är att variationerna i tätortsgrad städerna emellan i stort sett ä r ringa, särskilt i fråga om de större städerna. För städer med ett invånarantal av 40.000 och däröver är sålunda lägsta tätortsgraden 96,5 och den högsta 100. Beträffande övriga städer ä r variationerna visserligen större men tätortsgraden torde för det alldeles överväganae antalet ligga mellan 90 och 100. För köpingarna är spännvidden dock större. För landskommunerna är tätortsgraden givetvis i regel mycket låg. Kommuner med en skattekraft u n d e r 20 skattekronor per invånare h a r sålunda en tätortsgrad som inte överstiger 28,0; för övriga kommuner ligger den vanligen mellan 20,0 och 40,0. Detta förhållande medför att tätortsgraden som utgiftsfaktor i bidragssystemet skulle ge ett i stort sett likartat tillskott av skattekraft till berörda grupper av kommuner,

oavsett olikheterna i kostnader och utdebitering inom grupperna. Det må också tilläggas att begreppet tätortsgrad inte inrymmer något hänsynstagande till i vilken utsträckning tätortsbehov är tillgodosedda. Begreppet avser endast att ange att folkmängden uppgår till lägst 200 invånare och att avstånden mellan husen normalt inte överstiger 200 meter. En hög tätortsgrad innebär alltså inte nödvändigtvis stora kostnader för förvaltningsgrenar som ä r utmärkande för tätorten; intet h i n d r a r att en kommun med låg tätortsgrad kan ha höga sådana kostnader. Något direkt samband mellan tätortsgrad och kostnader föreligger sålunda inte. Tvärtom förhäller det sig så att kommunernas spridning efter ifrågavarande kostnader är betydande inom varje tätortsgrupp, vilket kan utläsas av avsnitt 4.3.3" Tätortsgraden kan därför enligt kommitténs mening inte förordas som utgiftsfaktor i ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem, vare sig som ensam faktor eller i förening med någon faktor från befolkningsstrukturens område. Tätortsgraden som utgiftsfaktor kan uppenbarligen lika litet som relativa antalet åldringar uppväga de svagheter som vidlåder faktorn relativa antalet ungdomar. Tätortsgraden är sålunda i stort sett utan betydelse för norrlandskommunerna. Ej heller kan den differentiera bidragsgivningen till städerna på ett tillfredsställande sätt. Härutöver vill kommittén vad angår tätortskostnaderna endast framhålla att det inte på grand av tätortsverksamhetens i hög grad skiftande karaktär synes vara möjligt att finna någon annan objektivt fastställbar faktor utanför kommunernas inflytande varigenom dessa kostnader skulle kunna beaktas vid en allmän skatteutjämnande bidragsgivning. De med tätortsförhällandena förbundna särskilda kostnaderna

194 synes nämligen variera i alltför hög grad efter tätortens storlek och struktur samt efter den inriktning den kommunala självstyrelsen ger verksamheten i fråga för att detta skall kunna ske. Att inte heller ett bidragssystem som bygger på en skattekraftsfaktor samt på en kombination av utgiftsfaktorer, uppbyggda på relativa antalet ungdomar och åldringar samt tätortsgraden, leder till ett från skatteutjämningssynpunkt tillfredsställande resultat synes uppenbart med hänsyn till bristerna hos de ifrågavarande utgiftsfaktorerna.

9.4.6 D e n faktiska utdebiteringen Med hänsyn till ovan anförda förhållanden har kommittén ansett sig böra överväga om det inte är möjligt att vid bidragsgivningen utgå — förutom från tillgången på skattekraft — från det faktiska skattetrycket sådant detta kommer till uttryck i den sammanlagda kommunala utdebiteringen. Mot ett på detta sätt utformat bidragssystem kan invändas att det inte frän bidragsgivning avskiljer utgifter som faller inom ramen för kommunernas rådighet eller beror på ekonomiskt olämpliga åtgärder från deras sida. Genom att bidraget knytes direkt till den faktiska utdebiteringen, utjämnar man inte kommunernas ekonomiska förutsättningar utan resultatet av deras ekonomiska handlande. Ett system med denna effekt h a r tidigare inte ansetts godtagbart. Det h a r sagts att kommunerna därigenom skulle lockas till misshushållning och uppmuntras till en inte motiverad ökning av den kommunala verksamheten. Utrymme skulle lämnas åt kommunerna att lita till statsbidragsmedel även för kostnader över vilkas storlek de själva kan råda. De kommuner som ligger u n d e r den för rätt till bidrag fastställda gränsen skulle

lockas att genom utgifts- och skattehöjningar söka komma över densamma. Man skulle, h a r det påståtts, motverka kommunernas intresse av sparsamhet. För att bevara kommunernas ansvarskänsla borde därför undvikas att i större utsträckning grunda bidragsgivningen pä de kommunala utgifterna. Kommunalskatteberedningen hävdade sålunda att de skattetyngda kommunerna genom allmänna utjämningsbidrag borde förhjälpas till ett skattetryck, motsvarande det som de skulle haft vid normalt utgifts- och uttaxeringsbehov per invånare. Däremot borde kommunerna själva ha att svara för utgifter som berodde pä att deras behov tillgodosetts på ett rikligare sätt än som var erforderligt och vanligt eller pä att kommunala anordningar blivit kostsammare än nödvändigt. Det förelag emellertid beträffande mänga av kommunernas förvaltningsuppgifter stora svårigheter att särskilja utgifter av dessa olika slag från v a r a n d r a och därmed de olika förvaltningsuppgifternas inverkan på skattetrycket. Beredningen ansåg sig på grund härav böra avstå från tanken att åstadkomma ett bidragssystem som direkt beaktade skillnaderna i utdebiteringshänseende. Även allmänna statsbidragsutredningen tvekade inför tanken att bygga differentieringen av statsbidragen på en utgiftsfaktor som låg u n d e r kommunernas inflytande. Faktorn borde enligt utredningens mening bestämmas så att den åtminstone i ej oväsentlig grad blev oberoende av kommunernas åtgärder. Den syntes böra avse inte de faktiska nettoutgifterna p e r invånare i kommunerna utan ett utgiftsbehov för en v a r kommun som efter en objektiv bedömningsgrund kunde anses motsvara kommunens normala utgiftsbehov. Med normalt utgiftsbehov avsåg utredningen det utgiftsbehov som skulle föreligga i en

195 kommun om den kommunala verksamheten bedrevs efter en för jämförliga k o m m u n e r normal standard. Utgifter för höjning av standarden i kommunen utöver detta normalläge skulle då inte påverka utgiftsfaktorn och följaktligen inte heller storleken av det allmänna statsbidraget till kommunen utan medföra höjning av den kommunala utdebiteringen. Gav m a n utgiftsfaktorn denna begränsade betydelse kunde enligt utredningens uppfattning några tungt vägande invändningar inte resas mot att direkt ta de faktiska nettoutgifterna per invånare som utgiftsfaktor. Utredningens förslag i förevarande avseende mötte kritik från remissmyndigheternas sida. Verkningarna av en på föreslaget sätt bestämd utgiftsfaktor bedömdes som diskutabla, obestyrkta eller godtyckliga. Då härtill kom att utredningens förslag till allmänt statsbidrag ansågs alltför invecklat och svårfattligt samt byggde på förutsättningar om avveckling av vissa utgående speciella bidrag av stor ekonomisk betydelse, bland annat lärarlönebidraget, avstyrkte flertalet remissmyndigheter detsamma. Enligt kommitténs uppfattning kan emellertid ifrågasättas om de nämnda invändningarna mot att anknyta bidragsgivningen direkt till kommunernas faktiska kostnader och utdebiteringar bör tillmätas avgörande vikt. Till en början mä understrykas att större delen av den kommunala verksamheten avser uppgifter som är obligatoriska eller av den natur att de enligt vedertagen uppfattning ä r att anse som ofrånkomliga kommunala utgifter. För fullgörandet av dessa uppgifter tas en så stor del av kommunernas ekonomiska resurser i anspråk att det reella utrymmet för den rent frivilliga kommunala verksamheten är starkt begränsat. Praktiska och politiska hänsyn

till kommunens egna skattebetalare väger tungt i detta sammanhang. Om därför utgiftsfaktorn utformas så att den inte ger kommunerna ökade statsbidrag med mindre kommunerna belastar sina egna skattebetalare med höjd utdebitering, torde risken inte vara stor att kommunerna på grand av möjligheterna till statsbidrag skall påta sig uppgifter som kan bedömas som opåkallade. Erfarenheterna av skatteersättningen i anledning av 1957 års ortsavdragsreform synes också visa att inte ens sådana kommuner som uppbär ifrågavarande skatteersättning fram till 1965 genomfört annat än, såvitt kan bedömas, sakligt motiverade utdebiteringshöjningar, trots att dessa kommuner skulle ha kunnat utnyttja de nuvarande bidragsbestämmelserna till att hålla en hög utdebitering under de år då skatteersättningen varit som störst. Det har sagts att den kanske allvarligaste bristen hos ett allmänt bidragssystem som bygger differentieringen av bidragen på kommunernas faktiska utdebitering skulle vara att ett sådant system kan locka till ökad kommunal verksamhet. Det bör emellertid, vilket även allmänna statsbidragsutredningen framhållit, ligga i statens intresse att stimulera kommunerna att bedriva en från allmän samhällelig synpunkt motiverad verksamhet, som de utan den erhållna stimulansen kanske inte skulle påta sig. Svårigheten ligger i att utforma bidragssystemet så att det inte stimulerar till verksamhet där denna uppenbarligen antingen inte är erforderlig eller kan betecknas som liggande avsevärt över det normala. I detta avseende vill kommittén anföra följande. Förutsättningarna för den kommunala verksamheten liksom uppfattningen om vilka uppgifter som skall handhas av kommunerna varierar frän kommun till kommun. Detta leder till olikheter i

196 den kommunala verksamhetens omfattning och inriktning, olikheter som påverkar utdebiteringarnas höjd. Ett bidragssystem som beaktar olikheter i faktisk utdebitering och som ger större bidrag ju högre utdebiteringen ä r utjämnar även olikheter i kostnadshänseende, som är orsakade av högre standard än författningarna föreskriver eller som eljest är högre än som kan anses normalt. Från principiella synpunkter kan hävdas att en sådan "överstand a r d " borde finansieras helt av kommunens egna skattebetalare. I praktiken torde det emellertid inte vara möjligt att vid en schablonmässig bidragsgivning, som delvis bestämmes av den faktiska utdebiteringen, utesluta en kommun från bidrag under hänvisning till att kommunen håller en för hög standard. Det är visserligen ostridigt att olikheter förekommer i den kommunala standarden men det är enligt kommitténs uppfattning inte möjligt att på ett godtagbart sätt ange vad som är onödiga eller nödvändiga utgifter. Invändningarna mot ett bidragssystem som inte beaktar dessa olikheter förlorar dock enligt kommitténs mening avsevärt i styrka när de vägs mot det förhållandet att en utgiftsfaktor, som direkt anknyter till utdebiteringens höjd, är ett praktiskt och lätthanterligt medel att åstadkomma den sökta ytterligare differentieringen av bidragsgivningen. Om därjämte den faktiska utdebiteringens betydelse i systemet begränsas så att den bidragsmottagande kommunen i princip får bära en inte oväsentlig del av kostnaden för den utövade verksamheten torde en garanti kunna erhållas mot opåkallade utgiftsökningar i syfte att få ökat statsbidrag. En garanti mot missbruk skulle givetvis vara att förbinda bidragsgivningen med kontroll- och villkorsbestämmelser. Härigenom kunde förhindras att stats-

medlen kom till användning på ett från statens synpunkt olämpligt sätt. Förutom att en sådan kontroll knappast är lämplig att förena med ett schablonsystem av tänkt art kan mot densamma invändas att den skulle minska kommunernas rörelsefrihet och begränsa den kommunala självstyrelsen. Risk föreligger att kontroll- och villkorsbestämmelser skulle leda till stelhet i systemet och medföra ett alltför litet hänsynstagande till lokala förhållanden. Kommittén vill ifrågasätta om sådana bestämmelser överhuvudtaget är erforderliga, då kommunernas uppgifter som förut framhållits till övervägande del är obligatoriska eller eljest ofrånkomliga. Beträffande fördelarna hos ett bidragssystem som direkt beaktar kommunernas faktiska utdebitering vill kommittén särskilt framhålla att systemet möjliggör ett beaktande av kostnaderna inom alla de kommunala verksamhetsområdena så snart utdebiteringen överstiger viss nivå. Härigenom erhålles det från skatteutjämningssynpunkt bästa resultatet. Varje hög utdebiteringssats sänks oavsett orsaken till densamma, vilket inte är möjligt med ett system som tar hänsyn endast till kostnaderna inom ett eller ett p a r verksamhetsfält. Ingen kommun med hög utdebiteringssats utestängs frän bidragsgivning. Systemet gör det sålunda möjligt att fånga upp tätortskommunernas speciella kostnader, vilket inte synes kunna ske med något annat system. Även glesbygdskommunernas särskilda kostnader beaktas. En tillfredsställande lösning av skatteutjämningsproblemet torde för glesbygdskommunernas del inte vara möjlig att åstadkomma genom en allmän bidragsgivning, såvida bidragssystemet inte utformas efter den här diskuterade linjen. Detta torde för övrigt gälla varje kommun som beredes svårigheter på grund

197 av den pågående befolkningsomflyttningen. Att ett bidragssystem beaktar dessa kommuners speciella svårigheter måste anses vara särskilt värdefullt. I detta sammanhang förtjänar uppm ä r k s a m m a s att kommittén för näringslivets lokalisering i sitt betänkande "Aktiv lokaliseringspolitik" (SOU 1963:58) ansett att ett bidragssystem synes böra övervägas som tar hänsyn både till bristen på skatteunderlag och hög kommunal utdebitering. Som skäl för denna sin ståndpunkt åberopar lokaliseringskommittén att nuvarande bidragssystem ä r otillräckligt för att åstadkomma den nivellering av de kommunala skattesatserna som också med hänsyn till de lokaliseringspolitiska önskemålen är angelägen; det gällande systemet möjliggör inte ett effektivt stöd till kommuner som på grund av strukturella förä n d r i n g a r inom näringslivet med följdverkningar i form av minskad sysselsättning och befolkningsomflyttning h a r finansieringssvärigheter. Även länsutredningen för Jämtlands län tar i sitt betänkande "Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län" (SOU 1963: 45) u p p förevarande problem till granskning. Enligt utredningens uppfattning räcker det inte med att enbart utjämna skattekraften för att förbättra den kommunala ekonomin i Jämtlands län utan en viss kompensation för olikheter i de kommunala utgifterna per invånare är också nödvändig. Till pä vad sätt skatteutjämningen skall åstadkommas har de båda kommittéerna inte tagit ställning utan hänvisat till skatteutjämningskommitténs arbete. Mot den angivna bakgrunden synes riskerna för att en bidragsgivning som bygger bland annat pä den faktiska utdebiteringen skall missbrukas, vara obetydliga. Under alla förhållanden måste dessa risker tillmätas väsentligt mindre betydelse än de enligt kom-

mitténs mening avgörande fördelar som står att vinna genom ett så utformat bidragssystem. Kommittén föreslår därför att den faktiska utdebiteringen över en viss nivå, utdebiteringsgränsen, skall ingå som en utgiftsfaktor i det allmänna skatteutjämnande bidragssystemet. Faktorn synes böra benämnas utdebiteringsfaktorn. Lämpligt torde vara att bidraget på grandval av denna faktor beräknas efter viss procent av utdebiteringen över utdebiteringsgränsen, bidragsprocenten. Hur utdebiteringsgränsen och bidragsprocenten skall bestämmas kan som tidigare framhållits inte avgöras utifrån några principiella resonemang utan detta måste ske med hänsyn till det resultat man önskar uppnå med bidragssystemet. Utdebiteringsgränsen bör dock stå i ett visst bestämt förhållande till den för varje år genomsnittliga utdebiteringen i riket. Att fastlåsa gränsen vid en viss i kronor bestämd utdebitering skulle innebära att systemet medförde en efter hand ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun, som inte kan motiveras från skatteutjämningssynpunkt. Det måste enligt kommitténs mening anses främmande för ett skatteutjämningssystems syfte att på sådant sätt automatiskt påverka kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Systemet skulle få en funktion som inte är förenlig med dess karaktär. Om utdebiteringsgränsen fastlåses till en i kronor bestämd utdebitering, synes konsekvensen kräva, att skattekraftsgränserna bestämmes till visst skattekrontal. Det bör samtidigt framhållas att inte endast värdebeständighet utan även en betydelsefull standardföljsamhet hos bidragsgivningen i det nu diskuterade systemet vinns genom den anknytning till skattekraft och faktisk utdebitering som kommittén föreslår.

198 Kommitténs förslag. Kommittén föreslår under hänvisning till det anförda att i ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem infogas en utgiftsfaktor, utdebiteringsfaktorn, som n ä r den totala utdebiteringen i kommunen överstigit en viss gräns, utdebileringsgränsen, ger bidrag, beräknat efter viss procent, bidragsprocenten, av den utdebitering som överstiger utdebiteringsgränsen. Utdebiteringsgränsen skall stå i ett visst bestämt förhållande till den för varje år genomsnittliga utdebiteringen i riket.

9.5 Sammanfattning av kommitténs förslag. Bidragssystemets elasticitet Det system för en allmän statsbidragsgivning i skatteutjämnande syfte som kommittén föreslår är som framgår av det föregående uppbyggt kring en skattekraftsfaktor och en utdebiteringsfaktor. Genom landets indelning i skattekraftsområden differentieras tillskotten på grundval av skattekraftsfaktorn med hänsyn till kommunernas geografiska belägenhet. För varje område bestämmes sålunda en skattekraftsgräns som anger gränsen för tillskottet och som beräknas till viss procent av medelskattekraften i riket. Bidraget för hög utdebitering beräknas efter viss procent av det utdebiterade beloppet över en viss nivå, utdebiteringsgränsen. Denna gräns bör stå i ett visst bestämt förhållande

till den genomsnittliga utdebiteringen i riket. I det föreslagna bidragssystemet ingår sålunda tre variabla faktorer, skattekraftsgränsen, utdebiteringsgränsen och bidragsprocenten. Genom att variera dessa faktorer ä r det möjligt att påverka bidragsgivningens omfattning och den totala bidragssummans fördelning mellan kommuner av olika slag. Såsom framgår av avsnitt 4.1, lider särskilt landskommunerna brist på skattekraft och är därför i första hand beroende av skattekraftsgränsernas bestämmande och förskjutningar av dessa. En höjning av desamma medför att bidragsgivningen ökar till kommuner som redan erhåller bidrag men också att ett större antal kommuner omfattas av bidragsgivningen, medan en sänkning givetvis har den motsatta effekten. Däremot är bidragsprocentens storlek företrädesvis av betydelse för städerna, eftersom dessa i regel, såsom visats i avsnitt 4.2, har högre utdebiteringar än landskommunerna. Detta innebär givetvis att ändringar av utdebiteringsgränsen främst påverkar bidragsgivningen till städerna. Sammanfattningsvis kan sägas att systemet har en elasticitet som inte endast öppnar möjligheter till den bidragsgivning som vid varje särskild tidpunkt anses påkallad utan även ger möjligheter att styra bidragen till generellt sett de kommuner som anses vara i behov därav.

KAPITEL 10

Folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun

10.1 Inledning

Som framgår av kapitel 6 skall enligt gällande bestämmelser kommun bidra till kostnaderna för folkpensioneringen. Bestämmelserna är upptagna i lagen om finansiering av folkpensioneringen (SFS 1962:398). Bidrag skall lämnas med 1/10 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen — eller således med 1 procent för varje skattekrona — av kostnaderna för vissa förmåner som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade. Dessa förmåner utgörs av förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall som inträffat före den 1 juli 1960 och hustrutillägg. Kommunens bidrag får dock icke överstiga 3/5 av kostnaderna och ej heller ett belopp motsvarande 1 krona för varje skattekrona i kommunen. Förmånerna beviljas genom beslut av de allmänna försäkringskassorna enligt av staten fastställda grunder. Utöver ovannämnda bidrag skall kommun lämna bidrag till kostnaderna för kommunala bostadstillägg som under året utbetalats för pensionsberättigade mantalsskrivna inom kommunen. Bidrag utgår med 1/5 procent av kostnaderna för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen eller således med 2 procent för varje skattekrona. Bidraget får dock inte överstiga 4/5 av de totala kostnaderna för förmånen och ej

heller understiga 1/4 därav. Bostadstilläggens storlek fastställs genom beslut av vederbörande kommun.

10.2 De av staten fastställda folkpensionsförmånerna De nuvarande kommunbidragen till kostnaderna för förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 samt hustrutillägg har samband med de anordningar beträffande motsvarande folkpensionsförmåner som fanns före tillkomsten av 1962 års lag om allmän försäkring. Inkomstprövning skedde då i pensionsnämnderna, vilka fungerade som folkpensioneringens lokalorgan med i regel en nämnd för varje kommun. Nämndens ordförande utsågs av länsstyrelsen och övriga ledamöter av kommunen. Pensionsnämndernas verksamhet, som utgjorde en del av den kommunala förvaltningen, hade sin tyngdpunkt just i inkomstprövningen. Denna omfattade före 1963 invalidpensioner och sjukbidrag, änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 samt hustrutilllägg och särskilda barnbidrag. Pensionsnämnderna hade även att med ledning av läkarintyg eller på annat sätt verkställa prövning av invaliditet och sjukdom. Det är bland annat dessa förhållanden som fått motivera kommunernas bidrag till kostnaderna för ifrågavarande pensionsförmåner. Storleken av kom-

200 munbidragen hade avpassats i avsikt att pensionsnämnden skulle nödgas beakta intresset av sparsamhet. Inkomstprövningen har emellertid efter hand fått mindre betydelse. Efter 1962 års reform kvarstår som inkomstprövade folkpensionsförmåner — bortsett från de kommunala bostadstilläggen — endast änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 samt hustrutillägg. Invalidpensionerna och sjukbidragen har ersatts av förtidspensioner och sjukbidrag varjämte den tidigare inkomstprövningen slopats. Ärendena r ö r a n d e förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner handläggs ej längre av pensionsnämnderna, vilka avvecklats, utan av särskilda organ inom försäkringskassorna, de s. k. pensionsdelegationerna. Dessa prövar förtidspensionsärendena med utgångspunkt från den nedsättning av arbetsförmågan som föreligger hos sökandena. Den medicinska bedömningen och rehabiliteringsfrågan är av stor betydelse för besluten i dessa ärenden. Ordförande i pensionsdelegation är i regel den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden i försäkringskassans styrelse. Delegationen bestar vidare av två läkare som utsetts av medicinalstyrelsen och två andra ledamöter som utsetts av landsting eller stad utanför landsting. Systemet innebär att primärkommunerna numera inte har möjlighet att inverka på eller ens administrera folkpensionsärenden som avser förmåner, motsvarande tidigare invalidpensioner, sjukbidrag och särskilda barnbidrag. Dessa ärenden handläggs och avgörs av organ som inte är ansvariga inför primärkommunerna. Förenämnda skäl för kommunbidrag till kostnaderna för ifrågavarande folkpensionsförmåner föreligger således inte längre. Beträffande änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960

samt hustrutillägg gäller att ärenden rörande sådana alltjämt inkomstprövade förmåner handläggs av försäkringsnämnderna. En sådan nämnd skall i regel finnas inom varje primärkommun, dock att nämndens verksamhet efter centralmyndighetens medgivande kan omfatta flera kommuner eller del av kommun. Försäkringsnämnd, som inom sig har att utse ordförande, utgörs av minst fem och högst sju ledamöter, samtliga valda av kommunen. Nämnden är liksom pensionsdelegationen ett organ inom försäkringskassan och ansvarig gentemot denna. Den inkomstprövning som sker i samband med ifrågavarande folkpensionsförmåner görs således inte av något kommunalt organ. Även beträffande ifrågavarande änkepensioner och hustrutillägg kan därför sägas att här ovan nämnda motiv som tidigare kunnat åberopas för kommunbidrag bortfallit. Nyssnämnda skäl för kommunbidrag på förevarande område har således numera förlorat sin betydelse. Skatteutjämningskommittén har också i ett den 11 oktober 1961 dagtecknat utlåtande över 1958 års socialförsäkringskommittés betänkande (SOU 1961: 29) före tillkomsten av enkronasmaximeringen givit uttryck åt uppfattningen att kommunbidragen till kostnaderna för dessa folkpensionsförmåner bör slopas. Allmän enighet synes även numera råda om denna uppfattning, ett förhållande som underströks i debatten i anslutning till de motioner vid 1962 års riksdag som ledde till den nuvarande enkronasmaximeringen av kommunbidragen. Det framhölls sålunda att kommunerna inte hade inflytande i fråga om här förevarande folkpensionsförmåner och att dessa i allt väsentligt var en statlig angelägenhet. Förslaget om införandet av enkronasmaximeringen var, såsom underströks av motionärerna, att anse som

201 Skattekraftsområde 1 2 3 Hela riket

Kostnad i kronor per skattekrona —0,24

0,25—0,49

0,50—0,74

0,75—0,99

1,00

S:a

0,5

2,1 1,0 2,4 2,0

12,2 1,0 2,4 10,7

28,2 9,4 9,5 25,7

57,0 88,6 85,7 61,2

100 100 100 100

0,4

en första etapp mot en mera permanent avveckling av kommunernas ifrågavar a n d e bidrag. I riksdagsdebatten underströks också att förslaget var att betrakta som en provisorisk åtgärd vilken på längre sikt syftade till förverkligande av principen att den som beslutar också skall betala. Eftersom kommitténs huvuduppgift är att finna ett bidragssystem som har allmänt skatteutjämnande verkan, är det naturligt att kommittén sökt bedöma vilken effekt en sådan avlyftning av kommunernas bidrag och en total statlig finansiering av kostnaderna för förtidspensioner och andra av staten fastställda folkpensionsförmåner kan få från skatteutjämningssynpunkt. Vissa undersökningar som avser att belysa den nämnda effekten redovisas i tabellerna 19, 20 och 21. Kommunernas beräknade kostnader per skattekrona 1965 för de folkpensionsförmåner som berörs av enkronasmaximeringen belyses i tabell 19. Tabellen visar som väntat att medianvärdet av kommunernas kostnader till följd av maximeringen utgör 1 krona i flertalet län och att samma medianvärde gäller för de tre skaltekraftsområden i vilka landet av kommittén föreslås uppdelat vid den allmänna bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte. Kostnadsskillnaderna de olika länen emellan är jämförelsevis små och förekommer endast inom skattekraftsområde 1 som omfattar de södra och mellersta delarna av landet. De beräknade kostnaderna är

lägst i Stockholms stad och län med 54 resp. 70 öre. Inom länen är kostnadsvariationerna betydligt större med den största spännvidden inom Stockholms län. De lägsta kostnaderna i hela landet finns sålunda i detta län, där 4 kommuner h a r en kostnad understigande 25 öre. Av länets 52 kommuner har 11 en kostnad av minst 25 och högst 49 öre, 14 en kostnad av minst 50 och högst 74 öre samt 7 en kostnad av minst 75 och högst 99 öre. Endast 16 kommuner h a r en kostnad av 1 krona. Även i vissa andra län inom samma riksområde, exempelvis Södermanlands, Jönköpings och Hallands län, är kostnadsolikheterna de enskilda kommunerna emellan jämförelsevis betydande. Inom skattekraftsområdena och riket i dess helhet har i sammanställningen ovan kommunerna fördelats procentuellt på olika kostnadsklasser med hänsyn till beräknade kostnader 1965 för de av staten fastställda folkpensionsförmånerna. En indelning av landets kommuner i olika skattekraftklasser, fördelade efter de beräknade kostnaderna för ifrågavarande folkpensionsförmåner 1965, redovisas i tabell 20. Av tabellen framgår att mediankostnaden är 1 krona för alla kommuner med en skattekraft av 80 procent av medelskattekraften och däru n d e r (681 kommuner). 529 av ifrågavarande 681 kommuner har beräknats få en kostnad per skattekrona av just 1 krona. Tabellen visar vidare att kommunernas kostnader avtar med stigande

202 skattekraft. Sålunda är mediankostnaden för hela riket i högsta skattekraftsklassen endast 40 öre. Dessa kommuners kostnader per skattekrona fördelar sig så att 4 kommuner h a r en kostnad av upp till 24 öre, 6 kommuner lägst 25 och högst 49 öre, 3 kommuner lägst 50 och högst 74 öre, 1 kommun mellan 75 och 99 öre samt 1 kommun 1 krona. I den lägsta skattekraftklassen ligger samtliga kommuners kostnader på 1 krona. I den näst lägsta ligger omkring 96 procent av kommunerna eller 79 kommuner av sammanlagt 82 likaledes på 1 krona. Sedan sjunker andelen kommuner med en kostnad av 1 krona kraftigt med stigande skattekraft. Medan 92 procent av kommunerna med en skattekraft mellan 50 och 60 procent av medelskattekraften har en kostnad av 1 krona, utgör motsvarande procenttal i de närmast följande fem skattekraftklasserna 76, 53, 42, 22 resp. 16 procent. I den näst högsta klassen når ingen av kommunerna upp till en kostnad av 1 krona. I tabell 21 redovisas kommunerna i olika utdebiteringsklasser fördelade efter kostnaderna per skattekrona för de ifrågavarande folkpensionsförmånerna. Av tabellen framgår att kommunerna i samtliga utdebiteringsklasser utom i de två lägsta har en mediankostnad av 1 krona. Vid stigande utdebitering ökar andelen kommuner inom resp. utdebiteringsklasser för vilka maximeringsregeln h a r effekt. Av de 8 kommuner vilkas utdebitering understiger 12 kronor har sålunda endast 2 en kostnad av 1 krona, medan av kommunerna i närmast högre utdebiteringsklass 49 procent och i de därefter följande utdebiteringsklasserna 57, 55, 57, 62, 60, 79 resp. 94 procent när upp till nyssnämnda kostnad. I de två högsta utdebiteringsklasserna har samtliga kommuner en kostnad av 1 krona. Ett studium av de redovisade uppgif-

terna visar att den vinst man i skatteutjämningshänseende gör genom att kommunerna avlastas sina ifrågavarande kostnader är relativt begränsad. Detta är en naturlig konsekvens av enkronasmaximeringen. Enligt riksförsäkringsverkets beräkningar för budgetaret 1963/64 uppskattades kommunbidragen till kostnaderna för de statligt fastställda förmånerna till 341,2 milj. kronor. Ett efter dessa beräkningar tillkommet indextillägg har beräknats öka den angivna kostnaden med 7,7 milj. kronor. En betydligt bättre effekt i skatteutjämningshänseende skulle otvivelaktigt erhållas om detta belopp i stället för att användas för att avlasta kommunerna ifrågavarande folkpensionskostnader insattes i ett allmänt skatteutjämningssystem. Kommittén, vars förslag tillsammantagna skall läggas inom viss kostnadsram, h a r emellertid i u p p d r a g bl. a. att framlägga förslag till ändrad fördelning mellan staten och kommunerna av folkpensionskostnaderna. Detta uppdrag anser sig kommittén böra fullgöra pä ett sätt som med hänsyn till de gjorda uttalandena i riksdagen i samband med maximeringsbestämmelsens tillkomst kan anses realistiskt. Kommittén framlägger därför ett förslag till ändring av kommunernas ifrågavarande folkpensionskostnader som leder till att ett mycket betydande belopp ej blir disponibelt för det allmänna skatteutjämningssystemet. Någon förutsättningslös prövning från skatteutjämningssynpunkt av de anvisade medlens användning har således inte kunnat göras från kommitténs sida. Under åberopande av vad ovan anförts föreslår kommittén att kostnaderna för förtidspensioner och övriga av staten fastställda folkpensionsförmäner i sin helhet övertas av staten. Förslaget innebär således att kommunbidragen till kostnaderna för förtidspensioner jämte

203 barntillägg till sädana pensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 och hustrutillägg upphör. I konsekvens därmed föreslås att bestämmelserna i lagen om finansiering av folkpensioneringen (SFS 1962:398) upphäves i vad desamma äger avseende å de nyssnämnda pensionsförmånerna.

10.3 De kommunala tilläggen

bostads-

Enligt lag den 25 maj 1962 om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension (SFS 1962:392, ändrad 1963: 57) äger kommun besluta att kommunalt bostadstillägg skall utgå till den som åtnjuter ålderspension, förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom kommunen eller till där mantalsskriven hustru som åtnjuter hustrutillägg. Tillägget utgår enligt de grunder kommunen bestämmer med allenast den begränsningen i fråga om tilläggets storlek att avvikelse inte fär ske från lagens bestämmelser om inkomstprövning och från de av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna angående det högsta tillägg som mä utgå till pensionsberättigad som är bosatt i ålderdomshem eller därmed likställt hem. Ärenden angående kommunala bostadstillägg skall i allmän försäkringskassa handläggas och i sin helhet prövas av den försäkringsnämnd inom vars verksamhetsområde den pensionsberättigade senast blivit mantalsskriven. Bortsett från det förhållandet att från finansiell synpunkt ett kommunalt deltagande i kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen ansetts angelägen är det den omständigheten att kommunerna bestämmer om tillägg skall utgå och storleken av dessa som fått utgöra det huvudsakliga motivet för kommunernas bidrag till ifrågavarande kostnader. Detta betraktelsesätt ligger i lin-

je — förutom med ett principuttalande 1963 av andra lagutskottet (uti. nr 24) — med den av socialförsäkringskommittén hävdade meningen att olika synpunkter vid utformningen av kommunbidragsbestämmelserna kan läggas på folkpensionsförmåner som är helt reglerade i lag, dvs. förtidspensioner m. m., och på sådana som endast delvis är reglerade i lagen, dvs. de kommunala bostadstilläggen. De sistnämnda var visserligen — anförde socialförsäkringskommittén — delvis reglerade i lagen men kommunerna bestämde om tillägg skulle utges och grunderna för tilläggens beräkning i den mån beräkningen inte berodde av inkomstprövningen. Denna kommunala bestämmanderätt motiverade enligt socialförsäkringskommitténs mening att kommunbidraget till bostadstilläggen var relativt stort. Socialförsäkringskommittén förordade därför en höjning av maximigränsen för kommunbidragen från 60 till 80 procent. Vidare hänvisade socialförsäkringskommittén till sitt i oktober 1958 avgivna betänkande (stencilerat) med förslag till förbättrade pensionsförmåner m. m. Häri uttalades bland annat att förslaget om den höjda maximigränsen var avsett att utgöra ett steg i riktning mot att låta kommunerna helt överta finansieringen av tilläggen, varvid staten skulle svara för kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner. I betänkandet framhölls att det torde finnas många förespråkare för en sådan lösning av kostnadsfördelningsproblemet. Socialförsäkringskommittén framförde även i sitt slutbetänkande (SOU 1961:29) denna principiella uppfattning. För kommittén är det av särskilt intresse att bedöma ifrågavarande spörsmål från skatteutjämningssynpunkt. Kommittén har såsom framgått av det föregående redan tidigare haft tillfälle att avge yttrande i frågan. Sålunda för-

201 klarade kommittén i sitt utlåtande den 11 oktober 1961 över socialförsäkringskommitténs betänkande att det från skatteutjämningssynpunkt kunde riktas starka invändningar mot förslaget att kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen helt skulle åvila kommunerna. Kommittén sade sig nämligen förvänta att lösningen av skatteutjämningsproblemet inte skulle få så omfattande verkningar att man erhöll förutsättningar att genomföra socialförsäkringskommitténs förslag i denna del. Även om man tog hänsyn till den minskning av kostnaderna som kunde väntas följa av att ATP-pensioner började utgå fr. o. m. 1963, skulle ett genomförande av förslaget komma att medföra stora skillnader i kommunernas relativa kostnader. Vid utformningen av skatteutjämningssystemet syntes det därför bli nödvändigt att ta hänsyn till de omständigheter som påverkade kommunernas kostnader för folkpensioneringen. Det var enligt kommitténs mening svårt att omvandla de förhållanden som orsakade skillnader i kommunernas kostnader för folkpensioneringen i objektivt bestämbara faktorer som på ett riktigt sätt påverkade skatteutjämningsbidragets storlek. En lösning av skatteutjämningsproblemet där man måste beakta även folkpensionskostnaderna skulle bli komplicerad. Lösningen skulle däremot underlättas om kommunerna helt avlastades kostnaderna för folkpensioneringen. Som framgår av det nu anförda ansåg kommittén vid tidpunkten för avgivandet av ifrågavarande yttrande att ett allmänt skatteutjämningsbidrag borde bygga pä objektivt bestämbara faktorer av betydelse för kommunernas ekonomi. Under det fortsatta utredningsarbetet har emellertid kommittén, såsom framgår av kapitel 9 och som närmare kommer att utvecklas i kapitel 11, nödgats konstalera att det inte är möjligt att

uppbygga ett effektivt skatteutjämningsbidrag enbart på sådana faktorer. Det förslag kommittén framlägger grundas sålunda — förutom på en antagen brist på skattekraft — på den faktiska utdebiteringen. Genom det föreslagna skatteutjämningsbidraget beaktas sålunda kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen pä samma sätt som andra kostnader. Frågan om bostadstilläggens finansiering kommer därigenom från kommitténs synpunkt i ett annat läge. I syfte att söka belysa verkningarna frän skatteutjämningssynpunkt dels av att kommunerna ensamma svarar för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen, dels av att ett belopp motsvarande statens kostnadsandel enligt nuvarande regler för dessa tillägg inarbetas i systemet för allmänna skatteutjämningsbidrag har kommittén gjort vissa undersökningar. Dessa avser kommunbidragens nuvarande verkningar och redovisas i tabellbilagan. Av tabellerna 22, 23 och 24 framgår sålunda statens beräknade kostnader per skattekrona för de ifrågavarande tilläggen 1965 med fördelning av kommunerna länsvis i kostnadsklasser, skattekraflklasser och utdebiteringsklasser. Tabell 22, enligt vilken kommunerna fördelats efter statens kostnader oberoende av skattekraft och utdebitering, visar att medianvärdet för länen varierar mellan 8 och 30 öre. Av landets 1 006 kommuner erhåller 917 statligt stöd understigande 25 öre och 72 ett stöd som ligger mellan 24 och 50 öre. Ett fåtal kommuner erhåller statsstöd med högre belopp. Två kommuner i det nordligaste skattekraftsområdet får stöd till kostnaderna med belopp överstigande 1 krona, Karl Gustav med 1,03 kronor och Karesuando med 3,87 kronor. En kostnadsöversikt med hänsyn till kommunernas indelning i skattekraftklasser har gjorts i tabell 23. Av tabellen

205 framgår att medianvärdet i de båda lägsta skattekraftklasserna —• 50 procent av medelskattekraften och därunder — är 25 öre i den lägsta och 23 öre i den näst lägsta skattekraftklassen. I övriga skattekraftklasser varierar medianvärdet för hela riket mellan 11 och 13 öre. Av tabell 24, där kommunerna fördelats i utdebiteringsklasser, kan utläsas att statens kostnader stiger med stigande kommunal utdebitering. I den lägsta utdebiteringsklassen är medianvärdet av ifrågavarande kostnader för hela riket endast 7 öre. I utdebiteringsklasserna därefter upp till 18 kronor varierar nämnda värde mellan 11 och 16 öre för att i nästföljande utdebiteringsklass stiga till 19 öre samt i de båda därefter följande till 28 resp. 27 öre. Den högsta utdebiteringsklassen representerar en enda kommun till vilkens kostnader staten bidrar med 13 öre per skattekrona. Påtagliga skillnader föreligger enligt tabellen mellan de tre skattekraftsområdena. Sålunda är medianvärdet av statens kostnader för södra skattekraftsområdet 12 öre, för mellersta skattekraftsområdet 19 öre och för norra skattekraftsområdet 46 öre. För hela riket är medianvärdet 13 öre. Den gjorda undersökningen ger vid handen att ett slopande av det statliga slödct till finansieringen av bostadstillläggen skulle — sett som en fristående åtgärd — medföra en från skatteutjämningssynpunkt icke önskvärd effekt, även om denna kan anses vara relativt begränsad. Denna effekt bör emellertid inte bedömas som en isolerad företeelse utan vägas mot den skatteutjämningseffekt som står att vinna genom att till skatteutjämningsbidraget överföra de medel som för närvarande utgår i form av statligt stöd till finansieringen av bostadstilläggen. Användes dessa medel på ett från skatteutjämningssynpunkt riktigt

sätt till förstärkning av skatteutjämningsbidraget erhålles nämligen ett från nämnda synpunkt bättre resultat än om staten använder samma medel i enlighet med nuvarande regler. Att skatteutjämningseffekten hos det allmänna bidraget förstärkes sammanhänger bland annat med att det nuvarande statliga stödet till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen utgår till alla kommuner med egna kostnader för sådana tillägg, under det att skatteutjämningsbidrag utgår till de kommuner som enligt reglerna för det allmänna skatteutjämningsbidraget bedömts vara i behov därav. Det blir således en omfördelning till förmån för de kommuner som med hänsyn till skatteunderlag och utdebitering bedömts vara i behov av bidrag. Kommittén h a r i tabell 25 sökt siffermässigt belysa de sist anförda synpunkterna. Som framgår av tabellen skiljer sig den relativa fördelningen av statens andel av kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen väsentligt såväl från folkmängdens fördelning som från fördelningen av det av kommittén föreslagna skatteutjämningsbidraget. Under åberopande av anförda skäl föreslår kommittén att kommunerna ensamma skall stå för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen. Förslaget innebär ändring av lagen om finansiering av folkpensioneringen.

10.4 Kostnaderna

Enligt en av riksförsäkringsverket under 1963 gjord beräkning har den statliga andelen av kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen angivits till 79 milj. kronor. Ett genomförande av kommitténs förslag beträffande dessa tillägg skulle sålunda innebära att kommunerna från staten skulle överta en motsvarande kostnad. Ä andra sidan skulle staten från kommunerna enligt

206 kommitténs förslag helt överta kostnaderna för de övriga folkpensionsförmäner till vilka kommunbidrag för närvarande utgår. Enligt riksförsäkringsverkets här ifrågavarande beräkningar uppgår dessa kostnader till 348,9 milj. kronor. Skillnaden mellan förenämnda båda belopp, 269,9 milj. kronor, utgör den nettokostnad för folkpensionsförmåner som skulle avlastas kommunerna vid ett genomförande av förslaget.

De nya bestämmelserna bör träda i kraft frän och med den 1 januari 1965. Med hänsyn till kungörelsen om inbetalning av kommunernas andelar i folkpensioner (SFS 1962:399) skall kommunernas ifrågavarande kostnader nämligen betalas först aret efter det förmånerna utgått. Genom det föreslagna ikraftträdandet får kommitténs förslag avsedd effekt för kommunerna från och med kalenderåret 1966.

KAPITEL 11

Utformningen av bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte inom angiven kostnadsram

11.1 Allmänna förutsättningar 11.1.1 Bidragssystemet I kapitel 9 har kommittén framlagt ett förslag till teknisk utformning av ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem. Systemet är uppbyggt pä två huvudfaktorer, skattekraftsfaktorn och utdebiteringsfaktorn. Dessa faktorer avgör om bidrag skall utgå och storleken av detta. Genom skattekraftsfaktorn beaktas kommunens tillgång på skattekraft, genom utdebiteringsfaktorn dess skattesats. I detta kapitel avser kommittén att till behandling uppta frågan hur dessa båda faktorer bör utformas för att de medel som är disponibla för skatteutjämning skall fördelas mellan kommunerna pä det från skatteutjämningssynpunkt lämpligaste sättet. 1 1 . 1 . 2 Bidragssystemets huvudsyfte Den totala kommunala utdebiteringen rymmer i sig skattesatser som fastställts av olika kommunala enheter med självständig beskattningsrätt. Sådan rätt tillkommer landstingskommuner (nedan i regel benämnda landsting), borgerliga primärkommuner, församlingar, pastorat och andra kyrkliga samfälligheter, municipalsamhällen och tingslag. Skattebelastningen kan såsom visats i kapitel 4 vara mycket ojämn i fråga om samma slag av kommuner. Det är emellertid inte dessa ojämnheter som i första hand uppmärksammas

av de enskilda skattebetalarna utan olikheterna i den sammanlagda kommunala utdebiteringen. Hur skatteuttaget fördelar sig på olika slag av kommuner torde som regel inte vara av primärt intresse för dem. Inte heller torde grundad anledning finnas att anta att detta är fallet i fråga om i vilken mån en kommuns skatteuttag är föranlett av kostnader inom den ena eller den andra verksamhetsgrenen, även om missnöje stundom försports i fråga om de stora kostnadsskillnader kommunerna emellan som föreligger exempelvis på skolväsendets och socialvårdens områden. Ibland uppvägs ogynnsamma faktorer beträffande en förvaltningsgren av gynnsamma förhållanden inom en annan vilket får till följd att den sammanlagda kostnaden för kommunens förvaltning blir skälig. Mot denna bakgrund har det för kommittén framstått som naturligt att ett allmänt skatteutjämningsbidrag i första hand skall ta sikte på att minska skillnaderna i den sammanlagda kommunala utdebiteringen. Detta måste -— såsom även understrykes i direktiven för kommitténs arbete — vara bidragssystemets huvudsyfte. 1 1 . 1 . 3 Bidragsberättigade kommuner En fråga av största betydelse för systemets uppbyggnad är vilka slag av kommuner som skall uppbära skatteutjämningsbidrag. Till sådana bidrag

208 kan ifrågakomma borgerliga primärkommuner, landstingskommuner, församlingar, pastorat och andra kyrkliga kommunenheter, municipalsamhällen och tingslag. Eftersom det, såsom framgått av kapitel 4, är olikheterna i de borgerliga primärkommunernas utdebiteringar som i första hand skapar de stora skattetrycksskillnaderna, är det givet att dessa kommuner skall komma i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. Detta förutsattes också i direktiven för kommitténs arbete. Vidare skall enligt direktiven dylikt bidrag utgå till landstingskommunerna. Tveksamt kan däremot från vissa synpunkter vara om de kyrkliga kommunenheterna skall erhålla sådant bidrag. En utjämning av olikheterna i utdebiteringshänseende mellan dessa enheter kan nämligen, åtminstone till viss grad, ske på annan väg. 1961 ärs lag om församlingsstyrelse öppnar sålunda möjlighet till samfällighetsbildning, en väg som beträtts av kyrkliga kommuner inom flera län. I förarbetena till den nyssnämnda lagen förordades denna möjlighet att åstadkomma en jämnare fördelning av kommunenheternas ekonomiska bördor. Det kan därför ifrågasättas om inte en utjämning av utdebiteringsskillnaderna bör söka uppnäs på det i lagen anvisade sättet och inte genom statlig bidragsgivning. Emellertid finns skäl som talar mot att helt utestänga de kyrkliga kommunenheterna från bidragsgivning. I avvaktan på att den nämnda rekommendationen till samfällighetsbildning vinner en mera allmän anslutning skulle de nuvarande skillnaderna mellan församlingarna i utdebiteringshänseende bestå och bidra till att skärpa olikheterna i det totala kommunala skattetrycket, en skärpning som skulle bli än kraftigare om skatteersättningar

och skattelindringsbidrag upphörde att utgå. På sina håll är nämligen skillnaderna mellan församlingarnas utdebiteringar mycket framträdande, främst på grund av vissa enheters svaga skattekraft. Såsom omnämnts i kapitel 4 spelar för närvarande tillskottet av skattekraft en mycket stor roll, störst i Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län där ett bortfall av tillskottet skulle för ett stort antal församlingar betyda en utdebiteringshöjning av mer än en krona. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är att även spridningen i utdebiteringshänseende mellan församlingarna inom samma borgerliga kommun i enstaka fall kan vara mycket väsentlig. Sålunda var spännvidden mellan högsta och lägsta församlingsutdebitering för 1963 i Romakloster kommun i Gotlands län 1,75 kr. I händelse församlingarna inte erhållit skatteersättning skulle utdebiteringsskillnaden vuxit till 3,47 kr. I detta län var så gott som genomgående skillnaden i förevarande hänseende en krona eller mer. Jämväl i andra län kan olikheterna vara mycket betydande, även om de i de flesta kommuner är mindre framträdande. Som ett exempel på en kommun där spännvidden mellan utdebiteringarna 1963 var väsentlig må nämnas Vartofta kommun i Skaraborgs län. Där var den högsta församlingsutdebiteringen 3,30 kr, den lägsta 0,80 kr, alltså en spännvidd av inte mindre än 2,50 kr. Om skatteersättning inte hade utgått skulle spännvidden ökat till 3,50 kr. Om det allmänt skatteutjämnande statsbidraget skulle förbehållas — förutom landstingen -—• de borgerliga primärkommunerna skulle skattetrycksskillnaderna i vissa av dessa primärkommuner kunna bli större än tidigare. Inom en kommun som omfattar flera församlingar kan nämligen den

209 erforderliga utdebiteringsökning som ett bortfall av skatteersättningen skulle medföra bli betydligt större i en församling än i en annan. Om den församling som får vidkännas den största utdebiteringsökningen redan tidigare har den högsta utdebiteringen leder detta till större skattetrycksskillnader inom den borgerliga primärkommunen. Vidare kan, om skatteersättningen till församlingarna borttas utan att bidragsgivning i skatteutjämnande syfte träder i stället, de skattskyldiga i enskilda församlingar få vidkännas en högre utdebitering än enligt nuvarande grunder trots att bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte till de borgerliga kommunerna medför en sänkning av medelutdebiteringen för primärkommunen i dess helhet. Under åberopande av vad sålunda anförts föreslår kommittén att skatteutjämningsbidrag skall utgå till kyrkliga kommunenheter med beskattningsrätt. Vad beträffar bidragsgivning i skatteutjämnande syfte till municipalsamhällena fär kommittén påpeka att, såsom framgått av kapitel 4, antalet sådana samhällsbildningar är ringa och att grundad anledning synes föreligga att anta att dessa inom en relativt snar framtid kommer att helt försvinna. Detta gäller i vart fall om den under senare år pågående utvecklingen fortsätter. Vid 1964 års ingång fanns sålunda 23 municipalsamhällen mot 107 är 1958 och 170 år 1953. Förklaringen härtill torde främst vara att finna i det förhållandet att municipalsamhällenas verksamhet numera är begränsad till uppgifter som sammanhänger med byggnadslagens bestämmelser och att de övriga uppgifter som tidigare åvilat dessa samhällen kommit att övertas av de borgerliga primärkommunerna. Med hänsyn härtill synes det enligt kommitténs mening

inte påkallat att komplicera bidragssystemet genom att låta bidrag utgå även till municipalsamhällena. Skulle likväl detta anses böra ske, torde bidragsgivningen böra ordnas genom tillskott för brist på skatteunderlag. Vad slutligen tingslagen angår har dessa såsom visats i kapitel 4 så obetydliga utdebiteringar att det enligt kommitténs uppfattning inte föreligger anledning att låta skatteutjämningsbidrag utgå till desamma. Det må nämnas att tingslagen inte uppbär skatteersättning. Vid bestämmandet av reglerna för skatteersättningens utgående ansågs nämligen utdebiteringen av tingshusmedel så ringa att man i förevarande sammanhang kunde bortse från de mycket små utdebiteringshöjningar som eventuellt kunde uppkomma därigenom att utdebiteringen fick bestämmas på grundval av ett till följd av ortsavdragshöjningen minskat skatteunderlag.

11.1.4 K o s t n a d s r a m e n Enligt direktiven skall kommitténs förslag i kostnadshänseende avvägas sä att de håller sig inom ramen för i 1963 års statsverksproposition upptagna anslag dels till skatteersättning till primärkommunerna och landstingen i anledning av 1957 och 1961 ärs ortsavdragsreformer, dels till bidrag till skattetyngda kommuner, utgörande tillsammans omkring 750 milj. kr. Detta belopp är inte i sin helhet disponibelt för bidragsgivning i skatteutjämnande syfte. Till kommitténs uppdrag hör nämligen, såsom framgått av tidigare kapitel, att inom den nämnda kostnadsramen framlägga förslag till ändrad fördelning av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna samt till de förändringar som kan finnas lämpliga beträffande speciella pri-

210 märkommunala statsbidrag. I kapitel 10 har kommittén föreslagit en pä det sätt ändrad fördelning av kostnaderna för folkpensioneringen att statens andel av desamma ökar med ca 270 milj. kr. Däremot kommer kommittén av skäl som anföres i kapitel 13 inte att föreslå några ändringar av de speciella statsbidragen; kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i detta hänseende beröres alltså inte av kommitténs förslag. Av förenämnda 750 milj. kr återstår således ett belopp av ca 480 milj. kr som kan användas för bidragsgivning i skatteutjämnande syfte.

11.1.5 Sammanfattning

Det är med utgångspunkt från de ovan i detta kapitel angivna förutsättningarna som kommittén här nedan kommer att diskutera och framlägga förslag till utformning av en bidragsgivning i allmänt skatteutjämnande syfte. Detta innebär sammanfattningsvis följande. Som grund för bidragsgivningen ligger det av kommittén i kapitel 9 föreslagna bidragssystemet. De i systemet ingående, för bidragsgivningens storlek och styrning avgörande faktorerna skall med hänsyn till den för kommitténs förslag givna kostnadsramen och till dess förslag till ändrad fördelning av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna utformas så att summan av utgående skatteutjämningsbidrag inte överstiger ett belopp av ca 480 milj. kr. Systemet måste syfta till att minska skillnaderna i de sammanlagda kommunala utdebiteringarna. Bidrag skall utgå till borgerliga primärkommuner, landstingskommuner samt församlingar, pastorat och andra kyrkliga samfälligheter. Eftersom utgör ett för

landstingsutdebiteringen alla primärkommuner

inom samma landstingskommun gemensamt skikt av de totala kommunala utdebiteringarna, synes i första hand sättet för bidragsgivningen till landstingskommunerna böra fastställas. Därefter kommer att behandlas frågan om bidragssystemets utformning i vad gäller de borgerliga och de kyrkliga primärkommunerna. Vidare skall kommittén ingående belysa bidragssystemets effekt. Innan kommittén tar upp dessa spörsmål till behandling, vill kommittén emellertid lämna en översikt av de undersökningar som utgör grunden för kommitténs ställningstaganden när det gäller bidragssystemets utformning samt framlägga sina synpunkter på frågan om den indelning i skattekraftsområden som för närvarande kan vara motiverad och förslag till sådan indelning.

11.2 översikt av kommitténs sökningar. Beräkningarnas lighet

undervillkor-

I förevarande kapitel kommer kommittén att redovisa — förutom sitt förslag till bidragssystem — de alternativ till utformning av systemet vilka i första hand varit till ledning för kommittén vid dess ställningstagande i olika avseenden. Kommittén har härutöver undersökt ett flertal andra kombinationer av de i systemet ingående faktorerna vilka emellertid inte visat sig leda till ett från skatteutjämningssynpunkt tillfredsställande resultat. För att underlätta läsningen av kapitlet ges i följande sammanställning en översikt av de ifrågavarande alternativen. Som alternativ h a r betecknats det fall att skatteutjämningsbidrag inte utgår (alt. 1), liksom den utformning av bidragssystemet som kommittén stannat för (alt. 4 med variationen

211 Alternativ

Skattekraftsgräns i % av medelskattekraften So 1

alt. 1 alt. 2 alt. alt. alt. alt. alt. alt. alt. alt. alt. alt. alt.

lik prk 3 ltk prk k ltk ia prk ib ic 5 ltk prk 6 ltk prk 7 ltk prk 8 ltk prk 9 ltk prk 10 ltk prk

alt. 4 c). S o m f r a m g å r a v s a m m a n s t ä l l n i n g e n h a r k o m m i t t é n a n s e t t att r i k e t bör indelas i tre skattekraftsområden (se a v s n i t t 1 1 . 3 ; S o = s k a t t e k r a f t s o m r å d e , ltk = l a n d s t i n g s k o m m u n e r , p r k = primärkommuner). D e r e d o v i s a d e a l t e r n a t i v e n u t g å r från v i s s a f ö r u t s ä t t n i n g a r . T i l l g r u n d för d e s a m m a ligger k o m m u n e r n a s skatteu n d e r l a g e n l i g t 1962 å r s t a x e r i n g o c h 1963 å r s u t d e b i t e r i n g s b e h o v . D å d e t av k o m m i t t é n f ö r e s l a g n a b i d r a g s s y s t e met ä r avsett att träda i kraft den 1 j a n u a r i 1966 h a r k o m m i t t é n e m e l l e r t i d b e a k t a t vissa f ö r h å l l a n d e n s o m i n träffar efter 1963 o c h s o m p å v e r k a r kommunernas utdebiteringsbehov. Häns y n h a r s å l u n d a t a g i t s till d e n i n v e r kan på detta som orsakas av m i n s k a d e s k a t t e e r s ä t t n i n g a r efter s i s t n ä m n d a å r till k o m m u n e r m e d g o d s k a t t e kraft o c h av d e n fr o m s a m m a å r genomförda f ö r ä n d r i n g e n av bidragsskal o r n a för k o m m u n b i d r a g e n till folk-

So 2

So 3

UtdebiteringsBidragsgräns; procent kr/skr

skatteutjämningsbidrag utgår inte 80 80 80 80 80 80 85 100 115 80 100 115 80

100 100

115 115

80 75 90 85 85 80 85 80 85 80 85 80

95 95 105 105 100 100 100 100 100 100 100 100

110 110 120 120 115 115 115 115 115 115 115 115

15,00

15,00

15,00

15,50

14,50

15,00

15,00

pensionskostnaderna. Uppmärksammats h a r o c k s å de v e r k n i n g a r s o m följer a v h ö j n i n g e n a v i n k o m s t g r ä n s e n för v i s s a inkomstprövade folkpensionsförmäner f r o m d e n 1 juli 1963 s a m t v ä n t a d s t a n d a r d h ö j n i n g d e n 1 juli 1964. Slutligen h a r b e a k t a t s d e ä n d r i n g a r i fråga o m k o s t n a d s f ö r d e l n i n g e n m e l l a n stat o c h k o m m u n s o m skall g e n o m f ö r a s e l l e r b e r ä k n a s bli g e n o m f ö r d a u n d e r å r e n 1966—1970. S å l u n d a h a r d e h ä r o v a n a n g i v n a a l t e r n a t i v e n — m e d u n d a n t a g av alt. 4 a, 4 b och 4 c — u t a r b e t a t s u n d e r a n t a g a n d e att s t a t e n h e l t ö v e r tagit k o s t n a d e r n a för p o l i s v ä s e n d e t o c h rättsväsendet samt i enlighet med komm i t t é n s f ö r s l a g i k a p i t e l 10 v i s s a kostn a d e r för f o l k p e n s i o n e r i n g e n . D ä r j ä m te h a r f ö r u t s a t t s att s k a t t e e r s ä t t n i n g a r na, skattelindringsbidragen och tol a g s e r s ä t t n i n g a r n a h e l t a v v e c k l a t s . Alt. 4 a, 4 b och 4 c s k i l j e r sig frän d e övr i g a a l t e r n a t i v e n ifråga o m f ö r u t s ä t t n i n g a r n a d ä r u t i n n a n att d e t a n t a g i t s

212 att staten övertagit endast 1/5 av kostnaderna för polisväsendet och rättsväsendet samt att tolagsersättningarna avvecklats till blott 1/5. Sistnämnda tre alternativ tar sikte på den situation som kan beräknas inträda den 1 januari 1966. Skillnaden mellan dessa alternativ består däri att vid utformningen av alt. 4 b och 4 c vissa övergångsbidrag (se avsnitt 11.8.3 och 11.8.4) antagits utgå till kommunerna, enligt all. 4 b till landstingskommunerna och enligt all. 4 c till såväl landstingskommunerna som de borgerliga primärkommunerna. Om de särskilda alternativens uppgifter mä följande framhållas. All. 1 redovisar de utdebiteringar som under de givna förutsättningarna skulle erhållas om skatteutjämningsbidrag inte utgick. Alt. 2 och 3 ger vägledning vid bedömningen av indelningen i skattekraftsområden och vid bestämmandet av skattekraftsgränserna. Den skatteutjämnande effekten hos de egentliga alternativen till bidragssystem framgår av en jämförelse med all. 1. Detta gäller dock inte alt. 4 a — 4 c som såsom ovan nämnts bygger på andra förutsättningar än alt. 1. En jämförelse mellan alt. 3 och alt. 4 visar verkan av bidragsprocenten och den i avsnitt 11.5.3 omförmälda reduceringsregeln. Ett studium av alt. 4—10 ger en uppfattning om vad ändringar av de i systemet ingående faktorerna betyder i utdebiterings- och kostnadshänseende. Del bör vidare observeras att beräkningarna enligt alt. 1—* utförts för samtliga kommuner i riket medan alt. 5—10 avser ett urval av kommuner. För att erhålla en korrekt jämförelse ifråga om betydelsen i kostnadshänseende av dessa ändringar h a r all. 4 beräknats, förutom för samtliga kommuner, även för samma urval. (Detta förklarar de skillnader i uppgifterna

om kostnaden för alt. 4 som föreligger mellan tabellerna 36 a och 51, ä ena, och tabell 48, å andra sidan.) Kommitténs beräkningar bygger såsom framgått av det föregående på en rad förutsättningar, hänförliga till kommunernas skatteunderlag och utdebiteringsbehov. I fråga om utdebiteringsbehovet har beaktats betydelsen av vissa väntade förändringar i fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för samhällsverksamheten. Denna kommitténs utgångspunkt för beräkningarna har bestämts av det förhållandet att enligt direktiven kostnaderna för de åtgärder som kommittén föreslår inte må överstiga vad som motsvarade de för budgetåret 1963/64 upptagna anslagen till skatteersättningar och skattelindringsbidrag. Kommittén h a r med hänsyn härtill inte ansett sig vid sina beräkningar böra beakta andra ändringar i utdebiteringsbehovet än de förut angivna. Kommittén vill understryka att fråga således är om beräkningar under vissa angivna förutsättningar i syfte att belysa effekten av och kostnaderna för bidragssystemet i ett givet läge och inte om att ge en prognos rörande förändringarna i kostnads- eller utdebiteringshänseende.

11.3 Rikets indelning kraftsområden

i skatte-

Frågan om rikets indelning i skattekraftsområden har i kapitel 9 diskuterats från principiell utgångspunkt. Kommittén kom därvid fram till den ståndpunkten att regionala olikheter i kostnadshänseende motiverade en sådan indelning men att det endast kunde komma i fråga att indela riket i ett fåtal områden.

213 1 1 . 3 . 1 Skattelindringsförordningens i n d e l n i n g i gränsunderlagso m r å d e n . Kritik År 1962 genomfördes, såsom framgått av kapitel 5, vissa jämkningar i förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande av skattelindringsbidrag. Reformen, som grundade sig på ett av kommittén den 19 september 1961 avlämnat förslag (stencilerat), innebar bland annat att den dittills gällande indelningen i gränsunderlagsområden ändrades. Kommittén hade sålunda på grundval av vissa undersökningar av förhållandena i skattelindringskommunerna funnit att den då gällande indelningen i två gränsunderlagsområden inte tillräckligt beaktade föreliggande utgiftsskillnader och föreslog därför att riket skulle indelas i tre sådana områden, ett — Norra Norrland — avseende Norrbottens län och den del av landskapet Lappland som ingår i Västerbottens län, ett andra område — Mellersta Norrland — avseende återstående del av Västerbottens län samt Västernorrlands och Jämtlands län och ett tredje område — Södra och mellersta Sverige — avseende riket i övrigt. Till stöd för den föreslagna indelningen åberopade kommittén bland annat följande. Ett och samma belopp för skatteunderlaget per invånare för två kommuner behövde inte innebära att kommunernas ekonomiska bärkraft var densamma. Genom olika omständigheter, såsom exempelvis stora avstånd, gles befolkning och hårt klimat kunde viss verksamhet i en kommun vara kostsammare än i en annan. I den förra kommunen fordrades alltså ett större skatteunderlag per invånare än i den senare för att hålla samma standard. Av kommittén företagna undersökningar visade att det förelåg regio-

nala skillnader, betingade av geografiska och klimatiska förhållanden. Norra området intog en markerad särställning. Som ett område för sig framträdde också Mellersta Norrland. I sistnämnda område understeg kostnaderna betydligt motsvarande kostnader i Norra området men låg å andra sidan över kostnaderna i Södra och mellersta Sverige. Kommittén föreslog i anledning härav en uppdelning av riket i tre gränsunderlagsområden, motsvarande de nyss nämnda tre områdena. Kommitténs förslag godtogs av samtliga remissmyndigheter med undantag av länsstyrelsen i Gotlands län. I några av de tillstyrkande utlåtandena framfördes dock viss tveksamhet. Enligt skattelindringsnämndens mening syntes den föreslagna avvägningen av gränsunderlagen mellan olika landsdelar godtagbar, i varje fall vid ett provisorium. Länsstyrelsen i Gotlands län hade visserligen inte något att erinra mot att riket indelades i tre gränsunderlagsområden men yrkade att Gotlands län hänfördes till samma område som Västerbottens läns kustland samt Jämtlands och Västernorrlands län. Till stöd för detta yrkande åberopade länsstyrelsen flera omständigheter. En faktor som inverkade starkt fördyrande pä all verksamhet inom länet var de höga kostnaderna för sjötransporter till ön och därmed sammanhängande dryga kostnader för omlastningar. Primärkommunerna pä länets landsbygd hade den 1 januari 1961 i medeltal en folkmängd av endast 2 970 personer. Detta invånarantal utgjorde det lägsta i riket näst Hallands län. Folkmängden på länets landsbygd hade under tioårsperioden 1951—1961 minskat med 12,8 % vilket innebar att folkminskningen procentuellt varit störst i detta län. Den utflyttning som ägt rum från länet ha-

214 de varit särskilt kraftig när det gällt personer i de arbetsföra åldrarna medan den kvarvarande befolkningen till förhållandevis stor del kommit att bestå av äldre personer med lägre inkomster. En sådan befolkningsutveckling måste med nödvändighet medföra att de berörda kommunernas ekonomi i olika avseenden blev onormalt belastad. Enligt länsstyrelsens bestämda åsikt bereddes Gotlands län inte rättvisa genom de föreslagna ändrade grunderna för skattelindringsbidragen. Särskilt bristen på skatteunderlag i länet talade starkt för att detsamma tilldelades rikligt tillmätta skattelindringsbidrag. De särskilda förhållanden som kan förekomma i enstaka kommuner eller landsdelar berördes av bland andra Arjeplogs kommun som hävdade att indelningen i tre gränsunderlagsområden inte var tillräcklig för att skapa skälig lättnad för Lapplands fjällkommuner med dess särpräglade förhållanden. Särskilda bestämmelser borde därför utformas att gälla för gränskommunerna mot Norge. Arvidsjaurs kommun anförde liknande synpunkter. Kritik mot den rådande områdesindelningen har framförts av länsutredningen för Jämtlands län i dess betänkande med titeln »Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län» (SOU 1963:45). Enligt utredningens mening måste under en övergångsperiod åtgärder vidtas från statens sida som direkt förbättrade den kommunala ekonomin i ifrågavarande län, åtgärder som var ägnade såväl att öka kommunernas skattekraft som att begränsa deras utgifter. Kommuner med skattekraft understigande medelskattekraften i riket borde därför erhålla statsbidrag i sådan omfattning att medelskattekraften i riket uppnåddes. Dessa bidrag förutsattes skola utgå till

både primärkommuner och landstingskommuner. Det var angeläget att de hårt skattetyngda kommunerna i Jämtlands län sattes i högsta möjliga bidragsklass. De nuvarande bestämmelserna om skattelindringsbidrag hade nämligen enligt utredningens mening fatt en mycket ogynnsam effekt för Jämtlands län. Även kommittén för näringslivets lokalisering har i sitt betänkande »Aktiv lokaliseringspolitik» (SOU 1963: 58) berört frågan om hur bristande skattekraft skall kompenseras och framhållit att skattelindringsförordningens reglering i förevarande avseende vore att betrakta som ett provisorium till dess skatteutjämningskommittén lagt fram sitt förslag till en mera långsiktig lösning av frågan. I två likalydande motioner (I: 124 och II: 152) vid 1964 års riksdag har yrkats ändring av gränsunderlaget såvitt gäller landskapet Hälsingland. Som stöd för den yrkade ändringen hänvisas i första hand till den enligt motionärernas mening synnerligen ogynnsamma befolkningsutvecklingen, ett förhållande som i hög grad påverkar kommunernas finanser. Vidare påpekas bland annat att Hälsingland befinner sig i en avsevärt mera ogynnsam situation än det andra i länet ingående landskapet, Gästrikland. Motionärerna understryker också att medelskattekraften i Hälsingland är lägre än i Gästrikland och Medelpad. Det torde därför, enligt motionärernas mening, vara följdriktigt att ändra bestämmelserna om skattelindringsbidrag. 1 1 . 3 . 2 K o m m i t t é n s överväganden och förslag De i föregående avsnitt återgivna uttalandena torde vara tillräckliga för att belysa svårigheten att vid en schablonmässig indelning i skattekraftsom-

215 raden nå ett resultat som alla anser tillfredsställande. I proposition nr 111 till 1962 års riksdag angående ändrade grunder för skattelindringsbidragen ansåg visserligen chefen för finansdepartementet att kommitténs förslag till indelning medgav den differentiering som då skäligen kunde anses befogad men av flera orsaker har kommittén likväl ansett en förnyad undersökning i förevarande avseende vara ofrånkomlig. För en sådan undersökning talar i första hand det förhållandet att del nu ifrågavarande bidragssystemet är avsett att lämna bidrag till ett väsentligt större antal kommuner än systemet för skattelindringsbidrag. Vidare är den mot den gällande indelningen anförda kritiken av den art att den förtjänar särskild uppmärksamhet. Då såsom förut nämnts fråga kan bli om en indelning endast i ett fåtal områden, h a r kommittén ansett länsindelningen vara en lämplig utgångspunkt för undersökningarna. I avsnitten 4.2 och 4.3 har lämnats en redogörelse för de borgerliga primärkommunernas kostnader och utdebiteringar. Kostnaderna varierar, såsom kan utläsas av tabellerna 7 och 8, inte oväsentligt från län till län. Några klara tendenser framträder dock. Det är egentligen endast ett län i södra Sverige där kostnaderna är betydligt högre än genomsnittet, nämligen Gotlands län. I några län —• Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län — är å andra sidan kostnaderna relativt låga. Vad Norrland beträffar intar de fyra nordligaste länen en särställning med ett kostnadsläge som är betydligt högre än de övriga länens i landet. Särskilt höga är kostnaderna i Norrbottens län. Gävleborgs län intar en mellanställning med ett kostnadsläge som mera påminner om läget i södra Sverige än i övriga Norrland. Av tabell 4 framgår att de totala kommunala utde-

biteringarna i stort sett visar samma tendens som de borgerliga primärkommunernas kostnader. Med hänsyn härtill och dä det av kommittén föreslagna bidragssystemet syftar till att i viss grad kompensera kommunerna för kostnadsolikheter i den mån dessa tagit sig uttryck i utdebitering över viss nivå, har kommittén ansett att frågan om rikets indelning i skattekraftsområden i första hand bör bedömas med hänsyn till olikheterna mellan länen i fråga om de totala kommunala utdebiteringarna. Viss hänsyn har dock ansetts böra tas till speciella kostnadsförhållanden. Resultatet av kommitténs undersökningar av skattetrycksskillnaderna mellan länen framgår av tabell 26. Tabellen redovisar medelutdebiteringen länsvis i primärkommuner med en skattekraft understigande 80 % av medelskattekraften i riket. Utdebiteringsbehovet har erhållits genom att multiplicera det totala skatteunderlaget (inkl. av staten tillskjutet skatteunderlag) enligt 1962 års taxering för primärkommunerna med utdebiteringen för år 1963 och för landstingen med den genomsnittliga utdebiteringen för 1962—1964 och har beräknats frän utgångspunkten att staten helt övertagit kostnaderna för rätts- och ordningsväsen, att skatteersättningarna, skattelindringsbidragen och tolagsersättningarna upphört att utgå samt att kommunernas kostnader för folkpensioneringen omfattar endast kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen. Tabellen lämnar upplysning bland annat om de utdebiteringar som under angivna förutsättningar skulle uppkomma dels om skatteutjämningsbidrag inte utgick (alt. 1, kol. 4), dels om varje kommun garanterades en skattekraft som motsvarade 80 % av medelskattekraften i riket (alt. 2, kol. 5). (Om förutsättningarna i övrigt för alternativen hänvisas till avsnitt 11.2.)

216 Om något skatteutjämningsbidrag inte alls utgick, skulle den totala medelutdebiteringen för ifrågavarande kommuner uppgå till 19,19 kr per skattekrona. Över detta medeltal ligger i Götaland Kalmar och Gotlands län, i Svealand Värmlands län och i Norrland samtliga fem län. Särskilt höga är länsmedeltalen i Gotlands län och i de fyra nordligaste länen. Högst ligger Lapplandsdelen av Västerbottens län samt Jämtlands och Norrbottens län med en medelutdebitering av 25,39, 26,53 resp. 26,60 kr per skattekrona. En annan bild ger de länsmedeltal som skulle framkomma om kommunerna i fråga erhöll tillskott av skattekraft upp till en skattekraftsgräns som motsvarade 80 % av medelskattekraften i riket (alt. 2). Av kolumn 5 i tabell 26 kan utläsas att medelutdebiteringen sjunker till 16,34 kr. över detta medeltal ligger i Götaland inte något län. Anmärkningsvärt är att Gotlands län får en så låg utdebitering som 15,12 kr, inte mindre än 1,22 kr under medeltalet. Tillskottet av skattekraft har således visat sig vara av utomordentlig betydelse för kommunerna i detta län. I Svealand ligger fem län ovanför medeltalet, nämligen Uppsala, Södermanlands, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län. Det är emellertid fråga om relativt obetydliga överskridanden, störst i Värmlands och Kopparbergs län med 56 resp. 33 öre. Särskild uppmärksamhet har kommittén ägnat åt det resultat som ifrågavarande bestämning av skattekraftsgränsen ger ifråga om de nordligaste kommunerna i sistnämnda län men inte funnit tillräckliga skäl föreligga att hänföra dessa kommuner till område med högre skattekraftsgräns. För Norrlandslänen är läget väsentligt annorlunda. Här ligger länsmedelutdebiteringarna mellan 1,02 kr och 5,07 kr över medeltalet för samtliga

ifrågavarande kommuner. Lägsta medelutdebiteringen har Gävleborgs län, 17,36 kr. Mellan medelutdebiteringen i detta län och de övriga Norrlandslänens medelutdebiteringar är avståndet förhållandevis stort, betydligt större än till sistnämnda medeltal. Ledning för bedömande av indelningen i skattekraftsområden lämnas också av tabell 27, där de borgerliga primärkommunerna fördelas länsvis efter den totala utdebitering som framkommer om tillskott av skattekraft sker upp till en nivå av 80 % av medelskattekraften i riket. Av tabellen framgår bland annat att av de 96 kommunerna i de fyra nordligaste länen inte mindre än 62 eller i det närmaste 2/3 skulle, trots att tillskott av skattekraft sker u p p till en skattekraftsgräns av 80 %, få utdebiteringar av 19 kr eller därutöver, medan i övriga landet endast 3 kommuner vid samma skattekraftstillskott skulle erhålla så höga utdebiteringar. Av de sålunda redovisade uppgifterna synes framgå att endast beträffande de fyra nordligaste länen det torde finnas anledning att låta skattekraftsgränsen överstiga 80 % av medelskattekraften i riket. De önskemål som framfördes av länsstyrelsen i Gotlands län i dess remissyttrande över kommitténs tidigare förslag synes bli väl beaktade om kommunerna i länet garanteras en skattekraft av 80 % av medelskattekraften i riket. Inte heller beträffande Gävleborgs län förefaller tillräckliga skäl föreligga att garantera en högre skattekraft, varken för länet i dess helhet eller för något av de i detsamma ingående landskapen. En undersökning har nämligen visat att medelutdebiteringen för de kommuner som har en skattekraft under 80 % av medelskattekraften i riket skulle bli 17,36 kr/skr (i Gästrikland 17,33 och i Hälsingland 17,36 kr/

217 s k r ) . Det mä också uppmärksammas att den föreslagna skattekraftsgränsen ligger 10 procentenheter över det i de förenämnda motionerna till 1964 års riksdag (1:124 och I I : 152) föreslagna gränsunderlaget enligt skattelindringsförordningen. I detta sammanhang bör hällas i minnet att i bidragssystemet ingår utdebiteringsfaktorn som ger möjlighet att sänka de höga utdebiteringssatser som kvarstår sedan kommunerna erhållit tillskott av skattekraft. Om kommunerna i de fyra nordligaste länen ges tillskott av skatteunderlag så att skattekraften inte i någon kommun understiger medelskattekraften i riket, framkommer de utdebiteringar som anges i tabell 26, kol. 6. För Jämtlands och Västernorrlands län erhålles ett resultat — en medelutdebitering av 16,26 kr/skr — som kan anses tillfredsställande. Tillskott av skattekraft har i fråga om Jämtlands län skett upp till den gräns som länsutredningen för länet ansåg vara motiverad. Medelutdebiteringen i Norrbottens län avviker klart från de övriga länens; den ligger betydligt över medelutdebiteringen i dessa. Det synes därför vara motiverat att garantera kommunerna i detta län en skattekraft som överstiger medelskattekraften i riket. Endast därigenom förefaller det vara möjligt att sänka dessa kommuners utdebiteringar till en nivå som i förhållande till övriga kommuners utdebiteringar kan anses skälig. (Om storleken av skattekraftstillskotten till kommunerna i det område Norrbottens län hänföres till, se avsnitt 11.5.2.) Till vilket område Västerbottens län skall föras är däremot tveksamt. Kustlandsdelen av länet skulle vid ett tillskott av skattekraft upp till en nivå som motsvarar medelskattekraften i riket få en så låg medelutdebitering som 15,20 kr. Det

synes därför kunna ifrågasättas om inte tillskott av skattekraft till de där belägna kommunerna bör ske upp till en lägre nivå än nyss sagts. Med hänsyn till att den erhållna medelutdebiteringen ändock ligger på samma höjd som den medelutdebitering som uppnås i ett tiotal län i södra Sverige vid en skattekraftsgräns av 80 %, att medelutdebiteringen i länsdelen vid sistnämnda skattekraftsgräns blir så hög som 19,01 kr, alltså närmare tre kronor över medelutdebiteringen i riket, och att man vid en grov områdesindelning måste godla relativt stora differenser, synes resultatet i fråga kunna godtas. Medelutdebiteringen i Lapplandsdelen av länet överstiger kustlandets med 1,74 kr och understiger Norrbottens läns medelutdebitering med 1,52 kr. Avståndet till medelutdebiteringarna i Västernorrlands och Jämtlands län är ej särskilt stort, endast 68 öre. Det skulle således kunna ifrågasättas om inte länsdelen i fråga borde tillföras samma område som de båda sistnämnda länen. Länsdelen torde emellertid på grund av sitt läge samt natur- och klimatförhållanden vara i kostnadshänseende särskilt ogynnsamt ställd. Med hänsyn härtill anser kommittén övervägande skäl tala för att länsdelen hänföres till samma skattekraftsområde som Norrbottens län. Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner har också såsom omnämnts u n d e r föregående avsnitt påtalat de särpräglade förhållandena i Lapplands fjällkommuner. Även tabell 28 är av intresse i detta sammanhang. Den visar hur de kommuner som har en egen skattekraft understigande 80 % av medelskattekraften i riket skulle fördela sig efter utdebiteringen om tillskott av skattekraft skedde upp till 115 % av medelskattekraften i Norrbottens län och den del av Lappland som ingår i Västerbottens

218 län, upp till 100 % av medelskattekraften i återstående del av Västerbottens län samt Västernorrlands och Jämtlands län och upp till 80 % av medelskattekraften i riket i övrigt (alt. 3). Tabellen ger inte tillräckligt stöd för en uppdelning av riket i skattekraftsområden som går längre än vad länsmedeltalen i tabell 26 kan anses motivera. Inte heller de för de enskilda kommunerna beräknade utdebiteringarna kan anses motivera en längre gående uppdelning i områden eller en annan gränsdragning mellan områdena än vad ovan angivits. Eftersom, såsom tidigare understrukits, bidragssystemets uppgift i första hand är att utjämna de totala skattetrycksskillnaderna och ojämnheter i fråga om de olika kommunslagens kostnadsläge och utdebiteringar därför är av mindre intresse i detta sammanhang synes anledning inte föreligga att vid områdesindelningen speciellt beakta de särskilda kommunslagens situation i dessa avseenden. Av ovan anförda skäl har kommittén funnit att den nuvarande områdesindelningen enligt skattelindringsförordningen kan anses godtagbar även i ett bidragssystem av den av kommittén föreslagna arten. Kommittén föreslår sålunda att riket indelas i tre skattekraftsområden, ett (skatlekraftsområde 1), omfattande hela riket med undantag av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, ett andra område (skattekraftsområde 2), omfattande Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens län med undantag av den del av landskapet Lappland som ingår i länet och ett tredje område (skatlekraftsområde 3), omfattande återstående del av Västerbottens län och Norrbottens län. Det må anmärkas att det förhållandet att Västerbottens län delas mellan två om-

råden inte kommer att försvåra förekommande beräkningar. Det bör emellertid enligt kommitténs mening var möjligt att hänföra enstaka kommuner eller andra delar av län till annat skattekraftsområde än den föreslagna indelningen anger om så på grund av särskilda förhållanden skulle anses motiverat. Kommittén föreslår därför att en bestämmelse av detta innehall intas i den förordning som skall reglera bidragsgivningen. Det må erinras om att departementschefen i proposition nr 111 till 1962 års riksdag fann det vara av vikt att Kungl. Maj:t gavs möjlighet att hänföra en kommun till ett gränsunderlagsområde med större tillskott av skatteunderlag om förhållandena var sådana att kommunen skäligen borde jämställas med kommuner tillhörande sådan grupp. Enligt kommitténs mening förutsätter en schablonisering av områdesindelningen att möjlighet i förevarande avseende står öppen för Kungl. Maj:t. Denna ordning får anses särskilt motiverad i ett allmänt skatteutjämningssystem som kommer att omfatta ett väsentligt större antal kommuner än hittillsvarande skattelindringsbidrag.

11.4 Bidragsgivningen landstingskommunerna

till

1 1 . 4 . 1 Motiv för b i d r a g s g i v n i n g Det ankommer, såsom framgått av det föregående, på kommittén att utforma bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte sä att landstingen kommer i åtnjutande av bidrag. Även i denna del bör, heter det i direktiven, syftet vara att åstadkomma en lämplig utjämning av den sammanlagda kommunala utdebiteringen. Kommittén har härvid, understryker direktiven, främst att ta sikte på åtgärder som är ägnade att min-

219 ska skillnaderna i skatteunderlag per invånare de olika landstingen emellan. Mot en bidragsgivning till landstingen kan den invändningen riktas att densamma — hur den än utformas —• fär den från skatteutjämningssynpunkt inte önskvärda konsekvensen att även skattebetalarna i kommuner med läg eller måttlig utdebitering kommer att få del av skalteutjämningsbidraget. Alla skattebetalarna inom ett landstingsområde berörs nämligen av den genom bidragsgivningen åstadkomna lägre landstingsutdebiteringen. En bidragsgivning till landstingen kan emellertid motiveras av följande omständighet. Av kapitel 5 h a r framgått att skatteersättning —• statsbidrag för förlorat skatteunderlag — i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer utgår till landstingen för 1963 med ca 187 milj. kr. Även för 1965, som utgör det sista året för den bidragsgivning i anledning av ortsavdragshöjningarna som hittills reglerats, har man anledning att räkna med att sådan ersättning kommer att utgå med mycket betydande belopp. Vid skapandet av ett bidragssystem som uppbyggts så att det i viss grad utjämnar olikheter i skattekraft, torde det, trots att skatteersättningarna närmast är att betrakta som övergängsbidrag, i viss utsträckning vara motiverat att ta särskild hänsyn till det förhällandet att betydande skatteersättningar alltjämt utgår till landstingen när ifrågavarande bidragssystem skall träda i kraft. Detta hänsynstagande är så mycket mer motiverat som landstingen inte kommer i åtnjutande av en minskad utgiftsbelastning, motsvarande den som kommer primärkommunerna till del genom avlastningen av folkpensionskostnader samt genom förstatligandet av polisväsendet och rättsväsendet m. m.

1 1 . 4 . 2 Utformningen av bidragsgivningen Såsom framgår av tabell 29 varierar landstingens skattekraft, räknad i procent av medelskattekraften i riket enligt 1962 års taxering, mellan 61,28 och 122,60. De ekonomiska förutsättningarna för landstingen att bedriva sin verksamhet är således högst olika. Denna olikställighet leder till skillnader i utdebiteringshänseende. Det ter sig därför naturligt att — såsom i direktiven förutsatts — utredningen av frågan om skatteutjämning mellan landstingen tar sikte på åtgärder som är ägnade att minska skillnaderna i skattekraft, dvs. skatteunderlag per invånare, de olika landstingen emellan. Olikheterna mellan landstingen i kostnadshänseende kan vara betydande. Landstingens kostnader bestämmes, förutom av standardolikheter, i första hand av hälso- och sjukvärdens omfattning. Under senare år har landstingen pålagts vidgade uppgifter. Sålunda blir de bland annat fr. o. m. den 1 januari 1967 huvudmän för mentalsjukvården. Med hänsyn till förefintliga olikheter i befolkningens struktur finns anledning anta att kostnaderna för dessa uppgifter relativt sett kommer att variera från landsting till landsting och förorsaka utdebiteringsskillnader dem emellan. I princip synes alltså skäl föreligga att utforma det allmänt skatteutjämnande bidragssystemet så att även de utdebiteringsskillnader som förorsakas av kostnadsolikheter utjämnas. Emellertid är skillnadern a i utdebiteringshänseende mellan landstingen inte på långt när av samma storleksordning som olikheterna i detta avseende mellan de borgerliga primärkommunerna. Sålunda framgår av det siffermaterial som framlagts i kapitel 4 att spännvidden mellan höga och låga utdebiteringar för 1963 i

220 landstingskommunerna utgjorde endast 1,80 kr per skattekrona, medan utdebiteringarna för samma år i de borgerliga primärkommunerna varierade mellan 5,00 och 14,85 kr per skattekrona; det förelåg alltså en spännvidd av i det närmaste 10 kr per skattekrona. Anledningarna till den relativt måttliga spännvidden mellan landstingens Skattesatser torde vara flera. Landstingsområdena utgör sålunda stora enheter med de fördelar i skilda hänseenden som är förenade därmed. Mest betydelsefullt i detta sammanhang torde dock den relativa enhetligheten i landstingens verksamhet vara. Den stora variation i fråga om verksamhetens omfattning som föreligger hos primärkommunerna finns inte hos landstingen. Att till bidragssystemet knyta en faktor för att särskilt beakta de utdebiteringsskillnader som beror på olikheter landstingen emellan i kostnadshänseende synes därför enligt kommitténs mening inte erforderligt. Under åberopande av det nu anförda föreslår kommittén att bidrag i skatteutjämnande syfte i form av tillskott av skattekraft skall utgå till landstingskommuner med skattekraft understigande viss nivå. Tillskottet skall delta i repartiseringen på samma sätt som landstingens eget på grund av taxering fastställda skatteunderlag. En sådan lösning överensstämmer med vad i direktiven angivits som i första hand lämpligt. I den mån kvarstående skillnader i landstingens utdebiteringar bidrar till olikheter i de totala kommunala utdebiteringarna kommer, såsom skall visas i avsnitt 11.5, den från skatteutjämningssynpunkt motiverade utjämningen av dessa sistnämnda olikheter att ske genom en bidragsgivning till primärkommunerna. F r ä n de skattskyldigas synpunkt måste därför en utjämning av de olikheter som kvarstår

i utdebiteringshänseende landstingen emellan vara av underordnad betydelse. Bestämmandet av skattekraftsgränsen är, som framgått av kapitel 9, en avvägningsfråga som i princip får avgöras med hänsyn till tillgängliga ekonomiska resurser och det resultat i skatteutjämningsavseende som man önskar uppnå. Ju högre gränsen sätts, desto fler landsting faller in under bidragssystemet och av desto större omfattning blir bidragsgivningen. Kostnadsramen för kommitténs förslag till åtgärder innebär bland annat att kommittén måste beakta att en mera omfattande bidragsgivning till landstingen minskar det belopp som kan disponeras för den mera effektiva skatteutjämning som kan åstadkommas genom bidragsgivning till primärkommunerna. Såsom framgår av avsnitt 11.3 har kommittén ansett att riket bör indelas i tre skattekraftsområden. Avsnittet visar därjämte att en skattekraftsgräns i skallekraftsområde 1 av 80 % av medelskattekraften i riket synes lämplig om hänsyn tas till de borgerliga primärkommunernas kostnader och den totala kommunala utdebiteringen. När det gäller landstingen h a r emellertid kommittén funnit att en skattekraftsgräns i skattekraftsområde 1 av 80 % av medelskattekraften i riket skulle ge landstingen alltför obetydliga bidrag. De av kommittén verkställda undersökningarna har vidare givit vid handen att bidragsgivningen, enligt kommitténs uppfattning, skulle —• mot bakgrunden av den givna kostnadsramen — bli alltför omfattande om skattekraftsgränsen i detta område bestämdes till 90 % av medelskattekraften i riket. Kommittén föreslår därför att skattekraftsgränsen i detta område i vad avser landstingen fastställes till 85 % av medel-

221 skattekraften i riket. För skattekraftsområde 2 synes skattekraftsgränsen böra bestämmas till 100 % och för skatlekraflsområde 3 till 115 % av medelskattekraften i riket. En sådan avvägning ger enligt kommitténs mening ett från skatteutjämningssynpunkt och med hänsyn till tillgängliga ekonomiska resurser tillfredsställande resultat. Nedanstående sammanställning anger kostnaderna i förevarande hänseende i de av kommittén undersökta fallen (So = skattekraftsområde). Skattekraftsgränser i % av medelskattekraften

Bidrag i milj. k r

So 1

So 2

So 3

So 1 So 2 So 3 Riket

80 80 85 90 90

90 95 100 100 105

100 110 115 115 120

18,3 13,9 18,3 23,5 41,1 30,0 78,1 30,0 78,1 35,9

4,3 36,5 7,6 49,4 11,7 82,8 11,7 119,8 15,5 129,5

Undersökningsresultatet belyses också av tabell 29, där för samtliga län anges vilka utdebiteringarna skulle bli dels om inga skatteutjämningsbidrag skulle utgå (alt. 1, kol. 7), dels om skattekraftsgränsen för hela riket bestämdes till 80 % av medelskattekraften i riket (alt. 2, kol. 8), dels om skattekraftsgränserna fastställdes på sätt kommittén funnit skäligt (alt. 3, kol. 9). Det bör observeras att tabellens utdebiteringsuppgifter bygger på de relationer i skattekraftshänseende som förelag enligt 1962 års taxering. Genom att bidragssystemet för landstingens del givits den utformningen att bidrag förutsätter brist pä skattekraft kommer vissa landsting inte att erhålla skatteutjämningsbidrag och andra att uppbära sådant till belopp som understiger tidigare utgående skatleersättningar. Vilken betydelse

detta har i utdebiteringshänseende kan utläsas av kolumnerna 4, 5 och 12 i tabell 29 (se ock tabellerna 36 a och 51). Medelutdebiteringen stiger med 28 öre frän 5,13 kr/skr till 5,41 kr/ skr. Utdebiteringshöjningarna varierar mellan 2 och 69 öre. Av tabellen framgår att följande landstingskommuner inte skulle få skatteutjämningsbidrag, nämligen Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs läns landsting. Tabellen visar vidare att övriga landsting med undantag av Kalmar läns norra samt Gotlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns landsting skulle erhålla skatteutjämningsbidrag med belopp som understiger utgående skatteersättning. Av sammanställningen ovan och tabell 29 (kol. 10 och 11) kan vidare utläsas vad en förskjutning av de föreslagna skattekraftsgränserna fem procentenheter uppåt eller nedåt, räknad frän de av kommittén föreslagna gränserna, betyder i kostnads- och utdebiteringshänseende. En sådan sänkning av skattekraftsgränserna innebär en minskad bidragsgivning med 33,4 milj. kr, varav 22,8 i skattekraftsomräde 1, 6,5 i skattekraftsområde 2 och 4,1 milj. kr i skattekraftsområde 3. Medelutdebiteringen skulle stiga med 14 öre till 5,55 kr/skr (kol. 10). En höjning av skattekraftsgränserna med fem procentenheter ökar bidragsgivningen med 46,7 milj. kr, av vilket belopp 37,0 milj. kr kommer på skattekraftsomräde 1, 5,9 milj. kr på skattekraftsområde 2 och 3,8 milj. kr på skattekraftsomräde 3. Höjningen skulle medföra en sänkning av medelutdebiteringen med 18 öre till 5,23 kr/skr (kol. 11).

11.5 Bidragsgivningen till borgerliga och kyrkliga primärkommuner 11.5.1 Inledning Av kapitlen 4 och 9 har framgått alt orsakerna till olikheterna i skattetryck i första hand är att finna i skillnaderna kommunerna emellan i fråga om skattekraft och kostnader. I kapitel 9 har kommittén hävdat att det inte är möjligt att minska olikheterna i utdebiteringshänseende i tillfredsställande grad med mindre man skapar ett bidragssystem som beaktar både kommunernas skattekraft och utdebiteringar. Kommittén har därför föreslagit att systemet byggs upp kring två huvudfaktorer, skattekraftsfaktorn och utdebiteringsfaktorn. Att det härvidlag är den totala utdebiteringen i kommunen som bör beaktas synes självklart. Kommittén hänvisar härutinnan till vad anförts bland annat under avsnitt 11.2. Hänsynstagandet till den sammanlagda utdebiteringen innebär emellertid inte att bidrag på grund av hög utdebitering måste utgå till både landstingskommuner, borgerliga primärkommuner och kyrkliga kommuner. Under avsnitt 11.4.2 har sålunda gjorts gällande att tillräckliga skäl inte syns föreligga att särskilt beakta olikheterna i landstingskommunernas utdebiteringssatser och ge dessa kommuner bidrag på grund av hög utdebitering, eftersom den från skatteutjämningssynpunkt motiverade utjämningen av sistnämnda olikheter kan ske genom bidragsgivning till primärkommunerna. Liknande synpunkter kan läggas på bidragsgivningen till de kyrkliga kommunerna. Skillnaderna mellan de kyrkliga utdebiteringarna är som känt inte på långt när så framträdande som olikheterna i utdebiteringshänseende mellan de borgerliga kommunerna. En av kommittén företagen undersökning av de kyrkliga utdebiteringarna för 1963 h a r utvisat att en-

dast i ca 8 % av de borgerliga kommuner i vilka ingick mer än en församling spännvidden översteg en krona och blott i 7 fall 1,50 kr. Om de kyrkliga kommunerna får bidrag på grand av brist på skattekraft, uppkommer utdebiteringsökningar genom skatteersättningens och skattelindringsbidragets slopande nästan uteslutande i församlingar med förhållandevis god skattekraft. Eftersom dessa församlingar i regel har relativt låg utdebitering torde någon ökning i spridningen av församlingarnas utdebiteringssatser inte uppkomma utan tvärtom synes en minskning av spridningen ej vara osannolik. Därtill kommer att bidrag till de kyrkliga kommunerna även pä den grunden att utdebiteringen överstiger viss nivå skulle i hög grad komplicera bidragssystemet. Bidragsgivningen till de borgerliga primärkommunerna bör däremot grundas pä såväl brist pä skattekraft som hög utdebitering. Endast därigenom kan bidragssystemet erhålla den önskvärda effektiviteten. Utformningen av bidragsgivningen till de borgerliga primärkommunerna fordrar sålunda bestämmande av skattekraftsgränserna för de tre skattekraftsområdena, utdebiteringsgränsen och bidragsprocenten. Avgörande vid bestämmandet av de ifrågavarande faktorerna är att syftet med bidragen skall vara att utjämna olikheterna i de sammanlagda kommunala utdebiteringarna, skatteutjämningssyftet, och omfattningen av de bidragsmedel som står till disposition, i förevarande fall ca 400 milj. kr. Av de för bidragssystemet disponibla medlen, ca 480 milj. kr, har drygt 80 milj. kr föreslagits skola utgå till landstingen. I dessa hänseenden hänvisas till avsnitten 11.1.4 och 11.4.2. Genom att variera de i systemet ingående faktorerna är det möjligt att påverka såväl bidragsgivningens omfatt-

223 ning som kretsen av bidragsmottagande kommuner och bidragens fördelning dem emellan. Systemet har såsom framhållits i kapitel 9 genom faktorernas rörlighet erhållit en elasticitet som inte endast öppnar möjligheter till variation av bidragsgivningens omfattning utan även ger förutsättningar att i viss grad styra bidragen till de kommuner som anses särskilt vara i behov därav. Kommittén har låtit undersöka vad ändringar av de i systemet ingående faktorerna betyder i olika avseenden. Resultatet av denna undersökning redovisas i Bilaga D. 11.5.2

Skattekraftsgränserna

I fråga om skattekraftsgränsernas bestämmande gäller i stort sett detsamma som kommittén under avsnitt 11.4.2 anfört beträffande landstingen. Gränserna måste således avvägas med hänsyn till vad som från skatteutjämningssynpunkt kan anses mest tillfredsställande och u n d e r beaktande av den givna kostnadsramen. Såsom visats i avsnitt 11.3 synes lämpligast vara att indela riket i tre skattekraftsområden. Vidare framgår av avsnittet att ett med hänsyn till effekten på den totala kommunala utdebiteringen godtagbart resultat erhålles för de båda sydligaste områdena om skattekraftsgränsen fastställes till 80 resp. 100 % av medelskattekraften i riket. Beträffande det nordligaste skattekraftsområdet har visats att en skattekraftsgräns av 100 % av medelskattekraften är otillräcklig. Om gränsen bestämdes så skulle såsom kan utläsas av tabell 26 utdebiteringarna i området betydligt överstiga utdebiteringarna i övriga delar av landet; särskilt gäller detta Norrbottens län. Kommittén har efter företagna undersökningar stannat för en skattekraftsgräns för skattekraftsområde 3 av 115 % av medelskattekraften i riket (alt. 3). Därigenom er-

hålles en beräknad medelutdebitering av 16,30 kr för Norrbottens län eller ungefär densamma som uppnäs för Västernorrlands och Jämtlands län medelst tillskott upp till en skattekraftsgräns av 100 % av medelskattekraften i riket. Resultatet, en medelutdebitering av 15,22 kr, kan för Lapplandsdelen av Västerbottens län synas alltför fördelaktigt men av skäl som i avsnitt 11.3.2 anförts i frågan om till vilket skattekraftsområde länsdelen bör hänföras synes detsamma kunna godtas. Med hänsyn till de, relativt sett, vanligen mättliga utdebiteringsskillnaderna mellan de kyrkliga kommunerna synes inte tillräcklig anledning föreligga att fastställa särskilda skattekraftsgränser för beräkningen av skatteunderlagstillskotten till desamma, i all synnerhet som en sådan utformning av systemet skulle i hög grad komplicera detsamma. Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår kommittén att skattekraftsgränserna bestämmes i vad gäller bidragsgivningen till de borgerliga och de kyrkliga primärkommunerna i skaltckraftsområde 1 till 80, i skattekraftsområde 2 till 100 och i skattekraftsomräde 3 till 115 % av medelskattekraften i riket. 1 1 . 5 . 3 R e d u c e r i n g av tillskott av skatteunderlag Såsom framgått av avsnitt 9.2 bygger det föreslagna skatteutjämningssystemet på antagandet att skattekraft under viss nivå leder till höga utdebiteringar och att det därför är motiverat att kommuner i sådant skattekraftsläge tilldelas bidrag i skatteutjämnande syfte. Detta antagande överensstämmer emellertid, såsom framhållits i nämnda avsnitt, inte alltid med verkligheten utan det förekommer ej sällan att kommuner med relativt låg skattekraft håller en förhållandevis låg eller måttlig utdebi-

224 Nr

Kommun

Län

Skatte- Beräknad Beräknad utdebitekraft i % utdebite- ring om bidrag på av medel- ring 1965 grund av skatteskattekraftsfaktorn utgår kraften u t a n re- efter re(Tab. 30, (Tab. 30, duktion duktion kol. 4) kol. 6) (alt. 4, (alt. 3, tab. 30, tab. 30, kol. 13) kol. 12)

l

247 295 296 327 328

S. Hagunda .., Aska Östgöta-Dal Bredestad Hullaryd

C E E F F

64,42 60,68 63,48 57,33 47,16

13,94 13,28 14,17 13,91 13,79

13,20 12,48 13,80 12,70 11,81

13,81 13,29 14,22 13,50 12,86

329 348 350 416 463

Linderås Bor Klevshult Byssby Löderup

F F F H: L

41,95 61,38 48,80 58,93 60,38

13,37 13,48 13,86 12,31 11,91

11,13 12,44 11,65 10,73 11,06

12,35 13,31 12,74 11,99 12,29

464 501 502 548 550

Glemmingebro Hjärnarp Förslövsholm Vollsjö Långaröd

L L L M M

66,63 60,86 62,34 56,89 48,98

12,77 12,78 12,89 12,89 12,93

12,39 11,79 12,05 11,94 11,31

13,27 12,84 13,03 12,90 12,41

551 555 650 666 682

Östra Frosta Norra Frosta Hemsjö Kungsäter Larv

M M V P R

53,91 59,72 61,90 43,21 54,89

13,17 12,55 13,71 12,44 13,06

12,00 11,73 12,88 10,60 11,56

12,95 12,73 13,56 11,75 12,72

683 685 694 701

Ryda Järpås Saleby Fågelås

R R R R

52,32 63,04 57,69 58,23

13,09 12,13 12,78 11,45

11,29 11,33 11,52 10,33

12,52 12,56 12,70 11,79

702 706 708 710

Hökensås Gudhem Värsås Timmersdala

R R R R

58,19 53,41 55,63 60,96

12,51 14,13 14,26 14,86

11,32 12,39 12,57 13,46

12,55 13,31 13,44 14,03

711 716 751 781

Tidan Ullervad Kola Medåker

R R S U

67,87 54,01 59,50 59,66

14,26 14,35 14,07 13,29

14,11 12,47 13,47 12,32

14,45 13,37 13,99 13,23

t e r i n g . E x e m p e l h ä r p å f i n n s i tabell 30. Några återges h ä r ovan. Exemplen är

hämtade från skattekraftsomräde 1.1 de båda nordligaste områdena förekommer endast en kommun, Holmön, som har både låg skattekraft, 55,69 % av medelskattekraften, och låg utdebitering, 12,70 kr. Såsom framgår av sammanställningen skulle kommuner med redan låga eller

måttliga utdebiteringar få möjligheter att sänka dessa om skattekraftsfaktorn tilläts verka i sin fulla utsträckning. I vissa fall skulle kunna bli fråga om väsentliga sänkningar. Redan förut laga utdebiteringar, liggande avsevärt u n d e r utdebiteringsgränsen, skulle kunna sänkas betydligt, i vissa fall med omkring två kronor eller mer. Ett sådant resultat kan, såsom kom-

225 mitten n ä r m a r e utvecklat i kapitel 9, inte motiveras från skatteutjämningssynpunkt. Kommittén anser därför att skattekraftstillskottet på grundval av skattekraftsfaktorn bör minskas såvitt fråga ä r om kommuner med utdebitering u n d e r medelutdebiteringen. Det föreligger enligt kommitténs mening inte tillräckliga skäl att tilldela sådana komm u n e r samma tillskott av skattekraft som kommuner vilkas utdebiteringar ligger ovanför denna gräns. Denna reducering kan exempelvis ske så att skattekraftstillskottet reduceras med visst procenttal för varje öre som utdebiteringen understiger utdebiteringsgränsen. Om tillskottet reduceras med en kvarts procentenhet för varje öre skulle detta vid en utdebiteringsgräns av 15 kr/skr innebära att bidrag utgår med 75 % av det oreducerade

Kommuner

ott av Eget skatte- Tillskott underskatteunderunderlag, educelag, oreduceskr rat, skr 50 000 60 000 70 000 80 000 90 000 100 000

A B C D E F

skattekraftstillskottet vid en utdebitering av 14 kr/skr, med 50 % vid en utdebitering av 13 kr/skr osv. En så utformad reduceringsregel lider emellertid såsom framgår av nedanstående sammanställning av den svagheten att tillskottet reduceras kraftigast för kommuner med den största skattekraftsbristen. Sammanställningen bygger på antagandet att fråga är om kommuner i skattekraftsområde 2 och att kommunerna i området garanteras ett skatteunderlag av 100 000 skr därest deras utdebitering uppgår till lägst utdebiteringsgränsen. För de i sammanställningen angivna kommunerna antas därjämte att de har samma folkmängd och att deras utdebitering understiger utdebiteringsgränsen med 2 k r / s k r varför skattekraftstillskottet skall reduceras med 50 %.

50 000 40 000 30 000 20 000 10 000 0

En reduceringsregel som utformas på sätt ovan angivits medför att ju större kommunens brist på skattekraft är, desto högre utdebitering ä r den tvungen att tillgripa för att tillgodose samma utde-

Tillskott, reducerat

Summa skatteunderlag, skr

25 000 20 000 15 000 10 000 5 000 0

75 000 80 000 85 000 90 000 95 000 100 000

biteringsbehov som en kommun med större skattekraft. Detta belyses av följande sammanställning. (Jämför närmast föregående sammanställning.)

Kommu- S u m m a skat- Utdebiteteunderlag, ringsbehov ner skr A B C D E F

75 000 80 000 85 000 90 000 95 000 100 000

1 000 000 1 000 000 1 000 000 1 000 000 1 000 000 1 000 000

Utdebitering Utdebitering, kr/skr 13,33 12,50 11,76 11,11 10,53 10,00

226 Kommittén har på grund av den angivna svagheten inte ansett sig kunna godta denna reduceringsregel. Ett bättre resultat uppnås om skattekraftstillskottet i stället reduceras genom en förskjutning nedåt av skattekraftsgränserna. Om de procenttal som utmärker dessa minskas med en procentenhet för varje fullt tjugotal ören varmed kom-

Kommuner

Eget skatte- Tillskott av Summa skatUtdebiteunderlag, skatteunder- teunderlag ring, kr/skr skr lag, skr skr 50 000 60 000 70 000 80 000 90 000 100 000

A B C D E F

40 000 30 000 20 000 10 000 0 0

Som synes av sammanställningen erhåller ifrågakommande kommuner tillskott upp till samma nivå och de kan alla tillgodose sitt utdebiteringsbehov med samma utdebitering, 11,11 kr/skr. Av kommittén företagna undersökningar har visat att en reduceringsregel som utformas på nyss angivet sätt ger ett frän skatteutjämningssynpunkt godtagbart resultat. Regelns verkan pä skattekraftsgränsen framgår av nedanstående sammanställning. Udebitering kr/skr 15,00—14,81 14,80—14,61 14,60—14,41 14,40—14,21 14,20—14,01 14,00—13,81 13,80—13,61 osv

... ... ... ... ... ... ...

munens utdebitering understiger utdebiteringsgränsen erhålles det resultat som framgår av följande tablå. I denna avses samma kommuner som i de båda närmast föregående sammanställningarna. På grund av att kommunernas utdebiteringar understiger utdebiteringsgränsen med 2 k r / s k r skall skattekraftsgränsen sänkas med 10 procentenheter.

Sol

So 2

So 3

80 79 78 77 76 75 74

100 99 98 97 96 95 94

115 114 113 112 111 110 109

Resultatet av sistnämnda reduceringsregel belyses av tabell 30, kolumnerna 12 och 13, ävensom av sammanställningen på sid. 224, kolumnerna 6 och 7. Utdebiteringsgränsen har därvid an-

90 000 90 000 90 000 90 000 90 000 100 000

11,1 11,1 11,1 11,1 11,1 10,00

tagits vara 15 kr, som ungefär motsvarar den med tillämpning av det föreslagna systemet beräknade medelutdebiteringen i riket. Såsom framgår av tabell 36 b har medelutdebiteringen beräknats till 14,97 kr/skr. Av utdebiteringssiffrorna framgår att reduceringsregeln b i d r a r till att ge det föreslagna systemet en bättre skatteutjämnande verkan. Reduceringsregeln har för några kommuner den verkan att utdebiteringarna stiger något i förhållande till 1965 års nivå. Då det nästan genomgående är fråga om kommuner med relativt sett låga utdebiteringar och höjningarna inte uppgår till större belopp, synes denna verkan kunna godtas. Genom en reducering av tillskotten till de borgerliga kommunerna kan den önskade minskningen av skatteunderlagstillskotten uppnås. En särskild reducering av tillskotten till de kyrkliga kommunerna är därför inte erforderlig. En sådan reduceringsregel skulle för övrigt i hög grad komplicera bidragssystemet och synes även av detta skäl inte böra ifrågakomma.

227 Under hänvisning till det ovan anförda föreslår kommittén att bidragsgivningen på grundval av skattekraftsfaktorn reduceras ifråga om de borgerliga p r i m ä r k o m m u n e r vilkas utdebitering understiger utdebiteringsgränsen. Reduceringen bör ske så att skattekraftsgränsen sänks med en procentenhet för varje fullt tjugotal ören per skattekrona varmed kommunens utdebitering understiger utdebiteringsgränsen.

1 1 . 5 . 4 Utdebiteringsgränsen och bidragsprocenten Såsom framhållits i kapitel 9 kan varken utdebiteringsgränsen eller bidragsprocenten bestämmas på grundval av några principiella resonemang, utan avgörandet i detta hänseende måste ske med hänsyn till de medel som är disponibla för bidragsgivningen och u n d e r strävan att nå ett från skatteutjämningssynpunkt så tillfredsställande resultat som möjligt. Såtillvida h a r kommittén dock intagit en principiell ståndpunkt att utdebiteringsgränsen måste stå i ett visst bestämt förhållande till den genomsnittliga utdebiteringen i riket. Av de olika alternativ kommittén diskuterat i förevarande sammanhang redovisas här fem. I samtliga fall h a r skattekraftsgränserna bestämts på sätt kommittén ovan i detta kapitel förordat, alltså för landstingen till 85 % av

Alt.

4 7 8 9 10

Utdebiteringsgräns, kr/skr

15,00 15,50 14,50 15,00 15,00

medelskattekraften i riket i skattekraftsområde 1, till 100 % i skattekraftsomräde 2 och till 115 % i skattekraftsomräde 3, och för primärkommunerna till 80 % i skattekraftsområde 1 och till samma procenttal som för landstingen i de båda övriga områdena. Alternativen skiljer sig från varandra således endast i fråga om utdebiteringsgränsen och bidragsprocenten. Nedanstående sammanställning visar h u r sistnämnda bada faktorer bestämts och deras betydelse för bidragsgivningens omfattning. (Om alternativens innebörd se avsnitt 11.2.) Av sammanställningen framgår att endast tre alternativ, 4, 7 och 10, rymmes inom den givna kostnadsramen. En utdebiteringsgräns under 15 kr, som här motsvarar den beräknade medelutdebiteringen i riket, kan således inte accepteras med m i n d r e övriga i systemet ingående faktorer justeras. All. 8 skulle sålunda föranleda en bidragsgivning över kostnadsramen med mer än 50 milj. kr. Inte ens en sänkning av bidragsprocenten från 40 till 30 kompenserar denna merkostnad. Även alt. 9 med en bidragsprocent av 50 ligger för högt, ca 40 milj. kr. Av de tre alternativen inom kostnadsramen ger, såsom framgår av tabellerna 31—35, alt 4 den minsta spännvidden mellan högsta och lägsta utdebiteringen. Att döma av kvartilavstånden är skillnaden i skatteutjämningshänse-

Kostnad för bidrag till TotalkostBidragsprimärkomprocent nad, milj. kr munerna, milj. k r

Kvartilavstånd, kr/skr

481,9 436,2 534,6 521,6 444,6

1,68 1,58 1,44 1,37 1,82

40 40 40 50 30

399,0 353,4 451,8 438,7 361,8

228 ende mellan dessa alternativ inte av utdebiteringsgränsen bestämmes till meden storleksordning att den kan vara delutdebiteringen i riket och bidragsavgörande för valet av alternativ, i all procenten till 40. synnerhet som siffrorna för avstånden inte visar en enhetlig tendens varken i fråga om skattekraftsområden eller skat11.5.5 Sammanfattning tekraftsklasser. Sålunda har alt. 7 den Det av skatteutjämningskommittén föbättre skatteutjämnande effekten om utreslagna bidragssystemet fär såsom debiteringarna i samtliga kommuner be- framgått av det föregående såvitt gäller aktas. Den bästa verkan i skattekrafts- primärkommunerna följande utformområde 3, det nordligaste området, har ning. däremot alt. 4; sä är fallet också i skatI händelse brist på skattekraft företekraftsklasserna 3 och 4. Kommittén ligger skall tillskott av skatteunderlag h a r därför ansett det förhållandet att utgå till såväl de borgerliga som de ett bidragssystem, utformat enligt all. 4, kyrkliga primärkommunerna. Tillskotbättre bevarar kontinuiteten med det tet bestämmes av skillnaden mellan den nuvarande bidragssystemet vara av störskattekraftsnivå som uttryckes av skatre betydelse vid bestämmandet av dettas tekraftsgränsen och kommunens egen utformning än de förhållandevis små skattekraft enligt taxering. För skatteolikheter i skatteutjämningshänseende kraftsområde 1 har denna gräns fastsom till äventyrs föreligger. Alternatiställts till 80 %, för skattekraftsområde vet medför också mindre svårigheter än 2 till 100 % och för skattekraftsområde de båda övriga alternativen vid över3 till 115 % av medelskattekraften i rigången till det nya systemet. Anknytket. Tillskottet skall delta i repartiseningen av såväl bidragsgivningen för ringen av kommunernas kostnader på hög utdebitering som reduceringen av samma sätt som kommunernas eget gebidragsgivningen i händelse av låg utnom taxering fastställda skatteunderlag. debitering till samma gräns, medelutdeUtdebiteringsgränsen skall utgöras av biteringen i riket, såsom sker enligt alt. medelutdebiteringen för allmän kom4, har därjämte den fördelen att systemunalskatt i riket, inberäknat landsmet blir enklare i sin utformning än entingsskatt och tingshusmedel, bestämd i ligt ett alternativ med olika gränsvärkronor och ören per skattekrona. Därest den i dessa båda avseenden. Det torde kommunens utdebitering understiger utnämligen, såsom förut framhållits, enligt debiteringsgränsen skall de nämnda kommitténs mening inte vara motiverat procenttalen, såvitt gäller de borgerliga att reducera skatteunderlagstillskotten primärkommunerna, reduceras med en till kommuner vilkas utdebitering överprocentenhet för varje fullt tjugotal stiger medelutdebiteringen, liksom det ören per skattekrona varmed kommuej heller principiellt synes från skattenens utdebitering understiger utdebiteutjämningssynpunkt föreligga skäl att ge ringsgränsen. Utöver bidrag i anledning bidrag för hög utdebitering om utdebiav brist på skattekraft skall till de borteringen understiger medelutdebiteringgerliga primärkommunerna utgå bidrag en i riket. på grund av att utdebiteringen överstiger Pä grund av vad ovan anförts före- utdebiteringsgränsen. Bidragsprocenten slår kommittén att utdebiteringsfaktorn h a r föreslagits till 40. — Om bidragssysingår i bidragssystemet i vad gäller de temets närmare utformning hänvisas till borgerliga primärkommunerna samt att kapitel 15.

229 under åren 1966—1970 med en femte11.6 Bidragssystemets skatteutdel varje år. Vad dessa förändringar av jämnande effekt kostnadsfördelningen betyder ifråga om Kommittén har ovan i detta kapitel fökommunernas utdebiteringsbehov framreslagit en viss utformning av de i bigår av tabellerna 36 a och 36 b. dragssystemet ingående faktorerna. UtFör att få en riktig bild av bidragsformningen har i främsta rummet besystemets skatteutjämnande effekt har stämts av syftet att inom den givna kommittén beräknat kommunernas utkostnadsramen ge systemet en sä god debiteringar enligt två alternativ (alt. 1 skatteutjämnande effekt som möjligt. Kommittén skall här nedan belysa den- och alt. 4) som förutsätter att de nämnda förändringarna i kostnadsfördelna effekt. Enligt direktiven för kommitténs ar- ningshänseende helt genomförts. Till bete är det bidragssystem som kommit- grund för alternativen ligger 1963 års tén har i uppdrag att utarbeta avsett att utdebiteringsbehov. De båda alternatitillämpas efter en avveckling av de ven skiljer sig från varandra endast skatteersättningar som t. o. m. 1965 ut- därutinnan att enligt alt. 4 skatteutjämgår i anledning av 1957 och 1961 års ningsbidrag enligt kommitténs förslag ortsavdragsreformer. Det första år som utgår. Resultatet i utdebiteringshänsesystemet skall tillämpas är alltså 1966. ende av beräkningarna kan utläsas av Det synes således ligga närmast till tabellerna 30 och 37—43. Med total uthands att beräkna systemets skatteut- debitering avses i förevarande sammanjämnande effekt genom en jämförelse hang, såvida inte annat anges, summan av utdebiteringarna åren 1965 och 1966. av utdebiteringarna per skattekrona av Emellertid inträffar under perioden allmän kommunalskatt och landstings1966—1970 vissa förändringar i för- skatt. Utdebiteringen till tingslagen är delningen av kostnaderna för samhälls- således inte medräknad. Kommittén vill verksamheten mellan stat och kommun understryka vikten av att vid läsningen som påverkar de kommunala utdebite- av förevarande avsnitt ihågkomma beringarna och fördunklar bilden av bi- räkningarnas villkorlighet (se avsnitt dragssystemets verkan. Sålunda övertar 11.2). staten under nyssnämnda år med en En jämförelse mellan tabellerna 37 femtedel varje år kostnaderna för polis- och 38 belyser det föreslagna bidragsväsendet. Enligt 1955 års stadsutred- systemets skatteutjämnande verkan. Prinings förslag skall så ske även beträf- märkommunerna har i dessa tabeller fande kostnaderna för rättsväsendet. fördelats efter den totala utdebiteringEnligt det förslag kommittén framlagt i en. Tabellerna anger den minskning av kapitel 10 skall staten därjämte med spännvidden mellan utdebiteringarna verkan fr. o. m. 1966 bära en ökad an- som uppnås genom bidragsgivningen. del av kostnaderna för finansieringen Sammanställningen här nedan utgör en av folkpensioneringen. Dessa åtgärder sammanfattning av de ifrågavarande taminskar kommunernas utdebiteringsbe- bellernas innehåll. I sammanställningen hov. I motsatt riktning verkar, såsom ingår jämväl uppgifter om hur folkkommittén förutsätter skall ske, slopan- mängden fördelar sig efter den totala det fr. o. m. 1966 av skatteersättningar- utdebiteringens storlek (jämför tabell na och skattelindringsbidragen samt — 43). Systemets skatteutjämnande verkan såsom i annat sammanhang föreslagits kan enligt kommitténs mening beteck— avvecklingen av tolagsersättningarna nas som god.

230 Kommunernas

och folkmängdens fördelning efter den totala (alt. 1 och alt. 4) —13,99

antalet alt. 1 alt. 4 folkmängd, alt. 1 alt. 4

utdebiteringen

14,00—16,99 17,00—19,99 20,00—21,99

22,00—

kommuner 33 188

339 752

462 66

1 194 1660

2 691 5 344

2 923 538

1 000-tal

Som framgår av sammanställningen är ett bidragssystem som utformas i enlighet med alt. 4 effektivt. Endast 66 kommuner — m i n d r e än 7 % av samtliga — skulle under de givna förutsättningarna få en utdebitering av 17 kr eller däröver, medan så hög utdebitering skulle erhållas i inte m i n d r e än 634 kommuner — ungefär 2/3 av samtliga kommuner — om skatteutjämningsbidrag inte utgick. Av tabellerna 37 och 38 framgår vidare att u n d e r angivna förutsättningar utdebiteringarnas medianvärde för riket kan beräknas sjunka från 17,73 till 15,30 kr eller med 2,43 kr per skattekrona. Bidragssystemet är till fördel i första hand för landskommunerna, för vilUtdebiteringarnas

medelvården,

städer utom landsting övriga städer köpingar landskommuner landstingskommuner skattekraftsområde 1 skattekraftsområde 2 skattekraftsområde 3 hela riket

Av sammanställningen framgår att medelvärdena för riket i dess helhet sjunker med 1,31 kr per skattekrona. Störst ä r sänkningen i de båda norra skattekraftsområdena, ungefär fem

ka sänkningen av medianvärdet beräknats till 2,79 kr mot 1,34 kr för städerna och 1,84 kr för köpingarna. Denna verkan är främst att tillskriva den omständigheten att systemet ger tillskott av skattekraft till kommuner med brist på sådan. Av intresse är också att studera h u r bidragsgivningen förändrar utdebiteringarnas medelvärden (se tabell 36 b). Medelvärdena minskar på sätt framgår av följande sammanställning. Siffrorna för hela riket samt för skattekraftsområdena avser de totala kommunala utdebiteringarna, siffrorna för städer, köpingar och landskommuner de primärkommunala utdebiteringarna.

kr/skr,

enligt alt. 1 och alt. 4

Alt. 1

AU. 4

Minskning

13,40 11,18 11,44 12,51 5,74 15,82 20,08 20,16 16,28

13,38 10,45 10,40 9,85 5,43 14,89 15,54 15,66 14,97

0,02 0,73 1,04 2,66 0,31 0,93 4,54 4,50 1,31

gånger så stor som i skattekraftsomräde 1. Systemets skatteutjämnande verkan belyses närmare av tabellerna 39—42. Av tabell 39 framgår att inte mindre

231 än 454 eller ca 45 % av totala antalet kommuner skulle få en utdebitering av 18 kr eller däröver om intet skatteutjämningsbidrag utgick (alt. 1). Om bidrag utgår i enlighet med det föreslagna systemet (alt. 4) skulle däremot utdebiteringarna endast i 2 kommuner, en köping och en landskommun, nå så högt. Om man ser på de olika skattekraftsområdena, tabell 40, finner man att utan skatteutjämningsbidrag skulle utdebiteringarna i 334 kommuner i skattekraftsområde 1 överskrida 18 kr men efter sådant bidrag endast 2. I de övriga båda områdena kommer efter skatteutjämningsbidrag ingen kommun över 18 kr medan så skulle vara fallet beträffande 120 kommuner varav 82 i skattekraftsområde 2 och 38 i skattekraftsområde 3 av områdenas 96 resp. 42 kommuner, om bidragsgivning i skatteutjämnande syfte inte ägde rum. I tabell 41 redovisas kommunernas fördelning efter skattekraft och total utdebitering. De två kommuner som efter bidragsgivning i skatteutjämnande syfte skulle ha en utdebiterng över 18 kr finns bada i skattekraftsklass 3 (omfattande kommuner med en skattekraft av 80—100 % av medelskattekraften i riket). I tabell 44 fördelas kommunerna efter den förändring av den totala utdebiteringen som orsakas av omläggningen av bidragsgivningen. Här sker jämförelsen med 1965 ärs utdebiteringar och inte med utdebiteringarna enligt alt. 1. Man finner att 828 kommuner får en sänkning av utdebiteringen och 178 en höjning. I 16 kommuner uppgår sänkningarna till 4 kr per skattekrona eller däröver. De 178 kommuner som får en höjning fördelar sig efter höjningen på utdebiteringssatser på sätt framgår av följande sammanställning. Utdebiteringshöjningen överstiger ej i något fall 1 kr.

Utdebitering enligt alt. 4, kr/skr —12,99 13 00—13,99 14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99 17,00—17,99

Antal kommuner 14 28 49 63 23 1 178

Av ifrågavarande 178 kommuner är 152 landskommuner, 25 köpingar och 1 stad. Samtliga är belägna i skaltekraflsomrdde 1. Det bör observeras att huvuddelen av dessa kommuner finns i län med låg genomsnittlig utdebitering, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län. I tabell 42 anges skatteutjämningseffekten i kvartilavständ. Bidragsgivningen h a r den verkan att kvartilavståndet för samtliga primärkommuner minskar med 1,10 kr per skattekrona, från 2,97 till 1,87 kr. På grund av bidragssystemets uppbyggnad är det helt naturligt att finna att systemets skatteutjämnande effekt ä r störst för kommuner med den svagaste skattekraften. För kommuner med en skattekraft u n d e r 60 % av medelskattekraften (skaltekraflsklass 1) minskar således kvartilavståndet från 6,44 kr till 1,63 kr eller med 4,81 kr. För kommunerna i övriga skattekraftsklasser är den skatteutjämnande effekten väsentligt mindre. Verkan är störst beträffande landskommunerna, kvartilavståndet minskar med 1,55 kr mot 1,35 kr för köpingarna och endast 0,54 kr för städerna. Skillnaderna mellan de olika skattekraftsområdena i förevarande avseende är synnerligen betydande. I skattekraftsområde 3 minskar sålunda kvartilavståndet med inte m i n d r e än 9,86 kr. Även i skattekraftsomräde 2 är minskningen avsevärd, 4,80 kr. I skattekraftsområde 1 däremot avtar kvartilavståndet med endast 68 öre. Bidragssystemets effekt beträffande de enskilda kommunernas utdebitering-

232 ar kan utläsas av tabell 30. En jämförelse mellan kolumnerna 10 och 13 i tabellen visar den verkan systemet som sådant har. Beräkningarna enligt båda kolumnerna utgår från de i inledningen till förevarande avsnitt angivna förutsättningarna. Att ge någon mera ingående kommentar till siffrorna i ifrågavarande kolumner synes inte vara erforderligt, eftersom de förut nämnda tabellerna ger en, enligt kommitténs mening, tillfredsställande översikt av systemets verkningar. Kommittén vill dock framhålla följande. I skattekraftsområde 1 skulle, om skatteutjämningsbidrag inte utgick (alt. 1), en kommun, nämligen Hoburg i Gotlands län, få en utdebitering över 30 kr (32,26 kr) och ytterligare 78 kommuner en utdebitering över 20 kr per skattekrona (se även tabellerna 37 och 40). Sistnämnda kommuner utgör ungefär 9 % av det totala antalet kommuner inom området. Anmärkningsvärt är att utdebiteringarna i Gotlands län genomgående skulle vara mycket höga, endast i två fall under 20 kr/skr. I skattekraftsområde 2 skulle inte m i n d r e än 62 av områdets 96 kommun e r eller i det närmaste två tredjedelar nå upp till utdebiteringar över 20 kr ifall de inte erhöll bidrag i skatteutjämnande syfte. Högsta utdebiteringen skulle Ovikens kommun i Jämtlands län få, 40,37 kr per skattekrona. I området finns ytterligare 7 kommuner som skulle få en utdebitering av 30 kr och däröver, samtliga belägna i nyssnämnda län. Av de 42 kommunerna i skattekraftsomräde 3 skulle 31 eller i det närmaste tre fjärdedelar erhålla en utdebitering av 20 kr eller däröver. I 12 kommuner skulle utdebiteringen överskrida 30 kr. Karesuando skulle få den utan jämförelse högsta utdebiteringen, 62,97 kr. Vid en bidragsgivning enligt det före-

slagna bidragssystemet (alt. 4) skulle däremot endast 2 kommuner erhålla en utdebitering över 18 kr per skattekrona, nämligen Munkfors köping i Värmlands län, 18,23 kr, och Färila landskommun i Gävleborgs län, 18,37 kr. Lägst skulle utdebiteringen bli i Holmön, Västerbottens län, 11,26 kr. I ytterligare sju kommuner skulle utdebiteringen komma att understiga 12 kr. För kommunerna i Gotlands län verkar bidragsgivningen synnerligen effektivt. Inte i någon kommun, med undantag av Visby stad, skulle utdebiteringen överstiga 16 kr. Nedsättningen av utdebiteringen i Hoburgs kommun skulle bli så stor som 16,49 kr. Verkan för Gävleborgs län synes godtagbar. Tabellerna 36 b och 38 visar att varken medianvärdet eller medelvärdet för utdebiteringarna i länet enligt alt. 4, såsom framgår av nedanstående sammanställning, är påfallande höga. För riket är medianvärdet 15,30 kr/skr och medelvärdet 14,97 kr/skr. I sammanställningen har för jämförelsens skull upptagits motsvarande värden för vissa andra län. . ,an Medianvärde Landskap Södermanlands 16,03 Värmlands 15,98 Örebro 16,61 Västmanlands 16,27 Gävleborgs 16,46 Gästrikland 16,50 Hälsingland 16,43

Medelvärde 16,45 16,35 16,89 16,44 16,64 16,53 16,77

Även beträffande Jämtlands län får systemets verkan anses vara godtagbar, även om två kommuner — Frostviken och Hede — skulle erhålla så höga utdebiteringar som 17,54 resp. 17,74 kr. De beräknade utdebiteringarna för dessa båda kommuner understiger med 7,50 resp. 11,60 kr de utdebiteringar som alt. 1 skulle ge. Vad skattekraftsomräde 3 beträffar skulle Karesuandos utdebite-

233 Kommunernas

och folkmängdens

fördelning —13,99

antalet

efter den totala utdebiteringen,

kr/skr

14,00—16,99 17,00—18,99 19,00—22,99

kommuner

år 1963 » 1965 » 1966 folkmängd, år 1963 » 1965 » 1966

(alt. 4a)

138 110 89

627 571 720

202 262 197

39 63

1 504 582 1 312

4 332 4318 4 357

1 514 2 152 1873

192 490

1 OOO-tal (alt. 4a)

ring minska med inte mindre än 46,66 kr från 62,97 till 16,31 kr. De högsta utdebiteringarna i detta område skulle uppnås av Arjeplogs, Jokkmokks och Tore kommuner med 17,07, 17,00 resp. 17,05 kr. Även reduceringsregelns skatteutjämnande verkan kan utläsas av tabell 30, kolumnerna 12 och 13. Av tabell 39 framgår att antalet kommuner med utdebitering under 13 kr skulle minska med 64, från 109 till 45.

11.7 Bidragsgivningens år 1966

effekt

Kommitténs förslag till bidragssystem i skatteutjämnande syfte är avsett att träda i kraft 1966. Som framgått av avsnitt 11.2 inträffar emellertid vid sidan av övergången från det nuvarande bidragssystemet till det föreslagna även vissa förändringar ifråga om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för den samhälleliga verksamheten. Det ä r naturligtvis av betydelse att i förevarande sammanhang känna den sammanlagda verkan å kommunernas utdebiteringar av såväl det föreslagna bidragssystemet som de övriga åtgärder som kan beräknas träda i kraft vid ingången av 1966. Denna verkan belyses av tabellerna 30, 36 a och 36 b samt 39—47 (uppgifterna för år 1965 resp. enligt alt. 4 a). Det bör ihåg-

kommas att till grund för beräkningen av utdebiteringarna ligger 1963 års utdebiteringsbehov samt vid beräkningen av 1965 ärs siffror beaktats att skatteersättningarna efter 1963 minskar till kommuner med god skattekraft och att ändrade bidragsskalor för kommunbidragen till folkpensioneringen m. m. gäller fr. o. m. sistnämnda år (se tabell 36 a). Utdebiteringsgränsen utgöres enligt alt. 4 a utav den faktiska medelutdebiteringen för år 1965, dvs. medeltalet för de av kommunerna för detta år fastställda totala utdebiteringarna uppgående till 16,08 kr/skr. Även i detta sammanhang vill kommittén erinra om vad i avsnitt 11.2 anförts om de förutsättningar under vilka beräkningarna skett. En jämförelse mellan tabellerna 46 och 47 visar översiktligt verkan av de ifrågavarande åtgärderna. Kommunerna fördelas i tabellerna efter de totala utdebiteringarna och tabellerna anger spännvidden mellan desamma. Ett sammandrag av tabelluppgifterna lämnas i ovanstående sammanställning, som även visar h u r folkmängden fördelar sig efter den totala utdebiteringens storlek (se tabell 43). Det föreslagna bidragssystemet har, som framgår av sammanställningen, tillsammans med övriga åtgärder en god skatteutjämnande verkan i vad avser det totala skattetrycket hos primärkommunerna. Tabellerna

46 och 47 visar vidare att

234 Utdebiteringarnas

medelvärden,

städer utom landsting övriga städer köpingar landskommuner landstingskommuner skattekraftsområde 1 skattekraftsområde 2 skattekraftsområde 3 hela riket

utdebiteringarnas medianvärde för riket kan beräknas sjunka frän 16,18 kr per skattekrona år 1965 till 15,90 kr år 1966. Bidragsgivningen berör främst städer och landskommuner, vilkas medianvärden minskar med 24 resp. 31 öre. F ö r köpingarnas del är minskningen endast 6 öre. Förändringarna i utdebiteringarnas medelvärden framgår av tabell 36 b och ovanstående sammanställning. Siffrorna för hela riket samt för skattekraftsområdena avser de totala kommunala utdebiteringarna, siffrorna för städer, köpingar och landskommuner de primärkommunala utdebiteringarna. Medelvärdena för riket i dess helhet minskar som framgår av sammanställningen med 35 öre per skattekrona. Störst är minskningen för landstingsstäder (övriga städer) och landskommuner, 74 resp. 70 öre. De bada nordliga skattekraftsområdena erhåller en minskning som är avsevärt större än i skaltekraftsområde 1. Den minskade bidragsgivningen till landstingskommunerna medför en höjning av landstingens medelutdebitering med 30 öre. Tabell 39 visar att 1966 skulle under de givna förutsättningarna antalet primärkommuner i utdebiteringsskiktet 14,00—16,99 kr öka kraftigt. I förhällande till 1965 skulle en avsevärd minskning av antalet kommuner med höga ut-

kr/skr,

1965 och 1966 (alt. 4 a)

1966 alt. 4a

Förändring

4,55 2,03 1,30 1,10 5,13 5,82 8,24 8,20 6,08

14,30 11,29 10,99 10,40 5,43 15,67 16,22 16,24 15,73

—0,25 —0,74 —0,31 —0,70 + 0,30 —0,15 —2,02 —1,96 —0,35

debiteringar äga rum. Utdebiteringarna på 18 kr och däröver minskar sålunda från 140 till 28. Den högsta utdebiteringen sjunker från 22,17 kr (Hede kommun i Jämlands län) till 18,91 kr (Los kommun i Gävleborgs l ä n ) . Av ifrågavarande 28 kommuner är 15 städer, 6 köpingar och 7 landskommuner. Vad de olika skattekraftsområdena beträffar sä framgår av tabell 40 att inte någon kommun i skattekraftsområde 3 skulle erhålla en utdebitering av 18 kr per skattekrona eller däröver. Förskjutningen nedåt av utdebiteringarna är mycket påtaglig. Detta gäller även skattekraftsområde 2 där emellertid 3 kommuner når upp till en utdebitering som nyss sagts. Också i skattekraftsområde 1 sker en minskning av spännvidden i utdebiteringshänseende, dock i betydligt mindre grad än i de övriga skattekraftsområdena. Tabell 41 anger kommunernas fördelning efter skattekraft och total utdebitering. Av de 28 kommuner som enligt alt. 4 a skulle få en utdebitering av 18 kr per skattekrona eller däröver har 6 en skattekraft av 60—80 % (skattekraftsklass 2), 17 av 80—100 % (skattekraftsklass 3) och 5 av mer än 100 % av medelskattekraften i riket (skattekraftsklass 4). Av de 140 kommuner som 1965 beräknas fä en utdebitering av 18 kr eller mer skulle 85 ha en skatte-

235 kraft understigande 80 % av medelskattekraften. Tabell 45 fördelar kommunerna efter den förändring av den totala utdebiteringen som blir en följd av de 1966 vidtagna åtgärderna. Av tabellen framgår att 440 kommuner skulle få en höjning av utdebiteringarna och 566 en sänkning. Hur de kommuner vilkas utdebiteringar stiger fördelar sig i utdebiteringshänseende framgår av följande sammanställning. Utdebitering kr/skr (alt. 4a)

Antal kommuner

—12,99 13,00—13,99 14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99 17,00—17,99 18,00—18,99

10 42 72 110 130 73 3 440

339 av ifrågavarande kommuner är landskommuner, varav 1 är belägen i det nordligaste och övriga i det sydligaste skattekraftsområdet. Återstående kommuner utgöres av 42 städer och 59 köpingar. Tabell 42 belyser de ifrågavarande åtgärdernas skatteutjämnande verkan genom angivande av kvartilavständen beträffande utdebiteringarna för 1965 och 1966. I skaltekraflsområde 1 minskar kvartilavståndet från 2,21 kr per skattekrona år 1965 till 2,06 kr per skattekrona följande år. För de båda nordliga områdena är effekten bättre. I skattekraftsområde 2 minskar kvartilavståndet från 1,91 till 1,41 kr och i skattekraftsområde 3 från 1,68 till 1,35 kr per skattekrona. F ö r riket i dess helhet minskar kvartilavståndet med 53 öre, från 2,48 till 1,95 kr. Den skatteutjämnande effekten är större för kommuner med skattekraft u n d e r 60 % av medelskattekraften (skattekraftsklass 1) än för övriga kommuner.

I övrigt mä beträffande de ifrågavarande åtgärdernas verkan hänvisas till tabell 30. Av särskilt intresse ä r följande. (En del av de nedan angivna uppgifterna är hämtade frän tabellerna 39 och 40.) I skattekraftsområde 3 skulle samtliga kommuner med ett enda undantag, Hietaniemi, erhålla nedsatta utdebiteringar. I nämnda kommun stiger utdebiteringen med 44 öre från 16,57 till 17,01 kr. Anledningen till ökningen torde vara att skatteutjämningsbidraget inte helt kompenserar kommunen för det 1965 utgående mycket betydande skattelindringsbidraget. Förutom Hietaniemi kan 5 kommuner i förevarande område beräknas fä en utdebitering över 17 kr. Högst ligger Jokkmokk med 17,66 kr. Medianvärdet för utdebiteringarna i skattekraftsområde 3 skulle minska från 18,82 till 16,21 kr per skattekrona. I skattekraftsomräde 2 skulle 1966 endast 3 kommuner erhålla en utdebitering över 18 kr mot inte m i n d r e än 61 år 1965. Samtliga kommuner i området skulle få lägre utdebiteringar än tidigare. Högst i utdebiteringshänseende skulle komma Tåsjö i Västernorrlands län samt Frostvikens och Hede kommuner i Jämtlands län med en utdebitering av 18,25, 18,07 resp. 18,26 kr. Utdebiteringens medianvärde i området har beräknats sjunka frän 18,46 till 16,06 kr per skattekrona. I skattekraftsområde 1 kommer utdebiteringarna i 25 kommuner att stanna vid 18 kr eller däröver. För de 15 städer som skulle erhålla så hög utdebitering skulle dock utdebiteringarna sjunka, i några fall med över en krona. Högsta utdebiteringen uppvisar Kumla med 18,62 kr. Två av de ifrågavarande 6 köpingarna skulle få höjda utdebiteringar, Forshaga med 12 och Årjäng med 35 öre. Högst ligger Munkfors köping med en utdebitering av 18,89 kr.

236 I en av de 4 ifrågavarande landskomm u n e r n a skulle utdebiteringen stiga, nämligen i Grythyttan i Örebro län med 14 öre. Los kommun i Gävleborgs län skulle få den högsta utdebiteringen i landet med 18,91 kr. Medianvärdet för utdebiteringen i ifrågavarande område kan beräknas sjunka med endast 1 öre, frän 15,86 till 15,85. I stort sett får de ifrågavarande åtgärdernas skatteutjämnande effekt 1966 anses godtagbar. Att 28 primärkommuner beräknas få en total utdebitering över 18 kr rubbar inte detta intryck. Ett stort antal kommuner kan emellertid beräknas få höjda utdebiteringar år 1966. Detta kan bereda kommunerna svårigheter, även om utdebiteringarna inte överstiger 18 kr. Tabell 45 ger sålunda vid handen att utdebiteringarna i 195 kommuner skulle stiga med 50 öre eller mer. Särskilt skulle utdebiteringa r n a stiga i Malmöhus län. Av ifrågavarande kommuner är 2 städer, 28 köpingar och 165 landskommuner. Hur dessa kommuner fördelar sig efter utdebiteringarna framgår av nedanstående tabell. Beräknad total utdebitering, kr/skr (alt. 4a) 12,00—12,99 13,00—13,99 14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99 17,00—17,99

Antal kommuner 6 23 34 60 54 __18 195

Även om en stor del av ifrågavarande kommuner h a r förhållandevis låga utdebiteringar, bör enligt kommitténs mening dessa höjningar, i vad avser komm u n e r med redan dessförinnan höga utdebiteringar, i möjligaste mån minskas. Denna fråga kommer att behandlas i avsnitt 11.8.

11.8 Skatteersättningarna och skattelindringsbidragen avvecklas. Extra bidrag, övergångsbidrag 1 1 . 8 . 1 Avveckling av s k a t t e e r s ä t t n i n g a r n a och skattelindringsbidragen. Extra bidrag I enlighet med innehållet i direktiven h a r kommittén såsom framgått av det föregående vid utformningen av sitt förslag till allmänt skatteutjämnande statsbidragssystem utgått från att skatteersättningarna och skattelindringsbidraget helt avvecklas. Enligt kommitténs uppfattning har det föreslagna systemet en sådan effekt att från skatteutjämningssynpunkt hinder inte kan anses möta för en omedelbar avveckling av nämnda ersättningar. Inte heller föreligger, anser kommittén, anledning att bibehålla särskild bidragsgivning i skattelindrande syfte vid sidan av det allmänt skatteutjämnande systemet, eftersom såsom visats i föregående avsnitt bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte pä ett effektivt sätt sänker höga skattetryck. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att skatteersättning i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer och skattelindringsbidrag u p p h ö r att utgå fr. o. m. den tidpunkt det av kommittén föreslagna bidragssystemet i skatteutjämnande syfte t r ä d e r i kraft. Då det emellertid inte finns någon garanti för att i framtiden inte skulle kunna inträffa fall som kan motivera bidrag utöver de ordinära skatteutjämningsbidragen, föreslär kommittén att i förordningen om allmänt skatteutjämningsbidrag införes en bestämmelse som ger möjlighet att genom en extra bidragsgivning mildra sädana obilliga verkningar av det kommunala skattetrycket som det egentliga skatteutjämningsbidraget inte undanröjer. Denna bidragsgivning fär förutsättas komma i fråga endast i undantagsfall.

237 Ansökan om extra bidrag bör prövas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.

1 1 . 8 . 2 Metoder för undanröjande av utdebiteringshöjningar i s a m b a n d m e d övergången till det föreslagna bidragssystemet Det ligger i sakens natur att övergängen från ett bidragssystem med skatteersättning och skattelindringsbidrag till det föreslagna bidragssystemet medför en omfördelning av bidragsmedlen mellan kommunerna. Denna omfördelning visar sig därutinnan att vissa kommuner erhåller skatteutjämningsbidrag som till beloppet understiger tidigare utgående skatteersättning och skattelindringsbidrag medan andra kommuner får större statsbidrag än tidigare. Det kan även förekomma att kommuner som förut uppburit skatteersättning framdeles på grund av god skattekraft och sitt måttliga skattetryck blir helt utan bidrag. Orsaken till omfördelningen är emellertid att finna inte endast i det förhållandet att systemen har olika ändamål utan även i den omständigheten att de medel som ä r disponibla för bidragsgivning i skatteutjämnande syfte understiger för skatteersättning och skattelindringsbidrag anslagna medel. Från skatteutjämningssynpunkt finns intet att erinra mot den nämnda omfördelningen. Emellertid förorsakar densamma såsom avsnitt 11.7 ger vid handen att utdebiteringarna i vissa kommuner, trots den ändring av kostnadsfördelningen ifråga om folkpensioneringen som enligt kommitténs förslag samtidigt skall genomföras, stiger förhållandevis kraftigt mellan de båda övergångsåren, 1965 och 1966. Kommittén har i nämnda avsnitt understrukit angelägenheten av att dessa utdebiteringshöjningar såvitt möjligt nedbring-

as eller undanröjas. Detta kan ske på flera vägar. De två vägar som synes ligga närmast till hands att pröva är antingen att de i det föreslagna bidragssystemet ingående faktorerna justeras så att bidragsgivningen till de berörda p r i m ä r kommunerna ökas eller att skatteersättningarna helt eller delvis bibehålies. Huruvida dessa vägar är framkomliga är i första hand en kostnadsfråga. Endast mycket begränsade medel står, såsom framgår av det följande, till kommitténs förfogande för att lösa ifrågavarande problem. Enligt det föreslagna bidragssystemet kan såsom utvisas av tabell 36 a 1966 års kostnader för bidragsgivning i skatteutjämnande syfte beräknas till 469,7 milj. kr vilket belopp jämte de kostnader för folkpensioneringen 269,9 milj. k r som staten enligt kommitténs förslag skall ytterligare påta sig utgör 739,6 milj. kr. Sistnämnda belopp uppgår sålunda inte till det för kommitténs förslag anvisade beloppet. Av nyssn ä m n d a tabell framgår vidare att kostnaderna för bidragsgivningen 1966 (enligt alt. 4 a) med 24,1 milj. kr understiger de kostnader som skatteutjämningssystemet enligt alt. 4 skulle medföra. Orsaken till denna differens är att finna i det förhållandet att vid beräkningen av skatteutjämningsbidragen för 1966 utdebiteringsgränsen av praktiska skäl bestämts på grundval av 1965 års beräknade faktiska utdebiteringar och inte såsom egentligen bort ske på grundval av de utdebiteringssatser som skulle framkommit om bidragssystemet hade tillämpats redan detta år och jämväl kommitténs förslag ifråga om ändrad fördelning av folkpensionskostnaderna samtidigt trätt i kraft. Dessa sistn ä m n d a skattesatser skulle ha understigit 1965 års beräknade faktiska utdebiteringar och därför givit en lägre

238 Kommuner

med

Skattekraft i % av medelskattekraften —80 80,01—81 81.01—82 82,01—83 83,01—84 84,01—85 85,01—

utdebiteringshöjningar av 50 öre eller däröver skallekraft och total utdebitering Antal kommuner 114 9 6 7 6 4 49 195

fördelade

efter

Total utdebitering, kr/skr —13,99

14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99

3 1

23 1 2 1 2

1 21

22 3 3 3 3 3 17

23 1

utdebiteringsgräns än den framräknade, 16,08 kr, vilket i sin tur hade föranlett en något större bidragsgivning för 1966. Det förhållandet att de av kommittén framlagda förslagen inte tar i anspråk hela det för kommitténs förslag anvisade medelsbeloppet och att kostnaderna för det allmänna skatteutjämnande bidragssystemet 1966 med ca 24 milj. kr understiger vad systemet enligt alt. 4 skulle kosta synes öppna vissa möjligheter att genom en något ökad bidragsgivning u n d e r 1966 eliminera eller minska de förnämnda utdebiteringshöjningarna. Kommittén h a r sålunda undersökt om de b å d a inledningsvis nämnda vägarna är framkomliga. Vad först beträffar en justering av de i det föreslagna bidragssystemet ingående faktorerna så föreligger flera alternativ att välja mellan. Det är möjligt att höja skattekraftsgränserna eller bidragsprocenten, att sänka utdebiteringsgränsen eller att kombinera dessa åtgärder eller ett par av dem. Valet av alternativ bestämmes, förutom av kostnaderna, av den effekt som en ändring av den ena eller den andra faktorn h a r pä de ifrågavarande utdebiteringshöjningarna. Den verkan en höjning av skattekraftsgränsen eller bidragsprocenten skulle fä kan i någon mån bedömas ef-

37 1

17,00— 9 3 1

ter hur de ifrågavarande kommunerna fördelar sig efter skattekraft och total utdebitering. Denna fördelning framgår av ovanstående sammanställning i vad avser kommuner med en utdebiteringshöjning av 50 öre eller däröver. Alla i sammanställningen upptagna kommuner är belägna i skattekraftsomräde 1. Genom en höjning av skattekraftsgränsen i detta område med 5 procentenheter för primärkommunerna skulle inte m i n d r e än 146 kommuner fä ett ytterligare tillskott av skattekraft, 114 kommuner fulla 5 % av medelskattekraften. Kostnaden för en sådan ändring har beräknats till ca 30 milj. kr och överstiger alltså det belopp som kan anses vara disponibelt för ifrågavarande ändamål. Kommittén har inte ansett sig kunna rekommendera denna lösning eftersom en sådan bidragsgivning i första hand skulle vara till fördel för kommuner med förhållandevis låg eller måttlig utdebitering och skulle ställa alltför många kommuner med hög utdebitering utan ytterligare bidrag eller med ett otillräckligt sådant. En höjning av bidragsprocenten med 10 procentenheter (alt. 9) — en mindre höjning torde få alltför ringa verkan — skulle otvivelaktigt i betydande grad kunna minska utdebiteringarna i de flesta av de berörda kommunerna. Kost-

239 nåden för en sådan ändring belöper sig emellertid till ca 35 milj. kr. Även denna summa överstiger alltså de ca 24 milj. kr som kan anses stå till förfogande för nu diskuterade ändamål. Inte heller är pä grund av de stora kostnaderna, ca 44,5 milj. kr, en sänkning av utdebiteringsgränsen (alt. 8) i förevarande skattekraftsområde en framkomlig väg. Att lösa ifrågavarande problem genom att justera de i systemet ingående faktorerna synes således på grund av kostnadsramen inte möjligt. De angivna kostnaderna avser ändringar endast i skattekraftsområde 1. En ändring av bidragsprocenten eller utdebiteringsgränsen torde emellertid inte böra begränsas till detta område utan, om den skulle genomföras, avse landet i dess helhet. I så fall ökar, såsom kan utläsas av nyssnämnda tabell, kostnaderna ytterligare inte obetydligt. Kommittén har också undersökt vad ett slopande under 1966 — övergångsåret — av den i avsnitt 11.5.3 behandlade reduceringsregeln skulle ha för verkan i förevarande avseende. Självfallet skulle denna begränsas till kommuner med utdebitering u n d e r utdebiteringsgränsen. Effekten skulle vidare bli inte endast den att ifrågavarande utdebiteringshöjningar skulle elimineras utan även den att de berörda kommunerna skulle fä en från skatteutjämningssynpunkt inte motiverad sänkning av utdebiteringarna. Att slopa reduceringsregeln leder således inte till någon lösning av ifrågavarande problem. En annan tänkbar utväg att lösa förevarande övergångsproblem vore att låta skatteersättningarna till primärkommuner och landsting utgå, helt eller delvis, under ifrågavarande år. Kostnaderna härför måste emellertid bli mycket betydande. Som framgår av tabell 36 a utgör skatteersättningarna väsentliga belopp och de 24 milj. kr som kan anses

vara tillgängliga för ifrågavarande ändamål är uppenbarligen helt otillräckliga, även för en avtrappning av skatteersättningarna. Eftersom de ovan nämnda vägarna till lösning av ifrågavarande spörsmål inte är framkomliga har kommittén undersökt vilket resultat som skulle u p p n å s genom en särskild bidragsgivning till landstingskommunerna.

1 1 . 8 . 3 Overgångsbidrag till landstingskommunerna Kommittén har sålunda undersökt den verkan på ifrågavarande utdebiteringshöjningar som uppnås om ett särskilt bidrag, ett övergångsbidrag, år 1966 tilldelas de landsting som detta år enligt kommitténs förslag inte erhåller något tillskott av skatteunderlag eller till storleken understigande hälften av 1965 års tillskjutna skatteunderlag enligt kungörelserna om skatteersättning. Bidraget skulle grundas på ett tillskott av skatteunderlag som svarade mot hälften av det skatteunderlag landstingskommunen uppburit under 1965 enligt kungörelserna om skatteersättning med avdrag för tillskott enligt det av kommittén föreslagna skatteutjämningssystemet. Bidraget skulle utgöra produkten av detta extra tillskott av skatteunderlag och kommunens utdebiteringssats för 1966. Ett sådant övergångsbidrag skulle med utgångspunkt från de enligt 1962 års taxering föreliggande relationerna inte komma att utgå till följande landsting, nämligen Kronobergs läns, Kalmar läns norra och södra samt Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Skaraborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns landsting eftersom dessa erhåller tillskott av skatteunderlag enligt det föreslagna systemet som uppgår till minst hälften av förut utgående tillskott enligt kungörelserna om skatte-

240 Antal

primärkommuner nas få höjda

Utdebitering kr/skr

som 1966 kan utdebiteringar

beräk-

SkatteutjämEndast skatte- ningsbidrag och utjämningsbiövergångsbidrag utgår drag utgår

—12,99 13,00—13,99 14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99 17,00—17,99 18,00—18,99

10 42 72

110 130 73 3 440

ersättning (jämför tabell 36 a, kol. 10 och 11). I dessa län ingår emellertid endast 36 av de 195 kommuner som 1966 skulle få utdebiteringshöjningar av 50 öre eller däröver. Av de nämnda 36 kommunerna har endast 5 en utdebitering över utdebiteringsgränsen. I inte mindre än 159 av de ifrågavarande kommunerna skulle alltså genom övergångsbidraget utdebiteringshöjningarna minskas eller elimineras. Vad först kostnaderna för ett sådant övergångsbidrag beträffar må följande framhållas. Bidragsgivningen till landstingen skulle, såsom tabell 36 a (alt. 4a och alt. 4b) utvisar, öka med ca 42,8 milj. kr. Merkostnaden för den totala bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte stiger emellertid med ett mindre belopp. Detta beror pä att de för primärkommunerna beräknade totala utdebiteringarna pä grund av övergångsbidraget sjunker under det att den faktiska medelutdebiteringen för 1965 som enligt vad förut framhållits bestämmer utdebiteringsgränsen kvarstår oförändrad. Bidragsgivningen till såväl primärkommuner som landsting ökar frän 469,7 till 497,5 milj. kr. Nettoökningen av bidragsgivningen för 1966 stannar sålunda vid 27,8 milj. kr. Bidragsgivningen för 1966 (alt. 4b) skulle alltså endast med

10 45 75 107 105 41 383

ca 4 milj. kr överstiga kostnaden för bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte enligt alt. 4. Kommittén övergår härefter till att utreda den verkan övergängsbidraget h a r på de ifrågavarande utdebiteringshöjningarna. I avsnitt 11.7 visades i ett p a r sammanställningar h u r de primärkommuner som 1966 genom bidragsgivningens omläggning i förhållande till 1965 skulle få höjda utdebiteringar fördelar sig med hänsyn till de totala kommunala utdebiteringarna. Tabell 49 fördelar kommunerna efter den förändring av den totala utdebiteringen som skulle bli en följd av de 1966 i olika avseenden vidtagna åtgärderna, inkl. ifrågavarande övergångsbidrag till landstingen. Tabellen ger vid handen att 383 kommuner skulle få en höjning av utdebiteringarna och 623 en minskning. Av de kommuner i vilka utdebiteringarna skulle höjas är 311 landskommuner, 47 köpingar och 25 städer. Ovanstående sammanställning visar h u r ifrågavarande 383 kommuner fördelar sig efter utdebiteringens storlek. För jämförelsens skull har i sammanställningen inlagts de 440 kommuner som skulle erhålla utdebiteringshöjningar om övergångsbidraget inte utgick.

241 Antal primärkommuner som 1966 kan beräknas få utdebiteringshöjning med minst 50 öre Utdebitering kr/skr

—12,99 13,00—13,99 14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99 17,00—17,99

Endast skatteutjämningsbidrag utgår

Skatteutjämningsbidrag och övergångsbidrag u t g å r

6 23 34 60 54 18

6 21 31 50 42 4

... ... ... ... ... ...

Som framgår av sammanställningen har antalet primärkommuner som skulle erhålla utdebiteringshöjningar genom den ökade bidragsgivningen till landstingskommunerna minskat med 57. Man finner också av sammanställningen att det i första hand är kommuner i de högre utdebiteringsskikten som har fördel av övergångsbidragen. Antalet primärkommuner med utdebiteringar av 16 kr och däröver minskar således med 60 eller med ca 30 %. De primärkommuner som skulle erhålla en utdebiteringshöjning av 50 öre och däröver uppgår till 154, således alltjämt ett relativt stort antal. Hur dessa kommuner fördelar sig efter utdebiteringen framgår av ovanstående sam-

manställning. Av ifrågavarande kommuner är 129 landskommuner, 24 köpingar och 1 stad. I sammanställningen h a r upptagits även de kommuner som skulle erhålla utdebiteringshöjning med minst 50 öre om övergångsbidraget inte utgick. En god bild av övergångsbidragets effekt på ifrågavarande utdebiteringar ger även en jämförelse mellan siffrorna i nedanstående sammanställning och i sammanställningen å sidan 238. Man finner sålunda inte endast att antalet primärkommuner med en utdebiteringshöjning av minst 50 öre m i n s k a r med 41, alltså med ungefär en femtedel, utan även att utdebiteringarna i hög grad förskjuts nedåt.

Primärkommuner med utdebiteringshöjningar av 50 öre eller däröver fördelade efter skattekraft och total utdebitering.övergångsbidrag till landstingen utgår (alt. 4b) Skattekraft i % av medelskattekraften —80 80,01—81 81,01—82 82,01—83 83,01—84 84,01—85 85,01—

Antal kommuner

Total utdebitering, kr/skr —13,99

14,00—14,99

90 7 5 8 4 4 36

22 1

19 1 2 1 2 1 5

32 1

3 1

15,00—15,99 16,00—16,99

17,00— 2 1

15 3 3 4 1 3 13

242 Primärkommunerna fördelade utdebiteringen —13,99 antalet kommuner alt 4 a alt. 4 b folkmängd, alt. 4 a alt. 4 b

efter den totala 14,00—16,99 17,00—19,99

89 97

720 751

197 158

1 312 1 337

4 357 4 753

1 873 1 452

1 OOO-tal

Det ifrågavarande övergångsbidraget till landstinget finner stöd också i flera a n d r a omständigheter. F ö r det första är givetvis bidragsgivningen av inte ringa betydelse för de b e r ö r d a landstingen och underlättar foldern övergängen från det tidigare systemet med bidrag i form av skatteersättning. Vad övergängsbidraget betyder i utdebiteringshänseende för landstingsk o m m u n e r n a visas av tabell 29. Till följd av att skatteutjämningsbidragen understiger de 1965 utgående skatteersättningarna stiger medelutdebiteringen i riket från 5,13 till 5,41 kr per skattekrona. Den nu ifrågakomna ytterligare bidragsgivningen till landstingen minskar detta medeltal med 15 öre till 5,26 kr och högsta höjningen av länsmedelutdebiteringen med 30 öre, från 69 till 39 öre. Övergångsbidragets inverkan på de enskilda primärkommunernas totala utdebiteringar visas av tabell 30 (kol. 8). Den skatteutjämnande effekten av övergängsbidraget framgår av en jämförelse mellan tabellerna 47 och 50 samt av tabellerna 39—43. Hur kommunerna skulle fördela sig efter den totala utdebiteringen 1966 om övergängsbidrag utgick framgår av tabell 50. Detta, ävensom folkmängdens fördelning efter den totala utdebiteringen, belyses även av ovanstående sammanställning där för jämförelsens skull också angivits den fördelning som erhålles om övergångs-

bidrag inte utgick (se tabell 47 j . Sammanställningen ger vid handen att övergängsbidraget h a r en viss skatteutjämnande verkan. Hur folkmängden fördelar sig efter utdebiteringen framgår vidare av tabell 43. (Se även sid. 233.) Tabellerna 47 och 50 visar vidare att utdebiteringarnas medianvärde sjunker frän 15,90. per skattekrona till 15,77 kr. Städernas medianvärde sjunker med 23 öre. För köpingarnas och landskommunernas del är ifrågavarande minskning 9 resp. 11 öre. Ett studium av tabellerna 39—41 visar den ifrågavarande bidragsgivningens skatteutjämnande verkan för de olika kommunslagen, skattekraftsområdena och skattekraftsklasserna. Denna verkan framgår också av de kvartilavstånd som anges i tabell 42. I skattekraftsområde 1 minskar kvartilavståndet med 6 öre per skattekrona; i de övriga två skattekraftsområdena förblir kvartilavståndet oförändrat. För riket i dess helhet minskar kvartilavståndet med 4 öre. Vad städer och landskommuner beträffar undergår avstånden ungefär samma förändring, en minskning med 5 resp. 6 öre. Köpingarnas kvartilavstånd ökar med 2 öre. För de olika skattekraftsklasserna minskar kvartilavstånden med 7—9 öre. Ett övergångsbidrag av angiven art år 1966 till landstingen är som framgått av det föregående främst motiverat av följande omständigheter. För det

243 första minskas de höjningar av landstingens utdebiteringar som orsakas genom bidragsgivningens omläggning och därmed höjningarna av de totala utdebiteringarna. Man får en smidigare övergång från en bidragsgivning i form av skattelindringsbidrag och skatteersättningar till en bidragsgivning i skatteutjämnande syfte. För det andra bid r a r övergångsbidraget till att 1966 års bidragsgivning får en bättre skatteutjämningseffekt än som eljest skulle varit fallet. I detta sammanhang vill kommittén framhålla att det ligger i sakens natur att kommittén begränsat sina undersökningar i förevarande avseende till 1966. Redan följande år kommer nämligen primärkommunerna överlag i en bättre ekonomisk situation genom att staten övertar ytterligare 1/5 av kostnaderna för rätts- och ordningsväsendet. Detta h a r den verkan att de relativt kraftiga utdebiteringshöjningar som i vissa fall skulle förekomma i förhållande till 1965 i väsentlig mån reduceras. Under åberopande av det ovan anförda föreslår kommittén att ett övergångsbidrag under 1966 skall utgå till landstingskommunerna. Bidraget skall utgöra produkten av landstingskommunens utdebitering för 1966 och ett tillskott av skatteunderlag. Tillskottet skall motsvara hälften av det skatteunderlag som kommunen med stöd av kungörelserna om skatteersättning i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer erhållit för 1965 med avdrag för det skatteunderlag som tillfaller kommunerna enligt det av kommittén föreslagna skatteutjämningssystemet.

11.8.4 Overgångsbidrag till de borgerliga p r i m ä r k o m m u n e r n a Trots övergångsbidragen till landstingskommunerna skulle såsom framgått av

avsnitt 11.8.3 de beräknade totala utdebiteringarna för år 1966 i 383 borgerliga primärkommuner komma att överstiga de för 1965 beräknade utdebiteringarna, i 154 fall med 50 öre eller mer (tabell 49). Då det såsom förut framhållits ligger i sakens natur att en omläggning av bidragsgivningen som den föreslagna måste leda till en omfördelning av bidragsmedlen mellan kommunerna och då de nämnda 154 kommunerna utgör endast ca 15 % av hela antalet kommuner synes resultatet av bidragsgivningen i dess helhet kunna godtas, i all synnerhet som endast ett fåtal av dessa kommuner skulle erhålla utdebiteringar som i någon högre grad översteg medelutdebiteringen. För att underlätta övergången till det föreslagna bidragssystemet har kommittén emellertid ansett det angeläget att genom ett särskilt övergångsbidrag till de borgerliga primärkommunerna undanröja de ifrågavarande utdebiteringshöjningarna i de fall där utdebiteringarna skulle komma att överstiga utdebiteringsgränsen. Beträffande bidragets utformning hänvisas till kapitel 15. Vid en bidragsgivning enligt alt. 4 b (skatteutjämningsbidrag och övergångsbidrag till landstingen) skulle 129 kommuner erhålla utdebiteringshöjningar i förhållande till 1965 och utdebiteringar som översteg den för år 1966 beräknade utdebiteringsgränsen, 16,08 k r / s k r . Dessa kommuner fördelar sig på utdebiteringsklasser på sätt sammanställningen överst å sid. 244 visar. Genom ett övergångsbidrag till primärkommunerna av nyss nämnt slag skulle 95 av ifrågavarande kommuner erhålla utdebiteringar som något understiger de för 1965 beräknade; de ifrågavarande utdebiteringshöjningarna för dessa kommuner skulle alltså undanröjas. Återstående 34 kommuner skulle visserligen få utdebiteringshöjningar

244 Total k o m m u n a l utdebitering Kommuner

Antal 16,09—16,50

16,51—17,00

17,01—17,50

17,51—18,00

18 30 81

4 13 29

11 5 29

3 6 17

6 6

men deras utdebiteringar skulle med ett undantag inte komma att överstiga utdebiteringsgränsen. Som framgår av redogörelsen för bidragets tekniska utformning i kapitel 15 är det inte möjligt att åstadkomma att bidragsgivningen medför den effekten att utdebiteringarna ifråga sammanfaller med utdebiteringsgränsen. Kommittén h a r däremot inte funnit det påkallat att genom en schablonregel undanröja de utdebiteringshöjningar som övergången till det nya bidragssystemet medför för kommuner med utdebitering under utdebiteringsgränsen. Antalet sådana kommuner med en utdebiteringshöjning av 50 öre eller däröver uppgår efter den förenämnda särskilda bidragsgivningen till landstingen till 118. Av dessa kommuner är en stad och 12 köpingar. Kommunerna fördelar sig med hänsyn till utdebitering och skattekraft på sätt framgår av nedanstående sammanställning. Som synes av sammanställningen överstiger utdebiteringshöjningen i 56

Utdebitering, kr/skr

fall 75 öre. Högsta höjning är 1,24 kr. I elva fall skulle fråga bli om utdebiteringshöjning med 1 kr eller däröver; av dessa elva kommuner skulle endast 4 erhålla en utdebitering över 15 kr/skr. Under åberopande av vad sålunda anförts föreslår kommittén att under 1966 ett särskilt övergångsbidrag skall utan prövning utgå till de borgerliga primärkommuner som genom övergången från n u gällande bidragssystem med skatteersättningar och skattelindringsbidrag till det föreslagna systemet med skatteutjämningsbidrag kan beräknas erhålla utdebiteringshöjning. Kommunens utdebitering skall omräknas med hänsyn till de förändringar i dess utdebiteringsbehov som kan föranledas av kommitténs förslag till avveckling av skatteersättningar och skattelindringsbidrag samt till ändrad kostnadsfördelning ifråga om folkpensionskostnaderna. Av tekniska skäl måste dessa beräkningar göras på grundval av 1965 års förhållanden. Förutsättning för bidrag skall vara att den omräknade samman-

Utdebiteringshöjning (efter övergångsbidrag till l a n d s tingen) i k r

Antal kommuner

0,50—0,74

0,75—0,99

1,00—

.... .... .... .... ....

3 10 19 26 4

3 6 10 21 5

5 2 4

6 21 31 51 9

Summa

—13,00 13,01—14,00 14,01—15,00 15,01—16,00 16,01—16,08

• Summa

245 Primärkommunerna fördelade utdebiteringen —13,99

14,00—16,99

17,00—

110 89 97 97

571 720 751 773

325 197 158 136

582 1 312 1 337 1 337

4 318 4 357 4 753 4 892

2 642 1 873 1 452 1 313

antal kommuner 1965 alt. 4 a alt. 4b alt. 4c folkmängd, 1965 alt. 4 a alt. 4 b alt. 4c

efter den totala

1 OOO-tal

lagda utdebiteringen i kommunen överstiger utdebiteringsgränsen. Om den n ä r m a r e utformningen av bidraget hänvisas till kapitel 15. Kostnaden för en sådan övergångsvis anordnad bidragsgivning till primärkommunerna h a r beräknats till 13 milj. kr. Betydelsen för de enskilda kommunerna av det nu föreslagna övergångsbidraget belyses av tabell 30 (alt. 4 c, kol. 9 ) . Övergångsbidragets skatteutjämnande effekt kan utläsas av tabellerna 39—42. Kommunernas fördelning efter förändringen av den totala utdebiteringen i förhållande till utdebiteringen för år 1965 och deras fördelning efter den totala utdebiteringen år 1966 framgår av tabellerna 52 och 53. I ovanstående sammanställning anges fördelningen i sistnämnda avseende såväl för förevarande alternativ som för alt. 4 a och 4 b. Sammanställningen ger vid handen att övergångsbidragen har en viss skatteutjämnande effekt. Av tabellerna 50 och 53 framgår att utdebiteringarnas medianvärde sjunker från 15,77 till 15,70 k r / s k r eller med 7 öre. Anmärkningsvärt är att medianvärdet för köpingarna minskar med 17 öre medan samtidigt kvartilavståndet för dessa utdebiteringar såsom fram-

går av tabell 42 ökar kraftigt. Ökningen av kvartilavståndet förklaras av att övergångsbidraget medför en förskjutning nedåt av antalet kommuner med utdebiteringar mellan 16 och 17 k r (se tabellerna 50 och 53). Minskningen av städernas och landskommunernas utdebiteringar stannar vid 6 resp. 3 öre.

11.9 Kostnaderna för ningen. Bidragsmedlens

bidragsgivfördelning

Kostnaderna för bidragsgivningen framgår av tabellerna 36 a och 51. En bidragsgivning enligt alt. 4 kostar 493,8 milj. kr. Alt 4 c ställer sig något d y r a r e beroende på de vid sidan av skatteutjämningsbidragen utgående övergångsbidragen till landstingskommuner och borgerliga primärkommuner. Den totala kostnaden för alternativet uppgår till 510,6 milj. kr, varav 42,8 milj. kr i övergångsbidrag till landstingskommunerna och 13,0 milj. kr. i övergångsbidrag till de borgerliga primärkommunerna. Den extra bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte torde komma att bli av mycket begränsad omfattning. Ifråga om bidragens fördelning mellan kommuner av olika slag, med olika skattekraft och i olika skattekraftsområden hänvisas till tabell 36 a. Av de nämnda tabellerna framgår att

246 Län

Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Västernorrlands Jämtlands Västerbottens . Norrbottens

Skatteutjämningsbidrag och överSkatteutjämningsbidrag och utdebite- gångsbidrag samt ringar enligt alt. i utdebiteringar enligt alt 4 c 1 000 kr

kr/inv.

kr/skr

utdeb

1 000 kr

utdeb

15 287 27 956 9 938 12 773 40 704 34 303 51 748 55 805

96 119 185 88 144 249 217 213

2,62 3,36 6,03 2,31 3,27 6,91 5,62 4,06

15,35 15,69 15,74 15,53 15,66 15,70 15,07 15,83

14533 27 248 9 851 12 863 39 819 34 051 50 581 54 257

15,98 16,39 16,47 16,31 16,35 16,40 15,69 16,41

enligt alt. 4 landstingen uppbär 82,8 milj. kr eller ca 17 %, städerna 97,8 milj. kr eller ca 20 %, köpingarna 27,4 milj. kr eller ca 5 % och landskommunerna 285,8 milj. kr eller ca 58 %. I de angivna beloppen för städer, köpingar och landskommuner ingår beräknade bidrag till de kyrkliga kommunerna. Tabell 51 utvisar att bidragen enligt alt. 4 uppgår till 65 kr per invånare i riket. I detta avseende föreligger stora skiljaktigheter mellan skattekraftområdena: 47 kr i skattekraftsområde 1, 185 kr i skattekraftsområde 2 och 222 kr i skattekraftsområde 3. Räknat i kronor per skattekrona innebär bidragsgivningen för riket i dess helhet en nedsättning av utdebiteringarna i förhållande till vad som skulle gällt om skatteersättning och skattelindringsbidrag inte utgått med 1,31 kr per skattekrona. Motsvarande siffror för skattekraftsområdena är: 0,92 kr för skattekraftsomräde 1, 4,54 kr för skattekraftsområde 2 och 4,50 kr för skattekraftsområde 3.

Bidragsgivningen är relativt sett rikligast till Gotlands län och de fyra nordligaste länen. I ovanstående sammanställning har upptagits de län där bidragsgivningen motsvarar mer än 2 kr per skattekrona. I sammanställningen anges även de enligt alt. 4 c utgående bidragen. (Om innebörden av de båda alternativen hänvisas till avsnitt 11.2) Det må uppmärksammas att bidrag enligt all. 4 inte utgår till 63 primärkommuner (6,3 % av samtliga) med en sammanlagd folkmängd av ca 1,9 miljoner invånare den 1 jan. 1962 (25,4 % av rikets folkmängd). Bland dessa kommuner är Stockholms stad. Inte heller utgår bidrag till följande landsting, nämligen Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs läns landsting. Anledningen härtill är främst att dessa primärkommuner och landsting har god skattekraft. För primärkommunerna gäller dessutom att dess utdebitering ligger under utdebiteringsgränsen.

KAPITEL 12

Några faktorer som p å v e r k a r k o s t n a d e r n a för bidragsgivning i s k a t t e u t j ä m n a n d e syfte

12.1 Förändringar i skatteunderlag och utdebitering I anslutning till kapitel 11 redovisas kommunernas beräknade utdebiteringar bland annat för åren 1965 och 1966 ävensom för det fall att skatteutjämningssystemet genomförts samt staten helt övertagit kostnaderna för polis- och rättsväsendet och tolagsersättningarna i dess helhet avvecklats. Beräkningarna av utdebiteringarna bygger på skatteunderlaget enligt 1962 års taxering och utdebiteringsbehovet för år 1963. Endast de förändringar i utdebiteringsbehovet h a r beaktats som följer av den ändrade kostnadsfördelningen mellan stat och kommun till följd av polis- och rättsväsendets förstatligande, tolagsersättningarnas, skatteersättningarnas och skattelindringsbidragens avveckling samt kommitténs förslag i fråga om ändrad fördelning av kostnaderna för folkpensioneringen och vissa andra åtgärder som berör sistnämnda kostnader. (Se härom avsnitt 11.2.) De ifrågavarande beräkningarna är således statiska i vad gäller utdebiteringsbehovet i övrigt. Som framhållits i kapitel 9 innebär det föreslagna bidragssystemets anknytning till skattekraft och utdebitering både värdebeständighet och standardföljsamhet. Det är givetvis dä av intresse att veta h u r förändringar i skatteunderlag och utdebiteringsbehov påverkar kostnaderna för bidragsgivningen i skat-

teutjämnande syfte. Några synpunkter i dessa avseenden lämnas därför i det följande. En allmän lika ökning av skatteunderlaget per invånare medför givetvis samma relativa ökning av medelskattekraft och samtliga kommuners skattekraft. Även tillskott av skatteunderlag på grund av brist på skattekraft enligt reglerna för det föreslagna bidragssystemet ökar i samma grad. Vid oförändrade utdebiteringar medför således en allmän ökning av skatteunderlaget samma relativa ökning av skatteutjämningsbidraget pä grund av brist på skattekraft. Även skatteutjämningsbidraget på grund av hög utdebitering ökar relativt sett lika mycket. Om den allmänna ökningen av skatteunderlaget — antag att denna genomsnittligt är 10 procent — ä r starkast bland kommuner med läg skattekraft, blir emellertid ökningen av skatteutjämningsbidraget lägre än 10 procent pä grund av den minskning av skillnaderna i skattekraft som samtidigt sker. Skulle däremot ökningen vara starkast hos de skattekraftsstarka kommunerna blir ökningen av bidragsgivningen u n d e r eljest oförändrade förhållanden större än 10 procent. En allmän lika ökning av kommunernas utdebiteringssatser, exempelvis med 10 procent, medför motsvarande höjning av medelutdebiteringen, dvs. utdebiteringsgränsen enligt det föreslagna bidragssystemet. Därvid ökar bidragsgivningen för hög utdebitering vid oför-

248 ändrat skatteunderlag likaledes i samma grad, 10 procent. Även bidraget på grund av brist på skatteunderlag ökar med 10 procent. Om den allmänna ökningen av utdebiteringarna ä r förenad med en ytterligare ökning av utdebiteringarna hos kommuner med förhållandevis låga utdebiteringar (under utdebiteringsgränsen), blir ökningen av bidragsgivningen på grund av hög utdebitering m i n d r e än 10 %, eftersom skillnaderna i utdebitering minskar. Mellan åren 1963 och 1964 ökade medelskatteunderlaget i riket från ca 50 till ca 55 skr/inv. (se tabell 14). Samtidigt steg utdebiteringarnas medianvärde från 16,08 till 17,09 kr/skr. Kommittén h a r ansett det vara av värde att i förevarande sammanhang något belysa innebörden av denna utveckling. I tabell 54 redovisas för ett urval kommuner skattekraften enligt 1962 och 1963 års taxeringar, beslutad total utdebitering för åren 1963 och 1964 samt beräknad total utdebitering enligt alt. 4 och alt. 4 d. Alternativen skiljer sig från v a r a n d r a därutinnan att alt. 4 bygger pä ett beräknat utdebiteringsbehov för är 1963 och alt. 4 d på ett beräknat utdebiteringsbehov för är 1964. Tabellen belyser således förändringarna i skattekraft och utdebitering mellan 1963 och 1964 samt därav följande ä n d r i n g a r i total utdebitering enligt alt. 4. Av tabell 55 framgår att utdebiteringarnas medianvärde för samtliga primärkommuner ökade med 1,01 kr/skr mellan åren 1963 och 1964 eller från 16,08 till 17,09 kr. Enligt alt. 4 är medianutdebiteringen 15,48 kr. Enligt alt. 4 d ökar den med 0,97 till 16,45 kr. Kvartilavstånden för utdebiteringarna kan med hjälp av tabellens uppgifter för samtliga p r i m ä r k o m m u n e r beräknas till 2,54 k r / s k r för år 1964, till 1,66 enligt alt. 4 och till 1,86 enligt alt. 4 d. Utdebiteringsgränsen h a r i alt. 4 be-

räknats till 15,00 kr och i alt. 4 d till 16,00 kr. Såväl medelskattekraft som medelutdebitering är som framgått av det föregående högre i all. 4 d än i alt. 4. Bada faktorerna inverkar på kostnaderna för skatteutjämningsbidragen. Dessa ökar från totalt 482 milj. kr enligt all. 4 till 526 milj. kr enligt all. 4 d eller med ca 9 %. Att ökningen stannar vid detta procenttal, trots att medelskattekraften ökade med ca 10 % mellan 1962 och 1963 års taxeringar och medelutdebiteringen med en krona, talar för att en förhållandevis större ökning i skattekraft ägt rum bland kommuner med låg skattekraft än bland kommuner med hög skattekraft. Detta bestyrkes av att bristen på skatteunderlag hos de i urvalet ingående kommunerna endast ökade med 2,6 % mellan 1962 och 1963 års taxeringar medan medelskattekraften som nämnts ökade med 10 %. I skattekraftsområde 1 skulle en obetydlig minskning av bidragen ske, från 301 milj. kr enligt alt. 4 till 300 milj. kr enligt alt. 4 d. I skattekraftsområde 2 ökar bidragen med 27 % från 109 till 138 milj. kr och i skattekraftsområde 3 med 22 % från 72 till 88 milj. kr. Bidragen till landstingskommunerna ökar med 18 % från 83 till 98 milj. kr. Sistnämnda ökning är betydligt större än ökningen av medelskattekraften, vilket sammanhänger med de kraftiga höjningarna av landstingens utdebiteringar för är 1964. Bidragen till städerna och köpingarna som till övervägande del utgår på grund av hög utdebitering ökade med knappt 2 % från 121 till 123 milj. kr trots en betydligt större relativ ökning av medelutdebiteringen. Detta torde sammanhänga med att medelutdebiteringens ökning främst h ä r r ö r från utdebiteringsökningar bland städer och köpingar med förhållandevis låg utdebitering eller bland andra kommuner. Bidragen

249 till landskommunerna ökade med ca 10 %, från 278 till 305 milj. kr. Den relativa ökningen var således av samma storlek som förändringen i medelskattekraft trots utdebiteringshöjningarna mellan 1963 och 1964. Såväl bidragsgivningen pä grund av brist på skattekraft som bidragsgivningen på grund av hög utdebitering ökar. ökningen i det senare hänseendet har dock mindre betydelse för den totala relativa ökningen till landskommunerna, eftersom denna bidragsgivning utgör en mindre andel (ca 20 % enligt alt. 4 d) av bidragen till dessa kommuner. Av särskilt intresse är att undersöka vad en minskning av kommunernas skatteunderlag genom en ortsavdragsreform skulle innebära. Om man antar att medelskattekraften genom en höjning av ortsavdragen minskar med 5 skattekronor per invånare från t. ex. 50 till 45 skr/inv. så medför detta — vid ett system utformat i enlighet med kommitténs förslag — för primärkommuner i skattekraftsområde 1 att skattekraftsgränsen, som här uppgår till 80 procent av medelskattekraften i riket, sjunker från 40 till 36 skr/inv. I skattekraftsområdena 2 och 3 sänks skattekraftsgränsen genom höjningen av ortsavdragen frän 50 till 45 resp. från 57,50 till 51,75 skr/inv. Skattekraftsgränserna sjunker sålunda med 4,00, 5,00 resp. 5,75 skr/inv. inom de tre områdena. Av erfarenhet från tidigare ortsavdragsreformer vet man att skattekraften i kommuner med brist på skattekraft som regel minskar något mindre än i kommuner som är bättre tillgodosedda på skatteunderlag om man mäter minskningen i antal skr/inv. Procentuellt sett är emellertid skattekraftsminskningen vida större i de förstnämnda kommunerna än i de senare. Genomsnittligt kan man under de givna förutsättningarna uppskatta minskningen av skattekraft till ca 4,50

skr/inv. i kommunerna med brist på skattekraft. Detta innebär att det tillskjutna skatteunderlaget ökar i skattekraftsområde 1 men minskar i de båda övriga skattekraftsområdena. Totalt för hela riket kan höjningen av ortsavdragen endast betyda en mindre förändring av det av staten tillskjutna skatteunderlaget. Om ingen särskild kompensation lämnas till kommunerna vid ortsavdragshöjningen medför detta vid oförändrade utgiftsbehov för kommunerna att deras utdebiteringar stiger. Det sammanlagda skatteutjämningsbidraget till kommuner med brist på skatteunderlag kommer härigenom att öka. I någon mån kan detta motverkas av minskade skatteutjämningsbidrag pä grund av hög utdebitering till kommuner med god skattekraft och hög utdebitering. Utan det föreslagna skatteutjämningssystemet skulle en ortsavdragshöjning innebära att skatteunderlagsbortfallet som regel skulle bli relativt sett väsentligt större i kommuner med läg skattekraft än i kommuner med god tillgäng på skatteunderlag. Om kompensation av staten ej ges för skatteunderlagsbortfallet skulle detta medföra att de erforderliga utdebiteringsökningarna blir väsentligt större i de förstnämnda än i de sistnämnda kommunerna. I enskilda fall kan det bli mycket betydande skillnader i erforderliga utdebiteringsökningar. En tillämpning av kommitténs förslag innebär däremot — om hänsyn ej tas till reduceringsregeln — att för en var kommun med brist på skattekraft det totala skatteunderlaget, dvs. inkl. det av staten tillskjutna skatteunderlaget, reduceras relativt sett exakt lika mycket som medelskattekraften i riket och detta oavsett om skatteunderlagsbortfallet för den enskilda kommunen blir stort eller litet och oavsett skattekraftsområde. Härtill kommer att kommuner med hög utdebitering och för vilka den erforder-

250 liga utdebiteringsökningen överstiger den genomsnittliga som regel får ett förbättrat skatteutjämningsbidrag på grund av hög utdebitering medan motsatsen blir fallet för kommuner med liten erforderlig utdebiteringsökning. Allt detta samverkar till att skillnaderna i de erforderliga utdebiteringsökningarna mellan n ä m n d a grupper av kommuner blir obetydliga vid en tillämpning av kommitténs förslag.

12.2 Andrad

kommunindelning

I kapitel 1 h a r omnämnts att det finns olika metoder att komma till rätta med orsakerna till ekonomiska olikheter mellan kommunerna, metoder som direkt eller indirekt leder till en utjämning av skattetrycksskillnaderna. Bland de åtgärder som planerats för att förbättra betingelserna för den kommunala verksamheten och för att rada bot på de svårigheter i vilka framför allt många av de m i n d r e bärkraftiga kommunerna befinner sig h a r u n d e r senare tid en ändring av den nuvarande kommunala indelningen statt i förgrunden. I sammanhanget erinrade kommittén om att 1962 års riksdag fastställt principer för uppgörande av planer pä en ny kommunindelning. På frivillig väg -— genom kommunalt samarbete och genom sammanläggning av kommuner — skulle skapas näringsgeografiskt sammanhängande regioner, kommunblock, vilka med vissa modifikationer skulle byggas upp omkring centralorter och omfatta de områden som kommersiellt, ekonomiskt och kommunikationsmässigt hörde samman med dessa centra. Konstitutionsutskottet framhöll i sitt utlåtande (1962:1) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n r 180 till 1962 års riksdag angående översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner att det läg i sakens natur att

det förevarande omfattande interkommunala samarbetet i många fall kunde väntas leda till att fråga uppkom om sammanläggning av de samverkande kommunerna. I avseende till möjligheten att det interkommunala samarbetet ledde till kommunsammanläggning borde enligt utskottets mening eftersträvas att samarbetet i största möjliga utsträckning erhöll en sådan inriktning att de berörda kommunerna eller kommundelarna tillsammans var lämpliga som underlag för nya kommunbildningar. Utskottet fann det därför nödvändigt att en fast grundval skapades för framtida sammanläggningar av kommuner och biträdde propositionens förslag att planer skulle upprättas för en ny kommunindelning i syfte att ge kommunerna och andra myndigheter vägledning beträffande den från skilda synpunkter mest ändamålsenliga inriktningen av de interkommunala samarbets- och sammanläggningssträvandena. I enlighet härmed godtogs av utskottet och riksdagen ett lagförslag att inom varje län skulle finnas en dylik plan, fastställd av Kungl. Maj:t, och att förslag därtill skulle upprättas av länsstyrelsen. Sådana förslag h a r u n d e r 1963 av länsstyrelserna översänts till Kungl. Maj:t. Kommittén h a r låtit undersöka hur en kommunindelning enligt förslaget om kommunblocksbildning skulle inverka på en bidragsgivning i skatteutjämnande syfte enligt det av kommittén föreslagna bidragssystemet. Beräkningarna avser de av länsstyrelsen föreslagna kommunblocksbildningarna. De förändringar i dessa förslag som föranletts av departementsbehandlingen har inte kunnat iakttas. De torde dock vara utan betydelse för den h ä r ifrågavarande bedömningen. Antalet kommunblock är, såsom framgår av avsnitt 4.8 337, varav 287 i skattekraftsområde 1, 30 i område 2 och 20 i område 3. Resultatet av

251 kommitténs undersökningar framgår av tabellerna 56—59. Vad de enskilda kommunblocken beträffar framgår skillnaderna mellan 1965 års beräknade utdebiteringar och utdebiteringarna enligt alt. 4 av tabell 56. Endast ett kommunblock, Munkfors i Värmlands län, fär enligt all. 4 en total utdebitering över 18 kr/skr, medan den beräknade utdebiteringen för 1965 i 51 kommunblock uppgår till eller överstiger detta belopp. I Munkfors reduceras dock utdebiteringen enligt all. 4 från 19,05 till 18,23 kr. Kommunblockens fördelning efter den totala utdebiteringen 1965 och enligt alt. 4 framgår av tabellerna 57 och 58. F ö r 125 kommunblock är utdebiteringarna 1965 lägst 17 kr. Enligt alt. 4 minskar antalet till 22. Huvudparten av kommunblocken, 238 av 337, får enligt alt. 4 en utdebitering mellan 15 och 17 kr/skr. Förändringen av den totala utdebiteringen framgår av tabell 59. Av de 55 kommunblock som får höjd utdebitering h a r efter ökningen 2 en utdebitering u n d e r 14 kr, 14 en utdebitering mellan 14 och 15 kr, 32 en utdebitering mellan 15 och 16 kr samt 7 en utdebitering mellan 16 och 17 kr. En jämförelse mellan nuvarande primärkommuners och kommunblockens fördelning efter den totala utdebiteringens storlek enligt alt. 4 visar att en betydande minskning av spridningen i utdebitering sker genom en indelnings-

ändring som bygger på ifrågavarande kommunblock. Av primärkommunerna får 75 % en utdebitering mellan 14 och 17 kr, medan 88 % av kommunblocken får en utdebitering inom dessa gränser. Den minskade spridningen framgår även av kvartilavständen. Enligt alt. 4 är kvartilavståndet för primärkommunerna 1,87 och för kommunblocken 1,31 kr/skr. En indelning av kommunerna på grundval av den ifrågavarande kommunblocksbildningen synes således reducera skillnaderna i utdebitering mellan primärkommunerna. Samtidigt minskar även nuvarande skillnader i skattekraft mellan kommunbildningarna, vilket följer redan av de principer som ansetts böra vara vägledande vid indelningen. Bada förhållandena inverkar på kostnaderna för bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte. Enligt tabell 51 har skatteutjämningsbidragen till primärkommunerna enligt alt. 4 beräknats till 411 milj. kr, varav 157 milj. kr på grund av hög utdebitering och 254 milj. kr på grund av brist på skatteunderlag. Vid den föreslagna indelningen i kommunblock har skatteutjämningsbidragen på grund av hög utdebitering beräknats till 168 milj. kr, således en ökning med 11 milj. kr, samt bidraget på grund av brist på skatteunderlag till 205 milj. kr, en minskning med 49 milj. kr. Totalt skulle alltså bidragen under angivna förutsättningar minska med 38 milj kr.

KAPITEL 13

Synpunkter på den speciella statsbidragsgivningen

13.1 Allmänna

synpunkter

13.1.1 Nuvarande brister De nuvarande speciella statsbidragen har tillkommit vid skilda tidpunkter. Deras utformning har influerats av många olika synpunkter. Avgörande för bidragens storlek har sålunda ofta varit det aktuella statsfinansiella läget. I många fall har även kommunernas ekonomiska bärkraft beaktats på det sättet att bidragen skatteunderlagsgraderats. På bidragsgivningens gestaltning har vidare inverkat den uppfattningen att kostnaderna för verksamheten i fråga kan fördelas mellan staten och kommunerna efter statens större eller mindre intresse av hur uppgiften fullgöres; ju större det statliga intresset ansetts vara desto större medinflytande har man velat tillförsäkra staten på handhavandet av den understödda verksamheten. Bidragsreglernas innehåll har bestämts inte minst av statens önskan om garantier för att bidragen erhåller en från statens synpunkt avsedd användning. Det är därför inte förvånande att finna att gällande bidragssystem blivit synnerligen komplicerat. Antalet bidrag är mycket stort. Inte sällan utgår bidrag till högst begränsade ändamål och med belopp som för kommunerna är praktiskt taget betydelselösa. Bidragsreglerna är både formellt och materiellt mycket olika utformade. Vanligen har varje bidrag reglerats för sig i en särskild författning. Bidragsgrun-

derna är inte enhetliga. Prövningen av bidragsgivningen handhas av ett stort antal statliga myndigheter. Dessa är tvungna att utföra en detalj- och sifferkontroll som inte är betingad av deras intresse att följa den understödda kommunala verksamheten som sådan utan är en följd av själva bidragsgivningen. Särskilt betungande för kommunerna är det arbete som måste utföras för att erhålla underlag för ansökningar eller rekvisitioner av statsbidrag, ett arbete som inte oväsentligt försvåras av den olika utformningen av bidragsbestämmelserna. Det finns emellertid nackdelar av än allvarligare art. De detaljerade kontrollbestämmelserna innebär sålunda i många fall en betydande inskränkning av den kommunala självstyrelsen. Därtill kommer, såsom påpekats bland andra av allmänna statsbidragsutredningen, att understöd av vissa speciella kommunala verksamhetsgrenar i praktiken kan medföra att sädana grenar av kommunalförvaltningen ges oberättigat företräde framför andra, i den särskilda kommunen kanske lika trängande arbetsuppgifter. Härigenom, har det sagts, sker en olycklig påverkan på kommunernas bedömande av hur den kommunala verksamheten bör utvecklas med hänsyn till de speciella förhållandena i varje särskild kommun. Kommunerna bör i princip utforma sin verksamhet efter en förutsättningslös prövning av de lokala behoven. Genom att de speciella bidragen ger vissa förvaltningsgrenar företräde kan dessa erhålla stör-

253 re tyngd i den kommunala verksamheten än som är motiverad av de lokala förhållandena. Allmänna statsbidragsutredningen har i sitt principbetänkande (SOU 1952: 44) lämnat en ingående redogörelse för det då gällande statsbidragssystemets praktiska innebörd. De förändringar som skett av systemet sedan utredningen 1952 framlade sitt betänkande torde inte vara sä väsentliga att de i stort rubbar de slutsatser som utredningen kom fram till. Dessa innebar i korthet följande. I fråga om ansöknings- och rekvisitionsförfarandet framhöll utredningen bland annat att sammanräknades allt det arbete som i landets alla kommuner föranleds av de statliga driftbidragsärendena rörde det sig uppenbarligen om en arbetsvolym av stor omfattning. De totala kostnaderna för landets kommuner för det administrativa och kamerala arbete som åvilade dem enligt gällande statsbidragsbestämmelser torde vara betydande och det föreföll uppenbart att dessa kostnader åtminstone beträffande vissa särskilda statsbidrag icke stod i rimlig proportion till bidragsbeloppet. Gällande bidragssystem medförde därför en avsevärd belastning av den kommunala förvaltningsapparaten. Även om det av varje särskild statsbidragsförfattning direkt föranledda administrativa och kamerala arbetet för kommunerna kunde te sig relativt enkelt och mindre betungande, torde inte kunna bestridas att den samlade arbetsbördan för de kommunala organen till följd av statsbidragssystemets utformning som en mängd speciella bidrag var betydande. Systemet var dessutom betungande och kostnadskrävande för mänga statliga myndigheter och organ. En väsentlig del av arbetet var inte betingat av intresset att följa den kommunala verksamheten som sådan utan hänförde sig till en detalj- och siffer-

kontroll som var påkallad av själva bidragsgivningen. Behovet av en reformering av statsbidragsgivningen gjorde sig därför enligt allmänna statsbidragsutredningen starkt gällande. 13.1.2 Möjligheterna att rationalisera bidragsgivningen Det är givetvis i hög grad önskvärt att man så snart som möjligt söker komma till rätta med de angivna bristerna och förenklar den speciella bidragsgivningen. Om ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem av föreslagen typ införes och systemet utformas så att det ger tillfredsställande tillskott av skattekraft till kommuner med svag ekonomi och därjämte effektivt pressar ned höga utdebiteringar, skapas goda förutsättningar för en rationalisering. Grundtanken i rationaliseringssträvandena synes böra vara att ett bidragssystem skall innehålla endast speciella bidrag med en från skatteteknisk synpunkt eller från stimulanssynpunkt angelägen funktion. Kvarstående bidrag bör så långt möjligt utformas efter enkla och enhetliga regler. Eftersom det inte ankommer på kommittén att allmänt rationalisera bidragssystemet och denna uppgift för övrigt anförtrotts ät en särskild arbetsgrupp inom statskontoret, har kommittén inte anledning att närmare gä in på denna fråga. Kommittén vill dock ge några allmänna synpunkter på densamma. Som framgått av kapitel 5 väger de speciella statsbidragen tungt i den statliga bidragsgivningen till kommunerna. Dessa bidrag utgör kostnadsmässigt inte mindre än omkrig 75 procent av samtliga utgående bidrag. Särskilt spelar den speciella bidragsgivningen på skolans område en betydande roll. Driftbidraget till den obligatoriska skolan, lärarlönebidraget, uppgår sålunda ensamt till mer än 1 miljard

254 kronor. Härtill kommer ett flertal andra bidrag till kostnaderna för skolväsendet, bland vilka mä uppmärksammas bidrag till skolmåltider, skolskjutsar och inackordering av skolbarn, bidrag till driften av högre kommunala skolor och vissa kommunala gymnasier samt bidrag till byggnadsarbeten. Dessa bidrag är av väsentlig betydelse för kommunernas ekonomi. I praktiskt taget varenda kommun är nämligen skolutgifterna den största posten på den kommunala budgetens utgiftssida. Undantag är bara tre av de landstingsfria städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö) där hälsooch sjukvården är dyrare. Uppmärksammas bör också att skolutgifterna under senare år ökat i snabbare takt än övriga kommunala utgifter. Den fortsatta utbyggnaden av den nya grundskolan kan beräknas medföra ytterligare kraftig ökning av de kommunala skolkostnaderna. I detta sammanhang mä nämnas att 1960 års gymnasieutredning (SOU 1963:42) föreslagit att gymnasiet skall bli en kommunal skola. Enligt utredningen skall kommunernas framtida kostnader täckas av ett allmänt statsbidrag i den utsträckning kostnaderna enligt nuvarande förhållanden skulle åvilat staten. Under de närmaste åren kommer att erfordras mycket stora investeringar i byggnadsföretag för skolväsendet. Framför allt kräver det successiva genomförandet av grundskolans högstadium ett betydande lokaltillskott. Det sammanlagda behovet av investeringar för grundskolan, om denna genomföres i beräknad takt, har av 1957 års skolberedning (s. 686) angetts till omkring 2,5 miljarder kronor. Av detta investeringsbehov skulle ungefär 1,1 miljarder kronor falla på budgetåren 1965/66— 1969/70. Det må också nämnas att enligt en av skolöverstyrelsen i juni 1960 företagen inventering av investeringsbe-

hovet under budgetåren 1961/62— 1970/71 beträffande statsbidragsberättigade byggnadsföretag inom det allmänna skolväsendet som avses i den gällande kungörelsen av 1957 representerade investeringsbehoven en sammanlagd summa av 1 996 milj. kronor. Också på yrkesutbildningens område pågår en kraftig expansion av utbildningskapaciteten. Det är således enligt kommitténs mening uppenbart att samhället under den närmaste framtiden måste göra betydande ekonomiska insatser inom skolväsendet. Dessa insatser kommer i stor utsträckning att vila på kommunerna, skolans huvudmän. Det finns bidrag även på andra områden som är ett uttryck för en kostnadsfördelning mellan stat och kommun som inte synes möjlig att utan vidare rubba. Kommittén vill peka på de betydande bidragen till kostnaderna för gator och vägar samt för vatten- och avloppsanläggningar. Bakom sistnämnda bidrag ligger för övrigt ett allmänt intresse av en samverkan mellan stat och kommun. Det har sålunda med hänsyn till önskemålet att motverka avflyttning från landsbygden ansetts vara av största vikt att söka tillse att befolkningen inom den spridda bebyggelsen och de m i n d r e tätorterna kommer i åtnjutande av de förmåner vilka för de större tätorterna framstår som oundgängliga. Även från sanitär synpunkt och med hänsyn till näringslivets utveckling har bidraget befunnits vara motiverat. Detta är en målsättning som står i överensstämmelse med en allmänt accepterad bostads- och hälsovårdspolitik. Det nu anförda ger vid handen att vissa bidrag är av den ekonomiska betydelse att det inte är möjligt att avveckla dem och överföra dem till det allmänt skatteutjämnande bidraget med

255 m i n d r e man tillser att de allvarliga konsekvenser för kommunernas ekonomi som därigenom kan uppkomma förhindras. Man torde i denna diskussion inte kunna bortse från att staten pålagt komm u n e r n a uppgifter av mycket kostnadskrävande natur, vilket ansetts motivera att staten svarar för en del av kostnaderna för uppgifterna. Mot en avveckling av vissa bidrag har sålunda just anförts invändningar av denna art, bland annat av komunalskatteberedningen. Beredningen skilde mellan statliga och kommunala uppgifter. Kommunerna hade ålagts att handha vissa — enligt beredningens mening — statliga uppgifter. De speciella statsbidragen hade bland annat till ändamål att bära statens andel i den gemensamma bördan och därmed åstadkomma en lättnad för kommunerna. En sådan uppfattning delades emellertid inte av allmänna statsbidragsutredningen. Denna utredning ansåg att man inte kunde skilja mellan statliga och kommunala uppgifter. I stället gjordes gällande att det med kommunalskatteberedningens utgångspunkt inte var möjligt att finna en tillfredsställande lösning av frågan om en genomgripande förenkling av statsbidragssystemet. Enligt statsbidragsutredningens mening fanns det tre huvudmotiv för statsbidragsgivningen: den skattetekniska grunden, skatteutjämningsgrunden och stimulansgrunden. Beträffande den skattetekniska grunden erinrade utredningen om att den kommunala beskattningsrätten reglerades av statsmakterna och att denna beskattningsrätt teoretiskt var synnerligen vidsträckt. Utredningen fortsatte. 1 vilken omfattning den kommunala beskattningsrätten behöver utnyttjas beror icke endast på kommunernas fria bedömande, utan statsmakternas beslut ha i allt större omfattning blivit normerande för de kommunala utgifterna genom att statsmakterna ålagt kommunerna olika uppgifter.

Det har då ansetts naturligt att statsmakterna, genom att med statsmedel bestrida en del av de kommunala utgifterna, tillse, att kommunalskatten i allmänhet icke överstiger en som rimlig ansedd utdebiteringsgräns. Detta har ansetts så mycket mer påkallat, som kommunalskatten enligt gällande regler är proportionell under det att statsskatten är starkt progressiv. Skulle t. ex. kommunernas kostnader för lärarlönerna inom folkskoleväsendet, vilka utgöra en väsentlig del av deras utgifter, helt få täckas genom kommunal utdebitering, skulle de mindre inkomsttagarna i landet få vidkännas en avsevärd höjning av sin kommunalskatt utan tillnärmelsevis motsvarande lättnad i statsskatten. Allmänt sett skulle en sådan utveckling innebära en omfördelning av den samlade skattebördan till stat och kommun från högre till lägre inkomsttagare. Sambandet mellan skattesystemens utformning och statsbidragsgivningen kan därför även uttryckas på det sättet, att ett skäl för staten att lämna bidrag till kommunerna är att minska de icke önskvärda verkningar beträffande skattekraftens utnyttjande och den samlade skattebördans fördelning, som eljest skulle uppkomma till följd av kommunalskattereglernas nuvarande utformning. Genom statsbidragsgivningen införes indirekt statsbeskattningens progressiva skala vid fördelningen mellan skattebetalarna av kostnader, som eljest skulle delats proportionellt. I vilken omfattning detta bör ske är givetvis en avvägningsfråga. Man torde dock som riktlinje kunna ange, att kommunerna genom statsbidrag böra tillföras medel i sådan omfattning att de för kommunerna ofrånkomliga utgifter, som skola täckas med kommunalskatt, i allmänhet icke nödvändiggöra överskridandet av en som maximal ansedd utdebiteringsgräns. Oavsett om man delar statsbidragsutredningens uppfattning att det inte är möjligt att skilja mellan statliga och kommunala uppgifter, är det ett ofrånkomligt faktum att statsmakterna genom sina beslut att pålägga kommunerna uppgifter av skilda slag ökat deras kostnader. Ofta har fråga varit om verksamhet som av praktiska och administrativa skäl lagts på kommunerna och över vilken verksamhet kommunerna

256 har ringa inflytande. I debatten på området har därför ofta med skärpa hävdats att en väsentlig grund för bidragsgivningen är kommunmedlemmarnas berättigade anspråk på att kommunerna får ersättning av staten för kostnader för en verksamhet som utan kommunernas eget förvållande lagts på dem. En del av de nu utgående speciella statsbidragen syftar till att stimulera kommunerna att bedriva viss verksamhet. Frågan om behovet av bidrag med sådant syfte diskuterades ingående av allmänna statsbidragsutredningen i dess principbetänkande. För utredningen var frågeställningen i första hand vilka av de dåvarande bidragen som kunde anses ha sådan betydelse från stimulanssynpunkt att det kunde befaras att bidragets bortfallande skulle medföra en kvantitativ eller standardmässig sänkning av den understödda verksamheten som i inte tolerabel grad skulle strida mot de riktlinjer efter vilka statsmakterna önskade se denna verksamhet bedriven ute i kommunerna. Enligt utredningens uppfattning fanns inte utrymme för stimulansbidrag till verksamhetsgrenar som var obligatoriska eller endast formellt frivilliga för kommunerna. Endast beträffande de uppgifter som var helt frivilliga hade stimulanssynpunkten avgörande betydelse. Utredningen ansåg att statsbidrag till obligatoriska verksamhetsgrenar utan olägenhet kunde indras vid införande av ett allmänt bidrag till kommunerna. Utredningen ansåg det emellertid vara vanskligt att avgöra vilka speciella bidrag som behövde kvarstå för att kommunerna skulle vara villiga att omhänderha ifrågakommen verksamhet. J u m i n d r e grupp kommunmedlemmar som hade intresse av verksamheten desto större risk kunde föreligga att beslutande kommunala organ hellre än att påta sig sådana större kostnader som blev en följd av att det speciella bidraget

bortföll u p p h ö r d e med eller nedskar den ifrågavarande verksamheten. Statsbidragsutredningens ställningstagande till frågan att genom avveckling av speciella bidrag förenkla bidragssystemet möttes med kritik från olika remissinstanser. Dessa betonade bland annat att utredningen underskattat stimulansgrunden. Utredningens argumentering gav enligt statens sakrevisions mening ett starkt intryck av att hela spörsmålet bedömts från ensidigt statiska utgångspunkter. Utredningen syntes alltför mycket ha förbisett att med samhällets fortskridande utveckling ständigt nya behov och verksamhetsformer uppstod för vilka anspråk på nya statsbidrag kunde komma att resas. Även andra myndigheter företrädde en liknande uppfattning. Sålunda hänvisade socialstyrelsen till den stimulerande verkan som statsbidragen haft på den sociala hemhjälpen och den halvöppna barnavårdens områden. I anslutning till statsbidragsutredningens här diskuterade synpunkter vill kommittén som sin principiella uppfattning framhålla att införandet av ett allmänt skatteutjämnande bidrag av den föreslagna typen i förening med den förväntade fortgående förskjutningen mot allt större kommuner torde komma att efter hand minska det framtida behovet av stimulansbidrag. De förbättrade ekonomiska förutsättningar för en kommunal verksamhet som det av kommittén föreslagna skatteutjämningssystemet kan ge, torde i regel vara tillräckliga för att åstadkomma att också nya behov och verksamhetsformer vinner beaktande även om särskilda stimulansbidrag inte utgår till kostnaderna för ifrågakommen verksamhet. De nu anförda synpunkterna på kostnadsfördelningsfrågan mellan stat och kommun och på bidragsgivningens sti-

257 mulerande effekt innebär givetvis inte att en rationalisering av bidragssystemet inte skulle kunna genomföras utan endast att man vid en rationalisering måste tillse att den inte får för kommun e r n a s ekonomi och verksamhet skadliga konsekvenser. Tvärtom vill kommittén understryka angelägenheten av att allvarliga ansträngningar inriktas pä att skapa ett mindre komplicerat och ett mer ändamålsenligt bidragssystem än det nuvarande. Detta bör göras till föremal för allsidiga överväganden i samråd mellan vederbörande organisationer och myndigheter. Med ledning av dessa överväganden bör man söka finna allm ä n n a riktlinjer för systemets rationella utformning. Kommittén övergår nu till att behandla frågan i vad mån det av kommittén föreslagna allmänna skatteutjämningssystemet bör föranleda några förslag från kommitténs sida till förändringar av den speciella bidragsgivningen.

13.2 Kommitténs

ställningstagande

När det gäller frågan i vilken omfattning kommittén bör uppta de speciella bidragen till särskild granskning mä först framhållas att kommittén enligt direktiven h a r att ta befattning endast med de speciella primärkommunala bidragen. Vidare leder den för kommittén givna kostnadsramen i förening med att tillgängliga medel föreslagits skola insättas i det allmänna skatteutjämningsbidraget och för att lösa frågan om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för folkpensioneringen till att kommittén inte förutsättningslöst kan ta ställning till hur frågan om den speciella bidragsgivningen till primärkommunerna för framtiden bör lösas. Det mä även, såsom framhållits redan i föregående avsnitt, understrykas att det inte åvilar kommittén att från ra-

tionaliseringssynpunkt allmänt överse den ifrågavarande bidragsgivningen. Det sagda innebär emellertid inte att kommittén skulle vara förhindrad att i viss omfattning uppta de speciella primärkommunala statsbidragen till granskning. Tvärtom uttalas i direktiven att kommittén — om så befinnes lämpligt — bör föreslå att speciella bidrag inarbetas i det allmänna skatteutjämningsbidraget. Särskilda skäl har emellertid föranlett kommittén att inte framlägga några konkreta förslag till ändringar pä förevarande område. Först må erinras om att Kungl. Maj:t åt en arbetsgrupp inom statskontoret uppdragit att kontinuerligt överse och från rationaliseringssynpunkt granska bidragssystemet. Denna granskning avser i princip hela systemet. Enligt vad som under hand inhämtats ämnar statskontoret dock från sin granskning undanta sådana bidrag som är föremål för pågående utredningars uppmärksamhet. Ändamålet med statskontorets granskning är bland annat att söka åstadkomma en rationalisering genom översyn av ansöknings-, besluts- och utbetalningsförfarande. Vidare beräknas granskningen komma att omfatta bland annat möjligheterna att förenkla gällande statsbidragsbestämmelser dels genom att till en enda författning sammanföra olika författningar som avser bidragsgivning med samma syfte, dels genom att överarbeta sädana författningstexter som anses invecklade eller otydliga och därför svärtillämpade. Det är emellertid inte endast inom statskontoret som utredningsarbete pågår av direkt eller indirekt betydelse för den framtida utformningen av det speciella statsbidragssystemet. Bland socialpolitiska kommitténs uppgifter ingår frågan om h u r finansieringen av ålderdomshemsbyggandet skall ske i framtiden. Samband med åldringsvår-

258 den och kostnaderna för denna har också utredningsarbetet inom den 1962 tillsatta bostadsförbättringskommittén som bland annat har att överväga utformningen av pensionärsbostadsbidraget. Även ett annat viktigt område, nämligen det arbetsmarknadspolitiska, är för närvarande föremål för utredning. Denna handhas av arbetsmarknadsutredningen, tillsatt 1960. Den överväger bland annat utformningen av statsbidragsgivningen i arbetslöshetsbekämpande syfte, sedd i sitt arbetsmarknadspolitiska sammanhang. Utredningen kommer att behandla den framtida utformningen av årskostnadsbidraget och arbetsbidraget vid arbetslöshet. Ett betänkande i frågan kan väntas första halvåret 1964. Kommittén vill i detta sammanhang understryka att en bedömning av behovet av speciella statsbidrag och deras utformning förutsätter en ingående analys av samtliga de skäl som föranlett bidragsgivningen och en undersökning av de praktiska följderna av ändringar i bidragsreglerna. Den för ett ställningstagande nödiga bedömningen av de olika bidragsmotiven synes enligt kommitténs mening böra ske av vederbörande organisationer och myndigheter i samråd eller i annan lämplig form sedan kommittén lagt sitt förslag till skatteutjämning. Dä torde nämligen de bästa förutsättningarna för en riktig bedömning föreligga. Det finns även andra omständigheter som talar för att kommittén bör avstå från att framlägga några förslag p å förevarande område. Till dessa omständigheter hör främst den nyss berörda kostnadsramen. Denna i förening med förslagen om ett allmänt skatteutjämningsbidrag och om ändrad kostnadsfördelning i fråga om folkpensioneringen h i n d r a r kommittén att föreslå uppräkning av speciella bi-

drag, även om så i och för sig skulle kunna vara motiverat. Varje förslag om uppräkning av de speciella bidragen måste nämligen under givna förhållanden, såvida inte besparing kan ske genom en avveckling eller minskning av den speciella bidragsgivningen på annat område, innebära motsvarande minskning av de medel som kommittén kan insätta i det allmänna skatteutjämnande bidragssystemet. Däremot lägger kostnadsramen inte hinder i vägen för förslag om avveckling av speciella bidrag och inarbetande av dem i det allmänna skatteutjämningssystemet. Förslag i sådan riktning skulle nämligen inte innebära att kostnadsramen överskrides utan endast en minskning av den speciella bidragsgivningen och en motsvarande ökning av medlen i det allmänna systemet. En bedömning av om ett sådant inarbetande av ett bidrag i det allmänna bidraget är lämpligt eller inte förutsätter emellertid även den en noggrann undersökning av samtliga de motiv som föranlett tillkomsten av det speciella bidraget och av följderna av en sådan ändring, en bedömning som också i detta fall är lättare att göra sedan ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem införts. Mot en prövning från kommitténs sida talar därjämte såsom förut nämnts att vissa bidrag som i och för sig skulle kunna ifrägakomma till diskussion i detta sammanhang är föremål för andra utredningars uppmärksamhet. Andra bidrag äter ingår som delar i större bidragskomplex och bör därför inte lämpligen bedömas isolerade frän andra i komplexet ingående bidrag. På skolväsendets område förekommer sålunda ett flertal mycket betydande speciella bidrag, såsom det helt dominerande allmänna driftbidraget till obligatoriska skolor (lärarlönebidraget), bidraget till pedagogisk utrustning samt

259 bidragen till driften av högre kommunala skolor och vissa kommunala gymnasier. Ett uttalande av ecklesiastikministern i proposition nr 54 till 1962 års riksdag med förslag angående utformningen av den obligatoriska skolan visar att frågan om bidragsgivningen på området kommer att prövas i ett större finanspolitiskt sammanhang. Detta uttalande täcker såväl de icke skatteunderlagsgraderade bidragen som de skatteunderlagsgraderade. Med syftning pä det mest betydande av de sistnämnda, bidraget till byggnadsarbeten inom skolväsendet, framhöll vederbörande statsråd (prop. 1963:66) angelägenheten av att pä allt sätt stimulera komm u n e r n a att tillgodose behovet av ändamålsenliga skollokaler i det nu pågående skedet av grundskolans framväxt. Samma uppfattning har kommit till uttryck i statsverkspropositionen 1961 (VIII ht, sid. 322) där det sägs att möjligheterna att tillgodose lokaler för den nya skolans högstadium blir avgörande för ett framgångsrikt förverkligande av skolreformen. Även 1961 års statsutskott har understrukit (uti. nr 93) angelägenheten av skolbyggnadsproduktion under de närmaste aren. Eftersom utvecklingen pekar på ytterligare behov av statsbidrag på skolväsendets område synes det enligt kommitténs mening motiverat att frågan om fördelningen av kostnaderna mellan staten och kommunerna på skolans område upptas till prövning inom en snar framtid. Med hänsyn till att hithörande frågor emellertid, såsom nyss nämnts, kommer att prövas i annat sammanhang, anser sig kommittén, med beaktande jämväl av sina begränsade möjligheter till en förutsättningslös prövning av de speciella bidragen, icke böra föregripa den väntade utredningen på området. Vad sålunda anförts leder till slut-

satsen att kommittén inte bör framlägga några konkreta förslag beträffande de speciella statsbidragen. Detta ställningstagande synes böra gälla såväl frågan om befintliga bidrag skall bibehållas eller inte som frågan om deras utformning. Eftersom kommittén föreslår införandet av ett allmänt skatteutjämningssystem som ger kommunerna ersättning för brist på skatteunderlag, kunde det emellertid synas följdriktigt att kommittén övervägde om eller i vad mån en skatteunderlagsgradering av de speciella statsbidragen är nödvändig i framtiden och föreslog de ändringar som med hänsyn därtill kunde vara påkallade. Särskilt motiverat skulle detta vara då såsom framgår av kapitel 5 vitt skilda principer tillämpats vid utformningen av bestämmelserna för de skatteunderlagsgraderade speciella bidragen. För bidragsunderlagets bestämmande tillämpas skilda principer i de olika författningarna. I vissa fall är bidragsunderlaget fastställt till ett bestämt belopp, t. ex. när det gäller skolmåltider och ålderdomshem, medan däremot bidragsunderlaget vid bidrag till kostnader för byggandet av skolor är indexreglerat. Vid beräkning av statsbidraget till vatten- och avloppsanläggningar är bidragsunderlaget bestämt till de beräknade anläggningskostnaderna. Beträffande bidragsprocenten varierar bestämmelserna inte blott i fråga om dess storlek utan även i andra hänseenden. Beträffande vissa bidrag är sålunda kommunens skattekraft enbart avgörande. I andra fall åter tas hänsyn även till exempelvis utdebiteringen i kommunen. Så är fallet beträffande statsbidragen för åtgärder mot arbetslöshet. När det gäller statsbidraget till kostnader för byggandet av skolor skall beaktas även kommunens ekonomiska ställning i övrigt samt dess ekonomiska och geografiska struktur. Bidragspro-

260 centen är ej heller enhetlig. Exempel finns på såväl en löpande som en trappstegsformad bidragsskala. Vad slutligen beräknandet av skattekraften angår sker detta ej efter enhetliga grunder för de olika bidragen. För driftbidragen skall endast ett års skattekraft beaktas. Beträffande anläggningsbidragen tas i allmänhet hänsyn till flera ärs skattekraft. Därvid gäller emellertid inte enhetliga regler. Vad nu anförts visar angelägenheten av att det allmänna skatteutjämningssystemet utformas sä att en skatteunderlagsgradering av de speciella bidragen blir överflödig. Kommittén h a r också givit sitt förslag till sådant system en teknisk utformning som möjliggör detta. Att slopa skatteunderlagsgraderingen av ett speciellt bidrag förutsätter emellertid att en ny grund skapas för bidragsmedlens fördelning mellan kommunerna. Detta möter som förut anförts svårigheter för kommittén eftersom de förslag kommittén framlägger måste kostnadsmässigt rymmas inom viss ram. Kommittén kan inte om den skulle finna skäl därtill föreslå att ett

bidrag uppräknas med m i n d r e ett motsvarande belopp avräknas frän de medel som kan insättas i det allmänna systemet, en utväg som kommittén inte ansett sig vilja tillgripa, eller frän speciell bidragsgivning på annat område. Skatteunderlagsgraderingen av de speciella bidragen kan heller inte ersättas med en annan fördelningsgrund utan att man ingående bedömer bidragets syfte och verkan, en bedömning som, såsom förut framhållits, kommittén av flera skäl inte ansett sig böra ingå på. Av detta ställningstagande följer också att kommittén inte prövar de förslag till ändring av skatteunderlagsgraderingen av statsbidragsgivningen till skolbyggnader som framlagts i de till kommittén för beaktande i dess arbete överlämnade motionerna I nr 719 och II nr 784 till 1962 års riksdag. Vad nu sagts gäller också statskontorets förslag till omprövning av bidragsunderlagen i fråga om byggnader inom det allmänna skolväsendet och yrkesskolväsendet. Om innehållet i dessa motioner och statskontorets förslag hänvisas till avsnitt 5.4.

KAPITEL 14

Kommitténs förslag och frågan om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för samhällsverksamheten 14.1 Betydelsen av kommitténs förslag i kostnadshänseende De nedan för 1965 angivna beloppen för skatteersättning och kommunbidrag till folkpensioneringen bygger liksom kommitténs beräkningar överhuvudtaget i princip pä 1963 års förhållanden men beaktar dock de förändringar som därefter på grund av författningsbestämmelser inträffar, nämligen dels den fortlöpande reduceringen av skatteersättningen enligt 1957 års förordning, dels den ändring av storleken av kommunernas andel i kostnaderna för folkpensioneringen som trädde i kraft den 1 januari 1963 samtidigt med införandet av lagen om allmän försäkring. Vidare har beaktats de verkningar på bidragsunderlaget vid beräkningen av kommunbidrag till folkpensioneringen som följer av höjningen av inkomstgränsen för vissa inkomstprövade folkpensionsförmåner fr. o. m. den 1 juli 1963 samt väntad standardhöjning den 1 juli 1964. Hänsyn har alltså i övrigt inte tagits till förändringar i utdebiteringsbehov. Beräkningarna är således statiska och avser inte att ge uttryck åt en beräknad kostnadsutveckling. Innebörden av kommitténs förslag i kostnadshänseende synes böra belysas dels mot bakgrunden av förhållandena budgetåret 1963/64 eftersom anslagen till skatteersättningar och skattelindringsbidrag för detta år utgör den kostnadsram inom vilken kommitténs för-

slag skall utformas, dels mot bakgrunden av förhållandena kalenderåret 1965 eftersom detta år enligt förslaget är det sista år som systemet med skatteersättningar och skattelindringsbidrag är i kraft och eftersom följande år, 1966, är det första år då såväl det föreslagna bidragssystemet som de föreslagna bestämmelserna om folkpensioneringens finansiering är i kraft samtidigt. Skatteersättningarna och skattelindringsbidragen beräknades för budgetåret 1963/64 till sammanlagt 756 milj. kr. Detta belopp överstiger 1965 års beräknade bidrag med 92 milj. kr och de för år 1966 beräknade bidragen (skatteutjämningsbidrag 455 milj. kr, övergångsbidrag till landstings- och primärkommuner 56 milj. kr) med 245 milj. kr. Kommunernas kostnader för folkpensioneringen h a r beräknats minska från 1965 till 1966 med 270 milj. kr (se kapitel 10). I följande sammanställning anges de för nämnda år beräknade skatteersättningarna och skattelindringsbidragen samt skatteutjämningsbidrag jämte övergångsbidrag. Den ökade belastningen på staten av folkpensionskostnader kan utläsas av siffrorna för kommunernas andel av dessa kostnader. (Kostnaderna anges i miljoner kronor. De nämnda alternativen kan under de i avsnitt 11.2 angivna förutsättningarna anses representativa för år 1966 resp. år 1970. Om alternativens närmare innebörd hänvisas till nämnda avsnitt.)

262 Budgetåret 1963/64

skattersättningar skattelindringsbidrag skatteutjämningsbidrag övergångsbidrag

700 56

608 56

kommunernas andel av folkpensionerin naderna nettotillskott till kommunerna

756 655

101 Kommitténs förslag innebär att nettokostnaden för staten år 1966 skulle endast obetydligt överstiga motsvarande kostnader för budgetåret 1963/64. Till följd av den successiva minskningen under åren 1964 och 1965 av skalteersättningarna i anledning av 1957 års ortsavdragsreform skulle dock förslagen i förhållande till 1965 innebära en årlig ökning av statens insatser med ca 100 milj. kr. För att kommitténs förslag skall få avsedd effekt för kommunerna kalenderåret 1966 har kommittén föreslagit att de nya bestämmelserna om fördelning av folkpensionskostnaderna skall träda i kraft redan den 1 januari 1965. Denna tidigareläggning innebär för staten övergångsvis (budgetåret 1965/66) i princip en merbelastning, motsvarande hälften av den merkostnad på 270 milj. kr förslaget ifråga om folkpensionskostnaderna beräknats medföra. Detta har samband med sättet för inbetalningen av kommunernas del av folkpensionskostnaderna samt skillnaderna i statligt och kommunalt budgetår.

14.2 Kostnadsfördelningen

Den utformning av bidragsgivningen i skatteutjämnande syfte som kommittén föreslagit i kapitel 11 innebär inte frän kommitténs sida något ståndpunktstagande i kostnadsfördelningsfrågan. Detta framgår därav att utformningen skett inom en i direktiven given kostnads-

alt. 4c (1966)

alt. 4 (1970)

455 56

664 655

511 385

494 385

ram. Bestämmandet av de i bidragssystemet ingående faktorerna — skattekraftsgränserna, utdebiteringsgränsen och bidragsprocenten — är sålunda inte resultatet av några överväganden i fråga om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun för samhällsverksamheten utan faktorerna har bestämts enbart i avsikt att inom den givna kostnadsramen nå det från skatteutjämningssynpunkt bästa resultatet. Skattekraftsgränserna är således avvägda i syfte att erhålla en tillfredsställande utjämning av skattetrycket mellan olika landsdelar och att inom skattekraftsområdena minska olikheterna i utdebiteringshänseende i den mån de beror på skillnader i skattekraft. Den bidragsprocent av 40 som föreslagits är inte ett uttryck för kommitténs åsikt att det från kostnadssynpunkt skulle vara skäligt att staten skall svara för 40 % av de kostnader som avspeglar sig i den del av utdebiteringen som ligger ovanför utdebiteringsgränsen utan ställningstagandet i denna del grundas pä en bedömning av de praktiska resultaten av olika inom kostnadsramen diskuterade alternativ. Inte heller utdebiteringsgränsens bestämmande till medelutdebiteringen i riket är resultatet av något bedömande från kommitténs sida i kostnadsfördelningsfrågan. Det föreslagna bidragssystemet är emellertid i sin principiella utformning ett medel som kan användas vid avväg-

263 ningen av den statliga bidragsgivningen till kommunerna överhuvudtaget. Genom en annan bestämning av de i systemet ingående faktorerna än vad föreslagits i kapitel 11 kan bidragsgivningen sålunda antingen ökas eller minskas. En höjning av skattekraftsgränsen eller bidragsprocenten eller en sänkning av utdebiteringsgränsen eller sådana åtgärder i förening ökar bidragsgivningen till kommunerna. En förskjutning av faktorerna i motsatt riktning minskar självfallet bidragsgivningen. Kommittén har alltså med sina förslag till utformning av bidragssystemet i skatteutjämnande syfte och till fördelning av folkpensionskostnaderna inte tagit någon ställning till frågan om fördelningen mellan stat och kommun i stort av kostnaderna för samhällsverksamheten. Denna fråga har legat utanför kommitténs uppdrag. Då emellertid vid flera tillfällen i samband med frågor om kostnadsfördelningen hänvisningar gjorts till kommitténs arbete, har kommittén likväl funnit anledning något beröra denna fråga. Först må konstateras att genom förstatligandet av rätts- och ordningsväsendet kostnader härför kommer att avlastas kommunerna. Dessa kostnader har på grundval av förhållandena år 1963 beräknats till ca 364 milj. kr. En motsatt effekt har en indragning av tolagsersättningarna. Dessa uppgår dock, relativt sett, till ett m i n d r e betydande belopp, ca 35 milj. kr (för år 1963). Dessa förändringar är avsedda att genomföras successivt under åren 1966—• 1970. U n d e r 1966 skall sålunda staten ha övertagit 1/5 av kostnaderna för rätts- och ordningsväsen och tolagsersättningarna ha avvecklats till 1/5. Ar 1970 skall staten ha övertagit dessa kostnader i dess helhet och tolagsersättningarna ha helt avvecklats.

Vidare må i detta sammanhang uppmärksammas att det sedan länge varit aktuellt att avveckla även vissa andra av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. I detta avseende hänvisas till 1955 års stadsutredningsbetänkande (SOU 1962: 9) och till en inom finansdepartementet den 20 november 1963 dagtecknad "Promemoria ang. avveckling av vissa städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten". Enligt denna promemoria bör sålunda de nuvarande kommunala uppbördsverken förstatligas senast vid årsskiftet 1967/ 68 i samband med att automatisk databehandling införes inom folkbokföring och uppbörd. Kostnaderna för uppbördsverken utgjorde 1962 drygt 35 milj. kr. Den utformning som kommittén givit sitt förslag till allmänt skatteutjämningssystem har, såsom framhållits i kapitel 13, vissa följdverkningar i fråga om de skatteunderlagsgraderade speciella bidragen. Eftersom det allmänna bidragssystemet ger kommuner med skattekraft under en viss nivå tillskott av skatteunderlag, förlorar dessa bidrag i betydande grad sin verkan. Härigenom minskas statens kostnader för de av den skatteunderlagsgraderade speciella bidragsgivningen berörda verksamhetsgrenarna. Att beräkna storleken av denna minskning är emellertid inte möjligt.

14.3 kostnader

Primärkommunernas

14.3.1 Allmänt Under senare år har utvecklingen i vårt land liksom i andra starkt industrialiserade länder utmärkts av en kraftig befolkningsomflyttning frän glesbygderna till tätorterna. Eftersom denna utflyttning huvudsakligen omfattar yngre per-

264 söner, medför den efter hand en ofördelaktig ålderssammansättning i utflyttningsområdena och en mindre gynnsam utveckling av skatteunderlaget. Man får ett allt mindre befolkningsunderlag för skolor och andra institutioner. Svårigheter uppstår att ordna den kollektiva trafiken. överhuvudtaget försämras möjligheterna att ge befolkningen i glesbygderna en god samhällelig service. För städerna och andra tätorter medför den hastigt växande befolkningen ökade anspråk på samhällsplaneringen. Bostads- och industriområden måste lokaliseras på ett ändamålsenligt sätt. Effektiva trafikanordningar måste skapas. Stora krav ställs på en väl ordnad samhällsbildning med möjligheter till social och kulturell behovstillfredsställelse. Detta framväxande nya samhälle ställer mycket stora fordringar på kommunernas ekonomi. Kommunernas uppgifter blir alltmer omfattande; de h a r att möta nya och komplicerade problem. Kommunerna skall tillgodose sina medlemmars behov både på det materiella och det kulturella området, behov som växer i takt med välståndets ökning. Bostäder, skolor och sjukhus måste uppföras, gator och vägar anläggas, vatten och avlopp ordnas. Undervisningens och kulturlivets krav måste tillgodoses. Åldringsvården måste byggas ut. Den pågående omvandlingen av samhället får inte leda till att glesbygdens behov och intressen eftersatts. Denna bygds invånare måste garanteras möjligheter till likartad standard som befolkningen i tätorterna n ä r det gäller utbildning, social omvårdnad och andra behov. Alla dessa uppgifter medför stora anspråk på kommunala insatser. För att belysa den väntade utvecklingen och de krav som i samband därmed kommer att ställas på samhället vill kommittén under hänvisning till pä senare tid verkställda undersökningar

något beröra utvecklingen på olika samhällsområden och vad den kan beräknas innebära för kommunernas del.

1 4 . 3 . 2 Skolväsendet Först vill kommittén anföra några synpunkter beträffande utvecklingen på skolans område. De sakuppgifter som härutinnan lämnas är huvudsakligen hämtade ur 1957 års skolberednings betänkande om grundskolan (SOU 1961: 30) och 1960 års gymnasieutrednings betänkande om ett nytt gymnasium (SOU 1963:41). Utbildningens betydelse för det ekonomiska framåtskridandet har på senare tid alltmer uppmärksammats i samhällsdebatten. Utbyggnaden av utbildningsväsendet h a r ansetts vara en av de allra betydelsefullaste uppgifterna i vårt samhälle; investering i utbildning betraktas som en oundgänglig förutsättning för ekonomiskt framåtskridande. En utbildning som smidigt ä n d r a r sin inriktning efter nya tekniska, sociala och kulturella förutsättningar kan, framhåller 1959 års långtidsutredning i sitt betänkande Svensk ekonomi 1960—65 (SOU 1962:10), ge samhället den möjlighet till omdaning som är förutsättningen för tillväxten av produktionen och utvecklingen av samhällslivet i allmänhet. Det är med hänsyn härtill givet att medel måste ställas till förfogande inte endast för grundskolans genomförande utan även för övriga som nödvändiga ansedda reformer på utbildningsområdet. Man bör, ansåg långtidsutredningen, undersöka om det inte är möjligt att gå fram i än snabbare takt än man ursprungligen tänkt sig i fråga om reformernas genomförande. Grundskolan. Den mycket omfattande utrednings- och försöksverksamhet på skolans område som pågick under 1950talet skall omsättas i praktiska reformer

265 u n d e r 1960-talet och början av följande decennium. Grundskolan skall vara helt genomförd hösten 1972. Indelningssakkunniga konstaterar att grundskolans genomförande kommer att öka såväl kostnaderna för investeringa r i nya skollokaler som driftkostnaderna. Redan del förhållandet att skolplikten förlänges — nio årskurser elever i stället för tidigare sju •— gör en kostnadsökning ofrånkomlig både för staten och kommunerna. Skolberedningen understryker att samhällets kostnader för det obligatoriska skolväsendet kommer att öka i betydande grad; den förbättrade medborgarundervisning som samhället, näringslivet och den enskilde kräver leder självfallet till ofrånkomliga krav på ökade insatser från stat och kommun. Ifråga om kommunernas utgifter för skoländamål framhöll skolberedningen två karakteristika. För det första är skolutgifterna i praktiskt taget varenda kommun den största posten på den kommunala budgetens utgiftssida. Undantag är bara de tre landstingsfria städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö) där hälso- och sjukvärden är dyrare. För det andra h a r skolutgifterna under senare är ökat i snabbare takt än övriga kommunala utgifter. Enligt undersökningar utförda av skolberedningen ökade kommunernas nettoutgifter per elev — dvs. de utgifter som reellt belastar kommunerna och som i princip fär täckas med kommunala skattemedel — i det obligatoriska skolväsendet frän 418 kronor år 1949 till 776 kronor år 1958. Bruttoutgifterna har under samma tidsperiod ökat med 86 %; därvid har penningvärdets förändring beaktats. Den nedgång i elevantalet som inträder under 1960-talet på grund av mindre årsklasser kommer inte att medföra någon minskning av kostnaderna eftersom nedgången

motverkas av den pågående förlängningen av skolpliktstiden. Skolberedningen konstaterar på basis av gjorda undersökningar att samhällets årliga kostnader för det obligatoriska skolväsendet kommer att öka i betydande grad. De totala kostnaderna beräknades stiga från 1 787 milj. kr läsåret 1962/63 till 2 285 milj. kr läsåret 1972/73. För kommunernas del antogs kostnaderna stiga från 726 till 940 milj. kr. Beloppen är uttryckta i ett enhetligt penningvärde och beräknade utan hänsyn till eventuellt kommande justeringar i lönetabeller, framtida löneregleringar för lärare och andra dylika omständigheter. Vad fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för det obligatoriska skolväsendet beträffar konstater a r skolberedningen att denna totalt sett varit tämligen konstant under 1950-talet. Grovt räknat kan, säger beredningen, för riket som helhet under 1950-talet sägas att 46 % av kostnaderna fallit på kommunerna, medan 54 % läckts av — i huvudsak — statsmedel, en fördelning som ganska väl svarar mot den som rådde 1950, då principbeslutet om obligatorisk nioårig skola fattades. Skolberedningen utgick i sina resonemang från en oförändrad kostnadsfördelning stat—kommun. Därmed tog beredningen inte ställning till kostnadsfördelningen i framtiden. Detta var, ansäg beredningen, en fråga som fick prövas i annat sammanhang. Beredningen påpekade emellertid att realskolans avveckling och ersättande med grundskolan kommer att medföra att vissa kostnader som tidigare helt burits av staten delvis överförs på kommunerna. Fackskolorna. Skolberedningen framlade förslag om en ny skolform, kommunala tvååriga fackskolor med fyra olika utbildningsvägar, en humanistisk, en teknisk, en merkantil och en socialeko-

266 nomisk. Om dessa skolor skulle ha någon utsikt att bli mera allmänt införda måste, framhöll beredningen, statsbidrag utgå i sådan omfattning att inrättande av sådana skolor ej tyngde kommunens ekonomi mer än andra skolformer på samma stadium. Beredningen verkställde vissa undersökningar beträffande kostnaderna för fackskolorna. Kalkylerna fick, sade beredningen, uppfattas som ett försök att ange de ungefärliga kostnadsramarna för den tilltänkta skolan. Först sedan dennas struktur mera i detalj utformats blev kostnadsberäkningar i egentlig mening möjliga. Lärarlönekostnaderna och investeringskostnaderna beräknades sammanlagt till 34 milj. kr för läsåret 1965/66 och till 82 milj. kr för läsåret 1971/72. Av kostnaderna skulle på kommunerna falla 12 resp. 30 milj. kr eller drygt 36 %. Statsbidrag för lärarlönekostnaderna beräknades efter 79 %. Vidare antogs att statsbidrag till byggnadsarbeten skulle beviljas pä samma grunder som för nuvarande högre kommunala skolor. Enligt beredningens mening var det angeläget att statsbidragssystemet beträffande dessa skolor gjordes så enhetligt och enkelt som möjligt. Att införa ett nytt bidragssystem för fackskolorna borde undvikas. I propositionen 1963:98 angående vissa frågor rörande fackskolor anförde vederbörande departementschef beträffande statsbidrag till dessa skolor bland annat följande. Statsbidrag borde utgå i form av driftbidrag, byggnadsbidrag och bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Ifråga om driftbidrag och byggnadsbidrag torde böra gälla samma grunder som för högre kommunala skolor. Bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel borde få utgå i huvudsak enligt samma grunder

som gällde för motsvarande bidrag till kommunala yrkesskolor. Fackskoleutredningen, vars uppdrag omfattade en överarbetning av föreliggande förslag till läroplaner för fackskolor och prövning av vissa därmed sammanhängande spörsmål, föreslog i sitt betänkande »Fackskolan» (SOU 1963:50) att fackskolan skulle vara en frivillig, tvåårig, examensfri skola byggande på grundskolan. Den av skolberedningen föreslagna humanistiska skolan och social-ekonomiska fackskolan borde enligt utredningens förslag sammanslås till en social fackskola. Antalet fackskolor skulle alltså bli tre: en social fackskola, en ekonomisk fackskola —• av skolberedningen benämnd merkantil fackskola — och en teknisk fackskola. Statsbidrag borde, framhöll fackskoleutredningen, i enlighet med beslut av 1962 och 1963 års riksdagar utgå i form av allmänt driftbidrag, statsbidrag till byggnadsarbeten och statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Gymnasierna. 1960 års gymnasieutredning har i sitt betänkande föreslagit att samtliga nuvarande statliga gymnasier i sin helhet kommunaliseras den 1 juli 1965. I och med att gymnasiet blir kommunalt, skall, framhåller utredningen, kommunerna primärt svara för alla kostnader för dess drift. Kostnaderna måste emellertid i större eller mindre omfattning täckas genom statsbidrag. Utredningen hänvisar till ett uttalande i direktiven för dess arbete att prövningen av det ekonomiska ansvaret för gymnasiet borde i stort sett följa de riktlinjer för kostnadsfördelning mellan stat och kommun som beträffande liknande utgiftsändamål var och framdeles kunde bli uppdragna. Uttalandet får enligt utredningens mening anses innebära att en ändring av huvudmannaskapet ej skall medföra att den nuvarande

267 fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för gymnasiet i någon högre grad rubbas. Utredningen föreslog i enlighet härmed införandet av ett allmänt driftbidrag utformat så att det skall täcka kommunernas framtida kostn a d e r i den utsträckning de enligt nuvarande förhållanden skulle åvila staten. Vidare föreslog utredningen införande av statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasium i stort sett på samma sätt som nu gäller för grundskolan och kommer att gälla för fackskolan. Därjämte bör, enligt utredningens mening, statsbidrag utgå till anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel i huvudsak i likhet med vad som gäller för kommunal yrkesskola. Gymnasieutredningen verkställde en uppskattning av kostnaderna för den föreslagna reformen. Under förutsättning att de offentliga gymnasierna omkring 1970 mottar ca 30 % av en årskull, kan statens kostnader för det allmänna driftbidraget beräknas till 254 milj. kr, en ökning i jämförelse med nuvarande statliga kostnader av 88 milj. kr. Detta skulle enligt utredningen i realiteten innebära att staten skulle komma att svara för kostnaderna för hela den nuvarande kommunala och statliga gymnasieorganisationen. Utredningen företog vidare vissa preliminära beräkningar angående investeringsramar och statsanslag för gymnasiets och fackskolans utrustnings- och byggnadsbehov under den närmaste tioårsperioden. Den totala investeringskostnaden för lokaler för gymnasiet och fackskolan uppskattas till 800 milj. kr, av vilket belopp på staten beräknas falla ca 260 milj. kr. Kommunernas kostnader kommer att omfatta hela investeringskostnaden efter avdrag för statsbidraget, i genomsnitt 39 % (s. 819). De kostnadsundersökningar för utrustning som direkt för-

anledes av utredningens förslag till gymnasieorganisationen beräknas till ca 80 milj. kr, varav statsbidrag bör utgå med ca 40 milj. kr. Beräkningarna skedde med utgångspunkt från 1962/63 års anslag, uppjusterade till 1963 års lönenivå. Det bör anmärkas att utredningens beräkningar har gjorts under förutsättning att den besparing som vinnes genom samordning av skolor tillvaratas i största möjliga utsträckning. Genom ett gemensamt utnyttjande av lokaler och utrustning för både skolor med 3-årig och 4-årig utbildning på gymnasiet erhålles enligt utredningens beräkningar en kostnadsminskning av ca 290 milj. kr för lokaler och ca 100 milj. kr för utrustning eller totalt ca 390 milj. kr. Statsbidraget till denna kostnad kan enligt de av utredningen föreslagna grunderna beräknas till omkring 145 milj. kr. Kommunernas andel av kostnaden skulle således uppgå till ca 245 milj. kr.

1 4 . 3 . 3 Hälso- och sjukvården Ett annat område där ökade insatser från kommunernas sida under den närmaste framtiden blir ofrånkomliga är hälso- och sjukvården. Målel är här att kommunens alla invånare tillförsäkras en fullgod sjukvård. För att nå detta mål måste kropps- och mentalsjukhusen utbyggas och utrustas med moderna behandlingsresurser. Vidare fordrar ålderssjukdomarna särskild uppmärksamhet och hemsjukvården måste utbyggas. Med hänsyn till den demografiska utvecklingen synes det bli nödvändigt med betydligt ökade insatser på kronikervårdens område. Inom långtidsvården för kroppssjuka utgjorde sålunda antalet personer i åldern över 67 år 80 % av patienterna. Ökade resurser måste också ges till konvalescentvård och eftervård. Kraven på förebyggande

268 fysisk och psykisk hälsovård kan väntas komma att öka; allmän hälsokontroll har försöksvis genomförts pä vissa håll i landet och en utbyggnad av denna kontroll torde bli ofrånkomlig. En annan sida av den allmänna hälsovården — den omgivningshygieniska verksamheten — har särskilt uppmärksammats av indelningssakkunniga, som framhåller att den fortskridande urbaniseringen och industrialiseringen samt den tekniska utvecklingen på olika områden har medfört betydande förändring i fråga om de hälsovårdsangelägenheter som handhas av kommunerna och då i första hand beträffande den omgivningshygieniska verksamheten. Till denna verksamhet hör framförallt teknisk hygien, t. ex. ifråga om vatten, avlopp och renhållning, bostads-, skoloch industrihygien, åtgärder för att motverka spridande av smittsamma sjukdomar samt livsmedelshygien. Angelägenheten av ökade insatser inom detta område har starkt understrukits av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket i dess betänkande om hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena (SOU 1958:15). Socialpolitiska kommittén har i sitt betänkande om åldringsvårdens läge (SOU 1963:47) framhållit att vi kan emotse en särskilt stor ökning av antalet åldringar i de högsta åldersgrupperna, där vårdbehoven är särskilt framträdande. Detta förhållande jämte ökningen i övrigt av antalet åldringar kommer enligt socialpolitiska kommittén att medföra ökade krav även på sjukvården. Förslag har numera också framlagts om en snabb utbyggnad av långtidssjukvården. Enligt den skiss till ett program för den svenska hälso- och sjukvärden som gjordes av läkarprognosutredningen (SOU 1961:8) befinner vi oss långt från mättnadsgränsen för insatser inom häl-

so- och sjukvården. Enligt en enkät som 1960 utfördes av medicinalstyrelsen för långtidsutredningens räkning planeras en ökning av investeringarna i byggnader och utrustning (exkl. underhåll) från 330 milj. kr 1960 till i genomsnitt omkring drygt 400 milj. kr per år under den framför liggande femårsperioden. Långtidsutredningen har i sina kalkyler utgått från ett utbyggnadsprogram för hälso- och sjukvärden som innebär en ökning av antalet värdplatser med 3 040 platser under perioden 1960—65 och med 3 604 platser under perioden 1960—70. Förutsättningen för att programmet skall kunna genomföras är att balans erhälles mellan efterfrågan på personal och utbildningskapacitet. Skulle personal inte kunna rekryteras i tillräcklig omfattning kan det inför riskerna för överkapacitet ifråga om lokaler enligt långtidsutredningens mening visa sig motiverat att förskjuta en del av utbyggnadsprogrammet till den efterföljande perioden.

1 4 . 3 . 4 Socialvården Åldringsvården kommer att inta en mycket framträdande plats inom socialvärden under den närmaste framtiden. Den utgör för närvarande den största delen av socialvärden ifråga om såväl investeringar och driftutgifter som antalet anställda. Huvudparten av kommunernas kostnader för åldringsvården avser i sin tur folkpensionering och ålderdomshem. Kostnaderna för den öppna åldringsvården utgör en mindre del. Ansträngningarna har alltmer inriktats pä att bereda de gamla möjligheter att leva ett ekonomiskt oberoende liv med tillgång till god bostad och god personlig omvårdnad. Socialpolitiska kommittén anser att bostaden är nyckeln till lösningen av mänga åldringsvårdsproblem. I olika sammanhang har un-

269 derstrukits betydelsen av kommunala insatser i syfte att få till stånd bättre åldringsbostäder. Enligt ett nyligen framlagt förslag är avsikten att kommunernas åtgärder i dessa hänseenden skall underlättas genom en intensifiering av den statliga förbättringslåneverksamheten. För att stimulera komm u n e r n a till planering samt ökade och nya åtgärder inom den öppna åldringsvården har på grundval av ett betänkande av socialpolitiska kommittén nyligen också lagts fram förslag om att staten tar på sig en del av kostnaderna för den sociala hemhjälpen. Även på andra socialvårdsområden föreligger behov av ökade kommunala insatser. Vid tillkomsten av 1960 års barnavårdslag underströks starkt behovet av förebyggande åtgärder, en uppgift som gjordes obligatorisk för kommunerna. Såsom en av de främsta uppgifterna för kommunerna nämndes i förarbetena till lagen åtgärder för att förbättra barns och ungdoms fritidsförhållanden — inrättande och drivande av ungdomsgårdar, ungdomskaféer och idrottsanläggningar samt anordnande av studie- och hobbyverksamhet, allt åtgärder av mycket kostnadskrävande art. Den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården kan även innefatta inrättande av daghem, fritidshem och förskolor. Ett ökat statligt stöd till daghemsverksamheten h a r införts för att underlätta en erforderlig utbyggnad. 14.3.5 Vatten o c h avlopp Under 1950-talet har, framhåller långtidsutredningen, ca 3,5 miljarder kr investerats i vatten- och avloppsanläggningar. Detta område är ett av de mest expansiva, ett förhållande som bör ses mot bakgrunden av att det tidigare varit ett av de mest försummade. Bristerna på området är emellertid alltjämt mycket stora. Sålunda konstaterades vid en un-

dersökning som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagit och som avser förhållandena i början av 1961, att 92 % (mätt efter folkmängden) av tätorterna visserligen hade utbyggda vatten- och avloppsanläggningar, men att endast 54 % var anslutna till något slags reningsverk och endast 19 % till höggradigt reningsverk. Enligt långtidsutredningen kan investeringarna på förevarande område (exkl. underhåll) under första hälften av 1960-talet väntas uppgå till i genomsnitt 500 milj. kr per år. Indelningssakkunniga har kommit till samma resultat och anser att ett sådant investeringsbehov kommer att föreligga åtminstone fram till 1970. Verksamheten på vatten- och avloppsområdet är nästan uteslutande en kommunal angelägenhet. 1955 ärs lagstiftning lägger i förevarande hänseende ett stort ansvar på kommunerna. Lagstiftningen under senare år h a r ytterligare ökat kommunernas skyldigheter. Till belysning av den utveckling som försiggår på detta område må nämnas att investeringarna i hela riket i vatten- och avloppsanläggningar 1952 uppgick till ca 200 milj. kr, medan beloppet 1959 steg till ca 500 milj. kr. Ändock återstår enligt indelningssakkunniga alltjämt ett gott stycke innan man nätt den av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga (SOU 1951:26) angivna målsättningen: att all bostads- och därmed jämförlig bebyggelse som bedömes komma att bestå och utnyttjas för sitt ändamål under överskådlig tid, anslutes till gemensamma vatten- och avloppsanläggningar där så finnes lämpligt ur tekniska synpunkter och i annat fall förses med separata vatten- och avloppsanordningar. 1 4 . 3 . 6 Sammanfattning Av vad ovan anförts framgår att kraven på ekonomiska insatser från samhällets

270 sida på olika områden under den närmaste framtiden kommer att bli mycket väsentliga. 1959 års långtidsutredning h a r beräknat att den kommunala offentliga konsumtionen, vari inräknas undervisning, hälso- och sjukvård, socialvård och övrig verksamhet, stiger i 1960 års priser och löner från 5,25 miljarder kr 1960 till 6,54 miljarder kr 1965, alltså en ökning med 24 %. För undervisning beräknas stegringen till 21 % och för hälso- och sjukvård till 25 %. Främsta anledningen till att ökningen för undervisningens del väntas bli sä pass begränsad trots det pågående reformarbetet är enligt långtidsutredningen att antalet ungdomar i grundskolans åldrar minskar, vilket motverkar de kostnadsökningar som väntas följa av förlängd skolgång och höjd undervisningsstandard.

14.4 Landstingskommunernas kostnader När det gäller sjukvården faller särskilt i ögonen följderna av befolkningsutvecklingen. Enligt av socialpolitiska kommittén redovisade undersökningar (SOU 1963:47) uppgick antalet åldringar år 1962 till 38 % av samtliga sjukhuspatienter och som, såsom i avsnitt 14.3 nämnts, till 80 % av de långvarigt kroppssjuka. Med hänsyn härtill och till den i övrigt väntade utvecklingen på hälsovårdens och sjukvårdens område kan svårbemästrade ekonomiska problem väntas uppkomma för landstingen, problem vilkas lösning för flertalet landsting kan komma att försvåras genom att de av kommittén föreslagna skatteutjämningsbidragen till landstingen i de flesta fall understiger tidigare utgående skatteersättningar. Den föreslagna ändrade bidragsgivningen föranleder kommittén att anföra följande om landstingskommunernas problem. Givetvis kan en höjning av lands-

tingens utdebiteringar liksom av det kommunala skattetrycket överhuvud vara ägnad att inge oro för framtiden. Landstingskommunernas utdebiteringar h a r efter 1957 successivt ökat och medelutdebiteringen uppgick 1963 till 5,04 kr. I 20 av landets landsting har för 1964 beslutats ett väsentligt ökat skatteuttag. För många av landstingen är det fråga om höjningar av utdebiteringen med 1 krona eller mera och medelutdebiteringen för landstingen år 1964 har ökat till 5,63 kr/skr. Dessa relativt sett avsevärda höjningar beror bland annat på ökningen av lönekostnaderna samt utbyggnaden och förbättringen av sjukvården. Utvecklingen inger farhågor för landstingens möjligheter att utan ytterligare betydande utdebiteringshöjningar tillfredsställande kunna lösa sina uppgifter. Kommittén får också erinra om att landstingens huvudmannaansvar enligt beslut vid 1963 års höstriksdag fr. o. m. 1967 kommer att utvidgas till att i princip omfatta alla former av sluten och öppen mentalsjukvård inklusive undervisningen och vården av psykiskt efterblivna samt epileptikervården. Härigenom blir alltså kropps- och mentalsjukvården samordnad under enhetligt landstingskommunalt huvudmannaskap. Även om landstingskommunerna vederlagsfritt skall överta mentalsjukhus m. m. samt staten skall lämna bidrag till investerings- och driftkostnader efter principer som särskilt beträffande driftbidragen avser att tillförsäkra landstingskommunerna fullgod täckning av driftkostnaderna u n d e r den tidrymd om fem är som grunderna för de ekonomiska villkoren för landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård avses skola gälla, torde det kunna antas att framtida standardhöjningar kommer att leda till ökade kostnader.

271 Med det anförda har kommittén velat konstatera angelägenheten av att i samband med prövningen av kommitténs förslag kostnadsfördelningen mellan stat och kommun pä landstingskommunernas förvaltningsområde underkastas en prövning från allmänna skattepolitiska utgångspunkter. Det bör i sammanhanget erinras om att Svenska landstingsförbundets styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t framhållit att en synnerligen kraftig stegring av landstingens hälso- och sjukvårdsutgifter inträtt u n d e r perioden 1950—1960. Styrelsen h a r också anmärkt att det är en allmän iakttagelse att det allmännas utgifter för hälso- och sjukvård ökat väsentligt snabbare än bruttonationalprodukten vilket senast belysts i det av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket år 1962 avgivna betänkandet om sjukhus och öppen vård.

4.5 Sammanfattning

Av det ovan anförda framgår att å ena sidan vissa kostnader kommer att överflyttas från kommunerna till staten

och att å andra sidan en utveckling kan emotses på vissa kommunala verksamhetsfält som medför ökade ekonomiska b ö r d o r för kommunerna. I vad mån dessa omständigheter leder till en avvägning mellan statlig och kommunal skatt som är tillfredsställande ankommer det inte pä kommittén att ta ställning till. Kommittén vill sammanfatta innebörden i förevarande hänseende av sina förslag på följande sätt. Å ena sidan torde förslaget till allmänt skatteutjämnande bidragssystem innebära en med hänsyn till den givna medelsramen och direktiven i övrigt tillfredsställande skatteutjämning. Å andra sidan innebär inte detta förslag jämte förslaget i fråga om folkpensionskostnadernas fördelning någon ändring av avgörande betydelse av kostnadsfördelningen totalt sett mellan stat och kommun. I olika sammanhang påtalade problem som anknyter till kostnadsfördelningsfrågan kvarstår därför även efter ett genomförande av kommitténs förslag. Med det anförda avses bland annat de i det föregående berörda frågorna rörande skolväsendet samt hälso- och sjukvården.

KAPITEL 15

Specialmotivering till författningsförslagen

15.1 Skatteutjämningsförordningen 1 §•

Angående syftet med de föreslagna skatteutjämningsbidragen hänvisas till kapitlen 1, 9 och 11. En närmare bestämning i författningstexten av skatteutjämningsbegreppet har ansetts obehövlig. 2 §.

Paragrafen innehåller definitioner av begrepp och termer som synes böra lämnas inledningsvis i syfte att göra den efterföljande författningstexten enklare och mera lättillgänglig. Uppräkningen av de kommuner som åsyftas med förordningens kommunbegrepp täcker kommuner med beskattningrätt som är bidragsberättigade. Municipalsamhällen och tingslag faller således utanför bidragsgivning enligt förordningen. Att dessa båda kommunala enheter — av skäl som redovisas i kapitel 11 — undantas från bidragsgivning innebär emellertid inte att vid tillämpningen av förordningens bestämmelser om bidragsberäkning skall bortses frän utdebitering som hänför sig till municipalsamhällen och tingslag. Vad som skall beaktas är sammanlagd utdebitering av allmän kommunalskatt däri inbegripet landstingsmedel och tingshusmedel, medan hänsyn inte skall tas till avgifter av olika slag och specialskatt. Beaktandet av municipalsamhälles utdebitering bör ske sä att till

den borgerliga primärkommunens utdebiteringsbehov hänförs även municipalsamhälles. Det kalenderår som föregår bidragsåret benämnes i förordningen beräkningsåret. Kommunen har att ta hänsyn till skatteunderlaget på grund av taxering beräkningsåret vid upprättande av utgifts- och inkomststat för nästföljande är. Detta skatteunderlag skall enligt förordningen jämföras med medelskatteunderlaget i riket pä grund av taxering beräkningsåret vid beräkning av tillskott av skatteunderlag för nästföljande är. Året efter beräkningsäret benämnes i förordningen bidragsäret. Under detta år utgår skatteutjämningsbidrag. Därvid skall såsom framgår av 15 § i tillämpliga delar gälla vad i kommunallagen eller eljest stadgas om utbetalning av allmän kommunalskatt m. m. Vid bestämmandet av skattekraften, d. v. s. skatteunderlaget i relation till invånarantalet, torde det ligga närmast till hands att ta hänsyn till antalet invånare vid beräkningsårets ingång. Medelskattekraften utgör medeltalet av skatteunderlaget i rikets kommuner vid taxering beräkningsåret, bestämt i skattekronor och skatteören per invånare i riket. Givetvis är även i detta fall fråga om invånarantalet vid beräkningsårets ingång. Såsom framgår av kapitlen 9 och 11 utgår skatteutjämningsbidrag vid brist på skattekraft och vid hög utdebitering.

273 Om innebörden av begreppen brist på skattekraft och hög utdebitering samt om begreppet utdebiteringsgräns hänvisas till nyssnämnda kapitel, särskilt avsnitten 9.2 och 9.4.6. 3 §.

I denna paragraf anges grunderna för rätt till skatteutjämningsbidrag, nämligen brist på skattekraft och hög utdebitering. Brist på skattekraft föreligger n ä r kommunens skattekraft understiger i 6 § angivet procenttal av medelskattekraften. Hög utdebitering föreligger, såsom i 2 § sägs, n ä r den sammanlagda kommunala utdebiteringen, omräknad på sätt i 10 § sägs, överstiger utdebiteringsgränsen. 4 §.

Denna paragraf anger h u r skatteutjämningsbidraget vid brist på skattekraft skall beräknas. Tillskott av skattekraft deltar på samma sätt som kommunens eget skatteunderlag i den kommunala repartiseringen. 5 §. Kommuner med samma brist på skattekraft skulle, om de tillfördes samma tillskott av skatteunderlag oberoende av geografisk belägenhet, kunna komma i mycket olikartade ekonomiska utgångslägen. Detta sammanhänger, som framhållits i kapitlen 9 och 11, med det olika kostnadsläget inom skilda delar av riket. Mot bakgrunden härav h a r riket på sätt förevarande paragraf visar indelats i tre skattekraftsområden. Det måste emellertid anses realistiskt att räkna med framtida förändringar i kostnadsläget för enstaka kommuner och att sådana förändringar kan komma att motivera överflyttningar av kommun från ett skattekraftsområde till ett annat. I syfte att på ett smidigt sätt underlätta möjligheterna att utan om-

prövning i stort av indelningen i skattekraftsområden ändra enstaka kommuners eller andra länsdelars områdestillhörighet, har bestämmelsen i paragrafens andra stycke tillkommit. Enligt denna äger Kungl. Maj:t, när särskilda skäl — mera påtagligt ändrade kostnadsförhållanden — föreligger, förordna om undantag från indelningen i skattekraftsområden. Angående den föreslagna skatteutjämningsnämndens befattning med ärenden rörande undantag från indelningen i skattekraftsområden, hänvisas till 14 §. 6 §. Sedan tillskott av skatteunderlag bestämts av vederbörande länsstyrelse h a r denna enligt 7 § att senast den 10 september under beräkningsåret lämna kommunerna uppgift om tillskott av skatteunderlag. Statistiska centralbyrån har före sistnämnda tidpunkt meddelat länsstyrelserna uppgift om medelskatteunderlaget per invånare i riket för beräkningsåret. Den enskilda kommunen har därefter vid fastställande av utdebitering för bidragsåret att ta hänsyn inte endast till skatteunderlaget på grund av beräkningsårets taxering utan även till tillskott av skatteunderlag enligt länsstyrelsens beslut. Skatteutjämningsbidraggets storlek i kronor blir beroende av den utdebitering kommunen fastställer och motsvarar produkten av tillskottet och utdebiteringen. Tillämpningen av 6 § första stycket torde kunna belysas genom följande exempel. Exempel A Förutsättningar: Medelskattekraften = 60,00 skr/inv. Ett landsting i skattekraftsomräde 1 har 250 000 inv. vid beräkningsårets ingång samt ett skatteun-

274 derlag enligt samma års taxering av 11.700.000 skr (och således en skattekraft av 46,80 skr/inv. eller 78 procent av medelskattekraften). Uppgift: Att beräkna tillskottet av skatteunderlag för landstingskommunen. Genom tillskottet skall den totala skattekraften komma att uppgå till 85 procent av medelskattekraften, d. v. s. 85 • 60,00 = 51,00 skr/inv. Det totala skatteunderlaget erhålles sedan genom att denna skattekraft multipliceras med antalet invånare i landstinget, d. v. s. 51,00 • 250 000 = 12 750 000 skr. Slutligen erhålles det tillskjutna skatteunderlaget genom att skatteunderlaget enligt beräkningsårets taxering subtraheras från det totala skatteunderlaget: 12 750 000 — 11 700 000 = 1 050 000 skr. Det anförda exemplet äger, vad avser beräkning av tillskott av skatteunderlag, tillämpning på kommuner med brist på skatteunderlag och en utdebitering = utdebiteringsgränsen eller däröver. I fråga om landskommuner, köpingar och städer gäller enligt 6 § andra stycket en specialregel. Vid beräkning av tillskott av skatteunderlag skall hänsyn nämligen tas till kommunens utdebitering också på det sättet att en utdebitering under utdebiteringsgränsen medför viss reduktion av de i första stycket angivna procenttalen och därmed en minskning av det skatteunderlag som skulle utgått, därest endast 6 § första stycket varit tillämpligt. Reduktionsregeln bygger på en jämförelse mellan utdebiteringsgränsen för beräkningsåret och kommunens utdebitering för samma år. Understiger den sistnämnda utdebiteringen utdebiteringsgränsen, skall det procenttal som eljest skulle ha reglerat tillskottet av skatteunderlag minskas med en pro-

centenhet för varje fullt tjugotal ören av skillnaden mellan utdebiteringsgränsen och kommunens utdebitering. Sedan tillskottet sålunda beräknats, bostämmes skatteutjämningsbidraget på vanligt sätt såsom produkten av tillskott och utdebitering för bidragsåret. Följande exempel avser att visa tilllämpningen av 6 § andra stycket. Exempel B Förutsättningar: Medelskattekraften = 60,00 skr/inv. Utdebiteringsgränsen = 16,50 kr/skr. En landskommun i skattekraftsområde 1 har 3 000 inv. vid beräkningsårets ingång, en total utdebitering för beräkningsåret av 15,75 kr/ skr (därvid räknats med medeltalet av utdebiteringarna för de i landskommunen ingående församlingarna) samt ett skatteunderlag enligt samma års taxering av 117.000 skr. Uppgift: Att beräkna tillskottet av skatteunderlag för landskommunen. Då kommunens utdebitering understiger utdebiteringsgränsen med 75 öre per skattekrona, d. v. s. tre fulla tjugotal ören, skall kommunens skattekraft genom tillskott av skatteunderlag bringas att motsvara (80—3 = ) 77 procent av medelskattekraften. Uträknat i ab/ 77

soluta tal blir denna skattekraft I JQTJ • 60,00 = ) 46,20 skr/inv. och det däremot svarande totala skatteunderlaget erhålles genom multiplikation med invånarantalet i landskommunen. 46,20 • 3 000 = 138 600 skr. Genom att skatteunderlaget enligt taxeringsnämndens beslut subtraheras från detta belopp erhålles det tillskjutna skatteunderlaget: 138 600 — 117 000 = 21 600 skr. 7 §. Tillskott av skatteunderlag enligt kungörelserna angående skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformerna

275 skall fastställas av länsstyrelse och vad avser Stockholms stad av överstäthållarämbetct. Vidare gäller enligt dessa kungörelser att samma myndigheter senast den 10 september under är, som motsvarar skatteutjämningsförordningens beräkningsår, skall lämna kommunerna uppgift om tillskotten. Kommunerna sätts därigenom i tillfälle att ta hänsyn till tillskotten i samband med fastställandet av sina utdebiteringar. Med hänsyn till de nämnda myndigheternas befattning med taxering och allmänna skattemedel saknas enligt kommitténs mening anledning att i skatteutjämningsförordningen frångå de regler rörande uppgiftsskyldighet som hittills gällt beträffande tillskott av skatteunderlag. Enligt SFS 1919:69 skall överståthållarämbetet vad avser Stockholms stad jämställas med länsstyrelse i avseenden som svarar mot förhållanden å vilka skatteutjämningsförordningen föreslås skola äga tillämpning. Skäl har därför inte ansetts föreligga att i denna förordning inta en särskild erinran härom. I paragrafens andra stycke ges en ordningsregel. Denna fär ses som en konsekvens av att länsstyrelsens skyldighet enligt paragrafens första stycke att lämna uppgift om tillskott av skatteunderlag vad avser kyrkliga kommuner begränsats till församlingarna. En sådan begränsning får anses betingad av praktiska skäl. Paragrafens tredje stycke reglerar det fallet att ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning trätt i kraft den 1 januari bidragsåret. De föreslagna reglerna innebär att en indelningsändring, som skall träda i kraft den 1 januari bidragsåret, vid fastställande av tillskott av skatteunderlag enligt 6 § förutsattes vara i kraft redan före tidpunkten för länsstyrelsens

beslut rörande tillskottet. Som framgått fattas detta beslut under beräkningsåret. Den skattekraft som genom tillskottet skall uppräknas till de i 6 § nämnda procenttalen skall enligt förslaget motsvara den som skulle ha framkommit vid taxering för beräkningsåret i av indelningsändringen berörd kommun, om den ändrade indelningen varit i kraft redan vid sådan tidpunkt att samtliga invånare i nybildad kommun skolat taxeras för beräkningsåret i denna kommun. Bestämmelserna bör ses i sammanhang med lagen den 31 maj 1957 om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Enligt 12 § denna lag skall ändrad kommunindelning träda i kraft den 1 januari året efter det beslutet om ändringen fattats. Beslutet måste fattas senast åtta månader före ikraftträdandet. 8 |. Tillskott av skatteunderlag enligt kungörelserna angående skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformerna avrundas till hela hundratal skattekronor. Beträffande de föreslagna tillskotten enligt skatteutjämningsförordningens bestämmelser saknas anledning frångå en sådan av praktiska skäl betingad avrundning. Exemplen C och D nedan belyser beräkningen av tillskott och skatteutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner. Exempel C Förutsättningar: Medelskattekraften = 60,30 skr/inv. En landskommun A i skattekraftsomräde 1 sammanfaller med ett pastorat B som bestar av församlingarna C och D. Den totala utdebiteringen för beräkningsåret överstiger utdebiteringsgränsen. Folkmängden i A och således även i B uppgår vid beräkningsårets ingång till 3.000 inv. I

276 församlingarna C och D är folkmängden 1.000 resp. 2.000 inv. Skatteunderlaget enligt beräkningsårets taxering uppgår i A och B till 124.450 skr, i C till 41.100 skr och i D till 83.350 skr. Uppgift: Att beräkna tillskottet av skatteunderlag för de fyra kommunerna. Genom tillskottet skall den totala skattekraften komma att uppgå till minst 80 procent av medelskattekraf80 ten, d. v. s. YQÖ • 60,30=48,24 skr/inv. Genom multiplikation med invånarantalen erhålles de belopp till vilka de totala skatteunderlagen lägst skall uppgå: A och B = 3.000 • 48,24 = 144.720 skr, C = 1.000-48,24 = 48.240 skr och D = 2.000 • 48,24 = 96.480 skr. De tillskjutna skatteunderlagen erhålles genom att skatteunderlagen enligt beräkningsårets taxering subtraheras från de totala skatteunderlagen: A och B =144.720—124.450 = 20.270 skr, C = 48.240—41.100 = 7.140 skr och D = 96.480—83.350 = 13.130 skr. Efter avrundning blir de tillskjutna skatteunderlagen: A=20.300 skr, C = 7.100 skr, D = 13.100 skr och B =7.100 + 13.100 = 20.200 skr. Exempel

D

Förutsättningar och uppgift: Desamma som enligt exempel C, dock att skatteunderlaget enligt beräkningsårets taxering i A och B uppgår till 134.450 skr, i C till 51.100 skr och i D till 83.350 skr. De totala skatteunderlagen skall liksom enligt exempel C uppgå till minst 144.720 skr i A och B, till 48.240 skr i C och till 96.480 skr i D. De tillskjutna skatteunderlagen blir: A och B = 144.720—134.450 = 10.270 skr, C= 48.240—51.100 = 0 och D = 96.480— 83.350 = 13.130 skr. Efter avrundning blir de tillskjutna skatteunderlagen: A = 10.300 skr, C = 0 skr, D = 13.100 skr och B = 0+13.100 = 13.100 skr.

9 §• I denna paragraf fastslås att till skatteutjämningsbidrag för hög utdebitering kan ifrågakomma endast borgerliga primärkommuner, d. v. s. landskommuner, köpingar och städer. I fråga om bidrag vid brist på skattekraft föreligger inte denna begränsning utan till sådant bidrag är samtliga i 2 § omförmälda kommuner i princip berättigade. Skälen till den förenämnda begränsningen redovisas i kapitel 11. 10 §. Paragrafen innehåller bestämmelser rörande beräkning av skatteutjämningsbidrag pä grund av hög utdebitering. För att kunna ta hänsyn till detta bidrag vid fastställande av utdebitering för bidragsäret måste kommunen av länsstyrelsen erhålla uppgift om bidragets storlek i kronor. Sådan uppgift kan lämnas endast om länsstyrelsen fär bedöma bidragsfrågan med hänsyn till utdebitering och utdebiteringsgräns gällande år som ligger före bidragsåret. Det senaste av dessa år är beräkningsåret. Bidragsrätten kan övervägas först sedan den faktiska utdebiteringen i kommunen för beräkningsåret uppräknats sä att den motsvarar den högre utdebitering som skulle ha gällt för beräkningsåret, om kommunen inte u n d e r samma år hade erhållit skatteutjämningsbidrag, som avses i denna paragraf. Den efter sådan omräkning erhållna högre utdebiteringen för beräkningsåret skall därefter jämföras med utdebiteringsgränsen. I den män den sålunda omräknade utdebiteringen överstiger denna gräns föreligger rätt till bidrag. Har bidrag enligt denna paragraf inte utgått under beräkningsåret skall jämförelsen givetvis i stället göras mellan den faktiska utdebiteringen för beräk-

277 ningsåret och utdebiteringsgränsen. Det h a r inte ansetts påkallat att inta en e r i n r a n i författningstexten härom. Länsstyrelsen skall ärligen verkställa erforderliga omräkningar av kommunernas utdebiteringar för beräkningsåret. Sedan länsstyrelsen sålunda konstaterat att rätt till bidrag föreligger, skall länsstyrelsen fastställa bidraget till produkten av kommunens skatteunderlag enligt taxering för beräkningsåret med tillägg av tillskott av skatteunderlag enligt 6 § och 40 procent av den del av den omräknade utdebiteringen för beräkningsåret som överstiger utdebiteringsgränsen. En komplikation kan till synes uppkomma vid bidragsberäkningen i sådana fall där kommunerna omfattar två eller flera församlingar. Därav förorsakade svårigheter synes enligt kommitténs mening enklast kunna lösas genom att medeltalet av de omräknade utdebiteringssatserna för församlingarna beaktas vid prövning av frågan huruvida den borgerliga kommunen har rätt till bidrag för hög utdebitering. Den omständigheten att exempelvis den sammanlagda utdebiteringen i den ena av en borgerlig kommuns två församlingar är hög och i den andra ligger under genomsnittet betyder sålunda inte i och för sig att den borgerliga kommunen blir berättigad till bidrag för hög utdebitering. Exempel E nedan är avsett att belysa tillämpningen av 10 § i fall dä tillskott av skatteunderlag inte skall utgå. Exempel E Förutsättningar: Utdebiteringsgränsen =16,50 kr/skr. En stad har ingen brist pä skattekraft samt en total utdebitering för beräkningsåret på 17,00 kr/skr (därvid räknats med medeltalet av utdebiteringarna för de i staden

ingående församlingarna). Skatteunderlaget enligt taxeringsnämndens beslut året före beräkningsåret (d. v. s. det skatteunderlag på vilket utdebiteringen för beräkningsåret grundats) uppgår till 600.000 skr medan skatteunderlaget enligt beräkningsårets taxering uppgår till 625.000 skr. Under beräkningsäret h a r staden i bidrag på grund av utdebitering över utdebitcringsgränsen erhållit 360.000 kr. Uppgift: Att beräkna det bidrag som staden skall erhålla bidragsåret på grund av utdebitering över utdebiteringsgränsen. Bidraget som staden erhöll under beräkningsäret h a r medfört att utdebiteringen för detta år har kunnat fastställas till ett belopp som med 0,60 k r / skr ( = 360.000:600.000) understiger det som annars hade varit erforderligt. Den u p p r ä k n a d e utdebiteringen för staden blir sålunda 17,00+0,60 = 17,60 kr/skr. Denna omräknade utdebitering överstiger härigenom utdebiteringsgränsen med 1,10 kr/skr ( = 17,60—16,50). 40 40 procent härav utgör 0,44 kr/skr ( = —— ' 1,10). Produkten av detta belopp och kommunens skatteunderlag blir 0,44 • 625.000=275.000 kr, vilket är det efterfrågade beloppet. Tillämpningen åter av 10 § i sådana fall d ä r kommunerna har såväl brist på skattekraft som hög utdebitering belyses i exempel F nedan. Exempel F Förutsättningar: Utdebiteringsgränsen = 16,50 kr/skr. En köping h a r en total utdebitering för beräkningsäret av 17,70 k r / s k r (därvid räknats med medeltalet av utdebiteringarna för de i köpingen ingående församlingarna). Skatteunderlaget enligt taxeringsnämndens beslut uppgår enligt taxeringen

278 året före beräkningsåret till 240.000 skr och enligt beräkningsårets taxering till 260.000 skr. Det av staten tillskjutna skatteunderlaget har för de båda taxeringsåren beräknats till 60.000 resp. 65.000 skr. Under beräkningsåret h a r köpingen i bidrag på grund av utdebitering över utdebiteringsgränsen erhållit 270.000 kr. Uppgift: att beräkna det bidrag som köpingen skall erhålla bidragsåret på grund av utdebitering över utdebiteringsgränsen. Det bidrag som köpingen fick u n d e r beräkningsåret på grund av hög utdebitering motsvarar en utdebitering på 0,90 kr/skr = 270.000: (240.000+60.000). Utan detta bidrag hade utdebiteringen uppgått till 18,60 kr/skr ( = 17,70 + 0,90). Denna omräknade utdebitering överstiger sålunda utdebiteringsgränsen med 2,10 kr/skr ( = 18,60—16,50). 40 40

procent härav utgör 0,84 kr/skr ( = YQQ ' 2,10). Produkten av denna utdebitering och kommunens totala skatteunderlag blir 0,84 • (260.000+65.000) =273.000 kr. Detta är det efterfrågade beloppet. 11 §. Paragrafen innehåller bestämmelser rörande skatteutjämningsbidrag enligt 10 §. Bestämmelserna svarar mot vad som stadgats i 7 § i fråga om tillskott av skatteunderlag. Det är att märka att bidrag enligt 10 § kan utgå endast till landskommuner, köpingar och städer. Paragrafens andra stycke reglerar fördelningen av skatteutjämningsbidraget vid indelningsändring den 1 januari bidragsåret. Enligt de föreslagna bestämmelserna skall bidraget beräknas enligt reglerna i 10 § och bestämmas till belopp, motsvarande de bidrag som för bidragsåret skulle ha utgått till de av indelningsändringen berörda kommunerna, för den händelse den ändrade indelningen varit i kraft u n d e r beräk-

ningsåret. Beträffande skatteunderlag och tillskott av skatteunderlag enligt 6 § gäller även här vad ovan sagts angående tillämpningen av 7 § sista stycket. Av intresse vid bidragsberäkningen enligt 10 § är sålunda de skatteunderlag enligt taxering för beräkningsåret och de tillskott enligt 6 § som varit att påräkna i de nybildade kommunerna, om indelningsändringen varit i kraft. Vidare måste för bidragets fastställande bestämmas i 10 § nämnd omräknad utdebitering i de ändrade eller nybildade kommunerna. För en kommun, som berörs av indelningsändringen endast i så måtto att visst område avskiljes och överföres til! annan kommun, gäller därvid enligt 11 § andra stycket de i 10 § givna reglerna. I ett sådant fall blir nämligen den omräknade utdebiteringen i kommunen densamma såväl före som efter indelningsändringen. En annan sak är att bidraget i kronor blir m i n d r e till följd av indelningsändringen än vad det eljest skulle blivit, eftersom skatteunderlaget minskat. För den händelse kommunen till följd av indelningsändringen från och med den 1 januari bidragsåret kommer att omfatta område, som före ändringen tillhört annan kommun, är de föreslagna reglerna för bidragsberäkningen betingade av de i sådana fall mera komplicerade förhållandena. Sålunda måste den enligt 10 § omräknade utdebiteringen bestämmas u n d e r beaktande av de olika faktiska utdebiteringarna och bidragen för hög utdebitering under beräkningsåret i de av indelningsändringen berörda kommunerna. Vidare måste hänsyn tas till de förändrade skatteunderlag, inberäknat tillskotten enligt 6 §, som skulle kunna påräknas i de nybildade kommunerna. därest indelningsändringen varit i kraft under beräkningsåret.

279 Ett exempel må anföras till belysande av det sagda. Från kommunen AB, som omfattar områdena A och B, skall område B den 1 januari bidragsåret överföras till kommunen C. Sistnämnda kommun benämnes därefter CB. Som framgått av det föregående skall bidragsberäkningen verkställas som om indelningsändringen redan varit genomförd. Enligt 10 § omräknad utdebitering för den nybildade kommunen A blir som nyss nämnts densamma som i den tidigare kommunen AB. Den för den nybildade kommunen CB omräknade utdebiteringen motsvaras av förhållandet mellan, å ena sidan, summan av skatteunderlaget i B, multiplicerat med den omräknade utdebiteringen i AB, och skatteunderlaget i C, multiplicerat med den omräknade utdebiteringen i C, och, å andra sidan, skatteunderlaget i CB. Skatteunderlagen bestämmes med tillämpning av 7 § sista stycket och de omräknade utdebiteringarna med tilllämpning av 10 §. Sedan den omräknade utdebiteringen på detta sätt framräknats, kan bidraget till kommunen CB bestämmas i kronor enligt reglerna i 10 §.

12 §. Sedan länsstyrelserna och överstäthålIarämbetet erhållit erforderliga uppgifter rörande kommunernas utdebiteringar för bidragsåret och skatteutjämningsbidrag för sistnämnda är beräknats, skall uppgift om bidragen lämnas till riksrevisionsverket. Vad avser skatteersättning gäller för närvarande motsvarande regel enligt kungörelserna om skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformerna. Anledning saknas att i fråga om skatteutjämningsbidrag enligt skatteutjämningsförordningen införa annan ordning.

13 §. Behov av extra bidrag vid sidan om de ordinära skatteutjämningsbidragen kan, såsom framhållits i kapitel 11, understundom föreligga. För att ett sådant bidrag skall ifrågakomma erfordras emellertid att synnerliga skäl är för h a n d e n . Den i författningstexten använda terminologin ger inte nämnvärd ledning i det konkreta fallet. Enligt kommitténs mening kan det likväl anses m i n d r e lämpligt att direkt ange den n ä r m a r e innebörden av denna. Förhållanden, som kan vara av betydelse för bedömningen av bidragsrätten, torde i verkligheten ofta vara sä skiftande att en kodifiering skulle kunna komma att motverka syftet med extra bidraget och den åsyftade fria prövningen av detta. Det må dock starkt understrykas att extra bidrag är avsett att utgå endast i rena undantagsfall. Förtydliganden ifråga om förutsättningarna för bidragsrätt torde för övrigt kunna åstadkommas genom lämplig utformning av ansökningsformulär, vilka torde böra fastställas av Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t beslutar i frågor rörande extra bidrag. Prövning av bidragsrätt förutsätter ansökning frän den kommun som önskar bidraget. Ansökningen har ansetts böra göras senast den 31 januari beräkningsäret, eftersom så lång tid som möjligt bör utmätas för prövningen, vilken måste vara avslutad före utgången av september samma år. Extra bidraget skall nämligen upptagas i utgifts- och inkomststaten för bidragsåret. Ansökningen ställes till Kungl. Maj:t men inges till länsstyrelsen. Länsstyrelsen har att senast vid utgången av februari månad insända inkomna ansökningar till Kungl. Maj:t. Innan detta sker har länsstyrelsen att tillse att ansökningshandlingarna är kompletta.

280 14 §. Enligt förslaget må Kungl. Maj:t bemyndiga en särskild nämnd med rådgivande funktioner att bistå Kungl. Maj:t vid prövingen av frågor r ö r a n d e extra bidrag. Kommittén föreslår att nämnden benämnes skatteutjämningsnämnden. Nämndens verksamhet avses beträffande extra bidrag skola bestå av utredningarbete och avgivande av därpå grundade utlåtanden. Med hänsyn till det ytterst ringa antal kommuner som enligt förslaget avses kunna ifrågakomma till extra bidrag synes tillräcklig tid för slutförandet av dessa uppgifter före september manad under beräkningsåret komma att stä nämnden till buds. Skatteutjämningsnämnden bör också enligt förslaget efter Kungl. Maj:ts bemyndigande utreda frågor rörande undantag från indelningen av riket i skattekraftsområden samt avge utlåtanden däröver. Kommittén har ansett dessa frågor vara av sådan natur att de med hänsyn till nämndens befattning med ärenden rörande extra bidrag lämpligen bör komma under nämndens bedömande. 15 och 16 §§. I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om utbetalning av skatteutjämningsbidrag och om utfärdande av erforderliga föreskrifter rörande utanordning, bokföring m. m. av sådana bidrag. Bestämmelserna motsvarar vad som för närvarande i sådana hänseenden gäller beträffande skatteersättning. 17 §. Kommun äger anföra besvär över länsstyrelses beslut rörande tillskott av skatteunderlag och skatteutjämningsbidrag. Besvären torde huvudsakligen komma att avse rena felräkningar, ef-

tersom rätten att erhålla tillskott och bidrag inte skall bli föremål för annan prövning än den rent formella som består i en undersökning av om de i författningen angivna villkoren i skattekrafts- och utdebiteringshänseenden är för handen. Att Kungl. Maj:ts beslut i fråga om extra bidrag och rörande undantag som avses i 5 § sista stycket inte kan överklagas är självklart.

Övergångsbestämmelser Med utgången av 1965 upphör nuvarande kungörelser angående skatteersättning i anledning av 1957 och 1961 års ortavdragsreformer att gälla. I konsekvens därmed bör skatteutjämningsförordningen träda i kraft den 1 januari 1966. Med hänsyn till skatteutjämningsförordningens syfte och utformning bör vidare förordningen angående bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner upphävas i och med skatteutjämningsförordningens ikraftträdande. Bestämmelsen om upphävandet av skattelindringsförordningen har intagits i övergångsbestämmelserna. Jämlikt 7 § skattelindringsförordningen har de kommuner som önskar ifrågakomma till bidrag för visst år att senast den 31 januari året dessförinnan insända sina bidragsansökningar. Detta innebär att ifrågavarande kommuner den 31 januari 1965 kommer att insända bidragsansökningar för 1966, eftersom skattelindringsförordningen vid ansökningstillfället är i kraft och Kungl. Maj:ts proposition om införandet av skatteutjämningsbidrag inte kan antas vara framlagd för riksdagen. Av den statsverksproposition som framläggs i början av januari 1965 torde komma att framgå, att förslag senare under vårriksdagen kommer att framläggas rörande skatteutjämningsbidrag. Med hänsyn

281 härtill synes de ifrågavarande bidragsansökningarna kunna erhålla en rent formell karaktär och innehålla endast en begäran om högsta möjliga skattelindringsbidrag för år 1966. Enligt kommitténs mening torde en sådan praktisk lösning av det här antydda problemet utan större svårigheter kunna ernås genom någon lämpligt meddelad underhandsinformation till kommunerna. Särskilda författningsbestämmelser angående berörda spörsmål har inte ansetts behövliga. Bidragssystemet är så uppbyggt att det torde vara relativt enkelt att tillämpa då det väl kommit i funktion. För beräkningen av skatteutjämningsbidragen för det första bidragsäret fordras emellertid vissa övergångsbestämmelser, föranledda av speciella svårigheter vid övergången från ett bidragssystem med skatteersättningar och skattelindringsbidrag till det föreslagna systemet. Även de av kommittén föreslagna ändrade bestämmelserna om fördelningen av folkpensionskostnaderna komplicerar beräkningen av bidragsgivningen. Då dessa övergångsbestämmelser kan, åtminstone i vissa hänseenden, synas komplicerade föreslår kommittén att förevarande beräkningar utföres centralt inom finansdepartementet. Bestämmelser härom har intagits i punkt 5 av övergångsbestämmelserna. Av vad kommittén anfört i kapitel 11 framgår att övergångsbidrag för bidragsåret 1966 skall utgå, ett till landskommuner, köpingar och städer samt ett annat till landstingskommuner. Även i fråga om beräkningen av dessa båda övergångsbidrag gäller vad nyss sagts. I punkt 1 h a r angivits de regler enligt vilka den erforderliga omräkningen av de faktiska utdebiteringarna för 1965 skall ske vid bestämmandet av skatteutjämningsbidragen för 1966. Enligt dessa regler skall varje enskild kommuns ut-

debiteringsbehov för 1965 omräknas så att det motsvarar vad kommunen under detta år uppburit av statsverket på grundval av 1964 års taxering såsom förskott av allmän kommunalskatt, skatteersättning och skattelindringsbidrag samt med hänsyn tagen till den förändring av utdebiteringsbehovet som skulle ha föranletts av de av kommittén föreslagna ändringarna i fråga om folkpensionskostnadernas fördelning och finansiering om dessa varit i kraft. Kommunens tillskott av skatteunderlag bestämmes med tillämpning av reglerna i 6 § i stället för kungörelserna om skatteersättning. Där den sammanlagda omräknade utdebiteringen i kommunen (dvs. summan av utdebiteringssatserna för kommunalskatt till den borgerliga primärkommunen, den kyrkliga kommunen och landstingskommunen) överstiger utdebiteringsgränsen för 1965 utgår för 1966 skatteutjämningsbidrag för hög utdebitering, beräknat pä den del av den sammanlagda utdebiteringen som överstiger nämnda gräns. Utdebiteringsgränsen i fråga utgöres av medeltalet av de sammanlagda utav kommunerna för år 1965 fastställda utdebiteringarna. Exempel G—I nedan må anföras till belysning av tillämpningen av punkt 1 i övergångsbestämmelserna. Exempel G. Beräkning av bidrag för år 1966 för hög utdebitering Förutsättningar. Den borgerliga primärkommunen A i skattekraftsområde 1 består av en enda församling. Kommunen hade 3 000 invånare den 1 januari 1964. Enligt taxeringsnämndens beslut samma år uppgick kommunens skatteunderlag till 124 800 skr. Kommunens fastställda utdebitering för år 1965 = 10 kr/skr. Till kommunen utbetalas under samma år 130 000 kr i skatteersättning och 50 000 kr i skattelindringsbidrag. Kommunen utbetalar å andra si-

282 dan i kommunbidrag för folkpensioneringen 220 000 kr. Bidragsunderlaget för de kommunala bostadstilläggen, dvs. totalbeloppet av dessa, uppgår till 160 000 kr. Den omräknade utdebiteringen för år 1965 är för landstingskommunen 6,00 k r / s k r och för församlingen 1,50 kr/skr. Medelskattekraften i riket enligt 1964 års taxering uppgick till 60,00 skr/inv. Utdebiteringsgränsen, dvs. den faktiska medelutdebiteringen för år 1965, är 16,50 kr/skr. Bidragets beräkning. A:s utdebiteringsbehov för år 1965 blir enligt punkt 1 fjärde stycket: 10 • 124 800 + 130 000 + 50 000 — 220 000 + 160 000 = 1 368 000 kr. Tillskottet av skatteunderlag blir en80 ligt 6 § första stycket: JTJTJ • 60,00 • 3 000 — 124 800 = 19 200 skr. Enligt punkt 1 tredje stycket blir sålunda den omräknade utdebiteringen för A för år 1965: 124 800 + 19 200 Den totala omräknade utdebiteringen för år 1965 blir: 9,50 + 1,50 + 6,00 = 17,00 kr/skr. Bidraget för hög utdebitering blir en40 ligt punkt 1 andra stycket: (17,00 — 16,50) (124 800 + 19 200) = 28 800 kr. Av 6 § andra stycket skatteutjämningsförordningen framgår att i paragrafens första stycke angivna procenttal skall minskas, när den totala utdebiteringen i landskommun, köping eller stad understiger utdebiteringsgränen. I avsikt att mildra övergången för kommuner vilkas utdebitering understiger utdebiteringsgränsen föreslär kommittén den i punkt 1 första stycket, andra meningen intagna regeln. Denna re-

gel medför att vid beräkning av tillskottet kommunens utdebitering skall räknas upp med 40 procent av vad densamma understiger utdebiteringsgränsen. Härigenom minskas avståndet mellan denna gräns och den totala utdebiteringen. Procenttalet 40 motsvarar bidragsprocenten vid bidrag för hög utdebitering. Vad denna övergångsregel innebär framgår av exempel I nedan. Först skall emellertid med ett exempel visas h u r beräkningen sker av tillskott av skatteunderlag enligt punkt 1 till kommun med en sammanlagd utdebitering som uppgår till eller överstiger utdebiteringsgränsen. Exempel H. Beräkning av tillskott av skatteunderlag enligt punkt 1 Ull kommun med en sammanlagd omräknad utdebitering som uppgår till eller överstiger utdebiteringsgränsen Förutsättningar. Samma kommun som i exempel G. Följande uppgifter tillkommer. Kommunens folkmängd uppgår till 3 100 personer den 1 januari 1965. Skatteunderlaget enligt taxeringsnämndens beslut vid samma års taxering är 135 000 skr, och medelskattekraften är 65 skr/ inv. Tillskottets beräkning. Liksom i exempel G blir den totala omräknade utdebiteringen för år 1965 17,00 kr/skr. Den överstiger alltså utdebiteringsgränsen. Ett oreducerat tillskott skall utgå: 80 JÖQ • 65,00 • 3 100 — 135 000 = 26 200 skr. Exempel 1. Beräkning av tillskott av skatteunderlag enligt punkt 1 till kommun med en sammanlagd omräknad utdebitering som understiger utdebiteringsgränsen Förutsättningar: Primärkommunen B i skattekraftsomräde 1 har en total omräknad utdebitering av 16,00 kr/skr.

283 Skatteunderlaget enligt taxeringsnämndens beslut vid 1965 års taxering är 135 000 skr. Kommunens invånarantal den 1 januari 1965 uppgår till 3 100 personer. Medelskattekraft enligt nämnda taxering är 65 skr/inv. Medelutdebiteringen för 1965 (utdebiteringsgränsen) är 16,50 kr/skr. Tillskottets beräkning. Den omräknade utdebiteringen skall korrigeras enligt punkt 1 första stycket till (16,00 + 40 — • 0,50 = ) 16,20 kr/skr. Då denna utdebitering understiger utdebiteringsgränsen med 30 öre, dvs. ett fullt 20-tal ören, skall skattekraftsgränsen enligt 6 § andra stycket reduceras med 1 procentenhet. Tillskottet av skatteunderlag 80—1 blir sålunda: - y j y • 65,00 • 3 100 — 135 000 = 24 185 eller avrundat 24 200 skr. Enligt punkt 2 skall, som ovan berörts, övergångsbidrag utgå till landstingskommunerna för bidragsåret 1966. Bidraget utgår som tillskott av skatteunderlag, beräknat på sätt som anges i författningsrummet. Exempel J visar tillämpningen av bestämmelserna.

Exempel J Förutsättningar: Medelskattekraften = 60,00 skr/inv. Utdebitering för 1966 = 5,00 kr/skr. Ett landsting i skattekraftsomräde 1 har 250.000 inv. den 1/1 1965, ett skatteunderlag på 12.250.000 skr vid 1965 års taxering enligt taxeringsnämndens beslut samt ett av staten tillskjutet skatteunderlag på 1.600.000 skr för är 1965. Uppgift: Att beräkna landstingskommunens övergångsbidrag för år 1966. Tillskottet av skatteunderlag enligt 6 § OK

utgör: = = • 60,00 • 250 000 — 12 250 000 = 500 000 skr.

Det extra tillskottet av skatteunderlag blir Vi • 1 600 000—500 000=300 000 skr. Övergångsbidraget blir slutligen = 5,00 • 300 000 = 1 500 000 kr. Även till landskommun, köping och stad bör enligt kommitténs mening utgå övergångsbidrag för bidragsåret 1966. Förslag till bestämmelser härom h a r intagits i punkt 3 i övergångsbestämmelserna. Förutsättning för erhållande av detta bidrag, som inte utgår i form av tillskjutet skatteunderlag utan såsom ett i kronor bestämt belopp, är att den enligt punkt 1 omräknade utdebiteringen för 1965 överstiger utdebiteringsgränsen för samma är. Exempel K. nedan torde belysa regelns innebörd.

Exempel K Förutsättningar: Landskommun i skattekraftsområde 1 med en total faktisk utdebitering för år 1965 av 16,30 kr/skr. Omräknad total utdebitering för samma år = 17,00 kr/skr. Utdebiteringsgränsen (medelutdebiteringen) = 16,50 kr/skr. Kommunens skatteunderlag enligt 1965 ärs taxering = 135 000 skr. Tillskott av skatteunderlag enligt 6 § = 26 200 skr. Uppgift: Att beräkna kommunens övergängsbidrag för år 1966. Sedan den omräknade totala utdebiteringen reducerats med 40 % av vad den överstiger utdebiteringsgränsen, blir den 16,80 kr/skr. Denna reducerade utdebitering skall minskas med medelutdebiteringen i riket, eftersom denna överstiger kommunens totala faktiska utdebitering. Återstår härefter 30 öre (16,80 — 16,50). Genom att multiplicera detta belopp med kommunens skatteunderlag (135 000 + 26 200 skr) erhålles övergångsbidraget. Detta blir sålunda 48 360 kr. Enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna skall ansökning om extra bidrag

284 för bidragsåret 1966 inlämnas senast å trettionde dagen efter den, då skatteutjämningsförordningen utkommit av trycket. Ansökningarna skall inges till länsstyrelserna som därefter enligt punkt 6 har att skyndsamt insända de inkomna handlingarna till finansdepartementet.

15.2 Lag om särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering av skatt Lagen är avsedd att ersätta motsvarande lag med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering av skatt för aren 1958—1965 med ändring den 27 april 1962. Den nuvarande lagen, som upphör med utgången av 1965, kan sägas syfta till att jämställa tillskott av skatteunderlag enligt de bada kungörelserna angående skatteersättning med skatteunderlag på grund av taxering. Sedan skatteersättningen frän och med 1965 upphört och skatteutjämningsbidragen i stället avses utgå, bl. a. som tillskott av skatteunderlag, erfordras en mot 3 § i den nuvarande lagen svarande bestämmelse. Den nya lagen föreslås träda i kraft vid sådan tidpunkt, att den kan tilllämpas redan i samband med beräkning av skatteutjämningsbidrag och övergångsbidrag för bidragsåret 1966.

15.3 Kungörelse angående beräknande av skatteunderlag vid bestämmande av statsbidrag i vissa fall m. m. Kungörelsen svarar mot nuvarande kungörelse SFS 1962:141, vilken skall tilllämpas med avseende ä tillskott av skatteunderlag enligt kungörelserna om skat-

teersättning i anledning av 1957 och 1961 ärs ortsavdragsreformer. SFS 1962: 141 upphör att vara tillämplig i och med att skatteersättningarna och skattelindringsbidragen bortfaller. Den nu föreslagna kungörelsen innebär att storleken av de speciella skatteunderlagsgraderade statsbidragen blir beroende inte endast av den bidragsberättigade kommunens eget skatteunderlag utan även av storleken av det tillskott av skatteunderlag som utgår enligt 6 § skatteutjämningsförordningen. Avsikten är att kungörelsen skall träda i kraft vid den tidpunkt som erfordras för att hänsyn vid speciell skatteunderlagsgraderad statsbidragsgivning skall kunna tas till skatteutjämningsbidrag för bidragsäret 1966.

15.4 Lag om ändring av lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen Föreslagna ändringar i 1, 6, 7 och 8 §§ i gällande lag är samtliga föranledda av kommitténs förslag enligt kapitel 10 till ä n d r a d fördelning av kostnaderna för folkpensioneringen. Eftersom kommunerna enligt förslaget ensamma i fortsättningen skall svara för finansieringen av de kommunala bostadstilläggen, medan staten skall svara för övriga folkpensioneringskostnader, föreligger ej längre behov av de bestämmelser som för närvarande reglerar storleken av kommunernas andelar i folkpensioneringskostnaderna. I stället erfordras bestämmelser som utsäger att kommunerna skall bestrida kostnaderna för kommunala bostadstillägg och att dessa kostnader skall uträknas av riksförsäkringsverket. Att riksförsäkringsverket också i fortsättningen bör svara för kostnadsuträkningen synes välmotiverat av rent praktiska skäl. Folkpensionärerna bör liksom hittills fä sina

285 pensioner genom riksförsäkringsverkets försorg. Enligt gällande rätt (SFS 1962:399) förskotteras kommunens kostnader av statsverket. Staten betalar nämligen genom riksförsäkringsverket ut visst ärs folkpensioner, såväl kommunala bostadstillägg som övriga förmåner, till pensionärerna och kräver först påföljande år före utgången av mars månad in kommunernas bidrag till dessa kostnader. Härigenom uppkommer en årlig kostnadseftersläpning för kommunernas del. Kommunerna kalkylerar vid fastställande av utdebitering vad avser folkpensionskostnaderna i regel med de kontanta utgifterna, d. v. s. hänsyn tas till dessa kostnader först för det år under vilket de skall gäldas. Eftersom det förslag till ändrad kostnadsfördelning på förevarande område som kommittén enligt kapitel 10 framlagt i likhet med förslaget om skatteutjämningsbidrag är avsett att få effekt från och med 1966, måste med hänsyn till angivna förhållanden de ändrade bestämmelserna om finansiering av folk-

pensioneringen träda i kraft redan den 1 januari 1965. Kommunbidragen avseende 1964 års folkpensionskostnader, som kommunerna har att gälda under 1965, blir således de sista bidragen enligt nuvarande bestämmelser.

15.5 Kungörelse angående ändring av Kungl Maj:ts kungörelse den 25 maj 1962 (nr 399) om inbetalning av kommunernas andelar i folkpensioner Förslaget är att se som en ren följdändring i anledning av att kommunerna ensamma skall svara för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen, medan staten helt skall svara för övriga folkpensioneringskostnader. Kommittén har inte ansett sig böra uppta till behandling frågan om en eventuell uppdelning av kommunernas inbetalningar i betalningsterminer. Detta spörsmål är för närvarande föremal för särskild utredning inom riksförsäkringsverket.

KAPITEL 16

Sammanfattning

Den kommunala självstyrelsen vilar på förutsättningen att kommunerna skall ha det ekonomiska ansvaret för sina uppgifter. Kommunerna har därför tilllagts beskattningsrätt. Enär kommun e r n a anförtrotts kostnadskrävande uppgifter av riksintresse och då kommunernas utdebiteringar ansetts böra hållas på en rimlig nivå h a r staten dock tidigt måst lämna kommunerna ekonomiskt stöd. Efter hand har detta stöd blivit av avsevärd omfattning. Trots detta och den betydande inkomstökningen h a r åtskilliga kommuner mött stigande svårigheter att finansiera sin verksamhet. Variationer i utdebiteringsbehov och skatteunderlag leder till olikheter i skattetryck och i förhållandet mellan värdet av den kommunala samhällsservicen och utdebiteringssatsen. En skatteutjämning i vidsträckt mening måste syfta till att minska dessa olikheter. Olika metoder kan användas för att komma till rätta med orsakerna till de ekonomiska olikheterna mellan kommunerna. Bland dylika åtgärder må nämnas ändring av den kommunala indelningen, överflyttning av huvudmannaskapet för mera kostnadskrävande förvaltningsuppgifter till landstingskommunerna eller staten samt en lämplig differentiering av näringslivet och en spridning av företagsamheten. Varken en ny kommunindelning eller en lokaliseringsverksamhet som nyss sagts kan emellertid tillgodose be-

hovet av ekonomisk hjälp till de behövande kommunerna. Ej heller torde en överflyttning av uppgifter från primärkommunerna till landstingskommunerna eller staten kunna ifrågakomma i sådan omfattning att problemet löses. Staten h a r därför sedan länge genom bidragsgivning till kommunerna sökt uppnå en effektivare kommunal skatteutjämning. Eftersom trots detta skillnaderna i skattetryck är betydande har det ansetts erforderligt att låta utreda möjligheterna att ytterligare utjämna skattetrycket. Det är åtgärder på skattelagstiftningens och statsbidragsgivningens områden som kommittén haft att överväga vid fullgörandet av sitt uppdrag. Beträffande beskattningsreglerna har uppdraget i första hand omfattat att ompröva de förslag kommunalskatteberedningen 1942 framlade i fråga om skatteobjektens fördelning mellan kommunerna och beskattning för gemensamt kommunalt ändamål. När det gäller åtgärder på statsbidragsgivningens område har direktiven som framkomliga vägar nämnt möjligheten att ompröva grunderna för de skatteunderlagsgraderade statsbidragen och kommunbidragen samt införandet av elt allmänt statsbidrag med skatteutjämnande effekt. Kommittén har funnit att strävandena i första hand bör inriktas på att skapa ett allmänt statsbidrag med skatteutjämnande syfte.

287 Beskattningsföremålens mellan kommunerna

fördelning

Såväl kommunalskatteberedningen som remissinstanserna ansåg beredningens förslag beträffande fördelning av inkomst av »rörelse i allmänhet» inte innebära några mera väsentliga ändringar i förhållande till rättsutvecklingen i praxis, ett förhållande som givetvis förringade förslagets betydelse från skatteutjämningssynpunkt. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om fördelning av rörelseinkomst är för övrigt sä allmänt hällen att den inte kan tjäna som underlag för beräkning av förslagets skatteutjämnande verkningar. Kommittén föreslär inte några ändringar i fråga om beskattningsföremålens fördelning. Ställningstagandet bestämmes främst av det förhållandet att verkningarna av en ändrad fördelning enligt de riktlinjer beredningen uppdragit från skatteutjämningssynpunkt är ovissa eller betydelselösa. Angelägenheten från skatterättslig synpunkt av en ändring i enlighet med beredningens förslag kan enligt kommitténs mening också ifrågasättas, eftersom redan gällande regler ger utrymme för en icke obetydlig rörelsefrihet i fråga om beräkningsgrunderna vid fördelning av såväl inkomst av »rörelse i allmänhet» som inkomst av jordbruksfastighet. Med hänsyn till den översyn av skattesystemet i hela dess vidd som pågår inom allmänna skatteberedningen har kommittén för övrigt inte ansett det vara lämpligt att inom ramen för gällande skattesystem framlägga förslag om omfattande ändringar i de skatterättsliga fördelningsreglerna.

Beskattning för gemensamt kommunalt ändamål Kommitténs undersökningar

på

detta

område har omfattat följande slag av inkomster, nämligen av viss försäkringsrörelse, av viss monopolrörelse, av bankrörelse som utövats av bankaktiebolag samt av tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital som åtnjutits av fysiska personer i den mån inkomsten överstigit 100 000 kr. Kommittén har beräknat att kommunalskatteberedningens förslag, därest det varit genomfört vid 1962 års taxering, skulle gett skatteintäkter av omkring 113,3 milj. kr. Om de med förslaget avsedda skattepliktiga inkomsterna undantagits från kommunal beskattning, skulle många städer med en utdebitering över genomsnittet och flera landskommuner med en skattekraft understigande medelskattekraften ha fått vidkännas utdebiteringshöjningar. Dessa verkningar är givetvis inte tillfredsställande från skatteutjämningssynpunkt. Beredningens förslag innebär att en kommun kan berövas beskattningsrätten i fråga om inkomster som enligt nuvarande regler anses ha härflutit inom kommunen. Då detta motiverats med bl. a. att i fråga om åtskilliga slag av rörelse, exempelvis de statliga monopolföretagen, vinsten å verksamheten härrör från handel med icke kommunmedlemmar, har beredningen enligt kommitténs mening godtagit en p r i n c i p som möjliggör vittgående framtida ingripanden i kommunernas beskattningsrätt. Maximeringen till 100 000 kr av hemortskommunens beskattningsrätt beträffande fysiska personers och oskifta dödsbons inkomst av tjänst m. m. har valts uteslutande med utgångspunkt från önskvärdheten att undvika alltför stora rubbningar i kommunernas skatteunderlag och kan svårligen försvaras utifrån principiella resonemang. Huvudanledningen till den kritik som

288 framfördes mot beredningens förslag torde vara att söka i det förhållandet att beredningen främst inriktade sina ansträngningar på att åstadkomma medel till skatteutjämning och tillmätte förslagets hållbarhet från skatterättsliga och kommunalrättsliga synpunkter mindre vikt. Kommittén finner det inte vara riktigt att söka lösa skatteutjämningsproblemet genom att förringa betydelsen av dylika hänsynstaganden. Ett skäl för att genomföra beredningens förslag skulle dock vara om man därigenom erhöll icke oväsentliga medel för skatteutjämning. Sä är emellertid inte fallet. Med hänsyn härtill och till de invändningar i övrigt som kan riktas mot förslaget, särskilt frän skatterättsliga synpunkter, anser sig kommittén inte kunna förorda dess genomförande.

Den tekniska utformningen skatteutjämningssystemet

av

Ett allmänt skatteutjämningsbidrag bör sä långt möjligt utformas så att det angriper de orsaker till utdebiteringsskillnaderna som kan anses ligga utom räckhåll för kommunalt inflytande. Skattekraftsfaktorn. I tidigare diskussioner om graderingsnormer för statsbidrag i skatteutjämnande syfte har skatteunderlaget per invånare — skattekraften — ansetts vara en objektiv mätare pä kommunernas ekonomiska bärkraft. Ett visst minimum av ekonomiska resurser är också en förutsättning för att kommunerna skall kunna bedriva en tillfredsställande kommunal verksamhet. Ett system där skattekraften ingår som fördelningsfaktor bygger på grunder som prövats och befunnits möjliga att tillämpa; av praktiska skäl torde det inte vara lämpligt att i alltför hög grad bryta sambandet med nuvarande bidragsgivning. Kom-

mittén föreslär därför att skattekraften skall inga i bidragssystemet som fördelningsfaktor. Tillskott av skrattekraft skall utgå till kommuner vilkas skattekraft understiger viss nivå, skattekraftsgränsen. Denna gräns bestämmes med utgångspunkt från medelskattekraften i rikets samtliga kommuner och skall markera ett antaget normal- eller minimibehov av skattekraft. Tillskottet skall bestämmas med ledning av skillnaden mellan skattekraftsgränsen och kommunens egen skattekraft och delta i repartiseringen på samma sätt som kommunens eget genom taxering bestämda skatteunderlag. Ett bidragssystem grundat på skatteunderlagstillskott ger vissa möjligheter att förenkla det nuvarande komplicerade bidragssystemet. Vidare skapar det förutsättningar för en avlösning av skatteersättningarna och skattelindringsbidraget samt underlättar genomförandet av vissa reformer på skattelagstiftningens område. Ett allmänt skatteutjämningssystem bör vara rörligt såtillvida att det medger en viss anpassning av bidragsgivningen efter inkomstutvecklingen. En sådan anpassning vinnes om skattekraftsgränsen ställs i relation till medelskattekraften i riket. Var skattekraftsgränsen skall dras i förhållande till medelskattekraften kan inte avgöras utifrån några allmänna resonemang utan är en ekonomisk avvägningsfråga. Reducering av skattekraftstillskott. Grunden för tillskott av skatteunderlag är att låg skattekraft anses vara en väsentlig orsak till höga skattetryck. I princip bör därför skatteutjämningsbidrag inte utgå till kommuner med utdebitering u n d e r viss nivå. Praktiska skäl, bl. a. sambandet med nuvarande bidragsgivning, talar emellertid för en bidragsgivning även till dessa kommuner. Bidragen bör vid utdebitering un-

289 der utdebiteringsgränsen utgå efter en med skattetrycket fallande skala. Indelning i skattekraftsområden. Om skatteunderlagstillskottet normeras med utgångspunkt från en för hela riket gemensam skattekraftsgräns, skulle stora utdebiteringsskillnader kvarstå trots tillskottet. De kostnadsolikheter som betingas av dyrhetsskillnaderna i landet måste beaktas. I gällande skattelindringsförordning har detta skett genom att riket indelats i gränsunderlagsområden. Kommittén finner en indelning i områden av samma typ, skattekraftsområden, enkel och ändamålsenlig och förordar en sådan indelning. Utgiftsfaklorn. Den anpassning av bidragsgivningen efter kostnaderna som uppnås genom indelningen i skatlekraftsområden beaktar inte i tillräcklig grad de kostnadsolikheter som finns mellan kommuner inom ett och samma område. Det har därför varit nödvändigt att finna någon eller några andra faktorer som kan ytterligare differentiera bidragsgivningen med hänsyn till kommunernas kostnader. Det obligatoriska skolväsendet. Kommittén har undersökt möjligheterna att finna en utgiftsfaktor på det obligatoriska skolväsendets område. Skolutgiflerna är i praktiskt taget alla kommuner den största posten pä den kommunala budgetens utgiftssida och orsakar stora utdebiteringsskillnader mellan kommunerna. En kommuns kostnader för den obligatoriska skolan bestämmes i hög grad av antalet elever och antalet klassavdelningar. En faktor som ger uttryck för antalet elever eller antalet klassavdelningar i förhållande till folkmängden eller utgör en kombination av dessa förhållanden synes därför kunna bidra till en önskvärd differentiering av bidragsgivningen. Kommittén h a r sålunda undersökt huruvida erforderlig

samvariation mellan dessa faktorer och kostnaderna kan påvisas. Undersökningarna h a r emellertid givit vid handen att så inte är fallet. Faktorerna har därför inte ansetts lämpliga att infoga i ett skatteutjämningssystem. Kommittén har i anledning härav sökt finna en lämplig differentieringsfaktor på annat område. Kommittén utgår sålunda i sina fortsatta undersökningar från det förhållandet att kommunernas kostnader i hög grad påverkas av befolkningsstrukturen. Ungdomskostnaderna. I första hand har kommittén sökt anknyta bidragsgivningen till förhållandet mellan antalet ungdomar och kommunens totalbefolkning. Med en sådan faktor skulle vid bidragsgivningen hänsyn tas inte endast till kostnaderna för den obligatoriska skolan utan även till andra kostnader som h a r direkt samband med antalet ungdomar. Emellertid har ett på angivet salt uppbyggt bidragssystem allvarliga brister från skatteutjämningssynpunkt. Sålunda är det med systemet inte möjligt att i önskvärd utsträckning sänka vissa städers och köpingars utdebiteringar. Vad landskommunerna angår torde resultatet särskilt för vissa Norrlandskommuner få anses mindre tillfredsställande. Åldringskostnaderna. Kommittén har därför undersökt huruvida det är möjligt att nå den önskade skatteutjämningseffekten genom att till skattekraftsfaktorn knyta förutom en faktor som beaktar ungdomsförhållandena även en faktor som tar hänsyn till antalet åldringar. Gjorda undersökningar visar emellertid att en sådan utgiftsfaktor inte tillgodoser de kommuner som i första hand är i behov av bidrag. Relativa antalet åldringar kan sålunda inte användas som fördelnings-

290 faktor i bidragssystemet. Andra vägar att nå den önskade ytterligare differentieringen av bidragsgivningen har därför måst prövas. Tåtorlskostnaderna. Skattetrycket är inte sällan högre i de i ekonomiskt hänseende vanligen bärkraftiga tätortskommunerna än i andra kommuner trots dessa senares lägre skattekraft, ett förhållande som har samband med närings- och bebyggelsestrukturen. Vissa kostnader är typiska för tätortskommunerna och vissa förvaltningsgrenar, såsom fastighetsförvaltning, planerings- och anläggningsverksamhet, visar stigande kostnader med ökande tätortsgrad såväl per skattekrona som per invånare. Dessa förhållanden kan motivera att en bidragsgivning i skatteutjämnande syfte anknytes också till tätortsgraden.

frän bidragsgivning avskiljer utgifter som faller inom ramen för kommunernas rådighet. Emellertid avser större delen av den kommunala verksamheten uppgifter som är obligatoriska eller endast formellt av frivillig natur. Det reella utrymmet för den rent frivilliga verksamheten är begränsat. Också hänsynen till kommunens skattebetalare väger tungt i sammanhanget. Om utgiftsfaktorn utformas så att den inte ger kommunerna ökade statsbidrag med mindre de belastar sina skattebetalare med höjd utdebitering, torde risken inte vara stor att kommunerna på grund av möjligheterna att få statsbidrag påtar sig uppgifter som kan betecknas som opåkallade. Härigenom torde risken minska för att kommunerna skall söka få statsbidrag utan att egentligt behov föreligger.

Emellertid visar gjorda undersökningar även i detta fall att ett sådant system ger otillfredsställande resultat. Sålunda är kommunerna inom varje tätortsgrad spridda över praktiskt taget hela utdebiteringsskalan. Begreppet tätortsgrad inrymmer för övrigt inte något hänsynstagande till i vilken utsträckning tätortsbehov är tillgodosedda. Tätortsgraden kan därför inte förordas som utgiftsfaktor i ett allmänt skatteutjämnande bidragssystem.

En utgiftsfaktor som direkt anknyter till utdebiteringens höjd är ett praktiskt och relativt lätthanterligt instrument för att åstadkomma en ytterligare differentiering av bidragsgivningen. Detta förhållande jämte det faktum att det inte är möjligt att i generellt tillämpliga statsbidragsbestämmelser ange vad som är onödiga eller nödvändiga utgifter leder till att invändningarna mot ett sådant inslag i systemet förlorar i styrka.

Den faktiska utdebiteringen. Det synes inte möjligt att finna en utgiftsfaktor utanför kommunernas inflytande som tillfredsställande kan fungera som fördelare av bidrag till kommunerna. Under dessa förhållanden har kommittén övervägt om man inte vid bidragsgivningen kan utgå — förutom från skattekraften — från det faktiska skattetrycket sådant detta kommer till uttryck i den sammanlagda kommunala utdebiteringen.

Till fördelarna med ett bidragssystem som direkt anknyter till den faktiska utdebiteringen hör att systemet beaktar kostnaderna inom alla kommunala verksamhetsgrenar. Systemet möjliggör hänsyn till såväl glesbygdssom tätortskommunernas speciella kostnader. Kommittén föreslär på i huvudsak nu nämnda grunder att i bidragssystemet infogas en utgiftsfaktor som, när den totala utdebiteringen i kommunen överstiger viss nivå, utdebiteringsgränsen, ger bidrag, motsvarande produkten av

Mot ett på detta sätt utformat bidragssystem kan invändas att det inte

291 viss procent, bidragsprocenten, av den del av utdebiteringen som överstiger denna gräns, och kommunens skatteunderlag. Utdebiteringsgränsen skall stå i ett visst bestämt förhållande till den genomsnittliga utdebiteringen i riket.

Folkpensioneringskostnadernas fördelning mellan stat och kommun Enligt direktiven h a r det ålegat kommittén att framlägga förslag till ändrad fördelning av folkpensionskostnad e r n a mellan staten och kommunerna. Enligt gällande bestämmelser skall kommun bidra till kostnaderna för förtidspensioner jämte tillägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall som inträffat före den 1 juli 1960 och hustrutillägg. Dessa förmåner beviljas genom beslut av de allmänna försäkringskassorna enligt av staten fastställda grunder. Kommun skall också lämna bidrag till kostnaderna för kommunala bostadstillägg. Bostadstilläggens storlek fastställes genom beslut av vederbörande kommun. De av staten fastställda folkpensionsförmånerna. De skäl för kommunbidrag som tidigare kunnat åberopas har numera förlorat sin betydelse. Allmän enighet synes numera råda om uppfattningen att kommunbidragen kan slopas. Kommittén föreslår därför att kostnaderna för de av staten fastställda folkpensionsförmånerna i sin helhet övertas av staten. Effekten från skatteutjämningssynpunkt av en total statlig finansiering av dessa pensionsförmåner är relativt begränsad. Detta torde vara en naturlig följd av den vid 1962 års riksdag beslutade enkronasmaximeringen. Uppgiften att framlägga förslag i förevarande kostnadsfördelningsfråga har emellertid inte möjliggjort någon helt förutsättningslös prövning frän skatteutjäm-

ningssynpunkt av de för kommitténs förslag anvisade medlens användning. De kommunala bostadstilläggen. Kommittén hänvisar bl. a. till att socialförsäkringskommittén förordade en höjning av maximigränsen för kommunbidragen frän 60 till 80 procent och till dess uttalande att denna höjning var avsedd att utgöra ett steg i riktning mot att låta kommunerna helt överta finansieringen av tilläggen. Skatteutjämningskommittén understryker att det emellertid varit av särskilt intresse att bedöma ifrågavarande spörsmål från skatteutjämningssynpunkt. Ett slopande av det statliga stödet till finansieringen av de kommunala bostadstilläggen skulle — sett som en fristående åtgärd — medföra en frän skatteutjämningssynpunkt icke önskvärd effekt, även om denna kan anses vara relativt begränsad. Denna effekt bör emellertid inte bedömas isolerad utan vägas mot den skatteutjämningseffekt som stär att vinna genom att till skatteutjämningsbidraget överföra de medel som för närvarande utgår i form av ett statligt stöd till finansieringen av bostadstilläggen. Sker så ernås ett från skatteutjämningssynpunkt bättre resultat. Sålunda erhålles en omfördelning till förmån för de kommuner som med hänsyn till skatteunderlag och utdebitering bedömts vara i särskilt behov av bidrag. Kommittén föreslår därför att kommunerna ensamma skall stä för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen. Kostnaderna. Kommitténs förslag beträffande bostadstilläggen innebär enligt gjorda beräkningar att kommunerna frän staten övertar en kostnad av 79 milj. kr. Å andra sidan beräknas kommitténs förslag beträffande finansieringen av övriga folkpensionsförmäner medföra att staten från kommunerna övertar en kostnad av 349 milj. kr. Skill-

292 nåden mellan förenämnda båda belopp, 270 milj. kr, utgör den nettokostnad som skulle avlastas kommunerna vid ett genomförande av kommitténs förslag i förevarande hänseende.

Utformningen av bidragsgivningen inom kostnadsramen Vid utformningen av det allmänna skatteutjämningssystemet h a r kommittén haft att beakta att de medel som är disponibla att insätta i systemet begränsar sig till ca 480 milj. kr, motsvarande det i direktiven anvisade beloppet efter avdrag för den kostnadsökning som den föreslagna ändrade fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen kan beräknas medföra för staten. Vid beräkningarna av verkningarna av det föreslagna bidragssystemet hai kommittén utgått från kommunernas skatteunderlag enligt 1962 års taxering och deras utdebiteringsbehov för 1963. Anledningen härtill är att enligt direktiven de åtgärder som kommittén kan komma att föreslå bör vara så avvägda att de i kostnadshänseende håller sig inom ramen för i 1963 års statsverksproposition upptagna anslag till skatteersättningar och skattelindringsbidrag. Ifråga om utdebiteringsbehovet har dock beaktats betydelsen av vissa beslutade eller väntade förändringar under åren 1966—1970 i fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för samhällsverksamheten, nämligen att staten under nämnda år med en femtedel varje år övertar kostnaderna för ordningsväsendet och att detta kan väntas ifråga om kostnaderna för rättsväsendet, att skatteersättningarna och skattelindringsbidragen slopas fr.o.m. 1966 års ingång, att tolagsersättningarna avvecklas med en femtedel u n d e r vart och ett av åren 1966—1970 samt att staten enligt kommitténs förslag fr.o.m. 1966 h a r att

bära större kostnader än tidigare för folkpensioneringen. Beräkningarnas syfte är att belysa effekten av och kostnaderna för bidragssystemet och de får inte betraktas som en prognos i utdebiteringshänseende. Bidragsberättigade kommuner. Det är givet att de borgerliga primärkommunerna skall komma i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag, eftersom det är dessa kommuners utdebiteringar som i första hand vållar de stora skattetrycksskillnaderna. Enligt direktiven skall bidrag utgå till landstingskommunerna. Då skillnaderna i utdebiteringshänseende mellan de kyrkliga kommunerna bidrar till att skapa inte obetydliga olikheter i det totala kommunala skattetrycket, bör även dessa kommuner erhålla skatteutjämningsbidrag. Däremot h a r kommittén inte funnit skäl föreligga att låta bidrag utgå till municipalsamhällen och tingslag. Indelningen i skattekraftsområden. Företagna undersökningar har visat att tillskott av skattekraft upp till en nivå som motsvarar 80 % av medelskattekraften i riket ger en godtagbar utjämning av utdebiteringarna i Götalandsoch Svealandslänen samt Gävleborgs län. Dessa län bör därför bilda ett särskilt skattekraftsomräde (skattekraftsområde 1). I de fyra nordligaste länen behövs ett större skattekraftstillskott för att erhålla en i förhållande till den i de sydligare länen tillfredsställande skatteutjämning. För kommunerna i Västernorrlands och Jämtlands län samt kustlandsdelen av Västerbottens län föresläs tillskott upp till en nivå som motsvarar medelskattekraften. För kommunerna i den återstående delen av riket, Lapplandsdelen av Västerbottens län och Norrbottens län, fordras ett slörre tillskott av skattekraft. Kommittén föreslär därför att Västernorrlands och Jämtlands län samt den i Västerbot-

293 tens län ingående delen av landskapet Västerbotten bildar ett andra skattekraftsområde (skattekraftsområde 2) samt återstående del av Västerbottens län och Norrbottens län ett tredje område (skattekraftsomräde 3). Bidragsgivningen till landstingskommunerna. Olikheterna i landstingskomm u n e r n a s skattekraft är betydande och leder till inte oväsentliga skillnader i skattetryck. Det är därför naturligt att bidragssystemet för landstingens del utformas sä att olikheterna i skattekraft minskas. Eftersom skillnaderna i utdebiteringshänseende mellan landstingskommunerna emellertid inte är pä långt när av samma storlek som olikheterna i detta avseende mellan de borgerliga primärkommunerna, finns inte anledning att utforma bidragsgivningen till landstingskommunerna med särskilt beaktande av kvarstående utdebiteringsskillnader. Kommittén föreslår därför att skatteutjämningsbidrag utgår till landstingskommunerna i form av tillskott av skattekraft. Tillskott bör ske upp till en skattekraftsnivå som motsvarar 85 % av medelskattekraften i riket i skattekraftsområde 1, 100 % i skattekraftsområde 2 och 115 % i skattekraftsområde 3. Denna avvägning ger enligt kommitténs mening ett från skatteutjämningssynpunkt och med hänsyn till tillgängliga resurser tillfredsställande resultat. Kostnaderna för bidragsgivningen till landstingen har beräknats till 82,8 milj. kr. Bidragsgivningen till primärkommunerna. För att effektivt utjämna skattetrycksskillnaderna fordras såväl att skattekraftsskillnaderna mellan de borgerliga primärkommunerna utjämnas genom tillskott av skattekraft som att bidrag utgår till dessa kommuner vid utdebitering över viss nivå. Kommittén föreslår därför att bidragsgivningen till

de borgerliga primärkommunerna får följande utformning. Vid brist på skattekraft skall kommun erhålla tillskott av skatteunderlag som bestämmes av skillnaden mellan skattekraftsgränsen och kommunens egen skattekraft. För skattekraftsområde 1 föresläs skattekraftsgränsen till 80 %, för skaltekraflsområde 2 till 100 % och för skattekraftsomräde 3 till 115 % av medelskattekraften i riket. Utöver bidrag i anledning av brist pä skattekraft skall bidrag utgå när kommunens utdebitering överstiger utdebiteringsgränsen. Utdebiteringsgränsen bör bestämmas till medelutdebiteringen i riket och bidragsprocenten till 40. Till de kyrkliga primärkommunerna föreslås skatteutjämningsbidrag i form av tillskott av skatteunderlag dä brist på skatteunderlag är för handen. Skattekraftsgränserna bör vara desamma som för de borgerliga primärkommunerna. Däremot synes inte tillräckliga skäl föreligga för att ge de kyrkliga kommunerna bidrag pä grund av att utdebiteringen överstiger viss nivå. Spännvidden mellan de kyrkliga utdebiteringarna är inte sä stor att detta kan anses motiverat. Reducering av skattekraftstillskoit. Kommittén föreslår att skattekraftstillskott till de borgerliga primärkommunerna minskas såvitt fråga är om kommuner med utdebitering under utdebiteringsgränsen och att reduceringen sker på det sätt att procenttalen för skattekraftsgränserna reduceras med en procentenhet för varje fullt tjugotal ören varmed kommunens utdebitering understiger utdebiteringsgränsen. Bidragssystemets effekt. Enligt kommitténs mening kan såsom framgår av sammanställningen ä sid. 294 det föreslagna bidragssystemets skatteutjämnande verkan betecknas som god. Kommitténs förslag är avsett att träda

294 Kommunernas

och folkmängdens —13,99

antal kommuner alt. 1 alt. 4 folkmängd, alt. 1 alt. 4

fördelning (kr/skr)

efter den totala

utdebiteringen

14,00—16,99 17,00—19,99 20,00—21,99

22,00—

33 188

339 752

462 66

1 194 1 660

2 691 5 344

2 923 538

1000-tal

(Enligt alt. i utgår inte skatteutjämningsbidrag. Alt. i representerar kommitténs förslag. Om alternativens närmare innebörd hänvisas till avsnitt 11.2. Alt. t kan under de i nyssnämnda avsnitt angivna förutsättningarna anses representativt för 1970.) i kraft den 1 januari 1966. Som framgått av avsnitt 11.2 inträffar emellertid mellan aren 1965 och 1966 vid sidan av övergången från det nuvarande bidragssystemet med skatteersättningar och skattelindringsbidrag till det föreslagna skatteutjämningssystemet även vissa andra förändringar ifråga om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för den samhälleliga verksamheten. Å sid. 295 finns en sammanställning som belyser den sammanlagda verkan i utdebiteringshänseende av övergången till det nya bidragssystemet och övriga åtgärder. Att de beräknade utdebiteringarna är 1966 ligger högre än år 1970 beror i främsta rummet på att staten år 1966 beräknats ha övertagit endast 1/5 av kostnaderna för polisväsendet medan dessa 1970 antagits helt åvila staten. Skatleersällningarna och skattelindringsbidragen avvecklas. Extra bidrag. Enligt kommitténs uppfattning har det föreslagna bidragssystemet en sådan effekt att varken från skatteutjämningssynpunkt eller från skattelindringssynpunkt hinder kan anses möta för en omedelbar avveckling av skatteersättningarna och skattelindringsbidragen. Kommittén föreslår därför att skatteersättningarna och skattelindringsbidragen upphör att utgå fr.o.m. den tidpunkt det av kommittén föreslagna bidragssy-

stemet träder i kraft. Kommittén föreslår vidare att möjlighet ges till extra bidrag, med uppgift att mildra sådana obilliga verkningar av det kommunala skattetrycket som det egentliga skatteutjämningsbidraget inte undanröjer. Förutsättning för extra bidrag skall vara att synnerliga skäl för bidrag är för handen. Övergångsbidrag till landslingskomkommunerna. Det ligger i sakens natur att övergången från det nuvarande bidragssystemet med skatteersättningar och skattelindringsbidrag till det föreslagna systemet medför en omfördelning av bidragsmedlen mellan kommunerna; vissa kommuner erhåller skatteutjämningsbidrag som till beloppet understiger tidigare utgående skatteersättning och skattelindring medan andra kommuner får större bidrag än tidigare. Orsaken till denna omfördelning ligger emellertid inte endast i det förhållandet att systemen har olika syften utan även däri att de bidragsmedel som efter den föreslagna ändringen av folkpensionskostnadernas fördelning står till förfogande för att insättas i skatteutjämningssystemet understiger för skatteersättning och skattelindringsbidrag anslagna medel. Omfördelningen förorsakar att utdebiteringen i vissa kommuner stiger förhållandevis kraftigt mellan de båda övergångsåren, 1965 och 1966.

295 Kommunernas

och folkmängdens

fördelning (kr/skr) —13,99

antal

efter den totala

utdebiteringen

14,00—16,99 17,00—18,99 19,00—22,99

kommuner

1963 1965 1966 (alt. 4a)

138 110 89

627 571 720

202 262 197

39 63

folkmängd, 1 OOO-tal 1963 1965 1966 (alt. 4a)

1 504 582 1 312

4 332 4318 4 357

1 514 2 152 1 873

192 490

(Om förutsättningarna för beräkningarna hänvisas till avsnitt 11.2.) Kommittén h a r funnit det angeläget att dessa utdebiteringshöjningar såvitt möjligt nedbringas eller undanröjes och föreslår att landstingen i förekommande fall tilldelas ett särskilt bidrag, ett övergängsbidrag, som bygger på ett tillskott av skattekraft som svarar mot skillnaden mellan hälften av det år 1965 enligt kungörelserna om skatteersättning tillskjutna skatteunderlaget och det år 1966 utgående tillskottet av skatteunderlag enligt kommitténs förslag lill bidragssystem. Övergångsbidrag till primärkommunerna. För att underlätta övergängen till det föreslagna bidragssystemet har kommittén ansett det angeläget att ytterligare minska de utdebiteringshöjningar, som i vissa fall kan väntas 1966 i förhållande till 1965 års nivå. Kommittén föreslår sålunda att under 1966 ett särskilt övergångsbidrag skall utgå till de borgerliga primärkommuner som på grund av kommitténs förslag erhåller utdebiteringshöjningar mellan 1965 och 1966. Förutsättning för erhållande av bidrag skall vidare vara att den sammanlagda utdebiteringen i kommunen överstiger utdebiteringsgränsen. Den speciella

statsbidragsgivningen

De speciella bidragen h a r tillkommit vid skilda tidpunkter och utformats under hänsynstagande till aktuella

statsfinansiella och andra förhållanden. Bidragssystemet h a r därför blivit komplicerat och antalet bidrag många. Det är givetvis önskvärt att man så snart som möjligt söker komma till rätta med bristerna i det nuvarande systemet. Ett allmänt skatteutjämnande bidrag av föreslagen typ skapar goda förutsättningar för en förenkling. Grundtanken i rationaliseringssträvandena bör vara att statsbidragssystemet skall innehålla endast speciella bidrag med en från skatteteknisk eller stimulanssynpunkt angelägen funktion. Det ankommer emellertid inte på kommittén att generellt föreslå rationaliseringsåtgärder. Därför anföres endast allmänna synpunkter på frågan. De speciella statsbidragen spelar särskilt på skolans område en betydande roll. Under hänvisning till bl. a. den fortsatta utbyggnaden av grundskolan och gymnasieutredningens förslag att kommunerna skall stå som huvudmän för gymnasiet är det uppenbart att samhället under den närmaste framtiden måste göra betydande ekonomiska insatser inom skolväsendet. Kostnaderna härför kommer i stor utsträckning att åvila kommunerna. Även på andra områden finns bidrag, t. ex. de betydande bidragen till gator och vägar samt till vatten och avlopp, som är ett uttryck för en kostnadsfördelning mellan stat

296 och kommun och som det enligt kommitténs mening inte synes möjligt att avveckla. En del av de nu utgående speciella statsbidragen syftar till att stimulera kommunerna att bedriva viss verksamhet. Införandet av ett allmänt skatteutjämnande bidrag av den föreslagna typen i förening med den väntade fortgående förskjutningen mot allt större kommuner torde enligt kommitténs mening efter hand komma att minska behovet av stimulansbidrag. Kommittén har enligt direktiven haft att ta befattning endast med de speciella primärkommunala bidragen. Särskilda skäl har emellertid föranlett kommittén att inte framlägga några konkreta förslag till ändringar beträffande dessa bidrag. Sålunda har Kungl. Maj:t åt en arbetsgrupp inom statskontoret uppdragit att kontinuerligt överse och från rationaliseringssynpunkt granska gällande bidragssystem. En bedömning av behovet av speciella bidrag och av de olika bidragsmotiven bör lämpligen ske av vederbörande organisationer och myndigheter i samråd efter det kommittén lagt sitt förslag till skatteutjämningsbidrag. Varje förslag från kommitténs sida om uppräkning av de speciella bidragen skulle nödvändiggöra, såvida besparing inte kan ske på annat område, en motsvarande reducering av de medel som kommittén kan insätta i det allmänna skatteutjämnande bidragssystemet. Ett slopande av skatteunderlagsgraderingen av ett speciellt bidrag, vilket kunde synas följdriktigt med hänsyn till principerna för det föreslagna allmänna skatteutjämningsbidraget, låter sig inte göra med mindre att en ny grund skapas för bidragsmedlens fördelning mellan kommunerna. Då kommittén inte ansett sig böra ingå på en sådan bedömning, framlägger kommittén inte heller i det hänseendet några förslag.

Kommitténs förslag och frågan om kostnadsfördelningen stat— kommun De av kommittén framlagda förslagen innebär inte från kommitténs sida något ståndpunktstagande till frågan om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna. Detta framgår därav att utformningen av kommitténs förslag skett inom en given kostnadsram. Kommittén anför om innebörden i förevarande avseende av sina förslag följande. Å ena sidan torde kommitténs förslag till allmänt skatteutjämningssystem innebära en med hänsyn till den givna medelsramen och direktiven i övrigt tillfredsställande skatteutjämning, Å andra sidan innebär inte detta förslag jämte förslaget i fråga om folkpensionskostnadernas fördelning någon ändring av större betydelse av kostnadsfördelningen totalt sett mellan stat och kommun. I olika sammanhang påtalade problem som anknyter till kostnadsfördelningsfrågan kvarstår därför även efter ett genomförande av kommitténs förslag. Med det anförda avses bland annat kostnaderna pä skolväsendets samt hälso- och sjukvårdens områden. Kommittén h a r vidare i anledning av den ändrade bidragsgivningen till landstingskommunerna understrukit angelägenheten av att i samband med prövningen av kommitténs förslag kostnadsfördelningen mellan stat och kommun på landstingskommunernas förvaltningsområde underkastas en prövning från allmänna skattepolitiska utgångspunkter.

De beräknade kostnaderna kommitténs förslag

för

Kommitténs förslag innebär i huvudsak att nuvarande skatteersättningar och skattelindringsbidrag till kommunerna f r . o . m . 1966 ersattes med ett allmänt

297 budgetåret 1963/64

700 56

608 56

alt. 4 c (1966)

att. 4 (1970)

455 56

ökade kostnader för folkpensione-

skatteutjämningsbidrag. Samtidigt övertar staten kommunernas nuvarande kostnader för de statligt reglerade folkpensionsförmånerna, medan kommunerna helt övertar kostnadsansvaret för de kommunala bostadstilläggen. I sammanställningen ovan anges statens beräknade kostnader för förslagen För jämförelsens skull lämnas uppgifter om de beräknade kostnaderna för skatteersättningar etc. budgetåret 1963/64 och kalenderåret 1965. Kostnaderna anges i miljoner kronor. För att kommitténs förslag skall få avsedd effekt för kommunerna kalender-

året 1966 har kommittén föreslagit att de nya bestämmelserna om fördelning av folkpensionskostnaderna skall träda i kraft redan den 1 januari 1965. Denna tidigareläggning innebär för staten övergångsvis (budgetåret 1965/66) i princip en merbelastning, motsvarande hälften av den merkostnad på 270 milj. kr förslaget ifråga om folkpensionskostnaderna beräknats medföra. Detta har samband med sättet för inbetalningen av kommunernas del av folkpensionskostnaderna samt skillnaden i statligt och kommunalt budgetår.

Reservationer och särskilt yttrande

Reservation av ledamöterna Järdler, Sundberg, Sörlin, Carlsson, Persson och Wiklund. Enligt de ursprungliga direktiven skulle kommittén bl. a. pröva, huruvida en avveckling av statsbidragen i anledning av ortsavdragsreformerna nödvändiggjorde en ökad bidragsgivning i skatteutjämnande syfte. För att kommittén skulle kunna ta ställning i den frågan fordrades en allsidig bedömning av kommunernas förhållanden, vilket förutsatte en kartläggning av kommunernas verksamhet och uppgifter. I detta sammanhang kommer också frågan om samhällskostnadernas fördelning mellan stat och kommun in i bilden, vilket spörsmål vunnit särskild aktualitet genom de väsentligt ökade krav på ekonomiska insatser som skolreformen ställer. Frågan om utvecklingen av de kommunala kostnaderna för samhällsuppgifternas fullgörande och fördelningen av kostnaderna härför mellan stat och kommun har också i olika sammanhang uppmärksammats, varvid frän statsmakternas sida hänvisning gjorts till kommitténs arbete. Icke minst från kommunalt håll h a r det förelegat förväntningar om att det förslag kommittén kunde komma fram till skulle bidraga till en lösning av detta spörsmål. I de —• mer än fem är efter det att kommittén påbörjade sitt arbete — utfärdade tilläggsdirektiven fastställdes en kostnadsram för de förslag som kom-

mittén kunde komma att framlägga. Härigenom ändrades förutsättningarna för kommitténs arbete. I och med att dessa förslag icke fick kosta mer än som fanns uppfört i riksstaten för budgetaret 1963/64 för vissa angivna ändamål undanrycktes underlaget för ett skattepolitiskt bedömande från kommitténs sida. Till kommitténs förfogande har stått ett sammanlagt belopp av 750 milj. kronor, men utrymmet för att åstadkomma en skatteutjämning har i själva verket blivit än mer begränsat, då härav 270 milj. kronor måst tagas i anspråk för en enligt tilläggsdirektiven förutsatt ändring av finansieringen av det allmännas kostnader för folkpensioneringen. Såsom en följd av de sålunda ändrade förutsättningarna för kommitténs arbete har kommitténs uppgift begränsats till att konstruera ett system, som kostnadsmässigt representerar en statlig insats av samma storleksordning som för budgetaret 1963/64. Detta innebär — som kommittén också framhållit — att kostnadsfördelningsfrågan kvarstår olöst. Ehuru vi med beklagande konstaterar detta, har vi med hänsyn till de givna direktiven icke ansett oss kunna framföra yrkande om att detta spörsmål upptages till behandling av kommittén. Detta får då behandlas i särskild ordning, vilket också kommittén förutsatt bör ske snarast möjligt. Såsom ovan berörts har kommitténs förslag på grund av den bestämda kost-

299 nadsramen icke kunnat erhålla ett innehåll beträffande insatsen av statliga medel som kan ge ett positivt bidrag till kostnadsfördelningsproblemets lösning. Icke desto mindre har det funnits anledning och möjlighet att vid utformningen av systemet för statsbidrag pä grund av hög utdebitering även beakta de skattepolitiska aspekterna pä sådant sätt att man i varje fall söker förhindra, att statsbidraget automatiskt anpassar sig efter en högre nivå på kommunalskatter. I dessa hänseenden har vi icke kunnat godtaga det förslag som kommitténs majoritet lagt fram, och får härom anföra följande. Enligt kommitténs förslag skall skatteutjämningsbidrag utgå i två former, nämligen dels som tillskott av skattekronor till kommuner med brist på skatteunderlag, dels som ett i kronor bestämt bidrag till kommuner med hög utdebitering. Sistnämnda bidrag avser att täcka 40 procent av den del av uttaxeringsbehovet, som överstiger en viss utdebiteringsgräns. Denna gräns skall enligt majoritetens förslag utgöras av medelutdebiteringen i riket året före bidragsåret (beräkningsåret). Bidrag utgår med angiven procentsats av produkten av skatteunderlaget och skillnaden mellan, å ena sidan, den s. k. omräknade utdebiteringen i vederbörande kommun (d.v.s. den utdebitering som skulle ha gällt, därest bidrag i denna form icke utgått) och, å andra sidan, medelutdebiteringen. Den av kommitténs majoritet föreslagna utdebiteringsgränsen för statsbidrag till kommuner med hög utdebitering finner vi vara förenad med verkningar, mot vilka frän den nyss angivna utgångspunkten kan resas bestämda erinringar. Utdebiteringen påverkas av förändringar ifråga om skatteunderlag och utgiftsvolym. Ett inkomstbortfall på grund

av ändrade beskattningsregler (t. ex. genom en ortsavdragsreform) eller en utgiftsstegring till följd av nya eller utvidgade uppgifter leder till utdebiteringshöjningar i de enskilda kommunerna men samtidigt till en höjning av medelutdebiteringen i riket. Genom att enligt majoritetens förslag statsbidraget skall utgå på skillnaden mellan vederbörande kommuns egen omräknade utdebitering och medelutdebiteringen och båda dessa två faktorer ökar vid nyss angivna förhållanden, innebär detta alltså, att den gräns, vid vilken rätten till statsbidrag inträder, automatiskt flyttas upp allteftersom den kommunala utdebiteringsnivån stiger. Denna anpassning av statsbidraget kommer sålunda, genom att den inskrives i statsbidragsförfattningen, att ske utan någon föregående diskussion av kostnadsfördelningsfrågan ur skattepolitiska synpunkter. Det i och för sig värdefulla förhållandet, att statsbidragskonstruktionen inrymmer en faktor, som direkt tager hänsyn till kostnadsnivån, kan vid den föreslagna rörliga utdebiteringsgränsen då rent av komma att tagas till intäkt för en kostnadsövervältring från staten till kommunerna. Den av majoriteten föreslagna automatiken kan sägas betyda en skatteutjämning på vilken nivå som helst av kommunalskatterna. Den av majoriteten föreslagna rörliga utdebiteringsgränsen medför också olägenheter av praktisk art för kommunerna. I och med att statsbidraget på grund av hög utdebitering automatiskt skulle följa förändringarna i medelutdebiteringen saknar den enskilda kommunen möjlighet att bedöma, vilket statsbidragsbelopp som kommer att utgå. Bidragsgivningens omfattning påverkas nämligen på ett komplicerat sätt av faktorer, som kommunen icke kan överblicka. Om medelutdebiteringen ökar för beräkningsåret, får en kommun med en

300 utdebitering, som är oförändrad eller som ökat mindre än medelutdebiteringen, vidkännas en minskning av statsbidraget, som måste kompenseras med en höjning av utdebiteringen för bidragsåret. Denna höjning påverkar i sin tur kommunens möjligheter att erhålla bidrag för nästa bidragsår. Anknytningen till medelutdebiteringen leder också till att den enskilda kommunens bidrag påverkas av förändringar i övriga kommuners ekonomi och utdebiteringspolitik. Verkningarna av bidragsgivningen för den enskilda kommunen blir alltså svåra att överskåda och kommunen kommer inte att få möjlighet att bedöma bidragens storlek ens på mycket kort sikt. Detta måste leda till en försämring av möjligheterna till en ekonomisk planering. Enligt vär uppfattning kan den av kommitténs majoritet förordade utdebiteringsgränsen för bidrag till kommuner med hög utdebitering icke godtagas. Bidragssystemet bör vara utformat pä sådant sätt, att statsbidraget verkar återhållande på fortsatta utdebiteringsstegringar i kommunerna. Systemet får ej heller främja ryckighet i fråga om utdebiteringssatsernas storlek. Vidare bör konstruktionen vara sådan, att bidraget anpassas till förändringarna i den enskilda kommunens ekonomiska förhållanden och ger möjlighet för kommunerna att i förväg bedöma storleken av statsbidraget. Detta kan ske genom att utdebiteringsgränsen bestämmes till en viss i statsbidragsförfattningen fixerad gräns. Detta utesluter självfallet icke, att gränsen framdeles skall kunna ändras. Men en sådan kräver då riksdagsbeslut, vilket i sin tur måste förutsättas komma att bli föregänget av en allsidig och förutsättningslös bedömning och dä bl. a. av skattepolitiska synpunkter. Och det är detta vi vill uppnå. Kostnadsramen och kommitténs för-

slag bygger på förhållanden under år 1963. Den av oss föreslagna fasta utdebiteringsgränsen bör då naturligen bestämmas till det belopp av 15 kronor som kommittén framräknat medelutdebiteringen till för nämnda år efter den justeringen som skett med hänsyn till verkningarna av polisväsendets förstatligande m. m. Den av oss förordade ändrade konstruktionen av utdebiteringsgränsen föranleder sålunda icke, att den kostnadsram, som varit bestämmande för kommittén, skulle komma att överskridas. Kommittén föreslär att statsbidrag skall utgå i form av ett tillskott av skatteunderlag till vissa kommuner. Förslaget bygger på den grundtanken att ett minimum av ekonomiska resurser måste stå till kommunernas förfogande för att dessa skall kunna fullgöra sina uppgifter. Behovet av ett statligt stöd förutsattes emellertid samtidigt ha manifesterat sig i att utdebiteringen i vederbörande kommun icke understiger en som normal betraktad utdebitering, d.v.s. att kommunerna i rimlig utsträckning tagit i anspråk de skattekällor som stått till buds. Har så icke skett, exempelvis av det skälet att kommunen föredragit att begränsa sin verksamhet framför att höja utdebiteringen till en nivå som överensstämmer med den som kommunerna i allmänhet har, skall enligt förslaget en reducering av det av staten tillskjutna skatteunderlaget ske efter vissa regler. Denna reduktion skulle härvid bestämmas av skillnaden mellan kommunens utdebitering och medelutdebiteringen för beräkningsåret. Liksom kommitténs majoritet finner vi motiverat, att en reducering sker av tillskottet i de fall, varom nu är fråga, och kan också i det stora hela ansluta oss till de föreslagna reglerna härför. När det gäller att avgränsa de kommuner, som bör fä vidkännas en reduce-

301 ring av tillskottet, har vi emellertid inte kunnat acceptera majoritetens förslag. I vad gäller statsbidrag pä grund av hög utdebitering h a r vi ovan, i strid med den ståndpunkt majoriteten intagit, hävdat den meningen att dylikt bidrag bör utgå till alla sådana kommuner, vars utdebitering överstiger en viss fixerad gräns. Konsekvensen bjuder dä att samma gräns också tillämpas för att avgöra, vilka kommuner som kan anses ha en låg utdebitering och som därför bör erhålla ett reducerat skatteunderlagstillskott. Kommitténs förslag att bestämma reduceringen efter skillnaden mellan kommunens utdebitering och medelutdebiteringen för beräkningsåret är dessutom förenat med samma olägenheter av praktisk art som ovan påvisats vara förhållandet n ä r det gäller konstruktionen av statsbidraget på grund av hög utdebitering. Den av kommitténs majoritet föreslagna anknytningen till medelutdebiteringen innebär nämligen, att reduceringens omfattning i hög grad påverkas av utdebiteringspolitiken i kommuner som ej beröres av reduceringsreglerna. Därigenom försväras överblicken av reduceringsreglernas verkningar för kommunen.

På grund härav har kommittén i första hand föreslagit ett skatteutjämningssystem, varigenom kommunerna genom tillskott av skatteunderlag garanteras en viss lägsta skattekraft. Kommittén h a r emellertid vid sina undersökningar funnit, att en effektiv skatleutjämning inte kan åstadkommas utan att hänsyn tages även till utdebiteringen. Är denna högre i en kommun än medelutdcbiteringen i riket skall därför enligt kommitténs förslag ett visst direkt bidrag utgå, medan för kommuner som har lägre utdebitering än genomsnittet en reducering av skatteunderlagstillskottet skall ske. Jag biträder i det väsentligaste kommitténs förslag. I två avseenden anser jag emellertid, att förslaget bort vara annorlunda utformat. Skattesvaga utdebitering

kommuner

med låg

av ledamoten Lothigius.

I likhet med kommitténs majoritet anser jag det riktigt att låta bidraget på grund av hög utdebitering bli beroende av relationen mellan kommunens utdebitering och den genomsnittliga i riket. Därigenom får man en även enligt min mening riktig anknytning till den totala kommunala utgiftsnivån eller om man så vill den genomsnittliga kommunala standarden. Ändrade regler för fastställande av det kommunala skatteunderlaget och därmed utdebiteringen får därmed också reell betydelse vid repartiseringen inom kommunerna.

I direktiven för skatteutjämningskommitténs arbete har uttalats, att den väsentligaste anledningen till det ojämna kommunala skattetrycket ansetts vara kommunernas olika tilllgång på skattekraft, dvs. skattekronor per invånare. Kommittén har också varit enig om att huvudorsaken till de höga utdebiteringarna hos vissa kommuner är att dessa kommuner ej h a r tillräcklig skattekraft.

Däremot kan jag inte ansluta mig till förslaget om en begränsning av skatteunderlagstillskottet till kommuner, som trots brist på skattekraft kunnat hålla en för skattebetalarna i kommunen gynnsamt låg utdebitering. Sådan låg utdebitering är i allmänhet resultatet av en klok och förtänksam kommunalpolitik. Det har inte kunnat visas, att dylika kommuner håller en otillfredsställande

Reservation

302 kommunal standard. Det kan därför enligt min mening inte vara en kommitténs uppgift att för dessa kommuner söka tvinga fram en högre utdebitering. Det är vidare att märka att — om i något fall den förefintliga kommunala standarden kan anses böra förbättras — den bästa möjligheten härtill erhålles genom att ge de skattekraftssvaga kommunerna oreducerat skatteunderlagstillskott. Såsom jag ovan framhållit betraktar kommittén tillgången på skatteunderlag såsom den väsentligaste faktorn och har även låtit skatteunderlaget vara det i första hand utslagsgivande vid utformandet av sitt förslag. Utdebiteringen kommer in såsom en sekundär faktor för att tillgodose sådana kommuner för vilka huvudregeln inte anses ge tillräcklig lättnad i den kommunala skattebelastningen. Det skulle enligt min mening strida mot denna huvudprincip att lata vissa skattesvaga kommuner få reducerat tillskott av skatteunderlag. Kommittén har också uttalat, att man måste hävda den princip pä vilken den kommunala självstyrelsen bygger, nämligen att en kommun skall ha rätt att bestämma om den vill ha en mer omfattande verksamhet och betala för detta eller en begränsad verksamhet med möjlighet till en lägre utdebitering. Skillnader härutinnan bör i den kommunala självstyrelsens namn accepteras. Jag föreslär alltså, att den omständigheten att kommunens utdebitering understiger utdebiteringsgränsen inte skall medföra att tillskott av skatteunderlag reduceras. Den normerande skattekraftsgränsen Enligt kommitténs förslag föreligger brist pä skatteunderlag som skall utfyllas genom tillskott via staten, därest kommunens skattekraft understiger visst procenttal av medelskattekraften i riket.

Även enligt min mening är det för närvarande riktigt att lata medelskattekraften vara normerande för skatteunderlagstillskotlens storlek. Däremot finner jag det inte skäligt att fastställa en norm som för framtiden läser bidragsgivningen vid medelskattekraften. Det ligger i naturen hos ett system, utformat enligt majoritetens förslag i förevarande avseende, att — om inte en högst betydande nivellering av skattekraften i kommunerna äger rum — den framräknade bristen pä skatteunderlag i absoluta tal stiger mycket väsentligt. Systemet innebär alltså att ju mer antalet skattekronor i landets kommuner stiger och ju större varje enskild kommuns förmåga blir att själv klara sina utgifter, desto större ekonomiska insatser kommer att krävas av staten. Denna automatik ifråga om statsutgifterna synes mig ge anledning till oro. Lika väl som det i nuvarande situation kan vara angeläget att underlätta för kommunerna, särskilt sådana med svag skattekraft, att hålla en skälig kommunal standard, lika otillfredsställande förefaller mig att i en situation, där kommunernas skattekraft ligger på en väsentligt högre nivå än för närvarande, låta statens tillskott till kommunerna kanske få en så dominerande betydelse att den kommunala självstyrelsen råkar i allvarlig fara. Jag vill därför förorda att den skattekraftsnivå, som skall vara normerande för fastställande av skattekraftsbristen, efter något eller några övergångsår bestämmes till ett lägre tal än den genomsnittliga skattekraften i riket för året. Självfallet bör det normerande talet kunna fä påverkas av inträffad penningvärdeförsämring. Även andra omständigheter, vilka nu inte kan förutses, bör kunna fä inverka. Utan att sålunda h ä r vilja framlägga något i detalj utformat förslag i detta avseende vill jag såsom min uppfattning uttala, att en

303 bindning för framtiden av skatteunderlagstillskotten till den aktuella genomsnittliga skattekraften icke bör ske utan möjligheter bör stå öppna att efter hand anpassa tillskotten efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till framtida omständigheter. Kostnader Mitt förslag att skattesvaga kommuner med låg utdebitering icke skall vidkännas någon reducering av skattekraftstillskott kan enligt kommitténs beräkningar antas medföra en ökning av statens utgifter vid systemets ikraftträdande med ca 16 miljoner kronor. Å andra sidan skulle den ändring av normen för skattekraftstillskottens bestämmande som jag förordat betyda en väsentlig minskning av de framtida utgiftsökningarna för staten. Det råder ingen tvekan om att resultatet av vad jag här föreslagit på längre sikt skulle innebära väsentliga besparingar för statens del.

Särskilt

yttrande

av ledamoten Carlsson. De kommunala bostadstilläggen Enligt skatteutjämningskommitténs förslag skall kommunerna ensamma svara för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen, medan staten i övrigt skall överta kommunernas folkpensionskostnader. Principen bör emellertid enligt min mening vara, att staten helt skall svara för folkpensionskostnaderna. De kommunala bostadstilläggen avser att garantera pensionärerna en god bostadsstandard. Det kan därför anses riktigt, att kommunerna har bestämmanderätt i fråga om bostadstilläggens utgivning och belopp och därmed visst an-

svar för finansieringen. Så länge de allmänna folkpensionsbeloppen inte har sådan storlek, att de kan anses garantera möjligheter till en god bostadsstandard, synes det mig nödvändigt med ett inkomstprövat bostadstillägg eller motsvarande förmån. Den kostnadsfördelning, som följer med att kommunerna helt övertar kostnaderna för bostadstilläggen, är emellertid enligt min mening inte tillfredsställande. Även om kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen på samma sätt som andra kostnader beaktas genom skatteutjämningsbidraget, uppstår stora skillnader i belastningen mellan olika kommuner. Kommunala bostadstillägg utgår nu i stort sett i alla kommuner. Maximibeloppen varierar emellertid kraftigt, från 100 till över 2 000 kronor. Av avgörande betydelse i sammanhanget är att antalet folkpensionärer procentuellt i förhällande till den arbetsföra befolkningen varierar starkt kommunerna emellan och i regel är väsentligt större i glesbygdskommuner än i tätortskommuner. De förra kommunerna är oftast samtidigt ekonomiskt svaga. De laga och otillräckliga bostadstilläggen är i huvudsak att hänföra till sädana kommuner. Om såsom föreslagits av skatteutjämningskommittén staten helt övertar kostnaderna för andra folkpensionsförmäner än bostadstilläggen, bör kommunerna visserligen fä ökade möjligheter att lämna bostadstillägg. Men många kommuner med svagt skatteunderlag och stort antal folkpensionärer får dock fortfarande svårigheter att utge bostadstillägg i den utsträckning, som måste eftersträvas. Man får då fortfarande räkna med att många folkpensionärer inte kan garanteras den önskvärda standarden. Den slutliga målsättningen bör enligt min mening vara en sådan höjning av

304 de allmänna folkpensionsbeloppen, att alla pensionärer får möjligheter till en god standard, däri innefattad även bostadsförsörjningen. Det torde emellertid inte för närvarande vara möjligt att få en sådan standardhöjning för folkpensionärerna genomförd. Om man emellertid utgår från som en realistisk bedömning, att nuvarande kommunala bostadstillägg ännu avsevärd tid måste vara en erforderlig del i folkpensionssystemet, synes det mig angeläget, att en riktigare kostnadsfördelning åstadkommes. Den närmast till hands liggande lösningen torde då vara, att staten svarar för ett grundbelopp i bostadstillägget, förslagsvis 400 kronor för ensamstående pensionär och 600 kronor för äkta makar tillsammans. För bostadstilläggsbelopp över 400 resp. 600 kronor skulle kommunerna då själva få bestrida kostnaderna. En sådan lösning skulle, om man utgår från att bostadstillägg tillkommer ungefär hälften av folkpensionärerna, innebära en kostnadsöverflyttning från kommunerna till staten på 150—200 milj. kronor. Ekonomiskt svaga kommuner med förhållandevis stort antal folkpensionärer skulle härigenom få en önskvärd lättnad och pensionärer, som är i behov av bostadstillägg skulle garanteras sådant i någorlunda nöjaktig utsträckning. I cirka hälften av kommunerna torde bostadstilläggets maximibelopp för närvarande vara högst 400 resp. 600 kronor. Jag anser det angeläget, att ett statligt grundbelopp i det kommunala bostadstillägget införes samtidigt med att staten övertar övriga pensionskostnader. Skolmållidskostnaderna I direktiven 1957 till skatteutjämningskommittén diskuterades de skatteunderlagsgraderade bidragen till skilda kommunala ändamål och återgavs skattelindringsnämndens uttalande om att

kommunerna i allmänhet förlorat på den av inkomstulvecklingen framkallade förskjutningen i kostnadsfördelningen. Denna kostnadsförskjutning hade i jämförelsevis högre grad drabbat de svagaste kommunerna och kontinuerligt skärpt skillnaderna i det kommunala skattetrycket. Föredragande departementschefen framhöll i direktiven 1957, att en omprövning av grunderna för de skatteunderlagsgraderade statsbidragen syntes nödvändig. Med den snäva kostnadsram, som lades genom tilläggsdirektiven 1963, blev det emellertid omöjligt för kommittén att framlägga förslag till återställande av en rimligare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna på de speciella statsbidragens område. Kommittén anmäler, att dessa frågor återstår att lösa. Det förslag, som kommittén enligt tilläggsdirektiven 1963 funnit möjligt att framlägga, innebär inte någon ändring av större betydelse av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Dessa frågor kräver sålunda nya överväganden. I sammahanget är det emellertid enligt min mening särskild anledning att uppmärksamma fördelningen av skolmältidskostnaderna. År 1948 svarade staten för 70 procent av de verkliga kostnaderna för skolmåltiderna. För n ä r v a r a n d e torde statens kostnadsandel utgöra mindre än 10 procent av de verkliga kostnaderna. Den kostnadsförskjutning, som sålunda inträffat till nackdel för kommunerna, utgör i många kommuner ett betydande hinder för skolmåltidsverksamheten. De sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område framlade 1958 förslag till visst återställande av kostnadsfördelningen i fråga om skolmåltiderna. I anslutning härtill har riksdagen vid upprepade tillfällen hos regeringen begärt förslag till en rimligare kostnadsfördelning, vilken be-

305 gäran emellertid inte efterkommits. Inte minst med hänsyn till de direkta krav, som riksdagen sålunda ställt i fråga, finner jag det nödvändigt, att frågan om en rimligare och riktigare fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för skolmåltiderna skyndsammast tages upp till prövning i det syftet, att förslag till en tillfredsställande lösning skall kunna föreläggas riksdagen innevarande ärs höstriksdag eller senast nästa års vårriksdag. Kostnadsförskjutningen i fråga om skolväsendet måste överhuvudtaget betecknas som särskilt allvarlig. De ekonomiskt svaga kommunerna får i regel bära i förhållande till skatteunderlaget mycket höga kostnader. Den förflyttning av arbetskraft, som efter skolgången i stor utsträckning sker från ekonomiskt svaga kommuner till ekonomiskt bättre rustade, innebär samtidigt en be-

tydande kapitalöverföring från de förra till de senare. Vid 1962 års riksdag uttalade särskilda utskottet i sitt utlåtande n r 1, att angelägenheten av en rättvisare kostnadsfördelning mellan stat och kommun i fråga om det obligatoriska skolväsendet torde komma att beaktas vid skatteutjämningskommitténs arbete. Uttalandet godtogs av riksdagen. Det har såsom framhållits emellertid inte varit möjligt för skatteutjämningskommittén att tillmötesgå riksdagens önskemål i nämnda avseende. Enligt min mening är det nödvändigt, att en riktigare kostnadsfördelning mellan stat och kommun genomföres snarast möjligt. Särskilt på skolväsendets område är detta synnerligen angeläget, om kommunerna skall kunna förverkliga de intentioner om undervisningsväsendets utbyggnad, som de senaste årens riksdagsbeslut innebär.

BILAGOR

BILAGA A

Sammanställning av vissa i riksstaten upptagna statsbidrag till kommunerna

Huvudtitel och avsnitt

f = r =

Skatteunderlagsgraderat

Ändamål förslagsanslag reservationsanslag

Icke skatteunderlagsgraderat

Nettoutgift, 1000-tal k r budgetåret 1962/63

Anvisat, 1000-tal k r budgetåret 1963/64

480 012

410 000

427 136

290 000

33 827

56 000

X X

1 623 33 338

1 700 38 500

X X

6 892 1 634

6 750 1 600

X

21 959

24 500

X

16 426 3 179

20 000 3 160

X

23 455

31 000

X

5 519

11 000

X

460 X

1 700

2 950

X

—

11300 X

2 104

2 300

I. A l l m ä n n a b i d r a g VII D

Skatteersättning till k o m m u n e r n a i anledning av 1957 års ortsavdragsreform m. m. f Skatteersättning till k o m m u n e r n a i anledning av 1961 års ortsavdragsreform f Bidrag till skattetyngda k o m m u ner m.m. f II. Speciella bidrag A.

II D IV D V C

V D

V F V G

Understöd för utomprocessuell rättshjälp f Familjebidrag f E r s ä t t n i n g a r till k o m m u n e r n a enligt socialhjälps- och b a r n a v å r d s lagarna m.m. f Bidrag till driften av b a r n h e m ... Bidrag till driftkostnader vid erkända och enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare m.m. f. ... Bidrag till k o m m u n a l a nykterhetsnämnder f Pensionärsbostadsbidrag f Ersättning till b a r n a v å r d s n ä m n derna för bidragsförskott och u t fyllnadsbidrag f Bidrag till driften av b a r n s t u gor f Bidrag till driften av semesterhem f Bidrag till driften av barnkolonier m. m. r Bidrag till provinsialläkarväsendet m . m . f Bidrag till driften av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka r

Driftbidrag

310 1

2 V G

Bidrag till driften av psykiatriska

6 X

1 100

X

12 794

15 tKKI

X X

9 994 1 635

11 300 1 8011

X

1 200

X

14 0(10

X

50 700

53 000

X

66 612

68 000

X X

118 29

100 3(1

xX

39 002 7 860

41 ÖOO 7611

X

995 368

1 090 000

X

1 532

1 40(1

X

59 536

60 000

X

12 635

15 500

X

300 X

405 X

68 947

61 200

X X

753 5 969

2 135 12 500

X

34 035

38 000

X

91 301

95 000

Bidrag till driften av särskolor för Bidrag till driften av v å r d a n s t a l ter för psykiskt efterblivna f. ... Bidrag till epileptikeranstalter f. Bidrag till driften av anstalter för psykopatiska och nervösa barn m.m. f Bidrag till driften av vissa men-

VI B VI F VII D

Bidrag till mentalsjukvården i Stockholm, Göteborg och Malmö f. Därjämte u t g å r på hälsovårdens och sjukvårdens område driftbidrag exempelvis till driften av t u berkulossjukvårdsanstalter, epidemivårdanstalter, sjukhem för långvarigt kroppssjuka, centralanstalter för radioterapi, till avlöningar åt distriktssköterskor m.m., till avlöningar åt distriktsb a r n m o r s k o r m.m., till avlöningar m.m. inom förebyggande mödraoch b a r n a v å r d , till driften av folktandvården m.m. Vidare utgår bidrag till undervisningssjukhusen Bidrag till u n d e r h å l l av vägar och gator i städer och stadsliknande samhällen som ä r väghållare f. ... Bidrag till u p p r ä t t a n d e av region-

VIII B

Städernas friheter f Ersättning till städerna för mistad tolag f Bidrag till folkbibliotek f

VIII D

Bidrag till driften av grundskolor Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda Bidrag till anordnande av skolBidrag till pedagogisk u t r u s t n i n g Folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter m.m.

VIII D

Bidrag till förskolor och skolhem Bidrag till driften av högre kornBidrag till vissa k o m m u n a l a gymBidrag till handelsgymnasier f. ... Bidrag till driften av centrala yrBidrag till driften av lokala yr-

311 VIII G IX XI C

XI E

Bidrag till driften av folkhögskolor f Bidrag till arvoden åt skolläkare vid folkhögskolor Bidrag till a n o r d n a n d e av skolmåltider Bidrag till driften av lantbrukets yrkesskolor m.m. f Årskostnadsbidrag vid arbetslöshet r

Bidrag till driften av verkstäder för h a n d i k a p p a d e f Bidrag till reservpolisorganisationen m.m. f Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden m.m. f. Gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m.m. f B.

V C

V D V G

VI B

X

25 768

26 450

X

16 533

18 300

14 457

15 596

under tioårsperioden 1951 —1960 h a r bidrag utgått med tillhopa cirka 6100 milj. kr. Högsta årliga beloppet under s a m m a tid 1 800 milj. kr. X

2 476

11000 X

1 600

X

32 124

35 500

1 001

1 300

4 600

4 000

1 500

Anläggningsbidrag

Bidrag till a n o r d n a n d e samt omoch tillbyggnad av ålderdomshem r Bidrag till uppförande av och inr ä t t a n d e av b a r n h e m r Bidrag till anordnande av erkända v å r d a n s t a l t e r för alkoholmissbrukare m.m. f Bidrag till a n o r d n a n d e av b a r n stugor r Bidrag till a n o r d n a n d e av psykiatriska kliniker vid lasarett r. ... Bidrag till anordnande av särskolor och v å r d a n s t a l t e r för psykiskt efterblivna r Bidrag till a n o r d n a n d e av sjukhem för l ä t t s k ö t t a psykiskt sjuka f Därjämte u t g å r på hälsooch sjukvårdens område anläggningsbidrag exempelvis för a n o r d n a n de av t u b e r k u l o s s j u k v å r d s a n s t a l ter, epidemivårdsanstalter, b a r n avdelningar vid lasarett m.m., sjukhem för långvarigt kroppssjuka, u t r u s t n i n g för polikliniker för folktandvård o. dyl. Vidare utgår bidrag till undervisningssjukhusen Bidrag till byggande av vägar och gator, i städer och stadsliknande samhällen, som ä r väghållare r.

X

5 000

X X

588 4 197 234

123 871

1 5 000 110

215 000

312 1

54 453

70 000

X X

499 59

2 000 3 000

X

2 000

105 687

123 000

X

1 818

1 X

3 021

3 000

X

38 937

47 000

5 892

2 500

150 Bidrag till vatten- och avloppsanVI D

X Bidrag

till

handelshamnar

och

Bidrag till byggande och underhåll av mindre h a m n a r och farVIII D

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det a l l m ä n n a skolväsendet f. Bidrag till elevhemsbyggnader inom det a l l m ä n n a skolväsendet f. Bidrag till vissa fullbordade byggnadsarbeten för folkskoleväsendet f Bidrag till bostäder för lärare inom det obligatoriska skolväsendet f Bidrag till byggnadsarbeten m.m.

X

1 X2 Bidrag VIII G

IX E

till byggnadsarbeten

vid

Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider Därjämte utgår på undervisningens område flera a n d r a investerings- eller anläggningsbidrag såsom till första uppsättningen inventarier i skolverkstad m.m., till stadigvarande undervisningsmateriel för yrkesundervisning, till audivisuell utrustning, till radioapparater och anläggningar etc. Bidrag till byggnadsarbeten vid

x X

X XI C

XI F

Arbetsbidrag vid arbetslöshet (enligt bestämmelserna i SFS 1949: 278 om normalbidragsprocent och enligt särskilda författningar) r. Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade r Bidrag till byggande av skyddsBidTag till k o m m u n e r för anordnande av b r a n d d a m m a r för civilförsvarsändamål r

Anm.:

2 648 6 000 I medeltal per år under tioårsperioden 1951—60

X

14 600

x

10 000

x

6 068

14 500

X

500 Inom området för sport, idrott och friluftsliv utgår för skilda ä n d a m å l ett flertal anläggningsbidrag.

Bidraget till provisoriska skollokaler ä r ej skatteunderlagsgraderat. Avser lokala yrkesskolor.

BILAGA B

Undersökning av samvariationen mellan nettokostnaderna för det obligatoriska skolväsendet och vissa utgiftsfaktorer Av förste aktuarien Ingmar Fries

I denna bilaga redovisas resultaten av en undersökning av i vilken utsträckning kostnadsskillnaderna på den obligatoriska skolans område är beroende av skillnader i antalet elever och klassavdelningar. Undersökningen har utförts för ett urval kommuner. I urvalet ingår samtliga 15 städer med fler än 40 000 invånare den 1 januari 1958, 1/10 av de övriga städerna och köpingarna — 12 resp. 10 till antalet — samtliga 23 landskommuner med en skattekraft av högst 16,00 skr per invånare enligt 1958 års taxering samt 1/20 av de övriga landskommunerna. Urvalet är representativt med hänsyn till samtliga kommuners fördelning efter skattekraft, utdebitering och folkmängd. Såsom utgiftsfaktorer h a r använts antalet elever och klassavdelningar pä 1 000 invånare, vilka tal satts i relation till motsvarande genomsnitt för riket. Såsom kostnadsvariabel har använts nettokostnaderna i kr per invånare den 1 januari 1959. Med nettokostnader avses h ä r den del av kostnaderna för driften av den obligatoriska skolan som främst täckes med utdebitering och allmänna statsbidrag. F r ä n urvalskommunerna har infordrats uppgifter över kostnader och intäkter för den obligatoriska skolan under 1959. Uppgifterna h a r lämnats med utförlig realekonomisk fördelning. Uppgifter rörande storleken av det allmänna driftbidraget samt statsbidragen till skolskjutsar och skolmåltider h a r in-

hämtats från länsskolnämnderna för läsaren 1958/59 och 1959/60. Dessa uppgifter har omräknats till att avse kalenderåret 1959. På grund av vissa brister i det infordrade materialet har 7 landskommuner, därav 6 med läg skattekraft, 3 städer med fler än 40 000 invånare och 2 köpingar uteslutits vid undersökningen. År 1959 uppgick antalet primärkommuner till 1 032. De 36 landskommuner med skattekraft över 16 skr per invånare som ingår i urvalet representerar bland urvalskommunerna det största antalet, 720 av de 1 032 primärkommunerna. Samvariationen mellan nettokostnaderna och relativa antalet klassavdelningar belyses i diagram 1 och 2. Varje urvalskommun har utmärkts med hänsyn till nettokostnadens och utgiftsfaktorns värde. De tvä räta linjer (regressionslinjer) som inlagts i diagrammen återspeglar graden av samvariation. Vid fullständig samvariation sammanfaller de tvä linjerna till en. Samtliga kommuner är i sådant fall belägna på denna linje. Saknas samvariation helt blir linjerna vinkelräta mot varandra. I dettal fall ligger kommunerna i regel slumpvis utspridda kring de två linjerna. Undersökningen av samvariationen mellan nettokostnaderna och den på relativa antalet elever baserade utgiflsfaklorn synes ge ett visst stöd för att nettokostnaderna är i någon mån beroende av relativa antalet elever. Kom-

314 muner med hög utgiftsfaktor har nämligen högre nettokostnader än kommuner med låg utgiftsfaktor. För vissa värden på utgiftsfaktorn är emellertid spridningen i nettokostnader betydande. Den genomsnittliga nettokostnaden h a r beräknats till ca 74 kr per invånare. Bland de förenämnda 36 landskommunerna i urvalet varierar nettokostnaden mellan 36 och 111 kr per invånare samt utgiftsfaktorn mellan 74 och 125. Fem landskommuner har ett värde på utgiftsfaktorn mellan 101 och 103 medan nettokostnaderna varierar mellan 45 och 100 kr per invånare. Två kommuner med utgiftsfaktorn 125 har en nettokostnad på 77 resp. 88 kr per invånare. Högsta nettokostnad, 111 kr, har en kommun med utgiftsfaktorn 123 medan lägsta nettokostnad, 36 kr, motsvaras av utgiftsfaktorn 91. Lägsta värde pä utgiftsfaktorn, 74, motsvaras av nettokostnaden 48 kr per invånare. Exemplen visar att samvariationen mellan nettokostnaderna och den på elevantalet baserade utgiftsfaktorn är alltför svag för att kunna utnyttjas för en ändamålsenlig nyansering av bidragsgivningen. Orsakerna till den svaga samvariationen är flera. Sålunda må bl. a. nämnas att 11 av de undersökta landskommunerna ej haft skolmåltider samt att den nioåriga grundskolan genomförts i olika utsträckning i skilda kommuner. Även för kommuner som haft skolmåltider är emellertid spridningen i nettokostnader mycket betydande för vissa värden på utgiftsfaktorn. Denna kan således ej utnyttjas för en ändamålsenlig nyansering av bidragsgivningen. Undersökningen av samvariationen mellan nettokostnaderna och relativa antalet klassavdelningar visar att denna utgiftsfaktor återger variationen i nettokostnader bättre än relativa elevantalet. I diagram 1 har de 36 landskommunerna med skattekraft över 16 skr per invånare i urvalet fördelats efter nettokostnad och relativa antalet klassavdel-

ningar. Av diagrammet framgår att kommunerna med skolmåltider i regel har betydligt högre nettokostnader än de 11 kommunerna utan skolmåltider (beteckn a d e ® ) . De sistnämnda kommunernas spridning i fråga om nettokostnader är jämförelsevis liten. Nettokostnaderna varierar mellan 36 och 58 kr per invånare samt utgiftsfaktorn mellan 81 och 140. Bland kommunerna med skolmåltider varierar nettokostnaden mellan 38 och 111 kr samt utgiftsfaktorn mellan 87 och 132. Under förutsättning av en fullständig sarnvariation mellan utgiftsfaktorn och nettokostnaderna borde således varje enhets förändring i utgiftsfaktorn motsvaras av en ökning eller minskning av nettokostnaden med ca 1,60 kr per invånare. Spridningen i nettokostnad är avsevärd för vissa värden på utgiftsfaktorn. I diagrammet har 6 kommuner en utgiftsfaktor mellan 95 och 100, vilket enligt ovan borde motsvaras av skillnad i nettokostnaden av ca 8 kr per invånare. Dessa kommuners nettokostnader varierar emellertid mellan 38 och 85 kr. Ett flertal liknande exempel framgår av diagrammet. Vidare gäller i flera fall alt stor skillnad i fråga om utgiftsfaktorn föreligger mellan kommuner med närmast samma nettokostnad. Två kommuner har således en nettokostnad av 81 kr medan utgiftsfaktorn har värdet 87 resp. 119. Av diagrammet framgår vidare att det jämförelsevis ofta förekommer att kommuner med viss nettokostnad har lägre utgiftsfaktor än kommuner med lägre nettokostnad, dvs. nettokostnaden avtar när utgiftsfaktorn ökar. Den bild av samvariationen mellan nettokostnader och relativa antalet klassavdelningar som erhålles av diagrammet visar således att mycket hög eller låg utgiftsfaktor i regel åtföljes av hög resp. låg nettokostnad. För övriga värden på utgiftsfaktorn föreligger emellertid ej någon entydig samvariation av sådan art att utgiftsfaktorn kan anses ge en ändamålsenlig nyansering av bidragsgivningen.

315 Diagram 140 r

Relativa antalet klassavd.

1. Landskommuner

med mer än 16 sfcr/imw.

@

80 105

Diagram 2. Städer med fler än iO 000 inv. (X). r

Nettokostnad, kr/inv.

Övriga städer och köpingar

(+).

Relativa antalet klassavd.

95 J—105

Nettokostnad, kr inv.

Anm. Med en ring h a r m a r k e r a t s att skolmåltider med statsbidrag ej anordnats.

316 Resultaten ovan grundas på ett jämförelsevis begränsat urval som representerar huvudparten av primärkommunerna. Frånvaron av ett närmare samband mellan nettokostnader och utgiftsfaktor synes dock så markant att inga väsentliga förändringar i detta avseende kan förväntas därest samvariationen undersöks för ett större kommunurval. Beträffande landskommunerna med läg skattekraft föreligger bättre samband mellan nettokostnad och utgiftsfaktor, vilket framgår av följande talserie där kommunerna ordnats efter stigande nettokostnad. Nettokostnad kr/inv 29 33 38 45 55 71 81 92 95

TT, V

.... .W£

faktor

111 124 97 124 134 117 132 128 148

kostnad

Netto-

.„ Utgifts-

kr/inv 104 104 130 135 136 142 161 167

228 156 194 174 193 216 279 237

IT

faktor

Emellertid bör här observeras att av de sex kommuner som har en nettokostnad understigande genomsnittet har fem en hög utgiftsfaktor. I ett urval som omfattade såväl landskommuner med läg skattekraft som övriga landskommuner är det därför inte otänkbart att sambandet mellan nettokostnad och utgiftsfaktor skulle framstå ändå svagare än vad diagrammet utvisar. I diagram 2 har städerna och köpingarna fördelats efter nettokostnad och relativa antalet klassavdelningar. Diagrammet ger inget stöd för att något samband föreligger. Nettokostnaderna har vidare fördelats på olika utgiftstitlar och sambandet mellan utgiftsfaktorn och nettokostnaderna i varje utgiftstitel för sig har undersökts. Slutligen har även sambandet mellan utgiftsfaktorn och de totala nettokostnaderna med tillägg för statsbidrag till skolskjutsar, inackorderingar och skolmåltider blivit föremål för undersökning. Ingen av dessa undersökningar har givit något stöd för att det finns något samband.

BILAGA C

Några variationer av ett skatteutjämningssystem med relativa antalet ungdomar som utgiftsfaktor Av förste aktuarien

De bärande principerna i nedan diskuterade alternativ till skatteutjämningssystem är att skatteutjämningsbidrag utgår på grundval av dels en skattekraftsfaktor och dels en utgiftsfaktor. Primärkommunerna kompenseras sålunda till viss del för brist på skattekraft genom ett av staten tillskjutet skatteunderlag som i vanlig ordning deltar i repartiseringen. Bristen på skattekraft utgör skillnaden mellan det skatteunderlag som motsvaras av skattekraft enligt skattekraftsgränsen och kommunens egen skattekraft enligt taxering. Detta tillskott av skattekraft kompletteras med ett bidrag, vars storlek bestämmes av skillnaden mellan relativa antalet kommuninvånare u n d e r 20 år (u) och motsvarande medelvärde för riket ( u ) . Såväl u som u uttryckes i procent av totala antalet invånare i kommunen resp. riket. Om den närmare innebörden av begreppen skattekraftsfaktor och utgiftsfaktor hänvisas till kapitel 9. Alternativ A. I detta alternativ inverkar u-faktorn pä skattekraftsgränsen enligt följande formel skaliekraflsgrånsen + 1,5 (u — 0,9 u) Formeln innebär att skattekraftsgränsen höjs med ett antal procentenheter som bestämmes av kommunens u-faktor och medelvärdet för riket ( u ) . Det senare har i formeln multiplicerats med 0,9. Genom en höjning eller sänkning av detta tal förändras antalet bidragsberättigade kommuner. I förevarande fall höjs skattekraftsgränsen om kommunens u-faktor är större än 0.9 u. Bi-

Ingmar

Fries

dragsgivningens effekt kan vidare ändras genom att höja eller sänka talet 1,5. För varje procentenhet varmed kommunens u-faktor överstiger 0,9 Q höjs enligt den angivna formeln skattekraftsgränsen med 1,5 procentenheter. Ökas eller minskas talet 1,5 sä sker motsvarande förändring i storleken av det tillskott av skattekraft som varje värde pä u-faktorn ger. Utdebiteringen inverkar ej på storleken av tillskottet av skattekraft. Bidrag till kommuner med skattekraft över skattekraftsgränsen utgår endast i det fåtal fall alt u-faktorn är så stor att formeln (skattekraftsgränsen + tillskott av skattekraft på grundval av u-faktorn) ger en skattekraft som är större än kommunens egen skattekraft. Alternativ B. I detta alternativ inverkar kommunens totala medelutdebitering för senaste treårsperiod (t) på tillskottet av skattekraft enligt följande u — 0,9 ö om medelutdebiteringen (t) är 16,00 kr eller högre och 0,25 (t — 12,00) (u — 0,9 ii) om medelutdebiteringen ligger mellan 12,00 och 16,00 kr. Dä medelutdebiteringen är 16,00 kr eller högre höjs kommunens skattekraft med det antal procentenheter som kommunens u-faktor överstiger 0,9 u. Är medelutdebiteringen lägre än 16,00 kr reduceras tillskottet i skattekraft på grund av u-faktorn med en fjärdedel för varje krona som medelutdebiteringen understiger 16,00 kr. Vid en medelutdebite-

318 ring av 12,00 kr erhåller kommunen således inget tillskott av skattekraft på grund av u-faktorn oavsett dennas storlek. I alternativ A medförde en hög ufaktor att skattekraftsgränsen höjdes, vilket innebar att bidrag utgår endast till kommuner med skattekraft under eller något över skattekraftsgränsen. I förevarande alternativ tillföres kommunerna alltid det tillskott av skattekraft som framgår av formlerna ovan. Bidragsgivningen begränsas således ej till kommuner med skattekraft under eller strax över skattekraftsgränsen. Detta förhållande motiverar en reduceringsregel för bidragsgivningen till kommuner med hög skattekraft. Denna regel har utformats på följande sätt. Kommun med skattekraft av 110 % eller lägre och med utdebitering av 16,00 kr eller däröver erhåller fullt tillskott på grund av u-faktorn. Överstiger däremot skattekraften 110 % reduceras tillskottet med lika många procentenheter som kommunens skattekraft överstiger nyssnämnda procenttal. Värdena på de i ovanstående formler ingående konstanterna är i viss utsträckning godtyckligt valda. Genom att ändra på dessa värden kan bidragen i viss grad styras dit de anses mest befogade. Ett bidragssystem med en skattekraftsfaktor och en utgiftsfaktor enligt alternativ B kompenserar kommunerna för brist pä skattekraft men ger därutöver, oavsett om brist som nu sagts föreligger eller inte, kommunerna ett tillskott av skattekraft, nyanserat med hänsyn till relativa antalet ungdomar (ufaktorn), medelutdebiteringen och den egna skattekraften. Alternativ C. I detta alternativ inverkar medelutdebiteringen och u-faktorn pä skattekraftsgränsen enligt följande formel. Skaltekraftsgränsen + 0,5 (i — 14,00) (u — 0,9 u) Om medelutdebiteringen (t) är 16,00 kr höjs skattekraftsgränsen med lika

många procentenheter som kommunens u-faktor överstiger 0,9 u. Är medelutdebiteringen lägre än 16,00 kr reduceras tillskottet i skattekraft på grund av ufaktorn till hälften om kommunens medelutdebitering för senaste treårsperiod (t) är 15,00 kr. Vid en medelutdebitering av 14,00 kr eller lägre sker ingen höjning av skattekraftsgränsen, oavsett u-faktorns värde. Om medelutdebiteringen är större än 16,00 kr ökas tillskottet som u-faktorn ger med hälften för varje krona som medelutdebiteringen överstiger 16,00 kr. Vid en medelutdebitering av 17,00 kr blir höjningen av skattekraftsgränsen således 1,5 gång större, vid en medelutdebitering av 18,00 kr 2 gånger större än vad u-faktorn ensam ger. I ett bidragssystem med en utgiftsfaktor som bestämmes på sätt alternativ C anger förmedlas den skatteutjämnande effekten, förutom av skattekraftsfaktorn, av u-faktorn och medelutdebiteringen (t). Stigande medelutdebitering ökar gradvis u-faktorns verkan. Även enligt detta alternativ kan genom ändring av de olika konstanternas värde bidragsgivningen i viss utsträckning varieras med hänsyn till det resultat som eftersträvas. Alternativ D. I föregående tre alternativ har bidragen till kommunerna lämnats i form av ett tillskjutet skatteunderlag som i vanlig ordning deltar i repartiseringen. I alternativ D utgår däremot ett i kronor bestämt skatteutjämningsbidrag som beräknas enligt följande formel o — 0,9 u där s betecknar kommunens totala skatteunderlag. Eventuell brist på skattekraft som kommunen kompenserats för ingår således i s. Av formeln framgår att bidraget är beroende av u-faktorn, medelutdebiteringen för senaste treårsperiod (t) och det totala skatteunderlaget samt att bidrag utgår endast under förutsättning att kommunens u-faktor är större än

319 0,9 u och medelutdebiteringen större än 14,00 kr. Föreligger dessa två förutsättningar utgår ett bidrag som utgör en viss andel av de skatteintäkter, räknade på det totala skatteunderlaget, kommunen erhåller genom att hålla medelutdebiteringen över 14,00 kr. Andelens storlek är beroende av värdet pä u-faktorn och fl. Frågan om en kommun är berättigad till bidrag eller ej avgörs av u-faktorn och medelutdebiteringen. Bidrag kan således utgå även till kommuner med skattekraft över skattekraftsgränsen. Alternativ E. I detta alternativ har föregående system utbyggts med en skattekraftsfaktor som reducerar bidragsgivningen om kommunens egen skattekraft överstiger skattekraftsgränsen. Bidraget (i kronor) beräknas enligt formeln

u — 0,9 u [/ — (14,00 + 0,1 a)] s 0,9 u där a betecknar skillnaden mellan kommunens egen skattekraft och skattekraftsgränsen. Understiger kommunens skattekraft skattekraftsgränsen blir a = 0 och i detta fall erhålles samma resultat som enligt alternativ D. Är kommunens skattekraft större än skattekraftsgränsen reduceras bidraget på sätt följande exempel anger. Antag att en kommuns skattekraft motsvarar medelskattekraften (100 %). Skattekraftsgränsen antas vara 80 % av medelskattekraften. I sådant fall blir a = 20 och 0,1 a = 2, vilket innebär att bidrag utgår endast om den totala utdebiteringen överstiger 16,00 kr och u-faktorn är större än 0,9 fl.

BILAGA D

Skatteutj ämningssystemets elasticitet Av förste aktuarien Ingmar Fries

Inledning I det av kommittén föreslagna systemet för allmän statsbidragsgivning i skatteutjämnande syfte ingår tre variabla faktorer, skattekraftsgränsen, utdebiteringsgränsen och bidragsprocenten. Genom att variera dessa faktorer är det såsom framhållits i kapitlen 9 och 11 (avsnitten 9.5 och 11.5.1) möjligt att påverka bidragsgivningens omfattning och den totala bidragssummans fördelning mellan kommuner av olika slag. Kommittén har undersökt vad ändringar av faktorerna betyder. Vid undersökningen har kommittén utgått från den utformning som faktorerna givits i kapitel 11. Undersökningens resultat framgår av de i tabellerna 29, 31—35 och 48 redovisade alternativen 4—10. Om utformningen av dessa alternativ hänvisas till kapitel 11 (avsnitt 11.2). De uppgifter som redovisas i förenämnda tabeller avser samtliga landsting och ett urval av primärkommuner. Urvalet består i skattekraftsområde 1 av alla städer med mer än 40.000 invånare, 1/10 av övriga städer och av köpingarna, alla landskommuner med en skattekraft understigande 20 skattekronor per invånare och 1/20 av övriga landskommuner, i skattekraftsområde 2 av 1/4 av samtliga kommuner och i skattekraftsområde 3 av alla kommuner. Urvalet får anses vara till-

räckligt säkert för att tillåta de jämförelser som nedan göres. Det bör emellertid framhållas att de siffror som i förevarande avseende åberopas inte får betraktas som några exakta uttryck för vad som inträffar vid förändringar av ifrågavarande faktorer utan tjänar närmast att ange en tendens. I denna bilaga används följande beteckningar: för kommuner med skattekraft understigande 60 % av medelskattekraften i riket, skattekraftsklass 1 för kommuner med skattekraft mellan 60—80 % av medelskattekraften i riket, skattekraftsklass 2 för kommuner med skattekraft mellan 80—100 % av medelskattekraften i riket, skattekraftsklass 3 för kommuner med skattekraft av lägst 100 % av medelskattekraften i riket, skattekraftsklass 4

Sänkning av

skattekraftsgränserna

Verkan av en sänkning av skattekraftsgränserna framgår av en jämförelse mellan all. 4 (kommitténs förslag) och alt. 5. I förhällande till kommitténs förslag har gränserna genomgående sänkts med 5 procentenheter. Resultatet av denna förskjutning av skattekraftsgränserna för landstingens del framgår av tabell 29. En jämförelse med kommitténs förslag ger vid handen att 17 av de 25 landstingen

321 berörs av gränsförändringen. För de 12 landsting som förlorar ett skatteunderlagstillskott, motsvarande 5 % av medelskattekraften i riket, höjs utdebiteringarna i skattekraftsområde 1 med 28—34 öre och i de övriga skattekraftsområdena med 24—29 öre. I de återstående 5 landstingen som berörs av gränsförändringen stiger utdebiteringarna med 1—27 öre. Genom ifrågavarande sänkning av skattekraftsgränsen skulle, såsom framgår av tabell 48, bidragsgivningen till landstingen minska med 33,4 milj. kr, från 82,8 till 49,4 milj. kr. Vad primärkommunerna beträffar skiljer sig resultatet enligt alt. 5 i skatteutjämningshänseende föga från resultatet enligt kommitténs förslag. Detta framgår av tabell 35. Kvartilavståndet — en god måttstock för ifrågavarande bedömning — för samtliga primärkommuner minskar med 13 öre per skattekrona. I detta avseende föreligger en olikhet mellan städerna och köpingarna, å ena sidan, och landskommunerna, å den andra. Medan kvartilavståndet för de förstnämnda kommunslagen ökar, minskar det för de senare. Alt. 5 skulle alltså från skatteutjämningssynpunkt vara något bättre än kommitténs förslag ifråga om landskommunerna men något sämre ifråga om städer och köpingar. Vad gäller de skilda skattekraftsklasserna är anmärkningsvärt att kvartilavståndet i skattekraftsklass 1 minskar relativt kraftigt, medan förändringarna i övriga skattekraftsklasser är obetydliga. Beträffande skattekraftsområdena finner man att kvartilavståndet avtar med 13 öre i skattekraftsomräde 1 och med 7 resp. 2 öre i skattekraftsområde 2 och 3. Medianvärdenas förändringar till följd av sänkningen av skattekraftsgränserna kan utläsas av tabellerna

32—34. För samtliga primärkommuner stiger detta värde. Detta är en given följd av den minskade bidragsgivning som förändringen av ifrågavarande gränser medför. Förändringen inverkar främst på landskommunernas utdebiteringar. Utdebiteringarnas medianvärde stiger i samtliga skattekraftsklasser med undantag av klass 4. I skattekraftsklass 3 beror utdebiteringshöjningen framför allt på sänkningen av skattekraftsgränsen för landstingen. Vad de olika skattekraftsområdena angår blir ökningen av medianvärdena högst i skatlekraflsområdena 2 och 3. De nyssnämnda tabellerna redovisar även kommunernas fördelning efter den totala utdebiteringens storlek. Tabellerna anger bland annat att den ifrågavarande förändringen av skattekraftsgränserna förskjuter kommunerna uppåt i utdebiteringsskikten vilket är en konsekvens av den minskade bidragsgivningen. Av intresse i detta sammanhang är folkmängdens fördelning efter den totala utdebiteringens storlek. Denna framgår av sammanställningen å sid. 322, vari även alt. 6—10 redovisas. Vilka förändringarna i utdebiteringshänseende blir för de enskilda kommunerna kan utläsas av tabell 31. Bidragsgivningen enligt alt. 5 till primärkommunerna är, såsom framgår av tabell 48, 23,1 milj. kr mindre än enligt kommitténs förslag. Totalt — för såväl primärkommuner som landsting — är bidragsgivningen enligt ifrågavarande alternativ 56,5 milj. kr m i n d r e än enligt förslaget.

Höjning

av

skattekraftsgränserna

I alt. 6 har skattekraftsgränserna höjts med 5 procentenheter i förhållande till det av kommittén framlagda förslaget.

322 Folkmängden

den 1.1.1962 i 1000-tal fördelad utdebiteringens storlek

efter den

totala

Total utdebitering, kr/skr —13,99 1965 alt. 4 alt. 5 alt. 6 alt. 7 alt. 8 alt. 9 alt. 10

474 1 568 1273 1 654 1 467 1 568 1 568 1 568

14,00—15,99 16,00—17,99 2 875 3 713 3 368 4 161 3 415 4 338 4 209 3 463

Resultatet härav blir bland annat följande. Utdebiteringarna i de landsting som berörs av gränsändringen sjunker givetvis i förhållande till dem som framkommer vid de av kommittén föreslagna skattekraftsgränserna, i skattekraftsområde 1 med lägst 7 och högst 34 öre, i de tvä övriga skattekraftsområdena med 22—26 öre (tabell 29). Genom ifrågavarande förskjutning av skattekraftsgränserna ökar bidragsgivningen till landstingen i förhällande till kommitténs förslag med 46,6 milj. kr. Alt. 6 ger ett något bättre skatteutjämningsresultat än kommitténs förslag. Såsom framgår av tabell 35 minskar kvartilavståndet för samtliga primärkommuner. En påtaglig skillnad föreligger, mellan städerna och köpingarna, å ena sidan, och landskommunerna å den andra. Kvartilavståndet avtar således förhållandevis kraftigt för städerna och köpingarna men är i det närmaste oförändrat för landskommunerna. Ökningen av skatteutjämningseffekten synes således helt vara att hänföra till städerna och köpingarna. Kvartilavståndet minskar i skattekraftsklasserna 3 och 4 men förblir oförändrat i skattekraftsklasserna 1 och 2. Vad gäller skattekraftsområdena änd-

2 705 2 263 2 887 1 729 2 604 1 638 1 767 2 439

18,00— 1 490

— 16 — 58 — — 74

ras inte avståndet i skattekraftsområde 1 men avtar i skattekraftsområdena 2 och 3. I skattekraftsområde 1 är således den skatteutjämnande effekten densamma enligt kommitténs förslag och enligt alt. 6. Däremot är verkan i detta avseende bättre i de två övriga områdena enligt detta alternativ. Vad medianvärdet beträffar minskar detta för samtliga primärkommuner. Detta förklaras av den ökning av bidragsgivningen som höjningen av skattekraftsgränserna medför. I det olika skattekraftsklasserna minskar medianvärdet med 29 resp 54 öre i klasserna 1 och 2 samt med 7 resp 5 öre i klasserna 3 och 4. I de olika skattekraftsområdena minskar medianen med 33— 35 öre. Den ifrågavarande förändringen av skattekraftsgränserna förskjuter givetvis utdebiteringarna nedåt. Detta kan utläsas av tabellerna 32—34. All. 6 ökar bidragsgivningen till primärkommunerna med 22,2 milj. kr och sammanlagt med 68,9 milj. kr.

Höjning

av

utdebiteringsgränsen

Alt. 7 visar effekten av en höjning av utdebiteringsgränsen. Denna har i förhållande till kommitténs förslag höjts med 50 öre. Eftersom bidrag i skatteutjämnande syfte på grund av utde-

323 bitering över denna gräns utgår endast till primärkommunerna, berör givetvis en ändring av denna gräns endast dessa kommuners utdebiteringar och inte landstingens. Med ledning av tabell 35 kan konstateras att skatteutjämningseffekten är ungefär densamma enligt kommitténs förslag och ifrågavarande alternativ. Om man ser på de olika kommunslagen var för sig synes emellertid den skatteutjämnande effekten vara något bättre enligt alternativet än enligt kommittéförslaget. Ifråga om skattekraftsklasserna är verkningarna i förevarande avseende varierande: ett bättre resultat än enligt förslaget erhålles för skattekraftsklass 1, ett sämre för klass 4. För mellanklasserna ä r avvikelserna från förslaget små. Ifråga om skattekraftsområdena föreligger inte några skiljaktigheter av betydelse mellan förslaget och alternativet. Höjningen av utdebiteringsgränsen föranleder givetvis att medianvärdena stiger. Det är i första hand städerna och köpingarna — kommunerna med den bättre skattekraften — som får vidkännas utdebiteringshöjningar. Vad de olika skattekraftsområdena beträffar stiger medianvärdena i samtliga områden. Stegringen är kraftigast i det nordligaste området. I övrigt hänvisas i förevarande avseende till tabellerna 32—34. Även förändringarna ifråga om kommunernas fördelning med hänsyn till den totala utdebiteringens storlek kan utläsas av de nyssnämnda tabellerna. Dessa visar vid en jämförelse mellan det av kommittén föreslagna bidragssystemet och alt. 7 någon förskjutning av kommunerna mot högre utdebiteringsklasser vilket är en följd av den minskning i bidragsgivningen som höjningen av utdebiteringsgränsen föranleder.

Bidragsgivningen enligt alt. 7 är 45,6 milj. k r mindre än enligt kommitténs förslag.

Sänkning

av

utdebiteringsgränsen

Verkan av en sänkning av utdebiteringsgränsen med 50 öre framgår av alt. 8. Skatteutjämningseffekten enligt detta alternativ är inte obetydligt bättre än enligt kommitténs förslag (tabell 35). Kvartilavständen minskar genomgående. Den förbättrade skatteutjämningseffekten är särskilt påtaglig för kommunerna med den högsta skattekraften. Vad skattekraftsområdena beträffar minskar kvartilavståndet främst i skattekraftsområde 1. Utdebiteringarnas medianvärden sjunker (tabellerna 32—34). Sänkningen av utdebiteringsgränsen är till fördel för de skattekraftiga kommunerna. Verkan beträffande kommuner i olika skattekraftsklasser är oenhetlig. Ifråga om de olika skattekraftsområdena finner man att medianvärdet avtar i samtliga områden, men med något högre belopp i område 2 och 3 än i område 1. Även kommunernas förskjutningar i utdebiteringshänseende kan utläsas av de nyssnämnda tabellerna. Enligt alt. 8 ökar bidragsgivningen till primärkommunerna med 52,8 milj. kr i förhållande till kommitténs förslag.

Höjning

av

bidragsprocenten

Alt. 9 utvisar verkan av en höjning av bidragsprocenten med 10 procentenheter i förhållande till kommitténs förslag. Denna ändring av bidragsprocenten ger en förbättrad skatteutjämningseffekt, en förbättring som i första hand berör städerna och köpingarna efter-

324 som dessa enligt kommitténs förslag skulle få de högsta utdebiteringarna. Av tabell 35 framgår sålunda att kvartilavståndet avtar. Att effekten företrädesvis berör kommuner med god skattekraft belyses också av de förändringar som kvartilavstånden för de olika skattekraftsklasserna undergår. Medan kommittéförslaget och alt. 9 h a r ungefär samma skatteutjämnande verkan beträffande skaltekraftsklass 1 avtar kvartilavståndet i väsentlig grad i klass 4 och i något mindre mån i de båda mellersta skattekraftsklasserna. I skattekraftsområdena är minskningen av ifrågavarande avstånd ungefär densamma. Medianvärdena sjunker genomgående. Skillnaden i förevarande avseende mellan städerna och köpingarna, å ena sidan, och landskommunerna, å andra, ä r en given konsekvens av städernas och köpingarnas högre utdebiteringar. Eftersom dessa kommuner har den bästa skattekraften är det också följdriktigt att medianvärdena minskar kraftigast i de båda högsta skattekraftsklasserna. Vad beträffar de olika skattekraftsområdena föreligger i förevarande avseende inte några skiljaktigheter av betydelse. Förevarande alternativ är det från skatteutjämningssynpunkt fördelaktigaste. Varken det av kommittén föreslagna bidragssystemet eller något av de övriga fem alternativen uppvisar så låga kvartilavstånd. Detta utvisas också av tabellerna 32—34. Kostnaderna för bidragsgivningen ligger 39,7 milj. kr över kostnaderna enligt det av kommittén framlagda förslaget.

Sänkning

av

bidragsprocenten

Betydelsen av en sänkning av bidragsprocenten med 10 enheter u n d e r det

av kommittén framlagda förslaget utvisas av alt. 10. Ifrågavarande alternativ h a r sämre skatteutjämnande verkan än det av kommittén föreslagna bidragssystemet och de övriga alternativen. Kvartilavståndet för samtliga kommuner ligger sålunda inte obetydligt över förslaget och övriga alternativ. En sänkning av bidragsprocenten berör främst städerna och köpingarna med deras i regel högre utdebiteringar än landskommunerna men förändringarna i förhållande till kommitténs förslag när det gäller de olika kommuntyperna var för sig är relativt obetydliga. Vad skattekraftsklasserna beträffar ökar kvartilavstånden mest i de båda högsta klasserna medan förändringen är obetydlig i de två lägsta klasserna. Inom skattekraftsområdena är ökningen störst i områdena 2 och 3 och minst i område 1. Ifråga om verkan av sänkningen av utdebiteringsgränsen på kvartilavstånden i övrigt hänvisas till tabell 35. Sänkningen av bidragsprocenten medför som nyss nämndes i första hand en höjning av städernas och köpingarnas utdebiteringar. Så stiger medianvärdet av dessa utdebiteringar i förhållande till kommitténs förslag, medan stegringen för landskommunernas del är mycket obetydlig. Det är i första h a n d de skattekraftiga kommunerna som får utdebiteringshöjningar. Detta kan också utläsas av medianvärdena för skattekraftsklasserna. Vad skattekraftsområdena beträffar föreligger i förevarande avseende en påtaglig skillnad. I område 1 ökar medianen med 3 öre men i område 2 och 3 med 13 resp 24 öre. Det är således i första hand de fyra nordligaste länen i landet som får höjda utdebiteringar vid en sänkning av bidragsprocenten. Av urvalskommunerna får enligt ta-

325 Skatteutjämningseffekten

(mätt i uldebiteringssatsernas kvartilavstånd), arnas medianvärden och kostnader

Skattekraftsområde 1

Skattekraftsområde 2

Skattekraftsområde 3

utdebitering-

Hela

riket

Beräknad Beräknad Beräknad Beräknad BeräkBeräkBeräkBeräkutdebitering, utdebitering, utdebitering, utdebitering, nad nad nad nad kr/skr kr/skr kr/skr kr/skr kostkostkostkostnad nad nad nad Kvar- Memilj. Kvar- Memilj. milj. Kvar- Memilj. Kvar- Metilavtilavdiandiandiantilavtilav- diankr kr kr kr stånd värde stånd värde stånd värde stånd värde alt. 4 alt. 5 alt. 6 alt. 7 alt. 8 att. 9 alt. 10

1,70 1,57 1,70 1,61 1,45 1,40 1,82

15,48 15,83 15,13 15,60 15,36 15,40 15,51

301,0 258,7 355,1 262,9 345,5 336,0 268,5

1,53 1,46 1,47 1,43 1,50 1,25 1,76

15,50 16,00 15,17 15,67 15,30 15,42 15,63

bell 31 två kommuner en utdebitering över 18 kr per skattekrona, nämligen Grythyttan i Örebro län med 18,29 kr och Täsjö i Västernorrlands län med 18,10 kr. Kostnaderna enligt alt. 10 understiger kostnaderna enligt det av kommittén föreslagna systemet med 37,3 milj. kr.

Sammanfattning Ifråga om skatteutjämningseffekten skiljer sig inte de ifrågavarande alternativen och kommittéförslaget mera avsevärt från varandra. Differensen ifråga om kvartilavstånd när det gäller samtliga primärkommuner mellan förslaget och alternativen överstiger inte 31 öre per skattekrona. Om man ser enbart på skillnaden i förevarande avseende mellan förslaget och de alternativ som ligger inom den för kommitténs förslag givna kostnadsramen överstiger skillnaden inte 13 öre. Ovanstående sammanställning belyser det föreslagna bidragssystemets och de sex alternativens skatteutjämnande effekt, uttryckt i kvartilavstånd, dels för lan-

108,9 99,6 118,6 104,3 114,1 111,7 106,1

1,38 1,36 1,24 1,46 1,34 1,11 1,63

15,59 16,00 15,25 15,86 15,41 15,50 15,83

71,9 67,0 77,1 69,0 75,0 73,9 70,0

1,68 1,55 1,64 1,58 1,44 1,37 1,82

15,48 15,85 15,14 15,62 15,35 15,41 15,53

481,8 425,3 550,8 436,2 534,6 521,6 444,6

det i dess helhet, dels för de olika skattekraftsområdena. I sammanställningen anges också utdebiteringarnas medianvärden och kostnaderna för bidragsgivningen. Kommittén vill erinra om att ifrågavarande beräkningar, såsom redan ovan understrukits, har grundats på endast ett urval av kommuner. Av alternativen ligger — förutom alt. 4 som är kommitténs förslag — tre inom kostnadsramen, nämligen 5, 7 och 10. F r å n ren skatteutjämningssynpunkt synes alt. 5 vara bättre än förslaget, alt. 7 likvärdigt med detsamma och alt. 10 sämre. Det synes kunna ifrågasättas varför kommittén stannat för att utforma bidragssystemet på sätt skett och inte heller valt alt. 5, som synes ge den bästa skatteutjämningseffekten och därjämte uppvisar lägre kostnader än förslaget, eller alt. 7 som torde åstadkomma ungefär samma skatteutjämningseffekt som förslaget men vars kostnader är ca 45,6 milj. k r lägr e än förslagets. Alt. 5 skiljer sig från förslaget ifråga om skattekraftsgränserna. Kommitténs ställningstagande i detta hänseende h a r såsom framgått av

326 avsnitten 11.3.2 och 11.4.2 bestämts av två omständigheter, dels att förslagets skattekraftsgränser reglerar tillskotten för brist på skatteunderlag på ett tillfredsställande sätt, bland annat ger de en enligt kommitténs mening godtagbar fördelning i detta hänseende mellan kommuner i olika landsdelar, dels att lägre skattekraftsgränser ger landstingen alltför obetydliga bidrag. Vidare bör framhållas att det finns anledning att anta att många kommuner med låg skattekraft kommer att använda upp-

burna bidragsmedel inte till att sänka sina utdebiteringar utan i inte obetydlig omfattning till en ökad kommunal verksamhet. Detta leder till en mindre spännvidd mellan utdebiteringarna än förslagets siffror ger vid handen. Inte heller synes det såsom understrukits i kapitel 9 vara lämpligt att i alltför hög grad bryta kontinuiteten med nuvarande bidragsgivning. Detta skulle, anser kommittén, bli fallet om man skulle inskränka bidragsgivningen på sätt alt. 5 och 7 innebär.

Tabellbilaga Upplysningar

rörande

I tab. 26—53 redovisas kommunernas faktiska utdebiteringar för år 1963 samt de beräknade utdebiteringarna för åren 1965, 1966 och 1970 då staten antages helt ha övertagit kostnaderna för polisoch rättsväsendet samt tolagsersättninga r n a helt avvecklats. Redovisningen för år 1965 och senare utgör ingen prognos för utdebiteringarnas, skatteunderlagets och skatteutjämningsbidragens utveckling utan avser endast att statiskt belysa effekten av de av kommittén prövade alternativen till skatteutjämningssystem samt kommitténs förslag rörande omfördelningen av kostnaderna för förtidspensioner och kommunala bostadstillägg samt skatteersättningarnas och skattelindringsbidragens avveckling. Som grund för beräkningarna avseende åren 1965, 1966 och 1970 ligger kommunernas skatteunderlag enligt 1962 års taxering och 1963 års utdebiteringsbehov. Dessa faktorer h a r antagits oförändrade frånsett de förändringar som sammanhänger med kommitténs förslag och avsedd avveckling av tolagsersättningarna samt polis- och rättsväsendets förstatligande. Avgörande för storleken av de härav förorsakade förändringarna h a r dock varit skatteunderlaget och utdebiteringsbehovet för år 1963. F ö r år 1965 h a r utdebiteringsbehovet erhållits genom att 1963 års utdebiteringsbehov omräknats med hänsyn till de från och med år 1963 gällande bidragsskalorna för kommunbidragen till förtidspensioner och bostadstillägg samt

tabellmaterialet

maximeringen av bidragen till förtidspensioner till en krona per skattekrona. Skatteunderlaget 1965 har beräknats med hänsyn till den successiva reduceringen av det på grund av ortsavdragsreformer tillskjutna skatteunderlaget. Vid beräkningen av utdebiteringsbehovet för år 1966 har förutsatts att skattelindringsbidragen och skatteersättningarna helt avvecklats samt att staten övertagit kostnaderna för förtidspensionerna och kommunerna kostnaderna för bostadstilläggen. Tolagsersättningarna samt kommunernas kostnader för rätts- och ordningsväsendet har reducerats med 1/5. Hänsyn har tagits till utgående skatteutjämningsbidrag enligt de av kommittén prövade alternativen till skatteutjämningssystem. Skatteunderlaget 1966 h a r antagits lika med det skatteunderlag som framkom vid 1962 års taxering. Beräkningen av utdebiteringsbehovet för år 1970 bygger på samma förutsättningar som för år 1966 med de förändringar som betingas av att staten förutsattes h a helt övertagit kostnaderna för rätts- och ordningsväsendet samt tolagsersättningarna helt avvecklats. Skatteunderlaget överensstämmer med det för år 1966 beräknade skatteunderlaget. Några särskilda beräkningar av de kyrkliga kommunernas utdebiteringssatser och skatteutjämningsbidrag h a r inte gjorts utan h a r det kyrkliga utdebiteringsbehovet vid beräkningarna sammanlagts med den borgerliga kommunens.

r*- co co CD co i r - OJ CO i C M >

§ 3

M i l l

w

II I I 1 II I I I I I I I -

I

: I H

cc

I o o o o oo

I I I I I I I I I

I I

II

I I

CO

I I a

III

°cfl

>

I I I I I

I-

III

I I

I I I II

I I

I I

I I I I I I I I I

I I

I -

I I I I

a

<M I M i-H

t-H !?l *-H i-<

I

N

j

^ N

C i CO ^ f CO CM CO

r f •** CO 1 CO CN CO <N CN iM

I CN

I n

CN H

I

H

H

cs 'O r-

H

CN co

COlCN-"-*

I I

I ^

I I

I ".T I I I

o. o

CN

CN

»O CO

o o o »ft

-a a

O

C*! CO CO

I

M

H

CN * 0 H

C— CM CN CN CO i-< T * CN CN CO CN - *

a

TJ« CD

»O CD iO CO CO P l t - Jfl C l i-i

00 CO 00 T*

Oi I-H CO

CN co oo eo CN r- rf os r^ C D oo oo »o co -rf co

<# VQ O* 00

O H K 5

T-H CN Ol CO 00 CN T ^ O i i O C O O i

T # O - * •** CO

a a o

o o O CO

a

<

H H

I «

oooir»tDW

n H C i T j « >

I I""

i co

I

I

CN <-< i— ^

r-

I

II I I I I I I I I I I I I I I I I I

S I |*°1 M M "

M I M

gs«S

ö a ? o Ä ** 13 ?u>

2 g > .3-3 g 5 ^ T?. <° S 4

x o n n t o x rtHTj t - « • ^ . - i i o ^ o o - ^ e o c ^ ^ c o ( O O J H O O i-Mefj toio

o i o i t - io t - H i o t - ^ x t— i O ( ö 1(5 N r - M O i n ^ t— r- t ^ oo oo co o ^ co r -

^ ^« ~H .-< co Ol ^ * ! 0 ^ - flO co^cac^r—

^ • r n tD M ^ ^ u i cc o p i o i " * * co oo oo os cs > © n oj ^ w o N ^ m (D o

^ ga ,

,

a

n

et ci

-a -o is

„giS SöJII

a -i

< « u a wfcöSBK.fct;j s z o a , «<z> H » £

UQ

X>N<

— -a oj o OJ : ° *S >P >

°

329 -i o

o D O i-< vO *<* a D ? o o o r » r»

« «

"SE i i :a <5

' 1-1

!>•

N

»o

OS © co w

00 00 N I H

C N c O ^ H T f v O *-i co cs o i cs

o o r - i o - * f - < t i C N O U ^ C O O O

00 00 00 Q CO CO OS ©

(

D

to

CD OO OS CO

r-

>o

o o r * r - o r -

r-

©

r - c o o i o o o rH

c o o o r— r -

!D H H i f i i f i M

C» H r C CO C C O ^ f C O C O C f1

>o

o:

«

t :> C M o s c i •« i - i

oo

«

Pi> C

H

H

r-

© oo »-i

r» © I O r-

OS CO CO CO ^ CD

M

^

o

oo

h

H

M

«f > *Ö «

o o

r- *

J"

o O H

o r - • * O S 0 0 CD CD OS CN 0 0 i - t OO rH *-*

co O o

t— c o c o t o c o p N CJ5 CO O M > ri-H i o CN i - i

cj v1

o

oo

Tf

C N TJ« r -

oa co

co as

r- o oo •<*• CN •**•

CN »O p -

1 H W

i« O TJ< l O C N C O ^ f

• *

• * CN O »O T J * O

•<* i-< i-< CN

M W

^ i t

tio

CO

rCO

o CO

rH

»•

< os — »-r I M M 1 1 1 1 1 1

M I M M M I 1 ^ 1 1 ^ »O 1 1 1 1 1 i 1 M 1 1 M

CO CO C l

I

CN CO

C O I -

o

^t*

i-i

»O c o 0 0 c o CN »-i

r^" r-

o o

tt) c

T-H 1-H

"C

cg Cd +•*

^J»

CO CN H CN T f C O C O Tj< O i O CSiO

>H

i

o O

r* i * o CO OS CN O , - . «H OJ

O

1 c oo CM

o CN H

CN

i-»

1 CN H

|

[

1 1 I I

1 N

1 H - H

i

1 I I I

1 CO

|

1 H

O

H

H

•**•

CN CO C l i c

»O CN

0 0 CO T f i-i

O »O

O O i-< f l

r-

CN

cs

»O

• *

o d c o " CO CO H i o r - ^ CO C l

I I I

t-t «3 r-

1 CN CD Os

1 o

»O * - i

1-1

O CN 1-« 1-H i—i

l

C N I

II

1111 1

CN i->

1 N

1 N

H

1 I

H r H l C N O

1 OO i - i CO H

CD co

co

CN CO O -«*• CN O • *

CO CO **p

t*

fl v

O O N H H

1 O O

1 T-Ho i-i

T—<

O

»O CN CO CO

—

1 CN

1 I i - H C N 1 0 « - 1 C 0 T ^ C 0 | C 0 C N C 0 C N C N C N | 0

i

l

l

1 I—I

O •**• 0 0 0 0 CO CN i - i

o i i

Cl O i-i CD OS CO 00 o

«-«

OJ

"C

oo »o - * r>-

*.

00 CN •— CN

C O ^ - ^ C N C N

CO I M " #

"t

»O

i O CD »O CO CO

N

r-

PI M

r-

©

^t* CD O

CB

C

Q

00 00

H

^

I

^

vO ^ O O r* oo co os i-H i o r -

- * M

H

OS

fl OJ

e>2

$4 cd

Cl

i

! o

ca

o CO

r^

ca ca

a

h

il

00 «

CO TJ< O l i -

CO

1 CN

CD00COCN00

^ * 00 r-

CO 0 0

0 0 i t : CO ^

CT

»cr

I-H

CN CN

CN r » o o r - co oo c i C O H H t O

CN r - CN O 0 0 CO 0 0 CN CN CD - * CN

r-

Is"

t O CD ^ CNCCCO00CN

• H ^ H V C C N O S

C O ^ O ^ ^ f C f "

r-

CO CO

*!

CN-*

CO i O U0 CN i O C l CO CN C l vO i-H

^ S

0 ) H CN CN uO i - " ^

>—i

T ^ 0O r H CO

l O

CO 1 t >o -

o co

4-*

efl

-

1 r C T J I O 0 0 © i - " »O 1 i - t o1ooo ^

>cd

£

os

©

CN CN

i-i

H

i-i

H

»-H

r»

O H

1 CD |

C N r - i O C O c O CN

i-"

^

COOJ. O

, - , , - H T - ,

rm

-rf

-

w^'

CO 0 0 C l , .

cr

c

CN

O rCN CN

CJ Cl

O) C l i-i 00

er

,

co o o o CN CN CO • * i-H

• ^ 00 co

co

O J C O H T C

r-

oo

CO 0 0 CN CD

1 COo -

O lO

» O i i C N i - t H

H H C c c o r ^ TH H H

C Ä T I - H T J " ^ ^ ,_(,-•

CDOO (^

I |

CNCO to . .

© co oo ,_,

«:

y

CO ^ r 1 CO i—• - # i-i cD co CD

OJ I H CN CO CN CO

~

a

H

t/3 O

1 iflo *

i - H i - H i c o o o c i r - c o c N c o i - H C N T f r -

I

#

1 co

i

1 1 t

|

j

N H H T J T .

, *-«

H

CN 00

CN CO

| |

1 CN l O »O | lO CN

C •*

O

T*

1 00

r-

T-

] 1 1 1 H 1 1 1 1

"~"• ^ 11 11 ^^

:

o o o

CO

1 CO

"CN* 1 1 CN 1#

q

1 CN

1-o * « 1 1[ i 1l 1l 1

O CO

I 1« « 1 1

I 1

1 1 H 1 1 1

l

I | 1. 1 l . l , l * * i | " 1 1 1 1 1 1 1 : 1

1 CN

o" 41 cCN m c

CN [ 1

> -*

o CO

« 1 1 111 111II 1

11111 11111 1111 "

1 I

t

t

1 L

1 co | CN

« *

a i

u ca

fl • a J

1—1

s

e•

< fflUQW

C ^ ' " f l :

H O E ~ H "

^JS^OCU (Xc/iHPp: X t w N < f f

r cfl - i i—i cö i—i ^

=a S o -jS :o >; o jr

• :

ö 3

: •

•o B

T3 T3 "O o 3 •• ^S so . a c a a » a r cö cd rt

r-t

U ca

G tä

§ o

fe

•

•

B u O

CÖ

« fl b

3 0.3 S

330 J. o i* .13

CO t 00 ©

»ft

a? a a

a

i-<

O OS i—i o s

co »o © »ft »ft ©

r-^ ©

•o t-* »ft • * oo co •<*• CO CN C*

CN © Tji ^ * C l CN CO CO l O C n ' r . " r- o i-i »ft 1— H H

© ©

OS r i CO OS -rr> © CN CN H i - t i—I

© © ©

© © *•*

1—1

3 e/3

1 CO

© CO

II 1 1

i-i

co ^ t

r»

Ift

H WJ

•

'(ca X fl

1 —. CN 1 ©

1 1 1 1

1 o

© CO CN i-"

^

1 1 1 1

n »Cd

CN CD O l i—i

© H

CN H

1 CM

»o

H f f l d n

I 1!

CN

rH

4-i

W [

•C

'a

ä o

ca

a

'u

c-.

© ©

1© i-i

©

CN ©

I l l "

»O TJ«

1 1 1

r i

CO

© Ift

\o os «

© ©

H

6 mm

1 2 Cl

rl

1 N

H

»JO

I I

»ft I - I H CM

Cl

H H n l M

^

fl OJ

t*M

ed

C

Jca

1©

00 J oo o

r*

O OS oo

rN

© os •«*• t H

CO

cd

M cn T3 .0 CO

•a t.

% - Ö

ca

•B

>

1 c© -

© co

<H

a t.

o

CN © " * CN - ^

r - oo © co Ift H H

© ©

oo H

1 I

M

© CO CN

1 I

CN

I-1

lo

©

©

r— H H H

co r-

© os

© © CO CN CO f - t 0 0 »ft

©

ift

»O © CN

**

co

H

1 1 OS 1—1

—

OJ

a C/3

©

o

**

a.

lo ©

-Q

©

a £

g S 6o

© r-

CO

•**

0 0 i-i «

H C N r -

H

1 CO

Tj*

1 1 !

1 1 1

CN 0 0

o

MM

©

CO

CN

1 M 1 II II fl

"O a u so 01

to •*•* :fl H

Ol Os i-<

Oi

OS C l C l CN •<*•

M i I lI H

Ö

©

©

© H

© CO

C l Cl

1 p

Cl

C l Ol os © oo os

1 1 i l l

o © © © © © © l O f - O S O

C/2

331 =« J2. S <u : a

S >

00 l O i O O N X O i O C Ö ^ C O l - C O r - t O ^ W i O I ^ C M W C J i O O CN T f - M i f t n M i O C O N H n X C C ^ - i W - f C O - i C I N i O O r H t O i O CD CD CD * ö k O c c f r - ^ c D ^ c o ^ t i O i C i ^ c C i c D r ^ c D t - ^ r ^ O i o o o o

-* ,-t

CO

CO

,_, i o c N c o - * i o ^ * i c . ~ i c N » o r ~ c o « * c e » n i o c o c M ^ r c o " < t c o c o c o

flD

n - O H O s w c > M O r^ I H c o o s

^J. O H r - »ft t »

H ©

CD

» o cc" c o »ft ©

»ftco"co

©

CD O O r*

r*- © c o © c o r i— o s c o »ft r rt~ H \r> CN H

—

"

I

-

|

t^-

CN »ft l— •**•

fl e a

c i o c i ^ ^ c i c ^ ' - t r - o c j n t c c O r - w r - r - c i H f l ' n o i

0 0 CN H CN H © CO • * © »ft © »C co

c o r -

3 C/3

1~ O

1 Cft Ci

©_

CM

<. -= CN- 3

CO CO

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

! I

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 *" 1

1 1 I I

I

I

i

I

i

;

i

1 — co — co

1 I I II ! | H

©^

CO

1 CO

I 1

CM

O

a a o

1 — 1 OS ~ .-

® o" O CM Cl

1 rr, ©1 C ©l

2 a

©

VI

H

CN

s I

i

i

i

i

i

i

i

t

i

i

i

i.

i

i

1 CN

• f l 1 t1 c^o ©

©

CO CO H

1 CN

H

©

CN

1 CO

»o 1—t

H

©

»O CO T f

fflomoc _ , _

CO CD

»ft © -*

- * © »ft CO _ , _ y-, -H-

»O © CO 0 0 CO C O i * i H CN CN vO

1 O O 'O CD O CD l— O 00 1 — — — CM —

\tl

-# ~"

co * * r » »ft o o i - i © CN CO - * »ft »ft

p - * o s r-* - t © H © CO •**• H © 1-H

i. i

i

i c» „

S 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

r.

r*

—

^

CN CO

f

| l

—

i

|

1 H

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 11

H

CO

- t * CO CN CO r1—1

H

<U

0.

©1 © ©

hi

°„co 00

H

fl»

1 I s « 1

1 1 I I I

| - * CM i i I [ 1 1 1

n n

i « « : - . 1

i |

_

,

1—"

co" CO as

1 I f t • * * »ft 1 *

1 OS o *• r- H

u »a

CO

1 - t n O i C i C L f * ! - rt —

I I I I I

|

[ — l^

**

:0 ©1 © ©

a

o .— *•& © © H

B s zi

I

t»

r n o ^ i c c : ,— — — CM

—

e c i c - p i n ^ c r - o c c i - ' i ' P i r t n ^ ' t r H CM »— •— AM — CM , - < —

C •*t CN

© © H

T*I © »O CO CN CN »ft i - i © CO H

CN CN

© " CO * * H i—i © r » » o r - H O O N 1—t

H

V •3 © ©

1 * 1© ©

« ~ ift lO H

a

»O - ^ CO CN CO

1 O |

C. t -

»

X

W

C

|

[-.-<t00"ej-00ajl^cOCO-*CN^-CO

rO CN

i-l

© r» o •** o o »ft l>- H CN CO CD

j

© 0 0 CO CN 1— H < N 1-» © i—t © r^-

H

rt

f-

1«

© © © —T ^"v. •** • * i-i rH

c^ © lO

© «T ~ CO CO r H

| ©

I

© ©

1 •**- »O CM CO CM

ICMCO

1 C 1 r - - H r - C 5 C <

1"

—

0Gr-.-*CDCOCMCNT3-

—CM —

1 . —

CM —

1'

I I

I

1 I C M C O C M C D i O C C I

1 —

1 1 1 — <M —

1 CO

1 "1

1 o~

1| r >

» C N CN i-H

-. —

M

l

CD •CC

T},

ex; ©

-*

H

0 0 r*CO CN

l — l

I I I

|

CJ5 CO —

—

1 I I

1 —

lO

1 I I

1 1 1 1- 1 1

ICO.

I I I

1 I I I

f !H

© i - i CO 0 0 © oc ,t*

•**•

CC

»o co

CO

OC

©

^

©

CO »ft H H © 00 © f<<t 1-1 t -

H

.n to

1 m. © | © ©

CM

—

| 1

coco

- * »O H H CO t H CN © CO

CO

H

H

0 0 »ft ©

CN

CO CN © CO H

CN © 1-H

oq ©

CN

i—i

O Cft o rH-

CM

1 1

1 1

1 1

1 1

1—1 1 " 1 I I

"

1 1 I s " ! I I I 1

1 1

1 1

1 • 1 1 PI 1 1 1 1 1. 1 1

H

H

©

CN

r-< .-<

Ci ea h cd

fl >

»cd

r

i*

»O »ft t^" 0 0 H CN

s

i—I Cd *i* © c> ©

(H

ca

a :a

c 3

1—t

E

n

andskom öpingar

ta

CO - *

1 SO

J

< _ ^ u 9. *

ii

—

»E

M

.-, —

. . ~r Vk M. v :

2 Z —

r r-

>-

-^

—>*

. 1 . r" f

C C

. . -. CM " ^ u -

cc N

»Jr- y

TT te TJ TJ t C C c cd cd et

'ed "rt 7 =0 £ C V,

V

^

c

:cd

B H

o

H

h

fl c p B

B« O

ed

M

fl

n

•§-å|

i K* .._ r r * —.' r h v2 u ed »O

^

^

a

a a

•<*

* -* H

-t t e •M o i »ft c o ^ T h o;

© ©

OS © " © " » n CN CO t*- r f o o © H i—i H

© ©

t~C © oo co »r; 0 0 oo © © ©

©" ©

oo »ft - * © r co oo © ©

©

~r co kfl OS © TJ« CN »ft

J. o •3

CO

o co

© ©

r©

TJ-

r- © r— ©

co co

CN

"

T* CM CN

H

r-

« f OO CN H »ft CO CO i—<

H

H

© © ©

r—

H

3 c/3 © © © »ft »ft »ft »ft i >

so

CN i—i

© CO

_c 'u

CN H

CO CO - ^

|

H

H

1 I I I

»ft

- + »ft CN

*••

rf

H

it

a

© © »ft © OO »ft CM CO

—i

1 ©

91 O CO CN H H

E •a

i—1 H

|

CM H

»ft »ft

-H

rjl

»ft 1 * »ft

1 1 1 1

©

CM CO

en

© © © »ft i—i »ft »ft r -

© H H

so

1 CN©

O

1 CM CN t -

H

»ft

©

H

H

|

1 H •

»ft

11 CN

©

©

rjT © " c o

©

©

a 4> 4_,

•M

1°

©

1 2 g2

ci — O

'S

1 I

h - H «

H

1 1 1

i-c

©

»ft

1 H

a a>

a E

1 1

H

^

M H

r

r n HCO

»ft © H

H

1 |

j |

©

©

co oo CM rco" »ft t o co"

1 1 1 »ft

—

CM

^

© ©

1-1 H

H

i f t CO ©

©

co co © co »ft r*

r^ ©

r-> H

H

H

T* H

»ft CO

o O

a

en

-a CO

"ÖS

© ^

H

(*

o

•3

CN rj« ©

CM • * CM CO

© © CN

CO M

I 1

co co r - co © " »ft © r-T

,_, CO

,_t i—i i - t

H

H

00 © © 00 r-

o 00 1

> a

| I

©

CM © H

i - i 0 0 CN CO CO t

CO ©

H

CN

CN

I |

© ©

H

© CO CN

o c-

£

o r^

« — a

OO »ft © CN r t CN CO ^ f »ft

H

»ft

o CJ

CO

a

o

CD

en o

3 CM t -

-<#

r f CO © 0C CN • * T J I CN

tft |>- © CO H

CN

CN CN t"- H CN i - i

[ |

1—1

© ©

CN © 1—<

CO

j

CM 0 0 CM CO

r-

- i * »ft 0 0 CO

1—1

»ft © »ft OS »ft CN

co r t r*

r^

CO © © rj« ^ f ©

© rji

»ft »ft r-^ H H H

© H

»ft »ft CO CO

o lO 1

i - l »ft CN CN

»ra »ft co r -

CN OO

© " © H H

o

1 |

1 |

1 |

1 |

•* o CM

1 «3

,

CM

M

1 I

WiC

C* H

|

H

1 M i l

[

fl B B

so n

2n a a

t-

H

©

c

©

l-

t:cd R* fl

© © © © OS C I ©

CN CO r j i i f t

©

r-

© ©

© ©

"c\ 'co

© ©

© ©

© © r t " »r ' CC

00 ©

1 II 1 1

MIMI © ©

c o*

©

©

©

©

© © © © r* " CC~ c - c

©

c

S 3

fl

o*

© ©

OS © OS © © OS © ©

* , r-* u, «s

b

A

CO

T—1

© i^

CO©" H H

.2 h J3 M 4>

© r-

(H

«

fi a c CJ

^

._

cd t x ,

w c

3 a, ^s.3 a :C •J

333 A a

rf H © 00 OS CO CD O

t— CN »ft H © CN »ft CO

©

H

-rf »ft »ft CO

©

©

©"

»ft t— »ft r f 0 0 CO r f CO SN CM

© H rf © 1—« H

© © CN CN H

©

CO 1—1

.2 3 «* TJ O

U :aj

©" ©

3 > a

a a 3

o

_J <u

i—<

-fl fl CO a 3 •C

©

C/3

1 CB O O

°--"

i—i

°.o © CM

C

•fa

1 1 11

I

H

1 ©

CO

i—i

• " I I I ,, 1 1 1— i-"

CN

O

fl

©

©

°-cn

M

©

o

M

H

H H

1—1

© H

CO Cfl

rf

CN i-H

H

CN CO

co

-C!

1—1

o c •a c

©

a

^3 LO

i-<

1 1 © ©

° Q O 00 H H

© ©

t ©

H

©

©

H

CN

©

»ft CO

rf

*"

00 ©

©

©

I> H

H

a

©

©

°-.©"

CN r rCN CO

CO

lo

HD C "t-

©

©

r-

0 0 CO H H H Tf

© Ift

00 H © rf CN CN CN

0 0 © CN CC CO CO r f

H

rf

»ft © rf CN

i—I

Ifl

Jo

fl 'fl3

CO

o

Ift

H

©

T f CO »ft © H I f t CO

co r— oo co

r-

»O

r f i f t C l CN CN CO r f

© rf CN H

© ©

»ft © H

© i—i CN CN

©

rf

©

CO

CO CN CN

© CN

O

H

1 ©o

o

g. 5 H

rf

B

CO H

c S

©

H

©

CN H

o

•i:

«•

I1 ©

°.«

s

©

CO H

H

1 ©-. © <=co"

CU

H

CO

©

H

CO CN CN

[

CN

1 i

H

rf OO

tft CO

1 ©©

©

j CN CN

H

H

|

|

CN

oo

H

-a c

fl B B fl X/i

b-.

•a u t*

fl 0

fl

t, :0

flfl fl fl 3 s -o fl ** fl c fl

a a 3 CO

> a so a ii

2 CU • 3

3 l-H

©

©

©

©

© CN

© rf

•ed

H

C

:a

CO 0) CN

* H

t

a a o

C4

i—l H

a

©1

«

"a

a

•

ca

XJ

^j-

cfl

l° -ai <

u

°ed

a a

— **

^

.

o

v

SO

•a

u o* u H

"o

^t

^

Vi

O

J3 o 0 8

|1 ©

*j cd

ca

so

a

le,© © cd

1 1 1 1 H

| 1 | H 1 11

CN

— CM CM

©

©

©

© oo ©

II II II II © H

© H

© CO

©"©"co© o r*- © o

"a O •3

s H

334 cd

a 3 a

•rf

CO >ft © » f t • O CN CO r f

rf O

P! O f •c* i n - .

C ti-i

M

O O CN CD CO co c o T f CD m

CN CN 0 0 © i f t CO CN r f

CO Tf

Tf rf

»ft CO 0 0 r o co CN

© oo © © roc »ft CN H

©

1—1

_

C/3

1 O O

CO

CM

1 1 1 1 m

M M

M I M I I I I 1

M I M M I M

M I M 1 1 1 II

1 I I i l :

1 II I I 1 1 1 ^ 1| 1 1 1 1 1 I I I

• " M i l II II

— — — 1 i i i

M I M II 1 II

r-

CO H

»ft

H

1 CO 1 1—1

1—1

n

lo

o o

CN

°.CM"

II

CN CO CN

©

1 m2

Tf

*"

re

lo <=-

H

M

©

1 1 o o o 0 «0 o "

OS

o o o — T-l

ti H1 CO

~ 1M 1 M I M

M I M 1 II II

1 1 1 1 1 1

1M M

CN

©

1 CO

I I I I

rf

CN »ft

f-

»ft

C

CO ©

CO

|

CN CN

CO H

rf

"-1

CO

©

r— CN

00 ©

» f t i - i CN CN CN CN

CO ©

© r-

rf CN CN

r f co CN r -

t— rf CN

© ©

«s

U O

a u

^

fl te 13

1 1 o

© o <==oo" r-

ca

»ft H

t-

Tf

©

©

JO

H

1 0 0 CM »O

1 1

CN

©

CO CM —

O

CO

©

CN

CO CM O

I O CC

CN

|

c o CO

1 CM CN T f

H

©

-f

1 »ft H

CO

1 CN »O »O 3 0

Ol

-Tf ©

»ft ©

H

1^

CO »ft

co

CO © © co

T3 cd

1 o

fl

o o °_ t-"

O -ti

o

CN r » i - i l>

I f t »ft H

CO C*

©

©

»ft r f

~

to

ca 35

rCN

1 o

©

©

©

©

i—i r »

c

©

SM — f« —

1 CO T f | CN

»ft r « CN

©

i-i H CN CN

H

CN © 1-{ t-t

©

CO H

©

»O »ft CN

H

°i f .t © "

lo o o °-io" T f

Ift

©

rf

SO » f t

C

lo © © •=>rf

-f

H

H

|

H

CN

00 O

co

—

1 CM c £

'0

CO CO © CN CN

CN CN H .-

CN CN CM ©

©

co r-

i— t— CN

rf

TO

|

11 CN

1 1 1

|

© H

Uft H ON CO

©

©

i—i

H

»ft

1 1 1 1 ©r f 1 II 1

© © CO H

1 |

0 0 CO

M

| |

«ft

H

00 ©

1—1

|

CO

lo CO ©

CO

1 H

1 1

°„co"

r

H

1 1

r-

1 —

1 1 1

<N H

i-

1 CO

I I I

1 H

H

CO

CN

© CO CN

CN

fl fl

1 1 1 1 1M I M

|

|

M M

! i-* 1

1 11

»-0

\—1

H

TJ H.

c

mu aau.

3 K H « .

SZOCUff

_

c ^ h S ^ ^

uc

>«LS<ff

£ B

H.

.. ~

G ed

fl cd

C ed

—

.—•

,—

.—i

O cd >r —•

ed CJ

tI*

335 a

a a

-f

CO » f t © ' O T f »ft M CO - f »ft

© rf Ift H

JO

Tf

ift rCN »ft

O O C l CD c o CO CO T f CO »O

CM CM 0 0 O O »O CO CM T f T f

T f t o CO 0 0 CO CO CM

©

*"

3 CO

T*

© 00 © CO t * - 0 0 i f t CN i - i

C/3

1 © ©^

CO

M I M

M I M

CN

i iI Ii ii H

|

i i i I I M I M

—

m 1 II II 1 " 2

M I M

-f

11 -

CN CN

CM

M

r- Cl co

oo"

1—1

lo

© © © _-T ^ V OO Ift H H

©

lo

©

.»ft

CN

i—i

H

•" lo CT

X

CO U CJ

©

s.«

o

CN

1 H

Tf

1 M

1 CM —

CM

1 I I 1 - 1I I

1 CO

1 CM

1 — — CM

1 1

|

1 LO T f l O

I

1 1

r»

CO r f

I

1 1 1 T CM

O

|

O

JO i—i

—

r-

co t o

©

•> o —

a CU

1 C M O n r -

1 1 1 1 11 I I 1 1

—

1 CO

—

— — CD

1 O

rf H

©

r f r— H

JO r f

Tf

— 1 «= o o o* ""*

CO JO r ^ 00

r f

©

0 0 0 0 CM T f CO

— O

CO C l

r l

r-

rf

<M

1 1 1

©

»ft

CO CO 0 0 CO

rf

H

Ol

1 CM

r^

H CN

—

1 O

1 CM

Tf

»ft

1 H

o. 1 o u o o M <=-

^so

|

— O CM

O CM

C O f - cs CM CM —

0 0 O CO CO - * f —

•3

c

CO O

Jä O

11 oo o

© © 1—1

0 0 O» r l

H

•ef H

H

——

»

CU

Z

r-

N

lO

t -

CO CM t ^ i.O CO — TT

O

O

O

00 00

O

0 0 CO C— T T c o

CO r f CO CO

oo ©

TT

CM 1> — O C ^ «

HB

a

1o

o o o «r

00 t » r f

©

Tf

00 —

©

I

—

O

00 X

»O CO

I f t JO H

— 1 —

~ 00

oo oo

CM — I CO — CO —

I

r—

00 CO CO T T CO T f —

CN 00

CO T f CM CO —

r*.

lo o o CO

©

lo ©

©

Tf Ift Tf

rf

0 0 CD —

CM CO

r l

»ft rf

CN

rf

]

M JO

— CO

1 I

I

O

lo ©

H CO

°-»ft

1 I

1t

1 H

1 CO CM

O

CM — —

O

CO OO 0 0

I I -

——

1 r l IM

CM — d

Ift

©

VO CO O CO VO CM — — — — i

|

O

T *

Tf

Tf

I

1 H

I

Cl

1 1 1

CN H

— 1 —

j H |

1 t' 1 • » 1 1 1 1 1 I I I 1 M M

CN

— •* 1 CM 1

r-

CM CO CM

Ift

rf

© ©

rf

CN

1 1 1 1

1 II

II

1 1 1 1 1

M I M

—

—

I

I

I

I I I " !

1 1 1I l l

r—I

1 -H

|

1 M a

a 4J

TI tfl

H

v: land . land . land .

a

m c j Q H te

OK-«-

5ZO0.B

c/: H P £ X

UC > N <a

p a a h £;. -is •£ «> fe

ff Q O c S z

a O0 0 SO

•3

a a CO

336 Tab. 9. Kostnader

och intäkter år 1960 i kr per skr efter förvaltningsgrenar underlagsområden inom olika skaltekraftklasser

och gräns-

Övr.

Nettokostnad bland k o m m u n e r med nedanstående skattekraft i % av medelskattekraften Förvaltningsgrenar -50

50— 60

60— 70

70— 80

80— 90

90— 100

intäkBrutter toStats kost- bidrag e.xkl. allm. nad 100— komm skatt 8

Allmän förvaltning 0,87 0,80 0,87 0,93 0,91 0,86 R ä t t s - o. ordningsväsen 0,44 0,38 0,37 0,37 0,58 0,84 Fastighetsförvaltning ... 0,06 0,08 0,14 0,17 0,17 0,16 Planerings- o. anl.verks. 0,30 0,29 0,40 0,48 0,67 0,91 därav gator, vägar m m 0,17 0,16 0,25 0,34 0,57 0,87 » vatten- o. avloppsverk 0,02 0,03 0,01 —0,02 —0,16 —0,20 Industriella o. affärsdrivande verk —0,01 —0,02 —0,06 —0,15 —0,63 —1,06 Hälso- o. sjukvård, allm ä n hygien 0,14 0,15 0,18 0,27 0,16 0,35 Undervisnings- o. bildn. 4,60 3,39 verks 3,09 2,69 2,44 3,29 3,81 d ä r a v folkskola 2,89 2,44 1,99 2,02 2,77 » a n n a n undervisning 0,79 0,50 0,70 0,52 0,65 0,42 Socialvård 4,20 3,59 2,85 2,60 3,29 2,45 därav folkpensionering 2,27 1,96 1,63 1,75 1,36 1,25 » annan socialvård 1,93 1,63 1,54 1,22 1,24 1,20 övriga specialförvalt0,59 0,51 ningar 0,48 0,45 0,39 0,50 Finansförvaltning a ) 1 - 4 , 2 1 —2,59 —2,10 - 1 , 7 8 —1,42 —1,20 b)i 0,11 0,04 0,12 0,12 0,24 0,36 6,98 6,58 6,23 Samtliga förv.grenar a) 6,84 6,59 6,25 11,30 9,21 9,06 8,49 7,89 7,81 b)

0,63 0,81 0,22 0,92 0,95

0,81 0,82 0,81 2,08 1,30

0,00 0,15 0,00 0,20 0,20

0,04 0,02 0,63 1,15 0,43

-0,30

0,51

0,00

0,68

-1,23

1,82

0,00

2,58

0,23

0,50

0,01

0,26

2,51 1,45

7,12 5,52

3,90 3,38

0,41 0,16

1,06 2,27

1,60 3,79

0,52 0,17

0,25 0,94

0,97

1,34

0,00

0,01

0,42

2,45

0,17

0,93

0,55 -0,93 0,34

0,70 0,88 0,88

0,13 1,74

0,06 0,63 0,63

5,98 7,25

19,33 19,33

6,30 4,56

6,72 6,72

Rl R 2 R 3

a) a) a)

6,26 8,54 10,39

5,97 8,67 10,96

6,20 8,77 11,02

6,02 8,41 12,11

6,15 6,30 8,35

6,11 8,13 6,20

5,96 5,35 7,98

18,60 22,83 27,15

5,83 8,55 11,72

6,68 7,16 5,93

R 1 R 2 R 3

b) b) b)

9,28 15,08 21,54

8,22 12,60 16,27

8,24 11,80 14,15

7,79 10,83 14,73

7,77 8,30 10,58

7,65 10,05 7,75

7,21 6,84 9,26

18,60 22,83 27,15

4,23 6,13 8,42

6,68 7,16 5,93

1 Se sid. 80 och 82.

337 Tab. 10. Nettokostnad

år 1960 i kr per skr i vissa förvaltningsgrenar,

länsvis

Nettokostnad b ) 1 i kr per skr för Planerings- o. anl. verksamhet

Undervisning

Gator, vägar mm

Vatten o. avlopp

Totalt

Folkskola

Annan undervisning

Totalt

Annan socialvård än folkp.

7 B C D E F

0,67 0,87 0,87 0,86 0,74

—0,05 —0,35 —0,44 —0,11 —0,11

0,94 0,71 0,65 0,97 0,89

1,67 1,28 1,67 2,20 1,58

1,01 1,29 1,11 0,76 0,80

G H I K L

0,50 0,76 0,55 0,87 0,70

—0,08 —0,16 —0,19 —0,02 —0,18

0,61 0,82 0,54 1,06 0,66

2,02 1,88 2,71 1,47 1,67

M N 0 P R

0,66 0,52 0,49 0,65 0,55

—0,12 —0,28 —0,22 —0,18 0,06

0,73 0,46 0,51 0,68 0,81

S T U W X

0,79 0,65 0,78 0,41 0,47

—0,23 —0,44 —0,29 —0,04 —0,08

Y Z AC BD

0,46 0,53 0,79 0,82

Riket

0,67

Län

1 Se sid. 80 och 82.

Samtliga förv. grenar al

bi

2,68 2,57 2,78 2,96 2,38

1,11 1,61 1,59 1,44 1,02

6,31 6,23 6,32 7,33 5,78

7,37 7,57 7,96 9,09 7,38

0,66 0,84 1,10 0,91 0,63

2,68 2,72 3,81 2,38 2,30

1,28 1,49 1,67 1,49 0,92

5,82 6,55 6,72 6,31 5,15

7,76 8,51 9,41 8,51 6,72

1,32 1,68 1,67 1,95 1,88

0,61 0,74 0,74 0,75 0,54

1,93 2,42 2,41 2,70 2,42

1,11 1,09 1,31 1,35 1,30

4,98 4,85 6,20 6,06 5,00

6,36 6,50 7,96 7,61 6,74

0,74 0,40 0,73 0,51 0,60

2,21 1,88 2,27 1,68 2,47

0,72 0,66 0,88 0,98 0,70

2,93 2,54 3,15 2,66 3,17

1,51 1,48 1,52 0,84 1,50

6,43 5,80 6,56 5,85 6,94

8,35 7,33 8,13 7,40 8,85

—0,23 —0,24 —0,09 —0,13

0,42 0,49 0,96 0,91

2,49 2,97 3,07 3,89

0,67 0,86 1,05 1,14

3,16 3,83 4,12 5,03

1,72 1,88 1,59 1,74

7,12 7,21 7,35 9,72

9,21 10,22 10,04 13,08

—0,17

0,73

1,98

0,83

2,81

1,35

6,31

8,05

338 Tab. 11. Nettokostnad

år 1960 i kr per skr efter lagområden inom olika

förvaltningsgrenar lätortsgrupper

och

gränsunder-

Nettokostnad i kr per skr bland k o m m u n e r med nedanstående tätortsgrad Förvaltningsgrenar

Samtliga 2

Allmän förvaltning Rätts- o. ordningsväsen Fastighetsförvaltning Planerings- o. anl.verks. därav gator, vägar m m » vatten- o. avloppsverk Industriella o. affärsdrivande verk Hälso- o. sjukvård, allm. hygien Undervisnings- o. bildn. verksamhet därav folkskola » a n n a n undervisning Socialvård därav folkpensionering » a n n a n socialvård Övriga specialförvaltningar Finansförvaltning a)1 b)i

0,95 0,40 0,18 0,54 0,38

0,91 0.51 0,23 0,72 0,64

0,67 0,91 0,16 0,97 1,03

10 0,66 0,75 0,34 0,95 0,85

0,77 0,65 0,18 0,73 0,67

0,57 0,41 0,00 0,13 0,06

0,69 0,39 0,07 0,12 0,04

0,82 0,38 0,12 0,28 0,13

0,91 0,36 0,17 0,40 0,24

0,00

0,01

0,04

0,02 - 0 , 0 1 —0,14 —0.34 —0,14 —0,17

0,00 - 0 , 0 0 —0,01 - 0 , 0 3 - 0 , 1 2 —0,43 —1,43 —1,09 —0,76 0,12

0,09

0,14

0,16

0,20

0,25

0,28

0,24

0,23

3,27 2,91

3,80 3,30

3,48 2,96

3,35 2,84

3,04 2,41

2,67 1,96

2,49 1,44

2,35 1,19

2,81 1,98

0,36 3,54 1,82 1,72

0,50 3,87 1,96 1,91

0,52 3,50 1,83 1,67

0,51 3,24 1,74 1,50

0,63 2,88 1,54 1,34

0,71 2,32 1,18 1,14

1,05 2,39 1,09 1,30

1,16 2,01 0,91 1,10

0,83 2,68 1,33 1,35

0,50 0,51 0,58 0,42 0,39 0,47 0,50 0,47 0,49 -2,83 - 2 , 7 9 —2,67 - 2 , 1 7 —1,70 —1,35 —0,95 —1,01 —1,49 0,12 0,25 0,48 0,13 0,12 0,20 0,01 —0,03 -0,34 6,07 5,70 6,31 6,22 6,79 6,86 6,74 6,51 5,70 8.05 6,83 8,69 7,50 7,70 9,15 9,54 9,15 8,19

Samtliga förv.grenar

a) b)

R 1 R 2 R 3

a) a) a)

5,51 7,72

6,28 7,68 12,91

5,93 8,63 10,13

6,13 8,38 10,59

6,28 7,83 11,06

6,13 6,83 12,20

6,07 5,71 7,20

5,66 3,93 7,54

6,09 7,12 9,50

R 1 R 2 R 3

b) b) b)

7,81 12,44

8,66 12,98 19,36

8,11 12,81 16,33

8,06 11,25 15,03

8,02 10,08 14,14

7,61 8,38 14,48

7,49 7,30 8,45

6,75 5,49 8,98

7,69 9,54 12,80

i Se sid. 80 och 82.

339 Tab. 12. Församlingarnas högsta resp. lägsta skattekraft1 och utdebitering år 1963, länsvis Högsta och lägsta skattekraft i % av medelskattekraften och motsvarande utdebitering

Högsta och lägsta utdebitering och motsvarande skattekraft i % av medelskattekraften

Skattekraft i%

Utdeb. kr/skr

Utdeb. kr/skr

Skattekraft i%

Utdeb. kr/skr

11 A B C D E

1 979,63 182,39 133,09 132,29 124,48

0,53 0,55 0,65 0,90 1,40

107,77 37,14 43,75 48,20 40,67

0,57 1,75 1,50 2,30 3,05

164,88 122,60 95,81 95,75 89,74

0.68 2,50 2,70 2,50 3,10

784,38 67,11 84,37 61,56 73,40

0,28 0,50 0,65 0,74 0,55

181,67 105,29 133,09 124,84 121,19

0,53 0,68 0,99 0,96 0,94

F G H I K

116,17 108,59 102,34 173,98 104,32

0,75 0,90 1,40 1,05 0,58

33,63 34,07 27,94 23,72 32,55

1,30 1,56 2,35 2,00 1,30

81,89 73,20 70,77 61,28 76,18

2,40 2,00 2,95 3,00 1,60

40,73 39,54 51,92 33,09 40,16

0,60 0,25 0,70 0,75 0,58

82,81 76,72 92,71 41,49 92,57

0,95 0,99 1,02 1,25 0,81

L M N 0 P

110,18 212,62 103,99 125,86 124,70

0,75 1,30 0,76 0,68 0,70

38,98 41,35 35,38 26,04 25,74

1,40 0,90 1 51 1,60 1,60

76,12 106,63 78,91 109,94 83,95

2,30 2,85 2,40 2,30 2,45

54,81 63,56 64,98 31,17 46,79

0,60 0,50 0,65 0,55 0,35

66,93 83,83 63,52 109,31 46,83

0,98 0,77 0,98 0,73 0,88

R S T U

188,82 112,36 142,83 125,32 129,65

1,30 0,75 0,72 0,80 0,73

34,40 40,22 41,97 42,63 53,06

1,60 2,00 1,70 2,05 1,35

77,28 83,07 94,55 100,64 88,84

3,30 2,00 2,25 2,17 1,60

39,74 72,18 53,73 65,38 78,08

0,55 0,55 0,50 0,65

154,55 60,58 116,19 107,15 80,41

1,09 0,89 0,77 0,86 0,91

X Y

124,46 170,89 118,75 119,69 269,61

0,57 0,91 0,86 0,73 0,35

35,96 43,95 29,43 46,13 23,10

1,75 1,66 2,50 1,05 1,60

85,68 87,68 71,98 77,10 104,45

2,45 2,15 2,60 1,50 1,60

61,98 51,54 46,23 54,39 23,10

0,57 0,65 0,60 0,73 0,35

118,85 105,63 89,72 119,69 269,61

0,89 0,87 1,05 0,99 0,71

Län

w z

AC BD

Skattekraft

Skattekraft i%, medelUtdeb. värde kr/skr

i Enligt 1962 års taxering med ortsavdrag enligt 1961 års reform.

Skattekraft

Utdeb. kr/skr, medelvärde

340 Tab. 13. De särskilda landstingens nettoutgifter och nettokostnader år 1962 i kr per invånare den 1 jan. 1962 Nettoutgift i kr per invånare för

Landsting

övr. förv. FiHälso- Un- Social der- verk- gr. nansoch exkl. försjuk- vis- samfi- värvx vård ning het nansförv.

Samtliga förv.gr.

V ettokos .- Nettokostinvånare nad i kr per skr3

i ad i kr per

a*

b2

a

b

11 Södermanlands läns ...

273 284 244 220 202

29 10 5 11 12

7 12 8 7 7

8 8 4 11 4

16 3 — 4 —12 5

322 297 237 215 211

333 317 257 237 230

237 224 194 155 175

248 244 214 177 194

4,32 4,95 4,42 3,92 4,44

195 196 230 238 191

23 12 5 10 12

8 5 5 13 7

4 12 2 5 9

13 2 0 18 — 5

220 204 220 256 192

243 227 242 284 214

169 186 165 201 167

192 209 187 229 189

4,82 5,48 4,70 6,67 4,74

183 272 207 228 251

11 9 13 7 11

3 5 7 5 5

4 4 4 3 6

— 9 —11 6 — 7 — 3

170 259 217 216 247

192 279 237 236 270

135 199 183 153 179

157 219 203 173 202

3,75 4,42 4,84 4,10 4,53

180 207 257 231 179

5 25 23 12 9

2 7 8 19 7

3 4 4 4 4

— 1 7 1 —14 — 7

170 228 272 234 174

189 250 293 252 192

137 194 205 176 175

156 216 226 194 193

3,74 4,79 4,54 3,81 4,08

210 244 213 251 291

32 27 16 13 13

7 6 6 6 7

6 4 5 4 10

—

7 15 9 4 1

227 271 223 254 302

248 296 249 278 322

191 !19 195 197 258

212 244 221 221 278

4,97 5,11 5,68 5,42 5,31

4,56

Göteborgs o. Bohus läns

Västernorrlands läns ...

Samtliga*

i Skatter och skatteersättning ingår ej bland inkomsterna. 2 Se sid. 80. 3 Enligt 1961 års taxering inklusive tillskjutet skatteunderlag. * Inklusive gemensamma anstalter.

l

341 Tab. 14. Skatteunderlagets utveckling under taxeringsåren 1951—1963 Städer och köpingar

Landskommuner

Taxeringsår

1 Relativ Relativ Milj. skr Skr per Milj. skr Skr per Milj. skr Skr per skatteskatteenligt enligt invånare enligt invånare invånare kraft i % kraft i % taxetaxeden 1 j a n . taxeden 1 j a n . den 1 j a n . av medelav medelringsringstaxeringstaxetaxeskatteskatten ä m n d e n ringsåret nämnden ringsåret nämnden ringsåret kraften kraften 2

11951 ... 11952 ... 1953... 1954... 1955...

52,1 76,9 84,2 82,2 90,8

15,29 23,36 25,67 25,14 27,96

64,16 74,23 72,97 70,70 72,70

115,8 146,5 167,3 173,6 187,4

31,80 38,46 43,23 44,23 47,01

133,45 122,21 122,88 124,38 122,23

167,9 223,4 251,5 255,8 278,2

23,83 31,47 35,18 35,56 38,46

1956... 11957 ... 11958... 1959... 1960...

97,9 82,7 86,9 88,8 93,3

30,30 25,78 27,22 28,16 29,75

73,14 69,75 69,28 69,21 69,56

204,1 188,6 203,6 213,8 226,3

50,27 45,64 48,48 49,92 52,24

121,34 123,48 123,39 122,68 122,14

302,0 271,3 290,5 302,6 319,6

41,43 36,96 39,29 40,69 42,77

1961 ... 1,21962... 1,21963...

105,0 107,5 118,4

33,87 34,79 38,93

71,11 69,47 70,70

252,2 270,2 299,0

57,46 60,68 65,85

120,64 121,17 119,60

357,2 377,7 417,4

47,63 50,08 55,06

i Nya ortsavdrag. P r e l i m i n ä r a uppgifter.

2 Riket

342 Tab. 15. Landskommunerna1 i riket

fördelade efter skattekraft i % av enligt 1951 och 1961 års taxering

medelskattekraften

Procent av medelskattekraften enligt 1951 års taxering

Procent av medelskattekraften enligt 1961 å r s taxering

o o

1 — 40.0 40,0— 50,0 50,0— 60,0 60,0— 70,0 70,0— 80,0

lo

lo

=>o" o i—

<=o* O CO cO

5 11

5 37 28 1

2 26 113 58 10

1 39 135

80,0— 90,0 90,0—100,0 100,0—110,0 110,0—120,0 120,0—140,0 71

© ©

7 O CM TT TT

O TJI

—

CM —

a a3

O 00

TJI TT

—

—

c/3

13 12 75 181 227 147

1 29 81

4 20

18 6 1

38 5 8

16 11 4

3 8 8 5 2

1 2 3 2 1

2 1

1 2

80 34 27 8 6

—

1 Summa

<=o" o — o —

r-

a

lo lo lo lo l o ol=. o °o- »o" is °-o o o o ri

i Enligt indelningen den 1 jan. 1962.

Tab.

16. Städerna

och köpingarna1 fördelade efter skattekraft i % av kraften i riket enligt 1951 och 1961 års taxering

medelskatte-

Procent av medelskattekraften enligt 1951 års taxering Procent av medelskattekraften enligt 1961 års taxering

l o 1» ! ° l o l o l o La °.o" 1o 1» °-o' 1» °.o o o o o o — °-o" o r<=©"

O CO LO

1 50,0— 60,0 60,0— 70,0 70,0— 80,0 80,0— 90,0 90,0—100,0

co

t-T

1 1

1 5 1

1 CO

2 17 4 1

2 23 8

100,0—110,0 110,0—120,0 120,0—150,0 150,0—200,0 200,0— Summa

<=©•

O 00

25 Enligt indelningen den 1 jan. 1962.

o o o r 6

o—

O CM TT TT

8 O CO CM —

26 20

8 1

20 6

11 9 6

°-o—9

29 CO CM TT

Cl

12 2 8 20 56 53

3 4 5 5 10 1

Summa

o

1 3 1

46 21 16 4 3

343 -r « £ «T3 : iT J t- O - J Ö

»ft © © r- © »ft CN oc CO ©

» f t © » f t t— CO r f r f IT- CM © O l ©

oo © r- oo © [— TH T f r -

©

O l CN OJ CM I N CN

CO r f

CN CN CN CN CN CN

CO ^

rf

©

oo oo r- oo o i © r*- co t*- H

r f r - © co ©

©

0 0 CO ©

©

© CO r f 0 0 CO CN 0 0 O l »ft O0

CO CO r f

CM CO CO CN CO O l

00 © r f © [^- ©

00 1—1

CM OO »ft i f t »ft »ft

Tf ift

ift

rf

^ i

S > .* i

c

t.

a^-s

cd

a

»ft 1-H CN

©

t* H

varilavtånd &C - <

©

O l CN OJ OJ CN CN

©

CN r f

H

Tf

ift

© rf 1-H ©

T f CO CO

oo ©

© ©

i-H © CM »ft r f © t ^ © CM CO

H

CN CN CN CN CN

CN CN i - i CN H

© oo »ft »ft r f r-

t - »o »o oo oo r-

s

v:

A

a

a

tc i f l a

i-H

CO CN CM © H 1-.

Ol

CN CN CM CN O l

S 03

H

H

CM O l

rH

H

w

c? c i

fl ii

»ft

»ft »ft »ft r f

Tf

tM r - o i o i © T f H 0C CN CN T f T f CO CO CO

H

O l CN CM CN CN CN

CN CN CN CN CN

•0 » t

CO ©

Tf

» f t »ft »ft »ft »ft © CM CM CM CM CM O l

r— r- H oo Oi © © r - © r>-

CN CM CM O l CM

ft .5

TT

° 1 -f o" 1

1-H

|

1 1 1 1

1 CN i f t i O CN CN r f

!

CM H © © H

CO © © CM

TH

©

© ©

H

H

©

ro H

H

| CN

©

© t^- © i—i CO r f

1 i

1 i

1 i

1 1

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

1 1 1 1 1 1 11 I1 1I 11 -H 1 1 1 1 1 1

rf »ft

5-3

c c 3 3

aa

-a

CO o j

H © © © r*- oo H H

1-H

Tf ift © CM H

1 •

I " - CO CO CO CN

© © © t> 1-< 1-H

1-H ©

Ii (A

1-H ©

© ©

H

H

M

1-H

©

s

H

H

©

©

H

H

TH O

© ©

© rf

r»

H

CO © T f CO

© OO © CN »ft r f

0 0 CO © 00

r^ r-

H

0O r f © © i f t i—i o o i f t H CN CN CO

©

»ft r f CN © r f »ft i—» T f

© r-

i I oi © [ M i l l 1 1 1 1 1 1 11

|

1 1

H

CO H H

©

»ft t— © CO » f t ©

1 1 1 1 1 t— O l

I

r-

he —

Tf Tf CO »ft

aa rf ©

a o in

"a "g

© ©

U H

© © 00 ©

Tf r-

H © CO r f

© ©

r f a s 00 © O X

© CO © i—« o o o o

© ©

CM © CN © »ft » f t T f CO CO »ft

©

Tf

r-

© oo H

© © »ft © CM i-H H

© rf

»ft »ft © »ft ©

rf

CO »ft i-H CN © i f t »ft »ft r f CO

»ft r- i— r- oo r*-

ift

r f i f t CN »ft © CO CO »ft CN » 0 © r f CO CN r -

rf ©

r- © »ft Ol »ft

CN r f

© r f CO © »ft CO CM r f

T-H

»ft CO © 00 © ©

H CO »ft © »ft 0 0 0C ©

rf H

© ©

CN » f t CO © CN r f © © CO r f T f i f t

r- © CO r f

© rf H T f »ft i f t

CN

t^

»ft r f

a «aS

EE

qj H

-C

9 CN CO TH 1-H H ©

© ©

r-

i f t i-H © t— CN H T f I f t © CC

© © »ft H »ft ©

(C

© H ©

0O © © © »ft ©

H CN cC

©

CM H

©

rf

r- oo

T f CO CN

aa l*- r - © r f »ft ©

© r-

CM 0C

s

O»

i-H

" c

© ©

O» H r f H CN r U7 © ©

i-< CM 1-H 1-H

Ol 00 © »ft 0 0 r © © CC

1-H ©

© ©

© 1-H

H H

co co r f co co er,

1-H ©

© ©

©

©

©

© ©

TH 0 0 1-H t— CN © © ©

H O

CO »ft

rf

r - co i—i r- »o CO O l

© >ft CN CO

r-

©

i f t c o i-H

H

© CN r f © 0 0 »ft © CN H 1-H 1-H

r-

©

CN ©

© ri-H

CM CN r f

»ft

rf

CO CM 1 I j 1-H H 1 1 1

»s u g Bi a.a "C tj;

o

cS 1-H f -

I f t »ft

©

CN r - r-*> co ©

O

H

i 1

i 1

CO r f CO

N

|

3 CU — -3

IS 3

** |§

at ^1

a

a

CU

CO i-H r f CN

CM

»ft ! > •

©

©

-Ti Yl

Mill

MIMI

2 a a a

ås

Is M3

•2 | Tj

-<

•3

Cl NJ

a 3 3

S .S

O ° t. ^n

,£3 i f t i f t i f t i f t »ft » f

H,

a

H

1-H H

i-H i-H i -

00 © © ift ift ©

I-H

©

c CC

© © © © o* 1**

1^

1-*

1^

1-

»

CM CO r f i f t © «•> »ft i f t »ft i f t »ft it

5* © © © © © <U H

zn

H

i-H H

H

c

r-

00 »ft © H

OS © ift © © © 1—* H

i-H CN © © © OS i-H i-H 93 »9

*» h J i u

— «*

a

344 1

CT r -

i-i 11 « cu -a o k, •3 (. W !W

U

H

Median kr per skr

s >•*

ftjj Vi

CD r -

r f O S O l C O ' O C O

f-

co »ft © r- oo © r- r» t— •>• r* r-

©©Tf©r-oc o o © © © © ©

oo i—• © r- oo © co © oo oo oo cc

»ft r*- © © r- ©

© © © C O © H

© r^ © r f © ca

CM ©

©

CS ©

©

CN H

©

CN r f

ift

© r— r- r- r- t—

©

i—i CM r f

oo oo oo © cs os"

)>• ©

©

©

0C O l C 1

©

©

H

oo©csoocscs

©

if

CO C -. £ 5 1

r- © oi r f © © © © " © © " ©"* ©~

o-oo©r-©© ©

CN »ft »ft 0 0

[—

© © co ©"" © © H 1-H i—t H

1-H

0 0 © CO © © CO O l O l i—i r i

t (N

J "3

—a c 2 a M > a > a CO

i—< © © C- r f CM i — i i - H © ©

T f CO i—i CN r f 0 0 OICOCOCOCOCN

© f^

rf ©

i—i C l © © »ft T f

CM Tf

— 3

Anta omm ner

"3

© ift

»ft rf

TfTfTfTfTfeo

CO i—i

- M I M

O

O

©

©

©

©

©

co©oo©coco ©

©

©

©

r-

O I O I O I C M C M O I

r— i>- r— r— r— r*-

r- r*» r— r» r^ c;

oi

»ft r -

©

r»

i-H

1 1

1 II 1 II

C N O I O I O I O I O I

M

lo 1-H

©

0 r f.»ft H

-<

1-H

lo

O-,

1-H

©

° - TH

C M H C M C O r f i f t

CM 1-H

r - i ^ C M r f T H r -4 H CM O l CM i -

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

i

1 1 1W 1 1

I I I

CO H

II

CN

1©

O:

i—«

oc oc co a oo r-

©

<=>-«

H

© o i—i © co ©

i

i

i

|

O l CM CO CO r f CN

1 1

i

oi o i © r- r- ©

^ © H H r i

i—" O l r f

r-

©

TH

**

CN T H 1-H

'g

a

©i-Hoo»ft»ftrf

O

—

.»-» r~

i » . —.

H j o- > COCOCOCOTfCO

© f1^- ©

CO r f CN r f

ift

CO r f © [^-

rh Tf H

1-H

I*M

H ©

©

1 =>° » —

^1-H C M© H i-"

r\]

_

_ _ _— _—

fil

CM i-H r H OS »ft

©

n

O l CO CN CO

rf

© CO I f t 0C 1 C N O I C N H O I O I

© rf

rCCi I - - © »ft i f t » f t O

r-

© •>• © 01 r f © C O c O r f T f T f T f

r f © © C M © © r f r O C N O l H i - i

i—i

£o

u

1©

C4

© —T «. 1-H © 1-H 1-H

u CU A M

o

ti C

o -o o"' 1

CU TJ

Ol

11 ©-

IS CU

—

©

°-o" 00

•3

©

©

f ©

CM 00

— c

O J CO u l O CO © 0 0 OS © © H H H Ol O

ift

0 0 © C 5 © © T t H C N H H © 0 C O l CM CM O l H r-

© I - H © 0 1 C O © CO r f CO r f r f CO

C M i f t C O i f t r f c O H

»ftCMiftOOrfOO l"^ © H CN CO CO H O I O I O I O I O I

© © T f O O C O C © © r f O l C N i O l H H H H l -

tf rCM H

©

Tf

Tf

H

!

©

© © © © H © © C O C O C N I - H © CM O l O l O l O l r -

© © CS CO H Tc o © r - © ' » f t T i -

rf

O l CM »ft O l

i-

H

Ol

O

O l OJ

Ol

ift

rf

© © © Tf Ift O O 0 » f t r f C M © 0 O fH H 1—1 1-H

1 I"1

O

i -

1 H

H

1-H

Ol

»ft CO CM H

© r> ©

CO »ft CN O l

CM

H

1©

—

H ©

»O l*-

r f © © O C O O O C O C M C N © © © H H H 1-H H CM

°.0O c-

T3

© r-

H

r-

1© 1-H

•O

Ol © c

© H

© H

rj rf H r^

©

ö S3

1©

s

1"H

©

s

°„©"

E o

1-H

A! §

°.co T

© r- r- © »ft co

1 1 1

1 M M

»o

1©

£

©

© © Tj>"

Cl

CO

»O r f

Tf

»ft » f t r f Ol

0 0 O l OC CO CO OJ

ift

vft

1-H

r-

H

H

M I M I

l

i M

1 1

M

i

r\C C r-

00 ift © rH

© © ift © © © rH rH

rH © © rH

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

-o

kl

H

H

•0 to

*£ <M

CO H ift ift _ , © © K H H NJ

»

r f ift © I f t i f t i f t Ii" © © © C H H H r-

oo a © ift

ift

©

r - CN CO © CD ©

© © Os © © ©H i-H T H r H r H r H

fr, V T3 :cd

55 CM CO ift ift © © rH rH

r f ift © ift ift ift © © © H H H

CM CO © CD OS © rH rH

345 Tab. 19. Kommunerna

länsvis fördelade tidspensioner

efter kostnaderna m. m. år 1965

per skallekrona

för för-

Anm.: Med skatteunderlag avses här kommunernas beräknade totala skatteunderlag enl. 1964 års taxering. Kronor per skattekrona 0,25—0,49 0,50—0,74 0,75—0,99

1,00

1 3 22 6 6 9 7 2 1 6 3 3

7 10 15 10 14 7 7 1 1 24 31 16 9 22 14 11 9 11 23 3

16 13 18 34 29 31 41 13 19 30 17 15 27 34 35 38 21 10 21 33

1 52 25 39 44 54 42 50 14 21 57 70 39 43 66 56 51 31 27 47 39

(0,54) 0,70 1,00 0,97 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 0,85 0,93 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 0,92 0,97 1,00

1,00

5 2 2

35 31 19

41 34 21

1,00 1,00 1,00

1,00

11 25 36

12 30 42

1,00 1,00 1,00

1,00

—0,24

11 A B C D E F G H I K L M N O p R S T

2 1

2 1 1

u W X

So 1

4 Y Z AC-k

E

So 2

—

1 14 2 4 10 4 2

1 AC-1 BD So 3 4

Medianvärd ei kr/skr

Summa kommuner

Län, Skattekraftsområden

1 1

4 4

i Belopp inom parentes innebär, att mindre än tio kommuner ingår.

346 Tab. 20. Kommunerna i olika skattekraftsklasser fördelade efter kostnaderna per skattekrona för förtidspensioner m. m. år 1965 Anm.: Indelningen i skattekraftklasser h a r skett efter skatteunderlag enl. taxeringsnämndens beslut m e d a n uträkningen av kostnaderna per skattekrona h a r utförts på grundval av k o m m u n e r n a s beräknade totala skatteunderlag enl. 1964 års taxering. Skattekraft i % av Msk 1 — 40 40— 50 50— 60 60— 70 70— 80 80— 90 90—100 100—110 110—120 120—130 130—

Kronor per skattekrona —0,24

0,25— 0,50— 0,75— 0,74 0,99 0,49 3

4 5 1 3 6

1 6 21 27 19 12 12 7 3

3 15 49 56 49 47 25 9 4 1

1,00

SumMedianvärde 1 , kr/skr ma kom- Hela So2 Sol So3 m u n e r riket

11 79 176 175 88 55 20 8 3

1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 0,95 0,87 0,83 0,74 0,64 0,40

(1,00) 1,00 1,00 1,00 0,99 0.91 0,86 0,81 0,69 0,63 0,35

(1,00) 1,00 1,00 1,00 1,00 (1,00) 1,00 (1,00) (0,94) (0,88) (1.00)

(1,00) (1,00) (1,00) 1,00) 1,00) (1,00) 0,88) (0,88) (1,00)

11 82 192 230 166 131 90 50 25 14 15

1,00

1,00

1,00

1,00

(0,63)

i Belopp inom par entes ii m e b ä r , att mi odre än tio k o m m u n e r ingår

Tab. 21. Kommunerna i olika utdebiteringsklasser fördelade efter kostnaderna per skattekrona för förtidspensioner m. m. år 1965 Anm.: Indelningen i utdebiteringsklasser h a r skett efter den totala utdebiteringen för å r 1963 och uträkningen av kostnaderna per skattekrona h a r ut förts på grundval av k o m m u n e r n a s beräknade totala skatteunderlag enl. 1964 års t axering. Kronor per skattekrona Total utdebitering —0,24 1

11,00—11,99 12,00—12,99 13,00—13,99 14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99 17,00—17,99 18.00—18,99 19,00—19,99 20,00—20,99 21,00—21,99

0,25— 0,50— 0,75— 0,74 0,99 0,49 3

1 2 3 10 5

1 4

SumMedianvärdel, kr/skr ma kom- Hela So2 So3 Sol 1,00 m u n e r riket

2 2 16 25 30 18 12 2 1

2 15 18 46 48 68 49 11 1

2 17 48 92 119 149 93 54 30 11 1

8 35 84 166 207 240 154 68 32 11 1

(0,75) 0,99 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 (1,00)

(0,75) 0,98 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00

1,00

1,00

20 i Belopp inom parentes innebär, att m i n d r e än tio k o m m u n e r ingår.

(1,00) (1,00) (1,00) 1,00 1,00 1 00

i!oo (1.00) (1.00) 1,00

(0,39) (1,00) 1,00 1,00 1,00 (1,00) 1,00

347 Tab. 22. Kommunerna lånsvis fördelade efter statens kostnader krona för kommunala bostadstillägg år 1965

per skatte-

A n m . : Med skatteunderlag avses h ä r k o m m u n e r n a s beräknade totala skatteunderlag enligt 1964 års taxering.

—0,24

0,25—0,49 0,50—0,74 0,75—0,99 3

4 X Sol

1 50 25 39 42 47 40 46 13 16 54 68 39 40 66 55 43 30 26 45 37 821

1 8 1 1 2 2 47

Y Z AC-k So2

33 22 15 70

7 11 4 22

1 1 2 4

AC-1 BD So3

12 14 26

3 3

Hela riket

72 A B C D E F G H I K L M N 0 p R

s

T U

w

1,00—

Summa kommuner

Medianvärde 1 kr/skr

1 52 25 39 44 54 42 50 14 21 57 70 39 43 66 56 51 31 27 47 39 868

(0,21) 0,12 0,10 0,14 0,13 0,14 0,10 0,12 0,16 0,16 0,12 0,13 0,08 0,14 0,11 0,09 0,17 0,17 0,15 0,08 0,15 0,12

41 34 21 96

0,16 0,20 0,22 0,19 0,15 0,30 0,20 0,13

Kronor per skattekrona

Län, Skattekraftsområden

2 2 7 2 4 1 5 3 2

— —

—

—

—

9 9

2 2

'2

12 30 42

1 006

i Belopp inom parentes innebär, att mindre än tio k o m m u n e r ingår. 2 Karl Gustav 1,03, Karesuando 3,87.

348 Tab. 23. Kommunerna i olika skattekraftsklasser fördelade efter statens nader per skattekrona för kommunala bostadstillägg år 1965

kost-

Anm.: Indelning i skattekraftklasser h a r skett efter skatteunderlag enligt tax.n. beslut, medan uträkningen av kostnaderna per skattekrona h a r utförts på grundval av k o m m u n e r n a s totala skatteunderlag enligt 1964 års taxering. SumMedianvärdei, kr/skr Kronor per skattekrona Skattekraft i proma cent av medelHela kom0,75— 0,25— 0,50— Sol So 2 So 3 —0,24 100— skattekraften m u n e r riket 0,74 0,99 0,49 1

— 40 40— 50 50— 60 60— 70 70— 80 80— 90 90—100 100—110 110—120 120—130 130—

6 45 168 225 163 126 84 46 25 14 15

2 28 19 5 3 5 6 4

1 7 5

!

11 82 192 230 166 131 90 50 25 14 15

0,25, 0,23 0,13 0,11 0,11 0,13 0,13 0,13 0,13 0,13 0,12-

(0,23) 0,18 0,12 0,10 0,10 0,13 0,14 0,14 0,13 0,13 0,11

(0,58) 0,33 0,22 0,18 0,16 (0,14) 0,13 (0,10) 0,13) 0,60) (0,42)

(2,50) (0,66) (0,53) (0,18) 0,23) (0,15 (0,13) 0,10 (0,13)

1 006

0,13

0,12

0,19

0,20

'2

(0,13)

i Belopp inom pa •entes i nnebär att mi ndre äi i tio k o m m u n e r ingår. 2 Karl Gustav 1,0 i, Käre suando 3,87.

Tab. 24. Kommunerna i olika utdebiteringsklasser fördelade efter statens nader per skattekrona för kommunala bostadstillägg år 1965

kost-

Anm.: Indelningen i utdebiteringsklasser h a r skett efter den totala utdebiteringen för år 1963 och uträkningen av kostnaderna per skattekrona h a r utförts på grundval av k o m m u n e r n a s beräknade totala skatteunderlag enligt 1964 års taxering. Total utdebitering å r 1963

SumMedianvärdei, kr/skr ma kom- Hela 0,25— 0,50— 0,75— So2 So3 Sol 1,00— m u n e r —0,24 0,99 riket 0,49 0,74 Kronor per skattekrona

i.

11,00—11,99 12,00—12,99 13,00—13,99 14,00—14,99 15,00—15,99 16,00—16,99 17,00—17,99 18,00—18,99 19,00—19,99 20,00—20,99 21,00—21,99

8 34 81 161 194 226 128 45 14 5 1

1 3 5 13 13 20 19 18 4

4 3

1 1

•i 3 1

2 9

8 (0,07) 35 0,15 84 0,11 166 0,11 207 0,12 240 0,13 154 0,16 68 0,19 32 0,28 11 0,27 1 (0,13)

(0,07) 0,15 0,11 0,15 0,12 0,13 0,16 0,16

0,13

0,12

1 006

1 Belopp inom parentes innebär, att mindre än tio k o m m u n e r ingår. 2 Karesuando 3,87. s Karl Gustav 1,03.

(0,22) (0,11) (0,15) 0,16 0,15 0,19 0,25 (0,24) (0,13)

(0,07) (0,45) 0,49 0,46 0,46 (0,48)

0,19

0,46

349 Tab. 25. Folkmängdens, de kommunala bostadstilläggens och skatleutjämningsbidragens fördelning på skattekraflsklasser, kommunslag och skattekraftsområden S a m m a n s t ä l l n i n g e n utvisar bl. a. h u r statens andel av de k o m m u n a l a bostadstilläggen enligt n u v a r a n d e regler fördelar sig på olika kommungrupper samt fördelningen av det av kommittén föreslagna skatteutjämningsbidraget. Folkmängd den Kommunala bostadstilläggen 1/1 1962 Kommunslag Skattekraftsområden

1 Samtliga primärkommuner

Skattekraft i % Antal av medel- komskatte- m u n e r antal inkraften vånare

%

totala kostnader 1 000 kr

statens andel enl. nuv. b i dragsregler (=s 20 % av kol. 6)

Skatteutjämningsbidrag enligt kommitténs förslag (alt. 4)

1 000 kr

%

1 000 kr

%

— 60 60— 80 80—100 100—

932 307 285 396 1 576 016 221 1 480 851 104 3 553 285

12,4 20,9 19,6 47,1

21 914 39 846 57 729 214 800

4 383 7 969 11 546 42 960

6,5 11,9 17,3 64,3

134 471 137 666 69 210 69 651

32,7 33,5 16,8 17,0

Summa

1 006 7 542 459

334 289

66 858

410 998

100 Landskommuner

16 2 291 311 117 1 640 416 96 562 508 777 3 048 224

30,4 21,7 7,5 40,4

163 932 71 658 17 162 81 538

'32 786 14 332 3 432 16 308

49,1 21,4 5,1 24,4

»30 163 67 601 27 412 285 822

7,4 16,4 6,7 69,5

Sol So2 So3

868 6 620 377 96 598 516 42 323 566

87,8 7,9 4,3

297 920 22 732 13 638

59 584 4 546 2 728

89,1 6,8 4,1

270 194 80 638 60 166

65,8 19,6 14,6

Städer med över 40 000 inv Övriga städer ...

i Därav 24 262 000 k r i städer utom landsting. 2 Dito 1 837 000 kr.

350 Tab. 26. Medelutdebiteringen länsvis i primärkommuner med en skattekraft understigande 80 procent av medelskattekraften i riket Medelutdebitering, kronor per skattekrona med skatteutjämningsbidrag endast på grund av brist på skatteunderlag och u t a n reduceringsregel

Antal kommuner

Folkmängd den 1/1 1962

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings l ä n

15 16 24 34 40

42 296 46 811 68 355 119 523 122 387

17,70 18,32 18,20 18,40 17,49

15,40 16,36 16,53 15,95 15,06

15,40 16,36 16,53 15,94 14,86

Kronobergs län Kalmar län Gotlands l ä n Blekinge län Kristianstads län

38 43 12 16 46

116 589 155 634 35 437 78 063 158 876

18,60 19,93 23,78 18,82 16,15

15,66 15,84 15,12 15,35 14,06

15,32 15,50 14,78 15,01 13,74

Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs l ä n Skaraborgs län

30 31 30 47 44

91441 88 175 103 199 166 740 145 083

14,91 16,34 17,56 17,50 17,05

13,81 13,89 14,59 15,11 14,22

13,81 13,54 14,32 15,03 13,92

Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs l ä n Gävleborgs län

35 14 14 31 25

128 677 60 098 44 273 143 440 108 866

19,24 17,30 19,06 17,69 20,22

16,90 15,60 16,53 , 16,67 ' 17,36

16,76 15,60 16,53 , 16,67 '17,36

Västernorrlands län J ä m t l a n d s län Västerbottens l ä n : Kustlandsdelen Lapplandsdelen Norrbottens län

24 27

111 123 90 152

22,92 26,53

19,66 20,33

16,26 16,26

16,26 16,26

17 8 20

122 398 34 232 126 455

22,46 25,39 26,60

19,01 21,19 21,41

15,20 16,94 18,46

15,01 15,22 16,30

Hela riket

2 508 323

19,19

16,34

585 68 28

2 023 963 323 673 160 687

17,95 23,67 26,33

15,46 19,58 21,36

Län Skattekraftsområde

därav: So 1 So 2 So 3

(So)

utan skatteutjämningsbidrag (alt. 1)

vid skatvid skat- vid skat- tekraftsgräns : tekrafts- tekrafts80,100 gräns : gräns : resp. 80% 100% 115 %1 (alt. 2) (alt. 3)

15,41

15,85 18,12

15,30 15,77 16,06

l För landstingskommunerna dock 85 % i skattekraftsomräde i. 2 I 7 k o m m u n e r i Gästrikland ä r medelutdebiteringen 17.33 kr/skr medan den ä r 17,36 kr/skr i 18 k o m m u ner i Hälsingland. Anm. Uträkningen av utdebiteringssatserna för l a n d s t i n g s k o m m u n e r n a i denna tabell avviker något från motsvarande u t r ä k n i n g a r i a n d r a tabeller (se kapitel 11 sid. 215).

351 aa O 3

* a

h

CM

H

IM

i-H CO

TH ,—

CO

©

r-

— i >

I I

rf

I rr

»ft »ft »ft r f

© ©

II T OIl rI—

1-H ©

©

CO

© ©

I

H

rf

©

H

©

H

•

O

I

© © © ^ H CM

Ol

o 5?

H

; N

OC

?> H

©

©

H

Ol

O l CO

O l r f CM O l (

H O l O O r f i — C O O l

t"- "ft ' f t ©

»O ©

H

Ol

I

-

Ol

.

C O H

O l T f 0 C T H C O r ^ i - H © T f © C M O l

*»

Ol Ol

P

I—i CO Ol

O C t ^ r f © © 1-H

©

©

©

©

-

O

I

H

©

H ^ H

i—i Ol Ol

T f t D T f C l

CO Ol H

1-- H

©

n n

«cfcc

© © d e c ©

r^Tf

ccci©

CC

OO

©

OO

rf

CO

CO

H

OC

OC Ol OO ©

r f C O © i © ,

»ft ©

Ol Ol

CO

i— 30 Tf

H

H X

©»ft

CO

ci

I I s

©

I s BB

3 M

H

H

C

C

3 B ceo B

ri

J a S °"3

en

^i

— a CU !

2.'a, o a g B « .5 J2

"

Q

T

m tu

J3 -3 u :0 C °

Bo O

HQ

"S "

3 en i i a -a fi 2

a t* . — v fe T5O 2 M-å

en >H S Ä B g3 O T § = . 2 -a «-8 > CO t» aj en ft c. (T T2 rt? Si a C =Q Si rS; Ss«c5.ia>, X C -C :<! c/3 IK E a t O :3 i » ö S> M ta

^3

~ S -g en

^

Ifl TT

,a IB o T» S> Z

B C — "ö O. c

£si j

352 Tab. 28. Primårkommuner riket länsvis

med en skattekraft understigande 80 % av medelskaltekraften fördelade efter den totala utdebiteringen enligt all. 3 Total utdebitering, kronor per skattekrona

Län Kommunslag

12,00— 13,00— 14,00— 15,00— 1 6 , 0 0 - 17,00— 18,00— 19,00— —11,99 12,99 16,99 17,99 13,99 14,99 15,99 18,99 19,99

\ 4 8

3 2 1 7 10

2 4 8 11 3

8 10 2 6 10

4 9 5 6 9

9 10 4 3 6

7 10

9 4

10 13 13

13 9

10 4

4 1 2 4 1

12 Stockholms Uppsala Södermanlands .. Östergötlands Jönköpings

3 1

Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads

15 6 12

Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bo hus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Hela riket Städer Köpingar Landskommuner

4 6 4

6 4 9 2

8 6 6

6 6 3 6

2 2 125

1 12 121

3 10 91

2 3 2

9 7 4 10 6

..

3 1

2 1 6 11

1 62 2 6 54

23 1 3 19

i

353 I*

co Ol co I > r TH »ft I f t © T f © © © © ©

© H o

tft Ol 00 H H © © fiS © o © ©

© Ol Ol 00 © O l »ft r f CO © o © © © ©

0 0 OO »ft o o o * O l »ft © CO © © © o © ©

0 0 © CM CO r f © i-H © 0 0 CM © © © © ©

+ + + + +

+ 1+ t +

+ + + + +

+ + + -t- +

+ 1 1 I 1

© O o +

© H ©

»ft O l 0 0 H H © © O © © © ©

© »ft OS © © O l O l CO CO CC o © © © ©

0 0 CO T H © © O l CO CO H O l © © © © ©

O l © CM CO r f CO H © 0 0 O l © © © © ©

+ | + 1 +

+ ++++

+ + + + +

+ 111

I

+

©

i f t O l 0 0 —i H © © O © © © ©

© O l CM 0 0 © O l »ft r f CO © © © © © ©

+ 1+ 1 +

+ + + + +

00 ift 00 O l t f t © CO © © © © © +•+ + +

0 0 © O l CO r f © H as oo d © © © © ©

+ + + + +

00 Ol © +

+ 1 1 11

+

©

©

OO © O l © CO r - © i i-i TH r^ T f »O »ft I f t »ft

00 r f r - © r O l CO r ^ © CO T f t f t © >ft »ft

CO Ol

T f i f t »ft »O r f

t~- © co © r00 00 © © © T f T f 1ft I f t T f

co co co H r © Ol r f ift ift

ca

te ^j

© i-» CO © CO © © © r» Ol T f t f t I f t »ft »ft

00 © © © © r f »ft © © © »ft »O »ft »ft »ft

0 0 © © CO r f co © c— r - i—i »ft i f t »ft t f t ©

H © O. © r f oo r - r - © r f T f »ft © »ft I f t

T f o o © r - i>« CO I " * © © © © ift r f Tf ©

©

©

r— co © ri-H CO CO o

© © CM © r © © rf rf © t f t »ft t f t »ft ©

CO © t— © r f tft © r - © r f r f ift © tft tft

T f © t f t CO T H co T f © r - oo

© H CO © CO © © © l-~ O l T f »ft I f t »ft t f t

00 © © © © Tf Ift © © © »ft »ft »ft I f t »ft

0 0 © © CO r f c o © r - t— H »ft »ft »ft »ft ©

H © l-^ © T f 0 0 t— r - © r f r f »ft © i f t »ft

- f © H Tf © CO O l 0 0 i-H CO © © Ift © ©

© r - »ft co oc © T f O l T f OC »ft © © r - »ft

t f t © r f CO T f © © 0 0 V- i-H t f t »ft »ft t f t ©

o o o r - o - * © i > - r— © r f Tf Ift © Ift Ift

r f © © r- © CO CM r f CO CO © © © © ©

Tf

© © © r- Oi T f »ft »ft »ft »ft

© T f »ft © OO i f t CO CO r f OO T f O »ft »ft r f

© r - co © rH H CO CO OJ »ft »ft »ft »ft Ift

© © © 00 r f © CO CO CO t t f t i f t t f t »ft »ft

CO H CO H H »ft r f T f 0 0 i— T f t f t © T f »ft

0 0 © i f t CO i-H © r f © l>- 0 0 Ift Ift T f T f Ift

© Ol

©

© r - co © ri-H i-H CO CO o »ft »ft i f t »ft »0

©

T f »ft »ft »ft »ft

I f t t f t t f t »ft ©

co © r^ © r f »ft © l ^ - © r f r f »ft © »ft »ft

r f OS i f t CO i-H CO r f © r - 0 0 © »ft r f T f i f t

co os o oo r*»ft © H © »ft T f »ft »ft »ft T f

© O l H T f CO © CO CO © © »ft »ft »ft © »0

© r f © OO 0C 0 0 H © © CO T f t f t »ft t f t »ft

ift 00 O l O l O l O l © i-H © 0 0 r f ift © Tf Tf

o as t— © »ft CO t f t t f t i f t © tft i f t »ft I f t ©

CO

r f © © © »ft - f I f t »ft I f t T f

© »ft »ft © © CO O l © »ft »ft »ft ©

Ift © © © © [— O © © CO T f I f t »ft »ft »ft

o © O © tft Ol © © tft t Tf tft © r f Tf

© © © © © »ft 1ft i f t I f t © I f t »ft t f t »ft I f t

rf ©

oi H © o-

00 r - ift r f Tf CM © t f t © OO

OO OO 0 0 © »ft © © as H Tf »ft r - T H r - r f o o o o r - i— ©

©

Tf

—' "3

h

M

aU v1i , • ^

IT

•

»3

—' " o O .*

-TM •—' Vi a

5a

IT

O

n H

O

rt

"i^0

G O

I T S I

»ft »ft O l H O l O l CO CO © © © © + + 1- +

co o i co r H »ft »ft © O © © ©

rrf ©

CO CO ©

H

H CO »ft T f

H

©

H

T f »ft i f t I f t »ft

I

00 Ol o •f-

co 1-H

©

©

»ft »ft _ Ift

rf

_si CU H

CM J

C3 ^i

on

tft

© Ift

CJ 1-H

^J

a o M

"A

tO

Ä

gr-t

t^

,, <-0

?°

© ©

HQ 4) -3

rt

E3

»ft

© ©

-t-

TH

CO »ft r f

©

Ol ©

c-

ort CO ©

'

'

JL

' >Ä> cu ö I

8 rt

CM

C {fl ,J3J

© OO I " - I— 0 0 O l »ft »ft r f T H O l © © 0 0 OO

© © ir

© »ft Ol oo ac O l © »ft O l i co r- o i H cc

r - i-H c o »ft CO © © C © O0 H cr © t-*- OO OC

r* co r f © r— oo © ©

oo oo

fl M

MB

.2 a 1

H

'

"™' :rt (0

(fl •—' fl

«

j ! ^

H

£ H

fl

TH

• a rt u u « O jo G fl v\

i3

• [fl

o r t ^ 3 •> fl - ^ H : ° J2 ; o

en

s

w

a

o CQ v

2 v

—* v\ cfl G

m

H

-H ^ r "to , o ^ J tw J* t- 3

12 Ift

»ft

_, rf

i-H

»ft »ft Ift

*•*

H

01 -o

r-

r

S .S - *

1CJD I B I B v ~* " "J r, I T t , " B O B B C

--Q «. ft C

e a a-55 £ *rt '3 o £

a J t H W c c

aZ

is icS

^

£

-

G r G T 3 t? CO : 0

fl

t0

O C

^*£ SasS cd O : :o <Z

S - S S B «T3 : B -

rt

:: sea a

. 2

S

m

to

v

Is a3

Så a" _ — —• j ; en

£

fl J3 "£ ° S " S-2 •°^ flH JS ^- 2

2 •2S -S 2 5s «c fe

3 i* aJ — ^Sr :KB JCH o B IT "SI en ft

<n> o > Si

> « H w U :rt :rt -S :CS O C > ^ > T Z I

354 Tab.

30. Kommunvisa

uppgifter

om total

utdebitering

samt

alt.

enligt

m. m. för år 1963, 1965 och

1—4

Anm. Med total utdebitering avses h ä r s u m m a n av utdebiteringarna per skattekrona av allmän k o m m u n a l s k a t t och landstingsskatt. Utdebitering till tingslag och municipalsamhälle ingar således ej.

Nr

Kommun, län

Skattekraft Folki % av mängd år medel1/1 1962 skatte- 1963 kraften

Total utdebitering i kr per skattekrona år 1966 ar 1965

alt. 4a

alt. 4b

alt. 4c

alt. 1

alt. 2

alt. 3

Skattekraftsområde 1 Städer 1 2 3 4 5

Stockholm Nynäshamn Södertälje Nacka Sundbyberg

807 127 9 666 38171 22 102 27 058

164,88 114,06 147,76 163,42 144,23

13,28 14,02 13,77 13,77 13, 12,89 12,89 12,89 17,05 17,92 17,14 17,09 17,09 17,42 17,42 17,42 15,14 15,86 15,84 15,77 15,77 15,32 15,32 15,32 14,96 15,26 15,53 15,46 15,46 14,94 14,94 14,94 13,93 14,68 14,48 14,41 14,41 13,87 13,87 13,87

6 Solna 7 Djursholm 8 Lidingö 9 Vaxholm 10 Norrtälje

52 312 7 446 30 807 3 938 9 078

142,57 227,46 165,46 101,54 92,89

14,03 14,72 14,58 14,51 14,51 14,00 14,00 14,00 11,95 12,35 12,28 12,21 12,21 11,86 11,86 11,86 12,96 13,41 13,44 13,37 13,37 13,04 13,04 13,04 15,98 16,69 16,70 16,66 16,50 16,46 16,46 16,46 17,55 18,27 17,54 17,50 17,50 17,68 17,68 17,68

11 Östhammar 12 Öregrund 13 Sigtuna 14 Uppsala 15 Enköping

7 173 2 094 3 281 79 308 13 767

66,73 60,74 110,00

16 17 18 19 20

24 800 11 654 5 822 19 353 59 911

122,90 124.84 88,82 101,60 106,63 132,27 103,43

22 23 24 25

Strängnäs Mariefred Trosa Linköping

6 213 8 409 2 519 1 391 68 021

84,96 83,55 109,76

26 27 28 29 30

Norrköping Söderköping Motala Vadstena Skänninge

91 397 5 421 27 303 4 567 3 906

104,25 74,32 94,75 98,22 68,85

17,68 18,00 17,02 16,98 16.98 19,78 17,27 17,27 16,86 17,14 15,89 15,86 15,86 18,34 15,05 15,05 15,25 15,99 16,02 15,98 15,96 15,58 15,58 15,58 15,65 16,54 16,39 16,23 16,23 15,73 15,73 15,73 16,45 17,33 17,10 16,93 16,93 16,96 16,96 16,96 16,01 16,78 16,64 16,47 16,47 16,44 16,44 16,44 16,74 17,23 17,01 16,85 16,85 17,21 17,21 17,21 17,17 17,73 17,70 17,53 17,53 18,31 18,31 18,31 17,86 18,66 18,05 17,88 17, 18,79 18,79 18,79 18,20 19,20 lcS.13 17,96 17,96 18,51 18,51 18,51 16,00 16,51 16,63 16,46 16,46 16,64 16,64 16,64 15,76 17,65 17,39 17,22 17,22 17,68 17,68 17,68 16,9 17,55 17,59 17,42 17,33 17,86 17,86 17,8(1 18,24 18,75 18,42 18,25 18,25 18,86 18,86 18,86 16,51 17,41 17,06 16,85 16,85 16,74 16,74 16,73 15,75 16,66 16,52 16,52 16,40 15,96 15,96 15,96 14,67 15,09 15,71 15,50 15,50 15,14 14,48 14,47 16,60 17,29 17,29 17,08 17,06 17,34 17,34 17,33 16,27 16,80 17,04 16,83 16,71 17,03 17,03 17,02 17,30 17,31 17,04 16,83 16,83 18,71 16,90 16,89

31 32 33 34 35

Mjölby Jönköping Huskvarna Nässjö Värnamo

10 863 51 019 13 856 18 603 13 523

81,05 113,80 94,41 91,27 96,71

17,73 18,23 18,22 18,01 18,01 18,97 18,97 18,96 15,50 16,37 16,24 16,15 16,15 15,79 15,79 15,60 16,50 17,26 17,30 17,20 17,06 17,64 17,64 17,45 17,40 18,16 17,88 17,78 17,78 18,63 18,63 18,44 16,60 17,17 17,36 17,26 16,92 17,71 17,71 17,52

36 37 38 39 40

Sävsjö Vetlanda Eksjö Tranås Gränna

5 165 9 394 10 030 15 721

73,12 82,85 84,11 82,81 3 189 1 58,89

16,52 16,85 16,80 16,71 16,69 18,03 16,93 16,74 17,35 17,93 17,97 17,87 17,74 18,80 18,80 18,61 17,43 18,16 18,00 17,90 17,86 18,50 18,50 18,31 15,95 16,49 16,95 16,85 16,82 17,13 17,13 16,94 16,35 16,55 15,70 15,61 15,61 18,39 14,92 14,73

Nyköping Oxelösund Fl en Katrineholm Eskilstuna

21 Torshälla

110,86 100,60

355 1 1

|

|

|

|

|

|

|

41 42 43 44 45

Växjö Ljungby Kalmar Nybro Oskarshamn

G G H H H

24 885 9 501 31 430 8 955 13 027

46 47 48 49 50

Västervik Vimmerby Borgholm Visby KarTskrona

H H H I K

18513 6 552 2 413 15 718 33 229

51 52 53 54 55

Ronneby Karlshamn Sölvesborg Kristianstad Simrishamn

K K K L L

8 928 11 771 6 077 26 078 7 385

56 57 58 59 60

Ängelholm Hässleholm Malmö Lund Landskrona

L 12 918 L 14 002 M 233 352 M 40 998 M 28 853

61 62 63 64 65

Hälsingborg Höganäs Eslöv Ystad Trelleborg

M M M M M

77 027 7 419 9 985 13 663 19 734

16,60 17,34 16,76 16,76 16,76 17,21 16,70 16,38 15,83 16,80 17,27 17,09 17,09 17,09 18,10 17,59 17,27 16,36 17,45 18,12 17,48 17,48 17,48 18,61 18,02 17,69 16,61 17,95 18,43 17,94 17,94 17,94 19,62 19,03 18,70 17,22 17,05 17,73 17,07 17,07 17,07 17,75 17,16 16,83 16,10 92,71 16,70 17,25 16,79 16,79 16,79 17,85 16,88 16,55 15,93 78,04 17,80 17,85 17,31 17,31 17,31 18,97 17,70 17,37 16,42 88,10 16,25 16,69 16,69 16,69 16,50 17,35 16,76 16,43 15,86 90,16 18,70 19,33 17,79 17,79 17,79 20,14 18,40 18,07 16,84 99,70 16,85 17,50 17,08 17,08 17,08 17,26 16,98 16,65 15,99 83,37 16,73 17,12 17,07 17,07 16,89 17,55 17,27 16,94 16,17 95,31 16,40 16,92 16,72 16,72 16,71 17,06 16,78 16,45 15,87 86,82 16,45 16,97 16,95 16,95 16,74 17,39 17,11 16,78 16,07 106,05 14,70 15,44 15,48 15,48 15,48 15,04 14,77 14,45 14,45 84,68 15,96 16,45 16,78 16,78 16,23 17,10 16,83 16,51 15,91 91,67 15,96 16,44 16,56 16,56 16,22 16,72 16,45 16,13 15,68 90,48 15,65 16,19 16,44 16,44 15,95 16,47 16,20 15,88 15,53 124,18 13,00 13,74 13,55 13,55 13,55 12,54 12,54 12,54 12,54 126,24 15,10 15,91 16,03 15,87 15,80 15,21 15,21 15,21 15,12 105,29 16,25 17,33 17,04 16,88 16,88 16,96 16,96 16,96 16,17 108,51 14,55 15,46 15,62 15,35 15,35 14,81 14,81 14,81 14,81 94,33 15,96 16,64 16,97 16,81 16,59 17,37 17,37 17,37 16,42 101,34 15,70 16,43 16,69 16,53 16,29 16,61 16,61 16,61 15,97 92,53 16,26 16,99 17,00 16,84 16,71 16,70 16,70 16,70 16,02 119,69 15,20 15,99 16,28 16,12 16,11 16,51 16,51 16,51 15,91

66 Skanör m. Falsterbo 67 Halmstad 68 Laholm 69 Falkenberg 70 Varberg

M N N N N

951 39 707 3 530 11 204 14 742

99,48 103,99 85,46 92,21 95,45

71 72 73 74 75

Kungsbacka Göteborg Mölndal Knngälv Marstrand

5 389 N O 408 292 O 27 989 7 363 O 1 184 O

76 77 78 79 80

Lysekil Uddevalla Strömstad Vinersborg Trollhättan

o 0 0 p p

7 827 34 730 4 056 18 677 32 697

81 82 83 84 85

Alingsås Borås Ulricehamn Åruål Mariestad

p p p p R

17 763 67 680 8 064 9 299 12 329

86 87 88 89 90

L:dköping Stara Slövde Hjo Tidaholm

R R R R R

17 151 9 052 24 410 4 544 6 685

91 92 93 94 95

Filköping Karlstad Kristinehamn F.lipstad Higfors

R S S S S

15 014 43 572 21 282 7 499 8 629

12*

108,59 92,29 96,43 85,60 98,26

12,72 13,32 13,73 13,46 13,46 13,12 13,12 13,12 13,12 16,00 16,65 16,59 16,58 16,40 16,50 16,42 16,08 15,65 14,83 15,20 16,06 16,05 15,89 15,84 15,76 15,42 15,25 16,40 16,93 17,03 17,01 16,73 17,41 17,33 16,99 16,20 16,00 16,51 16,77 16,75 16,33 17,07 16,99 16,65 15,99 98,36 16,90 17,25 17,27 17,25 17,12 18,06 17,98 17,64 16,58 125,86 15,00 15,99 15,69 15,69 15,69 14,73 14,73 14,73 14,73 109,31 16,20 17,07 16,71 16,67 16,67 16,85 16,85 16,58 15,95 100,90 15,95 16,55 16,55 16,50 16,40 16,64 16,64 16,37 15,82 73,70 17,20 17,44 17,11 17,06 17,06 17,96 17,00 16,73 16,04 81,15 17,98 18,65 18,46 18,41 18,41 19,74 19,74 19,47 17,68 98,44 16,95 17,62 17,29 17,24 17,24 17,64 17,64 17,37 16,42 99,58 16,80 17,62 17,47 17,42 17,42 18,30 18,30 18,03 16,82 103,08 17,65 18,48 17,95 17,75 17,75 18,37 18,37 18,30 16,98 111,36 16,76 17,56 17,13 16,93 16,93 17,22 17,22 17,15 16,29 91,19 17,30 18,00 17,81 17,61 17,61 18,04 18,04 17,97 16,78 107,89 16,85 17,79 17,37 17,17 17,17 17,48 17,48 17,41 16,44 91,23 17,10 17,85 17,85 17,65 17,65 18,43 18,43 18,36 17,02 85,70 17,25 17,82 17,93 17,73 17,63 18,62 18,62 18,55 17,13 109,17 15,65 16,37 16,32 16,32 16,23 16,45 16,28 16,00 15,60 98,50 15,90 16,48 16,61 16,61 16,28 16,73 16,56 16,28 15,77 102,26 15,82 16,61 16,60 16,60 16,43 16,78 16,61 16,33 15,80 107,97 15,98 16,66 16,53 16,53 16,45 16,61 16,44 16,16 15,69 84,01 16,15 16,57 16,98 16,98 16,4C 17,46 17,2? 17,01 16,21 91,35 15,95 16,60 16,74 16,74 16,44 17,11 16,94 16,66 15,99 93,39 15,75 16.2S 16,61 16,61 16,1( 16,78 16,61 16,32 15,80 112,36 16.0C 16,8c 16,62 16,48 16,48 16,34 16,34 16,21 15,73 94,27 18.5C 19,28 18,57 18,42 16,45 19,45 19,45 19,2< 17,57 112,16 18,5c 19,61 18,26 18,11 18,11 19,1" 19,1' 19,04[ 17,42 99,50 17,8c 18,64 18,1(1 18,01 18,01 19,1( 19,1( » 19,0! 17,42

356 Arvika Säffle Örebro Kumla Askersund

S S T T T

15 905 11 181 76 242 9 950 4211

84,86 97,34 108,03 86,84 78,63

17,36 17,96 17,98 17,83 17,73 18,62 18,62 18,49 15,71 16,37 16,65 16,50 16,21 16,62 16,62 16,49 18,61 19,73 18,46 18,25 18,25 19,04 19,04 19,04 18,37 18,97 18,62 18,41 18,41 19,70 19,70 19,70 18,00 18,26 18,10 17,90 17,90 18,88 18,67 18,67

101 Karlskoga 102 Nora 103 Lindesberg 104 Västerås 105 Sala

T T T U

36 098 4 128 6 126 79 171 10 979

116,19 93,21 104,07 125,32 91,27

16,53 17,39 17,10 16,90 16,90 17,30 17,30 17,30 16,85 17,55 17,60 17,40 17,40 18,13 18,13 18,13 18,50 19,49 18,48 18,28 18,28 19,48 19,48 19,48 17,00 17,80 17,18 17,07 17,07 17,06 17,06 17,06 17,25 17,99 17,77 17,65 17,65 18,26 18,26 18,26

15 691 17 748 11 241 18 733 26 796 4 493 6 161 11 124 22 000 55 882

107,15 16,96 17,90 17,42 17,30 17,30 17,77 17,77 17,77 105,15 16,95 17,82 17,35 17,23 17,23 17,62 17,62 17,62 98,74 16,95 17,59 17,45 17,33 17,33 17,79 17,79 17,79 129,65 16,20 16,94 16,70 16,50 16,50 16,26 16,26 16,26 122,01 16,48 17,31 17,00 16,80 16,80 17,09 17,09 17,09 86,44 16,85 17,25 17,60 17,41 17,08 18,04 18,04 18,04 90,28 16,25 16,86 17,01 16,81 16,67 16,97 16,97 16,97 102,24 17,27 18,11 17,76 17,56 17,56 18,36 18,36 18,36 106,59 15,42 16,14 16,43 16,23 16,04 16,32 16,32 16,32 107,33 17,50 18,45 17,71 17,50 17,50 17,99 17,99 17,99

22 324 13 231 16 675 11 980

118,85 98,62 81,71 90,36

16,42 17,31 17,05 16,83 16,83 17,35 17,35 17,35 18,75 19,40 18,53 18,32 18,32 19,33 19,33 19,33 17,72 18,29 18,27 18,06 18,06 19,34 19,34 19,34 17,71 18,29 17,82 17,61 17,61 18,17 18,17 18,17

120 Täby 121 Stocksund 122 Danderyd 123 Sollentuna 124 Saltsjöbaden

23 025 5 000 12 501 26 003 5 549

129,71 205,49 146,31 123,08 168,03

14,96 15,43 15,47 15,40 15,40 14,95 14,95 14,95 11,91 12,32 12,30 12,23 12,23 11,94 11,94 11,94 11,96 12,39 12,35 12,28 12,28 11,89 11,89 11,89 14,55 16,20 16,07 16,03 16,03 15,56 15,56 15,56 13,46 13,93 13,97 13,90 13,90 13,68 13,68 13,68

125 126 127 128 129

Tierp Malmköping Gnesta Boxholm Åtvidaberg

3 831 3 576 3 121 4 156 7 886

87,12 17,00 17,57 17,68 17,52 17,48 18,43 18,43 18,43 72,92 16,12 16,49 16,62 16,45 16,41 17,83 16,75 16,75 86,80 17,25 17,74 17,85 17,68 17,60 18,58 18,58 18,58 83,49 16,00 16,38 16,96 16,75 16,28 17,25 17,25 17,24 121,19 14,05 14,69 15,00 14,65 14,65 14,75 14,75 14,74

130 131 132 133 134

Finspång Valdemarsvik Mariannelund Norrahammar Gislaved

E E F F F

15 586 3 215 3 074 5 768 6 901

100,92 16,06 16,87 17,04 16,83 16,75 17,32 17,32 17,31 77,40 17,15 17,62 17,94 17,73 17,51 19,25 18,82 18,81 65,89 16,92 17,20 16,64 16,54 16,54 19,47 16,96 16,77 86,16 16,25 16,77 17,49 17,40 16,71 18,41 18,41 18,22 89,38 16,08 16,34 17,04 16,94 16,20 17,42 17,42 17,23

F F F F

2 957 2 504 4 660 3 403

79,73 70,53 82,23 116,17

G G G G G

2515 2 756 2 688 3 027 7 973

76,70 17,30 17,56 17,64 17,64 17,49 19,84 18,76 18,44 17,07 86,80 17,10 17,43 17,61 17,61 17,34 19,18 18,67 18,35 17,01 73,86 16,04 16,36 16,47 16,47 16,28 18,25 16,80 16,48 15,89 57,23 16,95 17,04 15,70 15,70 15,70 20,10 15,57 15,25 15,15 76,78 16,80 17,16 17,24 17,24 17,06 19,00 17,96 17,64 16,59

G G G G G

5 341 5 329 5 308 2 544 4218

100,94 16,35 16,94 16,82 16,82 16,82 17,92 17,41 17,09 16,26 71,09 15,96 16,22 16,05 16,05 16,05 17,90 16,06 15,74 15,44 72,72 15,20 15,56 15,71 15,71 15,71 17,01 15,50 15,18 15,11 72,54 17,36 17,55 17,19 17,19 17,19 19,84 18,04 17,72 16,63 65,70 17,29 17,54 16,65 16,65 16,65 20,16 17,11 16,79 16,08

96 97 98 99 100

106 Fagersta 107 Köping 108 Arboga 109 Falun 110 Borlänge 111 Säter 112 Hedemora 113 Avesta 114 Ludvika 115 Gävle 116 Sandviken 117 Söderhamn 118 Bollnäs 119 Hudiksvall

u u u u

w w

w

w w w

X X X X X

Köpingar

135 Skillingaryd 136 Bodafors 137 Vaggeryd 138 Anderstorp 139 Åseda 140 Lessebo 141 Hovmantorp 142 Tingsryd 143 Alvesta 144 Älmhult 145 Traryd 146 Markaryd 147 Lenhovda 148 Almundsryd

15,05 15,22 16,54 16,44 15,99 16,78 16,74 16,55 17,20 17,61 17,28 17,18 17,18 19,68 17,97 17,78 15,36 15,79 16,54 16,45 15,99 16,74 16,74 16,55 15,45 16,02 16,39 16,30 16,01 16,56 16,56 16,37

149 Hultsfred 150 Mönsterås 151 Emmaboda 152 Virserum 153 Slite

H:n H:s H:s H:n I

4411 5 835 2 856 4 753 2 507

77,36 78,57 92,37 62,88 93,55

17,95 18,02 17,71 17,71 17,71 20,14 18,72 18,39 17,04 16,05 16,13 16,28 16,28 16,01 17,15 16,36 16,03 15,62 16,90 17,32 17,27 17,27 17,21 18,69 18,10 17,77 16,66 17,37 17,48 16,14 16,14 16,14 19,94 16,09 15,76 15,45 16,75 17,14 16,39 16,39 16,39 18,32 16,58 16,25 15,75

154 Olofström 155 Tomelilla 156 Åhus 157 Bromölla 158 Osby

K L L L L

6 933 6 186 4 350 4 687 7 373

103,79 74,98 81,41 103,00 76,12

159 Vinslöv 160 Perstorp 161 Klippan 102 Åstorp 163 Båstad

L L L L L

1 974 6 384 8 551 6 997 2 241

73,84 93,59 88,90 84,82 78,25

16,35 16,81 16,72 16,72 16,70 17,39 17,11 16,78 16,07 14,70 15,07 15,73 15,73 15,73 16,38 15,44 15,12 15,07 15,64 16,02 16,53 16,53 15,93 16,94 16,67 16,35 15,81 14,04 14,47 14,90 14,90 14,90 15,17 14,90 14,58 14,58 15,15 15,50 16,10 16,10 15,97 16,90 16,08 15,76 15,46 14,70 15,06 15,54 15,54 15,54 15,86 14,81 14,49 14,68 15,07 15,50 16,07 16,07 16,01 16,38 16,11 15,79 15,47 14,06 14,38 15,08 15,08 15,08 15,22 14,95 14,63 14,63 15,57 15,95 16,65 16,65 15,98 17,29 17,02 16,70 16,02 16,84 16,98 17,23 17,23 16,81 18,31 17,76 17,44 16,47

164 Bjuv 165 Kävlinge 166 Lomma 167 Svedala 168 Skurup

M M M M M

4 575 3 528 7 530 5 223 4 643

169 Sjöbo 170 Hörby 171 Höör 172 Furulund 173 Oskarström

M M M M N

3 539 3 568 3 450 2 936 3 002

99,78 15,26 15,81 16,37 16,21 16,03 16,37 16,37 16,37 15,82 108,19 14,85 15,65 16,16 15,89 15,89 16,01 16,01 16,01 15,61 100,10 14,01 14,62 15,39 15,12 15,12 15,01 15,01 15,01 15,01 87,26 15,17 15,73 16,58 16,42 15,95 16,50 16,50 16,50 15,90 82,51 14,81 15,30 16,25 16,08 15,96 15,97 15,97 15,97 15,58 78,65 14,90 15,39 16,44 16,28 15,96 16,48 16,30 16,30 15,78 96,09 14'05 14,64 15,63 15,36 15,36 15,23 15,23 15,23 15,14 86,02 14,60 15,15 16,16 16,00 15,96 15,81 15,81 15,81 15,48 78,59 14,67 14,95 16,27 16,11 15,99 16,26 16,07 16,07 15,64 79,29 14,65 14,77 15,80 15,77 15,77 15,69 15,52 15,18 15,11

174 175 176 177 178

Bengtsfors Mellerud Lilla Edet Kinna Skene

P P P P P

3 379 4 198 3 472 5 516 4 126

85,66 68,01 102,48 105,99 96,91

18,40 18,83 18,59 18,39 18,39 20,03 20,03 19,96 17,98 17,29 17,41 17,09 16,89 16,89 19,29 17,32 17,25 16,35 16,10 16,67 16,84 16,64 16,52 16,95 16,95 16,88 16,13 14,70 15,35 16,09 15,76 15,76 15,94 15,94 15,87 15,52 14,95 15,46 16,30 16,10 16,01 16,30 16,30 16,23 15,74

179 180 181 182 183

Svenljunga Herrljunga Vara Götene Tibro

P P R R R

2 578 4 175 2 831 5 044 7 613

82,21 73,10 89,68 70,67 77,20

15,45 15,78 16,74 16,55 16,00 16,97 16,97 16,90 16,14 14,65 14,96 15,71 15,50 15,50 16,15 15,28 15,21 15,13 15,04 15,41 16,13 16,13 15,99 16,33 16,16 15,88 15,53 15,21 15,39 15,66 15,66 15,66 16,93 15,37 15,09 15,05 14,65 14,89 15,88 15,88 15,88 16,23 15,66 15,38 15,23

184 185 186 187 188

Töreboda Storfors Hammarö Munkfors Forshaga

R S

5 699 4 077 10 601 6 195 4 622

66,87 89,38 93,29 82,81 79,07

16,37 16,60 16,28 16,28 16,28 18,79 16,35 16,07 15,64 16,80 17,21 17,49 17,34 17,12 18,24 18,24 18,11 16,87 14,85 15,50 16,16 16,01 16,00 16,07 16,07 15,94 15,56 18,35 19,05 18,89 18,74 18,74 20,52 20,52 20,39 18,23 17,90 18,19 18,31 18,16 18,10 19,78 19,62 10,49 17,69

189 190 191 192 193

Grums Årjäng Sunne Laxå Hallsberg

S S

6 092 2 837 11 764 5 184 7 789

90,66 82,35 59,03 93,75 83,15

17,25 17,81 17,86 17,71 17,71 18,97 18,97 18,84 17,30 19,58 19,45 17,67 17,35 17,78 18,13 17,98 17,77 19, 16,63 16,76 16,11 15,81 15,81 19,61 15,89 15,86 15,51 16,60 17,26 17,45 17,25 17,22 18,24 18,24 18,24 16,95 17,77 18,43 18,34 18,13 18,13 19,51 19,51 19,51 17,71

194 195 196 197 198 199 200 201 202 203 204 205

Dcgerfors Hällefors Ljusnarsberg Frövi Kungsör Hallstahammar Norberg Krylbo Smedjebacken Mora Storvik Ljusdal

9 705 8 199 9 589 2 954 4 554 12 024 7 065 4 390 5 038 12 912 2 242 11 325

95,85 112,26 88,24 92,91 87,84 110,74 88,02 86,20 86,58 75,48 102,84 69,99

16,98 17,70 17,66 17,46 17,46 18,40 18,40 18,40 17,04 16,50 17,42 17,02 16,82 16,82 17,43 17,43 17,43 16,46 16,65 17,14 17,47 17,26 17,05 18,12 18,12 18,12 16,87 18,45 18,25 18,25 19,80 19,80 19,80 17,88 18,30 1 16,95 17,58 17,71 17,61 17,49 18,47 18,47 18,47 17,08 16,99 17,85 17,33 17,22 17,22 17,75 17,75 17,75 16,65 17,06 17,72 17,79 17,68 17,59 18,49 18,49 18,49 17,09 17,07 17,53 17,80 17,60 17,35 18,35 18,35 18,35 17,01 16,47 16,85 17,28 17,08 16,75 17,77 17,77 17,77 16,66 15,90 16,16 16,64 16,44 16,06 17,35 16,68 16,68 16,01 17,18 17,96 17,73 17,51 17,51 18,49 18,49 18,49 17,09 17,45 17,59 17,24 17,03 17,03 19,33 17,71 17,71 16,62

s s S

s T T T T T T U

u u w w w X X

358 1

4 B B B B B

3 042 8 102 2 638 1 839 5 251

58,57 91,91 59,56 66,33 74,26

B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B

4 192 1 828 910 2 457 3 832 2 745 7 111 9 766 5 942 1 790

49,32 55,33 61,20 62,66 79,53 59,94 84,31 109,07 85,48 76,80

B

15,58 16,88 15,95 16,44 16,67

15,58 16,88 15,9c 16,44 16,67

18,55 17,11 19,12 18,7c 17,77

|

|

18 Landskommuner 206 Väddö 207 Häverö 208 Knutby 209 Almunge 210 S j u h u n d r a 211 Lyhundra 212 Frötuna 213 Blidö 214 Roslags-Länna 215 Knivsta 216 Skepptuna 217 Märsta 218 Upplands-Väsby 219 Vallentuna 220 össeby 221 österåker 222 Ljusterö 223 Djurö 224 Värmdö 225 Gustavsberg 226 Boo 227 Järfälla 228 Färingsö 229 Ekerö 230 Huddinge 231 Botkyrka 232 Salem 233 Grödinge 234 Turinge 235 Järn a 236 Sorunda 237 ösmo 238 Västerhaninge 239 österhaninge 240 Tyresö 241 Asunda 242 Södra Trögd 243 Norra Trögd 244 Upplands-Bro 245 Håbo 246 Lagunda 247 Södra Hagunda 248 Norra Hagunda 249 Bälinge 250 Vaksala 251 Rasbo 252 Oland 253 Dannemora 254 Vattholma 255 Björklinge 256 Vendel 257 Tierp 258 Söderfors 259 Älvkarleby 260 Västland

B B B B B B B B B B C C

c c c c c c c c c c c c c c c c c c

6 453 1 010 1495 2 052 5 352 6 734 22 178 3 084 3 954 33 127 12 834 2 488 1 973 2 784 5 047 2 755 2 222 7 072 10 196 7 676 3 044 1 947 2 808 3 978 2 840 2 884 1 515 2 288 3 733 2 639 1 702 6 179 4 165 3 038 2 281 4 623 3 746 2 814 9 778 2 667

16,16 16.5C 16,88 16,96 16,48

16,48 15,65 17,16 16,95 17,04 15,98 17,21 16,48 16,92 16,71

14,81 14,81 17,11 17,11 15,42 15,42 16,34 16,34 16,83 16,82

14,89 16,27 15,26 15,80 16,10

14,81 15,01 14,32 14,29 14,29 18,18 12,99 12,98 13,72 14,58 14,80 14,36 14,26 14,26 16,56 12,89 12,88 13,65 14,85 15,11 14,64 14,59 14,59 15,71 13,11 13,11 13,80 15,08 15,40 14,75 14,70 14,70 14,48 12,35 12,35 13,28 15,72 16,19 16,72 16,68 16,04 16,70 16,63 16,63 15,98 15,19 15,25 14,72 14,69 14,69 16,46 13,50 13,50 14,05 16,77 17,13 17,18 17,14 17,04 17,61 17,61 17,61 16,57 14,13 14,69 14,80 14,73 14,73 14,42 14,42 14,42 14,42 14,27 14,73 15,35 15,28 15,28 14,90 14,90 14,90 14,90 14,67 15,06 15,64 15,60 15,60 15,40 14,97 14,97 14,98 94,33 15,56 16,16 16,23 16,19 15,99 15,78 15,78 15,78 15,47 59,27 15,76 15,84 15,07 15,03 15,03 17,25 13,99 13,99 14,37 72,80 15,03 15,37 15,51 15,47 15,47 15,72 14,73 14,73 14,83 88,50 17,20 17,77 17,40 17,36 17,36 17,59 17,59 17,59 16,56 110,66 15,15 16,03 16,05 16,00 15,93 15,71 15,71 15,71 15,43 118,01 15,26 16,06 15,92 15,85 15,85 15,51 15,51 15,51 15,31 105,29 15,33 15,86 15,97 15,93 15,92 15,35 15,35 15,35 15,21 85,66 14,43 14,95 15,89 15,82 15,82 15,56 15,56 15,56 15,34 112,66 14,30 15,12 14,79 14,72 14,72 14,47 14,47 14,47 14,47 105,73 15,90| 16,67 16,45 16,41 16,41 16,26 16,26 16,26 15,75 107,77 14,90 15,52 15,61 15,54 15,54 15,06 15,06 15,06 15,04 99,96 15,20 15,96 16,06 16,02 15,98 15,71 15,71 15,71 15,43 96,43 14,85 15,42 15,80 15,73 15,73 15,40 15,40 15,40 15,24 86,30 15,40 15,98 16,58 16,53 15,97 16,55 16,55 16,55 15,93 80,05 15,93 16,54 16,94 16,90 16,45 17,21 17,21 17,21 16,33 98,20 14,36 14,89 15,05 14,98 14,98 14,68 14,68 14,68 14,68 81,91 16,49 16,99 17,23 17,19 16,87 17,58 17,58 17,58 16,55 88,82 15,49 15,90 16,16 16,12 15,93 15,69 15,69 15,69 15,42 96,85 16,86 17,30 16,99 16,95 16,95 17,09 17,09 17,09 16,25 93,81 15,86 16,22 16,30 16,26 16,07 15,93 15,93 15,93 15,56 70,93 14,95 15,21 15,63 15,47 15,47 16,24 15,03 15,03 15,02 59,84 17,15 17,16 16,33 16,17 16,17 19,76 16,20 16,20 15,72 69,93 16,24 10,17 16,41 16,24 16,07 17,85 16,31 16,31 15,79 93,15 16,03 16,51 16,68 16,52 16,42 16,79 16,79 16,79 16,07 80,01 18,12 18,49 18,37 18,21 18,21 19,60 19,60 19,60 17,76 65,02 16,30 16,55 16,13 15,96 15,96 18,25 15,88 15,88 15,53 64,42 13,76 13,94 14,41 14,25 14,25 15,04 13,20 13,20 13,81 60,04 17,98 18,22 16,69 16,53 16,53 20,53 16,81 16,81 16,09 66,89 15,49 15,68 15,73 15,56 15,56 17,08 15,20 15,20 15,12 72,70 15,66 15,91 16,27 16,12 16,00 17,18 16,12 16,12 15,67 63,06 15,54 15,81 15,49 15,33 15,33 17,32 14,84 14,84 14,90 68,03 16,22 16,47 16,32 16,16 16,16 18,14 16,27 16,27 15,76 94,75 15,31 15,89 16,38 16,22 16,02 16,40 16,40 16,40 15,84 69,15 16,85 16,96 16,75 16,59 16,59 18,78 17,00 17,00 16,20 70,77 15,37 15,73 16,01 15,85 15,85 17,09 15,76 15,76 15,46 71,29 16,05 16,40 16,47 16,31 16,31 17,86 16,53 16,53 15,92 68,67 15,90 15,99 16,21 16,05 15,99 17,71 16,00 16,00 15,60 113,09 15,15 15,93 16,22 16,05 16,02 16,12 16,12 16,12 15,67 106,51 16,25 17,00 16,76 16,60 16,60 17,02 17,02 17,02 16,21 83,71 | 16,00 16,37 16,93 16,77| 16,31 17,27 17,27| 17,27 16,36

359 1

69,33 17,30 17,37 17,16 16,99 16,99 19,53 17,68 17,68 16,61 49,10 16,00 16,10 15,14 14,97 14,97 20,00 14,44 14,44 14,66

|

|

261 262 263 264 265 266 267

Österlövsta Hållnäs Tunaberg Jönåker Björkvik Stigtomta Rönö

C C D D D D D

2 353 2 031 1 938 4 564 2 023 2 314 2 527

268 269 270 271 272 273 274 275 276 277

Svärta Tystberga Vagnhärad Hölö Daga

D D D D D

2 436 3 067 2 888 2 122 3 518

Åker Enhörna Stallarholmen Tosterö Vårfruberga

D D D D D

3 410 902 2 276 1 383 1 705 2 965 3 152 3 107 3 560 2 839 4 071 2 737 3 679 3 485 2 159 3 036 9 040 2 682

71,63 14,94 15,57 16,10 15,93 15,93 17,05 15,85 15,85 15,51 87,14 13,94 14,33 15,20 14,92 14,92 14,90 14,90 14,90 14,90 58,67 15,64 15,80 15,63 15,46 15,46 18,64 15,17 15,17 15,10

79,57 70,19 60,56 69,11 68,03

16,24 16,49 17,12 16,95 16,40 17,57 17,51 17,51 16,50 15,78 16,19 16,23 16,05 16,05 17,52 16,06 16,06 15,64 15,75 16,04 15,64 15,47 15,47 18,16 15,12 15,12 15,07 14,44 14,65 15,34 15,17 15,17 16,06 14,64 14,64 14,77 17,27 17,65 17,24 17,07 17,07 19,89 17,76 17,76 16,66

78,10 79,87 76,44 71,17 69,21 95,37 89,86 62,76 86,70 62,06

15,08 15,43 16,41 16,24 16,00 16,60 16,34 16,34 15,81 14,83 15,10 16,21 16,05 15,98 15,99 15,97 15,97 15,58 17,35 17,63 17,68 17,51 17,51 18,90 18,31 18,31 16,99 15,94 16,28 16,33 16,16 16,16 17,41 16,11 16,11 15,67 16,02 16,16 16,34 16,17 16,07 17,83 16,19 16,19 15,71 15,96 16,81 17,10 16,93 16,73 17,54 17,54 17,54 16,53 14,42 14,34 15,23 14,95 14,95 14,89 14,89 14,89 14,89 16,40 16,87 16,33 16,16 16,16 19,09 16,19 16,19 15,71 13,87 14,43 15,48 15,20 15,20 15,16 15,16 15,16 15,10 16,24 16,60 16,15 15,99 15,99 18,89 15,92 15,92 15,55

67,09 67,71 58,63 68,19 65,30

17,09 17,38 17,01 16,84 16,84 19,53 17,29 17,29 16,37 17,10 17,54 16,87 16,70 16,70 19,14 17,06 17,06 16,24 16,58 16,74 16,13 15,96 15,96 19,60 15,87 15,87 15,52 17,55 17,85 17,32 17,15 17,15 19,93 17,81 17,81 16,69 17,10 17,37 16,85 16,68 16,68 19,61 17,04 17,04 16,23

85,24 76,56 68,91 71,43 60,14

15,47 15,84 16,62 16,45 15,99 16,70 16,70 16,70 16,02 16,05 16,45 16,94 16,78 16,36 17,73 17,21 17,21 16,32 15,79 15,95 16,13 15,96 15,96 17,55 15,90 15,90 15,54 16,86 17,25 17,07 16,90 16,90 18,87 17,46 17,46 16,47 15,94 16,23 15,71 15,54 15,54 18,40 15,23 15,23 15,14

278 279 280 281 282 283 284 285 286 287 288 289 290

Kafjärden Hällby Västra Rekarne Husby-Rekarne Arla

D D D D D

Mellösa Sparreholm Bettna Sköldinge Flöda Stora Malm Vingåker Julita

D D D D D D D D

291 292 293 294 295

Godegård Tjällmo Borensberg Boberg Aska

E E E E E

2 445 1 488 3 855 3 569 3 015

60,48 63,42 71,05 52,70 60,68

16,15 16,35 15,70 15,48 15,48 17,88 14,92 14,91 14,94 16,00 16,18 16,11 15,90 15,90 18,61 15,95 15,94 15,56 16,45 16,82 16,84 16,63 16,63 18,57 17,14 17,13 16,28 15,09 15,22 14,65 14,44 14,44 17,80 13,69 13,68 14,13 13,12 13,28 13,82 13,60 13,60 14,64 12,49 12,48 13,29

296 297 298 299 300

Östgöta-Dal Folkunga Alvastra ödeshög Södra Göstring

E E E E E

2 210 2 699 2 442 4 172 1 569

63,48 51,26 55,23 59,64 79,07

13,93 14,17 14,75 14,53 14,53 15,91 13,81 13,80 14,22 15,41 15,56 14,90 14,68 14,68 18,54 13,95 13,94 14,31 14,65 14,63 14,47 14,26 14,26 16,71 13,32 13,31 13,88 16,11 16,16 15,73 15,51 15,51 18,43 15,21 15,20 15,12 14,47 14,63 15,98 15,73 15,73 15,78 15,66 15,65 15,39

301 302 303 304 305

Vifolka Ydre Västra Kinda Södra Kinda Norra Kinda

E E E E E

4 237 5 404 5 453 2 491 3 389

60,04 57,95 66,35 50,50 56,29

17,24 17,50 16,41 16,20 16,20 19,98 16,43 16,42 15,85 15,86 16,02 15,48 15,27 15,27 18,48 14,97 14,96 14,98 16,85 16,92 16,59 16,38 16,38 18,89 16,65 16,64 15,98 15,90 15,98 15,18 14,96 14,96 19,63 14,51 14,50 14,68 15,88 16,02 15,44 15,22 15,22 18,65 14,83 14,82 14,88

306 307 308 309 310

Björsäter Vårdnäs Södra Valkebo Norra Valkebo Kärna

E E E E E

2 536 3 384 2 561 3 718 4 212

54,99 60,52 48,90 61,14 74,78

16,06 16,24 15,53 15,32 15,32 19,33 15,09 15,08 15,05 16,60 16,80 16,05 15,84 15,84 18,94 15,73 15,72 15,43 16,85 16,94 16,07 15,86 15,86 22,12 15,76 15,75 15,45 16,06 16,09 15,60 15,38 15,38 17,82 14,98 14,97 14,98 16,21 16,50 16,82 16,61 16,41 17,81 17,02 17,01 16,21

311 312 313 314 315

Vreta Kloster Åkerbo Skärblacka Hällestad Hävla

E E E E E

6 345 6 072 7 612 3 719 3 352

75,90 55,85 79,13 65,40 80,61

16,43 16,91 17,25 17,04 16,84 18,45 17,80 17,79 16,67 16,90 17,03 15,83 15,62 15,62 19,75 15,53 15,52 15,31 16,80 16,98 17,51 17,30 16,88 18,29 18,15 18,14 16,89 14,96 15,29 15,65 15,43 15,43 17,35 15,24 15,23 15,14 15,30 15,70 16,63 16,42 16,02 16,83 16,83 16,82 16,09

360 1

316 Kvillinge 317 Kolmården 318 V. Vikbolandet 319 ö. Vikbolandet 320 Stegeborg 321 Aspveden 322 Ringarum 223 Gryt 324 Ingatorp 325 Höreda 326 Solberga 327 Bredestad 328 Hullaryd 329 Linderås 330 Visingsö 331 Skärstad 332 Lekeryd 333 Hakarp 334 Tenhult 335 Forserum 336 Månsarp 337 Bankeryd 338 Norra Mo 339 Södra Mo 340 Gnosjö 341 Villstad 342 Burseryd 343 Hylte 344 Unnaryd 345 Reftele 346 Bredaryd 347 Forsheda 348 Bor 349 Rydaholm 350 Klevshult 351 Vrigstad 352 Malmbäck 353 Norra Sandsjö 354 Hjälmseryd 355 Bäckaby 356 Korsberga 357 Nye 358 Alseda 359 Vetlanda lk 360 Björkö 361 Lannaskede 362 Aseda 363 Nottebäck 364 Braås 365 Älghult 366 Hälleberga 367 368 369 370 371

Ekeberga Algutsboda Älmeboda Ljuder ö s t r a Torsås

|

|

13 G G G G G

4 076 1941 2 091 7 075 4 127 3011 5 453 2 346 3 348 2 203 3 454 2 535 3 388 2 605 3 679 2 475 2 233 4 195 2 417 1 996 2 103 4 768 2 723 1 948 2 702 1 383 2 863 3 091 3 710 2 191

16,21 16,72 17,24 17,03 16,65 17,80 17,80 17,79 16,6 16,24 16,65 16,90 16,69 16,58 18,41 17,23 17,22 16,3 16,57 16,75 16,12 15,91 15,91 19,17 15,93 15,92 15,5 16,92 17,07 16,22 16,01 16,01 20,19 16,10 16,09 15,6 16,79 16,89 15,61 15,40 15,40 21,30 15,11 15,10 15,0 17,40 17,50 16,19 15,98 15,98 21,78 16,11 16,10 15,6 15,90 16,19 16,13 15,91 15,91 18,38 15,98 15,97 15,5 16,70 16,81 15,47 15,25 15,25 22,36 14,85 14,84 14,9 63,96 14,62 14,88 15,08 14,98 14,98 16,75 14,44 14,25 14,5 51,36 15,69 15,84 14,95 14,85 14,85 19,37 14,31 14,12 14,4 59,27 15,75 15,84 15,61 15,51 15,51 18,75 15,25 15,06 15,0 57,33 13,94 13,91 14,06 13,95 13,95 15,92 12,89 12,70 13,5 47,16 13,61 13,79 13,41 13,32 13,32 16,71 12,00 11,81 12,8 41,95 13,30 13,37 12,87 12,77 12,77 16,85 11,32 11,13 12,3 41,57 15,05 15,05 14,08 13,99 13,99 20,25 13,03 12,84 13,6 50,16 14,99 15,15 14,41 14,31 14,31 18,31 13,43 13,24 13,8 53,49 14,40 14,57 14,26 14,17 14,17 17,24 13,26 13,07 13,7 71,39 15,95 16,21 16,35 16,25 16,15 17,89 16,52 16,33 15,8 73,30 15,29 15,52 15,97 15,88 15,88 16,86 15,89 15,70 15,4' 72,66 15,34 15,71 16,20 16,11 16,02 17,38 16,26 16,07 15,6' 80,77 15,95 16,30 17,22 17,12 16,24 17,96 17,96 17,77 16,61 84,84 15,40 15,78 16,64 16,55 16,02 17,00 17,00 16,81 16,01 65,58 14,26 14,63 14,93 14,83 14,83 16,17 14,20 14,01 14,3' 78,53 12,25 12,39 13,64 13,48 13,48 13,57 13,42 13,23 13,31 77,48 15,29 15,65 16,60 16,50 16,03 17,36 16,98 16,79 16,0' 80,03 15,10 15,47 16,53 16,44 16,02 16,81 16,81 16,62 15,9' 60,16 15,14 15,31 14,90 14,80 14,80 17,05 14,12 13,93 14,3: 71,77 14,93 15,16 15,61 15,52 15,52 16,42 15,27 15,08 15,0. 49,06 15,50 15,60 14,72 14,63 14,63 19,42 13,93 13,74 14,2( 63,92 14,66 14,85 15,10 15,01 15,01 16,80 14,47 14,28 14,5; 60,58 15,02 15,16 14,95 14,85 14,85 17,14 14,25 14,06 14,4( 59,84 14,56 14,69 14,61 14,51 14,51 16,60 13,73 13,54 14,0' 61,38 13,33 13,48 13,88 13,79 13,79 14,87 12,63 12,44 13,31 64,54 14,60 14,81 15,05 14,95 14,95 16,55 14,36 14,17 14,4! 48,80 13,64 13,86 13,34 13,26 13,26 16,06 11,84 11,65 12,7' 61,48 15,53 15,75 15,39 15,29 15,29 17,81 14,90 14,71 14,81 63,16 15,44 15,65 15,45 15,36 15,36 17,55 14,96 14,77 14,8( 44,91 13,72 13,79 13,74 13,65 13,65 18,07 12,44 12,25 13,1* 50,82 14,36 14,49 13,94 13,84 13,84 17,01 12,71 12,52 13,3' 42,47 14,02 14,06 13,34 13,23 13,23 17,79 11,90 11,71 12,78 54,65 14,25 14,38 14,30 14,21 14,21 16,94 13,23 13,04 13,7; 44,35 14,19 14,26 13,53 13,43 13,43 17,75 12,17 11,98 12,9! 58,73 13,40 13,50 13,90 13,80 13,80 15,32 12,64 12,45 13,32 65,50 13,73 14,00 14,69 14,59 14,59 15,65 13,76 13,57 14,08 55,61 13,45 13,61 13,75 13,66 13,66 15,58 12,43 12,24 13,1' 71,65 14,40 14,62 15,43 15,33 15,33 16,04 14,91 14,72 14,85 48,48 14,00 14,07 13,50 13,50 13,50 17,18 12,26 11,94 12,94 75,80 16,55 16,85 17,03 17,03 16,80 19,00 17,81 17,49 16,48 68,39 16,80 16,86 16,39 16,39 16,39 19,13 16,71 16,39 15,82 65,73 16,25 16,47 16,14 16,14 16,14 19,17 16,31 15,99 15,66 78,27 14,70 14,82 15,70 15,70 15,70 16,32 15,59 15,27 15,16

G G G G G

1610 3 074 3 159 1 842 2 630

76,72 66,49 45,95 56,59 70,41

E E E E E E E E F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F F

5 377 2 665 2 951 3 290 2 325

1 831 3 962 1 360 2 660 2 949 3 206 4 788 1 997 1 988 835 3 078 1 942 3 070 4 733 3 563 2 863

86,90 72,54 60,66 57,33 48,14 51,72 64,80 43,83

14,50 14,70 15,60 15,60 15,60 16,33 15,40 15,08 15,0c 14,60 14,77 15,16 15,16 15,16 17,10 14,72 14,40 14,65 15,40 15,46 14,49 14,49 14,49 20,32 13,71 13,39 13,96 15,30 15,40 14,83 14,83 14,83 18,31 14,19 13,87 14,28 15,55 15,73 15,77 15,77| 15,77 17,66 15,76 15,44 15,26

361 1

5 S

|

|

|

|

372 373 374 375 376

Linneryd Södra Sandsjö Väckelsång Urshult Mell. Kinnevald

G G G G G

2 535 1 764 2 591 2 920 2 232

51,24 59,47 47,58 48,16 47,92

377 378 379 380 381

Bergunda Rottne Lammhult Moheda Vislanda

G G G G G

4 148 3 805 3 228 4 311 3 271

75,16 59,47 67,81 53,49 64,78

382 383 384 385 386

Skatelöv Västra Torsås Virestad Stenbrohult Ryssby

G G G G G

1 683 2 062 2 625 2 848 2 957

56,39 43,71 48,18 63,58 54,73

387 388 389 390 391

Hamneda Berga Annerstad Lidhult Göteryd

G G G G G

2 613 3 456 2 703 2 218 3 462

49,00 58,39 43,31 50,98 54,83

15,62 15,73 14,73 14,73 14,73 19,43 14,09 13,77 14,21 15,20 15,30 14,95 14,95 14,95 17,99 14,40 14,08 14,42 15,36 15,46 14,36 14,36 14,36 19,54 13,54 13,22 13,85 15,00 15,09 14,20 14,20 14,20 18,92 13,27 12,95 13,66 14,61 14,69 13,75 13,75 13,75 17,93 12,63 12,31 13,21 14,56 14,83 15,47 15,47 15,47 16,41 15,27 14,95 14,97 14,32 14,35 14,31 14,31 14,31 16,82 13,53 13,21 13,84 15,47 15,65 15,79 15,79 15,79 18,15 15,79 15,47 15,28 15,25 15,37 14,68 14,68 14,68 18,73 14,00 13,68 14,16 15,28 15,46 15,34 15,34 15,34 17,62 14,90 14,58 14,73 14,10 14,17 14,03 14,03 14,03 16,59 12,95 12,63 13,44 14,70 14,82 13,81 13,81 13,81 19,22 12,71 12,39 13,26 14,40 14,43 13,76 13,76 13,76 17,91 12,66 12,34 13,23 16,50 16,71 15,99 15,99 15,99 19,34 16,09 15,77 15,46 13,49 13,57 13,49 13,49 13,49 15,95 12,30 11,98 12,97 14,89 14,95 13,98 13,98 13,98 18,20 12,96 12,64 13,45 14,90 14,95 14,57 14,57 14,57 17,37 13,79 13,47 14,01 14,31 14,37 13,21 13,21 13,21 17,75 11,84 11,52 12,63 15,90 16,00 14,73 14,73 14,73 19,29 13,96 13,64 14,13 13,57 13,66 13,50 13,50 13,50 15,84 12,23 11,91 12,92

392 393 394 395 396

Uknadalen överum Tjust-Ed Loftahammar Gamleby

H:n H:n H:n H:n H:n

3 459 3 180 3 259 1 320 6 089

50,04 75,92 53,10 45,29 61,62

15,92 15,89 14,63 14,63 14,63 19,93 13,92 13,59 14,09 17,43 17,61 17,12 17,12 17,12 19,49 17,85 17,52 16,51 17,78 17,81 16,08 16,08 16,08 22,62 16,22 15,89 15,53 17,60 17,60 16,12 16,12 16,12 25,56 16,31 15,98 15,59 17,68 17,79 16,27 16,27 16,27 20,76 16,51 16,18 15,71

397 398 399 400 401

Hallingeberg Gladhammar Hjorted Locknevi Södra Vi

H:n H:n H:n H:n H:n

3 166 3 764 2 593 1 953 3 670

64,56 61,68 59,76 41,47 51,58

16,45 16,66 15,98 15,98 15,98 19,52 16,03 15,70 15,42 15,23 15,35 14,81 14,81 14,81 17,70 14,16 13,83 14,25 17,40 17,47 16,26 16,26 16,26 21,19 16,49 16,16 15,70 15,89 15,87 14,36 14,36 14,36 21,95 13,52 13,19 13,83 15,96 15,94 14,68 14,68 14,68 19,69 14,02 13,69 14,16

402 403 404 405 406

Sevede Tuna Misterhult Kristdala Vena

H:n H:n H:n H:n H:n

4 523 1 859 3 629 2 509 2 098

57,35 48,46 57,53 53,63 44,51

15,14 15,09 14,34 14,34 14,34 17,40 13,34 13,01 13,70 15,65 15,63 14,48 14,48 14,48 19,97 13,68 13,35 13,93 16,85 16,81 15,58 15,58 15,58 20,22 15,39 15,06 15,04 17,15 17,09 15,48 15,48 15,48 21,07 15,29 14,96 14,98 16,05 16,03 14,68 14,68 14,68 21,69 13,97 13,64 14,12

407 408 409 410 411

Lönneberga Målilla Mörlunda Fagerhult Högsby

H:n H:n H:n H:s H:s

2017 2 764 3 846 1 789 7 754

83,35 67,07 56,69 55,97 65,89

15,55 15,79 15,99 15,99 15,99 17,01 16,04 15,71 15,43 15,75 15,73 15,46 15,46 15,46 17,97 15,14 14,81 14,89 15,70 15,65 14,73 14,73 14,73 18,53 14,05 13,72 14,18 16,60 16,75 15,63 15,63 15,63 20,32 15,50 15,17 15,10 16,72 16,93 16,21 16,21 16,21 19,22 16,34 16,01 15,61

412 413 414 415 416

Fliseryd Döderhult Ålem Alsterbro Ryssby

H:s H:s H:s H:s H:s

1 934 5 249 4 935 2 769 2 074

63,64 63,64 59,47 58,31 58,93

16,70 16,97 16,18 16,18 16,18 19,78 16,43 16,10 15,66 15,90 16,17 15,57 15,57 15,57 18,45 15,37 15,04 15,02 14,25 14,33 14,15 14,15 14,15 16,43 13,23 12,90 13,62 16,00 16,05 15,23 15,23 15,23 18,85 14,85 14,52 14,69 11,90 12,31 12,51 12,51 12,51 13,58 11,06 10,73 11,99

417 418 419 420 421

Läckeby Dörby Ljungbyholm Södermöre Mortorp

H:s H:s H:s H:s H:s

2 698 3 625 3 732 2 874 2 735

53,55 62,82 59,56 56,59 58,59

14,63 14,74 14,00 14,00 14,00 17,28 13,04 12,71 13,48 16,59 16,74 15,68 15,68 15,68 18,87 15,57 15,24 15,14 16,61 16,64 15,57 15,57 15,57 19,27 15,35 15,02 15,01 16,28 16,40 15,18 15,18 15,18 19,09 14,74 14,41 14,63 15,38 15,45 14,83 14,83 14,83 17,90 14,19 13,86 14,27

422 423 424 425 426

Madesjö Vissefjärda Torsås Söderåkra Ölands-Åkerbo

H:s H:s H:s H:s H:s

5 725 3 692 5 255 3 270 4 169

55,89 59,50 41,67 45,21 36,40

16,75 16,84 16,85 16,84 16,80 16,95 17,40 17,52 16,24 16,29

15,46 15,46 15,46 19,96 15,71 15,71 15,71 19,52 15,08 15,08 15,08 23,36 15,45 15,45 15,45 23,06 14,49 14,49 14,49 23,92

15,24 15,53 14,57 15,12 13,76

14,91 14,94 15,26 15,12 14,24 14,52 14,78 14,87 13,37 13,94

362 1 1

2 537 2 803 4 115 3 821 2 847

37,60 39,88 48,52 73,08 67,21

16,63 16,65 15,15 15,15 15,15 25,46 14,69 14,36 14,60 16,15 16,16 14,20 14,20 14,20 21,39 13,21 12,88 13,60 17,33 17,43 15,55 15,55 15,55 21,98 15,20 14,87 14,92 18,34 18,69 17,72 17,72 17,72 20,78 18,93 18,60 17,16 18,71 19,00 17,48 17,48 17,48 21,23 18,24 17,91 16,75

427 428 429 430 431

Köpingsvik Gärdslösa Torslunda Mörbylånga Ottenby

432 433 434 435 436

Fårösund Lärbro Tingstäde Dalhem Romakloster

2 936 2 340 3 336 2 518 5 382

58,99 44,09 42,43 41,21 53,12

17,07 17,24 15,75 15,75 15,75 21,23 15,86 15,53 15,32 17,41 17,45 15,84 15,84 15,84 25,73 15,78 15,45 15,27 17,20 17,19 15,35 15,35 15,35 25,03 15,02 14,69 14,81 16,63 16,60 14,61 14,61 14,61 23,35 13,89 13,56 14,07 15,96 16,05 14,39 14,39 14,39 19,23 13,52 13,19 13,82

437 438 439 440 441

Stenkumla Klintehamn Ljugarn Stånga Hemse

2 923 4 287 2 227 1 947 3 601

44,81 43,13 39,20 37,06 54,45

17,15 17,22 15,25 15,25 15,25 23,81 14,86 14,53 14,71 18,10 18,09 16,03 16,03 16,03 26,72 16,09 15,76 15,46 16,58 16,65 15,24 15,24 15,24 26,23 14,90 14,57 14,73 16,82 16,80 15,43 15,43 15,43 27,97 15,20 14,87 14,92 17,60 17,69 15,47 15,47 15,47 21,42 15,21 14,88 14,92

2 337 1 603

43,65 17,44 17,52 15,70 15,70 15,70 25,63 15,62 15,29 15,18 35,18 17,33 17,39 16,29 16,29 16,29 32,26 16,61 16,28 15,77

H:s H:s H:s H:s H:s

442 Havdhem 443 Hoburg 444 445 446 447 448

Jämjö Lyckeby Rödeby Fridlevstad Nättraby

K K K K K

9 327 5 614 3 718 5 280 2 621

41,87 60,14 53,06 48,18 65,54

16,44 16,47 14,90 14,90 14,90 22,44 14,27 13,94 14,32 15,90 16,09 15,33 15,33 15,33 18,30 14,94 14,61 14,75 15,00 15,09 14,29 14,29 14,29 17,55 13,34 13,01 13,70 16,42 16,58 15,21 15,21 15,21 21,14 14,79 14,46 14,66 16,35 16,55 15,88 15,88 15,88 18,27 15,75 15,42 15,25

449 450 451 452 453

Hasslö Listerby Kallinge Bräkne-Hoby Hällaryd

K K K K K

1 360 3 410 11 416 3 658 2 907

54,73 52,68 62,54 56,83 51,68

15,25 15,47 14,69 14,69 14,69 18,00 13,89 13,56 14,07 15,70 15,88 14,86 14,86 14,86 18,91 14,18 13,85 14,26 15,44 15,75 15,44 15,44 15,44 18,09 15,14 14,81 14,88 16,82 16,99 15,74 15,74 15,74 19,80 15,49 15,16 15,09 15,78 15,87 14,92 14,92 14,92 19,17 14,18 13,85 14,27

454 455 456 457 458 459

Asarum Kyrkhult Jämshög Mörrum Gammalstorp Mjällby

K K K K K K

8 718 3 658 3 466 4 618 2 677 5 615

77,02 58,57 61,70 68,45 58,75 65,73

16,61 16,92 16,95 16,95 16,80 18,21 17,48 17,15 16,29 15,95 15,98 15,24 15,24 15,24 18,46 14,81 14,48 14,67 15,65 15,90 15,28 15,28 15,28 17,90 14,87 14,54 14,71 15,85 16,12 15,88 15,88 15,88 17,76 15,77 15,44 15,26 14,45 14,58 14,37 14,37 14,37 16,68 13,53 13,20 13,83 14,85 15,06 15,07 15,07 15,07 16,75 14,53 14,20 14,49

460 461 462 463 464

Tommarp Hammenhög Borrby Löderup Glemmingebro

L L L L L

3 568 2 793 3 592 2 842 2 349

67,79 72,00 59,62 60,38 66,63

14,23 14,24 14,96 14,96 14,96 16,30 14,40 14,08 14,42 12,81 12,95 13,99 13,99 13,99 14,16 13,04 12,72 13,51 14,25 14,40 14,47 14,47 14,47 16,68 13,60 13,28 13,89 11,77 11,91 12,84 12,84 12,84 13,60 11,38 11,06 12,29 12,56 12,77 13,82 13,82 13,82 14,45 12,71 12,39 13,27

465 466 467 468 469

Onslunda Smedstorp Kivik Brösarp Degeberga

L L L L L

2 449 2 134 4 602 2 841 3 961

47,64 57,53 57,07 52,44 55,23

13,97 14,02 13,30 13,30 13,30 16,75 11,99 11,67 12,75 13,25 13,13 13,62 13,62 13,62 15,45 12,43 12,11 13,07 13.60 13,63 13,79 13,79 13,79 15,80 12,62 12,30 13,21 14,56 14,66 14,18 14,18 14,18 17,53 13,17 12,85 13,59 15,32 15,55 14,87 14,87 14,87 18,47 14,23 13,91 14,31

470 471 472 473 474

Everöd Tollarp Träne Vä Fjälkinge

L L L L L

2 033 4 057 1 866 4 054 5 303

64,68 61,20 48,02 62,34 67,69

15,03 15,35 15,37 15,37 15,37 17,58 15,03 14,71 14,82 15,20 15,48 15,11 15,11 15,11 17,70 14,60 14,28 14,55 14,98 15,28 14,73 14,73 14,73 20,10 14,05 13,73 14,19 13,87 14,17 14,37 14,37 14,37 16,06 13,49 13,17 13,82 14,65 14,79 15,21 15,21 15,21 16,78 14,80 14,48 14,67

Nosaby Ivetofta Näsum Ö p p m a n n a och Vånga 479 Hjärsås

L L L

4 004 2 555 1 955

70,25 15,00 15,37 15,61 15,61 15,61 17,04 15,38 15,06 15,03 62,68 14,08 14,39 14,56 14,56 14,56 16,30 13,72 13,40 13,98 60,40 13,84 14,05 14,22 14,22 14,22 16,02 13,21 12,89 13,63

L L

2 680 2 646

60,28 13,79 14,05 14,24 14,24 14,24 16,08 13,24 12,92 13,64 69,63 14,75 14,94 15,40 15,40 15,40 16,80 15,09 14,77 14,86

475 476 477 478

363 1 1

(i

|

480 481 482 483 484

Knislinge Araslöv Broby dlimåkra örkened

L L L L L

3 563 3 770 3 654 2 761 3 897

78,83 78,63 80,01 70,79 66,93

15,05 15,22 16,10 16,10 16,01 16,64 16,21 15,89 15,53 14,80 15,00 15,92 15,92 15,92 16,26 15,80 15,48 15,29 14,52 14,72 15,58 15,58 15,58 15,91 15,64 15,32 15,19 14,25 14,58 15,25 15,25 15,25 16,28 14,78 14,46 14,67 12,85 13,12 14,00 14,00 14,00 14,65 12,91 12,59 13,41

485 486 487 488 489

Loshult Hästveda Vittsjö Bjärnum Stoby

L L L L L

1 644 2 808 3 906 4 526 3 129

55,01 52,50 63,24 65,14 59,90

14,40 14,53 14,25 14,25 14,25 17,11 13,26 12,94 13,66 15,68 15,83 14,87 14,87 14,87 19,19 14,26 13,94 14,33 13,76 13,99 14,37 14,37 14,37 15,87 13,46 13,14 13,80 14,65 14,83 14,99 14,99 14,99 16,73 14,40 14,08 14,42 14,31 14,35 14,37 14,37 14,37 16,40 13,43 13,11 13,77

490 491 492 493 494

Vinslöv Sösdala Tyringe Riseberga Skånes-Fagerh.

L L L L L

2 595 4 597 7 703 5 067 1 853

48,98 64,44 64,02 76,04 60,54

13,24 13,30 13,10 13,10 13,10 15,94 11,68 11,36 12,52 13,69 13,92 14,34 14,34 14,34 15,52 13,33 13,01 13,71 13,45 13,68 14,11 14,11 14,11 15,28 13,09 12,77 13,54 12,48 12,75 13,51 13,51 13,51 13,81 13,14 12,82 13,22 12,65 12,90 13,48 13,48 13,48 14,51 12,09 11,77 12,82

495 496 497 498 499

örkelljunga Munka-Ljungby östra Ljungby Kvidinge Ausås

L L L L L

6 644 3 136 2 500 2 201 2 677

67,61 55,93 66,13 79,21 82,11

14,99 15,07 15,32 15,32 15,32 16,88 14,87 14,55 14,72 13,86 13,99 14,06 14,06 14,06 16,65 13,07 12,75 13,53 13,51 13,76 14,32 14,32 14,32 15,36 13,40 13,08 13,76 12,05 12,25 12,85 12,85 12,85 13,06 12,72 12,40 12,47 12,05 12,39 12,95 12,95 12,95 13,29 13,02 12,70 12,70

500 501 502 503

Barkåkra Hjärnarp Förslövsholm Västra Bjäre

L L L L

3 096 2 299 3 407 3 716

74,30 60,86 62,34 63,36

14,95 15,26 15,90 15,90 15,90 16,94 15,87 15,55 15,33 12,55 12,78 13,35 13,35 13,35 14,50 12,11 11,79 12,84 12,66 12,89 13,54 13,54 13,54 14,62 12,37 12,05 13,03 13,90 14,05 14,29 14,29 14,29 15,47 13,16 12,84 13,59

504 505 506 507 508

Brunnby Väsby Jonstorp Kattarp ödåkra

M M M M M

2 398 4 237 2 265 2 537 4 284

69,95 70,93 72,58 97,22 86,92

12,75 12,96 14,10 13,90 13,90 13,82 12,79 12,79 13,52 14,53 14,90 15,39 15,23 15,23 15,94 14,77 14,77 14,86 12,99 13,31 14,51 14,24 14,24 14,20 13,41 13,41 13,95 14,56 15,21 15,98 15,71 15,71 15,74 15,74 15,74 15,45 15,31 15,84 16,61 16,45 16,02 16,75 16,75 16,75 16,05

509 510 511 512 513

Mörarp Billesholm Kågeröd Ekeby Vallåkra

M M M M M

3 822 3 297 2 332 3 011 3 610

14,74 15,09 16,24 16,08 16,03 16,33 16,16 16,16 15,70 14,29 14,70 15,60 15,44 15,44 16,01 15,10 15,10 15,06 14,00 14,31 14,90 14,73 14,73 15,74 14,02 14,02 14,36 13,61 14,01 15,32 15,05 15,05 15,05 14,85 14,85 14,90 14,31 14,57 15,23 15,07 15,07 15,78 14,52 14,52 14,69

514 515 516 517 518

Härslöv Rönneberga Svalöv Teckomatorp Marieholm

M M M M M

3 017 3 544 2 864 2 516 3 163

78,69 72,94 66,29 78,24 70,05 B £88 96,01 82,95 97,28 82,69 83,47

519 520 521 522 523

Röstånga Fosarp Harrie Dösjebro Löddeköpinge

M M M M M

2 805 2 940 2 312 3 173 1 960

63,02 74,88 111,94 71,29 84,84

13,83 14,25 14,65 14,48 14,48 15,59 13,48 13,48 14,00 12,71 13,12 14,32 14,05 14,05 13,89 13,37 13,37 13,89 11,15 11,80 12,12 11,85 11,85 11,91 11,91 11,91 11,91 13,88 14,19 15,04 14,88 14,88 15,23 14,19 14,19 14,48 13,69 14,20 15,05 14,78 14,78 14,74 14,74 14,74 14,74

524 525 526 527 528

Torn Södra Sandby Dalby Genarp Veberöd

M M M M M

2 442 3 139 3 368 2 180 1 934

87,28 81,69 97,76 73,66 77,42

13,45 13,76 14,74 14,47 14,47 14,33 14,33 14,33 14,33 13,46 13,89 14,91 14,64 14,64 14,58 14,58 14,58 14,58 13,79 14,38 14,94 14,67 14,67 14,55 14,55 14,55 14,55 13,77 14,23 15,22 15,06 15,06 15,12 14,37 14,37 14,60 14,40 14,70 15,77 15,61 15,61 15,43 15,11 15,11 15,07

529 530 531 532 533

Eara Staffanstorp Eurlöv Eunkeflo Vellinge

M M M M M

2 358 5 977 6 674 3717 3 362

81,17 89,36 117,99 81,71 95,41

14,99 15,41 16,38 16,22 15,98 16,23 16,23 16,23 15,74 14,27 14,58 15,60 15,33 15,33 15,15 15,15 15,15 15,09 13,37 14,04 14,49 14,22 14,22 14,11 14,11 14,11 14,11 13,33 13,76 14,89 14,62 14,62 14,51 14,51 14,51 14,51 14,02 14,60 15,45 15,18 15,18 14,98 14,98 14,98 14,98

13,15 13,66 14,35 14,08 14,08 14,04 14,04 13,11 13,61 14,54 14,27 14,27 14,06 14,06 14,49 15,00 15,99 15,72 15,72 15,77 15,77 12,30 12,78 13,61 13,34 13,34 13,27 13,27 13,18 13,61 14,77 14,50 14,50 14,40 14,40

14,04 14,04 14,06 14,06 15,77 15,46 13,27 13,27 14,40 14,40

364 10

534 Rang 535 Skegrie 536 Månstorp 537 Oxie 538 Alstad

1909 2 285 2 437 1 735 1 874

98,28 83,21 78,18 91,51 80,45

13,17 13,76 14,33 14,06 14,06 13,79 13,79 13,79 13,13 13,59 14,65 14,38 14,38 14,24 14,24 14,24 13,49 13,76 14,96 14,69 14,69 14,63 14,43 14,43 14,33 14,78 15,78 15,51 15,51 15,46 15,46 15,46 12,63 13,07 13,95 13,68 13,68 13,58 13,58 13,58

539 Gislöv 540 Klagstorp 541 Anderslöv 542 Vemmenhög 543 Rydsgård

2 018 4 470 3 973 3 157 3 473

89,32 88,30 77,72 78,06 69,69

13,41 13,80 14,81 14,54 14,54 14,47 14,47 14,47 14,07 14,54 15,41 15,14 15,14 15,10 15,10 15,10 13,84 14,15 15,36 15,09 15,09 14,84 14,57 14,57 12,02 12,34 13,17 12,90 12,90 12,78 12,61 12,61 13,98 14,17 15,02 14,85 14,85 15,34 14,09 14,09

544 Ljunits 545 Herrestad 546 Blentarp 547 Östra Färs 548 Vollsjö 549 Bjärsjölagård 550 Långaröd 551 Östra Frosta 552 Löberöd 553 Skarhult

2 704 4 703 1894 4 385 3 469

69,73 87,10 72,72 55,51 56,89

13,04 13,23 14,64 14,47 14,47 14,67 13,51 13,51 11,79 12,22 12,89 12,62 12,62 12,55 12,55 12,55 12,56 12,95 14,16 13,89 13,89 13,68 12,95 12,95 13,90 14,22 14,25 14,08 14,08 16,18 12,96 12,96 12,64 12,89 13,43 13,26 13,26 14,49 11,94 11,94

3 948 1936 4 813 3 188 2 503

61,72 48,98 53,91 68,49 78,87

13,25 13,68 14,25 14,07 14,07 15,27 13,08 13,08 12,80 12,93 12,93 12,76 12,76 14,90 11,31 11,31 12,85 13,17 13,49 13,32 13,32 15,06 12,00 12,00 13,48 13,70 14,73 14,56 14,56 15,06 13,74 13,74 12,99 13,25 14,51 14,24 14,24 14,00 13,88 13,88

2 544 2 538

556 Hishult 557 Våxtorp 558 Karup 559 Ränneslöv 560 Knäred

1 588 2 348 2 724 3 044 2 156

76,00 12,20 12,50 13,52 13,25 13,25 13,03 12,66 12,66 59,72 12,24 12,55 13,39 13,22 13,22 13,79 11,73 11,73 45,77 13,60 13,65 13,24 13,22 13,22 16,83 12,05 11,71 49,74 13,00 12,90 12,99 12,98 12,98 15,37 11,69 11,35 59,56 13,31 13,24 13,94 13,92 13,92 15,46 12,92 12,58 56,99 13,40 13,25 13,73 13,71 13,71 15,50 12,64 12,30 54,89 13,95 13,96 13,88 13,85 13,85 16,22 12,88 12,54

561 Laholms Ik. 562 Veinge 563 Eldsberga 564 Simlångsdalen 565 Söndrum

1856 3 171 2 545 4 379 3,540

69,47 59,56 65,72 61,86 86,10

13,09 13,06 14,16 14,14 14,14 14,39 13,19 12,85 13,14 13,22 13,73 13,71 13,71 15,06 12,62 12,28 12,71 12,61 13,65 13,62 13,62 14,05 12,50 12,16 14,50 14,56 14,54 14,53 14,53 16,24 13,80 13,46 14,06 14,33 15,16 15,13 15,13 15,27 15,19 14,85

566 Harplinge 567 Getinge 568 Kvibille 569 Enslöv 570 Torup

2 769 2 148 2 343 2 297 4 139

64,68 75,44 64,48 64,96 67,93

15,86 16,00 15,94 15,92 15,92 18,46 15,96 15,62 15,49 15,64 16,48 16,47 16,01 17,60 16,85 16,51 14,10 14,23 14,60 14,57 14,57 15,91 13,88 13,54 13,46 13,49 14,23 14,21 14,21 15,16 13,33 12,99 14,28 14,30 15,03 15,01 15,01 16,22 14,57 14,23

571 Arstad 572 Morup 573 Vinberg 574 Vessigebro 575 Ätran

3 963 3 970 2 856 3 387 2 212

61,62 60,96 63,70 62,30 57,67

14,37 14,50 14,63 14,61 14,61 16,46 13,94 13,60 13,65 13,74 14,10 14,08 14,08 15,58 13,18 12,84 13,96 13,94 14,50 14,48 14,48 15,89 13,76 13,42 15,30 15,43 15,22 15,20 15,20 17,46 14,81 14,47 13,77 13,72 13,89 13,88 13,88 15,72 12,89 12,55

576 Ullared 577 Himledalen 578 Tvååker 579 Träslöv 580 Lindberga

1 887 3 067 4 045 1 819 3 090

51,30 52,02 60,92 66,31 52,06

14,91 14,82 14,32 14,30 14,30 17,88 13,48 13,14 14,13 14,17 13,78 13,77 13,77 16,65 12,79 12,45 15,58 15,73 15,30 15,28 15,28 17,91 14,95 14,61 13,91 13,93 14,58 14,56 14,56 15,59 13,85 13,51 14,67 14,61 14,07 14,06 14,06 17,19 13,14 12,80

581 Veddige 582 Värö 583 Löftadalen 584 F j ä r å s 585 Onsala

3 078 2 543 2 933 3 311 1 705

60,40 54,89 54,63 53,87 91,93

14,37 14,46 14,39 14,37 14,37 16,07 13,48 13,14 14,53 14,59 14,21 14,19 14,19 16,94 13,37 13,03 14,65 14,70 14,24 14,23 14,23 16,88 13,30 12,96 14,55 14,52 14,25 14,23 14,23 17,19 13,40 13,06 13,80 14,08 14,51 14,48 14,48 14,62 14,54 14,20

586 Särö 587 Tölö 588 Lindome

3 237 2 351 3 154

80,15 13,40 13,56 14,23 14,20 14,20 14,40 14,32 13,98 63,52 14,25 14,29 14,71 14,69 14,69 16,28 14,05 13,71 71,49 14,05 14,17 15,07 15,05 15,05 15,70 14,57 14,23

554 Snogeröd 555 Norra Frosta

M M

1 1

|

|

|

|

589 590 591 592 593

Landvetter Partille Råda Kållered Askim

O 0 O 0 0

3 373 17 358 4 952 1 820 4 258

594 595 596 597 598

Styrsö öckerö Torslanda Tuve Säve

0 0 0 0 0

2 736 7 110 2 416 2 961 2 646

599 600 601 602 603

Hermansby Ytterby Romelanda Kode Stenungsund

0 0 0 0 0

2 082 2 439 2 279 3 115 5 571

604 605 606 607 608

Inlands Torpe Ljungskile Forshälla Tjörn Morlanda

0 0 0 0 0

3 439 3 042 1 646 8 279 3 124

609 610 611 612 613

Östra Orust Skaftö Skredsvik Lane-Ryr Smögen

0 0 0 0 0

6 155 2 782 3 930 1008 1 681

614 615 616 617 618

Södra Sotenäs Tossene Stångenäs Munkedal Svarteborg

0 0 0 0 0

5 107 3 493 4 333 4 680 2 963

619 620 621 622 623 624

Sörbygden Bullaren Kville Tanum Tjärnö Vette

0 0 0 0 0 0

2 414 2 235 4 536 5 376 1 359 4 883

625 626 627 628 029

Tössbo Lelång Steneby Dals-Ed Bäckefors

P p p p p

4 844 3 528 4 977 5 251 1 538

14,29 14,25 14,64 14,59 14,59 14,96 13,67 13,40 13,95 15,85 16,41 16,62 16,57 16,30 16,88 16,88 16,61 15,97 15,45 15,99 16,24 16,19 15,99 16,31 16,31 16,04 15,62 12,95 13,49 13,69 13,61 13,61 13,65 13,65 13,38 13,38 13,95 14,45 14,61 14,53 14,53 14,56 14,56 14,29 14,29 78,47 14,95 15,15 16,08 16,03 16,01 16,30 16,09 15,82 15,49 73,58 14,95 15,20 15,56 15,51 15,51 16,04 15,21 14,94 14,97 76,80 14,95 15,12 15,79 15,73 15,73 15,96 15,55 15,28 15,17 100,50 15,45 15,91 16,31 16,26 15,99 16,42 16,42 16,15 15,69 93,71 13,95 14,33 15,00 14,92 14,92 14,88 14,88 14,61 14,61 50,68 15,87 15,96 14,79 14,74 14,74 18,91 14,08 13,81 14,23 71,71 14,26 14,52 15,09 15,04 15,04 15,47 14,46 14,19 14,48 56,21 13,11 13,23 13,34 13,29 13,29 14,67 12,01 11,74 12,76 53,63 13,49 13,61 13,47 13,42 13,42 15,31 12,15 11,88 12,87 84,64 15,98 16,29 16,54 16,49 16,17 16,71 16,71 16,44 15,87 59,84 13,37 13,65 14,00 13,95 13,95 15,35 12,92 12,65 13,43 71,45 15,34 15,64 15,75 15,71 15,71 16,53 15,38 15,11 15,06 55,41 13,52 13,77 13,61 13,56 13,56 15,19 12,28 12,01 12,97 53,16 14,58 14,69 14,09 14,04 14,04 16,81 13,09 12,82 13,56 50,52 14,68 14,81 14,07 14,01 14,01 17,32 13,05 12,78 13,52 44,87 16,11 16,18 14,78 14,72 14,72 20,65 14,10 13,83 14,24 41,25 15,48 15,56 14,21 14,16 14,16 20,33 13,26 12,99 13,67 59,96 14,97 14,87 14,52 14,47 14,47 16,29 13,64 13,37 13,94 43,77 13,85 13,90 13,02 12,97 12,97 16,50 11,62 11,35 12,46 71,07 15,10 15,39 15,74 15,69 15,69 16,70 15,48 15,21 15,12 62,60 16,09 16,39 15,90 15,85 15,85 18,55 15,76 15,49 15,30 56,97 14,75 14,96 14,71 14,66 14,66 17,25 13,94 13,67 14,13 55,77 14,95 15,19 14,78 14,73 14,73 17,68 14,06 13,79 14,22 71,93 16,26 16,67 16,65 16,60 16,60 18,33 17,06 16,79 16,08 60,36 15,94 16,13 15,36 15,32 15,32 18,00 14,99 14,72 14,83 34,70 15,29 15,37 14,24 14,19 14,19 23,32 13,36 13,09 13,74 47,88 15,90 15,95 14,60 14,54 14,54 19,26 13,83 13,56 14,06 52,26 15,38 15,60 14,79 14,74 14,74 18,45 14,04 13,77 14,20 53,85 15,20 15,38 14,78 14,73 14,73 18,08 14,05 13,78 14,21 53,67 15,60 15,70 15,22 15,17 15,17 19,07 14,68 14,41 14,63 54,11 15,91 16,13 15,49 15,44 15,44 19,54 15,07 14,80 14,87 59,80 15,04 15,11 15,19 14,99 14,99 17,49 14,63 14,56 14,71 64,92 14,52 14,76 15,32 15,11 15,11 16,66 14,67 14,60 14,74 73,88 15,04 15,30 16,06 15,86 15,86 16,64 15,83 15,76 15,46 53,59 17,96 18,15 16,59 16,39 16,39 22,03 16,79 16,72 16,03 65,60 18,85 19,20 18,08 17,88 17,88 22,17 19,29 19,22 17,53

630 631 632 633 634

Högsäter Färgelanda ödeborg Kroppefjäll Skållerud

p p p p p

3 088 2 484 1 771 2 584 2 498

38,44 59,15 61,22 49,02 74,08

15,46 15,52 14,24 14,03 14,03 20,90 13,23 13,16 13,76 17,45 17,58 16,72 16,52 16,52 20,87 17,03 16,96 16,18 15,62 15,94 15,69 15,48 15,48 18,18 15,35 15,28 15,17 15,54 15,68 14,73 14,56 14,56 18,89 13,95 13,88 14,26 17,40 17,85 17,83 17,63 17,63 19,86 18,85 18,78 17,26

635 636 637 638 639

Bolstad Brålanda Frändefors Västra T u n h e m Södra Väne

p p p p p

2 321 3 704 2 859 5 536 4 051

42,13 51,26 50,10 89,92 57,89

16,16 16,29 14,95 14,74 14,74 21,33 14,14 14,07 14,39 15,53 15,75 15,01 14,80 14,80 18,68 14,17 14,10 14,41 14,80 14,87 14,46 14,25 14,25 17,71 13,38 13,31 13,87 16,00 16,40 17,10 16,90 16,33 17,61 17,61 17,54 16,53 14,41 14,51 14,48 14,28 14,28 16,32 13,50 13,43 13,95

640 641 642 643 644

Bjärke Flundre Lödöse Skepplanda Starrkärr

p p p p p

5 050 3 782 2 283 1 947 5 610

47,82 64,94 54,33 52,92 83,35

15,12 15,20 14,35 14,14 14,14 18,20 13,35 13,28 13,84 14,88 15,04 15,44 15,24 15,24 16,96 14,92 14,85 14,90 15,21 15,34 14,90 14,70 14,70 18,06 14,24 14,17 14,45 15,68 15,82 15,12 14,92 14,92 18,83 14,54 14,47 14,65 14,97 15,32 16,26 16,06 16,03 16,27 16,27 16,20 15,72

68,81 97,28 99,86 112,50 116,13

366 1

645 646 647 648 649

Nödinge Angered Stora Lundby Lerum Skallsjö

P P P P P

5 955 2 327 4 150 7 834 3 205

124,70 87,32 63,78 95,71 76,02

13,70 14,35 16,36 14,95 16,75

650 651 652 653 654

Hemsjö Vårgårda Gäsene Hökerum Toarp

P P P P P

1 940 7 886 5 280 3 077 6 146

61,90 55,37 53,16 48,56 74,48

13,58 13,71 14,12 13,91 13,91 14,94 12,95 12,88 13,56 14,50 14,67 14,44 14,23 14,23 16,67 13,43 13,36 13,90 14,44 14,45 14,27 14,06 14,06 16,72 13,17 13,10 13,71 14,69 14,78 14,28 14,07 14,07 17,86 13,25 13,18 13,77 14,13 14,49 15,62 15,41 15,41 15,89 15,17 15,10 15,06

655 656 657 658 659

Brämhult Fristad Sandhult Bollebygd Björketorp

P P P P P

2 243 5 186 5 976 4 746 2 535

93,99 70,99 70,07 67,79 71,21

14,40 14,63 15,70 15,37 15,37 15,47 15,47 15,40 15,24 14,57 14,77 15,45 15,25 15,25 16,10 14,98 14,91 14,94 14,53 14,73 15,34 15,13 15,13 15,93 14,71 14,64 14,77 14,69 14,81 15,33 15,14 15,14 16,17 14,64 14,57 14,72 15,35 15,51 15,87 15,67 15,67 16,60 15,45 15,38 15,23

660 661 662 663 664

Sätila Viskafors Fritsla Örby Västra Mark

P P P P P

3 283 5 435 2 926 2 877 3 371

48,58 81,57 76,86 79,55 50,62

15,47 15,57 14,81 14,60 14,60 19,08 14,00 13,93 14,29 15,13 15,46 16,56 16,37 16,00 16,66 16,66 16,59 15,96 14,67 15,06 16,18 15,98 15,98 16,43 16,03 15,96 15,58 14,35 14,60 16,07 15,74 15,74 15,86 15,81 15,74 15,44 14,55 14,68 14,28 14,08 14,08 17,42 13,28 13,21 13,79

665 666 667 668 669

Horred Kungsäter Svansjö Högvad Kindaholm

P P P P P

2 406 1 794 2 434 2 354 2 497

59,03 43,21 47,86 61,80 59,29

14,03 14,11 14,42 14,21 14,21 16,03 13,44 13,37 13,91 12,33 12,44 12,21 12,00 12,00 14,53 10,67 10,60 11,75 14,51 14,61 14,05 13,84 13,84 17,52 12,95 12,88 13,55 14,18 14,24 14,60 14,40 14,40 15,98 13,74 13,67 14,12 13,25 13,32 13,86 13,65 13,65 14,97 12,69 12,62 13,36

670 671 672 673 674

Axelfors Lysjö Länghem Limmared Tranemo

P P P P P

1 671 2 444 2 310 1 529 4 896

65,54 65,08 66,43 84,68 76,04

13,84 14,06 14,79 14,59 14,59 15,70 13,97 13,90 14,27 14,50 14,69 15,14 14,93 14,93 16,41 14,50 14,43 14,63 14,95 15,15 15,55 15,35 15,35 16,96 15,12 15,05 15,03 15,40 15,76 16,73 16,53 16,01 16,99 16,99 16,92 16,15 15,41 15,64 16,61 16,41 16,02 17,38 16,82 16,75 16,05

675 Dalstorp 676 Åsunden 677 Redväg

P P P

2 869 4 779 6 769

72,36 14,75 14,95 15,83 15,66 15,66 16,61 15,61 15,54 15,32 66,15 13,88 14,01 14,91 14,71 14,71 15,83 14,15 14,08 14,40 58,85 14,72 14,79 14,86 14,65 14,65 16,97 14,10 14,03 14,36

678 679 680 681 682

Tun Grästorp Essunga Vedum Larv

R R R R R

1 729 5 820 6 298 2 570 2 476

82,09 59,72 54,89 52,62 54,89

11,94 12,23 12,89 12,89 12,89 13,05 12,88 12,60 12,60 14,87 14,90 14,80 14,80 14,80 17,38 14,07 13,79 14,25 13,56 13,66 13,54 13,54 13,54 15,77 12,21 11,93 13,00 13,06 13,11 13,10 13,10 13,10 15,34 11,63 11,35 12,57 12,92 13,06 13,23 13,23 13,23 15,23 11,84 11,56 12,72

683 684 685 686 687

Ryda Levene Järpås Örslösa Norra Kålland

R R R R R

3 687 2 463 1 683 2 213 3 643

52,32 56,07 63,04 53,89 52,18

13,03 13,09 13,06 13,06 13,06 15,31 11,57 11,29 12,52 13,45 13,60 13,68 13,68 13,68 15,82 12,41 12,13 13,13 11,99 12,13 13,10 13,10 13,10 13,61 11,61 11,33 12,56 14,11 14,19 13,94 13,94 13,94 16,85 12,80 12,52 13,41 15,17 15,18 14,37 14,37 14,37 18,23 13,45 13,17 13,84

688 689 690 691 692

Kållands-Råda Vinninga Husaby Kinnekulle Valle

R R R R R

1 804 2 939 3 682 3 590 3 728

62,76 57,57 54,87 98,88 65,00

13,65 13,96 14,28 14,28 14,28 15,79 13,29 13,01 13,74 14,30 14,38 14,30 14,30 14,30 16,81 13,32 13,04 13,76 15,53 15,74 15,02 15,02 15,02 18,98 14,41 14,13 14,46 14,32 14,63 15,09 15,09 15,09 15,35 15,18 14,90 14,90 14,01 14,25 14,76 14,76 14,76 16,35 14,05 13,77 14,23

693 694 695 696 697

Ardala Saleby Kvänum Vilske Frökind

R R R R R

2 901 1609 4 295 5 156 1963

60,42 57,69 65,14 63,48 58,95

14,25 14,44 14,42 14,42 14,42 16,42 13,45 13,17 13,85 12,75 12,78 13,26 13,26 13,26 14,68 11,80 11,52 12,70 14,48 14,57 14,85 14,85 14,85 16,41 14,12 13,84 14,28 15,09 15,25 15,11 15,11 15,11 17,23 14,54 14,26 14,54 14,36 14,32 14,46 14,46 14,46 16,85 13,56 13,28| 13,92

14,27 14,70 14,37 14,37 14,51 14,51 14,44 14,72 15,96 15,63 15,63 15,69 15,69 15,62 16,57 16,11 15,91 15,91 18,45 15,96 15,89 15,41 16,22 16,03 16,00 16,11 16,11 16,04 17,17 17,54 17,34 17,09 18,95 18,31 18,24

14,44 15,37 15,53 15,62 16,94

367 2

s

f.

ii

698 699 700 701 702

Vartofta Mullsjö Habo Fågelås Hökensås

R R R R R

3 328 3 858 4 609 2 105 2 932

78,49 75,52 68,43 58,23 58,19

12,61 12,79 13,83 13,83 13,83 14,01 13,67 13,39 13,56 14,74 15,02 15,86 15,86 15,86 16,45 15,63 15,35 15,21 15,04 15,12 15,42 15,42 15,42 16,92 15,02 14,74 14,84 11,42 11,45 12,36 12,36 12,36 12,95 10,61 10,33 11,79 12,44 12,51 13,12 13,12 13,12 14,32 11,60 11,32 12,55

703 704 705 706 707

Fröjered Dimbo Stenstorp Gudhem Skultorp

R R R R R

2 046 2 720 3 701 2 620 3 104

54,51 60,62 59,76 53,41 64,18

14,93 15,00 14,37 14,37 14,37 17,58 13,39 13,11 13,81 13,69 13,85 14,07 14,07 14,07 15,71 12,94 12,66 13,50 15,56 15,58 15,04 15,04 15,04 17,77 14,36 14,08 14,43 14,04 14,13 13,92 13,92 13,92 16,75 12,67 12,39 13,31 15,38 15,40 15,17 15,17 15,17 17,15 14,57 14,29 14,56

708 709 710 711 712

Värsås Binneberg Timmersdala Tidan Moholm

R R R R R

3 284 2 978 2 177 2 185 3 698

55,63 52,20 60,96 67,87 54,41

14,15 14,26 14,04 14,04 14,04 16,54 12,85 12,57 13,44 15,56 15,56 14,51 14,51 14,51 18,39 13,56 13,28 13,92 14,68 14,86 14,64 14,64 14,64 16,70 13,74 13,46 14,03 14,36 14,26 15,09 15,09 15,09 16,27 14,39 14,11 14,45 16,03 16,14 15,07 15,07 15,07 19,15 14,45 14,17 14,48

713 714 715 716 717

Mölltorp Karlsborg Undenäs Ul ler v ad

Lugnas

R R R R R

3 758 4 172 3 304 2 636 1 728

56,01 97,42 63,82 54,01 58,67

15,45 15,50 14,84 14,84 14,84 18,21 14,07 13,79 14,25 15,90 16,33 16,77 16,77 16,24 17,40 17,23 16,95 16,17 15,96 16,17 15,81 15,81 15,81 18,54 15,63 15,35 15,21 14,27 14,35 13,95 13,95 13,95 16,74 12,75 12,47 13,37 13,32 13,38 13,68 13,68 13,68 15,37 12,43 12,15 13,15

718 719 720 721 722

Hasslerör Lyrestad Amnehärad Hova Tiveden

R R R R R

2 201 1 991 3 283 4 399 2 435

57,53 53,57 80,61 58,77 69,15

13,75 13,75 13,87 13,87 13,87 15,83 12,61 12,33 13,28 16,40 16,53 15,35 15,35 15,35 20,04 14,89 14,61 14,77 16,00 16,36 16,85 16,85 16,26 17,51 17,34 17,06 16,23 16,20 16,22 15,45 15,45 15,45 18,92 15,05 14,77 14,86 16,70 16,66 16,52 16,52 16,52 18,87 16,81 16,53 15,92

723 724 725 726 727

Visnum Vase ö s t r a Fågelvik Ullvättern Kroppa

S S S S S

5 724 3 712 2 371 2 216 2 508

76,30 47,48 65,10 70,47 87,14

16,00 16,52 17,15 17,00 16,43 18,28 17,70 17,57 16,54 17,10 17,26 15,98 15,83 15,83 22,74 15,85 15,72 15,43 15,47 15,83 15,78 15,62 15,62 17,67 15,46 15,33 15,20 16,62 16,86 16,77 16,62 16,62 18,58 17,06 16,93 16,16 16,85 17,36 17,74 17,59 17,27 18,64 18,64 18,51 17,11

728 729 730 731 732

Värmlandsberg Rämmen Finnskoga-Dalby Norra Ny Ekshärad

5 175 3 248 6 389 2 482 5 585

76,46 79,95 90,08 76,02 68,17

15,21 15,59 16,41 16,26 16,00 17,01 16,52 16,39 15,83 17,00 17,30 17,88 17,73 17,22 18,96 18,95 18,82 17,29 16,18 16,61 16,93 16,78 16,56 17,43 17,43 17,30 16,38 15,80 16,15 16,77 16,62 16,08 17,74 17,14 17,01 16,21 17,00 17,11 17,03 16,88 16,88 19,65 17,60 17,47 16,48

733 734 735 736 737

Gustav Adolf Norra Råda Nyed Ullerud Stora Kil

1 225 5 640 5 750 5 317 4 774

78,31 89,44 64,18 70,69 69,25

16,25 16,69 17,31 17,16 16,60 18,23 17,96 17,83 16,70 16,43 16,80 17,18 17,03 16,72 17,77 17,77 17,64 16,59 16,27 16,67 16,38 16,23 16,23 19,02 16,41 16,28 15,77 18,11 18,62 17,97 17,82 17,82 20,84 19,09 18,96 17,37 16,80 16,86 16,77 16,62 16,62 18,84 17,09 16,96 16,18

738 739 740 741 742

Grava Frykerud Nor Ed Värmlandsnäs

15,80 16,20 15,94 15,79 15,79 18,30 15,73 15,60 15,36 16,70 16,77 16,04 15,89 15,89 25,15 16,02 15,89 15,54 16,93 17,51 17,86 17,71 17,42 18,89 18,89 18,76 17,25 17,00 17,58 17,83 17,68 17,55 19,03 19,03 18,90 17,34 15,52 15,78 15,11 14,95 14,95 18,98 14,48 14,35 14,59

Gillberga Svanskog Stavnäs Glava Sillerud

2 938 1 864 5 940 3 221 3 216 2 640 2 835 2 943 1 986 1 776

63,54 42,29 83,23 86,36 52,74

743 744 745 746 747

55,87 71,77 57,09 65,20 67,81

15,20 15,31 15,02 14,87 14,87 18,05 14,35 14,22 14,50 15,05 15,38 15,86 15,71 15,71 16,77 15,64 15,51 15,30 15,87 16,10 15,71 15,56 15,56 19,29 15,42 15,29 15,17 15,60 15,96 16,09 15,93 15,93 18,34 16,02 15,89 15,53 14,25 14,38 15,52 15,37 15,37 17,01 15,30 15,17 15,10

748 749 750 751 752

Holmedal Töcksmark Järnskog

s s s s s s s s s s s s s s s s s s s s s s s s s

3 971 2 691 2 796 1 964 6 209

53,81 51,84 61,04 59,50 69,75

15,14 15,35 15,09 14,93 14,93 18,92 14,62 14,49 14,67 16,53 16,70 15,70 15,55 15,55 20,55 15,35 15,22 15,13 16,42 16,81 16,29 16,14 16,14 19,53 16,27 16,14 15,69 13,96 14,07 14,54 14,38 14,38 16,29 13,60 13,47 13,99 17,26 17,45 17,33 17,18 17,18 19,86 18,06 17,03 16,76

Kola Eda

368 1

753 754 755 756 757 758 759 760 761 762 763 764 765 766 767

2 Gunnarskog Älgå Brunskog Gräsmark Lysvik Fryksände Östmark Vitsand Mosjö Tysslinge Axberg Glanshammar Asker Stora Mellösa Ekeby o. Gällersta Sköllersta Lerbäck Hammar Viby Kumla ländsk. Lekeberg Svarta Grythyttan

768 769 770 771 772 773 774 775 776 Noraskog 777 Linde 778 Fellingsbro 779 Ramsberg 780 Kung Karl 781 Medåker 782 Kolsva 783 Skinnskatteberg 784 Munktorp 785 Kolbäck 786 S u r a h a m m a r 787 Västerfärnebo 788 Skultuna 789 Dingtuna 790 Kungsåra 791 Tillberga 792 F j ä r d h u n d r a 793 Vittinge 794 Västerlövsta 795 Tärna 796 Möklinta 797 Nora 798 Östervåla 799 By 800 Folkärna 801 Grytnäs 802 Hedemora lk. 803 Husby 804 Stora Skedvi 805 Vika 806 Sundborn 807 St. Kopparberg 808 Svärdsjö

S

s s s s s s s T T T T T T T T T T T T T T T T T T T U U

u u u u u u u u u u u u u u u u u w w w w w w w w w w

3 387 2 372 4 624 2 080 2 463

64,68 71,07 53,21 60,52 46,45 71,35 62,88 64,08

7 419 2 524 2 014 2 099 3 551 5219 4 061 4 281

72,82 91,39 66,73 61,60 61,56

!)

|

il

|

15,47 15,72 15,87 15,72 15,72 17,95 15,63 15,50 15,30 16,16 16,56 16,76 16,61 16,45 18,41 17,00 16,87 16,12 16,68 16,81 15,73 15,58 15,58 20,24 15,40 15,27 15,16 15,10 15,31 15,40 15,25 15,25 17,84 14,91 14,78 14,86 15,10 15,18 14,22 14,06 14,06 18,52 13,18 13,05 13,71 16,00 16,32 16,40 16,25 16,24 17,79 16,49 16,36 15,82 16,30 16,61 16,19 16,04 16,04 19,00 16,17 16,04 15,63 16,79 17,00 16,45 16,30 16,30 19,56 16,82 16,69 16,01 16,53 16,82 16,71 16,51 16,51 17,95 16,95 16,95 16,17 16,22 16,63 16,90 16,75 16,57 17,23 17,23 17,23 16,34 16,96 17,22 16,66 16,45 16,45 18,53 16,58 16,58 15,95 15,82 16,43 16,16 15,95 15,95 18,83 16,05 16,05 15,63 16,17 16,52 16,12 15,91 15,91 18,76 16,00 16,00 15,60

2 610

61,60 16,53 16,77 16,20 15,99 15,99 18,92 16,13 16,13 15,68

2 209 4 995 4 384 4 007 3 746 4 792 5 109 5 576 2 906 7 041 8 406 5 008 3 116 2 466 2 492 4 477 6 283 2 588 4 985 11 689 4 520 5 015 2 047 2 813 3 465 3 835 2 692 5 104 3 660 1 782 2 643 4 166 4 809 4 547 4 673 7 223 5 549 2 802 3 569 1 933 10 310 4 885

83,75 74,38 61,74 75,80

16,20 16,44 16,92 16,71 16,38 17,29 17,29 17,29 16,37 16,90 17,28 17,28 17,08 17,08 18,75 17,91 17,91 16,75 16,50 16,93 16,32 16,12 16,12 19,11 16,29 16,29 15,77 17,18 17,55 17,47 17,27 17,27 18,88 18,25 18,25 16,95

67,51 69,25 63,62 65,46 81,65

17,81 18,21 17,52 17,32 17,32 20,48 18,34 18,34 17,01 14,53 14,63 15,26 15,04 15,04 15,79 14,57 14,57 14,72 17,28 17,56 16,69 16,48 16,48 19,43 16,84 16,84 16,10 17,08 17,64 17,01 16,81 16,81 19,78 17,41 17,41 16,45 17,50 18,23 18,37 18,17 18,17 19,71 19,71 19,71 17,82

89,26 80,59 75,42 100,72 69,99 59,66 89,02 82,13 63,08 85,42 94,11 63,78 83,73 67,67

14,50 14,91 15,90 15,56 15,56 15,72 15,72 15,72 15,43 15,55 15,96 16,67 16,46 16,02 16,86 16,86 16,86 16,11 17,30 17,70 17,71 17,49 17,49 19,25 18,54 18,54 17,12 15,70 16,43 16,60 16,40 16,39 16,80 16,80 16,80 16,08 15,42 15,63 15,94 15,83 15,83 17,16 15,64 15,64 15,38 13,15 13,29 13,78 13,66 13,66 14,82 12,32 12,32 13,23 16,70 17,26 17,43 17,31 17,20 18,13 18,13 18,13 16,88 16,27 16,80 17,28 17,17 16,74 17,88 17,88 17,88 16,73 16,48 16,82 16,18 16,07 16,07 18,98 16,02 16,02 15,61 17,08 17,69 17,87 17,75 17,61 18,81 18,81 18,81 17,28 16,99 17,67 17,55 17,44 17,44 18,30 18,30 18,30 16,98 15,82 16,19 15,97 15,85 15,85 18,41 15,69 15,69 15,41 17,36 17,87 17,99 17,87 17,80 19,02 19,02 19,02 17,41 17,58 17,89 17,07 16,96 16,96 19,77 17,49 17,49 16,50 17,11 17,28 16,33 16,22 16,22 19,31 16,26 16,26 15,75 17,63 17,96 17,43 17,32 17,32 19,73 18,10 18,10 16,86 17,67 17,94 16,29 16,17 16,17 21,32 16,28 16,28 15,77 15,60 15,85 16,59 16,48 16,00 16,87 16,69 16,69 16,01 18,09 18,49 17,56 17,44 17,44 20,97 18,27 18,27 16,96 16,38 16,70 16,16 16,05 16,05 18,83 15,98 15,98 15,59 14,70 14,98 15,07 14,96 14,96 17,21 14,20 14,20 14,50 14,80 15,12 15,52 15,41 15,41 17,19 14,95 14,95 14,97 15,70 15,98 15,68 15,57 15,57 17,93 15,23 15,23 15,14 16,37 16,85 17,01 16,81 16,78 18,61 17,38 17,38 16,43 16,97 17,19 16,73 16,53 16,53 19,57 16,83 16,83 16,10 17,07 17,43 17,93 17,72 17,35 18,98 18,86 18,86 17,31 12,85 13,03 14,01 13,68 13,68 13,76 13,74 13,74 13,76 15,95 16,37 17,19 16,99 16,31 18,16 17,73 17,73 16,64 16,45 16,57 16,36 16,16 16,16 18,89 16,33 16,33 15,80 16,41 16,46 16,51 16,32 16,32 18,28 16,58 16,58 15,95 15,47 15,55 15,53 15,33 15,33 17,31 14,96 14,96 14,98 14,36 14,71 15,82 15,49 15,49 15,51 15,51 15,51 15,31 16,72 17,06 17,16 16,96 16,96 18,82 17,77 17,77 16,66

62,94 71,11 55,29 78,77 66,49 63,48 60,28 65,26 63,28 72,54 64,50 79,25 79,73 77,26 64,76 69,41 64,18 86,94 73,70

369 2

:i

4 B

809 810 811 812 813

Enviken Stora Tuna Gustafs Söderbärke Norrbärke

W W W W W

2 192 12 962 2 905 3 288 5 293

65,30 75,04 71,19 82,33 98,20

14,57 14,75 15,03 14,93 14,93 16,44 14,42 14,42 14,63 15,30 15,54 16,15 15,96 15,96 16,68 15,98 15,98 15,59 16,29 16,64 16,71 16,52 16,52 18,39 16,96 16,96 16,18 14,89 15,31 16,39 16,19 16,02 16,39 16,39 16,39 15,83 15,17 15,58 16,18 15,96 15,96 16,03 16,03 16,03 15,62

814 815 816 817 818

Grangärde Säfsnäs Nås Flöda Järna

W

11 440 2 595 1 814 2 509 6 946

95,63 103,08 80,41 71,73 72,62

14,67 16,47 16,47 16,37 16,67

819 820 821 822 823

Äppelbo Malung Lima Transtrand Gagnef

1 529 8 970 2 338 1 748 5 876

61,20 79,83 69,27 78,08 71,73

16,13 16,32 15,90 15,70 15,70 18,55 15,47 15,47 15,28 16,53 16,67 17,56 17,36 16,63 18,43 18,40 18,40 17,04 15,93 15,92 16,13 15,93 15,93 17,49 15,87 15,87 15,52 16,43 16,63 17,37 17,17 16,56 18,30 17,99 17,99 16,80 15,45 15,76 16,14 15,94 15,94 17,09 15,89 15,89 15,53

824 825 826 827 828

Ål Bjursås Leksand Siljansnäs Rättvik

2 399 3 502 8 908 1 835 9 900

83,77 68,99 75,82 54,37 73,28

12,35 12,68 13,54 13,21 13,21 13,37 13,37 13,37 13,37 15,95 15,96 16,21 16,01 16,01 17,82 16,11 16,11 15,67 15,49 15,78 16,39 16,19 15,99 16,91 16,31 16,31 15,79 15,65 15,73 15,15 14,95 14,95 18,64 14,41 14,41 14,63 15,50 15,80 16,24 16,04 15,97 16,95 15,98 15,98 15,59

829 830 831 832 833

Ore Orsa Våmhus Sollerön Venjan

2 458 7 658 1317 1 668 1 321

67,89 72,28 58,59 53,06 79,23

16,47 16,70 16,72 16,52 16,52 18,80 16,78 16,78 16,07 15,35 15,59 15,92 15,74 15,74 16,70 15,61 15,61 15,37 15,75 15,72 15,32 15,12 15,12 18,02 14,65 14,65 14,78 15,40 15,52 14,79 14,58 14,58 18,10 13,83 13,83 14,25 12,40 12,46 13,52 13,22 13,22 13,20 13,13 13,13 13,20

7 243 2 204 1 792

88,98 15,55 15,91 16,47 16,27 15,99 16,43 16,43 16,43 15,86 74,22 16,89 17,02 16,86 16,66 16,66 17,86 16,96 16,96 16,18 76,64 16,93 17,17 17,14 16,94 16,94 17,95 17,43 17,43 16,46

834 Älvdalen 835 Särna 836 Idre

w w w w w w w w w w

w w w w w w w w w w w w

15,18 15,99 15,66 15,66 15,79 15,79 15,79 15,48 17,04 17,04 16,84 16,84 17,51 17,51 17,51 16,51 16,81 17,40 17,20 16,75 18,07 18,07 18,07 16,84 16,55 16,70 16,50 16,48 18,22 16,90 16,90 16,14 17,05 17,01 16,81 16,81 18,42 17,23 17,23 16,34

837 838 839 840 841

Ockelbo Järbo Ovansjö Hofors Torsåker

X X X X X

6 983 2 750 8152 12 036 3 591

75,02 72,48 81,93 124,46 75,04

16,01 16,53 16,95 16,74 16,47 18,04 17,31 17,31 16,38 16,48 16,87 17,18 16,96 16,81 18,88 17,70 17,70 16,62 16,48 16,93 17,31 17,09 16,86 17,92 17,92 17,92 16,75 14,98 15,77 16,16 15,90 15,90 15,99 15,99 15,99 15,59 16,68 17,06 17,21 17,00 17,00 18,49 17,74 17,74 16,64

842 843 844 845 846

Årsunda Österfärnebo Hedesunda Valbo Hille

X X X X X

1966 2 285 3 212 12 688 3 900

69,27 57,95 62,72 80,03 66,69

17,42 17,58 17,37 17,15 17,15 19,81 18,00 18,00 16,80 16,92 17,10 16,16 15,95 15,95 19,63 15,97 15,97 15,58 16,92 17,32 16,70 16,48 16,48 19,88 16,95 16,95 16,17 15,92 16,49 17,10 16,89 16,40 17,50 17,50 17,50 16,50 16,48 16,84 16,60 16,38 16,38 18,79 16,72 16,72 16,03

847 848 849 850 851

Hamrånge Skog Söderala Rengsjö Norrala

X X X X X

4 811 2713 14 134 1 694 3 961

86,62 65,08 85,02 62,16 54,77

16,92 17,42 17,62 17,40 17,37 18,46 18,46 18,46 17,08 16,71 17,15 16,72 16,51 16,51 19,22 16,82 16,82 16,09 16,05 16,56 17,07 16,85 16,49 17,52 17,52 17,52 16,51 15,90 16,13 15,79 15,57 15,57 17,97 15,37 15,37 15,22 17,16 17,42 16,16 15,94 15,94 20,27 15,88 15,88 15,53

852 853 854 855 856

Iggesund Hanebo Alfta Ovanåker Los

X X X X X

6 990 4 591 5 616 8 301 2 735

81,73 63,76 65,06 67,45 80,99

15,92 16,47 17,06 16,84 16,38 17,42 17,42 17,42 16,45 17,47 17,86 17,16 16,94 16,94 20,61 17,71 17,71 16,63 17,40 17,77 17,09 16,87 16,87 20,13 17,55 17,55 16,53 17,51 17,84 17,31 17,10 17,10 20,18 18,00 18,00 16,80 18,45 19,04 18,91 18,70 18,70 20,61 20,61 20,61 18,37

857 858 859 860 861

Färila Ramsjö Järvsö Arbrå Delsbo

X X X X X

5 457 1 515 5 524 5 778 4 174

61,44 88,68 50,22 65,36 46,55

17,95 18,28 17,32 17,11 17,11 21,48 17,97 17,97 16,78 16,85 17,31 17,64 17,43 17,25 18,47 18,47 18,47 17,08 17,45 17,64 16,80 16,58 16,58 23,40 17,05 17,05 16,23 17,47 17,90 17,21 17,00 17,00 20,29 17,74 17,74 16,64 17,93 18,07 16,50 16,28 16,28 23,93 16,58 16,58 15,95

370 1

862 863 864 865 866 867 868

59,09 60,26 50,98 65,97 42,99 52,90 65,73

115,06 126,72 88,48 96,97 99,06

Bjuråker Forsa Hälsingtuna Harmånger Gnarp

X X X X X

Bergsjö Hassela

X X

4 351 4 609 3 515 4 677 2 777 3 287 1 829

|

17,37 17,44 16,45 16,24 16,24 20,07 16,48 16,48 15,89 17,80 18,17 16,95 16,73 16,73 21,02 17,40 17,40 16,44 17,45 17,59 16,11 15,88 15,88 21,48 15,98 15,98 15,59 17,66 18,05 17,13 16,91 16,91 20,09 17,68 17,68 16,61 16,85 17,03 15,18 14,95 14,95 21,52 14,50 14,50 14,67 17,25 17,48 16,36 16,14 16,14 21,49 16,36 16,36 15,81 18,15 18,52 17,67 17,45 17,45 21,22 18,57 18,57 17,14

Skattekraftsområde 2 Städer 1 2 3 4 5 6 7 8

Härnösand Sundsvall Kramfors Sollefteå Örnsköldsvik Östersund Umeå Skellefteå

Y Y Y Y Y

17 146 29 756 12 344 9 983 14 286

Z AC AC

24 882 23 208 23 143

17,70 18,71 17,09 17,09 17,09 17,63 17,63 16,86 16,12 16,70 17,63 16,45 16,45 16,45 16,45 16,45 15,68 15,41 19,15 19,92 17,75 17,75 17,75 20,53 20,53 18,11 16,87 16,84 17,48 16,64 16,64 16,64 17,36 17,36 16,26 15,75 16,76 17,45 16,73 16,73 16,73 17,35 17,35 16,48 15,89 106,83 17,95 18,99 16,85 16,85 16,85 18,01 17,36 16,20 15,72 119,69 17,70 18,50 16,61 16,61 16,61 17,81 17,58 16,17 15,70 111,06 17,53 18,53 16,59 16,59 16,59 17,84 17,61 16,20 15,72

9 10 11 12 13 14 15

Köpingar Ange Skön Timrå Frösö Sv eg Vännäs Holmsund

Y Y Y Z Z AC AC

4 159 14 387 11 284 8 753 2 249 4 085 5 267

92,77 105,63 98,70 89,72 92,39 73,82 90,14

18,05 18,48 17,27 17,27 17,27 19,40 19,40 17,68 16,61 16,46 17,25 16,48 16,48 16,48 17,19 17,19 16,42 15,85 16,71 17,45 16,86 16,86 16,86 18,07 18,07 17,15 16,29 17,61 18,09 16,26 16,26 16,26 19,22 18,57 16,09 15,66 19,45 20,02 17,53 17,53 17,53 20,85 20,20 17,95 16,77 18,93 19,31 16,03 16,03 16,03 21,40 20,01 15,82 15,49 18,43 19,23 17,00 17,00 17,00 20,40 20,17 17,37 16,42

Y Y Y Y Y

2 526 3 953 8 331 3 996 6 501 6 939 12117 4 878 4 924 5 455 7 938 3 123 2 991 2 822 2 998 3 483 3 071 7 526 4 999 2 786

72,16 66,91 71,35 57,11 65,34 71,31 90,95 60,60 68,79 55,37 59,64 89,78 51,98 52,90 60,66 64,06 53,77 73,50 150,64 83,39

1 846 5 532 2 781 3 411 3 808

56,53 82,99 107,99 98,18 61,62

16,81 17,18 15,42 15,42 15,42 19,15 17,89 14,79 14,86 16,21 18,56 16,35 16,35 16,35 22,33 19,70 16,25 15,75 18,95 19,36 16,52 16,52 16,52 21,86 20,18 16,02 15,97 18,20 18,40 16,02 16,02 16,02 24,08 18,98 15,67 15,40 16,25 16,43 14,18 14,18 14,18 17,93 15,79 13,11 13,67 17,55 17,96 15,65 15,65 15,65 19,86 18,38 15,19 15,11 16,66 17,62 16,52 16,52 16,52 18,56 18,56 16,67 16,00 16,96 17,31 15,21 15,21 15,21 21,36 17,70 14,64 14,75 18,73 19,06 16,49 16,49 16,49 22,37 20,11 16,57 15,94 18,98 19,16 16,57 16,57 16,57 26,45 20,23 16,67 16,00 18,13 18,18 15,88 15,88 15,88 23,09 18,81 15,53 15,32 17,55 18,03 16,69 16,69 16,69 18,83 18,83 16,78 16,07 18,40 18,68 16,72 16,72 16,72 28,25 20,55 16,92 16,15 18,40 18,56 15,56 15,56 15,56 24,36 18,23 15,06 15,04 15,80 16,05 14,02 14,02 14.02 18,48 15,52 12,90 13,50 18,20 18,79 16,59 16,59 16,59 23,77 20,28 16,70 16,02 19,34 19,62 17,25 17,25 17,25 29,07 21,59 17,75 16,65 19,34 19,94 17,21 17,21 17,21 22,81 21,47 17,66 16,59 14,50 15,06 14,24 14,24 14,24 14, .'7 14,77 14,00 14,00 15,83 16,27 15,36 15,36 15,36 17,35 17,35 14,74 14,83 16,90 17,14 15,16 15,16 15,16 22,02 17,40 14,40 14,59 19,02 19,51 17,18 17,18 17,18 20,71 20,71 17,48 16,49 15,70 16,32 15,82 15,82 15,82 16,31 16,31 15,54 15,32 18,50 19,08 17,96 17,96 17,96 19,95 19,95 18,93 17,36 19,35 19,72 17,39 17,39 17,39 26,61 21,93 18,03 16,82

Landskommuner 16 Häverö 17 Borgsjö 18 Torp 19 Stöde 20 Selånger 21 Matfors 22 Njurunda 23 Alnö 24 Indals-Liden 25 Hässjö 26 Säbrå 27 Högsjö 28 Noraström 29 Nordingrå 30 Ullånger 31 Bjärtrå 32 Boteå 33 Ytterlännäs 34 Långsele 35 Resele 36 Helgum 37 Ramsele 38 Ådals-Liden 39 Junsele 40 Fjällsjö

Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y Y

371 1 1

1 Tåsjö Anundsjö Nätra Själevad Grundsunda

Y Y Y Y Y

4 029 8 743 7 866 19 514 4 571

46 Gideå 47 Björna 48 Trehörningsjö

Y Y Y

2 089 2 998 1412

49 50 51 52 53

Fors Kälarne Ragunda Stugun Bräcke

Z Z Z Z

2 897 3 452 4 513 3 109 3 330

54 55 56 57 58

Revsund Hackas Brunflo Rödön Lit

41 42 43 44 45

i

[

|

|

|

20,50 20,86 18,25 18,25 18,25 24,76 23,68 19,42 17,65 17,73 17,83 15,64 15,64 15,64 22,67 18,47 15,26 15,16 15,97 16,24 14,54 14,54 14,54 18,60 16,53 13,71 14,10 15,93 16,40 15,43 15,43 15,43 17,26 17,26 14,91 14,94 16,53 17,13 16,10 16,10 16,10 17,87 17,87 15,95 15,57 47,54 16,68 16,76 14,90 14,90 14,90 24,56 17,14 14,19 14,44 56,89 18,15 18,27 15,18 15,18 15,18 22,20 17,59 14,56 14,69 53,81 17,60 17,63 14,96 14,96 14,96 22,55 17,22 14,26 14,49 75,30 59,54 66,59 85,64 90,02

1 732 3 030 2 176 3 515 2 646 1 479

17,47 17,85 16,50 16,50 16,50 18,85 18,20 16,72 16,03 18,67 18,99 16,00 16,00 16,00 24,56 19,73 15,78 15,47 17,37 17,71 15,10 15,10 15,10 19,56 18,09 14,47 14,65 17,50 17,90 15,96 15,96 15,96 19,30 18,65 15,73 15,44 19,55 19,91 16,58 16,58 16,58 22,96 20,82 16,66 16,00 64,10 19,80 20,11 16,62 16,62 16,62 25,42 21,00 16,80 16,08 41,25 19,75 19,69 16,74 16,74 16,74 36,40 21,25 17,00 16,20 54,37 18,44 18,60 15,07 15,07 15,07 24,25 17,90 14,32 14,54 70,33 19,87 20,38 16,94 16,94 16,94 24,53 21,70 17,36 16,42 49,86 18,37 18,48 15,67 15,67 15,67 27,84 19,13 15,31 15,19 46,61 19,43 19,52 16,36 16,36 16,36 31,51 20,40 16,32 15,79 62,54 19,23 19,63 16,20 16,20 16,20 24,73 20,09 16,08 15,65 78,51 20,25 20,75 18,07 18,07 18,07 25,04 24,04 19,24 17,54 46,23 18,94 19,05 15,63 15,63 15,63 29,17 18,93 15,15 15,09 47,50 20,39 20,44 17,01 17,01 17,01 32,99 21,56 17,25 16,35 46,29 17,50 17,50 14,31 14,31 14,31 25,21 16,66 13,33 13,86 44,55 19,90 19,99 16,34 16,34 16,34 32,73 20,44 16,36 15,81 67,33 18,67 18,99 15,58 15,58 15,58 22,04 18,92 15,14 15,08 54,65 17,90 18,01 15,07 15,07 15,07 24,15 17,89 14,32 14,54 69,71 16,70 16,92 14,43 14,43 14,43 18,98 16,73 13,38 13,89 82,55 18,00 18,38 15,88 15,88 15,88 19,59 18,94 15,49 15,29 41,39 18,26 18,34 15,44 15,44 15,44 31,36 18,69 14,96 14,97 33,99 20,59 20,63 16,20 16,20 16,20 40,37 20,21 16,17 15,70 48,44 19,29 19,38 15,91 15,91 15,91 29,06 19,50 15,60 15,36 43,05 20,45 20,46 17,32 17,32 17,32 37,27 22,39 17,91 16,75 52,74 19,95 20,05 16,79 16,79 16,79 30,00 21,33 17,07 16,24 65,22 21,85 22,17 18,26 18,26 18,26 29,34 24,46 19,57 17,74 48,42 19,75 19,77 16,06 16,06 16,06 29,61 19,82 15,86 15,52 60,88 19,96 20,29 15,92 15,92 15,92 24,39 19,46 15,57 15,34 106,73 18,00 18,72 16,90 16,90 16,90 18,98 18,33 17,17 16,30 64,74 18,30 18,65 15,71 15,71 15,71 22,78 19,02 15,22 15,13

AC AC AC AC AC

9 364 3 581 4 667 9 467 4 543

59,66 81,67 55,77 68,23 61,68

18,20 18,36 15,14 15,14 15,14 22,68 18,30 14,46 14,64 17,35 17,84 15,63 15,63 15,63 19,16 18,93 15,18 15,11 19,00 19,09 15,98 15,98 15,98 26,12 19,91 15,75 15,45 17,43 17,72 15,00 15,00 15,00 20,40 18,11 14,30 14,53 16,50 16,78 14,27 14,27 14,27 20,18 16,79 13,25 13,79

Umeå lk. Sävar Holmön Bygdeå Nysätra Lövånger

AC AC AC AC AC AC

19 891 3 325 252 5 884 3 239 3 995

75,18 46,13 55,69 55,01 46,96 48,58

17,40 17,72 15,12 15,12 15,12 19,29 18,28 14,44 14,63 17,33 17,28 14,53 14,53 14,53 25,77 17,32 13,68 14,10 12,70 13,05 11,63 11,63 11,63 15,90 12,78 10,04 11,26 18,05 18,26 15,36 15,36 15,36 24,68 18,73 14,80 14,87 16,15 16,21 13,91 13,91 13,91 23,59 16,25 12,82 13,48 16,55 16,65 14,37 14,37 14,37 24,41 17,10 13,50 13,97

Burträsk Bureå Skellefteå lk. Byske Jörn Norsjö

AC AC AC AC AC AC

8 183 4 909 21 006 7 278 4 687 7 623

50,82 64,42 72,94 48,16 62,10 67,31

18,05 18,15 18,46 18,76 17,61 17,97 18,76 18,78 19,56 19,82 19,56 19,82

z z z z z z 59 H a m m e r d a l z 60 Ström z 61 Frostviken z 62 Hotagen z 63 Föllinge z 64 Offerdal z 65 Alsen z 66 Mörsil z 67 Kall z 68 Åre z 69 Undersåker z 70 Hallen z 71 Oviken z 72 övre Ljungadal ;n Z 73 Berg

Z

74 75 76 77 78 79

Rätan Hede Tännäs Sveg Högdal Lillhärdal

Z Z Z Z

80 81 82 83 84

Nordmaling Hörnefors Bjurholm Degerfors Vännäs

85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96

z z

4 871 3 574 5 841 6 516 5 033 4 591 7 945 2 543 915 2 991 3 748 1 720 2 492 1 218 2 746 2 929 1 984 2 623 2 570 3 004

97,44 61,50 75,00 86,30 72,80

15,50 15,50 15,50 26,75 19,08 15,08 15,05 15,68 15,68 15,68 22,83 19,39 15,33 15,20 15,10 15,10 15,10 19,65 18,25 14,42 14,61 16,12 16,12 16,12 29,85 20,28 16,04 15,62 16,63 16,63 16,63 25,90 21,30 16,86 16,12 15,93 15,93 15,93 22,68 19,87 15,71 15,43

372 1

18 Skattekraftsområde 3 Städer 1 2 3 4 5 6

Lycksele Luleå Piteå Boden Haparanda Kiruna

AC BD BD BD BD BD

6 084 31 575 7 581 14 001 3 420 27 146

89,82 116,01 109,31 108,23 90,02 269,61

Köpingar 7 Vilhelmina 8 Asele 9 Älvsbyn

AC AC BD

2 953 5 525 3 610

95,33 18,60 19,08 16,12 16,12 16,12 19,82 19,59 15,88 15,53 69,15 18,50 18,83 15,22 15,22 15,22 22,87 20,40 14,65 14,76 85,22 19,29 19,80 16,82 16,82 16,82 21,53 21,53 17,03 16,22

AC AC AC AC AC

5 105 1 203 9 424 8 291 5 590

66,77 54,39 83,57 84,88 56,33

AC AC AC AC

2 209 7 797 5 237 1 566 4 771 13 867 4 062 5 835 10 234 5 483 12517 8 956 3 840 11 580 7 442 4 235 8 383 15 095 3 522 2 756 2 398 6 971 3 710 2 183 6 328 1 753 27 891 1 437

17,90 18,40 15,23 15,23 15,23 18,80 18,57 14,44 14,61 17,00 17,88 16,66 16,66 16,66 16,90 16,90 16,32 15,79 17,95 18,80 16,88 16,88 16,88 18,05 18,05 16,89 16,14 16,98 17,79 16,11 16,11 16,11 16,17 16,17 15,02 15,01 18,75 19,52 16,26 16,26 16,26 19,45 19,45 16,03 15,62 15,68 16,13 15,62 15,62 15,62 15,97 15,97 15,39 15,23

Landskommuner 10 Mala 11 Örträsk 12 Lycksele lk. 13 Stensele 14 Sorsele 15 Tärna 16 Vilhelmina 17 Dorotea 18 Fredrika 19 Hortlax 20 Piteå lk. 21 Norrfjärden 22 Älvsby 23 Arvidsjaur 24 Arjeplog 25 Nederluleå 26 överluleå 27 Edefors 28 Jokkmokk 29 Råneå 30 Tore 31 överkalix 32 Nederkalix 33 Nedertomeå 34 Karl Gustav 35 Hietaniemi 36 Övertorneå 37 Korpilombolo 38 Tärendö 39 Pajala 40 J u n o s u a n d o 41 Gällivare 42 Karesuando

BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD

19,50 19,68 15,42 15,42 15,42 24,03 20,88 14,98 14,99 17,48 17,63 14,31 14,31 14,31 24,89 18,73 13,49 13,92 17,68 18,04 14,95 14,95 14,95 19,46 19,23 14,24 14,47 16,75 17,06 14,19 14,19 14,19 17,91 17,68 13,25 13,74 19,38 19,40 16,01 16,01 16,01 28,88 21,99 15,76 15,45 55,93 19,80 19,84 14,72 14,72 14,72 25,20 19,31 13,89 14,21 64,02 18,10 18,37 14,89 14,89 14,89 23,31 19,70 14,16 14,41 60,94 20,03 20,29 16,40 16,40 16,40 28,53 23,02 16,47 15,88 73,38 18,80 19,16 15,19 15,19 15,19 21,89 20,38 14,64 14,75 57,71 18,15 18,50 15,82 15,82 15,82 25,88 20,45 15,59 15,36 72,64 18,85 19,41 16,07 16,07 16,07 22,36 20,89 15,90 15,54 52,10 19,35 19,59 16,44 16,44 16,44 30,09 21,83 16,55 15,93 60,96 18,45 18,84 15,87 15,87 15,87 24,91 20,50 15,63 15,38 72,14 18,22 18,74 15,52 15,52 15,52 21,09 19,65 15,03 15,02 81,17 20,80 21,33 17,61 17,61 17,61 24,30 24,30 18,45 17,07 66,01 18,45 18,27 15,40 15,40 15,40 22,33 19,55 14,96 14,97 64,70 17,20 17,58 15,60 15,60 15,60 23,03 19,85 15,17 15,10 86,48 19,97 20,53 17,28 17,28 17,28 22,34 22,34 17,80 16,68 114,82 19,00 19,74 17,66 17,66 17,66 18,93 18,93 18,33 17,00 54,03 17,65 17,98 15,99 15,95 15,95 27,54 20,67 15,75 15,45 56,23 18,83 19,18 17,56 17,56 17,56 32,16 24,50 18,41 17,05 53,31 19,53 19,68 16,83 16,83 16,83 30,87 22,70 17,16 16,30 74,82 19,23 19,75 16,70 16,70 16,70 23,47 22,37 16,92 16,15 46,23 17,64 17,74 16,61 16,61 16,61 33,66 22,15 16,77 16,06 39,12 17,44 17,41 16,44 16,44 16,44 37,75 21,72 16,48 15,89 43,01 16,54 16,57 17,01 17,01 16,52 37,56 23,15 17,47 16,48 45,13 17,84 17,86 16,41 16,41 16,41 33,51 21,69 16,45 15,87 44,11 18,93 18,88 16,48 16,48 16,48 34,50 21,89 16,59 15,95 43,35 19,93 19,95 16,87 16,87 16,87 36,65 22,79 17,22 16,33 43,01 19,00 19,02 16,76 16,76 16,76 36,49 22,58 17,07 16,24 40,60 17,21 17,34 14,88 14,88 14,88 30,26 18,50 14,24 14,50 137,92 18,65 19,44 17,58 17,58 17,58 18,88 18,88 18,30 16,98 23,10 | 18,50| 18,67 16,86 16,86 16,86 62,97 22,73 17,18| 16,31

373 Tab. 31. Kommunvisa uppgifter om total utdebitering m. m. för åren 1963 och 1965 samt enligt alt. 4—10 SkatteTotal utdebitering, kronor per skattekrona kraft Folk- i % av enligt mängd medelår år 1.1.1962 skatte- 1963 1965 alt. alt. alt. alt. alt. alt. alt. 4 5 6 7 8 9 10 kraften .&••

Nr

Kommun, län

13 Skattekraftsom rade 1 Städer med över bOOOO inv. (samtliga) 1 2 3 4 5

Stockholm Solna Uppsala Eskilstuna Linköping

A 807 127 B 52 312 C 79 308 D 59 911 E 68 021

164,88 142,57 110,86 106,63 109,76

13,28 14,02 12,89 12,89 12,89 12,89 12,89 12,89 12,89 14,03 14,72 14,00 14,00 14,00 14,00 14,00 14,00 14,00 15,65 16,54 15,44 15,44 15,44 15,64 15,24 15,36 15,51 18,20 19,20 17,10 17,10 17,10 17,30 16,90 16,75 17,45 16,51 17,41 16,04 16,04 15,84 16,24 15,84 15,86 16,21

6 7 8 9 10

Norrköping Jönköping Lund Hälsingborg

E 91 397 F 51 019 M 233 352 M 40 998 M 77 027

104,25 113,80 124,18 126,24 108,51

15,75 16,66 15,58 15,58 15,58 15,78 15,38 15,48 15,67 15,50 16,37 15,36 15,47 15,19 15,56 15,16 15,30 15,42 13,00 13,74 12,54 12,54 12,54 12,54 12,54 12,54 12,54 15,10 15,91 15,12 15,12 15,12 15,21 14,92 15,10 15,14 14,55 15,46 14,81 14,81 14,81 14,81 14,69 14,81 14,81

11 12 13 14 15 16

Göteborg Borås Karlstad Örebro Västerås Gävle

0 408 292 P 67 680 S 43 572 T 76 242 U 79171 X 55 882

125,86 107,89 112,36 108,03 125,32 107,33

15,00 15,99 14,73 14,73 14,73 14,73 14,64 14,73 14,73 16,85 17,79 16,44 16,49 16,24 16,64 16,24 16,20 16,69 16,00 16,85 15,73 15,80 15,53 15,93 15,53 15,61 15,85 18,61 19,73 17,42 17,42 17,42 17,62 17,22 17,02 17,83 17,00 17,80 16,24 16,24 16,24 16,44 16,04 16,03 16,44 17,50 18,45 16,80 16,80 16,61 17,00 16,60 16,50 17,10

22 102 3 938 13 767 2 519 3 906 10 863 31 430 12 918 17 151 11 181 11 124

163,42 101,54 100,60 84,96 68,85 81,05 96,43 91,67 98,50 97,34 102,24

14,96 15,26 14,94 14,94 14,94 14,94 14,76 14,94 14,94 15,98 16,69 15,88 15,88 15,88 16,08 15,68 15,73 16,03 16,45 17,33 16,18 16,18 16,18 16,38 15,98 15,98 16,37 16,97 17,55 16,72 16,72 16,71 16,92 16,52 16,43 17,00 17,30 17,31 16,14 16,59 15,55 16,34 15,94 15,95 16,32 17,73 18,23 17,38 17,38 16,82 17,58 17,18 16,98 17,78 17,45 18,12 16,61 16,81 16,43 16,81 16,41 16,35 16,88 15,96 16,44 15,68 15,87 15,51 15,88 15,48 15,57 15,79 15,90 16,48 15,77 15,94 15,62 15,97 15,57 15,64 15,89 15,71 16,37 15,89 15,97 15,70 16,09 15,69 15,74 16,04 17,27 18,11 17,01 17,01 16,97 17,21 16,81 16,68 17,35

B D F H:n H:s

5 549 3 121 5 768 4 411 2 856

168,03 86,80 86,16 77,36 92,37

13,46 13,93 13,68 13,68 13,68 13,68 13,68 13,68 13,68 17,25 17,74 17,15 17,15 17,15 17,35 16,95 16,79 17,50 16,25 16,77 16,93 17,05 16,77 17,13 16,73 16,61 17,26 17,95 18,02 17,04 17,50 16,40 17,24 16,84 16,70 17,37 16,90 17,32 16,66 16,86 16,48 16,86 16,46 16,39 16,94

L T W

4 687 9 705 12 912

103,00 14,04 14,47 14,58 14,90 14,30 14,58 14,55 14,58 14,58 95,85 16,98 17,70 17,04 17,04 17,04 17,24 16,84 16,70 17,38 75,48 15,90 16,16 16,01 16,41 15,57 16,21 15,81 16,11 16,55

Malmö

övriga städer dliO-del) 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27

Köpingar 28 29 30 31 32

B B C D E E H:s L R S

Nacka Vaxholm Enköping Mariefred Skänninge Mjölby Kalmar Ängelholm Lidköping Säffle Avesta

w (1/iO-del)

Saltsjöbaden Gnesta Norrahammar Hultsfred Emmaboda

33 Bromölla 34 Degerfors 35 Mora

374 12

Landskommuner under 20,00 skr per invånare (samtliga) Ölands-Åkerbo Köpingsvik Cjärdslösa Ljugarn -10 Stånga 36 37 38 39

H:s H:s H:s I I

4 169 2 537 2 803 2 227 1 947

36,40 37,60 39,88 39,20 37,06

I O P

1 603 2414 3 088

35,18 17,33 17,39 15,77 16,40 15,20 15,97 15,57 15,64 34,70 15,29 15,37 13,74 14,28 13,19 13,92 13,56 13,74 38,44 15,46 15,52 13,76 14,16 13,20 13,93 13,59 13,76

41 Hoburg 42 Sörbygden 43 Högsäter Övriga muner

16,24 16,29 13,94 14,52 13,39 14,30 13,76 13,94 16,63 16,65 14,60 15,18 14,04 14,78 14,41 14,60 16,15 16,16 13,60 14,18 13,05 13,78 13,42 13,60 16,58 16,65 14,73 15,31 14,17 14,92 14,54 14,73 16,82 16,80 14,92 15,50 14,36 15,11 14,72 14,92

landskom(i\20-del)

44 45 46 47 48 49 50 51 52 53

Sjuhundra Färingsö Norra Trögd Arla ö. Vikbolandet

5 251 3 084 2 808 2 839 3 290

74,26 85,66 69,93 65,30 57,33

16,48 16,92 16,10 16,59 15,67 16,30 15,90 15,92 14,43 14,95 15,34 15,34 15,34 15,54 15,14 15,28 16,24 16,17 15,79 16,21 15,41 15,99 15,59 15,66 17,10 17,37 16,23 16,68 15,82 16,43 16,03 16,02 16,92 17,07 15,65 16,07 15,10 15,85 15,45 15,55

Stegeborg Månsarp Södra Mo Rydaholm Stenbrohult

2 325 2 863 3 388 2 848

48,14 80,77 78,53 64,54 63,58

16,79 16,89 15,06 15,44 14,50 15,25 14,86 15,05 15,95 16,30 16,66 16,78 16,11 16,86 16,46 16,39 12,25 12,39 13,38 13,57 13,10 13,38 13,38 13,38 14,60 14,81 14,48 14,98 13,93 14,67 14,29 14,48 16,50 16,71 15,46 16,08 14,91 15,66 15,26 15,39

54 55 56 57 58

Södermöre Mörbylånga Gammalstorp Fjälkinge Knislinge

H:s H:s K L L

2 874 3 821 2 677 5 303 3 563

56,59 73,08 58,75 67,69 78,83

16,28 16,40 14,63 15,21 14,07 14,81 14,44 14,63 18,34 18,69 17,16 17,89 16,51 17,36 16,96 16,80 14,45 14,58 13,83 14,41 13,28 14,01 13,65 13,83 14,65 14,79 14,67 15,26 14,13 14,87 14,49 14,67 15,05 15,22 15,53 15,82 14,98 15,73 15,33 15,45

59 60 61 62 63

Väsby ödåkra Härslöv Ätran Råda

M M M N O

4 237 4 284 3 017 2212 4 952

70,93 86,92 96,01 57,67 99,86

14,53 14,90 14,86 15,23 14,50 15,04 14,66 14,86 15,31 15,84 16,05 16,05 16,05 16,25 15,85 15,88 13,15 13,66 14,04 14,04 14,04 14,04 14,04 14,04 13,77 13,72 13,36 13,94 12,81 13,54 13,18 13,36 15,45 15,99 15,62 15,78 15,44 15,82 15,42 15,52

64 65 66 67 68

Tjörn Steneby Hemsjö Mullsjö Gudhem

O P P R R

8 279 4 977 1 940 3 858 2 620

53,16 73,88 61,90 75,52 53,41

14,58 14,69 13,56 14,09 13,01 13,74 13,38 13,56 15,04 15,30 15,46 15,89 14,91 15,66 15,26 15,38 13,58 13,71 13,56 13,95 13,00 13,73 13,39 13,56 14,74 15,02 15,21 15,77 14,67 15,41 15,01 15,18 14,04 14,13 13,31 13,87 12,78 13,51 13,13 13,31

69 70 71 72 73

Fryksände östmark Grythyttan Kungsåra Sundborn

S

7 419 2 524 2 906 2 813 1 933

71,35 62,88 81,65 62,94 64,18

16,00 16,32 15,82 16,32 15,25 16,02 15,62 15,68 16,30 16,61 15,63 16,12 15,07 15,83 15,43 15,52 17,50 18,23 17,82 17,82 17,52 18,02 17,62 17,35 17,11 17,28 15,75 16,20 15,36 15,95 15,55 15,63 15,47 15,55 14,98 15,36 14,57 15,17 14,78 14,98

7 658 3 591 2 285

72,28 15,35 15,59 15,37 15,77 14,96 15,57 15,17 15,30 75,04 16,68 17,06 16,64 17,10 16,06 16,84 16,44 16,37 57,95 16,92 17,10 15,58 15,97 15,05 15,78 15,38 15,48

14 286 23 208

99,06 16,76 17,45 15,89 16,12 15,42 16,09 15,69 15,74 119,69 17,70 18,50 15,70 15,85 15,57 15,90 15,50 15,59

74 Orsa 75 Torsåker 76 österfärnebo

s T U

w w X X

Skattekraftsomräde 2 (1/4-del) Städer Örnsköldsvik Umeå

Y AC

|

1 1

3 Köpingar 3 Frösö 4 Holmsund

Z AC

8 753 5 267

Landskommuner 5 6 7 8 9

Indals-Liden Nordingrå Ullånger Bjärtrå Ådals-Liden

Y Y Y Y Y

4 924 2 822 2 998 3 483 2 781

10 11 12 13 14

Junsele Tåsjö Själevad Gideå Stugun

Y Y Y Y Z

3 411 4 029 19 514 2 089 3 809

15 16 17 18 19

Revsund Rödön Ström Hotagen Offerdal

Z Z Z Z Z

4 871 6 516 7 945 915 3 748

20 21 22 23 24

Åre Rätan Nordmaling Lövånger Byske

Z Z AC AC AC

2 746 1 732 9 364 3 995 7 278

Skattekraftsomräde 3 (samtliga) Städer 1 2 3 4 5 6

Lycksele Luleå Piteå Boden Haparanda Kiruna

AC BD BD BD BD BD

6 084 31 575 7 581 14 001 3 420 27 146

AC AC BD

2 953 5 525 3 610

Köpingar 7 Vilhelmina 8 Åsele 9 Älvsbyn Landskommuner 10 11 12 13 14

Mala örträsk Lycksele lk. Stensele Sorsele

AC AC AC AC AC

5 105 1 203 9 424 8 291 5 590

15 16 17 18 19

Tärna Vilhelmina Dorotea Fredrika Hortlax

AC AC AC AC BD

2 209 7 797 5 237 1 566 4 771

376 1

20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42

ii

13 Piteå lk. Norrfjärden Älvsby Arvidsjaur Arjeplog

BD BD BD BD BD

13 867 4 061 5 835 10 234 5 483

72,64 52,10 60,96 72,14 81,17

18,85 19,41 15,54 15,97 15,14 15,74 15,34 15,45 15,63 19,35 19,59 15,93 16,38 15,52 16,13 15,73 15,77 16,08 18,45 18,84 15,38 15,80 14,98 15,58 15,18 15,31 15,44 18,22 18,74 15,02 15,43 14,57 15,17 14,82 15,02 15,02 20,80 21,33 17,07 17,57 16,61 17,27 16,87 16,73 17,42

Nederluleå överluleå Edefors Jokkmokk Råneå

BD BD BD BD BD

12517 8 956 3 840 11 580 7 442

66,01 64,70 86,48 114,82 54,03

Tore överkalix Nederkalix Nedertorneå Karl Gustaf Hietaniemi övertorneå Korpilombolo Tärendö Pajala

BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD

4 235 8 383 15 095 3 522 2 756

56,23 53,31 74,82 46,23 39,12

18,45 18,27 14,97 15,38 14,52 15,12 14,78 14,97 14,97 17,20 17,58 15,10 15,51 14,67 15,26 14,90 15,08 15,12 19,97 20,53 16,68 17,16 16,24 16,88 16,48 16,40 16,96 19,00 19,74 17,00 17,16 16,54 17,20 16,80 16,66 17,33 17,65 17,98 15,45 15,87 15,05 15,65 15,25 15,37 15,52 18,83 19,18 17,05 17,55 16,59 17,25 16,85 16,70 17,39 19,53 19,68 16,30 16,76 15,87 16,50 16,10 16,08 16,51 19,23 19,75 16,15 16,61 15,73 16,35 15,95 15,96 16,35 17,64 17,74 16,06 16,52 15,64 16,26 15,86 15,89 16,24 17,44 17,41 15,89 16,33 15,48 16,09 15,69 15,74 16,03

2 398 6 971 3 710 2 183 6 328

43,01 45,13 44,11 43,35 43,01

Junosuando Gällivare Karesuando

BD BD BD

1 753 27 891 1 437

16,54 19,57 16,48 16,95 16,04 16,68 16,28 16,23 16,73 17,84 17,86 15,87 16,32 15,46 16,07 15,67 15,73 16,02 18,93 18,88 15,95 16,40 15,54 16,15 15,75 15,80 16,11 19,93 19,95 16,33 16,80 15,90 16,53 16,13 16,11 16,55 19,00 19,02 16,24 16,70 15,82 16,44 16,04 16,03 16,45 40,60 17,21 17,34 14,50 14,92 14,00 14,59 14,31 14,50 14,50 137,92 18,65 19,44 16,98 17,14 16,84 17,18 16,78 16,65 17,31 23,10 18,50 18,67 16,31 16,77 15,88 16,51 16,10 16,09 16,52

377 Tab. 32. På grundval av visst urval beräknade uppgifter om primärkommunernas fördelning efter den totala utdebiteringens storlek åren 1963 och 1965 samt enligt alt. 4—10 Summa 13,00— 14,00— 15,00— 16,00— 17,00— 18,00— 19,00— 20,00— 21,00— kom20,99 21,99 muner 19,99 16,99 17,99 18,99 14,99 15,99 —12,99 13,99

Medianvärde kr/skr

7 Total utdebitering, kronor per skattekrona

År Alt. i

1963 1965 Alt. 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10

20 20 2 2 42 2 2 2 2

72 71 152 90 138 118 152 152 152

182 152 167 133 278 154 199 167 167

210 155 383 331 335 377 433 455 350

12 11 10 10 10 10 10 10 10

22 12 25 23 26 25 27 25 25

56 13 62 55 88 38 92 84 38

60 60 142 80 128 108 142 142 142

160 140 142 110 252 129 172 142 142

154 142 321 276 247 339 341 371 312

B

Samtliga

— 2 2 2 2 2 2 2

ii

27 38

6 18

—

— — — — — — —

— — — — — — —

— — — — — — —

1 012 1 012 1 012 1 012 1 012 1 012 1 012 1 012 1 012

16,08 16,42 15,48 15,85 15,14 15,62 15,35 15,41 15,53

1 9

— — — — — — —

— — — — — — — — —

— — — — — — — — —

231 231 231 231 231 231 231 231 231

16,44 17,20 16,21 16,32 15,88 16,44 15,83 15,93 16,49

59 64

26 29

6 18

—

—

— — — — — —

— — — — — —

— — —

781 781 781 781 781 781 781 781 781

15,98 16,15 15,33 15,73 14,88 15,45 15,22 15,29 15,34

primärkommuner 68 150 112 190 103 — 4 131 46 — 20 95 39 — 25 — 24 101

277 255 205 321 173 246 187 211 216 Städer

1963 1965 Alt. 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10

och

58 65 80 79 83 93 89 109 83

köpingar 73 9 73 48 52 — 62 — 22 — 63 — 11 — 1 — 73 —

1 Landskommuner 1963 1965 Alt. 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10

20 20

— — 40

— — — —

219 190 125 242 90 153 98 102 133

77 117 51 69 24 32 28 24 28

— 20

— — 24

•

—

— —

378 Tab. 33. På grundval av visst urval beräknade uppgifter om primärkommunernas fördelning efter den totala utdebiteringens storlek åren 1963 och 1965 samt enligt all. 4—10 Sum-

Total utdebitering, kronor per skattekrona

År

ma Alt. 13,00— 14,00— 15,00— 16,00— 17,00— 18,00— 19,00— 20,00— 21,00— kom—12,99 13,99 14,99 15,99 16,99 17,99 18,99 19,99 20,99 21,99 muner i 2 8 4 fi 6 7 8 9 10 ii 12

Skattekraftsområde 1963 1965 Alt. 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10

20 20 2 2 42 2 2 2 2

72 71 134 90 114 113 134 134 134

182 152 146 107 246 126 167 146 146

197 155 326 288 267 327 376 387 306

258 229 174 265 163 203 164 184 173

1963 1965 Alt. 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10

— — — — — — — — —

1963 1965 Alt. 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10

— — — — — — — —

— —

— —

—

16 20 4 16 16 16

12 20 20 20 20 12 12

40 28 48 36 40 48 32

— —

— —

—

16 24 20 40 4 28 12 16 28

— 4 1 2 2 2

9 6 12 8 12 9 9

—

17 15 20 14 17 20 12

3 2 11 16 6 15 11 11 15

— — —

—

— — —

— — — — —

—

— — — —

32 20

16 20

4 16

—

— —

— — — — — — —

— — —

— —

14 11

11 16

2 2

—

— — — — — — —

— — — — — — —

— — — — — — —

— — — — — — —

22 81

— —

11 10 3 5

— 4

— —

—

—

874 874 874 874 874 874 874 874 874

15,83 16,17 15,48 15,83 15,13 15,60 15,36 15,40 15,51

96 96 96 96 96 96 96 96 96

18,13 18,40 15,50 16,00 15,17 15,67 15,30 15,42 15,63

42 42 42 42 42 42 42 42 42

18,43 18,82 15,59 16,00 15,25 15,86 15,41 15,50 15,83

16 16 8 4 4 8 8 4 4

Skattekraftsområde

kr/skr

123 164 92 122 42 83 31 21 93

Skattekraftsområde

Medianvärde

— — — —

— — —

3 1

379 Tab. 34. På grundval av visst urval beräknade uppgifter om primärkommunernas fördelning efter den totala utdebiteringens storlek åren 1963 och 1965 samt enligt alt. 4—10 År Alt.