Nya kommunala ortsavdrag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

500 STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1956:41 Finansdepartementet KUNGL. BI3L.

1 O NOV1956 STOCKHOLM

NYA KOMMUNALA ORTSAVDRAG BETÄNKANDE MED FÖRSLAG AVGIVET AV 1956 ÅRS KOMMUNALSKATTEREVISION

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk forteckning

1. Å l d r i n g s v å r d . I d u n . 344 s. 8. 2. F i s k h a n d e l n i S v e r i g e . I d u n . 194 s. J o . 3. R e s t a u r e r i n g av U p p s a l a d o m k y r k a . Victor P e t t e r s o n . 170 s. E. 4. S t a t e n s stöd åt v ä x t f ö r ä d l i n g e n m. m. Egneilska 295 S. J o . 5. S t a n d a r d t a r i f f e r för d e t a l j d i s t r i b u t i o n av e l e k t r i s k kraft. Haeggström. 96 s. K . 6. S t a t s ä g d a a k t i e b o l a g i S v e r i g e . A v R. T e r s m a n . I d u n . 110 s. Fi. 7. S t ä d e r n a s d o n a t i o n s j o r d . K i h l s t r ö m . 86 s. I. 8. F ö r e n k l a d s t a t s b i d r a g s g i v n i n g . I d u n . 109 s. F l . 9. F r å g a n o m f o r t s a t t s a m a r b e t e m e l l a n s t a t e n o c h T G O i L K A B . M a r c u s . 48 s. F i . 10. I n v e s t e r i n g s v e r k s a m h e t och s p a r a n d e . B a l a n s p r o b l e m p å l å n g o c h k o r t s i k t . A v L. L i n d b e r g e r . Haeggström. 267 s. F i . 11. A t o m e n e r g i e n . B e c k m a n . 117 s. H. 12. B i h a n g till k y r k o h a n d b o k e n . I d u n . 100 s. E. 13. K o n s t b i l d n i n g i S v e r i g e . K i h l s t r ö m . 443 s., 24 s. pi. E. 14. T u l l t a x a . 1. A l l m ä n n a s y n p u n k t e r . Haeggström. 210 s. Fi. 15. T u l l t a x a . 2. D e t a l j m o t i v e r i n g . Haeggström. 849 s. Fi. 16. T u l l t a x a . 3. T a x a n . Haeggström. 179 s. F i . 17. F i s k e o m r å d e . I d u n . 106 s. J o . 18. S e m i n a r i e o r g a n i s a t i o n e n . 1. I d u n . 237 s. E. 19. K o m m u n a l f ö r b u n d och I n d e l n i n g s ä n d r i n g a r . I d u n . 228 s. I. 20. U t r e d n i n g e n om k o r t a r e a r b e t s t i d . K i h l s t r ö m . 277 s. S. 21. U t r e d n i n g e n om k o r t a r e a r b e t s t i d . Bilagor. K i h l s t r ö m . 236 s. S. 22. A l t e r n a t i v t a f t o n s å n g s r i t u a l . I d u n . 85 s. E. 23. Vissa ä n d r i n g a r i n ö j e s b e s k a t t n i n g e n m. m. B e c k m a n . 239 s. Fi. 24. S t a t s ä g d a f ö r e t a g i u t l a n d e t . I d u n . 351 s. F l . 25. U p p h o v s m a n n a r ä t t till l i t t e r ä r a och k o n s t n ä r l i g a v e r k . I d u n . 633 s. J u . 26. B y g g n a d s m i n n e n . Victor P e t t e r s s o n . 156 s. J u . 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till s j u k h u s l a g m. m . K i h l s t r ö m . 227 s. I. 28. R å d h u s r ä t t s s a m m a n s ä t t n i n g 1 b r o t t m å l . N o r s t e d t . 54 s. J u . 29. L a g om r ä t t a t t u t ö v a l ä k e k o n s t e n . B e c k m a n . 192 s. I. 30. P r ä s t v a l s l a g . K i h l s t r ö m . 204 s. E . 31. R e m i s s y t t r a n d e n . K i h l s t r ö m . 400 s. S. 32. H e m m e n o c h s a m h ä l l s p l a n e r i n g e n . Beckman. 210 s. S. S3. S k o g s i n d u s t r i n s u t b y g g n a d . I d u n . 235 s. H. 34. K l i n i s k a u t b i l d n i n g s p l a t s e r för b l i v a n d e l ä k a r e . I d u n . 173 s. E. 35. U p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t vid folkomröstningar. K i h l s t r ö m . 141 s., 6 s. p l . J u . 36. S k o g s b r u k e t s a r b e t s m a r k n a d . I d u n . 292 s. S. 37. A l k o h o l b l o d p r o v e t . I d u n . 110 s. I. 38. S t r å l s k y d d . K i h l s t r ö m . 348 s., 1 s. pl. I . 39. Offentliga b y g g n a d e r , ö v e r s i k t och b y g g n a d s b e h o v . I d u n . 267 s. K. 40. R i k t l i n j e r för b o s t a d s p o l i t i k e n . I d u n . 175 s. S. 41. N y a k o m m u n a l a o r t s a v d r a g . I d u n . 247 s. F i .

A n m . O m s ä r s k i l d t r y c k o r t e j a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till det d e p a r t e m e n t , u n d e r v i l k e t u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. e x . E. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e mentet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:41

NYA KOMMUNALA ORTSAVDRAG Betänkande av 1956 års

med förslag avgivet kommunalskatterevision

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G ESSELTE AB STOCKHOLM 1956

Innehåll Skrivelse till departementschefen

5 Motiv

K a p . I.

Utredningsuppdraget

7 K a p . II.

Det kommunala ortsavdragssystemet 1. Före år 1950 gällande bestämmelser 2. 1950 års kommunala ortsavdragsreform 3. Nu gällande bestämmelser Ortsgrupperingen Ortsavdragens nuvarande konstruktion Jämförelse mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen Spännvidden mellan ortsavdragen i olika ortsgrupper Spännvidden mellan de statliga ortsavdragen, å ena sidan, samt de kommunala, å andra sidan Avvägningen av ortsavdragen mellan äkta makar och ensamstående Särskilt ortsavdrag för ensam skattskyldig med barn vid den statliga taxeringen Vissa med ortsavdragssystemet sammanhängande s p ö r s m å l . . . Förhållandet mellan de kommunala ortsavdragen och avdragen för ömmande omständigheter och existensminimum. . De kommunala ortsavdragen och fastighetsbeskattningen. . Förhållandet mellan de kommunala ortsavdragen och inkomstgränsen för skatteplikt m. m 4. Efter år 1950 framkomna förslag rörande höjning av de kommunala ortsavdragen År 1952 ifrågasatt höjning av avdragen 1955 års statsskatterevisions uttalanden angående de kommunala ortsavdragen 1956 års statsskattereform

10 10 11 15 15 16 17 17

K a p . III.

Kap. IV.

18 19 22 25 25 32 34 43 43 45 47

Kommunalskatterevisionens förslag till höjda kommunala ortsavdrag 1. Av revisionen undersökta alternativ för höjda kommunala ortsavdrag 2. Verkningarna för de skattskyldiga av höjda kommunala ortsavdrag 3. Verkningarna för kommunerna av höjda kommunala ortsavdrag 4. Revisionens ställningstagande 5. Skattesänkningens storlek med de av revisionen förordade kommunala ortsavdragen

74 Den provisoriska skatteersättningen i anledning av 1950 års ortsavdragsreform 1. Ortsavdragskommitténs förslag

81 81

51 51 53 58 64

1 2. 1950 års riksdagsbeslut 85 3. Kommunala skattelindringsutredningens förslag år 1950 87 4. 1951 års riksdagsbeslut 91 5. Den provisoriska skatteersättningens storlek och inverkan på den kommunala utdebiteringen 93 6. Tidigare gjorda uttalanden om en eventuell avveckling av den provisoriska skatteersättningen 102 Kap. V.

Kommunalskatterevisionens förslag till statsbidrag åt kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen 107 1. Olika metoder för utformning av statsbidraget 107 2. Omräkningen av 1957 och 1958 års skatteunderlag 114 3. Den tekniska utformningen av det nya statsbidragssystemet. . 126 4. Frågan angående till vilka kommunala bildningar statsbidrag bör utgå 134 5. Samordningen med den provisoriska skatteersättningen 137 6. Avveckling eller reducering av statsbidraget för vissa kommuner 141 Allmän motivering för revisionens förslag i detta hänseende 141 Den tekniska utformningen av den av revisionen föreslagna reduceringen av statsbidraget 147 Verkningarna för kommunerna av en reducering av statsbidraget 153 Vissa tekniska frågor i samband med reduceringen av bidraget 158 7. Särskilda frågor rörande statsbidraget 162 8. Vissa frågor av budgetmässig och redovisningsteknisk art i ett system med tillskjutet skatteunderlag 166

Kap. VI.

Vissa speciella frågor 1. Avdragen för ömmande omständigheter och existensminimum 2. Deklarationspliktsgränsen m. m 3. De speciella skatteunderlagsgraderade statsbidragen

171 171 172 174

Kap. VII.

Sammanfattning av kommunalskatterevisionens förslag

177 Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) 180 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om kommuns och annan kommunal samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965 185 Bilagor Bilaga 1. Den statistiska undersökningen rörande verkningarna av olika alternativ för en höjning av de kommunala ortsavdragen 189 Bilaga 2. Verkningarna för de enskilda skattskyldiga av olika alternativ för en höjning av de kommunala ortsavdragen 239 Bilaga 3. Undersökning angående kommunernas fördelning efter den relativa skattekraften vid olika tidpunkter samt förändringarna i fördelningen 245

Till Herr Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Finansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 december 1955 har chefen för finansdepartementet den 3 januari 1956 tillkallat numera chefen för finansdepartementets rättsavdelning, kammarrättsrådet Carl Åbjörnsson, ledamöterna av riksdagens första kammare, lantbrukaren Gustaf Elofsson och studiesekreteraren Eric Holmqvist, stadsfullmäktiges i Göteborg ordförande, överläraren Ernst Jungen, direktören i Svenska landskommunernas förbund Sven Järdler, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Gunnar Spetz, samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, sågverksarbetaren Olof Wiklund och hemmansägaren Carl Östlund, att såsom sakkunniga inom finansdepartementet verkställa utredning av frågan rörande höjning av ortsavdragen vid taxering till kommunal inkomstskatt. Tillika har departementschefen uppdragit åt Åbj örnsson att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga har antagit benämningen 1956 års kommunalskatterevision. Den 3 januari 1956 har departementschefen tillkallat e. o. aktuarien i statistiska centralbyrån Bertil Edlund att såsom expert biträda de sakkunniga. Den 17 januari 1956 har departementschefen förordnat länsassessorn vid länsstyrelsen i Värmlands län Rolf Lindqvist att vara sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga har från styrelsen för Svenska landstingsförbundet mottagit en den 15 augusti 1956 dagtecknad skrivelse angående kompensation till landstingen vid en höjning av de kommunala ortsavdragen. Sedan de sakkunniga slutfört sitt uppdrag, får de sakkunniga härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till nya kommunala ortsavdrag. Stockholm den 23 oktober 1956. Carl Gustaf Elofsson

Eric Holmqvist

Gunnar Spetz

Åhjörnsson Ernst Jungen

Olof Wiklund

Carl I Rolf

Sven Östlund

Lindqvist

Järdler

KAPITEL I

Utredningsuppdraget

I a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 30 d e c e m b e r 1955 y t t r a d e chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t S t r ä n g , b l a n d a n n a t f ö l j a n d e . De nuvarande ortsavdragen vid taxeringen till kommunal inkomstskatt fastställdes vid 1950 års riksdag. Det då fattade beslutet innebar, att det kommunala ortsavdragssystemet omlades efter i huvudsak samma linjer som några år tidigare godtagits för statsbeskattningens vidkommande. Avdragen blev, beroende på ortsgrupp, lägst 1 760 och högst 2 000 kronor för gifta och därmed likställda skattskyldiga samt lägst 1 230 och högst 1 400 kronor för ogifta skattskyldiga. Detta innebar, att avdragen kom att uppgå till omkring två tredjedelar av de då gällande statliga ortsavdragen. Vid den reform av den statliga beskattningen som genomfördes år 1952 upptogs även frågan om en främst av penningvärdesförändringen betingad höjning av de kommunala ortsavdragen. Någon lösning av frågan ansågs emellertid i dåvarande läge inte möjlig med hänsyn till de krav på kompensation av staten för det mot höjningen svarande bortfallet av skatteunderlag, som framfördes från kommunalt håll. Då beslutet beträffande den statliga beskattningen innebar att de statliga ortsavdragen höjdes, kom spännvidden mellan de statliga och kommunala avdragen alltså att ytterligare öka. Frågan om en höjning av de kommunala ortsavdragen uppmärksammades i direktiven för 1955 års statsskatterevision, vars uppgift var att utarbeta förslag till ändrade skatteskalor, åsyftande en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten med tonvikten lagd på de mindre inkomsttagarna. I dessa direktiv framhölls bl. a., att man inom en förhållandevis nära framtid borde, såsom ett ytterligare led i strävandena att ernå skattelättnad främst för de mindre inkomsttagarna, överväga möjligheterna att jämka ortsavdragen uppåt. Härvid påpekades även, att de nuvarande reglerna om ortsavdrag var mindre tillfredsställande i det hänseendet att den avsedda skattefriheten för belopp, som motsvarade levnadskostnadsminimum, inte uppnåddes. I direktiven framhölls att detta särskilt gällde de kommunala ortsavdragen. Frågan om en höjning av dessa ansågs emellertid inte kunna upptagas i nyssnämnda sammanhang. Sedan statsskatterevisionen numera slutfört sitt uppdrag och förutsättningar föreligger för att pröva frågan om en sänkning av den statliga skatten, synes tiden vara inne att upptaga spörsmålet om en höjning av de kommunala ortsavdragen. Att en reform i denna riktning är starkt påkallad framgår redan av det förut sagda. De kommunala ortsavdragen uppgår inte tillnärmelsevis till vad som kan anses motsvara levnadskostnadsminimum. Från åtskilliga synpunkter är detta sedan länge uppmärksammade förhållande en mycket stor olägenhet. Det saknas i princip varje som helst bärande grund för att uttaga, eller söka uttaga, skatt av den, vars inkomstförhållanden inte medger mer än en täckning av de allra

8 mest ofrånkomliga utgifterna för försörjningen. Det saknas även enligt min mening tillräckliga skäl för att avkräva den mindre inkomstlagaren relativt sett mer än den större inkomsttagaren vid den kommunala beskattningen än som ansetts böra ifrågakomma vid den statliga beskattningen. Den nuvarande ordningen med otillräckliga kommunala ortsavdrag har också nödvändiggjort i princip mindre tilltalande regler om avdrag för ömmande omständigheter samt i inte ringa omfattning nödgat till avskrivning av oguldna kommunala skatter, något som med gällande ordning inneburit att staten på en omväg lämnat kommunerna kompensation för vad de minsta inkomsttagarna inte mäktat erlägga av påförda kommunala utskylder. Den stora spännvidden mellan de statliga och de kommunala avdragen är också i och för sig otillfredsställande. Den är bl. a. ägnad komplicera källskatteuppbörden samt nödvändiggör i åtskilliga fall jämkning av källskatteavdragen. I den omständigheten att de kommunala avdragen inte kunnat följa de statliga ligger även, såsom konstaterats vid utredningen om sänkningen av statsskatten, det förnämsta hindret mot en eljest önskvärd uppräkning av de statliga ortsavdragen. Om det blir möjligt att företa skattesänkningar utöver dem som nu är omedelbart aktuella, bör därför enligt min uppfattning en höjning av de kommunala ortsavdragen komma i främsta rummet. En sådan reform möter emellertid svårbemästrade problem. Det främsta är att reformen kommer att medföra ett avsevärt bortfall av skatteunderlag för kommunerna och det är självfallet denna omständighet, som tidigare stått h i n d r a n d e i vägen för en reform. Om än från vissa synpunkter erinringar kan riktas mot att staten i större omfattning än vad nu är fallet lämnar kommunerna kompensation för bortfallet av skatteunderlag, torde detta å ena sidan vara en ofrånkomlig förutsättning för en reform samt å andra sidan inte väcka större betänkligheter än vad det nuvarande systemet innebär. I statsskatterevisionens betänkande har gjorts vissa beräkningar av inkomstbortfallets storlek vid oförändrad utdebitering. Enligt ett alternativ, innebärande en höjning av det kommunala ortsavdraget i högsta ortsgrupp till 3 000 kronor för gifta och till 2 000 kronor för ogifta samt en häremot svarande höjning av avdragen i övriga ortsgrupper, skulle skattebortfallet år 1957 bli omkring 287 miljoner kronor. Om avdraget för gifta i högsta ortsgrupp höjdes till 4 000 kronor och för ogifta till 2 000 kronor samt avdragen i övriga ortsgrupper uppräknades i motsvarande mån, skulle man enligt revisionen få räkna med en kostnad av ca 458 miljoner kronor. Slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen bör vara att uppnå paritet mellan de kommunala och de statliga avdragen. De nyss återgivna siffrorna ger emellertid en antydan om storleken av de kostnader, varom fråga är. Det kan därför vara tveksamt om man på en gång kan genomföra en sådan åtgärd. Möjligen bör man räkna med att såsom en första etapp verkställa en något mindre höjning av ortsavdragen, exempelvis av den omfattning som framgår av det första av statsskatterevisionens angivna alternativ. Vid en utredning av möjligheterna att höja de kommunala ortsavdragen bör även klarläggas i vilken utsträckning staten bör lämna kommunerna ersättning för det av en sådan reform föranledda bortfallet av skatteunderlag. Jag vill i detta sammanhang erinra om att kostnaderna för 1950 års kommunala ortsavdragsreform uppdelades mellan staten och kommunerna. Statsbidrag skulle utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting inte skulle behöva höjas med mer än högst en krona. Det förtjänar uppmärksammas att frågan om en höjning av de kommunala ortsavdragen numera är i viss mån i annat läge än tidigare. Den särskilda kom-

9 munala fastighetsskatten debiteras inte längre för sig. I stället skall vid fastighetsägarens inkomsttaxering beräknas ett garantibelopp för fastighet, vilket bl. a. innebär att en höjning av ortsavdraget kan komina fastighetsägaren till godo. I den mån kommunerna själva skulle svara för kostnaderna, behöver man således inte såsom vid 1950 års reform räkna med den särskilda övervältringen av skattebördan på fastighetsägarna. Att detta i sin mån bör kunna underlätta en reform på förevarande område är tydligt. Å andra sidan bör beaktas, att en höjning av de kommunala ortsavdragen bör vara att se som ett led i en allmän skattesänkning med särskild tonvikt på de mindre inkomsttagarna. Den avsedda effekten skulle till en del gå förlorad, om kommunerna föranleddes att besluta mera betydande utdebiteringshöjningar. Detta utgör självfallet det avgörande skälet för att en höjning av ortsavdragen måste förenas med bidrag från staten till kommunerna. Vad sistnämnda fråga angår är till en början angeläget understryka vikten av att kommunernas rätt till kompensation av statsmedel så utformas, att därigenom inte någon inskränkning i kommunernas självbestämmanderätt blir följden. En faktisk rätt till kompenserande statsbidrag bör med andra ord medges, och dessa bidrag bör i kommunens inkomststat få samma karaktär som skatteinkomster från kommunmedlemmarna. Någon skälighetsprövning eller annan prövning, som skulle kunna ge sken av ett beroendeförhållande, bör alltså inte ifrågakomma. Måhända kan vid en närmare undersökning befinnas, att man inte utan vidare kan efterbilda det statsbidragssystem, som infördes vid 1950 års kommunala ortsavdragsreform. Sambandet mellan nämnda bidragssystem och de bidrag, som bör utgå vid en höjning av de kommunala ortsavdragen, är emellertid sådant, att de olika bidragen bör om möjligt sammanarbetas till ett enhetligt system. Härför talar även att det 1950 beslutade bidragssystemet gavs i viss mån provisorisk karaktär. Vid de nya reglernas utformning bör största möjliga enkelhet eftersträvas. Det bör sålunda prövas, om bidraget kan beräknas på grundval av antalet invånare i vederbörande kommun, i förhållande till det uträknade antalet skattekronor el. likn. Huruvida bidraget kan beräknas på grundval av läget vid reformens ikraftträdande eller om periodvisa omräkningar efter någon mer schablonartad regel blir erforderliga, får även prövas under utredningens gång. Liksom fallet var vid 1950 års reform, torde anledning knappast föreligga att överväga olika regler för kommuner med olika bärkraft. Gällande bestämmelser om bidrag till skatletyngda kommuner synes sålunda kunna lämnas åsido, i den mån de inte direkt beröres av de nu aktuella frågorna. Det må tilläggas, att utredningen bör samråda med allmänna statsbidragsutredningen i den omfattning som under arbetets gång kan finnas erforderligt.

K A P I T E L II Det kommunala ortsavdragssystemet

1. Före år 1950 gällande bestämmelser Såsom framgår av de återgivna direktiven för vårt utredningsuppdrag fastställdes de nuvarande kommunala ortsavdragen genom beslut vid 1950 års riksdag. Till grund för beslutet låg ett av ortsavdragskommittén i februari 1950 framlagt betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. (SOU 1950:5). I nämnda betänkande har lämnats en utförlig historik rörande det kommunala ortsavdragssystemet fram till år 1950. Vi hänvisar till denna redogörelse (betänkandet s. 17—37) och anser oss här endast behöva i korthet beröra hur förhållandena var närmast före 1950 års reform. Före år 1950 var det kommunala ortsavdraget uppdelat i grundavdrag och familjeavdrag. Storleken av avdraget bestämdes med hänsyn till dels levnadskostnadernas höjd i den skattskyldiges hemortskommun, dels ock den skattskyldige åvilande försörjningsbörda. Med avseende å levnadskostnadernas höjd var samtliga orter i riket indelade i fem ortsgrupper, varav ortsgrupp I omfattade orter med de billigaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Grundavdraget utgjorde för helt år 340, 380, 420, 460 och 500 kronor i respektive ortsgrupp. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket inte haft minst 600 kronors inkomst, var berättigad att utöver grundavdraget åtnjuta familjeavdrag. Familjeavdraget utgjorde för helt år — räknat med lika belopp för hustru och varje barn — 160, 160, 180, 180 och 200 kronor i respektive ortsgrupp. För barn, vilkas föräldrar inte varit gifta med varandra under beskattningsåret eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skulle, om båda föräldrarna var berättigade till avdrag för barnet, envar av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Därvid avrundades avdragsbeloppet i förekommande fall nedåt till j ä m n a tjugutal kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, ägde, om han varit ogift (varmed jämställdes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han var berättigad

11 erhålla avdrag, åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkom skattskyldig med hustru (s. k. husföreståndarinneavdrag). Förutom med själva ortsavdraget minskades den skattskyldiges taxerade inkomst, om denna inkomst uppgick till eller översteg ortsavdragets dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget, och om inkomsten inte uppgick till ortsavdragets dubbla summa, med hälften av det belopp, varmed inkomsten översteg ortsavdraget (s. k. bankning). Återstod efter tillämpning av dessa bestämmelser för skattskyldig, vilkens hemortskommun tillhörde ortsgrupp I eller II och inte utgjorde stad, av den taxerade inkomsten högst 500 kronor, skulle denna ytterligare minskas med 20 kronor (20-kronorsavdrag). Storleken av de före 1950 års reform gällande ortsavdragen (vid fullt utnyttjad bankningsdel) framgår av följande sammanställning. Ortsavdrag i kronor inom ortsgrupp

Ensamstående Äkta makar » » + 1 barn » » + 2 barn » » + 3 barn » » + 4 barn

I

II

III

IV

V

510 750 990 1 230 1 470 1 710

570 810 1 050 1 290 1 530 1 770

630 900 1 170 1 440 1 710 1 980

690 960 1 230 1 500 1 770 2 040

750 1 050 1 350 1 650 1 950 2 250

2. 1950 års kommunala ortsavdragsreform Reformen byggde, såsom tidigare nämnts, på en utredning av ortsavdragskommittén. I sitt betänkande SOU 1950: 5 föreslog kommittén en omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet efter i stort sett samma linjer, som år 1947 godkänts för statsbeskattningens del. Den mest betj^delsefulla nyhet, som sistnämnda år hade genomförts vid den statliga taxeringen, var att barnavdragen hade avskaffats och ersatts ined kontanta barnbidrag, skattefria och lika stora i alla inkomstlägen och dyrortsgrupper. Därjämte hade vidtagits en inte oväsentlig höjning av de statliga ortsavdragen för gifta och i de lägre inkomstskikten även för ensamstående, varjämte den s. k. bankningen avskaffats. Höjningen av ortsavdragen hade betingats av penningvärdets fall och innebar i stort sett ett återställande av före kriget rådande förhållanden. Samtidigt hade beträffande ortsavdraget för äkta makar spännvidden mellan avdraget i högsta och lägsta ortsgrupp minskats från 21 till 16 %. Ortsavdragskommitténs förslag innebar i stort sett följande. Barnavdragen skulle avskaffas även vid den kommunala beskattningen. Därvid förutsattes, att barnbidragen skulle höjas från 260 till åtminstone 290 kronor.

12 Uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag och familjeavdrag skulle upphöra. Likaså skulle bankningen och 20-kronorsavdraget försvinna. I fråga om ortsavdragens storlek byggde kommitténs förslag på en statistisk undersökning av fem olika alternativ. Avdragsbeloppen enligt högsta alternativet överensstämde med de vid den statliga taxeringen då gällande. Spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp var enligt detta alternativ för ensamstående och därmed jämställda skattskyldiga 20 % och för äkta makar omkring 16 %. Vid uppläggandet av övriga alternativ utgick kommittén från den spännvidd mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp, som vid den statliga taxeringen tillämpades i fråga om ortsavdragen för äkta makar. Någon anledning att för kommunalbeskattningens del räkna med större spännvidd beträffande avdragen för ensamstående person än för makar ansågs inte föreligga. Kommittén räknade alltså för dessa alternativ genomgående med en spännvidd av omkring 16 %. Kommittén utgick vidare från att avdraget för ensamstående borde bestämmas till 2/,s av avdraget för makar, vilket var något större skillnad än enligt den då gällande ordningen men motsvarade samma proportion som vid statsbeskattningen. Rörande ortsavdragens storlek enligt de olika alternativen kan ytterligare anmärkas. Det lägsta alternativet motsvarade i stort sett den höjning, som skulle bli erforderlig för att återställa avdragen till deras ursprungliga reella värde år 1928. Ortsavdragen var enligt detta alternativ med en viss avrundning hälften så stora som de då gällande statliga ortsavdragen. Alternativet innebar sålunda ett återställande av den relation, som tidigare rått mellan statliga och kommunala ortsavdrag. Mellan det högsta och det lägsta alternativet inlade kommittén tre olika alternativ, varav det mellersta — alt. 5 — i avrundade tal motsvarade 2/3 av de då gällande statliga avdragen. Enligt detta alternativ uppgick ortsavdragen till följande belopp i olika ortsgrupper. Äkta makar Ensamstående

I 1 680 1 180

II 1 760 1 230

III 1 840 1 290

IV 1 920 1 340

v 2 000 1 400

För sin del förordade kommittén alt. 5. Det framhölls därvid 1 , att frågan om de kommunala ortsavdragens höjd närmast var ett spörsmål, som måste bedömas ur statsfinansiella synpunkter, eftersom kommunerna enligt kommitténs mening med viss begränsning borde erhålla ersättning av statsmedel för den av ortsavdragsreformen förorsakade stegringen av den kommunala utdebiteringen. De verkställda undersökningarna hade övertygat kommittén att minskningen av det kommunala skatteunderlaget vid en höjning av avdragen till i nivå med de statliga blev av den storleks1

SOU 1950:5 s. 43.

13 ordningen, att en sådan omläggning i dåvarande statsfinansiella läge inte var möjlig att genomföra. Kommittén ansåg vidare, att ortsavdragen enligt de olika alternativen skulle utgå med samma belopp oavsett storleken av den taxerade inkomsten (ortsavdragen skulle alltså vara fasta). Kommittén hade emellertid även undersökt, huruvida nedgången i skatteunderlaget, som blev en följd av de höjda ortsavdragen, skulle kunna begränsas genom att ortsavdragen i de lägsta inkomstskikten gjordes lika stora som de statliga och därefter successivt minskades vid stigande inkomst för att till slut helt bortfalla. Förslag härom framlades emellertid inte av kommittén. Enligt kommitténs mening borde kommunerna — såsom ett provisorium — erhålla ersättning av statsmedel för den av ortsavdragsreformen förorsakade stegringen av den totala utdebiteringen i den mån densamma översteg en krona. 1 Vid sitt ställningstagande i denna fråga fäste kommittén särskilt avseende vid att kommunerna faktiskt utnyttjat ett större skatteunderlag än som rätteligen bort ifrågakomma, därest ortsavdragen undan för undan hade höjts med belopp motsvarande den under åren dessförinnan inträdda penningvärdesförändringen. Om de då gällande bänkade grund- och familjeavdragen höjdes enligt kommitténs lägsta alternativ, vilket i stort sett återställde avdragen till deras ursprungliga reella värde, skulle erfordras en utdebiteringsstegring av i genomsnitt 80 öre. Då en stegring av den kommunala utdebiteringen med en krona medförde, att skattskyldiga med inkomster över en viss nivå trots det föreslagna större ortsavdraget skulle få sin kommunalskatt höjd, förutsatte kommittén, att sådana jämkningar av den statliga inkomstskatteskalan vidtogs, att någon höjning av den sammanlagda inkomstskatten inte inträffade för fysiska personer. Kommittén diskuterade i betänkandet ingående frågan huruvida en höjning av ortsavdragen skulle komma att medföra en övervältring av skattebördan från icke-fastighetsägare till fastighetsägare och på juridiska personer. Kommittén anförde i detta sammanhang bland annat följande. 2 Vid ett bedömande härav måste ihågkommas, att kommittén utgår ifrån, att staten skall lämna kommunerna bidrag i sådan omfattning, att ingen kommun skall behöva höja utdebiteringen med mera än högst en krona. Härigenom har även satts en spärr för övervältringen. I den mån sådan kommer att inträffa, kan denna tydligen icke bli större än en krona per skattekrona. Då en utdebiteringsstegring av en krona endast obetydligt överstiger den skattehöjning, som i genomsnitt skulle inträda, därest ortsavdragen återställdes till sitt reella värde före kriget, kan en övervältring av denna omfattning enligt kommitténs mening knappast sägas innebära en orättvisa mot fastighetsägarna. Genom att ortsavdragen förblivit oförändrade trots penningvärdets fall har nämligen i själva verket en förskjutning av skattebördan ägt rum från fastighets1 Här beröres frågan om det provisoriska statsbidraget i all korthet. I kapitel IV lämnas en utförligare redogörelse för bidragets konstruktion, storlek m. m. 2 SOU 1950:5 s. 44.

14 skatteunderlaget över på de fysiska personernas inkomstskatteunderlag. De av kommittén verkställda statistiska undersökningarna ha för övrigt i stort sett ådagalagt, att en höjning av ortsavdragen icke kominer att medföra en ökad belastning på ägarna av jordbruksfastighet såsom grupp betraktade; ett förhållande som måste ha sin förklaring i den under senare år uppnådda inkomstförbättringen för jordbruket. Något ogynnsammare ställer det sig för ägarna av annan fastighet. Även för dessa håller sig emellertid övervältringen inom ganska snäva gränser. — Vad här sagts angående skatteövervältring å fastighetsskatteunderlaget gäller även i fråga om de juridiska personernas skatteunderlag. Beträffande dessa skattskyldiga blir dock övervältringen såväl i det individuella fallet som på hela gruppen alltid lika med en krona per skattekrona; detta givetvis under den förutsättningen att den kommunala utdebiteringen till följd av ändrade ortsavdrag stiger med minst en krona. På grund av den vid statsbeskattningen medgivna avdragsrätten för kommunala utskyldcr kommer dock stegringen av de juridiska personernas sammanlagda skatt icke att motsvara en krona per skattekrona utan bli lägre. Enligt kommitténs förslag skulle de nya ortsavdragen första gången tilllämpas i fråga om källskatteuttaget år 1952 och alltså vid 1953 års taxering. När den ifrågasatta höjningen av de kommunala ortsavdragen underställdes 1950 års riksdags prövning 1 förordade departementschefen liksom det övervägande antalet av remissinstanserna, att ortsavdragen skulle bestämmas i enlighet med kommitténs förslag alt. 5. Ett system med fallande ortsavdrag ansåg sig departementschefen inte vilja tillstyrka vare sig anordningen — liksom då gällde vid den statliga beskattningen — begränsades till ensamstående skattskyldiga eller skulle avse alla skattskyldiga. Kommunerna skulle enligt propositionen kompenseras för bortfallet av skatteunderlag genom de förhöjda ortsavdragen därigenom att statsbidrag skulle utgå i en sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting inte skulle behöva höjas med mer än högst en krona. För att så långt som möjligt förenkla bidragsgivningen föreslogs att stegringen av landstingsskatten alltid skulle först avräknas å nämnda krona. Statsbidragssystemet betraktades som ett provisorium och frågan förutsattes skola omprövas senare. Beträffande den av kommittén berörda frågan om skatteövervältringen framhöll departementschefen, att det var riktigt att en viss övervältring av skattebördan skulle komma att ske från skattskyldiga med obetydliga inkomster till vissa andra kategorier av skattskyldiga. Om statsmakterna godtog kommitténs förslag om ersättning till kommunerna för viss del av den skatteförlust, som uppkom genom minskningen i skatteunderlaget, och under förutsättning tillika att viss jämkning i tabellen för beräkning av statlig inkomstskatt vidtogs, skulle enligt departementschefens mening övervältringen endast drabba juridiska personer och vissa fastighetsägare. Den skatteökning, som därvid skulle kunna komina i fråga, blev emel1

Prop. 241/1950.

15 lertid så lindrig, att det inte ansågs att den utgjorde något bärande skäl för att uppskjuta ändringen av ortsavdragen. Till belysande av reformens verkningar i det enskilda fallet lämnades i propositionen vissa exempel. 1 Riksdagen biföll propositionsförslaget. I sitt betänkande (nr 57) berörde bevillningsutskottet även frågan om skatteövervältringen. Enligt utskottets mening måste den skatteökning, som genom en höjning av ortsavdragen skulle komma att drabba juridiska personer och i vissa fall fastighetsägare, betecknas som relativt lindrig. I olika motioner hade emellertid gjorts gällande att vid ett bedömande av skatteövervältringen å fastighetsägare jämförelse inte — såsom skett i de i propositionen angivna exemplen — borde göras mellan vad fastighetsägaren finge betala i skatt före och efter reformens genomförande utan mellan vad fastighetsägaren skulle betala i skatt i jämförelse med icke-fastighetsägaren i motsvarande inkomstläge och att det vore denna ökning i merbelastningen på fastighetsägaren, som visade omfattningen av skatteövervältringen. Med anledning härav framhöll utskottet, att den omständigheten att skillnaden mellan fastighetsägarens och icke-fastighetsägarens skatt blev större efter reformens genomförande inte i och för sig belyste skatteövervältringen på fastighetsägaren. Även om kommunen skulle erhålla så stort statsbidrag, att utdebiteringen inte behövde höjas i anledning av ortsavdragsreformen och fastighetsägaren sålunda finge samma skatt som tidigare, skulle likväl skillnaden i skatt mellan fastighetsägaren, om han inte kunde utnyttja sina ortsavdrag, och icke-fastighetsägaren ha ökat, eftersom den senare finge mindre skatt därigenom att han kunde utnyttja ett större ortsavdrag. Det av motionärerna anmärkta förhållandet kunde därför inte betraktas som skatteövervältring föranledd av höjda ortsavdrag utan hade sin grund i fastighetsskattens dåvarande konstruktion, som i vissa fall omöjliggjorde för fastighetsägaren att utnyttja ortsavdragen. Det kan i detta sammanhang erinras, att frågan om skatteövervältringen på vissa fastighetsägare numera kommit i ett annat läge genom de år 1953 vidtagna ändringarna i fråga om fastighetsbeskattningen. Denna fråga kominer att närmare beröras i ett senare avsnitt av detta kapitel.

3. Nu gällande bestämmelser Ortsgrupperingen

Ortsavdragen bestäms efter den ortsgrupp, som den skattskyldiges hemortskommun tillhör. Vad som skall förstås med hemortskommun är angivet i 66 § kommunalskattelagen. För fysisk person utgör i princip 1

Prop. 241/1950 s. 38—39.

16 den kommun, där den skattskyldige författningsenligt skall vara mantalsskriven för året näst före taxeringsåret, vederbörandes hemortskommun. Jämlikt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen bestämmer Kungl. Maj :t för en tid av fem år i sänder de olika orternas inplacering i ortsgrupper (den s. k. skattegrupperingen). Fastställd indelning kan, där sådant påkallas av särskilda omständigheter, jämkas av Kungl. Maj :t. Antalet ortsgrupper skall enligt samma författningsrum utgöra fem (ortsgrupp I—ortsgrupp V) eller det lägre antal, som fastställts genom särskild författning. Genom beslut av 1953 års riksdag 1 har antalet ortsgrupper från och med den 1 januari 1954 tills vidare begränsats till fyra (ortsgrupp II—ortsgrupp V). Ortsgrupp I utnyttjas sålunda inte längre. De olika orternas i riket närmare inplacering i ortsgrupperna framgår av kungörelsen den 9 oktober 1953, nr 624. Ortsavdragens nuvarande konstruktion

Enligt 48 § 2 mom. kommunalskattelagen minskas för skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, den i hemortskommunen taxerade inkomsten med kommunalt ortsavdrag. Ortsavdragens storlek framgår av följande sammanställning. I denna har till jämförelse upptagits vid den statliga beskattningen nu gällande ortsavdrag, vilka fastställts genom 1952 års riksdags beslut och som tillämpats första gången vid källskatteuttaget för år 1953 och vid 1954 års taxering (8 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt). Kommunala ortsavdrag

Statliga ortsavdrag

Ortsgrupp

Ortsgrupp

II Gift skattskyldig 1 2

Ensam skattskyldig med barn . . .

III

IV

V

II

III

IV

V

1 760 1 840 1 920 2 000 3 520 3 680 3 840 4 000 1 230 1 290 1 340 1 400 1 760 1 840 1 920 2 000 2 640 2 760 2 880 3 000

1 Härmed jämställes skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd och som varit ogift (änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket r ä t t till allmänt barnbidrag förelegat. 2 Härmed avses sådan i 8 § 1 mom. fjärde stycket förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld skattskyldig, d.v.s. gift skattskyldig, som under beskattningsåret inte levt tillsammans med andra maken, och annan ogift skattskyldig än som avses i ovanstående not 1, vilken haft hemmavarande barn eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat. Om barnet inte stått under den skattskyldiges vårdnad kan det ifrågavarande avdraget åtnjutas endast om den skattskyldige inte levt tillsammans med den, som har vårdnaden om barnet.

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt endast under en del av beskattningsåret, äger enligt 48 § 3 mom. kommunalskattelagen i hemortskommunen åtnjuta kommunalt ortsavdrag, utgörande för varje 1

Prop. 133/1953; bevillningsutskottets betänkande 47/1953; SFS 406/1953.

17 kalendermånad eller del därav, varunder han varit här i riket bosatt, Vis av det medgivna avdraget för helt år. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålls, avrundas nedåt till j ä m n a tiotal kronor. Liknande föreskrifter gäller beträffande den statliga beskattningen (8 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt). Vidare bör i detta sammanhang uppmärksammas stadgandena i 52 § 1 mom. kommunalskattelagen och 11 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt. I dessa författningsruin föreskrivs bland annat, att vid beräkningen av kommunalt och statligt ortsavdrag samtaxerade äkta makar skall tillgodoföras hälften var av det gemensamma ortsavdraget. I den mån sådant avdrag inte kan utnyttjas av den ena maken, skall det tillgodoräknas den andra maken. Vid taxeringen till statlig inkomstskatt uträknas emellertid med hänsyn till skattens natur skattebeloppet efter makarnas gemensamma beskattningsbara inkomst och fördelas sedan mellan makarna i förhållande till vars och ens beskattningsbara inkomst.

Jämförelse mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen

Spännvidden mellan ortsavdragen i olika ortsgrupper Såväl i fråga om de kommunala som de statliga ortsavdragen är spännvidden mellan avdragen i ortsgrupp V och ortsgrupp II, som för närvarande är lägsta ortsgrupp, 12 %, räknad på avdragsbeloppet i högsta ortsgrupp. Spännvidden är densamma både för äkta makar och för ensamstående skattskyldiga med eller utan barn. Den nu gällande spännvidden innebär i förhållande till tidigare gällande kommunala ortsavdrag en betydande sammanpressning. Före 1950 års ortsavdragsreform utgjorde sålunda spännvidden, beräknad på då gällande bänkade ortsavdrag, för ensamstående 32 % och för äkta makar 28,5 %. Det må i detta sammanhang erinras att även i fråga om den statliga inkomstbeskattningen spännvidden mellan ortsavdragen varit större. Genom 1947 års statsskattereform minskades sålunda spännvidden mellan högsta och då gällande lägsta ortsgrupp (ortsgrupp I ) , som tidigare varit omkring 21 %, till omkring 16 % för äkta makar och för ensamstående skattskyldiga till 20 %. Av förarbetena till denna reform framgår, att m a n beträffande ortsavdragen för äkta makar strävat efter samma spännvidd mellan högsta och lägsta ortsgrupp, som 1945 års lönekommitté (SOU 1946: 48) föreslagit i fråga om de lägre löneklasserna. Den något större spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp beträffande ortsavdragen för ensamstående angavs vara föranledd av bland annat önskvärdheten att ortsavdragen såvitt möjligt bestämdes till j ä m n a tal. Med hänsyn till den då tillämpade reduktionen av ortsavdragen för ensamstående ansågs den bristande överensstämmelsen i detta hänseende mellan ortsavdragen för 2— 608166

18 äkta makar och ensamstående vara av mindre betydelse. I samband med de år 1952 beslutade ändringarna i den statliga inkomstbeskattningen minskades emellertid spännvidden även för de ensamstående till 16 % genom att fasta ortsavdrag infördes för denna kategori av skattskyldiga. Intervallen mellan ortsavdragen i de olika ortsgrupperna motsvarar både vid den statliga och den kommunala inkomstbeskattningen ungefär 4 %. Att vissa mindre avsteg härvidlag måst göras beror på det tidigare berörda önskemålet att bestämma ortsavdragen till jämna tal.

Spännvidden mellan de statliga ortsavdragen, de kommunala, å andra sidan

å ena sidan,

samt

När genom beslut av 1920 års riksdag bestämmelser om skattefria avdrag infördes vid den kommunala beskattningen, utgick man från att dessa avdrag skulle göras hälften så stora som de skattefria avdrag, som i fråga om den statliga beskattningen genomförts vid 1919 års riksdag. Anledningen till att man inte ansåg sig kunna använda samma avdrag vid den kommunala beskattningen som vid den statliga angavs vara, att om det högre avdraget skulle tillämpas, en fara uppstod för att kommunernas behov av beskattningsföremål inte skulle bli tillbörligen tillgodosett. Med hänsyn till de små inkomstbeloppen inom en del mindre landskommuner skulle de högre ortsavdragen verka så att de få medelstora inkomsterna inom dylika kommuner skulle bli alltför tungt beskattade. I övrigt kom emellertid överensstämmelse att råda mellan de båda avdragssystemen. Detta förhållande kom att bestå ända till år 1938, då de statliga familjeavdragen höjdes och ett särskilt system infördes med successivt fallande ortsavdrag för ensamstående utan att motsvarande ändringar gjordes i reglerna för de kommunala ortsavdragen. Genom 1947 års statsskattereform borttogs sedan i fråga om den statliga beskattningen uppdelningen av ortsavdragen i grundavdrag och familj eavdrag, varvid familjeavdragen för barn avskaffades. Samtidigt skedde en betydande höjning av ortsavdragsbeloppen. Motsvarande ändringar gjordes inte heller nu i det kommunala ortsavdragssystemet. Härigenom förlorades i stort sett det tidigare sambandet i detta hänseende mellan den statliga och den kommunala beskattningen. Såsom tidigare berörts återknöts emellertid genom 1950 års kommunala ortsavdragsreform i viss mån sambandet mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen. På förslag av ortsavdragskommittén bestämdes de kommunala ortsavdragen till belopp, som motsvarade i runt tal 2/3 av de statliga avdragen. Till grund för denna avvägning låg emellertid inte annat än kostnadssynpunkter. De nuvarande statliga ortsavdragen fastställdes genom beslut av 1952

19 1

års riksdag på förslag av 1949 års skatteutredning. Det statliga ortsavdraget för äkta makar gjordes därvid dubbelt så stort som för ensamstående utan barn. Det statliga avdraget för äkta makar blev härigenom också dubbelt så stort som motsvarande kommunala avdrag. I fråga om äkta m a k a r återställdes därmed förhållandet mellan avdragen till vad som i princip gällde före år 1938. Det kommunala ortsavdraget för ensamstående blev efter 1952 års ändring 70 % av motsvarande statliga ortsavdrag. Att därjämte vid den statliga beskattningen införts ett särskilt ortsavdrag för ensamstående med försörjningsplikt mot barn kommer att nedan närmare beröras.

Avvägningen

av ortsavdragen

mellan äkta makar och

ensamstående

Det nu gällande kommunala ortsavdraget för ogift motsvarar i runt tal /3 eller närmare bestämt 70 % av avdraget för äkta makar. Denna proportion motsvarar den som efter 1947 års statsskattereform tidigare gällde även i fråga om den statliga beskattningen. Beträffande denna avvägning anförde ortsavdragskommittén följande. 2 Vad härefter angår frågan om avvägningen av ortsavdragen mellan ensam person och äkta makar må erinras om att vid 1947 års omläggning av det statliga ortsavdragssystemet bestämdes ortsavdraget för ensamstående till 2/3 av ortsavdraget för gift skattskyldig. Detta motiverades med att på andra områden tilllämpades ett levnadskostnadsminimum, som för ensamstående motsvarade minst omkring 2/3 av levnadskostnadsminimum för makar. Detta vore bland annat fallet enligt tillämpad praxis rörande storleken av erforderlig fattigvård, vid bestämmandet av folkpensionernas storlek enligt lagen om folkpensionering och enligt av de exekutiva myndigheterna tillämpade normer för bedömande av existensminimum vid indrivning. De av kommittén införskaffade uppgifterna rörande normalbelopp vid bestämmandet av existensminimum vid löneavdrag och införsel för skatt ha ytterligare bekräftat, att relationen mellan beloppen för makar och ensamstående är minst 3 : 2 ; den är i många fall snarare 4 : 3 än 3 : 2. Kommittén har ansett sig böra för kommunalbeskattningens del förorda samma proportion mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensam skattskyldig som 1947 godkändes för statsbeskattningens del eller sålunda 3 : 2. — I olika sammanhang har ifrågasatts en sådan avvägning av de kommunala ortsavdragen för gifta och ogifta skattskyldiga, att de förras ortsavdrag bestämdes till två gånger ortsavdraget för de senare. Härigenom skulle tydligtvis äkta makar, som båda ha inkomster, få lika stora sammanlagda kommunala skatter, som om de icke hade ingått äktenskap. Enligt kommitténs mening kan emellertid frågan om sambeskattningens verkningar icke få vara avgörande vid bestämmandet av ortsavdragens storlek. Dessa måste i stället avvägas med hänsyn till de faktiska förhållandena i fråga om existensminimum för ensam person respektive makar. 2

I sitt betänkande angående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951: 51) föreslog 1949 års skatteutredning, att vid statsbeskattningen orts1 2

SOU 1951:51; prop. 213/1952; bevillningsutskottets betänkande 50/1952. SOU 1950:5 s. 67—68.

20 a v d r a g e t för e n s a m s t å e n d e s k u l l e b e s t ä m m a s till h ä l f t e n av a v d r a g e t ä k t a m a k a r . Som s k ä l h ä r f ö r a n f ö r d e u t r e d n i n g e n följande. 1

för

Att ortsavdraget år 1947 bestämdes för ensamstående till 2/3 av ortsavdraget för gift skattskyldig motiverades med att på andra områden ett levnadskostnadsminimum tillämpades, som för ensamstående motsvarade omkring 2/3 av levnadskostnadsminimum för makar. Det åberopades, att så vore fallet bl. a. vid meddelande av fattigvård, vid bestämmande av folkpensionernas storlek och vid de exekutiva myndigheternas tillämpning av existensminimum vid indrivning. — När det gäller att bedöma om denna jämförelse kan utan reservation överföras på beskattningen bör beaktas, att förhållandet 2/3 av makars ortsavdrag för närvarande är tillämpligt endast på det oreducerade ortsavdraget för ensamstående. Redan när den taxerade inkomsten för en ensamstående överstiger 2 600—3 000 kronor reduceras hans ortsavdrag, sä att det efterhand kommer att utgöra en allt mindre del av makars ortsavdrag och slutligen helt bortfalla. Jämförelsen begränsar sig sålunda till de lägst taxerade skikten av ensamstående skattskyldiga. Huruvida den bör obetingat läggas till grund för en avvägning av ortsavdragen mellan de två kategorierna har synts oss väsentligen bero på sammansättningen av dessa lågt taxerade skikt av ensamstående. U t r e d n i n g e n h a d e låtit v e r k s t ä l l a en u n d e r s ö k n i n g för a t t n å g o t k l a r lägga v i l k a s k a t t s k y l d i g a , s o m i n g i c k i d e s s a s k i k t . I f r å g a o m d e n n a u n d e r sökning anförde utredningen följande. Även om denna undersökning är av begränsad omfattning, torde den dock få anses visa att de lägst taxerade skikten av ensamstående till mycket stor del utgöras av unga personer. I stor utsträckning är här fråga om ungdomar, vilka ännu icke i egentlig mening trätt ut i förvärvslivet och vilka i allmänhet bo i sina föräldrahem, biträda föräldrarna i deras jordbruk o. s. v. För denna grupp av ensamstående personer är tydligen den på socialvård, ålderspensioner o. dyl. grundade jämförelsen icke hållbar. Å andra sidan visar undersökningen, att de lägst taxerade skikten bland ensamstående skattskyldiga till icke obetydlig del utgöras även av åldringar, ofta änklingar eller änkor, samt av personer i ålder 25—65 år med ringa inkomst, ej sällan förenad med naturaförmåner. För denna grupp av ensamstående kan det med stöd av den nyssnämnda jämförelsen synas berättigat att bibehålla ortsavdraget vid 2/3 av ortsavdraget för makar. Skulle en sådan höjning ske, kommer den emellertid även kategorien av unga personer till godo, ehuru en höjning för deras del knappast synes motiverad. Då alltså de lägsta skikten av ensamstående skattskyldiga ha en så heterogen sammansättning, måste det alltid vara förenat med stora svårigheter att bestämma ett enhetligt ortsavdrag för ensamstående, vilket kan anses skäligt i förhållande till makars ortsavdrag. Med hänsyn till gruppens sammansättning synes det föga lämpligt att låta de mera ömmande fallen alltför starkt influera på ortsavdragets storlek. I stället torde dessa böra tillgodoses genom sociala bidrag eller genom tillämpning av särskilt avdrag för existensminimum vid taxeringen. Frågan om avvägningen av beskattningen mellan ensamstående och makar är emellertid icke endast en fråga om ortsavdragen. I och med att vi funnit den nuvarande successiva reduceringen av de ensamståendes ortsavdrag icke böra bibehållas uppkommer spörsmålet, huruvida den skärpta beskattning, som därigenom uttagits hos dem, i stället bör uttagas genom en särskild skatteskala för 1

SOU 1951:51 s. 210—211.

ensamstående. Frågan om avvägningen blir då också en fråga om hur denna skatteskala bör förhålla sig till skatteskalan för makar. Detta utredningens förslag gav under remissbehandlingen inte anledning till erinran. I vissa yttranden påpekades dock, att denna avvägning ägde direkt samband med frågan om storleken av gift kvinnas förvärvsavdrag. I prop. 213/1952 med förslag till ändrade grunder för den direkta statliga beskattningen anförde departementschefen i denna fråga bland annat. Icke heller har jag någon erinran mot den av utredningen föreslagna inbördes avvägningen av ensamståendes och makars ortsavdrag. Att förhållandet mellan ortsavdragen nu ändras så att ensamståendes avdrag kommer att motsvara endast hälften av makars avdrag har av skatteutredningen satts i direkt samband även med den samtidigt föreslagna nedskärningen av gift kvinnas förvärvsavdrag till 300 kronor. Skulle frågan om förvärvsavdraget för gift kvinna icke kunna lösas i enlighet med utredningens förslag, kunde sålunda anledning finnas att taga också ortsavdragens avvägning under förnyad prövning. Om så skall behöva ske blir tydligen beroende av i vilken grad man finner sig böra avvika från förslaget rörande förvärvsavdraget. Om förvärvsavdraget utvidgas endast i den omfattning som jag i det följande föreslår, har jag icke ansett att förhållandet mellan ortsavdragen skall behöva påverkas därav. Det är enligt min mening av visst värde att detta förhållande bibehålles i enlighet med utredningens förslag. Mycket talar nämligen för att makars ortsavdrag bör bestämmas till dubbelt så stort belopp som ortsavdraget för en ensamstående. Visserligen har en jämförelse med sociallagstiftningen liksom även med tillämpningen av existensminimum vid indrivning kunnat ge visst stöd för att ensamståendes ortsavdrag avpassas till belopp motsvarande omkring två tredjedelar av makars ortsavdrag. Jag är emellertid benägen att i detta avseende godtaga skatteutredningens mening om att denna avvägning icke utan vidare kan överföras på beskattningen. Såsom skatteutredningen påvisat i sitt betänkande, ha de lägsta inkomstskikten av ensamstående en mycket olikartad sammansättning och bestå till stor del av ungdomar, vilka ännu icke i egentlig mening trätt ut i förvärvslivet utan bo i sina föräldrahem, biträda föräldrarna i deras jordbruk o. s. v. Det synes under sådana förhållanden föga lämpligt att låta de mera ömmande fallen bland ensamstående med låga inkomster alltför starkt påverka ortsavdragens storlek. I stället torde dessa fall böra i princip tillgodoses genom sociala bidrag eller i enlighet med bestämmelserna om tillämpning av särskilt avdrag för existensminimum vid taxeringen. I detta sammanhang kan erinras, att departementschefen samtidigt föreslog, att förvärvsavdraget för gift kvinna med egen inkomst av rörelse eller av eget arbete vid den statliga taxeringen skulle, i den m å n inkomsten förslog därtill, utgå med högst 300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, med 300 kronor jämte 10 % av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med 1 000 kronor. Därjämte föreslogs, att gift man, som hade inkomst av jordbruksfastighet eller av rörelse och vars hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, skulle, om och i den m å n inkomsten i förvärvskällan förslog därtill, vid den statliga taxeringen äga

22 rätt till avdrag med 300 kronor. De båda nu nämnda avdragen fick emellertid för makar gemensamt inte överstiga 300 respektive 1 000 kronor. I prop. 213/1952 framlagda förslag bifölls av riksdagen. Särskilt statliga

ortsavdrag för ensam skattskyldig taxeringen

med barn vid den

Såsom framgår av den ovan å s. 16 intagna sammanställningen utgår vid den statliga taxeringen ett särskilt ortsavdrag för ensam skattskyldig, vilken har försörjningsplikt mot barn. Någon motsvarighet till detta avdrag finns inte vid den kommunala beskattningen. Ifrågavarande skattskyldiga medges vid den kommunala taxeringen sålunda samma ortsavdrag som ensamstående utan försörjningsplikt mot barn. Detta förhållande är en konsekvens av att genom 1950 års ortsavdragsreform barnavdragen avskaffats vid denna taxering. Anledningen till att ett särskilt ortsavdrag finns för denna kategori av skattskyldiga vid den statliga taxeringen är i huvudsak följande. Före 1947 års statsskattereform var en ogift person med barn under 18 år förmånligare ställd vid beskattningen än en ensamstående skattskyldig, dels därigenom att hans grundavdrag inte reducerades vid stigande inkomst utan utgick med fast belopp och dels därigenom att han hade rätt till familjeavdrag för varje barn. Med ogift person jämställdes i detta avseende änkling, änka och frånskild. Bätten till oreducerat ortsavdrag och till familjeavdrag (barnavdrag) gällde oberoende av om barnet vistades hos den skattskyldige eller om denne endast bidrog till barnets underhåll. Föräldrar, som under beskattningsåret inte varit gifta med varandra eller som levt åtskilda, fick vardera endast halvt barnavdrag. När barnavdragen år 1947 avskaffades vid den statliga beskattningen och ersattes med barnbidrag, uppkom fråga huruvida denna reform borde för ogifta personer med barn medföra inte blott att de ginge miste om barnavdragen utan även att deras rätt till oreducerat ortsavdrag upphörde eller inskränktes. Eftersom reformen i princip innebar, att hänsyn till barnförsörjningskostnaderna inte längre skulle tagas vid beskattningen, kunde konsekvensen kräva, att så inte heller skulle ske för de ogiftas del. Frågan löstes emellertid så att rätten till oreducerat ortsavdrag bibehölls för ogifta med barn. 1949 års skatteutredning diskuterade i sitt i det föregående omnämnda betänkande SOU 1951:51 ingående frågan huruvida de särskilda ortsavdragsreglerna för ogifta med barn skulle bibehållas. För utredningens del var frågan aktuell bland annat på grund av att enligt utredningens förslag ett fast ortsavdrag skulle införas för ensamstående skattskyldiga. Utredningen fann, att de särskilda ortsavdragsreglerna för ogifta med barn i praktiken på grund av sin schematiska karaktär emellanåt ledde till mindre tillfredsställande resultat. Den förmån, som erhölls genom det

23 oreducerade avdraget, kunde ibland synas för hög. Sålunda kunde under vissa förhållanden en ogift barnafader, som betalade underhållsbidrag till ett barn, genom det oreducerade ortsavdraget få en skattelättnad, som översteg vad han betalade för barnet. I annan riktning kunde bestämmelserna verka för exempelvis en frånskild man, som underhöll flera barn i ett tidigare äktenskap. Eftersom hänsyn inte togs till antalet barn, fick h a n vid beskattningen inte större skattelättnad än en person, som betalade underhåll till endast ett barn. Om han gifte om sig, bortföll helt den hänsyn till barnförsörjningskostnaden, som dessförinnan tagits, även om h a n alltjämt var underhållsskyldig mot barnen i det tidigare äktenskapet. Beträffande den särskilda bestämmelsen att en ogift skattskyldig, som helt eller delvis underhållit barn vilket inte stått under hans vårdnad, hade r ä t t till oreducerat ortsavdrag endast under det villkoret att h a n inte levt tillsammans med den som hade vårdnaden om barnet, fann utredningen att viss tvekan kunde råda om hur bestämmelsen skulle uppfattas, när den sammanställdes med regeln om rätt till avdrag för husföreståndarinna. Om en man och en kvinna levde tillsammans i »samvetsäktenskap» och hade ett gemensamt barn, som stod under kvinnans vårdnad, framgick det enligt utredningens mening tydligt av den gällande bestämmelsen, att endast kvinnan — vårdnadshavaren — hade rätt till oreducerat ortsavdrag. Därmed torde dock inte vara sagt, att mannen skulle beskattas som ensamstående. Om kvinnan betraktades som hans husföreståndarinna, kunde för hans del ifrågakomma att tillämpa avdrag för husföreståndarinna. Att de båda reglerna på detta sätt kolliderade hade enligt utredningens uppfattning vållat viss oklarhet i tillämpningen. Utredningen fann ifrågavarande skattskyldiga bestå av två kategorier, dels vårdnadshavare, d. v. s. änklingar, änkor, frånskilda och ogifta, som hade barn under sin vårdnad, och dels inte-vårdnadshavare, d. v. s. personer — vanligen ogifta eller frånskilda — som betalade underhållsbidrag till barn, vilka inte var under deras vårdnad. Den första av dessa kategorier uppbar barnbidrag, den andra inte. Utredningen fann det inte möjligt att bereda dessa kategorier lättnad vid beskattningen genom att för dem tillämpa skatteskalan för gift person i stället för skatteskalan för ensamstående. Beträffande den kategori som erhöll barnbidrag — vårdnadshavarna — syntes det utredningen mest konsekvent att inte vid beskattningen medgiva dem någon särställning endast på den grund att de hade barn. Lika litet som någon skillnad vid beskattningen gjordes mellan makar med barn och makar utan barn borde enligt utredningens uppfattning en ensamstående med barn, för vilket han uppbar barnbidrag, behandlas annorlunda än en ensamstående utan barn. Att äkta makar enligt utredningens förslag skulle beskattas efter en annan skatteskala än ensamstående berodde inte på att m a k a r n a hade barn att försörja utan endast på att de var gifta.

24 Beträffande den andra kategorien — inte-vårdnadshavare — fann utredningen vissa skäl tala för att de vid beskattningen skulle beredas en lättnad; de hade kostnader för barn men uppbar inte något barnbidrag. Att för dem åstadkomma någon mera nyanserad avvägning av skattebördan fann utredningen inte vara möjligt så länge hänsyn inte togs antingen till barnens antal eller till underhållets faktiska belopp. Ingendera av dessa bägge utvägar ville utredningen emellertid förorda. Såsom den lämpligaste lösningen av beskattningsfrågan för inte-vårdnadshavare kvarstod enligt utredningens mening under dessa förhållanden endast möjligheten att beakta det utgivna underhållsbidraget genom särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen. Sådan möjlighet fann utredningen föreligga redan enligt den gällande lagstiftningen. Vid beredningen inom finansdepartementet 1 av skatteutredningens förslag befanns det emellertid nödvändigt att lösa frågan om beskattningen av ogifta med barn på annat sätt än utredningen förordat. Utredningens förslag skulle nämligen leda till inte oväsentliga höjningar i statsskatten för denna kategori av skattskyldiga. Om uttagningsprocenten för statsskatten bestämdes högre än till 100, blev höjningen så stor att man enligt departementschefens mening inte kunde taga denna konsekvens av utredningsförslaget. Möjligheterna att lösa frågan fann departementschefen emellertid mycket begränsade. Skatteutredningen hade visat, att en lösning inte kunde åstadkommas med hjälp av de statliga skatteskalorna. Inte heller kunde departementschefen förorda ett system, enligt vilket avdrag i viss utsträckning skulle medgivas för faktiska barnkostnader efter individuell prövning. Det blev därför nödvändigt att liksom tidigare skett använda en schablon. Det föreslogs därför, att frågan skulle lösas genom att ogifta (varmed jämställdes änklingar, änkor eller frånskilda) med barn tillerkändes ortsavdrag med 50 % högre belopp än ensamstående skattskyldiga. Man skulle sålunda för denna kategori medgiva ett och ett halvt ortsavdrag, vilket även kunde synas skäligt ur den synpunkten, att det här var fråga om en grupp som stod familjerna nära. Det förhöjda ortsavdraget borde i övrigt få åtnjutas enligt samma regler som gällde i fråga om det tidigare oreducerade ortsavdraget för dessa skattskyldiga. Förmånen borde sålunda utgå såväl till de ogifta skattskyldiga, vilka hade barn under sin vårdnad, som till dem vilka endast betalade underhållsbidrag till barn, i sistnämnda fallet dock endast om den skattskyldige inte levt tillsammans med den som hade vårdnaden om barnet. Det i propositionen framlagda förslaget godtogs av riksdagen.

1 Prop. 213/1952.

25 Vissa med ortsavdragssystemet sammanhängande spörsmål

Förhållandet mellan de kommunala för ömmande omständigheter och

ortsavdragen och existensminimum

avdragen

E n av grundprinciperna i vår skattelagstiftning har ansetts böra vara att skatt inte skall uttas på inkomster, som är så låga att de medger täckning endast av de mest ofrånkomliga levnadskostnaderna. Detta har man i första hand velat tillgodose genom reglerna om ortsavdrag vid taxeringen. När dessa avdrag infördes i vårt skattesystem, försökte man också, åtminstone vid statsbeskattningen, utmäta avdragen med utgångspunkt från att man vid beskattningen skulle undanta vad som kunde antas motsvara ett genomsnittligt existensminimum. Den fortgående levnadskostnadsstegringen har emellertid medfört, att ortsavdragen knappast någonsin kunnat fylla sin avsedda funktion. Detta gäller naturligtvis i särskild grad de kommunala ortsavdragen. Det har därjämte visat sig önskvärt att vid taxeringen kunna taga hänsyn till sådana för den skattskyldige speciella förhållanden, som inte på annat sätt kunnat beaktas vid taxeringens fastställande, såsom sjukdom, olyckshändelse, stor försörjningsbörda, arbetslöshet m. m. Sedan gammalt har det därför funnits befogenhet för taxeringsnämnderna att bevilja ett särskilt avdrag för dylika s. k. ömmande omständigheter. Det nu angivna avdragssystemet har — främst på grund av de kommunala ortsavdragens otillräcklighet — tid efter annan kompletterats med nya regler. Sålunda infördes år 1948 en bestämmelse av innebörd att den vars inkomst helt eller huvudsakligen utgjordes av folkpension presumerades ha sådan nedsatt skatteförmåga, som berättigade till särskilt avdrag. År 1951 kompletterades systemet med särskilda bestämmelser om avdrag för existensminimum. Dessa bestämmelser innebar, att avdrag för nedsatt skatteförmåga skulle kunna beviljas jämväl i de fall, då en skattskyldigs inkomst, efter avdrag av skatt, på grund av nedsatt skatteförmåga, stor försörjningsbörda eller liknande omständighet inte motsvarade existensminimum, d. v. s. vad han behövde till underhåll för sig och sin familj. De nu gällande bestämmelserna om särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga innefattas i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt andra stycket av nämnda moment må sådant avdrag med högst 5 000 kronor efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig, vars skatteförmåga finnes under beskattningsåret ha varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet (s. k. ömmande omständigheter). Enligt tredje stycket av samma moment kan även skattskyldig, vilkens inkomst •— efter avdrag av därå belöpande skatt — på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor

försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum), efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande utöver ortsavdrag erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga med högst 5 000 kronor. I detta sammanhang torde vidare böra erinras om stadgandet i fjärde stycket i nämnda moment. Enligt detta stadgande skall skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn — därest särskilda omständigheter inte till annat föranleder —• anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga, som omförmäls i andra stycket samma moment. Det angivna maximibeloppet 5 000 kronor har fastställts genom beslut av innevarande års riksdag (prop. 59/1956, bevillningsutskottets betänkande 20/1956). Bestämmelserna skall tillämpas första gången vid 1957 års taxering men skall beaktas vid prövning av ansökningar om befrielse från eller nedsättning av preliminär skatt under år 1956. Beträffande 1956 års taxering gäller det tidigare maximibeloppet 3 000 kronor. Närmare föreskrifter angående bestämmande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga meddelas för vissa fall i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen. Enligt dessa föreskrifter gäller bland annat att den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnar skall fastställa normalbelopp för existensminimum för olika delar av riket, avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av existensminimum i det särskilda fallet. Ett liknande avdragssystem gäller beträffande den statliga beskattningen. I 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt stadgas nämligen att skattskyldig, vars skatteförmåga anses ha varit väsentligen nedsatt av anledning, varom i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen förmäles, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande utöver ortsavdrag erhålla ytterligare ett avdrag med högst 3 000 kronor. Maximibeloppet är alltså numera högre vid den kommunala beskattningen än vid den statliga. Detta beror på att de kommunala ortsavdragen är lägre än de statliga. Bestämmelserna i 41 § 2 mom. uppbördsförordningen ansluter till de nu nämnda stadgandena i kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt. Enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen äger lokal skattemyndighet efter ansökan av skattskyldig medge befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag. Sådan befrielse eller nedsättning må beviljas, om det belopp, som skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts, understiger vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum). Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt kan dock inte medges annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt läge. Det belopp, som motsvarar den

27 skattskyldiges existensminimum, skall beräknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till denna paragraf dels ock av de normalbelopp för existensminimum, som fastställs jämlikt nämnda lagrum. Om den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av lokal skattemyndighet åtnjutit befrielse från eller nedsättning av den preliminära skatten på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, gäller enligt anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen, att vid prövning av frågan om avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse inte bör ske från det av nämnda myndighet fastställda existensminimibeloppet. Avvikelse kan emellertid ske om nya omständigheter framkommit. Hänsyn till nedsatt skatteförmåga tages även vid beräkning av preliminär B-skatt och vid jämkning av preliminär skatt. Av 10 § andra stycket uppbördsförordningen framgår, att preliminär A-skatt inte skall utgå för folkpension enligt lagen om folkpensionering. Enligt Kungl. Maj :ts förordnande den 8 juni 1951 (SFS 460/1951) ankommer det på centrala uppbördsnämnden att för olika delar av riket fastställa normalbelopp för existensminimum. De av nämnden (den 12 september 1955 och den 23 mars 1956) fastställda normalbeloppen för existensminimum för år 1956 framgår av följande tablå. 1 Belopp i kronor för år

1. Ensamstående 2. Sammanlevande makar 3. Tillägg för varje barn (med den begränsning som följer av punkt 4 nedan) 4. Högsta sammanlagda existensminimibelopp vid skatteavdrag för preliminär skatt och taxering till statlig inkomstskatt a) för ensamstående utan barn b) » » med » c) » makar

II

III

IV

V

Stockholms stad

3 140 4 180

3 240 4 320

3 350 4 460

3 450 4 600

3 500 4 700

4 760 5 640 6 520

4 840 5 760 6 680

4 920 5 880 6 840

5 000 6 000 7 000

5 000 6 000 7 000

I normalbeloppen beräknas bostad ingå med följande värden för år, nämligen II

III

IV

V

Stockholms stad

1 020

1 020

1 260

för ensamstående (ett rum med uppvärmför äkta makar och ensamstående med barn (ett rum och kök med uppvärmning) 1

Nämnden har den 17 september 1956 fastställt nya normalbelopp för år 1957.

28 De särskilda avdragen för existensminimum bildar tillsammans med de statliga och kommunala ortsavdragen en ram för de skattefria inkomstbelopp, som kan godkännas vid uttaget av preliminär skatt och den efterföljande taxeringen. Samma ram gäller vid tillämpningen av de särskilda bestämmelserna för folkpensionärer. Före den under innevarande år vidtagna höjningen av maximibeloppet för det extra avdraget vid taxering till kommunal inkomstskatt utgjorde denna ram för makar i högsta ortsgrupp 5 000 kronor, d. v. s. högsta kommunala ortsavdrag 2 000 kronor + högsta avdrag för nedsatt skatteförmåga 3 000 kronor. Frågan om en utvidgning av denna ram aktualiserades i en av centrala uppbördsnämnden till finansdepartementet den 24 september 1955 ingiven skrivelse, vari nämnden anmälde, att den ram, som stod till förfogande för bestämmande av normalbeloppen och för existensminimum i de enskilda fallen, på grund av de ökade levnadskostnaderna inte längre var tillräcklig. I sin skrivelse erinrade nämnden inledningsvis att anledningen till införandet år 1951 av bestämmelserna om avdrag vid taxeringen på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum var den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragens storlek och existensminimum. Denna bristande överensstämmelse hade efter tillkomsten av källskattesystemet medfört stora olägenheter för såväl de skattskyldiga som statsverket. Sålunda ledde de äldre bestämmelserna till att en skattskyldig, som befriats från källskatteavdrag med hänsyn till existensminimum, påfördes kvarstående skatt till belopp motsvarande den på grund av taxeringen påförda slutliga skatten. Förbättrades inte den skattskyldiges inkomstförhållanden, blev han sedan tvungen att ansöka om nedsättning av eller befrielse från skatteavdrag för den kvarstående skatten. Sedan restfördes denna skatt och därefter utsattes den skattskyldige för indrivningsförsök, som i regel blev resultatlösa. Eftersom staten svarade för de kommunala restantierna, medförde systemet vidare att det kommunala skatteunderlaget blev större än vad det med hänsyn till de skattskyldigas betalningsförmåga borde vara. Med de nya bestämmelserna åsyftades, framhöll centrala uppbördsnämnden vidare, att i existensminimifallén i möjligaste mån vinna överensstämmelse mellan den preliminära och den slutliga skatten, så att någon kvarstående skatt inte skulle uppkomma. Den grundläggande principen var att den skattskyldige vid källskatteuttaget skulle förbehållas ett så stort skattefritt belopp som svarade mot den del av inkomsten, som vid den efterföljande taxeringen kunde påräknas bli skattefri genom ortsavdrag och extra avdrag. På grund härav och då det kommunala ortsavdraget var lägre än det statliga, måste existensminimibeloppen vid källskatteavdragen regelmässigt hålla sig inom ramen för summan av det kommunala ortsavdraget och maximibeloppet för det extra avdraget. Enligt centrala uppbördsnämndens mening var läget redan från början

29 det, att ramen för existensminimum var otillräcklig för flerbarnsfamiljerna i de högsta dyrorterna. Anledningen härtill var den stora ökningen av levnadskostnaderna. En följd av prisstegringarna och maximibeloppens otillräcklighet hade blivit att flerbarnsfamiljerna i förevarande avseende fått en successivt försämrad ställning i förhållande till ensamstående och till m a k a r utan barn eller med ett eller ett par barn. Enligt vad nämnden inhämtat översteg sålunda socialhjälpen för barnfamiljer utan inkomst mångenstädes de existensminimibelopp, som kunde fastställas vid källskatteuttaget. En följd härav hade blivit att ifrågavarande skattskyldiga, som efter skatteavdraget fått mindre nettolön än vad vid socialvården ansågs motsvara existensminimum, erhållit skillnaden såsom socialhjälp. Otillräckligheten av det existensminimibelopp, som kunde fastställas vid skatteuttaget, tvingade vederbörande att vända sig till socialvården och denna fick i realiteten svara för skatteuttaget. Nämnden påvisade vidare att utgående folkpensionsförmåner, inklusive kommunala tillägg, i vissa fall översteg det belopp, som vid taxeringen kunde bli skattefritt genom ortsavdrag och extra avdrag. Nämnden hade den 12 september 1955 fastställt normalbelopp för existensminimum att gälla för år 1956. De fastställda beloppen framgår av punkterna 1—3 i tablån å s. 27 och innebar en höjning av vad som tidigare gällt. De högsta sammanlagda existensminimibeloppen för skatteavdrag för preliminär skatt och vid taxering till kommunal inkomstskatt hade emellertid på grund av gällande ram för dessa belopp måst bestämmas sålunda.

För ensamstående » makar

II

III

IV

V

Stockholms stad

4 230 4 760

4 290 4 840

4 340 4 920

4 400 5 000

4 400 5 000

Beträffande dessa belopp framhöll nämnden följande. Genom höjningen minskas än ytterligare möjligheten att inom ramen för högsta möjliga existensminimibelopp inrymma även barntillägg för barnfamiljerna. Makar i Stockholm kunna således i fortsättningen tillgodoföras barntillägg endast för ett barn. Det förtjänar också att framhållas att i de fall, där vederbörande redan erhållit maximibeloppet för existensminimum, höjningen icke medför någon förbättring för deras del. En möjlighet att utan ändring av beskattningsreglerna för den årliga taxeringen undvika uttagandet av källskatt i de fall, där lönen överstiger summan av kommunalt ortsavdrag och maximibeloppet för extra avdrag men understiger det verkliga existensminimibeloppet, skulle vara att tillämpa högre existensminimibelopp vid preliminärskatteuttaget än vid taxeringen. En sådan lösning synes dock otillfredsställande. Man skulle då för de fall det här gäller på nytt erhålla de olägenheter med kvarstående skatt m. m. som föranledde införande av de nuvarande bestämmelserna.

30 Om nyss antydda lösning sålunda måste avvisas, återstår icke annat än att höja antingen de kommunala ortsavdragen eller maximibeloppet för det extra avdraget. Nämnden utgår ifrån att den relativt stora höjning av de kommunala ortsavdragen, som skulle erfordras för att komma till rätta med förevarande problem, icke kan åtminstone för närvarande genomföras. Nämnden anser sig därför böra förorda att maximibeloppet för det extra avdraget höjes. För att bereda tillräckligt utrymme för flerbarnsfamiljernas existensminimum och för eventuell ytterligare prisstegring synes en höjning med 2 000 kronor till 5 000 kronor vara lämplig. I p r o p . 59/1956 u n d e r s t ä l l d e s r i k s d a g e n f r å g a n o m en h ö j n i n g av a v d r a g e t för n e d s a t t s k a t t e f ö r m å g a vid d e n k o m m u n a l a t a x e r i n g e n . I p r o p o s i t i o n e n anförde departementschefen bland a n n a t följande. Vid remissbehandlingen har allmänt uttalats, att en höjning av maximibeloppet för extra avdrag vid existensminimum är erforderlig. Därvid har dock i några yttranden understrukits att en sådan höjning fick anses såsom ett provisorium i avvaktan på en översyn av de kommunala ortsavdragen. I vissa andra yttranden efterlyses, i allt fall på längre sikt, en mera rättvis form för tillgodoseende av barnfamiljernas existensminimum. I anledning av det sist anförda får jag erinra om att särskilda sakkunniga nyligen tillkallats med uppdrag att utreda frågan om en höjning av de kommunala ortsavdragen. I de för nämnda utredningsmän givna direktiven anges slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen böra vara att u p p n å paritet mellan de statliga och de kommunala avdragen. Huruvida utredningens arbete kommer att resultera i att angivna slutmål uppnås inom en nära framtid eller om man såsom en första etapp av detta reformarbete får företa en något mindre höjning av de kommunala ortsavdragen kan jag självfallet inte nu göra något uttalande om. Det är emellertid uppenbart, att en höjning av de kommunala ortsavdragen delvis kommer att tillgodose samma syfte som reglerna om extra avdrag vid existensminimum. Av denna anledning finner jag inte skäl att nu gå längre än som för dagen erfordras för att bereda tillräckligt utrymme för flerbarnsfamiljernas existensminimum. Såsom centrala uppbördsnämnden och samtliga remissinstanser funnit, bör detta ske på så sätt att maximibeloppet för extra avdrag höjes. En sådan åtgärd bör, såsom framgår av det nyss anförda, betraktas som ett provisorium i avvaktan på att reformen av de kommunala ortsavdragen genomföres. Om tillfredsställande kommunala ortsavdrag kan erhållas, bör alltså frågan om storleken av extra avdrag vid taxeringen i anledning av existensminimum omprövas. För att tillgodose syftet med centrala uppbördsnämndens framställning är det i och för sig tillräckligt att vid den kommunala taxeringen höja maximigränsen för extra avdrag vid existensminimum. Emellertid synes i detta sammanhang uppmärksamhet även böra ägnas åt folkpensionärernas skattefråga. Syftet med det särskilda avdraget för folkpensionärer är att förhindra att utgående pensioner till dem, för vilka pensionerna är den huvudsakliga inkomsten, reduceras i nämnvärd mån genom beskattning. Av centrala uppbördsnämndens framställning framgår att utgående folkpensionsförmåner, inklusive kommunala tillägg, i vissa fall överstiger det belopp som vid taxeringen kan bli skattefritt genom ortsavdrag och extra avdrag. Syftet med det särskilda avdraget för folkpensionärerna blir alltså redan nu inte helt tillgodosett. I detta sammanhang torde få erinras om att chefen för socialdepartementet i årets stats-

verksproposition tillkännagivit sin avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att förelägga 1956 års riksdag proposition om viss förhöjning av folkpensionerna med anledning av den allmänna standardhöjning som inträtt sedan pensionsbeloppen senast fastställdes. Efter en höjning av pensionsförmånerna skulle än flera åldringar komma i åtnjutande av pensioner som överstiger det skattefria beloppet. Då det övervägande antalet folkpensionärer torde kunna hänföras under bestämmelserna om extra avdrag vid existensminimum, skulle visserligen en höjning enbart av maximibeloppet för existensminimum komma även flertalet folkpensionärer till godo. I ett inte obetydligt antal fall skulle emellertid de höjda pensionsbeloppen komma att beskattas. Härtill kommer att en på detta sätt begränsad reform skulle medföra ett visst avsteg från principen att den som är helt beroende av sin folkpension är uttryckligen berättigad till ett extra avdrag motsvarande högsta tillåtna avdrag för nedsatt skatteförmåga. Dylika konsekvenser bör inte godtas. Även maximibeloppet för det särskilda avdraget för folkpensionärer bör alltså höjas. En följd härav blir att möjligheterna till avdrag vid ömmande omständigheter också ökas. Då detta avdrag beviljas efter en individuell prövning i varje särskilt fall och den nuvarande gränsen för dylika avdrag stundom framstår såsom väl snäv, bör någon befogad invändning icke kunna anföras häremot. Som pensionsstyrelsen i sitt yttrande påpekat kommer även frågan om folkpensionärernas beskattning i ett annat läge efter en reform av de kommunala ortsavdragen. Också denna fråga bör, liksom spörsmålet om maximibeloppet för avdrag vid ömmande omständigheter, tagas under förnyat övervägande, när de kommunala ortsavdragen höjes. I enlighet med det anförda förordar jag att maximibeloppen höjes för de avdrag som vid den kommunala taxeringen kan beviljas i anledning av nedsatt skatteförmåga. Däremot finner jag inte anledning att för närvarande föreslå någon höjning av maximibeloppen för motsvarande avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen. Dessa belopp är visserligen för närvarande lika stora som vid den kommunala taxeringen. Tillsammans med de statliga ortsavdragen — vilka som nyss nämnts är avsevärt högre än de kommunala — möjliggör de emellertid att den avsedda skattefriheten för existensminimum och för folkpensionsförmåner kan upprätthållas på ett någorlunda tillfredsställande sätt. För äkta makar i högsta ortsgrupp kan sålunda inkomstbelopp upp till 7 000 kr bli skattefria vid den statliga taxeringen. För de begränsade syften det här gäller erfordras sålunda inte någon justering av de statliga avdragen. I fråga om beloppets storlek förordade departementschefen att i enlighet med centrala uppbördsnämndens förslag maximibeloppet för extra avdrag vid den kommunala taxeringen skulle höjas till 5 000 kronor. Propositionen bifölls av riksdagen. I sitt betänkande 50/1956 framhöll även bevillningsutskottet, att den föreslagna höjningen av maximibeloppet för det extra avdraget vid taxering till kommunal inkomstskatt måste betraktas som ett provisorium i avvaktan på en reform av de kommunala ortsavdragen. Det må slutligen framhållas, att ifrågavarande höjning medfört att summan av ortsavdrag och maximibelopp för extra avdrag blivit större vid den kommunala taxeringen än vid den statliga (för makar i ortsgrupp V blir

32 dock summan densamma vid de båda taxeringarna). Till följd härav har ramen för bestämmande av existensminimum vid skatteavdrag för preliminär skatt i fortsättningen kommit att anknytas till summan av det statliga ortsavdraget och maximibeloppet å 3 000 kronor för extra avdrag vid den statliga taxeringen. De kommunala ortsavdragen och fastighetsbeskattningen Fastighetsbeskattningen är ordnad som en garantibeskattning, d. v. s. fastigheterna i en kommun garanterar gentemot kommunen ett skatteunderlag motsvarande en inkomst av en viss bestämd procent av taxeringsvärdet å fastigheterna. Före år 1953 var detta genomfört så att fastighetsskatten såsom en särskild objektskatt utgick efter ett skatteunderlag, som beräknades till 5 % av fastighetens taxeringsvärde. Skatten i sin helhet debiterades särskilt och uppbars vid särskild uppbörd. Vid beräkning av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten fick emellertid från den verkliga fastighetsinkomsten, i den m å n denna förslog därtill, avdrag göras med ett mot nämnda skatteunderlag svarande belopp. Detta s. k. procentavdrag utgjorde 5 % av taxeringsvärdet å fastighet, som ingick i den förvärvskälla, vars inkomst beräknades. I det nämnda garantiskattesystemet ingick alltså, att om skattskyldig hade så stor inkomst av förvärvskälla, vari fastighet ingick, att han kunde utnyttja procentavdraget, och så stor sammanlagd till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst, att han kunde tillgodonjuta honom tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag, den skattskyldige i realiteten inte betalade mer skatt än om någon fastighetsskatt inte hade utgått. För en sådan skattskyldig var fastighetsskatten inte — vad man kallat — effektiv. För kommunerna innebar fastighetsbeskattningen en inkomst vid sidan av inkomstskatten endast i den mån fastighetsskatten var effektiv, d. v. s. i den m å n en skattskyldig på grund av att procentavdrag, allmänna avdrag eller ortsavdrag inte kunde utnyttjas måste betala högre skatt än om fastighetsskatt inte hade utgått. Utöver den ökning av skatteunderlaget, som fastighetsbeskattningen medförde i den mån fastighetsskatten var effektiv, innebar det angivna systemet att kommunerna hade tillgång till ett skatteunderlag, som var underkastat förändringar i mindre mån och i långsammare tempo än vad som var förhållandet med inkomstskatteunderlaget. I prop. 186/1953 framlades för 1953 års riksdag förslag till förändrade grunder för fastighetsbeskattningen. Förslaget, som i huvudsak byggde på en av 1950 års skattelagssakkunniga verkställd utredning, antogs av riksdagen. De nya grunderna trädde i kraft den 1 januari 1955 och har första gången tillämpats vid 1956 års taxering. Samtidigt med att nämnda nya grunder för fastighetsbeskattningen genomfördes sänktes även själva underlaget för fastighetsskatten — det s. k.

33 repartitionstalet •— från 5 till 4 % av fastighetens taxeringsvärde. 1 Sänkningen av repartitionstalet beräknades medföra ett skattebortfall för kommunerna på omkring 40 milj. kronor effektiv fastighetsskatt. De nya grunderna i fråga om fastighetsbeskattningen, som i huvudsak innefattas i 47 § kommunalskattelagen, innebär i stort sett följande. Fastighetsbeskattningen bibehålls i princip men inarbetas i den kommunala inkomstskatten. I stort sett blir ändringen därför endast av teknisk natur därigenom att den särskilda fastighetsskatten avskaffas men ersätts av skatt på ett s. k. garantibelopp för fastighet, vilket belopp inräknas i fastighetsägarens vanliga inkomst. Denna tekniska omläggning har emellertid medfört vissa materiella ändringar i beskattningen, innebärande framför allt att ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga k a n avräknas från det skatteunderlag, vara garantiskatten beräknas, vilket inte var möjligt enligt de tidigare gällande grunderna. Genom att ortsavdrag får göras å garantibeloppet har man undgått den olägenhet, som vidlådde det tidigare systemet för fastighetsbeskattningen, nämligen att fastighetsskatt uttogs fullt även i de fall, då den skattskyldiges inkomster av olika slag inte ens uppgick till ett belopp, som motsvarade honom tillkommande ortsavdrag. Man har vidare vunnit, att fastighetsskatt, som inte är effektiv, inte längre kominer att påföras. Härigenom har man •— såsom departementschefen framhöll i prop. 186/1953 — undanröjt den ofta förefintliga missuppfattningen rörande fastighetsskattens reella innebörd för den skattskyldige. Enligt 47 § kommunalskattelagen skall för fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, garantibelopp beräknas till 4 % av fastighetens taxeringsvärde för förstnämnda år. Vid taxering till kommunal inkomstskatt lägges detta garantibelopp till summan av den skattskyldiges till sådan skatt skattepliktiga inkomster av olika förvärvskällor efter det att från denna summa avräknats de allmänna avdragen enligt 46 § kommunalskattelagen. Kedan i sin självdeklaration har den skattskyldige att i sammanfattningen för taxering till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen göra detta tillägg för garantibelopp för fastighet i kommunen. Garantibeloppet beräknas för beskattningsår. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än 12 månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret skall garantibeloppet jämkas med hänsyn härtill. Såsom torde ha framgått av vad nyss anförts skall garantibeloppet upptagas inom den kommun, där fastigheten är belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. I de fall där fastighet är belägen i annan kommun än fastighetsägarens hemortskommun, måste därför fastighetsägaren i regel taxeras till kommunal inkomstskatt i varje kommun, där han äger fastighet, vilket enligt de tidigare gällande reglerna inte behövdes då procentavdraget uppgick till eller översteg fastighetens nettointäkt. I nu 1

Denna ändring trädde i kraft redan den 1 januari 1954.

3—608166

34 nämnda fall kan emellertid ortsavdrag eller avdrag för nedsatt skatteförmåga inte avräknas från garantibeloppet, eftersom dessa avdrag endast får göras i den skattskyldiges hemortskommun. Vid beräkning av skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse får enligt stadgandena i 45 § kommunalskattelagen —• i den mån fastighet ingått i förvärvskällan och garantibelopp för fastigheten upptagits som skattepliktig inkomst för den skattskyldige enligt bestämmelserna i 47 § samma lag — avdrag göras med belopp motsvarande garantibeloppet. Detta avdrag motsvarar det gamla procentavdraget men utgör, med hänsyn till att repartitionstalet sänkts, 4 % av fastighetens taxeringsvärde. Det har tidigare framhållits, att det kommunala ortsavdraget numera kan avräknas även från den del av den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten, som utgörs av garantibelopp. Härigenom har man framför allt vunnit att sådana fastighetsägare, som tidigare inte kunnat helt utnyttja ortsavdraget vid den kommunala beskattningen, nu erhåller sådant avdrag från garantibelopp för fastighet. Om det kommunala ortsavdraget höjs, medför detta alltså, att en fastighetsägare på samma sätt som andra skattskyldiga fysiska personer k a n utnyttja det förhöjda avdraget vid taxering till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen. Äger däremot skattskyldig fastighet i annan kommun än hemortskommunen kan han — såsom tidigare anförts — vid taxering till kommunal inkomstskatt i den kommun, där fastigheten är belägen, inte medgivas ortsavdrag. En höjning av ortsavdragen kan alltså inte komma honom till godo. Men detta gäller ju alla, som har inkomst i annan kommun än hemortskommunen, och är alltså inte något för fastighetsägaren speciellt. I detta sammanhang må emellertid erinras, att finansministern den 13 juli innevarande år med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat två utredningsmän att, såsom en särskild sektion av 1950 års skattelagssakkunniga, utreda frågan om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjuta ortsavdrag och andra allmänna avdrag inom annan kommun än hemortskommunen samt därmed sammanhängande spörsmål. Vidare h a r finansministern den 18 juni innevarande år uppdragit åt en särskild utredningsman att inom finansdepartementet biträda med utredning rörande en fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen samt andra med inkomstberäkningen för vissa fastigheter sammanhängande frågor m. m. Förhållandet mellan de kommunala ortsavdragen inkomstgränsen för skatteplikt m. m.

och

I 51 § kommunalskattelagen är bestämmelser meddelade om den inkomstgräns, vid vilken skatteplikt till kommunal inkomstskatt skall inträda (den

35 s. k. skattepliktsgränsen). I anslutning till den år 1950 beslutade omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet skedde vissa ändringar i dessa bestämmelser. Förslag till ändringarna framlades i prop. 180/1951. Förslaget byggde på en utredning av 1950 års skattelagssakkunniga (promemoria den 18 november 1950). De sakkunniga erinrade i sin utredning att enligt då gällande bestämmelser i fråga om fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, gällde att skatteplikt till kommunal inkomstskatt i vederbörandes hemortskommun inträdde vid en beräknad taxerad inkomst av minst 600 kronor och en beräknad beskattningsbar inkomst av minst 10 kronor. Bestämmelsen om skatteplikt vid 600 kronors taxerad inkomst hade självständig betydelse, enär det kommunala ortsavdraget kunde understiga 600 kronor. Funnes inte stadgandet om nämnda inkomstgräns, skulle skatteplikt alltså kunna uppkomma för personer med mindre än 600 kronors inkomst. Efter 1950 års omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet skulle det lägsta avdraget för person, som varit bosatt här i riket hela beskattningsåret, komma att uppgå till 1 180 kronor ( = ortsavdrag för ensamstående skattskyldig i ortsgrupp I ) . En inkomstgräns för skattepliktens inträde fick sålunda betydelse endast om den sattes högre än nämnda belopp. Emellertid innebar en sådan gräns, om den sattes nämnvärt högre än 1 180 kronor, en rubbning av det antagna nya ortsavdragssystemet och borde därför enligt de sakkunnigas mening inte ifrågakomma. Det anmärktes, att den komplicerade frågan om undantagande av existensminimum från beskattning inte kunde erhålla en tillfredsställande lösning enbart genom en bestämmelse om viss minimiinkomst såsom förutsättning för skatteplikt. Med den ståndpunkt de sakkunniga sålunda intog, förelåg det inte anledning att bibehålla någon till den taxerade inkomsten knuten skattepliktsgräns beträffande skattskyldiga, som varit bosatta här i riket hela beskattningsåret. Skatteplikt borde enligt de sakkunnigas mening alltså i princip föreligga så snart beskattningsbar inkomst uppstod. I fråga om skattskyldiga, som varit bosatta här i riket endast under en del av beskattningsåret, hade enligt de sakkunnigas uppfattning en inkomstgräns vid 600 kronors inkomst alltjämt betydelse, enär dessa skattskyldiga ägde rätt endast till reducerat ortsavdrag (i princip en tolftedel av ortsavdraget för helt år för varje kalendermånad eller del därav, som bosättningen här i riket v a r a t ) . Efter ortsavdragssystemets omläggning kom det lägsta kommunala ortsavdrag, som kunde ifrågakomma för sådan skattskyldig, att uppgå till 90 kronor (en tolftedel av 1 180 kronor). Ett dylikt avdrag utgjorde emellertid ett sällsynt undantagsfall och i praktiken torde ortsavdraget för denna grupp av skattskyldiga överstiga 600 kronor. 600kronorsgränsen skulle alltså i stort sett komma att sakna betydelse. De sakkunniga ansåg därför, att det inte heller för dessa skattskyldiga fanns

36 anledning att bibehålla en särskild till den taxerade inkomsten knuten skattepliktsgräns. Skattepliktens inträde borde även för dem anknyta enbart till uppnåendet av beskattningsbar inkomst. De sakkunniga framhöll vidare att, om 600-kronorsgränsen för skattepliktens inträde avskaffades, såsom förutsättning för skatteplikt kvarstod att beräknad beskattningsbar inkomst till visst belopp skulle uppkomma. För fysisk person i vederbörandes hemortskommun utgjorde den då gällande minimigränsen en beskattningsbar inkomst av 10 kronor. Med hänsyn till penningvärdets fall och lämpligheten av att undvika debitering av alltför små belopp borde denna gräns höjas till minst 20 kronors beskattningsbar inkomst. Enligt de sakkunnigas mening var detta belopp väl avvägt även med hänsyn till att det lägsta kommunala ortsavdraget för helt år utgjorde 1 180 kronor och att deklarationspliktsgränsen (d. v. s. skyldigheten att till ledning för egen taxering avlämna självdeklaration) för nu nämnda skattskyldiga föreslogs skola sättas vid 1 200 kronors inkomst. De sakkunnigas förslag om skattepliktsgränsen biträddes av departementschefen och antogs av 1951 års riksdag. Föreskrifterna i 51 § kommunalskattelagen om att för fysiska personer, som varit här i riket bosatta under hela eller någon del av beskattningsåret, skatteplikt till kommunal inkomstskatt i vederbörandes hemortskommun skall inträda vid en beskattningsbar inkomst av minst 20 kronor gäller till och med 1956 års taxering. Från och med 1957 års taxering gäller däremot — på grund av föreskrift i lagen den 31 mars 1955 (nr 122) •— att skatteplikt till kommunal inkomstskatt inträder, då den beräknade beskattningsbara inkomsten i kommunen uppgår till minst 100 kronor. Denna skattepliktsgräns skall gälla för alla kategorier av skattskyldiga. Sistn ä m n d a ändring i skattepliktsgränsen har ägt rum i anslutning till de av 1955 års riksdag beslutade förenklingarna i deklarations- och taxeringsförfarandet (prop. 59/1955, bevillningsutskottets betänkande 18/1955). De ifrågavarande förenklingarna innebar dels att vid taxering för inkomst av tjänst löntagare och därmed i beskattningshänseende likställda skulle erhålla ett minimiavdrag av 100 kronor för omkostnader för intäkternas förvärvande samt att om omkostnaderna skulle överstiga 100 kronor, omkostnadsavdraget skulle avrundas uppåt till närmast högre hundratal kronor, dels att inkomst av kapital skulle vara fri från skatt till ett belopp av 100 kronor för ensamstående skattskyldig och 200 kronor för gift skattskyldig, dels införande av ett schablonavdrag för försäkringsavgifter av minst 150 kronor för ensamstående och 300 kronor för gift skattskyldig ävensom förhöjning av försäkringsavdragets maximigräns till 300 kronor för ensamstående och 600 kronor för gift skattskyldig, dels ock att vid taxering till såväl statlig som kommunal inkomstskatt den beskattningsbara inkomsten, som ju framkommer sedan från den

37 taxerade inkomsten avdragits vederbörligt ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga, skulle avrundas nedåt till närmast lägre hela hundratal kronor. Av det anförda framgår, att skattepliktsgränsens anknytning till en viss beskattningsbar inkomst äger ett visst samband med frågan om de kommunala ortsavdragen. Även om de nu gällande bestämmelserna om skattepliktsgränsen inte skulle behöva ändras vid en höjning av ortsavdragen, medför emellertid höjningen att skatteplikten automatiskt inträder vid en högre taxerad inkomst än vad nu är fallet. Under förutsättning att den skattskyldige inte medges avdrag för nedsatt skatteförmåga inträder enligt nuvarande regler skatteplikt vid en taxerad inkomst, som är 100 kronor högre än beloppet av för den skattskyldige gällande ortsavdrag. För ensamstående skattskyldig i lägsta ortsgrupp (ortsgrupp II), som inte beviljas avdrag för nedsatt skatteförmåga, motsvarar skattepliktsgränsen för närvarande en taxerad inkomst av 1 330 kronor. För gift skattskyldig motsvarar under samma förutsättningar skattepliktsgränsen 1 860 kronors taxerad inkomst. Det bör i detta sammanhang framhållas, att med en skattskyldigs i en viss kommun taxerade inkomst enligt 47 a § kommunalskattelagen förstås sammanlagda beloppet av dels den inkomst från en eller flera förvärvskällor, vilken är skattepliktig i kommunen, med avdrag för i 46 § samma lag angivna allmänna avdrag, och dels i 47 § nämnda lag omförmält garantibelopp för fastighet. Stadgandena i 51 § kommunalskattelagen om skattepliktens inträde äger även ett visst samband med de i 26 § 1 mom. taxeringsförordningen upptagna föreskrifterna om deklarationsplikt. Har bruttointäkterna av en eller flera förvärvskällor för fysisk person, som varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret, uppgått till sammanlagt minst 1 200 kronor och eljest till minst 100 kronor, är han enligt angivna föreskrifter skyldig att utan anmaning till ledning för egen taxering avge självdeklaration. Dessa föreskrifter infördes i anslutning till de tidigare berörda år 1951 vidtagna ändringarna i fråga om skattepliktsgränsen och byggde även p å , ett förslag av 1950 års skattelagssakkunniga. Att m ä r k a är att deklarationsplikten anknutits till storleken av den skattskyldiges bruttointäkter och inte till viss taxerad inkomst. Anledningen härtill har främst varit den, att nian i fråga om föreskrifternas sakliga innehåll velat anknyta till faktiska förhållanden, som utan större svårighet kunde bedömas av de skattskyldiga själva. Att beloppet 1 200 kronor valdes för skattskyldig, som varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret, berodde på att det lägsta kommunala ortsavdraget efter genomförandet av 1950 års ortsavdragsreform utgjorde 1 180 kronor. Då skatteplikt skulle inträda vid beskattningsbar inkomst av 20 kronor, kom alltså alla skattskyldiga, som skulle påföras beskattningsbar inkomst i hemortskommunen, att omfattas av den nya

38 deklarationsplikten. Beloppet 1 200 kronor ansågs även lämpligt med hänsyn till att deklarationspliktsgränsen borde sättas vid ett avjämnat tal, som utgjorde en lämplig utgångspunkt, då de skattskyldiga skulle bedöma förhandenvaro av deklarationsplikt. Den angivna gränsen 1 200 kronor har betydelse även i andra sammanhang. Enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering skall såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen envar erlägga pensionsavgift för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd för taxeringsåret varit svensk medborgare. Pensionsavgift skall emellertid inte erläggas av den, som under december månad året näst före taxeringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den, som avlidit före ingången av året näst före taxeringsåret. Inte heller skall pensionsavgift erläggas av den, för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten inte uppgår till 1 200 kronor eller, om han är gift och skall taxeras enligt för sådan skattskyldig gällande bestämmelser samt andra maken inte på grund av vad nyss sagts är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift, makarnas till statlig inkomstskatt taxerade inkomster sammanlagt inte uppgår till minst 1 200 kronor. Enligt 33 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring är medlem av allmän sjukkassa pliktig att erlägga avgift för försäkringen (sjukförsäkringsavgift), som innefattar avgift för dels sjukvårdsförsäkring dels försäkring för grundsjukpenning och dels försäkring för tilläggssjukpenning. Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till minst 1 200 kronor och som inte vid utgången av sistnämnda år upphört att vara medlem, fyllt sextiosju år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än ålderspension. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxeringen nästfoljande år bestämts till minst 1 200 kronor. Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som under den månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för sådan sjukpenning. I fråga om medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, anses som medlemmens taxerade inkomst m a k a r n a s sammanlagda taxerade inkomst. Ifrågavarande bestämmelser om sjukförsäkringsavgiften torde böra ses i samband med vad som i sjukförsäkringslagen stadgas om obligatorisk

39 försäkring. Enligt 5 § nämnda lag skall i princip varje svensk medborgare, som är bosatt här i riket, från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt 16 år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt denna lag. Jämlikt 6 § är varje medlem i allmän sjukkassa jämte honom tillhöriga barn, som inte fyllt sexton år, sjukvårdsförsäkrad. Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kronor, skall enligt 7 § vara sjukpenningförsäkrad. Med årsinkomst av förvärvsarbete avses enligt 8 § den för år beräknade inkomsten i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena inte eljest är kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna framgå av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av den försäkrades inkomst. Beträffande sjukpenningförsäkringen gäller vidare enligt 22 § sjukförsäkringslagen att varje sjukpenningförsäkrad medlem är försäkrad för grundsjukpenning. Hel grundsjukpenning utgör 3 kronor. Sjukpenningförsäkrad medlem, vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor, skall därjämte vara försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken bestäms av den sjukpenningklass medlemmen tillhör. Tillhörighet till högre sjukpenningklass än den första, i vilken endast grundsjukpenning åtnjuts, är beroende endast av medlemmens årsinkomst av tjänst. Antalet sjukpenningklasser, i vilka tilläggssjukpenning utgår med differentierade belopp med hänsyn till vederbörandes årsinkomst, utgör tolv. De nu angivna gränserna vid 1 200 kronors årsinkomst eller till statlig inkomstskatt taxerad inkomst har ett direkt samband med den nu gällande deklarationspliktsgränsen. De gällande bestämmelserna i folkpensioneringslagen om skyldighet att erlägga pensionsavgift vid minst 1 200 kronors taxerad inkomst har tillkommit genom beslut av 1951 års riksdag samtidigt som ändringar skedde i skatteplikts- och deklarationspliktsgränsen. I den tidigare berörda prop. 180/1951 föreslogs sålunda — på grundval av 1950 års skattelagssakkunnigas utredning — inte endast att skattepliktsgränsen skulle fastställas till 20 kronors beskattningsbar inkomst och deklarationspliktsgränsen till en bruttointäkt av 1 200 kronor utan även att personer, som inte uppnådde minst 1 200 kronors taxerad inkomst, skulle vara befriade från att erlägga folkpensionsavgift. Samtliga förslag angavs bero på den år 1950 vidtagna omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet. Beträffande den föreslagna gränsen i fråga om skyldighet att erlägga pensionsavgift erinrade departementschefen att han tidigare i samma prop, föreslagit en höjning av deklarationspliktsgränsen till 1 200 kronors inkomst och anförde därefter bland annat följande.

40 Därvid har jag utgått från att proceduren med avlämnande av självdeklaration, åsättande av taxering, debitering och uppbörd av skatt samt, i förekommande fall, restföring och indrivning bör av praktiska skäl förekomma endast beträffande sådana personer, som möjligen kunna bliva skyldiga att erlägga direkta skatter. Att föreskriva enahanda procedur beträffande personer med inkomster under den gräns, vid vilken skyldighet att erlägga direkta skatter kan inträda, enbart i syfte att erhålla underlag för påföring av pensionsavgifter å så små belopp som elva kronor och därunder, har synts mig föga rationellt. Det ekonomiska utbytet för statsverket av sådana åtgärder kan icke anses stå i rimlig proportion till de uppskattade kostnaderna för dessa åtgärder. Med den av mig intagna ståndpunkten kommer efter ortsavdragsreforniens ikraftträdande underlag att saknas för beräkning av taxerade inkomster under 1 200 kronor och i följd härav måste övervägas, huruvida och i vad mån personer med dessa låga inkomster skola påföras pensionsavgifter. Olika alternativ äro därvid tänkbara. En möjlighet är alt bibehålla den nuvarande minimiavgiften sex kronor för alla avgiftspliktiga, som icke uppnå 1 200 kronors beräknad taxerad inkomst. Alternativt kan minimiavgiften — med bibehållande i princip av den allmänna avgiftsplikten — tänkas höjd till något belopp under tolv kronor, förslagsvis tio kronor, vilket i och för sig kunde anses motiverat med hänsyn till inträdda ändringar i prisnivå och inkomstförhållanden. Slutligen föreligger det av de sakkunniga förordade alternativet att slopa avgiftsplikten för personer, som icke uppnått 1 200 kronors enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknad taxerad inkomst. För sistnämnda alternativ tala onekligen starka praktiska skäl. Det är uppenbart att, om hänsyn tages till kostnaderna för debitering, uppbörd, redovisning och indrivning, kan uttagandet av de småbelopp det här rör sig om icke medföra nämnvärt ekonomiskt utbyte för statsverket. Från de belopp, som verkligen inflyta, böra nämligen vid beräkningen av nettoutbytet dragas de icke oväsentliga kostnader, som de icke erlagda avgifterna draga. Särskilt indrivningsåtgärderna ställa sig utan tvivel dyrbara; därvid bör även beaktas att bestyret med dessa småbelopp kan befaras minska omfattningen av det arbete, som kan nedläggas på andra mera betydelsefulla arbetsuppgifter. I vissa remissyttranden hade erinrats om socialministerns uttalande i prop. 220/1946 med förslag till lag om folkpensionering att det av psykologiska skäl kunde vara av värde, att envar medborgare under sin arbetsföra ålder finge erlägga en särskild pensionsavgift och att detta bland annat hade betydelse för den inte obetydliga kategori av medborgare, som inte taxerats till statlig inkomstskatt men likväl borde kunna bidra till folkpensioneringen, samt att detta uttalande inte föranlett erinran från riksdagens sida. Om, såsom föreslagits, personer som inte uppnådde 1 200 kronors taxerad inkomst skulle befrias från att erlägga pensionsavgift, skulle detta enligt remissmyndigheternas uppfattning innebära ett uppgivande av den ståndpunkt i fråga om socialförsäkringsavgifterna, som Kungl. Maj :t och riksdagen vid tidigare överväganden intagit. Departementschefen framhöll emellertid att han inte kunde dela denna remissmyndigheternas mening. Ett bifall till skattelagssakkunnigas förslag kunde inte anses innebära mera än ett av rent praktiska och ekonomiska synpunkter

41 betingat undantag, som inte rubbade de allmänna principerna för avgifternas uttagande. Bestämmelserna i sjukförsäkringslagen om skyldighet att erlägga sjukförsäkringsavgift vid minst 1 200 kronors taxerad inkomst och om obligatorisk sjukpenningförsäkring vid minst 1 200 kronors årsinkomst av förvärvsarbete har tillkommit genom beslut av 1953 års riksdag (prop. 178/1953). Till grund för detta beslut låg ett av socialförsäkringsutredningen framlagt förslag i dess den 4 november 1952 avgivna betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39). I sitt förslag erinrade socialförsäkringsutredningen att enligt då gällande bestämmelser i sjukförsäkringslagen sjukpenningförsäkringen begränsades till dem, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete uppgick till minst 600 kronor. Utredningen hade emellertid funnit, att denna inkomstgräns för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen vore för låg vid dåvarande penningvärde. En person som inte hade större inkomst av arbete än 600 kronor kunde knappast betraktas som förvärvsarbetande. Gränsen borde därför höjas till lägst 1 200 kronor. Då deklarationsskyldighet för enskilda inte förelåg förrän denna inkomst uppnåtts, torde det enligt utredningens uppfattning för övrigt ställa sig svårt att kontrollera att skyldigheten att tillhöra sjukpenningförsäkringen iakttogs, om inkomstgränsen var lägre. En sådan inkomstgräns underlättade också en anknytning av avgiftsuppbörden till skatteuppbörden. I fråga om skyldigheten att erlägga sjukförsäkringsavgift framhöll utredningen följande. 1 De som har mindre än 1 200 kronors inkomst — och det är i regel dessa som skulle bli enbart sjukvårdsförsäkrade — blir inte beskattade och behöver inte heller erlägga folkpensionsavgift. Av dem kan man därför inte skattevägen taga ut avgift enbart för sjukförsäkringen. Om det skulle medföra ett betydande administrativt besvär att dela upp grundavgiften i en sjukvårdsavgift och en sjukpenningavgift, kunde man överväga att taga ut en (i varje sjukkasseområde) enhetlig avgift för hela grundförsäkringen. Utredningen föreslår emellertid ett uppbördssystem vid vilket något mera avsevärt merarbete inte uppkommer om grundavgiften uppdelas på sjukvårds- och sjukpenningförsäkring. En sådan uppdelning medför att avgifterna bättre ansluter sig till försäkringsförmånerna. Den överensstämmer också med ordningen enligt sjukförsäkringslagen. Utredningen föreslår, att avgift för grundförsäkringen skall uttagas endast av dem som har en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst av minst 1 200 kronor. Vidare skall avgiften uppdelas på sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning så att avgiftsplikt för sistnämnda försäkring åligger endast dem som åtnjuter sådan försäkring. Även de vars enda inkomst är folkpension torde i regel ha en taxerad inkomst som överstiger 1 200 kronor. Att uttaga avgift för sjukvårdsförsäkringen av dessa medborgare, som inte skall erlägga folkpensionsavgift och i regel blir befriade 1

SOU 1952:39 s. 199—200.

42 från skattskyldighet på grund av nedsatt skatteförmåga, torde dock inte vara lämpligt. Då det vidare är svårt att draga en gräns mellan de folkpensionärer som bör undantagas från avgiftsplikten och de som kan anses ha möjlighet att betala avgift, föreslår utredningen att samtliga folkpensionärer undantages från avgift till sjukvårdsförsäkringen även om deras taxerade inkomst överstiger 1 200 kronor. Enligt utredningens mening saknas däremot anledning att undantaga folkpensionärer med minst 1 200 kronor taxerad inkomst från skyldigheten att bidraga till sin sjukpenningförsäkring. I detta sammanhang må även erinras att den allmänna sjukförsäkringens genomförande föranledde vissa ändringar i bestämmelserna i 86 § taxeringsförordningen om inkomstlängdens förande. I en den 4 december 1953 överlämnad promemoria med utredning och förslag rörande debitering och uppbörd av avgifter till den allmänna sjukförsäkringen hade särskilt tillkallade sakkunniga föreslagit, att i inkomstlängden alltid skulle antecknas till statlig inkomstskatt beräknad taxerad inkomst, som uppgick till minst 1 200 kronor. De sakkunniga framhöll, att enligt då gällande regler sådan anteckning, om den inte verkställdes på grund av annan föreskrift, endast skulle ske för den som vid taxeringsårets början uppnått 17 men inte 66 års ålder. Dessa anteckningar var nödvändiga för debiteringen av folkpensionsavgifter. För påföringen av sjukförsäkringsavgiften var det enligt nämnda sakkunnigas mening erforderligt att beräknad taxerad inkomst å minst 1 200 kronor angavs för alla som vid taxeringsårets början fyllt 16 år. Ur praktisk synpunkt hade de sakkunniga emellertid funnit mest lämpligt att förevarande åldersbegränsning för anteckningsskyldigheten helt avskaffades. De sakkunniga förordade därför vissa ändringar i 86 § fjärde och femte styckena taxeringsförordningen, vilka skulle träda i kraft den 1 januari 1956. De sakkunnigas förslag upptogs i prop. 79/1954 och bifölls av riksdagen. Enligt nu gällande lydelse av nyssnämnda författningsrum skall i inkomstlängden bland annat särskilt antecknas beräknad taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt, därest sådan inkomst uppgår till minst 1 200 kronor och inte införts på grund av föreskrifterna i övrigt i samma paragraf. För skattskyldig, som taxerats enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall sådan särskild anteckning verkställas om hans och hans makas beräknade taxerade inkomster enligt förordningen om statlig inkomstskatt sammanlagt uppgår till minst 1 200 kronor. De nu nämnda föreskrifterna torde i praktiken ha medfört att alla skattskyldiga med minst 1 200 kronors beräknad taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt kommit att införas i inkomstlängderna oavsett om dessa skattskyldiga på grund av ortsavdragets storlek eller beviljat avdrag för nedsatt skatteförmåga påförts beskattningsbar inkomst eller inte. I de allra flesta fall torde även för dessa skattskyldiga i inkomstlängden ha införts till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst.

4. Efter år 1950 framkomna förslag rörande höjning av de kommunala ortsavdragen År 1952 ifrågasatt höjning av avdragen

I samband med att 1949 års skatteutrednings tidigare omnämnda förslag angående den direkta statliga beskattningen i prop. 213/1952 underställdes 1952 års riksdags prövning upptogs frågan om en justering av de kommunala ortsavdragen i anledning av den penningvärdesförändring, som ägt rum sedan dessa avdrag fastställdes på våren 1950. Härom hade inom finansdepartementet upprättats en den 5 januari 1952 dagtecknad promemoria. Beträffande innehållet i denna promemoria må här anföras följande. De vid 1950 års riksdag fastställda nya ortsavdragen skulle tillämpas från och med den 1 januari 1952. Den preliminära skatt, som skulle erläggas under 1952, skulle alltså bestämmas med beaktande av de höjda ortsavdragen. Sedan dessa ortsavdrag bestämts hade emellertid levnadskostnaderna stigit. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex — utan skatter och sociala förmåner — i 1935 års serie hade sålunda från år 1950 och fram till oktober 1951 stigit med 32 enheter (från i medeltal 168 år 1950 till 200 under tredje kvartalet 1951) eller med omkring 20 %. Den penningvärdesförändring, som återspeglades häri, hade inneburit att ortsavdragen förlorat relativt i värde redan innan de börjat tillämpas. Den skattelättnad för de lägre inkomstskikten, som man avsett att lämna, hade sålunda till en del uteblivit. Även ur en annan synpunkt hade förändringarna i penningvärdet fått ogynnsamma verkningar med avseende å ortsavdragens avvägning. Om man i ortsavdragen främst såg en metod att från beskattning undanta sådana inkomsttagare, vilka på grund av alltför låg inkomst saknade ekonomisk förmåga att erlägga skatt, var det uppenbart att de avdragsbelopp, som fastställdes år 1950, inte tålde vid någon minskning. Bedan från början stod det nämligen klart, att ortsavdragen även efter höjningen år 1950 mycket ofullständigt skulle kunna fylla denna uppgift. En jämförelse mellan de kommunala ortsavdragen och de av centrala uppbördsnämnden fastställda normalbeloppen för existensminimum visade vilken betydande eftersläpning som alltjämt förelåg. På grund av det anförda föreslogs i promemorian en höjning av de kommunala ortsavdragen till åtminstone deras reella värde 1950. Med utgångspunkt från stegringen av levnadskostnadsindex ifrågasattes en höjning av avdragsbeloppen med 20 ä 25 %. De höjda beloppen, vid en 20-procentig ökning, skulle bli följande.

44 Äkta makar Ensamstående

I

II

III

iv

v

2 020 1 420

2 120 1 480

2 200 1 550

2 300 1 610

2 400 t 680

I vilken utsträckning det kommunala skatteunderlaget kom att påverkas av en sådan höjning ansågs i promemorian inte kunna närmare fastställas utan en ingående statistisk undersökning av förhållandena i de olika kommunerna. Med hänsyn till att frågan om förändringarna i skatteunderlaget vid höjningar av ortsavdragen redan blivit allsidigt belyst i samband med ortsavdragsreformen, ansågs det emellertid inte vara erforderligt att ånyo verkställa undersökningar i detta hänseende. Om man höjde ortsavdragen med 20 å 25 % så innebar ju detta endast att man återställde den inbördes relation mellan inkomstnivå och avdragsnivå, som rådde vid tiden för ortsavdragens fastställande. I departementspromemorian framhölls vidare att penningvärdesförändringen efter det ortsavdragen fastställdes år 1950 medfört en viss förskjutning av skattebördan från det fasta skatteunderlaget över på inkomstskatteunderlaget. Ett återställande av ortsavdragens reella värde innebar sålunda inte att inkomstskatteunderlaget minskades till nackdel för det övriga skatteunderlaget. Det innebar i stället att skattebelastningen kom att fördelas på de olika slagen av skatteunderlag på ett riktigare sätt. En höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 % motsvarande penningvärdesförändringen under år 1951 borde enligt promemorian genomföras utan särskilda bidrag från staten till kommunerna. De speciella förhållanden, som kunde åberopas för statsbidrag vid ortsavdragsreformens genomförande, förelåg inte vid en höjning av avdragen, som endast avsåg att återställa avdragens reella värde. Mot den i departementspromemorian ifrågasatta höjningen av de kommunala ortsavdragen hade de över promemorian hörda statliga myndigheterna samt LO och TCO inte något att erinra. Det framhölls därvid att höjningen av ortsavdragen borde kunna genomföras utan statligt bidrag. Svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet motsatte sig däremot att höjningen genomfördes utan statlig kompensation till kommunerna. I prop. 213/1952 anförde finansministern i denna fråga bland annat följande. De sammanslutningar, som företräda kommunernas intressen, ha i sina yttranden över promemorian icke ansett sig kunna acceptera en dylik höjning av ortsavdragen under annan förutsättning än att kommunerna beredas kompensation av staten för minskning i skatteunderlag. I detta avseende kan jag emellertid icke biträda annan mening än den, som tämligen allmänt företrätts av de hörda myndigheterna, nämligen att en höjning av ortsavdragen bör genomföras utan särskild statlig kompensation till kommunerna. Såsom en länsstyrelse anfört, bör det kunna förutsättas att den förlust i skattekronor, som uppstår genom den ifrågasatta ortsavdragsförhöjningen, blir automatiskt kompenserad genom att den

45 taxerade inkomstsumman på grund av inkomststegringen stiger med motsvarande belopp. Skulle sådan kompensation icke erhållas och skatteunderlaget sålunda nedgå, finnes i princip icke anledning att för denna nedgång medgiva kommunen annat statligt stöd än det som må kunna ifrågakomma enligt förordningen den 18 maj 1951 angående skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Jag finner det sålunda uteslutet att för en höjning av ortsavdragen i den begränsade omfattning varom här är fråga tillgripa den omfattande apparat, som är förenad med särskilda bidrag från staten till kommunerna. Då det emellertid med hänsyn till kommunernas inställning icke synts möjligt att överbrygga den intressemotsättning som här föreligger, har jag icke funnit mig kunna i detta sammanhang framlägga något förslag om en höjning av de kommunala ortsavdragen. Frågan hade därmed fallit. 1955 års statsskatterevisions uttalanden angående de kommunala ortsavdragen

1955 års statsskatterevision framlade i sitt den 14 december 1955 avgivna betänkande angående nya skatteskalor (SOU 1955:48) förslag till en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten. Förslaget innebar i stort sett följande. Enligt sina direktiv hade revisionen att föreslå en sänkning av den statliga inkomstskatten för fysiska personer. Skattesänkningen skulle vara allmän, d. v. s. medföra minskad statsskatt för alla skattskyldiga, men skattesänkningens tyngdpunkt skulle vara förlagd till de mindre inkomsttagarna. I uppdraget ingick inte att söka bedöma, vilket utrymme som kunde finnas för en skattesänkning utan endast att ange hur en skattesänkning borde ske om vissa givna belopp stode till förfogande härför. När det gällde att finna en metod för den ifrågasatta skattesänkningen inom ramen för gällande skattesystem ansåg revisionen endast två förtjäna närmare övervägande, nämligen en jämkning av de statliga skatteskalorna och en höjning av de statliga ortsavdragen, vilka metoder kunde tillämpas antingen var för sig eller i kombination med varandra. Bevisionen, som enligt direktiven i första hand skulle undersöka möjligheterna att genomföra en skattesänkning enbart med skatteskalornas hjälp, betonade att dessa möjligheter var synnerligen begränsade, beroende på skatteskalornas konstruktion med tämligen breda bottenskikt inom vilka skatt uttogs efter enhetlig procentsats. För att åstadkomma önskvärd skattelindring för de mindre inkomsttagarna måste, framhöll revisionen, en förhållandevis stor reducering ske av skattesatsen i enhetliga skikten, medan, om m a n i stället kunde tillgripa ortsavdragshöjning, även en måttlig höjning skulle ge avsevärd skatteminskning i de lägre skikten. Enligt direktiven skulle skattesänkningens tyngdpunkt vara förlagd till de mindre inkomsttagarna. En mera påtaglig skattesänkning i de lägsta inkomstskikten kunde enligt revisionens uppfattning åstadkommas endast genom ortsavdragshöjningar och det föll sig därför naturligt för revisionen att överväga ortsavdragsändringar.

46 Bevisionen ansåg emellertid de skäl, som talade för att lämna ortsavdragen orubbade, i hög grad förtjäna beaktande. Huvudskälet var, att m a n genom en höjning av de statliga ortsavdragens belopp skulle ytterligare förstora skillnaden mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen, en skillnad som man i stället borde sträva efter att utjämna. Bevisionen påvisade, att kommunalskatten utgjorde huvuddelen av den totala skatten för de mindre inkomsttagarna och beräknade antalet skattskyldiga som erlade direkt skatt enbart i form av kommunalskatt till 200 000. För dessa skattskyldiga kunde sålunda skattelindring åstadkommas endast genom en kommunalskattereform. Skälen för och emot en höjning av ortsavdragen sammanfattades av revisionen sålunda. 1 Att åstadkomma mera avsevärda skattelättnader för inkomsttagarna i de lägre skikten utgör enligt revisionens uppfattning en angelägen reform, vars genomförande inte bör uppskjutas. För att uppnå detta syfte synes en höjning av ortsavdragen — de statliga eller de kommunala — ofrånkomlig. Därest man inför en nära förestående reformering av de kommunala ortsavdragen finner det angeläget att lämna de statliga ortsavdragen orubbade, torde i avvaktan på nämnda reform den statliga inkomstskatten böra sänkas utan att de statliga ortsavdragen ändras. Om å andra sidan en omläggning av kommunalskatten med en mera avsevärd höjning av ortsavdragen bedömes såsom en reform på lång sikt och om man finner det önskvärt att utan uppskov få till stånd mera påtagliga lättnader i de mindre inkomsttagarnas skattebörda, synes det naturligt att välja den metod för skattesänkningen, där jämkningarna av skatteskalorna kombinerats med höjning av de statliga ortsavdragen. Bevisionen stannade för att föreslå en skattesänkning, grundad enbart på jämkning av skatteskalorna. Bevisionen framlade tre olika alternativ till nya skatteskalor men framhöll, att den även prövat åtskilliga alternativ, där justeringen av skatteskalorna kombinerats med en höjning av de statliga avdragen. I betänkandet (s. 77—80) redovisades sålunda verkningarna av en höjning av dessa avdrag med för gifta 400 kronor och för ensamstående 200 kronor. De alternativ, som revisionen därvid närmare undersökte, överensstämde nära med revisionens tre huvudalternativ men företedde i fråga om skatteskalornas utformning för de lägre inkomstskikten en mindre skärpning. Ortsavdragsalternativen gav jämfört med alternativen utan ortsavdragsändringar större skattelättnader för de mindre inkomsttagarna. Detta gällde särskilt beträffande det enhetliga bottenskiktets nedre del. Bevisionen gjorde slutligen en jämförelse mellan den av revisionen föreslagna skattelättnaden och de skatteminskningar, som skulle uppkomma vid höjningar av de kommunala ortsavdragen, och anförde därvid följande. Revisionen har tidigare påvisat kommunalskattens stora andel i de smärre inkomsttagarnas totala skattebörda och framhållit, att en höjning av de kom1

SOU 1955:48 s. 67.

47 munala ortsavdragen utgjorde den närmast till hands liggande utvägen att åstadkomma mera väsentliga skattelättnader för inkomsttagarna i de lägre skikten. Sedan verkningarna av revisionens förslag här ovan belysts, kan en jämförelse av dessa verkningar med de skattelättnader, som relativt stora höjningar av de kommunala ortsavdragen skulle medföra, vara av intresse. Revisionen har därför verkställt beräkningar rörande den effekt som skulle uppnås vid höjningar av de kommunala ortsavdragen dels till 3 000 kronor för gifta och 2 000 kronor för ensamstående och dels till 4 000 kronor för gifta och 2 000 kronor för ensamstående. Beräkningarna har skett under förutsättning att kommunerna av staten erhåller full kompensation för skattebortfallet så att någon höjning av utdebiteringen ej blir följden. Jämförelse ägde rum med revisionens mellanalternativ, vilket beräknades föranleda ett skattebortfall å 336 milj. kronor. Totalkostnaden för höjning av de kommunala ortsavdragen i högsta ortsgrupp till 3 000 kronor för gifta och till 2 000 kronor för ensamstående beräknades av revisionen till 287 milj. kronor. Därest ortsavdraget för gifta i stället höjdes till 4 000 kronor, skulle totalkostnaden bli 458 milj. kronor. Skattebortfallet för kommunerna skulle emellertid i verkligheten bli större än vad här angivits. Nettokostnaden för staten skulle dock uppgå till nämnda belopp, varvid beräknade statsbidrag till kommunerna reducerats med uppskattade ökningar av den statliga inkomstskatten på grund av minskade avdrag för kommunala utskylder. De skattelindrande verkningarna av ortsavdragens ökning framträdde mest i de lägre inkomstskikten och avtog successivt vid högre inkomst, beroende på utskyldsavdragets inverkan. I fråga om gifta skattskyldiga gav en höjning av kommunala ortsavdraget till 3 000 kronor större skattelättnad än revisionens mellanalternativ upp till årsinkomster på omkring 9 000 kronor, medan en höjning till 4 000 kronor medförde större skattelättnad än nämnda alternativ upp till årsinkomster på omkring 15 000 kronor. För ensamstående skattskyldiga skulle en ortsavdragshöjning till 2 000 kronor komma att ge större skattelättnad än mellanalternativet endast upp till omkring 5 000 kronors årsinkomst. Beträffande såväl gifta som ensamstående skattskyldiga gällde, att vid högre inkomstbelopp alternativet med en reviderad skatteskala medförde större och med inkomstens storlek tilltagande skattelättnad. Om staten inte helt ersatte kommunerna för uppkommande skattebortfall skulle följden bli, att kommunerna vid oförändrade utgifter måste tillämpa en högre utdebiteringssats. Skattelättnaderna skulle vid sådant förhållande bli lägre än de angivna och vid stigande inkomst efter hand förbytas i skatteökningar. 1956 års statsskattereform

I prop. 88/1956 framlades förslag till en sänkning av den statliga inkomstskatten för fysiska personer med verkan från och med den 1 januari 1957.

48 Förslaget grundade sig på statsskatterevisionens ovannämnda betänkande SOU 1955:48 och skattesänkningen, vars tyngdpunkt var förlagd till de mindre inkomsttagarna, avsågs komma till stånd genom jämkningar av skatteskalorna i överensstämmelse med statsskatterevisionens mellanalternativ. I propositionen beräknades att de nya skatteskalorna skulle medföra ett skattebortfall av 375 milj. kronor årligen. Vissa uttalanden gjordes angående en reform av det kommunala ortsavdragssystemet. Departementschefen anförde därvid bland annat följande. Vad beträffar den fortsatta reformpolitiken synes det inte osannolikt att redan under budgetåret 1957/58 utrymme kan beredas för ytterligare reformer. Det är då två kostnadskrävande frågor som träder i förgrunden, nämligen ökad hjälp till barnfamiljerna och en kommunal ortsavdragsreform. Båda dessa åtgärder måste betraktas som utomordentligt angelägna. Då en kommunal ortsavdragsreform av mer betydande omfattning kan genomföras endast med bidrag av statsmedel, kan den frågan självfallet ställas för vilket ändamål framdeles tillgängliga medel i första hand bör användas. Utan att för egen del nu ta någon slutlig ställning härtill vill jag dock antyda möjligheten att parallellt söka tillgodose båda dessa önskemål. Möjligt är dock att man därvid av både samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl måste gå fram etappvis såväl i fråga om barnbidragens förbättring som i fråga om de kommunala ortsavdragens anpassning till de statliga. I fråga om metoden för skattesänkningen anförde departementschefen följande. I och för sig skulle en höjning av ortsavdragen vara en rationell åtgärd i ett läge, där man eftersträvar en skatteminskning med tyngdpunkten på de lägre inkomsttagarna. En höjning nu av de statliga ortsavdragen skulle emellertid medföra, att den stora skillnad, som redan råder mellan de statliga och de kommunala ortsavdragen, skulle ytterligare öka. Huvudsakligen av detta skäl har statsskatterevisionen ansett sig böra framlägga förslag till skattesänkning, grundat enbart på jämkningar av skatteskalorna. Revisionen uttalar emellertid i detta sammanhang att om en höjning av de kommunala ortsavdragen bedömes såsom en reform, som är möjlig att genomföra först efter avsevärd tid, det synes naturligt att välja en metod för skattesänkningen, där jämkningarna av skatteskalorna kombineras med höjning av de statliga ortsavdragen. Efter det revisionen framlagt sina förslag har särskilda sakkunniga tillkallats med uppdrag att skyndsamt utreda frågan rörande en höjning av de kommunala ortsavdragen. I direktiven för de sakkunniga uttalade jag bl. a. att slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen bör vara att uppnå paritet mellan de kommunala och de statliga avdragen. Det förutsattes att en höjning av de kommunala ortsavdragen måste förenas med bidrag från staten till kommunerna. Under remissbehandlingen har från några håll hävdats, att en höjning av de statliga ortsavdragen bör genomföras oavsett det samband som finns med de kommunala ortsavdragen och utan avvaktan på resultatet av det pågående utredningsarbetet. De som har denna uppfattning synes mena, att olägenheterna av en vidgad klyfta mellan de statliga och de kommunala ortsavdragen huvudsakligen är av administrativ och teknisk natur. Jag kan inte dela denna uppfattning. Även om man enligt min mening inte får på detta sätt underskatta betydelsen av den förenkling av beskattningsreglerna och den ökade balans i hela skattesystemet, som enhetliga ortsavdrag skulle medföra, är det likväl i första hand

49 a n d r a skäl, som talar mot en höjning av de statliga ortsavdragen i dagens läge. Alla är ense om att mera betydande skattelättnader för inkomsttagare i de lägre inkomstskikten bäst åstadkommes genom en höjning av ortsavdragen. Det borde ej heller råda delade meningar om att en höjning av de kommunala ortsavdragen då anmäler sig som den första angelägna åtgärden. Här må endast erinras orn att ett mycket betydande antal skattskyldiga — av revisionen uppskattat till ca 200 000 — erlägger direkt skatt endast i form av kommunalskatt. En tillräcklig höjning av de kommunala ortsavdragen kan emellertid inte genomföras annat än i förening med statliga bidrag till kommunerna. Sedan omfattningen av dessa bidrag till kommunerna klarlagts, bör därför hela frågan om storleken av den skattelindring för mindre inkomsttagare, som kan åstadkommas genom ortsavdragshöjningar, bedömas i ett sammanhang. Av nu anförda skäl finner jag det inte möjligt att förorda något av de alternativ, som förutsätter höjning av de statliga ortsavdragen. I likhet med statsskatterevisionen anser jag sålunda att skattesänkningen bör genomföras enbart genom jämkningar av gällande skatteskalor. Jag vill understryka att även om man väljer metoden med en justering av skatteskalorna kan man genomföra skattesänkningen på ett sätt som ger lättnader åt alla skattskyldiga samtidigt som inkomsttagarna i de lägre skikten kan tillförsäkras den relativt största andelen av sänkningen. D e n f ö r e s l a g n a s k a t t e l ä t t n a d e n i k r o n o r r ä k n a d u p p g i c k för o l i k a ink o m s t t a g a r e till f ö l j a n d e belopp.

Årsinkomst

3 000 4 000 5 000 6 000 8 000 10 000 12 000 15 000 18 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 60 000 80 000 100 000 200 000 och däröver

Gift

Ensamstående

Ortsgrupp

Ortsgrupp

II

III

IV

V

—

—

.—

—

15 34 74 112 151 185 209 218 274 349 473 563 695 924 1 100 2 008

12 31 70 109 147 184 208 216 271 346 472 560 692 923 1 099 2 008

8 28 67 105 145 183 207 216 268 344 470 558 690 921 1 097 2 008

6 25 63 102 141 182 205 215 265 341 469 557 688 920 1 096 2 008

II

III

IV

v

16 36 56 75 95 100 110 150 182 200 259 294 378 492 633 863 1 039 1 928

15 34 54 74 95 100 109 149 181 198 259 294 377 491 632 862 1 038 1 928

14 33 52 72 94 100 108 147 180 198 258 293 377 490 631 861 1 037 1 928

12 31 51 70 93 100 106 147 179 197 257 292 375 488 629 861 1 037 1 928

Det i p r o p o s i t i o n e n f r a m l a g d a förslaget t i l l s t y r k t e s av b e v i l l n i n g s u t s k o t t e t ( b e t ä n k a n d e 40/1956) och bifölls a v r i k s d a g e n . De n y a s t a t l i g a s k a t t e s k a l o r n a t i l l ä m p a s f ö r s t a g å n g e n vid 1958 å r s t a x e r i n g och vid u p p b ö r d a v p r e l i m i n ä r s k a t t för å r 1957. Vid 1956 å r s r i k s d a g v ä c k t e s såväl vid r i k s d a g e n s b ö r j a n s o m i a n l e d 4— 608166

50 ning av prop. 88/1956 ett flertal motioner beträffande utformningen av de kommunala ortsavdragen. I motionerna hemställdes bland annat om återinförande av barnavdrag, om höjning av ortsavdragen och om hänförande till annan ortsavdragskategori av vissa skattskyldiga. Beträffande det närmare innehållet i motionerna hänvisas till bevillningsutskottets betänkande 40/1956. Här må dock återgivas framkomna yrkanden rörande beskattningen av ensam skattskyldig med underhållsskyldighet mot barn. I de likalydande motionerna I: 21 och II: 28 hemställdes det sålunda, att ensamstående skattskyldiga, som hade vårdnaden om barn under 16 år, skulle erhålla samma ortsavdrag som gift skattskyldig vid den statliga taxeringen samt att utredning måtte begäras rörande motsvarande ändring vid den kommunala taxeringen. Vidare föreslogs i de likalydande motionerna I: 295 och II: 244, att ensamstående skattskyldig med hemmavarande barn och förvärvsarbete utom hemmet skulle få samma ortsavdrag som skattskyldig med husföreståndarinna samt att det högre ortsavdrag, som vid den statliga taxeringen gällde för ensamstående med barn, skulle utgå till dess barnet uppnått 18 års ålder, såvida barnet inte dessförinnan skaffat sig egen deklarationspliktig inkomst. Med anledning av motionerna framhöll bevillningsutskottet, att utskottet delade den i motionerna uttalade uppfattningen att de ensamstående mödrarnas ekonomiska situation ofta kunde vara bekymmersam. Kategorien ogifta skattskyldiga med barn omfattade emellertid ett flertal sinsemellan olika grupper. Hit hörde även — såframt försörjningsplikt mot barn förelåg — änklingar, änkor och frånskilda samt personer, som levde i s. k. samvetsäktenskap. Att tillfredsställande reglera beskattningen av denna kategori av skattskyldiga medförde betydande svårigheter. Ett bifall till motionsyrkandena skulle innebära, att m a n vid taxeringen hade att företa en uppspaltning av kategorien ogifta skattskyldiga med barn, varjämte man hade att vid ortsavdragets bestämmande beakta två skilda åldersgränser i fråga om barn till ogifta och med dem likställda skattskyldiga. Härigenom skulle taxeringsarbetet ytterligare kompliceras och den eftersträvade enkelheten i taxerings- och uppbördsbestämmelserna motverkas. Utskottet anförde vidare. Utskottet vill även erinra om att lättnader för vissa av de med motionerna åsyftade grupperna skattskyldiga kan komma att övervägas i andra sammanhang. Vid den kommunala taxeringen åtnjuter ogifta och därmed likställda skattskyldiga inte förhöjt ortsavdrag på grund av försörjningsplikt mot barn. Som förut nämnts pågår en översyn av de kommunala ortsavdragen genom 1956 års kommunalskatterevision. Enligt de för nämnda utredning utfärdade direktiven bör slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen vara att uppnå paritet mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen. Utskottet förutsätter, att i samband därmed frågan om likställighet mellan kommunala och statliga ortsavdrag även i förevarande hänseende kommer att prövas. Med nu angivna motivering avstyrkte utskottet bifall till motionerna. Utskottsbetänkandet godkändes av riksdagen.

KAPITEL I I I Kommunalskatterevisionens förslag till höjda kommunala orts avdrag

1. Av revisionen undersökta alternativ för höjda kommunala ortsavdrag För att kunna erhålla en klar uppfattning om verkningarna både för det allmänna och för de enskilda skattskyldiga av en höjning av de kommunala ortsavdragen har vi låtit verkställa en statistisk undersökning av olika alternativ för en höjning av avdragen. Undersökningen har utförts inom statistiska centralbyråns utredningsinstitut av revisionens statistiske expert. Resultatet av undersökningen har redovisats i Bilaga 1. För undersökningen har utnyttjats 1955 års taxeringslängder. Densamma har omfattat 10 % av antalet kommuner i riket — vilka ingår i landsting — eller 90 landskommuner och köpingar samt 13 städer. Därjämte har undersökts vissa speciellt utvalda kommuner med låg skattekraft och hög utdebitering. Av bilagan framgår närmare principerna för urvalet av de kommuner, som ingått i undersökningen, samt de metoder som tillämpats. Under medverkan av Stockholms stads statistiska kontor och Göteborgs stads statistiska byrå har därjämte vissa undersökningar skett angående en ortsavdragsreforms verkningar i dessa städer. I det följande redovisas verkningarna av fyra olika alternativ för höjda kommunala ortsavdrag, alt. A—D. Avdragens storlek i de olika alternativen i jämförelse med nu gällande ortsavdrag framgår av tabell 1. Beträffande de olika alternativen må med utgångspunkt från avdragen i ortsgrupp V anmärkas följande. Alt. A innebär, att ortsavdrag för ensamstående höjs med 400 kronor till 1 800 kronor. Genom att avdraget för gift skattskyldig gjorts en och en halv gång så stort som avdraget för ensamstående eller höjts från 2 000 till 2 700 kronor har den nu gällande avvägningen mellan avdragen för ensamstående och gifta skattskyldiga vid den kommunala taxeringen bibehållits. För ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn har förutsatts samma ortsavdrag som för ensamstående skattskyldig. Ortsavdragen får i detta alternativ något lägre realvärde än de nuvarande avdragsbeloppen hade, då de fastställdes år 1950. Socialstyrelsens konsumentprisindex har nämligen stigit från 100 i mars 1950 till 139 i juli 1956. Den penningvärdes-

52 Tab. 1. Av kommunalskatterevisionen undersökta ortsavdragsalternativ Ortsgrupp II

Ortsavdragskategori Alternativ

Ortsgrupp III

Ortsgrupp IV

Ortsgrupp V

Ökning Ökning Ökning Ökning i förhåli förhåli förhåli förhålOrtsav- lande Ortsav- lande Ortsav- lande Ortsav- lande dragets till nu dragets till nu dragets till nu dragets till nu belopp gällan- belopp gällan- belopp gällan- belopp gällande ortsde ortsde ortsde ortsavdrag avdrag avdrag avdrag 6

1 840 2 480 + 640 2 760 + 920 3 320 + 1 480 3 680 + 1 840

1 920 2 600 2 880 3 460 3 840

+ 680 + 960 + 1 540 + 1 920

2 000 2 700 3 000 3 600 4 000

+ 700 + 1 000 + 1 600 + 2 000

1 230 1 580 + 350 1 760 + 530 2 380 + 1 150 2 640 + 1410

1 290 1 660 1 840 2 480 2 760

+ 370 + 550 + 1 190 + 1 470

1 340 1 730 + 390 1 920 + 580 2 590 + 1 250 2 880 + 1 540

1 400 1 800 2 000 2 700 3 000

+ 400 + 600 + 1 300 + 1 600

1 230 1 580 1 760 1 580 1 760

1 290 1 660 1 840 1 660 1 840

+ + + +

1 340 1 730 1 920 1 730 1 920

1 400 1 800 2 000 1 800 2 000

+ + + +

4 Nuvarande ortsavdrag. . Alt. A » B » C » D

1 760 2 380 2 640 3 160 3 520

+ 620 + 880 + 1 400 + 1 760

5 Gift

Ensam med barn Nuvarande ortsavdrag. . Alt. A i » »

B G D

Ensamstående Nuvarande ortsavdrag. . Alt. A » B i

C

> D

+ + + +

350 530 350 530

370 550 370 550

+ + + +

390 580 390 580

400 600 400 600

förändring, som återspeglas häri, har inneburit att ortsavdragen förlorat i värde. För att ortsavdragen skall kunna erhålla samma realvärde som våren 1950, måste de höjas med 39 %, d. v. s. till 2 780 kronor för gift skattskyldig och 1 946 kronor för ensamstående skattskyldig i ortsgrupp V. I alt. B har det nuvarande avdraget för ensamstående höjts med 600 kronor till 2 000 kronor. Det kommunala ortsavdraget för denna kategori av skattskyldiga blir därför lika stort som motsvarande statliga avdrag. Den nuvarande avvägningen mellan avdragen för ensamstående och gifta skattskyldiga vid den kommunala beskattningen har emellertid bibehållits, vilket medfört att ortsavdraget för gifta satts till 3 000 kronor. Även i detta alternativ förutsätts ensamma skattskyldiga med barn skola erhålla samma ortsavdrag som ensamstående skattskyldiga. I alt. C har ortsavdraget för ensamstående liksom i alt. A upptagits till 1 800 kronor, medan avdraget för gifta skattskyldiga gjorts dubbelt så stort eller höjts till 3 600 kronor. Avvägningen mellan ortsavdragen för ensamstående och gifta har härigenom blivit densamma som vid den statliga beskattningen men ortsavdragen enligt detta alternativ understiger fortfarande motsvarande statliga avdrag, för ensamstående med 200 kronor och

53 för gifta med 400 kronor. I alternativet har dessutom upptagits ett särskilt ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn. Detta avdrag har konstruerats på samma sätt som vid den statliga beskattningen och är en och en halv gång så stort som avdraget för ensamstående eller 2 700 kronor. I alt. D slutligen uppgår de kommunala ortsavdragen till samma belopp som nu gällande statliga avdrag eller 2 000 kronor för ensamstående och 4 000 kronor för gifta skattskyldiga. Även för ensamma skattskyldiga med barn har i detta alternativ upptagits ortsavdrag med samma belopp som vid den statliga taxeringen, 3 000 kronor. Alternativet innebär alltså fullständig paritet mellan kommunala och statliga ortsavdrag. Vi har dessutom låtit undersöka ytterligare åtta alternativ för höjda kommunala ortsavdrag. Olika kombinationer mellan ortsavdragsbeloppen för de olika kategorierna av skattskyldiga har därvid prövats. I bilaga 1 lämnas en närmare redogörelse för dessa alternativ. I samtliga av oss undersökta alternativ har spännvidden mellan högsta ortsgrupp (ortsgrupp V) och lägsta ortsgrupp (ortsgrupp II) bibehållits vid nuvarande 12 %. Intervallerna mellan avdragen i de olika ortsgrupperna har därför också i stort sett bibehållits till nuvarande 4 % även om vissa mindre — i detta sammanhang betydelselösa — avsteg måst ske härifrån med hänsyn till önskvärdheten att bestämma ortsavdragen till jämna tiotal kronor. Inom revisionen har diskuterats möjligheterna att bestämma ortsavdragen till jämna hundratal kronor. Av skäl, som i fortsättningen kommer att närmare utvecklas, har vi emellertid avstått från att lägga fram förslag härom.

2. Verkningarna för de skattskyldiga av höjda kommunala ortsavdrag I Bilaga 2 belyses i ett antal tabeller de individuella verkningarna av en höjning av de kommunala ortsavdragen i enlighet med de av oss undersökta alt. A—D. Beträffande det redovisade materialet får vi anföra följande. Den kommunala inkomstskatten är till sin karaktär en repartitionsskatt, som har till uppgift att tillföra kommunerna de medel, som erfordras för att täcka kommunernas utgiftsbehov, i den mån dessa behov inte kan fyllas på annat sätt. Detta innebär, att i en kommun utgiftsbehovet fördelas lika på det kommunala skatteunderlaget i förhållande till de olika inkomsttagarnas till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomster, sådana dessa enligt kommunalskattelagens föreskrifter är uttryckta i ett antal skattekronor och skatteören. Den kommunala inkomstskatten blir sålunda p r o ' portioneli i förhållande till dessa inkomster.

54 En höjning av de kommunala ortsavdragen, som ju endast tillkommer fysiska personer, medför — under förutsättning, att ortsavdragshöjningen kan helt utnyttjas och att den kommunala utdebiteringen bibehålls oförändrad — en lika sänkning av den kommunala inkomstskatten oavsett i vilka inkomstlägen de skattskyldiga befinner sig. Men eftersom utdebiteringsbehovet är olika i olika kommuner, blir också utdebiteringsgrunden •— utdebiteringssatsen — olika. Ortsavdragshöj ningen medför därför, att skattesänkningen i kronor räknad blir minst i de kommuner, som har en låg utdebiteringssals, och störst i de kommuner, som har en hög utdebiteringssats. Av bilaga 2, tabell 2: 1, framgår närmare minskningen i kronor av den kommunala inkomstskatten enligt alt. A—D vid olika kommunala utdebiteringar. I ortsgrupp III medför sålunda för en gift skattskyldig alt. A en sänkt kommunalskatt med 51 kronor, om den kommunala utdebiteringen är 8 kronor per skattekrona, 102 kronor om utdebiteringen är 16 kronor och 128 kronor om utdebiteringen är 20 kronor per skattekrona. För samma skattskyldiga blir motsvarande minskning av den kommunala inkomstskatten vid ortsavdrag enligt alt. D 147 kronor, 294 respektive 368 kronor. För en gift skattskyldig i ortsgrupp V blir minskningen 220 kronor vid en utdebitering av t. ex. 11 kronor per skattekrona men 400 kronor vid en utdebitering av 20 kronor per skattekrona. För ensamstående skattskyldiga blir minskningen i kommunalskatten lägre än för gifta skattskyldiga. Detta beror helt på att, såsom tidigare anförts, ortsavdragshöj ningen i kronor räknad i samtliga undersökta alternativ blivit mindre för de ensamstående än för de gifta. Tabellen utvisar, att i samtliga alternativ för höjda ortsavdrag alla skattskyldiga fysiska personer får sänkt kommunal inkomstskatt men att minskningen, i kronor räknad, blir lägst i de kommuner, som tillhör lägsta ortsgrupp och har en låg utdebitering. J u högre ortsgrupp kommunen tillhör och ju större utdebiteringen är, desto större blir skattelättnaden. Skillnaden i dyrort inverkar emellertid minst på denna skattelättnad. Med ortsavdrag enligt alt. D och en utdebitering av 20 kronor per skattekrona blir skillnaden i skattelättnaden för en gift skattskyldig i en kommun, tillhörande ortsgrupp II, och i en kommun, som hör till ortsgrupp V, endast 48 kronor. Är utdebiteringen endast 8 kronor per skattekrona, blir skillnaden ännu mindre eller endast 19 kronor. Enligt 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt får skattskyldig vid taxering till sådan skatt från sammanlagda beloppet av inkomsterna från olika förvärvskällor göra avdrag för bland annat den kommunalskatt, vilken ingår i den slutliga skatt, som den skattskyldige påförts på grund av taxering under året näst före taxeringsåret. En höjning av de kommunala ortsavdragen medför — under förutsättning

55 att den kommunala utdebiteringen bibehålls oförändrad — alltid en sänkt kommunal inkomstskatt. Kommunalskatteavdraget vid den statliga taxeringen blir därför lägre än vad det skulle ha varit om ortsavdragshöj ningen inte hade ägt rum. Därav följer också att den skattskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst blir lika mycket större som minskningen av kommunalskatteavdraget. Minskningen i den kommunala inkomstskatten till följd av ortsavdragshöj ningen kommer därför att till viss del motsvaras av en ökning i den statliga inkomstskatten. Denna ökning blir på grund av den statliga inkomstskattens progressiva karaktär större ju högre den skattskyldiges inkomst är. Ortsavdragshöj ningen, som under angivna förutsättning alltid kommer att medföra en sänkt total skatt för alla skattskyldiga, kommer emellertid att medföra den största lättnaden i den totala skatten i de lägsta inkomstskikten och detta antingen man räknar skattelättnaden i kronor eller i procent av den totala skattebördan. Det nu anförda framgår av bilaga 2, tabellerna 2: 2—2: 4. Dessa tabeller utvisar i olika inkomstlagen minskningen av den totala skatten genom en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt alt. D för olika ortsavdragskategorier i kommuner, tillhörande ortsgrupp III och med olika utdebiteringar. Vid skatteuträkningen i tabellerna har använts vissa schabloner. Innebörden av dessa schabloner framgår av texten före tabellerna. Av tabellerna framgår att skattelättnaden i kronor räknad blir störst i de små inkomstlägena, där ortsavdragshöj ningen kan helt utnyttjas, och att skattelättnaden blir mindre j u större inkomsten är. Ställer man skatteminskningen i relation till den totala skattebördan visar tabellerna, att inkomsttagarna i de lägsta inkomstlägena helt befrias från skatt — får 100 % minskning av sin skattebörda — men att inkomsttagarna i högre inkomstlägen får en allt mindre procentuell sänkning i sin totala skatt ju större inkomst som föreligger. Av efterföljande tabell 2 framgår den procentuella skattelättnaden för olika kategorier av ortsavdragsberättigade skattskyldiga i kommuner i ortsgrupp III med en kommunal utdebitering av 12 kronor per skattekrona, om ortsavdragen fastställs enligt något av alt. A—D. Tabell 2 utvisar, att i samtliga ortsavdragsalternativ skattesänkningens tyngdpunkt blir förlagd till de små inkomsttagarna. Särskilt framträdande blir skattesänkningen i dessa inkomstlägen för gifta skattskyldiga och med ortsavdrag enligt alt. C och D även för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn. En förutsättning för de hittills redovisade verkningarna av höjda kommunala ortsavdrag har varit, att den kommunala utdebiteringen kunnat bibehållas oförändrad. En höjning av ortsavdragen medför emellertid, att det kommunala skatteunderlaget minskar. Om kommunerna inte kan ned-

56 Tab. 2. Den procentuella minskningen i total skatt med ortsavdrag enligt alt. A—D. Ortsgrupp III. Kommunal utdebitering 12 kronor per skattekrona Gift

Ensam med barn

Årsinkomst

Ensamstående

Ortsavdragsalternativ A

B

C

D

A

B

C

D

2 000 3 000 4 000-

90,6 37,6

100,0 53,7

100,0 86,3

100,0 100,0

89,8 26,0 10,8

100,0 39,1 16,4

100,0 84,6 35,3

100,0 100,0 43,6

89,8 16,3 8,7

100,0 24,5 13,0

5 000 6 000 8 000

17,7 11,3 6,6

25,5 16,3 9,5

40,9 26,1 15,2

51,0 32,8 19,0

6,8 5,0 3,0

10,2 7,4 4,5

22,0 16,1 9,6

27,2 19,8 11,9

5,8 4,4 2,7

8,7 6,6 4,0

10 000 12 000 15 000

4,6 3,6 2,4

6,7 5,2 3,5

10,7 8,3 5,7

13,4 10,4 7,0

2,1 1,5 0,9

3,2 2,2 1,4

6,5 4,7 3,0

8,0 5,8 3,7

1,8 1,3 0,9

2,7 1,9 1,3

20 000 30 000 50 000

1,3 0,6 0,2

1,9 0,9 0,3

3,0 1,3 0,5

3,8 1,7 0,6

0,6 0,3 0,1

0,9 0,4 0,2

1,8 0,9 0,4

2,3 1,1 0,5

0,5 0,3 0,1

0,8 0,4 0,2

A o. C B o. D

bringa sina utgifter och därigenom minska sitt utdebiteringsbehov, kommer det minskade skatteunderlaget att medföra att den kommunala utdebiteringen per skattekrona måste höjas. Erhåller kommunerna kompensation, helt eller delvis, för det bortfall av skatteunderlag, som sker genom en förhöjning av ortsavdragen, kan behovet av att höja den kommunala utdebiteringen helt eller delvis elimineras. De i bilaga 2 intagna tabellerna 2 : 5 — 2 : 7 avser att närmare visa den förändring i beskattningen, som höjda kommunala ortsavdrag enligt alt. D medför för skattskyldiga av olika kategorier och i olika inkomstlagen i kommuner, tillhörande ortsgrupp III, med en sammanlagd kommunal utdebitering av 12 kronor per skattekrona. Beräkningarna har utförts dels under förutsättning att kommunerna av staten erhåller ersättning för förlusten av skatteunderlag i sådan utsträckning att utdebiteringen kan bibehållas oförändrad och dels under den förutsättningen att kommunerna inte alls erhåller någon ersättning för denna förlust eller ersättningen endast delvis täcker förlusten och att detta i sin tur medför att den sammanlagda kommunala utdebiteringen stiger med 50 öre, en krona, två kronor eller tre kronor per skattekrona. I vilken omfattning de kommunala utdebiteringarna måste höjas på grund av de höjda ortsavdragen beror givetvis främst på hur ett blivande statsbidragssystem kan komma att utformas och på kommunernas sinsemellan olika skattekraft. Detta kommer i fråga om de kommuner, vilka varit föremål för den av oss verkställda statistiska undersökningen, att närmare belysas i ett senare avsnitt av detta kapitel. I tabellerna redovisas endast verkningarna för fysiska personer. För juri-

57 diska personer gäller att deras kommunala skatter ökas i samma proportion som utdebiteringen, eftersom denna kategori av skattskyldiga inte äger åtnjuta ortsavdrag. Vid skatteberäkningen har tillämpats samma schablon som beträffande tabellerna 2: 2—2: 4. Av tabellerna framgår, att därest höjningen av ortsavdragen medför, att kommunerna måste besluta en högre utdebiteringssiffra än som skulle ha tillämpats om ortsavdragen varit oförändrade, inkomsttagarna i de lägsta inkomstskikten kommer att erhålla lättnad i den totala skatten medan däremot inkomsttagare i högre inkomstskikt får vidkännas en skärpning i det totala skattetrycket. Ju högre dessa skattskyldigas inkomst är desto större blir skatteökningen i kronor räknad. Om utdebiteringshöjningen i kommunen blir relativt liten, inträffar skatteskärpningen först vid förhållandevis höga inkomster men ju större utdebiteringshöjningen blir vid desto lägre inkomstlägen inträder en ökning av den totala skatten. Ortsavdrag enligt alt. D innebär sålunda för en gift skattskyldig, att skatteskärpning inträder vid en årsinkomst av 50 000 kronor om utdebiteringshöjningen kan begränsas till 50 öre per skattekrona. Samma förhållande erhålls vid årsinkomster på 30 000 kronor, om utdebiteringshöjningen är en krona per skattekrona, 18 000 kronor, om utdebiteringen stiger med två kronor, och 12 000 kronor, om utdebiteringshöjningen är tre kronor per skattekrona. För ensamstående skattskyldiga inträder motsvarande skatteskärpning i betydligt lägre inkomstlägen. En utdebiteringshöjning å 50 öre, en krona, två kronor och tre kronor per skattekrona medför sålunda skatteskärpning för dessa skattskyldiga redan i inkomstlägena 18 000, 10 000, 6 000 respektive 5 000 kronor. Av tabellerna 2 : 5 — 2 : 7 framgår även vilken procentuell ökning eller minskning, som sker av den totala skatten, vid en utdebiteringshöjning, som är föranledd av höjda ortsavdrag. Även i detta hänseende blir verkningarna olika för inkomsttagare i skilda inkomstlägen. För de skattskyldiga, som på grund av den förhöjda utdebiteringssiffran erhåller en högre total skatt än tidigare, blir sålunda skatteskärpningen i procent räknad till en början större ju högre inkomsten är men denna skärpning når så småningom ett maximum för att därefter för de allra största inkomsttagarna åter anta lägre värden. Även detta förhållande är en följd av att utskyldsavdraget på grund av vid den statliga beskattningen gällande progressiva skalor har en större inverkan på skattebeloppet i de högre inkomstlägena än i de lägre. För en ensamstående skattskyldig innebär sålunda alt. D om utdebiteringssiffran ökar med tre kronor, att han får en skatteskärpning med 2,7 %, om hans årsinkomst uppgår till 5 000 kronor och med 6,7 % om årsinkomsten uppgår till 10 000 kronor men att skatteskärpningen åter sjunker till 2,7 %, när inkomsten uppgår till 100 000 kronor. Den maximala procentuella skatteökningen inträder vid allt lägre årsinkomster ju mer

58 Tab. 3. Den procentuella minskningen eller ökningen i total skatt med ortsavdrag enligt alt. A—D om ortsavdragshöj ningen medför ökning av den kommunala utdebiteringen från 12 till 14 kronor per skattekrona. Ortsgrupp III Gift

Ensam med barn

Årsinkomst

Ensamstående

Ortsavdragsalternativ

1 A

B

C

D

A

B

C

D

9 A o. C B o. D 10

3 000 4 000 5 000

— 88,2 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 13,6 — 29,0 — 81,7 — 100,0 — 8,6 — 18,0 — 26,8 — 45,9 — 84,4 — 100,0 — 0,8 — 6,9 — 29,2 — 38,9 — 0,6 — 5,6 — 7,8 — 17,2 — 35,4 — 47,1 + 2,6 — 1,4 — 15,3 — 21,1 + 2,2 — 1,0

6 000 8 000 10 000

— 2,2 — + 2,2 — + 4,0 +

8,0 — 19,8 — 27,1 + 1,3 — 8,0 — 12,4 + 1,6 — 3,2 — 6,3 +

4,2 + 5,1 + 5,5 +

1,3 — 8,8 — 13,2 + 3,4 — 2,7 — 5,3 + 4,3 + 0,0 — 1,8 +

3,7 + 4,6 + 4,6 +

1,1 3,1 3,6

12 000 18 000 25 000

+ + +

4,9 + 5,1 + 4,2 +

3,0 — 4,1 + 3,7 +

0,6 — 2,4 + 2,8 +

2,9 + 1,2 + 2,2 +

5,1 + 4,1 + 3,5 +

4,2 + 3,8 + 3,3 +

1,3 + 2,4 + 2,5 +

0,0 + 1,8 + 2,2 +

4,5 + 3,9 + 3,4 +

3,8 3,5 3,2

30 000 50 000 100 000

+ + +

3,6 + 2,7 + 1,9 +

3,2 + 2,6 + 1,8 +

2,6 + 2,4 + 1,7 +

2,3 + 2,2 + 1,7 +

3,1 + 2,3 + 1,8 +

2,9 + 2,3 + 1,8 +

2,4 + 2,0 + 1,7 +

2,2 + 1,9 + 1,7 +

3,0 + 2,3 + 1,8 +

2,8 2,2 1,8

utdebiteringen stiger. För en ensamstående skattskyldig innebär alt. D, att den maximala procentuella skatteskärpningen inträder vid en årsinkomst av 25 000, 18 000, 12 000 och 10 000 kronor om utdebiteringshöjningen är respektive 50 öre, en krona, två kronor och tre kronor per skattekrona. Tabell 3 avser att visa hur stor minskning eller ökning, som procentuellt sett sker av den totala skatten i olika inkomstlägen under förutsättning av att ortsavdragen höjs enligt alt. A—D och denna höjning förorsakar en utdebiteringsökning av två kronor per skattekrona. Den kommunala utdebiteringen före ortsavdragshöj ningen har beräknats till 12 kronor per skattekrona.

3. Verkningarna för kommunerna av höjda kommunala ortsavdrag I Bilaga 1 med därtill hörande tabellbilagor 1: 1—1: 3 lämnas en utförlig redogörelse för den inverkan, som en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt olika alternativ kan beräknas få på det kommunala skatteunderlaget och — under förutsättning att kompensation inte lämnas för skatteunderlagsminskningen — på det kommunala skattetrycket. Samtidigt anges för de olika alternativen förändringarna i antalet skattskyldiga med till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst. Undersökningen har, såsom tidigare anförts, omfattat 10 % av samtliga kommuner, vilka ingår i landsting. Vid kommunurvalet har man sökt till-

59 godose kraven på representativitet i största möjliga mån så att kommuner med olika skattekraft, skattetryck, storlek efter invånarantal, näringskaraktär och dyrhet skulle bli likformigt företrädda. Detta har i sin tur inneburit att samtliga de i undersökningen intagna kommunerna kunnat bilda ett fingerat landstingsområde. Härigenom har det blivit möjligt att beräkna en ortsavdragsreforms verkningar inte endast för de enskilda i undersökningen ingående kommunerna utan även för landstingen. Genom en speciell undersökning av verkningarna av höjda ortsavdrag i Stockholm och Göteborg samt med ledning därav verkställda beräkningar för övriga städer utom landsting har det dessutom blivit möjligt att beräkna en ortsavdragsreforms samlade effekt för rikets samtliga kommuner. I tabell 1: p i bilaga 1 redovisas resultatet av dessa beräkningar. Av tabellen framgår, att ortsavdragsalternativ A kommer att medföra en nedgång av det samlade kommunala skatteunderlaget med 5,8 %, alt. B med 8,4 %, alt. C med 10,6 % och alt. D med 13,7 %, räknat på skatteunderlaget enligt 1955 års taxering. Bäknat i antal skattekronor medför alt. A ett bortfall av cirka 16 milj. och alt. D ett bortfall av omkring 38 milj. skattekronor. Detta bortfall av skatteunderlag har till följd att den genomsnittliga kommunala skattekraften, som enligt 1955 års taxering utgör 38: 46 skattekronor per invånare, i alt. A reduceras till 36: 23, i alt. B till 35: 24, i alt. C till 34: 37 och i alt. D till 33: 20. Skattekraftsminskningen vid ortsavdrag enligt alt. D är alltså 5: 26 skattekronor per invånare. Om kommunerna inte kompenseras för denna skatteunderlagsminskning kommer — under förutsättning att det kommunala utdebiteringsbehovet är detsamma som för år 1956 — det genomsnittliga totala kommunala skattetrycket, som för innevarande år utgör 12:36 kronor per skattekrona, att väsentligt öka. Utdebiteringsstegringen har i alt. A beräknats till 0: 76, i alt. B till 1: 13, i alt. C till 1: 47 och i alt. D till 1: 96 kronor per skattekrona. Av tabellen l : h framgår att i samtliga urvalskommuner antalet skattskyldiga med till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst kommer att minska vid ortsavdrag enligt alt. A med 2,9 %, enligt alt. B med 4,7 %, enligt alt. C med 4,5 % och enligt alt. D med 6,6 %. Dessa tal representerar den genomsnittliga minskningen i alla rikets kommuner, vilka tillhör landsting. En jämförelse mellan uppgifterna i tabellbilagan 1: 1 beträffande urvalskommunerna, de speciellt undersökta båda storstäderna samt norrbottenskommunerna med låg skattekraft och hög utdebitering utvisar emellertid att variationerna mellan olika kommuner i detta hänseende är betydliga. I Göteborg och Norrahammars köping medför sålunda t. ex. alt. D att antalet skattskyldiga med beskattningsbar inkomst minskar med endast 2,9 % medan i Junosuando i Norrbottens län motsvarande minskning utgör nära en fjärdedel av samtliga skattskyldiga (22,8 % ) . Med ledning av uppgifterna i tabell 1: h och tabellbilagan 1: 1 har det beräknats,

att antalet skattskyldiga med till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst vid en höjning av ortsavdragen kommer att minska med omkring 82 000 vid ortsavdrag enligt alt. A, 133 000 enligt alt. B, 126 000 enligt alt. C och 184 000 enligt alt. D. Då antalet skattskyldiga med till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst vid 1955 års taxering utgjort omkring 3,2 milj., nedgår alltså antalet skattskyldiga i hela riket vid ortsavdrag enligt alt. A med 2,6 %, enligt alt. B med 4,2 %, enligt alt. C med 3,9 % och enligt alt. D med 5,7 %. Såsom närmare framgår av redogörelsen i bilaga 1 kominer en ortsavdragshöjning att i skilda hänseenden träffa de enskilda kommunerna på ett dem emellan mycket skiftande sätt. I tabellerna 1: i — 1 : n i bilaga 1 har för urvalskommunerna visats vad en ortsavdragshöjning innebär i fråga om dessa kommuners skatteunderlag, skattekraft och skattetryck. Beträffande innehållet i dessa tabeller må här beträffande alt. D anföras vissa synpunkter. I fråga om övriga ortsavdragsalternativ hänvisas till redogörelsen i bilaga 1. Tabell 1: i utvisar att den procentuella nedgången i skatteunderlaget vid ortsavdrag enligt alt. D kommer att skifta starkt mellan olika kommuner. Störst är härvidlag spridningen i landskommunerna. I Tegneby i Göteborgs och Bohus län kommer sålunda skatteunderlaget att nedgå med inte mindre än 26,7 %. Minskningen är här till och med större än vad den blir i norrbottenskommunerna med särskilt låga skatteunderlag. I Högsjö i Västernorrlands län kommer däremot skatteunderlaget att minska med endast 8,8 %, vilket helt beror på att denna kommuns skatteunderlag till stor del härrör från juridiska personer. Men även i vissa andra kommuner, vilkas skatteunderlag till väsentlig del bygger på fysiska personers inkomster, kommer skatteunderlagsminskningen att bli förhållandevis ringa. Så är t. ex. förhållandet i Askim i Göteborgs och Bohus län, där den procentuella nedgången i skatteunderlaget endast blir 11,7 %. I städerna kan däremot skillnaderna i den procentuella minskningen av skatteunderlaget beräknas bli väsentligt mindre. I de landstingsstäder, som ingår i urvalskommunerna, blir sålunda skatteunderlagsminskningen störst i Mariefred, 16,9 %, och minst i Falun, 11,1 %. I Stockholm kan minskningen beräknas bli ännu lägre, 9,9 %. Såsom framgår av bilaga 1 kan det konstateras att ett starkt samband råder mellan skatteunderlagets känslighet inför höjda ortsavdrag och skattekraften i vederbörande kommun. Är sålunda skattekraften hög i en kommun, kommer en ortsavdragshöjning att i regel medföra en förhållandevis ringa reducering av skatteunderlaget. Är däremot skattekraften lag, blir bortfallet av skatteunderlag i motsvarande mån större. Tabellerna 1: j och 1: k visar hur i urvalskommunerna skattekraften och minskningen i densamma blir vid olika ortsavdragsalternativ.

61 Av tabell 1: j framgår att efter en ortsavdragshöjning skattekraften kommer att vara betydligt större i städerna än på landsbygden. Skattekraftsminskningen, i skattekronor räknad, blir emellertid också — såsom tabell l i k närmare utvisar — större i städerna. Att ortsavdragshöj ningen vid hög skattekraft medför en större skattekraftsminskning än vid låg skattekraft beror till väsentlig del på det förhållandet att i kommuner med hög skattekraft i regel finns dels ett stort antal skattskyldiga i förhållande till folkmängden och dels få skattskyldiga med låga inkomster, vilket medför att de skattskyldiga i högre grad kan utnyttja ortsavdragshöj ningen. I urvalskommunerna finns den högsta skattekraften med nu gällande ortsavdrag i Högsjö i Västernorrlands län, 57:40 skattekronor per invånare, och den lägsta i Tegneby i Göteborgs och Bohus län, 15: 32. Alt. D medför att i dessa kommuner skattekraften minskar till respektive 52: 37 och 11: 23. Skattekraftsminskningen utgör alltså respektive 5: 03 och 4: 09 skattekronor per invånare. Flera kommuner kan emellertid uppvisa en större skattekraftsminskning än Högsjö, t. ex. Hagfors och Härnösand, där skattekraftsminskningen är respektive 5 : 8 1 och 5:78 skattekronor per invånare. Anledningen till att Högsjö i detta hänseende är mindre känsligt för ortsavdragshöj ningen är — såsom tidigare framhållits — att skatteunderlaget i denna kommun i betydande omfattning kommer från juridiska personer. I Tärendö i Norrbottens län blir skattekraftsminskningen 3: 84, d. v. s. ännu lägre än i Tegneby trots att skattekraften i den förra kommunen är högre. Till väsentlig del torde detta förhållande bero på att antalet inkomsttagare med beskattningsbar inkomst i förhållande till folkmängden är större i Tegneby. Om antalet inkomsttagare utgjort samma procentuella andel av folkmängden, skulle skattekraftsminskningen nämligen varit lägst i Tegneby, eftersom denna kommun har flera inkomsttagare som inte kan utnyttja ortsavdragshöj ningen helt. Av tabellerna 1: j och l : k framgår, att en ortsavdragshöjning kommer att medföra någon sammanpressning av skillnaderna i skattekraften, i kronor räknad, olika kommuner emellan därigenom att till följd av höjningen skattekraften minskar mest i kommuner med hög skattekraft och minst i kommuner med låg skattekraft. Variationerna i skattekraften kommer emellertid att även i fortsättningen vara betydande. Såsom tidigare anförts medför en höjning av de kommunala ortsavdragen — under förutsättning att det kommunala utdebiteringsbehovet är oförändrat och staten inte lämnar kompensation för skatteunderlagsminskningen — att det kommunala skattetrycket ökar. Av tabellerna 1: 1—1: n i bilaga 1 framgår närmare vilka höjningar i utdebiteringen, som under nyss angivna förutsättningar kan beräknas bli erforderliga i urvalskommunerna vid olika ortsavdragsalternativ. Beträffande innehållet i dessa tabeller må följande synpunkter framhållas.

62 Ett studium av tabellerna 1: 1 och 1: m utvisar att ett mycket nära samband finns mellan den till följd av ortsavdragshöj ningen erforderliga utdebiteringshöjningen i en kommun samt kommunens skattekraft och den nuvarande utdebiteringens storlek. En kommun, som har en hög utdebitering, är i regel mycket känslig för en ortsavdragshöjning. Ofta har en sådan kommun också låg skattekraft. I Berg i Jämtlands län, i vilken den primärkommunala utdebiteringen enligt 1955 års beslut utgör 12: 07 kronor per skattekrona och som enligt 1955 års taxering har en skattekraft av endast 18: 25 skattekronor per invånare, medför en höjning av ortsavdragen enligt alt. D under tidigare angivna förutsättningar en utdebiteringsstegring med 4: 03 kronor per skattekrona samtidigt som skattekraften sjunker till 13:68 skattekronor per invånare. Av tabellbilagan 1: 1 framgår även att utdebiteringshöjningarna i de speciella norrbottenskommunerna med hög utdebitering och låg skattekraft blir betydande. På några undantag när överstiger utdebiteringshöjningarna i dessa kommuner 4 kronor per skattekrona, vilket innebär att den redan nu höga primärkommunala utdebiteringen i dessa kommuner k a n stiga till omkring 17—18 kronor per skattekrona. Även om dessa utdebiteringshöjningar till viss del kan förutsättas bli kompenserade genom höjda skattelindringsbidrag kvarstår dock att de enskilda skattedragarna i dessa kommuner genom en ortsavdragshöjning utan kompensation får en ytterligare betydande ökning i en redan hård skattebörda. Eftersom kommuner med hög utdebitering ofta också har en låg skattekraft, kan det även antas att dessa kommuner har mycket små möjligheter att möta inkomstbortfallet på grund av de höjda ortsavdragen genom inbesparingar i den kommunala budgeten. Å andra sidan medför en ortsavdragshöjning i kommuner med hög skattekraft, i vilka den kommunala utdebiteringen ofta är låg, mindre framträdande utdebiteringsökningar. I Högsjö i Västernorrlands län samt i Askim i Göteborgs och Bohus län, i vilka skattekraften efter en höjning av ortsavdragen enligt alt. D beräknats till respektive 52:37 och 36:97 skattekronor per invånare och den nuvarande primärkommunala utdebiteringen är 8: 20 respektive 6: 35 kronor per skattekrona, blir sålunda höjningen i den primärkommunala utdebiteringen endast 0: 79 respektive 0: 84 kronor per skattekrona. Eftersom ortsavdragshöj ningen i kommuner med hög skattekraft även medför en förhållandevis liten minskning av skatteunderlaget (i de båda nyssnämnda kommunerna är skatteunderlagsminskningen endast 8,8 respektive 11,7 % ) , kan kommuner med hög skattekraft vid en relativt ringa ökning av sitt skatteunderlag beräknas ha goda möjligheter att undgå eller i varje fall starkt begränsa den utdebiteringsökning, som skulle kunna följa av ortsavdragshöj ningen. I tabell 1: n har slutligen redovisats en ortsavdragsreforms

verkningar

63 på den sammanlagda utdebiteringen till primärkommunen och landstinget i urvalskommunerna. Tabellen utvisar att även i detta hänseende betydande variationer kommer att föreligga olika kommuner emellan beträffande beräknad utdebiteringsökning. I Högsjö i Västernorrlands län kommer sålunda utdebiteringsökningen vid ortsavdrag enligt alt. D att kunna begränsas till 1: 47 medan den i Berg i Jämtlands län kommer att uppgå till inte mindre än 4: 88 kronor per skattekrona. I städerna blir utdebiteringsökningarna som regel lägre än på landsbygden. I de undersökta städerna kommer sålunda ökningen av den sammanlagda utdebiteringen till primärkommunen och landstinget vid ortsavdrag enligt nyssnämnda alternativ att variera mellan 1:74 (i Falun) och 2 : 7 1 (i Sölvesborg). Även av denna tabell framgår, att de största utdebiteringsökningarna i regel kommer att uppstå i de kommuner, som redan har en hög utdebitering till primärkommun och landsting. Såsom tidigare anförts har det varit möjligt att även beräkna en ortsavdragsreforms verkningar för landstingen. Besultatet av dessa beräkningar redovisas i tabellbilagan 1:3. Av redogörelsen framgår att den genomsnittliga utdebiteringsökningen i samtliga landsting vid utebliven kompensation kommer att utgöra 0: 25 kronor vid ortsavdrag enligt alt. A, 0: 37 kronor enligt alt. B, 0: 48 kronor enligt alt. G och 0: 65 kronor enligt alt D. Variationerna mellan olika landsting kommer emellertid att vara stora. Alt. D medför sålunda en utdebiteringsökning i Gotlands läns landsting med 1: 17 kronor per skattekrona, medan den i Stockholms läns landsting kan stanna vid endast 0 : 4 1 kronor. Till väsentlig del beror utdebiteringsökningens storlek på vederbörande landstings skattekraft. I tabellbilagan 1: 2 har lämnats vissa uppgifter angående en ortsavdragsreforms verkningar för en del av nu bestående municipalsamhällen. Beträffande innehållet i denna tabell hänvisas till redogörelsen i bilaga 1. Sammanfattningsvis vill vi i fråga om en ortsavdragsreforms verkningar för de olika kommunerna framhålla följande. Såsom redan tidigare framhållits kommer en ortsavdragsreform att drabba de enskilda kommunerna på ett mycket skiftande sätt. Detta gäller vilket alternativ för ortsavdragshöj ningen man än väljer. Givetvis blir de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna mindre om man väljer ett ortsavdragsalternativ, där höjningen av ortsavdragen är relativt begränsad, än om m a n stannar för ett alternativ, där höjningen är större, men variationerna olika kommuner emellan blir ändock i stort sett desamma. Vi anser att detta måste särskilt beaktas när det gäller att närmare utforma en eventuell kompensation till kommunerna för inkomst-

64 minskningen till följd av ortsavdragshöj ningen och att bedöma de olika kommunernas möjligheter att så småningom själva bära denna inkomstminskning. Den statistiska undersökningen har klarlagt storleken av den ökning i det kommunala skattetrycket, som kan beräknas uppstå vid en höjning av ortsavdragen enligt något av de av oss redovisade olika alternativen. Under förutsättning att kompensation inte lämnas för inkomstminskningen, kan i så gott som samtliga kommuner utdebiteringen beräknas komma att öka kraftigt.

4. Revisionens ställningstagande Såsom tidigare nämnts infördes ortsavdragen i vårt skattesystem år 1919 vid den statliga beskattningen och år 1920 vid den kommunala beskattningen. Främst avsåg ortsavdragen att från beskattning undanta de allra lägsta inkomstskikten, där inkomsterna inte uppgick till högre belopp än som oundgängligen erfordrades för inkomsttagarens uppehälle (existensminimum). Ortsavdragen utgjorde vidare ett medel för att differentiera skattebördan mellan olika kategorier av skattskyldiga — mellan ensamstående och gifta och mellan skattskyldiga med eller utan underhållsskyldighet mot barn. Genom att ortsavdragens belopp gjordes olika stora alltefter orternas olika dyrhet uppnåddes även en viss differentiering av skattebördan i dyrortshänseende. Ortsavdragens avsedda funktion att från beskattning undanta den del av den skattskyldiges inkomst, som motsvarade existensminimum, har emellertid inte kunnat upprätthållas. Bedan när ortsavdragssystemet infördes vid den kommunala beskattningen gjordes sålunda de kommunala ortsavdragen endast hälften så stora som ortsavdragen vid den statliga beskattningen. Anledningen härtill var inte att man ansåg skatteförmågan vara större vid den kommunala än vid den statliga beskattningen utan skälet angavs helt enkelt vara omsorg om de enskilda kommunernas ekonomi. Såsom tidigare anförts hade man funnit att om de kommunala ortsavdragen gjordes lika stora som de statliga fara uppstod för att kommunernas behov av beskattningsföremål inte skulle bli i tillräcklig grad tillgodosedda. I mindre landskommuner, där de flesta skattskyldiga hade mycket låga inkomster, skulle, ansåg man vidare, de få medelstora inkomsterna bli alltför hårt belastade. Den år 1920 verkställda avvägningen mellan statliga och kommunala ortsavdrag har kommit att i princip bestå. De kommunala ortsavdragen har sålunda alltid varit lägre än de statliga. Om man konsekvent vill bygga inkomstbeskattningen på principen att från beskattning undanta vad som erfordras för livets nödtorft, finns det självfallet inte någon bärande grund för att existensminimum skall sättas lägre vid kommunalbeskattningen än

65 vid statsbeskattningen. Detta framhölls redan av 1921 års kommunalskattekommitté i dess år 1924 framlagda förslag till kommunalskattelag och detsamma har också understrukits i direktiven för vårt utredningsuppdrag. I direktiven framhålls sålunda att det saknas tillräckliga skäl för att avkräva den mindre inkomsttagaren relativt sett mer än den större inkomsttagaren vid den kommunala beskattningen än som ansetts böra ifrågakomma vid den statliga beskattningen. De otillräckliga kommunala ortsavdragen har medfört, att många skattskyldiga kommit att påföras kommunala skatter, vilka på grund av de skattskyldigas ringa inkomster inte kunnat uttagas och därför måst avskrivas. Förutom att detta förhållande inneburit ett onödigt och meningslöst administrativt merarbete har det, som också framhålls i direktiven, med nu gällande ordning för statsverkets redovisning av kommunalskattemedlen haft till följd att staten på en omväg lämnat kommunerna kompensation för vad de mindre inkomsttagarna inte mäktat erlägga av påförd kommunalskatt. Ur olika synpunkter skulle det givetvis ha varit värdefullt om det kunnat klarläggas i vilken omfattning staten tillhandahållit kommunerna medel, som inte motsvarats av influten skatt därför att kommunalskatt påförts skatteobjekt, som uppenbarligen saknat skattekraft. En sådan undersökning skulle måhända ha kunnat genomföras på det sättet, att man genom en granskning av länsstyrelsernas avskrivningsbeslut sökt erhålla uppgift om det antal kommunalskatteposter, som ehuru debiterade inte kunnat uttas på grund av existensminimum, samt det sammanlagda beloppet av den kommunalskatt, som inte kunnat uttas. Vi har emellertid funnit att en dylik utredning knappast är möjlig att åstadkomma, i varje fall inte inom den begränsade tid, som stått till förfogande för vårt uppdrag. Svårigheten ligger främst däri att all restförd skatt är redovisad i ett belopp, som i sig innefattar inte endast kommunalskatt utan även statlig skatt av olika slag, folkpensionsavgifter samt andra avgifter och utskylder, vilka uttas i samband med den allmänna uppbörden. Härav följer att man inte utan en jämförelse med varje skattskyldigs debiterade skatt kan vinna närmare klarhet om hur mycket av det avskrivna beloppet som kan antas utgöra kommunalskatt. En dylik jämförelse blir självfallet tidsödande. Vidare omfattar avskriven skatt inte endast sådan skatt, som måst avskrivas på grund av existensminimum, utan även skatt, som inte kunnat indrivas på grund av att t. ex. den skattskyldige kommit på obestånd eller upplysning om hans vistelseort inte kunnat vinnas. Slutligen måste man gå relativt långt tillbaka i tiden för att få en så fullständig statistik som möjligt. Eftersom inkomstförhållandena då varit helt andra än de nuvarande, torde det ligga i sakens natur att de resultat, som man kan erhålla, inte längre är aktuella. 5—608166

66 Av riksräkenskapsverkets uppbördsstatistik kan emellertid vissa u p p gifter erhållas angående det sammanlagda skattebelopp, som avskrivits sedan det nya uppbördssystemet trätt i tillämpning. Av nedanstående tabell 4 framgår storleken av den debiterade slutliga skatten enligt 1948—1953 års taxeringar, som avskrivits till och med år 1955. Tab. 4. Uppgift å storleken av avskriven skatt till och med år 1955 Taxeringsår

Debiterad slutlig skatt milj. kronor

1948 1949 1950 1951 1952 1953

3 605 3 662 3 840 4 262 5 790 6 939

milj. kronor

i % av debiterad slutlig skatt

Oredovisade restantier vid utgången av år 1955 milj. kronor

31 28 25 21 18 9

0,9 0,8 0,7 0,5 0,3 0,1

1 3 5 11 25 52

Avskriven skatt t. o. m. år 1955

Tabellen utvisar att även om de utestående restantierna skulle helt avskrivas likväl den avskrivna skatten utgör ett i förhållande till den debiterade skatten relativt ringa belopp. Såsom nyss anförts ingår i de avskrivna beloppen inte endast kommunalskatt utan även andra utskylder och avgifter, varjämte det avskrivna beloppet innefattar vad som måst avskrivas på annan grund än existensminimum. Det är därför uppenbart att, även om staten genom att helt påta sig skatterestantierna lämnat kommunerna en viss kompensation för vad de mindre inkomsttagarna inte mäktat erlägga av dem påförd kommunal skatt, denna kompensation likväl till och med år 1955 varit av ringa betydelse för den statliga budgeten. I detta sammanhang bör också framhållas, att de år 1951 genomförda nya reglerna för existensminimum inneburit, att om skattskyldig genom beslut av lokal skattemyndighet åtnjutit befrielse från eller nedsättning i preliminär skatt på grund av existensminimum, detta enligt anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen skall beaktas vid den slutliga taxeringen på så sätt att den skattskyldige erhåller ett mot befrielsen eller nedsättningen svarande extra avdrag. Den skattskyldige undgår sålunda att skatt debiteras för den inkomst, för vilken han åtnjutit befrielse eller nedsättning. Fråga behöver därför inte heller uppstå om avskrivning på grund av existensminimum av den skattskyldige påförd skatt. Med hänsyn till de kommunala ortsavdragens nuvarande storlek och rådande levnadskostnader kan det emellertid antas, att antalet fall, då extra avdrag på grund av existensminimum måste beviljas, kommer att öka. Detta bestyrkes bland annat av centrala uppbördsnämndens i kap. II omnämnda framställning om höjning av maximibeloppet för det extra avdraget vid den kommunala taxeringen.

67 Några delade meningar om behovet i och för sig av en höjning av de kommunala ortsavdragen torde inte föreligga. För en sådan höjning talar inte bara de tidigare angivna omständigheterna att avdragen på grund av sin otillräcklighet inte kan fylla sin funktion att från beskattning utesluta de allra lägsta inkomstskikten. I ett allmänt skattesänkningsprogram, i vilket tyngdpunkten skall läggas på de mindre inkomsttagarna, har en reformering av de kommunala ortsavdragen sin givna plats. Vid genomförandet av 1956 års statsskattereform har det också understrukits att en mera påtaglig skattelättnad i de lägsta inkomstskikten endast kan åstadkommas genom ortsavdragshöjningar. Av den sammanlagda skatt, som de mindre inkomsttagarna har att erlägga, utgör huvuddelen kommunal skatt. För att närmare belysa det kommunala och det statliga skattetrycket i vissa lägre inkomstskikt har i följande tabell 5 en sammanställning gjorts angående inkomstskattens fördelning på kommunalskatt och statsskatt i dessa inkomstlägen. I tabellen redovisas fördelningen i såväl kronor som procent. Beräkningarna, som utförts för både gifta och ensamstående skattskyldiga, avser komm u n i ortsgrupp III. Den kommunala utdebiteringen har antagits vara 12 kronor per skattekrona. Statsskatten har beräknats enligt de vid innevarande års riksdag antagna nya skatteskalorna, vilka skall tillämpas från och med den 1 januari 1957, med en uttagningsprocent av 100. Tabellen visar klart kommunalskattens dominerande roll för inkomsttagare i lägre inkomstskikt. Beträffande gifta skattskyldiga är det först vid årsinkomster på omkring 20 000 kronor, som den totala skatten är lika fördelad på statsskatt och kommunalskatt. För årsinkomster därutöver avtar successivt kommunalskattens andel i den totala skatten. I fråga om ensamTab. 5. Inkomstskattens nuvarande fördelning på kommunalskatt och statsskatt i vissa inkomstlägen (ortsgrupp III) Ensamstående

Gift Årsinkomst i kronor

3 000 4 000 5 000 6 000 8 000 10 000 12 000 15 000 18 000 20 000

Statsskatt i kronor

Kommunalskatt i kronor

Kommunalskattens procentuella andel i den totala skatten

59 156 350 543 737 1 108 1 636 2 110

85 205 325 445 685 925 1 165 1 525 1 885 2 125

100 100 85 74 66 63 61 58 54 50

Statsskatt i kronor

Kommunalskatt i kronor

Kommunalskattens procentuella andel i den totala skatten

76 173 269 366 625 967 1 372 2 070 2 885 3 448

169 289 409 529 769 1 009 1249 1 609 1969 2 209

69 63 60 59 55 51 48 44 41 39

68 stående skattskyldiga är tendensen densamma, ehuru jämviktsläget för dessa skattskyldiga uppnås redan vid en årsinkomst av cirka 10 000 kronor. En reformering av de kommunala ortsavdragen bör enligt vår mening ses mot bakgrunden av den skattesänkning, som genomfördes vid innevarande års riksdag i fråga om den statliga skatten. Tyngdpunkten av skattesänkningen vid denna reform låg på de mindre inkomsttagarna. Av det totalbelopp i skattelättnad, 375 milj. kronor, som denna reform beräknades medföra, kom sålunda inte mindre än cirka 145 milj. kronor på inkomsttagare med årsinkomst upp till 12 000 kronor och omkring 135 milj. kronor på inkomsttagare med mellan 12 000 och 20 000 kronors årsinkomst. Om man ser till de individuella verkningarna av reformen blev emellertid skattesänkningen ganska begränsad i de lägre inkomstskikten. Ett par exempel må här anföras. En gift inkomsttagare med årsinkomst av 6 000, 8 000 respektive 10 000 kronor fick sin statsskatt sänkt med 31, 70 respektive 109 kronor. En ensamstående skattskyldig i motsvarande inkomstlägen fick en skattesänkning med 74, 95 respektive 100 kronor. Vid statsskattereformens genomförande framhölls att det främsta hindret för en ytterligare sänkning i de mindre inkomsttagarnas skattebörda låg i de nuvarande kommunala ortsavdragens låga belopp. En höjning av de kommunala ortsavdragen ger — under förutsättning att kommunerna kompenseras för det genom höjningen förorsakade inkomstbortfallet — helt andra möjligheter att åstadkomma en lättnad i skattetrycket för det stora flertalet inkomsttagare. En gift skattskyldig skulle sålunda med en höjning av de kommunala ortsavdragen till samma belopp som de statliga erhålla en sänkning av sin kommunalskatt med omkring 200 kronor (ortsgrupp III; utdebitering 12 kronor per skattekrona). Sänkningen av kommunalskatten blir — om man bortser från de allra lägsta inkomstskikten, där kommunalskatten inte uppgår till det angivna beloppet — lika i kronor räknad för alla skattebetalare inom kommunen. I detta sammanhang bortses från den effekt i fråga om den totala skatten, som föranleds av att avdrag medges vid statsbeskattningen för erlagd kommunalskatt. Verkningarna i sistnämnda hänseende har belysts i tabellerna 2: 2—2: 4 i bilaga 2, till vilka vi hänvisar. En höjning av de kommunala ortsavdragen medför givetvis att inkomsttagare med mycket små inkomster helt befrias från kommunal skatt. Syftet med en kommunal ortsavdragsreform är i dagens läge emellertid inte enbart att förhindra att inkomsttagare under existensminimum påförs skatt utan även att mera allmänt åstadkomma en lättnad i det kommunala skattetrycket. Förutsättningarna för att så skall kunna ske är emellertid, att man vidtar åtgärder, som medför att kommunerna trots det till följd av orts-

69 avdragshöjningen minskade skatteunderlaget kan bibehålla sina utdebiteringar oförändrade. Skulle nämligen kommunerna besluta högre utdebiteringar än som skulle ha tillämpats om ortsavdragen hade varit oförändrade, medför detta — såsom närmare framgår av vad som anförts i punkt 2. av detta kapitel — att inkomsttagarna i de lägsta inkomstskikten visserligen erhåller en skattelättnad men att inkomsttagare i däröver liggande skikt i stället får vidkännas en skärpning i sin totala skatt. Avgörande för vid vilka inkomster en viss ortsavdragshöjning medför en skatteskärpning i stället för en skattelättnad är helt utdebiteringshöjningens omfattning. J u större utdebiteringshöjning, som måste tillgripas för att täcka inkomstbortfallet, i desto lägre inkomstlägen kommer inkomsttagarna att drabbas av en skatteskärpning. För ensamstående skattskyldiga, som ju i samtliga ortsavdragsalternativ får den minsta ortsavdragshöj ningen, kan en ringa utdebiteringshöjning medföra en skatteskärpning redan i relativt låga inkomstlägen. Vi hänvisar härvidlag till tabell 3 å s. 58 samt tabell 2: 7 i bilaga 2. Ortsavdragsreformens avsedda effekt att åstadkomma en generell skattesänkning för fysiska personer skulle till väsentlig del gå förlorad, därest det genom höjningen av ortsavdragen minskade skatteunderlaget måste kompenseras genom höjda utdebiteringar. Reformen skulle då komma att medföra en annan fördelning av skattebördan mellan inkomsttagarna inom kommunen. Genom att skatteunderlagsminskningen till följd av de höjda ortsavdragen relativt sett blir störst i de svagast ställda kommunerna, kommer — såsom tidigare framhållits — de erforderliga utdebiteringshöjningarna att bli mest betydande i dessa kommuner. Omfördelningen av skattebördan blir därför också störst i nämnda kommuner och kommer där att förorsaka, att inkomsttagare redan i mellanskikten får bära en väsentligt större ökning av sin skattebörda än motsvarande inkomsttagare i bättre ställda kommuner. Då ortsavdragshöj ningen enligt de för oss gällande direktiven skall ses som ett led i ett allmänt skattesänkningsprogram, måste staten i betydande omfattning taga på sig kostnaderna för ortsavdragshöjningen. Även om, såsom det framhölls vid genomförandet av 1950 års ortsavdragsreform, det inte med fog kan göras gällande att kommunerna allt framgent skall äga rätt att utdebitera på ett skatteunderlag, som framräknats på grundval av en gång för alla fastlåsta ortsavdrag, så är dock ett statligt bidrag — åtminstone under en övergångsperiod — en avgörande förutsättning för att det uppställda önskemålet om en allmän sänkning av kommunalskatten skall kunna realiseras. Av redogörelsen i bilaga 1 framgår närmare hur stor minskningen blir av kommunernas skatteunderlag vid höjda ortsavdrag. Den statistiska undersökningen utvisar att skattebortfallet kan beräknas till 203 milj. kronor vid ortsavdrag enligt alt. A, 293 milj. kronor vid ortsavdrag enligt alt. B, 373 milj. kronor vid ortsavdrag enligt alt. C och 480 milj. kronor vid orts-

70 avdrag enligt alt. D. Här angivna belopp anger också storleken av det statsbidrag, som vid olika ortsavdragsalternativ måste utgå till kommunerna för att utgöra full kompensation. På grund av det minskade kommunalskatteavdraget vid den statliga taxeringen ökar emellertid den statliga inkomstskatten. Denna ökning har beräknats till 28 milj. kronor i alt. A, 40 milj. kronor i alt. B, 52 milj. kronor i alt. C och 67 milj. kronor i alt. D. Statens nettokostnader vid full kompensation till kommunerna för skatteunderlagsminskningen blir därför i alt. A 175 milj. kronor, i alt. B 253 milj. kronor, i alt. C 321 milj. kronor och i alt. D 413 milj. kronor. Statliga bidrag till kommunerna i anledning av en ortsavdragsreform bör närmast ha till syfte att möjliggöra för kommunerna att själva anpassa sig efter de nya högre avdragen. En sådan anpassning underlättas framför allt genom en förväntad fortgående förbättring av det kommunala skatteunderlaget. Naturligtvis sker detta även genom en kommunal hushållning, som gör det möjligt för kommunerna att hålla nere utgifterna. Det ligger i kommunernas eget intresse att inrikta sig härpå så att den kommunala skattelättnaden genom höjda ortsavdrag blir bestående. För att skydda kommunerna mot alltför plötsliga förändringar i skatteunderlaget anser vi att det statliga bidraget under en övergångstid i princip bör utgå till samtliga kommuner och då utgöra full kompensation för den genom ortsavdragshöjningen föranledda inkomstminskningen. Härigenom skapas förutsättningar för att ortsavdragsreformen skall medföra sänkt kommunalskatt för alla skattskyldiga. Sedan kommunerna på detta sätt erhållit nödigt rådrum, bör en successiv minskning av statsbidragen kunna genomföras i den takt som kommunernas ekonomiska bärkraft ger utrymme för. Den av oss verkställda statistiska undersökningen har ådagalagt, att de i fråga om tillgången på skatteunderlag sämst ställda kommunerna, vilka ofta också har de högsta utdebiteringarna, har mycket begränsade möjligheter att anpassa sin ekonomi efter det minskade skatteunderlaget. I alla händelser kommer detta att bli en fråga på ganska lång sikt. För dessa kommuners del torde frågan om huruvida statsbidraget skall k u n n a reduceras inte kunna lösas separat utan få upptas till prövning i samband med den större frågan om anordnandet av en efter rationella grunder uppbyggd kommunal skatteutjämning. I flertalet kommuner bör däremot, under förutsättning att tillräcklig tid till anpassning lämnas, möjligheter föreligga för kommunerna att själva bära det inkomstbortfall som föranleds av en ortsavdragshöjning. När en fullständig avveckling av statsbidraget i samtliga dessa kommuner kan vara slutförd k a n inte nu överblickas. För närvarande torde sålunda ställningstagandet få begränsas till att fastställa en första avvecklingsperiod. I de bäst ställda kommunerna, som normalt kunnat räkna med ett gott skatteunderlag, bör det vara möjligt att under denna period genomföra en fullständig avveckling av bidraget. I övriga här avsedda kommuner bör under denna första avvecklingsperiod statsbidraget reduceras efter en glidande skala i förhållande till kommu-

71 nernas bärkraft. I vilken takt den därpå följande avvecklingen skall ske får bli föremål för förnyade överväganden och beslut av statsmakterna. Såsom nyss antytts föreligger härvid ett nära samband med frågan om den blivande utformningen av den allmänna kommunala skatteutjämningen. Vi förutsätter sålunda att de kommunala skatteutjämningsfrågorna upptas till utredning och prövning från statsmakternas sida före utgången av den första avvecklingsperioden. I kap. V kommer vi att närmare ange efter vilka grunder statsbidraget skall reduceras och hur lång tid som nu bör fastställas såväl för den övergångstid, då fullt bidrag skall utgå i samtliga kommuner, som för den första avvecklingsperioden. I detta sammanhang vill vi erinra om att frågan om en effektiv och rationell allmän kommunal skatteutjämning sedan åtskilliga år tillbaka varit aktuell. Frågan, som bland annat ingående behandlats i kommunalskatteberedningens år 1943 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen, del III (SOU 1943: 43), innefattar inte endast en översyn av nu gällande regler om skattelindringsbidrag åt synnerligt skattetyngda kommuner utan även sådana problem som möjligheterna att uppnå en rättvisare fördelning av skatteobjekten olika kommuner emellan, att återställa vissa speciella statsbidrags respektive kommunbidrags skatteutjämnande effekt samt att åstadkomma generellt utformade statsbidrag med skatteut jämnande verkningar. Sambandet mellan en kommunal ortsavdragsreform och de kommunala skatteutjämningsfrågorna har berörts i det utlåtande, som skattelindringsnämnden avgivit över två likalydande motioner till innevarande års riksdag, I: 310 och II: 241, i vilka motioner förslag väckts om utredningar rörande åtgärder för att uppnå en mera effektiv kommunal skatteutjämning. 1 Skattelindringsnämnden har därvid bland annat framhållit att enligt nämndens mening möjligheterna att införa ett allmänt skatteut jämnande statsbidrag, vilket vore en statsfinansiell fråga, för närvarande inte kunde överblickas, eftersom man bland annat inte visste hur stor belastning för statskassan den nu aktuella ortsavdragsreformen skulle medföra. Från nu angivna allmänna utgångspunkter har vi bedömt frågan om ortsavdragshöj ningens omfattning. Vi övergår nu till att närmare redogöra för våra överväganden beträffande valet av alternativ. Påpekas må att vi inte haft att taga ställning till, huruvida det ur statsfinansiell eller samhällsekonomisk synpunkt föreligger utrymme för att genomföra ett visst alternativ. I punkten 1. av detta kapitel har en ingående redogörelse lämnats för de av oss undersökta ortsavdragsalternativen. När det gäller att välja mellan dessa alternativ, anser vi att valet i första hand endast kan stå mellan alt. C och D. I dessa alternativ för höjda ortsavdrag har den nu gällande avvägningen av avdragen för ensamstående och gifta skattskyldiga vid den 1

Behandlingen av dessa motioner har uppskjutits till 1956 års riksdags höstsession.

72 statliga beskattningen iakttagits. Övriga alternativ ger däremot en annan avvägning i detta hänseende. Då enligt direktiven slutmålet för en kommunal ortsavdragsreform bör vara paritet mellan de statliga och de kommunala ortsavdragen, har vi ansett att därest ett lägre alternativ än det som motsvarar de statliga avdragen skulle väljas, den allmänna uppbyggnaden av ett nytt kommunalt ortsavdragssystem likväl bör ske i nära anslutning till gällande statliga system. Detta medför dels att samma ortsavdragskategorier bör finnas vid båda beskattningsformerna, dels att avvägningen av ortsavdragen mellan ensamstående och gifta skattskyldiga bör vara densamma vid den kommunala beskattningen som vid den statliga. Det bör vidare i detta sammanhang uppmärksammas, att en uppräkning av de kommunala avdragen till i nivå med de statliga medför en proportionsvis större ökning för de gifta än för de ensamstående. I ortsgrupp V är sålunda för ensamstående skattskyldiga det kommunala ortsavdraget 1 400 kronor, medan det statliga avdraget är 600 kronor högre eller 2 000 kronor. För gifta skattskyldiga i samma ortsgrupp är det statliga avdraget dubbelt så stort som det kommunala, 4 000 respektive 2 000 kronor. Utrymmet för en ortsavdragshöjning är därför mindre för ensamstående än för gifta skattskyldiga. För de ensamstående kan inte gärna tänkas annat än ett lika stort kommunalt ortsavdrag som det statliga. En mindre höjning skulle nämligen medföra alltför obetydlig skattesänkning för dessa skattskyldiga. För gifta skattskyldiga är däremot möjligheterna att genomföra en höjning av det kommunala ortsavdraget till lägre belopp än det statliga större. Om i ortsgrupp V ortsavdraget för gifta höjs till t. ex. 3 000 kronor, medför en sådan höjning att de gifta skattskyldiga får en ortsavdragshöjning, som relativt sett är ungefär lika stor som den höjning de ensamstående får, om ortsavdraget för dem höjs från 1 400 till 2 000 kronor. Det framstår emellertid som välmotiverat att tyngdpunkten vid en höjning av de kommunala ortsavdragen förläggs till familjerna. Våra undersökningar angående de olika ortsavdragsalternativens verkningar har övertygat oss om att en höjning av de kommunala ortsavdragen till i nivå med de statliga avdragen nu bör genomföras. Först härigenom åstadkommer man en effektiv lindring i den kommunala skattebördan. Samtidigt skulle man uppnå den ökade balans i hela skattesystemet, som enhetliga ortsavdrag skulle medföra. Vi förordar sålunda att de kommunala ortsavdragen nu fastställs enligt det ovan angivna ortsavdragsalternativet D, d. v. s. till samma belopp som nu gällande statliga avdrag, och att även i övrigt en direkt anpassning sker mellan de båda ortsavdragssystemen såtillvida att ett särskilt ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn också införs vid den kommunala beskattningen. I sistnämnda avseende tillgodoses därigenom i väsentlig mån önskemålen om en lindring i skattebördan för dessa skattskyldiga. Därjämte åstadkommer man en lättnad i det praktiska taxeringsarbetet.

73 Vid vårt ställningstagande har vi — som tidigare nämnts — utgått från att staten genom statsbidrag till kommunerna tillskjuter medel i sådan omfattning, att ortsavdragshöj ningens avsedda effekt att åstadkomma en skattesänkning för alla inkomsttagare inte går förlorad. Såsom ovan antytts innebär detta, att vi utgår från att staten till en början helt och därefter under ett antal år i viss omfattning kompenserar kommunerna för det inkomstbortfall, som ortsavdragshöjningen medför. I kap. V kommer vi att närmare ange de grunder, enligt vilka en dylik kompensation bör utformas. Redan här bör emellertid omnämnas hur statens totala kostnader för statsbidraget till kommunerna kan beräknas komma att te sig dels vid övergången till de nya ortsavdragen och dels vid den tidpunkt då reduceringen av statsbidraget enligt vårt förslag upphör. Såsom tidigare omnämnts kan statens totala kostnader för statsbidraget vid full kompensation för inkomstminskningen beräknas till 480 milj. kronor per år. Med hänsyn till den höjning av statsskatten, som blir en följd av det minskade kommunalskatteavdraget vid den statliga taxeringen, kommer statens nettokostnader vid ortsavdragsreformens ikraftträdande emellertid att uppgå till endast 413 milj. kronor per år. Bruttobeloppet kommer efter reduceringen av statsbidraget alt ha nedgått till cirka 202 milj. kronor. Statens nettoutgift för ortsavdragsreformen kommer emellertid även då att uppgå till ett lägre belopp beroende på kommunalskatteavdragets inverkan på statsskatten. Att redan nu närmare ange nettoutgiftens storlek vid den tidpunkt, då reduceringen av statsbidraget enligt vårt förslag upphör, låter sig emellertid knappast göra. Av tabell 6 framgår storleken av de av oss föreslagna kommunala ortsavdragen. Av tabellen framgår, att vi bibehållit den nuvarande spännvidden mellan ortsavdragen i olika ortsgrupper samt att spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta tillämpade ortsgrupp (ortsgrupp II) fortfarande är 12 %. Att vi i tabellen upptagit ett särskilt avdrag för ortsgrupp I beror på att denna ortsgrupp inte är formellt avskaffad och att stadgandena i 48 § kommunalskattelagen, liksom i 8 § förordningen om statlig inkomstskatt, fortfarande innehåller föreskrifter rörande ortsavdragen i denna ortsgrupp. Såsom tidigare nämnts har inom revisionen diskuterats möjligheterna att bestämma ortsavdragen till jämna hundratal kronor. OrtsavdragsbelopTab. 6. Av kommunalskatterevisionen föreslagna kommunala ortsavdrag Ortsgrupp

Ortsavdragskategori

Gift skattskyldig Ensam skattskyldig med barn Ensamstående skattskyldig

I

II

III

IV

V

3 360 2 520 1 680

3 520 2 640 1 760

3 680 2 760 1 840

3 840 2 880 1 920

4 000 3 000 2 000

74 pen skulle onekligen härigenom bli lätthanterligare och detta skulle måhända kunna innebära en viss förenkling i det praktiska taxeringsarbetet. Vi har emellertid avstått från att lägga fram förslag i detta hänseende. Skälen härför har varit, att en dylik avj amning av ortsavdragen åstadkommer både att den nuvarande spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp vanligtvis blir en annan än nuvarande 12 % samt att den nuvarande principen om 4 % intervall mellan ortsavdragen i olika ortsgrupper helt bryts, varvid i vissa fall ortsavdragen för samma kategori av skattskyldiga kommer att uppgå till samma belopp i olika ortsgrupper. Vidare torde en avj amning av ortsavdragen inte medföra någon mera påtaglig förenkling i taxeringsarbetet så länge inte de taxerade inkomsterna kan avjämnas. Det har emellertid inte ankommit på oss att framlägga förslag i sistnämnda hänseende. Vi vill slutligen något beröra frågan om en indexreglering av ortsavdragen. Under senare år, bland annat vid innevarande års riksdag, har i motioner till riksdagen framställts yrkanden om utredning rörande möjligheterna att motverka sådana förändringar i skattetrycket, som orsakas av inträffade penningvärdesförändringar. Detta syfte skulle, har det sagts, bland annat kunna åstadkommas genom att ortsavdragsbeloppen automatiskt förändras med hänsyn till levnadskostnaderna. I och för sig skulle onekligen en anpassning av ortsavdragen till rådande levnadskostnader vara en reform av stort värde. I sitt betänkande 40/1956 har emellertid bevillningsutskottet pekat på de konsekvenser, som en sådan reform skulle få på källskattesystemet och beskattningsreglerna över huvud taget samt på statsverkets budgetberäkningar. För de kommunala ortsavdragens del tillkommer därjämte att en indexreglering av ortsavdragen knappast kan införas förrän frågan om den kommunala skatteutjämningen blivit löst.

5. Skattesänkningens storlek med de av revisionen förordade kommunala ortsavdragen I bilaga 2 belyses närmare de individuella verkningarna vid en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt det av oss förordade alt. D. I följande tabeller skall visas dels vad den sammanlagda skatteminskningen blir på grund av innevarande års statsskattereform och den av oss föreslagna höjningen av de kommunala ortsavdragen, dels vilken inverkan vårt förslag har på inkomstskattens fördelning på kommunalskatt och statsskatt i olika inkomstlägen och dels vilka förändringar, som vårt förslag åstadkommer i den reella skattebelastningen i jämförelse med det skattetryck, som rådde år 1948. Beräkningarna bygger på den förutsättningen att den kommunala utdebiteringen kan hållas oförändrad.

75 Tab. 7. Sammanlagd skatteminskning på grund av de år 1956 antagna nya statliga inkomstskatteskalorna och en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt alt. D Ortsgrupp III. Kommunal utdebitering 12 kr. Ensamstående

Gift Årsinkomst

kr

Total skatt Total skatt Total skatt efter en re- Skatteminskning Total skatt efter en re- Skatteminskning år 1956 form enligt år 1956 form enligt alt. D alt. D °/ kr kr kr kr kr kr /o %

188 404 838

85 205 208 228 267

100,0 100,0 52,5 36,1 24,2

260 496 732 969 1 489

185 402 619 836 1 338

75 94 113 133 151

28,8 19,0 15,4 13,7 10,1

1 577 2 049 2 817 3 729 4 451

1 272 1 705 2 449 3 358 4 073

305 344 368 371 378

19,3 16,8 13,1 9,9 8,5

2 076 2 730 3 828 5 035 5 855

1 923 2 570 3 630 4 807 5 610

153 160 198 228 245

7,4 5,9 5,2 4,5 4,2

25 000 30 000 40 000 50 000 60 000

6 379 8 571 13 233 18 312 23 868

5 956 8 085 12 635 17 637 23 061

423 486 598 675 807

6,6 5,7 4,5 3,7 3,4

8 088 10 527 15 548 20 904 26 557

7 788 10 192 15 132 20 377 25 889

300 335 416 527 668

3,7 3,2 2,7 2,5 2,5

80 000 100 000 200 000 300 000 400 000

35 340 47 420 112 784 181 984 251 184

34 314 46 218 110 698 179 898 249 098

1 026 1 202 2 086 2 086 2 086

2,9 2,5 1,8 1,1 0,8

38 234 50 314 115 869 185 069 254 269

37 338 49 242 113 914 183114 252 314

896 1 072 1 955 1 955 1 955

2,3 2,1 1,7 1,1 0,8

3 000 4 000 5 000 6 000 8 000

85 205 396 632 1 105

10 000 12 000 15 000 18 000 20 000

9 Tabell 7 belyser den sammanlagda skatteminskningen på grund av statsskattereformen och en kommunal ortsavdragsreform enligt vårt förslag. Av tabellen framgår, att den sammanlagda effekten av årets statsskattereform och vårt förslag blir en skattesänkning med tyngdpunkten förlagd till de lägre inkomstskikten. Tabellerna 8 och 9 utvisar inkomstskattens fördelning på kommunalskatt och statsskatt i olika inkomstlägen för gifta och ensamstående skattskyldiga såväl före statsskattereformen som efter denna reform och en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt vårt förslag. Statsskattereformen medförde att i de lägre inkomstskikten kommunalskattens procentuella andel i den totala inkomstskatten blev mera markerad. Av tabellerna 8 och 9 framgår, att den av oss förordade höjningen av de kommunala ortsavdragen medför att kommunalskattens dominans i de lägre inkomstskikten inte blir så framträdande. Även efter höjningen kommer emellertid kommunalskatten att utgöra huvuddelen av den totala skatten för ifrågavarande skattskyldiga.

76 Tab.

8. Inkomstskattens

Kommunal inkomstskatt Årsinkomst år 1956 och år 1957

fördelning pä kommunalskatt och statsskatt för gifta skattskyldiga Ortsgrupp III. Kommunal utdebitering 12 kr. Statlig inkomstskatt

enligt alt. D

år 1956

år 1956

år 1957

efter en reform år enligt 1956 alt. D

år 1957

|

|

|

|

efter en reform enligt alt. D

0/

kr 1

inkomstlagen

Kommunalskattens procentuella andel av den totala skatten

Total skatt

efter en reform enligt alt. D

år 1957

i olika

,0

|

3 000 4 000 5 000 6 000 8 000

85 205 325 445 685

104 224 464

71 187 420

59 156 350

10 000 12 000 15 000 18 000 20 000

925 1 165 1 525 1 885 2 125

704 944 1 304 1 664 1 904

652 884 1 292 1 844 2 326

543 737 1 108 1 636 2 110

25 000 30 000 40 000 50 000 60 000

2 725 3 325 4 525 5 725 6 925

2 504 3 104 4 304 5 504 6 704

3 654 3 383 5 246 4 900 8 708 8 236 12 587 12 027 16 943 16 251

80 000 100 000 200 000 300 000 400 000

9 325 11 725 23 725 35 725 47 725

|

|

|

84 180 374

85 205 396 632 1 105

85 205 384 601 1 035

568 761 1 145 1 694 2 169

1 577 2 049 2 817 3 729 4 451

1 468 1 902 2 633 3 521 4 235

|

j

188 404 838

100 100 82 70 62

100 100 85 74 66

55 55 55

1 272 1 705 2 449 3 358 4 073

59 57 54 51 48

63 61 58 54 50

55 55 53 50 47

3 452 6 379 6 108 5 956 4 981 8 571 8 225 8 085 8 331 13 233 12 761 12 635 12 133 18 312 17 752 17 637 16 357 23 868 23 176 23 061

43 39 34 31 29

45 40 35 32 30

42 38 34 31 29

9 104 26 015 25 092 25 210 35 340 34 417 34 314 11 504 35 695 34 596 34 714 47 420 46 321 46 218 23 504 89 059 87 051 87 194 112 784 110 776 110 698 35 504 146 259 144 251 144 394 181 984 179 976 179 898 47 504 203 459 201 451 201 594 251 184 249 176 249 098

26 25 21 20 19

27 25 21 20 19

27 25 21 20 19

77 Tab. 9. Inkomstskattens

Kommunal inkomstskatt Årsinkomst år 1956 enligt och alt. D år 1957

fördelning på kommunalskatt och statsskatt i olika för ensamstående skattskyldiga Ortsgrupp III. Kommunal utdebitering 12 kr.

år 1956

år 1957

kr 5

Kommunalskattens procentuella andel av den totala skatten

Total skatt

Statlig inkomstskatt

inkomstlägen

efter en reform år enligt 1956 alt. D

efter en reform enligt alt. D

efter en reform enligt alt. D

år 1956

år 1957

år 1957

%

3 000 4 000 5 000 6 000 8 000

169 289 409 529 769

103 223 343 463 703

91 207 323 440 720

76 173 269 366 625

82 179 276 373 635

260 496 732 969 1 489

245 462 678 895 1 394

185 402 619 836 1 338

65 58 56 55 52

69 63 60 59 55

56 55 55 55 53

10 000 12 000 15 000 18 000 20 000

1 009 1 249 1 609 1 969 2 209

943 1 183 1 543 1 903 2 143

1 067 1481 2 219 3 066 3 646

967 1 372 2 070 2 885 3 448

980 1387 2 087 2 904 3 467

2 076 2 730 3 828 5 035 5 855

1 976 2 621 3 679 4 854 5 657

1 923 2 570 3 630 4 807 5 610

49 46 42 39 38

51 48 44 41 39

49 46 43 40 38

25 000 30 000 40 000 50 000 60 000

2 809 3 409 4 609 5 809 7 009

2 743 5 279 5 020 5 045 8 088 3 343 7 118 6 824 6 849 10 527 4 543 10 939 10 562 10 589 15 548 5 743 15 095 14 604 14 634 20 904 6 943 19 548 18 916 18 946 26 557

7 829 10 233 15 171 20 413 25 925

7 788 10 192 15 132 20 377 25 889

35 32 30 28 26

36 33 30 28 27

35 33 30 28 27

80 000 100 000 200 000 300 000 400 000

9 409 11 809 23 809 35 809 47 809

9 343 28 825 27 963 27 995 38 234 37 372 37 338 11 743 38 505 37 467 37 499 50 314 49 276 49 242 23 743 92 060 90 132 90 171 115 869 113 941 113 914 35 743 149 260 147 332 147 371 185 069 183 141 183 114 47 743 206 460 204 532 204 571 254 269 252 341 252 314

25 23 21 19 19

25 24 21 20 19

25 24 21 20 19

78 Tab. 10. Förändringar i den reella skattebelastningen 1947—1956. Total skatt. Gift skattskyldig. Ortsgrupp III

Årsinkomst

kr

Ändring sedan 1947 i den reella skattebelastningen

Total skatt i 1956 års penningvärde, kr

i 1956 års penningvärde, kr

%

efter en reform år enligt 1956 alt. D

år 1957

efter en reform enligt alt. D

år 1947

år 1956

år 1947

år 1956

år 1957

efter en reform enligt alt. D

år 1956

år 1957

135 285 549 845 1151 1 827

85 278 632 987 1341 2 049

85 276 601 926 1252 1 902

— 79 — 404 + 730 + 1 055 + 1 705 +

50 — 9— 52 — 81 — 101 — 75 —

135 — 37,0 — 37,0 —100,0 206 — 2,5 — 3,2 — 72,3 145 + 15,1 + 9,5 — 26,4 115 + 16,8 + 9,6 — 13,6 96 + 16,5 + 8,8 — 8,3 122 + 12,2 + 4,1 — 6,7

2 000 3 000 3 000 4 500 4 000 6 000 5 000 7 500 6 000 9 000 8 000 12 000 10 000 12 000 15 000 18 000 20 000 25 000

50 —

7— 83 + 142 + 190 + 222 +

69 — 115 + 9,9 15 000 2 564 2 817 2 633 2 449 + 253 + 8 + 11,3 18 000 3 350 3 729 3 521 3 358 + 379 + 171 + 22 500 4 647 5 356 5 129 4 974 + 709 4- 482 + 327 + 15,3 27 000 6 152 7 200 6 894 6 748 + 1 048+ 742 + 596 + 17,0 30 000 7 277 8 571 8 225 8 085 + 1 294+ 948 + 808 + 17,8 37 500 10 407 12 012 11567 11427 + 1 605+ 1 160+ 1 020+ 15,4

4,5 + 2,7 — + 5,1 + 0,2 + 10,4 + 7,0 + 12,1 + 9,7 + 13,0 + 11,1 + 11,1 + 9,8

15 127 + 1 933+ 1417 + 1291 + 14,0 23 061 + 2 895 + 2 203 + 2 088 + 13,8 31338 + 3 610 + 2 731 + 2 628 + 12,6 40 266 + 4 420 + 3 409 + 3 306 + 12,0 58 220 + 5 449 + 4 165 + 4 073 + 10,1 77 396 + 7 171 + 5 491 + 5 399 + 10,0

+ 10,2 + 9,3 + 10,5 + 10,0 + 9,5 + 9,2 + 9,2 + 8,9 + 7,7 + 7,5 + 7,6 + 7,5

30 000 45 000 40 000 60 000 50 000 75 000 60 000 90 000 80 000 120 000 100 000 150 000

13 836 20 973 28 710 36 960 54 147 71997

15 769 23 868 32 320 41 380 59 596 79 168

15 253 23 176 31441 40 369 58 312 77 488

79 Tab. 11. Förändringar i den reella skattebelastningen 1947—1956. Total skatt. Ensamstående skattskyldig. Ortsgrupp III

Årsinkomst

kr

Ändring sedan 1947 i den reella skattebelastningen

Total skatt i 1956 års penningvärde, kr

i 1956 års penningvärde, kr

%

år 1947

år 1956

år 1947

år 1956

år 1957

efter en reform enligt alt. D

år 1956

år 1957

176 443 762 1 109 1488 2 325

260 614 969 1 351 1 764 2 730

245 570 895 1 259 1 664 2 621

185 + 511 + 836 + 1 204 + 1 610 + 2 570 +

84 + 171 + 207 + 242 + 276 + 405 +

69 + 127 + 133 + 150 + 176 + 296 +

9 + 47,7 68 + 38,6 74 + 27,2 95 + 21,8 122 + 18,5 245 + 17,4

2 000 3 000 3 000 4 500 4 000 6 000 5 000 7 500 6 000 9 000 8 000 12 000 10 000 12 000 15 000 18 000 20 000 25 000

efter en reform år enligt 1956 alt. D

15 000 3 233 3 828 3 679 3 630 + 595 + 446 + 397 + 18,4 18 000 4 235 5 035 4 854 4 807 + 800 + 619 + 572 + 18,9 22 500 5 750 6 963 6 735 6 691 + 1 213 + 985 + 941 + 21,1 27 000 7 464 9 064 8 791 8 750 + 1 600 + 1 327 + 1286 + 21,4 30 000 8 736 10 527 10 233 10 192 + 1 791 + 1497 + 1456 + 20,5 37 500 12 059 14 232 13 881 13 842 + 2 173 + 1822 + 1783 + 18,0

30 000 45 000 40 000 60 000 50 000 75 000 60 000 90 000 80 000 120 000 100 000 150 000

15 509 22 850 30 791 39 041 56 432 74 282

18 181 26 557 35 214 44 274 62 595 82 167

17 751 25 925 34 396 43 324 61362 80 538

17 712 + 2 672 + 2 242 + 2 203 + 17,2 25 889 + 3 707 + 3 075 + 3 039 + 16,2 34 362 + 4 423 + 3 605 + 3 571 + 14,4 43 290 + 5 233 + 4 283 + 4 249 + 13,4 61 332 + 6 163 + 4 930 + 4 900 + 10,9 80 508 + 7 885 + 6 256 + 6 226 + 10,6

år 1957

efter en reform enligt alt. D

+ 39,2 + 28,7 + 17,5 + 13,5 + 11,8 + 12,7

+ 5,1 + 15,3 + 9,7 + 8,6 + 8,2 + 10,5

+ 13,8 + 12,3 + 14,6 + 13,5 + 17,1 + 16,4 + 17,8 + 17,2 + 17,1 + 16,7 + 15,1 + 14,8 + 14,5 + 13,5 + 11,7 + 11,0 + 8,7 + 8,4

+ 14,2 + 13,3

+ 11,6 + 10,9 + 8,7 + 8,4

80 I den allmänna diskussionen om det nuvarande skattetryckets höjd görs ofta en jämförelse med det reella skattetryck, som förelåg på grund av 1947 års riksdags beslut. Senast har statsskatterevisionen i sitt betänkande med förslag till nya skatteskalor (SOU 1955: 48 s. 26—29) framlagt vissa beräkningar, avsedda att belysa förändringar i skattebelastningen åren 1947—1955. Värdet av dylika jämförelser kan ifrågasättas med hänsyn till att under tiden reformer genomförts som medfört en annan skattefördelning. För fullständighetens skull har vi dock ansett det lämpligt att framlägga beräkningar, motsvarande i stort sett dem som statsskatterevisionen gjort, för att visa verkningarna i detta hänseende av en ny ortsavdragsreform. I tabellerna 10 och 11 redovisas dessa beräkningar angående förändringarna i den reella skattebelastningen 1947—1956 samt enligt den av oss förordade ortsavdragsreformen. I tabellerna har hänsyn tagits till den höjning, som skett av de kommunala utdebiteringssatserna, den penningvärdesförändring, som ägt r u m under ifrågavarande år, samt vidtagna ändringar i beskattningsreglerna. Den genomsnittliga kommunala utdebiteringen för hela riket har stigit från 9:80 kronor per skattekrona enligt 1946 års beslut till 12:36 kronor enligt 1955 års beslut. I tabellerna har för enkelhetens skull räknats med en förändring härutinnan från 10 till 12 kronor per skattekrona. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex — i 1935 års serie utan skatter och sociala förmåner — har från juni 1947 till augusti 1956 stigit från 155 till 232, d. v. s. med 77 enheter eller med 50 %. Hänsyn till denna stegring har tagits därigenom att i tabellerna 1947 års årsinkomster och 1947 års totala skatt å dessa inkomster uppräknats med angivna procenttal. Skatt år 1947 avser den på inkomståret 1948 belöpande skatten (preliminär skatt för år 1948). Skatten har alltså beräknats med tillämpning av de äldre kommunala ortsavdrag, som gällde före 1950 års beslut, samt de nya regler för den statliga inkomstskatten, som tillkom genom 1947 års skattereform. Vid skatteuträkningen har angiven årsinkomst minskats med 200 kronor, avseende kostnader för intäkternas förvärvande och andra allmänna avdrag än för kommunala utskylder. Den kommunala utdebiteringen har, såsom nyss anförts, antagits vara 10 kronor per skattekrona. I övrigt har skatten uträknats enligt samma grunder, som angetts i bilaga 2. Av tabellerna framgår i vad mån vårt förslag till höjda kommunala ortsavdrag kommer att påverka skattetrycket under förutsättning att höjningen inte medför en stegring av den kommunala utdebiteringen. Tabellerna utvisar, att enligt vårt förslag gifta skattskyldiga med en årsinkomst understigande inemot 18 000 kronor får en reell skattelättnad jämfört med det skattetryck, som förelåg för ifrågavarande skattskyldiga i motsvarande inkomstnivå år 1947. För ensamstående skattskyldiga kommer skattetrycket att fortfarande ligga över 1947 års nivå men för de lägre inkomstskikten blir skatteskärpningen väsentligt mindre framträdande än vad den eljest skulle ha varit.

K A P I T E L IV

D e n provisoriska skatteersättningen i anledning av 1950 års ortsavdragsreform

1. Ortsavdragskommitténs förslag En höjning av ortsavdragen i enlighet med det av kommittén förordade alternativet medförde enligt kommitténs beräkningar ett skattebortfall för primärkommunerna och landstingen på i runt tal 250 milj. kronor. En sådan höjning av ortsavdragen ansåg kommittén inte kunde genomföras, såvida inte staten i en eller annan form lämnade bidrag till kommunerna. Kommittén hade övervägt huruvida detta inte skulle kunna ske genom en överflyttning på staten av vissa kommunala kostnader men fann att möjligheterna till sådana kostnadsöverflyttningar var mycket begränsade. Enligt kommitténs mening låg det måhända närmast till hands att låta staten lämna bidrag till de kommuner, som genom ortsavdragsreformen skulle få vidkännas en sådan minskning i sitt skatteunderlag, att skattetrycket i kommunen kom att överstiga det för landet genomsnittliga. Bidraget skulle då komma att bilda ett led i en allmän kommunal skatteutjämning. Kommittén fann emellertid denna väg inte vara framkomlig. Det var sålunda enligt kommitténs uppfattning rimligt att även skattedragarna i kommuner med lägre skattetryck än det genomsnittliga genom ett bidrag skyddades mot alltför plötsliga höjningar i utdebiteringen. Det väsentligaste skälet mot att låta den statliga hjälpen till kommunerna utgå i form av allmänna skatteutjämningsbidrag var emellertid, att de dåvarande reglerna för den allmänna skatteutjämningen inte ansågs ägnade att på ett tillfredsställande sätt utjämna det kommunala skattetrycket. Kommittén, som inte ansåg det ligga inom dess uppdrag att uppta skatteutjämningsfrågan till behandling, kunde emellertid å andra sidan inte bortse från att dess förslag till höjda ortsavdrag på grund av den därav föranledda minskningen av det kommunala skatteunderlaget hade ett mycket nära samband med de kommunala skatteutjämningsproblemen över huvud taget. Kommittén fann sig därför böra eftersträva ett bidragssystem, som kunde godtas som ett provisorium i avvaktan på en slutgiltig lösning av hela den kommunala skatteut j ämningsf rågan. Kommittén föreslog ett system med direkta statsbidrag till kommunerna. Kommittén anförde därvid följande. 1 1

SOU 1950:5 s. 75.

6—608166

82 I och för sig kan naturligtvis en ändring av den kommunala skattelagstiftningen, som syftar till att åstadkomma rättvisa och skälighet i beskattningen, icke ge upphov till någon ersättningsskyldighet för staten gentemot kommunerna. Det torde sålunda icke med fog kunna göras gällande, att kommunerna skulle kunna äga ett rättsligt anspråk på att allt framgent få uttaxera på ett skatteunderlag, som framräknats på grundval av hittills gällande ortsavdrag. Däremot tala samma billighetsskäl, vilka föranlett staten att lämna kommunerna särskilda bidrag för att åstadkomma en utjämning de olika kommunerna emellan med avseende å kommunmedlemmarnas belastning genom kommunal skatt, för statlig hjälp åt kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen. Såsom den statistiska undersökningen visat kommer nämligen utdebiteringsstegringen på grund av höjda ortsavdrag att förete betydande variationer de olika kommunerna emellan. Som ett ytterligare skäl för statliga bidrag kan anföras den omständigheten, att kommunerna såvitt möjligt böra skyddas mot alltför plötsliga förändringar i sitt skatteunderlag. — Vilken omfattning den statliga hjälpen skall givas blir i övervägande grad ett avvägningsproblem. För egen del föreslår kommittén, att kommunerna erhålla ersättning av statsmedel för den av ortsavdragsreformen förorsakade stegringen av den totala utdebiteringen i den mån densamma överstiger en krona. Vid sitt ställningstagande i denna fråga har kommittén fäst särskilt avseende vid att kommunerna faktiskt utnyttjat ett större skatteunderlag än som rätteligen bort ifrågakomma, därest ortsavdragen undan för undan höjts med belopp motsvarande den under senare år inträdda penningvärdeförsämringen. Om de nuvarande bänkade grund- och familjeavdragen höjas enligt alt. 31, vilket alternativ i stort sett återställer avdragen till deras ursprungliga reella värde, skulle i genomsnitt erfordras en utdebiteringsstegring av 0:80 kronor. Kommittén föreslog därför att statsbidrag skulle utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting inte skulle behöva höjas med mera än högst en krona. Statsbidragets storlek beräknades av kommittén till sammanlagt 121 milj. kronor. Någon nedsättning eller successiv minskning av bidraget under provisorietiden föreslogs inte. Det av kommittén föreslagna bidraget skulle — med nyss angivna begränsning — avse den skattehöjning, som föranleddes av de höjda ortsavdragen. För varje kommun måste sålunda fastställas den utdebiteringshöjning, som skulle ha vållats av ortsavdragsreformen, därest kommunen inte haft att påräkna särskilt bidrag från staten. Bidraget borde beräknas efter objektiva grunder och någon prövning av de kommunala inkomst- och utgiftsstaterna i samband med bidragets bestämmande ansågs inte böra ske. Om man kunde bortse från de komplikationer, som uppkom genom källskattesystemet, låg det enligt kommitténs mening måhända nära till hands att beräkna utdebiteringshöjningen till skillnaden mellan kommunens utdebitering året närmast före reformens genomförande och den utdebitering, som skulle bli erforderlig första året de nya ortsavdragen gällde; med bortseende givetvis från eventuellt statsbidrag. Mot en sådan beräkning av 1 Detta utgjorde det lägsta av de ortsavdragsalternativ, som kommittén hade särskilt undersökt.

83 skattehöjningen kunde emellertid invändas, att man då inte hade någon säkerhet för att den framkomna utdebiteringsskillnaden verkligen föranletts av ändrade ortsavdrag. Betydande olikheter kunde föreligga mellan utdebiteringsbehoven under nämnda båda år och vidare kunde förändringar ha inträffat i skatteunderlaget, som inte hade samband med omläggningen av ortsavdragen. Det kunde visserligen vara möjligt att t. ex. utgå ifrån det genomsnittliga utdebiteringsbehovet under ett antal år och därigenom i viss mån eliminera nämnda olägenheter. Kommittén ansåg emellertid de gällande bestämmelserna angående tiden och sättet för den kommunala utdebiteringens bestämmande nödvändiggöra, att kommunerna redan innan utgifts- och inkomststaten skulle fastställas på hösten året näst före det, då de nya ortsavdragen först skulle tillämpas i fråga om den preliminära skatten, fick kännedom om hur stort bidrag som skulle komma att utgå i anledning av ortsavdragsreformen. Bidragsbeloppet skulle nämligen upptas som inkomst i staten för det år, då de nya ortsavdragen först skulle tillämpas. Att avvakta den tidpunkt, då skatteunderlaget för detta år genom taxering blev känt, ansåg kommittén sålunda inte möjligt. Kommittén, som utgick från att de nya ortsavdragen första gången skulle tillämpas i fråga om källskatteuttaget under år 1952 och vid 1953 års taxering, ansåg därför att man redan vid fastställandet av utdebiteringarna för åren 1952 och 1953 borde taga hänsyn till den reducering av skatteunderlaget, som blev en följd av de höjda ortsavdragen. Om så inte skedde och man i stället utgick från de skatteunderlag, som förelåg på grund av 1951 och 1952 års taxeringar med då gällande ortsavdrag, skulle detta nämligen få den konsekvensen, att kommunerna vid senare avräkningar med statsverket skulle komma att åsamkas skatteförlust. Den omräkning, som sålunda måste ske av 1951 och 1952 års taxeringar, syntes enligt kommitténs mening enklast kunna ske på det sättet, att såväl de gamla som de nya ortsavdragen och däremot svarande beskattningsbara inkomster infördes i 1951 och 1952 års inkomstlängder. Vid längdernas summering erhölls då kännedom även om det skattekrontal, som skulle ha framkommit, om de nya avdragen gällt vid ifrågavarande taxeringar. Arbetet med införingen av de nya ortsavdragen borde åvila den befattningshavare, som enligt gällande bestämmelser hade att införa de kommunala ortsavdragen i inkomstlängden. Den beräkning av nedgången i skatteunderlaget till följd av höjda ortsavdrag, som sålunda borde verkställas för de båda övergångsåren, kunde även utnyttjas vid statsbidragets bestämmande. Skillnaden mellan den utdebitering, som framkom om ett visst utdebiteringsbehov fördelades å skatteunderlaget enligt 1951 års taxering, och den utdebitering, som erhölls om samma utdebiteringsbehov fördelades å det med tillämpning av de nya ortsavdragen uträknade skattekrontalet, ansågs nämligen utgöra en god-

84 tagbar mätare på den skatteökning, som föranleddes av ortsavdragens höjning. Vid beräkningen syntes man böra utgå från det genomsnittliga behovet av skattemedel i kommunen under en viss period, t. ex. en sjuårsperiod, från vilken man strök det högsta och lägsta beloppet och beräknade medeltalet för de återstående fem åren. Den sjuårsperiod, till vilken hänsyn sålunda borde tagas, ansåg kommittén för sin del böra bestämmas till åren 1944—1950. Det nu angivna sättet för att bestämma skattehöjningen tog närmast sikte på den primärkommunala utdebiteringen (utdebitering till kommun, församling, skoldistrikt och fattigvårdssamhälle). Ett liknande förfarande borde tillämpas för att beräkna höjningen av landstingsskatten. Däremot ansåg kommittén att man kunde bortse från utdebiteringen av tingshusmedel. Vid tillämpning av detta bidragssystem uppkom enligt kommitténs mening frågan hur bidraget skulle fördelas mellan de kommunala enheterna. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen skulle bidraget endast eliminera den utdebiteringsstegring, som översteg en krona. Då det kunde antas, att landstingen inte skulle behöva höja sin utdebitering i anledning av ortsavdragsreformen med mer än i medeltal omkring 50 öre, ansåg kommittén att bidragen borde kunna begränsas till att utgå till primärkommunerna. Kommittén var väl medveten om att vissa erinringar kunde göras mot en sådan gränsdragning. Med hänsyn till angelägenheten av att så långt möjligt förenkla bidragssystemet och då det endast var fråga om en provisorisk anordning i avvaktan på en rationalisering av den allmänna skatteutjämningen, ansåg kommittén likväl, att en sådan begränsning borde genomföras. Bidraget borde fördelas mellan den borgerliga kommunen och övriga kommunala bildningar ( församling, skoldistrikt och i förekommande fall fattigvårdssamhälle) efter förhållandet mellan deras utdebiterade belopp. Det borde ankomma på kommunalnämnden respektive drätselkammaren att verkställa denna fördelning. Ingick i en kommun två eller flera församlingar, borde statsbidraget fördelas i proportion till utdebiteringsbehovet. Vissa komplikationer i fråga om bidragets beräkning kunde uppkomma i sådana fall, då gränserna för kommunala indelningar inte sammanföll. Principen borde här få bli att bidraget anknöts till den borgerliga kommunens område. Om t. ex. ett skoldistrikt omfattade mer än en kommun, vilket i enstaka undantagsfall kunde bli fallet även efter kommunindelningsreformens genomförande, fick en uppdelning av skoldistriktets utdebiteringsbehov ske mellan de i distriktet ingående kommunerna. Kommittén framhöll slutligen att ett statsbidrag, som utgick efter de angivna grunderna, inte hade någon skatteut jämnande effekt i den meningen, att de då föreliggande variationerna i de kommunala utdebitering-

85 arna därigenom minskades. Det särskilda statsbidraget tog endast sikte på den utdebiteringsstegring, som föranleddes av ändrade ortsavdrag. Å andra sidan kom kommunernas tillgång på skatteunderlag givetvis att bli av avgörande betydelse för bidragets storlek. Det förhöll sig nämligen så, att i kommuner med svagt skatteunderlag en höjning av ortsavdragen föranledde större utdebiteringsstegring än i kommuner med bättre ekonomisk bärkraft. Bidraget blev alltså relativt sett större i den förra än i den senare kommunen. För att minska ojämnheterna i skattetrycket de olika kommunerna emellan blev det fortfarande erforderligt med allmänna skatteut j ämningsbidr ag.

2. 1950 års riksdagsbeslut I samband med att i prop. 241/1950 förslag framlades till omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet i enlighet med det av ortsavdragskommittén förordade alternativet, upptogs även till behandling frågan om den skatteersättning, som borde utgå till kommunerna. Enligt departementschefens mening borde, såsom ortsavdragskommittén föreslagit, kommunerna tills vidare erhålla ersättning för den del av skatteförlusten på grund av ortsavdragens höjning, som kunde beräknas motsvara en utdebiteringshöjning utöver en krona per skattekrona. Ersättningen borde första gången utgå under år 1952. Bidragssystemet skulle emellertid anses som ett provisorium. Departementschefen utgick därvid ifrån, att sedan tillräckliga erfarenheter vunnits angående ortsavdragsreformens verkningar och kommunernas fortsatta behov av statsbidrag, frågan om bidragen skulle upptas till omprövning. I fråga om de närmare grunderna för beräkning av statsbidraget framhölls i propositionen bland annat följande. Ortsavdragskommittén hade, såsom nyss anförts, föreslagit, att man vid beräkning av kommunernas utdebiteringsbehov skulle utgå från en sjuårsperiod 1944—1950, varvid dock det högsta och det lägsta årsbeloppet skulle frånräknas. Med hänsyn till penningvärdesförändringen under dessa år skulle denna metod innebära, att det genomsnittliga utdebiteringsbehovet för dessa år, i kronor räknat, skulle komma att ligga avsevärt under utdebiteringsbehovet för vart och ett av de år, varunder det provisoriska bidraget skulle utgå. Detta kunde leda till att kommunerna finge nöja sig med lägre bidrag än kommittén avsett. Denna olägenhet borde elimineras genom att man som jämförelseperiod i stället valde tre år, vilka i tiden låg nära år 1951. Eftersom utdebiteringsbeslutet under år 1950 av olika skäl inte kunde läggas till grund, borde perioden omfatta åren 1947—1949. Bidragsrätten borde på sätt som kommittén föreslagit i princip begränsas till att endast gälla primärkommunerna. Skulle emellertid för något

86 landstings vidkommande den skattehöjning, som direkt var hänförlig till ortsavdragens höjning, komma att överstiga en krona, borde staten lämna ersättning för den stegring av utdebiteringen, som översteg en krona. Enligt departementschefens mening kunde det tekniska förfarandet i fråga om omräkningen av skatteunderlaget och uträkningen av statsbidraget troligen göras enklare än vad kommittén föreslagit. Sedan frågan ytterligare prövats, borde närmare anvisningar härutinnan meddelas i administrativ ordning. Departementschefen framhöll slutligen att kommittén inte berört frågan om den inbördes ordningen mellan de föreslagna statsbidragen och de allmänna skatteutjämningsbidragen. Här uppkom emellertid frågan, huruvida skatteutjämningsbidragen skulle inräknas i det utdebiteringsbehov, som skulle ligga till grund för det nya statsbidragets beräkning, eller om detta utdebiteringsbehov skulle bestämmas endast efter den faktiska utdebiteringen. De olika beräkningsmetoderna ledde till avsevärt olika slutresultat. För att nå ett resultat, som överensstämde med statsbidragets syfte, borde enligt departementschefens mening statsbidraget beräknas med utgångspunkt från bruttoutdebiteringen. Förevarande proposition och vissa i ämnet väckta motioner hänvisades till statsutskottet — i vad avsåg grunderna för utbetalande av statsbidrag till kommuner och i förekommande fall landsting — samt i övrigt till bevillningsutskottet. I sitt betänkande 57/1950 tillstyrkte bevillningsutskottet propositionen i de delar densamma hänvisats till utskottet. Utskottet underströk att det föreslagna bidragssystemet var att anse som ett provisorium och att detta så snart som möjligt borde avlösas av ett system, som genom allmän skatteutjämning och statsbidrag till särskilda uppgifter beredde kommunerna nödig skattelättnad. Statsutskottet tillstyrkte även i sitt utlåtande 186/1950 propositionen, såvitt angick principerna för statsbidraget. I olika motioner hade ifrågasatts huruvida man med den av departementschefen förordade metoden för beräkning av kommunernas utdebiteringsbehov uppnådde avsett resultat, nämligen kompensation av den sammanlagda utdebiteringshöjningen utöver en krona. Med anledning härav framhöll utskottet, att det fick anses ligga i sakens natur att en beräkning av det genomsnittliga normala behovet av skattemedel i kommunerna för en viss period inte kunde medföra ett i alla lägen absolut rättvisande resultat. Tillräckliga skäl för att på denna punkt frångå förslaget i propositionen förelåg emellertid inte enligt utskottets mening. Propositionen bifölls av riksdagen i enlighet med utskottens förslag.

3. Kommunala skattelindringsutredningens förslag år 1950 Såsom nyss anförts lämnades i prop. 241/1950 vissa frågor rörande det närmare fastställandet av den provisoriska skatteersättningen öppna i avvaktan på ytterligare överväganden. Det uppdrogs åt kommunala skattelindringsutredningen 1 att verkställa den erforderliga ytterligare undersökningen och framlägga förslag i ämnet. I skrivelse den 20 november 1950 överlämnade utredningen en promemoria med förslag till förfarande vid omräkning av 1951 års skatteunderlag och vid fastställande av provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen. Förslaget, som utarbetats i samråd med ortsavdragskommittén, innehöll i huvudsak följande. Utredningen fann liksom ortsavdragskommittén, att en omräkning måste verkställas av 1951 års skatteunderlag med tillämpning av de nya ortsavdragen. En sådan omräkning ansåg utredningen inte blott nödvändig såsom grund för fastställande av den provisoriska skatteersättningen åt kommunerna utan även önskvärd såsom underlag för kommunernas beslut om källskatteuttaget under år 1952. Beträffande 1952 års taxering föreslogs däremot inte någon egentlig omräkning av skatteunderlaget utan för bestämmandet av källskatteuttaget under år 1953 skulle resultaten av 1951 års omräkning utnyttjas. Omräkningen skulle utföras enligt ett av utredningen föreslaget förenklat förfarande, som i korthet innebar att det av ortsavdragens höjning föranledda skatteunderlagsbortfallet skulle på grundval av inkomstlängderna beräknas i klump för vissa skattskyldiga. Beträffande spörsmålet om vilka myndigheter som lämpligen borde utföra arbetet med omräkningen av 1951 års skatteunderlag, framhöll utredningen, att man hade att välja mellan taxeringsnämndsordförandena, de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelserna. Utredningen förordade för sin del att arbetet skulle anförtros åt de lokala skattemyndigheterna (häradsskrivare och kronokamrerare). Då det ansågs angeläget att uppgift om det omräknade skatteunderlaget fanns tillgänglig samtidigt som uppgift om det faktiska skatteunderlaget lämnades av den lokala skattemyndigheten, föreslog utredningen, att omräkningen skulle vara slutförd den 15 juli 1951. Utredningen erinrade vidare, att ortsavdragskommittén med hänsyn till bestämmelserna i då gällande kommunallagar om kommuns utdebitering föreslagit en provisorisk lagstiftning i samband med ortsavdragsreformens genomförande av innehåll, att kommuns medelsbehov för åren 1952 och 1953 utan hinder av vad som stadgades i kommunallagarna skulle täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt i förhållande till det skatteunderlag, som framkom vid en omräkning av 1951 och 1952 års taxeringar 1

Dåvarande expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg och dåvarande sekreteraren i Svenska landskommunernas förbund S. A. Järdler.

88 med nya ortsavdrag. Enligt utredningens mening borde denna provisoriska ändring i kommunallagstiftningen ges en något mindre bindande formulering beträffande omräkningen än vad ortsavdragskommittén förordat. Det borde sålunda föreskrivas, att utdebiteringen skulle fastställas i förhållande till det skatteunderlag, som skäligen kunde antas framkomma vid omräkningen av 1951 och 1952 års skatteunderlag. Dessutom borde stadgas, att Kungl. Maj :t skulle äga meddela föreskrifter om beräkningen av detta skatteunderlag, som kunde anses erforderliga. Som skäl härför framhölls bland annat att det inte syntes nödvändigt ålägga städer utanför landsting skyldighet att omräkna skatteunderlaget i sådana fall, då man kunde anta att utdebiteringshöjningen i staden på grund av de höjda ortsavdragen inte uppgick till sådant belopp att statsbidrag kunde utgå. Ett sådant förhållande förelåg exempelvis för Stockholms vidkommande. Enligt 1950 års riksdags beslut skulle den provisoriska skatteersättningen grundas på bland annat det utdebiteringsbehov, som förelåg i kommunerna för åren 1948—1950 enligt beslut åren 1947—1949. Enligt utredningens mening var det enklast och säkrast att vid beräkningen av utdebiteringsbehovet respektive år bygga på länsstyrelsernas redovisningsräkningar åren 1947—1949 över kommun tillkommande och till kommun utanordnad skatt på grund av taxering enligt kommunalskattelagen m. m. Beräkningen skulle sålunda inte grundas på en granskning av de borgerliga och kyrkliga kommunernas räkenskaper. För borgerlig och kyrklig kommun förelåg den svårigheten att redovisningsräkningen var gemensam och inte heller angav hur stor del av slutsumman, som tillkom respektive kommuner. En uppdelning av slutsumman blev därför erforderlig, i samma mån som den provisoriska skatteersättningen skulle fördelas mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunen. Utredningen ansåg för sin del det knappast möjligt, att de kommunala organen i allmänhet skulle kunna fullgöra den särskilt efter kommunindelningsreformen vanskliga uppgiften att verkställa denna fördelning. Utredningen förordade i stället att denna uppgift, liksom hela arbetet med att uträkna de provisoriska bidragen, pålades länsstyrelserna. I den mån en fördelning av den provisoriska skatteersättningen mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunen skulle ske och sålunda en fördelning av den gemensamma slutsumman i redovisningsräkningarna för åren 1947—1949 blev nödvändig, förordade utredningen att fördelningen i allmänhet till viss del skulle ske efter schablonmässiga grunder. De komplikationer vid utdebiteringsbehovets fastställande, som kunde inträffa, därest under treårsperioden 1948—1950 eller därefter trädde i kraft ändringar i den kommunala indelningen, ansåg utredningen i allmänhet skulle kunna lösas så, att uppdelningen av utdebiteringsbehovet mellan de berörda kommunerna för den del av perioden, som låg före ikraftträdandet av indelningsändringen, verkställdes med ledning av den i vederbörande

89 indelningsbrev angivna s. k. procentregeln för fördelning av tillgångar och skulder. Den provisoriska skatteersättningen borde enligt utredningens mening uträknas på följande sätt. Det erhållna genomsnittliga utdebiteringsbehovet skulle först divideras med både det omräknade skatteunderlaget och det fastställda faktiska skatteunderlaget för vederbörande kommunala samfällighet. Skillnaden mellan de erhållna utdebiteringssiffrorna ansågs utgöra den för samfälligheten av ortsavdragsreformen föranledda utdebiteringshöjningen. Statsbidraget skulle i princip vara så stort, att det inom varje kommunområde nedbringade summan av sådana utdebiteringshöjningar till en krona per skattekrona, och dess totala belopp inom kommunområdet erhölls genom att multiplicera det med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlaget för kommunområdet med nyssnämnda summa utdebiteringshöjningar minskad med en krona. Beträffande statsbidragets fördelning mellan olika slag av kommuner (borgerlig och kyrklig primärkommun, municipalsamhälle m. fl.) framhöll utredningen, att denna fråga inte mera ingående behandlats varken av ortsavdragskommittén eller i prop. 241/1950. Med hänsyn till bland annat de tekniska svårigheter fördelningen medförde, upptog utredningen spörsmålet till närmare granskning. Utredningen utgick från att de av riksdagen år 1950 godkända grunderna i princip förutsatte ett förfarande, som exakt tillgodosåg enkronaskravet för samtliga skattebetalare, och att samtidigt borde eftersträvas den administrativt enklaste lösningen. Med dessa utgångspunkter förordade utredningen en sådan förenkling av beräkningarna, att statsbidraget inte skulle fördelas mellan borgerlig och kyrklig kommun, där dessa sammanföll, utan i sin helhet tillfalla den borgerliga kommunen, och att i kommuner, som omfattade flera församlingar, statsbidrag skulle utgå till församling med belopp täckande hela utdebiteringshöjningen i vad den översteg den lägsta utdebiteringshöjningen i någon av församlingarna. Detta skulle medföra en avsevärd lättnad i det administrativa arbetet, bestående framför allt däri, att uppdelningen av beloppen i redovisningsräkningarna mellan kyrklig och borgerlig k o m m u n inte skulle erfordras i alla de fall, där borgerlig och kyrklig indelning sammanföll och även efter kommunsammanslagningen kom att sammanfalla. Vidare skulle i motsvarande omfattning bortfalla den separata beräkningen av utdebiteringshöjningarna i den kyrkliga och i den borgerliga kommunen jämte vissa arbetsoperationer vid statsbidragets fördelning. För de kommuner åter, som omfattade andra mindre kommunala samfälligheter med varierande skattetryck, skulle besväret att uppdela redovisningsräkningen visserligen kvarstå, men statsbidragets fördelning skulle bli avsevärt enklare. Bortsett från de arbetstekniska skälen, som måhända inte borde tillmätas

avgörande vikt, talade enligt utredningens mening två skäl för den förordade enklare linjen. Därigenom skulle för det första vinnas en överensstämmelse med den lösning frågan fått vid beviljandet av skatteutjämningsunderstöd. Församlingen erhöll här inte något bidrag i de fall, då den borgerliga och den kyrkliga indelningen sammanföll, men om flera församlingar ingick i en kommun kunde understöd utgå till en eller flera av församlingarna. Vidare skulle avvecklingen av statsbidragssystemet, vilket endast var avsett att vara ett provisorium, sannolikt underlättas. En avlösning vare sig genom ett vidgat skatteutjämningssystem eller genom ökade statsbidrag till speciella kommunala uppgifter ansåg utredningsmännen svårligen kunna omfatta även de kyrkliga kommunerna. Utredningen underströk emellertid kraftigt att även med den förordade förenklingen beräkningarna av den provisoriska skatteersättningen kunde bli mycket komplicerade, särskilt i sådana fall, där en kommun efter kommunindelningsreformen kom att omfatta ett större antal församlingar. I detta sammanhang framhöll utredningen, att en mera radikal förenkling av statsbidragsberäkningarna låg inom räckhåll, nämligen om man vid beräkningen fick bortse från de mellan olika församlingar i en kommun varierande utdebiteringshöjningarna i anledning av ortsavdragsreformen. Man skulle m. a. o. godta visst avsteg från principen om en beräknad utdebiteringshöjning av högst en krona för varje skattebetalare inom en storkommun och förbehålla statsbidraget den borgerliga kommunen. Om man var beredd att taga detta steg — vilket torde förutsätta särskilt godkännande av riksdagen — skulle statsbidraget helt enkelt kunna beräknas på basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet för den borgerliga kommunen och alla församlingarna — detta utdebiteringsbehov framgick direkt av de till den borgerliga kommunen lämnade redovisningsräkningarna för åren 1947—1949 — och någon fördelning av statsbidraget mellan borgerlig och kyrklig kommun skulle inte ifrågakomma. Ur administrativ synpunkt ansåg utredningen vägande skäl tala till förmån för den senast angivna förenklingen av beräkningssättet. Frågan var endast, om de därmed följande avvikelserna från kravet på en utdebiteringshöjning av högst en krona i olika församlingar inom en och samma kommun var godtagbara. Utredningen fann det önskvärt att frågan härom övervägdes. Utredningen förutsatte, att den provisoriska skatteersättningen av länsstyrelserna skulle vara fastställd för landsting omkring den 15 augusti 1951 och för övriga kommuner omkring den 1 september samma år. Uppgift om ersättningens storlek föreslogs skulle lämnas kommunerna i god tid före höstens budgetarbete.

91 4. 1951 års riksdagsbeslut I prop. 93/1951 begärdes bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter i fråga om den provisoriska skatteersättningen till kommunerna i enlighet med i propositionen närmare angivna grunder, vilka i huvudsak byggde på kommunala skattelindringsutredningens förslag. Enligt departementschefens mening var en omräkning av 1951 års taxeringsresultat erforderlig för att fastställa storleken av de kommunala skatteunderlag, som skulle ha förelegat detta år, om de nya kommunala ortsavdragen redan då hade tillämpats. Den av utredningen föreslagna förenklade metoden för omräkning av skatteunderlaget borde med vissa ytterligare förenklingar godtas. Omräkningen skulle vara slutförd senast den 15 juli 1951. Någon omräkning skulle inte ske beträffande 1952 års skatteunderlag. Den av ortsavdragskommittén och kommunala skattelindringsutredningen ifrågasatta provisoriska kommunallagstiftningen borde genomföras med de modifikationer utredningen föreslagit. I fråga om den av utredningen föreslagna metoden för bestämmande av utdebiteringsbehovet under åren 1948—1950 gav departementschefen uttryck åt en viss betänksamhet, eftersom metoden syntes kunna föranleda större kostnader för statsverket än som avsetts. Å andra sidan förklarade sig departementschefen till fullo inse de administrativa vanskligheter och den ojämnhet, som skulle följa med en till länsstyrelserna decentraliserad granskning av kommunernas räkenskaper och en därpå grundad prövning av vilka poster som eventuellt skulle avdras vid statsbidragets fastställande. Han ansåg sig därför böra godta utredningens förslag i denna del. De riktlinjer, som uppdragits för uppdelning av redovisningsräkningarnas slutsummor i de fall då skatteersättningen skulle fördelas mellan borgerliga och kyrkliga kommuner m. fl., fann departementschefen i stort sett godtagbara. Vid kommunala indelningsändringar skulle dock tillämpas en av kammarkollegiet under remissbehandlingen föreslagen metod, innebärande att det sammanlagda utdebiteringsbehovet inom de av ändringen berörda kommunerna för varje år före ändringens genomförande fördelades mellan kommunerna i proportion till deras verkliga utdebiteringsbehov året närmast efter det indelningsändringen genomförts. Departementschefen fann för sin del att i normala fall den provisoriska skatteersättningen inte borde delas mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen utan i sin helhet förbehållas den borgerliga kommunen. Han tillstyrkte därför den av utredningen alternativt angivna enklaste beräkningsmetoden. Härom anfördes i propositionen följande. Det synes rimligt att den provisoriska skatteersättningen i normala fall må beräknas på basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet för den borgerliga

92 kommunen och alla församlingarna, sådant detta behov direkt framgår av den för dem gemensamma redovisningsräkningen. Härigenom tillgodoses kravet på att statsbidraget skall täcka den sammanlagda beräknade utdebiteringsstegringen utöver en krona genomsnittligt för hela kommunen, vilket torde vara tillräckligt. Att bortse från de obetydliga variationer i höjningarna, som kunna förekomma mellan olika församlingar, synes mig icke kunna föranleda några vägande invändningar mot bakgrunden av de förhållanden i övrigt, som avgöra storleken av statsbidragen. Det må understrykas att valet av metod här icke påverkar beloppet av den totala provisoriska skatteersättningen till kommuner. Då någon fördelning av bidraget mellan borgerlig och kyrklig kommun enligt metoden icke kan göras, torde därav följa, att bidraget i sin helhet får tillfalla den borgerliga kommunen, för vilken utdebiteringshöjningen ju i regel blir störst. Liksom utredningsmännen utgår jag dock ifrån att arbetet med en fördelning blir nödvändigt i de fall, där skolangelägenheterna komma att ombesörjas av församlingen samt vid oregelbundenheter i den kommunala indelningen. Municipalsamhällena borde enligt departementschefens mening erhålla provisorisk skatteersättning med belopp motsvarande hela utdebiteringshöjningen i samhället utöver den enkrona, som den borgerliga primärkommunen och församlingen tillsammans fått bära. Länsstyrelsernas beslut i fråga om den provisoriska ersättningen borde föreligga å sådan tid, att kommunerna erhöll meddelande om ersättningens storlek omkring den 1 september 1951. Om landsting befanns berättigat till bidrag, borde bidraget vara fastställt något tidigare. Det i propositionen framlagda förslaget godtogs av riksdagen. De bestämmelser, som reglerade skatteersättningen till kommunerna och vad därmed sammanhängde, redovisades i fem olika författningar, nämligen lagen den 1 juni 1951 (nr 478) angående underlaget för utdebitering av allmän kommunalskatt m. m. för åren 1952 och 1953; kungörelsen samma dag (nr 479) angående omräkning av 1951 års skatteunderlag; kungörelsen samma dag (nr 550) angående utsträckt lid för fullgörande av lokal skattemyndighets skyldighet att avlämna avskrift av inkomstlängd för år 1951; förordningen samma dag (nr 568) angående provisorisk skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformen; samt kungörelsen den 30 maj 1952 (nr 330) angående beräkning av 1952 års skatteunderlag. Tillvägagångssättet vid den provisoriska skatteersättningens fastställande torde enklast kunna klargöras genom följande exempel. I en kommun utgjorde det genomsnittliga utdebiteringsbehovet för åren 1948 —1950 500 000 kr. Detta belopp motsvarade medeltalet av kommunens skattefordran hos statsverket enligt redovisningsräkningarna över kommunalutskylder för åren 1947—1949, varvid uppburet skatteutjämningsunderstöd under dessa år tillagts. Antalet skattekronor i kommunen enligt 1951 års taxering utgjorde 50 000 (= det faktiska skatteunderlaget) och efter omräkning med hänsyn till de nya ortsavdragen 46 500. Utdebiteringshöjningen i anledning av ortsavdragsreformen

93 hade för vederbörande landstings del beräknats till 0,50 kr per skattekrona. Skatteersättningen till kommunen beräknades sålunda: a) Utdebiteringsbehov 500 000 kr b) Det faktiska skatteunderlaget enligt 1951 års taxering 50 000 skkr c) Det omräknade skatteunderlaget 46 500 skkr d) Beräknad utdebitering på grundval av det faktiska skatteunderlaget (a : b) 10 kr/skkr e) Beräknad utdebitering på grundval av det omräknade skatteunderlaget (a : c) 10: 75 kr/skkr f) Beräknad utdebiteringshöjning i kommunen i anledning av ortsavdragsreformen (e — d) 0: 75 kr/skkr g) Beräknad utdebiteringshöjning för landstinget 0:50 kr/skkr h) Summa utdebiteringshöjning (f + g) 1: 25 kr/skkr i) Utdebiteringshöjning, som skulle täckas med skatteersättning (h — 1 kr) 0: 25 kr/skkr j) Skatteersättning (i X c) 11600 kr

5. Den provisoriska skatteersättningens storlek och inverkan på den kommunala utdebiteringen Såsom tidigare anförts beräknade ortsavdragskommittén, att statens k o s t n a d e r för d e n p r o v i s o r i s k a e r s ä t t n i n g e n till k o m m u n e r n a s k u l l e k o m m a a t t u p p g å till 121 m i l j . k r o n o r . N ä r l ä n s s t y r e l s e r n a s b e s l u t förelåg p å h ö s t e n 1951, v i s a d e d e t sig e m e l l e r t i d a t t k o s t n a d e n k o m a t t s t a n n a vid s a m m a n l a g t o m k r i n g 46,8 m i l j . k r o n o r . F ö r d e l n i n g e n av de f a s t s t ä l l d a b e l o p p e n p å l a n d s k o m m u n e r o c h m u n i c i p a l s a m h ä l l e n s a m t s t ä d e r och k ö p i n g a r i n o m o l i k a l ä n f r a m g å r av e f t e r f ö l j a n d e s a m m a n s t ä l l n i n g (tabell 1 2 ) , s o m t i l l i k a a n g e r dels v a d d e n p r o v i s o r i s k a s k a t t e e r s ä t t n i n g e n g e n o m s n i t t l i g t u p p g i c k till i k r o n o r p e r s k a t t e k r o n a a v 1951 å r s r e d u c e r a d e s k a t t e u n d e r l a g , dels o c k h u r s t o r r e d u k t i o n , r ä k n a d i p r o c e n t av 1951 å r s s k a t t e underlag, som ortsavdragsreformen medförde.1 I 1952 å r s s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n u t t a l a d e s a t t d e n m i n s k a d e k o s t n a d e n berodde på följande omständigheter.2 Begränsningen av kostnaderna jämfört med tidigare beräkningar, som hänförde sig till 1948 års taxeringar, torde väsentligen ha berott på storleken av den allmänna nominella stegringen av penninginkomsterna mellan 1948 1 Sammanställningen finns intagen i 1952 års statsverksproposition: Sjunde huvudtiteln, s. 87—88. 2 Sjunde huvudtiteln, s. 88—89.

94 Tab. 12. Den provisoriska

skatteersättningen

i anledning

av 1950 års

Provisorisk skatteersättning

kronor

kronor per skattekrona av 1951 års red. skatteunderlag (genomsnitt)

Stockholms stad Stockholms län Lk St Uppsala » Lk St Södermanlands » Lk St Östergötlands » Lk St Jönköpings » Lk St Kronobergs » Lk St Kalmar » Lk St Gotlands » Lk St Blekinge » Lk St Kristianstads » Lk St Malmöhus » Lk St Hallands » Lk St Göteborgs o. » Lk _ Bohus St Älvsborgs » Lk St Skaraborgs » Lk St Värmlands » Lk St Örebro » Lk St Västmanlands » Lk St Kopparbergs » Lk St Gävleborgs » Lk St Västernorrlands » Lk St Jämtlands » Lk St Västerbottens » Lk St Norrbottens » Lk St

536 500 175 000 472 200 151 500 746 300 440 800 1115 000 829 200 779 100 841 000 1 061 100 661 500 1 489 800 760 400 574 900 190 300 1 148 200 795 400 1 469 800 824 100 535 900 1 098 000 761 200 641 600 1 242 500 873 600 1 352 000 1 235 900 1 064 700 960 500 1 827 400 1 205 500 698 600 1 026 500 632 700 407 300 1 575 100 255 700 1 949 500 505 100 2 901 500 801 800 1 846 600 381 800 3 032 600 526 600 2 178 000 166 600

0,17 0,03 0,34 0,07 0,45 0,14 0,52 0,15 0,38 0,24 0,70 0,66 0,65 0,41 1,09 0,46 1,05 0,58 0,57 0,44 0,15 0,10 0,58 0,38 0,58 0,06 0,41 0,30 0,47 0,48 0,74 0,38 0,38 0,27 0,42 0,13 0,45 0,12 0,58 0,20 0,93 0,30 1,15 0,51 1,23 0,44 0,82 0,06

Samtl. landskom. samh

30 991 200

0,58

Samtl. städer o. k ö p i n g a r . . . .

15 755 700

0,14

Hela riket

46 746 900

0,28

o. mun.-

ortsavdragsreform

95 och 1951 års taxeringar och icke minst på den stora inkomstökning, som aktiebolag och därmed jämställda juridiska personer utvisade under samma tid. Båda dessa omständigheter gjorde kommunernas skatteunderlag mindre känsliga för höjningen av de kommunala ortsavdragen än som vid förarbetena till ortsavdragsreformen beräknats. De fysiska personernas taxerade inkomster stego mellan 1948 och 1951 års taxeringar med i runt tal 13 procent, medan ökningen för aktiebolagens del var en halv gång till så stor, 21 procent. På grundval av ett provmaterial av 88 landskommuner och 7 städer från 1948 års taxering hade ortsavdragskommittén beräknat reduktionen av skatteunderlaget till i genomsnitt 15,1 procent (för landskommunerna 16,6 och för städerna 12,9 procent), men minskningen av 1951 års skatteunderlag genom ortsavdragsreformen stannade, såsom av tabellen framgår, vid i genomsnitt 10,8 procent (för landskommunerna 14,6 och för städerna 8,8 procent). Enligt länsstyrelsernas beslut, sådana dessa föreligger efter de korrigeringar, som skett i anledning av riksräkenskapsverkets granskning och Kungl. Maj :ts beslut i besvärsärenden, utgår för närvarande provisorisk skatteersättning till 120 städer, 840 landskommuner och köpingar, 133 municipalsamhällen och 5 skoldistrikt, vilka omfattar flera kommuner. 13 städer, 64 landskommuner och köpingar, 5 municipalsamhällen och samtliga landsting åtnjuter inte någon provisorisk skatteersättning, enär den beräknade utdebiteringshöjningen för dem understigit 1 krona per skattekrona. Den till beloppet största ersättningen utgår för städernas del till Örebro, 534 100 kronor, för landskommunernas del till Skellefteå landskommun i Västerbottens län, 227 200 kronor, och för municipalsamhällenas del till Tyringe municipalsamhälle i Kristianstads län 14 000 kronor. I några fall har den provisoriska ersättningen utgått med ett förhållandevis ringa belopp. Dalarö k o m m u n i Stockholms län har sålunda erhållit en årlig ersättning av endast 300 kronor. I 15 municipalsamhällen understiger ersättningen 1 000 kronor, varvid det lägsta beloppet utgjort 200 kronor, vilken ersättning utgått till tre samhällen. För att söka klargöra den provisoriska skatteersättningens inverkan på de utdebiteringar, som på grundval av 1951 års omräknade skatteunderlag fastställdes på hösten 1951 att gälla för år 1952, och de utdebiteringar, som senast fastställts, d. v. s. utdebiteringarna för år 1956, har vi låtit utföra en särskild undersökning. Denna har skett med ledning av från riksräkenskapsverket lånade avskrifter av de beslut om provisorisk skatteersättning, som länsstyrelserna meddelade under år 1951. Vid undersökningen har hänsyn tagits till såväl Kungl. Maj :ts beslut i anledning av anförda besvär som de anmärkningar, som riksräkenskapsverket vid sin granskning av länsstyrelsernas beslut funnit anledning rikta. Av tabell 13 framgår den utdebiteringshöjning, som enligt länsstyrelsernas beräkningar skulle uppstå i de olika landstingen i anledning av 1950 års ortsavdragsreform.

96 Tab. 13. Beräknad utdebiteringshöjning i landstingen i anledning av 1950 års ortsavdragsreform Landsting

Utdebiteringshöjning

Landsting

0,24 0,34 0,33 0,40 0,36 0,51 0,46 0,41 0,63 0,48 0,45 0,35 0,41

Göteborgs och Bohus l ä n s . . .

Utdebiteringshöjning 0,43 0,38 0,43 0,42 0,34 0,34 0,37 0,37 0,41 0,49 0,57 0,32 0,41

Av tabellen framgår, att den högsta utdebiteringshöjningen skulle uppstå i Gotlands län, 0: 63 kronor per skattekrona, och den lägsta i Stockholms län, 0: 24 kronor per skattekrona samt att i genomsnitt för samtliga landstingsområden utdebiteringshöjningen beräknades till 0 : 4 1 kronor per skattekrona. Till jämförelse må nämnas, att enligt landstingens beslut under hösten 1951 utdebiteringarna i landstingsområdena för år 1952 i genomsnitt steg med 0 : 9 9 kronor per skattekrona i förhållande till beslutade utdebiteringar för år 1951. Den högsta utdebiteringshöjningen skedde i Gotlands län, där höjningen blev 2: 00 kronor per skattekrona. I ett landsting Älvsborgs läns — bestämdes utdebiteringen för år 1952 till samma belopp som för år 1951. De betydande utdebiteringshöjningar som för landstingens del sålunda skedde under hösten 1951, hade emellertid endast delvis sin förklaring i de höjda ortsavdragen. 1951 års totala skatteunderlag vid oförändrade ortsavdrag — hade för landstingens del ökat med 8,1 % i förhållande till skatteunderlaget vid 1950 års taxering. En ökning förelåg i samtliga landstingsområden, ehuru med rätt starka variationer på sina håll. Genom ortsavdragsreformen minskades emellertid det totala skatteunderlaget för landstingen med genomsnittligt 5,1 % i förhållande till 1950 års skatteunderlag. Ett minskat skatteunderlag fick samtliga landsting utom Gävleborgs och Västernorrlands läns vidkännas. Nedgången i skatteunderlaget var störst i Gotlands län med 12,4 % och minst i Stockholms län med 1,2 %. I Gävleborgs och Västernorrlands län ökade skatteunderlaget trots de förhöjda ortsavdragen med 1,7 respektive 4,3 %. Om inte den ovannämnda skatteunderlagsökningen vid oförändrade ortsavdrag inträffat, hade givetvis även landstingen i dessa län fått vidkännas minskning i skatteunderlaget och för övriga län hade nedgången i skatteunderlag blivit betydligt större. De höjda utdebiteringarna för år 1952 får emellertid antas ha berott på inte enbart ortsavdragshöjningen utan även andra fakto-

97 rer, såsom väsentligt ökade driftkostnader vid sjukhusen samt höjda löner och stigande priser i övrigt. Tabell 14 upptar rikets samtliga primärkommuner fördelade efter de utdebiteringshöjningar, som enligt länsstyrelsernas beräkningar skulle uppstå i dessa kommuner i anledning av de höjda ortsavdragen. I denna liksom i efterföljande tabeller ingår inte Stockholms stad, varjämte Klevshults landskommun och Skillingaryds köping i Jönköpings län behandlats som en kommun. Tab. 14. Primärkommunerna fördelade efter beräknad primärkommunal utdebiteringshöjning i anledning av 1950 års ortsavdragsreform Antal Beräknad utdebiteringshöjning (kronor per skattekrona)

—0,25 0,26—0,50 0,51—0,75 0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75

landskommuner och köpingar 2 17 93 186 252 124 95

städer

1 3 18 61 41 7

Antal samtliga primärkommuner 3 20 111 247 293 131 95

Beräknad utdebiteringshöjning (kronor per skattekrona)

landskommuner och köpingar

städer

samtliga primärkommuner

1,76—2,00 2,01—2,25 2,26—2,50 2,51—2,75 2,76—3,00 3,01—

56 27 24 14 7 6

57 27 24 14 7 6

S:a kommuner

1 035

Tabellen utvisar att i tre kommuner — nämligen Stocksunds köping i Stockholms län, Storviks köping i Gävleborgs län och Kiruna stad — ortsavdragsreformen beräknades medföra en höjning av den primärkommunala utdebiteringen med högst 0: 25 kronor per skattekrona. I sex kommuner beräknades reformen medföra en utdebiteringshöjning med över 3 kronor per skattekrona. Dessa kommuner var Sturkö i Blekinge län ( 3 : 07), Högsäter i Älvsborgs län (3: 06), Oviken i Jämtlands län ( 3 : 14) samt Hietaniemi ( 3 : 0 2 ) , Korpilombolo (3:11) och Karesuando (3:44) i Norrbottens län. Av tabellen framgår också att utdebiteringshöjningarna beräknades bli väsentligt högre i landskommunerna än i städerna. Den högsta utdebiteringshöjningen i städerna beräknades uppstå i öregrund ( 1 : 8 7 ) . I tabell 15 har primärkommunerna fördelats med hänsyn till den sammanlagda höjning av utdebiteringen, som beräknades skulle täckas av den provisoriska skatteersättningen. Denna utdebiteringshöjning skulle, som tidigare anförts, motsvara summan av den beräknade utdebiteringshöjningen för kommunen och för landstinget minus en krona per skattekrona. I de 76 kommuner, vilka inte erhållit provisorisk skatteersättning, understeg alltså den beräknade sammanlagda utdebiteringshöjningen för 7—608166

98 Tab. 15. Primärkommuner na fördelade efter beräknad höjning i utdebiteringen till primärkommun och landsting, vilken skulle täckas med provisorisk skatteersättning Antal Beräknad utdebiteringshöjning (kronor per skattekrona)

—0,25 0,26—0,50 0,51—0,75 0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,25

landskommuner och köpingar 124 215 190 118 69 52 24 23 16

städer

35 61 21 2 1

Antal samtliga primärkommuner 159 276 211 120 70 52 24 23 16

Beräknad utdebiteringshöjning (kronor per skattekrona)

landskommuner och köpingar

städer

samtliga primärkommuner

2,26—2,50 2,51—

5 3

Summa bidragsberättigade kommuner

959 Kommuner utan ersättning

5 3

kommunen och landstinget en krona per skattekrona. I 3 kommuner översteg den sammanlagda utdebiteringshöjningen, som skulle täckas med provisorisk skatteersättning, kronor 2: 50 per skattekrona, nämligen i Karesuando ( 2 : 7 6 ) , Oviken (2:63) och Sturkö ( 2 : 5 5 ) . Tabell 16 upptar primärkommunerna fördelade efter skillnaden mellan å ena sidan den faktiska utdebiteringen för år 1952 enligt kommunernas beslut under hösten 1951 och å andra sidan den utdebitering, som skulle ha beslutats om 1951 års skatteunderlag inte hade reducerats genom de förhöjda ortsavdragen och under förutsättning, att utdebiteringsbehovet i respektive kommun motsvarat medeltalet av kommunens skattefordran hos statsverket enligt länsstyrelsens redovisningsräkningar över kommunalutskylder för åren 1947—1949 med tillägg för eventuellt uppburet skatteutjämningsunderstöd enligt före år 1951 gällande regler. Tabellen utvisar sålunda inte någon jämförelse mellan utdebiteringssiffrorna för åren 1951 och 1952. En sådan jämförelse har inte kunnat åstadkommas med hänsyn till att från och med år 1952 den nya kommunindelningen trädde i kraft. Vid studiet av tabellen bör därjämte uppmärksammas, att i de kommuner, vilka uppburit skattelindringsbidrag för år 1952 enligt de från och med år 1951 gällande nya reglerna för dessa bidrag och beträffande vilka utdebiteringssiffran för år 1952 bestämts under hänsynstagande till att bland kommunernas inkomster upptagits beviljade skattelindringsbidrag, en jämförelse inte kan ske mellan denna utdebiteringssiffra och den vid den provisoriska skatteersättningens bestämmande beräknade utdebiteringssiffran vid oförändrade ortsavdrag. De kommuner, beträffande vilka en dylik jämförelse inte kunnat ske, tillhopa 24 landskommuner, har därför inte redovisats i tabellen.

99 Tab. 16. Kommunerna fördelade efter skillnaden mellan den faktiska primärkommunala utdebiteringen för år 1952 och den vid den provisoriska skatteersättningens bestämmande beräknade utdebiteringen vid oförändrade ortsavdrag Antal Kronor per skattekrona

landskommuner och köpingar

städer

samtliga primärkommuner 18 27 45

Den faktiska utdebiteringen understeg den beräknade med

0,51 eller mera 0,01—0,50 tillhopa

18 24 42

Den faktiska utdebiteringen översteg den beräknade med

0,00—0,50 0,51—1,00 1,01—1,50 1,51—2,00 2,01—2,50 2,51—3,00 3,01—3,50 3,51—4,00 4,01—4,50 4,51—5,00 5,01 eller mera tillhopa

67 88 141 163 129 110 60 47 16 8 8 837

1 129

76 99 165 189 151 133 70 50 16 8 9 966

Summa kommuner

3 3 9 11 24 26 22 23 10 3

Tabellen utvisar, att i 45 kommuner den faktiska utdebiteringen för år 1952 understeg den utdebitering, som vid skatteersättningens bestämmande beräknades vid oförändrade ortsavdrag. 43 av dessa kommuner uppbär provisorisk skatteersättning. I 175 kommuner översteg den faktiska utdebiteringen den beräknade med högst en krona. I övriga kommuner däremot har den faktiska utdebiteringen för år 1952 blivit mera än en krona högre än den utdebitering, som beräknades vid den provisoriska skatteersättningens fastställande. I nio fall har utdebiteringshöjningen överstigit 5 kronor per skattekrona. Anledningen till de betydande skiljaktigheter, som sålunda uppstod, torde emellertid endast delvis vara att söka i den provisoriska skatteersättningens utformning. Av den tidigare redogörelsen framgår, att man härvidlag strävade efter att anknyta ersättningen till för kommunerna rådande aktuella förhållanden. Ett uttryck för detta var bland annat att man vid beräkningen av kommunernas utdebiteringsbehov inte utgick från den av ortsavdragskommittén föreslagna sjuårsperioden 1944—1950 utan i stället som jämförelseperiod valde åren 1947—1949. Det angavs också i prop. 241/1950 att man härigenom ville skydda kommunerna mot att dessa skulle få för låga bidrag på grund av penningvärdesförändringen under åren 1944— 1950. Den inflatoriska utveckling av priser och löner, som skedde i början av 1950-talet, torde emellertid bland annat ha medfört sådana återverkningar på kommunernas finanser, att väsentliga höjningar i allmänhet

100 måste vidtagas i utdebiteringssatserna för år 1952 på grund av de ökade omkostnaderna. I detta sammanhang bör också erinras att kommunerna vid fastställandet av dessa utdebiteringssatser hade att bygga på ett skatteunderlag, som ännu inte var påverkat av den senaste pris- och löneutvecklingen. Den provisoriska skatteersättningen kom därför också att bygga på ett utdebiteringsbehov, som inte längre var aktuellt med hänsyn till de nya förhållandena. Ersättningen torde därför inte heller ha kunnat helt täcka den utdebiteringshöjning utöver en krona per skattekrona, som i allmänhet blev erforderlig på grund av ortsavdragshöjningen. I detta sammanhang bör uppmärksammas att från och med år 1952 den nya kommunindelningsreformen trädde i tillämpning. I en del fall torde det ha förekommit att kommuner, vilka berördes av denna reform, i avvaktan på reformens ikraftträdande hållit nere utdebiteringssatserna genom att inte påtaga sig kostnadskrävande utgifter av olika slag. Reformen torde dessutom på sina håll ha föranlett ökade omkostnader för den kommunala förvaltningen. Tabell 17 utvisar den inverkan, som den provisoriska skatteersättningen haft på de kommunala utdebiteringarna för år 1956, alltså de utdebiteringar som senast fastställts. Tab. 17. Primärkommunerna fördelade efter den provisoriska skatteersättningens inverkan på den primärkommunala utdebiteringen enligt 1955 års beslut Antal Inverkan på utdebiteringen (kronor per skattekrona)

—0,10 0,11—0,20 0,21—0,30 0,31—0,40 0,41—0,50 0,51—0,60 0,61—0,70 0,71—0,80 0,81—0,90

landskommuner och köpingar 75 119 168 157 101 65 43 35 23

städer

28 27 42 17 3 2 1

Antal samtliga primärkommuner 103 146 210 174 104 67 44 35 23

Inverkan på utdebiteringen (kronor per skattekrona)

landskommuner och köpingar

städer

samtliga primärkommuner

0,91—1,00 1,01—

27 26

Summa bidragsberättigade kommuner

959 Kommuner utan ersättning

27 26

Av tabellen framgår, att i 26 kommuner den provisoriska skatteersättningen medfört en minskning i den beslutade utdebiteringen med över en krona per skattekrona. I tre av dessa kommuner medför ersättningen ett minskat utdebiteringsbehov av över kronor 1:25 per skattekrona, nämligen i Oviken i Jämtlands län, kronor 1: 52, i Högsäter i Älvsborgs län, kronor 1: 30, och i Karesuando i Norrbottens län, kronor 1: 28. Av de

101 26 kommunerna har 10 åtnjutit skattelindringsbidrag, däribland Oviken och Karesuando. Denna tabell bör jämföras med tabell 15, vilken utvisar den provisoriska skatteersättningens inverkan på utdebiteringen för år 1952. Jämförelsen utvisar, att skatteersättningarna numera betyder väsentligt mindre för den kommunala utdebiteringens storlek och för kommunernas ekonomi än vad förhållandet var när ersättningarna fastställdes. Av tabellerna framgår, att medan år 1952 ersättningen i 193 kommuner medförde en minskning i utdebiteringen med över en krona per skattekrona, ersättningen numera har en sådan inverkan i endast 26 kommuner. Däremot har antalet kommuner, i vilka den provisoriska skatteersättningen medför en minskning i utdebiteringen med högst 50 öre per skattekrona stigit från 435 år 1952 till 737 år 1956. Tabell 18 utvisar slutligen den inverkan, som 1950 års ortsavdrag beräknades få på utdebiteringen i nu bestående municipalsamhällen samt hur skatteersättningen har inverkat på den utdebitering, som för åren 1952 och 1956 fastställts i dessa samhällen. Den högsta utdebiteringshöjningen beräknades uppstå i Hälleviksstrands municipalsamhälle i Göteborgs och Bohus län, 0: 57 kronor per skattekrona. Den provisoriska skatteersättningen medförde också att den utdebitering, som på hösten 1951 fastställdes att gälla i detta samhälle för år 1952, kunde bestämmas till ett belopp, vilket var 0: 57 kronor lägre än den utdeTab. 18. Municipalsamhällena fördelade efter beräknad utdebiteringshöjning i anledning av 1950 års ortsavdragsreform samt skatteersättningens inverkan på utdebiteringen enligt 1951 och 1955 års beslut

Kronor per skattekrona

Beräknad Skatteersättningens inverutdebiteringshöjning kan på utdebiteringen enligt genom de höjda orts1951 års 1955 års avdragen beslut beslut Antal municipalsamhällen

—0,05 0,06—0,10 0,11—0,15 0,16—0,20 0,21—0,25 0,26—0,30 0,31—0,35 0,36—0,40 0,41—0,45 0,46—0,50 0,51—0,55 0,56—0,60

3 13 24 33 27 17 7 10 2 1

3 14 20 32 26 18 7 9 2 1

1 5

138 Utan skatteersättning S:a municipalsamhällen

10 38 53 21 7 3 1

102 bitering, som skulle ha fastställts om ersättning inte utgått. I samma samhälle har skatteersättningen medfört en minskning av utdebiteringen för år 1956 med 0: 42 kronor per skattekrona. Tabellen visar att skatteersättningen minskat i värde även för municipalsamhällena. Av bilaga 1 tabell 1: 4 framgår den provisoriska skatteersättningens inverkan på utdebiteringarna enligt 1951 och 1955 års beslut i de av oss speciellt undersökta kommunerna.

6. Tidigare gjorda uttalanden om en eventuell avveckling av den provisoriska skatteersättningen Såsom tidigare anförts förutsatte ortsavdragskommittén, att skatteersättningen skulle vara provisorisk och att under provisorietiden någon nedsättning eller successiv minskning av ersättningen inte skulle äga rum. Frågan om statsbidragets avveckling borde upptas till prövning i samband med den allmänna översyn av de kommunala skatteutjämningsproblemen, som kommittén förutsatte skulle komma till stånd. Under remissbehandlingen av ortsavdragskommitténs förslag ifrågasattes från flera håll att statsbidraget skulle successivt avskrivas under ett antal år. De skäl, som därvid framfördes för en dylik avveckling, grundade sig till väsentlig del på den av ortsavdragskommittén uttalade meningen, att avsikten med ett statsbidrag i anledning av en höjning av de kommunala ortsavdragen framför allt vore att skydda kommunmedlemmarna från alltför plötsliga höjningar och alltför starka svängningar i utdebiteringssatsen. Socialstyrelsen förordade sålunda en successiv reducering av bidraget med en tiondedel för år. Som motiv härför åberopades bland annat, att ett år efter ( år utgående oförändrat statsbidrag utgjorde en faktor, som kunde få en prejudicerande inverkan på utformningen av skatteutjämningen. Det vore svårt att borttaga statsbidraget till en k o m m u n utan att ersätta det med ett nytt. Om statsbidraget skulle utgå oförändrat under en följd av år skulle de aktuella förhållandena komma att mer och mer avvika från de förhållanden, som legat till grund för bidragens beräkning, varigenom orättvisor kommunerna emellan uppstode och efter hand alltmera skärptes. Kommunala skattelindringsutredningen ifrågasatte huruvida inte statsmakterna redan från början skulle fastställa en bestämd avskrivningstid, inte överstigande fem år, för de bidrag, som skulle utgå till kommunerna i anledning av de höjda ortsavdragen. Utredningen anförde därvid följande. Ur de synpunkter, som kommunala skattelindringsutredningen har att bedöma frågan, framstår den föreslagna utformningen av de särskilda kommunbidragen såsom otillfredsställande i följande avseenden. Kommunbidragen äro ägnade att konservera rådande ojämnheter i skattetryck, eftersom de skola utgå till alla de kommuner, där den totala utdebiteringen ökas med mer än en krona, oavsett om kommunens skattetryck är högt eller lågt. Av

103 flera skäl borde det vara angelägnare att med statsmedel ytterligare begränsa en höjning av kommunalskatten från exempelvis 14 till 15 kronor än att kompensera en höjning av exempelvis 1: 50 kronor i en kommun, där den totala utdebiteringen före reformen stannar vid 6 å 7 kronor. Gång efter annan har ju diskussionen om den kommunala skatteutjämningen stannat inför tanken, att det icke är möjligt att uppnå en effektiv interkommunal utjämning utan att taga i anspråk den skattereserv, som det låga kommunala skattetrycket representerar. Att i praktiken genomföra en sådan linje har visserligen mött stora svårigheter. Men mot denna bakgrund ter det sig principiellt egendomligt, att statsmedel nu skulle disponeras för att i viss utsträckning kompensera även de bättre ställda kommunerna för den skatteunderlagsförlust, som en i och för sig skälig höjning av ortsavdragen medför. Det må ock anmärkas, att de noggranna, utomordentligt fina beräkningar rörande det totala direkta skattetrycket för olika grupper av inkomsttagare, som vanligen läggas till grund vid utformningen av skalorna vid den statliga inkomstskatten, givetvis ha sitt stora värde för strävandena att uppnå en skälig och rättvis avvägning av skattebördorna. Dylika överväganden förlora dock en väsentlig del av sitt verklighetsinnehåll, så länge nuvarande mycket stora skillnader i kommunalt skattetryck kvarstå i vårt land. En 50- eller rentav 100-procentig skillnad i skattebördan för medborgare i samma inkomstläge rubbar här cirklarna på ett betänkligt sätt. Det föreslagna bidragssystemet har av kommittén angivits såsom ett provisorium, vilket skulle avvecklas i samband med en allmän översyn av de kommunala skatteutjämningsproblemen. De på hösten 1951 fastställda bidragen till kommunerna skola dock enligt förslaget tills vidare förbli oförändrade. Någon successiv minskning under den s. k. provisorietiden föreslås sålunda icke av kommittén, som endast uttalar, att systemet i sinom tid skall ersättas med ett efter rationella grunder uppbyggt skatteutjämningsförfärande. Kommunala skattelindringsutredningen, som bl. a. har fått i uppdrag att utarbeta nya grunder för skatteutjämningsunderstöden åt skattetyngda kommuner, har för sin del svårt att inse möjligheten av att det föreslagna bidragssystemet, om det nu genomföres, skulle kunna avvecklas på av kommittén antytt sätt. Erfarenheten visar, att en gång införda statsbidrag i och för sig äro svåra att avskaffa. Här ifrågavarande bidrag komma ofta att vara av stor betydelse för den kommunala budgeten. Sedan kommunerna under ett antal år vant sig att uppbära en sådan inkomst, kan man svårligen beröva dem »rätten» därtill utan att bereda dem ersättning i annan form. Då skatteutjämningsbidrag icke rimligen kunna tänkas komma de kommuner till del, som ha låga skatter, kan avvecklingen för deras del icke ske genom vad kommittén kallar ett rationellt uppbyggt skatteutjämningsförfarande. Inte heller kan det bli enklare att någon gång i framtiden upptaga frågan om »provisoriets» avveckling och helt enkelt besluta, att bidragen till de bättre ställda kommunerna successivt utan ersättning skola borttagas. Självklart är det både lättare och mera rationellt att fatta ett beslut om sådan avskrivning, innan bidragen införas. I p r o p . 241/1950 f r a m h ö l l e m e l l e r t i d d e p a r t e m e n t s c h e f e n , a t t d e n föreliggande f r å g a n o m ett s t a t s b i d r a g till k o m m u n e r n a i a n l e d n i n g av o r t s a v d r a g s h ö j n i n g e n i n t e i f ö r s t a h a n d gällde a t t s ö k a u p p n å en r ä t t v i s s k a t t e f ö r d e l n i n g olika k o m m u n e r e m e l l a n u t a n a v s å g a t t f ö r h i n d r a alltför s t o r a s k a t t e ö v e r v ä l t r i n g a r m e l l a n s k a t t s k y l d i g a i en k o m m u n . Att u n d e r s å d a n a förhållanden skjuta problemet om skatteutjämning i förgrunden ansåg dep a r t e m e n t s c h e f e n i n t e p å k a l l a t . I n t e heller a n s å g h a n a t t ett b e s l u t o m a t t

104 statsbidrag tills vidare skulle utgå till kommunerna med vissa belopp hindrade en övergång till ett system med allmän skatteutjämning. Av bland annat dessa skäl kunde departementschefen inte biträda kommunala skattelindringsutredningens mening. Han framhöll emellertid att det föreslagna bidragssystemet borde betraktas som ett provisorium och att detsamma borde omprövas sedan tillräckliga erfarenheter vunnits angående ortsavdragsreformens verkningar och kommunernas fortsatta behov av bidrag. I sina utlåtanden i anledning av propositionen 1 underströk bevillningsoch statsutskotten vad departementschefen uttalat i fråga om bidragets provisoriska karaktär. Såsom nyss anförts ifrågasatte ortsavdragskommittén, att avvecklingen av skatteersättningen skulle sammankopplas med frågan om ett nytt kommunalt skatteutjämningssystem. I prop. 44/1951 framlades förslag till nya grunder för ett dylikt system. Förslaget byggde i huvudsak på ett av kommunala skattelindringsutredningen den 5 april 1950 avgivet betänkande i denna fråga. I betänkandet framhöll emellertid utredningen, att dess förslag måste betraktas som ett provisorium i avvaktan på en mera omfattande lösning av hela det kommunala skatteutjämningsproblemet och departementschefen underströk i propositionen denna synpunkt samt anförde följande. Att någon definitiv lösning av den kommunala skatteutjämningsfrågan icke avsetts med förevarande förslag till grunder, följer redan av de uttalanden som gjordes i samband med beslutet vid fjolårets riksdag om provisoriska statsbidrag till kommunerna för täckande delvis av deras skatteförluster genom ortsavdragsreformen. Även vid en ändrad utformning av de under utredning varande statsbidragen till speciella ändamål kan en omprövning av skattelindringsgrunderna bli erforderlig. Hela spörsmålet måste för övrigt ses mot bakgrunden av de olika reformkrav på den kommunala skattelagstiftningens område, som gjort sig gällande under senare år. Frågan om avvecklingen av den kommunala skatteersättningen kom därför att kvarstå oavgjord. Den av departementschefen omnämnda allmänna statsbidragsutredningen föreslog i sitt principbetänkande (SOU 1952:44) angående driftbidrag till primärkommuner tillskapandet av ett nytt allmänt statsbidrag, som skulle inbegripa bland annat den provisoriska skatteersättningen. Härom anförde utredningen följande. Grunden till den provisoriska skatteersättningen kan sägas vara det skattetekniska syftet att erhålla en garanti för att skattetrycket i kommunerna icke till följd av ortsavdragsreformen ökar med mer än 1 krona per skattekrona. Syftet med den provisoriska skatteersättningen ligger sålunda på samma linje som den skattetekniska målsättningen för det av utredningen föreslagna nya allmänna stats1

Bevillningsutskottets betänkande 57/1950; statsutskottets utlåtande 186/1950.

105 bidraget till kommunerna, nämligen att skattetrycket i kommunerna i allmänhet icke skall överstiga en viss som maximal ansedd utdebiteringsgräns. Det spelar därvid icke någon roll om detta maximala skattetryck föranledes av ortsavdragsreformen eller av andra förhållanden som påverka det kommunala skattetrycket. Gives det föreslagna nya allmänna statsbidraget sådan storlek, att den angivna skattetekniska målsättningen uppnås, tillgodoses samtidigt syftet med de provisoriska skatteersättningarna. Dessa behöva sålunda icke bestå vid sidan av ett allmänt statsbidrag med en sådan utformning som utredningen förut skisserat. Enligt utredningens mening bör därför den provisoriska skatteersättningen avlösas med det föreslagna nya allmänna statsbidraget. Utredningen har förut uttalat, att den anser det falla utanför dess uppdrag att avgiva något förslag, som i ena eller andra riktningen innebär ändring av storleken av den totala statsbidragsgivningen till kommunerna. Det skulle bäst överensstämma med denna inställning att höja det förut angivna totalbeloppet för det allmänna statsbidraget med beloppet av den provisoriska skatteersättningen. I remissyttrandena över allmänna statsbidragsutredningens principbetänkande intogs i allmänhet en positiv inställning till tanken att i förenklingssyfte avlösa de nuvarande speciella driftbidragen till primärkommunerna med ett allmänt bidrag. De av utredningen förordade grunderna för bidragets fördelning mellan kommunerna ansågs emellertid alltför invecklade och svårbemästrade. Många av de hörda myndigheterna ifrågasatte om skatteutjämningssynpunkterna borde spela en så dominerande roll i statsbidragsgivningen som utredningen tillagt desamma. Med hänsyn till de gjorda invändningarna beslöt Kungl. Maj :t den 20 november 1953, att allmänna statsbidragsutredningen skulle överarbeta sitt förslag. Utgångspunkten skulle därvid vara att söka genomföra en sammanslagning av olika speciella driftbidrag till primärkommunerna till ett allmänt statsbidrag. Utanför reformen borde lämnas vissa särskilt angivna bidrag. Skatteut jämningssynpunkterna borde i detta sammanhang tillmätas sekundär vikt och endast beaktas inom ramen för vad som var möjligt i ett förenklat bidragssystem. Hänsyn till skatteutjämningsfrågan måste emellertid tagas i sådan mån, att en omläggning av den statliga bidragsgivningen inte fick leda till allvarligare omkastningar i kommunernas ekonomi och skattetryck. Vid överarbetningen borde därför tillses att fördelningsgrunden avvägdes så att de förändringar av skattesatserna i kommunerna, som kunde följa av övergången till ett nytt system, hölls inom snäva gränser. I början av innevarande år har statsbidragsutredningen avlämnat ett betänkande med förslag till förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956:8). I detta betänkande berörs emellertid inte frågan om den provisoriska skatteersättningens avveckling. Slutligen må erinras att vid 1955 års riksdag ifrågasattes avveckling av den provisoriska skatteersättningen. I de likalydande motionerna, 1: 89 och II: 130, riktades sålunda kritik mot utformningen av bidragssystemet och föreslogs att detsamma skulle avskaffas. Motionärerna anförde, att det

106 faktiska skattetrycket i kommunerna inte påverkade bidragets storlek och framhöll därvid bland annat följande. Det kan sålunda inträffa att en kommun, vars utdebitering beräknades stiga från t. ex. 6 till 8 kronor, erhåller skatteersättning, medan ingen som helst ersättning utgår till en kommun, vars utdebitering beräknades stiga från t. ex. 13 till 14 kronor. Vidare är det möjligt att den förra kommunen sedermera kunnat sänka sin utdebitering till t. ex. 6 kr. per skattekrona men alltjämt erhåller bidrag. Det är givet att man under en övergångstid kan finna det önskvärt med statsbidrag som kan förhindra alltför våldsamma svängningar, även om bidraget alltså icke utgår efter det faktiska behov som kan föreligga med hänsyn till skattens tyngd. I längden måste emellertid ett sådant bidragssystem betecknas såsom olämpligt. Det synes oss som om tiden nu vore inne att avveckla systemet med provisorisk skatteersättning. Genom det här ifrågavarande statsbidraget, som icke svarar mot något i det enskilda fallet manifesterat bidragsbehov, ökas uppenbarligen en del kommuners såväl konsumtions- som investeringsmöjligheter. — För ett avskaffande eller i varje fall en begränsning av den provisoriska skatteersättningen talar slutligen önskemålet att i möjligaste mån begränsa statens utgifter. I sitt utlåtande i anledning av motionerna 1 erinrade statsutskottet om departementschefens uttalande, att den provisoriska skatteersättningen var avsedd att utgå tills vidare med oförändrade belopp såsom ett provisorium, vilket skulle omprövas sedan tillräckliga erfarenheter vunnits angående ortsavdragsreformens verkningar och kommunernas fortsatta behov av sådan ersättning. Utskottet erinrade vidare om allmänna statsbidragsutredningens tidigare omnämnda principförslag år 1952 och att detta var föremål för överarbetning. Huruvida och när de fortsatta övervägandena kunde leda till ett definitivt ställningstagande i frågan var enligt utskottets uppfattning vanskligt att bedöma. I varje fall vore någon ändring i eller avlösning av det nuvarande provisoriet redan för det kommande budgetåret eller del därav knappast tänkbar, eftersom det inte fanns tillgängligt utredningsmaterial för att bedöma effekten för de berörda kommunerna av en sådan åtgärd. Utskottet kunde därför inte tillstyrka motionärernas förslag. Motionerna avslogs av riksdagen.

1 Statsutskottets utlåtande 7/1955.

KAPITEL V K o m m u n a l s k a t t e r e v i s i o n e n s förslag till statsbidrag åt kommunerna anledning av ortsavdragsreformen

1. Olika metoder för utformning av statsbidraget Såsom framgår av redogörelsen i kap. III kan en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt det av oss förordade alt. D beräknas medföra ett inkomstbortfall för kommunerna på i runt tal 480 milj. kronor, om man utgår från de höjda ortsavdragens inverkan på 1955 års skatteunderlag. Vi har i samma kapitel uttalat oss för att kommunerna vid ortsavdragsreformens genomförande skall erhålla ett statsbidrag, som i princip medger full täckning för detta inkomstbortfall. Efter en viss övergångstid skall därefter en reducering av statsbidraget ske. Vid reduceringen skall beaktas kommunernas olika möjligheter att själva bära inkomstbortfallet. Frågan om en fortsatt avveckling eller reducering av bidraget har vi ansett böra sammankopplas med lösandet av frågan om en allmän kommunal skatteutjämning. Med dessa utgångspunkter skall i detta kapitel närmare anges på vilket sätt ett dylikt statsbidragssystem bör närmare utformas. Innan vi övergår att redogöra för de olika metoderna för statsbidraget torde det emellertid vara erforderligt att behandla vissa övergångsspörsmål, sammanhängande med frågan om vid vilken tidpunkt en blivande ortsavdragsreform kan tänkas bli genomförd. Denna fråga sammanhänger i viss mån med vad som enligt kommunallagarna gäller beträffande den kommunala utdebiteringens fastställande och statsverkets redovisning till kommunerna av dem tillkommande skattemedel. Enligt bestämmelser i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) skall kommunens styrelse årligen, i regel före september månads utgång, uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat för det nästfoljande kalenderåret. Staten fastställs normalt vid fullmäktigsammanträde i oktober månad, varvid samtidigt den kommunala utdebiteringen för det kommande kalenderåret bestäms. Utdebiteringen framkommer genom att kommunens medelsbehov, i den mån detta inte fylls på annat sätt, fördelas på de skattskyldiga i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som dessa enligt föreskrifterna i kommunalskattelagen påförts vid senaste taxering. Den på grund härav under ett visst år fastställda utdebiteringen avser den kommunala skatt, som skall ingå dels i den preliminära skatten

108 under det kommande kalenderåret dels i den slutliga skatt, som påförs de skattskyldiga på grund av taxeringen året efter sistnämnda kalenderår. Sedan utgifts- och inkomststaten fastställts och beslut om den kyrkliga utdebiteringen delgivits kommunens styrelse, underrättas länsstyrelsen och vederbörande lokala skattemyndighet om den utdebiteringssiffra, som bestämts för nästkommande år för den borgerliga och den kyrkliga kommunen. Samtidigt erhåller länsstyrelsen uppgift om det sammanlagda belopp, som för sistnämnda år beslutats till utdebitering. Underrättelsen omfattar sålunda även de belopp, som skall utdebiteras till den kyrkliga kommunen. Enligt föreskrifter i lagen om församlingsstyrelse skall kommunalnämnd respektive drätselkammare underrättas om storleken å sistnämnda belopp. Enligt gällande uppbördssystem uppbärs den allmänna kommunalskatten tillsammans med de statliga inkomst- och förmögenhetsskatterna samt vissa speciella avgifter i ett sammanhang genom statsverkets försorg. Reglerna har utformats så att kommun av statsverket får uppbära den allmänna kommunalskatt, som debiterats i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påförts de skattskyldiga enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Till grund för utbetalningen läggs den utdebiteringssiffra, som bestämts att gälla för den preliminära skatt, som utgått under året före taxeringsåret. För visst år får kommun av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som beslutats till utdebitering för året. Detta belopp ingår i kommunens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det, då beslutet om utdebiteringen fattats. Förskottet avräknas sedan mot den allmänna kommunalskatt, som kommunen får uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet utanordnats. Belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos statsverket, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till kommunen med en sjättedel å var och en av dagarna den 8/1, 8/3, 8/5, 8/7, 8/9 och 8/11. Sedan medlen kommit kommunalnämnd och drätselkammare tillhanda, skall dessa myndigheter till vederbörande kyrkliga kommun överlämna dem tillkommande belopp. Länsstyrelsen är skyldig att senast den 8 mars till kommunen överlämna för nästföregående år upprättad redovisning över kommunen tillkommande och till kommunen utanordnad allmän kommunalskatt. Ändras efter avräkningsdagen genom beslut av prövningsnämnd, kammarrätt eller Kungl. Maj :t den taxering, som legat till grund för beräkningen av kommunen tillkommande utskylder, skall hänsyn härtill bland annat tagas vid nästkommande avräkning. De nu nämnda föreskrifterna gäller även för municipalsamhälle. Liknande bestämmelser återfinns i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse, lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

109 i Stockholm, lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm, landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) och förordningen den 31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel. Om förslag till nya höjda ortsavdrag föreläggs 1957 års riksdag kan de nya avdragen tidigast tillämpas i fråga om 1958 års preliminära skatt och den slutliga skatt, som skall utgå enligt 1959 års taxering. Skatteunderlagen enligt 1957 och 1958 års taxeringar, vilka skatteunderlag på grund av vad nyss anförts skall bilda grundvalen för utdebiteringssatserna beträffande 1958 och 1959 års preliminära skatt, kommer därför att fastställas med utgångspunkt från nu gällande ortsavdrag. Vid bestämmandet av nämnda utdebiteringssatser måste emellertid — av olika skäl som kommer att nedan närmare beröras — beaktas den reducering av skatteunderlagen, som de höjda ortsavdragen medför. Det torde därför bli erforderligt att räkna om 1957 och 1958 års skatteunderlag för att få fram det skatteunderlag, som skulle ha förelegat om de nya ortsavdragen hade gällt vid dessa års taxeringar. Om utdebiteringssatserna för åren 1958 och 1959 alltså måste grunda sig på det skatteunderlag, som skulle ha förelegat om de nya ortsavdragen hade gällt redan vid 1957 och 1958 års taxeringar, måste å andra sidan kommunerna, när nämnda utdebiteringssatser skall fastställas, äga kännedom om storleken av det statsbidrag, som i princip skall kompensera kommunerna för inkomstbortfallet. För att bestämma detta statsbidrag torde det vara erforderligt att i varje kommun inkomstbortfallet på något sätt beräknas. Även av detta skäl bör en omräkning ske av i varje fall 1957 års skatteunderlag. Under våra överväganden att finna en lämplig metod för den erforderliga kompensationen till kommunerna i anledning av den av oss föreslagna ortsavdragshöjningen har vi bland annat även undersökt huruvida kompensationen till kommunerna skulle kunna ges på ett sådant sätt att staten övertar vissa kommunala kostnader. I detta sammanhang bör erinras att även ortsavdragskommittén på sin tid diskuterade denna möjlighet men fann utsikterna för en sådan lösning av statsbidragsfrågan mycket begränsade. Att inom ramen för nuvarande former för statsbidragsgivning till kommunerna kunna åstadkomma ett system, som medför en sådan höjning av statsbidragen till viss eller vissa av kommunerna bedrivna verksamhetsgrenar, att de olika kommunerna sinsemellan erhåller en någorlunda riktig kompensation för inkomstbortfallet till följd av de höjda ortsavdragen, anser vi emellertid så gott som utsiktslöst. Ett statsbidragssystem i anledning av en ortsavdragsreform, som i varje fall under de första åren medger kommunerna full kompensation för inkomstbortfallet, torde nämligen — såsom tidigare framhållits — kräva betydande kostnader. Möjlig-

110 heterna är därför mycket små att finna en kommunal verksamhetsgren, som är så beskaffad, att en eventuell bidragshöjning kan r y m m a s inom den nuvarande kommunala kostnadsramen utan att staten helt svarar för verksamheten. Den nuvarande statsbidragsgivningen till kommunerna är också till sin natur så komplicerad och så oenhetligt uppbyggd, att betydande svårigheter måste möta att i gällande system inarbeta ett statsbidrag av den storlek, varom nu är fråga. Skulle staten som en kompensation till kommunerna för en ortsavdragsreform nödgas helt bestrida kostnaderna för en av kommunerna hittills med hjälp av statsmedel bedriven verksamhetsgren, kan ju detta knappast innebära annat än att staten måste själv överta ansvaret för denna verksamhetsgren. Ett dylikt övertagande måste i sin tur förutsätta omfattande administrativa och organisatoriska förändringar, vartill ställning inte kan tagas utan tidsödande och ingående undersökningar. Hade däremot ett mera allmänt statsbidrag till kommunerna funnits — av t. ex. den beskaffenhet som allmänna statsbidragsutredningen i fråga om primärkommunerna ifrågasatte i sitt betänkande år 1952 (SOU 1952:44) — skulle måhända vissa utsikter ha förelegat att genom en jämkning av bidragsreglerna ge kommunerna kompensation i anledning av en ortsavdragsreform. Det nya förslag till förenklad statsbidragsgivning, som statsbidragsutredningen framlagt innevarande år (SOU 1956: 8), ger emellertid inte, så vitt vi kunnat finna, några möjligheter att inom där föreslagna statsbidragssystems ram finna en lämplig kompensationsform för de höjda ortsavdragen. Ortsavdragskommittén berörde också möjligheten att ge kompensationen I ill kommunerna den formen, att staten avstod från de kommunala bidragen till vissa folkpensioneringskostnader. Enligt särskilda föreskrifter — i lagen den 30 juni 1947, nr 398, samt lagarna den 26 juli 1947, nr 530 och 531 — skall kommun på visst angivet sätt för varje kalenderår bidra till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner, hustrutillägg, vårdtillägg, kommunala bostadstillägg, särskilda barnbidrag m. m. Dessa kommunala bidrag beräknas uppgå till omkring 312 milj. kronor under budgetåret 1957/58. Löses den nu aktuella statsbidragsfrågan på så sätt att staten övertar dessa kostnader, kommer emellertid statsbidraget att under de första åren inte medge kommunerna full täckning för inkomstbortfallet och framför allt gynna kommuner med hög skattekraft, vilka vanligen är minst känsliga för en ortsavdragshöjning. Det senare följer redan av det förhållandet att dessa kommunbidrag är uppbyggda på skattekraften i vederbörande kommun. En lösning efter denna linje kan dessutom inte heller lösa frågan om bidrag till landstingen och municipalsamhällena för det bortfall av skatteunderlag, som för dessa kommuners del kan beräknas uppstå vid en höjning av ortsavdragen. Det kan dessutom slutligen framhållas att vissa kommuner inte infört kommunala bostadstillägg. För dessa kommuners del skulle ett statsbidragssystem som det nu avhandlade inte få samma verkningar som för övriga kommuner.

Ill Med hänsyn till vad som nu anförts anser vi, att ett övertagande från statens sida av vissa kommunala kostnader inte, från de utgångspunkter vi bedömt kompensationsfrågan, är en ändamålsenlig åtgärd för att lösa denna fråga. Såsom närmare framgår av de vid bilaga 1 fogade tabellerna 1: 1—1: 3 medför höjda kommunala ortsavdrag en minskning i kommunernas skattekraft, sådan denna tar sig uttryck i antalet skattekronor per invånare. Om ortsavdragen höjs enligt alt. D, minskar sålunda skattekraften i Pajala kommun med 3: 51 och i Stockholms stad med 6: 09 skattekronor per invånare. Mellan angivna belopp ligger minskningen i skattekraften i övriga undersökta kommuner och samma torde även förhållandet, på något enstaka undantag när, bli i inte undersökta kommuner. Av de i bilaga 1 intagna tabellerna 1: h och 1: p framgår att den genomsnittliga siffran för urvalskommunerna uppgår till 5:09 och för rikets samtliga kommuner till 5: 26 skattekronor per invånare. Den i samma bilaga intagna tabellen 1: k utvisar att i kommuner med låg skattekraft minskningen, i kronor räknad, blir mindre än i kommuner med hög skattekraft. Relativt sett minskar emellertid skattekraften mera i kommuner med låg skattekraft än i kommuner med hög. Den relativa minskningen är sålunda i Pajala 22,6 % medan den i Stockholm stannar vid 9,9 %, räknat på den skattekraft, som föreligger i kommunerna med nu gällande ortsavdrag. Vi har övervägt möjligheterna att anknyta ett blivande statsbidrag till den sålunda konstaterade genomsnittliga skattekraftsminskningen. Statsbidraget skulle i så fall framräknas genom att multiplicera den genomsnittliga skattekraftsminskningen (avrundad till 5:20 skattekronor per invånare) med folkmängden i kommunen och utdebiteringssatsen. Den statistiska undersökningen utvisar att denna genomsnittliga minskning vanligtvis inträffar i kommuner, tillhörande ortsgrupp IV. Av efterföljande tabell 19 framgår hur stor skattekraftsminskningen blir i urvalskommunerna (däri inbegripet Stockholm och Göteborg) om dessa fördelas på olika ortsgrupper. Förhållandet mellan medeltalssiffrorna för de olika ortsgrupperna torde vara detsamma som förhållandet mellan ortsavdragen i ortsgrupperna. Om alltså den genomsnittliga skattekraftsminskningen i kommuner, tillhörande ortsgrupp IV, är 5: 20 skattekronor per invånare, torde denna minskning i kommuner tillhörande ortsgrupperna II, III och V kunna beräknas till respektive 4 : 8 0 , 5:00 och 5:40 skattekronor per invånare. Med hänsyn härtill bör den modifikationen kunna ske i det nu diskuterade statsbidragssystemet, att statsbidraget bestäms efter den ortsgrupp, som vederbörande kommun tillhör. I kommuner, tillhörande ortsgrupp II, skulle alltså statsbidraget bestämmas med utgångspunkt från 4: 80 skattekronor per invånare, medan motsvarande belopp i ortsgrupp V skulle utgöra 5: 40. Ett så konstruerat statsbidrag torde något mildra de ogynnsamma verkningar,

112 Tab. 19. Kommunerna i urvalet fördelade efter ortsgrupp och minskningen av antalet skattekronor per invånare vid ortsavdrag enligt alt. D Kommuner tillhörande ortsgrupp

Minskning i skatteunderlag per invånare

II

—4:00 4: 01—4: 25 4: 26—4: 50 4: 51—4: 75 4: 76—5: 00 5: 01—5: 25 5: 26—5: 50 5: 51—5: 75 5: 76—6: 00 6: 01 —

III

IV

V 1

8 15 10 7

2 1 5 13 13 8 3 1

2 2 4 1 2

3 1 1 1 1

Summa kommuner

som ett statsbidrag beräknat med utgångspunkt från ett lika skattekrontal för alla ortsgrupper har för kommuner i ortsgrupp V. I kommuner, tillhörande ortsgrupperna II och III, skulle bidraget därjämte komma att bättre svara mot den skattekraftsminskning, som vanligen kommer att uppstå i dessa kommuner till följd av de höjda ortsavdragen. För landstingens del skulle statsbidraget enligt det nu behandlade systemet kunna bestämmas efter den ortsgrupp, vilken kommunerna inom landstingsområdet tillhör. Den nu gällande ortsgruppsindelningen innebär ju i stort sett att samtliga kommuner inom ett län tillhör samma ortsgrupp. Inom vissa landstingsområden är emellertid ortsgruppsindelningen inte enhetlig. Statsbidraget till dessa landsting skulle dock lämpligen kunna utgå efter den ortsgrupp, som kommunerna inom landstingsområdet genomsnittligen tillhör. För de olika landstingsområdena skulle statsbidraget med denna utformning beräknas med utgångspunkt från följande antal skattekronor per invånare inom landstingsområdet.

Landstingsområde Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns Östergötlands läns Jönköpings läns Kronobergs läns Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands läns Blekinge läns Kristianstads läns Malmöhus läns Hallands läns

Antal skkr/inv.

Landstingsområde

Antal skkr/inv.

5:20 5 5 5 4 80 4 80 4 80 4 80 5 5 4 80 4 80 4 80

Göteborgs och Bohus läns. . . Älvsborgs läns Skaraborgs läns Värmlands läns Örebro läns Västmanlands läns Kopparbergs läns Gävleborgs läns Västernorrlands läns Jämtlands läns Västerbottens läns Norrbottens läns

4 80 4 80 5 5 5 5 5 5 20 5 40 5 20 fi 40

fi!

113 Ett statsbidragssystem, utformat på detta sätt, skulle få betydande administrativa fördelar. Systemet bleve enkelt att tillämpa. I princip erfordrades endast kännedom om invånarantalet i kommunen och den utdebiteringssats, efter vilken bidraget skulle beräknas. Härvidlag skulle man ha att välja mellan utdebiteringssatsen för det år, under vilket bidraget skulle utgå, eller den senast gällande utdebiteringssatsen, eller en genomsnittlig utdebiteringssats för en följd av år. Inte heller behövdes någon omräkning av 1957 och 1958 års skatteunderlag för att bestämma statsbidraget eller för att tjäna till ledning vid fastställandet av utdebiteringssatserna för den preliminära skatten under åren 1958 och 1959. Dessa skulle nämligen schablonmässigt kunna fastställas med utgångspunkt från ett skatteunderlag, som vore respektive 4: 80, 5: 00, 5: 20 och 5: 40 skattekronor per invånare mindre än skatteunderlagen enligt 1957 och 1958 års taxeringar. I vissa hänseenden skulle emellertid det nu angivna statsbidragssystemet få verkningar, som knappast skulle kunna accepteras. Kommuner, som hade en för riket genomsnittlig skattekraft, finge full kompensation för det bortfall av skatteunderlag, som ortsavdragsreformen medförde. Kommuner med en skattekraft över genomsnittet finge själva bära en del av detta bortfall. Ju högre skattekraften vore desto mera finge kommunen själv bära av inkomstminskningen till följd av de höjda ortsavdragen. För de kommuner åter, vilkas skattekraft vore lägre än genomsnittet, komme statsbidraget att uppgå till större belopp än som svarade mot den av ortsavdragsreformen föranledda minskningen i skatteunderlaget. J u lägre skattekraften vore i förhållande till den genomsnittliga, desto mer komme statsbidraget att överstiga det belopp, som svarade mot inkomstbortfallet. Allmänt sett komme statsbidraget att på grund härav få en skatteut jämnande effekt. För en kommun med hög skattekraft skulle emellertid ett statsbidrag enligt de nu angivna grunderna inte kunna förhindra en höjning av utdebiteringen. För kommuner med låg skattekraft komme statsbidraget att medföra att utdebiteringen kunde sänkas. Med hänsyn till de konsekvenser, som ett statsbidragssystem enligt de nu angivna grunderna får, anser vi oss inte kunna förorda detsamma även om det erbjuder betydande administrativa fördelar. Eftersom i de kommuner, vilka har en skattekraft högre än den genomsnittliga, statsbidraget inte medger full täckning för inkomstbortfallet, kan som en följd härav en utdebiteringshöjning bli nödvändig, varvid ortsavdragshöj ningens skattesänkande effekt till viss del går förlorad. Systemet k a n därför inte förenas med önskemålet om en allmän skattesänkning genom en höjning av de kommunala ortsavdragen. Det av oss förordade statsbidragssystemet innebär i princip att kommunerna under en viss övergångstid skall erhålla full täckning för inkomstbortfallet. Vi anser därför, att detta bortfall måste på något sätt konstate8—608166

114 ras i varje kommun. Genom en omräkning av 1957 års skatteunderlag erhåller man möjlighet att närmare utforma statsbidragssystemet till den sålunda konstaterade skatteunderlagsminskningen. Två utvägar synes härvidlag främst vara möjliga. I det ena fallet kan statsbidragssystemet utformas på ett sådant sätt att staten varje år, under vilket statsbidraget skall utgå, helt eller delvis garanterar kommunerna det skatteunderlag, som faller bort genom ortsavdragshöjningen. Staten tillskjuter alltså varje år ett visst skatteunderlag, som helt eller delvis svarar mot skatteunderlagsminskningen, och detta skatteunderlag deltar i vanlig ordning i den kommunala repartiseringen. Utdebiteringssiffran i kommunen fastställs därför varje år med utgångspunkt från det samlade skatteunderlaget med däri ingående tillskjutet skatteunderlag. Statsbidraget utgår varje år med ett belopp, som med hänsyn till den för respektive år beslutade utdebiteringen svarar mot kommunalskatten på det skatteunderlag, som staten garanterar. I det andra fallet bestäms statsbidraget till ett visst fastställt belopp i kronor räknat, som under bidragsåren antingen utgår ograverat eller successivt minskas. Statsbidragets belopp beräknas härvidlag till produkten av den konstaterade skatteunderlagsminskningen till följd av ortsavdragshöjningen och utdebiteringssiffran för ett visst år eller medelutdebiteringssiffran under ett visst antal år. Detta system är alltså i stort sett uppbyggt enligt samma grunder som gällde för den provisoriska skatteersättningen med anledning av 1950 års ortsavdragsreform. En redogörelse för h u r sistnämnda statsbidragssystem var närmare konstruerat och för systemets verkningar har lämnats i kap. IV. Det är emellertid att märka att utgångspunkten för ett system enligt dessa grunder nu är en annan än år 1950, då man, såsom tidigare anförts, ansåg att kommunerna själva skulle bära en utdebiteringshöjning av en krona per skattekrona. I det följande kommer dessa båda metoder för statsbidragets bestämmande att benämnas »statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag» och »statsbidrag med ett i kronor bestämt belopp». Innan vi närmare avhandlar dessa båda system torde emellertid frågan om omräkningen av 1957 och 1958 års skatteunderlag samt vad därmed sammanhänger böra närmare behandlas.

2. Omräkningen av 1957 och 1958 års skatteunderlag Såsom tidigare framhållits torde en omräkning av 1957 och 1958 års skatteunderlag vara erforderlig för att fastställa utdebiteringssiffrorna för den preliminära skatten under åren 1958 och 1959. Därest en dylik omräkning inte sker, torde man nämligen riskera att nämnda utdebiteringssiffror

115 bestäms till för låga belopp och att kommunerna till följd härav vid kommande avräkningar med statsverket gör skatteförluster. Det nu anförda torde lämpligen kunna åskådliggöras genom följande exempel, i vilket hänsyn inte tagits till huruvida viss kompensation erhålls av staten för bortfallet av skatteunderlag. En kommun har 20 000 skattekronor enligt 1957 års taxering. Utdebiteringsbehovet av preliminär skatt under år 1958 utgör 200 000 kronor. Utdebiteringssiffran bestäms därför till 10 kronor per skattekrona. Kommunen erhåller under år 1958 200 000 kronor som förskott å preliminär skatt. Vid 1959 års taxering tillämpas första gången de nya ortsavdragen, vilket medför ett skatteunderlagsbortfall av 4 000 skattekronor. Den slutliga skatten på grund av 1959 års taxering blir då 160 000 (16 000 X 10) kronor. Eftersom förskottet utgjort 200 000 kronor måste kommunen vid nästa års avräkning till statsverket återbära 40 000 kronor. Om kommunen känt till skatteunderlagsbortfallet när utdebiteringssiffran för den preliminära skatten bestämdes, skulle denna siffra ha fastställts till 12:50 (200 000: 16 000) kronor per skattekrona. I ett exempel som det föregående kan höjningen av utdebiteringen undvikas eller göras lägre beroende på i vilken utsträckning kompensation lämnas för skatteunderlagsbortfallet. Denna kompensation måste emellertid vara känd redan då utdebiteringssiffran för år 1958 skall bestämmas. Såsom tidigare anförts kan den vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag konstaterade skatteunderlagsminskningen utnyttjas för att bestämma statsbidraget till kommunerna. I samband härmed uppställer sig först den frågan huruvida den vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag konstaterade skatteunderlagsminskningen enbart skall vara grundläggande för ett års blivande statsbidrag. På grund av olika omständigheter, t. ex. inkomstutvecklingen och förändringarna i antalet skattskyldiga inom kommunen, blir nämligen skatteunderlagsbortfallet inte exakt detsamma från år till år. Syftet med statsbidragsgivningen vid en ortsavdragsreform kan emellertid inte anses vara att staten allt framgent skall garantera kommunerna en fullständig täckning av det bortfall av skatteunderlag, som ortsavdragshöjningen medför. Såsom framhålls i direktiven är avsikten i stället att skydda de enskilda skattebetalarna mot utdebiteringshöjningar, som gör att skattesänkningen går förlorad. En exakt uträkning av bortfallet varje år framstår därför inte som erforderlig. Statsbidragssystemet måste även — liksom andra system för statliga bidrag till kommunerna — röra sig med ett flertal schabloner, där exaktheten måste vika för största möjliga enkelhet i tillämpningen. I direktiven har särskilt understrukits att det blivande statsbidragssystemet måste vara enkelt. Skulle en årlig omräkning ske av skatteunderlaget, svarar detta föga mot direktivens krav på enkelhet. På grund härav torde man i ett blivande statsbidragssystem böra utgå från att en omräkning endast behöver ske av 1957 års skatteunderlag. Den minskning i detta skatteunderlag, som de nya ortsavdragen på grund av

116 denna omräkning beräknas medföra, skall alltså bilda grundvalen för det statsbidrag, som i fortsättningen skall utgå till kommunerna i anledning av ortsavdragshöjningen, varjämte omräkningen kan utnyttjas vid fastställandet av de kommunala utdebiteringssiffrorna för 1958 och 1959 års preliminära skatt. Såsom tidigare anförts föreslår vi, att kommunerna under visst antal år efter ortsavdragsreformens genomförande erhåller ett statsbidrag, som i princip medger full täckning för inkomstbortfallet till följd av ortsavdragshöjningen. Med en dylik utformning av statsbidraget kan måhända göras gällande att man därvidlag skulle kunna låta utdebiteringssatserna under de två första åren bygga på det skatteunderlag, som föreligger enligt 1957 och 1958 års taxeringar med nu gällande ortsavdrag. Staten skall j u under alla förhållanden under åren 1958 och 1959 i princip helt täcka det inkomstbortfall, som ortsavdragshöjningen förorsakar. I samband med avräkningen mellan staten och kommunerna av den slutliga skatten enligt 1959 års taxering, då de nya ortsavdragen först verkar, och enligt 1960 års taxering skulle sedan reglering kunna ske mellan statsbidraget och det inkomstskatteförskott, som kommunen bekommit för mycket under år 1958 respektive 1959. Statsbidraget skulle därför inte behöva fastställas förrän under år 1959. Emellertid kan, såsom tidigare anförts, bestämmandet av statsbidraget inte uppskjutas. Kommunerna måste nämligen redan år 1957 ha kännedom om det statsbidrag, som skall utgå för år 1958 och som kan beräknas komma att utgå under de följande åren. En omräkning måste på denna grund ske av 1957 års skatteunderlag och då bör vad som vid omräkningen konstaterats utnyttjas av kommunerna vid fastställandet av utdebiteringssatserna för åren 1958 och 1959 även om det i princip inte blir någon materiell skillnad mot om man i stället byggt utdebiteringarna på 1957 och 1958 års verkliga skatteunderlag. I samband härmed uppstår frågan om inte förfarandet med att fastställa skatteunderlagsbortfallet till följd av ortsavdragshöjningen skulle kunna ytterligare förenklas. Detta bortfall skulle nämligen, om man uppsköt fastställandet av statsbidraget till år 1959, kunna bestämmas med utgångspunkt från skillnaden mellan de till kommunal inkomstskatt taxerade och beskattningsbara inkomsterna enligt å ena sidan 1959 års taxering och å andra sidan 1958 års taxering. Någon omräkning av 1957 och 1958 års skatteunderlag skulle alltså inte heller då behöva ske. Det må härvidlag erinras, att riksräkenskapsverket på sin tid i utlåtande över ortsavdragskommitténs förslag ifrågasatte ett i princip liknande förfarande i fråga om den skatteersättning, som skulle utgå enligt 1950 års ortsavdragsreform. Vid den översyn av ortsavdragskommitténs förslag, som i ifrågavarande hänseende under år 1950 verkställdes av kommunala

117 skattelindringsutredningen, kritiserades emellertid den av riksräkenskapsverket förordade metoden. Det teoretiska antagandet bakom en dylik metod syntes nämligen enligt utredningens mening vara, att skatteunderlagsbortfallet genom ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga inte nämnvärt varierade från det ena året till det andra under förutsättning av oförändrade ortsavdragsbestämmelser. För att detta antagande skulle vara hållbart förutsattes emellertid enligt utredningens mening att mellan de båda årens taxeringar inte inträffat några ändringar i övrigt i beskattningsreglerna, som påverkat taxeringen av inkomsterna i de kritiska lägen, som omfattades av de nya ortsavdragens nivå, att några allmänna inkomstförskjutningar, t. ex. på grund av den allmänna inkomstutvecklingen eller genom ändrade regler för folkpensionsförmånerna, inte inträffat i dessa inkomstlägen, att beskattningsnämnderna i praktiken tillämpat samma regler under taxeringsarbetet och att antalet taxerade personer inte heller förändrats mellan de båda åren. Då dessa förutsättningar knappast kunde antas komma att någonsin föreligga, skulle den föreslagna metoden komma att innehålla felkällor, som kunde träffa de enskilda kommunerna på ett mycket växlande och stundom ganska kännbart sätt. Genom provundersökningar i ett antal kommuner påvisade också utredningen att metoden inte på ett tillförlitligt sätt tillförsäkrade kommunerna kompensation för det bortfall av skatteunderlag, som följde av ortsavdragshöjningen. I prop. 93/1951 fann även departementschefen att metoden inte borde bilda grundval för den då beslutade skatteersättningen till kommunerna, eftersom metoden, vilken i ogynnsamma fall kunde ge väsentliga avvikelser från det åsyftade resultatet, inte tillgodosåg kommunernas rätt att erhålla statsbidrag med den grad av säkerhet, som regleringen av ett dylikt rättsförhållande borde kräva. De skäl, som sålunda år 1951 anfördes mot metoden att uppskjuta fastställandet av skatteunderlagsbortfallet för kommunerna till följd av de höjda ortsavdragen till dess resultatet föreligger av den taxering, under vilken dessa avdrag först verkat, gäller alltjämt. Vid den speciella undersökning, som vi låtit verkställa beträffande 1956 års skatteunderlag och för vilken undersökning redogörelse lämnas i bilaga 1 (s. 215—216) har vi även kunnat konstatera metodens otillförlitlighet. Det föreligger risk för att de felkällor, som år 1951 påvisades beträffande denna metod, kommer att öka om metoden nu skulle komma till användning, eftersom skatteunderlagsbortfallet på grund av den av oss förordade ortsavdragshöjningen kommer att bli väsentligt större än vad som blev följden av 1950 års reform. En omräkning av ett visst års skatteunderlag bör därför ske och denna omräkning bör ha till ändamål att på ett så tillförlitligt men samtidigt enkelt sätt som möjligt fastställa det bortfall av skatteunderlag, som höjningen av ortsavdragen medför. Med hänsyn till önskemålet att kommunerna på ett tidigt stadium skall få vetskap om både skatteunderlagsbort-

118 fallet och den kompensation, som kommunen för ett antal år framåt k a n påräkna från staten, är det enligt vår mening angeläget att denna omräkning sker redan beträffande 1957 års skatteunderlag. I fråga om 1958 års skatteunderlag bör omräkning ske för att tjäna till ledning vid bestämmandet av utdebiteringssatsen för preliminär skatt under år 1959 och inkomstskatteförskottet under detta år. Då bortfallet i fråga om 1958 års skatteunderlag — såsom tidigare anförts — inte skall vara grundläggande för statsbidraget till kommunerna, synes bortfallet detta år inte behöva fastställas med samma grad av noggrannhet som i fråga om 1957 års skatteunderlag. Med dessa utgångspunkter skall i det följande behandlas de olika metoder, som kan ifrågasättas beträffande omräkningen av 1957 års skatteunderlag. Den metod, som torde giva det säkraste resultatet beträffande skatteunderlagsbortfallet, synes kunna utformas på det sättet, att vid 1957 års taxering även de nya ortsavdragen och däremot svarande beskattningsbara inkomster införs i inkomstlängden (A-längden). Vid längdens summering erhålls då kännedom om det skatteunderlag, som skulle ha förelegat, om de nya avdragen hade gällt vid detta års taxering. Genom att jämföra summorna för de beskattningsbara inkomsterna med gamla och nya ortsavdrag erhålls uppgift om skatteunderlagsbortfallet. Den nu angivna metoden är emellertid både tids- och arbetskrävande. Arbetet med att införa de nya ortsavdragen och att uträkna de nya beskattningsbara inkomsterna kan knappast tänkas ankomma på andra befattningshavare än dem, som enligt gällande bestämmelser har att införa de kommunala ortsavdragen i inkomstlängden och uträkna de beskattningsbara inkomsterna, d. v. s. taxeringsnämndernas ordförande och de lokala skattemyndigheterna. På dessa befattningshavare, vilka redan nu har en stor arbetsbörda, lägger man härigenom ökade uppgifter, vilket i sin t u r kan medföra stora svårigheter för dem att inom bestämda tider fullgöra i övrigt ålagda arbetsuppgifter. Då metoden av nu angivna skäl inte kom till användning vid fastställandet av skatteunderlagsbortfallet enligt 1950 års ortsavdragsreform, synes den inte heller nu böra tillämpas. I inkomstlängden är i en särskild kolumn (kol. 13) infört det för den skattskyldige gällande statliga ortsavdraget. I samma kolumn antecknas vid den statliga taxeringen beviljat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Då enligt vårt förslag de nya kommunala ortsavdragen skall uppgå till samma belopp som de statliga avdragen, skulle det kunna ifrågasättas om m a n inte genom att summera denna kolumn, vilket normalt inte sker, och sedan minska summan av till kommunal inkomstskatt taxerade inkomster med summan av kol. 13, kan få fram den inverkan, som de nya ortsavdragen har på det kommunala skatteunderlaget. Förutsättningarna för att så skulle

119 kunna ske torde emellertid vara att alla skattskyldiga, som taxerats till statlig inkomstskatt och därvid åtnjutit ortsavdrag, även taxerats till kommunal inkomstskatt, att de till kommunal och till statlig inkomstskatt taxerade inkomsterna i de inkomstlägen, som berörs av ortsavdragshöjningen, uppgår till i stort sett lika belopp samt att de skattskyldiga vid såväl den statliga som den kommunala taxeringen medgivits samma avdrag för nedsatt skatteförmåga. Även om dessa förutsättningar ofta föreligger, har det vid den av oss verkställda statistiska undersökningen kunnat konstateras, att ofta skiljaktigheter föreligger av sådan omfattning, att slutresultatet k a n väsentligt förryckas. Med hänsyn härtill synes den nu angivna metoden inte heller böra vinna tillämpning. När år 1951 statsbidraget skulle fastställas i anledning av 1950 års ortsavdragsreform, skedde omräkningen av 1951 års skatteunderlag enligt ett av kommunala skattelindringsutredningen föreslaget förenklat förfarande, vilket med vissa mindre modifikationer godtogs av departementschefen i prop. 93/1951. Det år 1951 tillämpade förfarandet, om vilket föreskrifter meddelades i kungörelsen den 1 juni 1951, nr 479, innebar i stort sett följande. Omräkningen av 1951 års skatteunderlag skulle ha till ändamål att utröna det kvarstående skatteunderlag, som skulle ha förelegat om vid nämnda års taxering hade tillämpats de år 1950 fastställda nya ortsavdragen. Vid omräkningen skulle det kvarstående skatteunderlaget vid tillämpning av de nya ortsavdragen fastställas såsom skillnaden mellan å ena sidan den sammanlagda enligt kommunalskattelagen av taxeringsnämnden antagna taxerade inkomsten samt å andra sidan de sammanlagda summorna av dels de nya ortsavdragen för nedan upptagna grupper skattskyldiga och dels åtnjutna extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, framräknade på sätt nedan angivits. För omräkningen uppdelades de i inkomstlängden upptagna fysiska personer med utgångspunkt från sina till kommunal inkomstskatt taxerade inkomster i följande grupper, nämligen 1. Såsom gifta taxerade skattskyldiga med taxerad inkomst större än det nya ortsavdraget. Två samtaxerade makar, bosatta inom samma kommun, räknades därvid som en skattskyldig. Vid bedömning av om den taxerade inkomsten var större än det nya ortsavdraget skulle hänsyn tagas till makarnas sammanlagda taxerade inkomst. Under denna grupp medräknades dels ogifta skattskyldiga (varmed jämställdes änkling, änka eller frånskild), som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla avdrag, dels män, vilka såsom gifta samtaxerats med hustru taxerad i annan kommun, och dels såsom gifta taxerade skattskyldiga med delat ortsavdrag för minst sex månader. 2. Såsom ogifta taxerade skattskyldiga med taxerad inkomst större än det nya ortsavdraget. Under denna grupp medräknades såsom ogifta taxerade skattskyldiga med delat ortsavdrag för minst sex månader. 3. Skattskyldiga med taxerad inkomst lika stor som eller mindre än det nya ortsavdraget. Summan av de nya ortsavdragen för grupperna 1 respektive 2 erhölls genom att antalet skattskyldiga i varje grupp multiplicerades med de nya ortsavdragens

120 belopp för gift respektive annan skattskyldig inom vederbörande ortsgrupp. För skattskyldiga tillhörande grupp 3 utgjorde summan av de taxerade inkomsterna inom gruppen tillika summan av de effektiva nya ortsavdragen. Vid framräkningen av summan av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga medtogs sådana avdrag endast till den del de med hänsyn till storleken av respektive inkomst kunde utnyttjas tillsammans med de nya ortsavdragen. Det nu angivna förfarandet synes i princip kunna tillämpas även när det gäller att framräkna skatteunderlagsbortfallet på grund av den nu aktuella ortsavdragsreformen. Om metoden nu skall komma till användning, bör emellertid vissa modifikationer i densamma ske. Såsom tidigare berörts innebär vårt förslag till höjda kommunala ortsavdrag att även vid den kommunala taxeringen införs ett särskilt avdragsbelopp för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn. Vid omräkningen bör därför denna kategori av skattskyldiga behandlas som en särskild grupp. Av taxeringslängden framgår direkt vilka skattskyldiga som tillhör denna grupp, enär dessa skattskyldiga vid den statliga taxeringen åtnjuter särskilt ortsavdrag. Vidare måste hänsyn tagas till den vid 1955 års riksdag genomförda förenklingen i taxeringsförfarandet, som innebär att den beskattningsbara inkomsten skall avrundas nedåt till närmast lägre hela hundratal kronor. Om så inte skulle ske, kan nämligen det förhållandet uppstå, att kommunerna får för låga statsbidrag. Detta torde lämpligen kunna åskådliggöras genom följande exempel. En skattskyldig har vid 1957 års taxering påförts en till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst av 6 550 kronor. Det för honom gällande (gamla) ortsavdraget utgör 2 000 kronor. Den beskattningsbara inkomsten blir då 4 550 kronor, vilket belopp avrundas nedåt till 4 500 kronor. Ortsavdraget och avrundningen medför alltså för den skattskyldige en minskning av den taxerade inkomsten med 2 050 kronor. Genom ortsavdragsreformen höjs ortsavdraget till 4 000 kronor. Räknar man endast med att den taxerade inkomsten minskar med detta belopp, skulle alltså ortsavdragshöjningen medföra en ytterligare minskning av den skattskyldiges taxerade inkomst med 4 000 — 2 050 eller 1 950 kronor. Men i verkligheten kommer ortsavdragshöjningen att medföra en minskning av den taxerade inkomsten med 2 000 kronor. Exemplet visar alltså att om man inte korrigerar beräkningarna med hänsyn till avrundningen av de beskattningsbara inkomsterna, det av ortsavdragshöjningen föranledda skatteunderlagsbortfallet blir beräknat till för lågt belopp, vilket i sin tur kan medföra, att kommunerna inte får statsbidrag som svarar mot den verkliga skatteunderlagsminskningen till följd av ortsavdragshöj ningen. De erforderliga korrigeringarna synes kunna ske på det sättet, att i de olika grupper av skattskyldiga, beträffande vilka skatteunderlagsbortfallet skall beräknas i klump (motsvarande närmast grupperna 1 och 2 i 1951 års metod), endast medtas de skattskyldiga, vilkas till kommunal inkomstskatt taxerade inkomster överstiger eller är lika med det nya ortsavdraget

121 + 100 kronor. Summan av de nya ortsavdragen för respektive grupp erhålls sedan genom att antalet skattskyldiga inom varje grupp multipliceras med det nya ortsavdraget + 45 kronor. Detta senare belopp utgör den genomsnittliga minskningen av de beskattningsbara inkomsterna till följd av avrundningen (maximalt medför ju avrundningen en minskning med 90 kronor). Enligt den nu angivna metoden bör alltså vid omräkningen de i A-längden upptagna fysiska personerna uppdelas i följande fyra grupper, nämligen a) såsom gifta taxerade skattskyldiga med taxerad inkomst större än eller lika med det nya ortsavdraget + 100 kronor; b) sådana gifta eller ogifta skattskyldiga, vilka vid 1957 års taxering till statlig inkomstskatt äger åtnjuta statligt ortsavdrag enligt föreskrifterna i 8 § 1 mom. fjärde stycket förordningen om statlig inkomstskatt och vilkas taxerade inkomst är större än eller lika med det nya kommunala ortsavdraget + 100 kronor; c) andra såsom ogifta taxerade skattskyldiga än som avses under punkt b) med taxerad inkomst större än eller lika med det nya ortsavdraget + 100 kronor; d) skattskyldiga med taxerad inkomst mindre än det nya ortsavdraget + 100 kronor. För sistnämnda grupp kommer summan av de taxerade inkomsterna att utgöra även summan av de effektiva nya ortsavdragen. Vid omräkning enligt denna metod bör därjämte hänsyn tagas till vid den kommunala taxeringen beviljade avdrag för nedsatt skatteförmåga. År 1951 skedde detta — såsom nyss anförts — därigenom att man förutsatte att de extra avdragen vid omräkningen skulle kvarstå om de med hänsyn till storleken av respektive inkomst kunde helt utnyttjas tillsammans med de nya ortsavdragen. Såsom tidigare framhållits i kap. II har emellertid vid innevarande års riksdag maximibeloppet för de extra avdragen vid den kommunala taxeringen höjts från 3 000 till 5 000 kronor. Enligt uttryckligt uttalande av departementschefen i prop. 59/1956, vilket uttalande under riksdagsbehandlingen lämnats utan erinran, har denna höjning skett såsom ett provisorium i avvaktan på en lösning av frågan om höjda kommunala ortsavdrag. Med hänsyn till den höjning av dessa avdrag, som vi förordar, bör enligt vår mening maximibeloppet för de extra avdragen vid den kommunala taxeringen sänkas till samma belopp som vid den statliga taxeringen. Denna fråga kommer att behandlas i annat sammanhang. Därest maximibeloppet för det extra avdraget nedsätts till sin gamla nivå, 3 000 kronor, synes detta böra beaktas vid omräkningen på så sätt att man får förutsätta att endast extra avdrag, uppgående till eller understigande detta belopp, vid tillämpningen av de nya ortsavdragen kommer att kvarstå i sin helhet.

122 Den nu angivna metoden för omräkningen av 1957 års skatteunderlag skiljer sig alltså i princip inte från den, som tillämpades beträffande 1951 års skatteunderlag. Med hänsyn till den inverkan, som reglerna om den beskattningsbara inkomstens avrundning samt den nya ortsavdragskategorien »ensamma med barn» och den ifrågasatta ändringen av maximibeloppet för det extra avdraget vid den kommunala taxeringen har på omräkningsarbetet, kan det antas att detta arbete blir något mera komplicerat än år 1951. Komplikationerna torde dock inte vara av sådan art, att arbetet kommer att i nämnvärd grad försvåras eller försenas. På grund av de nu angivna komplikationerna har det emellertid undersökts om inte en ytterligare förenkling i omräkningen är möjlig. Enligt den undersökta metoden skulle skatteunderlagsbortfallet direkt kunna bestämmas med utgångspunkt från de beskattningsbara inkomster, som de skattskyldiga påförts vid 1957 års taxering med gällande ortsavdrag. Även denna metod bygger på att de skattskyldiga indelas i vissa grupper. Huvudgrupperna är följande. a) Såsom gifta taxerade skattskyldiga med beskattningsbar inkomst större än ortsavdragshöjningen. b) Sådana gifta eller ogifta skattskyldiga, vilka vid 1957 års taxering äger åtnjuta statligt ortsavdrag enligt föreskrifterna i 8 § 1 mom. fjärde stycket förordningen om statlig inkomstskatt och vilkas till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomster är större än ortsavdragshöjningen. c) Andra såsom ogifta taxerade skattskyldiga än som avses under punkt b) med beskattningsbar inkomst större än ortsavdragshöjningen. d) Skattskyldiga med beskattningsbar inkomst lika med eller mindre än ort savdr agshö j ningen. I de tre första grupperna räknas antalet skattskyldiga och det erhållna antalet i varje grupp multipliceras med ortsavdragshöjningen. Denna får självfallet fastställas särskilt för varje ortsavdragskategori och ortsgrupp. De vid multiplikationen erhållna talen utgör det skatteunderlagsbortfall, som ortsavdragsreformen medför för dessa skattskyldiga. I den fjärde gruppen summeras de beskattningsbara inkomster, som åsatts ifrågavarande skattskyldiga. Den därvid erhållna summan utgör det av ortsavdragsreformen förorsakade skatteunderlagsbortfallet för denna ortsavdragskategori. Summan av skatteunderlagsbortfallet inom de olika grupperna utgör det totala skatteunderlagsbortfall, som uppstår i vederbörande kommun på grund av de höjda ortsavdragen. Vid omräkning enligt denna metod bör i fråga om äkta makar och skattskyldiga med partiella ortsavdrag tillämpas samma regler som år 1951. Även i denna metod vållar de extra avdragen mellan 3 000 och 5 000 kronor vissa komplikationer. Denna förhöjning av de extra avdragen skall första gången tillämpas vid 1957 års taxering. I dagens läge är det därför omöjligt

123 att säga i vilken omfattning de skattskyldiga kommer att beviljas avdrag mellan 3 000 och 5 000 kronor. Med hänsyn till bland annat den ökning, som skett av folkpensionsförmånerna, torde det emellertid kunna antas, att antalet fall, då sådana avdrag kommer att beviljas, inte blir ringa. Man torde därför inte kunna bortse från dessa avdrag vid omräkningen, därest maximibeloppet för de 'extra avdragen på grund av ortsavdragsreformen nedsätts till 3 000 kronor. Någon mera exakt beräkning av vilken inverkan avdragen mellan 3 000 och 5 000 kronor haft på 1957 års skatteunderlag torde emellertid inte vara behövlig. Man synes kunna utgå från att i det antal fall, då sådana avdrag medgivits, avdragen i den mån de överstiger 3 000 kronor minskat de beskattningsbara inkomsterna med genomsnittligt 1 000 kronor. Vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag synes man därför i beräkningarna inte böra medta de skattskyldiga, som vid detta års taxering påförts beskattningsbar inkomst och därvid beviljats extra avdrag vid taxering till kommunal inkomstskatt med 4 000 kronor eller högre belopp. För dessa skattskyldigas del förutsätts det sålunda att ortsavdragsreformen inte föranleder ändring i de beskattningsbara inkomsterna. Enligt verkställda undersökningar ger den nu sist beskrivna metoden tämligen säkra och godtagbara resultat, när det gäller att klarlägga det skattebortfall, som ortsavdragsreformen medför. Såsom framgår av redogörelsen i bilaga 1 för den av oss verkställda statistiska undersökningen har metoden med vissa mindre avvikelser, vilka i detta sammanhang saknar betydelse, prövats vid denna undersökning och därvid befunnits enkel att tillämpa. Metoden, som i det allra närmaste torde ge samma slutresultat som den tidigare beskrivna något modifierade 1951 års metod, torde vara något enklare att tillämpa än den senare metoden, eftersom det blir ett färre antal skattskyldiga att räkna med i grupperna a)—c) och jämnare belopp — hela hundratal kronor — i gruppen d ) . Med hänsyn härtill synes den nu senast behandlade metoden böra tillämpas vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag. Det har tidigare framhållits, att med hänsyn till källskatteuttaget under år 1959 och inkomstskatteförskottet under detta år en omräkning även måste ske av 1958 års skatteunderlag men att denna omräkning inte synes behöva vara lika noggrann som 1957 års omräkning, eftersom 1958 års omräkning inte skall vara grundläggande för statsbidraget. Man synes därvid — liksom förhållandet var år 1952 — kunna nöja sig med en tämligen schematisk beräkning, därvid man under förutsättning att inte några mera betydelsefulla ändringar i skattelagstiftningen genomförs mellan de båda åren, torde kunna utgå från att skatteunderlagsbortfallet genom de nya ortsavdragen år 1958 är lika stort som det, vilket beräknats vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag. De erforderliga författningsföreskrifterna torde böra utformas på i stort sett samma sätt som gällde beträffande beräk-

124 ningen av 1952 års skatteunderlag enligt kungörelsen den 30 maj 1952, nr 330. År 1951 ansåg man sig från den eljest föreskrivna mera noggranna omräkningen kunna undanta sådana städer utanför landsting, vilka såsom exempelvis Stockholm med säkerhet kunde antas inte ifrågakomma till provisorisk skatteersättning. För dessa kommuners beslut om kall skatteuttaget för år 1952 och för bestämmande av inkomstskatteförskottet fick i stället en relativt schablonmässig, på stickprov grundad omräkning av 1951 års skatteunderlag tjäna till ledning. Med hänsyn till att vi nu förordar, att alla kommuner vid övergången skall komma i åtnjutande av statsbidrag, torde de ovan föreslagna mera detaljerade reglerna för omräkningen böra tilllämpas i alla kommuner. Då — såsom i det följande kommer att föreslås — statsbidrag skall utgå till olika kommunala samfälligheter med självständig beskattningsrätt, bör vid omräkningen iakttas, att skatteunderlagsbortfallet fastställs för varje sådan kommunal bildning. Möjligheter härtill föreligger på grund av de i 86 § taxeringsförordningen samt 18 och 20 §§ k u n görelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet givna reglerna om inkomstlängdernas uppläggande och förande. 1951 års omräkning åvilade de lokala skattemyndigheterna (häradsskrivarna och kronokamrerarna). Omräkningen, som kunde påbörjas när inkomstlängden normalt förelåg färdig hos de lokala skattemyndigheterna redan i början av juli, skulle vara slutförd senast den 15 juli 1951. Senast nämnda dag skulle den lokala skattemyndigheten lämna uppgift till vederbörande kommun och länsstyrelse om resultatet av den verkställda omräkningen. Då tidpunkten för omräkningsarbetets avslutande sammanföll med den tidpunkt, före vilken de lokala skattemyndigheterna skulle ha utsänt vederbörliga avskrifter av inkomstlängderna, framflyttades sistnämnda tidpunkt till den 31 juli. Även omräkningen av 1957 års skatteunderlag bör ankomma på de lokala skattemyndigheterna. Därigenom vinns framför allt att resultatet av omräkningen kan föreligga vid en väsentligt tidigare tidpunkt än om arbetet t. ex. skulle läggas på länsstyrelserna. Där skulle nämligen omräkningsarbetet kunna påbörjas tidigast efter den 15 juli, då avskrifter av taxeringslängderna inkommit från de lokala skattemyndigheterna. Såsom nedan kommer att närmare beröras är det emellertid med hänsyn till kommunernas budgetarbete och överväganden angående källskatteuttaget under år 1958 samt arbetet med att fastställa det nya statsbidraget av vikt att omräkningsarbetet blir utfört på ett så tidigt stadium som möjligt. Frågan om inom vilken tid omräkningsarbetet skall vara slutfört beror till väsentlig del av arbetets omfattning och när arbetet kan beräknas bli

125 påbörjat av de lokala skattemyndigheterna. I sistnämnda hänseende må erinras att enligt gällande föreskrifter inkomstlängderna skall ha inkommit till de lokala skattemyndigheterna i regel senast den 20 maj, att länsstyrelserna emellertid kan förordna om utsträckning av denna tid till senast den 20 juni och att i Stockholm längderna skall vara avlämnade senast den 21 juni. Sedan längderna inkommit, skall de beskattningsbara inkomsterna uträknas och införas i längderna, varefter två avskrifter av längderna verkställs. Dessa avskrifter tillställs länsstyrelserna och kommunerna senast den 15 juli (i Stockholm skall avskrift av inkomstlängden tillställas överståthållarämbetet senast den 31 juli). I fråga om omräkningsarbetets omfattning k a n vidare nämnas att enligt kommunala skattelindringsutredningens beräkningar den erforderliga tiden för omräkningen av 1951 års skatteunderlag i ett normalt fögderi med cirka 30 000 invånare kunde uppskattas till ungefär en vecka för en befattningshavare, vartill kom den ledning och översiktliga kontroll av arbetet samt det ansvar, som åvilade häradsskrivaren personligen. Utredningen framhöll emellertid att denna uppskattning var mycket osäker. Till väsentlig del berodde tidsåtgången på kvalifikationerna hos den befattningshavare, som hade att verkställa omräkningen, och inkomstlängdernas beskaffenhet. Det är emellertid att märka att utredningens överväganden i denna del byggde på ett förfarande, som var något mera omständligt än det som vid omräkningen kom att tillämpas. Enligt vad som kunnat utrönas kunde också de år 1951 uppställda tidpunkterna i stort sett hållas trots de ökade arbetsuppgifterna för de lokala skattemyndigheterna. Såsom framgått av vad tidigare anförts förordas nu ett förfarande, som är något enklare än det som tillämpades år 1951. Det torde därför kunna antas, att omräkningen inte blir mer tidskrävande än förhållandet var nämnda år och att arbetet därför k a n färdigställas till senast den 15 juli. Det torde sålunda böra föreskrivas att omräkningen av 1957 års skatteunderlag skall vara slutförd senast den 15 juli 1957 och att de lokala skattemyndigheterna senast vid denna tidpunkt skall ha tillställt vederbörande kommunala myndigheter och länsstyrelserna underrättelse om det skatteunderlagsbortfall, som ortsavdragsreformen kan beräknas medföra. För Stockholms del torde måhända vissa svårigheter uppstå att hinna verkställa omräkningsarbetet inom ovan angivna tidpunkt, eftersom taxeringsarbetet i staden avslutas väsentligt senare än i landet i övrigt. Vi föreslår därför att i Stockholm omräkningen skall vara avslutad senast den 31 juli 1957. Det är självfallet en förutsättning för att det angivna tidsschemat skall k u n n a hållas, att taxeringslängderna inkommer till de lokala skattemyndigheterna inom föreskriven tid. Vikten av att länsstyrelserna under år 1957 tillser, att arbetet i taxeringsnämnderna inte släpar efter, måste därför understrykas. För att i någon mån underlätta de lokala skattemyndigheternas arbete synes därjämte, på samma sätt som år 1951, tidpunkten för

126 avlämnandet av avskrifterna av 1957 års taxeringslängder böra framflyttas till den 31 juli 1957. Denna tidsförskjutning torde emellertid inte kunna förebygga att arbetsförhållandena för de lokala skattemyndigheterna blir rätt pressande under sommaren 1957. Då omräkningsarbetet synes böra utföras av mera kvalificerad personal, torde det bli nödvändigt att denna personals normala arbetsuppgifter under den tid omräkningen pågår övertas av annan personal samt att extra arbetskraft anlitas eller övertidsarbete uttas. Vissa kostnader för omräkningen torde därför komma att uppstå. Med utgångspunkt från de kalkyler beträffande arbetets omfattning, för vilka tidigare redovisats, och under antagande, att ersättningen till den extra arbetskraften kommer att motsvara en veckas lön till ett kanslibiträde, torde den totala kostnaden för omräkningen kunna beräknas till 60 000 a 70 000 kronor, därav något över hälften belöper på häradsskrivarkontoren och återstoden på de lokala skattemyndigheterna i städer med egen uppbördsförvaltning. Med hänsyn till den ringa kostnad, som alltså uppstår för nämnda städer, synes det som ett villkor för åtnjutande av statsbidrag i anledning av ortsavdragshöjningen böra föreskrivas, att i stad med egen uppbördsförvaltning den lokala skattemyndigheten skall utan särskild ersättning av statsverket verkställa den erforderliga omräkningen av skatteunderlaget.

3. Den tekniska utformningen av det nya statsbidragssystemet Under punkten 1. i detta kapitel har vi framhållit att det nya statsbidragssystemet k a n utformas antingen som ett statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag eller som ett statsbidrag med ett i kronor bestämt belopp. I det följande skall närmare redogöras för de olika problem, som uppstår om man väljer det ena eller det andra bidragssystemet. Ett statsbidragssystem med ett i kronor bestämt belopp kännetecknas, såsom tidigare framhållits, av att statsbidraget redan från början bestäms till ett visst belopp, i kronor räknat, som antingen utgår ograverat eller successivt minskas. Genom omräkningen av 1957 års skatteunderlag konstateras den minskning av en kommuns skatteunderlag, som ortsavdragshöjningen kan beräknas medföra. Denna minskning, som kommer att redovisas i ett visst antal skattekronor, skall sedan omvandlas till ett i kronor bestämt belopp, som i stort sett motsvarar den inkomstminskning, som uppstår genom att kommunen får utdebitera på ett lägre skatteunderlag. Det erfordras därvid att man tar ställning till vilken utdebiteringssats, som i vederbörande k o m m u n skall ligga till grund för statsbidraget. I detta hänseende har m a n att välja mellan utdebiterings-

127 satsen för ett visst år eller utgå från en genomsnittlig utdebiteringssats för ett antal år. Om m a n väljer utdebiteringssiffran för ett visst år ligger det nära till hands att använda den i kommunen vid tidpunkten för statsbidragets bestämmande gällande utdebiteringen, d. v. s. den utdebitering, som under hösten innevarande år fastställts att gälla för år 1957. Man erhåller då en direkt anknytning till ett aktuellt utdebiteringsbehov i kommunen, sådant detta avspeglar sig i den senast fastställda utdebiteringssiffran. Av olika skäl torde det emellertid inte vara lämpligt att till grund för statsbidraget lägga denna utdebitering. Även om, såsom närmare framgår av nedan intagna tabell 20, den genomsnittliga utdebiteringen för rikets samtliga kommuner vanligtvis inte undergår någon mera markant förändring från år till år, kan understundom inom en och samma kommun starka förskjutningar äga rum i utdebiteringen mellan olika år. Utdebiteringssiffran för ett enstaka år torde därför i många fall inte vara en betryggande mätare av det utdebiteringsbehov, som normalt föreligger i kommunen. Utdebiteringssiffran för år 1957 bör sålunda enligt vår mening inte ensam bilda grundvalen för statsbidraget, därest detta skall fastställas som ett redan från början i kronor bestämt belopp. Det torde i stället bli nödvändigt att man vid beräkning av ett statsbidrag enligt den nu diskuterade metoden utgår från en genomsnittlig utdebiteringssiffra under en viss tidsperiod. Då det synes önskvärt med så aktuella utdebiteringssatser som möjligt, anser vi att m a n förslagsvis skulle kunna utgå från de siffror, som fastställts att gälla för den preliminära skatten under åren 1954—1957. Av nedanstående tabell framgår den förändring, som sedan år 1952 skett i den genomsnittliga utdebiteringen i rikets primärkommuner. Tabellen belyser förändringarna i utdebiteringarna i stort. Vid uträknandet av statsbidraget till vederbörande k o m m u n kan självfallet den för landets kommuner genomsnittliga utdebiteringssiffran inte läggas till grund. Om så skulle ske skulle nämligen de kommuner, som har de högsta utdebiteringssiffrorna och som ofta har svårast att bära en minskning Tab. 20. Den genomsnittliga utdebiteringen för åren 1952—1956 i primärkommunerna Utdebitering för år

1952 1953 1954 1955 1956

Primärkommunal utdebitering (till borgerliga och kyrkliga kommunen)

Total kommunal utdebitering (inkl. landstingsskatt och tingshusmedel)

Landskommunerna och köpingarna

Städerna

Samtliga primärkommuner

Landskommunerna och köpingarna

Städerna

Samtliga primärkommuner

8:56 8:64 8:63 8:69 8:84

10:53 10:75 10:33 10:20 10:39

9:83 9:92 9:68 9:64 9:79

12:68 12:76 12:64 12:52 12:58

12:45 12:70 12:25 12:07 12:23

12:53 12:72 12:39 12:24 12:36

128 i skatteunderlaget, få för låga statsbidrag, medan kommuner med låg utdebitering och stor bärkraft skulle få för höga statsbidrag. Skillnaderna i utdebiteringen olika kommuner emellan skulle alltså ytterligare förstärkas. Till grund för statsbidragets beräknande måste läggas den genomsnittliga utdebiteringssiffran i kommunen i fråga. Om man tillsvidare antar att statsbidrag skall utgå till borgerlig kommun, kyrklig kommun (församling, skoldistrikt, pastorat), municipalsamhälle och landsting, torde för dessa kommuners del statsbidraget enligt det nu avhandlade systemet kunna bestämmas sålunda. Genom omräkningen av 1957 års skatteunderlag har i varje sådan komm u n beräknats skatteunderlagsbortfallet till följd av ortsavdragshöjningen. Med ledning av uppgifterna i de av statistiska centralbyrån årligen utgivna årsböckerna för Sveriges kommuner samt eljest tillgängliga 1 eller inhämtade upplysningar uträknas i varje k o m m u n den genomsnittliga utdebiteringen för åren 1954—1957. Statsbidraget i varje kommun erhålls genom att multiplicera den genomsnittliga utdebiteringssiffran med nyss angivna skatteunderlagsbortfall. Detta statsbidragsbelopp skall under övergångstiden i princip utgå ograverat men skall för vissa kommuner under awecklingsåren minskas efter en viss fallande skala. För bestämmandet av statsbidraget till vederbörande landsting erfordras motsvarande beräkningar för att fastställa den genomsnittliga utdebiteringen till landstinget under åren 1954—1957. De beräkningar, som sålunda måste göras för att fastställa statsbidraget i olika kommuner, blir ganska omfattande. I ett län som t. ex. Malmöhus, där antalet kommuner är förhållandevis stort, kan fastställande av statsbidraget antas komma att kräva avsevärd tid. Arbetet är emellertid endast en engångsåtgärd. Det en gång fastställda beloppet skall ju sedan under övergångstiden utgå utan någon ändring. Under avvecklingsåren kommer emellertid beloppet att förändras allt efter den takt, i vilken minskningen av bidraget avses skola ske. Det en gång fastställda beloppet utgör emellertid även underlaget för dessa beräkningar och några nya beräkningar av skatteunderlagsbortfallet och den genomsnittliga utdebiteringssiffran i vederbörande kommun erfordras inte. Ett statsbidragssystem med tillskjutet skatteunderlag innebär, som tidigare anförts, att staten varje år under vilket bidrag skall utgå, garanterar kommunerna ett visst skatteunderlag, som tillsammans med det skatteunderlag, som enligt årets taxering föreligger med tillämpning av de nya ortsavdragen, i vanlig ordning deltager i den kommunala repartiseringen. Kommunen får alltså bygga sina överväganden angående det kommande 1 T. ex. de årliga uppgifter, som kommunerna har att tillställa länsstyrelserna angående utdebiteringens storlek.

129 årets utdebiteringssats på ett skatteunderlag, som i sig innefattar det skatteunderlag, vilket staten tillskjuter. För kommunernas del föreligger inte någon anledning att skilja på de olika slagen av skatteunderlag. Det torde tvärtom vara till fördel om kommunerna vid sina överväganden i skilda hänseenden endast har att räkna med ett skattekrontal, som representerar det samlade skatteunderlaget. Såsom i annat sammanhang kommer att närmare beröras k a n ett statsbidragssystem med tillskjutet skatteunderlag antas få den konsekvensen, att någon omarbetning i allmänhet inte blir erforderlig av nu gällande regler för skatteunderlagsgraderade speciella statsbidrag. Detta gäller självfallet endast under den förutsättningen, att man därvid i antalet skattekronor i kommunen eller i kommunens skattekraft inräknar det skatteunderlag, som staten tillskjuter i anledning av ortsavdragsreformen, d. v. s. får bygga på samma samlade skatteunderlag som vid bestämmandet av utdebiteringssatsen. Det nu angivna statsbidragssystemet med tillskjutet skatteunderlag medför med andra ord att staten tillhandahåller en kommun ett visst antal skattekronor, på vilket kommunen äger uppbära statsbidrag i förhållande till den för året fastställda utdebiteringssatsen. Det skatteunderlag, som för varje år tillskjuts, skall, såsom nyss nämnts, tillsammans med det skatteunderlag, som föreligger på grund av närmast föregående års taxering till kommunal inkomstskatt, bilda grundvalen för beslutet om utdebiteringen för det år, för vilket staten tillskjuter skatteunderlag. Statsbidragets belopp, i kronor räknat, blir alltså beroende av storleken på den kommunala utdebiteringssats, som på grundval av det sammanlagda skatteunderlaget beslutats att gälla för källskatteuttaget under det år, för vilket bidrag utgår. Det belopp, som en kommun under detta år skall erhålla av statsverket på grundval av den beslutade utdebiteringssatsen, kommer därför att omfatta både ett förskott å inkomstskatt, beräknat på det verkliga skatteunderlaget vid taxeringen föregående år, och ett förskott å ett statsbidragsbelopp, beräknat på det skatteunderlag, som staten under utbetalningsåret garanterar. Genom denna utformning kommer statsbidraget att för varje år anknyta till ett aktuellt utdebiteringsbehov, sådant detta återspeglas i den fastställda utdebiteringssatsen. Statsbidraget, som ju representerar vad som inom kommunen på grund av ortsavdragsreformen fallit bort i skatteunderlag, anpassas därigenom automatiskt till förändringar i den kommunala utdebiteringen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att varje år fastställa storleken av det skatteunderlag som skall tillskjutas. Genom omräkningen av 1957 års skatteunderlag erhålls visserligen uppgift om skatteunderlagsbortfallet och kommunen underrättas av den lokala skattemyndigheten om det antal skattekronor, som bortfallet representerar och som staten följaktligen vid 9— 608166

130 full kompensation skall tillskjuta. Det skulle därför kunna framstå som onödigt att länsstyrelsen — i varje fall under övergångstiden, då full kompensation för bortfallet skall utgå — skall behöva fastställa detta skattekrontal. Såsom nedan kommer att närmare föreslås bör emellertid till detta tal läggas det antal skattekronor, som den nu utgående provisoriska skatteersättningen representerar, varjämte summan av de båda talen bör i viss utsträckning avjämnas. Då vidare statsbidraget i vissa kommuner efter övergångstiden skall reduceras, måste detta ske på så sätt att det tillskjutna skatteunderlaget successivt minskas. Den vid omräkningen konstaterade skatteunderlagsminskningen k a n därför inte enbart bilda grundvalen för det skatteunderlag, som staten varje år skall tillskjuta. De beräkningar, som skall ske beträffande den provisoriska skatteersättningen och i samband med avvecklingen, torde knappast kunna ankomma på annan myndighet än länsstyrelsen, vilken äger tillgång till så gott som samtliga de uppgifter som erfordras härför. Sedan länsstyrelsen sålunda för varje kommun, till vilken statsbidrag skall utgå, fastställt storleken av det skatteunderlag staten för det kommande året skall tillskjuta, skall vederbörande kommunala myndigheter underrättas härom. Med hänsyn till det kommunala budgetarbetet synes denna underrättelse böra ha utgått från länsstyrelsen senast den 31 augusti. Ett statsbidragssystem med den nu angivna utformningen medför att vissa modifikationer måste ske av stadgandena i 5 kap. 1953 års kommunallag och motsvarande stadganden i övriga kommunallagar. Därvid må först erinras att i någon mån liknande modifikationer måst ske på grund av 1950 års ortsavdragsreform och 1953 års omläggning av fastighetsbeskattningen. I samband med 1950 års ortsavdragsreform förutsattes det sålunda att kommunernas beslut om källskatteuttagen för åren 1952 och 1953 skulle grunda sig på de omräknade skatteunderlagen vid 1951 och 1952 års taxeringar. För genomförandet av denna anordning tillskapades en provisorisk kommunallag (lag den 1 juni 1951, nr 478, angående underlaget för utdebitering av allmän kommunalskatt m. m. för åren 1952 och 1953). I denna stadgades, att skatt till kommun eller annan kommunal samfällighet, som enligt lag eller annan allmän författning skulle täckas genom utdebitering i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen påförts de skattskyldiga vid 1951 och 1952 års taxeringar, i stället skulle täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor och skatteören, som beräknats skulle ha påförts de skattskyldiga vid nämnda års taxeringar, om därvid de nya ortsavdragen hade tillämpats. I anledning av fastighetsbeskattningens omläggning skedde en liknande provisorisk kommunallagstiftning genom lagen den 9 april 1954, nr 153,

131 med särskilda bestämmelser om kommuns och annan kommunal samfällighets utdebitering av skatt för år 1956. På grund av det förhållandet, att k o m m u n e r n a under år 1956 genom omläggningen inte skulle få fastighetsskatt eller förskott av staten, som inkluderade sådan skatt, föreskrevs i n ä m n d a lag, att förskottet detta år skulle uppräknas med ett belopp motsvarande ett års fastighetsskatt. Den utdebitering, som skulle verkställas för att täcka medelsbehovet för år 1956, skulle därför beräknas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som svarade mot den vid 1955 års taxering av taxeringsnämnden beräknade sammanlagda beskattningsbara inkomsten med tillägg av ett belopp motsvarande 4 % av det sammanlagda taxeringsvärdet år 1955 å inom kommunen eller samfälligheten skattepliktig fastighet. Därest ett statsbidragssystem med tillskjutet skatteunderlag införs på grund av den av oss föreslagna ortsavdragshöjningen, torde en liknande särskild lagstiftning bli nödvändig om hur det kommunala utdebiteringsbehovet skall täckas för de år, under vilka statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag skall utgå. Denna lagstiftning synes böra gälla för sådana k o m m u n e r eller andra kommunala samfälligheter, vilka avses skola erhålla statsbidrag i anledning av den nu föreslagna ortsavdragshöjningen och för vilka det i lag eller annan allmän författning är stadgat, att deras medelsbehov skall, i den mån det inte fylls genom andra inkomster, täckas genom utdebitering i förhållande till det antal skattekronor, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen eller samfälligheten skattskyldiga. Lagstiftningen synes böra få följande innehåll. För år, under vilket statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag skall utgå i anledning av ortsavdragsreformen, skall den utdebitering, som skall verkställas för att täcka medelsbehovet för detta år, beräknas i förhållande till det antal skattekronor, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen eller samfälligheten skattskyldiga, med tillägg för det antal skattekronor staten för nämnda år tillskjuter. I fråga om utdebiteringen för åren 1958 och 1959 skall dessutom gälla, att utdebiteringen skall fastställas i förhållande till det antal skattekronor, som beräknats skulle ha påförts de skattskyldiga vid 1957 respektive 1958 års taxering, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag, som fastställts att gälla från och med 1959 års taxering, med tillägg för det antal skattekronor staten för år 1958 respektive 1959 tillskjuter. Enligt 70 § kommunallagen åligger det kommunens styrelse att, sedan kommunens utgifts- och inkomststat fastställts och beslut om utdebitering till församling och skoldistrikt 1 delgivits styrelsen, ofördröj ligen underrätta 1 Med skoldistrikt avses här liksom i fortsättningen de fall, där skolärendena alltjämt är en kyrklig angelägenhet. För närvarande finns fem församlingar, som utgör skoldistrikt, nämligen Markaryd ( = Markaryds köping och Markaryds landskommun), Hallsberg ( = Hallsbergs

132 länsstyrelsen om dels det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande år, dels det sammanlagda belopp, som för detta år beslutats till utdebitering på grundval av det löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt. Sistnämnda belopp innefattar alltså inte blott den summa, som den borgerliga kommunen beslutat skall utdebiteras i form av preliminär skatt, utan även vad som av den kyrkliga kommunen (församling, pastorat) beslutats till utdebitering. Enligt föreskrift i lagen om församlingsstyrelse skall kyrkoråd (skolråd) underrätta kommunalnämnd respektive drätselkammare om storleken å det belopp, som församlingen (pastoratet, skoldistriktet) beslutat utdebitera. Detta sammanlagda belopp, varom alltså kommunalnämnd och drätselkammare skall underrätta länsstyrelsen, ligger sedan till grund för beräkningen av det förskott, som kommunen skall erhålla av statsverket under det kommande året. Utav den speciella lagstiftning, som nyss föreslagits, torde följa att detta sammanlagda belopp kommer att avse vad som för det nästkommande året beslutats till utdebitering på grundval av inte endast det löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt utan jämväl det tillskjutna skatteunderlaget. Då det sammanlagda beloppet är grundläggande för beräkningen av kommunens förskott å inkomstskatt av statsverket under det kommande året, följer därav att även statsbidraget kommer att utgå som ett förskott. I annat fall måste en uppdelning ske av detta belopp och en sådan uppdelning måste även komma till synes i den kommunala budgeten. Därmed mister man emellertid de fördelar, som med det förevarande statsbidragssystemet är förenade med att kommunen i sina olika överväganden endast skall behöva räkna med ett skatteunderlag. Genom det nu skisserade systemet vinner man dessutom den fördelen, att utbetalningen av statsbidraget, som ju kan sägas vara en del av den kommunala inkomstskatten, kan anslutas till och sammankopplas med det nuvarande systemet för utbetalning till kommunerna av dem tillkommande kommunal skatt och att alltså allt vad som kommunen beslutat skall anskaffas genom utdebitering tillhandahålls och utbetalas till kommunen i ett sammanhang. Om statsbidraget alltså bör utgå som ett förskott är emellertid att märka, att statsbidraget inte på samma sätt som kommunalskattemedlen anknyter till det vid den årliga taxeringen framkomna skatteunderlaget och alltså till sitt belopp inte röner inverkan av de förändringar, som kan ske i skatteunderlaget mellan det år, då beslutet om utdebiteringssatsen för den köping och Hallsbergs landskommun), Linde ( = del av Linde kommun), Guldsmedshyttan ( = återstående del av Linde kommun) och Mora ( = Morastrands köping och Mora landskommun). Därjämte finns två kyrkliga skoldistrikt, som består av flera församlingar, nämligen Sunne, Västra Ämterviks och Östra Ämterviks församlingars skoldistrikt ( = Sunne köping och Sunne landskommun) samt Torpa, Kung Karls, Kungs-Barkarö och Björskogs församlingars skoldistrikt ( = Kungsörs köping och Kung Karls landskommun).

133 preliminära skatten fattats, och det år, då det genom den slutliga taxeringen fastslås vad kommunen kommer att få in på grund av sistnämnda beslut. Det förskott, som en kommun på grundval av det tillskjutna skatteunderlaget erhåller för ett visst år, kommer alltså att motsvaras av ett lika stort slutligt belopp i kommunens slutavräkning med statsverket i fråga om den allmänna kommunalskatt, vilken debiterats på grund av taxering året efter bidragsåret. Kommunerna har vid uppgörandet av sina stater hittills regelmässigt k u n n a t räkna med samma skatteunderlag vid bestämmandet av utdebiteringssatsen för den preliminära skatten för påföljande år och vid beräkningarna av vad kommunen under detta år i form av slutlig skatt skall erhålla av statsverket på grund av det löpande årets taxering. Med det nu skisserade systemet med tillskjutet skatteunderlag blir emellertid detta inte alltid möjligt, eftersom i vissa kommuner det tillskjutna skatteunderlaget efter viss övergångstid föreslås skola successivt minska. Det tillskjutna skatteunderlaget kommer följaktligen i dessa kommuner inte att bli detsamma mellan olika år. Detta förhållande torde emellertid inte komma att i nämnvärd grad försvåra de kommunala budgetövervägandena. I den redovisningsräkning, som länsstyrelsen enligt 73 § kommunallagen och motsvarande stadganden i övriga kommunallagar har att senast den 8 mars överlämna till kommunen och som avser närmast föregående kalenderår, bör statsbidraget ingå i samma poster som kommunalskattemedlen. Statsbidraget kommer alltså att ingå i kommunens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det, då beslut fattats om den utdebiteringssats, som är grundläggande för statsbidraget. Genom att utbetalningen av statsbidraget sker samtidigt med kommunalskattemedlen, kommer vid varje utbetalningstillfälle att till den borgerliga kommunen i en post utbetalas vad som i form av allmän kommunalskatt och statsbidrag tillfaller såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen. Det torde liksom i fråga om kommunalskattemedlen få ankomma på kommunalnämnd respektive drätselkammare att till kyrkoråd, skolråd eller särskild styrelse överlämna den del av statsbidraget, som tillkommer kyrkliga samfälligheter. Vid valet mellan de tidigare redovisade båda statsbidragssystemen har vi funnit följande synpunkter böra beaktas. Systemet med ett i kronor bestämt belopp är i stort sett uppbyggt enligt samma principer, som tillämpades vid 1950 års ortsavdragsreform. Genom att statsbidraget måste grundas på den genomsnittliga utdebiteringssiffran för en förfluten tid kommer bidraget inte att anpassa sig efter de förändringar, som kan uppstå i det kommunala utdebiteringsbehovet. Erfarenheterna av 1950 års provisoriska skatteersättning visar också att ett så konstru-

134 erat statsbidrag redan efter relativt kort tid framstår som föråldrat. En närmare belysning av dessa förhållanden har tidigare lämnats i kap. IV, till vilken redogörelse vi hänvisar. Systemet med tillskjutet skatteunderlag anger på ett klart sätt själva grunden för statsbidragsgivningen i anledning av ortsavdragsreformen, nämligen att staten »skjuter till», helt eller delvis, det skatteunderlag, som kommunen förlorat genom de höjda ortsavdragen. Genom att statsbidragssystemet anknyts till gällande regler för den kommunala utdebiteringens fastställande och kommunalskattemedlens redovisning kommer statsbidraget att automatiskt anpassas till de förändringar, som under bidragstiden kan ske i det kommunala utdebiteringsbehovet och i utdebiteringens storlek. Såsom i annat sammanhang kommer att närmare utvecklas medför systemet även den praktiska fördelen, att någon omarbetning i allmänhet inte blir erforderlig av nu gällande regler för skattegraderade speciella statsbidrag. Systemet torde slutligen till väsentliga delar tillgodose det krav på enkelhet i administrativt hänseende, som uppställts i direktiven för vårt uppdrag. Med hänsyn till de fördelar, som ett statsbidragssystem med tillskjutet skatteunderlag obestridligen har framför ett system med ett i kronor bestämt belopp, förordar vi att det nya statsbidraget utformas enligt systemet med tillskjutet skatteunderlag. Vi fäster därvid särskilt avseende vid att detta system på ett säkrare sätt ger kommunerna den kompensation för ortsavdragshöjningen, som vi anser skälig.

4. Frågan angående till vilka kommunala bildningar statsbidrag bör utgå Såsom tidigare framhållits har den provisoriska skatteersättningen på grund av 1950 års ortsavdragsreform förbehållits den borgerliga kommunen. Med hänsyn till de allmänna principer, enligt vilka denna ersättning var uppbyggd, förelåg det nämligen betydande svårigheter att dela upp ersättningen på olika kommunala enheter. Om statsbidragssystemet i anledning av den nu aktuella ortsavdragsreformen utformas i enlighet med något av de tidigare i detta kapitel avhandlade systemen med tillskjutet skatteunderlag eller med ett i kronor bestämt belopp, torde de svårigheter, som ansågs vara förknippade med fördelningen av den provisoriska skatteersättningen på olika kommunala enheter, inte behöva uppstå eller i varje fall inte bli så framträdande. Det bör vidare framhållas, att i vissa fall den avsedda effekten av ortsavdragshöjningen — att åstadkomma en generell skattesänkning för alla skattskyldiga — skulle omintetgöras, därest statsbidraget skulle förbehållas t. ex. endast den borgerliga kommunen. Inom en kommun, som omfattar

flera församlingar, kommer nämligen ofta skatteunderlagsbortfallet till följd av ortsavdragshöjningen att relativt sett bli betydligt större i en församling än i en annan. Om den församling, som får vidkännas det största skatteunderlagsbortfallet, inte erhåller kompensation för detta bortfall och denna kompensation i stället tillerkänns den borgerliga kommunen, k a n de skattskyldiga i församlingen till följd av den uteblivna kompensationen få vidkännas en höjning i den kyrkliga utdebiteringen, som kan väsentligt överstiga den minskning i den borgerliga utdebiteringen, som uppstår därigenom att den borgerliga kommunen får tillgodoräkna sig kompensationen till de olika församlingarna. Det nu anförda torde lättast kunna åskådliggöras genom följande exempel. En borgerlig kommun A omfattar tre församlingar B, C och D. Antalet skattekronor före ortsavdragsreformen är i A 100 000, vilket antal fördelar sig på B med 10 000, på C med 40 000 och på D med 50 000 skattekronor. Utdebiteringsbehovet är i A 1 000 000 kronor, i B 40 000 kronor, i C 40 000 kronor och i D 100 000 kronor. Om ortsavdragsreformen inte skulle ha skett, skulle alltså utdebiteringen ha fastställts i A till 10 kronor, i B till 4 kronor, i G till 1 krona och i D till 2 kronor per skattekrona. Ortsavdragshöjningen beräknas medföra ett skatteunderlagsbortfall av i B 2 000 skattekronor, i C 4 000 skattekronor och i D 5 000 skattekronor eller alltså i A tillhopa 11 000 skattekronor. Den beräknade inkomstminskningen till följd av ortsavdragshöjningen blir sålunda i A 11 000 x 10 = HO 000 kronor, i B 2 000 x 4 = 8 000 kronor, i C 4 000 X 1 = 4 000 kronor och i D 5 000 X 2 = 10 000 kronor. Den sammanlagda inkomstminskning, för vilken kommunen och församlingarna vid full kompensation för ortsavdragshöjningen skall erhålla ersättning, kan alltså beräknas uppgå till 132 000 kronor. Erhåller kommunen A hela detta belopp, föranleder detta att utdebiteringen till den borgerliga kommunen kan fastställas till 9: 75 kronor per skattekrona eller alltså 0: 25 kronor lägre än vad som eljest skulle ha behövt ske. I B skall emellertid utdebiteringsbehovet 40 000 kronor i stället fördelas på endast 8 000 skattekronor, vilket medför att utdebiteringen till församlingen måste fastställas till 5 kronor per skattekrona. Utdebiteringen till den kyrkliga kommunen ökar alltså i B med 1 krona per skattekrona. De skattskyldiga i B får alltså på grund av ortsavdragsreformen vidkännas en utdebiteringshöjning i den totala primärkommunala skatten med 0:75 kronor per skattekrona. I C och D blir däremot ökningen i utdebiteringen till den kyrkliga kommunen endast 0: 11 respektive 0: 22 kronor per skattekrona. De skattskyldiga i G och D får alltså på grund av ortsavdragsreformen en minskning i den primärkommunala utdebiteringen med 0:14 respektive 0:03 kronor per skattekrona. Denna sänkning betalas emellertid av de skattskyldiga i B. För att undvika sådana konsekvenser måste statsbidraget i anledning av ortsavdragshöjningen så utformas, att det kommer att utgå med vederbörlig del till de olika kommunala enheterna. Därmed förstås i detta sammanhang sådana kommunala bildningar, som enligt lag eller annan allmän författning skall täcka sitt medelsbehov, i den mån detta inte fylls genom andra inkomster, genom utdebitering i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen påförts de inom kommunen skattskyldiga. De kommuner, om vilka det härvidlag i första hand blir fråga, är de borgerliga och kyrkliga primärkommu-

136 nerna. Övriga kommunala bildningar med självständig beskattningsrätt är landsting, pastorat och annan kyrklig samfällighet som omfattar flera församlingar, skoldistrikt i vilka skolärendena fortfarande är en kyrklig angelägenhet, och municipalsamhällen. Även tingslag utgör en kommunal enhet med självständig beskattningsrätt. Tingslagen synes dock böra undantas från statsbidrag. Utdebiteringen av tingshusmedel är nämligen så ringa, att man i detta sammanhang bör kunna bortse från de mycket små utdebiteringshöjningar, som eventuellt kan uppkomma därigenom att utdebiteringen får bestämmas på grundval av ett till följd av ortsavdragshöjningen minskat skatteunderlag. I inte mindre än 119 av de 132 tingslagen överstiger sålunda utdebiteringen av tingshusmedel enligt 1955 års beslut inte 10 öre per skattekrona. Den högsta utdebiteringen av tingshusmedel enligt 1955 års beslut förekommer i Karesuando kommun, vilken tillsammans med Kiruna stad bildar Jukkasjärvi och Karesuando tingslag, med 30 öre per skattekrona. Med hänsyn till de konsekvenser, som kan uppstå för de skattskyldiga, synes däremot samtliga övriga av de ovan angivna kommunerna och kommunala samfälligheterna i princip böra tillerkännas statsbidrag i anledning av ortsavdragshöjningen. I ett system med tillskjutet skatteunderlag kommer statsbidraget automatiskt de olika kommunerna och samfälligheterna till godo därigenom att de får fastställa sina utdebiteringssatser på grundval av ett skatteunderlag, som i sig innefattar vad staten tillskjuter. Det har tidigare föreslagits att länsstyrelserna årligen skall fastställa det belopp, som inom vederbörande kommun eller samfällighet skall tillskjutas för det kommande året. Grundvalen för länsstyrelsernas beslut är det vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag beräknade bortfallet av skatteunderlag. På grund av de i 86 § taxeringsförordningen samt 18 och 20 §§ kungörelsen den 28 september 1928, nr 382, med vissa föreskrifter angående taxeringsförfarandet meddelade bestämmelserna angående taxeringslängdernas uppläggande och förande framkommer direkt vid denna omräkning bortfallet i borgerlig primärkommun, församling och municipalsamhälle. För landstingets del framräknas skatteunderlagsbortfallet genom summering av de siffror, som erhållits vid omräkningen i de olika kommuner, som tillhör landstingsområdet. Det bör emellertid kunna räcka med att länsstyrelsen endast fastställer storleken av det skatteunderlag, som staten skall tillskjuta till dessa kommuner. Däremot erfordras inte något länsstyrelsens särskilda beslut i fråga om storleken av det skatteunderlag, som staten skall tillskjuta till pastorat, skoldistrikt och andra kyrkliga samfälligheter. Dessa samfälligheter kan nämligen bygga sina överväganden angående utdebiteringssatserna för det kommande året på de uppgifter angående skatteunderlaget — med däri ingående tillskjutet skatteunderlag — som samfälligheterna erhåller beträffande i dem ingående församlingar eller kommuner. Det bör åligga kyrkorådet i församling att ofördröjligen efter mottagandet av länsstyrelsens beslut

137 underrätta kyrklig samfällighet, i vilken församlingen ingår, om storleken av det tillskjutna skatteunderlaget till församlingen. I ett system med ett i kronor bestämt statsbidragsbelopp måste varje statsbidragsberättigad kommun bygga sina överväganden angående utdebiteringssatsen för det kommande året på ett till följd av ortsavdragshöjningen minskat skatteunderlag. Kommunen måste därför, innan utdebiteringssatserna för detta år fastställs, äga kännedom om det statsbidrag, som kommunen under året får tillgodonjuta. Arbetet med att fastställa statsbidraget i de olika kommunerna för de år, under vilka bidraget skall utgå, kan emellertid antas bli relativt omfattande. Med hänsyn till de konsekvenser, som kan uppstå för de enskilda skattebetalarna om statsbidraget skulle förbehållas endast viss eller vissa kommunala enheter, torde man dock knappast kunna undgå att ge varje enhet statsbidrag. I ett fåtal församlingar har inte förekommit någon utdebitering till kyrkliga ändamål för år 1956. Även om sådan utdebitering förekommit under tidigare år, torde dessa församlingar under förutsättning att någon utdebitering inte heller fastställs för år 1957 bör undantas från statsbidrag, därest detta skall fastställas enligt systemet med ett i kronor bestämt belopp. Detsamma bör gälla för andra kommuner eller samfälligheter, inom vilka utdebitering inte fastställts för åren 1956 och 1957. I ett statsbidragssystem med tillskjutet skatteunderlag kommer de nu nämnda kommunerna att automatiskt uteslutas från statsbidrag i den mån någon utdebitering inte fastställs i kommunerna. Skulle emellertid ett följande år utdebiteringssats komma att fastställas, så erhåller även dessa kommuner statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag.

5. Samordningen med den provisoriska skatteersättningen I direktiven har framhållits, att sambandet mellan det statsbidragssystem, som utformades med anledning av 1950 års ortsavdragsreform, och de bidrag, som nu avses skola utgå, är sådant, att de olika bidragen om möjligt bör sammanföras till ett enhetligt statsbidragssystem. Som ett ytterligare skäl härför har även erinrats om att 1950 års system erhöll en provisorisk karaktär. En inarbetning av 1950 års provisoriska skatteersättning i något av de båda tidigare i detta kapitel diskuterade statsbidragssystemen i den meningen, att det nya bidraget blir enhetligt uppbyggt, är knappast möjlig. Detta beror främst därpå att 1950 års ersättning, som ju avsåg att förhindra att den sammanlagda kommunala utdebiteringen skulle komma att överstiga ett visst belopp, är annorlunda konstruerad än det statsbidrag, som nu ifrågasätts. Genom sin utformning kom den provisoriska skatteersättningen att inte alls utgå till vissa kommuner eller kommunala samfälligheter medan

138 det bidrag, som nu avses skola utgå, redan från början i princip skall tillkomma samtliga kommuner. I detta sammanhang må erinras, att provisorisk skatteersättning nu utgår till borgerliga primärkommuner, municipalsamhällen och skoldistrikt, där skolväsendet omhänderhas som en kyrklig angelägenhet. Ersättningen till den borgerliga kommunen är emellertid bestämd med utgångspunkt från den sammanlagda utdebiteringshöjning för borgerliga och kyrkliga ändamål, som beräknades bli en följd av 1950 års ortsavdragsreform. Att ersättningen i sin helhet förbehölls den borgerliga primärkommunen berodde, såsom tidigare anförts, helt på svårigheterna att dela upp ersättningen på olika kommunala enheter. Även om en formlig inarbetning i nu angiven mening av den provisoriska skatteersättningen i ett nytt statsbidragssystem knappast kan åstadkommas är det dock möjligt att sammanföra de båda bidragen till ett bidrag. Utformas det nya statsbidraget såsom ett i kronor bestämt belopp, vilket utgår till olika kommunala enheter, torde detta sammanförande enklast kunna ske på det sättet att till det nya bidrag, som enligt detta system skall tillkomma de kommuner och andra kommunala samfälligheter, som nu uppbär provisorisk skatteersättning, läggs den nu utgående ersättningen. De sammanförda bidragen kan sedan såväl vid utbetalningen som i samband med den ifrågasatta avvecklingen behandlas som en enhet. Bestäms det nya statsbidraget enligt systemet med tillskjutet skatteunderlag, uppstår däremot vissa problem. I första hand gäller det därvid att taga ställning till efter vilka grunder den provisoriska skatteersättningen skall omvandlas till tillskjutet skatteunderlag. Vidare måste ställning tagas till frågan huruvida det tillskjutna skatteunderlag, som den provisoriska skatteersättningen efter omvandlingen kan sägas representera för den borgerliga primärkommunen, endast skall komma denna kommun till godo eller om detta tillskjutna skatteunderlag även skall åtnjutas av den kyrkliga kommunen. Den provisoriska skatteersättningen representerar i den borgerliga kommunens budget en viss årligen återkommande inkomst. Om kommunen inte hade haft denna inkomst, skulle utdebiteringsbehovet ha blivit i motsvarande grad högre, vilket i sin tur skulle ha avspeglat sig i en högre utdebiteringssats. Detta innebär med andra ord att om ersättningen inte skulle utgå och utdebiteringsbehovet skulle bibehållas oförändrat, så måste antalet skattekronor vara större för att en ökning av utdebiteringen inte skall behöva vidtas. Den provisoriska skatteersättningen motsvarar därför också i varje års budget ett visst antal skattekronor, som erhålls genom att dividera bidragsbeloppet med den för året fastställda utdebiteringssatsen. Den provisoriska skatteersättningen bör på detta sätt omvandlas till skattekronor. Fråga uppstår då om dels vilket eller vilka års utdebiteringssats som skall användas vid omvandlingen, dels huruvida denna omvandling skall ske efter utdebiteringssatsen för den borgerliga kommunen eller efter

139 d e n sammanlagda primärkommunala utdebiteringen för borgerliga och kyrkliga ändamål. Att till grund för omvandlingen lägga den utdebiteringssats, som skall gälla för det år under vilket statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag skall utgå, låter sig inte göra, eftersom storleken av det tillskjutna skatteunderlaget för ett visst år måste vara känd, när utdebiteringssatsen för detta år skall fastställas. Man har därför att välja mellan antingen senast fastställda utdebiteringssats eller den genomsnittliga utdebiteringssatsen under ett antal år. Det torde vara lämpligast att i detta hänseende välja den senast fastställda utdebiteringssatsen, eftersom man härigenom får ett så aktuellt uttryck som möjligt för vad den provisoriska skatteersättningen representerar för kommunen. Utdebiteringen för år 1957 bör därför läggas till grund för den provisoriska skatteersättningens omvandling till skatteunderlag. Vill man sedan att det skatteunderlag, som denna ersättning motsvarar, fortfarande skall förbehållas endast den borgerliga primärkommunen, måste till grund för omvandlingen läggas utdebiteringssatsen för år 1957 till den borgerliga kommunen. Den borgerliga kommunen kommer emellertid därigenom att få bygga sina överväganden angående utdebiteringssatsen på ett annat sammanlagt skatteunderlag med däri ingående tillskjutet skatteunderlag än vad den kyrkliga kommunen får göra. En sådan anordning låter sig emellertid inte väl förenas med det tidigare framförda önskemålet att anknyta utbetalningen av ett statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag till nu gällande regler för utbetalning av kommunalskattemedlen och torde över huvud taget omöjliggöra en anknytning till dessa regler. Man skulle därför inte kunna vinna de fördelar, som ett system med tillskjutet skatteunderlag har, varjämte praktiska svårigheter onekligen skulle uppstå, om man inom en och samma kommun skulle nödgas att i olika sammanhang räkna med olika skatteunderlag för den borgerliga och för den kyrkliga kommunen. I detta sammanhang bör måhända framhållas, att man knappast kan utgå från att den kyrkliga kommunen, om den provisoriska skatteersättningen förvandlas till skatteunderlag på sätt som ovan angivits, d. v. s. med beaktande endast av utdebiteringssatsen till den borgerliga kommunen, skall kunna bygga sin utdebiteringssats på samma skatteunderlag som den borgerliga kommunen. Skulle så ske, skulle visserligen den borgerliga kommunen få behålla hela den nu utgående provisoriska skatteersättningen, men den kyrkliga kommunen skulle få ett statsbidrag, vilket i sig innefattade en provisorisk skatteersättning, som denna kommun aldrig åtnjutit. Om m a n däremot till grund för den provisoriska skatteersättningens omvandling till skatteunderlag lägger den sammanlagda utdebiteringssatsen inom kommunen för år 1957 till borgerliga och kyrkliga ändamål, vinner man att de borgerliga och kyrkliga kommunerna kan fastställa sina utdebiteringssatser på samma skatteunderlag och att man kan anpassa statsbidragssystemet till reglerna om kommunalskattemedlens utbetalning. Den

140 borgerliga kommunen får emellertid härigenom inte full ersättning för den provisoriska skatteersättning, som hittills tillkommit densamma, vilket k a n medföra, att utdebiteringssatsen till borgerliga kommunen kan stiga. Denna ökning kommer emellertid att motsvaras av lika stor minskning i utdebiteringssatsen till den kyrkliga kommunen därigenom att denna kommun får lika stor del av den provisoriska skatteersättningen som den borgerliga kommunen går miste om. Omfattar den kyrkliga kommunen flera församlingar, erfordras det att den del av det tillskjutna skatteunderlaget, som motsvarar den provisoriska skatteersättningen, fördelas på de olika församlingarna. I det tidigare skisserade statsbidragssystemet med tillskjutet skatteunderlag skall j u alltid det totala tillskjutna skatteunderlaget i en kommun, som omfattar flera församlingar — liksom skatteunderlaget i sin helhet — motsvara summan av skatteunderlagen i de olika församlingarna. Fördelningen torde kunna ske schablonmässigt i förhållande till antingen invånarantalet i de olika församlingarna eller det bortfall av skatteunderlag, som ortsavdragsreformen medför i församlingarna. Om man väljer sistnämnda metod kommer emellertid detta att medföra, att församlingar med hög skattekraft i regel får något större andel av det uträknade skattekrontalet än vad en fördelning efter invånarantalet skulle innebära. Den senare metoden synes därför böra väljas. Till grund för fördelningen bör läggas invånarantalet i kommunen vid 1957 års ingång. Metoden medför den praktiska fördelen, att länsstyrelsernas arbete med att förvandla den provisoriska skatteersättningen till skatteunderlag kan börja på ett tidigare stadium än om m a n måste invänta resultaten vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag. I det fall att borgerlig kommun omfattar flera församlingar eller andra kyrkliga samfälligheter, synes utdebiteringen till kyrkliga ändamål böra beräknas till ett vägt medeltal av utdebiteringarna i de olika församlingarna och samfälligheterna. Detta vägda medeltal torde lättast kunna inhämtas i den av statistiska centralbyrån utgivna publikationen Årsbok för Sveriges kommuner 1957. Omvandlingen till tillskjutet skatteunderlag av den provisoriska skatteersättning, som för närvarande tillkommer municipalsamhälle, torde inte erbjuda några större problem. Det tillskjutna skatteunderlag, som den av samhället åtnjutna ersättningen motsvarar, skall givetvis tillkomma endast detta samhälle. I några få fall utgår för närvarande provisorisk skatteersättning till kyrkliga skoldistrikt, som omfattar flera borgerliga eller kyrkliga kommuner. Då även denna ersättning i fortsättningen synes böra utgå såsom tillskjutet skatteunderlag, torde ersättningen böra fördelas på de olika kommuner eller församlingar, som ingår i skoldistriktet, och därefter omvandlas till skatteunderlag enligt ovan angivna grunder. Till grund för denna fördelning bör läggas de uträkningar, som på sin tid gjordes när den provisoriska skatte-

141 ersättningen till skoldistriktet skulle fastställas. Vid dessa uträkningar skulle nämligen först klarläggas storleken å den totala ersättning, inklusive ersättning till skoldistriktet, som skulle tillkomma varje kommun eller församling, som ingick i skoldistriktet. Vid fastställandet av sin utdebiteringssats kommer dylikt skoldistrikt att i ett system med tillskjutet skatteunderlag bygga sina överväganden på summan av skatteunderlagen — med däri ingående tillskjutet skatteunderlag — i de olika kommuner eller församlingar, som ingår i skoldistriktet.

6. Avveckling eller reducering av statsbidraget för vissa kommuner Allmän motivering för revisionens förslag i detta hänseende

Såsom tidigare anförts i kap. IV utformades vid 1950 års kommunala ortsavdragsreform statsbidragsreglerna redan från början på ett sådant sätt att från statsbidrag undantogs sådana kommuner med ett gott skatteunderlag, där utdebiteringshöjningen till följd av ortsavdragsreformen kunde beräknas bli förhållandevis ringa. Dessa kommuner hade vad man vanligen kallar god skattekraft. Vi anser att den principiella grunden för ett statsbidrag i anledning av den nu aktuella höjningen av de kommunala ortsavdragen bör vara densamma som i 1950 års reform, nämligen att bidragssystemet skall uppbyggas så att hänsyn tages till de olika möjligheter, som kan beräknas komma att föreligga för kommunerna att själva så småningom i en eller annan form bära den av ortsavdragshöjningen förorsakade inkomstminskningen. När det gäller att bedöma dessa möjligheter anser vi att följande bör beaktas. Det förhållandet att en ortsavdragsreform alltid förorsakar en minskning av det skatteunderlag, varmed en kommun eljest haft att räkna, innebär givetvis inte att skatteunderlaget i kommunen för det år, under vilket reformen genomförs eller först verkar, med nödvändighet måste bli mindre än det skatteunderlag, som fanns tillgängligt i kommunen året dessförinnan. Den allmänna inkomstutvecklingen och andra liknande faktorer, som påverkar det kommunala skatteunderlaget, kan nämligen medföra en sådan stegring av de till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsterna att trots de höjda ortsavdragen skatteunderlaget kan bibehållas vid sin gamla nivå eller till och med öka. Kommunerna har under senare år i allmänhet kunnat räkna med kontinuerligt stigande skatteunderlag. Av efterföljande sammanställning framgår det primärkommunala skatteunderlagets storlek med nu gällande ortsavdrag enligt 1951—1956 års taxeringar. 1 1 1951 och 1952 års siffror bygger på omräkningen av 1951 års skatteunderlag. 1956 års siffror grundar sig på av de lokala skattemyndigheterna till statistiska centralbyrån insända preliminära uppgifter.

142 Taxeringsår 1951 1952 1953 1954 1955 1956

Antal skattekronor i milj. kronor 167,9 223,4 251,5 255,8 278,2 302,0

Ökning i % från föregående år — 33,1 12,6 1,7 8,8 8,6

Denna stegring har till viss del haft sin förklaring i den med penningvärdets förändring sammanhängande höjningen av löner och priser men den har även inneburit en viss realmässig ökning av skatteunderlaget. Av sammanställningen framgår att skatteunderlaget enligt 1956 års taxering är i det närmaste 80 % större än skatteunderlaget vid 1951 års taxering. Under denna tid har emellertid levnadskostnadsökningen utgjort endast omkring 32 %. Socialstyrelsens konsumentprisindex har sålunda stigit från 101 ( = årsmedeltalet för år 1950) till 133(= årsmedeltal för år 1955). Den realmässiga ökningen av skatteunderlaget har emellertid, såsom nedan skall närmare beröras, även i betydande mån motsvarats av ökade anspråk på kommunerna. Med nuvarande målsättning för den ekonomiska politiken finns det enligt vår mening anledning anta, att denna realmässiga ökning av det kommunala skatteunderlaget kommer att fortsätta. Detta medför i sin tur att kommunerna kan beräknas få ökade möjligheter att bära den inkomstminskning, som de höjda ortsavdragen förorsakar. I detta sammanhang må även erinras att en förbättrad taxeringsorganisation kan medverka till en ytterligare ökning av det kommunala skatteunderlaget. Förslag till en dylik organisation har förelagts innevarande års riksdag i prop. 150/1956. 1 Å andra sidan bör emellertid framhållas, att denna realmässiga ökning av skatteunderlaget vanligtvis inte omedelbart påverkar den kommunala ekonomin. I någon mån sammanhänger detta med det nuvarande avräkningsförfarande! mellan staten och kommunerna i fråga om kommunalskattemedlen, som ju innebär två års eftersläpning i den slutliga regleringen mellan vad kommunerna beslutat skall anskaffas genom utdebitering och vad kommunerna får in på grund av utdebiteringsbeslutet. Det må därjämte erinras om att kommunerna ställts inför ständigt växande utgiftsbehov, vilket till viss del berott på att omfattningen av kommunernas uppgifter ökat. Ytterligare anspråk har därför måst ställas på kommunmedlemmarna. Svårigheterna för kommunerna att skära ned utgifterna är också betydande. Visserligen är den kommunala ekonomin numera •— i motsats till vad som förr vanligtvis var förhållandet — uppbyggd på en mera långsiktig planering av utgifterna, vilket i sin tur inneburit att de kommunala utdebiteringssatserna mellan olika år kunnat hållas relativt jämna. Denna långsiktiga planering bygger till väsentliga delar på en jämn utveckling av skatteunderlaget. Detta medför emellertid att det vanligtvis 1

Behandlingen av denna proposition är uppskjuten till 1956 års riksdags höstsession.

143 inte finns några marginaler för att möta en opåräknad minskning av skatteunderlaget. Ett alltför kraftigt och plötsligt ingrepp i den jämna utvecklingen av skatteunderlaget, som t. ex. en höjning av de kommunala ortsavdragen utan kompensation förorsakar, kan därför inte mötas genom omedelbara besparingar i den kommunala budgeten utan nödvändiggör i regel en höjning av utdebiteringssatserna. Även om vi, såsom tidigare anförts, har den principiella uppfattningen att — liksom i 1950 års statsbidragssystem — grunden för statsbidraget skall vara att de bättre ställda kommunerna i en eller annan form själva skall bära det av ortsavdragshöjningen förorsakade inkomstbortfallet, anser vi det emellertid nödvändigt — för att tillgodose det i direktiven uppställda syftet att reformen är att se som ett led i en allmän skattesänkning — att även inkomsttagarna i dessa kommuner skyddas mot alltför plötsliga höjningar i utdebiteringen, vilka, såsom tidigare visats, kan omintetgöra ortsavdragshöj ningens åsyftade verkan att åstadkomma en generell skattesänkning. Enligt vår mening bör önskemålet att skydda de enskilda skattedragarna från alltför plötsliga höjningar i den kommunala utdebiteringen tillgodoses därigenom att alla kommuner, oavsett om de har ett dåligt eller ett gott skatteunderlag, under en begränsad tid efter ortsavdragsreformens genomförande får ett bidrag av staten som i princip helt svarar mot de mistade inkomsterna i anledning av ortsavdragshöjningen. Utgångsläget för ett nytt statsbidragssystem blir därför ett annat än vad förhållandet var år 1950, då man redan från början undantog de bäst ställda kommunerna. Vi anser det sålunda riktigt att man för tiden efter de första övergångsåren med full kompensation genomför en successiv minskning och i vissa fall fullständig avveckling av statsbidraget alltefter kommunernas olika möjligheter att i sinom tid själva bära inkomstbortfallet. Enligt vår mening är det angeläget att de närmare principerna för denna reducering och avveckling fastslås redan när grunderna för det nya statsbidraget dragés upp. Beträffande frågan om under vilken tid det nya statsbidraget skall utgå har vi undersökt olika alternativ. Vi har stannat för att härvidlag förorda en tidrymd av åtta år, varav under de tre första åren, 1958—1960, bidraget i princip bör innefatta full kompensation till kommunerna för inkomstbortfallet. Under de återstående fem åren, 1961—1965, skall bidraget i vissa kommuner successivt minskas eller helt avvecklas. Vid denna avvägning har vi fäst särskilt avseende vid att kommunerna måste ges skälig tid att anpassa sin ekonomi efter det förändrade läge, som ortsavdragshöjningen medför. Vi har även tagit hänsyn till att under senare år genomförts ändringar i skattelagstiftningen, som tillsammantagna medfört en viss reducering av det kommunala skatteunderlaget. Vi vill i detta sammanhang erinra om att 1953 års sänkning av repartitionstalet för fastighet, vilken första gången tillämpades vid 1954 års taxering, medförde en minskning av den effektiva fastighetsskatten. Vidare må nämnas att de ändrade grun-

144 derna i övrigt för fastighetsbeskattningen, vilka första gången tillämpats vid innevarande års taxering och som bland annat inneburit rätt för skattskyldig att verkställa ortsavdrag från garantibelopp för fastighet, haft en viss, ehuru förhållandevis ringa, dämpande effekt på utvecklingen av det kommunala skatteunderlaget samt att de vid 1955 års riksdag beslutade förenklingarna i deklarations- och taxeringsförfarandet, vilka första gången skall tillämpas vid 1957 års taxering, beräknats medföra ett visst inkomstbortfall för kommunerna. När det gällt att närmare fixera den tid, under vilken bidraget bör reduceras, har vi tagit särskild hänsyn till att för vissa kommuner med lågt skatteunderlag och dålig bärkraft någon reducering av bidraget redan under ifrågavarande år knappast är möjlig. Såsom vi tidigare framhållit i kap. III måste nämligen för dessa kommuners del frågan om bidragets fortbestånd och eventuella reducering bedömas ha ett så nära samband med frågan om en allmän kommunal skatteutjämning, att man inte utan att lösa denna fråga k a n tänka sig en minskning eller avveckling i dessa kommuner av det nu ifrågasatta bidraget. Dessa kommuner kan nämligen knappast inom överskådlig tid erhålla möjligheter att själva bära inkomstminskningen till följd av de höjda ortsavdragen. Avvecklingen av bidraget i dessa kommuner måste därför få en sådan konsekvens att staten i annan form bistår dessa kommuner. Frågan om bidragets fortbestånd, avveckling eller omvandling bör emellertid inte alltför länge hållas öppen. Detta bör beaktas därigenom att man nu endast bestämmer sig för att bidraget till dessa kommuner skall utgå under viss tid — av oss föreslagen till sammanlagt åtta år — och att under tiden en förnyad utredning bör komma till stånd. För andra kommuner åter, vilka normalt kunnat räkna med ett mycket gott skatteunderlag, finns det enligt vår mening goda förutsättningar för att dessa själva efter en viss övergångstid skall kunna helt bära inkomstbortfallet på grund av de höjda ortsavdragen. Dessa kommuner, vilka ofta också har en låg utdebitering, kan knappast heller vid ett framtida lösande av frågan om en allmän kommunal skatteutjämning räkna med statlig hjälp. Statsbidraget till dessa kommuner bör därför successivt avvecklas. Under beaktande av att även dessa kommuner under de tre första åren erhållit full kompensation för inkomstbortfallet anser vi att avvecklingen av statsbidraget i dessa kommuner bör ske under en tidrymd av fem år. Mellan de nu angivna grupperna av kommuner finns ett stort antal kommuner, där konsekvenserna av en fullständig avveckling av bidraget för närvarande inte kan överblickas. Möjligheter bör dock enligt vår mening föreligga för dessa kommuner att under en femårsperiod bära en del av inkomstbortfallet. Vi anser därför att även i dessa kommuner en successiv reducering av bidraget bör ske alltefter kommunernas olika möjligheter att bära bortfallet. Någon fullständig avveckling av bidraget

145 i dessa kommuner bör emellertid inte nu beslutas utan frågan härom bör närmare övervägas före bidragstidens utgång. Det bör då vara möjligt att betydligt säkrare än nu kunna bedöma vilka konsekvenser en ytterligare minskning eller fullständig avveckling av bidraget i dessa k o m m u n e r får. I kap. IV har visats, att i de bättre ställda kommunerna med ett gott skatteunderlag, vilka för närvarande åtnjuter provisorisk skatteersättning på grund av 1950 års ortsavdragsreform, denna ersättning har en förhållandevis ringa betydelse för kommunernas ekonomi och utdebiteringssatser. Om man — såsom vi föreslår — beslutar sig för ett system med en successiv minskning för vissa kommuner av ett nytt statsbidrag, anser vi att detta system bör kombineras med en samtidigt likartad minskning av den provisoriska skatteersättningen i dessa kommuner. När det gällt att finna ett lämpligt uttryck för kommunernas olika möjligheter att bära inkomstminskningen till följd av de höjda ortsavdragen har vi övervägt olika alternativ. En utväg härvidlag är att låta reduceringen av bidraget ske i förhållande till kommunernas olika skattetryck. I andra statsbidragssammanhang har emellertid den invändningen gjorts, att skattetrycket — den av varje kommun själv bestämda utdebiteringen per skattekrona -— inte är någon objektiv grund för en gradering av ett statsbidrag, eftersom man härigenom låter bidragsfördelningen bli beroende av det lokala bedömandet av utdebiteringsbehovet. Vi delar denna synpunkt och anser oss därför inte kunna förorda att den successiva minskningen av det av oss föreslagna statsbidraget sker i förhållande till kommunernas olika skattetryck. Enligt vår mening är den enda objektiva grunden för att bedöma kommunernas olika möjligheter att bära inkomstminskningen deras genom vederbörlig taxering fastställda skatteunderlag, ställt i relation till deras folkmängd. Denna graderingsnorm — antalet skattekronor per invånare — vilken kan benämnas kommunens skattekraft, har tidigare tillämpats i olika statsbidragssammanhang. Den diskuterades ingående av kommunalskatteberedningen i dess år 1943 avgivna betänkande om den kommunala skatteutjämningen (SOU 1943:43). I nu gällande regler för skattelindringsbidrag åt synnerligt skattetyngda kommuner har normen även kommit till tillämpning. I sitt den 5 april 1950 avlämnade betänkande med förslag till ändrade grunder för dylika bidrag föreslog kommunala skattelindringsutredningen sålunda en differentiering av skattelindringsbidragen i förhållande till kommunernas skattekraft. Som krav på ett system för ordinarie skattelindringsbidrag uppställde skattelindringsutredningen bland annat, att skattelindringen borde utgå efter sådana grunder, att bidragen för kommunerna själva vid inbördes jämförelser framstode som rättvisa samt att skattelindringen borde utgå efter möjligast objektivt fastställbara 10— 608166

146 f a k t o r e r , p å v i l k a k o m m u n e r n a i n t e eller e n d a s t i r i n g a g r a d k u n d e i n v e r k a i syfte a t t e r h å l l a ö k a d e b i d r a g . U t r e d n i n g e n a n f ö r d e d ä r e f t e r b l a n d a n n a t följande. Efter ingående överväganden rörande olika möjliga mått för bidragsbehovet stannade kommunalskatteberedningen, som förut nämnts, vid att förorda skatteunderlaget (antalet skattekronor per invånare) såsom den lämpliga utgångspunkten och den främsta normen för bidragets bestämmande. Valet av skatteunderlaget eller rättare sagt bristen på skatteunderlag såsom grundläggande norm för skattelindringsbidragets storlek synes i hög grad tillgodose det uppställda rättvisekravet. Om man får utgå från att taxeringen numera är relativt jämn över hela riket eller åtminstone relativt jämn, såvitt angår kommuner inom de av skattelindringen främst berörda landsbygdsområdena, torde siffrorna på antalet skattekronor per invånare få anses ge ett förhållandevis gott uttryck för kommunernas växlande ekonomiska bärkraft. Ur interkommunal rättvisesynpunkt ha utredningsmännen icke funnit några vägande principiella invändningar mot att godtaga en sådan måttstock. I den praktiska verkligheten möter det förvisso icke några svårigheter att påvisa ojämnheter i taxeringen, vilka kunna förklara den tveksamhet om skatteunderlagets lämplighet för ändamålet, som kommit till uttryck i vissa remissutlåtanden över kommunalskatteberedningens förslag. Någon säkrare och mera rättvis, praktiskt användbar måttstock för det kommunala behovet av skattelindring än bristen på skatteunderlag ha utredningsmännen för sin del dock icke kunnat finna. Antalet skattekronor per invånare har ju också under senare år alltmer godtagits såsom en betydelsefull faktor i liknande sammanhang, även om dess teoretiska innehåll icke är alldeles entydigt. Det är ju icke endast så, att antalet skattekronor per invånare är en exponent för den allmänna inkomstnivån inom en kommun, utan siffran ger också utslag i »rätt» riktning för vissa ur kommunal utgiftssynpunkt viktiga faktorer, särskilt kostnader för vård och uppfostran av barn och för understöd åt åldringar m. fl. Om antalet barn inom en kommun är stort — vilket ju gemenligen är fallet inom Norrbotten, vårt viktigaste skattelindringsområde — medför det ju en lägre siffra för det antal skattekronor som faller på varje invånare. Detsamma gäller givetvis även vid förhållandevis stort antal åldringar, arbetslösa, partiellt arbetsföra och andra personer med otillräckliga inkomster. Skatteunderlaget som utgångspunkt för bidragens bestämmande torde även i hög grad tillgodose det förut angivna kravet på objektivt fastställbara grunder, som icke i högre grad kunna påverkas av kommunerna själva i syfte att erhålla högre bidrag. Med nuvarande taxeringsorganisation får skatteunderlagets bestämmande anses vara en väsentligen statlig funktion, som endast i ringa grad påverkas av kommunernas åtgöranden. Med hänsyn till nu angivna förhållanden — ha utredningsmännen kommit till den uppfattningen, att skattelindringens tyngdpunkt bör ligga på skatteunderlagets område, vilket även var kommunalskatteberedningens grundtanke, och att bidragen främst bör sikta till att för kommuner med dåligt skatteunderlag motväga verkningarna av bristen på skatteunderlag. K o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n s och k o m m u n a l a s k a t t e l i n d r i n g s u t r e d n i n g e n s förslag o m s k a t t e u n d e r l a g e t s o m h u v u d s a k l i g g r u n d för f ö r d e l n i n g a v s k a t t e l i n d r i n g s b i d r a g e t h a r g o d t a g i t s av s t a t s m a k t e r n a . I p r o p . 44/1951 m e d förslag till ä n d r a d e g r u n d e r för s k a t t e l i n d r i n g s b i d r a g e n u t t a l a d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n s å l u n d a — m e d h ä n s y n till a t t u n d e r r e m i s s b e h a n d l i n g e n

147 viss kritik riktats mot skattelindringsutredningens förslag i denna del — att han inte vore övertygad om det bärande i denna kritik. Väl vore det riktigt, att skattekrontalet per invånare inte kunde vara någon absolut tillförlitlig mätare av behovet av skattelindring —- någon sådan fanns inte — men det torde dock vara den mest objektiva och användbara måttstock som stode till buds i detta sammanhang. Enligt vår mening kan emellertid inte den nuvarande skattekraften i en k o m m u n eller den skattekraft, som föreligger i kommunen när de nya ortsavdragen första gången tillämpats, få bli ensamt avgörande för i vilken takt det nya statsbidraget skall reduceras. Om så skulle ske, skulle nämligen inkomstutvecklingen under de olika bidragsåren kunna medföra att förhållandena blir helt annorlunda än vad som ursprungligen kunnat ber ä k n a s och att t. ex. bidraget i en kommun reduceras i snabbare takt än vad man egentligen avsett. Vi anser därför att den av oss ifrågasatta reduceringen av statsbidraget skall ske efter förhållandet mellan å ena sidan skattekraften i vederbörande kommun och å andra sidan den genomsnittliga skattekraften i rikets samtliga primärkommuner — medelskattekraften — på ett sådant sätt att kommuner, som har lägre skattekraft än medelskattekraften, får vidkännas mindre reducering av statsbidraget än kommuner, som har en högre skattekraft. Enligt vår mening är en anknytning till medelskattekraften den lämpligaste metoden när det gäller att bedöma kommunernas sinsemellan mycket skiftande möjligheter att bära inkomstminskningen till följd av de höjda ortsavdragen. Genom att sedan varje år, under vilket bidrag skall utgå, låta den då aktuella relationen mellan kommunens skattekraft och medelskattekraften vara avgörande för i vilken omfattning statsbidraget skall reduceras vinner man den fördelen, att reduceringen kan direkt anpassas till storleken varje år av kommunens skatteunderlag och de förändringar, som sker i detta skatteunderlag mellan olika år. Med dessa allmänna utgångspunkter övergår vi till att redogöra för hur den av oss föreslagna reduceringen av statsbidraget bör kunna tekniskt utformas. Den tekniska utformningen av den av revisionen föreslagna reduceringen av statsbidraget

I det följande framläggs förslag om hur den av oss ifrågasatta minskningen av statsbidraget bör tekniskt utformas. Förslaget bygger på följande förutsättningar. Det nya statsbidraget skall utgå i förhållande till ett av staten tillskjutet skatteunderlag, i skattekronor räknat. Detta skattekrontal benämnes i fortsättningen bidragsunderlaget. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att bidragsunderlaget är så bestämt, att det på grundval av detsamma

148 framräknade statsbidraget kommer att innefatta dels den ersättning, som kommunen skall erhålla på grund av den av oss föreslagna ortsavdragshöjningen, dels även den nu utgående provisoriska skatteersättningen. Om ortsavdragsreformen sätts i kraft den 1 januari 1958 skall, enligt vad vi tidigare föreslagit, statsbidraget utgå med fullt belopp i alla kommuner under åren 1958, 1959 och 1960. Därefter genomförs minskningen under en femårsperiod, 1961—1965. Beduceringen av statsbidraget torde böra tekniskt genomföras på det sättet, att bidragsunderlaget successivt reduceras. Vi har redan angivit att principen vid nedskrivningen av statsbidraget skall vara att i de bättre ställda kommunerna statsbidraget under bidragstiden successivt minskas och i de bäst ställda kommunerna med hög skattekraft helt avvecklas, medan kommuner med låg skattekraft under hela bidragsperioden får behålla statsbidraget ograverat. Kommunernas skattekraft blir därför av avgörande betydelse när det gäller att närmare utforma den skala, efter vilken reduceringen av statsbidraget skall äga rum. Beduceringen av bidraget skall — som tidigare nämnts •— ske med ledning av kommunernas relativa skattekraft, d. v. s. relationen mellan skattekraften i vederbörande kommun och den genomsnittliga skattekraften i rikets samtliga primärkommuner (medelskattekraften). Av nedanstående sammanställning framgår vilken skattekraft olika procenttal av medelskattekraften motsvarar. Hur de i kol. 3 angivna beloppen beräknats har angivits i redogörelsen i bilaga 1.

Procent av medelskattekraften

Antal skattekronor per inv. enligt 1955 års taxering med ortsavdrag enligt alt. D (avrundade tal)

Antal skattekronor per inv. enligt nuvarande ortsavdrag, som motsvarar de i kol. 2 angivna beloppen

55 60 65 70 75 80 85 90 95 100 105 110 115 120

18:25 19:90 21:60 23: 25 24:90 26:55 28:20 29:90 31:55 33:20 34:85 36:50 38:20 39:85

22:95 24:65 26:40 28:10 29:85 31:55 33:30 35:00 36:70 38:45 40:15 41:90 43:60 45:35

I detta sammanhang bör erinras att en stark variation föreligger i skattekraften olika kommuner emellan. I bilaga 3 lämnas en närmare redogörelse för dessa variationer.

149 Vi har prövat olika alternativ för den skala, enligt vilken bidragsunderlaget skall reduceras. I det följande redovisas två av dessa alternativ. Båda skalorna bygger på den principen, att de olika kommunerna skall varje år alltefter sin relativa skattekraft inplaceras i olika bidragsgrupper och att inom varje bidragsgrupp en enhetlig minskning av bidragsunderlaget skall äga rum. I den ena skalan har antalet bidragsgrupper beräknats till åtta medan i den andra antalet sådana grupper upptagits till elva. Skalorna h a r följande utseende. Alt. 1 Avvecklingsår

År med full kompensation (1958—1960)

1 2 3 4 5 6 7 8

100 100 100 100 100 100 100 100

100 100 95 90 90 85 85 80

100 95 90 85 80 70 65 60

100 95 85 75 65 60 50 40

100 90 80 70 55 45 30 20

100 90 75 60 45 30 15 0

Bidragsgrupp

År med full kompensation (1958—1960)

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

100 100 95 95 90 90 90 85 85 80 80

100 95 90 90 85 80 75 70 70 65 60

100 95 90 80 75 70 65 60 50 45 40

100 90 85 75 70 60 50 45 35 30 20

100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0

Bidragsgrupp

Alt. 2

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

Avvecklingsår

Båda skalorna anger h u r stor del av bidragsunderlaget (uttryckt i procent), som av staten skall tillskjutas respektive bidragsår. Skalorna har utformats så att under det sista avvecklingsåret 1965 skillnaden mellan de olika bidragsgrupperna i alt. 2 blir 10 % medan i alt. 1 denna skillnad är 15 % utom beträffande den första och den andra bidragsgruppen, där skillnaden endast är 10 %. Båda skalorna medför i stort sett samma slutresultat i fråga om den takt, i vilken nedskrivningen av bidraget ägt rum. Det kvarstående bidragsbeloppet är alltså ungefär lika stort i båda fallen. För egen del förordar

150 vi att skalan utformas enligt alt. 1. Detta alternativ gör visserligen skillnaden mellan bidragsgrupperna något större än i alt. 2 men å andra sidan torde det ur olika synpunkter dock få anses vara till fördel, att antalet bidragsgrupper inte blir för stort. När det sedan gällt att bestämma omfattningen utav de olika bidragsgrupperna har vi prövat ett flertal olika möjligheter. Vi redovisar i detta hänseende tre olika alternativ, 1: a, 1: b och 1: c. I dessa omfattar de olika bidragsgrupperna kommuner, vilkas skattekraft under respektive bidragsår förhåller sig till medelskattekraften (M) med nedan angivna procenttal. Skattekraft i kommunen i förhållande till M (% av M)

Bidragsgrupp

1 2 3 4 5 6 7 8

Alt. l:a

Alt. l:b

Alt. l:c

under 55 % 55— 65 % 65— 75 % 75— 85 % 85— 95 % 95—100 % 100—105 % över 105 %

under 60 % 60— 70 % 70— 80 % 80— 90 % 90—100 % 100—105 % 105—110% över 110 %

under 65 % 65— 75 % 75— 85 % 85— 95 % 95—105 % 105—110 % 110—115 % över 115 %

Vi har närmare undersökt hur rikets samtliga kommuner kan beräknas komma att fördela sig på de olika bidragsgrupperna enligt dessa tre alternativ. Till grund för denna undersökning ligger i bilaga 1 närmare redovisade beräkningar samt det antagandet, att variationerna i skattekraften olika kommuner emellan under vart och ett av de år, då bidragsunderlaget skall reduceras, är desamma som enligt 1955 års taxering. Av redogörelsen i bilaga 3 framgår också att mellan olika år förändringarna kommunerna emellan i deras relativa skattekraft är förhållandevis obetydliga. Undersökningens resultat redovisas i tabell 21. Tab. 21. Kommunernas fördelning på olika bidragsgrupper vid en minskning av statsbidraget enligt avvecklingsalt. 1: a—1: c Landskommuner Bioch köpingar dragsgrupp l:a l:b l:c 1 2 3 4 5 6 7 8

231 182 181 142 75 19 17 57

325 190 152 114 49 17 18 39 904

413 181 142 75 36 18 8 31

Samtliga primärkommuner

Städer

Municipalsamhällen

Landsting

l:a

l:b

l:c

l:a

l:b

l:c

l:a

l:b

l:c

l:a

l:b

l:c

1 1 4 10 25 18 21 53

2 4 10 25 39 13 12 28

232 183 185 152 100 37 38 110

327 190 157 137 78 [38 31 79

415 185 152 100 75 31 20 59

1 10 2 7 2

4 7 5 6

1 10 2 7 2 2

17 14 25 42 23 7 3 7

25 21 31 29 22 3 1 6

31 25 42 23 10 1 2 4

5 23 29 21 13 40 133

1 037

2 1 25

151 I tabellen har det förutsatts, att minskningen av statsbidraget till landsting och municipalsamhälle anknyts till förhållandet mellan å ena sidan landstingets och samhällets skattekraft och å andra sidan medelskattekraften i rikets primärkommuner. Av tabellen framgår, att i alt. 1: a 232 primärkommuner och 17 municipalsamhällen under hela bidragstiden kommer att åtnjuta ett statsbidrag, som i princip motsvarar full kompensation för inkomstminskningen genom ortsavdragshöjningen. I alt. l : b kommer detta förhållande att föreligga för 327 primärkommuner och 25 municipalsamhällen samt i alt. l : c för 415 primärkommuner, ett landsting och 31 municipalsamhällen. I 110 primärkommuner, 3 landsting och 7 municipalsamhällen kommer enligt alt. l : a statsbidraget att ha helt avvecklats år 1965. Om reduceringen av bidragen sker enligt alt. 1: b och 1: c, kommer samma förhållande att föreligga i 79 primärkommuner, ett landsting och 6 municipalsamhällen respektive 59 primärkommuner, ett landsting och 4 municipalsamhällen. Av den statistiska redogörelsen i bilaga 1 framgår, att kostnaden för det nya statsbidraget vid full kompensation kan beräknas till 479,8 milj. kronor med utgångspunkt från skattebortfallet vid 1955 års taxering och de av kommunerna fastställda utdebiteringssatserna för år 1956. Till detta belopp kommer den nu utgående provisoriska skatteersättningen, 46,8 milj. kronor. Om det sammanlagda beloppet, 526,6 milj. kronor, minskas enligt de ovan angivna avvecklingsalternativen, kan kostnaderna för statsbidraget (inkl. den provisoriska skatteersättningen) — om den genomsnittliga kommunala utdebiteringen förblir oförändrad — år 1965 beräknas komma att uppgå till i tabell 22 redovisade belopp. Tab. 22. Statens beräknade kostnader år 1965 för statsbidraget i anledning av den av revisionen föreslagna ortsavdragshöjningen och för den provisoriska skatteersättningen enligt 1950 års ortsavdragsreform vid olika avvecklingsalternativ AvStatsverkets veckkostnad lingsår 1965 alternamilj. kr tiv l:a l:b l:c

204,5 232,9 267,0

Den ursprungliga kostnaden, 526,6 milj. kr, har minskat med

Kostnaderna för det nya statsbidraget, 479,8 milj. kr, har minskat med

Kostnaderna för den provisoriska skatteersättningen, 46,8 milj. kr, har minskat med

milj. kr

i%

milj. kr

i%

milj. kr

i%

322,1 293,7 259,6

61 56 49

303,6 278,4 247,1

63 58 52

18,5 15,3 12,5

40 33 27

Att kostnaderna för den provisoriska skatteersättningen inte avvecklats i samma takt som statsbidraget i övrigt beror helt på det förhållandet, att de bäst ställda kommunerna med hög skattekraft som regel inte uppbär provisorisk skatteersättning.

152 Den slutliga kostnaden i de olika alternativen kan beräknas k o m m a att fördela sig på de olika bidragsgrupperna sålunda (i milj. kronor). Tab. 23. Statens beräknade kostnader år 1965 för det av revisionen föreslagna statsbidraget och för den provisoriska skatteersättningen vid olika avvecklingsalternativ och fördelade på olika bidragsgrupper Alt. l:a Bidragsgrupp

Bidrag med följande % av bidragsunderlaget

1 2 3 4 5 6 7 8

100 % 90% 75% 60% 45 % 30% 15% 0

Alt. l:b

Alt. l:c

därav därav därav totala provisorisk totala provisorisk provisorisk totala kostnaden skattekostnaden kostnaden skatteskatteersättning ersättning ersättning 29,2 40,9 66,1 31,2 24,4 7,7 5,0

6,6 8,2 7,1 3,8 1,3 0,6 0,7

57,9 51,0 51,3 33,6 25,2 9,9 4,0

12,6 7,7 5,4 2,8 1,5 1,4 0,1

74,7 79,4 39,1 32,6 26,5 8,1 6,6

15,7 8,5 4,8 1,7 3,0 0,2 0,4

204,5

28,3

232,9

31,5

267,0

34,3

Om man i stället utformat avskrivningsskalan enligt det tidigare angivna alt. 2 samt t. ex. inplacerat kommunerna i de olika bidragsgrupperna så att grupperna 1—11 omfattat kommuner med skattekraft under 60 % av M, 60—70 %, 70—80 %, 80—85 %, 85—90 %, 90—95 %, 95—100 %, 100— 105 %, 105—110 %, 110—115 % respektive över 115 % av M, skulle man ha uppnått en något större slutlig kostnad år 1965 än i alt. l : b eller 245,7 milj. kronor. Grupp 1 skulle liksom i alt. 1: b ha omfattat 327 primärkommuner och 25 municipalsamhällen medan grupp 11 endast skulle ha omfattat 59 primärkommuner, ett landsting och 4 municipalsamhällen. Anledningen härtill är dels den större slutliga kostnaden dels att de bäst ställda kommunerna i detta alternativ fördelats på flera bidragsgrupper än i alt. 1: b. När det gäller att välja mellan de nu beskrivna olika avvecklingsalternativen bör i första hand uppmärksammas att en fullständig avveckling av det av oss föreslagna statsbidraget (inkl. den nu utgående provisoriska skatteersättningen) inte skall ske annat än i sådana kommuner, där — såvitt m a n nu kan bedöma — goda möjligheter bör föreligga för kommunerna att successivt bära den inkomstminskning, som reduceringen av statsbidraget medför. Dessutom bör ett hundraprocentigt bidrag hela bidragstiden förbehållas inte blott de kommuner, som nu uppbär skattelindringsbidrag, utan även andra kommuner med mycket låg skattekraft. Även om i vissa av dessa kommuner den nuvarande utdebiteringen — såväl den primärkommunala som den totala — uppgår till belopp, som under-

153 stiger utdebiteringen i skattelindringskommunerna, är dock i dessa kommuner skatteunderlaget så lågt att man inte utan kännbara utdebiteringshöjningar torde kunna möta en reducering av statsbidraget. Ortsavdragshöjningens avsedda verkan att åstadkomma en skattesänkning skulle därigenom gå förlorad. Såsom vi tidigare anfört bör frågan om en fortsatt reducering eller avveckling av bidraget i de kommuner, för vilka bidraget enligt vårt förslag inte helt avvecklas, övervägas i samband med en utredning av frågan om en allmän kommunal skatteutjämning. För lösandet av denna fråga torde erfordras att staten bistår de sämst ställda kommunerna i betydande omfattning. Avvecklingen av det nu ifrågasatta statsbidraget bör därför inte drivas så långt att det belopp, som efter avvecklingen kvarstår hos kommunerna, är för lågt för att tillsammans med andra åtgärder medge en skälig lösning av skatteut jämningsf rågan. Under hänsynstagande till vad som nu anförts får vi föreslå, att minskningen av statsbidraget genomförs i enlighet med det ovan angivna alt. 1: b. Verkningarna för kommunerna av en reducering av statsbidraget

I det följande lämnas ett exempel på vilken inverkan en reducering av statsbidraget enligt det av oss förordade avvecklingsalternativet 1: b kan beräknas få på de kommunala utdebiteringssatserna. Enligt detta alternativ nedbringas de totala kostnaderna för statsbidraget (inkl. den provisoriska skatteersättningen) under avvecklingsåren från 526,6 till 232,9 milj. kronor eller med cirka 56 %. Hade i stället valts ett alternativ med en lägre slutlig kostnad än alt. 1: b, t. ex. 1: a, hade i det följande angivna utdebiteringshöjningar för de olika kommunerna blivit något större. Å andra sidan skulle ett alternativ med större slutlig kostnad än alt. 1: b, t. ex. l : c , ha medfört mindre framträdande utdebiteringshöjningar. Vid studiet av exemplet torde böra hållas i minnet att exemplet bygger på de i och för sig inte sannolika förutsättningarna att i de kommuner, där reducering av statsbidraget sker, under hela den tid reduceringen pågår utdebiteringsbehovet i kommunen är detsamma som för år 1956, att skatteunderlaget varje år är detsamma som enligt 1955 års taxering med ortsavdrag enligt alt. D och att detta skatteunderlag alltså inte undergått någon som helst förändring samt att minskningen av statsbidraget omedelbart måste resultera i en utdebiteringshöjning. Inte någon av de i exemplet omnämnda kommunerna skulle alltså ha haft möjlighet att möta inkomstbortfallet genom att taga i anspråk sådana inkomster, som en normal ökning av skatteunderlaget medfört, eller genom inbesparingar i den kommunala budgeten. Det k a n emellertid framhållas, att de största framräknade utdebiteringshöjningarna på grund av avvecklingsskalans konstruktion inträffat i sådana kommuner, som har en mycket stor skattekraft i förhållande till medelskattekraften i rikets samtliga kommuner och som hittills kunnat och även i fortsättningen torde kunna räkna med en fort-

154 löpande normal stegring av sitt skatteunderlag. På grund härav torde det i stället böra antas, att i verkligheten några utdebiteringshöjningar i många fall inte alls kommer att uppstå eller att dessa höjningar blir betydligt mindre framträdande än vad som exemplet utvisar. Av tabell 24 framgår vilken inverkan under nyss angivna förutsättningar en minskning av statsbidraget enligt alt. 1: b kan beräknas få på utdebiteringen i landstingen. Den största sammanlagda beräknade utdebiteringshöjningen under de fem år avvecklingen pågår uppstår i Norrbottens läns landsting, 46 öre per skattekrona. Att just i detta landstingsområde utdebiteringshöjningen blir störst beror helt på den dominerande inverkan som skatteunderlaget i Kiruna har på skattekraften i landstingsområdet. De skattskyldiga i de sämst ställda norrbottenskommunerna med låg skattekraft och hög utdebitering skulle därför kunna tänkas få efter de fem avvecklingsåren bära denna utdebiteringshöjning. Den beräknade ökningen av landstingsskatten för dessa skattskyldiga torde emellertid i vissa kommuner komma att till någon del motverkas därigenom att skattelindringsbidragen till nämnda kommuner på grund av utdebiteringsökningen stiger. Det har inte varit möjligt att med hänsyn till den begränsade tid, som stått till buds, undersöka hur en reducering enligt alt. 1: b inverkar på förhållandena i envar av rikets olika kommuner. Undersökningen har därför begränsats till de kommuner, vilka varit föremål för den av oss föranstaltade särskilda statistiska undersökningen (de s. k. urvalskommunerna). I de olika bidragsgrupperna i alt. 1: b kommer urvalskommunerna att inordnas på följande sätt. Grupp 1, omfattande kommuner, vilka vid bidragstidens slut åtnjuter bidrag med 100 % av bidragsunderlaget (alltså full kompensation under hela bidragstiden) i1 Väddö (B), Björsäter (E), Höreda ( F ) , Linderås ( F ) , Södra Sandsjö (G), Vislanda (G), Västra Torsås (G), Fagerhult (H), Södermöre (H), ÖlandsÅkerbo (H), Stenkumla (I), Sturkö (K), Kivik (L), Bjärnum (L), Norra Frosta (M), Karup (N), Årstad (N), Tegneby (O), Svarteborg (O), Färgelanda (P), Vårgårda (P), Kungsäter ( P ) , Grästorp (B), Järpås (B), Hökensås (B), Östmark (S), Ullånger (Y), Lit (Z), Berg (Z), Jörn (AC), Hortlax (BD) och Tärendö (BD), eller alltså tillhopa 32 kommuner. I denna grupp ingår även de särskilt undersökta 10 norrbottenskommunerna med låg skattekraft och hög utdebitering. I dessa kommuner föranleder den föreslagna minskningen inte några ändringar i de primärkommunala utdebiteringssatserna. 1

Efter kommunnamnen har inom parentes angivits vederbörlig länsbeteckning.

155 Tab. 24. Beräknad utdebiteringshöjning i landstingen till följd av den av revisionen föreslagna avvecklingen av statsbidraget

Landsting

SammanKompensa- lagd beräktion efter nad utdebiteringsavvecklingshöjning periodens 1961 slut med genom avvecklingen

Därav under

1965 Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns Östergötlands läns

0% 45% 45% 60%

0,41 0,30 0,32 0,24

0,07 0,05 0,05 0,06

0,08 0,05 0,06 0,03

0,08 0,09 0,09 0,06

0,09 0,05 0,06 0,03

0,09 0,06 0,06 0,06

Jönköpings läns Kronobergs läns Kalmar läns norra Kalmar läns södra

60% 90% 90% 75%

0,26 0,06 0,07 0,17

0,06

0,07 0,03

0,03 0,03 0,03 0,04

0,07

0,03

0,03 0,03 0,04 0,04

0,03

Gotlands läns Blekinge läns Kristianstads läns Malmöhus läns

90 % 90% 75% 45%

0,10 0,08 0,16 0,30

0,03 0,05

0,05 0,04 0,03 0,05

0,03 0,08

0,05 0,04 0,04 0,06

0,03 0,06

Hallands läns Göteborgs och Bohus läns Älvsborgs läns Skaraborgs läns

75% 75% 60% 75%

0,18 0,16 0,21 0,16

0,03 0,03 0,05 0,03

0,04 0,03 0,03 0,03

0,03 0,04 0,05 0,03

0,04 0,03 0,03 0,04

0,04 0,03 0,05 0,03

Värmlands läns Örebro läns Västmanlands läns Kopparbergs läns

60% 45% 15% 45%

0,24 0,31 0,42 0,27

0,06 0,05 0,07 0,05

0,03 0,06 0,09 0,04

0,06 0,08 0,08 0,08

0,03 0,06 0,10 0,05

0,06 0,06 0,08 0,05

Gävleborgs läns Västernorrlands läns Jämtlands läns Västerbottens läns Norrbottens läns

60% 45% 75% 75% 15%

0,25 0,35 0,18 0,20 0,46

0,06 0,06 0,04 0,04 0,07

0,03 0,06 0,03 0,04 0,11

0,06 0,09 0,04 0,04 0,08

0,04 0,07 0,04 0,04 0,11

0,06 0,07 0,03 0,04 O,09

Grupp 2, omfattande kommuner, vilka vid avvecklingstidens slut åtnjuter statsbidrag med 90 % av bidragsunderlaget: Stallarholmen (D), Västra Vikbolandet (E), Norra Mo ( F ) , Hjorted (H), Dörby (H), Bonneby landskommun (K), Glemmingebro (L), Nosaby (L), Blentarp (M), Södra Sotenäs (O), Lelång ( P ) , Tidan (B), Östra Fågelvik (S), Nyed (S), Glanshammar (T), Enviken ( W ) , Bengsjö (X), Anundsjö (Y) och Nederkalix (BD), eller tillhopa 19 kommuner. Inom denna grupp uppstår på grund av statsbidragets minskning den största sammanlagda utdebiteringshöjningen i Nederkalix kommun och den minsta i Glemmingebro kommun. Grupp 3, omfattande kommuner, vilka vid bidragstidens slut åtnjuter bidrag med 75 % av bidragsunderlaget: Djurö (B), Järna (B), Åsunda (C), Vendel (C), Flöda (D), Vreta kloster ( E ) , Hävla ( E ) , Lannaskede ( F ) , Dösjebro (M), Tiveden (B), Järna ( W ) ,

156 Bättvik ( W ) , Bollnäs landskommun (X), Hassela (X) och Åsele (AC) samt Mariefreds och Sävsjö städer, eller tillhopa 17 kommuner. Den största sammanlagda utdebiteringshöjningen uppstår i Hassela kommun och den minsta i Lannaskede kommun. Grupp 4, omfattande kommuner, vilka vid bidragstidens slut åtnjuter bidrag med 60 % av bidragsunderlaget: Mellösa (D), Älmhults köping (G), Båstads köping (L), Marieholm (M), Herrestad (M), Söndrum (N), Angered ( P ) , Norra Ny (S), Sköllersta ( T ) , Grytnäs ( W ) , Frösö köping (Z) och Vännäs köping (AC) samt Sölvesborgs stad, eller tillhopa 13 kommuner. Den största sammanlagda primärkommunala utdebiteringshöjningen uppstår i Vännäs köping och den minsta i Herrestads kommun. Grupp 5, omfattande kommuner, vilka vid bidragstidens slut åtnjuter bidrag med 45 % av bidragsunderlaget: Norrahammars köping (F), Bjuvs köping (M), Storfors köping (S), Kungsörs köping (U) och Skinnskatteberg (U) samt Norrtälje och Lidköpings städer, eller tillhopa 7 kommuner. Den största sammanlagda primärkommunala utdebiteringshöjningen uppstår i Kungsörs köping och den minsta i Bjuvs köping. Grupp 6, omfattande kommuner, vilka vid bidragstidens slut åtnjuter bidrag med 30 % av bidragsunderlaget: Hamrånge (X) samt Höganäs, Uddevalla och Bodens städer eller tillhopa 4 kommuner. Den största utdebiteringshöjningen uppstår i Uddevalla och den minsta i Hamrånge kommun. Grupp 7, omfattande kommuner, vilka vid bidragstidens slut åtnjuter bidrag med 15 % av bidragsunderlaget: Hagfors och Fagersta städer. Den största primärkommunala utdebiteringshöjningen uppstår i Hagfors. I fråga om den sammanlagda utdebiteringen till primärkommunen och landstinget uppstår emellertid den största utdebiteringshöjningen i Fagersta. Detta beror på att statsbidraget till Västmanlands läns landsting avvecklats i större utsträckning än statsbidraget till Värmlands läns landsting. Grupp 8, omfattande de kommuner, till vilka vid bidragstidens slut statsbidrag inte längre utgår: Täby köping (B), Askim (O), Lilla Edets köping ( P ) , Frövi köping ( T ) , Högsjö (Y) och Ådals-Liden (Y) samt Linköpings, Faluns och Härnösands städer, eller alltså tillhopa 9 kommuner. I denna grupp ingår dessutom de särskilt undersökta Stockholm och Göteborg.

157 Tab. 25. Beräknad utdebiteringshöjning i vissa av urvalskommunerna till följd av den av revisionen föreslagna reduceringen av statsbidraget

Kommun

Kommuner

med största

utdebiteringshöjning

Nederkalix Hassela Vännäs köping Kungsörs köping Uddevalla Hagfors Härnösand Kommuner

med minsta

Glemmingebro Lannaskede Herrestad Bjuvs köping Hamrånge Fagersta Högsjö

Bidragsgrupp

Höjning av den samHöjning av manlagda den primärkommunala utdebiteringutdebite- en till primärkommun och ringen landsting

0:25 0:58 1:11 1:02 1:42 1:41 1:75

0:71 0:83 1:31 1:44 1:58 1:65 2:10

0:15 0:31 0:45 0:85 0:93 1:25 0:79

0:31 0:57 0:75 1:15 1:18 1:67 1:14

utdebiteringshöjning

Den största sammanlagda primärkommunala utdebiteringshöjningen inom denna grupp vid avvecklingstidens slut uppstår i Härnösand och den minsta i Högsjö. Av tabell 25 framgår hur stor den sammanlagda primärkommunala utdebiteringshöjningen blir i de kommuner, som inom respektive grupper vid avvecklingstidens slut kan beräknas ha fått vidkännas den största och minsta höjningen. Till jämförelse har angivits hur stor ökning som vid samma tidpunkt kan beräknas ha skett i dessa kommuner i den sammanlagda utdebiteringen till primärkommunen och landstinget. Det torde ånyo böra framhållas, att de i ovanstående tabeller upptagna siffrorna avser den sammanlagda utdebiteringshöjning, som under de tidigare angivna förutsättningarna för beräknandet av denna höjning, kan uppstå i kommunerna under det sista avvecklingsåret. På grund av att avvecklingsskalan är så konstruerad att i de kommuner, för vilka statsbidraget minskas, det tillskjutna skatteunderlaget under avvecklingsåren utgår med en viss procent av bidragsunderlaget, vilket procenttal successivt minskar, blir den av det minskade statsbidraget föranledda utdebiteringshöjningen successivt större under varje år minskning av bidragsunderlaget äger rum. Avvecklingsskalans konstruktion medför även att utdebiteringshöjningen varje år inte alltid uppgår till samma belopp. Skiljaktigheterna mellan varje år kan emellertid beräknas bli relativt obetydliga.

158 Av den gjorda undersökningen framgår att även om man antar att de mycket osannolika förutsättningar, på vilka undersökningen bygger, i verkligheten skulle inträffa, utdebiteringshöjningarna ändock i de flesta bidragsgrupperna kan hållas inom ganska snäva gränser. Att de högsta utdebiteringshöjningarna beräknats uppstå i grupperna 7 och 8 är också naturligt, eftersom kommunerna i dessa grupper får vidkännas den största minskningen av statsbidraget. Å andra sidan är det just i dessa grupper som de bäst ställda kommunerna med ett högt skatteunderlag per invånare finns och där de bästa möjligheterna torde finnas för kommunerna att möta inkomstminskningen.

Vissa tekniska frågor i samband med reduceringen av bidraget

Såsom nyss anförts förutsätts att reduceringen av bidragsunderlaget skall ske efter förhållandet mellan å ena sidan skattekraften i vederbörande kommun och å andra sidan den genomsnittliga skattekraften i rikets samtliga primärkommuner (medelskattekraften, M) samt att varje år, under vilket bidrag skall utgå, den då aktuella relationen mellan kommunens skattekraft och M skall vara avgörande för i vilken omfattning bidragsunderlaget skall reduceras. Den första frågan det härvidlag gäller att taga ställning till är vilket års taxering, som skall vara grundläggande för beräkningen av skattekraften i vederbörande kommun och M. Man har i detta hänseende att välja mellan skattekraften enligt taxeringen det år, då statsbidraget för det kommande året skall fastställas, eller skattekraften enligt taxeringen året dessförinnan. Väljer man den senare metoden, riskerar man emellertid, att skatteunderlaget i en kommun det år, då bidraget skall fastställas, kan komma att stå i en helt annan relation till M än vad förhållandet var året innan. Utgår man i stället från det senast kända skatteunderlaget, kommer däremot statsbidraget att anpassas till de förändringar, som kan ha skett i skatteunderlaget. Därav följer att om en kommun under de första år, då bidraget reducerats, haft en god skattekraft och därför måst räkna med den reducering av bidragsunderlaget, som svarar mot denna skattekraft, men därefter får vidkännas en så kraftig minskning i skattekraften, att denna kommer att stå i en annan relation till M än vad tidigare varit fallet, denna kommun kan få bidragsunderlaget reducerat på ett för kommunen förmånligare sätt än vad eljest skulle ha ägt rum. Kommunen kommer med andra ord att detta år placeras i en för kommunen förmånligare bidragsgrupp i den skala, som bestämmer i vilken omfattning bidragsunderlaget under året skall reduceras. Vi föreslår därför att minskningen av bidragsunderlaget skall ske efter förhållandet mellan skattekraften i kommunen enligt taxeringen till kommunal inkomstskatt det år, då statsbidraget för det kommande året skall fastställas, och medelskattekraften enligt samma taxering.

159 Skattekraften i en kommun synes böra bestämmas genom att det antal skattekronor, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid denna taxering påförts de inom kommunen skattskyldiga, divideras med invånarantalet i kommunen vid taxeringsårets början. Det må i detta sammanhang erinras att liknande regler för skattekraftens beräkning gäller enligt förordningen den 18 maj 1951, nr 278, angående bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Invånarantalet inhämtas lättast från den av statistiska centralbyrån varje år utgivna redogörelsen för folkmängden inom administrativa områden. Bedogörelsen avser visserligen folkmängden den 31 december men enligt den indelning, som skall gälla från och med påföljande år. Vid beräkningarna bör hänsyn tagas till de indelningsförändringar, som skall träda i kraft vid bidragsårets ingång. Till grund för beräkning av skattekraften i av en indelningsändring berörda kommuner bör läggas dels den fördelning av skatteunderlaget enligt senast verkställda taxering, som den lokala skattemyndigheten har att verkställa på grund av bestämmelserna i 5 § kungörelsen den 29 juni 1950 (nr 431) med vissa föreskrifter angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal indelning m. m., och dels folkmängdssiffran i kommunerna vid taxeringsårets ingång, ökad eller minskad med det antal invånare, som beräknas komma att överflyttas genom indelningsändringen. Uppgift i sistnämnda hänseende kan erhållas antingen från handlingarna i indelningsärendet eller genom vederbörande pastorsämbete. Såsom i annat sammanhang kommer att föreslås bör emellertid hänsyn inte tagas till alltför obetydliga indelningsändringar. Arbetet med att uträkna skattekraften i en kommun kan påbörjas först sedan resultatet föreligger av vederbörande års taxering, d. v. s. tidigast då de till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsterna uträknats och införts i inkomstlängden samt summerats. Arbetet med att uträkna skattekraften i primärkommuner och municipalsamhällen torde böra ankomma på de lokala skattemyndigheterna. Uppgift om skattekraften i dessa kommuner bör sedan tillställas länsstyrelsen (överståthållarämbetet) samtidigt som sammandrag över taxeringsutfallet på grund av bestämmelserna i 22 § 3 mom. kungörelsen den 28 september 1928, nr 382, överlämnas till denna myndighet, d. v. s. senast den 31 juli. På länsstyrelsen bör ankomma att granska de lokala skattemyndigheternas uträkningar samt uträkna landstings skattekraft. Enligt 33 § nyssnämnda kungörelse åligger det de lokala skattemyndigheterna i länen att senast den 31 juli under taxeringsåret till statistiska centralbyrån insända uppgifter rörande antalet skattekronor och skatteören, som av taxeringsnämnderna påförts enligt kommunalskattelagen i såväl landskommuner och köpingar som städer. Dessa uppgifter ligger sedan bland annat till grund för de beräkningar, som verkställs angående medelskatteunderlaget per invånare i rikets landskommuner och vilka i sin tur är

160 bestämmande för det i ovannämnda förordning den 18 maj 1951, nr 278, angivna gränsunderlaget. Enligt vad som inhämtats föreligger resultatet av statistiska centralbyråns ifrågavarande beräkningar i regel i mitten av augusti månad. Sistnämnda uppgifter kan utnyttjas även för bestämmande av medelskattekraften, d. v. s. den genomsnittliga skattekraften i rikets samtliga primärkommuner, under förutsättning att motsvarande uppgifter lämnas av den lokala skattemyndigheten i Stockholm. Vi föreslår därför den ändringen i 33 § taxeringskungörelsen att samtliga lokala skattemyndigheter skall lämna där avsedda uppgifter. Det bör sedan ankomma på statistiska centralbyrån att senast den 15 augusti tillställa länsstyrelserna uppgift om medelskattekraften enligt årets taxering till kommunal inkomstskatt. Då uppgift om storleken av det tillskjutna skatteunderlag, som en kommun under nästkommande år skall åtnjuta i anledning av ortsavdragsreformen — enligt vad tidigare i detta kapitel föreslagits — skall vara tillställd kommunens styrelse senast den 31 augusti, har länsstyrelsen alltså två veckor på sig för att bestämma den bidragsgrupp kommunen skall tillhöra. Länsstyrelsens arbete innefattar under de år, reducering av bidragsunderlaget skall äga rum, att med ledning av relationen mellan skattekraften i vederbörande kommun och medelskattekraften (kommunens relativa skattekraft) samt den fastställda avskrivningsskalan bestämma med vilken procent av bidragsunderlaget det tillskjutna skatteunderlaget skall utgå under nästkommande år samt därefter uträkna detta skatteunderlag. Den angivna tidsperioden, två veckor, torde vara tillräcklig för dessa beräkningar även om desamma, såsom tidigare föreslagits, skall göras för landsting samt samtliga borgerliga primärkommuner, församlingar och municipalsamhällen i länet. I det av oss föreslagna statsbidragssystemet torde alltid — med hänsyn till de konsekvenser som eljest uppstår genom systemets anknytning till reglerna om kommunalskattemedlens utbetalning —• det tillskjutna skatteunderlaget i den borgerliga primärkommunen böra vara lika stort som summan av de skatteunderlag, som tillskjuts till de olika församlingar, som ingår i kommunen. Därav följer, att om bidragsunderlaget skall reduceras i den borgerliga kommunen, så måste motsvarande minskning ske av bidragsunderlagen i församlingarna. Skattekraften i den borgerliga primärkommunen måste sålunda vara grundläggande inte endast för i vilken takt bidragsunderlaget i den borgerliga primärkommunen skall minska utan även för den takt, enligt vilken bidragsunderlagen i de olika församlingarna skall reduceras. Detta medför, att om skattekraften inte är densamma inom de olika församlingarna — och detta är nästan alltid förhållandet -— så kommer den lika reduceringen av bidragsunderlagen att vanligtvis innebära, att en församling med låg skattekraft får en större procentuell minskning

161 av sitt totala skatteunderlag än en församling med hög skattekraft. Det nu anförda torde lämpligen kunna klarläggas genom följande exempel. En kommun A omfattar två församlingar B och C. Skatteunderlaget (efter ortsavdragshöjningen) är i A 200 000 skattekronor och detta skatteunderlag fördelar sig lika på de båda församlingarna. Skattekraften är i A 26: 67, i B 20: — och i C 40:— skattekronor per invånare. Bidragsunderlaget för statsbidraget är i A 35 000, i B 22 000 och i C 13 000 skattekronor. Bidragsunderlaget skall för ifrågavarande år reduceras till 70 % med hänsyn till den relativa skattekraften i A. De totala skatteunderlag, efter vilka utdebiteringssatserna skall bestämmas, blir då i A 200 000 + 70 % av 35 000 = 224 500 skattekronor, i B 100 000 -f- 70 % av 22 000 = 115 400 » och i C 100 000 + 70 % av 13 000 = 109 100 » Beduceringen medför, att det totala skatteunderlaget i A minskat från 235 000 till 224 500 kronor eller med 4,5 %, i B, som har låg skattekraft, från 122 000 till 115 400 kronor eller med 5,4 % och i C, som har hög skattekraft, från 113 000 till 109 100 kronor eller med endast 3,5 %. Då den lika reduceringen av bidragsunderlagen kan beräknas komma att endast obetydligt inverka på utdebiteringen i församlingarna, torde emellertid dessa konsekvenser av reduceringsregeln inte böra inge några betänkligheter. Vi föreslår därför att under de år reducering av bidragsunderlaget skall ske, skattekraften i den borgerliga primärkommunen skall vara bestämmande för det skatteunderlag, som för dessa år skall tillskjutas till församlingar, som ingår i kommunen. I en församling eller skoldistrikt, som omfattar flera borgerliga kommuner, kommer alltså skattekraften i var och en av sistnämnda kommuner att vara avgörande för reduceringen av bidragsunderlaget i församlingen eller skoldistriktet. I ett pastorat, som omfattar församlingar tillhörande en och samma borgerliga kommun, kommer skattekraften i denna kommun att bestämma hur stort skatteunderlag, som skall tillskjutas i pastoratet. Omfattar pastoratet församlingar, tillhörande olika borgerliga kommuner, blir skattekraften i var och en av dessa kommuner avgörande för storleken av det tillskjutna skatteunderlaget till pastoratet. För municipalsamhällena och landstingen bör däremot reduceringen av statsbidraget anknytas till förhållandet mellan å ena sidan samhällets och landstingets skattekraft och å andra sidan medelskattekraften. Skulle man härvidlag bygga på förhållandet mellan den primärkommunala skattekraften och medelskattekraften, skulle detta nämligen ge alltför felaktiga resultat. Ett municipalsamhälle, som har en mycket hög skattekraft i förhållande till den primärkommun, i vilken samhället ingår, skulle sålunda inte alls eller endast i ringa mån få vidkännas den reducering av bidragsunderlaget som samhällets höga skattekraft i och för sig motiverar. Samma skulle också förhållandet bli i landstingen. Att det tillskjutna skatteunderlaget i landstinget inte kommer att mot11—608166

162 svara summan av de tillskjutna skatteunderlagen i de olika kommuner, som ingår i landstingsområdet, torde i detta sammanhang sakna betydelse. På grund av det nu anförda bör länsstyrelsens undersökningar angående den relativa skattekraften i kommunerna inom länet i ett statsbidragssystem med tillskjutet skatteunderlag kunna begränsas till endast borgerliga primärkommuner och municipalsamhällen samt vederbörande landsting. Däremot skall givetvis det tillskjutna skatteunderlaget beräknas för de tidigare nämnda olika kommunala enheterna. Det må slutligen framhållas att om statsbidraget i stället skulle utformas enligt systemet med ett i kronor bestämt belopp reduceringen av statsbidraget kan ske på ett i stort sett liknande sätt. I ett dylikt statsbidragssystem kan alltså reduceringen av statsbidraget till olika kommunala bildningar inom en och samma borgerliga primärkommun ske med utgångspunkt från denna kommuns relativa skattekraft. Vissa komplikationer uppstår emellertid om en församling, ett pastorat eller ett skoldistrikt omfattar flera borgerliga kommuner eller delar av sådana kommuner. I dylikt fall torde man ha att välja mellan att antingen särskilt räkna ut den relativa skattekraften i församlingen, pastoratet eller skoldistriktet och sedan låta detta tal bestämma statsbidragets storlek inom samfälligheten eller också utgå frän den relativa skattekraften i den till invånarantalet största borgerliga kommun, som tillhör samfälligheten. I praktiken torde det sistnämnda förfaringssättet vara det enklaste. Det torde vidare böra framhållas, att vid alla de beräkningar, som enligt vad ovan föreslagits skall verkställas i fråga om skattekraften i en kommun och medelskattekraften, som utgångspunkt skall tjäna det vid taxeringen till kommunal inkomstskatt framkomna skatteunderlaget utan tillägg för det skatteunderlag, som staten beräknas tillskjuta för kommande år.

7. Särskilda frågor rörande statsbidraget Av det tidigare i detta kapitel skisserade tillvägagångssättet vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag framgår, att denna omräkning kommer att bygga på det skatteunderlag, som enligt detta års taxering föreligger i enlighet med taxeringsnämndernas beslut. Här uppkommer givetvis det problemet huruvida hänsyn skall tagas till de ändringar i detta års skatteunderlag, som uppstår genom prövningsnämndernas och skattedomstolarnas beslut. Dessa ändringar kan ju i viss mån påverka statsbidragets storlek. I fråga om den nu utgående provisoriska skatteersättningen har det föreskrivits, att omräkning av denna ersättning skall äga rum, om skatteunderlaget enligt 1951 års taxering genom beslut av prövningsnämnd, k a m m a r r ä t t

163 eller Kungl. Maj :t undergått sådan ändring, att det med minst 5 % avviker från det skatteunderlag för kommunen enligt 1951 års taxering, som fastställts av taxeringsnämnd, eller om omräkning redan tidigare skett, från det skatteunderlag som legat till grund för den senaste fastställelsen av provisorisk skatteersättning. Om en dylik omräkning skett för en viss kommun och ovannämnda beslut tillika föranlett ökning av annan kommuns skatteunderlag, skall omräkning ske även av den ersättning, som kan tillkomma sistnämnda kommun. Enligt vad som inhämtats från länsstyrelserna h a r någon omräkning av de provisoriska skatteersättningarna inte behövt ske på grund av angivna föreskrifter. Anledningen till att dessa föreskrifter meddelats är framför allt att söka i den provisoriska skatteersättningens utformning. Eftersom ersättningen bestämdes efter skillnaden mellan de utdebiteringssiffror, som erhölls då ett visst utdebiteringsbehov dividerades med 1951 års omräknade skatteunderlag och det verkliga skatteunderlaget detta år, kom varje ändring i det totala skatteunderlaget att omedelbart påverka statsbidragets storlek. I de båda i detta kapitel närmare behandlade statsbidragssystemen kommer statsbidragsbeloppet att direkt bygga på det bortfall av skatteunderlag, som ortsavdragshöjningen medför. Därmed blir också de faktorer, som k a n inverka på statsbidragets storlek betydligt färre. En ökning eller minskning eller rent av ett försvinnande av en eller annan persons ortsavdrag kommer nämligen att endast obetydligt påverka det framräknade skatteunderlagsbortfallet. Och dessa ändringar kommer i varje fall att ha en mycket ringa betydelse för den kommunala budgeten. Då dessutom i det följande kommer att föreslås en viss avj amning av det skatteunderlag, som staten skall tillskjuta, finns det inte anledning att nu föreslå någon specialregel, liknande den som föreskrivits i fråga om den provisoriska skatteersättningen. Vi förordar därför att statsbidraget skall grunda sig på en omräkning av skatteunderlaget enligt 1957 års taxering, sådant detta skatteunderlag föreligger enligt taxeringsnämndernas beslut. Vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag framkommer skatteunderlagsbortfallet angivet i ett visst antal skattekronor. För att åstadkomma största möjliga enkelhet och för att underlätta myndigheternas arbete, särskilt då bidragsunderlaget skall börja reduceras, föreslår vi att under varje bidragsår en avrundning sker av det tillskjutna skatteunderlaget, uppåt eller nedåt, till närmast hela 100-tal skattekronor. Den mycket ringa reduktion, som därvid i vissa fall sker av det tillskjutna skatteunderlaget, kommer endast att i obetydlig mån påverka det totala skatteunderlaget och utdebiteringssatsen i en kommun. över länsstyrelsens beslut beträffande storleken av tillskjutet skatteunderlag bör, på samma sätt som i fråga om den provisoriska skatteersätt-

164 ningen, klagan få föras genom besvär hos Kungl. Maj :t i finansdepartementet. Det återstår slutligen att behandla frågan om hur det skall förfaras med statsbidraget om efter bidragsunderlagets fastställande ändring sker i den kommunala indelningen. I 2 § lagen den 13 juni 1919, nr 293, om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning är angivet de olika slag av kommunala indelningsändringar, som kan komina i fråga, nämligen ökning, minskning, upplösning och nybildning av kommun. Dessa olika former för indelningsändringar kan innebära följande. 1) En del av en kommun överflyttas till annan kommun. 2) En del av en kommun eller delar av olika kommuner utbrytes för att bilda ny kommun. 3) En hel kommun införlivas med annan kommun, varvid den införlivade kommunen upplöses. 4) En kommun uppdelas på två eller flera kommuner, varvid den uppdelade kommunen upplöses. 5) Två eller flera kommuner upplöses genom sammanläggning till nybildad kommun. De nu nämnda formerna av indelningsändringar torde i fråga om statsbidraget böra medföra följande. Vid en ändring enligt punkt 1 bör bidragsunderlaget i den kommun, vars område minskas, delas upp. Den del av underlaget, som motsvarar det område, som skall överflyttas, bör därefter sammanläggas med det bidragsunderlag, som gäller i den kommun, vars område ökas. Fördelningen synes schablonmässigt böra ske med utgångspunkt från det antal invånare, som genom indelningsändringen byter kommun. Om t. ex. invånarantalet i en kommun är 4 000 personer men 1 000 av dessa genom indelningsändringen byter kommun, bör 1 000/4 000 eller 1/i av bidragsunderlaget i kommunen överflyttas till den kommun, vars område ökats. Om reducering av bidragsunderlaget börjat ske, kommer denna reducering i fortsättningen att ske med utgångspunkt från den skattekraft, som efter indelningsändringen kommer att råda i den minskade och i den ökade kommunen. Det nu anförda innebär inte att om en hel församling, som ingår i en borgerlig kommun, flyttas över till en annan borgerlig kommun, bidragsunderlaget i den förra kommunen skall delas upp med hänsyn till förhållandet mellan folkmängden i den överflyttade församlingen och denna kommun. I ett dylikt fall är ju bidragsunderlaget i församlingen redan framräknat och detta underlag kan därför utan vidare flyttas över till den kommun, vars område utökats genom indelningsändringen. Om en hel församling och dessutom en del av en annan församling förs över från en borgerlig kommun till en annan borgerlig kommun, bör hela bidragsunder-

165 laget i den första församlingen och den del av bidragsunderlaget i den andra församlingen, som svarar mot den överflyttade folkmängden i denna församling, överföras från den ena till den andra borgerliga kommunen. Principen bör härvidlag vara att man vid dylika indelningsändringar alltid delar upp bidragsunderlaget med ledning av folkmängden i av indelningsändringen berörda församlingar. Det nu anförda torde lämpligen kunna klargöras genom följande exempel. En borgerlig kommun A omfattar tre församlingar B, C och D. Folkmängden i B, C och D är respektive 1 000, 2 000 och 3 000 invånare eller tillhopa i A 6 000 invånare. Bidragsunderlaget är i A 10 000 skattekronor, därav i B 2 000, i C 3 000 och i D 5 000 skattekronor. B och en del av C, motsvarande 1 000 invånare, överflyttas till annan borgerlig kommun. Bidragsunderlaget i C, 3 000 skattekronor, delas upp i förhållande till det antal invånare, som överflyttas. Av bidragsunderlaget i C faller därvid 1 000/2 000 eller 1 500 skattekronor på den borgerliga kommun, till vilken en del av C överflyttas. Dessutom överförs till samma borgerliga kommun bidragsunderlaget i B, 2 000 skattekronor. Bidragsunderlaget i A är alltså efter indelningsändringen 6 500 skattekronor, därav 5 000 i D och 1 500 i den inte överförda delen av C. I princip bör förfaras på liknande sätt vid en indelningsändring enligt punkt 2. Genom uppdelningen av bidragsunderlagen i den eller de kommuner, av vilka den nya kommunen bildats, får denna kommun ett för sig gällande bidragsunderlag, vilket sedan kan komma att reduceras med hänsyn till kommunens egen skattekraft. Vid en indelningsändring enligt punkt 3 bör bidragsunderlaget i den införlivade kommunen överflyttas till den kommun, med vilken införlivning skett, och skattekraften i den utökade kommunen kommer sedan att avgöra i vilken takt reducering av denna kommuns ökade bidragsunderlag skall ske. Sker en indelningsändring enligt punkt 4 bör bidragsunderlaget i den uppdelade kommunen fördelas på de kommuner, vilkas områden ökas, efter det antal invånare, som överflyttas till dessa kommuner. Skattekraften i de sistnämnda kommunerna bör sedan vara bestämmande för i vilken omfattning kommunernas ökade bidragsunderlag skall reduceras under respektive avskrivningsår. Innebär indelningsändringen att två eller flera kommuner sammanläggs till nybildad k o m m u n (enligt punkt 5 ovan), bör bidragsunderlagen i de upplösta kommunerna sammanslås och summan utgöra bidragsunderlag i den nybildade kommunen. Skattekraften i den nybildade kommunen bör sedan vara avgörande för statsbidragets reducering. Slutligen må framhållas, att med bidragsunderlag i detta sammanhang förstås det ursprungliga bidragsunderlaget innan någon reducering av detsamma skett. Sker alltså en indelningsändring under ett år, då bidragsunderlaget börjat reduceras, skall till grund för uppdelningen av bidragsunderlaget läggas det skatteunderlag, som staten tillskjutit vid full kom-

166 pensation. Skattekraften i den ökade, minskade eller nybildade kommunen kominer sedan att avgöra i vad mån reducering av bidragsunderlaget skall ske under bidragsåret. Då obetydliga indelningsändringar inte synes böra få inverka på statsbidraget, bör omräkning endast verkställas, därest invånarantalet i berörda kommuner till följd av indelningsändringen ökar eller minskar med 5 % eller däröver. Slutligen må något beröras frågan om statsbidraget vid upplösning av municipalsamhälle. I ett system med tillskjutet skatteunderlag kommer statsbidraget till municipalsamhället att automatiskt upphöra, eftersom i fortsättningen någon utdebitering inte kommer att fastställas för municipalsamhället. Om på grund av kommunens övertagande av municipalsamhällets förpliktelser en utdebiteringshöjning måste vidtas, kommer emellertid kommunens statsbidrag att öka genom att detta kommer att utgå på grundval av den höjda utdebiteringssatsen. Kommunen kan härigenom erhålla viss kompensation för det indragna statsbidraget till municipalsamhället. Skulle statsbidraget bestämmas enligt systemet med ett i kronor bestämt belopp, bör statsbidraget till municipalsamhället få i sin helhet övertas av kommunen. Övertagandet bör innebära, att kommunens bidragsunderlag ökas med det antal skattekronor samhällets bidragsunderlag utgjort, varefter vid reducering av statsbidraget skattekraften i kommunen får vara avgörande för med vilken procent av det utökade bidragsunderlaget statsbidrag skall utgå.

8. Vissa frågor av budgetmässig och redovisningsteknisk art i ett system med tillskjutet skatteunderlag Såsom tidigare anförts har statsbidraget konstruerats så att det följer med variationerna i de kommunala utdebiteringssatserna mellan olika år. Varje förändring i den genomsnittliga utdebiteringen i rikets kommuner kommer därför att medföra, att statens bruttokostnader för statsbidraget under olika år sjunker eller stiger, beroende på förändringarna i utdebiteringssatserna. Vi har verkställt vissa beräkningar angående vad en höjning eller sänkning med fem öre i den för hela riket genomsnittliga utdebiteringssatsen i förhållande till den för år 1956 uträknade skulle kunna innebära i kostnadshänseende under de olika bidragsåren. Besultatet av dessa beräkningar redovisas i en å s. 167 upptagen sammanställning. Av sammanställningen framgår sålunda att om t. ex. de kommunala utdebiteringssatserna för år 1958 i genomsnitt överstiger de för år 1956 gällande med 10 öre statsverkets kostnader för år 1958 ökar med i runt

167 tal 4,3 milj. kronor. Skulle däremot utdebiteringssatserna för år 1958 understiga de för 1956 gällande med t. ex. 15 öre, minskar statsverkets kostnader under år 1958 med i runt tal 6,4 milj. kronor. Skulle ett sådant förhållande ha inträffat, att de kommunala utdebiteringssatserna år 1965 i genomsnitt överstiger 1956 års utdebiteringssatser med t. ex. en krona, innebär detta att statens bruttokostnader för statsbidraget (inkl. den provisoriska skatteersättningen) detta år uppgår till i runt tal 252 (232,9 + 20 X 0,94) milj. kronor. Av sammanställningen framgår även att de nu-

Bidragsår

1958—1960 1961 1962 1963 1964 1965

Av ökningen eller minskÖkning eller ningen belöper på minskning i bruttoden provisokostnaden det nya riska skatte(milj. kronor) statsbidraget ersättningen 2,13 1,90 1,65 1,42 1,18 0,94

1,94 1,72 1,49 1,27 1,04 0,81

0,19 0,18 0,16 0,15 0,14 0.13

varande kostnaderna för den provisoriska skatteersättningen, som ju föreslagits skola omvandlas till tillskjutet skatteunderlag, kommer att bli beroende av variationerna i de kommunala utdebiteringssatserna. Den inverkan, som dessa variationer har på de nuvarande kostnaderna för denna ersättning, är emellertid förhållandevis ringa. I punkt 3. av detta kapitel har intagits en tabell 20, utvisande den genomsnittliga utdebiteringen för åren 1952—1956 i primärkommunerna. Av denna tabell framgår, att förändringarna i den genomsnittliga kommunala utdebiteringen under dessa år varit mycket små. Det är självfallet vanskligt att nu söka bedöma i vilken omfattning förändringar under bidragsåren kommer att ske i den genomsnittliga utdebiteringen. Mot bakgrunden av de senaste årens utveckling synes det dock vara befogat att anta att dessa förändringar inte kommer att bli särskilt stora. Den omständigheten att statsbidraget anknutits till de för varje år fastställda kommunala utdebiteringssatserna bör sålunda inte vara ägnad att ur kostnadssynpunkt inge särskilda betänkligheter. Såsom tidigare anförts föreslår vi att utbetalningen av det av oss föreslagna statsbidraget skall anslutas till och sammankopplas med det nuvarande systemet för utbetalning av kommunalskattemedlen. Vi har därför övervägt om inte kostnaderna för statsbidraget skulle i den statliga budgeten k u n n a slutgiltigt avföras från samma titel som kommunalskattemedlen. Härvid uppkommer emellertid vissa problem.

168 I detta sammanhang må först erinras, att alla de medel, som enligt bestämmelserna i 1953 års uppbördsförordning inflyter under den allmänna uppbörden, redovisas över den i riksstaten upptagna inkomsttiteln »Skatt å inkomst och förmögenhet m. m.». De skatter och avgifter, för vilkas redovisning särskilda titlar finns upplagda i riksstaten, tillgodoförs därefter genom omföring dessa titlar i samband med bokslutet. Eftersom de influtna beloppen inte är kända, fastställs de belopp, som skall omföras, med ledning av debiteringen. I de inkomster, som sålunda inflyter på titeln »Skatt å inkomst och förmögenhet m. m.», ingår även kommunalskattemedlen. Utbetalningarna till kommunerna sker emellertid inte från någon i riksstaten upptagen utgiftstitel utan verkställs — liksom för övrigt gäller sjukförsäkringsavgifter och arbetsgivarbidrag till de obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna m. m. — direkt från inkomsttiteln. Till kommunerna utbetalas den debiterade kommunala skatten. Utbetalningarna till kommunerna kommer följaktligen inte direkt till synes i riksstaten, utan det å inkomsttiteln upptagna beloppet är ett nettobelopp, som motsvarar vad som av de influtna medlen tillfaller statsverket, sedan kommunalskatteniedlen utbetalats och sedan övriga vederbörliga utbetalningar och omföringar till andra titlar skett. Det i riksstaten upptagna nettobeloppet grundar sig i regel på inom riksräkenskapsverket gjorda beräkningar. Verket skall enligt sin instruktion varje år före den 10 december till Kungl. Maj :t avge förslag till beräknande av statsverkets inkomster vid nästfoljande statsreglering. Erforderlig komplettering av beräkningarna sker därefter under påföljande vår. De reviderade beräkningarna inflyter regelmässigt i den s. k. kompletteringspropositionen angående riksstatsförslaget, som överlämnas till riksdagen vid slutet av vårsessionen. Genom att något omedelbart samband inte finns mellan de inflytande skatteinkomsterna och de samtidiga utbetalningarna till kommunerna, kommer inkomsttiteln att tillfälligt tillföras eller belastas med belopp, motsvarande differensen mellan influtna och utbetalade koinmunalskattemedel, vilket vid stigande skatteunderlag medfört betydande överskott på inkomsttiteln. Detta överskott har emellertid motsvarats av en ökad skuld till kommunerna, som fastställts och reglerats två år senare. För att i den statliga bokföringen eliminera effekten av denna eftersläpning inrättades jämlikt beslut av 1952 års riksdag en särskild fond för reglering av utbetalningarna till kommunerna. Från och med budgetåret 1955/56 har denna fond — som ursprungligen hade karaktär av en diversemedelsfond — inordnats i budgetutjämningsfonden. Genom avsättningar till eller återföringar från regleringsfonden har man erhållit möjligheter till en i jämförelse med de rent kassamässiga nettoinkomsterna jämnare och för de influtna statsskatterna mera rättvisande redovisning av budgetläge och budgetutfall.

169 Erfarenhetsmässigt förorsakar förhandsberäkningarna av inkomsttitelns nettobelopp riksräkenskapsverket svårigheter inte endast därför att beräkningarna måste bygga på vissa antaganden angående bland annat inkomstutvecklingen under de två närmaste åren utan jämväl med hänsyn till de osäkerhetsmoment som föreligger att på ett tillförlitligt sätt beräkna konsekvenserna för statsverket vid avräkningsförfarandet med kommunerna. Därest ersättningen till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen skall avföras från samma riksstatstitel som kommunalskattemedlen kan det måhända ifrågasättas om de nu nämnda svårigheterna att beräkna denna titels nettobelopp accentueras. Genom att statsbidraget utformats så att det varje år varierar med hänsyn till förändringarna i de kommunala utdebiteringssatserna kommer nämligen vid inkomstberäkningarna för det kommande budgetåret statens kostnader för statsbidraget inte att kunna i sin helhet exakt beräknas. Därvid är emellertid att märka att ett års statsbidrag till kommunerna kommer att belasta två skilda statliga budgetår. Osäkerheten beträffande utdebiteringssatserna blir vid beräkningen av statsbidraget endast påtaglig för den senare hälften av det statliga budgetåret. För den första hälften kan däremot beräkningarna ske mera exakt, eftersom det statsbidrag, som under denna tid skall utbetalas till kommunerna, kommer att bygga på de utdebiteringssatser, som kommunerna fastställt under oktober månad samma år och beträffande vilka riksräkenskapsverket har preliminära uppgifter tillgängliga, när verket i december månad gör sina kalkyler rörande statsverkets inkomster under det kommande budgetåret. Beträffande det statsbidrag, som skall utbetalas under den senare hälften av budgetåret, måste emellertid vid beräkningarna vissa antaganden göras angående de utdebiteringssatser, som kommer att fastställas i kommunerna under oktober månad påföljande kalenderår. Detta är emellertid även fallet beträffande de beräkningar, som riksräkenskapsverket verkställer i fråga om kommunalskattemedlen. De osäkerhetsmoment, som sålunda kommer att uppstå vid beräkningen av statsverkets utgifter för statsbidraget, är därför inte större än de, som normalt vidlåder inkomst- och utgiftsberäkningarna i den statliga budgeten. Däremot kan förhandsberäkningarna av inkomsttitelns nettobelopp antas bli något försvårade om statsbidraget skulle slutgiltigt avföras på inkomsttiteln. Hittills har nämligen felaktiga antaganden angående de kommunala utdebiteringarnas storlek i ungefärligen lika mån påverkat kalkylerna av både preliminärskatteuppbörden och utbetalningarna till kommunerna, vilket medfört att felet i inkomsttitelns saldo av de felaktiga antagandena blivit mindre framträdande. Skulle däremot felaktiga antaganden ligga till grund för beräkningen av statsbidraget slår detta direkt på inkomsttitelns nettobelopp. Det är emellertid att märka att osäkerhetsmomentet på grund av risken för felaktiga antaganden blir detsamma vare sig statsbidraget avförs på ett

170 särskilt anslag på utgiftssidan eller om det avförs direkt på inkomsttiteln. Såsom tidigare anförts kan också variationerna i de kommunala utdebiteringssatserna mellan olika år beräknas ha förhållandevis ringa inverkan på statsbidragets kostnader. Vi ifrågasätter därför huruvida det inte vore mest praktiskt att statsbidraget, som ju skall utbetalas till kommunerna samtidigt med kommunalskattemedlen, också slutgiltigt avförs direkt på inkomsttiteln. Några svårigheter att beräkna statsverkets slutliga utgifter för statsbidraget uppstår inte härigenom, eftersom det får förutsättas att länsstyrelserna skall lämna riksräkenskapsverket uppgift om storleken av det statsbidrag, som för varje bidragsår utbetalats. Något direkt uttryck för kostnaderna för statsbidraget erhålls emellertid inte i riksstaten. Anses det emellertid av olika skäl inte lämpligt att inkomsttiteln slutgiltigt belastas med kostnaderna för statsbidraget, ifrågasätter vi en sådan anordning att inkomsttiteln från ett särskilt anslag å riksstatens utgiftssida tillförs ett belopp, motsvarande statsverkets kostnader för statsbidraget under budgetåret. Utbetalningen av statsbidraget skulle alltså såsom tidigare föreslagits ske direkt på inkomsttiteln men utgiften skulle budgetmässigt täckas genom omföring från det särskilda anslaget till inkomsttiteln. Omföringsåtgärden torde i ett dylikt fall få ankomma på riksräkenskapsverket och kunna verkställas antingen varannan månad i anslutning till skatteutbetalningarna till kommunerna eller i samband med riksbokslutets upprättande. Till grund för omföringsåtgärden bör ligga av länsstyrelserna lämnade beräkningar rörande storleken av det statsbidrag, som för visst kalenderår skall utbetalas till kommunerna. Dessa uppgifter bör tillställas riksräkenskapsverket senast den 30 november året före detta kalenderår. Det särskilda anslaget, som såsom nyss anförts inte kan vid tidpunkten för riksstatens fastställande till beloppet exakt beräknas, bör betecknas som förslagsanslag.

K A P I T E L VI Vissa speciella frågor

1. Avdraget för ömmande omständigheter och existensminimum Såsom närmare framgår av redogörelsen i kap. II har vid innevarande års riksdag i avvaktan på en reform av de kommunala ortsavdragen genomförts en provisorisk lagstiftning i fråga om maximibeloppet vid den kommunala taxeringen för extra avdrag på grund av ömmande omständigheter och existensminimum samt för folkpensionärer. Lagstiftningen har inneburit, att det i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och i anvisningarna till samma författningsrum angivna maximibeloppet för dessa avdrag höjts från 3 000 till 5 000 kronor. Lagstiftningen har trätt i kraft dagen efter den, då ändringen meddelats i Svensk författningssamling (den 17 april 1956), men skall inte äga tillämpning beträffande 1956 års taxering eller beträffande eftertaxering för år 1956 eller tidigare år. På grund av stadgandena i 41 § 2 mom. uppbördsförordningen äger lagstiftningen tillämpning beträffande källskatteuttaget under år 1956. Genomförs den av oss föreslagna höjningen av de kommunala ortsavdragen föreligger enligt vår mening inte längre något behov utav ifrågavarande provisoriska lagstiftning. Efter ortsavdragshöjningen kommer nämligen det tidigare gällande maximibeloppet för det extra avdraget vid den kommunala taxeringen, liksom motsvarande belopp vid den statliga taxeringen, vilket nu är 3 000 kronor, att bilda en tillräcklig ram för beviljande av avdrag för nedsatt skatteförmåga på grund av ömmande omständigheter och existensminimum. Detta gäller även i fråga om det särskilda avdraget för folkpensionärer. I detta sammanhang må erinras, att de högsta utgående folkpensionsförmånerna till makar, inklusive kommunala tilllägg, för närvarande utgör i Stockholm 5 646 kronor, i Göteborg 5 110 kronor och i Malmö 4 996 kronor, dock att i undantagsfall något högre förmåner kan utgå på grund av särskilt höga bostadskostnader. Vi föreslår sålunda, att maximibeloppet nedsättes till sin gamla nivå, 3 000 kronor. Överensstämmelse kommer härigenom att även i detta hänseende råda mellan den kommunala och den statliga taxeringen. Stadgandena i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till samma paragraf bör därför erhålla samma lydelse som dessa författningsrum hade före den 17 april 1956. Den av oss föreslagna lagändringen bör — under förutsättning att en

172 kommunal ortsavdragsreform antas vid 1957 års riksdag — träda i kraft den 1 januari 1958 och alltså tillämpas beträffande källskatteuttaget under detta år. Ändringen bör dock inte äga tillämpning beträffande 1958 års taxering eller beträffande eftertaxering för åren 1957 och 1958. 2. Deklarationspliktsgränsen Den i kap. II lämnade redogörelsen angående förhållandet mellan de kommunala ortsavdragen och deklarationspliktsgränsen m. m. utvisar, att i taxerings- och beskattningshänseende ett direkt samband föreligger mellan å ena sidan ortsavdragens storlek och å andra sidan storleken av dels den inkomst, vid vilken deklarationsplikt, d. v. s. skyldighet att utan anmaning till ledning för egen taxering avlämna vederbörlig självdeklaration, inträder, och dels den taxerade inkomst, som föranleder att skattskyldig skall uppföras i inkomstlängd. Indirekt har ortsavdragens storlek även betydelse i fråga om skyldighet att erlägga folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift samt beträffande storleken av den inkomst, vid vilken grundsjukpenning enligt sjukförsäkringslagen börjar att utgå. Den av oss föreslagna höjningen av de kommunala ortsavdragen innebär, att lägsta ortsavdragsbelopp, som skall tillämpas vid taxeringen, kommer att uppgå till 1 760 kronor, motsvarande ortsavdrag för ensamstående skattskyldig i ortsgrupp II. Med hänsyn till reglerna om den beskattningsbara inkomstens avj amning till närmast lägre hela hundratal kronor kommer emellertid en ensamstående skattskyldig i denna ortsgrupp — under förutsättning, att han varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret — att påföras beskattningsbar inkomst först då den taxerade inkomsten uppgår till ett belopp, som är 100 kronor större än ortsavdraget, eller 1 860 kronor. Skattskyldiga, vilka varit här i riket bosatta under hela beskattningsåret och vilkas inkomster understiger detta belopp, kommer sålunda inte att påföras vare sig statlig eller kommunal inkomstskatt. Att beträffande dessa skattskyldiga föreskriva skyldighet att avge självdeklaration är därför ur beskattningssynpunkt meningslöst. Beträffande skattskyldiga med delat ortsavdrag, d. v. s. skattskyldiga som varit bosatta här i riket endast under del av beskattningsår, saknar deklarationspliktens inträde vid nuvarande 1 200 kronors inkomst större praktisk betydelse. Dels utgör dessa skattskyldiga endast en mycket ringa del av samtliga skattskyldiga och dels medför skattepliktens inträde vid 100 kronors beskattningsbar inkomst, att åtskilliga av ifrågavarande skattskyldiga påförs beskattningsbar inkomst trots att inkomsten inte uppgår till 1 200 kronor. Det finns därför inte heller för dessa skattskyldigas del någon anledning att bibehålla er. deklarationspliktsgräns vid just 1 200 kronor. I detta sammanhang må erinras om departementschefens uttalande i

173 prop. 180/1951, när som en följd av 1950 års ortsavdragsreform frågan om en höjning av deklarationspliktsgränsen från 600 till 1 200 kronor underställdes riksdagens prövning. Såsom närmare angetts i kap. II framhöll departementschefen, att han utgick från att proceduren med avlämnande av självdeklaration och åsättande av taxering m. m. av praktiska skäl endast borde förekomma beträffande sådana personer, som möjligen kunde bli skyldiga att erlägga direkta skatter. Att föreskriva enahanda procedur beträffande personer med inkomster under den gräns, vid vilken en dylik skyldighet kunde inträda, enbart i syfte att erhålla underlag för påföring av folkpensionsavgifter å ett ringa belopp, syntes enligt hans mening föga rationellt. Det ekonomiska utbytet av dessa åtgärder stod inte i rimlig proportion till kostnaderna för åtgärderna. F r å n dessa utgångspunkter finner vi det naturligt att om en kommunal ortsavdragsreform genomförs i enlighet med vårt förslag, deklarationspliktsgränsen höjs till 1 800 kronor. Därav följer att i inkomstlängderna endast skulle komina att upptas sådana skattskyldiga, vilkas taxerade inkomster uppgår till minst detta belopp. I samband härmed uppstår emellertid vissa problem beträffande folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna. Genom att inkomstlängderna inte kommer att redovisa andra skattskyldiga än dem, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst 1 800 kronor, kommer personer, vilkas inkomster understiger detta belopp, inte att kunna påföras dylika avgifter. I fråga om folkpensionsavgifterna vill vi ifrågasätta huruvida inte, med hänsyn bland annat till vad som anfördes i samma fråga år 1951, gränsen för avgiftspliktens inträde bör flyttas till 1 800 kronor. Förändringen av avgiftspliktsgränsen kan, rent överslagsmässigt, beräknas medföra att det debiterade avgiftsbeloppet kommer att minska med i runt tal 5 milj. kronor. 1 Det torde emellertid kunna antas att en betydande del av de avgifter, som nu påförs avgiftspliktiga mellan 1 200 och 1 800 kronors taxerad inkomst, inte inflyter eller kan uttas på grund av de avgiftspliktigas låga inkomster. Nettominskningen för statsverket blir därför sannolikt betydligt lägre. Därest inkomstlängderna endast kommer att redovisa personer med minst 1 800 kronors taxerad inkomst, kommer detta i fråga om sjukförsäkringsavgifterna att innebära inte blott att underlag saknas för att påföra personer mellan 1 200 och 1 800 kronors taxerad inkomst sådana avgifter utan även att skyldigheten att tillhöra sjukpenningförsäkringen svårligen kan kontrolleras. Vidare kommer, om gränsen för avgiftspliktens inträde även i detta sammanhang höjs till 1 800 kronors taxerad inkomst, denna gräns att sammanfalla med den nedersta gränsen för försäkring för till1 Inkomstminskningen är beräknad med utgångspunkt från den vid 1956 års riksdag beslutade höjningen av folkpensionsavgiften.

174 läggssjukpenning. Vilka konsekvenser det nu anförda kan medföra i fråga om sjukförsäkringens allmänna uppbyggnad och i fråga om kostnaderna för statsverket vid en förändrad avgiftspliktsgräns undandrar sig emellertid vårt bedömande och det ankommer inte heller på oss att taga ställning i denna fråga. Med hänsyn till de här angivna konsekvenserna i fråga om folkpensionsoch sjukförsäkringsavgifterna samt beträffande tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen, vilka problem faller utanför vårt utredningsuppdrag, har vi inte ansett oss kunna nu framlägga förslag om ändring av deklarationspliktsgränsen. Vi vill emellertid erinra att, om den föreslagna kommunala ortsavdragsreformen genomförs vid 1957 års riksdag, en ändring av deklarationspliktsgränsen inte blir aktuell förrän tidigast vid 1959 års taxering. Det bör därför vara möjligt att dessförinnan närmare utreda frågan om vilka åtgärder, som påkallas i folkpensionerings- och sjukförsäkringshänseende, om deklarationspliktsgränsen höjs på tidigare angivet sätt. När en sådan utredning föreligger bör frågan om deklarationspliktsgränsen upptas till prövning.

3. De speciella skatteunderlagsgraderade statsbidragen En höjning av de kommunala ortsavdragen enligt vårt förslag medför, såsom tidigare anförts, att kommunernas skatteunderlag minskar. En sådan minskning kommer självfallet att inverka på sådana statsbidrag till speciella kommunala ändamål, där bidragens storlek är direkt beroende av skatteunderlaget i vederbörande kommun. I följande statsbidragsförfattningar är statsbidraget skatteunderlagsgraderat, nämligen kungörelsen den 31 december 1945 (nr 882) angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet; kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 553) angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider; kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 411) angående statsbidrag till vissa plankostnader; kungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet; kungörelsen den 13 februari 1953 (nr 40) angående statsbidrag till vattenoch avloppsanläggningar med därtill hörande föreskrifter i Kungl. brev samma dag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med vissa närmare grunder för beräkning av statsbidraget; kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 339) om statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem; samt kungörelsen den 15 juni 1956 (nr 383) angående statsbidrag till byggnadsarbeten för vissa högre skolor.

175 Ett speciellt statsbidrag, som av naturliga skäl är skatteunderlagsgraderat, är det s. k. skattelindringsbidraget åt synnerligt skattetyngda kommuner, som utgår jämlikt förordningen den 18 maj 1951 (nr 278). Vissa kommunala bidrag till statliga utgifter är även skatteunderlagsgraderade. Så är fallet med de bidrag, som utgår enligt lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn och lagen samma dag (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn. I samtliga av de angivna författningarna bestäms bidraget efter en viss bidragsskala, som på ett eller annat sätt är anknuten till skattekraften i vederbörande kommun. Minskningen av det kommunala skatteunderlaget medför vid oförändrade bidragsskalor ökade statsbidrag till kommunerna och minskade kommunala bidrag till staten. Om man vill förhindra dylika verkningar av ortsavdragsreformen, måste särskilda åtgärder vidtas. I kap. V har vi föreslagit, att kommunerna på visst angivet sätt skall kompenseras för skatteunderlagsminskningen till följd av de höjda avdragen. Vi har förordat, att denna kompensation skall utformas på ett sådant sätt att staten under en följd av år tillskjuter till kommunerna ett visst skatteunderlag, som varje år skall bilda grundval för statsbidragets belopp. Om de tidigare nämnda speciella statsbidragen respektive kommunbidragen får bygga på summan av det skatteunderlag, som föreligger enligt vederbörande års taxering, och det skatteunderlag, som staten för därpå följande kalenderår skall tillskjuta, uppnår man i princip samma effekt som om ortsavdragshöjningen inte hade ägt rum. Man skulle sålunda inte behöva ändra bidragsskalorna i de olika statsbidragsförfattningarna utan det vore tillräckligt om man meddelade en särskild föreskrift att vid beräknandet av skatteunderlag eller skattekraft enligt någon av de nämnda bidragsförfattningarna till det skatteunderlag, som föreligger på grund av vederbörande års taxering, skall läggas det skatteunderlag, som staten på grund av ortsavdragsreformen tillskjuter för därpå följande kalenderår. Detta relativt enkla sätt att lösa frågan om ortsavdragsreformens inverkan på de skatteunderlagsgraderade bidragen kompliceras emellertid av att i det tillskjutna skatteunderlaget ingår den nu utgående, till skatteunderlag omvandlade provisoriska skatteersättningen. Den del av det tillskjutna skatteunderlaget, som denna ersättning representerar, motsvaras emellertid inte av något skatteunderlagsbortfall för kommunerna i anledning av den nu aktuella ortsavdragsreformen. Konsekvensen av att den provisoriska skatteersättningen ingår i det skatteunderlag, vartill hänsyn skulle tagas vid beräknandet av de speciella stats- och kommunbidragen, blir den att ifråga-

176 varande statsbidrag kominer att minska och kommunbidragen att öka i förhållande till vad som nu gäller. Vi har undersökt vad det nu angivna förhållandet kan innebära i Pajala kommun, där den provisoriska skatteersättningen uppgår till ett i förhållande till kommunens skatteunderlag relativt högt belopp. Den provisoriska skatteersättningen utgör i denna kommun 108 500 kronor. Den primärkommunala utdebiteringen för år 1956 är 13 kronor per skattekrona. Omvandlad till skattekronor representerar den provisoriska skatteersättningen alltså cirka 8 300 skattekronor, vilket på kommunens 7 065 invånare gör ungefär 1: 18 skattekronor per invånare. Kommunens bidrag till folkpensioneringskostnaderna år 1956 uppgår till i runt tal 182 000 kronor. Om kommunens skatteunderlag hade varit 1: 18 skattekronor per invånare större, skulle detta ha medfört att kommunens bidrag till nyssnämnda kostnader skulle ha stigit med i runt tal 13 800 kronor. Vid oförändrat utdebiteringsbehov skulle utdebiteringen till följd härav ha behövt fastställas till ett 0: 13 kronor per skattekrona högre belopp. Effekten blir emellertid större, eftersom ökningen av skatteunderlaget även kommer att inverka på de skatteunderlagsgraderade speciella statsbidragen till denna kommun. Att dessa bidrag kommer att minska i viss omfattning torde vara otvivelaktigt, och detta torde i sin tur även medföra någon utdebiteringshöjning. Till viss del kommer emellertid för Paj alas del det ökade utdebiteringsbehovet att kompenseras genom ett ökat skattelindringsbidrag. Nyssnämnda verkningar torde emellertid i Pajala få anses vara särskilt markerade, vilket framför allt beror på kommunens låga skattekraft. I övriga kommuner kan det antas att verkningarna blir betydligt mindre framträdande och får en ringa ekonomisk räckvidd. Vi anser därför att frågan om ortsavdragsreformens inverkan på de speciella skatteunderlagsgraderade bidragen i princip bör lösas på det sätt som ovan angetts. Ortsavdragsreformen kommer emellertid att först påverka det kommunala skatteunderlaget enligt 1959 års taxering. De skatteunderlagsgraderade bidragen påverkas därför först år 1960. Vi vill understryka att en översyn av bestämmelserna om de speciella statsbidragen är befogad även av andra skäl än som föranleds av ortsavdragsreformen. Enligt vår mening bör det därför vara möjligt att före år 1960 närmare undersöka huruvida man genom en mindre jämkning av bidragsskalorna eller på annat sätt kan undvika de nyss antydda konsekvenserna av det av oss förordade statsbidragssystemet.

K A P I T E L VII S a m m a n f a t t n i n g a v k o m m u n a l s k a t t e r e v i s i o n e n s förslag

Bevisionen föreslår, att de kommunala ortsavdragen höjs till samma belopp som nu gällande statliga ortsavdrag och att även i övrigt en direkt anpassning sker mellan de båda ortsavdragssystemen. Detta innebär sålunda att ett särskilt ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn införs även vid den kommunala beskattningen. Med ensamma skattskyldiga avses i detta sammanhang ogifta, änkor, änklingar och frånskilda samt gifta skattskyldiga, som inte lever tillsammans med andra maken. I sistnämnda avseende tillgodoses därigenom önskemålen om en särskild lindring i skattebördan för dessa skattskyldiga. Ortsavdragen för gift skattskyldig skall enligt revisionens förslag bestämmas till följande belopp, nämligen 3 520 kronor i ortsgrupp II, 3 680 kronor i ortsgrupp III, 3 840 kronor i ortsgrupp IV och 4 000 kronor i ortsgrupp V. Förslaget innebär en fördubbling av nu gällande kommunala ortsavdrag för gifta skattskyldiga. Ortsavdragen för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn föreslås skola fastställas till följande belopp, nämligen 2 640 kronor i ortsgrupp II, 2 760 kronor i ortsgrupp III, 2 880 kronor i ortsgrupp IV och 3 000 kronor i ortsgrupp V. Då dessa skattskyldiga för närvarande åtnjuter samma kommunala ortsavdrag som andra ogifta och ensamstående skattskyldiga, innebär förslaget mer än en fördubbling av för dessa skattskyldiga nu gällande avdrag. För övriga ogifta och ensamstående skattskyldiga föreslår revisionen ortsavdrag med följande belopp, nämligen 1 760 kronor i ortsgrupp II, 1 840 kronor i ortsgrupp III, 1 920 kronor i ortsgrupp IV och 2 000 kronor i ortsgrupp V. Förslaget innebär en förhöjning med cirka 43 % av nu gällande kommunala ortsavdrag för denna kategori av skattskyldiga. Bevisionen erinrar, att avvägningen av ortsavdragen mellan gift och ogift skattskyldig för närvarande är en annan vid den kommunala beskattningen än vid den statliga. I det kommunala ortsavdragssystemet är sålunda relationen mellan avdragen för ogift och gift 2: 3 medan i det statliga systemet denna relation är 1: 2. Genom att enligt revisionens förslag en uppräkning av de kommunala ortsavdragen skall ske till i nivå med nu gällande statliga avdrag kommer skattelättnaden att bli proportionsvis större för gifta än för 12— 608166

178 ogifta skattskyldiga. Bevisionen anser det välmotiverat att tyngdpunkten vid en höjning av de kommunala ortsavdragen förläggs till familjerna. Den av revisionen föreslagna höjningen av de kommunala ortsavdragen medför att inkomsttagare med mycket små inkomster helt befrias från kommunal skatt. Enligt revisionens mening är emellertid i dagens läge syftet med en kommunal ortsavdragsreform inte enbart att förhindra att inkomsttagare under existensminimum påförs skatt utan även att mera allmänt åstadkomma en lättnad i det kommunala skattetrycket. Detta förhållande har också understrukits i de för revisionens uppdrag gällande direktiven. Förutsättningarna för att reformen skall kunna få denna effekt är att man kompenserar kommunerna för det minskade skatteunderlaget så att kommunerna kan bibehålla sina utdebiteringar oförändrade. Skulle nämligen kommunerna besluta högre utdebiteringar än som skulle ha tilllämpats om ortsavdragen hade varit oförändrade, medför detta att inkomsttagarna i de lägsta inkomstskikten visserligen erhåller en skattelättnad men att inkomsttagarna i de däröver liggande skikten i stället får vidkännas en skärpning i sin sammanlagda statliga och kommunala inkomstskatt. Ortsavdragshöj ningens avsedda effekt att åstadkomma en generell skattesänkning för fysiska personer skulle härigenom till väsentlig del gå förlorad. För att de nu antydda konsekvenserna av ortsavdragshöjningen skall kunna undvikas, bör enligt revisionens uppfattning staten i betydande omfattning taga på sig kostnaderna för ortsavdragshöjningen. Bevisionen anser att ett statligt bidrag, åtminstone under en övergångsperiod, är en avgörande förutsättning för att det uppställda önskemålet om en allmän skattesänkning skall kunna realiseras. Det statliga bidraget bör närmast ha till syfte att möjliggöra för kommunerna att själva anpassa sig efter de nya högre ortsavdragen. En sådan anpassning underlättas bland annat genom en förväntad fortgående förbättring av det kommunala skatteunderlaget. För att skydda kommunerna mot alltför plötsliga förändringar i skatteunderlaget bör bidrag av statsmedel utgå till i princip samtliga kommuner och kommunala samfälligheter under en viss övergångstid — av revisionen föreslagen till tre år — vilket bidrag skall utgöra full kompensation för den av ortsavdragshöjningen föranledda inkomstminskningen. Under ett antal år därefter — fem år enligt revisionens förslag — skall bidraget successivt minskas i en del kommuner samt i de beträffande tillgången på skatteunderlag bäst ställda kommunerna helt avvecklas. Frågan om en fortsatt reducering eller avveckling av statsbidraget i de kommuner, i vilka vid bidragstidens utgång bidraget inte helt indragits, bör enligt revisionens mening under bidragstiden bli föremål för en förnyad utredning. Bevisionen anser att härvidlag ett nära samband föreligger med frågan om en allmän kommunal skatteutjämning. Statens totala kostnader för statsbidraget till kommunerna vid full kompensation för inkomstminskningen till följd av ortsavdragshöjningen beräk-

179 nas till 480 milj. kronor per år. Med hänsyn till den höjning av statsskatten, som blir en följd av det minskade kommunal skatteavdraget vid den statliga taxeringen, beräknas statens nettokostnader vid ortsavdragsreformens ikraftträdande komma att uppgå till endast 413 milj. kronor per år. Kostnaderna för statsbidraget beräknas efter reduceringen av detsamma uppgå till i runt tal 200 milj. kronor per år. Statens nettoutgift blir, av skäl som nyss anförts, lägre. Det har inte ingått i revisionens uppdrag att taga ställning till huruvida ur statsfinansiell eller samhällsekonomisk synpunkt utrymme föreligger för angivna kostnader. Det nya statsbidraget föreslås skola närmare utformas på ett sådant sätt att staten för varje bidragsår garanterar kommunerna ett visst skatteunderlag, som tillsammans med det skatteunderlag, som föreligger enligt vederbörlig taxering med tillämpning av de nya ortsavdragen, i vanlig ordning deltager i den kommunala repartiseringen. Statsbidraget anpassas härigenom till de varje år fastställda kommunala utdebiteringssatserna. Utbetalningen av statsbidraget föreslås skola anknytas till nu gällande regler om utbetalning av kommunal skattemedlen. Särskilda bestämmelser blir därför erforderliga beträffande kommuns och annan kommunal samfällighets utdebitering av skatt för de år, under vilka bidrag föreslås skola utgå, och revisionen framlägger förslag till sådana bestämmelser. Den nu utgående provisoriska skatteersättningen till kommunerna i anledning av 1950 års kommunala ortsavdragsreform, 46,8 milj. kronor, föreslås skola på visst angivet sätt inordnas i det nya statsbidraget, varvid ersättningen avses skola reduceras enligt samma grunder som skall gälla för det nya bidraget. I samband med att revisionen föreslår att de kommunala ortsavdragen skall bestämmas till samma nivå som gällande statliga ortsavdrag, har revisionen föreslagit, att maximibeloppet för det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga vid den kommunala beskattningen skall bestämmas till samma belopp som vid den statliga beskattningen. Ortsavdragshöjningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1958 och första gången tillämpas vid källskatteuttaget för år 1958 och vid 1959 års taxering.

Författningsförslag

F örslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 50 § punkterna 1. och 2. samt 62 § samma lag 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

48 §. 2 mom. Skattskyldig fysisk — nedan sägs. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. Skattskyldig, som stycke sägs. Annan skattskyldig än i andra och tredje styckena sagts äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i orts-

(Föreslagen lydelse) 48 §. 2 mom. Skattskyldig fysisk nedan sägs. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor. Skattskyldig, som — — — stycke sägs. Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den

1 Senaste lydelse av 48 § 2 mom. se 1950: 252; av 50 § 2 mom. och punkterna 1. och 2. av anvisningarna till 50 § se 1956: 88 samt av anvisningarna till 62 § se 1955:122.

181 (Nuvarande lydelse) IV 1 340 kronor och i ortsV 1 400 kronor.

(Föreslagen lydelse) skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet. Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (e ns amståend e) äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III I 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

50 §. krofysisk 2 mom. För nor, bortfaller. Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter veder-

50 §. kro2 mom. För fysisk nor, bortfaller. Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter veder-

grupp grupp

182 (Nuvarande lydelse) börande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 5 000 kronor. Om skattskyldigs — — — ovan sägs. Skattskyldig, vars stycket förmäles. Vad härefter — — — beskattningsbar inkomst.

(Föreslagen lydelse) börande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 3 000 kronor. Om skattskyldigs — — — ovan sägs. Skattskyldig, vars — — — stycket förmäles. Vad härefter — — — beskattningsbar inkomst.

Anvisningar till 50 §. 1. Den skattskyldiges in1. Den skattskyldiges mkomsten åtnjutits. komsten åtnjutits. Den myndighet särskilda Den myndighet särskilda fallet. fallet. Normalbeloppen för förNormalbeloppen för förvärvskällan tjänst. värvskällan tjänst. Vid bestämning — — — i inVid bestämning — — — i inkomsten. komsten. Fråga om — förmåners Fråga om — — förmåners värde. värde. Har den därtill föranHar den — därtill föranleda. leda. Har den skattemyndigHar den — — — skattemyndighetens beslut. hetens beslut. Har den skattskyldige icke haft Har den skattskyldige icke haft högre inkomst än det för honom be- högre inkomst än det för honom beräknade existensminimibeloppet och räknade existensminimibeloppet och har detta befunnits bero av förhål- har detta befunnits bero av förhållande, varom i 50 § 2 mom. tredje lande, varom i 50 § 2 mom. tredje stycket förmäles, bör avdrag för ned- stycket förmäles, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga medgivas med så satt skatteförmåga medgivas med så stort belopp, dock högst 5 000 kro- stort belopp, dock högst 3 000 kronor, att den skattskyldige icke påfö- nor, att den skattskyldige icke påföres beskattningsbar inkomst. res beskattningsbar inkomst. Är inkomsten högre än nyss sagts Är inkomsten högre än nyss sagts men icke så stor, att inkomsten men icke så stor, att inkomsten minskad med skatten därå uppgår minskad med skatten därå uppgår

183 (Nuvarande lydelse) till existensminimum, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga beviljas med så stort belopp, dock högst 5 000 kronor, att större skatt icke kommer att uttagas än att inkomsten, minskad med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum. Nedsatt arbetsförmåga — — — normal arbetsinkomst. 2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning h e l t beroende av vad han i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit, bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 5 000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn härtill. Om skattskyldig nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen därtill föranleda.

(Föreslagen lydelse) till existensminimum, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga beviljas med så stort belopp, dock högst 3 000 kronor, att större skatt icke kommer att uttagas än att inkomsten, minskad med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum. Nedsatt arbetsförmåga — — — normal arbetsinkomst. 2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning h e l t beroende av vad han i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit, bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 3 000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn härtill. Om skattskyldig nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen — därtill föranleda.

till 62 §. Till ledning — — — följande e x e m p e 1. En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1957 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans beskattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48 och 50 §§ 700 kronor. År 1958 upptäckes, att deklarationen

till 62 §. Till ledning — — — följande e x e m p e 1. En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1959 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans beskattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48 och 50 §§ 200 kronor. År 1960 upptäckes, att deklarationen

184 (Nuvarande lydelse) varit felaktig, i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor. Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda lagrum år 1957 rätteligen bort vara 1 500 kronor, och till eftertaxering år 1958 skall upptagas ett belopp av 1 500—700 = 800 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst, som kan i vanlig ordning fastställas — i 1958 års taxeringslängd.

(Föreslagen lydelse) varit felaktig, i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor. Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda lagrum år 1959 rätteligen bort vara 1 000 kronor, och till eftertaxering år 1960 skall upptagas ett belopp av 1 000—200 = 800 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst, som kan i vanlig ordning fastställas — i 1960 års taxeringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.

185 Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om kommuns och annan kommunal samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965 Där i lag eller annan allmän författning finnes stadgat, att kommuns eller annan kommunal samfällighets medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor och skatteören, vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen eller samfälligheten skattskyldiga, skola vid fastställande av utgifts- och inkomststat för åren 1958—1965 följande särskilda bestämmelser gälla. Den utdebitering, som skall verkställas för att täcka medelsbehovet för åren 1958—1965, skall beräknas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid närmast föregående års taxering påförts de till kommunen eller samfälligheten skattskyldiga, med tillägg av det antal skattekronor som staten för åren 1958— 1965 tillskjuter enligt bestämmelserna i kungörelsen den — angående skatteersättning i anledning av 1957 års kommunala ortsavdragsreform. I fråga om utdebiteringen för åren 1958 och 1959 skall dock gälla, att utdebiteringen skall bestämmas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som beräknas skola hava påförts de skattskyldiga vid 1957 respektive 1958 års taxeringar, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag, vilka genom lagen den om ändring i kommunalskattelagen fastställts att gälla från och med 1959 års taxering, med tillägg av det antal skattekronor som staten enligt bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse tillskjuter för år 1958 respektive 1959. Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag. Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

BILAGOR

189 Bilaga 1

Den statistiska undersökningen rörande verkningarna av olika alternativ för en höjning av de kommunala orts avdragen

Den för kommunalskatterevisionens räkning företagna statistiska undersökning, vars resultat meddelas i denna redogörelse, avser att belysa verkningarna av de olika alternativ för en höjning av de kommunala ortsavdragen, som övervägts av revisionen. Här utrönes verkningarna för både olika kommunala bildningar och staten, medan verkningarna för enskilda skattskyldiga endast i korthet beröres. Utförligare klarlägges de individuella verkningarna i kap. III och i bilaga 2. I kap. V redovisas kostnaderna för staten och verkningarna för kommunerna vid en reducering av statsbidraget i anledning av en ortsavdragsreform. Beträffande nu gällande kommunala och statliga ortsavdrags storlek, struktur och inbördes förhållande har en utförlig redogörelse lämnats i kap. II. För ett mera ingående studium av dessa frågor hänvisas till denna redogörelse (s. 15—24). Vid taxering till kommunal inkomstskatt fastställes för envar skattskyldig en taxerad inkomst, utgörande summan av dels det sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor, minskat med honom tillkommande allmänna avdrag, och dels garantibelopp för fastighet. Därefter fastställes en beskattningsbar inkomst. För juridisk person sammanfaller den beskattningsbara inkomsten med den taxerade, medan för skattskyldig fysisk person den beskattningsbara inkomsten erhålles genom att den taxerade inkomsten minskas med honom tillkommande ortsavdrag, i förekommande fall även med det ytterligare avdrag, som han efter beskattningsnämnds prövning kan medgivas på grund av nedsatt skatteförmåga. Antalet skattekronor utgör 1 % av den beskattningsbara inkomsten. Ortsavdragen är storleksgraderade efter den ortsgrupp, som utgör den skattskyldiges hemortskommun för beskattningsåret. Intervallen mellan ortsavdragen i de olika ortsgrupperna motsvarar såväl vid den statliga som den kommunala inkomstbeskattningen ungefär 4 %. Spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta tillämpade ortsgrupp utgör 12 %, räknad på avdragsbeloppet i högsta ortsgrupp. Vid den kommunala beskattningen finns det endast två ortsavdragskategorier, men vid statsbeskattningen tre. Förutom gifta och ensamstående skattskyldiga har även ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn särskilda statliga ortsavdrag. Någon motsvarighet till denna senare avdragskategori finns inte vid den kommunala beskattningen utan ifrågavarande skattskyldiga medges samma kommunala ortsavdrag som ensamstående. I fråga om avvägningen av ortsavdragen mellan gifta och ensamstående gäller, att de kommunala ortsavdragen för ensamstående motsvarar omkring % av ortsavdragen för gifta medan relationen vid statsbeskattningen är rk. Av det anförda framgår, att en höjning av ortsavdragen medför en minskning av det kommunala skatteunderlaget (skattekrontalet). Denna minskning berör dock endast skatteunderlaget för fysiska personer, medan skatteunderlaget för juridiska personer bibehålles oförändrat. Om kommunerna inte kan nedbringa sina

190 utgifter och därigenom minska sitt utdebiteringsbehov samt kompensation inte lämnas för skatteunderlagsbortfallet, kommer det minskade skatteunderlaget att medföra en höjning av den kommunala utdebiteringen per skattekrona. Detta innebär en förskjutning av skattebelastningen från fysiska personer till juridiska personer. Trots höjningen av utdebiteringen medför givetvis de större ortsavdragen att skattskyldiga med små inkomster får skatteminskning eller skattebefrielse. En höjning av de kommunala ortsavdragen förorsakar alltså även för fysiska personer en förskjutning av skattebördan, nämligen från skattskyldiga med små till skattskyldiga med stora inkomster. Erhåller kommunerna emellertid, helt eller delvis, kompensation av staten för det bortfall av skatteunderlag, som sker genom en höjning av ortsavdragen, kan behovet av att höja den kommunala utdebiteringen kanske helt elimineras. Härigenom blir det ingen eller i varje fall minskad skatteövervältring på juridiska personer och fysiska personer med stora inkomster. Tolv olika alternativ för en höjning av de kommunala ortsavdragen har blivit föremål för den statistiska undersökningen. I samtliga alternativ har spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta tillämpade ortsgrupp bibehållits vid nuvarande 12 %. Ortsavdragen i ortsgrupperna II—IV har sålunda bestämts till 88, 92 resp. 96 % av ortsavdragen i ortsgrupp V. Beloppen har därefter för ensamstående och ensamma skattskyldiga med barn avrundats till närmast jämna 10tal kronor och för gifta till närmast jämna 20-tal kronor. Anledningen till att ortsavdragen avrundats till jämna 20-tal kronor för gifta är den, att samtaxerade äkta makar enligt gällande bestämmelser skall tillgodoföras hälften var av det gemensamma ortsavdraget, och det belopp, som sålunda tillkommer varje make, bör utgöra ett jämnt 10-tal kronor. Enligt direktiven bör slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen vara att uppnå paritet mellan de kommunala och de statliga avdragen. För att belysa verkningarna av en dylik ortsavdragshöjning har ortsavdragen i ett alternativ — alt. 10 — bestämts till samma belopp som de nuvarande statliga avdragen. Med hänsyn till att det i olika sammanhang ifrågasatts en höjning av de statliga ortsavdragen har även verkningarna av en höjning av de kommunala ortsavdragen utöver de nu gällande statliga avdragen undersökts. I alt. 12 har sålunda de kommunala ortsavdragen bestämts till de belopp, som beträffande de statliga avdragen diskuterades av 1955 års statsskatterevision (jfr SOU 1955:48, s. 77—80). Vid alt. 1—9 har räknats med ortsavdrag, som understiger nu gällande statliga avdrag. Då avvägningen av ortsavdragen mellan gifta och ensamstående för närvarande är olika vid den kommunala och den statliga beskattningen, har i alternativen avdragen för ensamstående varierats mellan V2 och % av ortsavdragen för gifta skattskyldiga. Alt. 1 och 6 innebär en oförändrad relation mellan giftas och ensamståendes kommunala ortsavdrag, d. v. s. avdragen för ensamstående utgör % av avdragen för gifta. Vid alt. 4, 5 och 9—12 har samma relation som ligger till grund för de statliga ortsavdragen tillämpats, så att avdragen för ensamstående motsvarar hälften av avdragen för gifta. Övriga alternativ intar i detta hänseende en mellanställning. I alt. 1—4 och 6—9 har endast räknats med två avdragskategorier, nämligen gifta och ensamstående. Ensamma skattskyldiga med barn har i dessa alternativ liksom vid den nuvarande kommunala beskattningen samma ortsavdrag som ensamstående skattskyldiga. Särskilda ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med barn har införts vid alt. 5, 10 och 12. Avdragen har härvid, liksom vid den statliga beskattningen, fastställts till belopp som med 50 % överstiger avdragen

191 för ensamstående skattskyldiga. I alt. 11 har med hänsyn till inom riksdagen väckta motioner räknats med samma ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med barn som för gifta skattskyldiga. Ortsavdragens storlek i de olika ortsgrupperna för vart och ett av de undersökta alternativen framgår av tabell 1: a. Tab. 1: a. Ortsavdragens storlek i de olika ortsgrupperna enligt de av revisionen undersökta alternativen Ortsgrupp II Kategori Alternativ

Ortsgrupp III

Ortsgrupp IV

kommunalskatte-

Ortsgrupp V

Ökning i Ökning i Ökning i Ökning i OrtsförhålOrtsförhålOrtsförhålOrtsförhålavdra- lande till avdra- lande till avdra- lande till avdra- lande till gets nu gälgets nu gälgets nu gälgets nu gällande lande lande lande belopp belopp belopp belopp ortsavdr. ortsavdr. ortsavdr. ortsavdr.

nuvarande avdr. alt. 1 = alt. A alt. 2 alt. 3 alt. 4 alt. 5 = alt. C alt. 6 = alt. B alt. 7 alt. 8 alt. 9 alt. 10 = alt. D alt. 11 alt. 12

1760 2 380 2 640 2 900 3 160 3 160 2 640 2 900 3 160 3 520 3 520 3 520 3 880

+ 620 4- 880 + 1 140 -i- 1400 + 1400 + 880 + 1 140 + 1400 + 1760 + 1 760 + 1760 + 2 120

1840 2 480 2 760 3 040 3 320 3 320 2 760 3 040 3 320 3 680 3 680 3 680 4 040

+ 640 4- 920 + 1200 + 1480 + 1480 + 920 + 1200 + 1 480 + 1 840 + 1 840 + 1840 + 2 200

1920 2 600 2 880 3 160 3 460 3 460 2 880 3 160 3 460 3 840 3 840 3 840 4 220

+ 680 + 960 + 1 240 + 1540 + 1540 + 960 + 1240 4- 1540 + 1920 + 1920 + 1920 + 2 300

2 000 2 700 3 000 3 300 3 600 3 600 3 000 3 300 3 600 4 000 4 000 4 000 4 400

+ 700 + 1000 + 1300 + 1600 + 1600 + 1000 + 1300 + 1 600 + 2 000 + 2 000 4- 2 000 + 2 400

1230 1580 1580 1580 1580 2 380 1760 1 760 1 760 1760 2 640 3 520 2 900

+ 350 + 350 + 350 + 350 + 1 150 + 530 + 530 + 530 + 530 + 1410 + 2 290 + 1 670

1 290 1 660 1 660 1660 1 660 2 480 1 840 1 840 1 840 1 840 2 760 3 680 3 040

+ 370 + 370 + 370 + 370 + 1 190 + 550 + 550 + 550 + 550 + 1470 + 2 390 + 1 750

1340 1730 1730 1730 1 730 2 590 1920 1920 1920 1920 2 880 3 840 3 170

+ 390 + 390 + 390 + 390 + 1250 + 580 + 580 + 580 + 580 + 1540 + 2 500 + 1 830

1400 1 800 1 800 1800 1800 2 700 2 000 2 000 2 000 2 000 3 000 4 000 3 300

+ 400 + 400 + 400 + 400 + 1300 + 600 + 600 + 600 + 600 + 1600 + 2 600 + 1900

1230 1580 1580 1580 1580 1580 1 760 1 760 1 760 1760 1 760 1 760 1 940

+ + + + + + + + + + + +

1290 1660 1 660 1 660 1660 1 660 1840 1840 1840 1840 1 840 1840 2 020

4+ + + + + + + + + + +

1340 1 730 1730 1730 1 730 1 730 1920 1920 1920 1920 1920 1920 2 110

+ + + + + + + + + + + +

1400 1 800 1 800 1 800 1800 1 800 2 000 2 000 2 000 2 000 2 000 2 000 2 200

+ 400 + 400 + 400 + 400 + 400 + 600 + 600 + • 600 + 600 + 600 + 600 + 800

Gift

Ensam med barn nuvarande avdr. alt. 1 = alt. A alt. 2 alt 3 alt. 4 alt. 5 = alt. C alt. 6 = alt. B alt. 7 alt. 8 alt. 9 alt. 10 = alt. D alt. 11 alt. 12 Ensamstående nuvarande avdr. alt. 1 = alt. A alt. 2 alt. 3 alt. 4 alt. 5 = alt. C alt. 6 = alt. B alt. 7 alt. 8 alt. 9 alt. 10 = alt. D alt. 11 alt. 12

350 350 350 350 350 530 530 530 530 530 530 710

370 370 370 370 370 550 550 550 550 550 550 730

390 390 390 390 390 580 580 580 580 580 580 770

192 Ökningen av ortsavdragen varierar i högsta ortsgrupp från 400 till 800 kronor för ensamstående skattskyldig, från 400 till 2 600 kronor för ensam skattskyldig med barn och från 700 till 2 400 kronor för gift skattskyldig. För alla alternativ gäller, att ökningen är väsentligt större för gift skattskyldig än för ensamstående. Detta beror på, att om man vill bibehålla den nuvarande avvägningen av ortsavdragen mellan gifta och ensamstående, så blir visserligen den relativa ökningen av ortsavdragen ungefär lika stor för ensamstående som för gifta, men i kronor räknat måste då ökningen bli större för gifta, då ju dessa skattskyldiga åtnjuter större ortsavdrag. Som tidigare nämnts har avvägningen av ortsavdragen mellan gifta och ensamstående i flera alternativ ändrats till gifta skattskyldigas fördel. Härav följer, att ökningen av ortsavdragen för gifta i dessa alternativ blir särskilt markerad. Av tabellen framgår t. ex., att såväl alt. 1 som 4 medför en höjning av ortsavdragen i högsta ortsgrupp med 400 kronor för ensamstående, men att gifta skattskyldiga får ortsavdragen höjda med 700 kronor enligt alt. 1 och 1 600 kronor enligt alt. 4. En höjning av ortsavdragen enligt något av de undersökta alternativen gynnar alltså de gifta. Socialstyrelsens konsumentprisindex har stigit från 100 i mars 1950 till 139 i juli 1956. Den penningvärdesförändring, som återspeglas häri, har inneburit, att ortsavdragen förlorat i värde. För att ortsavdragen i dag skall erhålla samma realvärde som våren 1950 — då riksdagen fastställde de nuvarande beloppen — måste de höjas med 39 %, d. v. s. till 1 946 kronor för ensamstående skattskyldiga och till 2 780 kronor för gifta skattskyldiga i högsta ortsgrupp. En höjning av ortsavdragen enligt alt. 1 skulle alltså medföra, att de nya ortsavdragen fick något lägre realvärde än de nuvarande avdragsbeloppen hade, då de fastställdes. En höjning av ortsavdragen enligt alt. 6 skulle däremot medföra något högre realvärde för de nya ortsavdragen. Av utrymmesskäl redovisas i fortsättningen av denna redogörelse endast fyra av de tolv olika alternativ för en höjning av de kommunala ortsavdragen, som blivit föremål för den statistiska undersökningen. Dessa är alt. 1, 5, 6 och 10, i fortsättningen benämnda alt. A, C, B resp. D. En höjning av ortsavdragen enligt alt. D medför alltså, att paritet uppnås mellan de kommunala och de statliga avdragen. Verkningarna av de åtta alternativ, som här ej vidare redogöres för, belyses i ett inom kommunalskatterevisionen redovisat material. För att utröna verkningarna av en höjning av de kommunala ortsavdragen i enlighet med revisionens olika alternativ har provtaxeringar utförts. På grund av arbetets betydande omfattning har dessa provtaxeringar ej kunnat utföras för hela riket utan måst begränsas till ett mindre urval. Vid uttagningen av detta urval har det varit ett önskemål att få en god garanti för ett allmängiltigt resultat av den statistiska undersökningen. Om man endast eftersträvat att erhålla så exakta genomsnittsvärden som möjligt för hela riket, borde urvalet antingen ha företagits genom att samtliga inkomstlängder för hela riket infordrats, varefter t. ex. de skattskyldiga på var tionde sida i längderna hade provtaxerats eller genom ett tvåstegsurval. Den sistnämnda metoden hade varit att föredraga. Härvid hade lämpligen först ett antal församlingar uttagits, varefter inom dessa ett urval av skattskyldiga hade gjorts. Emellertid har det inte ansetts vara av så stor vikt att för hela riket erhålla så exakta genomsnittsvärden som möjligt utan intresset har framför allt knutits till att belysa hur de olika verkningarna av en höjning av ortsavdragen drabbar skilda kommuner. För detta ändamål har ett antal kommuner uttagits. I dessa har en total undersökning av samtliga skattskyldiga företagits. Metoden överensstämmer helt med den som tillämpades i den

193 statistiska undersökning, som år 1949 utfördes på ortsavdragskommitténs uppdrag. I 1949 års statistiska undersökning rörande verkningarna av höjda kommunala ortsavdrag utvaldes 88 landskommuner och 7 städer. Vad landskommunerna beträffar, medtogs minst två kommuner från varje län. Vidare tillsågs vid urvalet, att kommuner av växlande storlek, folkmängd, yrkeskaraktär och skattetryck blev representerade. De utvalda sju städerna var, med avseende på folkmängden, medelstora eller mindre städer. Någon storstad ingick inte i utredningen. Landskommunerna var överrepresenterade i förhållande till städerna. Som skäl härtill angavs, att landskommunerna sinsemellan var mycket mer olikartade än städerna och därför borde redovisas mer ingående. En fördel med detta förhållande var, att samtliga de i utredningen ingående landskommunerna och städerna tillsammantagna kunde representera ett fingerat landstingsområde. Härigenom kunde verkningarna av höjda kommunala ortsavdrag för landstingen i någon mån belysas. Verkningarna för tingslagens del undersöktes inte. Städernas underrepresentation medförde, att hela det undersökta området inte kunde anses representera hela riket. Däremot kunde de undersökta landskommunerna anses representera landsbygden i dess helhet samt de undersökta städerna samtliga städer, dock med den reservationen, att storstäderna med deras högre inkomstläge torde ha varit mindre känsliga för höjda ortsavdrag än de undersökta sju städerna. På grund av kommunindelningsreformen har 1956 års statistiska undersökning inte kunnat utföras för samma kommuner som 1949 års undersökning, vilket annars hade varit önskvärt. Ett nytt kommunurval har måst företagas. En tiondedel av samtliga landskommuner, köpingar och landstingsstäder har utvalts. Däremot ingår ingen stad utom landsting i det egentliga urvalet. I kommunurvalet ingår sålunda 90 landskommuner och köpingar samt 13 landstingsstäder. Vad landskommunerna och köpingarna beträffar har dessa uttagits från samtliga län och motsvarar i möjligaste mån en tiondedel av hela antalet dylika kommuner i vart och ett av länen. Även städerna i utredningen har fått en tillfredsställande regional fördelning. Vidare har vid urvalet tillsetts, att så långt som möjligt kommuner med olika skattekraft (antal skattekronor per invånare), kommunal utdebitering, storlek efter invånarantal, näringskaraktär och tillhörande olika ortsTab. 1: b. Samtliga kommuner samt kommunerna i urvalet fördelade efter antal skattekronor per invånare enligt 1955 års taxeringar Landstingsstäderna

Landsbygden Antal skattekronor per invånare

Samtliga kommuner

Urvalet

Samtliga kommuner

Urvalet

10,01—15,00 15,01—20,00 20,01—25,00 25,01—30,00 30,01—35,00 35,01—40,00 40,01—45,00 45,01—50,00 50,01—

4 83 250 266 178 64 31 17 11

8 25 27 18 6 3 2 1

2 4 24 48 28 11 10

1 2 5 3 1 1

13 Summa 13— 608166

194 grupper blivit likformigt företrädda. I vad mån detta har lyckats framgår av tabellerna 1: b—g. Tabell l:b utvisar urvalets representativitet i avseende på skattekraft. Representativiteten är mycket tillfredsställande. Uppgifterna om kommunernas skattekraft baserar sig på kommunernas totala skatteunderlag vid 1955 års taxeringar samt deras folkmängd den 31 december 1954 och är hämtade ur Årsbok för Sveriges kommuner år 1956. Till skillnad från årsboken avser emellertid uppgifterna om folkmängd och skatteunderlag i denna tabell, liksom i redogörelsen i övrigt, kommunerna i deras utsträckning den 31 december 1954. Hänsyn har alltså inte tagits till områdesregleringar, som ägt rum den 1 januari 1955 eller den 1 januari 1956. En undersökning visar, att urvalets representativitet i avseende på skattekraft är ganska god även inom olika regionala områden. Med ledning av uppgifterna i tabell 1: g kan den genomsnittliga skattekraften i urvalet och i samtliga kommuner bestämmas. I hela urvalet är skattekraften 33,35 skattekronor per invånare. I de 90 landskommunerna och köpingarna är skattekraften 29,02 och i de 13 landstingsstäderna 41,46 skattekronor per invånare. Motsvarande uppgifter för samtliga kommuner exkl. städer utom landsting är 34,03, 29,12 resp. 43,19 skattekronor per invånare. Landstingsstäderna i urvalet har alltså genomsnittligt något lägre skattekraft än samtliga landstingsstäder. Tab. 1: c. Samtliga kommuner samt kommunerna i urvalet fördelade efter hela kommunala utdebiteringen per skattekrona enligt 1955 års beslut Landsbygden Utdebitering per skattekrona

Landstingsstäderna

Samtliga kommuner

Urvalet

Samtliga kommuner

Urvalet

8,01— 9,00 9,01—10,00 10,01—11,00 11,01—12,00 12,01—13,00 13,01—14,00 14,01—15,00 15,01—16,00 16,01—17,00 17,01—18,00 18,01—19,00

2 42 106 238 227 153 60 42 19 13 2

4 11 24 23 15 6 4 2 1

2 3 11 30 46 29 6

127 Summa

4 6 3

13 Urvalets representativitet i avseende på den kommunala utdebiteringen framgår av tabell 1: c. Uppgifterna avser hela kommunala utdebiteringen per skattekrona enligt 1955 års beslut, d. v. s. den sammanlagda utdebiteringen till p r i m ä r kommun, landsting och tingslag, och är, liksom uppgifterna om skattekraften, hämtade ur Årsboken för Sveriges kommuner år 1956. På landsbygden är urvalets representativitet mycket tillfredsställande, men av de 16 landstingsstäderna med en utdebitering på högst 12,00 kronor per skattekrona har ingen blivit representerad i urvalet. Av tabell 1: d kan man utläsa, att de utvalda kommunernas fördelning efter dyrortsgrupp ävenledes är tillfredsställande. Urvalets representativitet i avseende på kommunernas storlek efter invånarantal den 31 december 1954 framgår av följande uppgifter. Hela antalet lands-

195 Tab. 1: d. Samtliga kommuner samt kommunerna

i urvalet fördelade efter ortsgrupp Landstingsstäderna

Landsbygden Ortsgrupp

Samtliga kommuner

Urvalet

Samtliga kommuner

Urvalet

5 II III IV V

386 368 94 56

38 37 9 6

14 90 13 10

2 9 1 1

Summa

kommuner och köpingar med mindre än 3 000 invånare, 3 000—4 999 invånare, 5 000—9 999 invånare resp. 10 000 eller flera invånare utgör 334, 366, 178 resp. 26. Av dessa har 32, 38, 17 resp. 3 blivit representerade i urvalet. Samtliga landstingsstäder med mindre än 10 000 invånare, 10 000—24 999 invånare resp. 25 000 eller flera invånare utgör 58, 47 resp. 22. I urvalet har 6, 5 resp. 2 av dessa städer blivit representerade. Tabellerna 1: e och 1: f utvisar i vad mån kommuner med olika näringskaraktär har blivit representerade i urvalet. Uppgifterna om den förvärvsarbetande befolkningens numerär dels inom jordbruk med binäringar, dels inom industri och hantverk (inräknat gruvbrytning) är hämtade från redogörelsen för 1950 års folkräkning. Med ledning av uppgifterna i tabell l:g om den förvärvsarbetande befolkningen inom jordbruk med binäringar kan beräknas, att på landsbygden ingår 9,98 % av denna befolkning i urvalskommunerna men i landstingsstäderna endast 7,90 %. Underrepresentationen i städerna är emellertid i absoluta tal rätt obetydlig på grund av att jordbruksbefolkningen där är fåtalig. Beträffande den förvärvsarbetande befolkningen inom industri och hantverk ingår 9,82 % av denna i urvalskommunerna. Detta gäller för såväl landsbygden som landstingsstäderna. Tab. l:e. Samtliga kommuner samt kommunerna i urvalet fördelade efter den procentuella andelen av den förvärvsarbetande befolkningen, som är sysselsatt inom jordbruk med binäringar Förvärvsarbetande befolkning inom jordbruk med binäringar i % av samtliga förvärvsarbetande

Samtliga kommuner

Urvalet

Samtliga kommuner

Urvalet

—io %

71 64 104 137 173 193 143 19

7 8 11 13 15 20 14 2

109 9 6 3

11 1 1

10—20 % 20—30 % 30—40 % 40—50 % 50—60 % 60—70 % 70—80 % Summa

Landstingsstäderna

Landsbygden

196 Tab. 1: f. Samtliga kommuner samt kommunerna i urvalet fördelade efter den procentuella andelen av den förvärvsarbetande befolkningen, som är sysselsatt inom industri och hantverk (inkl. gruvbrytning) Förvärvsarbetande befolkning inom industri och hantverk i % av samtliga förvärvsarbetande

Samtliga kommuner

Urvalet

Samtliga kommuner

Urvalet

-io %

10 172 260 197 115 82 47 21

1 17 25 20 12 8 4 3

1 10 29 33 30 18 6

1 3 3 3 2 1

10—20 % 20—30 % 30—40 % 40—50 % 50—60 % 60—70 % 70—80 % Summa

Landsbygden

Landstingsstäderna

Av tabell 1: g kan även framräknas, att på landsbygden ingår 10,04 % av folkmängden i urvalskommunerna och i landstingsstäderna 10,03 %. Överrepresentationen är alltså högst obetydlig. Beträffande skatteunderlaget är motsvarande uppgifter 10,00 % resp. 9,63 %. Med de avvikelser, som i det föregående omnämnts, kan representativiteten sålunda i de avseenden, vari den prövats, sägas ha utfallit tillfredsställande, d. v. s. kommuner av olika typer och karaktär är väl representerade i urvalet. Härigenom har, liksom vid 1949 års undersökning, samtliga de i utredningen ingående landskommunerna, köpingarna och städerna tillsammantagna, kunnat bilda ett fingerat landstingsområde. På grundval av detta material har vidare beräkningar kunnat utföras angående verkningarna av en ortsavdragsreform för vart och ett av landstingen. Dessa uppgifter är givetvis ej så exakta. Detta förhållande torde emellertid inte ha i mera nämnvärd grad påverkat resultatet av undersökningen. Tab. l:g.

Folkmängd, skatteunderlag och förvärvsarbetande befolkning inom jordbruk med binäringar samt industri och hantverk dels i samtliga kommuner dels i kommunurvalet Landsbygden

1 Folkmängd den 31 dec. 1954 Antal skattekronor enligt 1955 års taxeringar.. . Förvärvsarbetande befolkning inom jordbruk Förvärvsarbetande befolkning inom industri och hantverk

Landstingsstäderna

Samtliga kommuner

Urvalet

Samtliga kommuner

Urvalet

3 691 543

370 608

1 975 685

198 225

107 513 831

10 754 932

85 331 663

8 218 409

592 856

59 143

31 018

2 450

547 118

53 723

418 220

41 076

197 Inom alla urvalskommuner har en total undersökning av samtliga skattskyldiga företagits. Inom de folkrikare kommunerna kunde undersökningen ha begränsats till ett urval av skattskyldiga, men för att noggrannheten av de lämnade uppgifterna skulle vara stor, har så inte skett. För att det skall vara möjligt att erhålla goda uppgifter om de totala verkninga r n a för hela riket av en ortsavdragsreform, har uppgifter om verkningarna i Stockholm och Göteborg införskaffats genom medverkan av Stockholms stads statistiska kontor och Göteborgs stads statistiska byrå. Undersökningen har för dessa städer begränsats till ett urval av skattskyldiga, varefter de erhållna uppgifterna uppräknats så, att de motsvarar städerna i sin helhet. På grund av ett önskemål inom kommunalskatterevisionen har en specialundersökning utförts för kommuner med särskilt låg skattekraft och hög utdebitering. F ö r detta ändamål har samtliga kommuner, vilkas individuella skattekraft utgör högst 20 skattekronor per invånare och för vilka hela kommunala utdebiteringen överstiger 17 kronor per skattekrona uttagits. Genom denna avgränsning har undersökningen kommit att omfatta elva kommuner, samtliga belägna i Norrbottens län. Liksom vid 1949 års undersökning har verkningarna av en ortsavdragsreform för tingslagens del inte belysts. Utdebiteringen av tingshusmedel är nämligen så ringa, att det ansetts överflödigt att beräkna de mycket små utdebiteringshöjningar, som eventuellt kan uppkomma därigenom att utdebiteringen får bestämmas på grundval av ett till följd av ortsavdragshöjningen minskat skatteunderlag. Däremot har verkningarna redovisats för de nu bestående municipalsamhällen, som är belägna inom urvalskommunerna. Antalet dylika municipalsamhällen utgör 19. Då det finns sammanlagt 138 municipalsamhällen i riket, har dessa blivit överrepresenterade i urvalet. Detta beror delvis på, att inte mindre än fem municipalsamhällen är belägna i Södra Sotenäs kommun, som ingår i urvalet. Givetvis kan inte representativiteten hos de i urvalet ingående municipalsamhällena vara särskilt god, men det har ändå ansetts värdefullt att få verkningarna av en ortsavdragsreform belysta för dessa samhällen. Den statistiska undersökningen har utförts på grundval av skatteunderlaget vid 1955 års taxering och alltså avsett inkomstförhållandena år 1954. Som primärmaterial för undersökningen har använts inkomstlängderna för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser, de s. k. A-längderna, vilka har lånats från vederbörande länsstyrelser. Då utredningen påbörjades i mars 1956, var 1955 års inkomstlängder de senast tillgängliga. Undersökningen har i första hand avsett att med ledning av uppgifterna i inkomstlängderna bestämma storleken av det skatteunderlagsbortfall, som en höjning av ortsavdragen enligt kommunalskatterevisionens tolv olika ortsavdragsalternativ skulle medföra. För detta ändamål har de i inkomstlängden upptagna fysiska personerna med till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst uppdelats i tre grupper, nämligen gifta, ensamma med barn och ensamstående. Till den första gruppen, de gifta skattskyldiga, har hänförts alla, som vid 1955 års taxering har erhållit ortsavdrag som gifta. Personer, som ingått äktenskap under året, har alltså i regel räknats som ogifta, medan ogifta skattskyldiga (varmed jämställdes änkling, änka eller frånskild), som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd och haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, inräknats i gruppen. Beträffande samtaxerade gifta med maken skattskyldig i annan kommun har männen medräknats men inte hustrurna. Två samtaxerade makar, bosatta inom samma kommun, har räknats som en skattskyldig. De såsom gifta taxerade skattskyldiga, som varit här i

198 riket bosatta allenast under en del av beskattningsåret och som på grund härav åtnjutit partiellt ortsavdrag, har medräknats endast i den mån de erhållit delat ortsavdrag för minst sex månader. Till gruppen ensamma med barn har hänförts sådana gifta eller ogifta skattskyldiga, som vid 1955 års taxering åtnjutit statligt ortsavdrag enligt föreskrifterna i 8 § 1 mom. fjärde stycket förordningen om statlig inkomstskatt. Andra såsom ogifta taxerade skattskyldiga har räknats till gruppen ensamstående. Beträffande skattskyldiga, som varit här i riket bosatta allenast under en del av beskattningsåret, har bland grupperna ensamma med barn och ensamstående, liksom bland gifta, medräknats endast de, som erhållit delat ortsavdrag för minst sex månader. För var och en av de tre grupperna har i längderna räknats, dels antalet skattskyldiga med till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst mindre än ortsavdragshöjningen, dels antalet skattskyldiga med beskattningsbar inkomst större än ortsavdragshöjningen enligt vart och ett av revisionens tolv olika alternativ. Härvid har för samtaxerade äkta makar avsetts deras sammanlagda beskattningsbara inkomst. Uträkningarna har utförts för varje församling och municipalsamhälle, som ingått i de av revisionen utvalda kommunerna. Med ledning av dessa uppgifter har sedan beräknats skatteunderlagsbortfallet i kommunerna för alla tolv alternativen. Tillvägagångssättet vid beräkningen av skatteunderlagsbortfallet torde åskådliggöras av följande exempel. Genom räkning i inkomstlängderna erhölls följande uppgifter för Stockholms stad, som tillhör ortsgrupp V. Till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst, kronor

Antal ensamstående skattskyldiga

10 — 400 410 — 600 610 — 800 810 —

4 990 2 823 2 748 190 110

Summa

200 671

Enligt ortsavdragsalternativ 1—5 blir höjningen av ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga i högsta ortsgrupp 400 kronor. Minskningen av den beskattningsbara inkomsten blir då för de 4 990 skattskyldiga i den lägsta inkomstklassen genomsnittligt 205 kronor (]/2 X [10 + 400]) och för dem tillsammans 4 990 x 205 = 1 022 950 kronor. Övriga skattskyldiga kan alla utnyttja ortsavdragshöjningen helt och för dessa blir alltså minskningen av den beskattningsbara inkomsten 195 681 x 400 = 78 272 400 kronor. För samtliga ensamstående skattskyldiga blir minskningen av den beskattningsbara inkomsten 1 022 950 + 78 272 400 = 79 295 350 kronor, d. v. s. skatteunderlaget reduceras med 792 953: 50 skattekronor. Enligt ortsavdragsalternativ 6—11 blir höjningen av ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga i högsta ortsgrupp 600 kronor. Minskningen av den beskattningsbara inkomsten blir då för de skattskyldiga i den lägsta inkomstklassen 1 022 950 kronor enligt ovan. Minskningen för de skattskyldiga i den näst lägsta inkomstklassen blir genomsnittligt 505 kronor (% x [410 + 600]) och för dem tillsammans 2 823 x 505 = 1 425 615 kronor. För övriga skattskyldiga blir minskningen 192 858 x 600 = 115 714 800 kronor och för samtliga ensamstående 1 022 950 + 1 425 615 + 115 714 800 = 118 163 365 kronor, d. v. s. skatteunderlaget reduceras med 1 1 8 1 6 3 3 : 6 5 skattekronor.

199 Beräkningen av skatteunderlagsbortfallet har utförts av statistiska centralbyråns utredningsinstitut med undantag av Stockholm och Göteborg, där beräkningarna, som tidigare nämnts, har utförts av Stockholms stads statistiska kontor och Göteborgs stads statistiska byrå. I tabell 1:1 i tabellbilagan till denna redogörelse redovisas verkningarna å det kommunala skatteunderlaget m. m. av fyra av revisionens olika alternativ för höjda kommunala ortsavdrag för var och en av de 90 landskommuner och 13 städer, som ingår i kommunurvalet. Vidare redovisas i tabellen verkningarna för Stockholm och Göteborg samt för de 11 norrbottenskommuner med låg skattekraft och hög utdebitering, som blivit föremål för särskild statistisk undersökning. Beträffande tabellen må följande allmänna upplysningar meddelas. I tabell 1: 1 lämnas uppgifter om skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och antal skattskyldiga med beskattningsbar inkomst enligt nuvarande kommunala ortsavdrag. De förändringar, som inträffar på grund av en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt revisionens alt. A, B, C eller D redovisas ävenledes. I korthet må erinras om, att alt. A innebär en höjning av ortsavdragen i högsta ortsgrupp till 1 800 kronor för ensamstående och ensamma med barn samt till 2 700 kronor för gifta och alt. B en höjning till 2 000 resp. 3 000 kronor. Enligt alt. C höjes ortsavdragen för ensamstående, ensamma med barn resp. gifta till 1 800, 2 700 resp. 3 600 kronor och slutligen enligt alt. D till samma belopp som nu gällande statliga avdrag eller 2 000, 3 000 resp. 4 000 kronor. I förspalten till tabellen anges förutom kommunens namn, det län, i vilket kommunen är belägen, den dyrortsgrupp, som kommunen i skattehänseende tillhör, folkmängden den 31 december 1954 samt den nu utgående provisoriska skatteersättningen till kommunen. Kommunerna är upptagna i den geografiska ordning som tillämpas i statistiska centralbyråns berättelser. Av utrymmesskäl är länsnamnen inte utskrivna utan i stället anges de länsbeteckningar, som användes vid registrering av bilar. Uppgifterna i kol. 3 om antal skattekronor enligt nuvarande ortsavdrag avser kommunernas totala skatteunderlag — således även för juridiska personer — vid 1955 års taxering och är hämtade ur Årsbok för Sveriges kommuner år 1956. Till skillnad från årsboken avser emellertid uppgifterna om skatteunderlaget i kol. 3 liksom folkmängdsuppgifterna i kol. 1 kommunerna i deras utsträckning den 31 december 1954. Hänsyn har alltså inte tagits till områdesregleringar, som ägt rum den 1 januari 1955 eller senare. Härigenom har överensstämmelse i detta avseende kommit till stånd med de ävenledes i kol. 3 redovisade beräknade uppgifterna om nedgången av skatteunderlaget. Dessa uppgifter har ju beräknats på grundval av summering av antalet skattskyldiga i 1955 års taxeringslängder, och i dem har ingen hänsyn tagits till ifrågavarande områdesregleringar. Minskningen av skatteunderlaget h ä r r ö r uteslutande från fysiska personer och har, som tidigare utförligt beskrivits, beräknats på grundval av de skattskyldigas fördelning på ortsavdragskategorier och olika klasser av till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst vid 1955 års taxering. I kol. 4 redovisas den procentuella minskningen av skatteunderlaget enligt de fyra alternativen. Kommunernas skattekraft enligt nuvarande ortsavdrag har erhållits från Årsbok för Sveriges kommuner år 1956 och redovisas i kol. 5. I samma kolumn redovisas även den skattekraft som de höjda kommunala ortsavdragen skulle medföra för kommunerna. Denna skattekraft har beräknats genom att skatteunderlaget enligt nuvarande avdrag h a r reducerats med minskningen av skatteunderlaget enligt vederbörande ortsavdragsalternativ, varefter det så erhållna skattekron-

200 talet dividerats med den i kol. 1 angivna folkmängdsuppgiften. I kol. 6 redovisas minskningen av skattekraften enligt de fyra alternativen räknad i skattekronor per invånare. Nuvarande primärkommunala utdebitering redovisas i kol. 7 och avser utdebiteringen per skattekrona till såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen enligt beslut år 1955. I kol. 8 har utdebiteringen till landstinget men ej tingslaget tillagts. Uppgifterna om de nuvarande utdebiteringssatserna är också hämtade ur Årsbok för Sveriges kommuner. Förändringen av den primärkommunala utdebiteringen på grund av höjningen av ortsavdragen enligt kommunalskatterevisionens fyra ortsavdragsalternativ redovisas i kol. 7. Dessa förändringar i utdebiteringssatserna har beräknats under förutsättning att utdebiteringsbehovet förblir oförändrat, att inkomstutvecklingen ej medför någon förändring i kommunernas skatteunderlag samt att staten inte lämnar någon ersättning till kommunerna för det inkomstbortfall, som uppkommer på grund av höjningen av de kommunala ortsavdragen. Hänsyn har alltså inte tagits till kommunernas möjligheter att möta inkomstbortfallet genom att taga i anspråk sådana inkomster, som en normal ökning av skatteunderlaget medför, eller genom inbesparingar i den kommunala budgeten. I detalj har uträkningen av de erforderliga utdebiteringshöjningarna utförts på följande sätt. Först har utdebiteringsbehovet uträknats genom multiplicering av det nuvarande skatteunderlaget med den nuvarande utdebiteringssatsen. Därefter har detta utdebiteringsbehov dividerats med det i anledning av de höjda ortsavdragen reducerade skatteunderlaget för resp. ortsavdragsalternativ. Härigenom har de erforderliga högre utdebiteringssatserna erhållits för kommunerna. I tabell 1: 3 redovisas de på motsvarande sätt beräknade erforderliga utdebiteringshöjningarna för landstingen. Genom att dessa utdebiteringshöjningar adderats till de i kol. 7 tabell 1:1 redovisade höjningarna av utdebiteringssatserna för primärkommunerna, har de i kol. 8 i samma tabell redovisade beloppen erhållits. I kol. 9 redovisas antalet skattskyldiga med beskattningsbar inkomst enligt nuvarande ortsavdrag samt enligt olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Uppgifterna har erhållits genom den räkning av antalet skattskyldiga i 1955 års längder, som har utförts för att möjliggöra beräkningen av skatteunderlagsbortfallet enligt de olika ortsavdragsalternativen. Uppgifterna avser alltså endast antalet fysiska personer. I kol. 10 redovisas slutligen hur många procent av inkomsttagarna (fysiska personerna) som genom höjda ortsavdrag skulle bli befriade från kommunal inkomstskatt. I tabell 1: h lämnas en sammanfattning avseende samtliga urvalskommuner av uppgifterna i tabell 1: 1 rörande skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och antal skattskyldiga med beskattningsbar inkomst vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Uppgifterna i denna och de följande texttabellerna avser, då intet annat anges, endast urvalskommunerna och således inte beräkningar för hela riket. Av tabellen framgår, att folkmängden i samtliga de undersökta kommunerna uppgår till 569 000 invånare, varav 371 000 invånare på landsbygden och 198 000 invånare i landstingsstäderna. Skatteunderlaget uppgår till 19,0, 10,8 resp. 8,2 milj. skattekronor. Dessa uppgifter utgör omkring 10 % av motsvarande uppgifter för samtliga kommuner inom områdena i fråga, vilket påvisades vid undersökningen av kommunurvalets representativitet. Den minskning i skatteunderlaget, som de olika ortsavdragsalternativen skulle medföra, uppgår för hela urvalet — det fingerade landstingsområdet — till 1,2 milj. skattekronor eller 6,5 % enligt alt. A, till 1,8 milj. skattekronor eller

201 Tab. 1: h. Förändringar i skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och antal skattskyldiga med beskattningsbar inkomst vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Samtliga urvalskommuner

Skatteunderlag Folkmängd, antal kommuner

Ortsavdragsalternativ

Skattekraft

Utdebitering till primärkommunen och beräknad hojnrng därav

Skattskyldiga med beskattningsbar inkomst

%

antal skattekronor per invånare

minsknmg i skattekronor

9 Landsbygden nuv. avdrag alt. A 370 608 inv. 90 kommuner alt. B alt. C alt. D

10 754 932 — 779 849 —1 123 872 —1 415 781 —1 817 954

29,02 26,92 25,99 25,20 24,11

_

7,3 10,4 13,2 16,9

2,10 3,03 3,82 4,91

8,91 + 0,70 + 1,04 + 1,35 + 1,81

157 232 151 692 148 236 148 386 144 227

3,5 5,7 5,6 8,3

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

8 218 409 — 447 877 — 648 492 — 841 182 —1 079 408

5,4 7,9 10,2 13,1

41,46 39,23 38,19 37,22 36,01

2,23 3,27 4,24 5,45

9,65 + 0,56 + 0,83 + 1,10 + 1,46

88 272 86 745 85 816 86 124 85 124

1,7 2,8 2,4 3,6

Hela urvalet nuv. avdrag alt. A 568 833 inv. 103 kommuner alt. B alt. C alt. D

18 973 341 —1 227 726 —1 772 364 —2 256 963 —2 897 362

6,5 9,3 11,9 15,3

33,35 31,20 30,24 29,39 28,26

2,15 3,11 3,96 5,09

9,23 + 0,64 + 0,95 4- 1,25 + 1,67

245 504 238 437 234 052 234 510 229 351

2,9 4,7 4,5 6,6

1 Städerna 198 225 inv. 13 kommuner

totala antalet skattekronor och minskningen däri

minskning

.

,

—

—.

minskantal

ning i V /o

.—.

—

—

9,3 % enligt alt. B, till 2,3 milj. skattekronor eller 11,9 % enligt alt. C och till 2,9 milj. skattekronor eller 15,3 % enligt alt. D. Skatteunderlagsbortfallet enligt alt. D skulle alltså bli mer än dubbelt så stort som bortfallet enligt alt. A. Den procentuella minskningen av skatteunderlaget skulle för samtliga alternativ bli större på landsbygden än i landstingsstäderna, vilka tydligen är mindre känsliga för en höjning av ortsavdragen än landskommunerna och köpingarna. I urvalet varierar skatteunderlagsbortfallet enligt de olika ortsavdragsalternativen mellan 7,3 och 16,9 % för samtliga landskommuner och köpingar och mellan 5,4 och 13,1 % för samtliga 13 städer. Skattekraften utgör 33,35 skattekronor per invånare i hela urvalet. Den är betydligt högre i landstingsstäderna än på landsbygden, nämligen 41,46 resp. 29,02 skattekronor per invånare. Ortsavdragsalternativ D skulle medföra en minskning av skattekraften i hela urvalet till 28,26 skattekronor per invånare. Skattekraftsminskningen skulle alltså bli 5,09 skattekronor per invånare enligt alt. D. Enligt alt. A, B resp. C skulle skattekraftsminskningen bli 2,15, 3,11 resp. 3,96 skattekronor per invånare. I motsats till det relativa skatteunderlagsbortfallet är minskningen av skattekraften mindre på landsbygden än i städerna. Minskningen enligt de olika alternativen varierar på landsbygden mellan 2,10 och 4,91 skattekronor per invånare och i städerna mellan 2,23 och 5,45 skattekronor per invånare. Den genomsnittliga primärkommunala utdebiteringen per skattekrona utgör i hela urvalet 9,23 kronor. På landsbygden är medelutdebiteringen 8,91 kronor

202 och i landstingsstäderna 9,65 kronor. Dessa medelutdebiteringar överstiger helt obetydligt medelutdebiteringarna för hela landsbygden resp. samtliga landstingsstäder, som på grundval av 1955 års utdebiteringsbeslut uppgår till 8,84 kronor resp. 9,48 kronor. Under förutsättning att utdebiteringsbehovet förblir oförändrat och ersättning för inkomstbortfallet inte lämnas av staten, beräknas höjningen av utdebiteringen i hela urvalet till 0,64 kronor per skattekrona enligt alt. A, till 0,95 kronor enligt alt. B, till 1,25 kronor enligt alt. C och till 1,67 kronor enligt alt. D. Höjningen enligt de olika ortsavdragsalternativen beräknas bli något större på landsbygden än i städerna, nämligen 0,70—1,81 kronor per skattekrona resp. 0,56—1,46 kronor. Antalet skattskyldiga med till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst är i hela urvalet med nuvarande ortsavdrag 245 500, varav 157 200 på landsbygden och 88 300 i landstingsstäderna. De skattskyldigas antal utgör inom hela urvalet 43,2 % av folkmängden. På landsbygden är antalet 42,4 % samt i städerna 44,5 %. De skattskyldigas fördelning på de tre ortsavdragskategorierna utgör i hela urvalet 49,7 % gifta, 2,2 % ensamma med barn och 48,1 % ensamstående. Motsvarande uppgifter på landsbygden utgör 49,2 %, 1,7 % resp. 49,1 % och i landstingsstäderna 50,7 %, 3,0 % resp. 46,3 %. Mellan 2,9 och 6,6 % av de skattskyldiga i hela urvalet blir befriade från kommunal inkomstskatt genom höjningen av ortsavdragen enligt de olika alternativen. På landsbygden är det väsentligt flera (3,5—8,3 %) än i städerna (1,7— 3,6 % ) . Av det nyss nämnda framgår, att landstingsstäderna har flera skattskyldiga i förhållande till folkmängden än landsbygden, att landstingsstäderna har en större andel gifta och ensamma skattskyldiga med barn än landsbygden samt att minskningen av antalet skattskyldiga med beskattningsbar inkomst är mindre för landstingsstäderna än för landsbygden. Samtliga dessa tre faktorer medför att skattekraftsminskningen blir större i landstingsstäderna än på landsbygden, vilket har påpekats tidigare. Skattekraftsminskningen blir nämligen större för en gift skattskyldig än för en ensamstående på grund av att ortsavdragen enligt de olika alternativen föreslås bli höjda med ett högre belopp för gifta än för ensamstående. Detsamma gäller för ensamma skattskyldiga med barn vid alt. C och D. Vidare betyder en liten minskning av antalet skattskyldiga med beskattningsbar inkomst vid en höjning av ortsavdragen, att ett stort antal kan utnyttja höjningen av ortsavdraget helt och att således den genomsnittliga skattekraftsminskningen per skattskyldig blir stor. Med ledning av uppgifterna i tabellerna 1: h och 1: 1 torde man kunna uppskatta antalet skattebefrielser i hela riket till omkring 82 000 vid alt. A, omkring 133 000 vid alt. B, omkring 126 000 vid alt. C och omkring 184 000 vid alt. D. Ett närmare studium av tabell 1:1 ger vid handen, att det föreligger högst väsentliga skillnader mellan olika kommuner i verkningarna av höjda kommunala ortsavdrag. För att närmare belysa dessa olikheter har tabellerna 1: i — 1 : o upprättats. I tabell 1: i lämnas uppgifter om kommunernas fördelning med hänsyn till den procentuella nedgången i skatteunderlaget vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Som synes företer landskommunerna och köpingarna en betydande spridning. I Tegneby kommun i Göteborgs och Bohus län är den procentuella nedgången av skatteunderlaget särskilt stor. I denna kommun skulle skatteunderlaget reduceras med 12,3 %, 17,6 %, 21,2 % resp. 26,7 %

203 Tab. 1: i. Kommunerna i urvalet fördelade efter skatteunderlagets procentuella vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag

nedgång

Procentuell nedgång av skatteunderlaget Summa Ortsavdragskom24,1— 18,1— 21,1— alternativ 3,1— 6,1— 9,1— 12,1— 15,1— muner 21,0 27,0 6,0 18,0 9,0 24,0 15,0 12,0 1 Landsbygden alt. A alt. B alt. C alt. D Städerna alt. A alt. B alt. C alt. D Hela urvalet alt. A alt. B alt. C alt. D

12 1

62 13 2 1

15 49 18 4

1 21 45 11

6 19 33

21 1

4 10 1

66 23 3 1

5 27

1 9

90 90 90 90

3 9 1

3 9

13 13 13 13

15 52 27 5

1 21 48 20

6 19 36

103 103 103 103

5 27

1 9

om ortsavdragen höjdes enligt alt. A, B, C resp. D. Andra kommuner med känsligt skatteunderlag är Linderås i Jönköpings län, Västra Torsås i Kronobergs län, Sturkö i Blekinge län och Berg i Jämtlands län. I dessa kommuner skulle skatteunderlaget minska med 24,6—25,4 % enligt alt. D. Av landskommunerna och köpingarna påverkas Högsjö i Västernorrlands län minst av de höjda ortsavdragen. Skattebortfallet enligt de olika alternativen skulle i denna kommun bli endast 3,6—8,8 %. Även Askim i Göteborgs och Bohus län, Lilla Edets köping i Älvsborgs län, Frövi köping i Örebro län och Ådals-Liden i Västernorrlands län skulle vidkännas endast små reduceringar av skatteunderlaget, nämligen 4,7—5,0 % enligt alt. A och 11,1—11,8 % enligt alt. D. I Högsjö, Frövi köping och någon mån Lilla Edets köping belöpte en stor del av skatteunderlaget enligt 1955 års taxeringar på aktiebolagen, vilket förklarar att dessa kommuner skulle påverkas så litet av en höjning av ortsavdragen. I städerna skulle nedgången av skatteunderlaget bli störst i Mariefred med 7,1—16,9 % och minst i Falun med 4,6—11,1 %. Genomsnittligt är inkomsterna betydligt högre i städerna än på landsbygden. På grund härav har en höjning av ortsavdragen inte samma betydelse i städerna som på landsbygden. Som exempel kan nämnas, att i 41 landskommuner och köpingar reduceras skatteunderlaget med över 18 % enligt alt. D. Ingen av de undersökta städerna får emellertid vidkännas en så stor minskning av sitt skatteunderlag. För kommunerna kan man konstatera ett starkt samband mellan skatteunderlagets känslighet inför en höjning av ortsavdragen samt skattekraften hos kommunen i fråga. Sålunda varierar den nuvarande skattekraften mellan 15,32 och 18,25 skattekronor per invånare för de nyss angivna fem landskommunerna, som särskilt ogynnsamt påverkas av en höjning av ortsavdragen, medan den varierar mellan 41,86 och 57,40 skattekronor per invånare för de fem landskommuner och köpingar, som skulle vidkännas endast små reduceringar av skatteunderlaget.

204 Tab. l:j.

Kommunerna

i urvalet fördelade efter antal skattekronor per invånare vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag Antal skattekronor per invånare

Ortsavdragsalternativ 1 Landsbygden nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

10,01— 15,01— 20,01— 25,01 — 30,01— 35,01— 40,01— 45,01— 50,01— 15,00 20,00 25,00 30,00 35,00 40,00 45,00 50,00 2

2 4 6 8

8 9 12 14 24

25 32 35 35 28

27 26 23 23 18

18 12 8 5 6

6 4 3 4 3

3 2 4 2 2

2 2

1 1 1 1 1

90 90 90 90 90

2 2 3 4 5

5 6 5 4 3

3 2 2 1 2

1 1 1 1

1 2 2 3 2

13 13 13 13 13

25 32 35 35 29

28 28 25 26 20

20 14 11 9 11

11 10 8 8 6

6 4 6 3 4

3 3 1 1

2 1 1 1 1

103 103 103 103 103

Städerna nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D Hela urvalet nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

2 4 6 8

Summa kom-

8 9 12 14 24

I tabell l:j lämnas uppgifter om kommunernas fördelning efter antalet skattekronor per invånare. Den nuvarande skattekraften är genomsnittligt betydligt högre i städerna än på landsbygden. Även efter en höjning av ortsavdragen skulle skattekraften genomsnittligt vara betydligt högre i städerna. Enligt nuvarande ortsavdrag utgör skattekraften högst 25,00 skattekronor per invånare i 37 % av landskommunerna och köpingarna. Vid en höjning av ortsavdragen skulle betydligt fler kommuner fä en så låg skattekraft. Procenttalet skulle sålunda stiga till 48 %, 57 %, 61 % resp. 67 % vid en höjning av ortsavdragen enligt alt. A, B, C resp. D. Högst betydande skillnader i skattekraft föreligger mellan olika kommuner. I Högsjö i Västernorrlands län och Falun överstiger skattekraften 50 skattekronor per invånare enligt nuvarande ortsavdrag (57,40 resp. 50,60 kronor) medan den lägsta skattekraften finns i Tegneby i Göteborgs och Bohus län (15,32 k r o n o r ) , i Sturkö i Blekinge län (16,43 kronor) och i Tärendö i Norrbottens län (17,06 k r o n o r ) . Ortsavdragsalternativ A medför att skattekraften i dessa fem kommuner reduceras till resp. 55,32, 48,25, 13,44, 14,57 och 15,35 kronor. Motsvarande uppgifter enligt alt. D är 52,37, 45,00, 11,23, 12,26 resp. 13,22 kronor. I tabell l:k har kommunerna i urvalet fördelats efter skattekraftsminskningen. Den är ganska lika i kommunerna. I 91 av de 103 urvalskommunerna minskar skattekraften med 1,91—2,30 skattekronor per invånare enligt alt. A och med 2,81—3,30 kronor enligt alt. B. Skattekraftsminskningen utgör 3,41—4,20 kronor i 86 kommuner enligt alt. C och 4,41—5,40 kronor i 85 kommuner enligt alt. D. På landsbygden är skattekraftsminskningen som regel mindre än i städerna. I 52 av de 90 landskommunerna och köpingarna uppgår sålunda skattekraftsminskningen enligt alt. A till högst 2,10 kronor. Endast 1 av de 13 städerna har en så låg skattekraftsminskning. Enligt alt. D överstiger inte skattekrafts-

205 Tab. 1: k. Kommunerna i urvalet fördelade efter skattekraftsminskningen, d. v. s. minskningen av antalet skattekronor per invånare, vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag Därav med en nuvarande skattekraft, i skatteOrtsSamtliga kronor per inv., av av- Minskning av Landsantal skatteurvalsStäderna dragsbygden kronor per kommu- 15,01— 20,01— 25,01— 30,01— 35,01— 40,01alterinvånare ner 35,00 30,00 40,00 20,00 25,00 nativ

1 4 3 5

6 8 39 26 18 6

4 1 3

2 3 16 2 2

Summa

—2,80 2,81—2,90 2,91—3,00 3,01—3,10 3,11—3,20 3,21—3,30 3,31—

6 15 24 17 16 11 1

1 1 4 2 5

6 15 25 18 20 13 6

4 3 1

2 6 12 3 1 1

Summa

—3,40 3,41—3,60 3,61—3,80 3,81—4,00 4,01—4,20 4,21—

6 17 25 22 15 5

4 4

1 1 5 6

6 17 26 23 20 11

2 9 12 2

Summa

—4,40 4,41—4,60 4,61—4,80 4,81—5,00 5,01—5,20 5,21—5,40 5,41—

7 9 26 18 16 9 5

5 3

2 5 16

3 3 6

7 9 27 18 19 12 11

Summa

8 A

—1,90 1,91—2,00 2,01—2,10 2,11—2,20 2,21—2,30 2,31—

D

6 8 38 22 15 1

3 C

2 B

4 10 10 3 1 28 5 7 7 6 2 1 28 3 11 11 3 28

9 13 4 2 28

5 10 5

2 3 4 2 11

3 1 4 3 11

1 2 3 3 2 11

1 2 2 3 3 11

1 3 4 11 1 20

3 4 4 11

3 2 6 11

1 2 3 8 5 1 20

1 3 3 4 11

1 2 2 6 11

20 1 3 4 8 4

minskningen 5,00 kronor i 60 landskommuner och köpingar. Endast för 1 stad är detta fallet. Att ett samband råder mellan skattekraftsminskningen för en kommun och dess nuvarande skattekraft är uppenbart. En kommun med stor skattekraft utvisar sålunda som regel en stor skattekraftsminskning. I den mån kommunens skattekraft inte h ä r r ö r från ett stort skatteunderlag för juridiska personer synes detta helt naturligt. Den höga skattekraften sammanhänger då som regel med ett stort antal skattskyldiga i relation till folkmängden. Dessutom finns det som regel få skattskyldiga med låga inkomster, d. v. s. de skattskyldiga kan i mycket stor utsträckning utnyttja en ortsavdragshöjning helt. Som exempel på det angivna sambandet kan nämnas, att för ingen av de åtta kommuner, där den

206 Tab. 1: l. Kommunerna i urvalet fördelade efter den nuvarande primärkommunala utdebiteringen samt efter de höjningar av utdebiteringen, som kan bli erforderliga vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag Erforderlig Orts- höjning av av- den primärdrags- kommu- Landsalter- nala utde- bygden nativ biteringen kr

Städerna

Därav med en nuvarande utdebitering per skattekrona, Samtliga i kr, av urvalskommuner 6,01— 7,01— 8,01— 9,01— 10,01— 11,01— 12,01— 7,00 8,00 9,00 10,00 11,00 12,00 14,00

12 A

0,26—0,50 0,51—0,75 0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75

11 43 26 8 1 1

2 11

13 54 26 8 1 1

3 6

2 13 7

4 13 4 1

4 15 12 1

7 3 1

2 1 1

Summa

0,26—0,50 0,51—0,75 0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,50

2 9 28 29 11 6 3 2

2 11 37 31 11 6 3 2

1 2 5 1

2 10 6 3 1

1 3 9 7 1 1

4 8 13 6 1

5 4 1 1

1 2

1 1 2

Summa

0,51—0,75 0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,25 2,26—2,50 2,51—3,00

2 9 19 28 16 8 3 3 2

2 11 25 33 16 8 3 3 2

1 3 4 1

4 5 11 8 4

2 5 3

Summa

0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,25 2,26—2,50 2,51—2,75 2,76—3,00 3,01—4,00 4,01—5,00

2 6 10 23 16 11 7 7 3 3 2

2 7 13 29 19 11 7 7 3 3 2

1 2 3 3

Summa

9 B

C

D

2 9 2

13 2 6 5

13 1 3 6 3

2 7 8 2 3

1 2 7 8 3 1

22 1 1 11 3 2 2 2

22 1 2 4 6 5 3

2 4 6 8 5 3 4

1 3 3 1 2

1 1

1 2 4

1 1

1 2

1 2 3

1 2 4

207 nuvarande skattekraften uppgår till högst 20,00 skattekronor per invånare, skulle skattekraftsminskningen enligt alt. D överstiga 4,60 kronor, medan den i alla elva kommuner med en nuvarande skattekraft större än 40,00 kronor skulle överstiga 4,80 kronor. Om ortsavdragen höjs enligt alt. D minskar skattekraften med endast 3,84 skattekronor per invånare i Tärendö i Norrbottens län, med 4,09 kronor i Tegneby i Göteborgs och Bohus län och med 4,17 kronor i Sturkö i Blekinge län. De kommuner, som hade den lägsta skattekraften, får således även den minsta skattekraftsminskningen. I Hagfors och Härnösand minskar skattekraften mest, 5,81 resp. 5,78 kronor. Även eniigt alt. A—C är skattekraftsminskningen lägst i Tärendö, nämligen 1,71, 2,46 resp. 3,01 skattekronor per invånare, och störst i Hagfors och Härnösand, nämligen 2,36—2,43, 3,42—3,48 resp. 4,49—4,55 kronor. I tabell 1: l redovisas kommunernas fördelning efter de höjningar av den primärkommunala utdebiteringen, som under de tidigare angivna förutsättningarna blir erforderliga vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Tabellen utvisar framför allt för landskommunernas del en mycket betydande spridning i de erforderliga utdebiteringshöjningarna. En höjning av ortsavdragen enligt alt. A skulle medföra, att den erforderliga utdebiteringshöjningen inte skulle överstiga 0,50 kronor per skattekrona i 13 kommuner, medan utdebiteringen i 10 kommuner skulle behöva höjas med mer än 1,00 kronor, varav i en kommun med mer än 1,50 kronor. Enligt alt. B blir utdebiteringshöjningen högst 0,50 kronor i 2 kommuner, högst 1,00 kronor i 50 kommuner och överstiger 1,50 kronor i 11 kommuner. I ingen av urvalskommunerna understiger utdebiteringshöjningen 0,50 kronor enligt alt. C. I 13 kommuner uppgår höjningen till högst 1,00 kronor, i 71 kommuner till högst 1,50 kronor, medan den överstiger 2,50 kronor i 2 kommuner. Enligt alt. D blir utdebiteringshöjningen högst 1,00 kronor för endast 2 kommuner. I 70 av de 103 kommunerna blir höjningen högst 2,00 kronor och i 2 kommuner överstiger den 4,00 kronor. I städerna är utdebiteringshöjningarna som regel mindre än på landsbygden. Enligt alt. D överstiger sålunda höjningarna inte 2,00 kronor i någon stad. I 33 landskommuner och köpingar kommer emellertid utdebiteringshöjningarna att överstiga 2,00 kronor. Av tabell 1:1 framgår även, att ett visst samband råder mellan den nuvarande utdebiteringens storlek och den erforderliga utdebiteringshöjningen. En kommun, som redan nu har en hög utdebitering, är ofta mycket känslig för en höjning av ortsavdragen. Då dessa kommuner har en låg skattekraft, torde möjligheterna att i någon större utsträckning reducera utdebiteringshöjningarna för dem genom besparingar i den kommunala budgeten vara mycket begränsade. Enligt alt. A skulle utdebiteringen behöva höjas med 1,71 kronor per skattekrona i Tärendö i Norrbottens län. Vid beräkningen av denna utdebiteringshöjning h a r förutsatts, att det skattelindringsbidrag, som kommunen nu erhåller, skulle utgå med oförändrat belopp. I Berg i Jämtlands län skulle utdebiteringsökningen bli 1,50 kronor. Enligt alt. D skulle ökningen i de båda kommunerna bli 4,05 resp. 4,03 kronor. I Högsjö i Västernorrlands län och Askim i Göteborgs och Bohus län skulle de minsta utdebiteringshöjningarna inträffa, nämligen 0,79 resp. 0,84 kronor enligt alt. D. Sambandet mellan den nuvarande skattekraften och den erforderliga utdebiteringshöjningen belyses i tabell l:m. De största utdebiteringshöjningarna

208 Tab. 1: m. Kommunerna i urvalet fördelade efter den nuvarande skattekraften samt efter de höjningar av den primärkommunala utdebiteringen, som kan bli erforderliga vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag

Ortsavdragsalternativ

Erforderlig höjning av den primärkommunala utdebiteringen kr

Landsbygden

5 A

0,26—0,50 0,51—0,75 0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75

11 43 26 8 1 1

2 11

13 54 26 8 1 1

Summa

0,26—0,50 0,51—0,75 0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,50

2 9 28 29 11 6 3 2

Summa

0,51—0,75 0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,25 2,26—2,50 2,51—3,00

2 9 19 28 16 8 3 3 2

Summa

0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,25 2,26—2,50 2,51—2,75 2,76—3,00 3,01—4,00 4,01—5,00

2 6 10 23 16 11 7 7 3 3 2

Summa

90 B

C

D

Städerna

2 9 2

13 2 6 5

13 1 3 6 3

13 Samtliga urvalskommu-

Därav med nuvarande skattekraft, i skattekronor per inv., av

ner

15,01— 20,01— 25,01— 30,01— 35,01— 40,01— 20,00 25,00 30,00 35,00 40,00

103 2 11 37 31 11 6 3 2 103 2 11 25 33 16 8 3 3 2 103 2 7 13 29 19 11 7 7 3 3 2 103

4 2 1 1 8

3 2 1 2 8

1 3 1 1 2 8

2 2 1 1 2 8

8 13 4

19 7 2

4 14 2

1 10

8 3

4 10 6

1 10

2 6 3

4 10 7 2 2

10 15 1 2

1 6 13 6 2

4 6 8 2

8 3

2 6 1 2 1

3 8 7 3 2 2 25

5 5 5 3 3 2 2 25

2 10 8 5 1 2

3 3 7 5 1 1

4 6 1

2 4 4 1

209 skulle bli erforderliga i kommuner med låg skattekraft. Sålunda överstiger inte skattekraften 25,00 skattekronor per invånare i någon av de åtta kommuner, där utdebiteringen skulle behöva höjas med mer än 2,75 kronor enligt alt. D. Å andra sidan skulle verkningarna på utdebiteringen bli ganska måttliga i kommuner med hög skattekraft. Enligt alt. D skulle höjningen av utdebiteringen överstiga 1,50 kronor endast i en av de elva kommuner, vars skattekraft överstiger 40,00 kronor. Det föreligger alltså ett mycket starkt samband mellan skattekraften och den erforderliga höjningen av utdebiteringen. Vid beräkningen av utdebiteringshöjningarna i tabell 1 i hi har, som tidigare nämnts, förutsatts, att den allmänna inkomstutvecklingen och andra liknande faktorer inte påverkar det kommunala skatteunderlaget. Om hänsyn tages till en normal ökning av skatteunderlaget, så gäller, under förutsättning att det kommunala utgiftsbehovet kan bibehållas vid sin tidigare storlek, att kommuner med hög skattekraft har betydligt större möjligheter än kommuner med låg skattekraft att undvika en höjning av utdebiteringen på grund av en ortsavdragsreform. Detta torde framgå av följande exempel. I två kommuner utgör skattekraften före höjningen av ortsavdragen 45,60 resp. 19,50 skattekronor per invånare och efter höjningen 40,00 resp. 15,00 kronor. Skattekraftsminskningen, som ungefär motsvarar en höjning av ortsavdragen enligt alt. D, uppgår alltså till 5,60 resp. 4,50 kronor. Att skattekraftsminskningen är något större i kommuner med hög skattekraft är i överensstämmelse med vad som konstaterades av tabell 1 :m. I kommunen med hög skattekraft behöver den allmänna inkomstutvecklingen endast medföra en ökning av skatteunderlaget med 14 %, för att skatteunderlaget åter skall stiga till 45,60 kronor, d. v. s. göra en höjning av utdebiteringen obehövlig. För att utdebiteringshöjning skall kunna undvikas i kommunen med låg skattekraft måste emellertid skatteunderlaget i kommunen öka med 30 %. Av det sagda framgår, att det bör finnas vissa möjligheter för kommuner med god skattekraft att undvika en höjning av utdebiteringen i anledning av en ortsavdragsreform. I varje fall torde utdebiteringshöjningarna bli ganska begränsade. För kommuner med låg skattekraft däremot torde en ortsavdragsreform utan kompensation för inkomstminskningen medföra betydande höjningar av utdebiteringen och dessa höga utdebiteringar torde bli bestående under en lång följd av år, även om de måhända kan successivt reduceras. Den sammanlagda utdebiteringen till primärkommunen och landstinget ansluter sig nära till det totala kommunala skattetrycket i vederbörande kommun. Utdebiteringen till tingslagen utgår, såsom förut nämnts, i regel med endast några få öre per skattekrona och har därför, såsom betydelselös för den statistiska undersökningen, inte medräknats i tabell 1: n. I tabellen lämnas uppgifter om kommunernas fördelning efter den sammanlagda utdebiteringen per skattekrona till primärkommunen och landstinget samt efter de höjningar av utdebiteringen, som kan bli erforderliga vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Liksom fallet var beträffande den primärkommunala utdebiteringen, finner man, att de erforderliga utdebiteringshöjningarna varierar kraftigt. Sålunda har höjningen enligt ortsavdragsalternativ D beräknats till endast 1,47 kronor per skattekrona för Högsjö i Västernorrlands län men till 4,88 kronor för Berg i Jämtlands län. I städerna är de beräknade utdebiteringshöjningarna som regel lägre än i landskommunerna och köpingarna. Enligt alt. D skulle ingen stad men 33 landskommuner och köpingar behöva höja utdebiteringen med mer än 2,75 kronor per skattekrona. Av tabellen 14— 608166

210 Tab.

1: n. Kommunerna i urvalet fördelade efter den nuvarande utdebiteringen Éi/Z primärkoi munen och landstinget samt efter de höjningar av utdebiteringen, som kan bli erforderliga vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag

Erforderlig höjning av Orts- utdebiteSamtDärav med en nuvarande utdebitering per skattekrona, avringen till Landsliga i kr, av Städrags- primärbyg- derna urvalsalter- kommunen den komm i m AT nativ och landsIlllillCl tinget 9,01— 10,01— 11,01— 12,01— 13,01— 14,01— 15,01— 16,01kr 10,00 11,00 12,00 13.0C 14,00 15,00 16,00 18,( 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 A

B

C

D

0,51—0,75 0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00

10 39 28 9 2 2

3 9 1

Summa

0,76—1,00 1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,25 2,26—2,50 2,51—2,75

4 18 27 25 8 4 2 2

Summa

1,01—1,25 1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,25 2,26—2,50 2,51—2,75 2,76—3,00 3,01—4,00

2 9 23 21 16 9 4 2 4

Summa

1,26—1,50 1,51—1,75 1,76—2,00 2,01—2,25 2,26—2,50 2,51—2,75 2,76—3,00 3,01—3,25 3,26—3,50 3,51—4,00 4,01—5,00

1 4 6 16 16 14 13 8 4 4 4

Summa

7 5 1

13 3 4 5 1

13 1 2 4 2 4

13 48 29 9 2 2

2 2

4 25 32 26 8 4 2 2

2 2

2 9 1

1 12 7 3

12 6 5 1

1 3 9 6 3 1

1 12 7 7 1

3 8 9 2

1 1 2 1 1 1

2 12 27 26 17 9 4 2 4

1 1 2

1 2 4 4

103 |

3 7 1 1

1 7 8 3 2 2

5 5 5 3 1 2 1

|

2 2 2 1

1 1

1 10 9 2

1 5 8 20 18 18 13 8 4 4 4

7 13 8

1 1 2

1 1 1 1

1 2

1 2 1

1 1 1

1 2 8 8 3

1 6 8 7 4 2

1 2 4 7 4 3 1

1 1

1 1 5 7 4 4 4 2

1 1

1 28

1 2

1 2 1 1 1 1

2 1

2 I

211 ab. 1: o. Kommunerna i urvalet fördelade efter den procentuella minskningen skyldiga med beskattningsbar inkomst vid olika alternativ av höjda kommunala Ortsavdrags1 Landsbygden alt. A alt. B alt. C alt. D Städerna alt. A alt. B alt. C alt. D Hela urvalet alt. A alt. B alt. C alt. D

av antalet skattortsavdrag

Procentuell minskning av antal skattskyldiga med beskattningsbar inkomst

Summa1,1— 2,1— 3,1— 4,1— 5,1— 6,1— 7,1— 8,1— 9,1— 10,1— 12,1— 14,1— 16,1— kom2,0 3,0 4,0 5,0 6,0 7,0 8,0 9,0 10,0 12,0 14,0 16,0 19,0 muner 2

8 1

17 1

31 5 12 1

21 15 8 5

15 20 18 8

3 16 20 7

6 15 10 12

3 3 6 11

2 4 5 18

5 3 4

7 4 10

4 6 9

1 6 1 9

1 2 2

22 21 9 14

15 21 20 10

35 11 21 1

4 3

90 90 90 90 13 13 13 13

2 3 16 20 7

6 15 10 14

3 3 6 11

2 4 5 18

5 3 4

7 4 10

4 3

framgår även, att i kommuner med hög utdebitering skulle de erforderliga höjningarna ofta bli större än i kommuner med låg utdebitering. I ett kommande avsnitt redogöres för hur höjningen av utdebiteringen till landstingen har beräknats. I tabell l:o redovisas kommunerna fördelade efter den procentuella minskningen av antalet skattskyldiga som erlägger kommunalskatt. Antalet skattskyldiga som skulle erhålla skattebefrielse vid en höjning av ortsavdragen är mycket olika i kommunerna. Sålunda skulle antalet enligt alt. D understiga 3 % i en kommun (Norrahammars köping i Jönköpings län) samt överstiga 16 % i fyra kommuner, nämligen Tegneby i Göteborgs och Bohus län, 18,6 %, Västra Torsås i Kronobergs län, 17,1 %, Sturkö i Blekinge län, 16,6 %, och Berg i Jämtlands län, 16,5 %. Det största antalet skattebefrielser skulle enligt alt. A resp. B uppkomma i Sturkö med 8,7 resp. 11,7 % och enligt alt. C i Tegneby med 13,3 %. I städerna skulle antalet skattebefrielser som regel bli lägre än i landskommunerna och köpingarna. Med utgångspunkt från uppgifterna i tabell 1: h om nedgången av skatteunderlaget i det fingerade landstingsområdet vid de undersökta alternativen av höjda kommunala ortsavdrag har höjningen av utdebiteringen till de olika landstingen uppskattats. Först har med ledning av uppgifter från 1950 års folkräkning för varje landstingsområde beräknats den vuxna folkmängdens storlek den 31 december 1954. Folkmängden har även fördelats på ortsgrupper. Sedan har skattekraftsminskningen i det fingerade landstingsområdet, mätt i nedgången av antalet skattekronor per vuxen invånare, uträknats för varje alternativ. Den genomsnittliga minskningen för varje ortsgrupp av antalet skattekronor per vuxen invånare har därefter fastställts så att relationerna mellan dessa genomsnittstal blir desamma som mellan ortsavdragen i ortsgrupperna. Skattekraftsminskningen per vuxen invånare i ortsgrupp II, III

103 103 103 103

212 resp: IV har alltså antagits vara 88, 92 resp. 96 % av skattekräftsminskningen i ortsgrupp V. Genom att multiplicera dessa uppgifter om den genomsnittliga skattekraftsminskningen i de olika ortsgrupperna med de nyssnämnda uppgifterna om antalet vuxna invånare, fördelade efter landsting och ortsgrupp, har nedgången av antalet skattekronor vid de olika ortsavdragsalternativen erhållits för varje landsting. Att beräkningarna grundats på skattekraftsminskningen per vuxen invånare i stället för samtliga invånare har ansetts medföra säkrare uppgifter. Uppgifterna redovisas i tabell 1:3. I tabellen har uppgifterna om skatteunderlag och skattekraft enligt nuvarande ortsavdrag hämtats ur officiell statistik och avser landstingens totala skatteunderlag vid 1955 års taxering. Nuvarande utdebitering avser, liksom fallet var för kommunerna, utdebiteringen per skattekrona enligt 1955 års beslut. Förändringarna i landstingens skattekraft och utdebitering till följd av en ortsavdragsreform har uträknats på samma sätt som för kommunerna. Det bör observeras, att uppgifterna i tabell 1: 3 avser beräknade uppgifter för samtliga kommuner i landstingen och således inte endast för de undersökta kommunerna. Av tabellen framgår, att skattekraftsminskningen på grund av en ortsavdragsreform skulle bli störst i Jämtlands läns landsting (5,32 skattekronor per invånare enligt alt. D) och minst i Kalmar läns norra landsting (4,89). De små skillnaderna mellan landstingen beror till stor del på beräkningsmetoden. Skillnaderna avspeglar endast olikheterna i åldersfördelning och ortsgrupp. Den beräknade nedgången av skatteunderlaget är störst i Gotlands lärts landsting. Den utgör 8,2, 11,8, 15,0 resp. 19,3 % enligt alt. A—D. I Stockholms läns landsting är nedgången av skatteunderlaget minst, nämligen 5,1, 7,4, 9,4 resp. 12,1 %. De förhållandevis stora skillnaderna mellan landstingen beror till största delen på skillnaderna i den nuvarande skattekraften. I Gotlands läns landsting är sålunda den nuvarande skattekraften 25,61 skattekronor per invånare och i Stockholms läns landsting 43,65 skattekronor. IJtdebiteringshöjningarna vid utebliven kompensation skulle bli störst i Gotlands läns landsting, som har den lägsta skattekraften, och minst i Stockholms läns landsting, som har den högsta skattekraften. Utdebiteringshöjningarna enligt alt. A—D skulle i Gotlands läns landsting bli 0,44, 0,66, 0,87 resp. 1,17 kronor per skattekrona och i Stockholms läns landsting 0,16, 0,24, 0,31 resp. 0,41 kronor. Den genomsnittliga utdebiteringshöjningen i samtliga landsting skulle bli 0,25, 0,37, 0,48 resp. 0,65 kronor per skattekrona vid en höjning av ortsavdragen enligt alt. A—D. För Stockholms stad och Göteborgs stad har beräkningar utförts över förändringarna i skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och antal skattskyldiga med beskattningsbar inkomst på samma sätt som för urvalskommunerna. Uppgifterna grundar sig på urval och inte på totalräkningar sohi fallet varit för urvalskommunerna. Uppräknade tal för de båda städerna redovisas i tabell 1 : 1 . I båda städerna skulle det bli mycket stora skattekraftsminskningar vid en höjning av ortsavdragen. I Stockholm skulle skattekraften reduceras med 2,59 —6,09 skattekronor per invånare vid de olika alternativen och i Göteborg med 2,48—5,87 kronor d. v. s. mer än för någon av urvalskommunerna. Den procentuella nedgången av skatteunderlaget skulle däremot bli mycket liten 4,2— 9,9 % resp. 4,9—11,6 %. Den erforderliga utdebiteringshöjningen skulle bli 0,46—1,16 kronor per skattekrona i Stockholm och 0,67—1,70 kronor i Göteborg. På samma sätt som för landstingen har nedgången av skatteunderlaget bestämts för var och en av de övriga fyra städer, som inte ingår i landsting. Som

213 Tab. l:p. Förändringar i skatteunderlag, skattekraft och utdebitering vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Beräknade uppgifter för hela riket Skattekraft

Skatteunderlag

Hela kommunala utdebiteringen minskning antal minskning i skattekronor skattekronor per skattei krona per invånare %

Ortsavdragsalternativ

totala antalet skattekronor och minskningen däri

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. G alt. D

278 243 165 — 16135 471 — 23 310 781 — 29 610 495 — 38 082 965

5,8 8,4 10,6 13,7

38,46 36,23 35,24 34,37 33,20

2,23 3,22 4,09 5,26

12,36 + 0,76 + 1,13 + 1,47 + 1,96

utgångspunkt har härvid tagits det ovägda medeltalet av skattekraftsminskningarna per vuxen invånare i Stockholm, Göteborg och de två största städerna i urvalet, nämligen Linköping och Uddevalla. Hänsyn till skillnaderna i ortsgrupp har tagits. Genom summeringar av skatteunderlagsminskningarna för varje landsting samt stad utom landsting har tabell l:p upprättats. Tabellen avser alltså beräknade uppgifter för rikets samtliga kommuner. Uppgifterna om skatteunderlag, skattekraft och utdebitering har hämtats ur officiell statistik och avser det totala skatteunderlaget i hela riket vid 1955 års taxering samt den genomsnittliga totala utdebiteringen per skattekrona enligt samma års beslut. Såsom framgår av tabellen skulle skatteunderlaget i hela riket minska med 16,1 milj. skattekronor eller 5,8 % enligt alt. A och 38,1 milj. skattekronor eller 13,7 % enligt alt. D. Den genomsnittliga skattekraften i rikets samtliga kommuner skulle reduceras från 38,46 skattekronor per invånare till 36,23 kronor eller med 2,23 kronor enligt alt. A och till 33,20 kronor eller med 5,26 kronor enligt alt. D. Utdebiteringshöjningarna vid utebliven kompensation skulle uppgå till 0,76— 1,96 kronor per skattekrona vid en ortsavdragsreform enligt alt. A—D. För var och en av de 19 municipalsamhällen, som ingår i urvalet, har uträknats förändringarna i skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och antal skattskyldiga med beskattningsbar inkomst vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Uppgifterna har uträknats på samma sätt som för urvalskommunerna och redovisas i tabell 1:2. Skatteunderlaget skulle minska mest i Malmöns municipalsamhälle i Göteborgs och Bohus län eller med 9,1—21,9 % enligt de olika ortsavdragsalternativen och minst i Bättviks municipalsamhälle i Kopparbergs län eller med 5,6 —13,5 %. Enligt alt. D skulle den största skattekraftsminskningen bli i Jörns municipalsamhälle i Västerbottens län, 5,66 skattekronor per invånare, och den minsta i Hovenäsets municipalsamhälle i Göteborgs och Bohus län, 4,50 kronor. Tångens municipalsamhälle i Göteborgs och Bohus län skulle få vidkännas de största utdebiteringshöjningarna, 0,18, 0,27, 0,39 resp. 0,52 kronor per skattekrona enligt alt. A—D. I Tidans municipalsamhälle i Skaraborgs län skulle utdebiteringshöjningarna bli mycket obetydliga, 0,02—0,04 kronor. Verkningarna av en ortsavdragsreform för de elva särskilt undersökta norrbottenskommunerna med låg skattekraft och hög utdebitering framgår av tabell

214 1 : 1 . En av dessa kommuner — Tärendö — ingår även bland urvalskommunerna. Skattekraftsminskningen till följd av en ortsavdragsreform skulle bli relativt låg i kommunerna på grund av det stora barnantalet. Störst skulle skattekraftsminskningen bli i Tore med 1,90—4,52 skattekronor per invånare enligt de olika alternativen och minst i Pajala med 1,57—3,51 skattekronor per invånare. Ingen av urvalskommunerna skulle få en så liten skattekraftsminskning som Pajala. Trots att skattekraftsminskningen skulle bli låg i kommunerna, skulle nedgången av skatteunderlaget bli mycket hög. Detta beror givetvis p å den låga skattekraften i kommunerna. Nedgången av skatteunderlaget varierar enligt tabellen mellan 10,9—24,8 % för Karl Gustav och 9,2—20,7 % för Överkalix. På grund av dessa stora reduceringar av skatteunderlaget samt de höga utdebiteringssatserna skulle höjningen av de senare bli utomordentligt kraftig under förutsättning av oförändrat utdebiteringsbehov och oförändrat skattelindringsbidrag. Givetvis kan storleken av skattelindringsbidraget påverkas av en ortsavdragsreform, men då denna fråga sammanhänger med statsbidragets konstruktion, har den inte belysts här. Den erforderliga primärkomnmnala utdebiteringshöjningen varierar enligt tabellen mellan 1,63—4,37 kronor per skattekrona i Karl Gustav och 1,43—3,66 kronor i Överkalix. I Karl Gustav skulle den sammanlagda höjningen av utdebiteringen till kommunen och landstinget uppgå till 4,92 kronor per skattekrona vid en höjning av ortsavdragen enligt alt. D. Såsom tidigare framhållits, kommer en kommunal ortsavdragsreform att medföra en minskning av det skatteunderlag, som en kommun eljest haft att räkna med. Om kommunen trots det minskade skatteunderlaget bibehåller utdebiteringssatsen oförändrad, medför detta minskade skatteintäkter för kommunen. Denna skatteförlust uppgår till produkten av skatteunderlagsbortfallet, i skattekronor räknat, och utdebiteringssatsen. Kostnaden för staten skulle också uppgå till detta belopp, om kommunen genom ett statsbidrag erhöll full kompensation för skatteunderlagsbortfallet. Under den nyss givna förutsättningen har de sammanlagda skatteförlusterna för rikets samtliga primärkommuner, municipalsamhällen och landsting beräknats på följande sätt. För var och en av urvalskommunerna framgår av tabell 1: 1 den primärkommunala utdebiteringens höjd och storleken av skatteunderlagsbortfallet enligt revisionens olika alternativ för höjda kommunala ortsavdrag. Med ledning av dessa uppgifter har skatteförlusten uträknats för var och en av kommunerna. Genom summering och uppräkning har sedan erhållits de sammanlagda skatteförlusterna för rikets samtliga primärkommuner, som ingår i landsting. På samma sätt har skatteförlusterna för rikets samtliga municipalsamhällen beräknats med ledning av uppgifterna i tabell 1: 2 och skatteförlusterna för landstingen beräknats med ledning av uppgifterna i tabell 1: 3. Slutligen har även skatteförlusterna för de sex städerna utom landsting beräknats var för sig. För Stockholm och Göteborg finns de härför erforderliga uppgifterna publicerade i tabell 1 : 1 . För övriga fyra städer har uppgifterna om utdebiteringens storlek erhållits ur officiell statistik, medan uppgifterna om skatteunderlagsbortfallet är beräknade. Hur dessa beräkningar har utförts har tidigare redogjorts för i samband med redovisningen av tabell 1: p . Det bör observeras, att beräkningarna av skatteförlusterna grundar sig på utdebiteringssatsernas storlek enligt 1955 års beslut och de minskningar i skatteunderlaget, som en höjning av de kommunala ortsavdragen skulle ha medfört vid 1955 års taxering. Om sålunda utdebiteringssatserna skulle ändras väsentligt, så betyder detta även en förändring av de beräknade beloppen i motsvarande grad.

215 Enligt kommunalskatterevisionens förslag skall kommunerna erhålla statsbidrag som kompensation för skatteunderlagsbortfallet i anledning av höjda kommunala ortsavdrag. Till grund för statsbidraget skall läggas det skatteunderlagsbortfall, som beräknats skulle ha uppstått, om vid 1957 års taxering de nya ortsavdragen hade tillämpats. Det har därför ansetts värdefullt att undersöka om de sammanlagda skatteförlusterna för kommunerna enligt detta års taxering mera avsevärt kan tänkas komma att avvika från de enligt 1955 års taxering beräknade skatteförlusterna. Utdebiteringssatsernas storlek enligt 1955 års beslut har legat till grund även för denna uppskattning. Skatteunderlagsbortfallet enligt 1957 års taxering kan väntas skilja sig något från bortfallet enligt 1955 års taxering på grund av flera omständigheter. Sålunda träder beslutet om fastighetsbeskattningens omläggning i kraft vid 1956 års taxering och beslutet om vissa ändringar av inkomstberäkningen, avsedda att medföra en förenklad taxering — den s. k. schablontaxeringen — vid 1957 års taxering. Vidare torde inkomstfördelningen komma att ändras mellan de båda åren och antalet skattskyldiga att något öka. Omläggningen av fastighetsbeskattningen påverkar storleken av skatteunderlagsbortfallet i anledning av höjda kommunala ortsavdrag därigenom att ortsavdrag kan avräknas även från den del av den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten, som utgöres av garantibelopp, vilket inte var möjligt enligt de tidigare gällande grunderna. Härigenom har man framför allt vunnit att sådana fastighetsägare, som tidigare inte kunnat helt utnyttja ortsavdraget vid den kommunala beskattningen, nu erhåller sådant avdrag från garantibelopp för fastighet. Om det kommunala ortsavdraget höjs, medför detta alltså, att en fastighetsägare på samma sätt som andra skattskyldiga fysiska personer kan utnyttja det förhöjda avdraget vid taxering till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen. Omläggningen av fastighetsbeskattningen medför alltså en ökning av skatteunderlagsbortfallet på grund av en ortsavdragsreform, dels därigenom att antalet skattskyldiga, som är berättigade till ortsavdrag, ökar något, dels därigenom att den »taxerade inkomsten ökar för fastighetsägarna, så att flera skattskyldiga härigenom kan utnyttja en ortsavdragshöjning helt eller delvis. För att vinna någon kännedom om storleken av skatteunderlagsbortfallets ökning på grund av omläggningen av fastighetsbeskattningen har en särskild undersökning utförts. För samtliga urvalskommuner har införskaffats uppgifter om skillnaden mellan den taxerade och den beskattningsbara inkomsten vid den kommunala taxeringen för samtliga skattskyldiga dels vid 1955 års taxering och dels vid 1956 års taxering. Skillnadsbeloppen motsvarar alltså de ortsavdrag och extra avdrag, som de skattskyldiga kan utnyttja. De sammanlagda skillnadsbeloppen för samtliga urvalskommuner h a r ökat med 3,3 % från 1955 till 1956 års taxeringar. I några kommuner har emellertid ökningen av skillnadsbeloppen varit utomordentligt stor därigenom att folkpensionärerna blivit påförda taxerad inkomst vid 1956 års taxering men inte vid 1955 års taxering. Då detta inte medför någon ökning av skatteunderlagsbortfallet på grund av en ortsavdragsreform, bör dessa kommuner uteslutas vid jämförelsen. För övriga kommuner har det sammanlagda skillnadsbeloppet ökat med 2,9 % från 1955 till 1956 års taxeringar. Om det skulle förhålla sig så, att de skattskyldiga för närvarande inte åtnjöt några ortsavdrag men genom en reform skulle erhålla ortsavdrag av nuvarande storlek, torde alltså skatteunderlagsbortfallet på grund av denna reform öka med ca 2,9 % från 1955 till 1956 års taxeringar, ökningen av skatteunderlagsbortfallet beror dels på omläggningen av fastighetsbeskattningen och dels på det större antalet inkomsttagare och de högre inkomsterna vid 1956 års

216 taxering, ökningen av skatteunderlagsbortfallet på grund av en ortsavdragsreform enligt något av kommunalskatterevisionens alternativ kan också förutsättas öka med endast några få procent från 1955 till 1956 års taxeringar. Den s. k. schablontaxeringen, som första gången tillämpas vid 1957 års taxering, torde för många medföra en lägre taxerad inkomst. Härigenom kan färre skattskyldiga utnyttja en ortsavdragshöjning helt eller delvis. Schablontaxeringen medför alltså en minskning av skatteunderlagsbortfallet på grund av en ortsavdragsreform. Minskningens storleksordning kan i någon mån bedömas av de uppgifter om de skattskyldigas fördelning på olika skikt av till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst vid 1955 års taxering, som har använts för beräkningen av skatteunderlagsbortfallet vid nämnda taxering. Om hänsyn tages till inkomststegringen mellan 1955 och 1957 års taxeringar torde minskningen av skatteunderlagsbortfallet på grund av schablontaxeringen måhända kunna uppskattas till ca 1 %. Inkomstökningen mellan 1956 och 1957 års taxeringar medför också, att flera skattskyldiga kan utnyttja en ortsavdragshöjning helt eller delvis. Den ökning av skatteunderlagsbortfallet på grund av en ortsavdragsreform, som härigenom uppkommer, torde dock vara ganska begränsad. Sålunda ger en beräkning vid handen, att om inkomsterna för de skattskyldiga, som vid 1955 års taxering hade en till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst, skulle stiga i så hög grad, att samtliga helt skulle kunna utnyttja en höjning av ortsavdragen enligt alt. D, så skulle detta endast medföra en ökning av skatteunderlagsbortfallet för nämnda alternativ med 2,8 % i urvalskommunerna. Även ökningen av antalet skattskyldiga torde endast föga förstora skatteunderlagsbortfallet. Mellan taxeringsåren 1954 och 1955 ökade antalet skattskyldiga med 0,8 %, om samtaxerade äkta makar räknas som en inkomsttagare. Ökningen av skatteunderlagsbortfallet mellan dessa båda taxeringsår skulle emellertid bli något större, dels därigenom att antalet gifta skattskyldiga, som ju får en större höjning av ortsavdragen än ensamstående, ökade med 1,2 % mot 0,4 % för antalet ensamstående, dels därigenom att antalet skattskyldiga i ortsgrupperna V och IV torde särskilt öka genom den stora inflyttningen till Stockholm och Göteborg. Hur stor ökningen blir av antalet skattskyldiga mellan 1956 och 1957 års taxeringar är svårt att uppskatta, men den torde i varje fall inte nämnvärt överstiga ökningen mellan 1954 och 1955 års taxeringar. Av det nyss anförda framgår, att ökningen av skatteunderlagsbortfallet från 1955 till 1957 års taxeringar kan uppskattas till några få procent. Under den tidigare angivna förutsättningen, att utdebiteringssatserna bibehålles oförändrade, kan alltså de beräknade sammanlagda skatteförlusterna för rikets samtliga kommuner väntas öka i motsvarande utsträckning från 1955 till 1957 års taxering. I nedanstående tablå anges de beräknade skatteförlusterna vid 1955 års taxering för primärkommunerna, landstingen och municipalsamhällena, om vid höjda kommunala ortsavdrag utdebiteringssatserna bibehålies oförändrade trots det minskade skatteunderlaget. Avrundade tal alt. A 203,2 milj. kr 203 milj. kr alt. B 293,5 milj. kr 293 milj. kr alt. C 373,2 milj. kr 373 milj. kr alt. D 479,8 milj. kr 480 milj. kr Emellertid motsvaras skatteförlusterna för kommunerna av en skattevinst för staten. Under den givna förutsättningen, att kommunerna trots det minskade

217 skatteunderlaget bibehåller utdebiteringssatserna oförändrade, erhåller ju alla fysiska personer en sänkt kommunal inkomstskatt. Härigenom blir även kommunalskatteavdraget vid den statliga taxeringen lägre för alla, än vad det skulle ha varit om ortsavdragshöjningen inte hade ägt rum. Därav följer också, att de skattskyldigas till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst blir lika mycket större som minskningen av kommunalskatteavdraget. En beräkning har utförts av storleken av de skattevinster, som staten på detta sätt erhåller. Till grund för beräkningen har legat inkomsttagarnas fördelning på olika inkomstklasser samt gifta och ensamstående enligt 1955 års taxering. Samtaxerade äkta makar har därvid räknats som en inkomsttagare. Dessa uppgifter finns redovisade i tabell 5 i statsskatterevisionens betänkande (SOU 1955:48, s. 57). För varje i tabellen redovisad inkomstklass och för varje ortsavdragsalternativ h a r sedan uträknats statens skattevinst med tillämpning av de i bilaga 2 redovisade beräkningsgrunderna. Härvid har den statliga inkomstskatten beräknats på grundval av de av årets riksdag antagna nya statliga inkomstskatteskalorna. Slutligen har även statens skattevinst för ensamma skattskyldiga med barn uppskattats med ledning av den kännedom om deras antal, som räkningen i 1955 års taxeringslängder givit vid handen. I nedanstående tablå redovisas de beräknade skattevinsterna för staten i anledning av de minskade utskyldsavdragen på grundval av inkomstfördelningen vid 1955 års taxeringar. Då en höjning av ortsavdragen trätt i kraft, torde skattevinsterna bli större på grund av de inkomstökningar, som har ägt rum sedan 1955 års taxeringar. alt. A alt. B alt. C alt. D

28 milj. 40 milj. 52 milj. 67 milj.

kr kr kr kr

Om staten genom statsbidrag lämnar full kompensation för primärkommunernas, landstingens och municipalsamhällenas skatteförluster i anledning av en ortsavdragsreform, så motsvarar statens nettokostnader för reformen de beräknade skatteförlusterna för kommunerna med avdrag för den beräknade skattevinsten för staten. Av nedanstående sammanställning framgår statens nettokostnad vid de olika ortsavdragsalternativen. alt. A alt. B alt. C alt. D

175 milj. 253 milj. 321 milj. 413 milj.

kr kr kr kr

I kap. V har kommunalskatterevisionen dragit upp riktlinjerna för utformningen av det statsbidrag, som skall utgå till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen, samt för hur detta statsbidrag efter vissa år skall reduceras. Storleken av statsbidraget är beroende av det skatteunderlagsbortfall, som beräknas skulle ha uppstått, om vid 1957 års taxering de nya ortsavdragen hade tilllämpats. Vidare är statsbidragets storlek beroende av utdebiteringssatsen i kommunen vederbörande år samt den bidragsprocent varmed statsbidraget utgår för året. Bevisionen har föreslagit att bidragsprocenten skall vara 100 % för alla kommuner under de första tre åren (1958—1960) d. v. s. att kommunerna skall erhålla hel kompensation för inkomstbortfallet under dessa år. En redogörelse för beräkningen av de totala årliga kostnaderna för staten av detta statsbidrag har

218 nyss lämnats. Statens kostnader för statsbidraget under den tid reducering av statsbidraget sker, har, liksom kostnaderna under åren med hel kompensation, beräknats under förutsättning, att utdebiteringssatserna för kommunerna bibehålies oförändrade. En ändring av utdebiteringssatserna medför en ändring av de beräknade kostnaderna i motsvarande grad. Vid beräkningen av kostnaden för statsbidraget under reduceringsperioden har vidare förutsatts, att en kommun under hela perioden tillhör samma bidragsgrupp, d. v. s. att förhållandet mellan kommunens skattekraft och medelskattekraften för riket bibehålles oförändrat. För enstaka kommuner kan den relativa skattekraften snabbt förändras, men detta påverkar inte märkbart kostnaderna för statsbidraget. I bilaga 3 undersökes i vad mån variationerna i skattekraften olika kommuner emellan är desamma under en tidsperiod. Härav framgår att variationerna i stort sett bibehålles, men att en långsam utjämning av skillnaderna i relativ skattekraft synes äga rum. En undersökning ger emellertid vid handen, att detta endast obetydligt inverkar på de beräknade kostnaderna för statsbidraget. Kostnaderna för statsbidraget under reduceringsperioden har i övrigt beräknats på samma sätt som beräkningen av kostnaderna under perioden med hel kompensation. Emellertid har kommunerna måst fördelas på olika bidragsgrupper med ledning av de uppgifter om skattekraften enligt ortsavdragsalternativ D, som redovisats i tab. 1 : 1 , 1:2 och 1: 3. Hur rikets samtliga kommuner fördelar sig på olika bidragsgrupper har även beräknats. Vilken bidragsgrupp en kommun tillhör beror på kommunens skattekraft enligt ortsavdragsalternativ D. I Årsbok för Sveriges kommuner finns uppgifter om skattekraften enligt nuvarande kommunala ortsavdrag för samtliga kommuner i riket. Med ledning av uppgifterna om skattekraften i tabell 1: 1 har för urvalskommunerna beräknats sambandet mellan skattekraften enligt nuvarande ortsavdrag och skattekraften enligt ortsavdragsalternativ D. Detta samband har sedan tillämpats på uppgifterna om skattekraften i Årsboken. I tabell 1:4 redovisas den provisoriska skatteersättningens inverkan på utdebiteringen enligt 1951 och 1955 års beslut för var och en av urvalskommunerna och de däri ingående municipalsamhällena. Uppgifterna har erhållits, genom att de i tabell 1: 1 och 1: 2 redovisade uppgifterna om den provisoriska skatteersättningens storlek har dividerats med kommunernas skatteunderlag vid 1951 och 1955 års taxeringar. Sex landskommuner och köpingar erhåller ingen provisorisk skatteersättning. Av tabellen framgår, att den provisoriska skatteersättningens inverkan på utdebiteringen har minskat högst avsevärt från år 1951 till år 1955. Detta beror på ökningen av det kommunala skatteunderlaget under dessa år. År 1951 var skatteersättningens inverkan på utdebiteringen störst i Sturkö med 2,55 kronor per skattekrona och år 1955 i Tärendö med 1,12 kronor per skattekrona. Stockholm i september 1956. Bertil Edlund

219 Tab. 1:1. Förändringar i skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och antal skattskyldiga med beskattningsbar inkomst vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Primärkommuner

Skattekraft

Skatteunderlag Kommun, länsbeteckning, ortsgrupp, folkmängd, nu utgående provisorisk skatteersättning

1 Landsbygden Väddö B III 3 395 inv. 54 600 kr

Ortsavdragsalternativ

Utdebitering och beräknad höjnin g därav

till priantal totala märantalet minsk- skatte- minsktill komskattekronor ning kronor ning i primär- munen och i per skatte- komoch minskningen invå- kronor munen /o landsdäri nare tinget

Skattskyldiga med beskattningsbar inkomst

antal

minskning i 0/

/o

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

76 285 — 6 891 — 9 897 — 12 717 — 16 114

9,0 13,0 16,7 21,1

—

22,47 20,44 19,55 18,72 17,72

2,03 2,92 3,75 4,75

—

9,76 + 0,97 + 1,46 + 1,95 + 2,61

12,76 + 1,13 + 1,70 + 2,26 + 3,02

1 378 1 314 1 260 1 270 1 202

4,6 8,6 7,8 12,8

528 157 27 327 39 061 52 174 66 666

— 5,2 7,4 9,9 12,6

43,53 41,27 40,31 39,23 38,03

—

— — — —

2,26 3,22 4,30 5,50

8,65 + 0,47 + 0,69 + 0,95 + 1,25

11,65 + 0,63 + 0,93 + 1,26 + 1,66

4 991 4 894 4 841 4 853 4 799

1,9 3,0 2,8 3,8

29,45 27,15 26,19 25,27 24,18

2,30 3,26 4,18 5,27

9,43 + 0,80 + 1,17 + 1,56 + 2,06

12,43 + 0,96 + 1,41 + 1,87 + 2,47

756 717 687 676 636

5,2 9,1 10,6 15,9

29,81 27,74 26,81 25,91 24,83

2,07 3,00 3,90 4,98

8,70 + 0,65 + 0,97 + 1,31 + 1,75

11,70 + 0,81 + 1,21 + 1,62 + 2,16

1 713 1 681 1 655 1 661 1 620

1,9 3,4 3,0 5,4

Täby köping nuv. avdrag B IV alt. A 12 134 inv. alt. B ingen provisoalt. C risk skatteeralt. D sättning

.—

.—.

—

—

,—.

Djurö B IV 1 737 inv. 9 900 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

51 154 3 991 5 664 7 257 9 154

7,8 11,1 14,2 17,9

Järna B III 4 225 inv. 19 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

125 962 — 8 771 — 12 690 — 16 495 — 21 060

7,0 10,1 13,1 16,7

Åsunda C III 3 406 inv. 11 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

104 648 — 7 399 — 10 695 — 13 663 — 17 462

7,1 10,2 13,1 16,7

30,72 28,55 27,58 26,71 25,60

2,17 3,14 4,01 5,12

7,64 + 0,58 + 0,82 + 1,15 + 1,53

11,39 + 0,81 + 1,16 + 1,59 + 2,12

1477 1 430 1408 1 404 1 376

3,2 4,7 4,9 6,8

Vendel C III 4 982 inv. 30 900 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

154 584 11 072 16 005 20 649 26 363

7,2 10,4 13,4 17,1

31,03 28,81 27,82 26,88 25,74

2,22 3,21 4,15 5,29

9,60 + 0,74 + 1,11 + 1,48 + 1,97

13,35 + 0,97 + 1,45 + 1,92 + 2,56

2 202 2 140 2 108 2 096 2 058

2,8 4,3 4,8 6,5

Stallarholmen D III 2 722 inv. 23 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

71 764 — 5 557 — 7 997 — 10 551 — 13 400

7,7 11,1 14,7 18,7

26,36 24,32 23,43 22,49 21,44

2,04 2,93 3,87 4,92

9,22 + 0,77 + 1,16 + 1,59 + 2,12

13,02 + 1,01 + 1,52 + 2,06 + 2,75

1084 1 036 1 017 1 016 996

4,4 6,2 6,3 8,1

.

.—.

. .

.

.—.

—

—

—

#

220 1

3 I

I

4 I

5 I

8,48 + 0,58 + 0,87 + 1,20 + 1,60

12,28 + 0,82 + 1,23 + 1,67 + 2,23

1 679 1 653 1 632 1 644 1 614

1,5 2,8 2,1 3,9

Mellösa D III 4 157 inv. 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

136 087 — 8 735 — 12 640 — 16 921 — 21 569

6,4 9,3 12,4 15,8

32,74 30,64 29,70 28,67 27,55

2,10 3,04 4,07 5,19

Flöda D III 2 571 inv. 20 000 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

72 519 — 5 433 — 7 844 — 9 847 — 12 638

7,5 10,8 13,6 17,4

28,21 26,09 25,16 24,38 23,29

2,12 3,05 3,83 4,92

6,88 + 0,56 + 0,83 + 1,08 + 1,45

10,68 + 0,80 + 1,19 + 1,55 + 2,08

1 103 1 059 1 042 1 047 1 027

4,0 5,5 5,1 6,9

Björsäter E III 2 888 inv. 33 900 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

68 927 — 5 915 — 8 543 — 10 588 — 13 558

8,6 12,4 15,4 19,7

23,87 21,82 20,91 20,20 19,17

2,05 2,96 3,67 4,70

8,65 + 0,81 + 1,22 + 1,57 + 2,12

12,45 + 1,07 + 1,60 + 2,07 + 2,79

1 205 1 163 1 134 1 134 1100

3,5 5,9 5,9 8,7

Vreta kloster E III 6 306 inv. 45 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

196 331 13 698 19 807 25 455 32 519

7,0 10,1 13,0 16,6

31,13 28,96 27,99 27,10 25,98

2,17 3,14 4,03 5,15

8,65 + 0,65 + 0,97 + 1,29 + 1,72

12,45 + 0,91 + 1,35 + 1,79 + 2,39

2 720 2 653 2 609 2 602 2 553

2,5 4,1 4,3 6,1

Hävla E III 3 607 inv. 49 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

110 416 — 7615 — 11 006 — 14 131 — 18 004

6,9 10,0 12,8 16,3

30,61 28,50 27,56 26,69 25,62

2,11 3,05 3,92 4,99

6,85 + 0,51 + 0,76 + 1,01 + 1,33

10,65 + 0,77 + 1,14 + 1,51 + 2,00

1 513 1 471 1 443 1 434 1 393

2,8 4,6 5,2 7,9

Västra Vikbolandet E III 3 346 inv. 23 200 kr

nuv. avdrag

92 098

9,51

13,31

1 410

alt. A alt. B alt. C alt. D

— 7 013 — 10 124 — 12 898 — 16 471

7,6 11,0 14,0 17,9

25,43 24,50 23,67 22,60

2,09 3,02 3,85 4,92

+ 0,78 + 1,17 + 1,55 + 2,07

+ 1,04 + 1,55 + 2,05 + 2,74

1 364 1 325 1 334 1291

3,3 6,0 5,4 8,4

Höreda F II 3 320 inv. 24 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

80 282 — 6 704 — 9 654 — 11 532 — 14 935

8,4 12,0 14,4 18,6

24,18 22,16 21,27 20,71 19,68

2,02 2,91 3,47 4,50

8,21 + 0,75 + 1,12 + 1,38 + 1,88

12,21 + 1,02 + 1,53 + 1,91 + 2,59

1458 1 389 1337 1 342 1285

4,7 8,3 8,0 11,9

Linderås F II 2 319 inv. 19 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

41 919 — 4 648 — 6 673 — 8016 — 10 302

11,1 15,9 19,1 24,6

18,08 16,07 15,20 14,62 13,63

2,01 2,88 3,46 4,45

7,59 + 0,95 + 1,44 + 1,79 + 2,47

11,59 + 1,22 + 1,85 + 2,32 + 3,18

998 945 912 899 856

5,3 8,6 9,9 14,2

Norrahammars köping F II 5 404 inv. 32 300 kr

nuv. avdrag

191 405

9,00

13,00

2 229

alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

11 106 16 037 21 091 27 239

5,8 8,4 11,0 14,2

33,36 32,45 31,52 30,38

2,06 2,97 3,90 5,04

+ 0,55 + 0,82 + 1,11 + 1,49

+ 0,82 4- 1,23 + 1,64 + 2,20

2 197 2 182 2 181 2 164

1,4 2,1 2,2 2,9

Norra Mo F II 1 977 inv. 10 000 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

52 899 4 206 6 077 7 192 9 366

8,0 11,5 13,6 17,7

26,76 24,63 23,68 23,12 22,02

2,13 3,08 3,64 4,74

8,39 + 0,72 + 1,09 + 1,32 + 1,81

12,39 + 0,99 + 1,50 + 1,85 + 2,52

917 878 855 855 829

4,3 6,8 6,8 9,6

—

. .

,—

27,52

35,42

.—

221 1

3 I

|

|

l

6 I

1 10

4 1

5 28,80 26,72 25,80 25,11 23,99

2,08 3,00 3,69 4,81

10,55 6,55 4- 0,51 4- 0,78 4- 0,76 4- 1*17 4- 0,96 4- 1,49 4- 1,31 4- 2>02

1216 1 183 1 168 1 168 1 152

2,7 3,9 3,9 5,3

Lannaskede F II 2 779 inv. 10 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

80 038 5 774 8 353 10 269 13 373

7,2 10,4 12,8 16,7

Södra Sandsjö G II 1 955 inv. 20 400 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

47 436 3 853 5 554 6 902 8 903

8,1 11,7 14,6 18,8

24,26 22,29 21,42 20,73 19,71

1,97 2,84 3,53 4,55

11,85 8,35 4- 0,74 4- 1,03 4- 1,11 4- 1,54 4- 1,42 4- 1,99 4- 1,93 4- 2,70

804 780 762 755 733

3,0 5,2 6,1 8,8

Vislanda G II 3 401 inv. 37 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

82 121 6 882 9 942 12 352 15 980

8,4 12,1 15,0 19,5

24,15 22,12 21,22 20,51 19,45

2,03 2,93 3,64 4,70

9,78 6,28 4- 0,57 4- 0,86 4- 0,87 4- 1,30 4- 1,11 4- 1,68 4- 1,52 4- 2,29

1 450 1 407 1 381 1 373 1 334

3,0 4,8 5,3 8,0

Västra Torsås G II 2 342 inv. 38 800 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

40 754 4 635 6 636 7 872 10 118

11,4 16,3 19,3 24,8

17,40 15,42 14,57 14,04 13,08

1,98 2,83 3,36 4,32

11,30 7,80 4- 1,00 4- 1,29 4- 1,52 4- 1,95 4- 1,87 4- 2,44 4- 2,58 4- 3,35

1 025 941 907 895 850

8,2 11,5 12,7 17,1

Älmhults köping nuv. avdrag alt. A G II alt. B 4 426 inv. alt. C 51 200 kr alt. D

— — — —

146 979 8 897 12 868 16 498 21 398

6,1 8,8 11,2 14,6

33,21 31,20 30,30 29,48 28,37

2,01 2,91 3,73 4,84

12,35 8,85 4- 0,57 4- 0,86 4- 0,85 4- 1,28 4- 1,12 4- 1,69 4- 1,51 4- 2,28

1 835 1 808 1 778 1 796 1 767

1,5 3,1 2,1 3,7

Hjorted H II 3 019 inv. 40 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

77 868 6 089 8 768 11 302 14 577

7,8 11,3 14,5 18,7

25,79 23,78 22,89 22,05 20,96

2,01 2,90 3,74 4,83

13,95 9,95 4- 0,84 4- 1,16 4- 1,26 4- 1,74 4- 1,69 4- 2,33 4- 2,29 4- 3,14

1 250 1 209 1 189 1 193 1 164

3,3 4,9 4,6 6,9

Fagerhult H II 2 112 inv. 29 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

45 990 4 267 6 140 7 675 9 902

9,3 13,4 16,7 21,5

21,78 19,76 18,87 18,14 17,09

2,02 2,91 3,64 4,69

13,15 9,35 4- 0,96 4- 1,26 4- 1,44 4- 1,89 4- 1,87 4- 2,46 4- 2,57 4- 3,37

901 858 838 837 810

4,8 7,0 7,1 10,1

Dörby H II 3 317 inv. 14 400 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. G alt. D

— — — —

88 746 6 552 9 427 12 236 15 757

7,4 10,6 13,8 17,8

26,75 24,78 23,91 23,07 22,00

1,97 2,84 3,68 4,75

12,99 9,19 4- 0,73 4- 1,03 4- 1,09 4- 1,54 4- 1,47 + 2,06 4- 1,98 4- 2,78

1 326 1 287 1 264 1 265 1 238

2,9 4,7 4,6 6,6

Södermöre H II 3 289 inv. 15 000 kr

nuv. avdrag — alt. A — alt. B — alt. G — alt. D

76 448 6 148 8 875 11 041 14 281

8,0 11,6 14,4 18,7

23,24 21,37 20,5£ 19,8S 18,9C

1,87 2,69 3,35 4,34

11,08 7,28 4- 0,64 4- 0,94 4- 0,96 4- 1,41 4- 1,23 4- 1,82 4- 1,67 4- 2,47

1 293 1 250 1 231 1 226 1 188

3,3 4,8 5,2 8,1

Ölands-Åkerbo H III 4 657 inv. 56 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

88 824 8 754 12 540 16 152 20 343

9,9 14,1 18,2 22,9

19,07 17,1<1 16,3É! 15,6() 14,7()

1,88 2,69 3,47 4,37

11,05 4- 1,21 4- 1,82 4- 2,46 4- 3,26

14,8£ 4- 1,51 4- 2,27 4- 3,0£ 4- 4,06

1 752 1 640 1 582 1 556 1 480

6,4 9,7 11,2 15,5

— — — —

.

—

—

—.

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

222 1

2 Stenkumla I III 3 170 inv. 45 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

Sturkö K III 1 429 inv. 25 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

Ronneby landskommun K III 7 963 inv. 68 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

Glemmingebro L II 2 735 inv. 20 100 kr

— — — —

67 219 6 405 9 213 11 564 14 699

9,5 13,7 17,2 21,9

21,20 19,18 18,30 17,56 16,57

2,02 2,90 3,64 4,63

— — — —

23 480 2 664 3 809 4 707 5 963

11,3 16,2 20,0 25,4

16,43 14,57 13,77 13,14 12,26

1,86 2,66 3,29 4,17

215 368

.

27,05

— — — —

15 830 22 848 29 859 37 939

7,4 10,6 13,9 17,6

25,06 24,18 23,30 22,28

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

76 762 5 880 8 491 10 524 13 649

7,7 11,1 13,7 17,8

Kivik L II 5 124 inv. 50 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

109 356 10 360 14 833 18 437 23 669

Nosaby L II 4 471 inv. 22 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

Bjärnum L II 4 592 inv. 40 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

Båstads köping L II 2 276 inv. 17 400 kr

9,34 14,24 4- 0,98 4- 1,42 4- 1,48 4- 2,14 4- 1,94 4- 2,81 4- 2,61 4- 3,78

1 302 1 237 1 199 1 187 1 146

5,0 7,9 8,8 12,0

7,60 11,70 4- 0,97 4- 1,31 4- 1,47 4- 1,98 4- 1,91 4- 2,58 4- 2,59 4- 3,50

554 506 489 481 462

8,7 11,7 13,2 16,6

13,25

3 104

1,99 2,87 3,75 4,77

4- 0,73 4- 1,07 4- 1,09 4- 1,60 4- 1,47 4- 2,14 4- 1,96 4- 2,87

3 014 2 948 2 937 2 852

2,9 5,0 5,4 8,1

28,07 25,92 24,96 24,22 23,08

2,15 3,11 3,85 4,99

7,16 10,76 4- 0,59 4- 0,87 4- 0,89 4- 1,31 4- 1,14 4- 1,69 4- 1,55 4- 2,29

1 232 1 202 1 171 1 180 1 144

2,4 5,0 4,2 7,1

9,5 13,6 16,9 21,6

21,34 19,32 18,45 17,74 16,72

2,02 2,89 3,60 4,62

7,78 11,38 4- 0,81 4- 1,09 4- 1,22 4- 1,64 4- 1,58 -t- 2,13 4- 2,15 4- 2,89

2 198 2 062 1 978 1 988 1 884

6,2 10,0 9,6 14,3

115 547 8 957 12 918 16 111 20 856

7,8 11,2 13,9 18,0

25,84 23,84 22,95 22,24 21,18

2,00 2,89 3,60 4,66

11,18 7,58 4- 0,64 4- 0,92 + 0,95 4- 1,37 4- 1,23 4- 1,78 4- 1,67 4- 2,41

1 894 1 821 1 783 1 789 1 736

3,9 5,9 5,5 8,3

— — — —

108 481 8 636 12 445 15 824 20 451

8,0 11,5 14,6 18,9

23,62 21,74 20,91 20,18 19,17

1,88 2,71 3,44 4,45

10,98 7,38 4- 0,64 4- 0,92 4- 0,96 4- 1,38 4- 1,26 4- 1,81 4- 1,71 4- 2,45

1 778 1 725 1 692 1 693 1 662

3,0 4,8 4,8 6,5

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

73 219 4 921 7 105 8 805 11 409

6,7 9,7 12,0 15,6

32,17 30,01 29,05 28,30 27,16

2,16 3,12 3,87 5,01

14,03 10,43 4- 0,75 4- 1,03 4- 1,12 4- 1,54 4- 1,43 4- 1,98 4- 1,93 4- 2,67

1 043 1 004 988 983 962

3,7 5,3 5,8 7,8

Bjuvs köping M II 3 844 inv. 21 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

137 809 8 055 11 658 14 729 19 133

5,8 8,5 10,7 13,9

35,85 33,75 32,82 32,02 30,87

2,10 3,03 3,83 4,98

12,75 9,25 4- 0,57 4- 0,79 4- 0,85 4- 1,18 4- 1,11 4- 1,54 4- 1,49 4- 2,07

1 688 1 658 1 626 1 644 1 612

1,8 3,7 2,6 4,5

Marieholm M II 3 340 inv. 16 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

112 891 7 556 10 961 13 405 17 509

6,7 9,7 11,9 15,5

2,26 3,28 4,01 5,24

6,22 9,72 4- 0,45 4- 0,67 4- 0,67 4- 1,00 4- 0,84 4- 1,27 4- 1,14 4- 1,72

1 622 1 586 1 562 1 575 1 545

2,2 3,7 2,9 4,7

.

.

9,15

.

. . 33,80 31,54 30,52 29,79 28,56

.

,

—

223 2

10 Dösjebro M II 3 119 inv. 7 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

89 325 — 6 703 — 9 714 — 11 928 — 15 526

7,5 10,9 13,4 17,4

28,64 26,49 25,52 24,81 23,66

2,15 3,12 3,83 4,98

7,24 4- 0,59 4- 0,88 4- 1,12 4- 1,52

10,74 4- 0,81 4- 1,21 4- 1,55 4- 2,10

1 422 1 394 1 370 1 376 1 341

2,0 3,7 3,2 5,7

Herrestad M II 5 512 inv. 10 900 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

178 490 11 311 16 361 20 140 26 190

6,3 9,2 11,3 14,7

32,38 30,33 29,41 28,73 27,63

2,05 2,97 3,65 4,75

6,81 4- 0,46 4- 0,69 4- 0,87 4- 1,17

10,31 4- 0,68 4- 1,02 4- 1,30 4- 1,75

2 391 2 329 2 286 2 289 2 247

2,6 4,4 4,3 6,0

Blentarp M II 2 230 inv. 19 800 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

61 377 — 4 748 — 6 852 — 8 366 — 10 848

7,7 11,2 13,6 17,7

27,52 25,39 24,45 23,77 22,66

2,13 3,07 3,75 4,86

7,85 4- 0,66 4- 0,99 4- 1,24 4- 1,69

11,35 4- 0,88 4- 1,32 4- 1,67 4- 2,27

1 019 977 954 954 925

4,1 6,4 6,4 9,2

Norra Frosta M II 2 855 inv. 23 800 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

68 772 — 6 450 — 9 362 — 11 026 — 14 375

9,4 13,6 16,0 20,9

24,09 21,83 20,81 20,23 19,05

2,26 3,28 3,86 5,04

6,60 4- 0,68 4- 1,04 4- 1,26 4- 1,74

10,10 4- 0,90 4- 1,37 4- 1,69 4- 2,32

1 401 1 369 1 345 1337 1288

2,3 4,0 4,6 8,1

Karup N II 2 837 inv. 19 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

64 291 — 5 868 — 8 409 — 10 170 — 13 125

9,1 13,1 15,8 20,4

22,66 20,59 19,70 19,08 18,04

2,07 2,96 3,58 4,62

7,88 4- 0,79 4- 1,19 4- 1,48 4- 2,02

11,88 4- 1,10 4- 1,65 4- 2,09 4- 2,83

1278 1 187 1 140 1 148 1 094

7,1 10,8 10,2 14,4

Söndrum N II 2 542 inv. 4 800 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

80 190 — 5 103 — 7 345 — 9 247 — 11 972

6,4 9,2 11,5 14,9

31,55 29,54 28,66 27,91 26,84

2,01 2,89 3,64 4,71

7,05 4- 0,48 4- 0,71 4- 0,92 4- 1,24

11,05 4- 0,79 4- 1,17 4- 1,53 4- 2,05

1071 1 022 1 001 1 009 986

4,6 6,5 5,8 7,9

Årstad N II 4 319 inv. 41 300 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

101 539 — 8 661 — 12 539 — 14 863 — 19 366

8,5 12,3 14,6 19,1

23,51 21,50 20,61 20,07 19,03

2,01 2,90 3,44 4,48

8,82 4- 0,82 4- 1,24 4- 1,51 4- 2,08

12,82 4- 1,13 4- 1,70 4- 2,12 4- 2,89

1 877 1 821 1 779 1 775 1 722

3,0 5,2 5,4 8,3

Askim nuv. avdrag 0 III alt. A 3 418 inv. alt. B ingen provisoalt. C risk skatteeralt. D sättning

143 086 — 7 196 — 10 407 — 13 037 — 16 734

5,0 7,3 9,1 11,7

41,86 39,76 38,82 38,05 36,97

2,10 3,04 3,81 4,89

6,35 4- 0,34 4- 0,50 4- 0,64 4- 0,84

9,95 4- 0,63 4- 0,93 4- 1,21 4- 1,60

1467 1415 1 394 1 396 1 368

3,5 5,0 4,8 6,7

Tegneby O III 3 525 inv. 46 900 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

54 016 — 6 643 — 9 513 — 11 438 — 14 441

12,3 17,6 21,2 26,7

15,32 13,44 12,62 12,08 11,23

1,88 2,70 3,24 4,09

8,03 4- 1,13 4- 1,72 4- 2,16 4- 2,93

11,63 4- 1,42 4- 2,15 4- 2,73 4- 3,69

1387 1 294 1 235 1 202 1 129

6,7 11,0 13,3 18,6

Södra Sotenäs O III 5 787 inv. 50 800 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

149 063 11 949 17 262 22 892 29 104

8,0 11,6 15,4 19,5

25,76 23,69 22,78 21,80 20,73

2,07 2,98 3,96 5,03

7,47 4- 0,65 4- 0,98 4- 1,36 4- 1,81

11,07 4- 0,94 4- 1,41 4- 1,93 4- 2,57

2 298 2 247 2 213 2 210 2 162

2,2 3,7 3,8 5,9

_

—

—

. .

.—

_

—.

—

—

—,

—.

—

—.

.—.

524 1

2 I

huv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

64 571 5 779 8 334 10 261 13 106

Lelång P II 4 374 inv. 44 800 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

119 650 9 558 13 841 16 094 21 110

Färgelähda P II 2 658 inv. 35 5Ö0 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

63 010 5 194 7 494 8 991 11 624

Svarteborg 0 III 2 801 inv. 29 300 kr

Lilla Edets nuv. avdrag köping P II alt. A 3 090 inv. alt. B ingen provisoalt. C risk skatteeralt. D sättning

|

_ 8,9 12,9 15,9 20>3 .

8,0 11,6 13,5 17,6 .

8,2 11,9 14,3 18,4

133 131 — — — —

6 502 9 379 12 197 15 751

5 1

23,05 20,99 20,08 19,39 18,37

2,06 2,97 3,66 4,68

27,35 25,17 24,19 23,68 22,53

2,18 3,16 3,67 4,82

23,71 21,75 20,89 20,32 19,33

. . 1,96 2,82 3,39 4,38

43,08

4,9 7,0 9,2 11,8

— 6,2 9,0

!

12,79 4- 1,19 4- 1,79 4- 2,31 4- 3,10

1 197 1 138 1 114 1 103 1 065

4,9 6,9 7,9 11,0

7,56 10,76 4- 0,66 4- 0,88 4- 0,99 4- 1,32

2 123 2 038 1 979 2 014 1 941

4,0 6,8 5,1 8,6

1 127 1 074 1 050 1 033

4,7 6,8 8,3

11,4

7 9,19 4- 0,90 4- 1,36 4- 1,74 4- 2,34

|

4- 1,17 4- 1,61 4- 1,62 4-2,20 13,30

10,10 4- 0,91 4- 1,36 4- 1,68 4- 2,28

4- 1,13 4- 1,69 4- 2,12 4- 2,86

9,50

12,70

1 337

. .

40,98 40,05 39,14 37,99

2,10 3,03 3,94 5,09

4- 0,49 4- 0,71 4- 0,96 4- 1,27

4- 0,71 4- 1,04 4- 1,40 4- 1,85

1 305 1 279 1 289 1 266

2,4 4,3 3,6 5,3

33,71 31,60 30,67 29,74 28,58

— 2,11 3,04 3,97 5,13

7,15 4- 0,48 4-0,71 4- 0,95 4- 1,28

10,35 4- 0,70 4- 1,04 4- 1,39 4- 1,86

985 961 954 957 949

2,4 3,1 2,8 3,7

11,10

2,04 2,95 3,49 4,53

4- 1,52 4- 1,88 4- 2,56

3 809 3 651 3 541 3 547 3 387

.—

Angered P II 2 318 inv. 5 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

78 138 4 878 7 035 9 202 11 896

Vårgårda P II 8 518 inv. 50 200 kr

nuv.avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

192 330 17 396 25 131 29 733 38 612

13,1 15,5 20,1

22,58 20,54 19,63 19,09 18,05

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

36 887 4 003 5 793 6 614 8 650

.— 10,9 15,7 17,9 23,4

19,03 16,97 16,04 15,62 14,57

2,06 2,99 3,41 4,46

7,62 4- 0,93 4- 1,42 4- 1,66 4- 2,33

10,82 4- 1,15 4- 1,75 4- 2,10 4- 2,91

893 854 833 831 802

.—,

23,98 21,89 20,96 20,43 19,37

.— 2,09 3,02 3,55 4,61

8,14 4- 0,78 4- 1,17 4- 1,41 4- 1,94

11,64 4- 1,06 4- 1,58 4- 1,96 4- 2,67

2 968 2 838 2 758 2 745 2 655

10,5

24,44 22,42 21,52 20,83 19,76

2,02 2,92 3,61 4,68

7,84 4- 0,71 4- 1,06 4- 1,36 4- 1,86

11,34 4- 0,99 4- 1,47 4- 1,91 4- 2,59

833 812 801 795 775

— 2,5 3,8 4,6 7,0

24,16 22,09 21,16 20,49 19,39

2,07 3,00 3,67 4,77

6,20 4- 0,58 4- 0,88 4- 1,11 4- 1,52

9,70 4- 0,86 4- 1,29 4- 1,66 4- 2,25

1 491 1 456 1 420 1418 1 376

2,3 4,8 4,9 7,7

Kungsäter P II 1 938 inv. 11 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

155 303 13 535 19 546 22 956 29 855

Järpås R II 1 966 inv. 15 400 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

48 047 3 972 5 743 7 096 9 196

Hökensås R II 3 344 inv. 18 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

80 801 6 946 10 058 12 295 15 951

Grästorp R II 6 477 inv. 60 700 kr

11,8 15,2

— 9,0

8,7 12,6 14,8 19,2 —.

8,3 12,0 14,8 19,1 .

8,6 12,4 15,2 19,7

—

—

7,90 4- 0,79 4- 1,19 4- 1,44 4- 1,98

4- 1,01

.—

4,1 7,0 6,9 11,1

— 4,4 6,7 6,9 10,2

— 4,4 7,1 7,5

225 1

3 I

I

|

26,77 24,66 23,71 23,09 21,96

2,11 3,06 3,68 4,81

7,93 4- 0,68 4- 1,02 4- 1,27 4- 1,74

11,43 4- 0,96 4- 1,43 4- 1,82 4- 2,47

1 081 1 049 1 028 1 032 1 011

3,0 4,9 4,5 6,5

29,36 27,30 26,38 25,77 24,70

2,06 2,98 3,59 4,66

9,17 4- 0,69 4- 1,04 4- 1,28 4- 1,73

12,67 4- 0,97 4- 1,45 4- 1,83 4- 2,46

1 136 1 100 1 068 1 072 1 036

3,2 6,0 5,6 8,8

Tidan R II 2 365 inv. 20 400 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

63 314 — 5 002 — 7 243 — 8714 — 11 373

7,9 11,4 13,8 18,0

Tiveden R II 2 559 inv. 29 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

75 126 — 5 273 — 7 621 — 9 178 — 11 928

7,0 10,1 12,2 15,9

Östra Fågelvik S III 2 350 inv. 22 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. G alt. D

63 005 — 5 107 — 7 380 — 9 284 — 11 889

8,1 11,7 14,7 18,9

26,81 24,64 23,67 22,86 21,75

2,17 3,14 3,95 5,06

9,02 4- 0,80 4- 1,20 4- 1,56 4- 2,10

12,72 4- 1,05 4- 1,58 4- 2,06 4- 2,76

1 042 1 012 980 993 954

2,9 6,0 4,7 8,4

Storfors köping nuv. avdrag S III alt. A alt. B 3 958 inv. ingen provisoalt. C risk skatteeralt. D sättning

152 740 — 8 940 — 12 909 — 17 504 — 22 212

5,8 8,5 11,5 14,5

38,59 36,33 35,33 34,17 32,98

2,26 3,26 4,42 5,61

10,00 4- 0,62 4- 0,92 4- 1,29 4- 1,70

13,70 4- 0,87 4- 1,30 4- 1,79 4- 2,36

1 696 1 657 1 636 1 632 1 611

2,3 3,5 3,8 5,0

Norra Ny S III 2 693 inv. 42 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

85 271 — 5 751 — 8 329 — 9 472 — 12 318

6,7 9,8 11,1 14,4

31,66 29,53 28,57 28,15 27,09

2,13 3,09 3,51 4,57

8,22 4- 0,59 4- 0,89 4- 1,03 4- 1,39

11,92 4- 0,84 4- 1,27 4- 1,53 4- 2,05

1267 1 220 1 180 1 190 1 150

3,7 6,9 6,1 9,2

Nyed S III 6 053 inv. 96 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

165 332 13 172 19 046 23 342 29 955

8,0 11,5 14,1 18,1

27,31 25,14 24,17 23,46 22,37

2,17 3,14 3,85 4,94

9,01 4- 0,78 4- 1,17 4- 1,48 4- 1,99

12,71 4- 1,03 4- 1,55 4- 1,98 4- 2,65

2 714 2 633 2 567 2 561 2 493

3,0 5,4 5,6 8,1

Östmark S III 2 747 inv. 49 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

60 874 — 5 897 — 8 506 — 9 889 — 12 748

9,7 14,0 16,2 20,9

22,16 20,01 19,06 18,56 17,52

2,15 3,10 3,60 4,64

8,15 4- 0,87 4- 1,32 4- 1,58 4- 2,16

11,85 4- 1,12 4- 1,70 4- 2,08 4- 2,82

1 260 1 202 1 162 1 163 1 121

4,6 7,8 7,7 11,0

Glanshammar T III 4 647 inv. 40 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. G alt. D

— — — —

127 606 10 375 14 990 18 684 23 871

8,1 11,7 14,6 18,7

27,46 25,23 24,23 23,44 22,32

2,23 3,23 4,02 5,14

7,59 4- 0,67 4- 1,01 4- 1,30 4- 1,75

11,39 4- 0,90 4- 1,36 4- 1,75 4- 2,35

2 104 2 047 1 987 1 985 1 914

2,7 5,6 5,7 9,0

Sköllersta T III 5 316 inv. 20 400 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

177 084 11 547 16 694 21 455 27 442

6,5 9,4 12,1 15,5

33,31 31,14 30,17 29,28 28,15

2,17 3,14 4,03 5,16

8,25 4- 0,58 4- 0,86 4- 1,14 4- 1,51

12,05 4- 0,81 4- 1,21 4- 1,59 4- 2,11

2 288 2 232 2 188 2 201 2 152

2,4 4,4 3,8 5,9

126 315 — 5 972 — 8 643 — 11 478 — 14 627

4,7 6,8 9,1 11,6

47,31 45,07 44,07 43,01 41,83

2,24 3,24 4,30 5,48

9,00 4- 0,45 4- 0,66 4- 0,90 4- 1,18

12,80 4- 0,68 4- 1,01 4- 1,35 4- 1,78

1 154 1 133 1 122 1 120 1 105

1,8 2,8 2,9 4,2

Frövi köping nuv. avdrag T III alt. A 2 670 inv. alt. B ingen provisoalt. C risk skatteeralt. D sättning 15—608166

.

,

.—.

—

,

—

—

—

—

—

.

.

_

—

—

—.

.—.

—

226 1

2 Kungsörs köping nuv. avdrag alt. A U III alt. B 4 093 inv. alt. C 22 700 kr alt. D

1 4 1 5

1 6

1 7

1 8

1 9

— — — —

152 246 9 150 13 225 17 894 22 771

6,0 8,7 11,8 15,0

37,20 34,96 33,97 32,82 31,63

2,24 3,23 4,38 5,57

10,42 13,92 4- 0,67 4- 0,87 4- 0,99 4- 1,28 4- 1,39 + 1,77 4- 1,83 4- 2,34

1 752 1 715 1 691 1 705 1 677

2,1 3,5 2,7 4,3

_

Skinnskatteberg U III 5 778 inv. 50 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

219 717 12 801 18 490 24 020 30 658

5,8 8,4 10,9 14,0

38,03 35,81 34,83 33,87 32,72

2,22 3,20 4,16 5,31

8,90 12,40 4- 0,55 4- 0,75 4- 0,82 4- 1,11 4- 1,09 4- 1,47 4- 1,44 4- 1,95

2 530 2 452 2 412 2 417 2 370

3,1 4,7 4,5 6,3

Grytnäs W III 4 390 inv. 35 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

143 610 9 012 13 012 16 987 21 644

6,3 9,1 11,8 15,1

32,71 30,66 29,75 28,84 27,78

2,05 2,96 3,87 4,93

9,70 12,95 4- 0,65 4- 0,86 4- 0,97 4- 1,28 4- 1,30 4- 1,70 4- 1,72 4- 2,25

1 787 1 727 1 691 1 695 1 652

3,4 5,4 5,1 7,6

Enviken W III 2 234 inv. 21 300 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

61 837 4 942 7 137 8 900 11 389

8,0 11,5 14,4 18,4

27,68 25,47 24,49 23,70 22,58

2,21 3,19 3,98 5,10

7,65 10,90 4- 0,66 4- 0,87 4- 1,00 4- 1,31 4- 1,29 4- 1,69 4- 1,73 4- 2,26

1 009 975 944 952 916

3,4 6,4 5,6 9,2

Järna W III 7 110 inv. 70 800 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

214 426 15 614 22 553 28 543 36 547

7,3 10,5 13,3 17,0

30,16 27,96 26,99 26,14 25,02

2,20 3,17 4,02 5,14

9,83 13,08 4- 0,77 4- 0,98 4- 1,16 4- 1,47 4- 1,51 4- 1,91 4- 2,02 4- 2,55

3 166 3 051 2 990 3 002 2 930

3,6 5,6 5,2 7,5

Rättvik W III 8 463 inv. 58 800 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

268 279 18 917 27 349 34 515 44 160

7,1 10,2 12,9 16,5

31,70 29,46 28,47 27,62 26,48

2,24 3,23 4,08 5,22

8,73 11,98 4- 0,66 4- 0,87 4- 0,99 4- 1,30 4- 1,29 4- 1,69 4- 1,72 4- 2,25

3 841 3 720 3 645 3 638 3 548

3,2 5,1 5,3 7,6

Hamrånge X III 4 875 inv. 10 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

194 607 10 491 15 180 20 018 25 539

5,4 7,8 10,3 13,1

39,92 37,77 36,81 35,81 34,68

2,15 3,11 4,11 5,24

8,79 12,79 4- 0,50 4- 0,77 4- 0,74 4- 1,14 + 1,01 4- 1,54 4- 1,33 4- 2,03

2 022 1 992 1 963 1 971 1 936

1,5 2,9 2,5 4,3

Rengsjö X III 1 808 inv. 21 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

44 989 3 707 5 351 6 703 8 601

8,2 11,9 14,9 19,1

24,88 22,83 21,92 21,18 20,13

2,05 2,96 3,70 4,75

9,80 13,80 4- 0,88 4- 1,15 4- 1,32 4- 1,72 4- 1,72 4- 2,25 4- 2,32 4- 3,02

754 726 709 716 699

3,7 6,0 5,0 7,3

Bollnäs landskommun X III 10 294 inv. 139 000 kr

nuv. avdrag

12,92

4 335

.

alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

21 629 31 256 40 292 51 418

7,3 10,6 13,6 17,4

26,60 25,66 24,79 23,71

2,10 3,04 3,91 4,99

4- 0,70 4- 0,97 4- 1,06 4- 1,46 4- 1,41 4- 1,94 4- 1,88 4- 2,58

4 203 4 119 4 121 4 014

3,0 5,0 4,9 7,4

Hassela X III 2 036 inv. 32 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

57 481 4 219 6 094 7 572 9 705

7,3 10,6 13,2 16,9

28,23 26,16 25,24 24,51 23,47

2,07 2,99 3,72 4,76

10,50 14,50 4- 0,83 4- 1,10 4- 1,25 4- 1,65 4- 1,59 4- 2,12 4- 2,13 4- 2,83

870 833 818 815 795

4,3 6,0 6,3 8,6

295 451

,

,

.

,

. . 28,70

8,92

.

,

_

,

.

227 2

nuv. avdrag Högsjö alt. A Y IV alt. B 3 746 inv. alt. C ingen provisorisk skatteeralt. D sättning

— — — —

215 024 7 788 11 118 14 763 18 855

3,6 5,2 6,9 8,8

57,40 55,32 54,43 53,46 52,37

2,08 2,97 3,94 5,03

.

12,20 8,20 4- 0,31 4- 0,57 4- 0,45 4- 0,84 4- 0,60 4- 1,11 4- 0,79 4- 1,47

1 420 1 384 1 368 1 371 1 352

2,5 3,7 3,5 4,8

,

—

Ullånger Y IV 3 283 inv. 58 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

78 161 7 306 10 388 12 923 16 516

9,3 13,3 16,5 21,1

23,81 21,58 20,64 19,87 18,78

2,23 3,17 3,94 5,03

14,30 10,30 4- 1,06 4- 1,32 4- 1,58 4- 1,97 4- 2,04 4- 2,55 4- 2,76 4- 3,44

1 427 1 338 1 292 1 298 1 248

6,2 9,5 9,0 12,5

Ådals-Liden Y IV 3 954 inv. 9 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

189 829 9 081 13 032 16 351 21 091

4,8 6,9 8,6 11,1

48,01 45,71 44,71 43,87 42,68

2,30 3,30 4,14 5,33

13,45 9,45 4- 0,47 4- 0,73 4- 0,70 4- 1,09 4- 0,89 4- 1,40 4- 1,18 4- 1,86

1 755 1 714 1 692 1 696 1 676

2,3 3,6 3,4 4,5

Anundsjö Y IV 9 631 inv. 148 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

250 463 23 121 32 956 39 502 50 876

9,2 13,2 15,8 20,3

26,01 23,61 22,58 21,90 20,72

2,40 3,43 4,11 5,29

14,00 10,00 4- 1,02 4- 1,28 4- 1,52 4- 1,91 4- 1,87 4- 2,38 4- 2,55 4- 3,23

4 630 4 345 4 207 4 240 4 097

6,2 9,1 8,4 11,5

Lit Z IV 3 554 inv. 62 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

84 856 7 558 10 761 13 330 17 019

8,9 12,7 15,7 20,1

23,88 21,75 20,85 20,13 19,09

2,13 3,03 3,75 4,79

11,12 15,02 4- 1,09 4- 1,41 4- 1,61 4- 2,09 4- 2,07 4- 2,70 4- 2,79 4- 3,64

1 475 1 398 1 348 1 355 1 282

5,2 8,6 8,1 13,1

Frösö köping

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

250 343 17 103 24 691 32 103 41 133

6,8 9,9 12,8 16,4

32,06 29,87 28,90 27,95 26,79

2,19 3,16 4,11 5,27

10,01 13,91 4- 0,73 4- 1,05 4- 1,10 4- 1,58 4- 1,47 4- 2,10 4- 1,97 4- 2,82

3 115 3 036 2 969 2 974 2 903

2,5 4,7 4,5 6,8

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

57 547 6 358 9113 11 312 14 402

11,0 15,8 19,7 25,0

18,25 16,24 15,36 14,66 13,68

2,01 2,89 3,59 4,57

12,07 15,97 4- 1,50 4- 1,82 4- 2,27 4- 2,75 4- 2,95 4- 3,58 4- 4,03 4- 4,88

1 220 1 127 1 087 1 075 1 019

7,6 10,9 11,9 16,5

Vännäs köping AC IV 3 314 inv. 86 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

107 418 7 396 10 538 14 545 18 496

6,9 9,8 13,5 17,2

32,41 30,18 29,23 28,02 26,83

2,23 3,18 4,39 5,58

11,00 15,30 4- 0,81 4- 1,16 4- 1,20 4- 1,72 4- 1,72 4- 2,40 4- 2,29 4- 3,21

1 307 1 278 1 264 1 272 1 257

2,2 3,3 2,7 3,8

Jörn

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

122 643 10 808 15 482 19 357 24 709

8,8 12,6 15,8 20,1

23,69 21,60 20,70 19,95 18,91

2,09 2,99 3,74 4,78

12,50 16,80 4- 1,21 4- 1,56 4- 1,81 4- 2,33 4- 2,34 4- 3,02 4- 3,15 4- 4,07

2 037 1 911 1 820 1 844 1 736

6,2 10,7 9,5 14,8

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

172 337 12 541 17 913 22 190 28 498

7,3 10,4 12,9 16,5

29,03 26,92 26,01 25,29 24,23

2,11 3,02 3,74 4,80

9,50 13,80 4- 0,75 4- 1,10 4- 1,10 4- 1,62 4- 1,40 4- 2,08 4- 1,88 4- 2,80

2 434 2 339 2 271 2 284 2 214

3,9 6,7 6,2 9,0

Z

V

7 809 inv. 95 000 kr

Berg

Z

V

3 153 inv. 62 000 kr

AC

V

5 178 inv. 95 900 kr

Åsele AC IV 5 937 inv. 86 800 kr

.

,

.

.

.

,

,

.

—

—

.

. .

, .

228 1 Hortlax BD

2 I

3 I 4 I 5 I 6 I

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

108 261 9 699 13 960 18 066 23 106

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

396 372 30 008 43 296 53 934 69 390

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

39 578 3 973 5 700 6 974 8 907

Norrtälje B III 7 594 inv. 44 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

267 714 16 197 23 483 30 232 38 790

Mariefred D III 2 611 inv. 21 400 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

82 718 5 886 8 525 10 898 13 943

Linköping E III 59 645 inv. 266 700 kr

nuv. avdrag 2 578 219 alt. A — 131 631 alt. B — 190 884 alt. C — 249 767 — 319 905 alt. D

V

4 872 inv. 58 100 kr

Nederkalix

BD

V

15 053 inv. 147 200 kr

Tärendö

BD

V

2 320 inv. 44 500 kr

7 I

8 I

3,8 6,3 6,1 8,8

22,22 20,23 19,36 18,51 17,48

1,99 2,86 3,71 4,74

11,96 4- 1,18 4- 1,77 4- 2,40 4- 3,25

15,86 4- 1,39 4- 2,09 4- 2,81 4- 3,80

1 755 1 688 1 644 1 648 1 600

10,9 13,6 17,5

26,33 24,34 23,46 22,75 21,72

1,99 2,87 3,58 4,61

12,50 4- 1,02 4- 1,53 4- 1,97 4- 2,65

16,40 4- 1,23 4- 1,85 4- 2,38 4- 3,20

5 604 5 402 5 258 5 274

5 115

3,6 6,2 5,9 8,7

10,0 14,4 17,6 22,5

17,06 15,35 14,60 14,05 13,22

1,71 2,46 3,01 3,84

13,95 4- 1,56 4- 2,35 4- 2,98 4- 4,05

17,85 4- 1,77 4- 2,67 4- 3,39 4- 4,60

771 709 687 677 648

8,0 10,9 12,2 16,0

35,25 33,12 32,16 31,27 30,15

2,13 3,09 3,98 5,10

9,80 4- 0,63 4- 0,94 4- 1,25 4- 1,66

12,80 4- 0,79 4- 1,18 4- 1,56 4- 2,07

3 234 3 180 3 141 3 156 3 114

1,7 2,9 2,4 3,7

31,68 29,43 28,42 27,51 26,34

2,25 3,26 4,17 5,34

13,08 4- 0,95 4- 1,43 4- 1,41 4- 1,88 4- 1,88 4- 2,51

1 182 1 153 1 141 1 132 1 105

2,5 3,5 4,2 6,5

43,23 41,02 40,03 39,04 37,86

2,21 3,20 4,19 5,37

9,05 4- 0,49 4- 0,72 4- 0,97 4- 1,28

12,85 4- 0,75

26 006 25 648 4- 1,10 25 396 4- 1,47 25 477 4- 1,95 25 208

1,4 2,3 2,0 3,1

29,59 27,57 26,67 25,94 24,85

2,02 2,92 3,65 4,74

9,81 4- 0,72 4- 1,08 4- 1,38 4- 1,87

13,81 4- 0,99 4- 1,49 4- 1,91 4- 2,58

2 079 2 009 1 980 1 988 1 944

3,4 4,8 4,4 6,5

33,72 31,57 30,61 29,65 28,52

9,85 4- 0,67 4- 1,00 4- 1,35 4- 1,80

13,95

2,15 3,11 4,07 5,20

4- 1,51 4- 2,02 4- 2,71

2 442 2 396 2 366 2 376 2 335

1,9 3,1 2,7 4,4

38,56 36,40 35,44 34,54 33,36

2,16 3,12 4,02 5,20

10,25 4- 0,61 4- 0,90 4- 1,19 4- 1,60

13,75 4- 0,83 4- 1,23 4- 1,62 4- 2,18

3 098 3 038 3 001 3 007 2 979

1,9 3,1 2,9 3,8

38,76 36,45 35,40 34,48 33,26

2,31 3,36 4,28 5,50

10,60 4- 0,67 4- 1,00 4- 1,31 4- 1,75

14,20 4- 0,96 4- 1,43 4- 1,88 4- 2,51

12 809 12 599 12 473 12 507 12 374

1,6 2,6 2,4 3,4

9,0 12,9 16,7 21,3

. 7,6

Städerna

Sävsjö F II 4 881 inv. 46 200 kr

nuv.avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

144 435 9 879 14 267 17 823 23 128

Sölvesborg K III 5 803 inv. 75 000 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

195 699 12 484 18 072 23 632 30 206

Höganäs M II 7 064 inv. 54 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

272 362 15 227 21 982 28 344 36 686

Uddevalla 0 III 27 491 inv. 359 300 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

1 065 436 — 63 520 — 92 175 — 117 558 — 151 144

— 6,1 8,8 11,3 14,5

7,1 10,3 13,2 16,9

5,1 7,4 9,7 12,4

6,8 9,9 12,3 16,0

— 6,4 9,2 12,1 15,4

5,6 8,1 10,4 13,5

6,0 8,7 11,0 14,2

—

—

9,28 4- 0,71 4- 1,07

4- 1,01

—

—

—

—

.—

—

229 4

5 I 6 I

586 340 35 084 50 879 64 419 82 905

6,0 8,7 11,0 14,1

37,92 35,65 34,63 33,76 32,56

2,27 3,29 4,16 5,36

— — — —

300 172 17 287 25 011 33 292 42 486

5,8 8,3 11,1 14,2

41,01 38,65 37,59 36,46 35,20

2,36 3,42 4,55 5,81

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

586 461 30 996 44 827 60 966 77 525

5,3 7,6 10,4 13,2

41,51 39,32 38,34 37,20 36,02

2,19 3,17 4,31 5,49

Falun W III 18 127 inv. 5 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

917 177 — 42 498 — 61 661 — 78 867 — 101 386

4,6 6,7 8,6 11,1

50,60 48,25 47,20 46,25 45,00

2,35 3,40 4,35 5,60

Härnösand Y IV 16 120 inv. 205 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

745 654 39 071 56 058 72 329 93 046

5,2 7,5 9,7 12,5

46,26 43,83 42,78 41,77 40,48

2,43 3,48 4,49 5,78

Boden

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

476 022 28 117 40 668 53 055 68 258

5,9 8,5 11,1 14,3

39,73 37,39 36,34 35,31 34,04

2,34 3,39 4,42 5,69

Norrbottenskommuner med låg skattekraft och hög utdebitering Norrfjärden nuv. avdrag BD V alt. A alt. B 4 571 inv. alt. C 69 500 kr alt. D

— — — —

85 737 8 634 12 350 15 908 20 221

10,1 14,4 18,6 23,6

18,76 16,87 16,05 15,28 14,33

1,89 2,71 3,48 4,43

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

98 118 9 395 13 487 17 602 22 391

9,6 13,7 17,9 22,8

19,82 17,92 17,09 16,26 15,30

1,90 2,73 3,56 4,52

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. G alt. D

— — — —

178 467 16 492 23 525 28 905 36 977

9,2 13,2 16,2 20,7

19,58 17,78 16,99 16,40 15,52

1,80 2,59 3,18 4,06

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

65 843 6 894 9 878 12 293 15 653

10,5 15,0 18,7 23,8

16,13 14,44 13,71 13,12 12,29

1,69 2,42 3,01 3,84

2 Lidköping R III 15 461 inv. 132 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

Hagfors S III 7 320 inv. 7100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

Fagersta U III 14 128 inv. 47 800 kr

BD

V

11 980 inv. 37 700 kr

Tore

BD

V

4 951 inv. 89 700 kr

överkalix

BD

V

9 117 inv. 171 900 kr

Nedertorneå

BD

V

4 083 inv. 79 300 kr

—

—

—

—

—

—

.—.

—

—

—

—

.—.

—

—

—

—

7 I

9 I

10,00 13,50 4-0,64 4- 0,92 4- 0,95 4- 1,36 4- 1,23 4- 1,78 4- 1,65 4- 2,38

7 099 6 951 6 875 6 909 6 830

2,1 3,2 2,7 3,8

13,85 10,15 4- 0,62 4- 0,87 4- 0,92 4- 1,30 4- 1,27 4- 1,77 4- 1,67 4- 2,33

3 365 3 286 3 258 3 262 3 235

2,3 3,2 3,1 3,9

12,76 9,26 4- 0,52 4- 0,72 4- 0,77 4- 1,06 4- 1,07 4- 1,45 4- 1,41 4- 1,92

5 896 5 805 5 735 5 756 5 684

1,5 2,7 2,4 3,6

12,95 9,70 4- 0,47 4- 0,68 4- 0,70 4- 1,01 4- 0,91 4- 1,31 4- 1,21 4- 1,74

8 559 8 419 8 321 8 374 8 264

1,6 2,8 2,2 3,4

14,05 10,05 4- 0,56 4- 0,82 4- 0,82 4- 1,21 4- 1,08 4- 1,59 4- 1,43 4- 2,11

7 396 7 273 7 199 7 227 7 157

1,7 2,7 2,3 3,2

13,25 9,35 4- 0,59 4- 0,80 4- 0,87 4- 1,19 4- 1,17 4- 1,58 4- 1,57 4- 2,12

5 107 4 988 4 930 4 953 4 895

2,3 3,5 3,0 4,2

17,16 13,26 4- 1,48 4- 1,69 4- 2,23 4- 2,55 4- 3,02 4- 3,43 4- 4,09 4- 4,64

1 585 1 477 1 422 1 428 1 356

6,8 10,3 9,9 14,4

14,65 18,55 4- 1,55 4- 1,76 4- 2,33 4- 2,65 4- 3,20 4- 3,61 4- 4,33 4-4,88

1 688 1 621 1 566 1 570 1 499

4,0 7,2 7,0 11,2

14,01 17,91 4- 1,43 4- 1,64 4- 2,13 4- 2,45 4- 2,71 4- 3,12 4- 3,66 4- 4,21

3 242 2 893 2 785 2 809 2 682

10,8 14,1 13,4 17,3

13,52 17,42 4- 1,58 4- 1,79 4- 2,39 4-2,71 4- 3,10 4- 3,51 4- 4,22 4-4,77

1 290 1 224 1 163 1 165 1 098

5,1 9,8 9,7 14,9

—

—

—

—

—.

—

—

—

—

230 1

10 Karl Gustav BD V 3 299 inv. 46 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

48 641 — 5 320 — 7 584 — 9 554 — 12 067

10,9 15,6 19,6 24,8

14,74 13,13 12,45 11,85 11,09

1,61 2,29 2,89 3,65

13,24 4- 1,63 4- 2,45 4- 3,24 4- 4,37

17,14 4- 1,84 4- 2,77 4- 3,65 4- 4,92

1 000 919 875 864 809

8,1 12,5 13,6 19,1

Hietaniemi BD V 2 657 inv. 52 900 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

43 435 — 4 476 — 6 390 — 8013 — 10 174

10,3 14,7 18,4 23,4

16,35 14,66 13,94 13,33 12,52

1,69 2,41 3,02 3,83

14,02 4- 1,61 4- 2,42 4- 3,17 4- 4,29

17,92 4- 1,82 4- 2,74 4- 3,58 4- 4,84

841 773 741 730 703

8,1 11,9 13,2 16,4

Övertorneå BD V 7 509 inv. 86 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

120 403 12 597 17 974 22 627 28 687

10,5 14,9 18,8 23,8

16,03 14,36 13,64 13,02 12,21

1,67 2,39 3,01 3,82

13,42 4- 1,57 4- 2,35 4- 3,11 4- 4,20

17,32 4- 1,78 4- 2,67 4- 3,52 4- 4,75

2 385 2 186 2 073 2 071 1 949

8,3 13,1 13,2 18,3

; Korpilombolo BD V 4 058 inv. 71 900 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

69 165 — 6617 — 9 467 — 11 562 — 14 741

9,6 13,7 16,7 21,3

17,04 15,41 14,71 14,19 13,41

1,63 2,33 2,85 3,63

14,35 4- 1,52 4- 2,28 4- 2,88 4- 3,89

18,25 4- 1,73 4- 2,60 4- 3,29 4- 4,44

1 280 1 171 1 126 1 118 1 057

8,5 12,0 12,7 17,4

Tärendö BD V i 2 320 inv. 44 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

39 578 3 973 5 700 6 974 8 907

10,0 14,4 17,6 22,5

17,06 15,35 14,60 14,05 13,22

1,71 2,46 3,01 3,84

13,95 4- 1,56 4- 2,35 4- 2,98 4- 4,05

17,85 4- 1,77 4- 2,67 + 3,39 4- 4,60

771 709 687 677 648

8,0 10,9 12,2 16,0

Pajala BD V 7 065 inv. 108 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

109 562 11 111 15 849 19 540 24 785

10,1 14,5 17,8 22,6

15,51 13,94 13,26 12,74 12,00

1,57 2,25 2,77 3,51

13,00 4- 1,47 4- 2,20 4- 2,82 4- 3,80

16,90 4- 1,68 4- 2,52 4- 3,23 4- 4,35

2 134 1 939 1 849 1 838 1 715

9,1 13,4 13,9 19,6

Junosuando BD V 1 918 inv. 30 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

30 212 3163 4 492 5 513 6 971

10,5 14,9 18,2 23,1

15,75 14,10 13,41 12,88 12,12

1,65 2,34 2,87 3,63

13,40 4- 1,57 4- 2,34 4- 2,99 4- 4,02

17,30 4- 1,78 4- 2,66 4- 3,40 4- 4,57

613 546 515 515 473

10,9 16,0 16,0 22,8

4,2 6,1 7,6 9,9

61,58 58,99 57,81 56,90 55,49

2,59 3,77 4,68 6,09

10,54 4- 0,46 4- 0,69 4- 0,87 4- 1,16

10,54 383 221 4- 0,46 377 151 4- 0,69 373 724 4- 0,87 375 035 4- 1,16 371 468

1,6 2,5 2,1 3,1

4,9 7,0 9,0 11,6

50,67 48,19 47,12 46,11 44,80

2,48 3,55 4,56 5,87

13,00 4- 0,67 4- 0,98 4- 1,28 4- 1,70

13,00 174 710 4- 0,67 172 130 4- 0,98 170 800 4- 1,28 171 180 4- 1,70 169 670

1,5 2,2 2,0 2,9

Städer utom landsting (Uppskrivna tal på grundval av ett urval) i Stockholm nuv. avdrag 47 843 769 A V alt. A —2 015 386 776 947 inv. alt. B —2 930 627 ingen provisoalt. C —3 639 272 risk skatteeralt. D —4 727 857 sättning 1 Göteborg nuv. avdrag 18 920 036 O IV alt. A — 923 112 373 433 inv. alt. B —1 325 242 ingen provisoalt. C —1 701 089 risk skatteeralt. D —2 190 413 sättning

.—

—

, ,

—

—

—

.

—

—

,

—

231 Tab.

1: 2. Förändringar med beskattningsbar

i skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och antal skattskyldiga inkomst vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Municipalsamhällen Skatteunderlag

Municipalsamhälle, länsbeteckning, ortsgrupp, folkmängd, nu utgående provisorisk skatteersättning

Ortsavdragsalternativ

totala antalet skattekronor och minskningen däri

Utdebitering till municipalsamminskhället ning i och beskatte- räknad kronor höjning därav

Skattekraft

antal minskskattening kronor i per °/ invånare /o

Skattskyldiga med beskattningsbar inkomst

antal

minskning i °/ /o

7 2,00 4- 0,15 4- 0,22 4- 0,30 4- 0,40

442 438 430 431 421

0,9 2,7 2,5 4,8

1,75 4- 0,15 4- 0,23 4- 0,28 4- 0,38

301 266 256 262 251

11,6 15,0 13,0 16,6

1,00 4- 0,07 4- 0,11 4- 0,15 4- 0,20

645 631 625 629 622

2,2 3,1 2,5 3,6

Vislanda G II 1 048 inv. 7 500 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

31 811 2 186 3 158 4 114 5 306

6,9 9,9 12,9 16,7

30,35 28,27 27,34 26,43 25,29

2,08 3,01 3,92 5,06

Kivik L II 636 inv. 2 300 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

16 875 1 352 1 924 2 356 3 042

8,0 11,4 14,0 18,0

26,53 24,41 23,51 22,83 21,75

2,12 3,02 3,70 4,78

Bjärnum L II 1 602 inv. 9 000 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

47 869 3 214 4 634 6 075 7 853

6,7 9,7 12,7 16,4

29,88 27,87 26,99 26,09 24,98

2,01 2,89 3,79 4,90

Marieholm M II 1 103 inv. 6 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

43 212 2 556 3711 4 593 5 982

5,9 8,6 10,6 13,8

39,18 36,86 35,81 35,01 33,75

2,32 3,37 4,17 5,43

1,50 4- 0,09 4- 0,14 4- 0,18 4- 0,24

545 536 529 531 520

1,7 2,9 2,6 4,6

Gravarne o. Bäckevik O III 2 032 inv. 11 800 kr

nuv. avdrag

60 784

—

29,91

—

2,25

—

alt. A alt. B alt. C alt. D

— 4 075 — 5 883 — 7 939 — 10 077

6,7 9,7 13,1 16,6

27,91 27,02 26,01 24,95

2,00 2,89 3,90 4,96

4- 0,16 4- 0,24 4- 0,34 4- 0,45

756 744 744 732

2,1 3,6 3,6 5,2

Tången O III 747 inv. 3 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

19 873 1 469 2 121 2 945 3 712

7,4 10,7 14,8 18,7

26,60 24,64 23,76 22,66 21,63

—

— — — —

1,96 2,84 3,94 4,97

2,25 4- 0,18 4- 0,27 4- 0,39 4- 0,52

268 264 262 258 253

1,5 2,2 3,7 5,6

Malmön O III 634 inv. 1 700 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

15 868 1 441 2 079 2 733 3 482

9,1 13,1 17,2 21,9

25,03 22,76 21,75 20,72 19,54

2,27 3,28 4,31 5,49

1,45 4- 0,14 4- 0,22 4- 0,30 4- 0,41

283 274 267 271 263

3,2 5,7 4,2 7,1

—

.—

—

—

—

—

—

—

—

3 I

Hovenäset 0 III 434 inv. 2 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

9 788 822 1 189 1 533 1 955

Vajern 0 III 251 inv. 1 100 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

6 259 549 795 1 053 1 336

Vårgårda P II 1 767 inv. 9 200 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

62 426 3 937 5 710 6 994 9 134

Järpås R II 643 inv. 3 300 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

19 089 1 364 1 972 2 470 3 209

Tidan R II 563 inv. 3 000 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

22 736 1 305 1 890 2 382 3 098

Molkom S III 1 048 inv. 4 400 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

36 957 2 376 3 442 4 228 5 439

Pålsboda T III 1 096 inv. 4 400 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

37 390 2 451 3 547 4 756 6 061

Vansbro W III 1 527 inv. 5 600 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

53 749 3 426 4 945 6 676 8 495

Rättvik W III 1 265 inv. 3 1 0 0 kr

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

44 890 2 529 3 665 4 727 6 055

Jörn

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

36 406 2 662 3 842 5 125 6 456

AC

V

1 141 inv. 3 900 kr

I

4 I

8,4 12,1 15,7 20,0

8,8 12,7 16,8 21,3

6,3 9,1 11,2 14,6

7,1 10,3 12,9 16,8

5,7 8,3 10,5 13,6

6,4 9,3 11,4 14,7

6,6 9,5 12,7 16,2

6,4 9,2 12,4 15,8

5,6 8,2 10,5 13,5

. 7,3 10,6 14,1 17,7

1,45 4- 0,13 4- 0,20 4- 0,27 4- 0,36

160 158 155 154 151

1,3 3,1 3,8 5,6

1,35 4- 0,13 4- 0,20 4- 0,27 4- 0,37

105 104 103 102 99

1,0 1,9 2,9 5,7

2,50 4- 0,17 4- 0,25 4- 0,32 4- 0,43

836 820 809 815 799

1,9 3,2 2,5 4,4

2,12 3,07 3,84 4,99

2,00 4- 0,15 4- 0,23 4- 0,30 4- 0,40

284 277 273 275 269

2,5 3,9 3,2 5,3

40,38 38,07 37,03 36,15 34,88

2,31 3,35 4,23 5,50

0,25 4- 0,02 4- 0,02 4- 0,03 4- 0,04

268 264 263 262 261

1,5 1,9 2,2 2,6

35,26 33,00 31,98 31,23 30,07

2,26 3,28 4,03 5,19

1,50 4- 0,10 4- 0,15 4- 0,19 4- 0,26

486 474 465 466 454

2,5 4,3 4,1 6,6

34,11 31,88 30,88 29,78 28,58

1,50 2,23 3,23 4,33 5,53

4- 0,11 4- 0,16 4- 0,22 4- 0,29

469 463 457 459 452

1,3 2,6 2,1 3,6

35,20 32,96 31,96 30,83 29,64

. 2,24 3,24 4,37 5,56

1,50 4- 0,10 4- 0,15 4- 0,21 4- 0,28

659 643 630 638 626

2,4 4,4 3,2 5,0

35,49 33,49 32,59 31,75 30,70

2,00 2,90 3,74 4,79

1,00 4- 0,06 4- 0,09 4- 0,12 4- 0,16

512 503 494 495 486

1,8 3,5 3,3 5,1

31,91 29,57 28,54 27,42 26,25

2,34 3,37 4,49 5,66

2,00 4- 0,16 4- 0,24 4- 0,33 4- 0,43

481 467 460 465 455

2,9 4,4 3,3 5,4

22,55 20,66 19,81 19,02 18,05

1,89 2,74 3,53 4,50

24,94 22,75 21,77 20,74 19,61

2,19 3,17 4,20 5,33

35,33 33,10 32,10 31,37 30,16

2,23 3,23 3,96 5,17

29,69 27,57 26,62 25,85 24,70

I

.

.

.

.

.

—

—

—

—

—

.—

—

.—

233 2

684 674 665 667 658

1,5 2,8 2,5 3,8

2,00 4- 0,12 4- 0,18 4- 0,24 4- 0,32

1 244 1 219 1 195 1 203 1 176

2,0 3,9 3,3 5,5

55 266 3 651 5 232 6 689 8 601

31,93 29,82 28,90 28,06 26,96

_

6,6 9,5

2,11 3,03 3,87 4,97

36,09 34,00 33,06 32,25 31,14

2,09 3,03 3,84 4,95

— — — —

Kalix

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

115 925 — 6 732 — 9 746 — 12 337 — 15 912

3 212 inv. 11 000 kr

2,50 4- 0,18 4- 0,26 4- 0,34 4- 0,46

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

V

4 Åsele AC IV 1 731 inv. 9 000 kr

BD

12,1 15,6

5,8 8,4 10,6 13,7

.—

—

234 Tab. 1: 3. Förändringar

i skatteunderlag, skattekraft och utdebitering vid olika alternativ av höjda kommunala ortsavdrag. Landstingen Skatteunderlag

Skattekraft

Utdebitering till landsminskning tinget och i skatteberäknad kronor höjning därav 6 7

antal skattekronor per invånare 5

Stockholms läns 386 489 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

16 871 141 — 864 117 —1 247 452 —1 588 530 —2 039 265

5,1 7,4 9,4 12,1

43,65 41,42 40,42 39,54 38,38

2,23 3,23 4,11 5,27

3,00 4- 0,16 4- 0,24 4- 0,31 4- 0,41

Uppsala läns 159 752 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

6 084 872 348 030 502 422 639 794 821 332

5,7 8,3 10,5 13,5

38,09 35,91 34,94 34,08 32,95

2,18 3,15 4,01 5,14

3,75 4- 0,23 4- 0,34 4- 0,44 4- 0,59

Södermanlands läns 219 501 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

7 894 384 — 475 217 — 686 031 — 873 605 —1 121 485

6,0 8,7 11,1 14,2

35,97 33,80 32,84 31,99 30,86

2,17 3,13 3,98 5,11

3,80 4- 0,24 4- 0,36 4- 0,47 4- 0,63

Östergötlands läns 265 831 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

9 031 634 — 573 968 — 828 589 —1 055 141 —1 354 530

6,4 9,2 11,7 15,0

33,98 31,82 30,86 30,01 28,88

2,16 3,12 3,97 5,10

3,80 4- 0,26 4- 0,38 4- 0,50 4- 0,67

Jönköpings läns 277 949 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

9 152 752 — 586 523 — 846 714 —1 078 222 —1 384 161

6,4 9,3 11,8 15,1

32,93 30,82 29,88 29,05 27,95

2,11 3,05 3,88 4,98

4,00 4- 0,27 4- 0,41 4- 0,53 4- 0,71

Kronobergs läns 159 112 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

4 388 434 334 613 483 053 615 129 789 667

7,6 11,0 14,0 18,0

27,58 25,48 24,54 23,71 22,62

2,10 3,04 3,87 4,96

Kalmar läns norra 92 591 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

2 571 827 191 899 277 028 352 773 452 870

7,5 10,8 13,7 17,6

27,78 25,70 24,78 23,97 22,89

2,08 3,00 3,81 4,89

Kalmar läns södra 144 871 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

4 176 775 306 720 442 786 563 853 723 842

7,3 10,6 13,5 17,3

28,83 26,71 25,77 24,94 23,83

2,12 3,06 3,89 5,00

Landsting, folkmängd

1 Ortsavdrags- totala antalet alternativ skattekronor minskning i och minskningen däri %

,

_

,

_

3,50 4- 0,29 4- 0,43 4- 0,57 4- 0,77 4,00 4- 0,32 4- 0,48 4- 0,64 4- 0,85 3,80 4- 0,30 4- 0,45 4- 0,59 4- 0,80

235 1

I

2 I

4 I

5 I

6 I

Gotlands läns 57 526 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

1 473 310 120 412 173 829 221 358 284 166

8,2 11,8 15,0 19,3

25,61 23,52 22,59 21,76 20,67

2,09 3,02 3,85 4,94

Blekinge läns 146 034 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

4 070 746 312 334 450 890 574 173 737 090

7,7 11,1 14,1 18,1

27,88 25,74 24,79 23,94 22,83

2,14 3,09 3,94 5,05

Kristianstads läns 259 398 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

7 446 522 — 538 106 — 776 819 — 989 216 —1 269 900

7,2 10,4 13,3 17,1

28,71 26,63 25,71 24,89 23,81

2,08 3,00 3,82 4,90

Malmöhus läns 317 827 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

11 260 944 — 674 740 — 974 066 —1 240 394 —1 592 348

6,0 8,6 11,0 14,1

35,43 33,31 32,37 31,53 30,42

2,12 3,06 3,90 5,01

Hallands läns 165 865 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

4 909 696 351 179 506 967 645 581 828 761

7,2 10,3 13,1 16,9

29,60 27,48 26,54 25,71 24,60

2,12 3,06 3,89 5,00

Göteborgs o. Bohus läns nuv. avdrag alt. A 206 118 inv. alt. B alt. C alt. D

6 146 340 — 454 895 — 656 693 — 836 246 —1 073 525

7,4 10,7 13,6 17,5

29,82 27,61 26,63 25,76 24,61

2,21 3,19 4,06 5,21

Älvsborgs läns 366 827 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

11 973 952 — 783 871 —1 131 608 —1 441 012 —1 849 890

6,5 9,5 12,0 15,4

32,64 30,51 29,56 28,71 27,60

2,13 3,08 3,93 5,04

Skaraborgs läns 249 389 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

7 202 131 — 527 971 — 762 187 — 970 584 —1 245 981

7,3 10,6 13,5 17,3

28,88 26,76 25,82 24,99 23,88

2,12 3,06 3,89 5,00

Värmlands läns 286 786 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

9 886 990 — 635 000 — 916 696 —1 167 338 —1 498 563

6,4 9,3 11,8 15,2

34,48 32,26 31,28 30,40 29,25

2,22 3,20 4,08 5,23

Örebro läns 254 136 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

9 597 427 — 557 681 — 805 077 —1 025 200 —1 316 094

5,8 8,4 10,7 13,7

37,76 35,57 34,60 33,73 32,59

2,19 3,16 4,03 5,17

—

—

—

—

. .

—

—

—

—

—

—

—

—

—

7 4,90 4- 0,44 4- 0,66 4- 0,87 4- 1,17 4,10 4- 0,34 4- 0,51 4- 0,67 4- 0,91 3,60 4- 0,28 4- 0,42 4- 0,55 4- 0,74 3,50 4- 0,22 4- 0,33 4- 0,43 4- 0,58 4,00 4- 0,31 4- 0,46 4- 0,61 4- 0,81 3,60 4- 0,29 4- 0,43 4- 0,57 4- 0,76 3,20 4- 0,22 4- 0,33 4- 0,44 4- 0,58 3,50 4- 0,28 4- 0,41 4- 0,55 4- 0,73 3,70 4- 0,25 4- 0,38 4- 0,50 4- 0,66 3,80 4- 0,23 4- 0,35 4- 0,45 4- 0,60

236 1

7 Västmanlands läns 213 723 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

8 542 595 — 457 892 — 661 020 — 841 756 —1 080 599

5,4 7,7 9,9 12,6

39,97 37,83 36,88 36,03 34,91

2,14 3,09 3,94 5,06

3,50 4- 0,20 4- 0,29 4- 0,38 4- 0,51

Kopparbergs läns 276 172 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

10 061 997 — 602 352 — 869 565 —1 107 321 —1 421 517

6,0 8,6 11,0 14,1

36,43 34,25 33,29 32,42 31,29

2,18 3,14 4,01 5,14

3,25 4- 0,21 4- 0,31 4- 0,40 4- 0,53

Gävleborgs läns 240 897 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

8 240 404 — 520 793 — 751 825 — 957 388 —1 229 041

6,3 9,1 11,6 14,9

34,21 32,05 31,09 30,23 29,11

2,16 3,12 3,98 5,10

4,00 4- 0,27 4- 0,40 4- 0,53 4- 0,70

Västernorrlands läns 288 599 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

10 466 036 — 642 511 — 927 538 —1 181 145 —1 516 288

6,1 8,9 11,3 14,5

36,26 34,04 33,05 32,17 31,01

2,22 3,21 4,09 5,25

4,00 4- 0,26 4- 0,39 + 0,51 4- 0,68

Jämtlands läns 144 880 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

— — — —

4 292 603 326 608 471 496 600 412 770 775

7,6 11,0 14,0 18,0

29,63 27,37 26,37 25,48 24,31

2,26 3,26 4,15 5,32

3,90 4- 0,32 4- 0,48 4- 0,63 4- 0,85

Västerbottens läns 236 434 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

6 850 317 — 509 562 — 735 612 — 936 743 —1 202 538

7,4 10,7 13,7 17,6

28,97 26,82 25,86 25,01 23,89

2,15 3,11 3,96 5,08

4,30 4- 0,35 4- 0,52 4- 0,68 4- 0,92

Norrbottens läns 250 521 inv.

nuv. avdrag alt. A alt. B alt. C alt. D

10 251 665 — 534 719 — 771 929 — 982 990 —1 261 907

5,2 7,5 9,6 12,3

40,92 38,79 37,84 37,00 35,88

2,13 3,08 3,92 5,04

3,90 4- 0,21 4- 0,32 4- 0,41 4- 0,55

_

237 Tab. 1: 4. Den

Kommun

provisoriska enligt

Län

skatteersättningens 1951 och 1955 års

Skatteersättningens inverkan, i kronor per skattekrona, på utdebiteringen enligt beslut år 1951

år 1955

B B B B G C D D D E E E E F F

1,34

0,72

0,33 0,26 0,16 0,36 0,55 0,01 0,51 0,86 0,40 0,96 0,43 0,55 0,80

0,19 0,16 0,11 0,20 0,33 0,00 0,28 0,49 0,23 0,44 0,25 0,31 0,47

F F F G G G G H H H H H I K

0,27 0,35 0,23 0,81 0,84 1,91 0,64 0,91 1,20 0,27 0,30 1,20 1,14 2,55

0,17 0,19 0,13 0,43 0,46 0,95 0,35 0,52 0,63 0,16 0,20 0,64 0,67 1,07

K L L L L L M M M M M M N N N O O

0,43 0,43 0,79 0,30 0,67 0,33 0,33 0,21 0,13 0,10 0,55 0,59 0,54 0,10 0,70

0,32 0,26 0,46 0,19 0,37 0,24 0,15 0,14 0,09 0,06 0,32 0,35 0,30 0,06 0,41

1,47

0,87

inverkan beslut

Kommun

på

utdebiteringen

Län

Skatteersättningens inverkan, i kronor per skattekrona, på utdebiteringen enligt beslut år 1951

år 1955

0,56 0,84 0,67 0,91

0,34 0,45 0,37 0,56

0,12 0,46 0,58 0,64 0,53 0,39 0,55 0,90 0,66

0,07 0,26 0,30 0,39 0,32 0,23 0,32 0,39 0,36

0,87 1,04 1,41 0,63 0,22

0,49 0,58 0,81 0,32 0,12

0,33 0,49 0,47 0,67 0,61 0,38 0,08 0,84

0,15 0,23 0,25 0,34 0,33 0,22 0,05 0,48

0,92 1,22

0,47 0,56

1,43 0,12 1,25 1,33 0,68 2,05 1,67 1,43 0,90 1,14 0,75 2,10

0,74 0,05 0,59 0,73 0,38 1,08 0,80 0,78 0,50 0,54 0,37 1,12

0,30 0,42

0,16 0,26

1 Landsbygden Väddö Täby köping Djurö Järna Åsunda Vendel Stallarholmen Mellösa Flöda Björsäter Vreta kloster Hävla Västra Vikbolandet Höreda Linderås Norrahammars köping Norra Mo Lannaskede Södra Sandsjö Vislanda Västra Torsås Almhults köping. . . Hjorted Fagerhult Dörby Södennöre Ölands-Åkerbo Stenkumla Sturkö Ronneby landskommun Glemmingebro Kivik Nosaby Bjärnum Båstads köping. . .. Bjuvs köping Marieholm Dösjebro Hcrrestad Blentarp Norra Frosta Karup Söndrum Årstad Askim Tegneby

Södra Sotenäs. . . Svarteborg Lelång Färgelanda Lilla Edets köpin Angered Vårgårda Kungsäter Grästorp Järpås Hökensås Tidan Tiveden Östra Fågelvik... Storfors köping. . Norra Ny Nyed Östmark Glanshammar. . . . Sköllersta Frövi köping. . . . Kungsörs köping. Skinnskatteberg. . Grytnäs Enviken Järna Rättvik Hamrånge Regnsjö Bollnäs landskom mun Hassela Högsjö Ullånger Ådals-Liden Anundsjö Lit Frösö köping. . . . Berg Vännäs k ö p i n g . . . Jörn Åsele Hortlax Nederkalix Tärendö Städerna Norrtälje Mariefred

O O P P P P P P R R R R R S S

s s s

T T T U U W W W W X X X X Y Y Y Y Z Z

z AC AC AC BD BD BD

238 Kommun

Linköping Sävsjö Sölvesborg Höganäs Uddevalla Lidköping Hagfors Fagersta Falun Härnösand Boden Municipalsamhällena Vislanda Kivik Bjärnum

Län

,

E F K M O R S

u w Y BD

Skatteersättningens inverkan, i kronor per skattekrona, på utdebiteringen enligt beslut år 1951

år 1955

0,18 0,57 0,59 0,29 0,61 0,35 0,04 0,15 0,01 0,52 0,13

0,10 0,32 0,38 0,20 0,34 0,23 0,02 0,08 0,01 0,28 0,08

0,40 0,21 0,31

0,24 0,14 0,19

Kommun

Län

Skatteersättnin gens inverkan i kronor per skattekrona, på utdebiteringen enligt beslut år 1951

Marieholm Gravarne o. Bäckevik Tången Malmön Hovenäset Vajern Vårgårda Järpås Tidan Molkom Pålsboda Vansbro Rättvik Jörn Åsele Kalix

M O O O O O P R R S T W W AC AC BD

0,22 0,30 0,33 0,19 0,36 0,35 0,25 0,27 0,20 0,21 0,19 0,20 0,11 0,19 0,30 0,18

239 Bilaga 2

Verkningarna för enskilda skattskyldiga av olika alternativ för en höjning av de kommunala orts avdragen

I de tabeller, som redovisas i såväl denna bilaga som betänkandet i övrigt har skatteuträkningen skett enligt följande grunder. Vid skatteuträkningen har den angivna årsinkomsten minskats — förutom med ortsavdrag och avdrag för kommunala utskylder — med 450 kronor för gift skattskyldig samt med 300 kronor för övriga skattskyldiga. Nämnda belopp avser att schablonmässigt täcka kostnader för intäkternas förvärvande, andra allmänna avdrag än för kommunala utskylder samt avjämningen av beskattningsbar inkomst till helt hundratal kronor. Skatt åren 1956 och 1957 avser den på inkomståret 1956 respektive 1957 belöpande skatten (preliminär skatt för åren 1956 och 1957). Vid uträkningen av den kommunala inkomstskatten har alltså ortsavdragen enligt gällande grunder tilllämpats och den kommunala utdebiteringen har som regel antagits vara 12 kronor per skattekrona. Den statliga inkomstskatten h a r för år 1956 uträknats efter de grunder, som gäller t. o. m. 1957 års taxering, med uttagningsprocenten 110, medan skatten för år 1957 uträknats med tillämpning av de vid innevarande års riksdag antagna nya skatteskalorna med uttagningsprocenten 100. Vid uträkning av skatt enligt något av kommunalskatterevisionens alternativ har de enligt alternativet i fråga förutsatta höjda kommunala ortsavdragen tilllämpats. I övrigt har skatteuträkningen skett enligt samma grunder som vid uträkningen av skatt för år 1957. I några fall har utdebiteringen antagits avvika från 12 kronor per skattekrona, men detta har då särskilt utmärkts. Då inte annat utsägs, har de förändringar i skatten, som revisionens olika alternativ medför, erhållits genom jämförelse med skatt år 1957. Beträffande gift skattskyldig har inkomsten förutsatts vara intjänad av mannen ensam. Med total skatt avses kommunal och statlig inkomstskatt. Som regel har skatteuträkningen skett för ortsgrupp III. Av tabell 2: 1 framgår minskningen i kronor av den kommunala inkomstskatten för fysiska personer enligt alt. A—D vid olika kommunala utdebiteringar och för olika ortsgrupper. Tabellerna 2 : 2 — 2 : 4 utvisar minskningen, i kronor och procent, av den totala skatten för fysiska personer genom en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt alt. D för kommuner, tillhörande ortsgrupp III, vid olika utdebiteringar. Tabellerna 2 : 5 — 2 : 7 slutligen avser att närmare visa den förändring i den totala skatten för fysiska personer, som höjda kommunala ortsavdrag enligt alt. D medför, om kommunerna till följd av ortsavdragsreformen måste höja den kommunala utdebiteringen. Uträkningen har skett för kommuner tillhörande ortsgrupp III och med en nuvarande kommunal utdebitering på 12 kronor per skattekrona.

240 Tab. 2:1. Minskning i kronor av kommunal inkomstskatt vid olika alternativ för höjda kommunala orts avdrag Utdebitering i kronor per skatte- alt. A krona

<3ift

E n s a m m e d barn

Ensamstående

alt. A o. alt. B o. alt. C alt. D

alt. B

alt. C

alt. D

alt. A

alt. B

alt. C

alt. D

42 53 58 64 69 74 80 85 95 106

92 115 127 138 150 161 173 184 207 230

113 141 155 169 183 197 212 226 254 282

28 35 39 42 46 49 53 56 63 70

42 53 58 64 69 74 80 85 95 106

95 119 131 143 155 167 179 190 214 238

118 147 162 176 191 206 221 235 265 294

30 37 41 44 48 52 56 59 67 74

44 55 61 66 72 77 83 88 99 110

46 58 64 70 75 81 87 93 104 116

100 125 138 150 163 175 188 200 225 250

123 154 169 185 200 216 231 246 277 308

31 39 43 47 51 55 59 62 70 78

46 58 64 70 75 81 87 93 104 116

48 60 66 72 78 84 90 96 108 120

104 130 143 156 169 182 195 208 234 260

128 160 176 192 208 224 240 256 288 320

32 40 44 48 52 56 60 64 72 801

48 60 66 72 78 84 90 96 108 120

Ortsgrupp II 8,00 10,00 11,00 12,00 13,00 14,00 15,00 16,00 18,00 20,00

50 62 68 74 81 87 93 99 112 124

70 88 97 106 114 123 132 141 158 176

112 140 154 168 182 196 210 224 252 280

141 176 194 211 229 246 264 282 317 352

28 35 39 42 46 49 53 56 63 70

Ortsgrupp III 8,00 10,00 11,00 12,00 13,00 14,00 15,00 16,00 18,00 20,00

51 64 70 77 83 90 96 102 115 128

8,00 10,00 11,00 12,00 13,00 14,00 15,00 16,00 18,00 20,00

54 68 75 82 88 95 102 109 122 136

77 96 106 115 125 134 144 154 173 192

123 154 169 185 200 216 231 246 277 308

154 192 211 230 250 269 288 307 346 384

8,00 10,00 11,00 12,00 13,00 14,00 15,00 16,00 18,00 20,00

56 70 77 84 91 98 105 112 126 140

80 100 110 120 130 140 150 160 180 200

128 160 176 192 208 224 240 256 288 320

160 200 220 240 260 280 300 320 360 400

74 92 101 110 120 129 138 147 166 184

118 148 163 178 192 207 222 237 266 296

147 184 202 221 239 258 276 294 331 368

30 37 41 44 48 52 56 59 67 74

44 55 61 66 72 77 83 88 99 110

Ortsgrupp IV

31 39 43 47 51 55 59 62 70 78 Ortsgrupp V

32 40 44 48 52 56 60 64 72 80

241 Tab. 2: 2. Minskning

av total skatt genom höjning av de kommunala ortsavdragen enligt alt. D. Gift skattskyldig. Ortsgrupp III Skatteminskning i procent

Skatteminskning i kronor Årsinkomst kr

Kommunal utdebitering i kronor per skattekrona 8,00

10,00 12,00 14,00 16,00 18,00

8,00

10,00 12,00 14,00 16,00 18,00 10

3 000 4 000 5 000 6 000

57 137 130 131

71 171 163 163

85 205 196 197

99 239 230 229

114 274 262 262

128 308 295 295

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 45,1 48,5 51,0 53,1 54,5 55,7 27,9 30,5 32,8 34,3 35,7 36,9

8 000 10 000 12 000 15 000 18 000

130 130 131 121 107

163 163 163 151 132

197 196 197 184 163

230 230 229 214 205

262 262 262 244 232

294 295 295 275 261

15,6 10,9 8,4 5,5 3,5

17,5 12,2 9,4 6,2 4,0

19,0 13,4 10,4 7,0 4,6

20,2 14,3 11,0 7,5 5,4

21,2 15,0 11,7 8,0 5,8

21,9 15,7 12,2 8,4 6,1

20 000 25 000 30 000 50 000 100 000

106 100 91 75 66

132 125 113 93 82

162 152 140 115 103

189 180 164 150 122

214 202 184 166 133

242 229 209 189 153

2,9 1,8 1,2 0,4 0,1

3,3 2,2 1,4 0,5 0,2

3,8 2,5 1,7 0,6 0,2

4,2 2,8 1,9 0,8 0,3

4,5 3,0 2,1 0,9 0,3

4,8 3,2 2,3 1,0 0,3

Tab. 2: 3. Minskning av total skatt genom höjning av de kommunala ortsavdragen enligt alt. D. Ensam skattskyldig med barn. Ortsgrupp III Skatteminskning i procent

Skatteminskning i kronor Årsinkomst kr

Kommunal utdebitering i kronor per skattekrona 8,00

10,00 12,00 14,00 16,00 18,00

8,00

10,00 12,00 14,00 16,00 18,00 9

2 000 3 000 4 000 5 000 6 000

33 113 104 105 105

41 141 131 131 131

49 169 157 157 157

57 197 183 183 183

66 226 209 210 209

74 254 235 235 235

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 38,0 41,3 43,6 45,4 46,9 48,1 23,0 25,4 27,2 28,7 30,0 31,0 16,5 18,3 19,8 21,0 22,0 22,8

8 000 10 000 12 000 15 000 18 000

97 91 88 85 79

121 114 113 105 99

147 142 139 128 121

171 171 161 149 141

201 195 183 175 159

233 219 205 198 179

9,5 6,0 4,2 2,8 1,9

10,7 6,9 5,1 3,3 2,3

11,9 8,0 5,8 3,7 2,7

12,7 8,9 6,3 4,1 2,9

13,8 9,5 6,7 4,6 3,2

14,8 10,0 7,1 4,9 3,4

20 000 25 000 30 000 50 000 100 000

79 69 69 59 53

99 93 86 73 66

122 115 106 93 84

141 133 123 107 97

159 149 138 128 107

178 168 154 144 119

1,6 1,0 0,8 0,3 0,1

1,9 1,3 0,9 0,4 0,1

2,3 1,5 1,1 0,5 0,2

2,5 1,7 1,2 0,5 0,2

2,7 1,8 1,3 0,6 0,2

2,9 2,0 1,4 0,7 0,2

16—698166

242 Tab. 2: 4. Minskning av total skatt genom höjning av de kommunala ortsavdragen enligt alt. D. Ensamstående skattskyldig. Ortsgrupp III Skatteminskning i kronor Årsinkomst kr

Skatteminskning i procent

Kommunal utdebitering i kronor per skattekrona 8,00

10,00

12,00

14,00

16,00

18,00

8,00

10,00

12,00

14,00

16,00

18,00

2 000 3 000 4 000 5 000 6 000

33 38 39 39 39

41 48 48 48 48

49 60 60 59 59

57 69 68 68 68

66 78 78 78 78

74 88 88 88 88

100,0 19,6 10,4 7,0 5,3

100,0 21,9 11,5 7,8 5,9

100,0 24,5 13,0 8,7 6,6

100,0 25,6 13,5 9,2 7,0

100,0 26,4 14,2 9,8 7,4

100,0 27,5 14,9 10,2 7,8

8 000 10 000 12 000 15 000 18 000

36 33 32 30 28

45 42 40 38 36

56 53 51 49 47

63 60 57 54 51

73 68 65 63 60

82 77 75 71 67

3,0 1,9 1,4 0,9 0,6

3,5 2,3 1,6 1,1 0,8

4,0 2,7 1,9 1,3 1,0

4,2 2,8 2,1 1,4 1,0

4,5 3,0 2,2 1,5 1,1

4,8 3,3 2,4 1,7 1,2

20 000 25 000 30 000 50 000 100 000

26 24 24 19 17

34 30 30 26 22

47 41 41 36 34

52 48 44 38 34

59 56 51 44 39

67 63 58 54 45

0,5 0,3 0,3 0,1 0,0

0,6 0,4 0,3 0,1 0,0

0,8 0,5 0,4 0,2 0,1

0,9 0,6 0,4 0,2 0,1

1,0 0,7 0,5 0,2 0,1

1,0 0,7 0,5 0,2 0,1

243 Tab. 2: 5. Total skatt år 1957 och ökning eller minskning i skatten enligt alt. D. Gift skattskyldig. Ortsgrupp III

Årsinkomst kr

Total skatt år 1957 kr

ökning eller minskning i skatt enligt alt. D

Procent

Kronor

Kommunal utdebitering i kronor per skattekrona 12,00

12,00

12,50

13,00

14,00

15,00

12,00

12,50

13,00

14,00

15,00

3 000 4 000 5 000

85 — 85 205 — 205 384 — 196 601 — 197

— 85 — 205 — 191 — 188

— 85 — 205 — 189 — 180

— 85 — — 205 — — 181 — — 163 —

85 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 205 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 45,1 51,0 — 49,7 — 49,2 — 47,1 — 173 — 24,3 146 — 32,8 — 31,3 — 30,0 — 27,1 —

1 035 — 197 1468 — 196

— 179 — 170 — 161 — 137 — 112

— 162 — 144 — 127 — 94 — 62

— 128 — — 92 — — 56 + — 3 + + 44 +

39 — 14 — 88 — 155 —

19,0 — 13,4 — 10,4 — 7,0 — 4,6 —

17,3 — 11,6 — 8,5 — 5,2 — 3,2 —

15,7 — 9,8 — 6,7 — 3,6 — 1,8 +

12,4 — 6,3 — 2,9 + 0,1 + 1,2 +

9,0 2,7 0,7 3,3 4,4

— —

— 46 — 9 + 23 + 128 + 338

+ 70 + 135 + 186 + 389 + 779

+ 187 — + 281 — + 351 — + 654 — + 1 224—

3,8 — 2,5 — 1,7 — 0,6 + 0,2 +

2,4 — 1,3 — 0,7 + 0,0 + 0,3 +

1,1 + 0,1 + 0,3 + 0,7 + 0,7 +

1,6 + 2,2 + 2,3 + 2,2 + 1,7 +

4,4 4,6 4,3 3,7 2,6

Tab. 2: 6. Total skatt år 1957 och ökning eller minskning i skatten enligt alt. D. Ensam skyldig med barn. Ortsgrupp III

skatt-

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000 18 000

1 902 — 2 633 — 3 521 —

197 184 163

4 235 — 20 000 25 000 6 108 — 30 000 8 225 — 50 000 17 752 — 100 000 46 321 —

162 152 140 115 103

Årsinkomst kr

103 78

— 58 + 4 + 118

Total skatt år 1957 kr

93 —

ökning eller minskning i skatt enligt alt. D Procent

Kronor

K o m m u n a l utdebitering i kronor per skattekrona 12,00

12,00

12,50

13,00

14,00

15,00

12,00

12,50

13,00

14,00

15,00

2 000 3 000 4 000 5 000 6 000

49 — 49 169 — 169 360 — 157 577 — 157 794 — 157

— — — — —

49 169 153 149 144

— — — — —

49 169 149 140 132

— — — — —

49 — 169 — 140 — 122 — 105 —

49 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 169 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 38,9 — 36,7 132 — 43,6 — 42,5 — 41,4 — 24,3 — 21,1 — 18,4 106 — 27,2 — 25,8 — 13,2 — 9,9 18,1 — 16,6 — 79 — 19,8 —

8 000 10 000 12 000 15 000 18 000

1 238 — 147 1 777 — 142 2 401 — 139 3 421 — 128 4 559 — 121

— — — — —

127 115 104 86 70

— 107 — 88 — 70 — 43 — 20

— — + + +

65 — 32 + 1 + 44 + 82 +

25 — 25 — 70 — 129 — 183 —

11,9 — 8,0 — 5,8 — 3,7 — 2,7 —

10,3 — 6,5 — 4,3 — 2,5 — 1,5 —

8,6 — 5,0 — 2,9 + 1,3 + 0,4 +

5,3 —

2,0

1,8 + 0,0 + 1,3 + 1,8 +

1,4 2,9 3,8 4,0

20 000 25 000 30 000 50 000 100 000

5 369 — 122 7 496 — 115 9 856 — 106 19 963 — 93 48 779 — 84

— —

64 46

— 7 + 25 + 52 + 146 + 361

+ 108 + 166 + 212 + 385 + 807

+ 217 — + 305 — + 370 — + 628 — + 1 253 —

2,3 — 1,5 — 1,1 — 0,5 + 0,2 +

1,2 — 0,6 + 0,3 + 0,1 + 0,3 +

0,1 + 0,3 + 0,5 + 0,7 + 0,7 +

2,0 + 2,2 + 2,2 + 1,9 + 1,7 +

4,0 4,1 3,8 3,1 2,6

— 25 + 28 + 141

244 Tab. 2: 7. Total skatt år 1957 och ökning eller minskning stående skattskyldig. Ortsgrupp

Årsinkomst kr

1 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000

Total skatt år 1957 kr

i skatten enligt alt. D. III

Ensam-

Ökning eller minskning i skatt enligt alt. D Kronor

Procent

Kommunal utdebitering i kronor per skattekrona 12,00

12,00

12,50

13,00

14,00

15,00

12,00

12,50

13,00

14,00

15,00

49 245 462 678 895

— 49 — 60 — 60 — 59 — 59

— — — — —

49 56 52 46 42

— — — — —

49 52 43 33 25

— — — — +

49 — 44 — 26 — 7 + 10 +

49 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 — 100,0 36 — 24,5 — 22,9 — 21,2 — 18,0 — 14,7 9 — 13,0 — 11,3 — 9,3 — 5,6 — 1,9 8,7 — 6,8 — 4,9 — 18 — 1,0 4- 2,7 45 — 6,6 — 4,7 — 2,8 + 1,1 4- 5,0

8 000 10 000 12 000 15 000 18 000

1 394 — 56 1 976 — 53 2 621 — 51 3 679 — 49 4 854 — 47

— 32 — 23 — 14 — 2 + 6

— 7 + 9 + 23 + 43 + 61

+ 43 + 71 + 99 + 138 + 171

+ + + + +

92 — 133 — 173 — 230 — 279 —

4,0 — 2,7 — 1,9 — 1,3 — 1,0 +

2,3 — 1,2 + 0,5 40,1 + 0,1 +

0,5 + 0,5 + 0,9 41,2 41,3 +

3,1 43,6 43,8 43,8 43,5 4-

6,6 6,7 6,6 6,3 5,7

20 000 25 000 30 000 50 000 100 000

5 657 7 829 10 233 20 413 49 276

+ 13 + 28 + 41 + 85 + 191

+ 75 + 100 + 123 + 208 + 416

+ 198 + 249 + 291 + 455 + 870

+ 320 — + 395 — + 455 — + 699 — + 1 320 —

0,8 + 0,5 + 0,4 + 0,2 + 0,1 +

0,2 + 0,4 + 0,4 + 0,4 + 0,4 +

1,3 41,3 41,2 41,0 40,8 4-

3,5 43,2 42,8 42,2 41,8 4-

5,7 5,0 4,4 3,4 2,7

— 47 — 41 — 41 — 36 — 34

245 Bilaga 3

Undersökning angående kommunernas fördelning efter den relativa skattekraften vid olika tidpunkter samt förändringarna i fördelningen

De i kapitel V diskuterade alternativen för en reducering av statsbidraget i anledning av ortsavdragsreformen innebär att reduceringen varje år skall ske efter förhållandet mellan skattekraften (antalet skattekronor per invånare) i vederbörande kommun och den genomsnittliga skattekraften i rikets samtliga primärkommuner (medelskattekraften, M). I kapitlet redovisas bland annat, hur rikets kommuner i de olika alternativen beräknas komma att fördela sig på de olika bidragsgrupperna. Dessa beräkningar liksom även beräkningarna av kostnaderna för statsbidraget under avvecklingsåren gäller endast under förutsättning, att variationerna i skattekraften olika kommuner emellan under dessa år är desamma som enligt 1955 års taxering. I vad mån ett dylikt antagande kan anses vara realistiskt skall här närmare beröras. För att belysa frågan har undersökts, hur kommunernas fördelning efter den relativa skattekraften (d. v. s. kommunens skattekraft i procent av medelskattekraften) har förändrats under en gången tidsperiod. Härvid är det av föga intresse att visa förändringarna mellan två på varandra följande år, då i så fall huvudsakligen tillfälliga förskjutningar kommer att framträda, medan förändringar som sker gradvis år för år icke alls eller endast obetydligt kommer till synes. Det är därför önskvärt att förändringarna under en relativt lång tidsperiod blir belysta. Senaste tillgängliga uppgifter om skattekraften i kommunerna avser taxeringsåret 1955. Variationerna i skattekraften detta år har jämförts med motsvarande uppgifter för taxeringsåret 1951, d. v. s. det första år för vilket uppgifter om skattekraften i storkommunerna föreligger. En jämförelse med ett tidigare taxeringsår än 1951 hade varit önskvärt men skulle ha medfört ett mycket tidskrävande arbete. Av tabell 3: a framgår, hur den genomsnittliga skattekraften har förändrats i landskommunerna och köpingarna, städerna, samtliga primärkommuner och landstingen mellan 1951 och 1955 års taxeringar. Vidare framgår den inverkan, som 1950 års ortsavdragsreform hade på den genomsnittliga kommunala skattekraften samt den inverkan, som en höjning av ortsavdragen enligt alt. D kan antas få. Ortsavdragsreformen 1950 medförde att skillnaderna mellan landsbygd och stad ökade något beträffande den relativa skattekraften. Från 1951 till 1955 har det sedan inträffat en viss utjämning i den relativa skattekraften enligt nu gällande ortsavdrag. Delvis torde denna utjämning bero på det av penningvärdesförändringen under perioden minskade realvärdet av ortsavdragen. En höjning av ortsavdragen enligt alt. D medför emellertid att skillnaden mellan landsbygd och stad något förstoras. För de enskilda kommunerna har uppgifterna om skattekraften hämtats från publikationen »Årsbok för Sveriges kommuner». För taxeringsåret 1951 finns endast skattekraften enligt de äldre ortsavdragen uträknad. Då en uträkning av

246 Tab.

3: a. Den genomsnittliga skattekraften i rikets 1951 och 1955 års taxeringar

kommuner

enligt

Den genomsnittliga skattekraften enligt 1951 års taxering

enligt 1955 års taxering

Område med äldre ortsavdrag

med nu gällande ortsavdras

med nu gällande ortsavdrag

och höjda ortsavdrag enligt alt. D

16,61 31,79 23,82 20,19

29,12 48,18 38,46 34,03

24,19 42,54 33,20 28,93

76 125 100

73 128 100 87

Absoluta tal. Antal skattekronor per

invånare.

Landskommunerna och köpingarna Städerna Samtliga primärkommuner Landstingen

19,34 34,84 26,70 22,99

Relativa

medelskattekraften M.

tal. Skattekraften

i procent av

Landskommunerna och köpingarna Städerna Samtliga primärkommuner Landstingen

72 130 100 86

70 133 100 85

s k a t t e k r a f t e n m e d n u v a r a n d e o r t s a v d r a g s k u l l e h a m e d f ö r t ett b e t y d a n d e a r b e t e , h a r jämförelsen utförts mellan å ena sidan de i årsboken publicerade uppgifterna o m s k a t t e k r a f t e n e n l i g t 1951 å r s t a x e r i n g m e d ä l d r e o r t s a v d r a g o c h å a n d r a s i d a n u p p g i f t e r n a o m s k a t t e k r a f t e n e n l i g t 1955 å r s t a x e r i n g m e d n u g ä l l a n d e o r t s a v d r a g . Utjämningen i den relativa skattekraften skulle emellertid h a blivit något större o m j ä m f ö r e l s e n b å d a å r e n i stället ägt r u m m e l l a n s k a t t e k r a f t e n m e d n u g ä l l a n d e ortsavdrag. H u r r i k e t s k o m m u n e r f ö r d e l a r sig p å o l i k a b i d r a g s g r u p p e r ( k l a s s e r av r e l a t i v skattekraft) framgår av n e d a n s t å e n d e sammanställning. Antal k ammuner Belativ skattekraft (skattekraft i % av M)

— 50 % 50— 60 % 60— 70 % 70— 80 % 80— 90 % 90—100 % 100—110 % 110—120 % 120—130 % 130— Summa

enligt 1951 års taxering med äldre ortsavdrag

enligt 1955 års taxering med nu gällande ortsavdrag

88 213 219 157 112 92 76 38 20 22

64 175 207 192 164 87 74 31 20 23

1 037

1 037

Av s a m m a n s t ä l l n i n g e n f r a m g å r , att en v i s s u t j ä m n i n g av o l i k h e t e r n a m e l l a n k o m m u n e r n a i r e l a t i v s k a t t e k r a f t i n t r ä f f a t m e l l a n å r e n 1951 o c h 1955. S å l u n d a m i n s k a d e a n t a l e t k o m m u n e r m e d e n s k a t t e k r a f t p å h ö g s t 70 % f r å n 520 å r 1951 till 446 å r 1955. A n t a l e t k o m m u n e r m e d e n s k a t t e k r a f t ö v e r s t i g a n d e m e d e l s k a t t e k r a f t e n ä r n ä s t a n o f ö r ä n d r a t , n ä m l i g e n 156 r e s p e k t i v e 148.

247 Tab. 3: b. Kommunerna i riket fördelade efter den relativa skattekraften (kommunens skattekraft i procent av medelskattekraften) enligt 1951 och 1955 års taxeringar Relativ skattekraft enligt 1955 års taxering med nu gällande ortsavdrag (% av M) Relativ skattekraft enligt 1951 års taxering 50— 60— 70— 80— 90— 100— 110— 120— 130— Summed äldre ma 5 0 % 6 0 % 7 0 % 8 0 % 9 0 % 100 % 110 % 120 % 130 % ortsavdrag (% av M) 4 5 6 7 8 9 10 11 12 1 2 3 — 50 % 50— 60 % 60— 70 % 70— 80 % 80— 90 % 90—100 % 100—110 % 110—120 % 120—130 % 130—

56 8

Summa

32 130 12 1

61 131 15

11 60 93 26 2

1 14 40 70 30 8

2 1 3 14 35 15 3 1

6 12 42 24

1 175

2 5 17 6

1 2 4 4 8 1

2 2 19

88 213 219 157 112 92 76 38 20 22

1 037

2 1

I tabell 3: b har kommunerna fördelats efter den relativa skattekraften såväl enligt 1951 års taxering som enligt 1955 års taxering. Av tabellen framgår, att av de 1037 kommunerna tillhör 601 samma bidragsgrupp de båda åren, medan 367 kommuner år 1955 tillhör närmast högre eller lägre bidragsgrupp än den de tillhör år 1951. Endast för 69 kommuner har större förändringar inträffat i den relativa skattekraften. Vidare framgår, att av de 520 kommuner, vars skattekraft ej överstiger 70 % år 1951, så tillhör 20 kommuner en lägre bidragsgrupp (d. v. s. grupp med mindre relativ skattekraft) och 183 kommuner en högre bidragsgrupp år 1955 än år 1951. För kommuner med låg skattekraft är det alltså betydligt vanligare att den relativa skattekraften ökar än att den minskar. För kommuner med hög skattekraft är tendensen den motsatta. Av de 156 kommuner, vars skattekraft överstiger medelskattekraften år 1951, tillhör sålunda 60 kommuner en lägre och 17 kommuner en högre bidragsgrupp år 1955 än år 1951. Utjämningen av olikheterna mellan kommunerna i relativ skattekraft mellan åren 1951 och 1955 är sålunda ganska obetydlig. Även om utvecklingen fortsätter i samma takt som hittills, kommer emellertid inte beräkningarna av kostnaderna för statsbidraget under avvecklingsåren att nämnvärt påverkas härav. Det torde också vara klart, att i den högsta eller den lägsta bidragsgruppen i något av de i kapitel V redovisade olika avvecklingsalternativen alltid kommer att ingå vissa kommuner. Stockholm i september 1956. Bertil Edlund

CUNGL. B I BL.

1 C NOV 1956 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk

förteckning

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Allman lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. [25] Rådhusrätts sammansättning i brottmål. [28]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Fiskhandeln 1 Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [4] Fiskeområde. [17]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Skogsindustrins utbyggnad. [33] Skogsbrukets arbetsmarknad. [36]

Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. [35]

Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalförbund och Indelningsändringar. [19]

Industri. Atomenergien. [11] Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. Förenklad statsbidragsgivning. [8] Tulltaxa. Förslag till 1952 års tulltaxekommltté. 1. Allmänna synpunkter. [14] 2. Detaljmotivering. [15] 3. Taxan. [16] Vissa ändringar i nöjesbeskattningen m. m. [23] Nya kommunala ortsavdrag. [41]

Kommunikationsväsen. Standardtariffer för detaljdistribution av elektrls kraft [5]

Politi. Bank*« kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag 1 Sverige. [6] Penningvärdeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. [10] Utredningen om kortare arbetstid. [20] Bilagor. [21] Statsägda företag i utlandet. [24] Remissyttranden. [31] Hemmen och samhällsplaneringen. [32] Statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande. 1. Offentliga byggnader, översikt och byggnadsbehov. [39] Riktlinjer för bostadspolitiken. [40] Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [27] Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29] Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. [34] Alkoholblodprovet. [37] Strålskydd. [38] Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. [9]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [3] Bihang till kyrkohandboken. [12] Konstbildning i Sverige. [13] Seminarieorganisationen. 1. [18] Alternativt aftonsångsritual. [22] Byggnadsminnen. [26] Prästvalslag. [30] Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG S T O C K H O L M 1056